Mot. 1977/78
1748-1751

Motion

1977/78:1748

av Tore Nilsson

med anledning av propositionen 1977/78:24 om ny befälsordning för
det militära försvaret

Nytt tjänsteställningssystem för krigsmakten infördes fr. o. m. den 1 juli
1972 jämlikt Kungl. Majus beslut den 26 mars 1971. Vissa övergångsbestämmelser
och kompletterande anvisningar utfärdades med generalorder och
expeditionschefsskrivelse den 27 december 1971 med senare kompletteringar.
Enligt regeringens proposition 1977/78:24 (s. 57) om ny befälsordning
för det militära försvaret bör det genom 1972 års tjänsteställningsreform
införda tjänsteställningssystemet i princip gälla även efter befälsordningsreformen.
Tillfället har således icke tagits till vara att i efterhand rätta till de
orättvisor i tjänsteställningen som vid genomförandet av tidigare reform
drabbade det icke-aktiva befälet och som under hela 1970-talet bl. a. påtalats
av dettas organisationer, ej minst av nuvarande Svenska värnpiiktsofficersförbundet
(SVOF), tidigare Värnpliktiga underofficerares riksförbund
(VUOR), vilket märkligt nog nu icke ens hörts såsom remissinstans.

En huvudprincip för utarbetande av ovannämnda övergångsbestämmelser
varatt ”personal, som redan innehar en - i jämförelse med det nya systemet högre
tjänstegrad, skall inte förlora denna vid övergången”. Såsom nedan
påvisas iakttogs ej denna princip för vissa reservanställda och värnpliktiga
underofficerare. Dessutom gick åtminstone under en övergångsperiod vissa
tidigare förvaltare - denna grupp missgynnades generellt genom att dess
särskilda urvalsgrad helt gick förlorad och befattningshavarna fick samma
tjänstegrad (kapten) som tidigare fanjunkare (på aktiv stat)-tjänsteställningsmässigt
om ej omedelbart till major befordrade kaptener. Detta gällde dock
blott i enskilda fall, varjämte före rust mästaregradens införande pensionerade
överfurirer kom att inneha en titel som i fortsättningen användes för en lägre
tjänstegrad. Vissa äldre officerare, såväl på aktiv stat som ”inom försvarsgren”
utnämnda, blev slutligen genom det nya tjänsteställningssystemets
införande eftersatta i förhållande till tidigare kolleger i yngre officerskurser
därigenom att de av åldersskäl hunnit utträda ur reserven. Rättviseskäl hade
talat för att de i efterhand tillagts närmaste högre grads ”namn”.

Såsom benämning för den högsta normala slutgraden - någon särskild
urvalsgrad var däremot ej förutsedd - inom den nya plutonofficersgruppen
fastställdes den gamla underofficerstiteln fanjunkare. I denna grad förordnades
dels dåvarande reservanställda, värnpliktiga och krigsfrivilliga fanjunkare
(motsv.), dels dåvarande rustmästare och äldre överfurirer (motsv.) på
aktiv stat. De erhöll samtliga tjänsteställning närmast efter fänrik, alltså
närmast motsvarande den äldre sergeantsgraden. Endast pensions- och

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1748-1751

Mot. 1977/78:1748

2

förtidsavgångna f. d. underofficerare på aktiv stat hänfördes till den nya
kompaniofficersgruppen med tjänstegraderna kapten, löjtnant och fänrik.
Även i detta fall förekom dock stundom att vederbörande erhöll lägre
tjänsteställning än tidigare innehavd -1, ex. så att en på reservstat befordrad
fanjunkare (styckjunkare, flaggunderofficer) numera innehar förordnande
såsom fänrik i reserven.

Beträffande fanjunkaregraden må anföras att denna sedan länge hade varit
en tjänstegrad med tjänsteställning mellan löjtnant och fänrik. Samtliga
tidigare tjänstegradsinnehavare hade även erhållit förordnande med denna
tjänsteställning. Det oaktat fastställdes nu benämningen fanjunkare - med
bibehållen äldre gradbeteckning (”stjärnknapp”), som på sin tid hade införts
under andra förutsättningar (för att markera tjänsteställning såsom ”officers
vederlike”)-för en ny, lägre tjänstegrad. Detta var klart olämpligt, eftersom
därmed-tvärtemot knäsatta riktlinjer-ej hänsyn togs till gradens dåvarande
(och pensionsavgångna, tillika ur reserven avförda) innehavare. Enligt 36 8 2
mom. dåvarande regeringsform förutsedd lagstiftning om statstjänstemännens
rättsställning, varom grundläggande bestämmelser givits i 29 § statstjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 274), tillförsäkrades tjänstemän i
princip oavsättlighet, dvs. skydd för redan förvärvade rättigheter, i detta fall
bl. a. tjänsteställning före fänrik. Även sergeanter i reserven, förut med
tjänsteställning före rustmästare, övergick till den nya sergeantsgraden, vari
eljest dåvarande yngre överfurirer (motsv.) förordnades.

Dessa olägenheter hade enklast kunnat undvikas därest dels tjänstegraden
fanjunkare (med bibehållen tjänsteställning och gradbeteckning) övergångsvis
hade reserverats för nämnda tidigare innehavare, varvid i stället den
nya, högsta plutonofficersgraden benämnts översergeant (jfr SOU 1967:15, s.
135), dels bl. a. dåvarande sergeanter i reserven inplacerats i den sålunda
föreslagna översergeantsgraden. Nya fanjunkare skulle således ej längre
utnämnas eller förordnas, utan graden skulle ”utslockna” med nuvarande
befattningshavares avgång. Titeln ”översergeant” förekommer i våra nordiska
grannländer och har även andra internationella motsvarigheter, medan
titeln ”fanjunkare” (Fahnenjunker) numera veterligt endast förekommer i
Västtyskland och där har en helt speciell betydelse (officersaspirant). 1 ett från
grunden helt nytt system bör man ju även undvika sådana äldre benämningar
som kan ge historiskt betingade associationer och därvid bli missvisande i
nuläget. Nya gradbeteckningar (vinklar) bör följaktligen även fastställas.

Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) gjorde under år 1972 framställning
om att de som den 30 juni 1972 var värnpliktiga eller krigsfrivilliga
fanjunkare (motsv.) eller fanjunkare (motsv.) i reserven skulle förordnas till
värnpliktiga löjtnanter vid övergången till det nya systemet. Denna tillstyrktes
av försvarsgrenscheferna genom överbefälhavaren dock endast så till
vida att förordnande i högre tjänstegrad skulle kunna ges efter prövning av
varje särskilt fall. Ett dylikt dispensförfarande kan emellertid icke vara
lösningen på en generell ”degradering”. F. ö. lämnades denna framställning

Mot. 1977/78:1748

3

om generella bestämmelser utan bifall i Kungl. Maj:ts beslut den 25 januari
1974. Problemet bör således lösas i samband med nu aktuell proposition.

Vida kretsar av det icke-aktiva befälet har känt sig förbigångna genom att
hittillsvarande reformer uppfattats såsom otillbörligt gynnande yrkesbefälet,
som i vissa fall fått högre tjänstegrader utan den kompetensgivande
utbildning som avses komma yngre kullar till del, vilka utbildats enligt nytt
system. Skillnaden blir ännu mer markant genom att det i propositionen (s.
61) föreslås att ”plutonsofficerare som är 45 år och äldre bör kunna tilldelas
löjtnants tjänstegrad utan sådan kompetensgivande utbildning”. Med andra
ord kommer under en knapp tioårsperiod f. d. underbefäl, som före år 1972
haft tjänsteställning efter värnpliktiga underofficerare, icke blott att ha fått
samma tjänstegrad (ehuru med lägre tjänsteålder) utan även att ha passerat
dem med ej mindre än tvä tjänstegrader - utan att samtidigt ha förvärvat
högre reell kompetens. Detta torde knappast komma att stimulera den
frivilliga befälsutbildningen.

Självfallet måste frågan om det i äldre system utbildade befälets tjänsteställning
i förhållande till yngre kolleger beaktas, men även detta skulle utan
olägenhet kunna ske genom ”övergångsgrader”. Eftersom lägsta tjänstegrad
för yrkesbefal föreslås vara fänrik, skulle äldre befattningshavare (f. d.
plutonsofficerare) kunna erhålla överfänriks grad (gammal dansk gradbenämning)
men samma tjänsteställning - mellan löjtnant och fänrik - som de
äldre fanjunkare (f. d. underofficerare) varom ovan talats. Genom att de får
lägre tjänsteålder skulle den inbördes tjänsteställningen mellan dessa båda
kategorier ej behöva rubbas. Alternativet ”underlöjtnant” vore här sämre.

Slutligen må ifrågasättas huruvida ej - icke blott av psykologiska skäl utan
även med hänsyn till högre lönegrad efter urvalsbefordran och de speciella
arbetsuppgifterna -den äldre personal som genomgått på s. 53 i propositionen
omnämnd övergångsutbildning borde tilläggas en högre ”mellangrad”,
exempelvis premiärlöjtnant (finländsk gradbenämning). Kanske borde även
något motsvarande ske beträffande de tidigare förvaltarna. En särskild
gradbenämning (och -beteckning) för de i tabellen på s. 59 omnämnda
”högre” överstelöjtnanterna/kommendörkaptenerna skulle säkerligen skapa
klarhet och bör utredas.

Åberopande vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om vidtagande av bl. a. sådan
åtgärd att vissa reservanställda och värnpliktiga tidigare underofficerare
genom övergångsbestämmelser får bibehålla tidigare
tjänsteställning även i den nya befälsordningen för det militära
försvaret.

Stockholm den 9 februari 1978
TORE NILSSON (m)

1* Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 1748-1751