14

Motion

1977/78:139

av Sven Apsling m. fl.

med anledning av propositionen 1977/78:20 med förslag till ändrad
organisation för bevärsprövning inom socialförsäkringen m. m.

Regeringen har i propositionen 1977/78:20 lagt fram förslag om inrättande
av regionala försäkringsrätter för överprövning av främst ärenden som nu
handläggs av försäkringskassorna. De nya organen skall överta de uppgifter
som nu sköts av riksförsäkringsverkets besvärsavdelning och försäkringsrådet.
Propositionen följer i huvudsak förslagen från den år 1974 tillkallade
utredningen om besvärsorganisationen inom socialförsäkringen.

Försäkringsrätt skall enligt förslaget bli domför med tre yrkesdomare. I
vissa ärenden skall dessutom två lekmän (nämndemän) delta, nämligen i
arbetsskadeärenden, i alla sådana ärenden som i försäkringskassa har avgjorts
av pensionsdelegationen eller av försäkringsnämnd i dess helhet samt i
ärenden om personskadeskydd. Volymmässigt beräknas dessa ärenden
uppgå till en tredjedel av hela antalet.

Med den valda uppläggningen blir det samtidigt en stor mängd ärenden
som kommer att falla utanför en lekmannamedverkan. Det gäller bl. a.
ärenden som i försäkringsnämnd delegerats till ordföranden för avgörande,
ärenden om sjukpenning och sjukpenninggrundande inkomst, ärenden om
utbildningsbidrag, vuxenstudiestöd samt värnpliktsförmåner. Det är här
fråga om ärendegrupper vilka har stor betydelse för den enskilde och hans
ekonomi. I flera fall rör det sig också om nyligen införda ersättningar, där en
lekmannamedverkan är av särskilt värde för att uforma en framtida
praxis.

En rad remissinstanser har också hävdat att ett betydligt mer vidsträckt
lekmannainflytande bör säkras. Det gäller försäkringsdomstolen, JO, LO och
TCO. Även Försäkringskasseförbundet, Svenska kommunförbundet,
Pensionärernas riksorganisation samt en minoritet i riksförsäkringsverkets
styrelse vill ha en mera omfattande medverkan från lekmännens sida.

Departementschefen anför i första hand administrativa skäl för att
begränsa lekmännens medverkan: föredragningarna blir för utförliga, handläggningstiden
längre etc. Enligt vår mening är det emellertid inte rimligt att,
vid den besvärsprövning som gäller för de aktuella ärendena, av dessa skäl
underlåta ett lekmannainflytande. Såsom t. ex. LO och TCO anfört är det
svårt att avgränsa den grupp av frågor som bör handläggas med eller utan
nämndemän. Sambandet mellan samtliga frågor i socialförsäkringen bör
beaktas. Detta liksom nödvändigheten av att lekmännen för en allsidig
inblick och erfarenhet av ärenden inom hela fältet talar även för ett vidgat
lekmannainflytande. Som ett ytterligare stöd för ett vidgat lekmannainflytande
kan anföras att departementschefen tagit bort den föreslagna möjlig

Mot. 1977/78:139

15

heten för part att begära att nämndemän skall ingå i rätten. I princip bör därför
alla ärenden avgöras under medverkan av lekmän. Undantag bör dock göras
beträffande de ärenden som föreslås bli behandlade som uppbörds- och
skattemål (bl. a. beslut över lokal skattemyndighets beslut om pensionsgrundande
inkomst och vissa egenavgifter). Även i fall som täcks av lagförslagets
3 § andra stycket bör lekmannamedverkan inte ske. Visar det sig senare
behövligt att avlasta lekmännens medverkan i rutinbetonade beslut, bör
regeringen lägga fram förslag härom.

I propositionen föreslås även att lekmännen skall utses av landstingen
(motsv.). I två avseenden har vi avvikande mening gentemot propositionen.

Den ställer genom sin konstruktion arbetsmarknadens organisationer
utanför en medverkan i försäkringsrätterna, trots att en sådan finns t. ex. i
pensionsdelegationeroch försäkringsöverdomstol. Ärenden om socialförsäkring
berör i högsta grad löntagare och arbetsgivare, varför det är naturligt att i
nämndemannakåren ingår personer med direkt anknytning till deras organisationer.
En av de båda nämndemännen i varje mål bör i princip komma från
arbetsmarknadshåll. Det innebär att hälften av nämndemannagruppen bör
utses av regeringen efter förslag från arbetsmarknadens organisationer. LO,
TCO och SAF bör därvid utse var sin tredjedel. De på så sätt utsedda
nämndemännen bör givetvis vara bosatta inom resp. domkrets.

Vi finner vidare inga sakliga skäl för att landstingen skall utse de politiskt
utsedda representanterna. Dessa bör i stället nomineras av partiorganisationerna
och utses av regeringen. En allsidig sammansättning - politiskt och
geografiskt - bör därvid vara riktningsgivande.

Vederbörande utskott bör utarbeta erforderliga ändringar i lagtexten.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att nämndemän skall delta i försäkringsrätts
beslut i den utsträckning som anges i motionen,

2. att riksdagen beslutar uttala att regeringen skall utse nämndemän
enligt de grunder som anges i motionen.

Stockholm den 22 november 1977

SVEN APSLING (s)
BÖRJE NILSSON (s)

GILLIS AUGUSTSSON (s)

CHRISTER NILSSON (s)
BARBRO ENGMAN (s)
LARS-ÅKE LARSSON (s)

HELGE KARLSSON (s)
ERIC MARCUSSON (s)
RALF LINDSTRÖM (s)

GOTAB 57080 Stockholm 1977