Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1977/78:1755

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:90 om ändring i utlänningslagen
(1954:193), m. m.

I propositionen lägger regeringen fram förslag till förändringar av utlänningslagen
vilka uppges ha som syfte att förkorta väntetiden i ärenden om
uppehålls- och arbetstillstånd samt förpassning. Dessutom föreslås inskränkningar
i utländska studenters möjligheter att bedriva gäststudier här i
landet.

Vpk anser, i likhet med regeringen, att det är nödvändigt att förkorta
handläggningstiden för ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd. Det får
emellertid inte ske till priset av en försämrad rättssäkerhet. Tvärtom är det
angeläget att öka rättsskyddet, framför allt för de politiska flyktingarna. Vpk:s
representanter i riksdagen har tidigare, vid flera tillfällen, haft anledning att ta
upp fall där uppenbara misstag har gjorts då personer av skilda nationaliteter
vägrats en fristad i Sverige. Senast har det skett genom avvisningsbeslut som
polismyndigheter har fattat på mycket dubiösa grunder. Bl. a. detta gör att
vpk inte delar regeringens uppfattning om vad som bör göras för att förkorta
handläggningstiderna. Vi anser att det bör ske främst på tre sätt:

1. Genom en kraftig förstärkning av statens invandrarverks (SIV) resurser.

2. Genom rätt till offentligt biträde i alla utlänningsärenden, där utlänningen
inte själv uttryckligen önskar avstå från denna rätt. Detta bör gälla
även avvisningsärenden, och offentligt biträde bör utses innan utredningen
påbörjas.

3. Genom att utredningsarbetet i utlänningsärenden undandras från
polismyndigheterna, som ersätts av en civil organisation.

SIV:s resurser behandlas inte i propositionen. Frågan om offentligt biträde
tas däremot upp i propositionen, där det föreslås att utlänning skall ha rätt till
rättshjälp från början i ärenden som gäller uppehålls- och arbetstillstånd och
självfallet då också förpassning. Detta är ett framsteg gentemot nuvarande
förhållanden, men vpk anser inte att förslaget i tillräcklig utsträckning tar
hänsyn till utlänningarnas vanligtvis dåliga kännedom om svenska förhållanden.
Det bygger nämligen på att utlänningen själv begär offentligt biträde,
vilket förutsätter att vederbörande inte bara är informerad om möjligheten att
få rättshjälp utan också om vad det innebär ekonomiskt och vilken betydelse
för ärendets fortsatta handläggning detta kan ha. Man bör göra klart att
många av de människor det här rör sig om kommer från förhållanden där det
av skilda skäl skulle vara en omöjlighet för dem att få juridisk hjälp. Vpk anser
därför att offentligt biträde regelmässigt bör förordnas i alla ärenden, om inte

1* Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1754-1756

Mot. 1977/78:1755

den som är berörd själv uttryckligen avsäger sig denna hjälp.

I propositionen görs också ett viktigt undantag från rätten till offentligt
biträde, nämligen när det gäller dem som avvisas av polismyndighet,
antingen direkt vid ankomsten till landet eller kort därefter. Vpk anser att
rätten till offentligt biträde bör gälla även i dessa fall.

Vad gäller polismyndighets rätt att avvisa utlänning, bör det också klart
fastslås att detta över huvud taget inte får ske i fall där politiskt flyktingskap
hävdas. Det är klart otillfredsställande att det nu är polismyndighetens sak att
ta ställning till riktigheten i utlänningens uppgifter. Polismyndigheterna
besitter inte den utbildning, de kunskaper och den omfattande information
som fordras för att kunna göra sådana ställningstaganden. Enligt vpk:s
uppfattning bör sådana ärenden utan undantag prövas av SIV.

Det är f. n. polismyndigheterna som sköter utredningsarbetet i utlänningsärenden.
De många gånger bristfälliga utredningarna har tidigare kritiserats
och kritiken bekräftas i propositionen. Där hänvisas emellertid till att det nu
fattats beslut om att inrätta utredningscentraler för utlänningsärenden i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Vpk anser emellertid att man allvarligt
måste ifrågasätta om polismyndigheterna även i fortsättningen skall handha
detta utredningsarbete. Det är framför allt två skäl som talar emot det. För det
första så finns inte inom polisen, även om de tre utredningscentralerna
inrättas, en sådan utbildning och information som fordras för att säkra ett
uttömmande utredningsmaterial. För det andra har många utlänningar, och
det gäller främst de politiska flyktingarna, sådana erfarenheter av polismyndigheterna
i sina hemländer att de vid kontakt med den svenska polisen av
rädsla kan tänkas undanhålla uppgifter som skulle kunna vara av avgörande
betydelse för ärendenas behandling. Detta är en risk som också antyds i
propositionen. Som vi ser det finns det inga avgörande skäl för att polisen
skall fortsätta att ha hand om dessa utredningar. Vi föreslår i stället att
riksdagen uttalar sig för och hos regeringen hemställer om förslag till en civil
organisation, exempelvis anknuten till SIV, som skall handlägga utredningar
i utlänningsärenden.

I propositionen föreslås att SIV, samtidigt med att avslag på ansökan om
uppehållstillstånd beslutas, även skall besluta om förpassning ”så snart det
inte finns synnerliga skäl mot detta”. Ett sådant synnerligt skäl måste
rimligen vara att utlänningen kan antas utan ytterligare åtgärder efterkomma
det fattade beslutet. För att inte förorsaka förpassade personer framtida
problem, bör det ej framgå av dennes passhandlingar att en förpassning har
skett.

Verkställighet av förpassningsbeslut handläggs f. n. av länsstyrelserna. I
propositionen föreslås att detta skall överföras på polismyndigheterna. Vpk
delar i det här fallet de synpunkter som har framförts av bl. a. länsstyrelserna i
Göteborgs och Bohus län och Svenska flyktingrådet och hävdar att länsstyrelserna
även i fortsättningen bör besluta om verkställighet av förpassning.

Mot. 1977/78:1755

1 propositionen 1977/78:90 behandlas vidare frågan om uppehållstillstånd
m. m. för de gäststuderande. Vpk har i motionen 565 till årets riksdag tagit
upp den ofta mycket svåra situation som gäller för denna kategori studerande
och krävt ett avskaffande av de klassbestämmelser som nu gäller och som i
huvudsak innebär att endast mycket rika personer eller barn till rika föräldrar
har möjlighet att bedriva studier i Sverige. Utöver vad som anförs i motionen
och de krav som där ställs finns emellertid anledning att ta upp ytterligare
några saker med anledning av propositionen. Kännetecknande för propositionen
är att man saknaren målsättningsdiskussion. Invandrarverket har i sin
skrivelse till regeringen framhållit att de nuvarande bestämmelserna kom till
under helt andra förhållanden än de som gäller i dag. Syftet var då att bidra till
u-ländernas utveckling.

Denna målsättning tycks dock aldrig ha varit särskilt framträdande, och i
dag förefaller det huvudsakliga syftet ur svensk synvinkel enbart vara
ekonomiskt. De hinder man redan infört för möjlighet till gäststudier i
Sverige kommer enligt propositionen ytterligare att förstärkas, vilket
kommer att leda till att Sverige fortsättningsvis kommer att acceptera
gäststuderande från överklassen i vissa länder. Skrivningen i propositionen är
därtill så oklar och luddig att man alltefter konjunkturen och situationen i
övrigt kan pendla i sin politik gentemot de gäststuderande. Om man vill
vidareutveckla förbindelserna med regimen i Iran ytterligare kommer man
också i framtiden att kunna tysta de iranska studenternas protester mot
förtryckarna genom hot om utvisning osv.. . . Vad som krävs men saknas i
propositionen är en målsättningsdiskussion om varför det är viktigt att
Sverige intar en generös attityd gentemot gäststuderande. Därvid bör
självfallet också tas upp och konkretiseras vilka krav de studerande har rätt att
ställa på det svenska samhället, liksom vilka krav Sverige å andra sidan bör
kunna ställa på de gäststuderande. De senare kraven bör emellertid vara
rimliga och inte som i dag i regel omöjliga att uppfylla för gäststuderande ur
arbetarklassen och därtill diskriminerande för denna grupp studerande i
förhållande till såväl svenska studenter som andra icke-svenska studerande.

Vpk anser att målsättningen bör vara att möjliggöra för studerande ur lågoch
mellaninkomstskikten i första hand från den s. k. tredje världen att skaffa
sig en utbildning i Sverige som kan vara till nytta för befolkningen i det land
varifrån de kommer. Detta skulle innebära att några krav om inkomstgarantier
o. d. på de gäststuderande inte skulle kunna uppställas, utan tvärtom att
Sverige skulle i form av studielån, stipendier eller på annat sätt garantera
deras uppehälle. Vidare skulle möjligheterna att få studera vid gymnasieskolan
och liknande vidgas. Också för dem som avser att studera vid
högskolorna krävs ett annat system. En möjlighet vore att de först studerade
under ett år eller ett och halvt år vid gymnasieskola, dels för att skaffa sig
kunskap i svenska språket, dels för att få en bild av den svenska utbildningen
och det svenska samhället.

Mot. 1977/78:1755

I-länderna suger i dag inte bara ut den s. k. tredje världen ekonomiskt utan
också kunskapsmässigt genom ”import” av kvalificerade tekniker, forskare
o. d. Ett krav som man därför bör kunna ställa på de studerande som kommer
till landet är att de skall återvända till sina hemländer, om inte politiska eller
andra skäl lägger hinder i vägen.

Under hänvisning till ovanstående och med godkännande av propositionen
1977/78:90 i övrigt föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1977/78:90 i vad
gäller förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954:193)
58 §, 1 stycket,

2. att riksdagen med avslag på propositionen 1977/78:90 i denna
del beslutar anta följande förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:49)

Propositionens förslag

Offentligt biträde kan

8. angående avvisning enligt utlänningslagen
(1954:193), dock ej hos
polismyndighet, såvida icke anledning
föreligger att underställa ärendet den
centrala utlänningsmyndigheten eller
utlänningen enligt 35 § samma lag
hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående verkställighet enligt-

I ärende som anges i 41 § 1-5 och
13-17 skall offentligt biträde utses
för den som åtgärden avser, om det
behövs för tillvaratagande av dennes
rätt. Vid bedömningen av behovet
skall särskilt beaktas om i väsentligt
hänseende motstridiga sakuppgifter
lämnats under utredningen eller
betydelsefulla sakförhållanden i övrigt
är oklara.

/ ärende som anges i 41 § 6-9, 11,

12 och 18 skall offentligt biträde utses,
om det ej måste antagas att behov av
biträde saknas.

Motionärernas förslag

-enligt utlänningslagen (1954:193).

8. angående avvisning enligt utlänningslagen
(1954:193),

spaningssyfte i vissa fall.

I ärende som anges i 41 § 1-9 och

11-18 skall offentligt biträde utses
för den som åtgärden avser, om det
behövs för tillvaratagande av dennes
rätt. Vid bedömningen av behovet
skall särskilt beaktas om i väsentligt
hänseende motstridiga sakuppgifter
lämnats under utredningen eller
betydelsefulla sakförhållanden i övrigt
är oklara.

Mot. »977/78:1755

3. att riksdagen uttalarattenavvisningejbörskeav utlänning som
åberopar politiskt flyktingskap och att sådana ärenden regelmässigt
bör underställas statens invandrarverk,

4. att riksdagen uttalar sig för en civil utredningsorganisation för
utlänningsärenden i enlighet med vad som anförts i motionen
och hemställer hos regeringen om förslag därom,

5. att riksdagen avslår propositionen 1977/78:90 i vad gäller
riktlinjer för mottagande av gäststuderande,

6. att riksdagen uttalar sig för nya riktlinjer för uppehållstillstånd
till gäststuderande i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 17 februari 1978
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON rvpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)