7

Motion

1977/78:177

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:40 om åtgärder för att
främja de mindre och medelstora företagens utveckling

Staten har alltid spelat en viktig roll för det kapitalistiska systemet. Under
kapitalismens tidigare utveckling var statens roll främst inriktad på att värna
och utvidga den s. k. fria marknaden. Dess ingrepp i marknaden och i
produktionen var däremot begränsade.

Statsapparatens storlek och betydelse växte emellertid successivt, om än
till en början långsamt. Ett genombrott för expansionen av statens roll för det
ekonomiska systemet har ägt rum från andra världskriget. Statsbudgeten
(inkl. de lokala förvaltningarna) motsvarar mellan en tredjedel och hälften av
BNP i samtliga utvecklade kapitalistiska stater - frånsett Japan.

Härtill kommer de många direkta statliga insatserna i det ekonomiska livet
som inte direkt går att avläsa i budgeter och statistik.

Orsakerna till ökningen av statens ekonomiska roll är förknippade med
kapitalismens lagbundna utveckling. Hit hör den under imperalismen
skärpta internationella konkurrensen, som medför ökade statliga engagemang
för stöd åt de nationella kapitalen. Hit hör också tillväxten av
arbetarklassen, som medfört en skärpning av klasskampen och ökade krav på
staten att mildra många av de sociala verkningarna av det kapitalistiska
systemet. Härtill hör också orsaker som hänger samman med de kapitalistiska
företagens behov av ackumulation och tillväxt.

Kapitalister måste ackumulera (dvs. anhopa) kapital för att fö profit och
kunna fortsätta som kapitalister. De måste öka sina kapital för att inte slås ut
av andra. De måste ha en ständig ström av profiter. Men i denna ström sker
ofta brott. Balansen mellan produktion och konsumtion, fördelningen mellan
olika näringsgrenar, branscher och företag förändras ideligen. Kapitalet
försöker öka sina profiter genom hårdare utsugning av de arbetande, det pågår
en ständig strid mellan kapital och arbete om fördelningen, arbetet underordnas
kapitalet och människors möjlighet att fö ett arbete underordnas
kapitalets vinstutsikter. Alla kapital strävar efter mera vinster, men eftersom
de enskilda kapitalen inte ser till, och inte kan se till, helheten blir resultatet
inte förutsebart. Detta för sitt mest tillspetsade uttryck i de regelbundet
återkommande kriserna.

Nu domineras de flesta branscher av ett eller några fö storföretag. Dessa
kan genom sin prissättning, sin makt över marknader och råvarukällor, sin
sammanväxt med finanskapitalet och sin stora betydelse och därmed sitt
inflytande över staten vidmakthålla en snedfördelning av de samhälleliga
resurserna till sin förmån. Detta skärper den näringsmässiga och regionala

Mot. 1977/78:177

8

obalansen. Det ställer mindre företag i beroendeställning. Detta ställer ökade
krav på staten, som har som en uppgift att mildra och dölja kapitalismens
olika motsättningar.

Koncentrationen av kapital och makt till fä och stora företag har gjort dessa
till ett slags flaggskepp för den svenska ekonomin. Deras framgång har setts
som förutsättningen för landets ekonomiska utveckling. Att de kunnat växa
sig större, effektivare och mäktigare har därför varit en angelägenhet för den
statliga ekonomiska politiken. Man har inte sett att deras intressen inte är
landets och folkets. Deras intresse är deras profiter. Ensidig exportinriktning,
stor kapitalexport, regional obalans, underläge, svårigheter och kollaps för
många småföretag har varit följden av denna statsunderstödda utveckling
mot en mera monopolitisk kapitalism. Kapitalismen har dock inget val: dess
livsbetingelse av ökad ackumulation leder till kapitalkoncentration - lika
säkert som dag följs av natt.

Systemets egen utveckling skärper dess inre motsättningar. Dess avsaknad
av samhällelig samordning och planering av produktionen uppenbarar
alltmer att den privata vinstjakten inte kan fortsätta att vara styrinstrument
för produktionens och produktivkrafternas utveckling. Utslagning och
arbetslöshet, angrepp på levnadsstandard och trygghet är hot eller realitet för
allt fler arbetande. Miljö och natur förstörs. Ekologiska system bryts ned.
Naturtillgångar förslösas. Människornas kommunikation och kultur utsätts
för kommersiell vandalisering.

Utvecklingen mot monopolen skärper också skillnader och skapar problem
inom den kapitalägande klassen. Storbolagens överläge slår på olika sätt mot
mindre företag och äventyrar deras möjligheter att utvecklas. För de minsta
företagen betyder pris- och hyreshöjningar att de ofta hamnar i valet mellan
ruin och att slukas upp av ett storbolag.

Motsättningarna mellan stora och små företag är inte en motsättning
mellan stort och smått i allmänhet, utan en kamp mellan de stora kapitalens
strävan efter ökad makt och dominans och många mindre företags strid för att
överleva. Det är en strid som följer av olikmässigheterna i de enskilda
kapitalens utveckling. Småföretagens svårigheter kommer därför inte att
upphöra under kapitalismens fortsatta utveckling. De kommer att bestå, även
om småföretagen ges ökade statliga subventioner och skatteförmåner, som
regeringen föreslår. Mindre och större produktionsenheter och företag kan
bara bli naturliga samverkande komplement i en planmässigt och efter
samhälleliga intressen styrd ekonomi.

I en sådan ekonomi kan avvägningen mellan vilken produktion och vilka
företag som skall bedrivas i stor eller liten skala göras efter samhälleliga
riktlinjer. Förändringar i ena eller andra riktningen kan där göras planmässigt,
utan att förorsaka arbetslöshet och utslagning eller regionala problem.

Den politik för ekonomin som helhet som bedrivs av regeringen syftar inte
alls till någon planering eller styrning av ekonomin efter samhälleliga behov.
Den syftar till att understödja kapitalismens planlösa och slumpmässiga

Mot. 1977/78:177

9

utveckling. Bevarandet av kapitalägarnas makt är för regeringen huvudsyfte.

Regeringens proposition 1977/78:40 om de mindre och medelstora företagen
avviker inte från denna huvudinriktning. Propositionen utgår från
syftet att bevara privatkapitalismen. Den innebär ingen ändring i att
profitjakten skall styra ekonomins utveckling. Detta innebär att även
fortsättningsvis många småföretag kommer att slås ut efter profitjaktens och
inte efter samhällsnyttans logik. Huvudtanken i propositionen kan sägas vara
minimal samhällelig styrning av näringslivets utveckling - men samhälleligt
risktagande. Eftersom det är de arbetande som betalar huvuddelen av
statsapparatens intäkter blir det i förlängningen de arbetande som skall bära
riskerna för kapitalisternas företag.

Regeringen benämner i propositionen alla företag med mindre än 200
anställda som småföretag. På det viset vill den bunta ihop självständiga
hantverkare eller butiksägare som arbetar med någon eller några få anställda
med kapitalister som helt kan livnära sig på andras arbete. Det är i flera
avseenden stora skillnader mellan dessa kategorier och deras villkor. En
butiksägare som måste kämpa hårt för att hålla näsan över vattnet, bl. a. till
följd av den borgerliga hyrespoiitiken, kan inte jämställas med en kapitalist
som kontrollerar över hundra arbetares försörjning.

Genom denna hopbakning av olika kategorier söker regeringen få en
bredare förankring för en vidgad förmåns- och subventionspolitik åt
kapitalägare.

Regeringsförslaget saknar de nödvändiga övergripande målsättningarna
och åtgärderna för tryggare förhållanden för de verkligt små företagen. Där
finns ingenting om att kapitalkoncentration och monopolism skall motverkas
och bekämpas. Där finns ingenting om den satsning på välplanerade stora
industriföretag som grund för småföretagsverksamhet som krävs i många
regioner. Regeringsförslaget är i sina huvuddrag ett försök att med vissa
ekonomiska favörer flirta med småföretagarna. Men dess ekonomiska
stödåtgärder och dess skatteförmåner gynnar snarast mera de större än de
mindre bland företagen i den vidsträckta icke-definition av begreppet
småföretag som regeringen ger.

Regeringens huvudnummer är stiftelser för regionala utvecklingsfonder.
Dessa stiftelser skall få styrelser som utses av landstingen men skall i övrigt
enligt regeringsförslaget ha stor självständighet. Vi anser att en regional
ekonomisk utveckling måste vara samordnad med en medveten näringspolitik,
där utbyggnaden av ett nät av offentliga industrier får bilda basen för
övrig ekonomisk aktivitet. Ett sådant näringspolitiskt program kräver att
befintliga storföretag underordnas samhälleliga mål, vilket på sikt innebär ett
församhälleligande - i någon form - av storföretagen. På kort sikt fordras ett
ökat statligt inflytande över storföretagens investeringar. Först när ett sådant
system byggts upp, med statliga basindustrier i ett samordnat program, kan
småföretagen få trygga förhållanden.

Under sådana förhållanden - eller i väntan på ett program som syftar dit behöver
landstingen medel för att främja den regionala ekonomiska utveck

Mot. 1977/78:177

10

lingen. Formerna för detta kan diskuteras. Men medlen måste förvaltas så, att
ett omedelbart politiskt ansvar kan avkrävas för deras förvaltning.

Medlen bör användas så att de särskilt stimulerar kollektiva egendomsformer
och samverkan mellan olika småföretag.

Regeringens förslag till vidgade skatteförmåner för dem som har förmögenhet
i form av företag kan ej godtas. Visserligen är det sant, som
budgetministern anför i sin bilaga till propositionen, att småföretagen har
skattemässiga problem som de börsnoterade bolagen inte har. Men slutsatsen
av detta kan inte vara att göra småföretagarna till ett nytt skattefrälse. Den
måste i stället vara att storbolagens skatteprivilegier måste avskaffas. När
företagsskatteberedningens förslag kommer till riksdagen finns anledning att
återkomma till dessa frågor. Regeringsförslagen till ändringar i lagarna om
statlig förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt bör således nu avslås.

För att åstadkomma förbättringar för verkliga småföretagare bör man i
stället se till att dessa får bra och billiga lokaler. Vi kan därför acceptera tanken
på att kommunerna får stöd att uppföra kommunägda industri- och
hantverkslokaler, förutsatt att dessa färdigställs för småföretagare i ordets
egentliga mening, dvs. företag med mindre än 10 anställda. Dessutom bör
hyresstopp införas på lokaler för småföretag och få-person-ägda butiker, detta
i avvaktan på en bostads- och byggandepolitik som möjliggör lägre hyror. En
plan för övergång till lågräntepolitik måste också utarbetas och omedelbart
sättas i kraft.

Regeringen avser att avveckla den allmänna arbetsgivaravgiften. Som ett
första steg sänks denna med 2 procentenheter från den första januari 1978 och
tas bort i det inre stödområdet. Regeringen tänker inte finansiera detta bortfall
från statskassan. Denna åtgärd är finanspolitiskt obetänkt. Vi har i andra
sammanhang yrkat att den allmänna arbetsgivaravgiften skall vara kvar men
att den skall tas ut i förhållande till omsättning och förbrukning av energi och
råvaror.

Den politik som förordats i det föregående har helt andra utgångspunkter
än regeringspolitiken. Medan regeringen vill bevara kapitalismen och den
otrygghet den medför för främst arbetarna och tjänstemännen, men också för
småföretagen, vill vi en politik som syftar till en samordning och planering av
produktionen. Den alternativa linje visavi småföretagen som vi förordar kan
sålunda sammanfattas i följande punkter:

1. Skärpta åtgärder och lagstiftning mot monopolism och kapitalistisk
maktkoncentration.

2. En medveten näringspolitisk styrning av ekonomin efter samhälleliga
mål.

3. Regionala stödåtgärder för näringslivets utveckling måste stå under
landstingens och regeringens omedelbara politiska ansvar.

4. Särskild stimulans av kollektivt ägande av småföretag eller samverkan
mellan småföretag.

Mot. 1977/78:177

11

5. Avslag på regeringens förslag till ändringar i förmögenhets-, arvs- och
gåvobeskattningen.

6. Statligt stöd till kommunala industri- och hantverkslokaler till företag
med högst tio anställda.

7. Hyresstopp - vilket också omfattar många småföretagares lokaler.

8. Övergång till lågräntepolitik.

9. Omläggning av arbetsgivaravgiften så att den tas ut efter omsättning,
energi- och råvaruförbrukning.

Med denna annorlunda huvudinriktning av näringspolitiken kan regeringens
yrkanden i här icke berörda delar godtas.

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen i anledning av propositionen 1977/78:40 uttalarsig
för de riktlinjer för näringspolitiken gentemot de små företagen
som förordas i motionen och hos regeringen hemställer om de
förslag som föranleds därav,

2. att riksdagen beslutar att avslå förslagen i propositionen om
ändringar i lagarna om förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattning.

Stockholm den 25 november 1977

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
GUSTAV LORENTZON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)