Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:96 Regeringens proposition

1976/77:96

med förslag till lag om patentbesvärsrätten m. m.;

beslutad den 3 mars 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

STAFFAN BURENSTAM LINDER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Beslut av patent- och registreringsverket i ärenden rörande patent, mönster, varumärken och namn kan f. n. överklagas till verkets be­svärsavdelning. I propositionen föreslås att besvärsavdelningen formellt får ställning som förvaltningsdomstol och kallas patentbesvärsrätten. Denna skall dock alltjämt vara knuten administrativt tUl patent- och registreringsverket.

Regler om patentbesvärsrätten föreslås bli intagna i en särskild lag, som avses träda i kraft den 1 januari 1978.

1    Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                                2

1    Förslag till

Lag om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Patentbesvärsrätten upptager som förvaltningsdomstol besvär mot
beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrives i
patentlagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970: 485), vammärkes-
lagen (1960: 644) och namnlagen (1963: 521).

Patentbesvärsrätten har sitt kansli i patent- och registreringsverket.

Organisation m. m.

2 § I patentbesvärsrätten finns patenträttsråd. De skall vara tekniskt
kunniga eller lagfarna.

Patenträttsråd utnämnes av regeringen. Regeringen förordnar ett av de lagfarna patenträttsråden att vara domstolens ordförande.

3    §    Patentbesvärsrätten är delad i avdelningar. Patentbesvärsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ord­förande på annan avdelning är det patenträttsråd som regeringen för­ordnar. För varje avdelning förordnar regeringen också ett patenträtts­råd att vara vice ordförande.

4    § Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

I patentmål skall minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skall en ledamot vara lagfaren, om ej rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot icke är behövlig.

I mål om mönster, varumärke eller namn skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten.

Åtgärd som avser måls beredande får i den omfattning domstolen bestämmer vidtagas av ledamot i domstolen eller av annan tjänsteman hos deima.

5    § Finner avdelning vid överläggning till avgörande av patentmål att målet eller viss fråga är av särskild betydelse från principiell syn­punkt, får avdelningen förordna att målet eller, om det kan ske, den särskilda frågan skall avgöras av domstolen i dess helhet. I mål om mönster, varumärke eller namn får i motsvarande fall avdelningen förordna att domstolens samtiiga lagfarna ledamöter skall jämte av­delningen deltaga i avgörandet.

6    § I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

7    § Ledamot i patenbesvärsrätten skall vara svensk medborgare och ha avlagt domared. Den som är omyndig eller i konkurs får ej utöva befattning som ledamot.

Första stycket gäller även föredragande hos patentbesvärsrätten som ej är ledamot.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i patent­besvärsrätten.

 

Prop. 1976/77: 96                                                      3

Måls anhängiggörande och handläggning

8    § I fråga om måls anhängiggörande och handläggning äger 3—6, 8, 10—14 och 17—19 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) mot­svarande tillämpning.

9    §    Förfarandet är skriftligt.

1 handläggningen får ingå muntiig förhandling, när det kan antagas vara till fördel för utredningen. Muntlig förhandling skall hållas, om part begär det och förhandlingen icke uppenbart är utan betydelse för målets bedömning. Avslås begäran om muntlig förhandling och är ej uppenbart att parten redan har slutfört sin talan, skall tillfälle därtill lämnas honom.

10    § I fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1—5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det är påkallat för att förhindra att företagshemlighet uppenbaras. Är patentansökan som är föremål för rättens prövning ej tillgänglig för envar enligt 22 § patentlagen (1967: 837), skall rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar.

11    § Rätten får vid muntlig förhandling höra vittne eller sakkunnig, om det behövs för utredningen. Förhöret får hållas under ed. Om för­hör gäller 36 kap. 1—18, 20 och 22—25 §§ samt 40 kap. 2, 9—11 och 13—18 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, får rät­ten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Beslut

12    § I fråga om omröstning gäller 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

13    § Rättens avgörande av mål skall gmndas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt har förekommit i målet.

Av beslutet skall framgå de skäl som har bestämt utgången.

14    § Beslut, varigenom målet avgöres, skall tillställas part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan har förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom inne­hålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.

15    § Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant för­biseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av patentbesvärsrät­ten. Om det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig, innan rättelse sker.

övriga bestämmelser

16 § Bestämmelserna i 39, 40 och 42—53 §§ förvaltningsprocesslagen
(1971:291) äger motsvarande tillämpning vid handläggning enligt
denna lag.

17 § I fråga om talan mot patentbesvärsrättens slutUga beslut fiims be­
stämmelser i patentiagen (1967: 837), mönsterskyddslagen (1970: 485),
varumärkeslagen (1960: 644) och namnlagen (1963: 521).

 

Prop. 1976/77: 96                                                      4

Mot patentbesvärsrättens beslut, som ej är slutligt, får talan föras en­dast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock fö­ras särskilt när rätten har

1.    ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2.    avvisat ombud eller biträde,

3.    utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4.    förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet.

Särskild talan som avses i andra stycket får föras av den som beslu­tet angår, om det har gått honom emot. Talan föres genom besvär hos regeringsrätten. Därvid äger bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocess­lagen (1971: 291) motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978, då lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning upphör att gälla. I mål som före ikraftträdandet har företagits till avgörande på besvärs­avdelningen skall äldre bestämmelser alltjämt äga tillämpning men skall vad som i dem föreskrives om besvärsavdelningen i stället avse patent­besvärsrätten.

2    Förslag till

Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)

Härigenom föreskrives att 25, 69 och 72 §§ patentiagen (1967: 837)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                Föreslagen lydelse

25                                     §1

Talan enligt 24 § föres genom Talan enligt 24 § föres genom
besvär hos patent- och registre- besvär hos patentbesvärsrätten in­
ringsverkets besvärsavdelning inom om två månader från beslutets
två månader från beslutets dag. dag .Den som vill anföra besvär
Den som vill anföra besvär skall skall inom samma tid erlägga fast­
inom samma tid erlägga fastställd ställd besvärsavgift vid påföljd att
besvärsavgift vid påföljd att be- besvären icke upptagas till prov­
svaren icke upptagas till prövning.                            ning.

Mot beslut på besvärsavdelning- Mot slutligt beslut av patentbe-
en må talan föras av sökanden, om svärsrätten må talan föras av sö-
det gått honom emot. Talan föres kanden, om det gått honom emot.
hos regeringsrätten genom besvär Talan föres hos regeringsrätten ge-
inom två månader från beslutets nom besvär inom två månader
dag.                                                 från beslutets dag.

Bestämmelserna i 22 § femte Bestämmelsema i 22 § femte
stycket äga motsvarande tillämp- stycket äga motsvarande tillämp­
ning beträffande handlingar som ning beträffande handlingar som
inkomma till regeringsrätten. inkomma   till   patentbesvärsrätten

eller regeringsrätten.

1 Senaste lydelse 1971: 626.

 

Prop. 1976/77: 96

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

69 §

I mål enligt 65 § skall rätten in­hämta yttrande från patent- och registreringsverkets besvärsavdel­ning, om det finnes erforderligt.

I mål enligt 65 § skall rätten in­hämta yttrande från patentbesvärs­rätten, om det finnes erforderligt.

 

72 §2

Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i 24 §, föres ge­nom besvär hos patent- och regist-rernigsverkets besvärsavdelning in­om två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift in­om samma tid vid påföljd att be­svären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut föres talan hos regeringsrätten ge­nom besvär inom två månader från beslutets dag.

Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i 24 §, föres ge­nom besvär hos patentbesvärsrät­ten inom två månader från beslu­tets dag. Den som vill anföra be­svär skall erlägga fastställd be­svärsavgift inom samma tid vid på­följd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot patentbesvärsrättens slutli­ga beslut föres talan hos regerings­rätten genom besvär inom två må­nader från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

3    Förslag till

Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)

Härigenom föreskrives i fråga om mönsterskyddslagen (1970: 485) dels att i 7, 8, 14, 31, 46 och 49 §§ ordet "Konungen" i olika böj­ningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form, dels att 22 och 47 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

22 §

1

Talan enligt 21 § föres hos pa­tent- och registreringsverkets be­svärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att be­svären annars icke upptages till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelning­en får talan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från be­slutets dag.

2 Senaste lydelse 1971: 626. 1 Senaste lydelse 1971: 627.

Talan enligt 21 § föres hos pa­tentbesvärsrätten genom besvär in­om två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att be­svären annars icke upptages till prövning.

Mot slutligt beslut av patent-' besvärsrätten får talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres hos regerings­rätten genom besvär inom två må­nader från beslutets dag.

 

Prop. 1976/77: 96                                                                     6

Nuvarande lydelse                                            Föreslagen lydelse

47                                              §2

Talan mot annat slutligt beslut Talan mot annat slutligt beslut
av registreringsmyndigheten enligt av registreringsmyndigheten enligt
denna lag än som avses i 21 § föres denna lag än som avses i 21 § fö-
genom besvär hos patent- och re- res genom besvär hos patentbe-
gistreringsverkets besvärsavdelning svärsrätten inom två månader från
inom två månader från beslutets beslutets dag. Den som vill anföra
dag. Den som vill anföra besvär besvär skall erlägga fastställd be­
skall erlägga fastställd besvärsav- svärsavgift inom samma tid vid
gift inom samma tid vid påföljd påföljd att besvären annars icke
att besvären annars icke upptages         upptages till prövning,
till prövning.

Talan  mot besvärsavdelningens Talan mot patentbesvärsrättens

beslut föres hos regeringsrätten ge- slutliga beslut föres hos regerings-

nom besvär inom två månader från rätten genom besvär inom två må-

beslutets dag.                                    nåder från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

4    Förslag till

Lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)

Härigenom föreskrives i fråga om varumärkeslagen (1960: 644) dels att i 18, 26, 28, 29, 30, 35 och 48 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att i 26 § ordet "rådhusrätt" skall bytas ut mot "tingsrätt", dels att 47 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

47 §4

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna lag må föras av sökanden, om det gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talan föres genom besvär hos        Talan föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets be-     patentbesvärsrätten inom två må-svärsavdelning inom två månader     nåder från beslutets dag. från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut    Mot patentbesvärsrättens slutli-

ma talan föras av sökanden, om ga beslut må talan föras av sökan­
det gått honom emot. Talan föres den om det gått honom emot. Ta-
hos regeringsrätten genom besvär lan föres hos regeringsrätten ge-
inom två månader från beslutets nom besvär inom två månader från
dag.                                             beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

2          Senaste lydelse 1971; 627.

3          Senaste lydelse av
30 § 1970: 742

48 § 1967: 841.

4          Senaste lydelse 1971; 625.

 

Prop. 1976/77: 96                                                                7

5    Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom föreskrives i fråga om namnlagen (1963: 521)i dels att i 27, 30 och 43 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "re­geringen", dels att 35 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

35 §2

Talan mot slutligt beslut av namnmyndigheten må föras av sökan­den, om det gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna lik­väl prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talan föres hos patent- och re-   Talan  föres hos patentbesvärs-

gisireringsverkets besvärsavdelning     rätten genom besvär, genom besvär.

Mot besvärsavdelningens beslut   Mot patentbesvärsrättens slutli-

må talan icke föras.               ga beslut må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

.1 Senaste lydelse av 27 § 1972: 220. 2 Senaste lydelse 1971: 632.

 

Prop. 1976/77: 96

Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET                       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-02-10

Närvarande: statsrådet Ahlmark, ordförande, och statsråden Bohman, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Äsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Lagrådsremiss med förslag till lag om patentbesvärsrätten m. m.

1   Inledning

Inom patent- och registreringsverket (PRV) skall enligt särskild lag finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande patent, varumärken och mönster samt ärenden angående släktnamn och fömamn.

Riksdagen har i skrivelse den 13 december 1972 med anledning av mot. 1972: 924 om inrättande av en från PRV fristående patentdom­stol och i skrivelse den 29 mars 1973 med anledning av prop. 1973: 1 (bil. 12 s. 70) anhållit om en översyn rörande patent- och registrerings­verkets besvärsavdelning i enlighet med vad näringsutskottet anfört (NU 1972: 56, rskr 1972: 334 och NU 1973: 16, rskr 1973: 94).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 till­kallade dåvarande chefen för handelsdepartementet en sakkunnig' med uppdrag att göra en översyn av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. Utredningen (H 1973: 01) avgav den 10 mars 1976 sitt betänkande (Ds H 1976: 1) Besvärsavdelningen inom patent- och re­gistreringsverket. 1 enlighet med direktiven har utredningen främst in­riktats på de frågor, som kan lösas oberoende av utvecklingen av pa­tentadministrationen inom den blivande europeiska patentorganisationen (EPO). I direktiven hade vidare angivits bl. a. att besvärsavdelningen även i framtiden skulle vara knuten till PRV och att de sammanlagda personella resurserna för patent- och besvärsavdelningama i stort sett

1 Regeringsrådet Bengt Wieslander. Vidare förordnades generaldirektören Göran Borggård, patenträttsrådet Sture Holm, rådmannen Eskil Persson och numera byråchefen Walter Sköldefors att som experter biträda den sakkun­nige.

 

Prop. 1976/77: 96                                                      9

skulle förbli oförändrade. Utredningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av regerings­rättens ledamöter, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, statskon­toret, riksrevisionsverket (RRV), försvarets civilförvaltning, patent-och registreringsverket (PRV), Sveriges industriförbund (SI), Tjänste­männens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges advokatsamfund. Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Svenska uppfinnareföreningen (SUF), Svenska industriens patentingen­jörers förening samt Svenska patentombudsföreningen (SPOF). Här­jämte har ledamöterna av besvärsavdelningen vid PRV avgett ett eget remissyttrande.

SACO/SR hänvisar i sitt yttrande till två bifogade yttranden av pa­tentverkets ingenjörsförening samt lokalföreningen av jurist- och sam-hällsvetarförbundet vid verket (i fortsättningen kallade SACO/SR (PI) respektive SACO/SR (JUS)). Sveriges industriförbund hänvisar i sitt yttrande helt till de synpunkter som har anförts i Svenska industriens patentingenjörers förenings yttrande.

2    Gällande rätt

Patent- och registreringsverkets besvärsavdelning inrättades 1931 i samband med en omorganisation av verket. Dessförinnan var rege­ringsrätten enda besvärsinstans.

Besvärsavdelningen utgör andra instans i patent-, vammärkes-, möns­ter- och namnärenden. Avdelningen är sista instans i ärenden angående släktnamn och förnamn samt för invändare i patent-, vammärkes- och mönsterärenden. Sökande i sistnämnda tre gmpper av ärenden kan utan prövningstillstånd fullfölja talan i regeringsrätten.

De grundläggande bestämmelsema om avdelningens organisation och verksamhet återfinns i lagen (1967: 840) om pcitent- och registrerings­verkets besvärsavdelning (ändrad 1970; 493). Denna lag innehåller be­stämmelser om sammansättning, om möjlighet att fördela arbetet på avdelningar, om beslutförhet, om omröstning och om rätt att låta höra vittne vid allmän domstol.

Vissa föreskrifter rörande besvärsavdelningen finns vidare upptagna i instmktionen (1965: 658) för patent- och registreringsverket (omtryckt 1972: 372, senast ändrad 1973: 415). Dessa rör främst avdelningens sammansättning men reglerar också i viss omfattning förfarandet.

I 11 § instruktionen föreskrivs att besvärsavdelningen skall bestå av generaldirektören, sex patenträttsråd som tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som lagkunniga ledamöter. Som tillfällig ledamot kan dessutom tjänstgöra överingenjör, byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     10

Genom beslut den 30 juni 1971 medgav Kungl. Maj:t att besvärs­avdelningen tills vidare fick bestå av, fömtom de tjänstemän som an­ges i instruktionen för PRV, fyra tjänstemän med förordnande att be­strida göromål som ankommer på patenträttsråd som är tekniskt kun­nig ledamot av avdelningen. Den 20 december 1973 medgav Kungl. Maj:t att ytterligare tre sådana göromålsförordnanden fick inrättas att gälla till och med den 30 juni 1975. Efter framställningar från PRV har sistnämnda förordnanden förlängts att gälla till och med den 30 juni 1978. För närvarande tjänstgör på besvärsavdelningen — förutom i viss omfattning generaldirektören och byråchefen på administrativa avdelningen — 15 patenträttsråd, av vilka sju har göromålsförord­nanden.

Enligt 12 § instmktionen för PRV arbetar besvärsavdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirektören ordförande. I särskilda förordnanden har det emellertid medgivits att besvärsavdel­ningen tills vidare skall arbeta på tre avdelningar. För de tre avdel­ningarna finns ett gemensamt kansli med en uppsättnings- och utskrifts­detalj samt en diarieförings- och expedieringsdetalj.

Ytterligare bestämmelser om arbetet på besvärsavdelningen finns in­tagna i PRV:s arbetsordning (kap. VIII).

3    Tidigare riksdagsbehandling

Vid riksdagsbehandlingen av proposition (prop. 1966: 40) med för­slag till patentlag m. m. föreslogs i en motion (mot. 1966:1: 760) bl. a. att besvärsavdelningen borde omvandlas till förvaltningsdomstol med en från patentverket helt fristående ställning, så att icke samma be­fattningshavare kunde tjänstgöra i både första och andra instans.

Första lagutskottet (1 LU 1967: 53, s. 25 f.) uttalade med anledning av denna motion att utskottet delade motionärens uppfattning att vissa skäl talade för en prövning av besvärsavdelningens organisation. Enligt lagutskottet syntes det dock ofrånkomligt att avvakta införandet av en gemensam nordisk besvärsinstans innan det var möjligt att ta ställning till en nyorganisation av besvärsavdelningen. Riksdagen avslog motio­nen (rskr 1967: 325).

I mot. 1972: 924 framhöll motionärerna att det med hänvisning till osäkerheten om inrättandet av en nordisk besvärsinstans under 1970-talet inte längre fanns anledning att skjuta på frågan om en prövning av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. I motionen togs frågan om omvandling av besvärsavdelnirigen till fristående domstol upp från delvis nya utgångspunkter. Antalet besvär i patentärenden hade under senare år legat på en väsentligt högre nivå än när samma fråga hade dryftats på 1960-taIet. Besvärsavdelningens härav föranledda per-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     11

sonalbehov hade i betydande utsträckning fått tillgodoses genom s. k. korttidslåning av tjänstemän från verkets patentavdelning. Den bästa och mest effektiva lösningen var enligt motionärerna att bygga ut be­svärsavdelningen till en självständig förvaltningsdomstol med erforder­ligt antal fasta ledamöter, inklusive göromålsförordnanden, samt fasta föredragande för beredning och föredragning av mål.

Motionärerna påpekade att besvär i patentärenden från besvärsav­delningen kunde föras vidare till regeringsrätten, när beslutet gått sö­kanden emot. Tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden var av utpräglat teknisk karaktär. I sådana frågor kunde det, ansåg motio­närerna, inte sägas att regeringsrätten hade bättre fömtsättningar än besvärsavdelningen att komma till ett riktigt resultat. Något principiellt betänkligt i att göra besvärsavdelningen till sista instans i den administ­rativa prövningen syntes ej förefinnas, om besvärsavdelningen byggdes ut till en från PRV fristående förvaltningsdomstol. Som motionens främsta motiv angavs att det inom patentverkets verksamhetsområde borde ske en anpassning till vad som allmänt gäller efter 1971 års förvaltnings­rättsreform.

Över motionen avgav PRV yttrande. Detta åtföljde motionen vid förnyad remiss. I den andra remissomgången avgavs yttranden av rege­ringsrättens ledamöter. Svenska industriens patentingenjörers förening. Svenska patentombudsföreningen. Svenska uppfinnareföreningen och Sveriges industriförbund.

Näringsutskottet uttalade i betänkande (NU 1972: 56) med anledning av motionen att det vid remissbehandlingen framkommit en rad såväl positiva som negativa synpimkter på motionäremas förslag. PRV av­styrkte motionsyrkandet med hänvisnmg till att förslag om ändring av besvärsavdelningen till en fristående patentdomstol inte kunde fram­läggas utan en genomgripande utredning avseende handläggningen av patentärenden i samtliga instanser och organisationen härför, att förut­sättningarna för en revision av förfarandet i patentärenden kunde komma att på ett avgörande sätt förändras till följd av den interna­tionella utvecklingen av patentväsendet och att tillräckliga skäl inte hade framkommit för att nu sätta i gång en utredning av nämnda slag. En grupp reservanter inom PRV, bestående av vissa ordinarie och till­förordnade ledamöter av besvärsavdelningen, och ett par av de organi­sationer som företräder patentverkets kunder förordade främst av rätts­säkerhetsskäl att besvärsavdelningen skulle ombildas till domstol.

PRV:s majoritet och Sveriges industriförbund underströk att den nuvarande organisationen hade fördelar. En sådan fördel bestod i möj­ligheten att låta besvärsavdelningen delta i överläggningar i policy-frågor inom verket. Vidare medgav organisationen en större flexibilitet vid utnyttjandet av verkets resurser. Regeringsrättens ledamöter för­ordade domstolsalternativet främst för att systemet med prövningstill-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     12

stånd för fullföljd till regeringsrätten härigenom skulle kunna införas i fråga om mål på patentverkets område. Ett par remissinstanser tog avstånd från tanken på en genomgripande förändring men förordade en översyn av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer.

Utskottet noterade att det internationella samarbetet på patentområdet nu tog sikte på organisatoriska lösningar som kunde få mycket långt­gående verkningar på den svenska patentadministrationen. Ovissheten om förutsättningarna för en patentdomstols verksamhet i framtiden syntes enligt utskottet tala emot att en utredning rörande ombildning av besvärsavdelningen till domstol igångsattes under dåvarande för­hållanden. Utskottet ansåg dock att de förändringar i besvärsavdel­ningens arbetsvillkor som hade inträtt under de senaste åren talade för en översyn av avdelningens organisation och arbetsformer. Därvid borde särskild hänsyn tas till de förvaltningsrättsliga synpunkter som hade framkommit i flera remissyttranden.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1972: 334).

I statsverkspropositionen för budgetåret 1973/74 uttalade dåvarande departementschefen, efter att ha redovisat vilka åtgärder som hade vidtagits för att möta de förändrade arbetsvillkor som följde med en snabbt stigande efterfrågan, att den av utskottet begärda översynen redan i allt väsentligt hade ägt rum. Departementschefen ansåg därför att översynen borde göras när erfarenhet hade vunnits av den då änd­rade och utökade organisationen och när man bättre kunde överblicka konsekvenserna för det svenska patentverket av det internationella samarbetet på patentområdet.

Ståndpunkten att den av riksdagen i december 1972 begärda över­synen borde uppskjutas till en senare tidpunkt godtogs inte av närings­utskottet som i betänkandet NU 1973: 16 begärde att översynen skulle komma till stånd utan vidare dröjsmål. Riksdagen biföll utskottets hem­ställan (rskr 1973: 94).

4    Utredningen

I fråga om förslagen i betänkandet får jag hänvisa till bilaga 1.

5    Remissyttrandena

5.1 Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser förklarar att de hälsar betänkandet med till­fredsställelse och att de i allt väsentligt kan tillstyrka utredningens förslag. I flera yttranden beklagas dock att utredningen på grund av de i direktiven givna begränsningarna inte har kunnat ta ställning till

 

Prop. 1976/77: 96                                                     13

besvärsavdelningens omvandling till en från patentverket fristående domstol, vilket enligt denna mening på sikt bör vara målsättningen. Den hittillsrådande osäkerheten humvida besvärsavdelningen i egentlig mening är att betrakta som domstol anser åtskilliga remissinstanser bli undanröjd om förslaget genomförs. Att utredningen har utformat lag­förslaget med ledning av reglerna i förvaltningsprocesslagen finner dessa instanser också förtjänstfullt.

Några av utredningens förslag, särskilt rörande verkschefens ställ­ning, begränsningen av en sökandes möjlighet att jämka patentkraven vid fullföljd till regeringsrätten samt inrättandet av mer varaktiga för­ordnanden som föredragande har mött stark kritik vid remissbehand­lingen.

I flera remissyttranden framhålls att ytterligare utredning krävs för att bättre och mer konsekvent belysa förslaget till förbud att jämka patentkraven vid fullföljd till regeringsrätten.

5.2 Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning

Flertalet remissinstanser tillstyrker i allt väsentligt utredningens för­slag, varigenom besvärsavdelningen ges en starkare förvaltningsrättslig ställning och får karaktären av förvaltningsdomstol. Att besvärsavdel­ningens uppgifter och funktion i allt väsentligt innefattar rättskipning av det slag, som traditionellt utövas av domstolar, torde enligt regerings­rättens ledamöter inte kunna sättas ifråga. Dessa anser därför att även om handläggningen inom besvärsavdelningen innefattar ett visst mått av teknisk service som normalt inte förekommer vid domstolar, detta inte utgör något hinder för att betrakta avdelningen som domstol. Den förstärkning av besvärsavdelningens rättskipande funktion som ut­redningen föreslår motiverar enligt regeringsrättens ledamöter att av­delningen nu ges ställning av förvaltningsdomstol. Regeringsrättens ledamöter tillstyrker förslaget med förbehåll för verkschefens ställning.

Regeringsrättens ledamöter. Svenska föreningen för industriellt rätts­skydd, Svenska industriens patentingenjörers förening och Sveriges in­dustriförbund (SI) framhåller i sina remissyttranden att målsättningen på sikt måste vara att besvärsavdelningen omvandlas till en fristående domstol utan organisatoriskt eller administrativt samband med PRV.

Enligt utredningen markeras besvärsavdelningens ställning som för­valtningsdomstol bl. a. genom införandet av krav på avläggande av domared för ledamöter och föredragande. Regeringsrättens ledamöter menar att enbart introduktionen av en föreskrift om domared inte kan anses konstitutivt för en domstol och hänvisar bl. a. till att detta krav även finns uppställt för ledamöter av vissa organ, som inte kan be­traktas som domstolar i vanlig mening, t. ex. övervakningsnämnder, kriminalvårdsnämnden och oljekrisnämnden. För att åstadkomma en

 

Prop. 1976/77: 96                                                     14

bättre markering av besvärsavdelningens karaktär av förvaltningsdom­stol föreslår regeringsrättens ledamöter att antingen den nuvarande be-tecknmgen ändras eller att det i ett tillägg till 1 § uttryckligen anges att avdelningen är en förvaltningsdomstol.

Svea hovrätt, statskontoret, försvarets civilförvaltning och Sveriges advokatsamfund anser att besvärsavdelningens karaktär av förvaltnings­domstol har blivit klart markerad genom lagförslaget och att detta främst skett genom införande av krav på avläggande av domared, introduktion av principen om offentlighet vid muntlig förhandling och möjligheten att hålla vittnesförhör.

Kammarrätten i Stockholm anför stor tveksamhet till utredningens förslag och anser att betydligt mer långtgående förändringar än in­förandet av krav på domared erfordras om man vill ge besvärsavdel­ningen status av förvaltningsdomstol. Kammarrätten betonar att man om man vill uppnå detta måste ge besvärsavdelningen en mer fristående ställning i förhållande till patentavdelningen, vars beslut den efter be­svär har att pröva. Kammarrätten anser att direktiven möjUgen har förhindrat utredningen från att föreslå mer vittgående omläggningar, vilka enligt kammarrättens mening erfordras för att omvandla besvärs­avdelningen till förvaltningsdomstol. Kammarrätten påpekar att vissa förhållanden i lagförslaget, t. ex. verkschefens nuvarande och framtida uppgifter såväl som inlåningen av tekniker från patentavdelningen, förtar känslan av att besvärsavdelningen är en från underinstansen skild förvaltningsdomstol. Kammarrätten finner förfarandet inom be­svärsavdelningen i så många hänseenden väsenskilt från den handlägg­ning som sker vid överprövning av ärenden i en förvaltningsdomstol att den därför ifrågasätter om inte PRV med patent- och besvärsavdel­ningarna bäst tjänar sin unika uppgift som teknisk servicemyndighet genom att ha en handläggning som inte alltför strikt knyts till dom­stolsförfarandets regler. Så länge den nuvarande administrativa ord­ningen och organisationen består bör besvärsavdelningen behålla sin nuvarande ställning, framhåller kammarrätten.

Den industriella äganderätten utgör enligt PRV ett så viktigt om­råde av rättslivet att förfarandet i samband med besvär bör vara omgärdat av samma rättsgarantier som de som normalt tillkommer förvaltningsdomstolar. PRV finner utredningens samordnade lagförslag vara ett angeläget mtresse för rättssäkerheten. PRV tror att besvärs­avdelningens omvandling till förvaltningsdomstol bl. a. genom införande av rätten att hålla vittnesförhör, kan komma att ställa ökade krav från allmänheten på processledning och förhörsteknik. Man måste därför enligt PRV vara vaksam på att handläggningen inte blir mer omständ­lig än vad som erfordras för att fullfölja syftet med patenterings-processen.

Besvärsavdelningens ledamöter anser att utredningens förslag, med

 

Prop. 1976/77: 96                                                     15

tanke på de i direktiven angivna begränsningarna, är väl avvägt och innebär ett steg i riktning mot en både bättre förvaltningsprocessuell rättssäkerhet och bättre effektivitet och resursutnyttjande.

Svenska industriens patetitingenförers förening anser att enbart möj­ligheten för besvärsavdelningen att hålla vittnesförhör i samband med muntlig förhandling är tillräckligt skäl för avdelningens omvandling till förvaltningsdomstol.

Svenska patentombudsföreningen (SPOF) delar utredningsmannens uppfattning att omvandlingen bör ske utan några genomgripande för­ändringar. Besvärsavdelningens krafter bör enligt föreningen tills vi­dare koncentreras på att nedbringa balansen av patentärenden under iakttagande av betryggande rättssäkerhet.

Svenska uppfinnareföreningen (SUF) och Tjänstemännens central­organisation (TCO) finner förslaget att besvärsavdelningen såsom för­valtningsdomstol även i fortsättningen skall tillhöra PRV väl ägnat att uppfylla de krav på kommunikation mellan patent- och besvärs-avdelningarna som patentärendena p. g. a. sin tekniska karaktär kan ställa på handläggningen. Detta erfarenhetsutbyte får enligt SUF inte underskattas.

5.3 Verkschefens ställning

PRV stöder utredningens förslag och anser att det är ytterst bety­delsefullt att verkschefen ges tillfälle att delta i beslut av principiell betydelse och att han kan medverka till enhetlighet i praxis avdel­ningarna emellan.

Regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt, besvärsavdelningens leda­möter. Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, SPOF och Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten av att verkschefen fortsätt­ningsvis deltar i den dömande verksamheten på besvärsavdelningen. Flera remissinstanser betonar härvidlag särskilt risken att verkschefen såsom domare på besvärsavdelningen kan konfronteras med invänd­ningar om bristande laglighet i bestämmelser som han själv i egenskap av verkschef och med stöd av 41 § patentkungörelsen varit med att fastställa.

Mot bakgrund av utredningens förslag om domarjäv anser regerings­rättens ledamöter att verkschefen inte längre bör ingå som ledamot av besvärsavdelningen, eftersom denne på grund av sin ställning kan tän­kas komma att utöva inflytande på handläggningen i andra instans vad gäller frågor av principiell och allmän natur. Regeringsrättens leda­möter föreslår, bl. a. med hänvisning till de betänkligheter mot att verkschefen ingår i besvärsavdelningen som förvaltningsdomstolskom­mittén och besvärssakkimniga uttalade i remissyttranden vid tillkomsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen, att en särskild befattning som

 

Prop. 1976/77: 96                                                     16

ordförande inrättas på avdelningen. Denne bör enligt regeringsrättens ledamöter vara lagfaren.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd förordar att man i den föreslagna lagen utesluter bestämmelser om verkschefens ledamotskap av besvärsavdelningen men anser det lämpligt att en av avdelningens ledamöter anförtros en administrativ chefsfunktion inom besvärsin­stansen. Sveriges advokatsamfund anser att frågan om verkschefens ställning borde ha belysts mer ingående.

SUF finner utredningens förslag tillfredsställande och menar att här­med torde SUF:s tidigare förslag om möjlighet till en breddning av rekryteringsbasen för chefsskapet vid patentverket till andra kategorier än jurister vara uppfyllt.

5.4 Förfarandet för tillsättande av ledamöter på besvärsavdelningen

Besvärsavdelningens ledamöter beklagar att utredningen inte har be­rört formerna för avdelningens administration eftersom dessa också har betydelse för dess ställning och integritet. F. n. behandlas administrativa ärenden, t. ex. personalfrågor, allteftersom de uppstår vid överlägg­ningar med verkschefen. Vid dessa överläggningar fattas enligt besvärs­avdelningens ledamöter inga formella beslut. Formella beslut fattas i allmänhet av verkschefen vid det för hela verket gemensamma administ­rativa veckosammanträdet i närvaro av alla verkets enhetschefer och två personalrepresentanter. Enligt besvärsavdelningens ledamöter har det inträffat att beslut fattats i strid mot en övervägande opinion mom besvärsavdelningen. Denna ordning finner de oacceptabel och anser att ett förvaltningsorgan med egen beslutanderätt i kollegiala former bör inrättas inom besvärsavdelningen för avgörande av viktigare ad­ministrativa ärenden som faller inom avdelningens program. Detta or­gan kan enligt ledamöterna eventuellt bestå av besvärsavdelningens plenum med företrädare för avdelningens kansli.

Enligt besvärsavdelningens ledamöter framgår av betänkandet ej klart hur besvärsavdelningens ledamöter skall tillsättas. I 2 § av den före­slagna lagen sägs att patenträttsråd utnämnes av regeringen och i 3 § föreskrivs att regeringen skall förordna ordförande och vice ordförande på avdelning. För närvarande anmäler verkschefen vid ledighet på en patenträttsrådstjänst detta till regeringen tillika med förslag till ny innehavare av tjänsten. I praxis har därvid tillgått så att verkschefen i överläggning med besvärsavdelningens ledamöter hört deras åsikt om tänkbara kandidater utan att vara bunden av de önskemål som därvid kan ha framkommit. Något ansökningsförfarande har emellertid icke tillämpats. Enligt besvärsavdelningens ledamöter bör tjänst som patent­rättsråd tillsättas efter ansökningsförfarande, varvid besvärsavdelningens plenum bör avge förord.

 

Prop. 1976/77: 96                                                                   17

Även PRV och TCO anser att det vore lämpligt med ett ansök­ningsförfarande för tillsättning av tjänst som patenträttsråd. PRV fram­håller vikten av att även patentavdelningen och i förekommande fall även annan enhet höres i samband med tjänstetillsättning. Det är därför viktigt anser PRV att förord avges av besvärsavdelningens le­damöter och vederbörande enhet gemensamt. TCO anser det önskvärt och naturligt att etl samråd sker mellan besvärsavdelningen och övriga enhetschefer innan verkschefen lämnar sitt förord.

5.5 Muntlig förhandling

Den hittillsrådande möjligheten for part att få till stånd muntiig förhandling modifieras genom utredningens förslag så atl besvärsav­delningen får möjlighet att i vissa uppenbara fall avslå sådan begäran. Utredningen föreslår att muntlig förhandling, med vissa i lagförslaget angivna undantag, i princip skall vara offentlig. Härigenom skulle för­farandet vid muntlig förhandling komma att stå i överensstämmelse med vad som allmänt gäller för förvaltningsdomstolar. Flertalet re­missinstanser tillstyrker förslaget om möjlighet att avslå begäran om muntlig förhandling men flera uttalar att de hoppas att avdelningen fortsättningsvis endast i undantagsfall kommer att avvisa sådan be­gäran.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte bestämmelsen borde utformas i full överensstämmelse med 9 § förvaltningsprocesslagen. Försvarets civil­förvaltning anser att part på grund av patentmålens tekniska natur kan ha stora svårigheter att i alla avseenden skriftligt framlägga sin sak. Detta medför enligt civilförvaltningen att besvärsavdelningen inte alltid erhåller erforderligt faktaunderlag för att avgöra om muntlig förhand­ling är utan betydelse för målet. Civilförvaltningen föreslår därför att den föreslagna lagen ges sådant innehåll att mål inte får avgöras utan muntlig förhandling om part begär detta såvida inte besvärsavdelningen finner besvären uppenbart ogrundade.

PRV anser att den av utredningen föreslagna modifierade regeln om parts rätt till muntlig förhandling kan godtas utan att önskemålet om öppenhet och tillmötesgående åsidosätts eftersom regeln innebär att en begäran om sådan förhandling endast i undantagsfall kan avvisas. PRV betonar vikten av att denna rätt även fortsättningsvis tillkommer såväl sökanden som behörig invändare.

Besvärsavdelningens ledamöter tror att den av utredningen föreslagna ordningen sannolikt kommer att leda till fler muntliga förhandlingar samt betonar att dessa förhandlingar endast i undantagsfall tillför något av värde som inte kommit fram vid skriftlig förhandling. De anser vidare atl en lämpligt avfattad hänvisning till 9 § förvaltningsprocess­lagen är bättre än de specialregler som utredningen föreslagit.

2    Riksdagen 1976/77. I saml. nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                     18

Svenska industriens patentingenjörers förening och 57 avstyrker ut­redningens förslag och önskar att rätten till muntlig förhandling för­blir ovillkorlig samt att besvärsavdelningen medverkar till ett ökat ut­nyttjande av denna förhandlingsform. De anser att viktiga tekniska fakta ofta blir enklare och klarare belysta vid muntliga förhandlingar och menar att ett bättre utnyttjande av detta förfarande kanske skulle kunna förkorta den totala behandlingstiden i besvärsavdelningen.

SPOF hoppas att det i lagförslagets rekvisit "uppenbart" finns till­räckliga garantier mot att besvärsavdelningen inte kan utnyttja be­stämmelsen på ett ur rättssäkerhetssynpunkt stötande sätt. Sveriges advokatsamfund tillstyrker med viss tvekan de av utredningen föreslagna inskränkningarna i rätten till muntlig förhandling men säger sig räkna med att parts begäran om sådan förhandling i allmänhet kommer att bifallas.

Samtliga nu nämnda remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om att muntlig förhandling i princip skall vara offentlig.

5.6 Vissa frågor i samband med fullföljd av talan till regeringsrätten

5.6.1  Rätten att fullfölja talan

Samtliga remissinstanser som berört denna fråga, dvs. Svea hovrätt, PRV, besvärsavdelningens ledamöter, Svenska industriens patentingen­jörers förening SI och SPOF delar i princip den av utredningen före­trädda meningen att rätten att fullfölja talan till regeringsrätten bör bibehållas.

Regeringsrådet Hjern anser dock att den av PRV tidigare väckta tanken att helt avskära rätten till fullföljd hos regeringsrätten på nytt bör bli föremål för övervägande. Den nuvarande ordningen finner han inte försvarlig. Om det skulle visa sig att fullföljdsrätten inte kan be­gränsas bör enligt Hjern andra utvägar prövas t. ex. en förstärkning av regeringsrätten med kvalificerad teknisk sakkunnig eller genom ett ut­nyttjande av möjligheten enligt 16 § lagen om allmänna förvaltnings­domstolar att förordna sakkunnig. Alternativt förordar Hjern att full­följd av patentmål görs beroende av prövningstillstånd.

5.6.2  Frågan om införande av prövningstillstånd

Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, Svenska industriens patent­ingenjörers förening, SPOF, SI och Sveriges advokatsamfund delar ut­redningens uppfattning att tillståndsprövning vid fullföljande av talan till regeringsrätten inte bör förekomma. Sveriges advokatsamfund och PRV anser att det i det enskilda fallet p. g. a. målets tekniska natur måste vara svårt att avgöra prejudikat värdet.

Regeringsrättens ledamöter anser det angeläget att mål som fullföljs

 

Prop. 1976/77: 96                                                                   19

från besvärsavdelning omfattas av de principer som 1971 års allmänna förvaltningsrättsreform byggei: på. I likhet med besvärsavdelningens ledamöter delar regeringsrättens ledamöter inte utredningens uppfatt­ning att den i 36 § första stycket punkten 1. förvaltningsprocesslagen angivna förutsättningen för prövningstillstånd skulle vara svår att till-lämpa vad beträffar patentmål. Att hänvisa till dessa måls speciella karaktär utgör enligt de senare inte skäl för att de skall prövas under andra förutsättningar än dem som annars gäller vid fullföljd av talan. Regeringsrättens ledamöter anser att det inte finns skäl för att undan­ta besvärsavdelningens mål från kravet på prövningstillstånd och inbe­griper häri till skillnad från utredningen även vammärkes- och mönster­mål. Om prövningstillstånd införs blir följden härav också att nya patentkrav inte får framläggas av regeringsrätten.

Kammarrätten anser att frågan om prövningstillstånd endast aktua­liseras om besvärsavdelningen formellt och reellt blir förvaltningsdom­stol och att det om reglerna om prejudikatsdispens inte är lämpliga på patentmål, särskilt får prövas om en spärregel av typen ändringsdispens bör gälla.

PRV ifrågasätter om inte regeringsrätten, med hänvisning till det totala antalet mål som avgörs vid patentavdelningen, redan idag ut­gör endast en form av prejudikatinstans. Svenska industriens patent­ingenjörers förening och SI framhåller att invändarens ställning bör stärkas, eftersom denne som inte är berättigad att föra talan mot be­svärsavdelningens beslut, nu inte kan strida på Uka villkor. Denna ändring anser dessa remissinstanser vara väsentligare än utredningens förslag om jämkning av patentkrav.

5.6.3 Begränsning av möfligheten att jämka patentkraven i regeringsrätten

Svea hovrätt, besvärsavdelningens ledamöter. Svenska industriens pa­tentingenjörers förening och SI tillstyrker utredningens förslag om in­förande av förbud mot jämkning av patentkraven i regeringsrätten. Besvärsavdelningens ledamöter anser att den hittillsvarande ordningen lett till missbruk i betydande omfattning och att jämkningsrätten ut­nyttjas som ett medel att hålla tvivelaktiga eller svaga patentansök­ningar svävande flera år efter avdelningens avgörande. I yttrandet framhålls att det är svårt att bedöma om någon arbetsbesparing uppnås genom förslaget då minskningen av antalet remisser från regerings­rätten i stället kan resultera i att sökanden i besvärsavdelningen pre­senterar olika alternativa patentkrav, vilket i sin tur medför en ökad arbetsbelastning för avdelningen. Besvärsavdelningen tar i detta sam­manhang upp frågan om man inte bör överväga att avveckla den s. k. kompakta handläggningen och i stället förstärka och höja kvaliteten på handläggningen inom patentavdelningen. Delta borde enligt ledamöter-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     20

nas mening medföra att tillströmningen av besvär till avdelningen skulle komma atl minska. Sökanden har enligt Svenska industriens patent-ingenjörers förening och SI vid åtskilliga tillfällen på patent- och be­svärsavdelningarna haft möjligheter att lägga grunden för det rätts­skydd som hans uppfinning kan vara berättigad till och härigenom bör hans krav på rättssäkerhet vara uppfyllt. Tredje man skall inte i kanske ytterligare flera år behöva sväva i okunnighet om vilka palentkrav som regeringsrätten kan komma att godkänna.

Regeringsrättens ledamöter framhåller med hänvisning till sin i pröv-uingstillståndsfrågan uttalade uppfattning, att konsekvensen om pröv­ningstillstånd införs blir att nya patentkrav inte får framläggas i rege­ringsrätten eftersom denna som prejudikatinstans inte bör ställas inför nya krav som inte bedömts av tidigare instans. Om däremot patent­målen även i fortsättningen skall prövas av regeringsrätten utan pröv­ningstillstånd tillstyrker de utredningens förslag om förbud mot jämk­ning av patenkraven vid fullföljd.

Regeringsrådet Wennergren är skiljaktig och anser att utredningens förslag om införande av förbud mot jämkning av patentkraven i rege­ringsrätten är ägnat att väcka betänkligheter då det enligt hans mening är oegentiigt och inkonsekvent att inte ha enhetliga regler för patent­talan som gäller i alla instanser.

Kammarrätten i Stockholm delar principiellt utredningens uppfatt­ning att den högsta förvaltningsdomstolen inte skall pröva fråga som inte blivit bedömd i det överklagade beslutet. Kammarrätten ifråga­sätter i likhet med experten Borggård dock om inte åtgärden att slopa möjligheten till jämkning av patentkraven i regeringsrätten kan få till följd en merbelastning på underinstansen, som inte motsvaras av den av utredningen tänkta arbetslättnaden genom att antalet remissvar från regeringsrätten bortfaller. Statskontoret anser att utredningen rörande möjligheten att jämka patentkraven inte givit statskontoret hållpunkter för en säker bedömning av förslaget. RRV anser att konsekvenserna av förslaget inte har belysts tillräckligt ur arbetsbördesynpunkt och för­utsätter därför att en noggrann uppföljning av arbetsbelastningen vid besvärsavdelningen genomförs.

PRV, försvarets civilförvaltning, SPOF, SUF, Sveriges advokatsam­fund, SACO/SR (PI) och TCO är negativa till utredningens förslag i denna fråga och hänvisar härvid i huvudsak till vad experten Borggård anfört i sitt särskilda yttrande. PRV menar att de skäl som utred­ningen redovisat för förslaget om jämkning av patentkraven huvud­sakligen är av principiell och teoretisk innebörd och tvivlar på att det föreslagna systemet skulle innebära några praktiska fördelar. PRV an­ser att man med jämkningsförbudet i bästa fall endast vinner en viss kvantitetsmässigt osäker reduktion av antalet besvär till regeringsrätten. Dessutom torde de i experten Borggårds yttrande uttalade farhågorna

 

Prop. 1976/77: 96                                                     21

om att reformen kan äventyra processekonomin i första instans ha fog för sig.

Även från teoretisk synpunkt kan enligt PRV invändningar riktas. Frågan hur skyddsanspråket hade bort formuleras blir, framhåller PRV, först klarlagd vid ett faktiskt inlrångsfall och verket påpekar att skyddet kan omformuleras av domstol under patentets livstid. Inom den tyska rätten kan detta ske inom ramen för den s. k. "allgemeiner Erfindungsgedanke" medan man enligt PRV i den nordiska lagstift­ningen är betydligt mer restriktiv. Kraven kan i samband med ogil­tighets- och intrångsprocess i varje fall jämkas genom exempelvis sam­manslagning av flera palentkrav. 1 den europeiska palentkonventionen intar man en mellanställning. Att avskaffa möjhgheten till jämkning så länge ett administrativt förfarande slår öppet finner PRV egendomligt.

Utredningens argument för jämkningsförbudet dvs. att remiss från regeringsrätten till besvärsavdelningen inte skulle kunna ske regelmäs­sigt sedan besvärsavdelningen blivit förvaltningsdomstol uppfattar PRV — i Ukhet med utredningen — inte som absolut. PRV förutsätter att besvärsavdelningens ställning som förvaltningsdomstol inte hindrar ett remissförfarande i rimlig omfattning.

Termen "jämkning" finner SPOF missvisande eftersom det när en patentansökan kommit till regeringsrätten knappast'blir fråga om annat än en "inskränkning i patentkraven". SPOF anser det angeläget att skyddsomfånget successivt kan avgränsas mot vad som blir känt. För­eningen hänvisar här till stadgandet i RB 13: 3 sista stycket om änd­ring av talan och anför att utredningens förslag strider mot denna paragraf. Även om man accepterar att en utvidgning av kraven inte får ske i regeringsrätten finns det enligt SPOF ingen grund för att för­bjuda en inskränkning.

Föreningen vänder sig därför med skärpa mot förslaget att begränsa möjligheten att jämka patentkraven i regeringsrätten. SPOF anser att det för såväl sökanden som tredje man är angeläget att skyddsom­fånget kan avgränsas mot vad som blir känt och beklagar att det i vårt svenska patentsystem inte finns någon klart anvisad mekanism för att avgränsa skyddsomfånget hos ett patent med hänsyn till teknik som sökanden får kännedom om först efter det att patentet beviljats.

SPOF anser det också obefogat att åberopa minskningen av arbets­bördan som stöd för den föreslagna begränsningen av möjligheten att jämka patentkraven eftersom antalet patentansökningar under de se­naste åren har minskat och ytterligare kan förväntas minska efter ikraftträdandet av EPC. Om remisserna från regeringsrätten till be­svärsavdelningen upphör bör regeringsrätten i stället anlita teknisk ex­pertis, framhåller föreningen.

SUF säger sig inte kunna acceptera utredningens förslag utan anser det rimligt att sökanden i regeringsrätten kan göra de justeringar i

 

Prop. 1976/77: 96                                                     22

patentkraven som erfordras om den tekniska utredningen ger anled­ning härtill. Att beskära möjligheten att i regeringsrätten ändra, ut­vidga eller precisera patentkraven innebär enligt SACO/SR (PI) att uppfinnaren kan berövas hela eUer en väsentlig del av frukten av sin nyskapargärning, på ett sätt som föreningen anser vara otillböriigt.

5.7 Arbetsbelastning, arbetskraftsbehov och produktion

PRV har i sin långtidsplan för perioden 1975—85 gjort en prognos över efterfrågan, produktion och balansutveckling vid besvärsavdel­ningen. PRV förutsätter att, om den europeiska patentkonventionen (EPC) och samarbetskonventionen (PCT) med svensk medverkan träder i kraft 1977/78, arbetsbelastningen vid verket inte nämnvärt kommer att påverkas förrän i början av 1980-talet.

Utredningens bedömning av arbetsbelastningen på besvärsavdelningen är att resursbehovet under den kommande 10-årsperioden kommer att ligga på ungefär samma nivå som f. n. Genom att under denna period ha resurser motsvarande nuvarande produktionskapacitet bör man. anser utredningen, komma ner i en balans som svarar mot en behand­lingstid av ungefär två år.

PRV begärde i anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 att tre av de nuvarande sju göromålsförordnandena som teknisk ledamot skulle ersättas av fasta sådana tjänster. En sammansättning där antalet fast knutna tekniska ledamöter är mindre än halva antalet av avdelning­ens tekniska ledamöter kunde enligt verket inte anses tillfredsställande för en enhet med besvärsavdelningens domstolsliknande karaktär. PRV begärde även att ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot skulle inrättas. PRV anförde att juristinsatsen dittills kunnat bemästras genom att förutom två lagkunniga ledamöter generaldirektören tjänstgjort som ordförande på en av avdelningarna. Som bisyssla hade också byråchefen på administrativa byrån varit ledamot i besvärsavdelningen. Med den stora belastning som de ordinarie arbetsuppgifterna innebar skulle den­ne i framtiden endast i undantagsfall kunna tas i anspråk för tjänstgö­ring i besvärsavdelningen.

Utredningen tillstyrker PRV:s framställning.

Besvärsavdelningens ledamöter tillstyrker utredningens förslag att om­vandla tre av de nuvarande sju göromålsförordnandena till patenträtts-rådstjänster. Rörande förslaget om inrättande av göromålsförordnande som lagfaren ledamot anser besvärsavdelningens ledamöter att fördelen därmed ligger i att varumärkes-, mönster- och namnmålen då normalt kan tas upp i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter utan att verkschefen, administrativa byråchefen eller teknisk ledamot behöver

 

Prop. 1976/77: 96                                                    23

belastas. De framhåller vidare att det är angeläget att den administra­tiva byråchefen kvarstår som ledamot vare sig en ny lagfaren ledamot tillkommer eller ej.

SACO/SR (PI) anser att ett förordnande som lagfaren ledamot en­dast bör inrättas om arbetsbelastningen av besvär i varumärkes-, möns­ter- och namnärenden påfordrar en sådan tjänst. Deltagande av en lag­faren ledamot i patentärenden betraktas av föreningen som ett föga effektivt utnyttjande av juridisk e:iipertis. En jurist kan, anser för­eningen, p. g. a. ärendenas tekniska komplexitet i regel inte delta aktivt i patenterbarhetsbedömningen. Utredningens förslag om inrättande av ett förordnande som lagkunnig ledamot innebär enligt föreningen en för­sämring av handläggningen av patentärenden i den mån antalet tekniska ledamöter minskar från tre till två på en avdelning. Föreningen föror­dar därför att i de fall lagfaren ledamot erfordras fyra ledamöter deltar, dvs. tre tekniska och en juridisk.

När besvärsavdelningen får ställning som förvaltningsdomstol bör enligt SACO/SR (JUS) de administrativa uppgifterna i anslutning till domstolsförfarandet lösas. Under fcTberedelseskedet samt efter det att beslut har meddelats bör finnas ett kansli som sköter dessa uppgifter. En mer noggrann genomgång och uppteckning av domstolens beslut av prejudicerande natur krävs. Vidare måste skriftväxling, vittnesförhör och förhör med sakkunniga genomföras på ett sådant sätt att rättssäkerhets-kraven blir uppfyllda. SACO/SR (JUS) ifrågasätter om inte kansliorga­nisationen borde sättas under ledning av en juridiskt utbildad tjänste­man som ansvarar för både patent-, varumärkes-, mönster- och namn­ärenden. Fördelningen av uppgifterna måste, anser föreningen, tillgå så att ingen sammanblandning mellan den lägre och den högre instan­sen uppstår.

5.8 Förordnanden som föredragande

Utredningen föreslår att det nuvarande systemet med tillfällig in­låning av yngre tekniker från patentavdelningen för föredragning i be­svärsavdelningen systematiseras genom ett förfarande av mera varaktiga förordnanden som föredragande om 2—3 år. Man bör i första hand välja tekniker med 3—4 års erfarenhet av arbetet på patentavdelningen till dessa förordnanden. Skyldighet för ledamot på patentavdelningen att åta sig sådant arbete på anmodan av verkschefen bör enligt utred­ningen föreskrivas i PRV:s instruktion.

Försvarets civilförvaltning anser att den nuvarande ordningen med s. k. tillfällig inlåning av tekniker från patentavdelningen kan vara till nackdel för besvärsavdelningens självständighet och stöder därför utred­ningens förslag med mera varaktiga förordnanden som föredragande.

PRV och SUF avstyrker utredningens förslag eftersom de betvivlar att föredragandesystemel kommer att innebära ett mera rationellt utnytt-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     24

jande av ledamöternas kapacitet. För att uppnå det resurstillskott som utredningen tänkt sig borde enligt PRV föredragandena ha längre erfa­renhet från patentavdelningen än 3—4 år samt förordnas för längre pe­rioder än 2 år. PRV anser vidare att förslaget otvivelaktigt kommer att medföra dubbelarbete eftersom såväl föredraganden som referenten grundligt måste sätta sig in i det komplexa ärendematerialet. PRV in­stämmer i utredningens uppfattning att ett system med permanenta fö­redragande inte är lämpligt på besvärsavdelningen då detta sannolikt på sikt skulle medföra en nedskärning av antalet ledamöter. En minskning av antalet ledamöter skulle försvåra för dessa att hålla sig å jour med den tekniska utvecklingen. Förslaget med varaktiga förordnanden kan innebära en sådan risk. Förslaget kommer vidare, framhåller PRV, att innebära en belastning för patentavdelningen med krav på tillsättande av ersättare för den förordnade. Förordnandena bör, understryker PRV, under alla förhåUanden bygga på frivillighet och någon skyldighet att åtaga sig dessa uppgifter bör därför ej inskrivas i verkets instruktion. Den nuvarande korttidsinlåningen har enligt PRV även den fördelen från utbildningssynpunkt att den kommer fler ingenjörer till del. Den värde­fulla utbildningen vid besvärsavdelningen borde även, framhåller PRV, kunna komma juristerna till del, om sådana föredragningar införs även i varumärkes-, mönster och namnärenden.

Besvärsavdelningens ledamöter tillstyrker utredningsförslaget som de anser väl ägnat att förbättra effektiviteten samt öka produktionen. De framhåller vidare att man för att uppnå detta resultat dock måste förut­sätta längre erfarenhet från patentavdelningen samt en förlängning av tjänstgöringstiden på besvärsavdelningen. Tjänstgöring som föredragan­de måste, betonar besvärsavdelningen, vara frivillig. Ekonomiska och öv­riga villkor får härvid bestämmas på vanligt sätt. Återgång till patentav­delningen efter förordnandelidens slut bör enligt besvärsavdelningens le­damöter ske på sådant sätt att vederbörandes förmåner ökas och ej mins­kas. Till skillnad från utredningen anser besvärsavdelningens ledamöter liksom tre byråchefer vid PRV att systemet med föredragande inte be­höver prövas ytterligare utan redan nu kan införas permanent. Be­svärsavdelningen invänder bestämt mot utredningens uppfattning att sär­skilda föredragande inte skulle erfordras för varumärkes-, mönster- och namnärenden. Under ett flertal år har jurister från andra enheter tagits i anspråk som föredragande i dessa ärenden vilket har visat sig ha positiv inverkan på balanssituationen. Besvärsavdelningens ledamöter framhål­ler även att det trots allt är viktigare att få medel för permanent före­dragning än att få ytterligare en lagfaren ledamot.

SPOF noterar med stor oro att balansen för gruppen patentärenden fortsätter att öka. Besvärsavdelningens krafter bör enUgt SPOF koncen­treras på att arbeta bort nuvarande balans av patentärenden. SPOF stö­der utredningsförslaget särskilt eftersom samtliga ledamöter på besvärs-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    25

avdelningen är positiva till denna lösning. SPOF understryker också vad utredningen sagt om utbildnings- och "korsbefruktningsvärdet" av ett system med relativt unga föredragande. Föreningen anser att besvärs­avdelningens arbetsbelastning skulle kunna minskas ytterligare genom en översyn av handläggningsformerna på patentavdelningen.

Svenska industriens patentingenjörers förening och SI anser att det ge­nom praktiska erfarenheter står helt klart att det är den s. k. kompakta handläggningen vid patentavdelningen som orsakat den stora ärendetill­strömningen till besvärsavdelningen. De anser att utredningens analys i föredragandefrågan är övertygande och att förslaget med långtidsför­ordnanden därför på sikt bör vara liU gagn för såväl patent- som be­svärsavdelningen.

Sveriges advokatsamfund finner det otillfredsställande att besvärsav­delningens resurser inte kunnat bringas i nivå med den ökade tillström­ningen av ärenden och anser att utredningens målsättning med en be­handlingstid på två år är alltför blygsam. Samfundet anser att ytterligare personella resurser bör ställas till besvärsavdelningens förfogande.

SACO/SR (PI) säger sig inte kunna tillstyrka utredningens förslag om inrättande av särskilda tjänster som föredragande vid besvärsavdelning­en samt riktar en allvarlig invändning mot förslaget att föreskriva skyl­dighet för ledamot av patentavdelningen att åta sig sådana förordnanden. Om föredragandeförordnanden över huvudtaget skall införas bör detta enligt föreningen ske helt på frivillig basis. Utredningens argument till stöd för föredragning är alltför svaga. Endast en ringa kostnadsbespa­ring är enligt föreningen att vänta med särskilda föredragande jämfört med nuvarande system med ledamotsföredragning, SACO/SR (PI) an­ser att förslaget dessutom måste medföra en kapacitetsminskning för pa­tentavdelningen med därvid tillkommande krav på nyanställningar som inte tillräckligt belysts i betänkandet. Utbildningsvärdet förnekas ej ef­tersom detta enligt föreningen hjälper granskarna att precisera gräns­dragningen vid patenterbarhetsbedömningen samt tränar upp logiken i motiveringen. Nuvarande sju göromålsförordnandena bör i stället per­manentas.

Enligt TCO bör besvärsavdelningen ha en fast kader av ledamöter som motsvarar behovet. TCO anser att en förstärkning av besvärsavdel­ningens kapacitet med tillfälliga förordnanden av tekniker från patent­avdelningen som föredragande inte går att genomföra mot bakgrund av lagen om anställningsskydd. Eftersom det genom utredningens förslag inte påvisats att resursvinsterna för besvärsavdelningen uppväger nack­delarna för patentavdelningen kan organisationen inte tillstyrka försla­get. Däremot bör det nuvarande systemet med korttidsinlåning bibehål­las eftersom det, utan att rotelarbetet på patentavdelningen nämnvärt ef­tersatts, fyller vidareutbildningsbehovet för ett betydande antal ingen­jörer.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               26

5.9 Omvandling av intemprogrammet Besvärsärenden till huvudprogram

PRV föreslog i 1975/76 års anslagsframställning att internprogram­met Besvärsärenden borde omvandlas till ett huvudprogram då vissa olä­genheter var förbundna med alt det utgör ett internprogram. Program­mets arbetsuppgifter utgör en självständig del av verket, anförde PRV, utan annat administrativt samband med övriga programenheter än en mindre inlåning i utbildningssyfle av ingenjörer från programmet Pa­tentärenden och viss föredragningshjälp från jurister på andra enheter. Även programmets tämligen stora monetära omslutning motiverade att programmet omvandlas till ett självständigt huvudprogram.

Utredningen tillstyrker förslaget och anför att det framstår som natur­ligt med hänsyn till den markering av besvärsavdelningens ställning av domstol som utredningen föreslår.

PRV och SUF tiUstyrker utredningsförslaget men utgår från att så länge som besvärsavdelningen utgör en av verkets enheter detta ej med­för någon ändring av dess relationer administrativt sett i förhållande till verket i övrigt. Besvärsavdelningens ledamöter tillstyrker förslaget som de anser otvivelaktigt kommer att stärka avdelningens självständiga ställ­ning i förhållande till andra enheter i verket.

SPOF anser att den eventuella budgettekniska omvandlingen undan­drar sig föreningens bedömning men vill ändå framhålla att en eventuell omvandling till huvudprogram inte får leda till ett krav på lönsamhet eller viss täckningsgrad för besvärsavdelningens verksamhet.

5.10 Besvärsavdelningens benämning

Besvärsavdelningen bör enligt utredningen även i framtiden behålla sitt namn främst med hänsyn till den hävd som benämningen erhållit både nationellt och internationellt.

Utredningens argumentation i namnfrågan finner varken regeringsrät­tens ledamöter, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Svenska industriens patentingenjörers förening eller SI särskilt övertygande. För­eningen för industriellt rättsskydd anser att ett fortsatt användande av den nuvarande benämningen vore närmast missvisande och föreslår lik­som regeringsrättens ledamöter ett namn som bättre markerar avdelning­ens domstolsposition, t. ex. patenträtten. Besvärsavdelningens ledamöter anför att en benämning som patentdomstolen eller patenträtten skulle ha vissa fördelar. Svenska industriens patentingenjörers förening och SI menar att det kan ha en psykologisk effekt att faktiskt markera be­svärsavdelningens ändrade status och föreslår besvärsrätten. Svea hov­rätt anser att den nuvarande benämningen kan kvarstå så länge avdel­ningen är knuten till PRV, men att den bör bli föremål för omprövning om avdelningen framdeles görs till en fristående domstol.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     27

6    Föredraganden 6.1 Inledning

Patent- och registreringsverket (PRV) är central myndighet för hand­läggning av ärenden på del industriella rättsskyddets och namnrättens områden och för ärenden om registrering av aktiebolag m. m. Enligt la­gen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning (ändrad 1970: 493) skall inom verket finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande patent, mönster och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn. Sökanden i förstnämn­da tre grupper av ärenden kan utan prövningstillstånd fullfölja talan till regeringsrätten.

I 11 § instruktionen (1965: 658) för patent- och registreringsverket (omtryckt 1972: 372, ändrad senast 1973: 415) föreskrivs att besvärsav­delningen består av generaldirektören, sex patenträttsråd som tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som lagkun­niga ledamöter. Med anledning av en framställning från verket förklara­de Kungl. Maj:t den 30 juni 1971, att besvärsavdelningen tills vidare ut­över de tjänstemän som anges i instruktionen fick bestå av fyra tjänste­män med förordnande att bestrida göromål som ankommer på patent­rättsråd, som är tekniskt kunnig ledamot. Senare har antalet sådana för­ordnanden utökats, så att det f. n. uppgår till sju.

Enligt 12 § instruktionen arbetar besvärsavdelningen på två avdelning­ar. På den ena av dessa är generaldirektören ordförande, på den andra den ledamot som regeringen förordnar. Regeringen har, från och med budgetåret 1972/73 förordnat, att besvärsavdelningen tills vidare skall arbeta på tre avdelningar.

Besvärsavdelningen är beslutför med tre ledamöter. Vid handläggning av patentärenden skall minst två ledamöter vara tekniskt kunniga. Om ärendets beskaffenhet fordrar det skall lagkunnig ledamot delta. Vid handläggning av mönster-, varumärkes- och nämnärenden skall minst två ledamöter vara lagkunniga.

Näringsutskottet framhöll i betänkande NU 1972: 56 med anledning av mot. 1972: 924 om inrättande av en fristående patentdomstol, att be­svärsavdelningen i organisatoriskt hänseende utgjorde en inom svensk statsförvaltning helt unik företeelse. Besvärsavdelningen prövade, anför­de utskottet, såsom förvaltningsdomstol besvär över beslut som fattats på andra enheter inom samma myndighet som den som avdelningen själv tillhör. Först sedan talan fullföljdes till regeringsrätten skulle enligt utskottet saken prövas av en helt fristående förvaltningsdomstol. Detta speglade den allmänna osäkerheten om avdelningens förvaltningsrättsliga ställning som rått alltsedan avdelningens tillkomst 1931. Riksdagen an­höll genom skrivelser i december 1972 (rskr 1972: 334) och mars 1973

 

Prop. 1976/77: 96                                                     28

(prop.  1973; 1, NU  1973: 16, rskr 1973: 93) om en översyn rörande PRV:s besvärsavdelning i enlighet med vad näringsutskottet anfört.

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1973 tiUkallade då­varande chefen för handelsdepartementet en sakkunnig med uppdrag att göra en översyn av besvärsavdelningens organisation och arbetsfor­mer. I direktiven angavs bl. a. att den sakkunnige i första hand borde rikta in sin översyn på de frågor, som kunde lösas oberoende av utveck­lingen av patentadministrationen inom den europeiska patentorganisa­tionen, samt att den sakkunnige vid sina överväganden borde utgå från i stort sett sammanlagt oförändrade personella resurser för patent- och besvärsavdelningarna.

Den sakkunnige (H 1973: 01) avgav den 10 mars 1976 sitt betänkande Besvärsavdelningen inom patent- och registreringsverket (Ds H 1976: 1). I betänkandet föreslås att man genom en ny lag om besvärsavdelningen skall undanröja den tidigare oklarheten om avdelningens förvalt­ningsrättsliga ställning så att avdelningen nu uttryckligen görs till för­valtningsdomstol. Detta kan enligt utredningens förslag åstadkommas utan några genomgripande administrativa förändringar. I utredningens förslag markeras ställningen som förvaltningsdomstol främst genom in­förandet av krav på domared för ledamöter och föredragande. För den föreslagna nya lagen har främst förvaltningsprocesslagen tjänat som fö­rebild i vissa hänseenden. Utredningen förutsätter att besvärsavdelning­en även fortsättningsvis kommer att vara knuten till PRV på i princip samma sätt som för närvarande. Bland utredningens förslag i övrigt kan nämnas att verkschefen inte längre skall vara ordinarie ordförande på avdelning av besvärsavdelningen men dock kunna inträda som ordfö­rande. Han förutsätts också vara ordförande då besvärsavdelningen sam­manträder i plenum. Vidare föreslås att ett system för mer varaktiga för­ordnanden av föredragande införs. I fråga om muntlig förhandling — vid vilken också vittnesförhör avses kunna hållas — föreslås att sådan i princip skall vara offentlig. I vissa uppenbara fall skall enligt förslaget begäran om muntlig förhandling kunna avslås. Utredningen lägger också fram förslag om att avskära den för närvarande rådande möjligheten att jämka kraven i en patentansökan vid fullföljd till regeringsrätten. Här­igenom bedöms en lättnad kunna uppstå i besvärsavdelningens arbets­börda.

Utredningens förslag till förstärkning av besvärsavdelningens förvalt­ningsrättsliga ställning tillstyrks i allt väsentligt av nästan samtiiga re­missinstanser. Härigenom undanröjs enligt flertalet yttranden den hit­tillsrådande oklarheten huruvida besvärsavdelningen är att betrakta som förvaltningsdomstol i egentlig mening. Vissa remissinstanser, bl. a. rege­ringsrättens ledamöter, beklagar dock att utredningen genom för snäva direktiv inte har kunnat ta ställning till besvärsavdelningens omvandling till en från PRV helt fristående domstol.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    29

Att utredningen har utformat lagförslaget med ledning av reglerna i förvaltningsprocesslagen finner de flesta remissinstanserna förtjänstfullt. Utredningens förslag rörande verkschefens ställning på besvärsavdelning­en finner de remissinstanser som uttalat sig härom dock helt oaccepta­belt. Flera instanser föreslår att ordförandeskapet på besvärsavdelningen helt skiljes från verkschefsfunktionen.

Utredningens förslag att skära av en sökandes hittillsvarande rätt att jämka patentkraven vid fullföljd till regeringsrätten tiUstyrks av ett mind­re antal av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan, medan fler av­styrker förslaget eller anser den bakomliggande utredningen på olika sätt otillräckUg. Bland de senare anser flera remissinstanser att utredningen i denna fråga skulle ha vunnit på en mer ingående analys av arbetsbe­lastningen på såväl besvärsavdelningen som patentavdelningen.

6.2 Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning

Lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdel­ning tillkom samtidigt med en revision av den patenträttsliga lagstift­ningen (prop. 1966: 40, 1 LU 1967: 53, rskr 1967: 325). Utredningsarbe­tet hade bedrivits inom den svenska kommittén för nordiska patent. Kommittén ansåg det lämpligt att med hänsyn till besvärsavdelningens karaktär av förvaltningsdomstol uppta de grundläggande bestämmelser­na om avdelningen i lag. Närmare bestämmelser om förfarandet borde enligt kommittén liksom förut kunna meddelas i administrativ väg. I all­mänhet godtogs kommitténs lagförslag. Några remissinstanser, däribland förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga ansåg dock, att besvärsavdelningen borde ha erhåUit en mer klart markerad karaktär av domstol och att dess verksamhet därvid borde ha reglerats mera ingåen­de än kommittén hade föreslagit.

Förvaltningsdomstolskommittén anförde bl. a. att en lämpligare be­nämning såsom patentdomstolen behövdes för att markera avdelningens karaktär av förvaltningsdomstol. Kommittén ansåg att förfarandet hos domstolen i huvudsak borde regleras i lag eventuellt med den 1961 an­tagna lagen om försäkringsdomstol som förebild. Kommittén ville inte påyrka att patentverkets besvärsinstans personellt skulle helt avgränsas från verket i övrigt. Frågan om ordförandeskapet i besvärsinstansen krävde enligt förvaltningsdomstolskommitténs uppfattning dock särskilt övervägande. Härvid borde dryftas om inte ordförandeskapet i besvärs­instansen borde göras till en särskild post utan anknytning till verks­chefsfunktionen.

Besvärssakkunniga ansåg att det förelåg behov av ett kvalificerat för­farande hos besvärsavdelningen och att detta behov lämpligen borde till­godoses genom att avdelningen reellt omvandlades till en förvaltnings­domstol. För att avdelningen skulle kunna utgöra domstol krävdes enligt

 

Prop. 1976/77: 96                                                     30

besvärssakkunniga vissa organisatoriska förändringar. Bl. a. borde av­delningen brytas ut ur verket och bilda en från detta fristående myndig­het, förslagsvis benämnd patentdomstolen. Någon personalunion eller annan organisatorisk sammanbindning borde enligt besvärssakkunniga inte få förekomma mellan patentdomstolen och patentverket. I domsto­len borde sålunda patentverkets chef inte ingå som ledamot. Domstolen borde i stället lyda under egen ordförande. Besvärssakkunniga föreställ­de sig dock att det av praktiska skäl skulle vara både nödvändigt och lämpligt att upprätthålla visst samband mellan patentdomstolen och pa­tentverket i fråga om lokaler, skrivpersonal m. m. En fördel härmed skulle vara att den antydda reformen i och för sig inte skulle kräva nämnvärt ökade kostnader.

I propositionen med förslag till den nya patentlagstiftningen (prop. 1966: 40, s. 270) framhölls att frågan om besvärsavdelningens organisa­tion och arbetsformer ägde nära samband med spörsmålet om inrättan­det av en nordisk besvärsinstans för patentärenden och att starka skäl talade för att man borde avvakta hur detta spörsmål slutligen löstes, in­nan man tog ställning till frågan om en nyorganisation av besvärsavdel­ningen. Vid den därpå följande riksdagsbehandlingen anförde första lag­utskottet (1 LU 1967: 53, s. 26) bl. a. att det syntes ofrånkomligt att av­vakta införandet av en gemensam nordisk besvärsinstans innan det var möjligt att ta ställning till en nyorganisation av besvärsavdelningen.

Det förslag till en ny lag om besvärsavdelningen som utredningen har lagt fram, avses ersätta de knapphändiga regler om besvärsavdelningens verksamhet som finns intagna i 1967 års lag om besvärsavdelningen och på vissa andra håll, bl. a. i instruktionen (1965: 658) för patent- och re­gistreringsverket. Den förvaltningsrättsliga regleringen av avdelningens verksamhet står efter genomförandet av 1971 års förvaltningsrättsreform enligt utredningen inte i klass med vad som gäller på andra områden inom förvaltningsrätten. Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter som avdelningen har att fylla ter sig detta omotiverat, framhåller utredning­en, som därför i sina förslag har försökt åstadkomma en anpassning av avdelningens verksamhet tUl de principer som kommit till uttryck i för­valtningsrättsreformen samtidigt som man också har försökt beakta verk­samhetens mycket speciella karaktär.

Utredningen framhåller, att det förhållandet att besvärsavdelningen utgör en integrerad del av verket inte torde kunna hindra att avdelningen klassificeras som förvaltningsdomstol. Härvid hänvisas till att de i sam­band med 1971 års reform inrättade länsrätterna och länsskatterätterna är knutna till länsstyrelserna såväl i administrativt som i personellt hän­seende.

Övervägande skäl talar enligt utredningens mening för att besvärsav­delningen uttryckligen görs till förvaltningsdomstol. Utredningen beto­nar att besvärsavdelningens verksamhet sakligt sett innebär en myndig-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    31

hetsutövning som Ugger betydligt närmare vad som är karaktäristiskt för förvaltningsdomstolar än för förvaltningsmyndigheter. Avdelningens verksamhet att som andra instans pröva besvär över beslut som fattas på bl. a. patentavdelningen torde — bortsett från att verksamheten inte täc­ker ett så brett register som är kännetecknande för en allmän förvalt­ningsdomstol — närmast vara att jämföra med rättskipningen i kammar­rätt och täcks enligt utredningens mening väl av begreppet rättskipning i regeringsformen.

Några genomgripande organisatoriska förändringar anser utredningen inte behövliga för att åstadkomma omvandlingen utan det kan huvud­sakligen röra sig om en formell och terminologisk anpassning till vissa av de grundläggande regler som gäller för förvaltningsdomstolar.

Markeringen av besvärsavdelningens stäUning som förvaltningsdom­stol sker enligt utredningen främst genom införandet av krav på avläg­gande av domared för ledamöter och föredragande samt genom att av­delningen ges möjlighet att hålla vittnesförhör i samband med muntlig förhandling.

Flertalet remissinstanser tillstyrker i allt väsentligt utredningens förslag och förklarar att besvärsavdelningen därigenom ges en starkare förvalt­ningsrättslig ställning och får karaktären av förvaltningsdomstol. Några remissinstanser, däribland regeringsrättens ledamöter och Föreningen för industriellt rättsskydd, beklagar dock att utredningen genom alltför snä­va direktiv inte har kunnat ta ställning till besvärsavdelningens omvand­ling till en från patentverket fristående domstol. Enligt dessa instanser bör detta på sikt vara målsättningen.

Regeringsrättens ledamöter tillstyrker utredningens förslag med den reservationen att verkschefen inte längre bör ingå som ledamot av be­svärsavdelningen. Kammarrätten i Stockholm kritiserar förslaget och på­pekar att vissa förhållanden t. ex. verkschefens nuvarande och framtida uppgifter samt inlåningen av tekniker från patentavdelningen förtar känslan av att besvärsavdelningen är en från underinstansen skild förvalt­ningsdomstol. Kammarrätten anser därför att besvärsavdelningen bör behåUa sin nuvarande ställning så länge den administrativa ordningen och organisationen består.

Jag vill här först erinra om att näringsutskottet i sitt betänkande (NU 1972: 56) noterade att det internationella samarbetet på patentområdet tog sikte på organisatoriska lösningar som kunde få långtgående verk­ningar för det svenska patentverket. Detta syntes enligt utskottets me­ning tala mot igångsättandet av en utredning, vars syfte var att ombilda besvärsavdelningen till en från PRV fristående domstol. Utskottet ansåg dock att hänsyn borde tas till de förvaltningsrättsliga synpunkter som in­tagit en framträdande plats i flera av remissyttrandena över mot. 1972: 924. Dåvarande departementschefen underströk för egen del att besvärs­avdelningens omvandling till en från PRV fristående domstol inte kunde

 

Prop. 1976/77: 96                                                     32

bedömas förrän framtida erfarenheter från den europeiska patentorga­nisationen kunnat utvärderas. Utredningsdirektiven gavs mot bakgrund härav en mycket restriktiv utformning.

En reform av sådan begränsad omfattning som den nu föreslagna kan enligt min mening inte anses föregripa vare sig utvecklingen på det in­ternationella planet eller i övrigt frågan rörande den svenska patentad­ministrationen. Reformen undanröjer dock i väsentlig mån de invänd­ningar som kan riktas mot det nuvarande systemet och synes mig från rättssäkerhetssynpunkt vara väl motiverad.

Vad gäller frågan om besvärsavdelningen i framtiden bör omvandlas till en fristående domstol utan organisatoriskt eller administrativt sam­band med PRV så har jag från rent principiell synpunkt stor förståelse för de skäl härför som redovisats av de remissinstanser som förordar en sådan förändring. Jag anser dock att man, innan en sådan genomgripan­de förändring kan övervägas, måste avvakta erfarenheterna från främst det blivande europeiska patentverket, vars besvärskamrar för övrigt är inbyggda i verket. De skäl utredningen har anfört för att nu företa en förhållandevis begränsad reform av besvärsavdelningen och dess förvalt­ningsrättsliga ställning har godtagits av det helt övervägande antalet re­missinstanser. Även jag finner dessa skäl beaktansvärda. Innan jag är beredd att ta definitiv ställning i denna fråga vill jag dock med anled­ning av de invändningar rörande främst verkschefens ställning som re­geringsrättens ledamöter och kammarrätten riktat mot förslaget att låta besvärsavdelningen få status av förvaltningsdomstol anföra följande.

Till en början vill jag erinra om den grundläggande betydelse för rättssäkerheten som domstolarnas självständighet har. Detta underströks också vid tillkomsten av 1974 års regeringsform (prop. 1973: 90) av fö­redragande departementschefen. Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen får ingen myndighet bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fal­let eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Denna bestämmelse garanterar en med myndighet integrerad för­valtningsdomstols självständiga ställning gentemot myndigheten. Även om handläggningen inom besvärsavdelningen innefattar ett visst mått av teknisk service som normalt inte förekommer vid domstolar, anser jag i likhet med regeringsrättens ledamöter detta inte utgöra något hinder mot att i och för sig kunna betrakta avdelningen som domstol. Jag kan också ansluta mig till utredningens mening att det inte kan sättas i fråga att besvärsavdelningens uppgifter och funktion i allt väsentligt innebär rättskipning enligt 1 kap. 8 § regeringsformen. De betänkligheter som med hänsyn främst till verkschefens ställning på besvärsavdelningen ut­tryckts av regeringsrättens ledamöter och kammarrätten delas även av mig. De synes dock i väsentlig mån kunna undanröjas om mitt förslag i det följande beträffande verkschefens ställning följs.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag utredningens förslag i

 

Prop. 1976/77: 96                                                     33

denna del genom vilket besvärsavdelningen inom patentverket formellt får ställning som förvaltningsdomstol.

Jag delar också uppfattningen att bestämmelserna i en ny lag lämpli­gen kan utformas med ledning av reglerna i förvaltningsprocesslagen. 1 vissa hänseenden behöver dock den föreslagna lagtexten ändras i sak. Jag återkommer närmare härtill i specialmotiveringen.

6.3 Verkschefens ställning

I direktiven för utredningen erinras om PRV:s skrivelse av den 4 april 1972 beträffande verkschefens ställning som ordförande på en av av­delningarna inom besvärsavdelningen. Verket anförde häri bl. a. att verkschefen på grund av deltagande i den internationella verksamheten inom det industriella rättsskyddets område och ökat arbete med intern administration kunnat ägna mindre tid till arbetet på besvärsavdelning­en. Man föreslog därför att verkschefen skulle befrias från sin uppgift att vara ordinarie ordförande för en av avdelningarna inom besvärsav­delningen men att denne även fortsättningsvis skulle kunna träda in på avdelningen samt att han borde vara avdelningens ordförande vid ple­num. Härigenom skulle verkschefen beredas möjlighet att delta i prin­cipbeslut samt medverka till en för avdelningarna enhetlig praxis.

Utredningen har ansluth sig till PRV:s förslag och anser att något principieUt hinder inte föreligger för verkschefens dehagande på besvärs­avdelningen. Man betonar också att en ordning där verkschefen medver­kar i första eller andra instans överensstämmer med vad som gäller i de övriga nordiska länderna samt Nederländerna och Österrike.

Av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga är det endast PRV och Svenska uppfinnareföreningen som har stött utredningens för­slag. Övriga, dvs. regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt, kammarrät­ten i Stockholm, besvärsavdelningens ledamöter, Sveriges advokatsam­fund, Föreningen för industrieUt rättsskydd och Svenska patentombuds­föreningen har samtliga ifrågasatt lämpligheten av att verkschefen fort­sättningsvis deltar i den dömande verksamheten på besvärsavdelningen.

De remissinstanser som har kritiserat utredningens förslag har särskilt betonat det orimliga i att verkschefen som domare på besvärsavdelning­en kan komma att få ta stäUning tUl invändningar om bristande laglighet i bestämmelser som han själv i egenskap av verkschef och med stöd av 41 § patentkungörelsen (1967: 838) har fastställt. Dessa s. k. patentbe­stämmelser innehåller, framhåller besvärsavdelningens ledamöter, i stor utsträckning anvisningar angående tolkningen och tillämpningen av pa­tentlagstiftningen. I ett fall där part gör gällande att en sådan bestäm­melse ej är förenlig med lagen har verkschefen, understryker man i ytt­randet, givetvis svårt att med opartiskt sinne ta del av och bedöma argu­menteringen. Det är, menar besvärsavdelningens ledamöter, sannolikt att

3    Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                     34

verkschefen i en sådan situation står fast vid den bestämmelse han tidi­gare fastställt såsom chef för verket. Regeringsrättens ledamöter föreslår med hänvisning bl. a. till de betänkligheter mot verkschefens medverkan i besvärsavdelningens dömande verksamhet som förvaltningsdomstols­kommittén och besvärssakkunniga uttalade i sina remissyttranden vid tillkomsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen, att en särskild befatt­ning som ordförande inrättas på avdelningen samt framhåller att en så­dan ordförande bör vara lagfaren.

Utredningen har i samband med diskussionen om besvärsavdelning­ens förvaltningsrättsliga stäUning gjort vissa jämförelser med de 1971 inrättade länsrätterna och länsskatterätterna, vilka både i administrativt och personellt hänseende är knutna till länsstyrelsen. Kammarrätten framhåller i sitt remissvar att den gjorda jämförelsen med länsdomsto­larna på denna punkt är missvisande, eftersom varken landshövdingen eller länsstyrelsens styrelse kan influera på länsdomstolarnas eller dessa underinstansers bedömanden.

PRV delar de av utredningen anförda synpunkterna och tillägger att det med utredningens konstruktion bl. a. underlättas för verket och dess chef att uppträda i internationella sammanhang med tillräcklig auktoritet i fråga om sakkunskap på patentområdet. Att verkschefen ges tillfälle delta i beslut av principiell betydelse och att han kan medverka till en­hetlighet i praxis mellan besvärsavdelningens avdelningar anser verket också vara ytterst betydelsefullt. Besvärsavdelningens ledamöter vitsor­dar i och för sig önskvärdheten av att verkschefen regelbundet får kon­takt med de enskilda ärendena men anser att denna kontakt kan uppnås genom föredragning av viktigare ärenden av företrädare för patentav­delningen, varumärkesbyrån etc.

Med anledning av utredningens uttalande att det inte föreligger något principiellt hinder för verkschefens deltagande på besvärsavdelningen vill jag framhålla att jag delar den uppfattning som har uttryckts vid re­missbehandlingen att det är just på det principiella planet som betänk­ligheter framträder. Som jag nyss har framhållit i samband med behand­lingen av frågan om besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning är domstolarnas självständighet av grundläggande betydelse för rättssä­kerheten. Detta synsätt har också i regeringsformen kommit till uttryck på flera satt. Bl. a. slås såsom jag nyss anfört i 11 kap. 2 § regeringsfor­men fast att ingen myndighet får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda faUet eUer hur domstol i övrigt skaU tillämpa rättsregel i särskilt faU.

För egen del är jag av samma uppfattning som PRV och besvärsav­delningens ledamöter i fråga om vikten av alt verkschefen verkligen är väl insatt i hela den verksamhet han skall leda. Sådan information och kunskap kan han dock få även på andra sätt än genom att delta i be­svärsavdelningens arbete. Ett sätt kan vara att verkschefen såsom har föreslagils av besvärsavdelningens ledamöter mer aktivt deltar i arbetet

 

Prop. 1976/77: 96                                                    35

i första instans, dvs. på patentavdelningen, varumärkesbyrån etc. Vidare kan besvärsavdelningens ledamöter regelbundet informera verkschefen om avgöranden i enskilda ärenden av större betydelse.

Vad utredningen och verket har anfört till stöd för att verkschefen alltjämt skall kunna delta i besvärsavdelningens arbete finner jag mot bakgrund av vad sålunda har anförts inte utgöra tillräckliga skäl för att behålla den hittills gällande ordningen. Detta blir särskilt påtagligt om besvärsavdelningen uttryckligen får ställning av förvaltningsdomstol. Jag ansluter mig därför till den övervägande remissopinionen och förordar att verkschefen inte längre skall kunna ingå som ledamot av besvärsav­delningen. I StäUet föreslår jag att en av ledamöterna på besvärsavdel­ningen utses till ordförande på avdelningen. Denne bör som regerings­rättens ledamöter har förordat vara lagfaren.

Den föreslagna ändringen rubbar inte verkschefens administrativa an­svar för besvärsavdelningen. Liksom hittills bör verkschefen medverka i budgetarbetet och produktionsplaneringen på avdelningen. Det kan också vara av värde att verkschefen medverkar i viktigare personal­ärenden.

Jag vill i detta sammanhang också beröra bestämmelsen i instruktio­nen för PRV att en byråchef vid verket är lagkunnig ledamot på be­svärsavdelningen. På liknande grunder som har anförts beträffande verkschefen anser jag att inte heller denna ordning bör förekomma an­nat än i rena undantagsfall såsom vid sjukdom o. d.

6.4 Förfarandet för tillsättande av ledamöter på besvärsavdelningen

Utredningen har i sitt betänkande inte uttalat sig i fråga om ordning­en för tillsättande av ledamöter på besvärsavdelningen. Besvärsavdel­ningens ledamöter kritiserar den nuvarande ordningen härför. Denna in­nebär att verkschefen vid ledighet på en patenträttsrådstjänst anmäler detta till regeringen med förslag till ny innehavare av tjänsten. 1 praxis har det enligt besvärsavdelningens ledamöter tillgått så att verkschefen i överläggning med dem hört deras åsikt om tänkbara kandidater utan att dock vara bunden av de önskemål som därvid kan ha framkommit. Något ansökningsförfarande har inte tillämpats. Enligt besvärsavdelning­ens ledamöter bör tjänst som patenträttsråd tillsättas efter ansöknings­förfarande, varvid besvärsavdelningen i plenum bör avge förord.

Även PRV och TCO förordar att ett ansökningsförfarande införs vid tillsättandet av tjänst som patenträttsråd. PRV framhåller vikten av att också patentavdelningen och annan enhet hörs samt att förord därför bör avges av besvärsavdelningen och berörd enhet gemensamt.

Jag finner det naturligt att tjänster som patenträttsråd, i likhet med flertalet andra domartjänster, bör tillsättas efter ansökan. Föreskrifter i dessa frågor kan meddelas av regeringen, varvid också närmare kan be­stämmas om avgivande av förord etc. Därvid måste avgörande vikt fäs-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     36

tas vid att man får ett öppet tillsättningsförfarande som på bästa sätt kan ge en allsidig bedömning av sökandens kompetens. Olika vägar härför kan tänkas. En sådan väg kan vara att låta patenlverkets sty­relse avge förord sedan den först hört besvärsavdelningen.

6.5 Muntlig förhandling

I 23 § andra stycket instruktionen (1965: 658) för patent- och re­gistreringsverket föreskrivs alt begäran av sökande eller behörig invän­dare om muntUg förhandling i patent-, varumärkes- eller namnärende inte får avslås, såvida vederbörande inte förut beretts tillfälle att yttra sig vid sådan förhandling på den avdelning, byrå eller sektion, där ären­det handläggs. Enligt arbetsordningen för besvärsavdelningen kan leda­mot på avdelningen sätta ut muntlig förhandling för beredning av ett ärende.

Utredningen anför atl besvärsavdelningens ledamöter vid överlägg­ningar med utredningen har omtalat att de muntliga förhandlingarna är betungande och att antalet förhandlingar som flyttas på begäran av part skapar problem för avdelningen ur planeringssynpunkt. Verkets kunder, å andra sidan, fäster enligt utredningen stor vikt vid möjligheten att få till stånd muntiig förhandling eftersom de anser att denna förhandlings­typ många gånger bidrar till att bättre klarlägga ärendet. Därvid har också anförts att muntiig föthandling ofta begärs för att få ett begrepp om när ett ärende kan väntas komma upp till slutligt avgörande. Utred­ningen framhåller att inte heller enligt förvaltningsprocesslagen part har någon ovillkorlig rätt till muntlig förhandling. I 9 § tredje stycket för­valtningsprocesslagen föreskrivs sålunda att muntlig förhandling skall hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Utredningen före­slår att den rådande ovillkorliga rätten att få till stånd muntlig förhand­ling modifieras för part så att besvärsavdelningen ges möjlighet att i vissa uppenbara fall avslå sådan begäran.

Muntliga förhandlingar har hittills inte varit offentliga vid förfarandet i besvärsavdelningen. Utredningen föreslår här att den i förvaltnings­processlagen vedertagna principen om offentiighet vid muntiig förhand­ling utsträcks till att omfatta även besvärsavdelningen eftersom förfaran­de härigenom skulle bli detsamma som det som gäller för andra förvalt­ningsdomstolar.

Utredningsförslagen ansluter sig i dessa frågor till de regler som före­slogs i förslaget om inrättande av ett nordiskt patentråd (Nordisk utred­ningsserie 1968: 1).

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget om möjlighet att avslå be­gäran om muntlig förhandling. Samtidigt uttalas dock en förhoppning att besvärsavdelningen inte kommer att tolka den föreslagna regeln allt-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     37

för restriktivt, utan att avdelningen fortsättningsvis endast i undantags­fall kommer att avvisa en begäran om muntiig förhandling.

Svenska industriens patentingenjörers förening och Sveriges industri­förbund avstyrker utredningens förslag och förordar att rätten till munt­lig förhandling förblir ovillkorlig. De framhåller att ett ökat utnyttjande av denna förhandlingsform möjligen skulle kunna förkorta handlägg­ningstiden på avdelningen.

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget att muntlig förhandling i princip skall vara offentlig.

I likhet med flertalet remissinstanser delar jag de synpunkter utred­ningen har framfört angående möjlighet atl avslå en begäran om munt­lig förhandling samt angående offentlighet vid förhandling. Till den författningsmässiga utformningen av bestämmelserna härom återkom­mer jag i specialmotiveringen. Jag vill dock redan nu framhålla att det inte annat än i rena undantagsfall kan komma i fråga att avslå en begä­ran om muntlig förhandling. Man måste därför räkna med att en sådan begäran i allmänhet kommer att bifallas.

6.6 Vissa frågor i samband med fullföljd av talan till regeringsrätten

6.6.1 Nuvarande ordning

Sökande får f. n. fullfölja talan mot beslut av besvärsavdelningen i mål om patent, mönster och varumärken utan inskränkning till rege­ringsrätten. I sådana mål gäller ej heller krav på prövningstillstånd.

Enligt 13 § patentlagen (1967: 837) får en ansökan om patent inte ändras så, att patent söks på något som inte framgick av ansöknings­handlingarna, när ansökningen gjordes eller enligt 14 § samma lag skall anses gjord. Med ansökningshandlingar avses i detta sammanhang de i 19 § patentkungörelsen (1967: 838) angivna grundhandlingarna — dvs. i första hand beskrivning med tillhörande ritning och patentkrav avfat­tade på svenska, danska eller norska språket — som förelåg när ansök­ningen gjordes.

Förbudet mot ändring i 13 § patentiagen — som tillkommit på grund av de rättsverkningar som är förbundna med ansökningens ingivande — riktar sig mot såväl ett införande i patentkraven av nya bestämningar (en inskränkning av skyddsomfånget), vilka inte har stöd i grundhand­lingarna, som ett avlägsnande ur patentkraven av bestämningar (en ut­vidgning av skyddsomfånget) vilket innebär att krav riktas på en uppfin­ning utöver vad som framgick av grundhandlingarna. Däremot träffar förbudet inte sådana ändringar som innebär ett förtydligande, en in­skränkning eller en utvidgning som håller sig inom ramen för det som framgår av grundhandlingarna. Rörande den närmare innebörden härav hänvisar utredningen till vad i detta hänseende anfördes av de nordiska kommittéerna i deras slutbetänkande (Nordisk utredningsserie 1963: 6)

 

Prop. 1976/77: 96                                                     38

som ligger till grund för gäUande lagstiftning i ämnet.

I syfte att hålla i sär de olika former av ändring av patentkraven som sålunda regleras — direkt och indirekt — inom ramen för patentlagen kallas i fortsättningen i likhet med i utredningen den sist angivna typen av ändringar som så att säga kan anses tillåtna för jämkning av patent­kraven.

Jämkning av kraven kan av sökanden göras självmant eller, vilket tor­de vara det vanliga, med anledning av innehåUet i tekniskt föreläggande som utfärdats i samband med granskning av ansökningen inom patent­verket och som i regel hänvisar till den inom verket gjorda utredningen om nyhetslägel. En mol ansökningen gjord invändning enligt 21 § pa­tentlagen kan givetvis också vara av beskaffenhet att föranleda jämkning.

Enligt vad som f. n. gäller, är rätten att jämka patentkraven inte be­gränsad till handläggningen i första instans, dvs. i patentavdelningen. 1 överensstämmelse med rådande uppfattning avser prövningen i överin­stanserna, liksom i patentavdelningen, att åstadkomma en materiellt sett riktig bedömning av patentansökningen i syfte att skapa det rättsskydd som ter sig motiverat i det enskilda fallet. Härav anses f. n. följa att ny utredning får tillföras i såväl besvärsavdelningen som regeringsrätten. Så kan ske på initiativ av såväl sökanden, invändare (i besvärsavdelning­en) som överinstanserna själva. Överinstansernas prövning torde dock så­tillvida få anses vara begränsad, att de inte självmant har att ta initiativ i frågan huruvida en ansökan skulle kunna leda till patent, om den in­skränktes på visst sätt. Det förekommer emellertid i viss utsträckning att man från besvärsavdelningens sida informellt med sökanden diskuterar frågan om en begränsning av kraven i syfte att uppnå ett rimligt resul­tat. Sökanden torde också enligt rådande praxis, som har stöd i förarbe­tena till gällande lagstiftning, kunna begära prövning av alternativa krav på så sätt, att han i första hand påkallar överprövning av de vidare krav som underkänts i lägre instans och i andra hand begär prövning av mera begränsade krav som inte tidigare varit föremål för bedömande.

Jämkning av patentkraven vid fullföljd av talan till regeringsrätten förenleder regelmässigt remiss till besvärsavdelningen. Antalet sådana remisser har stigit kraftigt med åren och utredningen räknar med att i praktiken ca 10 % av besvärsavdelningens totala kapacitet las i anspråk för att handlägga dessa från arbetsbördesynpunkt mycket krävande re­misser.

6.6.2 Rätten atl fullfölja talan till regeringsrätten

Frågan om fullföljdsrätt till regeringsrätten var föremål för uppmärk­samhet redan i samband med patentlagens tillkomst. De nordiska kom­mittéerna, som utredde frågan om inrättande av en gemensam nordisk besvärsinstans, stannade i sitt betänkande (NU 1968: 1) för att inte före­slå någon begränsning i klagorätten.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    39

Rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten övervägdes även av för­valtningsdomstolskommittén i samband med spörsmålet om undantag från den av kommittén förordade aUmänna ordningen att förvaltnings­mål borde passera kammarrätt och få fullföljas därifrån bara efter sär­skild tillståndsprövning. Mot bakgmnd av den "faktiska domstolsmäs-sighet" som utmärker besvärsavdelningens prövning kunde det enligt kommittén t. o. m. sättas i fråga, om inte prövningstillstånd borde krävas för fullföljd av talan hos regeringsrätten. Eftersom besvärsavdelningen "i sträng mening" inte kunde anses utgöra en domstol, ansåg sig kom­mittén dock inte böra föreslå att "f. n." några särskilda villkor ställdes upp för sådan fullföljd (SOU 1966: 70).

I förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar m. m. (prop. 1971: 30 s. 81) anförde departementschefen helt kortfattat att den tidi­gare rådande ordningen med fullföljd av talan hos regeringsrätten bor­de behållas "åtminstone tills vidare". Någon inskränkning i den dittills­varande möjligheten att i obegränsad omfattning fullfölja talan hos rege­ringsrätten mot avgörande av besvärsavdelningen i patent-, vammärkes-och mönstermål gjordes således inte i samband med den reform av för­valtningsprocessen som genomfördes år 1971.

Frågan om en begränsning av rätten att fullfölja talan hos regerings­rätten togs åter upp i mot. 1972: 924. Om besvärsavdelningen byggdes ut på del sätt motionärerna föreslagit, dvs. omvandlades till en friståen­de förvaltningsdomstol, fanns det enligt deras mening inte något prin­cipiellt betänkligt mot att göra avdelningen till sista instans. Tanken att helt avskära rätten till fullföljd mot besvärsavdelningens beslut vann dock inte något gehör under remissbehandlingen i samband med nä­ringsutskottets behandling av motionen.

Utredningen har kortfattat diskuterat möjligheten att helt slopa rät­ten till fullföljd hos regeringsrätten men har bedömt de rättsliga proble­men som ofta förekommer vara av så kvalificerad beskaffenhet att det vore olämpligt att helt avskära sökandena från rätten till prövning av den högsta förvaltningsdomstolen. Utredningen avvisar därför tanken på att göra besvärsavdelningen till sista instans i patent-, varusmärkes- och mönstermål.

De remissinstanser som har tagit upp frågan om rätten att fullfölja talan till regeringsrätten tillstyrker här utredningsförslaget. En av rege­ringsrättens ledamöter, regeringsrådet Hjern, anser dock att den av PRV tidigare väckta tanken att helt avskära rätten till fullföljd hos regerings­rätten på nytt bör bli föremål för övervägande. Om det skulle visa sig att fullföljdsrätten inte kan begänsas borde andra utvägar prövas, t. ex. genom att regeringsrätten förstärks med kvalificerad teknisk sakkunskap eller genom att man använder sig av den hittills ej utnyttjade möjlighe­ten enligt 16 § förvaltningsdomstolslagen att förordna särskild sakkun­nig. Alternativt förordar Hjern att fullföljd av patentmål görs beroende

 

Prop. 1976/77: 96                                                     40

av prövningstillstånd, ehuru han ifrågasätter om systemet med prövnings­tillstånd sådant detta f. n. är utformat lämpar sig för den typ av mål det här gäller.

För egen del kan jag i denna fråga helt ansluta mig till de synpunkter utredningen har anfört beträffande det bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt olämpliga i att helt avskära möjligheten till prövning av de ärenden det här är fråga om den i högsta förvaltningsdomstolen, regeringsrätten.

6.6.3 Frågan om prövningstillstånd vid fullföljd till regeringsrätten

Utredningen har i detta sammanhang också övervägt om inte krav på prövningstillstånd vid fullföljd av talan i regeringsrätten borde införas men har inte lagt fram något sådant förslag. Som skäl härtill anger ut­redningen framför allt svårigheterna att ställa upp lämpliga kriterier för sådant tillstånd, varför den i 36 § förvahningsprocesslagen (1971; 291) under punkten 1 upptagna prejudikatsdispensgrunden skulle bli svår att tillämpa. Utredningen anför vidare att värdet av prövningen hos rege­ringsrätten i dessa mål ligger — bortsett från en allmän kontroll av formell beskaffenhet — snarare i den kvalificerade och samlade bedömningen av huruvida avgörandena i besvärsavdelningen står i överensstämmelse med de grundläggande värderingar på vilka den tillämpliga lagstiftningen vi­lar. Om systemet med prövningstillstånd skulle införas i patentmålen är det enligt utredningen dessutom tveksamt, om man skulle vinna något i form av förkortad handläggningstid.

Flera remissinstanser instämmer i utredningens slutsats att tillstånds­prövning vid fullföljd av talan till regeringsrätten inte bör komma i frå­ga. PRV och Sveriges advokatsamfund framhåller att det på grund av målets tekniska natur i det enskilda fallet måste vara svårt att avgöra prejudikatvärdet. PRV ifrågasätter också, med hänvisning till det fåtal fall som fullföljs till regeringsrätten i förhållande till det totala antalet mål som avgörs vid patentavdelningen, om inte regeringsrätten redan i dag utgör endast en form av prejudikatinstans.

Regeringsrättens ledamöter anför att det, om besvärsavdelningen görs till förvaltningsdomstol, icke längre föreUgger något skäl att undanta därifrån fullföljda mål från kravet på prövningstillstånd. Snarare synes det angeläget att mål som fullföljs från besvärsavdelningen omfattas av de principer som 1971 års allmänna förvaltningsrättsreform bygger på. Dessa måls speciella karaktär utgör enligt regeringsrättens ledamöter inte skäl för att de skall prövas under andra förutsättningar än dem som an­nars gäller vid fullföljd från förvaltningsdomstol till regeringsrätten. Om prövningstillstånd införs för patentmål, bör detsamma gälla även varu­märkes- och mönstermål. Därvid bör också, framhålls det i yttrandet, övervägas att låta mål enligt namnlagen, som nu inte får föras vidare från besvärsavdelningen, få fullföljas till regeringsrätten med krav på prövningstillstånd.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    41

Kammarrätten anför, att det är möjligt att reglerna om prejudikats­dispens inte är de lämpligaste för patentmålen, utan att det i stället torde få prövas om en spärregel av typen ändringsdispens bör gälla.

För egen del finner jag de skäl som har anförts av utredningen mot att införa krav på prövningstillstånd vid fullföljd till regeringsrätten övertygande. Även om principiella synpunkter talar för enhetliga full­följdsregler vid fullföljd från förvaltningsdomstol till regeringsrätten, kan dock här inte bortses från att de mål det är fråga om är av så speciell karaktär att en jämförelse med andra typer av mål som fullföljs till re­geringsrätten inte är lätt att göra. Jag vill här också erinra om vad före­dragande departementschefen anförde i propositionen med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar (prop. 1971: 30) om att det för några enstaka målgrupper, däribland patent- och varumärkesmål, fanns anledning att ha en annan ordning än prövningstillstånd. Han ansåg att dessa grupper då borde undantagas eftersom det dels gäUde mål av spe­ciell natur, dels besvärsavdelningens prövning hade flera domstolsmäs-siga drag. Härtill kommer som utredningen anfört, att det torde vara yt­terst tveksamt om några vinster i form av förkortad handläggningstid eller egentlig arbetsbesparing skulle kunna göras om prövningstillstånd krävdes vid fullföljd till regeringsrätten. Med anledning av att regerings­rättens ledamöter har tagit upp frågan om möjlighet att fullfölja talan till regeringsrätten även i namnmål vill jag bara framhålla att namnlagen f. n. är under utredning av namnlagsutredningen (Ju 1972: 16). Jag an­ser med hänsyn härtill att det är för tidigt att ta upp den nu väckta frå­gan till behandling.

6.6.4 Frågan om möjligheten att jämka patentkraven  vid fullföljd av talan hos regeringsrätten

Utredningen, som har uttalat sig för bibehållande av jämkningsmöj­ligheten vid såväl patent- som besvärsavdelningen, lägger däremot fram förslag om att avskära den rådande möjligheten att jämka patentkraven vid fullföljd av talan till regeringsrätten. Från rättssäkerhetssynpunkt måste det enligt utredningen anses vara tillfyllest att sökanden har möj­lighet att t. o. m. avslutandet av handläggningen i besvärsavdelningen göra de jämkningar som kan anses påkallade. Detta förslag överensstäm­mer med principen att den högsta förvaltningsdomstolens uppgift är att överpröva av meUaninstansen redan fattade beslut. Utredningen anser det inte rimligt att part fritt kan få ändra sin talan hos en högsta dom­stol, där möjligheten att föra talan i praktiskt taget alla andra mål är be­gränsad av regler om fuHföljdstillstånd med principiellt förbud att åbe­ropa nya omständigheter och bevis. För besvärsavdelningens del kom­mer förslaget, anser utredningen, praktiskt att innebära en lättnad i ar­betsbördan. Resurser, som tidigare har utnyttjats för att besvara remisser

 

Prop. 1976/77: 96                                                     42

från regeringsrätten, friställs och kan i stället las i anspråk för att ned­bringa avdelningens balanser.

Mot utredningens förslag om införande av jämkningsförbud reserverar sig experten Borggård, som anser att utredningens skäl för införande av jämkningsförbud, dvs. att lindra arbetet med patentmålen i såväl be­svärsavdelningen som regeringsrätten, inte utgör tillräcklig grund för en så genomgripande förändring av patentadministrationen. Det finns enligt Borggård risk att reformen generellt sett kan medföra ökat arbete med det stora flertalet till besvärsavdelningen överklagade mål. Reformen kan allvarligt komma att äventyra processekonomm i första instans eftersom det kan ifrågasättas om den är förenlig med den nuvarande s. k. kom­pakta handläggningen i patentavdelningen. Dessutom anser Borggård att förslaget i dess nuvarande skick — utan att handläggningsformerna på patent- och besvärsavdelningarna reformeras — innebär en försämring av uppfinnarnas rättssäkerhet som inte uppvägs av de förändringar be­träffande besvärsavdelningens handläggning som utredningen förutser. Att å ena sidan medge rätt att överklaga besvärsavdelningens beslut men å den andra förvägra uppfinnaren möjlighet att rätta till kraven framstår enligt Borggård som onödig formalism och oförenligt med den admi­nistrativa procedurens syfte att skapa ett fungerande patentskydd. Öns­kar man inskränka fullföljdsrätten till regeringsrätten synes enligt Borg­gård andra vägar böra prövas. En sådan reform måste då också övervä­gas i samband med en betydligt allsidigare granskning av förfarandet i första och andra instans än den utredningen funnit behövlig.

Ett av utredningens främsta argument för att införa jämkningsförbud vid fullföljd av talan till regeringsrätten är den resursökning som en be­frielse från skyldigheten att besvara remisser från regeringsrätten skulle innebära för besvärsavdelningen.

Detta argument har ifrågasatts av såväl flertalet till förslaget kritiska remissinstanser som av två av de remissinstanser som har tillstyrkt för­slaget. Att med denna motivering beröva sökanden rätten att justera sin talan anses av flera remissinstanser vara särskilt obefogat i dagens situa­tion. Antalet patentansökningar har under senare år minskat kraftigt och kan när den europeiska patentkonventionen träder i kraft minska ytter­ligare. Att mot denna bakgrund föreslå en reform, som skulle få genom­slagskraft först när den bakomliggande grunden blivit allt mindre rele­vant, förefaller dessa remissinstanser vara onödigt. Patentombudsför­eningen anser t. o. m. att utredningsmannen i denna del, mot bakgmnd av att förslaget medför konsekvenser även i den materieUa patenträtten, har överskridit sitt uppdrag på ett enligt föreningen inte önskvärt sätt. Regeringsrådet Wennergren anser det oegentligt och inkonsekvent att inte ha enhetliga regler för patenttalan i alla instanser.

Några remissinstanser påpekar att besvärsavdelningens arbetsbelast­ning säkerligen skulle minskas mer genom en översyn av handläggnings-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    43

formerna i underinstansen. En fylligare behandling i första instans av ärenden som ter sig svåra eller kontroversiella samt etl slopande av den kompakta handläggningsformen borde enligt dessa instanser rimligtvis medföra en arbetslättnad för besvärsavdelningen.

PRV anför att frågan hur skyddsanspråket hade bort formuleras först blir klarlagd vid ett faktiskt inlrångsfall, varför skyddet kan omformule­ras av domstol under patentets livstid. Inom den tyska rätten kan detta ske inom ramen för den s. k. "allgemeiner Erfindungsgedanke" medan man enligt PRV i den nordiska lagstiftningen är betydligt mer restriktiv. Kraven kan i samband med ogiltighets- och intrångsprocess även här i varje fall jämkas genom exempelvis sammanslagning av flera patentkrav. I den europeiska patentkonventionen intar man en mellanstäUning. Att avskaffa möjligheten till jämkning så länge ett administrativt förfa­rande står öppet finner PRV egendomligt.

Enligt patentombudsföreningen finns det, även om man skulle accep­tera att en utvidgning av kraven ej finge ske inför regeringsrätten, abso­lut ingen grund för att förbjuda en inskränkning. En sådan åtgärd skulle strida mot vad som i vårt land gäller för flertalet rättsområden. Den fak­tiska konsekvensen av en sådan bestämmelse skulle, framhåller för­eningen, bli, att sökanden tvingades vidhålla en ordalydelse hos patent-kraven som stred mot information han fått i andra länder och som kan­ske skulle göra patentet helt eller delvis ogiltigt. Nya relevanta omstän­digheter kan komma till sökandens kännedom först sedan ärendet har anhängiggjorts vid regeringsrätten. Både sökanden och allmänheten har ett påtagligt behov av att varje patent ger ett adekvat skydd. Det är där­för lika angeläget för sökanden som för tredje man och rättsvårdande myndigheter inklusive patentverket, att skyddsomfånget i en patentansö­kan — men också i ett patent — successivt kan avgränsas mot vad som blir känt. Uttalandet i betänkandet att en jämkning av patentkraven skul­le innebära att sökanden hade möjlighet att fritt få ändra sin talan kan, understryker föreningen, under inga omständigheter sägas gäUa då talan inskränks. Det är i dessa ärenden ej fråga om att åberopa nya omständig­heter och bevis utan om att ta hänsyn till omständigheter, som dittills varit okända för sökanden.

Ingen remissinstans har ifrågasatt utredningens slutsats att man bör bibehålla möjligheten att i patent- och besvärsavdelningarna jämka pa-lentkraven. Även jag delar denna uppfattning. Vad härefter gäller ut­redningens förslag att förbjuda denna möjlighet vid fullföljd till rege­ringsrätten vill jag anföra följande.

1 likhet med flera remissinstanser anser jag att utredningen inte till­räckligt har belyst vilka konsekvenser som förbudet att jämka patent­kraven vid fullföljd av talan till regeringsrätten skulle få för arbetsbe­lastningen på besvärsavdelningen och i viss utsträckning även på patent­avdelningen. Härtill kommer som har framhållits i flera remissyttranden

 

Prop. 1976/77: 96                                                     44

att frågan om jämkning inte kan behandlas på samma sätt som om det gällde en verklig ändring av talan. Som närmare har belysts vid remiss­behandlingen gäller mycket speciella förhållanden i fråga om kravens ut­formning. Jag finner det mot denna bakgrund tveksamt om ett jämk­ningsförbud är berättigat från teoretisk synpunkt. Även från rättssäker­hetssynpunkt uppkommer betänkligheter eftersom ett sådant förbud skulle innebära nackdelar för uppfinnare och andra sökande. Som utred­ningen också framhåller måste rätten till jämkning av kraven ses mot bakgrund bl. a. av att sökanden ofta inte har mer än begränsad, om ens någon, möjlighet att i förväg känna till förutsättningarna i nyhets- och annat avseende för att erhålla det skydd i form av patent som uppfin­ningen i fråga kan förtjäna. Sådan kännedom kan sökanden oftast få först under handläggningens gång i de olika instanserna. Mot denna bak­grund förordar jag att sökandens nuvarande rätt till justering av patent­kraven vid fullföljd av talan till regeringsrätten lämnas oförändrad.

6.7 Arbetsbelastning, arbetskraftsbehov och produktion

6.7.1 Behovet av ledamöter på besvärsavdelningen

Patentärenden utgör från arbetsbördesynpunkt besvärsavdelningens klart dominerande ärendegrupp. Antalet oavgjorda ärenden uppgick en­ligt utredningen den 1 juli 1975 tUl totalt 2 870 vilket — med en årspro­duktion av ca 950 ärenden — svarar mot en behandlingstid på drygt tre år. Den ökade tillströmningen av besvär från slutet av 1960-talet anges som den primära orsaken till den successivt ökade balansen av oavgjorda patentärenden. Tillströmningen av ärenden till avdelningen från år 1970 och åren därefter kan enligt utredningen även bero på de högre krav på uppfinningshöjd som infördes genom 1967 års nya patentlagstiftning.

Utredningen berör i detta sammanhang även övergången till s. k. kom­pakt handläggning i patentavdelningen. Denna handläggningsmetod, som introducerades på verket under 1960-talet för att effektivisera arbetet och öka avverkningstakten på grund av den stora tillströmningen av pa­tentärenden, innebär huvudsakligen att antalet tekniska förelägganden starkt har begränsats. Utredningen anser att det f. n. inte är möjligt att dra några generella slutsatser rörande den inverkan som kompakthand-läggningsmetoden kan ha haft på besvärsfrekvensen. Under de senaste åren har enligt de siffror som utredningen presenterar en viss avmattning i tillströmningen av besvär kunnat märkas.

Utredningen anser att även teknikens utveckling bidragit till att utred­ningen i ärendena blir mer omfattande än tidigare. Den ökade produk­tionen och tillströmningen av besvär har lett till att antalet till regerings­rätten fullföljda mål också har ökat väsentligt, vilket i sin tur har för­anlett remisser till besvärsavdelningen för utlåtande i tekniska frågor. Dessa remisser är enligt utredningen oftast mycket arbetskrävande och

 

Prop. 1976/77: 96                                                     45

f. n. räknar man med att ca 10 % av besvärsavdelningens totala kapaci­tet tas i anspråk för att besvara dessa.

PRV har i sin långtidsplan för perioden 1975—85 gjort en prognos över efterfrågan, produktion och balansutveckling vid besvärsavdelning­en. PRV förutsätter häri att, om den europeiska patentkonventionen (EPC) och samarbetskonventionen (PCT) med svensk medverkan träder i kraft 1977/78, arbetsbelastningen vid verket inte nämnvärt kommer att påverkas förrän i början av 1980-talet.

Enligt den bedömning rörande arbetsbelastningen på avdelningen som utredningen presenterar kommer resursbehovet under den kommande 10-årsperioden att ligga på ungefär samma nivå som f. n. Genom att un­der denna period ha resurser motsvarande nuvarande produktionskapa­citet bör man komma ner i en balans som svarar mot en behandlingstid av ungefär två år.

Besvärsavdelningen har för att möta den ökande tillströmningen av besvär successivt tillförts nya tjänster. Regeringen har sedan 1971 med­givit inrättandet av sammanlagt sju göromålsförordnanden som tekniskt kunnig ledamot vid besvärsavdelningen. Inlåning av tekniker från pa­tentavdelningen för tillfäUig tjänstgöring under kortare perioder som fö­redragande eller ledamot förekom vid början av 1970-talet i betydande utsträckning. Inlåningen motsvarade vid denna tidpunkt cirka 14 manår men har genom de ökade resurser som de inrättade göromålsförordnan­dena representerar kunnat nedbringas och motsvarar f. n. endast två— tre manår.

I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 begärde PRV att tre av de nuvarande sju göromålsförordnandena skulle ersättas med fasta tjänster som tekniskt kunnig ledamot. PRV uppgav att en sammansätt­ning där antalet fast knutna tekniska ledamöter var mindre än halva an­talet av avdelningens tekniska ledamöter inte kunde anses tillfredsställan­de för en enhet med bevärsavdelningens domstolsliknande karaktär. För att uppnå en mer acceptabel proportion mellan de båda kategorierna tek­niska ledamöter föreslog PRV att tre av de nuvarande göromålsförord­nandena skulle ersättas med tre nya tjänster.

PRV begärde samtidigt att ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot skulle inrättas. Dittills hade behovet av jurister kunnat tillgodo­ses genom två lagkunniga ledamöter samt generaldirektören som också hade tjänstgjort som ordförande på en av avdelningarna. Härjämte hade byråchefen på administrativa byrån såsom "bisyssla" varit ledamot av besvärsavdelningen. Med den stora belastningen de ordinarie arbetsupp­gifterna innebär i framtiden skulle dock dennes tjänster endast i undan­tagsfall kunna tas i anspråk för tjänstgöring i besvärsavdelningen, anför­de verket.

Dåvarande departementschefen anförde i 1975 års budgetproposition att han i avvaktan på utredningens förslag ej var beredd att ta ställning till PRV:s yrkanden.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     46

Utredningen tillstyrker PRV:s framställning att tre göromålsförord­nanden som teknisk ledamot omvandlas till fasta tjänster samt att ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot inrättas.

PRV begärde i anslagsframställningen för budgetåret 1977/78 att två göromålsförordnanden som tekniskt kunnig ledamot skulle inrättas i syf­te att härigenom nedbringa balansen av patenlärenden.

Några remissinstanser anser att besvärsavdelningens ökade arbetsbe­lastning till viss del beror på en alltför strikt tillämpning av den s. k. kompakta handläggningen på patentavdelningen och att en modifiering av denna metod säkerligen skulle kunna minska arbetsbelastningen ytter­ligare. Sveriges advokatsamfund finner det otillfredsställande att besvärs­avdelningens resurser inte har kunnat bringas i nivå med den ökade till­strömningen av ärenden och anser att utredningens målsättning med en behandUngstid på två år är alltför blygsam. Samfundet anser därför att ytterligare personella resurser bör ställas till besvärsavdelningens förfo­gande.

Vad gäller utredningens förslag att inrätta ett göromålsförordnande som lagfaren ledamot anser besvärsavdelningens ledamöter att en fördel därmed skulle vara att varumärkes-, mönster- och namnmålen då nor­malt kan tas upp i en sammansättning med tre lagfarna ledamöter utan att verkschefen, administrativa byråchefen eller teknisk ledamot behöver belastas.

SACO/SR:s representanter, patentverkets ingenjörsförening (PI) och lokalföreningen av jurist- och samhällsvetareförbundet (JUS), har i den­na fråga uttryckt olika uppfaUning. SACO/SR (JUS) tillstyrker utred­ningsförslaget. Däremot bör enligt SACO/SR (PI) ett förordnande som lagfaren ledamot endast inrättas om arbetsbelastningen med besvärsären­den för kategorierna varumärkes-, mönster- och namnärenden kräver en sådan tjänst. Deltagande av lagfaren ledamot i patentärenden betraktar föreningen som ett föga effektivt utnyttjande av juridisk expertis efter­som en jurist enligt föreningens mening på grund av ärendenas tekniska komplexitet i regel inte kan delta aktivt i patenterbarhetsbedömningen.

Jag tiUstyrker i likhet med utredningen förslaget att omvandla tre gö­romålsförordnanden som teknisk ledamot till fasta tjänster. De i PRV:s framställning härom åberopade skälen har enligt min mening fått ytterligare tyngd i och med förslaget att besvärsavdelningen nu ges ställning som förvaltningsdomstol. F. n. är jag dock inte beredd att till­styrka PRV:s begäran i den senaste anslagsframställningen om inrättan­de av ytterUgare två göromålsförordnanden som teknisk ledamot. Skä­len härför sammanhänger med frågan om den framtida arbetsbelast­ningen vid besvärsavdelningen på vilken flera faktorer kommer att in­verka. En faktor är direkt beroende av den nya stäUningen som förvalt­ningsdomstol. Enligt vad utredningen har kommit fram till upptages idag cirka 10 % av besvärsavdelningens arbetsinsats av besvarande av remis-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     47

ser från regeringsrätten. Om besvärsavdelningen uttryckligen görs till förvaltningsdomstol, kan regeringsrätten inte längre regelmässigt remit­tera besvären för yttrande till besvärsavdelningen. Det framgår klart av förarbetena till förvaltningsprocesslagen att hörande av domstol som ti­digare har beslutat i saken endast bör komma i fråga i undanlagsfall (prop. 1971: 30 s. 548). Även om som besvärsavdelningens ledamöter har anfört avdelningen blir nödsakad att skriva mer omfattande beslutsmoti­veringar, som redovisar även sådana argument och motargument som f.n. upptages först i ett eventuellt remissvar, måste det ändå antagas att en arbetsbesparing uppstår om remisserna från regeringsrätten kraftigt minskar. Vidare kan f. n. inte heller med säkerhet bedömas effekterna av en ökad användning av särskilda föredragande, som jag förordar i det följande.

Vad gäller förslaget om inrättande av ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot vill jag för egen del med hänvisning bl. a. till mitt ställningstagande i frågan om verkschefens deltagande på besvärsavdel­ningen förorda att ytterligare en fast tjänst som lagkunnig ledamot inrät­tas. Denna resursförstärkning bör väl kompensera den juristinsats som går förlorad, om mitt förslag att verkschefen eller en byråchef vid verket inte längre skall vara ledamot på avdelningen godtas.

6.7.2 Frågan om föredragande

Normalt sker föredragning i besvärsavdelningen av den ledamot som är referent men särskilda föredragande har också använts i begränsad utsträckning i samband med att yngre tekniker tillfälligt har ställts till avdelningens förfogande från patentavdelningen. Detta har främst på­kallats av avdelningens ständigt ökande arbetsbörda samt för att und­vika ytterligare balanstillväxt med dithörande förlängningar av be­handlingstiden. Denna inlåning av föredragande har även skett i utbild­ningssyfte.

I mot. 1972: 924 förordades inrättandet av särskilda tjänster som föredragande till vilka erfarna granskare borde knytas. Detta system skulle enligt motionärema förutom ett mer effektivt utnyttjande av arbetstiden, även innebära en anpassning till vad som allmänt gäller för förvaltningsdomstolar.

Utredningen föreslår att det nuvarande systemet med tillfällig in­låning av yngre tekniker från patentavdelningen för föredragning i besvärsavdelningen systematiseras genom att mera varaktiga förordnan­den som föredragande på två till tre år inrättas med minst två tjänster för varje avdelning. Till dessa förordnanden bör enligt utredningen i första hand väljas tekniker med tre till fyra års erfarenhet av arbetet på patentavdelningen. Utredningen föreslår att skyldigheten för leda­mot på patentavdelningen att åta sig sådant arbete på anmodan av verkschefen  skrivs  in  i  instruktionen  för  verket.   Ett  sådant  system

 

Prop. 1976/77: 96                                                     48

skulle enligt utredningen innebära en stabilisering av del hittills tillämpade förfarandet med tillfällig inlåning samt medföra ett visst resurstillskott för besvärsavdelningen. Förslaget skulle enUgt utred­ningen dessutom ha den fördelen att det i motsats till fasta föredragan­de tillåter en från utbildnings- och rekryteringssynpunkt önskvärd cir­kulation av yngre tekniker.

Remissinstanserna intar i föredragandefrågan helt skilda stånd­punkter. Några remissinstanser, bl. a. besvärsavdelningens ledamöter samt olika företrädare för verkets kundkrets, tillstyrker utredningsför­slaget vilket de räknar med redan efter en kort tid kommer att med­föra lättnader i referenternas arbetsbörda så att dessa i stället kan koncentrera sig på att arbeta bort nuvarande balanser. Besvärsavdel­ningens ledamöter m. fl. anser i motsats till utredningen att systemet med föredragande inte ytterligare behöver prövas utan förordar att det införs permanent.

Andra remissinstanser, däribland PRV, TCO och SACO/SR (PI) är starkt kritiska till utredningsförslaget i denna del.

PRV tvivlar på att det föreslagna systemet verkligen skulle innebära ett mera rationellt utnyttjande av ledamöternas kapacitet. Patentären­dena som handläggs på besvärsavdelningen är av så speciell karaktär att man inte kan utnyttja en föredragande i samma utsträckning, som vanligen sker i juridiska frågor. Den ledamot som ansvarar för ärendet, referenten, måste för att kunna göra en korrekt bedömning av de tekniska problemen därför själv granska ritningar och annat aktmate­rial av teknisk art. Såväl föredraganden som referenten måste eftersom det ter sig svårt att sovra faktaunderlaget grundligt sätta sig in i ären­det. Det föreslagna systemet kommer därför enligt PRV, särskilt som föredragandena skall utgöras av unga tekniker med relativt kort er­farenhet på patentavdelningen, otvivelaktigt att medföra dubbelarbete. PRV och SACO/SR (PI) anser att förordnande som föredragande på besvärsavdelningen under alla förhållanden måste bygga på frivillighet och ej som utredningen föreslagit ske tvångsmässigt.

Med de siffror som anges i betänkandet om tidsfördelningen av olika arbetsmoment som underlag kan det enligt PRV, SACO/SR (PI) och TCO visas, att endast ringa kostnadsbesparing är att vänta vid föredrag­ning av särskUda föredragande jämfört med nuvarande ledamotsföre­dragning. En sådan besparing skulle dessutom kunna uppstå endast un­der särskUt gynnsamma omständigheter. För patentavdelningen innebär förslaget om särskilda föredragande enligt dessa remissinstanser en på­taglig belastning i form av kostnader, kapacitetsminskning och krav på nyanställningar och utbildning. Användning av särskilda föredragande som förordnas på två till tre år försvårar arbetet på de rotlar, vars inne­havare får sådant förordnande. Efterträdare eller vikarie måste sättas in under en inkörningsperiod som varierar från några månader tiU ett halv-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    49

år, vilket resulterar i en ofrånkomUg reducering av effektiviteten. Efter förordnandetidens utgång inträffar en ny inkörningsperiod på ny rotel eller reducerad sådan vid återgång till den gamla plus inkörning för vi­karien på annan rotel. Totalt uppstår kapacitetsminskningar för pa­tentavdelningen som är ej oväsentligt större än det direkta bortfall för­ordnandet innebär.

PRV, Svenska uppfinnareföreningen, SACO/SR (PI) och TCO av­styrker därför utredningens förslag och föreslår i stället fortsatt utnytt­jande av nuvarande system med en kortare tids inlåning av tekniker till besvärsavdelningen. Detta system har också fördelen att den av utred­ningen omtalade vidareutbildningen kommer fler ingenjörer tiU del utan att deras rotelarbete nämnvärt behöver eftersättas.

För egen del kan jag i likhet med PRV instämma i utredningens konstaterande att ett system med fasta föredragande på besvärsavdel­ningen inte synes lämpligt f. n. Utredningen har enligt min mening inte tillräckligt belyst frågan om och på vilket sätt det föreslagna sys­temet med förordnanden för längre tid kan samordnas med patentav­delningens organisation. På gmnd härav och då det i utredningen inte heller har visats att de resursvinster för besvärsavdelningen som kan uppkomma genom inrättandet av mer varaktiga förordnanden över­väger nackdelarna för patentavdelningen kan jag inte tiUstyrka utred­ningens förslag. Jag förordar i stället att nuvarande system med s. k. korttidsinlåning på frivillig grund bibehålles men utnyttjas i ökad om­fattning.

6.8 Besvärsavdelningens benämning

Utredningen har funnit att besvärsavdelningens ställning som för­valtningsdomstol inte gör en ändring av själva beteckningen besvärsav­delning nödvändig. Besvärsavdelningen bör enligt utredningen främst med hänsyn till den hävd som benämningen erhåUit både nationellt och internationellt även i framtiden behålla sitt nuvarande namn.

I flera remissyttranden har frågan tagits upp och bl. a. regerings­rättens ledamöter och Föreningen för industriellt rättsskydd anser att utredningens argumentation är föga övertygande. I stället föreslås en ändrad benämning som bättre markerar besvärsavdelningens ställning av förvaltningsdomstol. Bland namnförslagen nämns patentdomstolen, pa­tenträtten och besvärsrätten.

Såsom Föreningen för industriellt rättsskydd framhåUit kan ett fort­satt användande av den nuvarande benämningen anses närmast miss­visande. Inget av de framlagda namnförslagen är dock enligt min me­ning invändningsfria. För samtliga gäller att de synes alltför vidsträckta och därför kan ge upphov tUl missuppfattningar angående domstolens verksamhetsområde. För egen del förordar jag att besvärsavdelningen i

4   Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                     50

samband med den föreslagna reformen beträffande avdelningens ställ­ning i stället benämnes patentbesvärsrätten.

7    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom handelsdepartementet upprättats förslag till

1.    lag om patentbesvärsrätten,

2.    lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),

3.    lag om ändring i namnlagen (1963: 521),

4.    lag om ändring i patentlagen (1967: 837),

5.    lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485).

De under 2—5 angivna förslagen har upprättats i samråd med che­fen för justitiedepartementet.

Förslagen torde få fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

8    Specialmotivering

8.1 Förslaget till lag om patentbesvärsrätten

Inledning

Den gällande lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning innehåller endast de gmndläggande bestämmelsema om besvärsavdelningen. De bestämmelser som avser förfarandet har däremot meddelats i administrativ väg och är intagna i bl. a. instruk­tionen (1965: 658) för patent- och registreringsverket samt i verkets arbetsordning (kap. VIII). Då i den nya lagen mera uttryckligt skall anges att besvärsavdelningen skall ha ställning av förvaltningsdomstol anser jag det av principieUa skäl inte längre vara lämpligt att alla de bestämmelser som reglerar förfarandet utfärdas i administrativ väg. Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen skall om huvuddragen av domstolars organisation och om rättegången föreskrivas i lag. På gmnd härav bör de viktigare av dessa föreskrifter nu tas in i lag. Med hänsyn här­till och till de ändringar jag i övrigt föreslår anser jag i likhet med ut­redningen det naturligt att ersätta lagen om patent- och registrerings­verkets besvärsavdelning med en helt ny lag. Jag övergår härefter till de särskilda bestämmelserna.

Rubriken

Såsom i den allmänna motiveringen närmare har utvecklats anser jag att beteckningen besvärsavdelning i samband med den självständigare ställning denna nu föreslås få bör bytas ut mot patentbesvärsrätt. På grund härav bör den nya lagen få rubriken lag om patentbesvärsrätten.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    51

1 §

Paragrafen ersätter 1 § första stycket i 1967 års lag om besvärsav­delningen. Utredningens förslag tUl 1 § inleds liksom 1 § i den gällande lagen med ett angivande av att det inom patent- och registre­ringsverket finns en besvärsavdelning.

Med hänsyn bl. a. till den i flera hänseenden självständigare ställning i förhållande till verket som patentbesvärsrätten enligt lagförslaget skall få jämfört med vad som gäller f. n. anser jag det lämpligast att inleda 1 § med en beskrivning av patentbesvärsrätten och dess verk­samhetsområde. Jag förordar sålunda att där anges att den är för­valtningsdomstol för prövning av besvär i mål om patent, mönster, varumärken och namn. Såsom utredningen har föreslagit bör som en följd av att patentbesvärsrätten är förvaltningsdomstol uttrycket mål införas i stället för ärenden. I ett andra stycke i samma paragraf anges att patentbesvärsrätten har sitt kansli i patent- och registreringsverket. Liknande bestämmelser om att domstol har kansli i annan myndighet finns i lagen (1971; 52) om skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och läns­rätt (ändrad senast 1976: 566).

2 §

Paragrafen ersätter i första hand 1 § andra stycket i 1967 års lag om
besvärsavdelningen och 11 § instruktionen för PRV. Även instruk­
tionens 30 § berörs. I första stycket anges att det i patentbesvärsrätten
finns patenträttsråd som är tekniskt kunniga eller lagfarna. I utred­
ningens förslag används liksom i den gällande lagen uttryckssättet "be­
svärsavdelningen består av"--- . Motsvarande formulering före­
kommer bl. a. beträffande regeringsrätten. Då uttryckssättet kan synas
innebära att inga andra än de som därefter uppräknas, dvs. av rege­
ringen utnämnda patenträttsråd, kan döma i patentbesvärsrätten används
här liksom i motsvarande bestämmelser för hovrätt och kammarrätt i
stället uttrycket "i patentbesvärsrätten finns". Såsom utredningen har
föreslagit bör i överensstämmelse med numera vedertagen praxis för
exempelvis hovrätterna och kammarrätterna ej längre i lagen anges
något visst minsta antal ledamöter i patentbesvärsrätten. Detta bestäms
i stället i personalförteckningen som anpassas efter det aktuella behovet.
I likhet med vad utredningen har föreslagit har uttrycket lagkunnig, som
tidigare använts, ersatts med det numera i sådana sammanhang van­
ligen brukade lagfaren.

I andra stycket anges först att patenträttsråd utnämns av regeringen. Därefter följer i samma stycke en bestämmelse om utseende av ord­förande i patentbesvärsrätten. Som jag närmare har utvecklat i den allmänna motiveringen bör därtill förordnas ett av de lagfarna patent­rättsråden.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     52

3 §

I paragrafen, som ersätter 1 § tredje stycket i 1967 års lag om be­ svärsavdelningen och 12 § insttuktionen för PRV, anges i första stycket att patentbesvärsrätten är delad i avdelningar. Andra stycket innehåller bestämmelser om utseende av ordförande och vice ordförande på av­delning.

4§

Paragrafen innehåller regler om domförhet och ersätter 2 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och 3 § i den för besvärsavdelningen gällande arbetsordningen. Den har utformats delvis efter 12 § lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar (12 § ändrad senast 1976: 562). Enligt huvudregeln i första stycket är patentbesvärsrätten domför med tre ledamöter. Vid tillkomsten av 1967 års lag om besvärs­avdelningen riktades från flera remissinstanser kritik mot att antalet le­damöter som tog del i avgörandet av ett ärende kunde växla beroende på vad man i det enskilda fallet ansåg lämpligt. I propositionen anförde dåvarande departementschefen härom att frågan om en fastare indelning borde tagas upp i samband med en eventuell omorganisation av be­svärsavdelningen. För egen del anser jag det nu lämpligt ta upp denna fråga. På samma sätt som gäller för exempelvis hovrätt och kammar­rätt bör till skillnad mot vad som f. n. gäller anges det högsta antal ledamöter som får sitta i rätten. I likhet med vad utredningen förordat bör detta antal vara fyra. Vad nu har sagts gäller för normala fall. En reservation får göras för de särskilda fall som föreligger, då domstolen i enlighet med vad som närmare redogörs för vid 5 § skall döma i ple­num.

I andra stycket ges föreskrifter om domförhet i patentmål.

F. n. gäller att i patentärende skall deltaga minst två tekniskt kun­niga ledamöter. Om ärendets beskaffenhet fordrar det skall lagkunnig ledamot deltaga. Också frågan angående lagkunnig ledamots deltagande i patentärende diskuterades tämligen ingående vid tillkomsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen. Departementschefen anförde att om, som hade föreslagits, lagkunnig ledamot alltid skulle deltaga detta fordrade ytterligare utredning samt att man därför f. n. borde bibehålla regeln i gällande rätt, dvs. 1884 års patentförordning, att lagkunnig ledamot skulle deltaga i patentärende vars beskaffenhet fordrade det. Några närmare exempel på vilka kriterier som här kunde vara av betydelse angavs inte.

Utredningens förslag skiljer sig från vad som nu gäller endast genom det sätt, på vilket kravet på deltagande av lagfaren ledamot anges. I utredningsförslaget sägs sålunda, att lagfaren ledamot skall deltaga om målet rör fråga av övervägande rättslig karaktär samt även annars, om målets beskaffenhet fordrar det. Enligt utredningens mening bör ut-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     53

trycket övervägande rättslig karaktär inte ges en alltför snäv innebörd. Så snart det i ett patentmål förekommer en rättslig fråga av större betydelse, t. ex. fråga om att avslå en begäran om prioritet, bör, fram­håller utredningen, alltid lagfaren ledamot deltaga.

Ingen remissinstans har berört denna fråga.

Jag delar utredningens uppfattning, att man inte bör tolka regeln om deltagande av lagfaren ledamot alltför snävt. Att här närmare ange de situationer då lagfaren ledamot bör delta är inte görligt. Som ut­redningen har angett bör lagfaren ledamot alltid deltaga så snart det förekommer en rättslig fråga av större betydelse. Detta anser jag helt självklart. Jag vill dock här framhålla att det inte alltid utan vidare låter sig sägas om målet rör en rättslig fråga eller om en sådan fråga är av större eller mindre betydelse.

Skäl kan också tala för att låta lagfaren ledamot deltaga så snart en muntlig förhandling äger rum, eftersom det särskilt då kan upp­komma besvärliga processuella frågor eller gälla bevisvärdering. F. n. finner jag ej anledning att uppställa ett formellt krav på medverkan av lagfaren ledamot vid sådan förhandling. Med hänsyn till bl. a. vad jag nu har anfört förordar jag att i bestämmelsen anges att lagfaren ledamot skall deltaga om i målet förekommer fråga av. övervägande rättslig beskaffenhet. Att härutöver föreskriva att sådan ledamot skall deltaga även annars, om målets beskaffenhet fordrar det, kan inte fylla någon funktion. Självfallet utesluter inte det föreslagna uttryckssättet deltagande av lagfaren ledamot även i andra fall. I lagen anges bara det minimikrav som skall gälla härför.

Paragrafens tredje stycke behandlar sammansättningen i mönster-, varumärkes- och namnmål och motsvarar i sak nu gällande bestäm­melser härom.

I fjärde stycket sägs att ledamot ensam på domstolens vägnar får företaga förberedande åtgärd och att sådan handläggning också kan ombesörjas av annan tjänsteman hos domstolen, som har förordnats därtill av domstolen. Närmare bestämmelser om vilka åtgärder som i samband med den förberedande handläggningen kan utföras av före­dragande eller biträde hos patentbesvärsrätten torde få utfärdas i in­struktion eller arbetsordning för domstolen.

5 §

Paragrafen behandlar frågan om avgörande av mål i patentbesvärs­rätten i plenum. En bestämmelse härom finns f. n. i arbetsordningen för besvärsavdelningen.

Utredningen har i denna fråga anfört att en sådan regel visserligen saknar motsvarighet för hovrätt och kammarrätt men att det trots detta har ansetts nödvändigt med en möjlighet att behandla viktiga frågor i plenum för att vid behov kunna åstadkomma en enhetlig be-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     54

dömning inom besvärsavdelningen. Dess samlade uppfattning har stor betydelse för handläggningen på patentavdelningen och för kundkret­sen, framhåller utredningen.

Ingen av remissinstanserna har ifrågasatt behovet att kunna fatta vissa avgöranden i plenum. Kammarrätten i Siockholm framhåUer att motsvarighet härtill visserligen saknas vad gäller regeringsrättens övriga underinstanser men att det möjligen är lämpligt vad gäller besvärs­avdelningen. Om så är fallet, anför kammarrätten, belyser detta ytter­ligare besvärsavdelningens unika ställning och svårigheterna att helt inordna densamma i det mönster som gäller för förvaltningsdom­stolarna.

Jag delar utredningens uppfattning om behovet för patentbesvärsrätten att kunna behandla viktiga, principiella frågor i plenum. Även om detta bryter av mot vad som annars gäller för domstolar som inte är sista instans, anser jag dock att patentbesvärsrättens speciella ställning gör en sådan regel om avgörande i plenum väl motiverad.

När det gäller den författningsmässiga utformningen har utred­ningen föreslagit en lydelse som nära följer 5 § första stycket förvalt­ningsdomstolslagen. För egen del anser jag det mindre lämpligt att när det gäller en domstol som — med undantag för namnmål — ej är sista instans använda formuleringar som närmast ger vid handen att domstolen faktiskt är den prejudikatskapande instansen på området. Jag förordar därför i stället att bestämmelsen ges en allmännare ut­formning av innebörd att mål kan hänskjutas till plenum, om målet eller viss fråga är av särskild betydelse från principiell synpunkt. Själv­fallet är, då patentbesvärsrätten skall avgöra mål i plenum, alla ordi­narie ledamöter av domstolen skyldiga att deltaga. Att i lagen sär­skilt utsäga detta kan inte anses nödvändigt. Som utredningen har föreslagit bör plenum i mönster-, vammärkes- och namnmål utgöras av den ordinarie avdelningen förstärkt med övriga lagfarna ledamöter i patentbesvärsrätten.

6§

Här ges föreskrifter om jäv mot den som handlägger mål enUgt denna lag. Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, har utformats efter mönster av 41 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291).

7 §

I denna paragraf, som också saknar motsvarighet i gällande bestäm­melser, anges behörighetskrav m. m. för ledamot i patentbesvärsrätten och för föredragande som ej är ledamot. Bestämmelsen motsvarar till stor del vad som gäller för domare i allmän domstol enligt rättegångs­balken och för ledamöter och föredragande i allmän förvaltningsdom­stol enligt 15 § förvaltningsdomstolslagen.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     55

8 §

Bestämmelsen innehåller en hänvisning till vilka föreskrifter angående måls anhängiggörande och handläggning i förvaltningsprocesslagen, som här skall äga motsvarande tillämpning. Vissa motsvarigheter härtill finns f. n. i 23 § instruktionen för patentverket samt i arbetsordningen för besvärsavdelningen. Förslaget skiljer sig från utredningens förslag en­dast därigenom att dels en hänvisning till en föreskrift om möjlighet till muntlig förhandling har utgått för att i stäUet tas in i 9 §, dels 14 och 17 §§ i förvaltningsprocesslagen angående kallelse till muntlig förhandling samt protokollföring därvid också görs tillämpliga för pa­tentbesvärsrätten.

9 §

Paragrafen innehåller regler angående förfarandet och berör nu­varande 23 § instruktionen för PRV. I första och andra styckena, som är utformade efter mönster av 9 § första och andra styckena i förvaltningsprocesslagen, anges att förfarandet är skriftligt men att i handläggningen får ingå muntlig förhandling, när det kan antagas vara till fördel för utredningen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5) har behandlats frågan om rätten att få till stånd muntlig förhandUng. Utredningen har föreslagit att författningsreglerna om muntlig för­handling skall utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser i artiklarna 27 och 28 i förslaget till överenskommelse mellan de nor­diska staterna om en gemensam besvärsinstans i patentärenden (Nordisk utredningsserie 1968: 1). Även jag finner en sådan utformning lämplig och bestämmelserna har tagits in i paragrafens tredje och fjärde stycken. Dock har vissa redaktionella förenklingar gjorts. Eftersom förvalt-ningsprocesslagens 18 § är tillämplig i patentbesvärsrätten, är det inte nödvändigt att också här ange att part skall få del av motparts in­laga. Motsvarande gäller utredningsförslagets sista stycke rörande verkan av parts utevaro vid muntlig förhandling, där 14 § förvalt­ningsprocesslagen blir tillämplig. Att part som har förelagts meddela huruvida han begär eller vidhåller tidigare begäran om muntlig för­handling men inte hör av sig skall anses ha avstått från förhandling torde få anses vara så uppenbart att det inte behöver särskilt utsägas i lagtexten.

10 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, be­handlar offentiighet och ordning vid muntlig förhandling. I den all­männa motiveringen (avsnitt 6.5) har behandlats bakgrunden till den föreslagna bestämmelsen om offentlighet vid förhandling.

Utredningen har föreslagit att motsvarande bestämmelse skulle ut-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     56

formas efter mönster av artikel 29 i förslaget till överenskommelse om en gemensam nordisk besvärsinstans.

För egen del finner jag det lämpligare att paragrafen utformas med motsvarande bestämmelse i förvaltningsprocesslagen <16 §) som före­bild, vilken inte bara avser offentligheten utan även ordningen vid muntlig förhandling. Möjlighetema att förordna om stängda dörrar bör dock här vara något större än som gäller enligt 16 § förvaltnings­processlagen. Därför anges här utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken att rätten även kan förordna om stängda dörrar, om det är påkallat för att förhindra att företagshemlighet uppenbaras. Sistnämnda uttryckssätt återfinns även i 22 § femte stycket patentlagen som ger möjlighet att förordna att ansökningshandlingar i patentärende inte får utlämnas. Vad gäller tillämpningen av bestämmelsema viU jag i Ukhet med utredningen framhålla att kraven för att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar inte bör vara stränga. Parts uppgift att han anser risk föreligga för att företagshemlighet kommer att uppenbaras bör sålunda i allmänhet godtas. Givetvis bör förhandling alltid äga rum inom stängda dörrar, om den ansökan som prövas av pa­tentbesvärsrätten inte är offentiig enligt 22 § patentiagen. En uttryck­lig föreskrift härom har tagits in i förevarande paragraf.

I utredningens förslag har i ett andra stycke tagits in en föreskrift om förbud att obehörigen uppenbara vad som har förekommit vid för­handUng inom stängda dörrar samt en föreskrift om bötesstraff för överträdelse därav. Eftersom enUgt mitt förslag bl. a. 5 kap. 4 § rätte­gångsbalken blir gällande, är den första föreskriften inte längre nöd­vändig. En straffbestämmelse för brott mot sådan tystnadsplikt har tagits in i 18 § i mitt förslag.

11 §

Paragrafen, som ger patentbesvärsrätten möjlighet att hålla förhör med vittne och sakkunnig, ersätter 4 § i 1967 års lag om besvärsavdel­ningen enligt vilken besvärsavdelningen äger låta höra vittne vid allmän domstol.

Utredningen anför härom i sitt betänkande bl. a. att bestämmelsen tUlgodoser flera tidigare uttalade önskemål om att vittne bör kunna höras direkt inför besvärsavdelningen (prop. 1966: 40 s. 276). Man torde enligt utredningens mening dock inte ha anledning att vänta att möjligheten att hålla vittnesförhör kommer att begagnas i annat än mycket begränsad omfattning. I vissa fall, främst i fråga om s. k. öppen utövning, kan dock rena bevisfrågor bli aktuella, för vilkas bedömande vittnesförhör kan vara av avgörande betydelse, betonar utredningen. Även jag finner det vara av värde att patentbesvärsrätten får möjlighet att själv hålla vittnesförhör. Jag kan t. ex. erinra om vad som i ett remissyttrande anförts om att den tidigare avsaknaden av denna möj-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    57

lighet har varit en stor nackdel och att förslaget i denna del i och för sig kunde utgöra skäl nog för omvandlingen till förvaltningsdomstol. Bestämmelsens lydelse motsvarar utredningens förslag, vilket delvis utformats efter mönster av tredje och fjärde punkterna i 25 § för­valtningsprocesslagen. Till skUlnad från utredningen anser jag dock att den i nämnda stadgande gjorda hänvisningen till vissa bestämmelser rörande tredskande vittne också bör gälla i patentbesvärsrätten. Dessa bestämmelser är ju f. ö. redan i dag tillämpliga då besvärsavdelningen låter höra vittne vid domstol. Detsiunma gäller frågan om vem som skall vara skyldig att stå för kostnaderna för vittnes eller sakkunnigs hörande. Utredningen har här föreslagit att denna fråga bör lämnas utanför förfarandet och alltså bli oreglerad. Jag kan inte dela den uppfattningen utan anser att det i författningstexten bör tas in en uttrycklig hänvisning till motsvarade bestämmelser i rättegångsbalken angående ersättning och förskott till vittne och sakkunnig. För det fall att vittne utan giltigt skäl vägrar att avlägga ed eller att avge vittnes­mål eller besvara fråga föreskrivs i fjärde punkten att domstolen får ge vitesföreläggande. Något behov av andra tvångsmedel finns knappast. På denna punkt föreUgger alltså en viss avvikelse från förvaltnings­processlagen enligt vilken också häkte kan komma i fråga.

12 §

Paragrafen anger vilka regler som gäller för omröstning till beslut. Den ersätter 3 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och har utfor­mats efter mönster av 13 § förvaltningsdomstolslagen.

13 §

Denna bestämmelse, som är utformad efter mönster av 30 § för­valtningsprocesslagen, anger att rättens avgörande av mål skall gmn­das på vad handlingarna innehåUer och vad i övrigt har förekommit i målet samt att det av beslut skall framgå vUka skäl som har bestämt utgången.

14 §

Denna paragraf innehåUer föreskrifter om expediering av beslut och skiljaktig mening. Den ersätter vissa bestämmelser i arbetsordningen för besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 31 § första styc­ket förvaltningsprocesslagen.

15 §

Genom denna bestämmelse, som saknar motsvarighet f, n., ges pa­tentbesvärsrätten möjlighet rätta uppenbara skrivfel och liknande fel­aktigheter i beslut. Paragrafen har utformats efter mönster av 32 § förvaltningsprocesslagen.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     58

16 §

I denna paragraf som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser görs vissa allmänna bestämmelser rörande förfarandet i 40, 42 och 44 —53 §§ förvaltningsprocesslagen tillämpliga också i patentbesvärsrät­ten. Till skiUnad från utredningen, som har ansett sig inte vilja tynga förfarandet med ytterligare bestämmelser, vilka ändå torde kunna bli analogt tiUämpliga, anser jag det klart att även bestämmelserna i 50— 52 §§ nämnda lag om användningen av tolk också uttryckligen skall vara tiUämpliga i patentbesvärsrätten.

17 §

I första stycket av denna paragraf ges en upplysning om att be­stämmelser om talan mot patentbesvärsrättens beslut finns i varumärkes­lagen (1960: 644), namnlagen (1963: 521), patentiagen (1967: 837) och mönsterskyddslagen (1970: 485).

I paragrafens andra stycke föreskrives angående talan mot beslut under rättegången i patentbesvärsrätten. Bestämmelsen har i huvudsak utformats efter mönster av 34 § första stycket förvaltningsprocesslagen.

18 §

Denna bestämmelse, som har berörts tidigare vid 10 §, anger att den som utan giltigt skäl röjer vad som enligt patentbesvärsrättens för­ordnande ej får uppenbaras dömes tUl böter. Paragrafen har utformats efter mönster av 39 § andra stycket förvaltningsprocesslagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1978, då 1967 års lag om besvärsavdelningen föreslås upphöra att gälla. Något hinder kan inte möta mot att de i lagförslaget upptagna reglerna görs tillämpliga också i fråga om mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet. I en över­gångsbestämmelse bör dock anges att äldre bestämmelser gäller i mål som har företagits till avgörande på besvärsavdelningen före ikraftträ­dandet.

8.2 Förslagen till ändring i varumärkeslagen, namnlagen, patentlagen ocb mönsterskyddslagen

I samtliga dessa lagar finns intaget bestämmelser om bl. a. besvärsför­farandet i ärenden enligt respektive lag, i vilka patent- och registrerings­verkets besvärsavdelning är nämnd. Dessa bestämmelser föreslås nu ändrade, så att på dessa platser patentbesvärsrätten i stället förs in.

9   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

10   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemstäUan.

 

Bilaga 1

Besvärsavdelningen inom patent- och registreringsverket

Betänkande av den sakkunnige för översyn av besvärsavdebingens orga­nisation och arbetsformer

 

 

 

Prop. 1976/77: 96                                                     61

Till Statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Den 29 juni 1973 bemyndigades chefen för handelsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att göra en översyn av organisa­tionen och arbetsformerna vid patent- och registreringsverkets besvärs­avdelning samt att besluta om experter, sekreterare och annat arbets­biträde åt den sakkunnige. Med stöd härav tiUkallade departements­chefen den 16 juli samma år som sakkunnig regeringsrådet Bengt Wies­lander. Vidare förordnades generaldirektören Göran Borggård, patent­rättsrådet Sture Holm, rådmannen EskU Persson och numera avdel­ningsdirektören Walter Sköldefors att som experter biträda den sak­kunnige. Genom beslut den 12 mars 1974 förordnades Persson att också vara sekreterare i utredningen.

För att beaktas vid uppdragets fullgörande har tUl utredningen öveij-lämnats en den 4 april 1972 gjord framställning från patent- och registre­ringsverket rörande ändrad organisation av besvärsavdelningen samt en inom handelsdepartementet upprättad promemoria dagtecknad den 10 maj 1974 med anvisningar för långsiktsplaneringen vid patent- och re­gistreringsverket.

Sedan uppdraget numera slutförts, får utredningen härmed över­lämna sitt betänkande. Göran Borggård har avgett särskUt yttrande rörande jämkning av patentkraven i regeringsrätten. I övrigt biträds betänkandet till alla delar av experterna.

Stockholm den 10 mars 1976. Bengt Wieslander

/Eskil Persson

 

 

 

Prop. 1976/77: 96                                                               63

Innehåll

Författningsförslag   .............................................

Förslag till lag om besvärsavdelningen vid patent- och registrerings­
verket................................................................

Förslag tUl lag om ändring i patentiagen (1967: 837)...

Sammanfattning  .................................................

1 Utredningsuppdraget m.m..................................

1.1    Direktiven    ..............................................

1.2    Uppdragets fullgörande................................

2 Besvärsavdelningens organisation m.m..................

2.1    Besvärsavdelningens funktion........................

2.2    Gällande bestämmelser om besvärsavdelningens organisa­tion och verksamhet  

2.3    Sammansättning och personalstyrka m. m........

 

2.3.1    Gällande bestämmelser m. m..................

2.3.2    Inlåning av tekniker från patentavdelningen 

2.3.3    Besvärsavdelningens ställning i budgethänseende ,.

2.4 Framställning från patentverket om vissa tjänster m. m. ..

2.4.1    Omvandling av vissa göromålsförordnanden till fas­ta tjänster      

2.4.2    Inrättande av ett göromålsförordnande som lagkun­nig ledamot    

2.4.3    Omvandling av inteinprogrammet besvärsärenden till huvudprogram        

2.4.4    Framställningens behandling m. m...........

3 Arbetsformerna inom besvärsavdelningen ..............

3.1    Avdelningsindelningen   ...............................

3.2    Arbetets bedrivande....................................

 

3.2.1    Handläggningsformerna   ......................

3.2.2    Fördelningen av arbetet på olika moment    

4 Arbetsbelastning och produktion..........................

4.1                                                                Utvecklingen under den senaste 10-årsperioden      

4.1.1     Patentärenden   ................................

4.1.2     Övriga ärenden ..................................

4.2                                                                Balansen av patentärenden    

4.2.1    ökad tUlströmning av besvär m. m..........

4.2.2    Ökat antal remisser från regeringsrätten .

4.2.3    Ökad genomsnittlig arbetsbelastning i ärendena ..

4.2.4    Orsaken till den ökade tillströmningen av besvär m. m      

 

4.2.4.1     Tillströmningen     av     patentansökningar m.m   

4.2.4.2     Inverkan av ny lagstiftning m. m..

4.2.5....................................................... Resurstillgång och produktivitet        

4.3                                                                Sammanfattning och bedömning       

5 Framtida arbetsbelastning och resursbehov  ..........

5.1 Arbetsbelastningen.....................................

5.1.1 Patentärenden   ...............................


 

Prop. 1976/77: 96                                                     64

5.1.2 övriga ärenden   ...............................

5.2 Överväganden och förslag  .........................

6 Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning  

6.1    Direktiven m. m..........................................

6.2    Rådande osäkerhet om besvärsavdelningens ställning ,,,.

6.3    1967 års lagstiftning....................................

6.4    1971 års reform inom förvaltningsrätten ..........

6.5    Överväganden och förslag............................

7 Verkschefens ställning som ordförande på besvärsavdelningen..

7.1    Direktiven .................................................

7.2    Framställningen från patentverket..................

7.3    Vissa tidigare uttalanden i frågan...................

7.4    Utredningens bedömning ..............................

8 Föredragandefrågan   ........................................

8.1    Bakgmnden   .............................................

8.2    Nuvarande ordning ......................................

8.3    Inställningen inom besvärsavdelningen ............

8.4    Överväganden och förslag ............................

9 Vissa frågor rörande muntlig förhandling................

9.1 Rätten att få till stånd förhandling .................

9.1.1     Nuvarande ordning m. m.......................

9.1.2     Överväganden och förslag ...................

9.2 Offentlighet vid muntiig förhandling.................

10                                                                      Begränsning av möjligheten att jämka patentkraven m.m  

10.1    Nuvarande ordning .....................................

10.2    Utredningens överväganden..........................

 

10.2.1    Allmänna synpunkter   .........................

10.2.2    Jämkning av kraven i besvärsavdelningen.

10.2.3    Rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten  ....

 

10.2.3.1    Tidigare överväganden m. m........

10.2.3.2    Uttalanden i samband med näringsutskot­tets behandling av motionen 1972: 924 ..

10.2.3.3    Inställningen hos kundkretsen......

10.2.3.4    Utredningens ståndpunkt.............

10.2.4....................................................... Frågan om prövningstUlstånd 

10.3............................................................... Utredningens förslag   

11                                                                       Internationella perspektiv      

11.1    Allmänna utgångspunkter   ...........................

11.2    Inverkan av PCT  .......................................

11.3    Inverkan av EPC.........................................

12                                                                       Specialmotivering till lagförslagen     

12.1    Förslaget tUl lag om besvärsavdelningen vid patent- och registreringsverket   

12.2    Förslaget tUl lag om ändring i patentiagen........

13                                                                       Särskilt yttrande av Göran Borggård 

Bilaga 1 Statistiska uppgifter rörande besvär i patentärenden m. m.

Bilaga 2 Statistiska uppgifter rörande handläggningen i patentav­
delningen.................................................


 

Prop. 1976/77: 96                                                               65

Författningsförslag

1    Förslag till

Lag om besvärsavdelningen vid patent- och registreringsverket

Härigenom förordnas som följer.

Organisation m. m.

1 §

Inom patent- och registreringsverket finns en besvärsavdelning för prövning av besvär i mål rörande patent, mönster och varumärken samt mål angående släktnamn och förnamn.

2  §

Besvärsavdelningen består av verkschefen och av patenträttsråd som är tekniskt kunniga eller lagfarna.

Patenträttsråd utnämnes av regeringen,

3  §

Besvärsavdelningen arbetar på avdelningar.

Regeringen förordnar för varje avdelning en ordförande och en vice ordförande. När verkschefen deltager i arbetet, för han ordet.

4  §

Besvärsavdelningen är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej deltaga i beslut.

Vid handläggning av patentmål skall minst två ledamöter vara tek­niskt kunniga. Rör målet fråga av övervägande rättslig karaktär, skall lagfaren leuamot deltaga. Sådan ledamot skall deltaga även annars, om målets beskaffenhet fordrar det.

Vid handläggning av mönster-, varumärkes- eller namnmål skall minst två ledamöter vara lagfarna.

Regeringen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot eller annan tjänsteman vid besvärsavdelningen.

5  §

Finner avdelning vid överläggning till avgörande av patentmål, att den mening som råder på avdelningen avviker från grundsats eller lag­tolkning, som fömt varit antagen av besvärsavdelningen, får avdel­ningen förordna, att målet eller, om det kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av besvärsavdelningen i dess helhet. Sådant förord­nande får också meddelas, om det i annat fall är av särskUd betydelse från principiell synpunkt att målet eller viss fråga avgöres av besvärs­avdelningen i dess helhet.

När patentmål avgöres av besvärsavdelningen i dess helhet, skall alla ledamöterna deltaga i avgörandet, om ej laga hinder möter.

Inträffar fall som avses i första stycket i fråga om mönster-, vam­märkes- eller namnmål, får avdelningen förordna, att samtiiga lagfarna ledamöter vid besvärsavdelningen skall deltaga i avgörandet.

5   Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96

Prop. 1976/77: 96                                                     66

6 §

I fråga om jäv mot den som handlägger mål enUgt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

7  §

Ledamot av besvärsavdelningen skall vara svensk medborgare och ha avlagt domared enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot.

Första stycket gäller även föredragande som ej är ledamot av be­svärsavdelningen.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter av besvärs­avdelningen.

Måls anhängiggörande och handläggning

8  §

I fråga om måls anhängiggörande och handläggning äger bestäm­melserna i 3—6 §§, 8 §,9 § första och andra styckena, 10—13 §§ samt 18 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tiUämpning.

9 §

När besvärsavdelningen anser förberedelsen i målet avslutad utan att självmant ha förordnat om muntlig förhandling, skall sökanden och annan part ges tillfälle att inom viss av avdelningen bestämd tid med­dela, om han begär sådan förhandling eller vidhåller tidigare begäran om förhandling.

Den som inte inom den bestämda tiden lämnar sådant meddelande skall anses ha avstått från förhandling.

Begäran om muntlig förhandling skall bifallas, om det inte är uppen­bart att sådan förhandling är utan betydelse för målets bedömning. Avslås begäran, skall part ges tUlfälle att inom tid som bestämmes av besvärsavdelningen skriftligen slutföra sin talan. Part skall erhålla del av motparts inlaga.

Parts utevaro vid muntiig förhandling utgör inte hinder för målets fortsatta handläggning och avgörande.

10 §

Muntlig förhandling skall vara offentlig. Besvärsavdelningen får dock bestämma, att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, om det är påkallat för att förhindra att företagshemlighet uppenbaras eller om annars särskUda förhållanden föranleder det.

Den som varit närvarande vid förhandling inom stängda dörrar får inte obehörigen uppenbara vad som förekommit vid förhandlingen. För överträdelse härav dömes till böter.

11 §

Besvärsavdelningen får vid muntlig förhandling höra vittne eller sakkunnig, om det behövs för uttedningen. Förhöret får hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 §§ samt 40 kap. 9—11 §§ och 20 § rättegångsbalken i tillämpliga delar.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               67

Beslut

12 §

Avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.

Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.

13 §

I fråga om omröstning gäller bestämmelserna i 16 kap. rättegångs­balken i tillämpliga delar.

14 §

Beslut, varigenom målet avgöres, skall tillställas part genom hand­ling som fullständigt återger beslutet och skUjaktig mening, där sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upp­lysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.

15 §

Beslut, som tUl följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbi­seende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av besvärsavdelningen. Om det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig, innan rättelse sker.

Övriga bestämmelser

16 §

Bestämmelsema i 44—49 §§ och 53 § förvaltningsprocesslagen (1971: 291) äger motsvarande tillämpning i fråga om förfarandet inför besvärsavdelningen.

17 §

Regeringen meddelar närmare bestämmelser om besvärsavdelningens organisation och verksamhet.

Denna lag träder i kraft den                      då lagen (1967:

840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning upphör att gälla.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               68

2   Förslag till

Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)

Härigenom förordnas att 25 § patentlagen (1967: 837) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

25 §1

Talan enligt 24 § föres genom besvär hos patent- och registrerings­verkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelning- Mot beslut på besvärsavdelning­
en må talan föras av sökanden, en må talan föras av sökanden,
om det gått honom emot. Talan om det gått honom emot. Sådan
föres hos regeringsrätten genom talan må icke avse andra patent-
besvär inom två månader från be- krav än sådana som prövats ge-
slutets dag.                          nom det beslut mot vilket talan

föres. Talan föres hos regerings­rätten genom besvär inom två må­nader från beslutets dag.

Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande tillämpning beträffande handlingar som inkomma till regeringsrätten.

Denna lag träder i kraft sex månader efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse 1971: 626.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               69

Sammanfattning

Utredningen har — i enlighet med direktiven — i första hand riktat in sin översyn på de frågor, som kan lösas oberoende av utvecklingen av patentadministrationen inom den tilltänkta europeiska patentorgani­sationen, och därvid utgått från i stort sett sammanlagt oförändrade personella resurser för patent- och besvärsavdelningarna.

Inom ramen för nämnda förutsättningar läggs i betänkandet fram förslag till en förstärkning av besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning, varigenom regleringen av avdelningens verksamhet bringas i nivå med vad som gäller på andra jämförbara områden efter genom­förandet av 1971 års reform inom förvaltningsrätten. I detta hänseende föreslås införandet av en ny lag om besvärsavdelningen avsedd att träda i stället för den nu gällande lagen från 1967 och vissa av de i instmktionen för patentverket och annorstädes spridda bestämmelserna rörande besvärsavdelningen. I den föreslagna lagen, för vUken främst förvaltningsprocesslagen tjänat som förebild i åtskilliga hänseenden, regleras i skilda avsnitt de grundläggande förhållandena i fråga om avdelningens organisation, anhängiggörande och handläggning av mål, fattande av beslut och vissa övriga frågor. Det föreslås vidare att den sedan länge rådande oklarheten rörande besvärsavdelningens formella ställning inom förvaltningsrätten nu undanröjs och att avdelningen — utan någon ändring av dess hävdvunna namn — görs till förvaltnings­domstol. Enligt betänkandet markeras detta främst genom införande av krav på avläggande av domared för ledamöter och föredragande. Dessa förslag bör enligt betänkandet genomföras utan några genom­gripande administrativa förändringar. Besvärsavdelningen förutsätts så­lunda alltjämt vara knuten till patentverket på i princip samma sätt som för närvarande.

Det föreslås att verkschefen befrias från den nuvarande skyldigheten att vara ordinarie ordförande på avdelning. Han skall enligt förslaget dock kunna inträda som ordförande på avdelning och fömtsätts nor­malt vara ordförande vid plenum.

I betänkandet läggs fram förslag o:iii att ersätta nuvarande förfarande med tUlfällig inlåning av yngre tekniker från patentavdelningen för föredragning i besvärsavdelningen med ett system av mera varaktiga förordnanden som föredragande på 2—3 år. Detta avses medföra ett visst resurstillskott för besvärsavdelningen och vara ägnat att undanröja vissa påtalade olägenheter med avdelningens nuvarande beroende av sådan tillfällig hjälp som ställs till förfogande från andra enheter inom patentverket. Förslaget beräknas medföra en begränsad kostnadsökning på lönesidan uppgående till — räknat efter 1976 års löneläge — cirka en halv miljon kronor.

Vad angår resursfördelningen i övrigt meUan patentavdelningen och

 

Prop. 1976/77: 96                                                     70

besvärsavdelningen tillstyrks i betänkandet ett av patentverket i sam­band med anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 väckt förslag om att i budgethänseende omvandla programmet besvärsärenden från ett internprogram till ett självständigt huvudprogram. Likaså tillstyrks vissa av patentverket i nämnda framställning gjorda yrkanden om tjänster. Ställningstagandet i sistnämnda del har skett med utgångspunkt från antagandet att det — i stort sett oberoende av den internationella utvecklingen — under den närmaste 10-årsperioden kommer att krävas ungefärligen samma personella resurser inom besvärsavdelningen som står till förfogande i dagens läge, inte minst för att effektivt komma till rätta med den betydande balans som för närvarande föreligger.

I fråga om muntiig förhandling — vid vilken vittnesförhör i fort­sättningen avses kunna hållas — föreslås att sådan i princip skall vara offentlig. Besvärsavdelningen får dock bestämma att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar, om det är påkallat för att förhindra att företagshemlighet uppenbaras eller om annars särskilda förhållanden föranleder därtill. Avdelningen ges vidare möjlighet att i vissa uppen­bara fall avslå begäran om muntlig förhandling.

Förslag läggs fram om att avskära den för närvarande rådande möj­ligheten att jämka patentkraven vid fullföljd av talan i regeringsrätten. Detta bedöms leda tUl bl. a. en lättnad i besvärsavdelningens arbets­börda genom en minskning av antalet remisser från regeringsrätten. Förslaget föranleder en jämkning av innehållet i 25 § patentlagen. Ut­redningen har i detta sammanhang också övervägt frågan om införande av krav på prövningstillstånd vid fullföljd av talan i regeringsrätten men funnit sig inte böra lägga fram något förslag härom.

I betänkandet berörs slutligen vissa principiella frågor som kan upp­komma i samband med aktuella internationella samarbetssträvanden.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    71

1    Utredningsuppdraget m. m.

1.1 Direktiven

Utredningsuppdraget innefattas i ett yttrande till statsrådsprotokollet den 29 juni 1973 av chefen för handelsdepartementet som därvid an­förde bl. a. följande.

Patent- och registreringsverket är central myndighet för handläggning av ärenden på det industriella rättsskyddets och namnrättens områden och ärenden om registrering av aktiebolag m. m. Enligt lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning (ändrad 1970: 493) skall inom verket finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande patent, mönster och vammärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn. Besvärsavdelningen består enligt lagen av verkets chef som ordförande, minst fem av Kungl. Maj:t utsedda tekniskt kunniga ledamöter och minst tre av Kungl. Maj:t ut­sedda lagkunniga ledamöter. Besvärsavdelningen får arbeta på avdel­ningar. Den är beslutsför med tre ledamöter. Vid handläggning av patentärenden skall minst två ledamöter vara tekniskt kunniga och lag­kunnig ledamot delta, om ärendets beskaffenhet fordrar det. Vid hand­läggning av mönster-, varumärkes- och namnärenden skall minst två ledamöter vara lagkunniga.

I 11 § instruktionen (1965: 658) för patent- och registreringsverket (omtryckt 1972: 372, ändrad senast 1973: 415) föreskrivs, att besvärs­avdelningen består av generaldirektören, sex patenträttsråd som tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som lag­kunniga ledamöter. Som tillfällig ledamot kan tjänstgöra överingenjör, byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör. Med anledning av en framställning från verket förklarade Kungl. Maj:t den 30 juni 1971, att besvärsavdelningen tills vidare får bestå av, utom de tjänstemän som anges i instmktionen för verket, fyra tjänstemän med förordnande att bestrida göromål som ankommer på patenträttsråd, som är tekniskt kunnig ledamot. Dessutom har under de senaste budgetåren resurser motsvarande fyra manår teknisk personal lånats ut från patentavdel­ningen till besvärsavdelningen. Enligt 12 § instruktionen arbetar besvärs­avdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirek­tören ordförande, på den andra den ledamot som Kungl. Maj:t förord­nar. Kungl. Maj:t har, första gången i regleringsbrev för verket för budgetåret 1972/73, förordnat, att besvärsavdelningen med avvikelse från vad som föreskrivs i instmktionen för verket tills vidare skall arbeta på tre avdelningar.

Lagen om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning tillkom vid revision av den patenträttsliga lagstiftningen år 1967 (prop. 1966: 40, 1 LU 1967: 53, rskr 1967: 325). Utredningsarbetet hade bedrivits av svenska kommittén för nordiska patent. Denna kommitté ansåg, att de grundläggande bestämmelsema om besvärsavdelningen med hänsyn till dennas karaktär av förvaltningsdomstol borde upptas i lag, medan närmare bestämmelser om förfarandet liksom tidigare skulle meddelas i administrativ ordning.

Riksdagen har i skrivelse den 13 december 1972 med anledning av motion 1972: 924 om inrättande av patentdomstol och i skrivelse den

 

Prop. 1976/77: 96                                                     72

29 mars 1973 med anledning av proposition 1973: 1 (bU. 12 s. 70) anhållit om en översyn rörande patent- och registreringsverkets be­svärsavdelning i enlighet med vad näringsutskottet anfört (NU 1972: 56, rskr 1972: 334 och NU 1973: 16, rskr 1973: 94).

De förvaltningsrättsliga frågor, som redovisas i näringsutskottets be­tänkande 1972: 56, är delvis av den natur, att de låter sig slutgiltigt bedömas endast i ett mera långsiktigt perspektiv. Andra frågor som diskuterats under motionens behandling i utskottet är mindre avhängiga av den internationella utvecklingen. Den viktiga frågan om resursför­delningen mellan patentavdelningen och besvärsavdelningen liksom formerna för tillfällig förstärkning av besvärsavdelningen bör kunna granskas utan att mer långsiktiga lösningar föregrips. Vidare bör erinras om att patent- och registreringsverket i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 april 1972 tagit upp frågan om verkschefens ställning som ordförande på en av avdelningarna inom besvärsavdelningen. Även denna fråga bör kunna prövas fristående. Inom ramen för de förvaltningsrättsliga synpunkter som förts fram i betänkandet kan finnas andra praktiska problem som lämpar sig för lösning i ett mera kortsiktigt perspektiv.

Utskottet har noterat, att det internationella samarbetet på patent­området nu tar sikte på organisatoriska lösningar, som kan få mycket långtgående verkningar på den svenska patentadministrationen. Utskot­tet finner ovissheten om fömtsättningama för en patentdomstols verk­samhet i framtiden tala emot att en utredning rörande ombUdning av besvärsavdelningen till domstol igångsätts under nuvarande förhål­landen.

Jag vill för egen del understryka utskottets slutsats att frågan om besvärsavdelningens omvandling till en fristående domstol inte kan be­dömas i nuvarande läge. Organisationen av svensk patentadministration måste prövas mot bakgmnden av främst erfarenheterna av den framtida europeiska patentorganisationen och dess verksamhet. Detta gäller i vä­sentlig grad även arbetsformerna i besvärsavdelningen. Handläggningen av patentärenden såväl i patentavdelningen som i besvärsavdelningen följer mönster som i stora drag är gemensamma för de nordiska län-dema och andra länder med ett utvecklat patentväsen. Formerna för handläggning av patentärenden avviker i viktiga avseenden från praxis inom andra delar av svensk förvaltningsrätt. Både organisationsfrågor och frågor om arbetsformema bör därför bedömas i sitt internationella sammanhang.

Mot denna bakgmnd bör en sakkunnig tillkallas med uppgift att se över besvärsavdelningens organisation och arbetsformer. Den sakkun­nige bör i första hand rikta in sin översyn på de frågor, som kan lösas oberoende av utvecklingen av patentadministrationen inom den euro­peiska patentorganisationen. I den mån det visar sig vara möjligt, bör den sakkunnige även belysa de mera långsiktiga problem, som jag har berört. En viss granskning av de principiella frågor, som uppkommer vid en anpassning i framtiden till ett integrerat eiuropeiskt patentsystem, bör kunna ske redan nu och bli tUl nytta vid en kommande mera ge­nomgripande översyn. Utredningsarbetet bör därför ske i nära kontakt med patentpolicykommittén. Den sakkunnige bör vid sina överväganden utgå från i stort sett sammanlagt oförändrade personella resurser för patent- och besvärsavdelningarna.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               73

1.2 Uppdragets fullgörande

Utredningens arbete har bedrivits så, att experterna har deltagit i alla förekommande frågor.

Överläggningar har under arbetete gång håUits med besvärsavdel­ningens ledamöter och med företrädare för Svenska industriens patent­ingenjörers förening. Svenska patentombudsföreningen. Svenska upp­finnareföreningen och Sveriges industriförbund (patentverkets s. k. kundkrets).

Vad angår den i direktiven föreskrivna kontakten med patentpolicy­kommittén har sådan kontakt — utan särskilda åtgärder — kunnat hål­las fortlöpande genom att expertema Borggård och Persson deltar i kommitténs arbete, den förre såsom dess ordförande.

Fömtom avlämnandet av sedvanliga arbetsredogörelser och vissa in­fordrade uppgifter för det inom handelsdepartementet bedrivna budget­arbetet har utredningen den 18 april 1975 avgett remissyttrande över en av patent- och registreringsverket den 1 april samma år gjord fram­ställning om förlängning av vissa göromålsförordnanden som patent­rättsråd.

2    Besvärsavdelningens organisation m. m. 2.1 Besvärsavdelningens funktion

Besvärsavdelningen fungerar som andra instans i patent-, varumär­kes-, mönster- och namnärenden. Avdelningen är sista instans i ärenden angående släktnamn och fömamn samt för invändare i patent-, varu­märkes- och mönsterärenden. Sökande i sistnämnda tre grupper av ärenden kan utan prövningstUlstånd fullfölja talan i regeringsrätten.

Bestämmelser om besvärsrätt, fullföljd av talan och besvärstid finns för respektive gmpper av ärenden i 24 och 25 samt 72 §§ patentlagen, 47 § varumärkeslagen samt 22 och 47 §§ mönsterskyddslagen. I fråga om namnärenden finns motsvarande bestämmelser upptagna i 35 § namnlagen. Om besvärsavgifternas storlek är stadgat i 49 och 51 §§ patentkungörelsen, 22 och 24 §§ kungörelsen med tUlämpningsbestäm-melser till vammärkeslagen samt i 29 och 30 §§ mönsterskyddskungö-relsen. Vid besvär i namnärenden tas inte ut någon avgift.

Förutom uppgiften att pröva besvär i nämnda typer av ärenden ålig­ger det instruktionsenligt besvärsavdelningen att i förekommande fall avge utlåtande till domstol i mål om patent, varumärke, mönster eller namn. Avdelningen fungerar dessutom som remissinstans åt regerings­rätten i dit fullföljda mål om patent, vammärken och mönster. Den expertis som finns tUlgänglig inom avdelningen tas därjämte i anspråk i inte ringa omfattning i det intensiva internationella samarbete som för närvarande pågår inom särskilt patent- och vammärkesområdena.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               74

2.2 Gällande bestänunelser om besvärsavdelningens organisation och verksamhet

De grundläggande bestämmelserna om avdelningens organisation och verksamhet återfinns i lagen (1967: 840) om patent- och registrerings­verkets besvärsavdelning. Denna lag innehåller bestämmelser om sam­mansättning, om möjlighet att fördela arbetet på avdelningar, om be­slutförhet, om omröstning och om rätt att låta höra vittne vid allmän domstol.

Vissa föreskrifter rörande besvärsavdelningen är vidare upptagna i instmktionen (1965: 658) för patent- och registreringsverket. Dessa rör främst avdelningens sammansättning men reglerar också i viss omfatt­ning förfarandet ( se närmare härom under avsnitt 2.3.1).

Ytterligare bestämmelser om arbetet på besvärsavdelningen återfinns i patentverkets arbetsordning (kap. VIII). Här ges sålunda detaljerade föreskrifter om avdelningens kansli, om sessionsdagar, om deltagande av lagkunnig respektive tekniskt kunnig ledamot i vissa typer av ären­den, om plenum på avdelningen, om ärendenas fördelning mellan leda­mötema, om fördelning av ordförandeskap mellan ordförande och vice ordförande på avdelning, om skriftväxlingen, om komplettering av utredningen och föreläggande, om förfarandet vid muntlig förhandling, om frister och anstånd, om föredragningslistor, om kontrolläsning, om beslutsmotivering, om signering, justering och expediering av beslut, om turordning och om arbetet på kansliet.

2.3 Sammansättning och personalstyrka m. m.

2.3.1 Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 12 § instmktionen för patentverket arbetar besvärsavdelningen på två avdelningar. På den ena av dessa är generaldirektören ordfö­rande. Enligt särskilda förordnanden, första gången i regleringsbrev för verket för budgetåret 1972/73, har emellertid bestämts att besvärs­avdelningen, med avvikelse från nämnda föreskrift i instmktionen, tills vidare skall arbeta på tre avdelningar. För de tre avdelningarna finns ett gemensamt kansli med en uppsättnings- och utskriftsdetalj samt en diarieförings- och expedieringsdetalj. Kansliet betjänas för närvarande av två assistenter (F 3) och fem biträden (T 1—F 1).

I 11 § instmktionen för patentverket föreskrivs att besvärsavdelning­en skall bestå av generaldirektören, sex patenträttsråd som tekniskt kunniga ledamöter samt två patenträttsråd och en byråchef som lag­kunniga ledamöter. Som "tillfäUig" ledamot kan dessutom tjänstgöra överingenjör, byråchef, avdelningsdirektör eller byrådirektör.

Genom beslut den 30 juni 1971 medgav Kungl. Maj:t att besvärsav­delningen tills vidare fick bestå av, förutom de tjänstemän som anges

 

Prop. 1976/77: 96                                                    75

i instruktionen för verket, fyra tjänstemän med förordnande att bestrida göromål som ankommer på patenträttsråd som är tekniskt kunnig leda­mot av avdelningen. Den 20 december 1973 medgav Kungl. Maj:t att ytterligare tre sådana göromålsförordnanden fick inrättas att gälla till och med den 30 juni 1975. Efter framställning från patentverket — över vilken utredningen avgett remissyttrande den 18 april 1975 — har sistnämnda förordnanden förlängts att gälla till och med den 30 juni 1976. På besvärsavdelningen tjänstgör således för närvarande — förutom, i viss omfattning, generaldirektören och byråchefen på admi­nistrativa avdelningen — 15 patenträttsråd, av vilka 7 är göromålsför-ordnade.

2.3.2 Inlåning av tekniker från patentavdelningen

Vad gäller de personella resurserna på besvärsavdelningen är där­jämte att märka att det under de senaste åren förekommit en betydan­de s. k. inlåning av tekniker från patentavdelningen för tjänstgöring under kortare perioder som "tillfäUiga" ledamöter på avdelningen eller som föredragande. Detta har främst motiverats av en strävan att be­mästra den successivt ökande arbetsbördan och att undvika en oför­svarlig balanstillväxt med därav följande ogynnsamma förlängning av behandlingstiden. Till en viss del har inlåningen av föredragande också skett i utbildningssyfte. Inlåningen kulminerade vid 1970-talets början och motsvarade då cirka 14 manår. Den har därefter — främst som en följd av de ökade resurser som ställts till förfogande genom de inrät­tade göromålsförordnandena — kimnat successivt nedbringas och mot­svarar för närvarande bara 2—3 manår. Denna inlåning torde huvud­sakligen vara motiverad från utbildningssynpunkt.

2.3.3 Besvärsavdelningens ställning i budgethänseende

Besvärsavdelningens verksamhet utgör budgetmässigt ett internpro­gram, vars kostnader fördelas på huvudprogrammen patentärenden, varumärkes- och mönsterärenden samt namnärenden. Av patentverkets totala kostnader för budgetåret 1975/76 på 45 713 000 kronor belöper 2 343 000 kronor på intemprogrammet besvärsärenden. Av sistnämnda belopp utgör personalkostnaderna den helt dominerande posten med 2 149 000 kronor. Fördelat i procent av kostnaderna för huvudpro­grammen kan 88 % av kostnaderna för internprogrammet beräknas vara att hänföra tUI patentärenden, 11 % till vammärkes- och mönster­ärenden och 1 % till namnärendeni.

1 Sifferuppgifterna tagna från patentverkets anslagsframställning för budget­året 1976/77.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               76

2.4 Framställning från patentverket om vissa tjänster m. m.

2.4.1   Omvandling av vissa göromålsförordnanden till fasta tjänster

I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 begärde patentverket att tre av de nuvarande göromålsförordnandena skulle ersättas med tjänster i F 24 som teknisk ledamot. Som motivering härför anför­des bl. a.

Efter inrättande den 1 januari 1974 av tre nya göromålsförordnanden som teknisk ledamot kommer, om annan åtgärd ej vidtas, av avdel­ningens tekniska ledamöter sex att vara innehavare av ordinarie eller extra ordinarie tjänst på avdelningen och sju att vara göromålsförord-nade. Antalet till avdelningen mera fast knutna tekniska ledamöter skulle alltså komma att uppgå till mindre än halva antalet av avdelningens tek­niska ledamöter. En sådan sammansättning kan icke anses tillfredsstäl­lande för en enhet med besvärsavdelningens domstolsliknande karaktär. För att en mera acceptabel proportion mellan de båda kategorierna tek­niska ledamöter skall ernås bör tre av de nuvarande göromålsförordnan­dena ersättas med tre nya tjänster. Tillkomsten av dessa tre tjänster sy­nes med hänsyn till den tekniska kaderns åldersstruktur ej gärna kunna försvåra någon reform vartill den pågående översynen av avdelningens organisation och arbetsformer kan tänkas ge anledning. Det kan fram­hållas att två innehavare av tjänst — ordinarie resp. extra ordinarie — på avdelningen redan våren 1976 uppnår den övre pensionsåldern.

2.4.2   Inrättande av ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot

I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 begärde verket vidare att ett göromålsförordnande i F 24 skulle inrättas. Som motivering här­för anfördes bl. a.

Besvärsavdelningen arbetar sedan ett par år på tre avdelningar. Hit­tills har juristinsatsen kunnat bemästras genom att generaldirektören tjänstgjort som ordförande på en av avdelningarna och två lagkunniga ledamöter tjänstgjort på de andra avdelningarna. Vidare har byråche­ferna på administrativa byrån och bolagsbyrån såsom en "bisyssla" varit ledamöter av besvärsavdelningen, varjämte avdelningen haft till­gång till juristarbetskraft av mera tUlfälligt slag i form av såväl ledamö­ter som föredragande. Byråchefen på bolagsbyrån är sedan ett år befriad från uppdraget som ledamot av besvärsavdelningen och administrativa byråchefen kommer med den stora belastning de ordinarie arbetsupp-giftema innebär framdeles endast i särskilda undantagsfall att kunna tagas i anspråk för tjänstgöring i besvärsavdelningen. Den tillfälliga juristhjälpen — främst en pensionerad ledamot — står inte längre till förfogande. Generaldirektören kan på gmnd av andra angelägna ar­betsuppgifter endast ägna besvärsavdelningen en mindre del av sin tid. Patentverket framför därför nu ett tidigare förutskickat yrkande om ledamotstillskott på juristsidan. Detta bör ske genom inrättande av ett göromålsförordnande i F 24 såsom lagkunnig ledamot. Därmed kan administrativa byråchefen i allt väsentligt avlastas från uppgifterna i besvärsavdelningen.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     77

2.4.3   Omvandling av internprogrammet besvärsärenden till huvudpro­
gram

I anslagsframställningen för budgetåret 1975/76 föreslog patentverket också att internprogrammet besvärsärenden skulle omvandlas till ett hu­vudprogram. Som motivering härför anfördes bl. a.

Programmet omfattar prövning av besvär i patent-, varumärkes-, mönster- och namnärenden samt avgivande av utlåtanden tUl domsto­lar i mål angående patent, vammärken, mönster och namn. Erfaren­heten under de år programbudgetsystemet tillämpats har visat att vissa olägenheter är förbundna med att besvärsärendena utgör ett intern­program. Programmets arbetsuppgifter utgör en självständig del av pa­tentverket utan annat administrativt samband med övriga programen­heter än en mindre inlåning i utbildningssyfte av ingenjörer från pro­grammet Patentärenden och viss föredragningshjälp från jurister på andra enheter. Det föreslås därför att programmet Besvärsärenden om­vandlas från ett internprogram till ett självständigt huvudprogram. Detta är motiverat även av programmets tämligen stora monetära om­slutning.

2.4.4   Framställningens behandling m. m.

I 1975 års budgetproposition (prop. 1975: 1, bil. 12, s. 78) förklarade sig chefen för handelsdepartementet inte vara beredd att ta stäUning till patentverkets nämnda yrkanden om tjänster och programomvand­ling, innan resultatet av förevarande utredning föreligger.

I anslagsframställningen för budgetåret 1976/77 framhåller patentver­ket att man anser ifrågavarande yrkanden alltjämt välgrundade men att man, i avbidan på utredningsresultatet, avstår från att framställa förnyade yrkanden rörande besvärsaivdelningen.

Utredningen gör en bedömning av de här aktuella frågorna under avsnitt 5.2.

3    Arbetsformerna inom besvärsavdelningen

3.1 Avdelningsindelningen

Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för besvärsav­delningens nuvarande organisation (avsnitt 2.3.1) arbetar man sedan den 1 juli 1972 på tre avdelningar. Av dessa har en hand om de elektro-tekniska ärendena samt vammärken, mönster och namn, en de meka­niska och en de kemiska ärendena. Om man bortser från generaldirek­tören, vars befattning med det löpande arbetet under senare år varit av begränsad natur till följd av andra krävande engagemang och som en­ligt vad utredningen i det följande (avsnitt 7.4) ämnar föreslå kommer att också formellt befrias från ordförandeskapet på en av avdelningar­na, tjänstgör f. n. 15 patenträttsråd på de tre avdelningarna. Av dessa befattningshavare är sex ordinarie eller extra ordinarie tekniska leda-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     78

möter, sju göromålsförordnade tekniska ledamöter samt en ordinarie och en extra ordinarie lagkunnig ledamot. Av ledamöterna är samtliga utom en av de båda lagkunniga indelade på avdelning. Den återstående lagkunnige ledamoten tjänstgör dels vid handläggning av mönster-, va­rumärkes- och namnärenden, då det aUtid krävs minst två lagkunniga ledamöter, dels vid handläggning av patentärenden på den kemiska och den mekaniska avdelningen, när ärendenas beskaffenhet fordrar del­tagande av lagkunnig ledamot, samt även på den elektrotekniska avdel­ningen i motsvarande fall, när den på denna avdelning indelade andre lagkunnige ledamoten inte deltar.

I den tidigare lämnade redogörelsen för den nuvarande organisatio nen (avsnitt 2.3.2) har också påpekats att besvärsavdelningen under se­nare år tillförts ett visst resurstillskott genom att tjänstemän från pa­tentavdelningen stäUts tiU avdelningens förfogande som tUlfälliga tek­niska ledamöter och som föredragande (jfr. 11 § i instmktionen för verket och 1 § första stycket i arbetsordningen för besvärsavdelningen) Detta tillskott kan f. n. beräknas uppgå till två—tre manår. De inlåna­de tjänstemännen från patentavdelningen placeras på de olika avdel­ningarna allt efter det aktuella behovet.

3.2 Arbetets bedrivande

3.2.1 Handläggningsformerna

Handläggningen är i princip skriftlig. Som ett inslag i ett ärendes be­redning kan dock ingå muntlig förhandling. Sådana förhandlingar har under de senaste åren ägt rum i ungefär 100 fall per år.

Ärendena fördelas enligt arbetsordningen mellan ledamöterna som referenter efter ärendenas olika beskaffenhet (rotelindelning). Referen­terna har därefter att svara för ärendenas beredning (föreläggande om komplettering, förordnande om skriftväxling, beslut om muntlig för­handling) och inläsning för föredragning. I fråga om patentärenden äger session mm på onsdagar och i fråga om mönster-, vammärkes-och namnärenden på torsdagar. Sessionerna pågår i allmänhet mellan klockan 09.00 och 17.00 med ett kort avbrott för lunch. Muntiiga för­handlingar hålls företrädesvis på fredagar. Det händer inte sällan att en session drar över till följande dag och ibland även tUl nästföljande.

Vid sessionerna föredras ärendena i regel av referenterna som efter föredragningen också lägger fram förslag till beslut i ärendena. Ärende som föredragits av särskilt förordnad föredragande som inte har leda­mots ställning — vUket förekommer i mindre omfattning i samband med att tjänstemän tillfälligt ställs tUl förfogande från patentavdelning­en — skall enligt arbetsordningen kontrolläsas efter föredragningen av referenten. Annat ärende kontrolläses av ledamot på avdelningen en­ligt ordförandens bestämmande.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    79

Tiden för föredragning av ärenden som skall avgöras i sak — och således inte bara bli föremål för någon formell åtgärd i form av exem­pelvis remiss till patentavdelningen — varierar givetvis betydligt. Mindre komplicerade ärenden torde vanligtvis kräva en tid av cirka 45 minu­ter, medelsvåra ärenden cirka 90 minuter och komplicerade ärenden mellan 90 minuter och 3—4 timmar. Härtill kommer sedan den tid som krävs för överläggning till beslut. Också denna tid varierar givetvis högst betydligt med hänsyn till ärendenas olika beskaffenhet.

J.2.2 Fördelningen av arbetet på olika moment

Beträffande fördelningen av ledamöternas arbete på olika arbetsmo­ment finns inga statistiska värden att tillgå. Från en inom den svenska kommittén för en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden i maj 1966 upprättad promemoria må emellertid i detta sammanhang återges följande bedömning.

En ungefärlig uppskattning från ledamötemas sida av den tid som ägnas dessa olika uppgifter har lett fram till vissa procentuella genom­snittsvärden. Det visar sig att något mer än halva arbetstiden åtgår till den förberedande behandlingen av egna ärenden fram till det att dessa är färdiga till föredragning med utskrivet förslag till beslut. Denna tid uppskattas till ca 55 % av totala arbetstiden.

För själva föredragningen och det efterarbete som återstår innan be­slutet är definitivt färdigt anses åtgå ca 10 % och därvid har även hän­syn tagits till att somliga ärenden måste föredragas mer än en gång.

De muntliga förhandlingarna i egna ärenden torde sammanlagt lika­ledes erfordra ca 10 % av totala arbetstiden, och detta innefattar såväl det förberedande arbetet som själva förhandlingen och efterarbetet med protokollet.

Ledamotens deltagande i övriga ledamöters ärenden uppskattas till ca 20 %, och däri ingår även arbete i samband med muntliga förhand­lingar i dessa ärenden.

Slutligen ägnas återstående 5 % av tiden åt olika slag av arbete som tillhör tjänsten, såsom exempelvis deltagande i plenum, nämnder och kommittéer.

Nämnda bedömning torde enligt vad utredningen kunnat konstatera i stort sett äga gUtighet också i dagens läge. Två faktorer spelar dock numera en betydligt större roll än tidigare. Dels har antalet remisser från regeringsrätten i dit fullföljda mål ökat markant — från 17 år 1966 tUl 108 år 1974 — vUket i praktiken innebär att f. n. cirka 10 % av besvärsavdelningens totala kapacitet tas i anspråk för handläggning av remisser (se härom närmare avsnitt 10.1). Dels har kommittéarbetet och deltagandet i internationeUt samarbete ävensom utbildningsverk­samheten ökat kraftigt. Någon procentuell uppskattaing låter sig dock svårligen göra för sistnämnda aktiviteter.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               80

4    Arbetsbelastning och produktion

4.1      Utvecklingen under den senaste 10-årsperioden

4.1.1   Patentärenden

Den från arbetsbördesynpunkt klart dominerande gruppen av ären­den utgör patentärendena. Utvecklingen under den senaste 10-årsperio­den har för denna grupp präglats av en tiU en början relativt måttlig men från slutet av 1960-talet mycket kraftig Ökning av antalet ärenden. Samtidigt har också produktionen ökat väsentligt. Den har dock inte under någon del av perioden kunnat bringas i nivå med antalet inkom­mande ärenden, ehuru den under slutet av perioden närmat sig till­strömningen. Balansen av oavgjorda ärenden har därför ökat och upp­gick den 1 juli 1975 till totalt 2 870 ärenden, vUket — med en årspro­duktion av cirka 950 ärenden — svarar mot en behandlingstid på drygt tre år. Det behöver inte närmare utvecklas att den situation som sålun­da uppstått är förenad med påtagliga olägenheter i skUda hänseenden. Det har också vid utredningens överläggningar med företrädare för pa­tentverkets kundkrets starkt understrukits att bemästrandet av balan­sen är ett av de f. n. mest angelägna problemen att komma tUl rätta med. I fråga om detaljerade statistiska uppgifter hänvisas till bilaga 1, i vilken återges patentverkets officiella redovisning för perioden 1964 —1974 (Tabell XX).

4.1.2   Övriga ärenden

Vad angår varumärkes-, mönster- och namnärendena, av vilka varu­märkesärendena är den från arbetssynpunkt tyngsta gruppen, har till­strömningen varierat något under de senaste åren. För alla grupperna gäller dock att produktionen kunnat hållas på en sådan nivå att några besvärande balanser f, n, inte föreligger. Behandlingstiderna är föredöm­ligt korta — i fråga om vammärkesärenden i genomsnitt mindre än sex månader — och ärendena kan i aUmänhet tas upp till avgörande utan dröjsmål efter det att partema slutfört sin talan. I fråga om när­mare statistiska detaljer hänvisas tUI bilaga 1, i vUken återges patentver­kets officiella redovisning för perioden 1968—1974 (Tabell XXI och Tabell XXII; såvitt gäller mönsterärendena är redovisningsperioden med hänsyn tUl tiden för ikraftträdandet av 1970 års mönsterskydds­lagstiftning begränsad till åren 1971—1974).

4.2      Balansen av patentiirenden

4.2.1 Ökad tillströmning av besvär m. m.

Den primära orsaken till den successivt ökande balansen av oavgjor­da patentärenden är utan tvivel att söka i den kraftiga stegringen av antalet inkomna besvär som skedde från slutet av 1960-talet med top-

 

Prop. 1976/77: 96                                                     81

par under åren 1969 och 1970, då antalet besvärsärenden vardera året översteg 1 200. Nämnda antal innebar nästan en fyrdubbling i förhål­lande till åren 1964 och 1965, då besvärsärendena vardera året uppgick till 341, och nästan en tredubbling i förhållande till 1967, då antalet besvär uppgick till 429. Nivån har därefter under 1970-talet hittills sjunkit något och för åren 1971—1975 legat på i genomsnitt knappt 950 ärenden.

Samtidigt med den ökade tillströmningen av besvär i patentärenden har som tidigare framhållits också produktionen ökat väsentligt. Sålun­da uppgick antalet avgjorda besvär år 1965 tUl 226 för att därefter successivt öka med en topp år 1970 på 931. Takten har därefter min­skat något och antalet avgjorda besvär ligger för åren 1971—1975 på i genomsnitt knappt 775.

4.2.2  Ökat antal remisser från regeringsrätten

Den ökade produktionen har lett till att antalet till regeringsrätten fullföljda mål också ökat väsentligt. Från att år 1966 ha legat nere på mindre än 30 måU, ökade antalet successivt för att år 1974 nå upp till 108. Som närmare kommer att behandlas i samband med frågan om en begränsning av möjligheterna att jämka patentkraven vid fullföljd av talan (avsnitt 10.1) föranleder de tUl regeringsrätten fullföljda målen regelmässigt remiss till besvärsavdelningen för utlåtande i tekniska frå­gor. Antalet sådana remisser har därför ökat kraftigt och har hittUls under 1970-talet uppgått till i genomsnitt cirka 90 om året. Remisserna är ofta mycket arbetskrävande och kan från arbetssynpunkt i själva verket jämställas med motsvarande antal besvärsärenden. Detta innebär i praktiken att cirka 10 procent av besvärsavdelningens totala kapacitet fått tas i anspråk under de senaste åren för besvarande av remisser från regeringsrätten med ärav följande motsvarande lägre avverkningska­pacitet i fråga om inkomna besvärsärenden från patentavdelningen.

Däremot spelar den instmktionse;nliga skyldigheten att avge utlåtan­den till de allmänna domstolarna i patentmål endast en marginell roll i sammanhanget. Antalet sådana utlåtanden har varit mycket fåtaliga under hela den senaste 10-årsperioden.

4.2.3  Ökad genomsnittlig arbetsbelastning i ärendena

Förutom att tillströmningen av ärenden ökat, torde det förhålla sig så, att den genomsnittliga arbetsbelastningen per ärende ökat i inte obe­tydlig grad under senare år. Detta hänger samman med att tekniken

1 Den exakta siffran kan inte anges, då äldre statistiskt material i fråga om fullföljda mål till regeringsrätten avser totala antalet mål från besvärsavdel­ningen, inklusive mål om varumärken och mönster. Totala antalet mål ut­gjorde för år 1966 32 stycken. Av detta antal kan erfarenhetsmässigt högst en tredjedel, sannolikt en ännu mindre del, beräknas ha avsett varumärken och mönster.

6   Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                     82

blir allt mer komplicerad, vilket i sin tur gör att utredningen i ärendena ofta blir mer omfattande än tidigare.

4.2.4 Orsaken till den ökade tillströmningen av besvär m. m.

4.2.4.1          Tillströmningen av patentansökningar m. m.

När det gäller att finna orsaken till den sålunda starkt ökade arbets­belastningen på besvärsavdelnmgen måste uppmärksamheten i första hand riktas på sambandet mellan avdelningens verksamhet och hand­läggningen i första instans. Det är därvid till en början att märka att tUlströmningen av patentansökningar varit relativt jämn under den se­naste 10-årsperioden med en viss avmattning under de två senaste åren. De högsta siffrorna uppnåddes åren 1966—1970, då tillströmningen år­ligen låg runt 18 000 ärenden. Den sjönk därefter till en nivå på cirka 17 000 ärenden och kan för år 1975 beräknas komma att ligga på mel­lan 15 000 och 16 000 ärenden. Avgörandefrekvensen visar en något större variation. Är 1965 avgjordes drygt 14 700 ansökningar. Aren 1969 och 1970 avgjordes ett rekordstort antal ansökningar, drygt 20 700 respektive 23 200. Takten har därefter mattats något. För år 1975 kan antalet avgjorda ärenden beräknas ligga på en nivå av mellan 16 500— 17 000. I fråga om närmare statistiska detaljer rörande verksamheten på patentavdelningen hänvisas tUl bilaga 2, i vilken återges patentver­kets officiella redovisning för perioden 1965—1974 (Tabell I).

4.2.4.2          Inverkan av ny lagstiftning m. m.

Även om man sålunda kan finna ett visst yttre samband mellan ök­ningen av antalet patentansökningar och antalet avgjorda ärenden på patentavdelningen, å ena sidan, samt tillströmningen av ärenden till besvärsavdelningen, å den andra — det är särskilt påvisbart för år 1970 och åren närmast däromkring — är det ändå påfallande att tillström­ningen av ärenden till besvärsavdelningen ökat i långt högre takt än vad som svarar mot ökningen av antalet patentansöknmgar och vad som skulle kunna sägas utgöra den allmänna efterfrågeökningen på pa­tentområdet. Tillkomsten år 1967 av ny patentlagstiftning med dess högre krav på uppfinningshöjd torde härvidlag ha spelat en viktig roll genom den ökning av antalet avslagsbeslut som blivit en följd av till-lämpningen av nämnda krav.

I detta sammanhang har från vissa håll fästs uppmärksamheten ock­så på den omläggning av handläggningsmetoderna inom patentavdel­ningen som ägde rum under 1960-talet. Omläggningen, som företogs i syfte att effektivisera arbetet och öka avverkningstakten i första in­stans, innebar i huvudsak att antalet tekniska förelägganden begränsa­des i förhållande till vad som tidigare varit praxis. Enligt denna s. k. kompakta handläggningsmetod läggs huvudvikten vid ett första tek­niskt föreläggande som innehåller en mera uttömmande redovisning av

 

Prop. 1976/77: 96

83

patenterbarhetsbedömningen än tidigare. För fler än två förelägganden krävs enligt arbetsordningen särskilt medgivande av överingenjören på ifrågavarande byrå. Enligt utredningens uppfattning är det emellertid inte möjligt att dra några generella slutsatser rörande den inverkan som kompakthandläggningsmetoden kan ha haft på besvärsfrekvensen, och utredningen har inte ansett det erforderligt att söka ytterligare ana­lysera orsakerna till det ökade antalet besvär. Det bör också understry­kas att denna ökning inte synes ha fortsatt under 1970-talet. Som tidi­gare påpekats har en viss avmattning i tillströmningen förmärkts under de senaste åren. Det kan i detta sammanhang tilläggas att den kom­pakta handläggningen på patentavdelningen bedöms av patentverket vara ett oeftergivligt krav för att verket skall kunna klara av den stora mängden inkommande patentansökningar och bemästra balansen på patentavdelningen. Tillämpningen av denna metod har vidare stabilise­rat sig i riktning mot att ge ökat utrymme för förebringande av teknisk utredning från sökandens sida i komplicerade fall, vilket torde tillgodo­se ett önskemål från kundkretsen. Utredingen har mot bakgrunden av vad nu sagts inte funnit anledning att närmare överväga frågan att åstadkomma en förändring av handläggningsformerna på patentavdel­ningen.

4.2.5 Resurstillgång och produktivitet

Som framgått av redogörelsen för besvärsavdelningens organisation (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2) har avdelningen successivt tillförts ökade per­sonella resurser för att möta den ökade tillströmningen av besvär i framför allt patentärenden. Detta har skett dels genom inrättande av nya tjänster och göromålsförordnanden, dels genom inlåning av tekni­ker från patentavdelningen. Resursförstärkningen kulminerade i början av 1970-talet, då antalet handläggare räknat i manår översteg 20. En översikt över resurstillgångarna och produktiviteten under budgetåren 1970/71—1974/75 ges i nedanstående tabell som grundas på uppgifter lämnade av patentverket i anslagsframställningen för budgetåret 1976/ 77. Det bör därvid påpekas att i tabellen som ärenden räknats också remisser (jfr avsnitt 4.2.2).

Budgetår

Efter­frågan

Pro­duktion

Balanser     Resurser    Produk­tivitet

Inkomna   Avgjorda   Oavgjorda Antal         Avgjorda

ärenden     ärenden     ärenden      hand-   ärenden

totalt      läggare i           per

manår   manår

 

Patentärenden

 

 

 

 

 

1970/71

1 166

948

2 327

22,5

42

1971/72

948

840

2 435

19,0

44

1972/73

1039

802

2 672

15,0

53

1973/74

982

869

2 785

15,5

56

1974/75

940

855

2 870

15,0

57

 

Prop. 1976/77: 96                                                               84

4.3 Sammanfattning och bedömning

Trots en successiv ökning av de personella resurserna på besvärsav­delningen från slutet av 1960-talet och en påtaglig höjning av produk­tionen har denna hittills inte kunnat bringas i nivå med den ökade till­strömningen av ärenden, vilket medfört en successiv ökning av balan­sen till nuvarande klart olämpliga storlek. Gapet mellan antalet in­komna och avgjorda ärenden har dock minskat under de senaste åren och uppgick — enligt den i föregående avsnitt redovisade tabellen — för budgetåret 1974/75 tiU endast (940-855=) 85 ärenden. Därvid har som inkomna ärenden medräknats ett hundratal remisser från rege­ringsrätten, vilket innebär att produktionen i realiteten hade en kapa­citet ägnat att något överträffa antalet inkomna besvär från patentav­delningen.

Produktiviteten, dvs. antalet avgjorda ärenden per manår, har (jfr. nyssnämnda tabell) under 1970-talet successivt ökat kraftigt — från 42 till 57 ärenden — eller med drygt 30 procent. Denna påtagliga höjning av produktiviteten måste sättas i samband med de under åren 1971 och 1973 inrättade göromålsförordnandena som teknisk ledamot och synes bekräfta riktigheten av att ersätta den tidigare — periodvis betydande — tillfälliga inlåningen av tekniker från patentavdelningen med mera permanenta förordnanden. Det må i detta sammanhang anmärkas att besvärsavdelningen under åren 1974 och 1975 drabbades hårt av döds­fall och sjukdomsfall, för vilka ofömtsedda händelser en så begränsad organisation givetvis är särskilt sårbar. Det finns skäl att anta att pro­duktionen under dessa år blivit ännu högre under normala omständig­heter. Härtill kommer att de år 1973 beslutade förstärkningsåtgärderna som sattes in med början år 1974 — tre göromålsförordnanden som teknisk ledamot — sannolikt ännu mte nått full effekt, då man får räkna med en inkömingsperiod på 1—2 år för nya ledamöter. Sam­mantaget torde det därför inte vara orealistiskt att — i likhet med den av patentverket i anslagsframställningen för budgetåret 1976/77 gjorda bedömningen — dra den slutsatsen att produktionen på besvärsavdel­ningen med nuvarande resurstilldelning bör kunna i fortsättningen i stort sett täcka en tillströmning av nya ärenden som inte överstiger genomsnit­tet för de senaste åren. Detta skulle innebära att en ytterligare ökning av balansen i varje fall skulle kunna undvikas.

Under förutsättning att den prognostiserade nedgång i tillströmningen som behandlas närmare i följande avsnitt (5) mträffar, torde man där­jämte kunna räkna med att från och med slutet av 1970-talet successivt nedbringa balansen av patentärenden för att i mitten av 1980-talet nå ner tUl en mera rimlig nivå som svarar mot en behandlingstid av unge­fär två år. Denna bedömning stämmer överens med den målsättning som kommit till uttryck i patentverkets långsiktsplan för åren 1975— 1985.

Utredningen återkommer i följande avsnitt (5) till de personalpoli­tiska konsekvenser som bör dras av den sålunda gjorda bedömningen.

Prop. 1976/77: 96                                                               85

5    Framtida arbetsbelastning och resursbehov

5.1 Arbetsbelastningen

5.1.1 Patentärenden

Avgörande för hur den framtida utvecklingen kommer att gestalta sig på sikt är utan tvivel den inverkan som Europapatentkonventionen (EPC) och Patent Cooperation Treaty (PCT) kommer att få. Båda dessa fördrag beräknas f. n. att träda i kraft i slutet av år 1977 eller i vart fall under år 1978.

Patentpolicykommittén redovisade i sitt i febmari 1973 framlagda betänkande Den europeiska patentkonventionen (H 1973: 1) ingående beräkningar rörande den inverkan som EPC och PCT kan väntas få i fråga om tillströmningen av patentansökningar till det svenska patent­verket. Också i det av kommittén i juni 1974 framlagda betänkandet Internationellt patentsamarbete I (SOU 1974: 63) har gjorts en bedöm­ning i nämnda hänseende.

Kommitténs bedömningar ligger till gmnd för patentverkets plane­ring och verkets långsiktsplan för perioden 1975—1985. Utredningen utgår från denna bedömning. Det bör därvid möjligen anmärkas att det under de senaste åren förmärkts en viss stagnation i patentansöknings-intensiteten som är gemensam för flertalet större industriländer. Det är vanskligt att uttala sig om orsaken härtill. Delvis torde den väl hänga samman med den allmänna konjunkturnedgången under de senaste åren. Det har också antagits att de ökade patenteringskostnaderna skul­le bidra till en viss återhållsamhet. Det är därför tänkbart, ehuru något klart belägg härför inte finns f. n., att de beräkningar som tidigare gjorts och som bygger på ett äldre statistiskt material ligger något i överkant i vad avser den framtida tillströmningen av patentansökningar.

Även om EPC och PCT — med svensk anslutning — träder i kraft enligt den tidtabell som man nu räknar med, kommer det enligt gjorda beräkningar ej att inverka på arbetsbelastningen i det svenska patent­verket i nämnvärd grad förrän i börjcm av 1980-talet. Patentverket har i sin långsiktsplan för perioden 1975—1985 gjort följande prognos över efterfrågan, produktion och balansutveckling såvitt avser besvärsavdel­ningen. Prognosen torde i huvudsak grunda sig på de tidigare nämnda beräkningarna av patentpolicykommittén.

 

År

Inkomna

Avgjorda

Balan

1975

950

950

2 900

1976

950

965

2 885

1977

950

980

2 855

1978

900

980

2 775

1979

900

980

2 695

1980

900

980

2 615

1981

850

980

2 485

1982

850

980

2 355

1983

850

980

2 225

1984

800

980

2 045

1985

750

980

1 815

 

Prop. 1976/77: 96                                                     86

Om — mot förmodan — varken EPC eller PCT skulle förverkligas, räknar patentverket med att antalet patentansökningar vid det svenska patentverket kommer att öka något i förhållande till de senaste åren och ligga på cirka 18 000 år 1985, vilket motsvarar den stora tillström­ningen under åren 1966—1970. Detta får antas innebära en något stör­re belastning på besvärsavdelningen än vad prognostabellen ovan ut­visar.

Det bör slutligen här anmärkas att patentverket inte räknar med att systemet med nordiska patentansökningar (3 kap. patentlagen) skall träda i kraft. Detsamma gäller projektet om en gemensam nordisk högsta instans i patentärenden (NU 1968: 1).

5.1.2. Övriga ärenden

I fråga om varumärkes-, mönster- och namnärenden är några dra­matiska förändringar knappast att förvänta under de närmaste åren. Patentverket räknar i långsiktsplanen för perioden 1975—1985 med en viss måttlig ökning i tillströmningen av besvär.

Vad gäller vammärkesärendena framhålls i planen att den nu arbe­tande varumärkesutredningen kan tänkas komma att lägga fram förslag inom några år rörande ogiltighetstalan i administrativ ordning, vilket skulle kunna medföra en ökad belastning på besvärsavdelningen. Ver­ket räknar däremot inte med att Trademark Registration Treaty (TRT) annat än på mycket lång sikt kan få någon inverkan på besvärsavdel­ningen.

5.2 Överväganden och förslag

Den bedömning som nu redovisats i fråga om arbetsbelastningen på besvärsavdelningen under den kommande 10-årsperioden synes ge vid handen att resursbehovet under perioden kommer att ligga på ungefär samma nivå som f. n. Vad gäller patentärendena tyder prognosen vis­serligen på en viss minskning i tillströmningen i början av 1980-talet som en följd främst av tillkomsten av EPC. Inte minst för att inom rimlig tid kunna bringa ned den f. n. ytterst besvärande balansen av patentärenden förefaller det emellertid nödvändigt att under hela pe­rioden ha tillgång till resurser på besvärsavdelningen som minst svarar mot nuvarande produktionskapacitet. Därmed skulle det i föregående avsnitt (4.3) uppställda målet att komma ner i en balans som svarar mot en behandlingstid av ungefär två år kunna uppnås. Denna målsätt­ning får ändå anses tämligen blygsam och dess förverkligande ett mi­nimikrav av hög angelägenhetsgrad.

Mot bakgrunden härav och med beaktande av att besvärsavdelningen i dagens läge arbetar med mycket små marginaler, tillstyrker utredning­en den av patentverket i anslagsframställningen för budgetåret 1975/76

 

Prop. 1976/77: 96                                                    87

gjorda framställningen om omvandling av vissa göromålsförordnanden till tjänster och inrättande av ett göromålsförordnande som lagkunnig ledamot (avsnitt 2.4.1 och 2.4.2).

Utredningen tillstyrker även verkets förslag att omvandla internpro­grammet besvärsärenden till huvudprogram (avsnitt 2.4.3). Förutom de av verket anförda skälen för en sådan åtgärd kan framhållas att den skulle bidra till en klarare budgetmässig gränsdragning gentemot sär­skilt patentavdelningen. Den framstår också som naturlig med hänsyn till den markering av besvärsavdelningens ställning som domstol som utredningen i det följande kommer att föreslå (avsnitt 6.5).

6    Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning

6.1      Direktiven m. m.

I samband med näringsutskottets behandling av motionen 1972; 924 diskuterades frågan om besvärsavdelningens stäUning i förvaltnings-rättsligt hänseende. Utskottet har också i sitt betänkande (NU 1972: 56) framhållit betydelsen av att under det nu pågående utredningsarbetet hänsyn tas till de förvaltningsrättsliga synpunkter som intagit en fram­trädande plats i flera av remissyttrandena över nyssnämnda motion. Även chefen för handelsdepartementet har i direktiven för utredningen hänvisat till de förvaltningsrättsliga synpunkter som kommit fram i samband med näringsutskottets behandling av motionen. Departements­chefen har dock i direktiven satt en gräns såtillvida, att han — med understrykande av näringsutskottets uppfattning i frågan — förklarat att organisationen av svensk patentadministration måste prövas mot bakgrund av främst erfarenhetema av den framtida europeiska patent­organisationen och dess verksamhet och att den av motionärerna väckta frågan om besvärsavdelningens omvandling till en fristående domstol inte kan bedömas i nuvarande läge.

6.2      Rådande osäkerhet om besvärsavdelningens ställning

I näringsutskottets nyssnämnda betänkande uttalas att besvärsavdel­ningen utgör i organisatoriskt hänseende en unik företeelse inom den svenska statsförvaltningen genom att avdelningen "såsom förvaltnings­domstol" prövar besvär över beslut som har träffats av andra enheter inom samma verk som avdelningen själv är knuten tiU. Först om talan fullföljs till regeringsrätten, kommer, enligt vad utskottet framhåller, saken att prövas av "en helt fristående förvaltningsdomstol" (NU 1972: 56 s. 17).

De citerade uttrycken speglar en allmän oklarhet rörande besvärsav­delningens förvaltningsrättsliga ställning. Denna oklarhet har präglat förhållandena ända från avdelningens tillkomst år 1931. Den torde ha

 

Prop. 1976/77: 96                                                     88

sin gmnd i dels avdelningens onekligen — av näringsutskottet fram­hävda — speciella funktion som en inom patentverket "inbyggd" pröv­ningsinstans, dels den knapphändiga lagstiftning rörande avdelningens verksamhet som hittills förekommit. Till oklarheten har bidragit att själva domstolsbegreppet inte har någon klart fixerad innebörd i svensk rätt.i

6.3      1967 års lagstiftnmg

Till gmnd för 1967 års lag om besvärsavdelningen låg ett förslag som utarbetats av den svenska kommittén för nordiska patent (stenci-lerad promemoria). I samband med remissbehandlingen av lagförslaget anfördes från flera håll, bl. a. från förvaltningsdomstolskommittén och besvärssakkunniga, att besvärsavdelningen borde erhålla en mera klart markerad karaktär av domstol och att dess verksamhet borde regleras mer ingående än vad som föreslagits. Också på andra punkter fram­fördes krav på en mer uttömmande reglering i lagen. Föredragande departementschefen tog dock — utan att bestrida riktigheten i sak av vad remissinstanserna anfört — inte fasta på de sålunda anförda syn­punkterna utan godtog i huvudsak kommittéförslaget. Som skäl för att avvakta en mer genomgripande reformering av besvärsavdelningen åbe­ropades framför allt ovissheten om vad det då pågående utredningsar­betet rörande inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden kunde få för konsekvenser. Första lagutskottet anslöt sig i huvudsak till departementschefens uppfattning och 1967 års lag om besvärsavdel­ningen kom att i allt väsentiigt få den begränsade omfattning som före­slagits av den svenska kommittén för nordiska patent.

6.4      1971 års reform inom förvaltningsrätten

Man undvek i samband med 1971 års reform att ta bestämd ställ­ning tUl besvärsavdelningens verksamhet i systematiskt hänseende. Be­tecknande härför är vad föredragande departementschefen vid genom­förandet av nämnda reform anförde såsom skäl för att mål om bl. a. patent och varumärken "åtminstone tills vidare" inte borde hänföras till kammarrättens kompetens, nämligen att det här gällde "mål av spe­ciell natur" och att prövningen hos besvärsavdelningen hade "flera domstolsmässiga drag" (prop. 1971: 30 s. 81; jfr också avsnitt 10.2.3.1).

Efter genomförandet av 1971 års reform inom förvaltningsrätten står

1       Jfr Wennergren — Förvaltningsprocess (1971) s. 9 med hänvisningar till
SOU 1960:19 och 1964: 27; jfr också 1 kap. 6 § samt il kap. 1 och 4 §§
i 1974 års regeringsform ävensom uttalande av dep.chefen i prop. 1973: 90
s. 232—233.

2       NJA II 1968 s. 123; prop. 1966: 40 s. 266—277.

3       NJA II 1968 s. 123—125; 1 LU 1967; 53.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     89

emellertid så mycket klart, att besvärsavdelningen inte är att anse som allmän förvaltningsdomstol. Detta följer direkt av 1 § förvaltningsdom­stolslagen. Inte heller är bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen di­rekt tUlämpliga på förfarandet i avdelningen, då denna inte är upp­tagen i 1 §, som innehåller en uppräkning av de förvaltningsdomstolar — allmänna och andra — för vilka lagen gäller. Av sistnänmda för­hållande torde dock inte utan vidare kunna dras den slutsatsen att be­svärsavdelningen inte i och för sig skulle kunna utgöra en förvaltnings­domstol för patent- och varumärkesmål m. m., eftersom uppräkningen i nämnda lagrum uppenbarligen inte är avsedd att täcka samtiiga för­valtningsdomstolar. Man kan i detta sammanhang peka på försäkrings­domstolen som inte är nämnd i lagrummet utan vars verksamhet regle­ras i en särskild lag. Ej heller det förhållandet att besvärsavdelningen utgör en med patentverket i övrigt integrerad del torde i och för sig hindra att avdelningen klassificeras som förvaltningsdomstol. I detta hänseende torde någon principiell skillnad knappast föreligga i förhål­lande till de i samband med 1971 års reform inrättade skatterätterna och länsrätterna som både i administrativt och personellt hänseende är knutna tiU länsstyrelsema. Det förhållandet att vissa av ledamötema på besvärsavdelningen inte är lagfarna utan tekniskt kunniga kan inte heller spela någon avgörande roll från prmcipiell synpunkt. I detta hän­seende må erinras om att det bland regeringsrättens ledamöter före­kommer personer som inte är lagfarna. Det enda påtagliga tecknet på att avdelningen för närvarande måhända likväl får anses falla utanför kretsen av förvaltningsdomstolar är egentligen den omständigheten att det i fråga om ledamötema inte sitällts upp krav på avläggande av domared, vilket krav i övrigt torde vara genomgående för alla förvalt­ningsdomstolar. Ett ytterligare tecken som kan anses peka i samma riktning är att vittnesförhör inte kan håUas direkt inför avdelningen utan för närvarande måste ske vid allmän domstol enligt bestämmel­serna i 1967 års lag om besvärsavdelningen (4 §).

6.5 Överväganden och förslag

Det förtjänar till en början att framhållas att det i samband med till­komsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen åberopade huvudsak­liga skälet mot att överväga en mer genomgripande reformering av be­svärsavdelningen, dvs. ovissheten om vad det då pågående utrednings­arbetet rörande inrättande av en nordisk besvärsinstans kunde leda tiU, inte längre torde vara relevant. Det år 1968 framlagda förslaget om in­rättande av ett nordiskt patentråd (Nordisk utredningsserie 1968: 1) har hittUls inte lett till någon åtgärd, och förslaget torde väl numera — ehuru något formellt beslut inte föreligger i frågan — få emses över­spelat av den snabba internationella utvecklingen på det europeiska

 

Prop. 1976/77: 96                                                     90

planet. Dessutom är att märka att förslaget i och för sig inte påverkar besvärsavdelningens ställning, eftersom den lösning som förslaget inne­håller avser inrättande av en gemensam nordisk besvärsinstans med uppgift att som högsta administrativa instans pröva besvär över avgö­randen som träffas i andra instans. Det skulle enligt förslaget med andra ord såvitt gäller Sverige bli fråga om att ersätta regeringsrätten med en nordisk instans men inte besvärsavdelningen.

1967 års lag om besvärsavdelningen innehåller ytterst knapphändiga regler. Bestämmelserna i övrigt rörande avdelningens verksamhet är splittrade på olika håll. Vissa föreskrifter har tagits upp i instruktionen för patentverket. Viktiga regler rörande förfarandet i besvärsavdelning­en återfinns emellertid i den del av arbetsordningen för patentverket som avser besvärsavdelningen (jfr avsnitt 2.2). Detta tUlstånd kan inte anses tillfredsställande. Det innebär — bortsett från att reglerna är mycket svåröverskådliga — att den förvaltningsrättsliga regleringen av avdelningens verksamhet inte står i klass med vad som gäller på andra områden inom förvaltningsrätten efter genomförandet av 1971 års re­form. Med hänsyn tUl de betydelsefulla uppgifter från både allmän och enskild synpunkt som avdelningen har att fylla, ter sig detta klart omo­tiverat. Det framstår därför som påkallat att bringa den förvaltnings­rättsliga regleringen av avdelningens verksamhet i nivå med vad som numera gäller på andra jämförbara områden inom förvaltningsrätten. Den viktigaste åtgärden i syfte att nå detta mål synes vara att ersätta 1967 års lag med en lagstiftaing som mera fullständigt täcker avdel­ningens organisation och verksamhet. Därvid bör utnyttjas i så stor ut­sträckning som möjligt de lösningar som ligger till grund för 1971 års reform inom förvaltningsrätten. Härigenom kan erhållas en anpassning av avdelningens verksamhet till moderna förvaltningsrättsliga principer. Samtidigt måste dock självfallet beaktas den delvis mycket speciella ka­raktären av avdelningens verksamhet.

Utredningen har med utgångspunkt från det sagda utarbetat ett för­slag till lag om besvärsavdelningen avsedd att träda i stället för 1967 års lag och vissa av de på andra ställen nu spridda bestämmelserna rö­rande avdelningen. Lagförslaget innehåller 17 paragrafer och reglerar i skUda avsnitt de grundläggande förhållandena i fråga om avdelningens organisation, anhängiggörande och handläggning av mål, fattande av beslut samt vissa övriga frågor. I viss utsträckning har hänvisningar gjorts till bestämmelserna i främst förvaltningsprocesslagen. Detta gäl­ler särskilt i fråga om måls anhängiggörande och handläggning. Möj­ligen skulle ytterligare sådana hänvisningar kunna komma i fråga. Med beaktande av önskvärdheten av överskådlighet i regelsystemet och i syfte att undvika onödiga praktiska svårigheter vid hanterandet av la­gen har emellertid vissa regler i förvaltningsprocesslagen och annan lagstiftning tagits upp praktiskt taget oförändrade i lagförslaget.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    91

Den av utredningen föreslagna lagstiftningen kan i och för sig ge­nomföras utan att man tar bestämd ståndpunkt till besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning i formellt hänseende, dvs. till frågan om avdelningen skall vara en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyn­dighet — eller möjligen en förvaltningsrättslig hybrid mellan dessa bå­da kategorier. Ett undanröjande av den oklarhet som länge rått i denna fråga framstår emellertid enligt utredningens mening som önskvärt av flera skäl. Ett klarläggande av spörsmålet är fördelaktigt från systema­tisk synpunkt och är dessutom av en viss rent praktisk betydelse för t. ex. frågan om möjligheten att hålla vittnesförhör i samband med muntlig förhandling.

Det kan knappast råda några delade meningar om att inte besvärsav­delningens verksamhet sakligt sett innebär en myndighetsutövning som ligger betydligt närmare vad som är karaktäristiskt för förvaltningsdom­stolar än för förvaltningsmyndigheter. Avdelningens verksamhet att som andra instans pröva besvär över beslut som fattats på patentavdel­ningen och andra enheter inom patentverket torde — bortsett från att verksamheten inte täcker ett så brett register som är kännetecknande för en allmän förvaltningsdomstol — närmast vara att jämföra med rättsskipningen i kammarrätt. Av vad tidigare anförts torde också ha framgått att det inte kan anses föreligga något avgörande hinder från formell eller systematisk synpunkt att hänföra besvärsavdelningen till kategorin förvaltningsdomstolar. Avdelningens verksamhet synes väl täcka begreppet rättsskipning i 1 kap. 6 § regeringsformen.

Med hänsyn till vad nu anförts talar enligt utredningens mening över­vägande skäl för att besvärsavdelningen uttryckligen görs till förvalt­ningsdomstol för de mål på de patenträttsliga och närliggande områ­dena med vilka avdelningen har att ta befattning. Härigenom får be­svärsavdelningen en formell status som svarar mot dess reella funktion.

En reform i denna riktning kan — och bör — enligt utredningens uppfattning genomföras utan några genomgripande organisatoriska för­ändringar. Besvärsavdelningen kan således alltjämt vara knuten tiU pa­tentverket på i princip samma sätt som för närvarande.i Inte heller i fråga om förfarandet och handläggningen kommer reformen att inne­bära några större nyheter i förhållande till vad som redan gäller på grund av rådande regler och tillämpad praxis. Det blir i själva verket huvudsakligen fråga om en formell och terminologisk anpassning till vissa av de grundläggande regler som gäller för förvaltningsdomstolar­na. Härtill kommer den ökade rättssäkerhet som följer av att samtliga grundläggande regler rörande förfeirandet tas upp i lag. Markeringen av att besvärsavdelningen i fortsättningen utgör en förvaltningsdomstol sker främst genom införande av krav på avläggande av domared för ledamöter och föredragande.

1 En översikt rörande vissa utländska förhållanden i detta avseende finns intagen i NU 1972: 56 s. 6.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     92

Såvitt utredningen kan bedöma torde en reform av denna begrän­sade omfattning inte på något sätt föregripa utvecklingen på det inter­nationella planet och därmed sammanhängande frågor rörande den svenska patentadministrationen i ett längre perspektiv. Den föreslagna lösningen innebär naturligtvis heller inte en så långtgående reform som påkallats i motionen 1972: 924 — varmed åsyftats djupgående organi­satoriska ingrepp som skulle leda tUl att man bröt loss besvärsavdel­ningen ur patentverket och omvandlade den till en helt fristående pa­tentdomstol — men torde likväl tillgodose vissa av de synpunkter som legat bakom motionen.

Utredningen har övervägt om reformen borde föranleda att själva beteckningen besvärsavdelning ersätts med ett uttryck som klarare an­ger ställningen som förvaltningsdomstol. Detta torde dock inte vara nödvändigt. Det är också förenat med påtagliga fördelar att behålla benämningen besvärsavdelning med hänsyn till främst den hävd be­nämningen erhållit både nationellt och internationellt. Utredningen fö­reslår således att namnet besvärsavdelning behålls.

Regeringsrätten har i sitt remissyttrande över motionen 1972: 924 fäst uppmärksamheten på och diskuterat frågan om prövningstiUstånd för fullföljd av talan till regeringsrätten för det fall besvärsavdelnmgen görs tUl förvaltningsdomstol. Denna fråga behandlas av utredningen i ett senare avsnitt (10) av betänkandet. Detsamma gäller vissa andra frågor som har anknytning tUl bestämmelserna i den föreslagna lag­stiftningen (avsnitt 7 och 9). I övrigt hänvisas beträffande dessa bestäm­melser till specialmotiveringen.

Ett genomförande av förslaget i denna del föranleder att åtskUliga bestämmelser som f. n. finns upptagna i instruktionen för patentverket och i arbetsordningen för besvärsavdelningen kan slopas. Vilka dessa bestämmelser är, torde i huvudsak framgå av specialmotiveringen. Ut­redningen har inte ansett sig ha anledning att nu lägga fram detaljerade författningsförslag i dessa frågor eller rörande de tillämpningsföreskrif­ter som kan komma i fråga.

7    Verkschefens ställning som ordförande på besvärsavdelningen

7.1 Direktiven

Departementschefen har i direktiven för utredningen erinrat om att patentverket i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 april 1972 tagit upp frå­gan om verkschefens stäUning som ordförande på en av avdelningarna inom besvärsavdelningen. Enligt direktiven bör denna fråga prövas av utredningen.

 

Prop. 1976/77: 96                                                               93

7.2 Framställningen från patentverket

Som framgått av redogörelsen för besvärsavdelningens nuvarande organisation (avsnitt 2.3.1) är verkschefen f. n. ordförande på en av de tre avdelningarna. Verket har i den i direktiven berörda skrivelsen an­fört att den internationella verksamheten inom patentverkets olika ar­betsområden och även arbetet i övrigt med patentverkets administration ökat så i omfattning och betydelse på senare tid, att verkschefen kunnat avsätta mindre av sin tid än förut till arbetet i besvärsavdelningen. Det har från verkets sida därför föreslaj»its att verkschefen befrias från upp­giften att vara ordförande på en av avdelningarna och att härtill för­ordnas annan ledamot av besvärsavdelningen. Enligt vad som anförts i skrivelsen bör emellertid verkschefen även i fortsättningen vara den samlade besvärsavdelningens ordförande. Som sådan skulle han ha möj­lighet att i mån av tid och läglighet inträda som ordförande på var och en av de tre avdelningarna. Härigenom skulle verkschefen ges tillfälle att delta i beslut av principiell betydelse och medverka till enhetlighet i praxis avdelningarna emellan.

7.3      Vissa tidigare uttalanden i frågan

Frågan om verkschefens ställning i besvärsavdelningen var föremål för uppmärksamhet också i samband med tillkomsten av 1967 års lag om besvärsavdelningen. Sålunda ställde sig såväl förvaltningsdomstols­kommittén som besvärssakkunniga i remissyttrandena över det av den svenska kommittén för nordiska patent framlagda lagförslaget tveksam­ma till lämpligheten av att verkschefen skulle vara besvärsavdelningens ordförande. Denna uppfattning torde emellertid kunna antas ha utta­lats utifrån den av dessa remissinstanser förordade lösningen att be­svärsavdelningen skulle brytas ut ur patentverket och bilda en från detta helt fristående patentdomstol.'

7.4      Utredningens bedömning

Utredningen, som anser att något principiellt hinder inte kan anses föreligga mot att verkschefen deltar i arbetet på besvärsavdelningen, tillstyrker den lösning som föreslagits av patentverket i den tidigare nämnda skrivelsen. De sakliga skälen för att verkschefen tar del i hand­läggningen av ärenden rörande det industriella rättsskyddet och på det­ta sätt får direkt erfarenhet av myndighetens verksamhet är uppen­bara. En ordning där verkschefen medverkar — i första eller andra in­stans — stämmer också överens med förhållandena i de övriga nordiska länderna och därmed jämförbara länder såsom Nederländerna och Ös­terrike.

1 Prop. 1966: 40 s. 267—268.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     94

Utredningen har därför i förslaget till ny lag om besvärsavdelningen tagit upp en bestämmelse i 3 § andra stycket som innebär att det skall finnas en ordförande och en vice ordförande för varje avdelning men att verkschefen för ordet, när han träder in och deltar i arbetet på av­delning (jfr 8 § hovrättsinstruktionen 1974: 692). Det har vidare förut­satts att verkschefen är ordförande vid plenum. Någon särskild be­stämmelse härom har inte ansetts erforderlig (jfr 5 § i lagförslaget). Vid förfall för verkschefen torde den i tjänsten äldste avdelningsordföran­den få rycka in. Bestämmelse härom synes lämpligen kunna tas upp i instruktionen för patentverket.

8    Föredragandefrågan 8.1 Bakgmnden

I motionen 1972: 924 föreslogs som den bästa och mest effektiva lösningen av de rådande svårigheterna på besvärsavdelningen att denna skulle byggas ut till en självständig förvaltningsdomstol med erforder­ligt antal fasta ledamöter, inklusive göromålsförordnanden, och fasta föredragande för beredning och föredragning av ärendena. SärskUda tjänster som föredragande borde därvid inrättas till vilka kvalificerade granskare skulle knytas. Härigenom skulle enligt motionärernas mening ett vid jämförelse med det nu praktiserade förfarandet mera effektivt utnyttjande av arbetstiden för såväl ledamöter som föredragande kun­na uppnås. Ett system med fasta föredragande skulle också innebära en anpassning till vad som allmänt gäller inom förvaltningsprocessen. An­talet ledamöter och föredragande borde därvid bedömas mot bakgrund av uppsatt mål i fråga om antalet avgjorda ärenden per år och ledamö­ternas kapacitet att läsa och justera föredragna ärenden.

Motionärernas förslag till den del det berörde frågan om särskilda föredragande blev under remissbehandlingen i samband med näringsut­skottets behandling av motionen föremål för särskilt yttrande bara av reservanterna inom patentverket. Dessa framhöll — samtidigt som de ställde sig positiva till tanken att omorganisera besvärsavdelningen till en självständig förvaltningsdomstol — att en fastare organisation skul­le kunna erhållas, om man fick ett eget kansli med erforderlig arbets­kraft för ärendenas beredning och föredragning. Man skulle då inte som f. n. vara beroende av sådan tillfällig hjälp som ställs till förfo­gande från andra arbetsenheter inom patentverket i den mån arbets­bördan på dessa enheter så medger. I denna organisation skulle det finnas utrymme för unga, duktiga personer av det slag som majoriteten inom patentverket talat om i annat sanunanhang. En sådan kansliorga­nisation skulle enligt reservantemas uppfattning kunna åvägabringas utan att den sammanlagda kostnaden för patentorganisationen blir större än vid nuvarande organisationsform.

 

Prop. 1976/77: 96                                                     95

Frågan om inrättande av särskilda tjänster som föredragande i be­svärsavdelningen har således av motionärerna och reservanterna inom patentverket kopplats samman med tanken att besvärsavdelningen i or­ganisatoriskt hänseende bör omvandlas till en fristående förvaltnings­domstol. Som framgått av vad tidigare anförts (avsnitt 6.1 och 6.5) fö­reslår utredningen inte en sådan lösning. Det är emellertid uppenbart att idéen med särskilda tjänster som föredragande i besvärsavdelningen och därmed sammanhängande frågor om bl. a. en viss omläggning av arbetsformerna inom avdelningen kan tas upp till övervägande även med utgångspunkt från besvärsavdelningens nuvarande organisatoriska ställning som en i patentverket inbyggd enhet. Detta torde också vara väl förenligt med intentionerna i d;irektiven för utredningen att, inom ramen för de förvaltningsrättsliga synpunkter som förts fram i närings­utskottets betänkande, granska pral:tiska problem som lämpar sig för en lösning också i ett mera kortsiktigt perspektiv.

8.2     Nuvarande ordning

En utförlig redogörelse för de f. n. tillämpade arbetsformema inom besvärsavdelningen har lämnats i tidigare avsnitt (3.2.1 och 3.2.2). Där­av framgår att föredragning normalt sker av den ledamot som är refe­rent och att särskilda föredragande används endast i mycket begränsad utsträckning i samband med att yngre tekniker tillfälligt ställs tiU för­fogande från patentavdelningen.

8.3     Inställningen inom besvärsavdelningen

Utredningen har överlagt med besvärsavdelningens nuvarande leda­möter och berett dem tUlfäUe att yttra sig i frågan om en omläggning av arbetsformerna i riktning mot en ökad användning av särskilda fö­redragande.

Meningarna bland ledamöterna har därvid varit delade. Vissa har ställt sig positiva till tanken på en sådan omläggning och förklarat sig övertygade om att den skulle innebära ett mer rationellt utnyttjande av ledamötemas kapacitet. Dessa skulle härigenom i betydligt större utsträckning än f. n. kunna koncenttera sig på relevanta frågor rörande exempelvis patenterbarhet och slippa att ägna tid åt bl. a. genomgång av delvis irrelevant material.

Andra ledamöter har varit skeptiska. De har bl. a. framhållit att man i fråga om i patentärenden förekommande tekniska problem inte kan utnyttja en föredragande i samma utsträckning som när det gäUer juri­diska frågor, eftersom det för bedömningen av de tekniska problemen mestadels är nödvändigt att granska ritningar och annat aktmaterial av teknisk art. Denna granskning kan inte ersättas av föredragning. Det

 

Prop. 1976/77: 96                                                     96

framstår enligt denna uppfattning därför som tvivelaktigt, om ett system med särskilda föredragande verkligen skulle innebära ett mera rationellt utnyttjande av ledamöternas kapacitet. De erfarenheter man tidigare haft i samband med föredragningar av tillfälligt inlånade yngre tekniker från patentavdelningen har ansetts peka närmast i motsatt riktning.

8.4 Överväganden och förslag

Frågan om en omläggning av de nuvarande arbetsformerna inom besvärsavdelningen i riktning mot en övergång — helt eller delvis — till ett system med särskilda föredragande i stället för ledamotsföre­dragning är av intresse från skilda synpunkter. Problemet har vissa rättsliga aspekter. Det förtjänar också uppmärksamhet från effektivi­tets- och kostnadssynpunkt. De personalpolitiska konsekvenserna måste vidare övervägas.

Det kan tUl en början konstateras att man på jämförbara nivåer inom andra områden numera i allmänhet använder särskilda föredragande. Som exempel kan nämnas kammarrätterna. Detsamma gäller, om man riktar blicken mot de allmänna domstolarna, hovrätterna. Man använ­der där inte längre systemet med ledamotsföredragning utom möjligen i vissa speciella fall, t. ex. i vidlyftigare vattenmål. Erfarenhetema av systemet med särskUda föredragande på dessa områden är goda. Som föredragande används företrädesvis relativt unga, välutbildade tjänste­män på fiskalsnivå och motsvarande.

Föredragningen gör det möjligt för de beslutsfattande ledamöterna att koncentrera sina ansträngningar på frågor som är omedelbart rele­vanta för lösandet av de problem som föreligger utan att behöva splittra sin uppmärksamhet på rutinåtgärder och irrelevanta detaljer. Ett system med en fördelning av arbetsuppgiftema på nu angivet sätt torde i och för sig verka befordrande på snabbhet och effektivitet i handläggningen.

Det har emellertid gjorts gäUande att de ärenden som handläggs på besvärsavdelningen är av så specieU karaktär att det system med sär­skUda föredragande som används på andra områden inte utan vidare kan tillämpas på dessa ärenden. Härmed torde i första hand ha åsyf­tats patentärenden. Vad gäller vammärkes-, mönster- och namnärenden torde inte föreligga några speciella problem med föredragning av sär­skilda föredragande.

Vad angår patentärendena kan man till en början inte bortse från att dessa skiljer sig från andra typer av ärenden genom sin mestadels utpräglade tekniska karaktär. En viktig skillnad vid jämförelse med för­valtningsärenden i allmänhet är också det särskilda ansvar som patent­verket har för att en patentansökan leder fram tUl ett rimligt rättsskydd för uppfinnaren eller hans rättsinnehavare. Det är här fråga om en

 

Prop. 1976/77: 96                                                    97

verksamhet med inslag av teknisk service som är ganska unik inom för­valtningen.

Besvärsavdelningens bedömning av patentärenden angår mestadels främst tekniska kriterier, såsom nyhet och uppfinningshöjd. Prövningen härav förutsätter goda grundläggande kunskaper inom det tekniska området som uppfinningen rör. Teknikern måste ur aktmaterialet hämta in så mycket av de specifika tekniska förutsättningarna för den aktuella uppfinningen att han dels får ett klart begrepp om uppfinningens in­nebörd, dels kan bedöma om uppfinningen skiljer sig från känd teknik i sådana avseenden att patent kan beviljas. Därvid är praktiskt taget all information i patentakten av betydelse. Olika teknikers förmåga att till­godogöra sig denna information varierar starkt med deras speciella kunskapsinriktning och egna erfarenheter på det område som uppfin­ningen gäller. Av vad nu anförts framgår att faktaunderlaget i ett pa­tentärende inte utan vidare kan sovras med hänsyn till dess större eller mindre relevans på samma sätt som i exempelvis kammarrätt eUer hovrätt utan att samtidigt sker en viss prövning av målet.

I detta sammanhang bör också pekas på ett annat förhållande av betydelse när det gäller föredragandes medverkan i besvärsavdelningens arbete. Avdelningen består f. n. av tretton tekniska ledamöter. Ett fullt utbildat system med fasta föredragande skulle — med en realistisk be­dömning av de ekonomiska resurser som kan tänkas komma att sam­mantaget ställas till förfogande för verksamheten på besvärsavdelningen — sannolikt innebära en minskning av detta antal. Redan med nuva­rande antal kommer varje tekniker inom sin specialitet att täcka ett mycket stort område av tekniken. Uppdelningen av de tekniska special­områdena på ett mindre antal ledamöter än det nuvarande kan komma att medföra att det blir svårare för var och en av dessa att på ett tillfredsställnde sätt följa den tekniska utvecklingen på det område för vilket ledamoten närmast har att svara. Det är uppenbarligen angeläget att inte vidta åtgärder som skulle försvåra för ledamöterna att hålla fullgod kontakt med vad som sker på teknikens område. Utifrån denna synpunkt synes en nedskärning av antalet ledamöter olämplig och ägnad att sänka kvaliteten i avgörandena.

Det finns också andra skäl som talar mot att införa ett system med permanenta föredragande. Ett sådant system skulle sannolikt leda till bl. a. att tjänsterna besattes med äldre tekniker, vilket, förutom vissa ogynnsamma konsekvenser från personalpolitisk synpunkt, skulle med­föra att fyra högt kvalificerade tekniker kom att delta i handläggningen av patentärenden. Detta skulle innebära ett visst slöseri med tillgängliga personella reurser.

Vad nu sagts innebär emellertid inte att föredragning av patentären­den kan anses sakna mening eller inte vara till hjälp för ledamötema. I många fall underlättar säkerligen en god föredragning det fortsatta

7   Riksdagen 1976/77. 1 saml nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                     98

studiet av ärendet och gör det lättare att tränga in i. Särskilt i fråga om digra ärenden (surdegar) bör föredragningshjälp regelmässigt utnyttjas för att främja besvärsavdelningens arbete. Sådan hjälp får också antas befria ledamötema från åtskilligt rutinarbete. Föredragning i besvärs­avdelningen ger dessutom utmärkt träning i handläggning och bör ut­nyttjas som ett led i utbildningen av yngre tekniker i verket. Inrättas fasta tjänster, finns emellertid en risk för att föredragningsskyldigheten låses till ett fåtal tjänstemän och att denna typ av utbildning berövas många som skulle få stor nytta av erfarenhet från föredragning i be­svärsavdelningen. Begränsningen till ett fåtal fasta föredragande skulle också medföra att den "flytande" representation av de tekniska specia­liteterna som blir en följd av ett mera rörligt föredragandesystem skulle gå förlorad. En sådan utveckling torde vara att beklaga även från den synpunkten att ledamötema på besvärsavdelningen därigenom skulle bli isolerade från en värdefull kontakt med de yngre teknikerna i verket som nyligen lämnat de tekniska högskolorna med färska teore­tiska kunskaper.

Den bedömning för vilken nu redogjorts leder till att utredningen inte anser sig böra föreslå inrättandet av fasta tjänster som föredra­gande på besvärsavdelningen av den typ som förordats i motionen 1972: 924. Enligt utredningens uppfattning förtjänar emeUertid att prövas huruvida inte en viss ökad användning av särskilda föredragande skulle gagna arbetet på besvärsavdelningen och bidra till att höja effektiviteten. Detta synes lämpligen kunna åvägabringas genom en systematisering av det f. n. tillämpade förfarandet med tillfällig inlå­ning av yngre tekniker från patentavdelningen för föredragning på besvärsavdelningen på så sätt, att det inrättas ett visst antal förordnan­den som föredragande i besvärsavdelningen, förslagsvis minst två för varje avdelning. Förordnandena bör avse en tid av cirka två år och böi kunna förlängas med ytterligare något år, om så finnes lämpligt. Enligt utredningens mening bör därför i instruktionen för patentverket före­skrivas skyldighet för ledamot på patentavdelningen att på anmodan av verkschefen åta sig sådant förordnande. Den förordnade torde under tjänstgöringen som föredragande böra ha kvar sin ordinarie lön och därjämte få uppbära ett visst fast arvode. Storleken av detta torde få avgöras förhandlingsvägen. Till dessa förordnanden bör i första hand väljas tekniker med tre—fyra års erfarenhet av arbetet på patentavdel­ningen. Utredningen förutsätter att uttagningen av föredragande sker efter samråd med chefen för patentavdelningen och ordförandena i be­svärsavdelningen så att förordnandena kan anpassas så smidigt som möjligt med hänsyn till aktueUa behov och tUlgängliga personella resurser. Det förordade systemet innebär inte något hinder mot att fö­redragande tillfälligt förordnas för visst mål eller annan speciell upp­gift, om särskilda skäl påkallar det.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    99

I fråga om varumärkes-, mönster- och namnärenden torde i varje fall f. n. något särskilt system för föredragning inte behövas.

Ett system av nu angivet slag skulle innebära en stabUisering av det hittills tillämpade förfarandet med tUlfällig inlåning av yngre tekniker från patentavdelningen och medföra ett visst resurstillskott för besvärs­avdelningen. De från olika håll påtalade olägenheterna med avdel­ningens beroende av sådan tillfällig hjälp som ställs till förfogande från andra enheter inom patentverket torde därigenom vara undanröjda. Systemet skulle dessutom ha den fördelen att det tillåter en från utbild­nings- och rekryteringssynpunkt önskvärd cirkulation av yngre tekniker.

Sedan ett system av sålunda förordad beskaffenhet prövats under några år, torde en utvärdering kunna ske för att bedöma huruvida mo­difikationer i den ena eller andra riktningen är påkallade. Om försöks­verksamheten ger till resultat att systemet bör permanentas, synes lämp­ligt att i lagen om besvärsavdelningen ta in en bestämmelse om att det för beredning och föredragning av mål i besvärsavdelningen finns sär­skilda jänstemän (jfr 7 § förvaltningsdomstolslagen).

Vad gäller kostnadsaspekten får man med hänsyn till personaltill­gången under budgetåret 1975/76 räkna med att det uppkommer ett behov av att täcka främst de luckor som uppstår på patentavdelningen genom att ett visst antal tekniker därifrån förordnas att tjänsgöra som föredragande i besvärsavdelningen. A andra sidan bortfaller den nu­varande tillfälliga inlåningen motsvarande två—tre manår. Den effek­tiva kostnadsökning som kan komma i fråga torde kunna antas stanna vid ett belopp motsvarande lönekostnaden för fem—sex yngre tekniker i lönegraderna F 13—14. Härtill kommer utgiften för de arvodestill-lägg som föredragandena förutsätts erhålla. Totalt torde kostnadsök­ningen räknat efter 1976 års löneläge komma att stanna vid cirka en halv million kronor. Denna kostnad får vägas mot de ökade resursei som besvärsavdelningen tillförs och som kan antas medföra att leda­möternas kapacitet kan utnyttjas bättre, varigenom antalet avgöranden kan väntas stiga.

9    Vissa frågor rörande muntlig förhandling 9.1 Rätten att få till stånd förhandling

9.1.1 Nuvarande ordning m.m.

Enligt 9 § i arbetsordningen för besvärsavdelningen kan ledamot på avdelningen sätta ut muntUg förhandling för beredning av ett ärende. I 23 § andra stycket i instmktionen (1965: 658) för patent- och registre­ringsverket föreskrivs vidare att begäran av sökande eller behörig invändare om muntlig förhandling i patent-, varumärkes- eller namn­ärende inte får avslås, såvida vederbörande inte förut beretts tillfälle att

 

Prop. 1976/77: 96                                                    100

yttra sig vid sådan förhandling på den avdelning, byrå eller sektion, där ärendet handläggs.

1 fråga om den nuvarande frekvensen av muntliga förhandUngar i besvärsavdelningen kan nämnas att sådana sattes ut att äga rum för år 1972 i 137 fall, år 1973 i 129 fall och för år 1974 i 130 fall. Förhand­lingarna sattes nästan undantagslöst ut på begäran av part. Av de för år 1972 utsatta förhandlingarna inställdes 17 (12 %), medan motsva­rande siffra för år 1973 utgjorde 12 (9 %) och för år 1974 29 (22 %). I ett mindre antal fall berodde detta på att besvären återkallades. Antalet fall, där redan utsatta förhandlingar fått flyttas på begäran av part, uppgick under nämnda år till 35 (25 %), 21 (16 %) respektive 28 (22 %).

Vid överläggning med besvärsavdelningens nuvarande ledamöter har påtalats att de muntliga förhandlingarna är betungande och att mäng­den inställda och flyttade förhandlingar skapar problem från planerings­synpunkt.

Utredningen har tagit upp frågan om rätten att få till stånd muntlig förhandling vid överläggning också med företrädare för patentverkets kundkrets. Det har därvid betonats att man från kundkretsens sida fäster stor vikt vid möjligheten att få till stånd muntlig förhandling. Häri anses ligga en garanti för att besvärsavdelningens ledamötei verkligen förstått vad man velat ha fram i ärendet. Det har vidare anförts att man i praktiken ofta begär muntlig förhandling närmast för att få ett begrepp om när ett ärende kan väntas komma upp till slutligt avgörande. Som ett alternativ har framförts tanken på att man från besvärsavdelningens sida alltid skulle ge ett slutföreläggande, när tiden för ärendets avgörande närmar sig. Detta skulle i viss utsträck­ning kunna fylla funktionen att hålla parterna informerade och ge dem möjlighet att överväga, om ytterligare material framkommit som bör redovisas före avgörandet.

1 detta sammanhang är av intresse att man i betänkandet med för­slag till inrättande av ett nordiskt patentråd (Nordisk utredningsserie 1968: 1) förordade en regel av innebörd att parts begäran om muntlig förhandling skulle tillmötesgås, om det inte var uppenbart att sådan för­handling var utan betydelse för ärendet (artikel 27 andra stycket i den föreslagna överenskommelsen mellan de nordiska staterna om en ge­mensam besvärsinstans i patentärenden). I motiven till denna regel anfördes att en begäran om muntlig förhandling som huvudregel borde bifallas, dvs. att partens egen bedömning av nödvändigheten att hålla sådan förhandling borde vara avgörande, och att en begäran om för­handling borde kunna avslås bara om det var uppenbart att man genom en sådan inte kunde antas tillföra saken något nytt av betydelse eller om det fanns grund för antagande att framställningen gjorts i syfte att sätta "sägen i langdrag" (bet. s. 155). Den föreslagna regeln komplet-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    101

terades med en bestämmelse av innebörd att parterna skulle beredas tillfälle att inom viss tid skriftligen slutföra sin talan, om en begäran om muntlig förhandling avslogs.

Principen att en part inte har någon ovillkorlig rätt att få till stånd muntiig förhandling ligger till grund också för bestämmelsen i 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen. Där föreskrivs sålunda att munt­lig förhandling skall hållas i kammarrätt, skatterätt och länsrätt, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obe­hövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.

9.7.2 Överväganden och förslag

Frågan huruvida part skall ha ovillkorlig rätt till muntlig förhandling skall inte ges en överdriven betydelse. Det är uppenbart att ett slopande av rätten till muntlig förhandling inte skulle komma att på ett dras­tiskt sätt ändra frekvensen av förhandlingar. Besvärsavdelningen kan inte förväntas — annat än i undantagsfall — ha fömtsättningar att be­döma parts möjligheter att vid muntiig förhandUng tillföra målet något av värde. Det är därför att räkna med att parts begäran om sådan förhandling i allmänhet kommer att bifallas. A andra sidan kan inte bestridas att förhandling i åtskilliga fall begärs utan att part har något ytterligare att anföra utöver vad som redan framförts skriftligen. Den nuvarande ordningen synes inte ägnad att förebygga att förhandling begärs slentrianmässigt eller i syften som ligger vid sidan om intresset att tillföra saken något nytt. En förändring som ger besvärsavdelningen befogenhet att vägra muntlig förhandling som uppenbarligen saknar legitimt ändamål kan möjligen medverka till att parterna i allmänhet bättre överväger behovet av en muntlig förhandling, innan begäran om sådan framförs. Enligt utredningens uppfattning bör därför den hit-tUlsvarande ovillkorliga rätten för part att få till stånd muntlig förhand­ling i besvärsavdelningen modifieras. En sådan modifikation synes lämp­ligen kunna ske genom att införa en regel som nära ansluter tUl den som föreslagits i ämnet i betänkandet angående tillskapandet av ett nor­diskt patentråd. Utredningen har därför tagit upp en sådan regel i 9 § i den föreslagna lagen om besvärsavdelningen. Denna regel torde dess­utom tUlgodose det från kundkretsens sida angivna önskemålet om att part hålls informerad om tiden för avgörande av besvär.

9.2 Offentlighet vid muntlig förhandling

Utredningen vill i detta sammanhang också beröra en annan fråga av intresse i samband med muntlig förhandling, nämligen humvida sådan förhandling bör vara offentlig. Det finns f. n. inte någon uttryck­lig bestämmelse i detta ämne, och muntlig förhandling i besvärsavdel­ningen har följaktiigen inte hittills varit offentiig.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    102

Något bärande skäl för denna ordning för ett domstolsliknande organ som besvärsavdelningen torde emellertid knappast kunna påvisas. Av 22 § patentlagen följer att handlingarna i ärendet, bortsett från visst specialfall rörande företagshemlighet,i är offentliga vid tiden för ären­dets handläggning i besvärsavdelningen. Principen om offentlighet vid muntlig förhandling har också slagits fast i förvaltningsprocesslagen (16 §), låt vara att möjligheterna att förordna om handläggning inom stängda dörrar där är något vidare än vad som gäller enligt rättegångs­balken. Samma princip ligger vidare till grund för bestämmelsema i ar­tikel 29 i det tidigare (avsnitt 9.1.1) nämnda förslaget till överenskom­melse om en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden.

Utredningen föreslår — med beaktande av att besvärsavdelningen nu avses att också formellt göras till förvaltningsdomstol — att principen om offentiighet genomförs i fråga om muntlig förhandling. Härigenom bringas förfarandet i överensstämmelse med vad numera allmänt gäller för förvaltningsdomstolar. Bestämmelser i ämnet har tagits upp i 10 § i den föreslagna lagen om besvärsavdelnmgen. De har utformats efter mönster av nyssnämnda artikel 29 i förslaget tUl nordisk besvärsinstans. Rörande den närmare tillämpningen av bestämmelserna hänvisas tUl specialmotiveringen.

10    Begränsning av möjligheten att jämka patentkraven m. m. 10.1 Nuvarande ordning

Enligt 13 § patentlagen (PatL) får en ansökan om patent inte ändras så, att patent söks på något som inte framgick av ansökningshandling­arna, när ansökningen gjordes eller enligt 14 § samma lag skall anses gjord. Med ansökningshandlingar avses i detta sammanhang de i 19 § patentkungörelsen (PatK) angivna grundhandlingama — dvs. i första hand beskrivning med tillhörande ritning och patentkrav avfattade på svenska, danska eller norska språket — som förelåg när ansökningen gjordes.

Förbudet mot ändring i 13 § PatL — som tillkommit på gmnd av de rättsverkningar som är förbundna med ansökningens ingivande — rUctar sig mot såväl ett införande i patentkraven av nya bestämningar (en inskränkning av skyddsomfånget), vilka inte har stöd i gmndhand-lingarna, som ett avlägsnande ur patentkraven av bestämningar (en ut­vidgning av skyddsomfånget) vilket innebär att krav riktas på en upp­finning utöver vad som framgick av grundhandlingama. Däremot träf­far förbudet inte sådana ändringar som innebär ett förtydUgande, en inskränkning eller en utvidgning som håller sig inom ramen för det

1 Här bortses också från specialregleringen rörande försvarsuppfinningar.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   103

som framgår av grundhandlingarna. Rörande den närmare innebörden härav vill utredningen hänvisa till vad i detta hänseende anfördes av de nordiska kommittéema ideras slutbetänkande (Nordisk utredningsserie 1963: 6 s. 197—200) som ligger till gmnd för gäUande lagstiftning i ämnet.

I syfte att hålla i sär de olika former av ändring av patentkraven som sålunda regleras — direkt och indirekt — inom ramen för PatL be­nämns i fortsättningen den sist angivna typen av s. a. s. tillåtna änd­ringar för jämkning av patentkraven.

Jämkning av kraven kan av sökanden göras självmant eller, vilket torde vara det vanliga, med anledning av innehållet i tekniskt föreläg­gande som utfärdats i samband med granskning av ansökningen inom patentverket och som i regel hänvisar till den inom verket gjorda utred­ningen om nyhetsläget. En mot ansökningen gjord invändning enligt 21 § PatL kan givetvis också vara av beskaffenhet att föranleda jämk­ning.

Enligt vad som f. n. gäller, är rätten att jämka patentkraven inte be­gränsad till handläggningen i första instans, dvs. i patentavdelningen.i I överensstämmelse med rådande uppfattning avser prövningen i över­instanserna, liksom i patentavdelningen, att åstadkomma en materiellt sett riktig bedömning av patentansökningen i syfte att skapa det rätts­skydd som ter sig motiverat i det enskilda fallet. Härav anses f. n. följa att ny utredning får tUlföras i såväl besvärsavdelningen som regerings­rätten. Så kan ske på initiativ av såväl sökanden, invändare (i besvärs­avdelningen) som överinstanserna själva. Överinstansemas prövning tor­de dock såtUlvida få anses vara begränsad, att de inte självmant har att ta initiativ i frågan humvida en ansökan skulle kunna leda till pa­tent, om den inskränktes på visst sätt. Det förekommer emellertid i viss utsträckning att man från besvärsavdelningens sida informellt med sö­kanden diskuterar frågan om en begränsning av kraven i syfte att uppnå ett rimligt resultat. Sökanden torde också enligt rådande praxis, som har stöd i förarbetena tUl gällande lagstiftning, kunna begära prövning av alternativa krav på så sätt, att han i första hand påkallar överpröv­ning av de vidare krav som underkänts i lägre instans och i andra hand begär prövning av mera begränsade krav som inte tidigare varit föremål för bedömande.2

Jämkning av patentkraven i regeringsrätten — med eller utan bibe­hållet yrkande om överprövning av de ursprungligen framställda kraven

1       Jämkning av kraven i överinstanserna torde grundas på en analogisk till-
lämpning av bestämmelserna om patentansökan och dess handläggning i

2 kap. PatL (däribland 13 § PatL) som har stöd i förarbetena till PatL; jfr
dep.cbefsuttalande i NJA II: 1968 s. 51.

2 Jfr Nordisk utredningsserie 1963: 6 s. 262. Någon principiell ändring i detta hänseende torde inte ha åsyftats med förslaget om inrättande av ett nordiskt patentråd; jfr Nordisk utredningsserie 1968:1 s. 114.

 

Prop. 1976/77: 96                                                              104

— föranleder regelmässigt remiss till besvärsavdelningen. I själva ver­ket remitteras f. n. i princip alla besvär i patentmål till besvärsavdel­ningen.' Eftersom rätten till jämkning enligt nu gällande regler är i princip obegränsad, händer det att remiss till besvärsavdelningen före­kommer mer än en gång i samma ärende. Antalet remisser från rege­ringsrätten tUl besvärsavdelningen, i de allra flesta fall föranledda av jämkning av patentkraven, har under senare år — i takt med det starkt Ökade antalet besvär i patentärenden och därmed sammanhängande ök­ning av antalet fullföljda mål — stigit kraftigt som framgår av nedan­stående tabell.

Är                        Antal remisser från regeringsrätten

l:a          2:a         3:e         4:e         Summa

1963                                                                                                                                                                22

1964                                                                                                                                                                29

 

1965                                          15            1            —                          16

1966                                          13            4            —                          17

1967                                          24            2             1                          27

1968                                          42            6            —                          48

1969                                          61          11            —                          72

1970                                          73          12             2                          87

1971                                          66            9            —                          75

1972                                          75          25             4                        104

1973                                          76            8            —                          84

1974                   88          13             4                            3      108
1975»                 65          18             3      —                 86

1 Eftersom besvärsavdelningen f. n. inte formellt har stäUning som förvalt­ningsdomstol, föreligger inte något hinder mot sådan remiss (se 13 § förvalt­ningsprocesslagen). " T. o. m. 15 november.

Den arbetsinsats som krävs i samband med handläggningen av re­misser varierar. Det kan ibland naturligtvis förhålla sig så, att berörda befattningshavare fortfarande har ärendet i minnet och inte behöver lägga ned lika mycket arbete på att bedöma konsekvenserna av en jämkning av patentkraven i ärendet som på att sätta sig in i ett helt nytt ärende. Man får emellertid inte förbise, att det stundom kan ha förflutit avsevärd tid mellan remissen och den tidigare handläggningen. Vidare är det inte alltid säkert, att samma befattningshavare som tidi­gare handlagt ärendet är tillgängliga för att handlägga remissen. Det måste också understrykas, att en jämkning av patentkraven stundom medför att ärendet måste prövas från helt nya utgångspunkter vad gäl­ler patenterbarhetsbedömningen. Detta kräver en betydande arbetsin­sats. Vad gäller remisserna från regeringsrätten till besvärsavdelningen är dessutom att märka det speciella ansvar besvärsavdelningens ledamö­ter med fog känner med tanke på den tekniska sakkunskap som är kon­centrerad till avdelningen och som saknar motsvarighet i regeringsrät­ten. Man kan därför utgå från att remisserna från regeringsrätten tiU besvärsavdelningen ofta kräver en arbetsinsats som knappast understi-

 

Prop. 1976/77: 96                                                   105

ger vad som skulle fordras för handläggning av motsvarande antal nya ärenden. Detta innebär i praktiken att f. n. cirka 10 procent av besvärs­avdelningens totala kapacitet tas i anspråk för handläggning av remis­ser från regeringsrätten (jfr avsnitt 4.2.2).

10.2 Utredningens överväganden

10.2.1 Allmänna synpunkter

Mot bakgmnd av den relativt stora betydelse som den f. n. rådande obegränsade rätten att jämka patentkraven visat sig ha från arbetsbör-de- och effektivitetssynpunkt, har utredningen funnit skäl att närmare granska denna fråga och därmed sammanhängande allmänna spörsmål om rätten till fullföljd av talan mot besvärsavdelningens beslut.

Rätten till jämkning av kraven måste ses mot bakgmnden bl. a. av det för denna typ av förvaltningsärenden i särskilt hög grad rådande förhållandet att sökanden ofta inte har mer än begränsad, om ens nå­gon, möjlighet att i förväg känna till fömtsättningama i nyhets- och annat avseende för att erhålla det skydd i form av patent som uppfin­ningen i fråga kan förtjäna. Sådan kännedom får han mestadels först under handläggningen av ansökningen i patentavdelningen i samband med den dialog som då uppkommer med anledning av tekniskt före­läggande som utfärdats efter företagen granskning av ansökningen. Denna rätt till jämkning förekommer i alla jämförbara länder. Redan på grund härav står det klart, att någon omprövning av rätten till jämk­ning av kraven såvitt gäller handläggningen i patentavdelningen inte bör förekomma.

10.2.2 Jämkning av kraven i besvärsavdelningen

Vad gäller handläggningen i besvärsavdelningen är förutsättningarna i viss mån annorlunda. Det kan med visst fog göras gällande att sökan­den under handläggningen i patentavdelningen borde kunna på ett ut­tömmande sätt utforma de krav som enligt hans mening kan komma i fråga. I detta sammanhang måste emellertid till en början beaktas att den av patentavdelningen numera praktiserade s. k. kompakta hand­läggningsmetoden sannolikt innebär en viss minskning — jämfört med tidigare rådande förhållanden — av sökandens möjligheter att redan under handläggningen i patentavdelningen göra den jämkning som kan vara påkallad. Ett förbud mot jämkning av kraven i besvärsavdelningen skulle också medföra risk för att handläggningen i patentavdelningen ofta komplicerades i onödan genom att sökanden s. a. s. för säkerhets skull från början skulle komma att belasta ansökningen med alla tänk­bara alternativa krav. Detta skulle snabbt kunna leda till en allmän nedgång i effektiviteten på patentavdelningen, vilket vore synnerligen olyckligt. Ett sådant förbud skulle dessutom innebära ett så kraftigt

 

Prop. 1976/77: 96                                                    106

avsteg från hävdvunnen nordisk sedvana och rättsuppfattning på om­rådet, att det knappast kan övervägas i detta begränsade sammanhang. Utredningen finner således ej anledning att nu föreslå någon inskränk­ning i rätten att jämka patentkraven i besvärsavdelningen.

10.2.3 Rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten

10.2.3.1 Tidigare överväganden m. m.

Frågan om jämkning av kraven i regeringsrätten står uppenbarligen i nära samband med det allmänna spörsmålet om rätten tUl fullföljd av talan mot besvärsavdelningens beslut. Detta spörsmål berör f. ö. inte bara patentmålen utan också vammärkes- och mönstermålen.

Frågan var föremål för uppmärksamhet redan i samband med till­komsten av PatL. I sitt remissyttrande över det nordiska kommittébe­tänkandet med förslag till ny patentlagstiftning (Nordisk utredningsse­rie 1963: 6) väckte patentverket tanken på att avskära rätten att full­följa talan hos regeringsrätten. Det framhölls därvid att tvistefrågan i det stora flertalet patentärenden är av utpräglat teknisk karaktär och att det i sådana frågor inte kan sägas att regeringsrätten har bättre för­utsättningar än besvärsavdehiingen att komma tUl ett riktigt resultat. Med hänvisning till den då påbörjade utredningen av frågan om inrät­tande av en gemensam nordisk besvärsinstans, fann emellertid departe­mentschefen att regeringsrätten borde tills vidare behållas som högsta instans (NJA II: 1968 s. 51). De nordiska kommittéerna, som utredde frågan om inrättande av en gemensam nordisk besvärsinstans, stannade i sitt betänkande för att inte föreslå någon begränsning i klagorätten till det av kommittéema föreslagna nordiska patentrådet (Nordsk utred­ningsserie 1968: 1 s. 101—103).

Rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten övervägdes av förvalt­ningsdomstolskommittén i samband med spörsmålet om undantag från den av kommittén förordade allmänna ordningen att förvaltningsmål borde passera kammarrätt och få fullföljas därifrån bara efter särskild tiUståndsprövning. Såvitt gäller patentmål och vissa närstående mål fann kommittén — med hänsyn tUl dessa måls natur och kvaliteten av den prövning som bestås dem i besvärsavdelningen — att det var över­flödigt att skjuta in en domstolsinstans mellan besvärsavdelningen och regeringsrätten. Mot bakgrund av den "faktiska domstolsmässighet" som utmärker besvärsavdelningens prövning kunde det enligt kommittén t. o. m. sättas i fråga, om inte prövningstillstånd borde krävas för full­följd av talan hos regeringsrätten. Eftersom besvärsavdelningen "i sträng mening" inte kunde anses utgöra en domstol, ansåg sig kommittéen dock inte böra föreslå att "f. n." några särskilda vUlkor ställdes upp för sådan fullföljd (SOU 1966: 70 s. 323—324). I sitt remissyttrande

1 Resonemanget fördes därvid mot bakgrund av frågan om omfattningen av besvärsrätten för invändare (NJA II: 1968 s. 50—51).

 

Prop. 1976/77: 96                                                    107

över kommitténs betänkande ifrågasatte patentverket, om man inte borde överväga krav på prövningstillstånd. Verket tog i sammanhanget också på nytt upp tanken att låta besvärsavdelningen vara sista instans (prop. 1971: 30 s. 52). I förslaget till lag om allmänna förvaltningsdom­stolar m. m. anförde emellertid departementschefen helt kortfattat att den tidigare rådande ordningen med fullföljd av talan hos regerings­rätten borde behållas "åtminstone tills vidare" (prop. 1971: 30 s. 80; ang. skälen för denna ståndpunkt jfr avsnitt 6.4). Någon inskränkning i den dittillsvarande möjligheten att i obegränsad omfattning fullfölja talan hos regeringsrätten mot avgöranden av besvärsavdelningen i pa­tent-, varumärkes- och mönstermål gjordes således inte i samband med den reform av förvaltningsprocessen som genomfördes år 1971.

10.2.3.2        Uttalanden i samband med näringsutskottets behandling av
motionen 1972: 924

Frågan om en begränsning av rätten att fullfölja talan hos regerings­rätten togs åter upp i motionen 1972: 924. Om besvärsavdelningen bygg­des ut på det sätt motionärema föreslagit, dvs. omvandlades till en fri­stående förvaltningsdomstol, fanns det enligt deras mening inte något principiellt betänkligt mot att göra avdelningen tUl sista instans. I varje fall borde vid den angivna lösningen krav på prövningstillstånd gälla för mål från besvärsavdelningen liksom för mål från kammarrättema (NU 1972: 56 s. 4).

Tanken att helt avskära rätten till fullföljd mot besvärsavdelningens beslut vann inte något gehör under remissbehandlingen i samband med näringsutskottets behandling av motionen 1972: 924 (NU 1972: 56 s. 12—14). Bl. a. anfördes från såväl regeringsrättens ledamöter som pa­tentverket — i det senare fallet med ändring av tidigare intagen stånd­punkt i frågan — att motionärerna underskattat de rättsliga aspekterna på patentmålen och betydelsen av den överprövning som sker i rege­ringsrätten. Också från näringslivets sida var man kritisk mot tanken att slopa fullföljdsrätten. Däremot fick tanken på att införa krav på pröv­ningstillstånd ett betydligt gynnsammare mottagande. Som fömtsättning härför angavs dock utryckligen av regeringsrättens ledamöter att be­svärsavdelningen organiserades som en fristående förvaltningsdomstol.

10.2.3.3        Inställningen hos kundkretsen

Vid de överläggningar utredningen haft med företrädare för patent­verkets kundkrets har understmkits den betydelse man från kundkret­sens sida tillmäter rätten att fullfölja talan hos regeringsrätten särskilt vad gäller patent- och varumärkesmål.

10.2.3.4        Utredningens ståndpunkt

De överväganden som gjorts inom utredningen har lett till att utred-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    108

ningen anser att tanken på att helt avskära rätten till fullföljd hos re­geringsrätten och att låta besvärsavdelningen bli sista instans i patent-, varumärkes- och mönstermål bör avvisas. Detta gäller i och för sig oberoende av huruvida besvärsavdelningen är organiserad som en fri­stående förvaltningsdomstol eller görs till förvaltningsdomstol med bi­behållet administrativt samband med patentverket på sätt utredningen föreslår (avsnitt 6.5). I likhet med bl. a. regeringsrätten anser utred­ningen att de rättsliga problem som här ofta förekommer, exempelvis tiUämpningen av 2 § andra och tredje styckena PatL, är av så kvalifi­cerad beskaffenhet att det ter sig olämpligt att helt avskära sökandena från rätten att få sådana frågor prövade av den högsta förvaltningsdom­stolen i landet.

10.2.4 Frågan om prövningstiUstånd

Samma betänkligheter som redovisats i föregående avsnitt kan inte anses föreligga mot att såtillvida begränsa fullföljdsrätten som att låta denna, i likhet med vad som är fallet i fråga om det stora flertalet andra förvaltningsmål, bli beroende av tillståndsprövning. De skäl som hittills föranlett att patent-, vammärkes- och mönstermålen tagits un­dan från kravet på tillståndsprövning torde som framgått av vad tidi­gare anförts (avsnitt 10.2.3.1) ha varit mera av formell än av saklig karaktär och inte hänfört sig till målens beskaffenhet i och för sig utan stått i samband med den oklarhet som rått i fråga om besvärsavdel­ningens förvaltningsrättsliga ställning. Med den av utredningen före­slagna lösningen att nu undanröja denna oklarhet och att uttryckligen göra besvärsavdelningen till förvaltningsdomstol, får frågan om krav på prövningstillstånd för fullföljd av talan givetvis ökad aktualitet.

Utredningen har med utgångspunkt från vad nu sagts övervägt frå­gan om införande av tillståndsprövning i mål som fullföljs från besvärs­avdelningen. Dessa överväganden har emellertid lett till att utredningen inte anser sig böra förorda sådan prövning. Skälet härtill är framför allt att söka i de svårigheter som befunnits föreligga att ställa upp lämpliga kriterier för tUlstånd att få målen prövade i regeringsrätten. Den i 36 § förvaltningsprocesslagen under 1 upptagna prejudikatdi-spensgmnden skulle vara svår att tillämpa. I praktiken är det nämligen förenat med stora svårigheter att i det enskUda fallet avgöra värdet av prövning från prejudikatsynpunkt. Problemen i de mål som det här gäller avser regelmässigt tekniska detaljer av så varierande beskaffenhet att det mestadels får anses tveksamt vilka slutsatser från prejudikatsyn­punkt som kan dras av avgörandet i ett visst fall. Värdet av prövningen hos regeringsrätten i dessa mål ligger — bortsett från en allmän kon­troll av formell beskaffenhet — snarare i den kvalificerade och samlade bedömningen av huruvida avgörandena i besvärsavdelningen står i överensstämmelse med de gmndläggande värderingar på vilka den till-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    I09

lämpliga lagstiftningen vilar. Om systemet med prövningstillstånd skulle införas i patentmålen, är det dessutom tveksamt, om man skulle vinna något i form av förkortad handläggningstid. Med hänsyn till vad nyss sagts om den speciella karaktären av patentmålen torde det i många fall vara nödvändigt med en tämligen ingående föredragning för en säker bedömning av huruvida prövningstUlstånd skall ges eller inte.

Utredningen har också övervägt vissa av de av förvaltningsdomstols-kommittén ursprungligen föreslagna supplerande dispensgrunderha, t. ex. målets svårbedömlighet (jfr SOU 1966: 70 s. 316—322) men som tidigare antytts slutligen stannat för att inte föreslå någon tillstånds­prövning.

10.3 Utredningens förslag

Utredningen har funnit att en framkomligare väg att lösa åtminstone vissa av de problem som här föreligger består i att avskära den f, n. rådande möjligheten att jämka patentkraven i regeringsrätten. Det måste från rättssäkerhets- och annan synpunkt anses tillfyllest att sö­kanden har möjlighet att ända fram till avslutandet av handläggningen i andra instans göra de jämkningar som kan anses påkallade. En sådan reform skulle dessutom innebära att regeringsrättens befattning med patentmålen bringades i bättre överensstämmelse med den högsta för­valtningsdomstolens prmcipiella uppgift att överpröva beslut som fattats av meUaninstansen och alltså inte få sig förelagd en fråga som inte bli­vit prövad i det överklagade beslutet. Det kan heller inte vara rimligt att det skall finnas möjlighet för part att fritt få ändra sin talan på sätt nyss sagts hos en högsta domstol, där möjligheten att föra talan i så gott som alla andra mål begränsas av regler om fuHföljdstillstånd med principiellt förbud att åberopa nya omständigheter och bevis.

Vid de överläggningar som utredningen haft med företrädare för pa­tentverkets kundkrets har uttalats förståelse för en sådan lösning. Sam­tidigt har dock betonats vikten av att handläggnmgen i patent- och be­svärsavdelningarna blir tillräckligt uttömmande. Från visst håll har där­vid uttryckts farhågor för att ett avskärande av rätten att jämka kraven i regeringsräten kan få den ogynnsamma konsekvensen att sökanden "hänger sig kvar" i besvärsavdelningen genom att där i större utsträck­ning än f. n. åberopa en rad alternativa och subsidiära krav.

Enligt utredningens uppfattning bör de farhågor som sålunda kom­mit till uttryck inte överdrivas. Även om en viss tendens i angiven riktning skulle uppkomma, är det enligt utredningens mening likväl bättre att besvärsavdelningen från början tvingas ta ställning till före­kommande alternativa och subsidiära krav. Detta torde med hänsyn till att det relevanta materialet i målet då är aktuellt för ledamöterna kräva en mindre merinsats än vad som är fallet, om ledamötema senare har

 

Prop. 1976/77: 96                                                    110

att åter sätta sig in i ärendet efter remiss från regeringsrätten med an­ledning av jämkning av kraven därstädes. En reform i åsyftad riktning kan enligt utredningens bedömning i själva verket på sikt antas i inte obetydlig grad komma att medföra en lättnad i besvärsavdelningens arbetsbörda genom bortfallet av ett stort antal remisser från regerings­rätten. Reformen medför nämligen att något sakligt behov av att in­hämta besvärsavdelningens uppfattning i allmänhet inte längre förelig­ger. Regeringsrätten kommer sålunda, efter en sådan reform, inte att få till bedömning frågor som inte prövats i besvärsavdelningen utan får endast att ompröva dess överklagade beslut. Härtill kommer att remiss från högre till lägre domstol i princip inte bör förekomma. Genomföres förslaget att uttryckligen göra besvärsavdelningen till förvaltningsdom­stol, kan regeringsrätten inte längre regelmässigt remittera målen för yttrande tUl besvärsavdelningen. Det framgår klart av förarbetena tiU förvaltningsprocesslagen att hörande av domstol som tidigare beslutat i saken endast bör komma i fråga i undantagsfall (prop. 1971: 30 s. 548).

Lagtekniskt synes vad sålunda förordas kunna lösas enklast genom att efter 25 § andra stycket första punkten PatL tillfoga en bestäm­melse av innebörd att fullföljd talan inte får avse andra patentkrav än sådana som prövats genom det beslut på besvärsavdelningen mot vilket talan föres.

Effekten av den föreslagna reformen torde bli densamma som i fråga om övriga målgrupper eftersträvas med föreskrifterna om prövnings­tiUstånd. Kan part inte få nya patentkrav prövade i sak av besvärsav­delningen, via regeringsrätten, är det troligt att inga andra patentmål fullföljs till regeringsrätten än de som är av principiellt intresse.

Det torde i detta sammanhang slutligen böra anmärkas att motsva­rande spörsmål inte lär vara aktuellt i fråga om varumärkes- eller mön­stermål.

11   Internationella perspektiv

11.1 Allmänna utgångspunkter

Som framgår av direktiven (avsnitt 1.1.) är utredningens uppgift i första hand att granska aktuella frågor med avseende på besvärsavdel­ningen som kan lösas oberoende av utvecklingen av patentadministra­tionen inom den tUltänkta europeiska patentorganisationen (EPO). Med betonande av att både organisationsfrågor och frågor om arbetsfor­merna måste på sikt bedömas i det intrenationella sammanhanget, har utredningen emellertid ålagts att i den mån det visar sig vara möjligt belysa också de mera långsiktiga problem som hänger samman med utvecklingen på det internationella planet. I första hand har därmed åsyftats principiella frågor som uppkommer vid en anpassning tUl ett integrerat europeiskt patentsystem.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    111

Huvudansvaret för bedömningen av den inverkan som den interna­tionella utvecklingen på det patenträttsliga området kan få på förhål­landena i Sverige åvUar patentpolicykommittén. Såvitt avser den i Washington år 1970 avslutade samarbetskonventionen (PCT) har kom­mittén i juni 1974 i betänkandet Internationellt patentsamarbete I (SOU 1974: 63) redovisat konsekvensema för svenskt vidkommande av ett tillträde till denna konvention och de lagstiftningsåtgärder som därvid aktualiseras. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs f. n. inom justitie- och handelsdepartementen. Kommittén har vidare i sitt i febmari 1973 framlagda betänkande Den europeiska patentkon­ventionen (H 1973: 1) redogjort för konsekvensema för svenskt patent­väsen av en anslutning tUl den europeiska patentkonventionen (EPC). Kommitténs bedömning låg till gmnd för det svenska ställningstagandet att underteckna EPC vid den diplomatiska konferens som ägde rum i Miinchen på hösten 1973. Genom beslut av Kungl. Maj:t den 1 mars 1974 har kommitténs uppdrag utvidgats tUl att avse också de författ­ningsändringar som föranleds av en svensk ratifieering av EPC. Kom­mittén väntas lägga fram ett betänkande härom under våren 1976. Arbetet bedrivs med sikte på att förslag skall kunna läggas fram inför riksdagen i slutet av år 1976 eller början av år 1977 om ratifieering av både EPC och PCT och rörande de ändringar i patentiagstiftningen som därvid påkallas. Som tidigare påpekats (avsnitt 5.1.1) beräknas EPC och PCT att träda i kraft i slutet av år 1977 eUer i vart faU under år 1978.

Utredningen har tidigare (avsnitt 5) — med utgångspmikt från pa­tentverkets långsiktsplan för perioden 1975—1985 — gjort en bedöm­ning av den inverkan som PCT och EPC kan beräknas få för besvärs­avdelningens del i fråga om framtida arbetsbelastning och resursbehov.

Som tidigare påpekats (avsnitt 5.1.2) kan den år 1974 tUlsatta varu­märkesutredningen tänkas komma att i sinom tid lägga fram förslag som kan påverka besvärsavdelningens arbetsuppgifter. En närmare be­dömning av vad detta kan leda till är emellertid inte möjlig att göra i dagens läge. ämnda utredning arbetar enligt direktiven från den för-utstätningen att Sverige skall tUlträda det internationella fördrag om registrering av varumärken (TRT) som antogs vid en diplomatkonferens i Wien år 1973. Utsikterna för att TRT skaU träda i kraft inom över­skådlig tid är emellertid ovissa. Ett ikraftträdande kan dessutom inte antas föranleda några avgörande ändringar i besvärsavdelningens orga­nisation. Utredningen lämnar därför i det följande detta projekt åt sidan. Detsamma gäller systemet med nordiska patentansökningar och projektet om en gemensam nordisk högsta instans i patentärenden, eftersom det, såvitt nu kan bedömas, inte förefaller realistiskt att något av dessa projekt kommer att förverkligas (jfr avsnitt 5.1.1 och 6.5).

Mot bakgmnd av vad nu anförts anser utredningen att den bör

 

Prop. 1976/77: 96                                                    112

inskränka sig till några randanmärkningar angående vissa principiella frågor som på sikt kan komma att aktualiseras för besvärsavdelnmgens vidkommande av elt ikraftträdande med svensk anslutning av PCT och — framför allt — EPC. Rörande den närmare innebörden av själva fördragen hänvisar utrednmgen till de fylliga redogörelser som härutin-nan lämnats av patentpolicykommittén i nyssnämnda betänkanden.

11.2 Inverkan av PCT

PCT syftar till en centralisering av prövningsförfarandet men ingri­per principiellt inte i den nationella patenträtten i de fördragsslutande staterna. Man räknar f. n. med att det bara är konventionens bestäm­melser om internationell ansökan och intemationell nyhetsgranskning som kommer at träda i kraft inom de närmaste åren. Det synes mindre sannolikt att systemet med internationell förberedande patenterbarhets-prövning kommer att få någon nämnvärd betydelse inom överskådlig tid. Oavsett hur utvecklingen därvidlag kommer att bli och oberoende av huruvida det svenska patentverket kommer att, såsom förutses av patentpolicykommittén, fungera som s. k. PCT-myndighet, torde PCT i och för sig inte föranleda några nämnvärda ändringar i besvärsavdel­ningens organisation eller av dess arbetsformer. Avdelningen kommer även inom ramen för PCT-systemet att i huvudsak få pröva besvär över beslut på patentavdelningen gmndade på en tillämpning av den nationella svenska patentlagstiftningen.

Som påpekats av regeringsrätten i dess remissyttrande över betän­kandet Internationellt patentsamarbete I (SOU 1974: 63) torde besvärs­avdelningen emellertid också ha att överpröva vissa beslut som ur­sprungligen fattats av den mottagande myndigheten eller den interna­tionella byrån och som därefter omprövats av patentavdelningen inom det svenska patentverket. Det rör sig här huvudsakligen om en tillämp­ning av artiklarna 17, 25 och 34 i PCT och regel 51 i tillämpnings­föreskrifterna tUl konventionen som bl. a. reglerar förfarandet då en del av en intemationell patentansökan inte gjorts till föremål för inter­nationell nyhetsgranskning och då mottagande myndighet vägrat att fastställa intemationell ingivningsdag för intemationell patentansökan. Patentpolicykommittén har i nämnda betänkande föreslagit vissa regler i ämnet avsedda att fogas in i patentlagen som 88 och 89 §§. Besvärs­avdelningens befattning med dessa frågor — för vUken, som påpekats av regeringsrätten, torde krävas vissa kompletteringar av den av kom­mittén föreslagna lagstiftningen — kommer att innebära att avdelningen utöver den normala tillämpningen av svensk patentlagstiftning får ge sig i kast med en tolkning av PCT och dess tillämpningsföreskrifter på de områden som det här gäller. I detta sammanhang vill utredningen också erinra om att regeringsrätten i nämnda yttrande föreslagit att

 

Prop. 1976/77: 96                                                   113

fullföljd hos regeringsrätten, med avvikelse från den annars princi­piellt gällande ordningen, inte bör få ske i dessa frågor, då prövning redan skett i tre instanser, dvs, mottagande myndighet/internationella byrån, patentavdelningen och besvärsavdelningen. Utredningen vill för sin del instämma i regeringsrättens uppfattning i denna del.

11.3 Inverkan av EPC

Rent principiellt inverkar EPC inte i något avseende på besvärsav­delningens organisation eller arbetsformer. Sedan EPC genomförts, kommer besvärsavdelningen — liksom f.n. — att få överpröva beslut på patenlavdelningen som avser ansökningar om patent i Sverige och som handlagts i enlighet med gällande svensk patentlagstiftning. Även om denna lagstiftning på vissa punkter kommer att harmoniseras med motsvarande bestämmelser i EPC — skiljaktigheterna i den materiella patenträtten är i och för sig ganska begränsade — och det givetvis är önskvärt att tUlämpningen i praxis av likartade bestämmelser i natio­nell svensk rätt och i EPC i fråga om patent som skall gälla i Sverige blir någorlunda enhetlig, föreligger det inte något formellt samband mellan det nationella svenska systemet och det europeiska systemet. Besvärsavdelningen kommer således inte att få ta någon befattning med tillämpningen av EPC. Detta blir på beslutsnivå en uppgift uteslu­tande för EPO.

Vad nu anförts om den rent principiella sidan av saken hindrar inte att tillkomsten av EPC indirekt kan komma att på sikt få betydelse för besvärsavdelningen och dess verksamhet bortsett från den förvän­tade minskningen i tillströmningen av besvär. Man torde därvid i första hand ha att rikta uppmärksamheten på sambandet mellan handlägg­ningen i första och i andra instans. Det är av flera skäl — bl. a. med hänsyn till det svenska patentverkets eftersträvade ställning som PCT-myndighet och det samarbete som avses att komma tUl stånd mellan patentverket och EPO i fråga om nyhetsgranskning m. m. — önskvärt att kvaliteten i handläggningen i patentavdelningen blir, även från for­mell synpunkt, i klass med motsvarande handläggning i EPO. Detta kan leda till att man efter mönster av förhållandena inom EPO anser sig böra övergå till ett system med kollegial handläggning på patent­avdelningen. Skulle därvid komma i fråga att använda ett kollegium på tre personer, kan detta föranleda att man har att överväga om inte i besvärsavdelningen för domförhet bör krävas fyra i stället för som f. n. tre ledamöter. Införandet av kollegial handläggning på patentav­delningen kan också få andra konsekvenser såvitt gäller handläggningen i besvärsavdelningen. Det kan sålunda finnas skäl att exempelvis när­mare överväga, om den kollegiala handläggningen i patentavdelningen kan göra det möjligt att koncentrera handläggningen i besvärsavdel-

8   Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                    114

ningen utan att därigenom minska rättssäkerheten, vilket skulle bidra till att minska handläggningstiden och höja effektiviteten. Med två kva­lificerade kollegiala instanser kan det vidare finnas anledning att på nytt ta upp frågan om rätten till fullföljd av talan mot besvärsavdel­ningens beslut i varje fall såvitt avser den tekniska bedömningen.

Det finns också andra problem som man kan ha anledning att över­väga i ljuset av en tids erfarenhet av EPO. Det är sålunda möjligt att det kommer att visa sig föreligga ett ökat behov av samordning av praxis på patentavdelningen, och det kan måhända förtjäna att under­sökas, om man kan finna någon form för att låta besvärsavdelningen härvidlag spela en mer aktiv roll än f. n. utan att man därigenom kom­mer i konflikt med avdelningens funktion som förvaltningsdomstol.! En annan fråga som man kan ha anledning att överväga i ett något längre perspektiv är om inte handläggningen av mål om ogiltighet av patent bör flyttas över från allmän domstol till besvärsavdelningen. EPC innebär en viss ökning av ogUtighetsgrundema och det är därför möjligt att antalet mål om ogiltighet av patent kommer att öka. Särskilt när det i sådana mål blir fråga om partiell begränsning av patentens skyddsomfång och omformulering av patentkraven förefaller besvärs­avdelningen att ha betydligt större förutsättningar än allmän domstol att nå riktiga resultat. Något principiellt hinder mot att låta en förvalt­ningsdomstol pröva dylika mål torde inte finnas. En sådan ordning skulle givetvis ställa krav på en viss utbyggnad av regelsystemet för besvärsavdelningen och leder i sin tur till ytterligare överväganden i fråga om handläggningen i regeringsrätten. Det torde dock vara för tidigt att nu gå närmare in på en bedömning av denna fråga.

12    Specialmotivering till lagförslagen

12.1 Förslaget till lag om besvärsavdelningen vid patent- och registre­ringsverket

Lagens rubrik

Utredningen har i samband med lagens rubrik övervägt frågan om beteckningen besvärsavdelning bör behåUas. Detta har föranletts del­vis av en viss tvekan huruvida inte en beteckning borde komma tUl an­vändning som klarare anger avdelningens ställning som förvaltnings­domstol. Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5) har utredningen emellertid funnit det vara förenat med påtagliga fördelar att behålla benämningen besvärsavdelning. Utredningen är medveten om att benämningen inte är helt lyckad från språklig synpunkt med hänsyn till särskilt det förhållandet att arbetet bedrivs på avdelningar.

1 Jfr Borggård i NIR 2—3/1975.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   115

Det har därför övervägts att använda något annat uttryck i stället för avdelning, t. ex. division, som tidigare funnits i fråga om kammarrätt och hovrätt. Nämnda uttryck har numera emellertid övergetts och överlag ersatts med avdelning. Ifrågavarande språkliga oegentlighet finns redan i 1967 års lag om besvärsavdelningen, och utredningen har slutligen stannat för att inte göra någon ändring heller i detta av­seende.

1 §

Paragrafen ersätter 1 § första stycket i 1967 års lag om besvärsav­delningen. 1 terminologiskt hänseende är att märka att uttrycket mål införts som en konsekvens av att besvärsavdelningen enligt förslaget avses att utgöra en förvaltningsdomstol.

2 §

Paragrafen ersätter i första hand 1 § andra stycket i 1967 års lag om besvärsavdelningen och 11 § i instmktionen för patentverket. Också 30 § i instruktionen berörs. Bestämmelserna är utformade efter mönster av främst 10 § förvaltningsdomstolslagen (1971: 289). Till skUlnad mot vad som gäller enligt 1967 års lag har i förslaget inte tagits in något visst minsta antal ledamöter. Detta torde stå i överenstämmelse med numera vedertagen praxis för exempelvis hovrätterna och kammarät-tema. Antalet ledamöter och tillgåingen också på annan personal be­stäms i personalförteckningen som anpassas efter det aktuella behovet (jfr 2 § hovrättsinstruktionen 1974: 692). Utredningen har i den allmän­na motiveringen (avsnitt 5.2) gjort en bedömning av det f. n. förelig­gande behovet av ledamöter. I paragrafen har uttrycket lagkunnig som tidigare använts, ersatts med lagfaren. Sistnämnda uttryck torde numera vara allmänt vedertaget i detta sammanhang.

I överensstämmelse med den ordning som gäller inom stora delar av domstolsväsendet bör i administrativ väg kunna förordnas tillfällig ledamot av besvärsavdelningen. Denna fråga bör liksom hittills regleras i instruktionen för patentverket. Skäl kan tala för att förordnande som. nu avses bestäms av besvärsavdelningen i plenum.

3 §

Paragrafen ersätter 1 § tredje stycket 1967 års lag om besvärsavdel­ningen och 12 § i instruktionen för patentverket. Även 30 § i instruk­tionen berörs. Som framgått av den aUmänna motiveringen innebär bestämmelserna i paragrafens andra stycke att verkschefen befrias från uppgiften att vara ordinarie ordförande på avdelning (avsnitt 7.4).

4 §

Paragrafen ersätter 2 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och 3 §

 

Prop. 1976/77: 96                                                    116

i den för besvärsavdelningen gällande arbetsordningen. Den har utfor­mats delvis efter mönster av 12 § förvaltnmgsdomstolslagen. Vad gäller deltagande av lagfaren ledamot bör uttrycket övervägande rättslig ka­raktär inte ges en alltför snäv innebörd. Så snart det i ett patentmål förekommer en rättslig fråga av större betydelse, t. ex. fråga om att avslå en begäran om prioritet, bör alltid lagfaren ledamot delta. Be­träffande paragrafens fjärde stycke torde erforderliga bestämmelser få tas upp i instruktionen för patentverket. Vissa bestämmelser av nu åsyftat slag finns f. n. upptagna i arbetsordningen för besvärsavdelning­en (8 §).

5 §

Paragrafen ersätter 4 § i gällande arbetsordning för besvärsavdel­ningen. Den har utformats delvis efter mönster av 5 § första stycket förvaltningsdomstolslagen. Regeln saknar motsvarighet för hovrätt och kammarrätt. Det har emellertid ansetts nödvändigt med en möjlighet att behandla viktiga frågor i plenum för att vid behov kunna åstad­komma en enhetiig bedömning inom besvärsavdelningen. Dess sam­lade uppfattning har stor normativ betydelse för handläggningen på patentavdelningen och för kundkretsen. En saklig skUlnad i förhållande till nuvarande regler i arbetsordningen föreligger såtUlvida, att i fråga om mönster-, varumärkes- och namnmål plenum utgörs av den ordi­narie avdelningen förstärkt med övriga lagfama ledamöter vid besvärs­avdelnmgen. I den allmänna motiveringen (avsnitt 7) har behandlats frågan om verkschefens ställning som ordförande i plenum.

6 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, har utformats efter mönster av 41 § förvaltningsprocesslagen.

7 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, har utformats efter mönster av 15 § förvaltningsdomstolslagen.

8 §

I 7—9 §§ i arbetsordningen för besvärsavdelningen och i 23 § i in­struktionen för patentverket finns vissa motsvarigheter till de bestäm­melser i förvaltningsprocesslagen, tiU vUka hänvisas i paragrafen. Det kan diskuteras, om hänvisningen tUl 9 § andra stycket förvaltnings­processlagen är nödvändig med hänsyn till de specialregler rörande muntiig förhandling som ges i 9 § i lagförslaget. En hänvisning till enbart 9 § första stycket förvaltningsprocesslagen skulle emellertid kunna vid ett ytligt betraktande ge det felaktiga intrycket, att förfa­rande bara är skriftligt. En hänvisning också till andra stycket i sist­nämnda paragraf har därför ansetts lämplig.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   117

9 §

Paragrafen ersätter vissa delar av 9 § i arbetsordningen för besvärs-avdelnngen och berör också 23 § i instruktionen för patentverket. Den är utformad efter mönster av artiklarna 27 och 28 i förslaget till över­enskommelse mellan de nordiska statema om en gemensam besvärs­instans i patentärenden (Nordisk utredningsserie 1968: 1). I den all­männa motiveringen har behandlats frågan om rätten att få till stånd muntlig förhandling (avsnitt 9.1.1 och 9.1.2).

10 §

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande bestämmelser. Den har utformats efter mönster av artikel 29 i nyssnämnda förslag till överens­kommelse om en gemensam nordisk besvärsinstans. I den allmänna motiveringen (avsnitt 9.2) har behandlats bakgmnden till de föreslagna bestämmelserna. Vad gäller tillämpningen av bestämmelserna bör un­derstrykas att kraven på att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar inte bör vara stränga. Parts uppgift att han anser risk föreligga för att företagshemlighet kommer att uppenbaras bör sålunda i all­mänhet godtas. Den i paragrafens andra stycke sista punkten angivna påföljden för obehörigt yppande av vad som förekommit vid förhand­ling inom stängda dörrar är densamma som finns i 39 § andra stycket förvaltningsprocesslagen.

11 §

Paragrafen ersätter 4 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen. Den utgör en konsekvens av besvärsavdelningens föreslagna ställning som förvaltningsdomstol och tiUgodoser flera tidigare uttalade önskemål om att vittne bör kunna höras direkt inför avdelningen (prop. 1966: 40 s. 276). Man torde emellertid inte ha anledning att vänta att besvärs­avdelningen kommer att begagna sig av möjligheten att hålla vittnes­förhör annat än i mycket begränsad omfattning. De förhållanden som i allmänhet avhandlas vid muntlig förhandling är sällan av den karak­tären att vittnesförhör är påkallat. I vissa fall, främst i fråga om s. k. öppen utövning, kan dock rena bevisfrågor bli aktuella, för vUkas be­dömande vittnesförhör kan vara av avgörande betydelse. Även om vittnesförhör sålunda kan ske, bör man hålla i minnet att det inom ramen för en i princip skriftlig handläggning kan vara svårt att vinna full klarhet i komplicerade frågor av nu nämnd art.

Andra och tredje punkterna har utformats efter mönster av tredje och fjärde punktema i 25 § förvaltningsprocesslagen. Där gjorda hän­visningar tUI vissa bestämmelser om straff och tvångsmedel har dock inte ansetts böra tas med i detta sammanhang. Detsamma gäller hän­visningen till reglerna om skyldighet att i vissa fall ersätta rättegångs­kostnad.

9   Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96

 

Prop. 1976/77: 96                                                    118

12 §

Paragrafen ersätter 13 § i arbetsordningen för besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 30 § förvaltningsprocesslagen.

13 §

Paragrafen ersätter 3 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 13 § förvaltningsdomstolslagen. Hänvis­ningen i sistnämnda paragraf till 29 kap. rättegångsbalken har dock inte tagits upp, då någon tillämpning av omröstningsreglerna i brotts­mål knappast kan bli aktuell (jfr 12 § försäkringsdomstolslagen).

14 §

Paragrafen ersätter vissa bestämmelser i 13 § i arbetsordningen för besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 31 § första stycket förvaltningsprocesslagen.

15 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, har utformats efter mönster av 32 § förvaltningsprocesslagen.

16 §

I paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, ges hänvisningar till vissa allmänna bestämmelser rörande förfarandet i förvaltningsprocesslagen. Det kan diskuteras, om vissa ytterligare såda­na hänvisningar borde göras, t. ex. till 50—52 §§ förvaltningsprocess­lagen rörande tolk m. m. Det har dock inte ansetts nödvändigt att tynga förfarandet inför besvärsavdelningen med ytterligare bestämmelser. Vid behov torde för övrigt en analogisk tUlämpning kunna ske av berörda bestämmelser i förvaltningsprocesslagen. Det har inte ansetts böra komma i fråga att göra reglema i 15 eller 26 §§ förvaltningslagen om rätt till ersättning av allmänna medel tiUämpliga på förfarandet i be­svärsavdelningen. Liksom hittills bör överhuvudtaget frågan om rät­tegångskostnader lämnas utanför förfarandet och part således svara själv för sådana kostnader, däri inbegripet ersättning till vittnen och kostnader för annan bevisning och utredning som av part förebringas.

17 §

Paragrafen ersätter 5 § i 1967 års lag om besvärsavdelningen och har utformats efter mönster av 18 § förvaltningsdomstolslagen.

Lagens ikraftträdande

Det kan enligt utredningens mening inte anses möta något hinder att de i lagförslaget upptagna reglerna görs tillämpliga också i fråga om mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   119

12.2 Förslaget till lag om ändring i patentlagen

25 §

I den allmänna motiveringen har utförligt behandlats bakgmnden tUl det föreslagna tillägget i fråga om paragrafens andra stycke (avsnitt 10).

Lagens ikraftträdande

För att undvika risk för rättsförlust i fråga om mål som redan an­hängiggjorts i besvärsavdelningen, bör den föreslagna lagändringen inte träda i kraft, förrän en viss tid förflutit efter det ändringen publice­rats. En frist av sex månader torde enligt utredningens uppfattning vara tillfyllest för att bereda part tillfälle att, innan handläggningen i besvärs­avdelningen avslutas, bestämma de krav som kan komma i fråga. Ut­redningen anser det därjämte önskvärt att i samband med lagstift­ningens genomförande sprida information om innebörden av lagänd­ringen till patentverkets kundkrets.

13    Särskilt yttrande av Göran Borggård

Utredningsmannens förslag att avskära de nuvarande möjligheterna att jämka patentkraven vid fullföljd av talan till regeringsrätten inne­bär i stort sett att besvärsavdelningen blir sista instans i ärenden om beviljande av patent. Även om förslaget inte hindrar en sökande att hos regeringsrätten begära förnyad prövning av de krav som besvärs­avdelningen underkänt, är det uppenbart att regeringsrätten endast i rena undantagsfall kan väntas komma till en annan teknisk bedömning än besvärsavdelningen. Denna effekt är också avsedd. Den förstärkes av att regeringsrätten inte längre fömtsättes regelmässigt remittera må­len för ytttande till besvärsavdelningen.

Utredningsmannens förslag grundar sig huvudsakligen på i och för sig förståeliga önskemål att om möjligt lindra arbetet med patentmålen i så väl besvärsavdelningen som regeringsrätten. Enligt min mening utgör dessa skäl inte tillräcklig gmind för en så genomgripande för­ändring av patentadministrationen som den föreslagna reformen inne­bär.

Till att börja med kan ifrågasättiis om reformen verkligen kommer att ge besvärsavdelnmgen någon arbetslättnad. Någon närmare under­sökning härav har inte verkställts och det är fara att reformen på ett genereUt sätt skulle komma att medföra ökat arbete med det stora flertalet till besvärsavdelningen överklagade mål, och följaktligen även med sådana som aldrig skulle ha fullföljts till regeringsrätten. Refor­men kan också allvarligt äventyra processekonomien i första instans. Det kan nämligen ifrågasättas om förslaget låter sig förena med den nuvarande kompakta handläggningen i patentavdelningen.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    120

Såsom utredningsmannens förslag framlägges — utan att handlägg­ningsformerna i första eller andra instans reformeras — innebär av-skUjandet av regeringsrätten som tekniskt prövande instans en försäm­ring av uppfinnarens rättssäkerhet som enligt min mening inte uppväges av de förändringar beträffande besvärsavdelningens handläggning som utredningsmalmen fömtser. Att å ena sidan medge rätt att överklaga besvärsavdelningens beslut men å den andra förvägra uppfinnaren möj­lighet att rätta till kraven framstår för mig som onödig formalism och oförenligt med den administrativa procedurens syfte att skapa ett funge­rande patentskydd. Jag känner inte heller från utländska förhållanden till någon sådan begränsning vid fullföljd av talan tUl sista instans.

Önskar man inskränka fullföljdsrätten tUl regeringsrätten synes andra vägar böra prövas. En sådan reform måste enligt min mening övervägas i samband med en betydligt allsidigare granskning av förfarandet i första och andra instans än utredningsmannen funnit behövlig. Syn­punkter i denna riktning framfördes även vid de hearings som före­kommit med företrädare för patentverkets kundkrets.

Den grundligare genomlysning av den administrativa patentprocessen som jag sålunda efterlyser har det emellertid enligt direktiven knappast ålegat utredningsmannen att göra. Enligt min mening är det även för tidigt att nu ompröva gmnddragen i instansordningen. Frågan hör till dem, som enligt direktiven måste prövas mot bakgmnden av den internationella utvecklingen, särskilt erfarenhetema av den europeiska patentorganisationen och dess verksamhet.

 

Prop. 1976/77: 96

121

Bilaga 1

TABELL XX. Patentärenden i besvärsavdelningen

Appeals in Patent cases

 

 

 

 

Inkomna

 

 

 

Avgjorda

 

Balans vid

 

 

 

Lodged

 

 

 

Decided

 

årets ut-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

gäng

 

överklag.

 

Remisser

Totalt

Beslut

 

Utlåtan­den

Totalt

 

 

Cases in which opinion is asked for

 

 

Opinions

 

 

 

från Reg.

-rätten

från domstol

 

till Reg.-

till domstol

 

 

 

 

 

 

 

rätten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

to the

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Supreme

 

 

Cases

 

by the Supreme

 

 

 

Admini-

 

 

pending

 

Administrative

by other

 

 

strative

to other

 

December

 

Appeals

Court

courts

Total

Decisions

Court

courts

Total

31

1964

341

28

2

371

353*

11

1

377*

719

1965

341

16

0

357

226

15

2

243

813

1966

349

17

0

366

307

23

0

330

869

1967

429

27

1

457

306

22

0

328

998

1968

766

48

0

814

398

43

1

442

1 370

1969

1264

72

0

1 336

751

70

0

821

1 885

1970

1232

87

0

1319

931

77

0

1008

2196

1971

990

75

1

1066

825

76

1

902

2 360

1972

893

104

0

997

717

101

0

818

2 539

1973

895

84

2

981

680

105

2

787

2 733

1974

923

109

—

1032

785

89

—

874

2 891

1964 har vissa exceptionella omständigheter påverkat sifFrorna, vilka därför såvitt avser nämnda år icke ger en rättvisande bild av situationen på besvärsavdelningen. During the years 1962—1964 certain exceptioned circumstances influenced the numbers which therefore in respect of those years do not give an adequate picture of the situation in the Board of Appeals.

TABELL XXL Varumärkes- och mönsterärenden i besvärsavdelningen

Appeals in Trade Mark and Design cases

 

 

Inkomna

Avgjorda

Balans vid årets utgång

 

Lodged

Decided

Appeals pending Dec. 31

Varumärkesärenden

 

 

 

Trade Mark cases

 

 

 

1968

182

207

168

1969

173

210

131

1970

233

253

111

1971

168

226

53

1972

166

151

68

1973

202

206

64

1974

215

192

87

Mönsterärenden

 

 

 

Design cases

 

 

 

1971

14

11

3

1972

35

27

11

1973

55

33

33

1974

57

52

38

 

Prop. 1976/77: 96

122

TABELL XXII Namnärenden i besvärsavdelningen

Appeals in Name cases

1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974

 

Inkomna

Avgjorda

Balans

 

 

31 december

Lodged

Decided

Appeals pending Dec. 31

17

24

->

16

17

1

13

14

0

15

11

4

9

8

4

8

12

1

12

10

3

Bilaga 2

TABELL I Patentärendenas handläggning i patenavdelningen

The processing of patent applications in the patents department

10

11

12

13

 

 

 

 

Inkomna

Ut-

An-   Avgjorda

Meddelade patent

Av-     Patent

Oavgjorda

 

ansökningar

lagda

sök- ansökningar

Patents granted

skriv- i kraft

patentansök-

 

Applications

ansök-

ning. Applications

 

 

 

-na       vid

nmgar

 

received

nmgar Appli-

mot  decided

 

totalt

därav däravpatent årets

Pending applications

 

 

 

 

 

 

11 u-

 

 

totalt

därav

cations

in-     totalt

ej

 

svensk läggs PatentsPatents total     därav

 

in total med

opened vänd in total patent

 

sö-

pat.

lapsed in force

balans  rotel-

 

 

svensk/or

nmg

Patent

 

kande Pat.

at the

in total balans

 

 

sö-

public

gjorts

refused

 

Swed.

of

end of

Await-

 

 

kande

inspec-

Op-

 

 

Appli-

addition        the year              ing ac-

 

 

from

tion

posi-

 

 

cants

 

 

tion by

 

 

Swed.

 

tions

 

 

 

 

 

e.xam-

 

 

appli-

 

Num-

 

 

 

 

 

iners

 

 

cants

 

berof appli­ca­tions

 

 

 

 

 

 

1965

17 079

4 814

8 397

512    14 729

6 806

7 939

1755

201

4 342  36 690

58 976  31 035

1966

18 046

4 857

8 635

442    14 936

6 882

8 054

1 689

179

4 787   40 150

61 779   32 046

1967

18 148

5 309

10 054

543    17 289

7 981

9 308

1 776

220

5 769  43 689

62 570   32 615

1968

18 080

4 742

10 276

466    17 607

9 177

8 430

1727

176

6 164  45 955

61 329   31 278

1969

18 158

4 333

11 813

450   20 783

10 243

10 540

1977

210

6 364  50131

62 388* 34 257

1970

17 858

4 343

12 349

535   23 266

9 576

13 690

2 849

290

7 116  56 705

56 765   33 726

1971

17 007

4 397

10 094

438    17 726

7 740

9 993

2 245

231

8 299  58 392

56 059   36 981

1972

17 235

4 484

10 955

404   18 244

8 326

9 918

2107

194

9 325   58 985

54 787   35 403

1973

17 634

4 865

10 513

485    18 609

7 858

10 751

2 045

160

8 846  60 890

54 470   35 521

1974

16 393

4 460

9 665

401    16 640

7 214

9 426

1870

101

8 535   61 781

54 200   35 390

♦ Fr o m 1969 inräknas även kanslibalansen av nya, icke remitterade ärenden. From 1969 also new applications awaiting action in the Secretariat are included.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   123

Bilaga 2

1    Förslag till

Lag om patentbesvärsrätten

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 §   Patentbesvärsrätten är förvaltningsdomstol för prövning av besvär
i mål om patent, mönster, varumärken och namn.

Patentbesvärsrätten har sitt kansli i patent- och registreringsverket.

Organisation m. m.

2 § I patentbesvärsrätten finns patenträttsråd som är tekniskt kunniga
eller lagfarna.

Patenträttsråd utnämnes av regeringen. Regeringen förordnar ett av de lagfarna patenträttsråden att vara domstolens ordförande.

3   §   Patentbesvärsrätten är delad i avdelningar. Patentbesvärsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ord­förande på annan avdelning är det patenträttsråd som regeringen för­ordnar. För varje avdelning förordnar regeringen också ett patenträtts­råd att vara vice ordförande.

4   § Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

Vid handläggning av patentmål skall minst två ledamöter vara tek­niskt kunniga. Förekommer i målet fråga av övervägande rättslig be­skaffenhet, skall lagfaren ledamot deltaga.

Vid handläggning av mål om mönster, varumärke eller namn skall minst två ledamöter vara lagfarna.

Ledamot får ensam på domstolens vägnar företaga förberedande åt­gärd. Sådan handläggning kan också ombesörjas av annan tjänsteman hos domstolen, vilken har förordnats därtill av domstolen.

5 § Finner avdelning vid överläggning till avgörande av patentmål att
målet eller viss fråga är av särskild betydelse från principiell synpimkt,
får avdelningen förordna att målet eller, om det kan ske, den särskilda
frågan avgöres av domstolen i dess helhet. I mål om mönster, varumär­
ke eller namn får i motsvarande fall avdelningen förordna att domsto­
lens samtliga lagfarna ledamöter skall deltaga i avgörandet.

6    § I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

7    § Ledamot i patentbesvärsrätten skall vara svensk medborgare och ha avlagt domared. Den som är omyndig eUer i konkurs får ej utöva befattning som ledamot.

Första stycket gäller även föredragande hos patentbesvärsrätten som ej är ledamot.

De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i patent­besvärsrätten.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   124

Måls anhängiggörande och handläggning

8    § I fråga om måls anhängiggörande och handläggning äger 3—6, 8, 10—14, 17 och 18 §§ förvaltningsprocesslagen (1971: 291) motsvarande tillämpning.

9    §    Förfarandet är skriftiigt.

I handläggningen får ingå muntlig förhandling, när det kan antagas vara till fördel för utredningen.

När patentbesvärsrätten anser förberedelsen i målet avslutad utan att ha förordnat om muntiig förhandling, skall sökanden och annan part ges tillfälle att inom viss tid meddela, om han begär sådan förhandling eller vidhåller tidigare begäran om förhandling.

Begäran av part om muntlig förhandUng skall bifaUas, om det inte är uppenbart att sådan förhandling är utan betydelse för målets be­dömning. Avslås begäran skall part ges tiUfälle att skriftligen slutföra sin talan.

10    § I fråga om offentlighet och ordning vid muntiig förhandling gäller 5 kap. 1—5 och 9 §§ rättegångsbalken i tUlämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det är påkallat för att förhindra att företagshemlighet uppenbaras. Är patentansökan som är föremål för rättens prövning ej tiUgänglig för envar enligt 22 § patentlagen (1967: 837), skall rätten förordna om handläggning inom stängda dör­rar.

11    § Patentbesvärsrätten får vid muntlig förhandling höra vittne eUer sakkunnig, om det behövs för utredningen. Förhöret får hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 1—18, 20 och 22—25 §§ samt 40 kap. 2, 9—11 och 13—18 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, får rätten vid vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Beslut

12    § I fråga om omröstning gäller 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tiUämpliga delar.

13    § Rättens avgörande av mål skall gmndas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt har förekommit i målet.

Av beslutet skall framgå de skäl som har bestämt utgången.

14    § Beslut, varigenom målet avgöres, skall tUlställas part genom hand­ling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan har förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehåUa upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.

15    § Beslut, som tUl följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbi­seende innehåUer uppenbar oriktighet, får rättas av patentbesvärsrätten. Om det ej är obehövligt, skall tiUfälle lämnas part att yttra sig, innan rättelse sker.

Övriga bestämmelser

16 § Bestämmelserna i 40, 42 och 44—53 §§ förvaltningsprocessla­
gen (1971: 291) äger motsvarande tillämpning vid handläggning enligt
denna lag.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   125

17 § Bestämmelser om talan mot patentbesvärsrättens beslut finns i
varumärkeslagen (1960: 644), namnlagen (1963: 521), patentlagen (1967:
837) och mönsterskyddslagen (1970: 485).

Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskUt när rätten har

1.    ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,

2.    avvisat ombud eller biträde,

3.    utdömt vite eller straff för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,

4.    förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet.

18 § Den som utan gUtigt skäl röjer vad som enligt patentbesvärs­
rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978, då lagen (1967: 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning upphör att gäUa.

I mål som på besvärsavdelningen i patent- och registreringsverket har företagits till avgörande före ikraftträdandet av denna lag gäller äldre bestämmelser.

2   Förslag tUI

Lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)

Härigenom föreskrives i fråga om varumärkeslagen (1960: 644) dels att i 18, 26, 28, 29, 30, 35 och 48 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att i 26 § ordet "rådhusrätt" skall bytas ut mot "tingsrätt", dels att 47 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

47 §2 Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna lag må föras av sökanden, om det gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna likväl prövas, om särskilda skäl föreUgga.

Talan föres genom besvär hos        Talan föres genom besvär hos

patent- och registreringsverkets be-        patentbesvärsrätten inom två må-

svärsavdelning inom två månader   nåder från beslutets dag.
från beslutets dag.

Mot besvärsavdelningens beslut        Mot patentbesvärsrättens beslut

må talan föras av sökanden, om     må talan föras av sökanden, om

det gått honom emot. Talan föres  det gått honom emot. Talan föres

hos regeringsrätten genom besvär  hos regeringsrätten genom besvär

inom två månader från beslutets    inom två månader från beslutets

dag.                                   dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

1 Senaste lydelse av

30 § 1970: 742.

48 § 1967: 841.

a Senaste lydelse 1971: 625.

10   Riksdagen 1976/77.1 saml nr 96

Prop. 1976/77: 96                                                    126

3   Förslag till

Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)

Härigenom föreskrives i fråga om namnlagen (1963: 521) dels att i 27, 30 och 43 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 35 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

35 §2 Talan mot slutligt beslut av namnmyndigheten må föras av sökan­den, om det gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits oaktat invändning framställts i behörig ordning, må talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, må denna lik­väl prövas, om särskilda skäl föreligga.

Talan föres hos patent- och re- Talan  föres hos patentbesvärs-

gistreringsverkets besvärsavdelning    rätten genom besvär,
genom besvär.

Mot besvärsavdelningens beslut Mot patentbesvärsrättens beslut

må talan icke föras.                           må talan icke föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

4   Förslag tiU

Lag om ändring i patentlagen (1967: 837)

Härigenom föreskrives att 25, 69 och 72 §§ patentiagen (1967: 837) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                               Föreslagen lydelse

25                                     §3

Talan enligt 24 § föres genom Talan enligt 24 § föres genom
besvär hos patent- och registre- besvär hos patentbesvärsrätten in-
ringsverkets besvärsavdelning inom om två månader från beslutets
två månader från beslutets dag. dag. Den som vill anföra besvär
Den som vill anföra besvär skall skaU inom samma tid erlägga fast­
inom samma tid erlägga fastställd ställd besvärsavgift vid påföljd att
besvärsavgift vid påföljd att be- besvären icke upptagas tiU prov­
svaren icke upptagas till prövning,                            ning.

Mot beslut på besvärsavdelning- Mot beslut av patentbesvärsrät-

en må talan föras av sökanden, om ten må talan föras av sökanden,

det gått honom emot. Talan föres om det gått honom emot. Talan

hos regeringsrätten genom besvär föres   hos   regeringsrätten   genom

inom två månader från beslutets besvär inom två månader från be-

dag.                                                          slutets dag.

Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga motsvarande tUlämpning beträffande handlingar som inkomma till regeringsrätten.

1     Senaste lydelse av 27 § 1972: 220.

2     Senaste lydelse 1971: 632.
s Senaste lydelse 1971: 626.

 

Prop. 1976/77: 96

127

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

69 §

I mål enligt 65 § skall rätten in­hämta yttrande från patent- och registreringsverkets besvärsavdel-ning, om det finnes erforderligt.

1 mål enligt 65 § skall rätten in­hämta yttrande från patentbesvärs­rätten, om det finnes erforderligt.

72 §1

Talan mot annat slutUgt beslut av patentmyndigheten enhgt denna lag än som avses i 24 §, föres ge­nom besvär hos patent- och regist­reringsverkets besvärsavdelning in­om två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall erlägga faststäUd besvärsavgift in­om samma tid vid påföljd att be­svären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut föres talan hos regeringsrätten ge­nom besvär inom två månader från beslutets dag.

Talan mot annat slutligt beslut av patentmyndigheten enligt denna lag än som avses i 24 §, föres ge­nom besvär hos patentbesvärsrät­ten inom två månader från beslu­tets dag. Den som vill anföra be­svär skall erlägga fastställd be­svärsavgift inom samma tid vid på­följd att besvären icke upptagas tUl prövning.

Mot patentbesvärsrättens beslut föres talan hos regeringsrätten ge­nom besvär inom två månader från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

5   Förslag tiU

Lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)

Härigenom föreskrives i fråga om mönsterskyddslagen (1970: 485) dels att i 7, 8, 14, 31, 46 och 49 §§ ordet "Konungen" i olika böj­ningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i motsvarande form, dels att 22 och 47 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

22 §:

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

;2

 

Talan enligt 21 § föres hos pa­tent- och registreringsverkets be­svärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vUl anföra besvär skall inom samma tid erlägga faststäUd besvärsavgift vid påföljd att be­svären annars icke upptages till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelning­en får talan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från be­slutets dag.

1       Senaste lydelse 1971: 626.

2       Senaste lydelse 1971: 627.

Talan enligt 21 § föres hos pa­tentbesvärsrätten genom besvär in­om två månader från beslutets dag. Den som vUl anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att be­svären annars icke upptages tiU prövning.

Mot beslut av patentbesvärsrät­ten får talan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Ta­lan föres hos regeringsrätten ge­nom besvär inom två månader från beslutets dag.

 

Prop. 1976/77: 96

128

 

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

47 §1

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och re­gistreringsverkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skaU erlägga fastställd besvärsav­gift inom samma tid vid påföljd att besvären annars icke upptages tiU prövning.

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres hos regeringsrätten ge­nom besvär inom två månader från beslutets dag.

Talan mot annat slutiigt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna lag än som avses i 21 § fö­res genom besvär hos patentbe­svärsrätten inom två månader från beslutets dag. Den som vUl anföra besvär skall erlägga fastställd be­svärsavgift inom samma tid vid påföljd att besvären annars icke upptages tUI prövning.

Talan mot patentbesvärsrättens beslut föres hos regeringsrätten ge­nom besvär inom två månader från beslutets dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.

1 Senaste lydelse 1971: 627.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   129

Utdrag
LAGRÅDET                                      PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-02-21

Närvarande:  F. d. justitierådet Edling, regeringsrådet Nordlund samt justitieråden Ulveson och Erik Nymam.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10 februari 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Burenstam Linder be­slutat inhämta lagrådets yttrande över förslag tUl

1.    lag om patentbesvärsrätten,

2.    lag om ändring i vammärkeslagen (1960: 644),

3.    lag om ändring i namnlagen (1963: 521),

4.    lag om ändring i patentiagen (1967: 837),

5.    lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485).

Förslagen, som finns bUagda detta protokoll, har inför lagrådet före­dragits av t. f. departementsrådet Sven Norberg.

Förslagen föranleder följande yttranden inom lagrådet.

Förslaget till lag om patentbesvärsrätten

Lagrådet:

1§

Enligt lagrådets mening skulle patentbesvärsrättens kompetensom­råde anges tydligare, om paragrafens första stycke uttryckligen hän­visade till de lagar, enligt vilka patent- och registreringsverkets beslut får överklagas till domstolen (jfr 17 § i förslaget). Stycket kunde för­slagsvis s denna lydelse: »Patentbesvärsrätten upptager som förvalt­ningsdomstol besvär mot beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrives i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970: 485), vammärkeslagen (1960: 644) och namnlagen (1963: 521).»

Genom en sådan avfattning skulle också klarläggas, att besvär som enligt äldre lag anförts hos patent- och registreringsverkets besvärs-avdelning efter den nya lagens ikraftträdande skall prövas av patent­besvärsrätten.

4§

Genom reglerna i 4 § om patentbesvärsrättens sammansättning har beaktats det behov av särskild sakkunskap som föreligger vid hand­läggningen av olika slag av mål. Sålunda föreskrivs, att minst två tek­niskt kunniga ledamöter skall delta vid handläggningen av patentmål

 

Prop. 1976/77: 96                                                    130

och att minst två lagfarna ledamöter skall delta när fråga är om mål om mönster, varumärke eller namn. Härutöver ges en allmän föreskrift att lagfaren ledamot skall delta i handläggningen av patentmål, om i målet förekommer fråga av övervägande rättslig beskaffenhet.

De anförda reglerna utesluter inte, att patentmål handläggs utan del­tagande av lagfaren ledamot. I betraktande av att patentbesvärsrätten skall ges uttrycklig ställning av domstol och vara besvärsinstans kan en sådan ordning ifrågasättas. Även om patentmålen väsentligen avser tekniska bedömningar, torde ofta förekomma frågor, som motiverar medverkan av en lagfaren ledamot. Särskilt blir detta fallet efter den utbyggnad av handläggningsordningen som föreslås. När man nu valt att framhäva patentbesvärsrättens ställning som domstol, hade det enligt lagrådets mening varit följdriktigast att upprätthålla det minimikrav på en domstols sammansättning som vanligen uppställs eller att åtminstone en lagfaren ledamot skall sitta i rätten. Endast med hänsyn till patent­målens alldeles speciella karaktär kan ett avsteg härifrån godtas.

Enligt lagrådets mening bör emellertid huvudregeln vara, att lag­faren ledamot skall delta i patentmålen. Undantag bör medges för det faU att rätten finner, att medverkan av lagfaren ledamot inte är behöv­lig. Att såsom enligt förslaget göra sådan medverkan beroende av om i målet förekommer »fråga av övervägande rättslig beskaffenhet» synes mindre lämpligt, eftersom uttrycket lämnar stort utrymme för olika tolkningar. Vid tvekan om humvida behov av lagfaren ledamot före­ligger bör huvudregeln gälla och alltså lagfaren ledamot ingå i rätten. Prövningen bör ankomma på rätten, och rätten kan därvid ha en sammansättning med tre eller fyra tekniskt kunniga ledamöter.

I paragrafens sista stycke föreskrivs, att ledamot och, enligt för­ordnande av domstolert, annan tjänsteman hos denna skaU kunna företa förberedande åtgärd. Något principiellt hinder mot att generellt ge ledamot befogenhet att vidta åtgärd, som hör till måls beredande, föreligger visserligen inte. Fråga är emellertid om åtgärder, som kan få mycket olika verkningar. Det bör därför lämpligen helt överlämnas åt domstolen att bestämma i vUken omfattning ledamot eller annan tjänsteman får vidta åtgärd som avser måls beredande.

Paragrafen skulle med beaktande av det anförda och med vissa redaktionella ändringar kunna ges följande lydelse:

»Patentbesvärsrätten är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej i annat fall än som sägs i 5 § sitta i rätten.

I patentmål skall minst två tekniskt kunniga ledamöter ingå i rätten och skaU en ledamot vara lagfaren, om ej rätten finner att medverkan av lagfaren ledamot icke är behövlig.

I mål om mönster, vammärke eller namn skall minst två lagfarna ledamöter ingå i rätten. Åtgärd som avser måls beredande får i den omfattning domstolen

 

Prop. 1976/77: 96                                                   131

bestämmer vidtagas av ledamot i domstolen eller av annan tjänsteman hos denna.»

8§

Av vad lagrådet anför under 16 § framgår, att hänvisningen i nämnda paragraf enligt lagrådet bör omfatta även 43 § förvaltningsprocesslagen och att, om detta iakttas, hänvisningen i förevarande paragraf bör omfatta även 19 § nämnda lag.

9§

Reglerna i andra och fjärde styckena om fömtsättningama för hål­lande av muntlig förhandling torde lämpligen böra upptas i samma stycke. Bestämmelsen i tredje stycket om beredande av tiUfälle för sökanden och annan part att begära muntlig förhandling synes ©j be­höva belasta lagtexten utan kunna skrivas in i arbetsordning för patent­besvärsrätten. Bn regel av innehåll att, om parts begäran om muntlig förhandling avslagits och det ej är uppenbart att han redan slutfört sin talan, tillfälle därtill bör lämnas honom (jfr 50 kap. 22 § RB) synes lämpligen kunna upptas i anslutning till bestämmelsema om när munt­lig förhandUng skall håUas. Vid bifall tUl vad lagrådet nu förordat kan paragrafen ges följande lydelse:

»Förfarandet är skriftligt.

I handläggningen får ingå muntlig förhandUng, när det kan antagas vara till fördel för utredningen. Miontlig förhandling skall hållas, om part begär det och förhandlingen icke uppenbart är utan betydelse för målets bedömning. Avslås begäran om muntlig förhandling och är ej uppenbart att parten redan har slutfört sin talan, skaU tUlfälle där­till lämnas honom.»

11 §

I paragrafen föreskrivs, att rätten kan vid vite förelägga vittne att fullgöra sina skyldigheter. Motsvarande bestämmelser i förvaltnings­processlagen och rättegångsbalken upptar som tvångsmedel även häkte. Enligt vad som anförs i remissen finns i patentbesvärsrätten knappast behov av annat tvångsmedel än vite.

I anslutning härtill vill lagrådet upplysa om att lagrådet nyligen av­givit yttrande över ett förslag tUl lag om fängelsepåföljd i vitesföre­läggande. Förslaget innebär, att en i författaing meddelad befogenhet att förelägga vite i pengar under vissa fömtsättningar vidgas till att också avse vite i fängelse. Lagrådet fann det i hög grad tveksamt, om en lagstiftning angående fängelsevite bör genomföras, innan en allmän översyn av vitesinstitutet företagits. Skulle lagstiftningen ändock full­följas, bör med den ståndpunkt som intagits i remissen i förevarande paragraf föreskrivas, att fängelsevite inte får användas.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    132

16 §

Hänvisningen i förevarande paragraf till olika bestämmelser i för­valtningsprocesslagen omfattar inte 43 §. I denna regleras under hän­visning tiU 39 § sekretesslagen sökandes, klagandes och annan parts rätt att ta del av det som tillförts målet. Dessutom meddelas bestäm­melser om att rätten, när handling eller annat som tillförts målet inte lämnas ut, kan på annat sätt lämna part upplysningar som denne har behov av för att kunna tiUvarata sin rätt. Regler av det slag som 43 § förvaltningsprocesslagen innehåller torde behövas även i mål vid patent­besvärsrätten. Paragrafen bör därför tas med i hänvisningen tiU för­valtningsprocesslagen. Om detta iakttas, bör som en följd därav 19 § förvaltningsprocesslagen, som anknyter till 43 §, omfattas av den hän­visning som i 8 § i det remitterade förslaget görs tUl förvaltningsprocess-lagens bestämmelser om måls anhängiggörande och handläggning.

Om 19 och 43 §§ förvaltningsprocesslagen skall gälla vid handlägg­ningen av mål vid patentbesvärsrätten, bör även den straffbestämmelse som anknyter till dessa stadganden och som finns i 39 § samma lag ingå i hänvisningen i 16 § i förslaget.

17 §

I de bestämmelser tUl vUka första stycket i denna paragraf hän­visar saknas regler om särskUd talan mot patentbesvärsrättens beslut under rättegången. Bl. a. med hänsyn till det innehåll som bestäm­melsema har och till det sammanhang där de står är det uppenbart, att de avser slutUga beslut. EmeUertid är bestämmelsema inte enhetliga. Enligt 25 § andra stycket patentlagen, 22 § andra stycket mönster­skyddslagen och 47 § tredje stycket varumärkeslagen får talan föras endast av sökanden och skall talan föras genom besvär hos regerings­rätten inom två månader från beslutets dag. I 72 § andra stycket patent­lagen och 47 § andra stycket mönsterskyddslagen är talerätten inte be­gränsad tUl sökanden men är besvärsordningen i övrigt densamma. EnUgt 35 § tredje stycket namnlagen får däremot talan mot patent­besvärsrättens beslut över huvud taget inte föras. Av första stycket i samma paragraf framgår, att parter i mål om namn hos patentbesvärs­rätten kan vara endast sökanden och den som i behörig ordning har framstäUt invändning mot ansökningen.

Efter mönster av 34 § förvaltningsprocesslagen har i andra stycket av förevarande paragraf föreslagits regler om talan mot beslut under rättegången i patentbesvärsrätten. Förslaget i denna del har inte när­mare motiverats. Lagrådet finner det också utan vidare klart, att regler i ämnet erfordras, och har i och för sig ingen erinran mot det i för­slaget gjorda urvalet av fall då särskild talan mot beslut under rätte­gången skaU få föras. Visserligen kan det sättas i fråga, om reglema — såsom förslaget synes innebära — bör vara tUlämpliga även i mål

 

Prop. 1976/77: 96                                                   133

enligt namnlagen. Att göra särskilt undantag för mål av detta slag anser lagrådet emellertid inte påkallat.

En eriman som däremot måste riktas mot förslaget är att det inte anger, vem som är taleberättigad i fråga om sådan särskUd talan som här avses, och inte heller reglerar, hur sådan talan skall föras. Någon ledning i dessa hänseenden kan inte hämtas i de bestämmelser till vilka första stycket i paragrafen hänvisar. Tvärtom förhåller det sig på så sätt, att dessa regler om talerätt och besvärstid inte gäller här utan i stället allmänna förvaltningsproci»suella regler i ämnet. Lagrådet anser därför, att i paragrafens första stycke — och i de bestäm­melser till vUka första stycket hänvisar — bör skrivas in, att vad som där avses är talan mot patentbesvärsrättens slutiiga beslut. Det före­slagna andra stycket om talan mot beslut under rättegången kan sedan följa i sak oförändrat. Enligt lagrådets mening bör därefter i ett tredje stycke upptas följande regler om talerätt m. m.: »Särskild talan som avses i andra stycket får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot. Talan föres genom besvär hos regeringsrätten. Där­vid äger bestänunelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) motsvarande tUlämpning.»

18 §

Lagrådet har under 16 § föreslagit, att i hänvisningen till förvalt­ningsprocesslagen medtas även straffbestämmelsen i 39 § nämnda lag. Om förslaget följs, kan förevarande paragraf som motsvarar 39 § andra stycket förvaltningsprocesslagen utgå.

Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)

Lagrådet:

Såsom framgår av vad lagrådet har yttrat i anslutning tUl 17 § för­slaget tiU lag om patentbesvärsrätten torde i 25 § andra stycket och 72 § andra stycket patentlagen böra skrivas in att reglerna avser talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut.

Nordlund:

Utredningen föreslog en komplettering av 25 § patentiagen av inne­börd, att talan mot patentbesvärsrättens beslut inte skulle få avse andra patentkrav än dem som prövats genom beslutet. I lagrådsremissen har en sådan begränsning av talan mot patentbesvärsrättens beslut inte före­slagits. Som skäl härför har i huvudsak anförts, att en jämkning av patentkraven inte kan behandlas på samma sätt som om det gäUde en verklig ändring av talan samt att den föreslagna begränsningen inger betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom den skuUe inne­bära nackdelar för uppfinnare och Euidra sökande.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    134

Vad först beträffar karaktären hos den jämkning av patentkraven, som är tillåten enligt 13 § patentlagen, är följande att säga. Genom patentkraven bestämmer sökanden sin talan. Han får f. n. under hand­läggningens gång i alla instanser ändra patentkraven, försåvitt han inte därvid söker patent på något som inte framgår av ansöknings­handlingarna. Dessa är ofta omfattande. Patentkraven anges från bör­jan merendels så att de skall ge vidast tänkbara skydd. En inskränk­ning av patentkraven kan innebära, att sökanden inriktar sin talan på en del av en anordning eller ett förfarande, som visserligen har be­skrivits i ansökningshandlingarna men som tidigare under handlägg­ningen inte tUldragit sig särskUd uppmärksamhet. Ärendet måste då prövas från helt nya utgångspunkter i fråga om patenterbarheten. En sådan inskränkning av patentkraven är inte jämförlig med den inskränk­ning av talan, som enligt 13 kap. 3 § RB inte skall anses såsom ändring av talan.

När det gäller rättssäkerheten i samband med handläggning av patentansökningar måste beaktas, att det inte endast är sökandena som kan göra anspråk på rättssäkerhet. Det förekommer inte sällan att sökanden först i regeringsrätten gör den inskränkning i patentkraven, som redan det första föreläggandet av patentmyndigheten bort föranleda. Han har på det sättet hållit patentansökningen svävande under många år och därigenom skapat rättsosäkerhet för dem som velat yrkesmäs­sigt använda anordningen eller förfarandet i fråga. Enligt reglerna för handläggningen av patentansökningen i de båda instanserna under rege­ringsrätten får hinder mot patenterbarhet inte föranleda avslag, förrän sökanden haft tUlfälle att yttra sig över dem. Han bereds därvid regel­mässigt sådant rådrum, att han har goda möjligheter att jämka sina patentkrav med hänsyn till hindren. Jag anser därför, att ett förbud mot jämkning av patentkraven vid besvär tiU regeringsrätten inte inne­bär att sökandens rättssäkerhet eftersatts men däremot att rättssäker­heten förbättras för dem som genom de alltför omfattande patent­kraven hindras i sin näringsverksamhet.

Slutligen bör framhållas, att begränsningen i jämkningsrätten sanno­likt skulle medföra en betydande minskning i antalet tUI regerings­rätten fullföljda patentmål. F.n. handläggs årligen omkring 110 så­dana mål, och de representerar ungefär en tiondel av arbetsbördan med sakbehandlade mål. Inrättandet av patentbesvärsrätten borde också leda till att regeringsrätten inte annat än undantagsvis remitterar besvä­ren tUI domstolen för yttrande. Bibehålls jämkningsrätten oförändrad, måste emellertid remissförfarandet fortgå som hittills. Den av utred­ningen föreslagna ordningen kan därför, totalt sett, antas leda till en inte obetydlig minskning i arbetet med patentansökningarna.

På gmnd av det anförda vill jag förorda, att 25 § patentlagen kom­pletteras på det sätt som utredningen har föreslagit.

 

Prop. 1976/77:96                                                    135

Edling, Ulveson och Nyman:

Äv skäl som regeringsrådet Nordlund anfört anser vi det riktigt, att talan mot patentbesvärsrättens beslut inte skall få avse andra patent­krav än dem som prövats genom beslutet. I remissen har emellertid inte närmare belysts vilka konsekvenser som ett sådant ändringsförbud skulle få för arbetsbelastningen i patentbesvärsrätten och på patent­avdelningen. I detta läge anser vi oss inte kunna förorda, att ett sådant ändringsförbud genomföres redan nu. Vi vill emellertid framhålla önskvärdheten av att frågan upptas tUl förnyat övervägande vid lämpligt tillfälle.

övriga lagförslag

Lagrådet:

Såsom framgår av vad lagrådet har yttrat i anslutning tiU 17 § för­slaget tiU lag om patentbesvärsrätten torde även i 22 § andra stycket och 47 § andra stycket mönsterskyddslagen, 47 § tredje stycket varu­märkeslagen och 35 § tredje stycket namnlagen böra anges, att reglema avser talan mot patentbesvärsrättens slutUga beslut.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    136

Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-03-03

Närvarande: statsministem Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Proposition med förslag till lag om patentbesvärsrätten m. m.

1    Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande över förslag till

1.    lag om patentbesvärsrätten,

2.    lag om ändring i patentiagen (1967: 837),

3.    lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485),

4.    lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),

5.    lag om ändring i namnlagen (1963: 521). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad lagrådet har anfört i sitt yttrande. De av lagrådet föreslagna ändringarna i 1, 4, 8, 9, 16 och

17  §§ förslaget tiU lag om patentbesvärsrätten bör sålunda vidtas, och

18  § bör utgå.

Vad beträffar 11 § lagförslaget har i lagrådsremissen anförts att det i patentbesvärsrätten knappast finns behov av annat tvångsmedel än vite. Lagrådet har med anledning härav erinrat om ett tidigare till lag­rådet remitterat förslag till lag om fängelsepåföljd i vitesföreläggande. Förslaget innebär att en i författning meddelad befogenhet att före­lägga vite i pengar under vissa förutsättningar skulle vidgas till att också avse vite i fängelse. Lagrådet har ifrågasatt om därför i den här be­handlade 11 § bör föreskrivas att fängelsevite inte får användas. Enligt vad jag har inhämtat av chefen för justitiedepartementet kommer emel­lertid det nämnda förslaget f. n. inte att genomföras. En föreskrift av angiven innebörd är således inte behövlig.

1 Beslut om lagrådsreraiss fattat vid regeringssammanträde den 10 februari 1977.

 

Prop. 1976/77: 96                                                   137

Som jag nyss har anfört bör 17 § förslaget till lag om patentbesvärs­rätten utformas såsom lagrådet har föreslagit. Till följd härav bör också i enlighet med lagrådets förslag anges i 25 § andra stycket och 72 § andra stycket patentlagen, 22 § andra stycket och 47 § andra stycket mönsterskyddslagen, 47 § tredje stycket varumärkeslagen och 35 § tredje stycket namnlagen, att bestämmelserna avser talan mot patentbesvärsrättens slutliga beslut.

Vad beträffar frågan om en komplettering av 25 § patentlagen av innebörd, att talan mot patentbesvärsrättens beslut inte skulle få avse andra patentkrav än dem som prövats genom beslutet finner jag de skäl som inom lagrådet har åberopa.ts för en sådan komplettering be­aktansvärda. Som framgår av vad jag har anfört i lagrådsremissen kan det dock inte f. n. avgöras om det är lämpligt att gå ifrån nuvarande ordning i detta avseende. I Ukhet med lagrådets majoritet anser jag att det ifrågasatta ändringsförbudet inte kan genomföras utan ytterligare överväganden.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga om viss jämkning av 25 § tredje stycket patentlagen. Enligt 22 § femte stycket patentlagen får patentmyndigheten under vissa o:niständigheter förordna att ingivna handlingar inte skall utlämnas. Genom en hänvisning i 25 § tredje stycket patentlagen äger nämnda bestämmelser motsvarande tillämp­ning beträffande handlingar som inkommer till regeringsrätten. Det synes klart att 22 § femte stycket avser även patent- och registrerings­verkets besvärsavdelning. För att tveksamhet inte skaU uppstå om vad som skall gälla beträffande patentbesvärsrätten föreslår jag att hänvis­ningen i 25 § tredje stycket ändras så att den avser även handlingar som inkommer tUl patentbesvärsrätten.

I övrigt bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i några av de re­mitterade förslagen.

Ändringarna i de under 2—5 angivna lagförslagen har gjorts i sam­råd med chefen för justitiedepartementet.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

2   Anslagsfrågor för budgetåret 1977/78 DRIFTBUDGETEN

ELFTE HUVUDTITELN

E. Patent- och registreringsverket Under denna anslagspunfct har re­geringen i prop. 1976/77: 100 (bU. 14, s. 62) föreslagit riksdagen att för budgetåret 1977/78 anvisa ett förslagsanslag av 60 074 000 kr.. I fråga om de resursförstärkningar som behiävs för reformen av besvärsavdel-

 

Prop. 1976/77: 96                                                    138

ningen beräknar jag för budgetåret 1977/78 (kostnader under januari— juni 1978) 68 000 kr. för en lagfaren ledamot. Därutöver har jag be­räknat 3 000 kr. för ytterligare ett ordförandearvode.

Jag förordar att tre tjänster i F 23/24 inrättas för tekniskt kunniga ledamöter i utbyte mot tre göromålsförordnanden i samma lönegrad.

Jag förordar vidare att förevarande anslag får belastas med dessa kostnader.

Den föreslagna reformen av besvärsavdelningen är av sådan karaktär att dess konsekvenser är svåra att i dag förutse med säkerhet. Om de gjorda erfarenheterna av reformen framdeles visar att ytterligare per­sonalförstärkningar är motiverade torde det i vanlig ordning få an­komma på patent- och registreringsverket att inkomma med förslag härom.

Patent- och registteringsverket har i sina anslagsframställningar för budgetåren 1975/76 och 1977/78 begärt att verkets intemprogram Be­svärsärenden skulle omvandlas till ett huvudprogram. Den särskilt tUl-kallade utredningsmannen, som har sett över besvärsavdelningens orga­nisation och arbetsformer, har i betänkandet (Ds H 1976: 1) Besvärs­avdelningen inom patent- och registreringsverket tillstyrkt verkets för­slag. Jag är för närvarande inte beredd att ta ställning till denna fråga men ämnar ta upp den i annat sammanhang.

Med hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemställer jag att regering­en föreslår riksdagen

att bemyndiga regeringen att vid patent- och registreringsverket inrätta tre extra ordinarie tjänster för tekniskt kunniga leda­möter i F 23/24.

3   Beslut

Regeringen ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslu­tar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

 

Prop. 1976/77: 96                                                    139

Innehåll

Propositionen                                                             1

Propositionens huvudsakliga innehåll                               1
Lagförslag

1    lag om patentbesvärsrätten,                                      2

2    lag om ändring i patentlagen (1967: 837),                    4

3    lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485),          5

4    lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),              6

5    lag om ändring i namnlagen (1963: 521). 7 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10 februari 1977.   8

 

1    Inledning.........................................................      8

2    Gällande rätt .................................................. .... 9

3    Tidigare riksdagsbehandling.................................    10

4    Utredningen    .................................................    12

5    Remissyttrandena   .......................................... .. 12

 

5.1       Allmänna synpunkter  .................................. .. 12

5.2       Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga ställning          13

5.3       Verkschefens ställning................................. .. 15

5.4       Förfarandet för tUlsättande av ledamöter på besvärsavdel­ningen                    16

5.5       Muntlig förhandling......................................    17

5.6       Vissa frågor i samband med fullföljd av talan till rege­ringsrätten           18

 

5.6.1     Rätten att fullfölja talan  ......................    18

5.6.2     Frågan om införande av prövningstillstånd              18

5.6.3     Begränsning av möjligheten att jämka patentkraven

i regeringsrätten..................................    19

5.7       Arbetsbelastning, arbetskraftsbehov och produktion  ....  22

5.8       Förordnanden som föredragande  .................. .. 23

5.9       Omvandling av internprogrammet Besvärsärenden tiU hu­vudprogram                26

5.10    Besvärsavdelningens benämning.....................    26

6 Föredraganden   ...............................................    27

6.1       Inledning    ...............................................    27

6.2       Besvärsavdelningens förvaltningsrättsliga stäUning        29

6.3       Verkschefens ställning.................................    33

6.4       Förfarandet för tillsättande av ledamöter på besvärsavdel­ningen           35

6.5       Muntlig förhandling...................................... .. 36

6.6       Vissa frågor i samband med fullföljd av talan till rege­ringsrätten           37

 

6.6.1    Nuvarande ordning    ............................    37

6.6.2    Rätten att fullfölja talan till regeringsrätten    38

6.6.3    Frågan om prövningstillstånd vid fullföljd till rege­ringsrätten                    40

6.6.4    Frågan om möjligheten att jämka patentkraven vid fullföljd av talan hos regeringsrätten           41

6.7  Arbetsbelastning, arbetskraftsbehov och produktion  .... 44

6.7.1    Behovet av ledamöter på besvärsavdelningen         44

6.7.2    Frågan om föredragande  ...................... .. 47

6.8  Besvärsavdelningens benämning..................... .. 49

 

Prop. 1976/77: 96                                                   140

7    Upprättade  lagförslag   ....................................    50

8    Specialmotivering   .......................................... .. 50

 

8.1       Förslaget till lag om patentbesvärsrätten ........ .. 50

8.2       Förslagen till ändring i varumärkeslagen, namnlagen, pa­tentlagen och mönsterskyddslagen                58

9 Hemställan.......................................................    58

10 Beslut  .......................................................... .. 58

Bilaga 1 Betänkandet.............................................    59

Bilaga 2 De remitterade författningsförslagen.............   123

Utdrag av lagrådets protokoll 1977-02-21                    129

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1977-03-03 136

1    Anmälan av lagrådsyttrande                                    136

2    Anslagsfrågor för budgetåret 1977/78                       137

3   Beslut                                                                               138

Innehållsförteckning                                                        139

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1977 77007»