2

Motion
1977/78:1767

av Bonnie Bemström och Olle Wästberg i Stockholm

med anledning av propositionen 1977/78:104 med förslag om

utvidgad rätt till ledighet för vård av barn, m. m.

”Allt fler pappor tar barnledigt.” Så löd en av rubrikerna på forsta sidan i
Från Riksdag & Departement nr 40 1977. Familjestödsutredningen har
tillsammans med riksförsäkringsverket undersökt hur föräldraförsäkringen
har utnyttjats. Under föräldraförsäkringens första år - 1974 - stannade 2
procent av papporna hemma, under 1977 ca 10 procent. Det är med andra ord
riktigt att allt fler pappor tar barnledigt. Men rubriken kunde lika gärna ha lytt:
90 procent av papporna utnyttjar inte föräldraförsäkringen.

Man kan knappast ange ekonomiska orsaker som den avgörande förklaringen
till det låga utnyttjandet. Är då papporna i allmänhet inte intresserade
av att vara hemma för att vårda barn? Möter de motstånd på arbetsplatserna?

SACO/SR gjorde 1977 en undersökning bland sina manliga medlemmar
om ett intresse för pappaledigheten. 74 procent upgav att de ville vara
barnlediga men ursäktade sig med att arbetskamrater/arbetsgivare skulle
ogilla det. Papporna är med andra ord intresserade men känner inget stöd på
arbetsplatserna.

I SOU 1976:71 Roller i omvandling gav sociologen Rita Liljeström några
exempel på arbetsgivares/arbetsledares attityder till pappaledigheten:

”1 dagens läge skulle jag bli besviken om någon av de manliga anställda
kom och bad om pappaledigt.”

”Jag skulle bli ledsen om en av mannarna kom (för att be om pappaledigt).”

”Sorn arbetsledare tyckerjagattdet är obekvämt, men jag visar det inte om
det händer.”

I intervjuerna med arbetsledarna anges orsaken till de negativa attityderna.
Det är framför allt de praktiska arrangemangen som måste ordnas på en
arbetsplats, när någon är frånvarande en längre tid, dvs. samma arrangemang
som måste till när någon är ledig för militärtjänstgöring eller repetitionsövning,
sjukledig, ledig för studier och kanske i viss mån ledig för facklig
verksamhet samt samma arrangemang som arbetsgivare med många kvinnliga
anställda - kommuner, landsting m. m. - redan anpassat sig till.

Men att göra sin egen lilla revolt mot arbetsgivares/kamraters förväntningar
och gamla traditioner är inte så lätt alla gånger.

Regeringen har i propositionen 1977/78:104 föreslagit att arbetstagare i
egenskap av förälder skall få rätt att vara helt ledig från anställning till dess
barnet har uppnått ett och ett halvt års ålder samt rätt att få förkorta

Mot. 1977/78:1767

3

arbetstiden till tre fjärdedelar av normal arbetstid till dess barnet uppnått åtta
års ålder.

Ytterligare kompensation för inkomstbortfallet, utöver det beslut om
föräldraförsäkring som riksdagen tog våren 1977, är inte föreslaget i detta
sammanhang. Därmed blir förutsättningarna olika för kvinnor och män på
grund av de inkomstskillnader som råder. Det blir i de flesta familjer ett
mindre inkomstbortfall, om kvinnorna utnyttjar heltidsledigheten än om
männen gör det.

60 procent av kvinnorna går dock i dag tillbaka till sitt jobb inom ett år efter
förlossningen. Det tyder på att kvinnorna uppfattar sitt förvärvsarbete som en
viktig del av sitt liv. Därför är det inte heller säkert att en utvidgad rätt till
tjänstledighet kommer att innebära några större förändringar för dem som vill
arbeta, dvs. det är inte säkert att tjänstledigheten kommer att utnyttjas. Men
för de resterande 40 procenten - där ofta orsaken till att de är hemma är brist
på barnomsorg - innebär den utvidgade rätten till tjänstledighet en trygghet.
För de 25 procenten kvinnor med barn under tre år vilka enligt familjestödsutredningen
deltidsarbetar kan rätten till den föreslagna sextimmarsdagen
innebära en starkare ställning gentemot arbetsgivarna, om de vill öka sin
arbetsdag något och därmed också öka sin inkomst. Förslagen i propositionen
kan bidra till en starkare ställning på arbetsmarknaden för vissa kvinnor men
kan däremot medföra ytterst tvivelaktiga effekter för jämställdhetssträvandena
i andra fall. Föredragande statsrådet är dock opitimisk: ”... en lagfäst
rätt till ledighet för vård av barn torde kunna medverka till att fäderna i högre
grad än f. n. anpassar sina arbetstider så att de får ytterligare tid att umgås med
sina barn.”

Som grund för denna optimism anges antalet pappor som varit barnlediga
och de pappor som stannat hemma för att vårda sjukt barn. Enligt vår
uppfattning är det dock alltför få män som delar ansvaret för barnen för att
man skall kunna tala om en allmän ökning av jämställdheten, i synnerhet
som de barnlediga papporna varit hemma långt kortare tid än kvinnorna, i
snitt 40 dagar av de 210. I de fall där papporna varit hemma har kvinnorna
dessutom i regel tillhört en högre inkomstgrupp.

I propositionen föreslås inte några ytterligare stimulansåtgärder för
papporna. Inkomstbortfallet kompenseras inte. Det är därför önskvärt att
regeringen får riksdagens uppdrag att se över vilka möjligheter det finns att
stimulera papporna att ta lika ansvar och öka deras rättigheter både inom
ramen för föräldraförsäkringen och den utbyggda rätten till tjänstledighet och
rätten till förkortad arbetsdag. En individualisering av föräldraförsäkringen
kan vara en effektiv metod, dvs. en förstärkning av rättigheterna, men också
andra åtgärder kan vara nödvändiga. Det är angeläget att förslag därom
kommer fram snabbt.

Vi hemställer därför

att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
stimulera papporna att ta ett ökat ansvar för vården av barn

Mot. 1977/78:1767

4

inom ramen för föräldraförsäkringen och rätten till utökad
tjänstledighet och förkortad arbetstid.

Stockholm den 10 mars 1978

BONNIE BERNSTRÖM (fp) OLLE WÄSTBERG (fp)

i Stockholm

GOTAB 57760 Stockholm 1978