Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1977/78:1799

Motion
1977/78:1799

av Lars Wemer m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:91 om radions och televisionens
fortsatta verksamhet m. m.

Inledning

Regeringens proposition 1977/78:91 om Sveriges Radios framtid innehåller
bl. a. följande huvuddrag:

- sönderdelning av SR:s organisation

- upprättande av s. k. närradio- och när-TV

- riktlinjer för programinnehållet

- inskränkningar av yttrandefriheten i etermedierna

Inom vart och ett av dessa huvudområden finns en rad aspekter att
kommentera och kritisera.

Ensamrätten har alltid gällt för etermedierna i Sverige, liksom i en rad
andra länder. Statsmonopol är den organisationsform man valt i t. ex. Norge
och Danmark, medan Sverige organiserat etermediemonopolet som aktiebolag.
Genom en rad tidiga ingrepp har radioindustrin och andra ekonomiska
intressens inflytande minskat till fördel för folkrörelser och andra organisationer.
Det formellt ännu privata inflytandet över SR har i verkligheten
beskurits genom radiolagen och genom SR:s avtal med staten. SR har uppnått
ett särskilt slags självständighet gentemot statsmakterna, riksdag och
regering. Lagar och avtal har tolkats av företagets instanser och av
radionämnden när det gäller särskilda programs innehåll. Detta har varit en
stor fördel för SR, som har kunnat fungera relativt självständigt i förhållande
till påtryckningsgrupper och tillfälliga opinionssvängningar.

I länder med rent statligt monopol (Norge och Danmark) har man kunnat
se en motsatt tendens, beroende på att den direkta, politiska övervakningen
av programverksamheten har intensifierats under senare år. Under de första
efterkrigsåren debatterades t. ex. i Norge radiofrågor tre fyra gånger årligen i
stortinget; under 1970-talet har antalet behandlingar stigit till ett tjugotal
årligen. Med de föreslagna ändringarna i radiolagen kan man befara en
liknande utveckling i Sverige: etermedieverksamheten kommer att göras
beroende av riksdagens sammansättning, och verksamhetens möjligheter till
självständig och kritisk bevakning av olika företeelser i samhället kommer att
minska. Några av propositionens förespråkare menar att uppdelningen skulle
motverka makthavares inflytande, samtidigt, sorn den inbördes konkurrensen
mellan programföretagen skulle stärka radio-TV:s motståndskraft.
Detta är rent nonsens. Dels ger delningen möjligheter att splittra och spela ut

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1799

Mot. 1977/78:1799

företagen mot varandra, dels är det naturligtvis lättare för makthavare att
påverka mindre enheter. Att många politiker och andra kommer att försöka
påverka, behöver man inte tvivla på. Propositionen är själv ett utmärkt
exempel på detta.

Den politisering av radio-TV som propositionens organisationsförslag ger
utrymme för är beklaglig, särskilt som den får mäktiga verktyg, dels genom
att varje programföretag träffar egna avtal med staten, dels genom den
omskrivning av de grundläggande principerna för programverksamheten
som föreslagits.

1 propositionen anges att yttrandefriheten även innebär en frihet att
uttrycka personliga åsikter och uppfattningar. Denna rätt att vara partisk
gäller emellertid endast ”debattdeltagare, intervjuade och andra liknande
medverkande”. En programledare i Studio S får sålunda fortsättningsvis inte
stimulera till debatt genom att göra sig till tolk för partsåsikter. För
utomstående medverkande, fria filmare, protestsångare osv. innebär denna
nytolkning av yttrandefriheten rena munkavleparagrafen! Vidare kräver
regeringen att opartiskheten inte längre skall tillgodoses av hela programutbudet
utan inom varje företag och helst, verkar det, inom varje enskilt
program. Propositionen innehåller också ett annat förslag till styrning av
innehållet: programverksamheten skall ”hävda det demokratiska statsskickets
grundidéer”.

Den bild av SR som ett kolossalt, centralstyrt monopolföretag som de
borgerliga partierna föredrar att måla upp är inte riktig. SR har i dag en rad
relativt självständiga enheter - kanaler inom radio-TV, utbildningsradio,
lokalradio osv. Verksamheten är samlad inom ett företag med avsevärd
självständighet under den period avtalet med staten gäller. När nytt avtal
ingås, prövas och värderas verksamheten i sin helhet, men genom bl. a. SR:s
styrelse och radionämnden sker också en fortlöpande utvärdering av
programutbudet. Organisationen möjliggör för SR att eftersträva sina fastlagda
mål - både de kulturpolitiska och de som rör bevakningen av nationella
och internationella händelser och företeelser. Denna relativa självständighet
måste försvaras.

Naturligtvis finns det brister i SR:s verksamhet. En hel del av dessa brister
har uppmärksammats i radioutredningen (RUT)och i remissvaren. Några av
bristerna tycker också utbildningsministern är viktiga att göra något åt - det
gäller t. ex. radions eftersatthet i förhållande till TV, lokalradions bristande
resurser och den ibland ineffektiva byråkratin. Sådana brister skall naturligtvis
avhjälpas sedan man analyserat deras orsaker. Någon sådan analys finns
inte i propositionen, där man i stället med några raska hugg skapar nya
byråkratier utan att på något sätt garantera t. ex. bättre lokalradio eller att
stärka radion i förhållande till TV.

Massmediekonsumtionen i Sverige har ökat kraftigt. Samtidigt har
emellertid en allt större del av utbudet kommit att präglas av den kommer

Mot. 1977/78:1799

sielia masskulturen. Detta beror naturligtvis på att kapitalistiska företag fått
fritt spelrum för att slå mynt av människors behov av förströelse och kultur.
Veckopressen har koncentrerats och består nu till största delen av halvpornografiskt
och rojalistiskt dravel. Reklam i olika former formligen vräks över
varje hushåll. Seriepressen domineras av de vanliga klichéerna, och nytillskotten
av vålds-, skräck- och mystikserier är om möjligt värre än den gängse
Walt Disney-, Starlet- och Fantomengenren. Dagstidningarna har svårt att
överleva. Den statliga och kommunala informationen når fortfarande inte
dem som bäst behöver den för att få kunskap också om sina rättigheter. I
denna marknadsekonomiska gyttja kan etermedia spela en mycket positiv
roll.

SR har på olika sätt försökt att utföra dessa uppgifter. Där försöken har
strandat har det berott på dels den konservatism som varje organisation lätt
försjunker i, dels otillräckliga resurser. Det sistnämnda gäller i hög grad
lokalradion.

En utveckling inom SR som regeringen undviker att ta upp i propositionen
är det faktum att allt fler program läggs ut på utomstående privata företag.
Dessa företag använder sig av SR.s resurser i form av personal, ateljéutrustning
m. m., samtidigt som de på olika sätt försöker förbilliga produktionen
genom att inte teckna avtal med de medverkande, strunta i arbetsmiljölagstiftning
osv. En hel snårskog av bolag, vilkas huvudsakliga uppgift är att
producera för TV, har vuxit upp under senare år- bolag vilkas enda sy fte är att
producera för vinst. Kulturpolitiska ambitioner saknas eller spelar en
underordnad roll. Samtidigt får seriösa kulturarbetare såväl inom som utom
SR allt svårare att existera.

I propositionen konstateras också TV-mediets stora genomslagskraft i
förhållande till radion. Detta är en väsentligt problem-när man ser på TV kan
man inte göra mycket annat. Umgängesmönstret har förändrats radikalt
under de senaste decennierna så att vanliga svenska familjer nu normalt
träffas mest framför TV-apparaten, där man knappast ens kan samtala. I det
sammanhanget är det verkligen skenheligt att tala om att stärka radions
ställning, samtidigt som utbildningsministern i propositionen och alla
möjliga andra sammanhang pläderar starkt för en mångdubbling av TVutbudet,
nämligen genom den nordiska TV-satellit som skall ge oss hela 7
kanaler. De anställda vid de nordiska radiobolagen, vid LO, TCO samt
nordiska massmedieforskare-alla är de emot Nordsat. De som är entydigt för
en satellit är elektronikindustrin - och utbildningsminister Wikström.
Wikströms och andras argument om att den nordiska kulturgemenskapen på
denna väg skulle stärkas är falska. Snarare kommer den redan nu alltför stora
konsumtionen av utomnordiska program att öka. Samtidigt försämras
radions möjligheter att hävda sig som medium mot mångfalden av passiviserande
TV-program. Satelliten skall visserligen kunna utnyttjas också av
radioverksamheten, men detta kommer helt att undanskymmas av TVutbudet.

Mot. 1977/78:1799

Den rimliga lösningen på de allmänt erkända problemen för SR skulle i
första hand vara ett resurstillskott och en ansvarsfull prioritering av
verksamheten. Då kunde man uppnå önskade effekter: stärkandet av
riksradion och lokalradion, höjning av kvaliteten och förbättring av
kontakten mellan SR och dess publik.

Propositionen om radions framtida organisation innehåller också regeringens
särskilda ljudradio, som fått det vackra namnet närradio. Närradion
sägs vara ett sätt att ”vidga yttrandefriheten” och ”stimulera aktiviteter
människor emellan”. I propositionen försöker man också bemöta kritiken att
närradion skulle gynna de redan ekonomiskt starka och vara en bakväg för
kommersiell radioreklam.

Propositionen ger ingen trovärdighet åt utbildningsministerns argument.
Vidgar yttrandefriheten gör man knappast genom att ge möjligheter åt
organisationer som redan har möjligheter att komma till tals att ytterligare
och i etern hävda sina särintressen. Alla de grupper i samhället som nu saknar
resurser, mänskligt och organisatoriskt, för att ge uttryck för sina erfarenheter,
intressen och behov - de kommer att sakna dem också om närradion
införs. En annan invändning är att något konkret förslag till regler för
tillståndsgivningen inte har presenterats. Det är sannolikt att man på många
försöksorter kommer att få fler tillståndsansökningar än antalet tillgängliga
frekvenser och eftertraktade sändningstider. Då kan man som vanligt befara
att grupper med starka påtryckningsmedel kommer att gynnas på bekostnad
av dem som representerar en genuin folklig organisering eller som står i
opposition till olika slags etablissemang.

Organisationsfrågor

Genomgående i regeringspropositionen är den totala avsaknaden av
målsättningsdiskussion och avsaknaden av motiveringar för de förslag som
ställs. Av särskilt intresse är detta när det gäller organisationsfrågorna.
Utbildningsministern reducerar sådana viktiga organisationsprinciper om
vilka man tidigare varit överens till en rent praktisk fråga och kräver att
fortsättningsvis skall de som vidhåller dessa principer motivera varför. Detta
sker utan att några som helst bärande skäl anges varför ståndpunkter
företrädda av en bred remissopinion inte längre skulle vara giltiga. Den av de
borgerliga partierna så ofta åberopade integritetsaspekten har exempelvis
tidigare ansetts kräva ett gentemot statsmakterna och andra intressegrupper
starkt självständigt företag. Så är enligt propositionen inte längre fallet, utan
nu hävdar utbildningsministern att ”stor enighet råder om att det är
värdefullt att radio- och TV-verksamheten bedrivs av flera från varandra
fristående företag” och kräver att avstegen från denna regel skall kunna
motiveras med starka, sakliga skäl. Några starka, sakliga skäl varför flera
fristående företag bättre skulle skydda integriteten anges emellertid inte i
propositionen.

Mot. 1977/78:1799

a) Sammanhållet företag

Vänsterpartiet kommunisterna har konsekvent hävdat vikten av att
rundradion garanteras en i förhållande till statsmakter och intressegrupper
stark och oberoende ställning. En förutsättning för detta är att rundradioverksamheten
inte splittras upp i en rad företag utan bibehålls inom ett bolag.

I propositionen påstås moderbolaget utgöra ett skydd för påtryckning utifrån
och då särskilt från statsmakternas sida. Ser man emellertid till de uppgifter
som moderbolaget hädanefter skall handha kommer det att bli mycket svagt
och utan några egentliga funktioner frånsett medelstilldelningen till de
enskilda programföretagen. Moderbolaget kommer inte att kunna fungera
som det integritetsskydd som anges vara huvudsyftet med konstruktionen.
Särskilt inte om man dessutom ser till de skrivningar i övrigt som
förekommer i propositionen med en rad detaljregleringar av programutbudet.
Inte heller kommer moderbolaget att kunna uppfylla kraven på ett övergripande
ansvar för koncernen i dess helhet.

Uppsplittringen innebär inte bara ett hot mot integritetsskyddet utan
medför också en rad andra nackdelar. Erfarenheter från andra länder, bl. a.
Frankrike, visar att risken för byråkratisering ökar och att de administrativa
kostnaderna stiger kraftigt, eftersom varje företag får bygga upp sin egen
administration. Den samordning av programutbudet som nu är möjlig
försvinner, och påståendet att mångfalden skulle öka genom att man får fler
företag är rent nonsens. Antalet företag ökar genom en uppsplittring, men
därav följer inte logiskt att mångfalden ökar. Motsatsen kan lika gärna bli
fallet.

En aspekt som knappast berörs i regeringspropositionen är frågan om
momsen, vilket måste anses som anmärkningsvärt. Genom uppdelningen av
SR i flera företag kommer moms att debiteras vid transaktioner mellan
företagen. Förutom kostnadsökningar kommer detta också att leda till en
ökad byråkratisering.

Fortsättningsvis skall varje företag teckna ett eget avtal - något som
kommer att få vittgående konsekvenser för kravet om opartiskhet. I dag gäller
som huvudprincip att det är det totala programutbudet som skall bedömas
och inte det enskilda programmet. Genom den snävare tolkning som blir
följden av regeringspropositionen kommer utrymmet för samhällskritiska
program att minska och försiktigheten i samma mån att breda ut sig.

På åtskilliga ställen i propositionen anges att programbolagen kommer att
bli starka och självständiga. Vari denna styrka består är dock svårt att se. Den
bild av oberoende och integritet som regeringen så utförligt målar upp
försvinner snabbt vid en kritisk genomgång av ordflödet.

b) Programbolagen och distrikten

Regeringspropositionen påstås innebära en vittgående decentralisering av
verksamheten. Fler landsändar skall genom uppsplittringen av företaget

I* Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1799

Mot. 1977/78:1799

komma till tals i etern. I likhet med vad vi tidigare anfört beträffande den
mekaniska syn på mångfald propositionen ger uttryck för, avvisar vi också
denna snäva definition av decentralisering. Innan man diskuterar att
decentralisera en verksamhet måste klargöras i vilket syfte och hur man bäst
uppnår detta syfte. I propositionen diskuteras i stort sett endast ett syfte,
nämligen att låta fler komma till tals från olika delar i landet. I förbigående tas
beslutsfunktionerna upp, men också här sker detta på ett mekaniskt sätt. En
spridning av beslutsfunktionerna kan dels ske genom att man ger de enskilda
medarbetarna större inflytande och beslutanderätt över program, dels genom
att horisontellt sprida beslutsfunktionerna på fler styrelser. Regeringen har
valt den senare vägen. Vad som i själva verket föreslås i propositionen är en
centralisering av beslutsfunktionerna genom att styrelserna praktiskt taget
kommer att sitta i knät på programverksamheten. Inte heller det andra
uttalade syftet uppnås genom propositionen, nämligen att stärka distriktens
ställning ute i landet, tvärtom. Genom det vertikala hugget spolierar man den
integrering som i dag finns mellan radio och TV ute i distrikten och försvagar
dem därigenom allvarligt, samtidigt som det kommer att leda till kostnadsökningar
och byråkratisering.

I dag har man i regel ett intimt samarbete ute i distrikten. Detta kommer nu
att slås söner. Regeringen påstår sig visserligen värna om riksradion, men
regeringsförslaget kommer de facto att få synnerligen allvarliga konsekvenser
för riksradions del. Nyhetsbevakningen kommer att utarmas. Men också TV
och LRAB kommer att drabbas. Riksradions distriktsnät skall inte byggas ut,
utan man skall i stället förlita sig på att LRAB producerar program anpassade
efter riksradiobehov. Riksradions möjligheter att gå på djupet i många frågor
försvinner.

För personalens del, och det gäller såväl tekniker, administrativ personal
som journalister, kommer förslaget att innebära flera nackdelar. I dag innebär
samarbetet stora fördelar också genom den mångsidighet som blir följden av
att arbeta i olika media. I propositionen anges visserligen i några vaga ordalag
att ett samarbete skall få förekomma. Som exempel på detta anges att
riksradion skall kunna placera egen personal hos endera LRAB eller TV ute i
distrikten!

Lokalradion förefaller enligt regeringspropositionen lösa alla problem i
framtiden. LRAB skall fungera som riksradions distriktsnät, TV skall kunna
begagna sig av LRAB:s nyhetsprogram, utbildningsradions behov av lokala
kontakter skall lösas via LRAB, LRAB skall fungera som lokalradio osv. ...
Men genom regeringsförslaget kommer lokalradionatt förlora sin karaktär av
just lokalradio, samtidigt som man inte får några resurser till alla de uppgifter
man förutsätts uppfylla.

Lokalradion har redan i dag stora problem genom otillräckliga personalresurser
m. m. Samtidigt är det uppenbart att lokalradion har unika möjligheter
att sprida information och fördjupa den kommunala demokratin. Lokalradion
har mycket höga lyssnarsiffror-intresset för lokalradions utbud är alltså

Mot. 1977/78:1799

stort. Regeringen väljer att satsa på en utbyggnad av regional-TV och starta
en försöksverksamhet med närradio-TV i stället för att bygga ut en ordentligt
fungerande lokalradio. Vpk anser att utbyggnaden av regional-TV kan anstå
till dess att en ordentlig satsning skett på LRAB. Försöksverksamheten med
närradio-TV avvisar vi bestämt. 1 stället bör en försöksverksamhet med
inspelningsstudios eller s. k. bandverkstäder ske, förutsatt att dessa ligger
under och administreras av lokalradion på respektive orter.

c) Ledningsfunktionerna

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få klarhet i vilken kompetensfördelning
som skall råda i den nya koncernen. Detta gäller såväl förhållandet
mellan moderbolag och programbolag som inom de enskilda företagen. Å ena
sidan sägs att i stort sett nuvarande ansvarsfördelning skall gälla, å andra
sidan skall styrelserna enligt förslaget kunna styra det direkta programutbudet
genom beslut om specialisering m. m. Förslaget är rörigt och oklart.
Vilken roll skall exempelvis de kommande verkställande direktörerna spela?
Hur skall samspelet mellan distrikt och ledning fungera? Dessa oklarheter
kan komma att skapa avsevärda administrativa och programpolitiska
problem. Samtidigt saknas klargörande av hur de anställda medarbetarnas
inflytande skall kunna garanteras och vidareutvecklas.

d) Publikkontakt m. m.

De av regeringen föreslagna åtgärderna för att öka publikkontakterna är
mycket svagt grundade och innebär i vissa fall ett hot mot integriteten. I
radioutredningen föreslogs s. k. regionala publikråd. Kritiken mot dessa var
emellertid massiv. De skulle leda till ökad byråkratisering, de skulle ta
resurser från nu väl fungerande publikkontakter, de skulle innebära ett hot
mot oberoendet m. m. Regeringen instämmer visserligen i kritiken men
föreslår i stället inrättandet av konferenser - konferenser som inte är något
annat än de starkt kritiserade publikråden fast under ett annat namn. Vpk
avvisar dessa konferenser. Vi anser att de publikkontakter SR har i dag bör
vidareutvecklas. Resursförstärkningar för att möjliggöra en mer aktiv
uppsökande journalistik är en av de bästa garantierna för en förstärkt
publikkontakt. På så sätt kan man också nå grupper som normalt inte
kommer till tals. Vårt förslag om en utbyggnad av lokalradion, inkluderat
inspelnings verkstäder, är ytterligare ett steg i denna riktning. Vidare bör SR:s
bolagsstämma omvandlas till ett debattforum, där förutom de etablerade
folkrörelserna alla de nya folkrörelser som tillkommit under senare år liksom
de anställda skall fä medverka. Till dessa rörelser räknar vi då miljörörelsen,
kvinnorörelsen, centrumbildningarna och andra kulturarbetarorganisationer,
de internationella solidaritetsrörelserna m. fl.

Sammanfattningsvis anser vpk att SR skall kvarstå som ett sammanhållet

Mot. 1977/78:1799

företag med lokalradion och utbildningsradion som dotterbolag, att en
ordentlig satsning sker på riksradion och lokalradion och att utbyggnaden av
regional-TV får anstå, att närradio-TV avvisas samt slutligen att publikkontakterna
förbättras i enlighet med vad som anförts ovan.

Programfrågor

I inledningen till avsnittet om programfrågor konstaterar föredraganden att
det skall ankomma på programföretagen att ensamma utforma programverksamheten.
Det skall ske inom de ramar som anges av radiolagen och avtalen
mellan staten och företagen. Regering och riksdag skall inte kunna lägga
synpunkter på enskildheter i programutbudet. Man för också fram den
betydelse som radio och TV har för den fria åsiktsbildningen och hävdar att
etermedia bör få ett kulturpolitiskt ansvar. Vpk kan ansluta sig till dessa
ståndpunkter. Samtidigt har vi emellertid redan visat på hur regeringen
genom oprecisa formuleringar, genom själva organisationsförslaget och
genom förändringar i avtalet urholkar dessa principer och i stället öppnar
vägen för att lägga enskilda synpunkter på programutbudet.

Vi ställer oss också tveksamma till påståendet att "de informationspolitiska
målsättningarna relativt sett har överbetonats hittills”. Föredraganden
antyder här en motsättning mellan de informationspolitiska och kulturpolitiska
målsättningarna. Med tanke på hur utbudet i radio och TV i dag ser ut, är
det mer relevant att se en motsättning, bl. a. mellan information och kultur å
ena sidan och de delar av den rena underhållningsverksamheten som
uppvisar samma drag som den kommersiella skräpkulturen å den andra.
Denna senare verksamhet är ett olyckligt utslag av den konkurrens om
tittarsiffror som främst har etablerats mellan de båda TV-kanalerna.

a) Frilansmedverkan och personalfrågor

Det är väsentligt, som anförs i propositionen, att frilansmedverkan kraftigt
ökas i radio och TV, inte minst därför att denna del av verksamheten har
drabbats hårt av de senare årens minskningar av programmedel. Däremot är
det ytterligt tveksamt om de anslagsförstärkningar som föreslås kommer att
räcka till att på något väsentligt sätt öka anlitandet av fria filmare och andra
utomstående kulturarbetare.

Det bör påpekas i sammanhanget att en ökning av medverkan av
utomstående kulturarbetare förutsätter en väsentlig ökning av fast personal,
som har de yrkesmässiga kunskaper som fordras för att göra kvalitativt bra
program inom olika delar av rundradioorganisationen. Många medverkande
på frilansbasis har självfallet denna kunskap, men samtidigt kan man inte
förutsätta detta, eftersom det skulle göra urvalet av utifrån medverkande
orimligt snävt. En kraftig ökning av frilansmedverkan leder också till behov
av en ökning av den administrativa och inte minst den tekniska personalen.

Mot. 1977/78:1799

I propositionen anges på ett par ställen att ”en viss genomströmning av
arbetstagare är naturlig med hänsyn till verksamhetens art”, och därmed
antyds att anställningstryggheten för de anställda vid SR inte kan bedömas
utifrån samma kriterier som inom näringslivet och den offentliga förvaltningen
i övrigt. Vpk vänder sig bestämt mot ett sådant betraktelsesätt. De
ökade insatserav frilansare, i egenskap av medverkande eller uppdragstagare,
som vi ser som nödvändiga och naturliga, får inte gå ut över personalens
anställningstrygghet. Denna anställningstrygghet är en av de avgörande
förutsättningarna för den journalistiska integriteten och för rundradions
oberoende.

I propositionen medges vidare inga resurser för ökad personalutbildning
och andra personalpolitiska åtgärder. Samtidigt framhålls det positiva med en
större integrering. En ökad integrering är självfallet positiv och något som vpk
eftersträvar - en sådan kräver emellertid betydligt större resurser såväl
personalmässigt som utbildningsmässigt. Integrering är inte i första hand en
organisationsfråga utan en fråga om personaldimensionering och personalutbildning.

1 sammanhanget förtjänar också att tas upp den oroväckande utveckling
som skett vid SR under senare år, där en flora av privatkapitalistiska företag
enbart inriktade på produktion för TV vuxit upp. Företag som skapat
svårigheter på en rad sätt. Ofta har de sökt undvika de regler och
bestämmelser som gäller på arbetsmarknaden för att förbilliga produktionen.
De har i regel inte de basresurser som krävs men som finns vid SR. SR har
alltså ”hyrt ut” t. o. m. regissörer till sådan utomstående produktion. Detta
har självfallet skapat problem för den egna produktionen - för den tekniska
personalen har det exempelvis vid ateljétekniken inneburit stora problem och
besvärliga arbetsförhållanden genom att dessa utomstående firmor använt sig
av ateljéresurserna men också för den övriga personalen, som därigenom
tvingats till ett kringflackande liv runt Sverige.

När vpk diskuterar anlitande av utomstående uppdragsgivare avser vi
självfallet inte dessa bolag. Bästa sättet att komma till rätta med dem är att
anlita seriösa, konstnärliga yrkesutövare samt att rusta upp den egna
produktionen.

b) Sändningstider och programstruktur

I propositionen utgår man från att den totala sändningstiden i radio och TV
skall vara i stort sett oförändrad och hävdar att de åtgärder som skall vidtas
framför allt bör inriktas på att höja kvalitén. Man vill också åstadkomma en
ytterligare omfördelning av programproduktionen, så att en större andel
produceras regionalt för riksprogrammen. Vi anser inte, till skillnad från
regeringen, att det är givet att en större andel regionalt producerade program
skall gå ut över de centralt producerade riksprogrammen. Det är mer rimligt
att i stället minska den främmande produktionen, vilket vi återkommer till

Mot. 1977/78:1799

nedan.

Vidare bör redan nu, för att kunna tillgodose alla de krav som ställs på
riksradion, övervägas att öka sändningstiden i enlighet med SR:s förslag med
110 timmar eller ytterligare en kanal. Vi anser däremot inte att man f. n. bör
bygga ut de regionala TV-sändningarna. De ekonomiska ramarna för
etermedia är mycket snäva. Man måste därför ifrågasätta värdet av en
regional-TV, som kräver stora ekonomiska insatser och som har mycket
korta sändningstider och stora täckningsområden. Vi anser att det informationsvärde
som dessa sändningar kan ha är litet och måste ställas mot vad
man för motsvarande resurser kan fä genom en förstärkt lokalradio. Radion är
därvidlag ett överlägset medium, vilket också erkänns i propositionen. Därför
hävdar vi, som redan anförts, att lokalradion bör byggas ut och att
utbyggnaden av regional-TV t. v. bör anstå.

Den främmande produktionen upptar hälften av sändningstiden i TV.
Regeringen anser att det även i fortsättningen bör vara så, även om
utbildningsministern kostar på sig att ha en åsikt om att alla serier inte fyller
"högt ställda krav på kvalitet”. Man skulle kunna tillägga att de inte heller
fyller mycket lågt ställda kvalitetskrav. Det förekommer dessutom serier och
enskilda program som måste betecknas som direkta brott mot avtalet mellan
Sveriges Radio och staten med avseende på skyldigheten att skydda
grundläggande demokratiska värden.

Det förekommer program som på ett försåtligt sätt propagerar för våld som
en metod att lösa konflikter. Andra program är uttalat rasistiska, och åter
andra (och de är mycket vanliga) innehåller ett uttalat kvinnoförakt, som tar
sig uttryck i en öppen exploatering av kvinnokroppen, samtidigt som kvinnor
förlöjligas socialt och intellektuellt. Regeringen föreslår inga åtgärder för att
ändra på dessa förhållanden, trots att man har velat framhäva bl. a. TV:s
kulturpolitiska betydelse.

Ett sätt att minska förekomsten av främst USA-producerade våldsprogram,
i allmänhet framställda för att tjäna som inramning till och dragplåster
för olika reklamkampanjer, är att öka den egna produktionen. Utbildningsministern
konstaterar emellertid att en egen produktion kostar mer pengar
och avstår därmed från att ge några anvisningar om hur programmen, främst
på underhållningssidan, skall kunna få en annan och kvalitativt bättre
inriktning. Slutsatsen man kan dra av detta är att regeringen i och för sig
tycker att en kvalitetshöjning från kultursynpunkt är bra, men den får inte
kosta något. I valet mellan kostnadsökningar och skräpkultur väljer regeringen
skräpkultur utan tanke på vilka följder och vilken påverkan denna kan
ha.

Över hälften av den främmande produktionen kommer från de anglosaxiska
länderna, där USA har en överväldigande dominans. Mer än en tredjedel
kommer från Västeuropa. Endast enstaka program kommer från tredje
världens länder, trots att man under senare år i många av dessa länder
utvecklat en betydande produktion av spelfilm och dokumentärfilm.

Mot. 1977/78:1799

Orsaken till att vi får se så litet av detta måste tyvärr sökas i ointresse för
främmande kulturer och i en förödande etnocentrism. Vi anser att man på ett
helt annat sätt än hittills måste söka upp och sända material producerat i
tredje världens länder och bryta den kulturella isolering som följer av den
ensidiga inriktningen på program från Västeuropa och USA.

Nyhetsförmedlingen är en central uppgift för radio och TV. Utrikesbevakningen
har aldrig varit tillfredsställande, men under en period fanns vissa
ansatser till frigörelse från beroendet av de stora nyhetsbyråerna i USA och
Västeuropa och den styrning och filtrering av nyhetsutbudet utanför den
svenska nyhetsförmedlingens kontroll som detta beroende innebär. I dag
tycks detta vara ett passerat stadium.

Det är självfallet så att Sveriges Radios nyhetsförmedling aldrig kan ges
sådana resurser att man blir oberoende av de stora nyhetsbyråerna. Det är
dock väsentligt att bygga ut verksamheten så långt som möjligt, bl. a. för att
kunna uppfylla kraven om opartiskhet och saklighet. När det gäller
utbyggnaden av utlandsbevakningen säger regeringen att man överlämnar
till de ansvariga inom radio och TV att ge hemmaredaktioner och korrespondentnät
den inriktning som är önskvärd under givna ekonomiska ramar. På
det sättet tar sig den liberala åskådning-som utbildningsministern gör sig till
tolk för och som i ett ojämlikt samhälle och en ojämlik värld oundvikligen
leder till de starkares kontroll över de svagare - uttryck i att man öppnar de
formella möjligheterna men sviker när det gäller att tillföra nödvändiga
ekonomiska resurser. Vpk anser att utlandsbevakningen och i synnerhet
korrespondentnätet måste rekonstrueras och byggas ut för att öka möjligheterna
till en opartisk och saklig utlandsinformation och att nödvändiga
resurser för detta måste tillföras Sveriges Radio. En sådan rekonstruktion och
utbyggnad måste bl. a. leda till att SR haren bevakning i huvuddelen av tredje
världen - ett område som i dag grovt försummas.

Den föreslagna uppsplittringen av SR:s distrikt kommer, som framhållits
tidigare, att få allvarliga konsekvenser främst för riksradions del. Det kommer
att bli mycket svårare att bedriva en aktiv och djuplodande nyhetsbevakning i
fortsättningen, om regeringspropositionen går igenom. Slutligen bör framhållas
att en förbättrad och utbyggd egenproduktion också innebär en
möjlighet att öka utbytet inom Norden genom nordvisionen. Till det behövs
ingen satellit!

c) Programverksamhetens inriktning

I avtalet mellan staten och Sveriges Radio finns f. n. en inledande text som
lyder: ”Bolaget skall i programverksamheten hävda de grundläggande
demokratiska värdena.” Detta måste innebära att Sveriges Radio har en
skyldighet att förhålla sig partiskt, inte bara för den politiska demokratin i
snäv mening, utan också genom att motverka uttryck för diskriminering och
förtryck i olika former-det kan gälla rasism, kvinnodiskriminering, förtryck

Mot. 1977/78:1799

av minoriteter osv.

I propositionen föreslås nu att en ny formulering tas in i radiolagen 6 §
andra stycket: ”Programföretag skall i programverksamheten hävda det

demokratiska statsskickets grundidéer Det finns anledning att befara

att en sådan bestämmelse i radiolagen kan komma att innebära inskränk
ningar i yttrandefriheten, vilket vi återkommer till nedan. Den föreslagna
formuleringen innebär emellertid också en annan viktig markering av radions
och TV:s programverksamhet. Vi menar att den nuvarande formuleringen i
radioavtalet innebär en skyldighet för radio och TV att ta hänsyn till olika
effekter av programverksamheten, vilka kan leda till ökade kunskapsklyftor
liksom klyftor i normer och värderingar och tendenser att öka isolering,
passivitet och beroende, främst av TV. På grund av stora skillnader mellan
olika grupper, inte minst av barn, blir effekterna olika av t. ex. underhållningsvåld.
Barn har över huvud taget svårare att försvara sig mot den
påverkan som sker genom TV. Det är inte sant, när utbildningsministern
påstår att det inte går att dra några entydiga slutsatser av undersökningar om
underhållningsvåldets effekter hos barnen. Det står nämligen fullkomligt
klart att underhållningsvåldet bidrar till imitation, aggressivitet, rädsla,
likgiltighet inför våldet. Dessutom skapar det falska föreställningar om
verkligheten och påverkar normer och värderingar. Människor i olika
omständigheter påverkas olika - barnen är mest mottagliga för påverkan, och
särskilt mottagliga är barn i ekonomiskt, socialt och kulturellt svaga skikt.
Vpk anser att det hör till skyldigheterna enligt det nuvarande radioavtalet att
motverka dessa effekter, främst genom ett förändrat programutbud. Det
räcker inte med att som regeringen rekommendera en ”viss återhållsamhet” i
framställningssättet av våldsinslag under sändningstider då barn kan väntas
se på TV. Barn ser på TV vid alla tider. Det rena underhållningsvåldet måste
utmönstras ur programutbudet. Det våld och förtryck som ändå måste visas,
måste fä en sådan form och ett sådant innehåll att det ger kunskaper, normer,
värderingar och känslor som är önskade dvs. att de upplevelser och
erfarenheter som programmen ger, skall leda till konstruktiv handling och
inte till avtrubbning inför våldet. Vidare skall det våld som visas stödja
sådana normer och värderingar som är förenliga med grundläggande
demokratiska värden och inte leda till orealistiska föreställningar om
verkligheten. Hur mycket, vilket slag och i vilket sammanhang våld visas,
bör på det här sättet kunna motiveras. Vi föreslår riksdagen att göra ett
uttalande i enlighet med detta. Vi föreslår också att riksdagen avvisar det
ovan nämnda förslaget till förändring av radiolagen och uttalar att den
nuvarande inledningen till avtalet mellan Sveriges Radio och staten skall vara
oförändrad.

Vi har redan pekat på att regeringen i propositionen har sagt att regering och
riksdag inte skall kunna gå in och lägga synpunkter på enskildheter i
programutbudet. Samtidigt har man i propositionen tagit upp en diskussion
om alkoholbruk och bruket av svordomar i radio och TV. Därmed har man

Mot. 1977/78:1799

också öppnat möjligheter för att diskutera just enskildheter i programutbudet.

d) Krav på programverksamheten från vissa minoritetsgrupper

I propositionen uttalar sig utbildningsministern för att särskild hänsyn i
programverksamheten skall tas till hörselhandikappade, synskadade samt
språkliga och etniska minoriteter. Men även här gäller att de resurstillskott
som regeringen föreslår inte på något sätt kommer att leda till att uttalandet
förverkligas. Utbildningsministern säger också att det resurstillskott han
föreslår "kommer att vara till hjälp”, men han har inga idéer om varifrån
resten av hjälpen skall komma.

Vpk har vid flera tillfällen tidigare ställt krav i riksdagen om bl. a. förstärkta
resurser för invandrarprogram i radio och TV. Vi vill här upprepa de
kraven.

e) Samspelet med det övriga kulturlivet

Propositionen bemöter kraven på en fast teaterensemble, vilka bl. a. ställts
av skådespelarnas fackliga organisationer, på ett allmänt positivt men vagt
sätt. Samtidigt omöjliggör regeringsförslaget med sin splittring av resurserna
på regional-TV en sådan återupprustning av teaterproduktionen i radio och
TV som skulle motivera en teaterensemble.

I stället hänvisar man till en ökning av s. k. transmissioner, dvs. att man i
ökad utsträckning skall sända föreställningar från scenteatrar. I första hand
anser man att det bör ske från Operan och Dramaten.

Vpk anser att det här förslaget är mycket tveksamt. För det första är
scenteaterföreställningarna inte anpassade för TV-sändning, vilket gör att det
konstnärliga värdet kan bli avsevärt sänkt och därmed på ett orättvist sätt
drabba skådespelarnas konstnärliga integritet. För det andra är scenteatrarnas
lokaler inte anpassade för TV-sändning, och i synnerhet TV:s teknikerpersonal
har uttryckt en djup oro, inte minst därför att arbetet i dessa ofta
ålderdomliga och från deras synpunkt obekväma lokaler kommer att medföra
stora risker för arbetsolyckor, bl. a. på grund av de höga elektriska spänningar
man arbetar med.

Vpk anser att det finns ett stort behov av en fast TV-teaterensemble och att
en sådan skulle stämma väl överens med syftet att stärka TV:s kulturpolitiska
betydelse. Vi föreslår därför att den också skall förverkligas.

Sammanfattningsvis föreslår alltså vpk att riksradions sändningstid ökas i
enlighet med SR:s förslag och att distriktens produktion ökar i enlighet med
vad RUT föreslår. Vidare att egenproduktionen i radio och TV ökar och att
importen av främmandeproduktionen får en helt annan inriktning än den
nuvarande, att utlandsbevakningen m. m. förbättras i enlighet med vad som
föreslagits ovan, att ytterligare resurser avsätts för invandrar- och minori

Mot. 1977/78:1799

tetsprogram, att en fast teaterensemble inrättas samt slutligen att riksdagen
gör ett uttalande angående våld m. m. i enlighet med vad som anförts om
programverksamhetens inriktning ovan.

Yttrandefriheten

Radiopropositionen utgör ett förrädiskt angrepp på yttrandefriheten i
Sverige. Vi vet ju alla vilka brister den svenska pressen uppvisar härvidlag.
Ingen ansvarig politiker framför idéer om att ingripa mot pressens rätt att vara
partisk och till och med osaklig, att vinkla efter eget gottfinnande. Ja,
gottfmnandet är naturligtvis inte godtyckligt; det är alltid i sista hand ägarnas
tycke som avgör pressens vinklingar. Med de ägarförhållanden som råder i
svensk press innebär detta en ofantligt orättfärdig fördelning av ”friheten” att
yttra sig. Det är i Sverige, som i andra kapitalistiska länder, fråga om en
kommersiell frihet att publicera tidningar, en frihet förde besuttna att utbreda
idéer som rättfärdigar det system som gett dem denna makt.

I Sveriges Radio har denna makt under senare tid varit omgärdad av regler,
som hindrat att de besuttna haft total dominans över innehållet. Dessa regler
om bl. a. opartiskhet och saklighet grundas på det förhållandet att SR har
ensamrätten till etersändningar. Kravet på opartiskhet är alltså avsett att
förhindra att programutbudet helt domineras av en åsiktsriktning. Samtidigt
sägs emellertid i dag att dessa krav skall tillämpas med beaktande av att en
vidsträckt yttrandefrihet skall råda. Helheten skall alltså vara opartisk, men
utrymme måste finnas för en mångfald åsikter och en möjlighet att fritt
uttrycka egna uppfattningar. Så har också radionämnden tolkat det.

De förändringar som föreslås i propositionen och de skrivningar som där
förekommer innebär emellertid ingenting annat än en klar inskränkning av
yttrandefriheten i etermedierna, och i vissa fall är de rena munkavleparagraferna!
Yttrandefriheten skall fortsättningsvis inte gälla alla utan bara vissa.
Utbildningsministern säger exempelvis på ett ställe i propositionen: ”Jag vill
emellertid erinra om att yttrandefriheten även innebär en frihet att uttrycka
egna åsikter och uppfattningar. Enligt min mening bör dock kraven på
opartiskhet ställas lägre än eljest endast i fråga om personliga åsikter och
uttalanden som framförs av debattdeltagare, intervjuade och andra liknande
medverkande” (s. 229). Att debattdeltagare och intervjuade skall få uttrycka
egna uppfattningar torde vara svårt för utbildningsministern att förhindra.
Men alla övriga! Programledare skall fortsättningsvis inte få stimulera till
debatt. Kulturarbetare av skilda slag, författare, fria filmare, trubadurer, skall
fortsättningsvis vara ”opartiska” och inte få uttrycka personliga uppfattningar.
Programmen kommer på detta sätt att bli ensidiga och helt
onjutbara.

Men inte nog med denna förändring - ytterligare en rad åtgärder föreslås för
att begränsa yttrandefriheten. Kooperativa förbundet har i sitt remissvar
pekat på den stärkta genmäles- och beriktiganderätten och varnat för att den

Mot. 1977/78:1799

kommer att utgöra ett allvarligt hot mot den granskande journalistiken.
Risken finns att företrädare för etablerade grupper kommer att utnyttja
bestämmelsen för att försvåra radions möjligheter att granska olika företeelser
i samhället.

Radionämnden föreslås effektiviseras men kommer att få en betydligt
oklarare roll än den nuvarande. Mandatperioden för nämndens ledamöter
kommer att förkortas. Men än allvarligare är förslaget om att den kommande
kanslichefen i sin egenskap av ämbetsman fortsättningsvis skall kunna
kritisera program - inte fälla, men väl kritisera, vilket får betraktas som nog så
allvarligt, eftersom det ökar risken för att en överdriven försiktighet uppstår i
programarbetet.

I radioavtalet stadgas i dag att SR skall värna om de demokratiska
grundprinciperna. Dessa grundprinciper har den egenskapen att om de
tillämpas, innebär de också ett ifrågasättande av det system som åberopar sig
på samma principer. Ta t. ex. frågan om våld. De demokratiska värdena
innebär ett avståndstagande från våld. Men våld är mycket. Det är inte bara
individuellt våld, som när Kojak misshandlar en bov, eller när thinnersniffande
grabbar sparkar en T-baneresenär blodig. Våld är också det som drivit
pojkarna i T-banan till deras desperata aggressivitet; det är detta samhälles
våld mot allt fler av sina medborgare.

Det är också i konsekvens med de grundläggande demokratiska värdena
att motsätta sig förtryck i många andra former. Förtrycket tar ju inte bara
formen av våld eller den formella formen av brist på rättigheter (att
organisera, rösta, yttra sig osv). Förtrycket är ofta mer subtilt än så, t. ex.
mellan män och kvinnor - med ett slående resultat i riksdagens överväldigande
majoritet av män. Varje arbetsplats i Sverige kan ge exempel på olika
slags förtryck. Den mest utbredda formen av förtryck i kapitalistiska
samhällen är naturligtvis den s. k. rätten att berika sig på andras arbete.

Vad har då detta med radiopropositionen att skaffa? Jo, utbildningsministern
föreslår i propositionen att radioavtalets skrivningar om de grundläggande
demokratiska värdena skall avskaffas. Visserligen står detta inte rakt
på sak, utan i propositionen framställs ändringarna omväxlande som
obetydliga (”motsvarande innebörd”) och som försvar för de tidigare
formuleringarna ("Jag vill också erinra om den markering av betydelsen av de
demokratiska värdena som görs i mitt förslag till ändringar i lagen”). Dessa
utbildningsministerns egna tolkningar skall man inte fasta sig vid - de är
nämligen helt förledande. 1 själva verket föreslås i propositionen en helt
annan skrivning, med annat innehåll: ”Programföretag skall i programverksamheten
hävda det demokratiska statsskickets grundidéer .”

Detta är något helt annat. I pressframträdanden har utbildningsministern
fortsatt att söka förneka skillnaderna, bl. a. genom att säga att det ”demokratiska
statsskicket” inte syftar på vissa tekniker: parlamentarism, folkomröstning
osv. Däremot handlar det om fri opinionsbildning, rösträtt, fria val.
Det är nästan lika galet. Konsekvensen blir också nu att det formella

Mot. 1977/78:1799

statsskicket alltid är väsentligare än de förhållanden under vilka folk i olika
stater lever. Vi skall således i framtiden höra radio och TV betvivla PLO:s rätt
att representera det palestinska folket - men inte ifrågasätta terroristen Begin.
Eller, för att gå tillbaka i tiden, under USA-imperialismens folkmord mot det
vietnamesiska folket skulle radio och TV ha tvingats hävda USA:s demokrati
gentemot bristerna i DRV:s statsskick...

Ändringen kommer att försvåra möjligheterna att spegla demokratins
problem, liksom det kan förhindra en riktig skildring av förhållandena i tredje
världens unga stater. Formuleringen för också tankarna till de stadganden om
konstitutionstrohet som har införts i Västtyskland och som utgör underlaget
för yrkesförbudet. Men inte nog med att propositionen föreslår denna
ändring, den ges också extra tyngd genom att flyttas från avtal till lag. De
programmakare som i framtiden kan tänkas drista sig att hävda demokratiska
värden i kritik av ”demokratiskt statsskick”, skall alltså kunna göras till
lagbrytare! Parallellen till 1950-talets kalla krig och McCarthy-tidens USA
ligger verkligen nära till hands.

Utbildningsministerns motivering för den nya bestämmelsen är att man i
ökad utsträckning bör spegla förhållandena i vad han kallar ”slutna
samhällen” och att man då skall redogöra för de begränsningar i möjligheter
att få del av material och studera förhållanden som har haft beröring med
programmet. Utbildningsministern säger vidare: "På samma sätt bör
programföretaget även i övrigt om det skildrar ett ämne från speciell
utgångspunkt låta detta klart framgå av programmet eller programrepresentationen.”
Det framgår inte av propositionen vad ”speciell utgångspunkt” är.
Det finns således anledning att fråga sig om med ”speciell” avses icke
borgerlig. Den gällande radiolagen kräver vidare att Sveriges Radio i sin
verksamhet arbetar opartiskt och sakligt. Radionämnden har konkluderat att
programutbudet i stort har svarat mot dessa krav.

En del av förutsättningarna för detta resultat av radionämndens bedömning
har varit att man betraktat programutbudet (med undantag för
utbildnings- och barnprogram) som en helhet. Man har alltså accepterat att ett
program vägts mot ett annat, t. ex. så att olika parter kommit till tals i olika
program, kanske också i olika kanaler. Detta har möjliggjort en viss
profilering av TV-kanalerna och frihet för den enskilde producenten. Det är
svårt att förstå varför utbildningsministern vill slå sönder detta dokumenterat
väl fungerande system.

I radiopropositionen föreslås nu att varje programföretag och varje TVkanal
själv skall uppfylla kraven på opartiskhet. Propositionens formuleringar
tyder också på att utbildningsministern egentligen vill att varje
program eller programserie för sig skall uppfylla kraven på opartiskhet. Detta
kommer naturligtvis att få förödande konsekvenser för programverksamheten.
Det är samma slags opartiskhet som krävts i t. ex. USA, och som tolkats
så här av Johnson-administrationens ansvarige, Richard Goodwin: ”Om en
grupp svarta säger att de är förtryckta, citerar man bara Ku Klux Klan som

Mot. 1977/78:1799

hävdar motsatsen.”

Utbildningsministern förnekar att någon sådan förändring skulle vara
följden av hans förslag, som han i stället framställer som formaliteter och
preciseringar. ”Att detta skulle innebära någon förändring jämfört med
nuvarande förhållanden kan jag inte förstå”, säger han ordagrant (AB
780315). Då kan vi inte förstå varför ändringsförslagen skulle vara motiverade,
och vi yrkar följaktligen alt kravet på opartiskhet liksom tidigare skall
gälla för det sammantagna programutbudet på riksnivå. Vi yrkar också att
den tidigare formuleringen om demokratiska grundprinciper kvarstår i
avtalet med staten och att ingen sådan eller motsvarande formulering ingår i
radiolagen samt slutligen att skrivningarna beträffande genmälesrätten m. m.
utgår.

Närradio-TV

Bland nyskapelserna i radiopropositionen är förslaget att inrätta s. k.
närradio och när-TV. Detta föreslogs redan i radioutredningen, då under
beteckningen ”särskild ljudradio och TV”. Idén med närradio sägs vara att
möjliggöra för olika organisationer att genomföra lokala sändningar. Bestämmelser
om opartiskhet skulle inte gälla för denna verksamhet, men förbudet
mot reklam kvarstår.

Många remissinstanser har motsatt sig att närradio-TV inrättas. Det är
viktigt att just många av de organisationer som kan komma i fråga som
tillståndsinnehavare har motsatt sig närradio-TV. De flesta ideella och
kulturella organisationer som yttrat sig motsätter sig närradio-TV. De
viktigaste argumenten är kulturpolitiska eller gäller problemen med dold
reklam. Också radioutredningen menar att det är stor risk för reklam
”bakvägen”, trots det formella förbudet.

I propositionen försöker utbildningsministern bemöta de kritiska synpunkterna
genom påståenden om att de grundar sig på missuppfattningar. Det är
inte riktigt; i stället är det utbildningsministern som också i detta fall försöker
föra riksdagen bakom ljuset.

Kritiken har främst gällt fyra problem:

1) närradion hämmar lokalradions utveckling

2) närradion gynnar starka organisationer

3) närradion kan påverkas av kommersiella intressen

4) närradion blir tätortsradio

Trots utbildningsministerns försäkringar är det uppenbart att alla dessa
kritikpunkter är både välgrundade och allvarliga. Vi skall här kort sammanfatta
den kritik man kan anföra mot inrättande av närradio-TV.

Närradion hämmar lokalradions utveckling. Utbildningsministern hävdar att
de två radioformerna är så olika att de inte kommer att konkurrera med
varandra. Lokalradion skall ju också ges större resurser, säger han. Närradion

Mot. 1977/78:1799

är amatörmässig och kan därför inte mäta sig med den professionella
lokalradion, hävdar han också.

Detta är en helt missvisande argumentation. Naturligtvis kommer lokaloch
närradio att konkurrera, nämligen om uppmärksamhet och om lyssnarnas
begränsade tid. Vi vet ju från en rad undersökningar att en mycket stor
del av den tillgängliga tiden för mediakonsumtion också används till detta.
Viss tid är det också möjligt att lyssna på radio men inte se på TV. Det gäller
t. ex. när man kör bil eller utför sysslor som inte kräver så hög koncentration.
Radiolyssnandet sker därför till stor del som sekundär sysselsättning, medan
TV-tittandet kräver mer uppmärksamhet-och stillasittande. Därför finns det
också gränser för TV:s möjligheter att utkonkurrera radion. Den tid som
används till radiolyssnande är alltså begränsad. Nu finns ständigt två tre
program att välja emellan, ibland med lokalradioinslag. Det är utmärkt att
lokalradion skall ges större resurser - även om utbildningsministerns förslag
på den punkten är magert. Men det är också klart att inrättande av närradio,
på sina ställen med ett större antal sändare, kommer att ta i anspråk åtskilligt
av den tid som annars skulle användas för lokalradiolyssnande.

Därför är det klart att närradio skulle tunna ut lokalradions publik och
därmed på sikt också hota dess utvecklingsmöjligheter.

För att ytterligare nedtona närradions betydelse säger utbildningsministern
att den kommer att ha samma roll som en liten tidskrift eller tidning. / så fall
är ju rollen som oftast redan upfylld - och närradion överflödig!

Närradion gynnar starka organisationer. Här har utbildningsministerns motargument
mest rört sig om ekonomiska förhållanden, och han hävdar att en
från televerket hyrd sändare skulle kosta i storleksordningen 10 000 kr. per år.
Därtill kommer studieutrustning för 35 000 kr., lokaler och förbrukningsmateriel.
För de flesta organisationer med en organisationsradie av 5 km (det
är ju den föreslagna räckvidden) är det inte låga kostnader, som utbildningsministern
hävdar. Tvärtom rör det sig om för de flesta organisationer orimliga
belopp.

Men om många organisationer på en ort skulle söka sändningstillstånd,
kommer andra sorteringsmekanismer att fungera - de organisationer som är
starka och etablerade får naturligtvis lättare gehör hos den tillståndsgivande
kommittén.

F. ö. är det inte särskilt troligt att närradion, eller organisationsradion, som
är ett mer adekvat uttryck, ger någon "vidgad yttrandefrihet" åt den
missgynnade majoritet av folket som nu inte i praktiken har möjlighet att
uttrycka sig. Man vidgar inte yttrandefriheten nämnvärt genom att ge
möjligheter åt organisationer som redan har möjligheter att komma till tals att
ytterligare och i etern hävda sina särintressen. Alla de grupper i samhället som
nu saknar resurser, mänskligt och organisatoriskt, för att ge uttryck för sina
erfarenheter, intressen och behov - de kommer att sakna dem också om
närradion införs. Detta illustreras t. ex. av ett TRU-projekt för något år sedan

Mot. 1977/78:1799

i Södertälje. Där försågs ett modernt bostadsområde med tekniska möjligheter
för befolkningen att kommunicera med varandra - men nästan bara
redan etablerade organisationer kunde förmås att utnyttja dem. Som en
deltagare uttryckte det: ”För det räcker uppenbarligen inte med att man bara
ställer ett nytt medium till folkets förfogande. Gör man inte mer än så, så tas
det bara över av de redan starka. Utan det behövs strategier Tör hur nya medier
skall kunna bli till verktyg också i de mångas händer.” Det är nämligen inte
bara ekonomin det handlar om.

Närradion kan påverkas av kommersiella intressen. Utbildningsministern har
här hänvisat till lagförslaget som förbjuder reklam och direkt stöd åt vissa
program eller programslag. Men lagförslaget innehåller inget förbud mot att
en organisations radioverksamhet i allmänhet stöds ekonomiskt eller helt
finansieras av kommersiella intressen. I lagförslagets 7 § står nämligen:
”Sändning får ej bekostas med medel som ställts till förfogande
enbart för att möjliggöra sändning av visst radioprogram eller vissa slag
av radioprogram.”

Ingenting hindrar således t. ex. den lokala köpmannaföreningen att ställa
utrustning till förfogande för en organisationsradiosändare. Sedan kan det
vara hur tyst som helst om den väntade motprestationen, t. ex. den partiska
”konsumentupplysning” som utbildningsministern vill tillåta. Många andra
bakvägar finns naturligtvis och kommer säkert att användas, om riksdagen
beslutar godkänna förslaget om s. k. närradio.

Närradion blir tätortsradio. 1 propositionen förnekas att närradion skulle
gynna tätorterna. Men själva konstruktionen med 5 km räckvidd är
naturligtvis i sig själv ett effektivt hinder för att närradion kan bli något annat.
Redan där det är några hundra meter mellan hushållen kommer närradio med
5 km räckvidd att vara ett ointressant medium för de flesta organisationer.
Utbildningsministern ger ett exempel med 200 sändare för att nå 2/3 av
befolkningen. Visst, men det är ju just de 2/3 av befolkningen som bor i
tätorter - på 2 % av landets yta. Genom propositionens uppgifter har alltså
utbildningsministern själv påvisat hur närradion främst kan fungera som
tätortsradio.

Vpk avvisar därför förslaget om närradio och när-TV i dess helhet.

Vi vill i stället fästa uppmärksamheten på möjligheterna att utveckla olika
former av publikmedverkan i radio och TV. Dessa möjligheter diskuteras i ett
flertal av remissyttrandena, och vi ansluter oss till kulturrådets uppfattning
att ökad publikmedverkan främst bör utvecklas i lokalradion, bl. a. genom
inrättande av inspelningsverkstäder under lokalradions administration. Vi
vill slutligen återigen framhålla att en av de avgörande förutsättningarna för
en bättre publikkontakt ligger i att man får sådana resurser att en aktiv,
uppsökande journalistik blir möjlig.

Mot. 1977/78:1799

Ekonomi

Sveriges Radio finansieras i dag huvudsakligen via avgiftsmedel. Ett av
huvudskälen härför anges vara den garanti detta utgör för oberoendet och
integriteten. I praktiken är emellertid redan i dag detta argument inte särskilt
bärande genom att det är statsmakterna som beslutar om avgifterna. Vpk har
tidigare fört fram tanken på att, eftersom SR har en oerhört viktig
kulturpolitisk funktion, delar av verksamheten skulle finansieras via statsskatten.
För att på sikt kunna garantera ett kvalitativt högt utbud krävs
nämligen avsevärda licenshöjningar. Nuvarande licensavgifter är visserligen
inte höga i förhållande till övrig kultur- och nyhetskonsumtion i form av
teater, bio eller tidningsprenumerationer, men samtidigt drabbar licenshöjningar
främst pensionärer, barnfamiljer och låginkomsttagare. Ett direktanslag
till just kulturverksamheten, kombinerat med en rullande treårsplanering
med inbyggd automatik, borde inte utgöra något hot mot självständigheten
förutsatt självfallet att SR bibehålls som ett företag och att
regeringens övriga förslag om inskränkningar i yttrandefriheten avvisas.
Endast härigenom kan man garantera en återupprustning av SR såväl kultursom
informationspolitiskt. Ett dåligt programutbud vid SR drabbar i första
hand de grupper i samhället som inte har råd eller tillgång till annat
kulturutbud. Det är därför ett jämlikhetskrav att kvaliteten vid SR höjs.

Vpk accepterar för kommande budgetår den i propositionen föreslagna
avgiftshöjningen. Därutöver krävs emellertid ett ytterligare anslag för inte
bara ett återställande utan en förbättring av den tidigare nivån vid SR. Genom
detta anslag möjliggörs också en ordentlig satsning på lokalradion. Samtidigt
föreslår vi, genom att avvisa den av Wikström föreslagna omorganisationen,
betydande besparingar. Uppsplittringen av företaget kommerannars att kosta
tiotals miljoner kronor.

Regeringsförslaget innebär i verkligheten fortsatta nedskärningar vid SR.
För första året föreslås 50 milj. kr. i reform pengar. Hur mycket man är beredd
att satsa för hela avtalsperioden talar man inte om. Dessa 50 miljoner skall
enligt Wikström räcka till följande:

- en icke oväsentlig del skäll kunna användas i programproduktionen i
kvalitetshöjande syfte

- utbyggnad av den regionala riksprogramproduktionen med omkring en
veckotimme

- starta regionala TV-sändningar inom en region

- utbyggnad av ett mindre dagblock i TV

- förstärkning av lokalradion

Utöver dessa kostnadshöjningar tillkommer emellertid en rad övriga
utgifter, som utbildningsministern nogsamt undviker att ta upp.

Omorganisationen. Utbildningsministern räknar uppenbarligen inte med att
en omorganisation kostar pengar. Enligt Sveriges Radios egna beräkningar

Mot. 1977/78:1799

uppgår de rent kvantifierbara kostnaderna till runt 12 milj. kr. Därutöver
tillkommer icke kvantifierbara kostnader som är svåra att uppskatta. Det är
emellertid uppenbart att en omorganisation av den karaktär regeringen
föreslår kommer att skapa problem under en mycket lång tid framöver.
Förslaget innebär också på en rad punkter en ökad byråkratisering, ökade
driftkostnader och ökade investeringskostnader. 1 ett fullt utbyggt skick
uppgår de ökade driftkostnaderna till 25 milj. kr.

Personalutveckling. SR har i sin anslagsframställning räknat med ökade
kostnader för personalutveckling m. m. Enligt regeringens förslag kommer
personalutveckling och utbildning återigen att eftersättas liksom kostnader
för en produktionsriktig personaldimensionering för att kompensera lagar
och avtal. SR:s verksamhet bygger huvudsakligen på personalens yrkeskunnande
och kreativitet. Detta gäller så väl journalistsidan och administrationen
som teknikersidan. En bra personalpolitik är alltså i hög grad också en
investering i programverksamheten i kvalitetshöjande syfte.

Listan på förbisedda kostnader skulle kunna göras ännu längre. Nedan tar
vi exempelvis upp systemet med kompensation för kostnadshöjningar, en
utgift som visserligen ligger utanför resursförstärkningen men som enligt
regeringen fortsättningsvis skall beräknas så att kostnadstäckning inte
kommer att uppnås. Fullt klart är emellertid att den föreslagna resursförstärkningen
inte tillnärmelsevis kommer att räcka till vad utbildningsministern
utlovar. Att hävda motsatsen är inte bara ett svek mot publiken utan rena
bedrägeriet!

Också på investeringssidan är de föreslagna höjningarna helt otillräckliga.
SR har ett sedan länge eftersatt investeringsbehov.

I radioutredningen föreslogs att en rullande treårig budgetplanering skulle
införas i samband med omorganisationen. Skälen för en sådan rullande
planering är uppenbara. Programproduktionens behov skulle tillgodoses
bättre, de programproducerande enheterna skulle få ett säkrare underlag för
sin planering, större, mer omfattande projekt skulle bättre kunna planeras
osv. Utbildningsministern avvisar ”med hänsyn till rådande samhällsekonomiska
läge” en sådan förbättring. I stället skall nuvarande otympliga
ordning fortsätta.

RUT föreslog vidare att, i samband med införandet av den rullande
treårsplaneringen, SR skulle få automatisk kompensation för personalkostnadshöjningar.
SR krävde därutöver att denna automatik också skulle
innefatta fristående kulturarbetare. Enligt utbildningsministern skall i stället
automatiken beräknas enligt konsumentprisindex. Med den inflationistiska,
löntagarfientliga politik den nuvarande regeringen för, är det visserligen
möjligt att konsumentprisindex periodvis täcker upp. Detta förändrar
emellertid ingenting i sak. Med hänsyn till att över hälften av SR:s kostnader
utgörs av lönekostnader, kommer som regel inte K.PI att täcka upp
kostnadshöjningarna. Skillnaden mellan KP1 och SR:s kostnadsutveckling

Mot. 1977/78:1799

har enligt företaget hela tiden hittills varit negativ och beräknades under
1975/76 vara negtiv till SR:s nackdel med så mycket som 50 milj. kr.

När det gäller frågan om beslutsinstans för finansiering och medelstilldelning
föreslås att riksdagen på grundval av proposition från regeringen skall
besluta om såväl mottagaravgift som drifts- och investeringsanslag till den
avgiftsfinansierade verksamheten. Enligt nuvarande ordning har regeringen
det yttersta ansvaret. Riksdagen hörs beträffande mottagaravgifternas storlek.
Denna förändring skall enligt utbildningsministern inte föranleda någon
större grad av detaljreglering av de anslag som årligen tilldelas programföretagen.
Något sådant skulle kunna uppfattas som ett intrång i programverksamhetens
integritet. Samtidigt är utbildningsministern den förste att
detaljreglera genom att skolmästaraktigt sätta upp pekfingrar mot svordomar
och alkoholbruk.

Vpk motsatte sig i samband med beslutet om utbildningsradion den
föreslagna konstruktionen och ansåg att verksamheten i första hand skulle
bedrivas inom SR och först i andra hand som dotterbolag. Därutöver föreslog
vi i ett senare skede resursförstärkningar. Vi vidhåller uppfattningen att UR
bör bibehållas inom SR AB. Detta kan ske i form av ett dotterbolag men inte i
den form den fick vid omorganisationen utan med samma ställning som
nuvarande LRAB. Inte heller nu är utbildningsministern beredd att ge de
resursförstärkningar som krävs för att upprätthålla och förbättra ett bra
programutbud. Vpk ställer nedan förslag om ytterligare medel också till
utbildningsradion för att kunna garantera programkvalitén och mångfalden i
utbudet.

Sammanfattningsvis innebär regeringsförslaget att resurser slängs ut på en
dyr och onödig omorganisation, som därtill är en fara för yttrandefriheten i
etermedierna. Vpk avvisar denna omorganisation, vilket innebär kostnadsbesparingar
på ca 25 milj. kr. Därutöver krävs avsevärda resursförstärkningar
för att återställa och vidareutveckla den tidigare nivån vid SR. Vi beräknar
dessa resursanspråk totalt till 150 milj. kr. under kommande budgetår.
Lokalradion behöver under kommande budgetår ett resurspåslag på lägst 35
milj. kr. för att kunna uppfylla målsättningarna, inkl. en försöksverksamhet
med inspelningsverkstäder. En utökning av den tunga produktionen, en
utbyggnad av korrespondentnätet m. m. kan beräknas kräva omkring 90
miljoner i förstärkningar. För personalutveckling m. m. krävs 15 miljoner.
Övriga i motionen framförda förslag kräver omkring 10 miljoner. Sammantaget
är alltså 150 miljoner en lågt beräknad siffra. Denna förutsätter
självfallet att omorganisationen inte genomförs - i annat fall krävs därutöver
kompensation för kostnadshöjningar i samband med denna.

För utbildningsradion beräknar vi ett resursanspråk på ytterligare 15 milj.
kr.

Mot. 1977/78:1799

Sammanfattning och förslag

Under senare år har Sveriges Radios programutbud alltmer utarmats. Detta
gäller såväl TV som radioverksamheten. Antalet egenproducerade program
har minskat, samtidigt som inköpen från utländska bolag, främst i England
och USA, har ökat. I Sverige har vuxit upp en hel marknad av privatkapitalistiska
foretag, vilkas enda intresse för TV-produktion är att producera för
vinst. SR har i allt större utsträckning fått framstå som en filial till
kommersiella bolag, vilkas produkter präglas av underhållningsvåld, slappt
kommersiellt tänkande och reaktionära värderingar. Nyhetsinformationen
främst från tredje världen men också inom landet har försvagats. I detta läge
föreslår regeringen en total omorganisation, som är ett direkt hot mot
Sveriges Radios integritet och mot yttrandefriheten i etermedierna. Inte
heller innebär förslaget att kultur- eller informationsutbudet kommer att
förbättras. Förslaget är djupt reaktionärt och innebär en eftergift förde starka,
kommersiella krafter som vill se SR sönderslaget till förmån för en
anpassning till kommande nordisk satellitproduktion, en produktion som
främst stöds av de multinationella bolagen, elektronikindustrin och radiohandlarna.

Vpk kräver att nuvarande organisation i stort sett bibehålls och att man
avvisar de inskränkningar i yttrandefriheten m. m. som genom ändringar i
radiolagen och i avtalet mellan Sveriges Radio och staten föreslås av
regeringen. Därutöver kräver vi avsevärda resursförstärkningar för att
möjliggöra en förbättring av programutbudet i enlighet med vad radioavtalet
föreskriver, nämligen allsidighet, information om nuets händelser, kultur och
förströelse, debattstimulans, demokratiska värderingar, frånvaro av
kommersialism, beaktande av minoritetsintressen, saklighet och partiskhet
osv.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen avvisar propositionen 1977/78:91 såvitt avser

a) lag om ändring i radiolagen

b) lag om ändring i radioansvarighetslagen

c) lag om försöksverksamhet med närradio

d) förslag till ändrade riktlinjer för rundradioföretagens organisation
och programverksamhet, för radionämndens organisation
och verksamhet samt för försöksverksamheten med närradio-TV,

2. att riksdagen med ändring i propositionen 1977/78:91 beslutar
anslå ett med 100 000 000 kr. förhöjt belopp till 1 020 000 000 kr.
till driftkostnader för den allmänna programverksamheten och
för lokalradion för budgetåret 1978/79,

Mot. 1977/78:1799

3. att riksdagen med ändring i propositionen 1977/78:91 beslutar
att till Sveriges Utbildningsradio AB anslå ett med 9 228 000 kr.
uppräknat belopp till 85 228 000 kr. för budgetåret 1978/79,

4. att riksdagen uttalar att när våld och förtryck skildras i
etermedia skall detta ske i sådan form och med ett sådant
innehåll att det ger kunskaper, normer, värderingar och känslor
som är önskade; upplevelser och erfarenheter som programmen
ger skall leda till konstruktiv handling och avtrubbningseffekter
inför våldet motverkas; våldsskildringen skall stödja sådana
normer och värderingar som är förenliga med grundläggande
demokratiska värden och inte leda till orealistiska föreställningar
om verkligheten, och det våld som skildras på detta sätt
skall kunna motiveras,

5. att riksdagen uttalar att Sveriges Radio bör utträda ur Svenska
arbetsgivareföreningen,

6. att riksdagen uttalar att planerna på en nordisk satellit-TV
avskrivs.

Stockholm den 28 mars 1978

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

GOTAB 57857 Stockholm 1978