Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1977/78:163

av Lars Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:47 om åtgärder för att
underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin och
stålgjuteriindustrin

Regeringens förslag om lån och garantier för att underlätta strukturomvandlingen
inom specialstålindustrin och om bidrag till stålindustrin för att
täcka 75 % av lönekostnaderna för dem som behålls i företagen istället för att
avskedas är en uppföljning av de våren 1977 framlagda utredningarna om
stålindustrin - rapporten om specialstålindustrin och handelsstålsutredningen.
Ett förverkligande av dessa utredningar innebär att över tiotusen
arbetstillfällen försvinner inom den malmbaserade produktionen i Bergslagen
och Norrbotten. Åtgärderna inom specialstålindustrin innebär en
katastrof för Bergslagen med dess många bruksorter.

Hela den svenska stålindustrin har framgångsrika traditioner att peka på.
Svensk specialstålindustri har varit föregångare på många områden. I dag är
det annorlunda. Avsaknaden av framtidsplanering, forskning och utvecklingsarbete
har inneburit att det svenska försprånget gentemot utlandet
försvunnit. Efterkrigstidens försprång, som gett stora vinster och goda
avsättningsmöjligheter för svensk stålindustri, har utnyttjats till ett
maximum. Den förnyelse av stålindustrin som varit erforderlig har därmed
inte ägt rum.

Specialstålindustrins läge är därför krisartat. Kortsiktiga lönsamhetsskäl är
orsaken. Profiten har fått vara styrningsfaktor, och i dag minskar kapitalisternas
profiter; därmed är stålindustrin i kris. Därför kräver kapitalisterna
statligt stöd och överlåter åt statsmakterna att underlätta den kapitalistiska
strukturrationaliseringen för att proften skall kunna återställas. Strukturrationaliseringen
av specialstålindustrin, som utredningen föreslog och som
ligger till underlag för regeringens lån och garantier, innebär att endast de
mest lönsamma produkterna skall fortsätta att produceras och då på ett färre
antal orter. Tillverkningsvolymen dras ned. Flera orter blir nedlagda som
stålorter, och andra går en långsam död till mötes. Stora personalminskningar
blir resultatet, samtidigt som pressen på de kvarvarande inom specialstålindustrin
hårdnar alltmer. Följande fyra huvudorsaker ligger till grund för att
dagens kris inom specialstålindustrin får sådana allvarliga verkningar:

Mot. 1977/78:163

1. Det nästan obefintliga utvecklingsarbetet av nya produkter, ökad
förädling och ny teknik.

2. Avsaknaden av helhetsplanering och samordning mellan specialstålindustri
och verkstadsindustri.

3. Storfinansens inriktning på rovdrift och profithunger och de ensidiga
handelsrelationerna med västvärldens kapitalistiska länder.

4. Den föregående regeringens och ledningens för fackföreningsrörelsen
förlitande på kapitalismens utveckling och därmed deras försummelse att
utveckla arbetarklassens alternativ mot kapitalets.

III

Den borgerliga regeringen utvecklar den gamla regeringens låt-gå-politik
till ett direkt stöd till en kapitalistisk strukturomvandling. Målsättningen är
att omvandla specialstålindustrin till en företagsekonomiskt bärkraftig
bransch - dvs. säkra, tillräckliga profiter till kapitalisterna. Effekterna blir
koncentration till färre orter och därmed negativa regionalpolitiska effekter.
Mindre arbetskraft behövs, samtidigt som inga nya jobb kommer att skapas
av denna strukturomvandling. Denna defensiva stålpolitik kommer till klart
uttryck i propositionerna 47 och 59. Det 75-procentiga bidraget till lönekostnader
skall enligt propositionen lindra strukturomvandlingens effekter, det
skall ”ge arbetsförmedlingarna ökat rådrum” och ”den berörda personalen
övergångsvis och så långt möjligt beredas fortsatt sysselsättning inom
vederbörande företag”. I propositionerna sägs det också rent ut att åtgärderna
inte kommer att ”kunna förhindra relativt betydande sysselsättningsminskningar
inom de berörda företagen de närmaste åren”. I klartext skall flera
tusen arbetstillfällen bort.

Denna kapitulation kan inte godkännas. Det innebär en katastrof för
Bergslagen. Det kommer att bli en ekonomisk och social tragedi för
stålarbetarna och hela landet. Därför behövs det en ny kurs i stålpolitiken som
utgår från nya värderingar:
ali stålkapitalets och de arbetandes intressen är fundamentalt olika; därför
måste stålpolitiken vara självständig gentemot storfinansen,
ari stålpolitiken inte får ses som en snäv branschfråga; den måste förenas
med en vidare industripolitisk syn,
ali stålpolitiken måste utgå från sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska
mål; strukturomvandlingen får inte ta formen av ökad utslagning och
arbetslöshet, de mindre bruksorterna får inte offras, statsindustrierna får inte
reduceras till väldiga AMS-projekt för att indirekt hålla privatkapitalet under
armarna.

De av regeringen föreslagna lånen och bidragen samt sysselsättningsstödet

Mot. 1977/78:163

bör inordnas i en ny stålpolitik. En ny stålpolitik som ser till att alla
sysselsättningstillfällen bibehålls och ökar genom satsning på förädling, nya
produkter och ny teknik. Detta kräver en samordning av hela den malmbaserade
produktionskedjan gruv-, stål- och verkstadsindustri. Kapitalexporten
stoppas och verkstadsindustrier byggs på krisdrabbade bruksorter.

Enligt vpk:s mening kan en sådan utveckling ske endast om hela
stålindustrin förstatligas. Kravet på samhällelig kontroll kan inte tillgodoses
med mindre. Framför allt kan inte den önskvärda utvecklingen garanteras
med mindre än att den inhemska och utländska storfinansen kopplas bort
från inflytande.

En nationalisering i traditionell bemärkelse är emellertid inte nog.
Nationaliseringen är bara det organisatoriska medlet. Det kan, som sker i
många statsindustrier i dag, användas för att anpassa branschen till en
kapitalistisk utveckling. Men vpk avser att ett förstatligande skall vara ett led i
en ny, progressiv politik, präglad av självständiga målsättningar och grundad
på arbetarklassens långsiktiga intressen. Det sistnämnda förutsätter både en
intensivare politisk och facklig kontroll och en aktiv medverkan av fackföreningsrörelsen
och de arbetande själva.

Under hänvisning till det anförda föreslås

E att riksdagen i anledning av propositionen 1977/78:47 hos
regeringen hemställer om att förslag snarast föreläggs riksdagen,
innebärande

a. ett förbud mot alla avskedanden och personalminskningar
inom stålindustrin,

b. ett förstatligande av hela stålindustrin med följande utvecklingsinriktning:

- inga personalminskningar,

- satsning på ny teknik och nya produkter, utarbetande av
program för högt driven förädling,

- samordning av gruv-, stål- och verkstadsindustrin där planer
görs upp för lokalisering av förädlingsindustrier till hotade och
drabbade bruksorter,

- ett avgörande inflytande för de anställda genom vetorätt över
centrala beslut,

Mot. 1977/78:163

2. att riksdagen i anledning av propositionen 1977/78:47 uttalar att
de föreslagna lånen och garantierna inordnas i uppbyggnaden av
en ny stålpolitik som föreslås i motionen.

Stockholm den 24 november 1977
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

LARS-OVE HAGBERG (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)