4

Motion

1977/78:1749

av Gunnar Oskarson och Olle Aulin

med anledning av propositionen 1977/78:24 om ny befälsordning för
det militära försvaret

Regeringen har i propositionen 1977/78:24 lagt fram förslag till ny
befälsordning för det militära försvaret. Förslaget omfattar en samlad lösning
för allt befäl - yrkesbefäl, reservbefäl och värnpliktsbefäl.

Propositionen föreslår att allt blivande yrkesbefäl, efter befälsutbildning
tillsammans med övriga värnpliktiga, skall genomgå en gemensam grundläggande
yrkesutbildning. Denna skall ge allmän kompetens för en första
uppgiftsnivå oavsett vilka uppgifter som officeren efter hand skall lösa inom
organisationen. Allt yrkesbefäl skall enligt den nya befälsordningen kunna
fullgöra uppgifter som chef, fackman och utbildare i såväl krigs- som
fredsorganisationen.

Efter hand skall alla vidareutbildas till uppgifter på plutonchefsnivån i
krigsorganisationen och till uppgifter i fredsorganisationen som kvalificerad
utbildare vid pluton eller som kvalificerad delsystemledare eller tekniker.
Den föreslagna befälsordningen förutsätter att omkring hälften av varje
årsklass officerare vidareutbildas till befattning på högre nivåer. Detta skall
ske genom successivt urval, där individens mognadstakt och personliga
förhållanden förutsätts erhålla en betydligt större betydelse än som nu är
fallet.

Den föreslagna befälsordningen är unik inte bara i den svenska statliga
verksamheten utan också vid jämförelse med andra länders krigsmakter. Den
tillgodoser många av de krav och önskemål som kan ställas på ett
utbildningssystem för yrkesbefäl inom ett försvar av den typ vi har i Sverige.
Utbildningen med övriga värnpliktiga kommer att ge det blivande yrkesbefalet
erfarenheter som bör göra dem beredda att förstå och rätt ta hand om de
värnpliktiga under utbildning och i krigsförband. Genom att rekryteringen
avses ske ur hela värnpliktsgruppen är förutsättningarna goda för att
yrkesbefälet Hr den nödvändiga förankringen i det svenska samhället. Kravet
på allmän behörighet m. m. liksom den tvååriga teoretiska och praktiska
utbildningen till yrkesofficer samt den obligatoriska vidareutbildningen efter
några års yrkesverksamhet bör garantera att yrkesbefälen som utbildare och
fackmän på ett skickligt sätt skall kunna lösa sina uppgifter i fredsarbetet.
Detta bör även ge erforderligt underlag för att yrkesbefälet skall kunna
tillfredsställande fullgöra de inledande chefsuppgifterna inom krigsorganisationen.
Det är därför högst troligt att försvarsmakten genom den nya
befälsordningen kommer att få yrkesbefäl av god kvalitet för de grundläggande
arbetsuppgifterna.

Systemet med successivt urval ger varje yrkesofficer möjligheter att erhålla

Mot. 1977/78:1749

5

utbildning för befattningar på högre nivåer i fred och krig. Sådan utbildning
bör givetvis helt ske efter frivilligt åtagande. Under förutsättning att denna
vidareutbildning blir tillräckligt attraktiv torde det bli möjligt att få dem som
är mest lämpade för chefsuppgifter inom skilda verksamhetsområden, och på
efter hand högre nivåer, att söka sig till sådan utbildning.

Grundtanken i propositionens förslag till ny befälsordning är att allt
yrkesbefäl går igenom en gemensam utbildning till yrkesofficer. Vi finner
denna riktig. En konsekvens blir emellertid att den särskilda rekryteringsoch
utbildningsvägen till regementsofficer upphör. Genom den nuvarande
direkta rekrytering av sådana ynglingar som bedöms lämpliga för chefsuppgifter
- bataljonschef i krig och kompanichef i fred samt motsvarande
befattningar - och genom en sneddning från plutons- och kompaniofficerskårerna
har försvarsmaktens behov av chefer och kvalificerad stabspersonal i
huvudsak kunnat tillgodoses. En situation där rekryteringen till ledande och
kvalificerade befattningar blir kvantitativt otillräcklig får allvarliga verkningar,
särskilt som konsekvenserna först visar sig på sikt. Erfarenheterna
torde visa att det främst blir verksamheten lokalt som drabbas hårdast i form
av oacceptabla vakanser. Detta leder lätt till en orimlig arbetssituation för allt
kvarvarande befäl.

Vilka konsekvenserna enligt den föreslagna befälsordningen blir av att
nuvarande utbildningsväg till kvalificerade chefsbefattningar försvinner är
svårt att förutspå. Vi har emellertid i förslaget sett en risk för att den nya
utbildningen mot chefsbefattningar inom försvaret inte blir så attraktiv att
försvarets behov av sådan personal med erforderlig kvalitet blir fyllt. Skälen
till detta synes främst vara att utbildningen under de första åren är
långsammare än i det nuvarande systemet, många växlingar sker mellan
skolor och tjänst vid förband, samt att det tar lång tid innan de mer
kvalificerade, självständiga befattningarna nås.

Efter drygt tre års utbildning - värnpliktsutbildningen inräknad - har den
nuvarande regementsofficeren utbildning för befattningar som plutonchef i
krig och ställföreträdande plutonchef i fred. Han har dessutom fått vidgade
kunskaper om försvaret, speciellt då sin egen försvarsgren (truppslag), vilket
är en förberedelse för vidareutbildning. I den nya befälsordningen kommer
motsvarande kompetensnivå att ha nåtts först efter fem till nio år. Den längre
tiden i det nya systemet är en följd av att en mer omfattande praktisk
utbildning och tjänstgöring bedömts nödvändig. Vid en jämförelse mellan
den föreslagna befälsordningen och dagens utbildning samt andra civila
utbildningsvägar kommer emellertid tempot i den militära yrkesutbildningen
att uppfattas som långsamt. Risk finns därför att utbildningen inte blir
attraktiv i den utsträckning som är önskvärd.

De officerare som skall gå igenom militärhögskolans allmänna kurs, som
ger kompetens som bataljonschef i krig och kompanichef i fred m. m., har att,
omväxlande med den praktiska tjänsten vid sitt förband, gå igenom fyra olika
skolor med något till några års mellanrum. Utbildningstiden vid dessa skolor

Mot. 1977/78:1749

6

är åtta-tolv månader. Under denna tid måste officeren i de flesta fall bo på
annan ort än hemorten. I dagens samhälle, där båda makarna ofta är
förvärvsarbetande, har de unga männen i högre grad än tidigare praktiska
uppgifter inom familjen samt i regel även på annat sätt starkare bindningar till
sin hemort. Bortovaron för att genomgå vidareutbildning kommer att bli ett
allvarligt problem i större utsträckning än vad som tidigare varit fallet.

1 propositionen anges vissa tider för praktisk tjänst mellan de olika skolorna
i vidareutbildningen. Vid en sammanräkning av tiderna visar det sig att de
som snabbast går igenom utbildningssystemet kan ha erhållit utbildning vid
militärhögskolans allmänna kurs först efter 13 år mot 11 i dagens befälssystem.
Han har då uppnått 32 års ålder. Huvuddelen av dem som genomgått
skolan kommer emellertid att vara äldre, en del av dem upp till 43^14 år.
Militärhögskolans högre kurs kommer inte att vara genomgången förrän vid
tidigast 35-36 års ålder. 1 propositionen föreslås härigenom ett utbildningssystem
som gör att minimiåldern för bataljonschef i krig och kompanichef i
fred höjs med två år och att den genomsnittliga åldern höjs än mer. Detta är
ett system för utbildning av chefer som i jämförelse med andra utbildningssystem
inom det svenska samhället ter sig alltför långsamt.

Dessa förhållanden torde vägas in vid den värdering av befälsyrket som
ungdomarna gör då de står inför valet av yrkesutbildning. Det är därför en
betydande risk att många som funderar på befalsanställning i stället väljer
någon annan utbildningsväg, som ger vad de uppfattar som mer stimulerande
utbildning samt snabbare leder till självständiga och ledande arbetsuppgifter.
Detta kan allvarligt försvåra rekryteringen till vidareutbildning av dem som
redan blivit yrkesbefäl.

Propositionens förslag har dock sådana positiva värden, att de farhågor vi
här redovisat inte bör leda till att större ändringar görs i förslaget. Vi finner
dem dock vara så påtagliga, att vissa åtgärder bör vidtas inom ramen för den
principiella utbildningskonstruktionen för att så långt möjligt undanröja
riskerna för en otillfredsställande chefsrekrytering.

Möjligheter bör därför skapas att gå igenom militärhögskolans allmänna
kurs tidigare än propositionen anger. Med hänsyn till rekryteringskrav,
individernas behov av erfarenhet från arbetsuppgifter på olika nivåer och
krigsorganisationens behov av chefer i lämpliga åldrar bör denna kurs kunna
genomgås redan två år efter krigshögskolans högre kurs.

Dessa åtgärder bör i huvudsak kunna vidtas av militära myndigheter i
samband med planeringen för den nya befälsordningen. Vi anser dock att
riksdagen bör uttala sig för att militärhögskolans allmänna kurs i regel bör
genomgås två-fyra år efter krigshögskolans högre kurs.

Benämningen förden militära yrkespersonalen föreslås i propositionen bli
”yrkesofficerare”. Det är en benämning som utnyttjas under större delen av
befälsordningsarbetet. Berörda personalorganisationer har emellertid tidigt
framhållit att de endast betraktat ”yrkesofficer” som en arbetsbenämning
samt att en annan benämning bör väljas för det slutliga förslaget. Vi anser att

Mot. 1977/78:1749

7

benämningen ”yrkesofficer” i alltför hög grad markerar anställningsmomentet
för denna grupp av officerare och är allmänt sett mindre tilltalande.
Eftersom dessa officerare också har en mycket betydelsefull uppgift i
krigsorganisationen, synes det vara lämpligare om man med något annat
prefix särskiljer dem från reserv- och värnpliktsofficerare. Vi föreslåratt man i
stället använder benämningen ”stamofficerare”. Uttrycket ”stam” har sedan
länge använts för denna grupp av befäl, och dess innebörd torde vara väl känd
i samhället. Vi tror att denna benämning på ett positivt sätt skall påverka
rekryteringen till officersyrket.

Med stöd av vad som anförts hemställs

att riksdagen vid sin behandling av propositionen 1977/78:24
beaktar vad i motionen anförts angående

1. utbildningsgången inom officersyrket,

2. benämningen stamofficer i stället för yrkesofficer.

Stockholm i februari 1978

GUNNAR OSKARSON (m) OLLE AULIN (m)