Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1916111: 53 Regeringens proposition

1976/77: 53

med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärn­bränsle, m. m.;

beslutad den 30 december 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upp­tagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

OLOF JOHANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposhionen läggs fram förslag till lag om särskilt tillstånd att till­föra kärnreaktor kärnbränsle. Förslaget innebär att frågor om han­teringen av använt kärnbränsle och högaktivt avfall skall vara lösta innan en reaktor får tas i drift. Lagen avses bli tillämplig på reaktor för vilken tillstånd har meddelats enligt atomenergilagen (1956: 306) och som inte har tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Särskilt tillstånd föreslås bh meddelat av regeringen. Sådant tillstånd får meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en helt säker slutiig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om an­vänt kärnbränsle inte avses bli upparbetat krävs för tillstånd att reaktor­innehavaren har visat hur och var en helt säker slutiig förvaring av det kan ske.

För reaktor för vilken ansökan om slutligt godkännande för drift-tagning har gjorts före den 8 oktober 1976 (Barsebäck 2) föreslås sär­skilda föreskrifter gälla. Dessa innebär i huvudsak att reaktorn inte får drivas efter utgången av år 1977, om inle särskilt tillstånd har meddelats till det. För reaktorn föreslås mindre omfattande krav för tillstånd än vad som gäller beträffande övriga reaktorer.

Vägras tillstånd eller föranleder den föreslagna lagen i annat fall att meddelat tillstånd inte kan utnyttjas, föreslås reaklorinnehavaren bli berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande.

Lagen föreslås träda i kraft två veckor efter den dag då den har ut­kommit från trycket i Svensk författningssamling.

1   Riksdagen 1976177.1 saml Nr 53

 

Prop. 1976/77: 53                                                                2

Furslag till

Lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 § Denna lag gäller anläggning för utvinning av kärnenergi (kärn­
reaktor), för vilken före ikraftträdandet av denna lag har meddelats lill­
slånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) och vilken ej har tillförts
kärnbränsle före den 8 oktober 1976.

Med alt kärnreaktor tillföres kärnbränsle förslås i denna lag, att reaktorn första gången tillföres kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske.

2 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifltagning beträffande
kärnreaktorn ej ingivits till statens kämkraftinspektion före den 8 okto­
ber 1976, får reaktorn ej tillföras kärnbränsle utan särskilt tillstånd av
regeringen.

Tillstånd får meddelas endasl om reaktorns innehavare

1.    har företett avtal, som på ett belryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var en helt säker slutiig förvaring av del vid upparbetningen er­hållna högaktiva avfallet kan ske, eller

2.    har visat, hur och var en hell säker slutlig förvaring av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske.

3 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande
kärnreaktorn ingivits till statens kämkraftinspektion före den 8 oktober
1976, får reaktorn efter utgången av år 1977 eller den dag efter ut­
gången av september 1977 som regeringen bestämmer ej tillföras kärn­
bränsle eller, om så har skett, drivas utan särskilt tihstånd av regeringen.

Tillstånd får meddelas, om reaktorns innehavare före utgången av september 1977

1.    har företett avtal, som på elt betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kämbränsle, eller

2.    har visat, att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett helt säkert sätt.

Meddelas ej tillstånd enligt vad nu har sagts, får tillstånd meddelas endast om reaktorns innehavare fullgör vad som föreskrives i 2 § fÖr erhållande av där avsett tillstånd.

4 § Vägras lillslånd som avses i 2 eller 3 § eller föranleder denna lag
i annat fall att tillstånd enligt 2 § atomenergilagen (1956: 306) ej kan
utnyttjas, är kärnreaktorns innehavare berättigad till ersättning av sta­
ten för föriusl till följd av åtgärd som han före denna lags ikraftträdande
har vidtagit med anledning av tillståndet enligt atomenergilagen.

Försummar reaktorns innehavare att vidta skäliga åtgärder för alt begränsa föriusien, sättes ersättningen ned i motsvarande mån.

 

Prop. 1976/77: 53                                                      3

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första stycket eller 3 § första stycket dömes till böter eller fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft två veckor efler den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

 

Prop. 1976/77: 53

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1976-12-02

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Boh­man, Ahlmark, Romanus, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, As­ling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Johansson

Lagrådsremiss med förslag till lag om särskilt tillstånd för att få ta kärn­reaktor i drift

1    Inledning

Kontroll och tillsyn över verksamheten på kärnenergiområdet utövas enligt lagen (1956: 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atom­energilagen, ändrad senast 1975: 706).

Tillstånd enligt atomenergilagen har meddelats för tolv kommersiella kärnreaktorer. Av dessa har hittills fem tagits i drift. Vid tiUståndsgiv­ningen har frågor om hantering av det använda bränslet från reakto­rerna inte reglerats. Under senare år har emellertid dessa frågor kommit att spela en allt viktigare roll i den allmänna debatten kring kärnkraf­tens säkerhet.

Chefen för indusiridepartementet tillkallade år 1973 utredningen ( I 1972: 08) rörande aktivt avfall från kärnkraftverk, Aka-utredningen, med uppgift bl. a. att göra en genomgång av de tekniska, ekonomiska och säkerhetsmässiga problemen i samband med såväl upparbetning av kärnbränsle som den följande behandlingen och förvaringen av det hög­aktiva avfallet. Utredningen skulle på grundval av sm genomgång analy­sera de olika frågor som är av betydelse för den svenska beredskapen på avfallsområdet, bl. a. lokaliseringsmöjligheter, behov av forsknings- och utvecklingsarbete samt frågor rörande organisation, finansiering och lagstiftning.

Aka-utredningen har i maj 1976 avgivit betänkandet (SOU 1976: 30—31) Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Betänkandet innehåller ett omfattande bakgrundsmaterial jämte vissa förslag till åt­gärder. Betänkandet har remissbehandlats och bereds f. n. inom indu­stridepartementet. Elt ställningstagande till utredningens förslag bör an-

 

Prop. 1976/77: 53                                                     5

slå till dess berednmgen har avslutats. Jag vill emellertid redan nu la upp frågan om det skall ställas villkor beträffande hanteringen av använt bränsle från en kärnreaktor för att reaktorn skall få tas i drift.

2   Gällande bestämmelser

Kontroll och tillsyn över verksamheten på käraenergiområdet utövas som redan har nämnts enligt atomenergilagen. Lagen tillkom år 1956 (prop. 1956: 178, 3LU 1956: 23, rskr 1956: 345) i samband med att rikt­linjer för utvecklingsarbetet på kärnenergiområdet fastställdes. Endast smärre ändringar och tillägg har gjorts under de drygt 20 år som lagen sålunda har varit i kraft.

Enligt atomenergilagen krävs tillstånd för förvärv, innehav, överlå­telse och bearbetning av och annan befattning med uran, plutonium el­ler annat ämne som används som atombränsle i atomreaktor (1 §). Till­ståndsskyldigheten omfattar också förening i vilken sådant ämne ingår. Delsamma gäller i fråga om torium och annat ämne, som kan omvand­las till atombränsle, liksom förening som sådant ämne ingår i. Tillstånd krävs vidare för att förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller annars ta befattning med atombränsle som har använts i atomreaktor. Vidare be­hövs tillstånd för ulförsel av atombränsle eller ämne som kan omvand­las till atombränsle samt för utförsel av använt atombränsle.

Enligt 2 § atomenergilagen krävs tillstånd för att uppföra, inneha och driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av använt atom­bränsle m. m.

Tillstånd enligt atomenergilagen får begränsas till att gälla viss tid (4 §). Vid meddelande av tillstånd liksom under tillstånds giltighetstid får uppställas sådana villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller an­nars från allmän synpunkt. Möjligheten att föreskriva nya eller ändrade villkor under tillstånds giltighetstid har tillkommit med hänvisning till alt den snabba tekniska utvecklmgen på atomenergiområdet gör att det kan uppkomma behov av att uppställa villkor som inte var aktuella när tillstånd meddelades (prop. 1956:178 s. 26). Ett meddelat tillstånd kan återkallas, om uppställt villkor inte iakttas eller annars synnerliga skäl föranleder därtill.

I förarbetena till atomenergilagen framhålls (prop. 1956: 178 s. 28) att återkaUelse av tillstånd eller uppställande av nya villkor kan medföra olägenheter för den enskilde. När fråga uppstår om att återkalla till­stånd eller att under tillstånds giltighetstid ändra uppställt villkor eller uppställa nya villkor bör enligt propositionen självfallet tillbörlig hänsyn tas till den enskildes intresse. Någon generell regel om ersättning för de förluster som i sådana fall kan uppstå har emellertid inte ansetts böra uppställas. Skulle det i något fall framstå som uppenbart obilligt att er­sättning inte lämnas avses detta bli föremål för särskild prövning.

 

Prop. 1976/77: 53                                                      6

Atomenergilagen innehåller också ansvarsbestämmelser samt före­skrifter om förverkande, vite och besvär över tillsynsmyndighets beslut.

Tillstånd enligt atomenergilagen meddelas av regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer. I förordningen (1976: 12) om tillsyns­myndighet enligt atomenergilagen m. m. har regermgen överlåtit åt sta­tens kärnkraftinspektion att pröva vissa tillståndsfrågor. Tillstånd att uppföra, inneha eller driva atomreaktor meddelas dock av regeringen.

Enligl nämnda förordning skall statens kärnkraftinspektion utöva till­synen och efterlevnaden av 1—3 §§ atomenergilagen samt av villkor som har meddelats med stöd av 4 § samma lag. Inspektionen har rätt att efter anfordran få de upplysningar och handlingar som behövs för till­synens utövande och får meddela de föreskrifter som fiims behövliga för att säkerställa efterlevnaden av föreskrivna villkor. Inspektionen har vi­dare rätt att få tillträde till anläggning eller plats där verksamhet på atomenergiområdet bedrivs.

Frågor om skydd mot strålningsskador regleras med stöd av strål­skyddslagen (1958: 110). Enligt deima får radiologiskt arbete, varmed förstås bl. a. arbete med radioaktivt ämne och arbete vid anläggning för utvinning av kärnenergi, inte bedrivas utan tillstånd (2 §). Tillstånds­skyldighet gäller också i fråga om handel med radioaktivt ämne, införsel och förvärv, innehav och överlåtelse av sådant ämne.

När tillstånd meddelas skall också meddelas de villkor och övriga föreskrifter som finns behövliga från strålskyddssynpunkt (5 §). Om det är påkallat, får senare meddelas nya eller ändrade villkor eller föreskrif­ter. Tillstånd som meddelats enligt strålskyddslagen får återkallas om föreskrift avseende strålskyddet inte har iakttagits eller om det annars är påkallat från strålskyddssynpunkt (7 §).

Tillstånd enligt strålskyddslagen krävs inte för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen, om annat inte föreskrivs i det tillståndet (2 § femte stycket). När tillstånd har beviljats enhgt atomenergilagen, får emellertid, utöver de för tillståndet gällande villkoren, meddelas sär­skilda föreskrifter som behövs för strålskyddet. Om tillståndet avser an­läggning som anges i atomenergilagen skall dock fråga om föreskrift som angår annat än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utformningen av eller driften vid anläggningen underställas regeringens prövnmg.

Frågor om tillstånd prövas och särskilda föreskrifler meddelas av strålskyddsmyndigheten. Strålskyddsmyndighet är statens strålskyddsin­stitut. Institutet utövar också tillsyn över efterlevnaden av strålskyddsla­gen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Dessa föreskrifter grundas på internationella rekommendationer, främst av In­ternationella strålskyddskommissionen och Förenta nationernas veten­skapliga strålningskommitté.

 

Prop. 1976/77: 53                                                                7

3    Meddelade tillstånd enligt atomenergilagen

Regeringen har under åren 1966—1976 meddelat sammanlagt tolv tillstånd att uppföra, inneha och driva kärnkraftreaktorer på fyra olika platser, nämligen Simpevarp i Oskarshamns kommun (reaktorerna be­nämnda Oskarshamn 1, 2 och 3), Ringhals i Varbergs kommun (Ring­hals 1, 2, 3 och 4), Barsebäck i Kävlinge kommun (Barsebäck 1 och 2) och Forsmark i Östhammars kommun (Forsmark 1, 2 och 3). Tillstån­den gäller i samthga fall utan tidsbegränsning.

Tillstånden har i huvudsak sammma utformning. Kraftföretaget läm­nas tillstånd att dels uppföra, inneha och driva en kärnreaktor på viss plats i huvudsakhg överensstämmelse med ansökan dels för reaktorns drift förvärva, inneha och i övrigt ta befattning med erforderlig mängd uran. För tillståndet skall gälla de villkor som vid remissbehandHngen har föreslagits av kärnkraftinspektionen och av statens strålskyddsinsti­tut. Inspektionen bemyndigas alt meddela de ytterligare villkor för till­ståndet som behövs av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt.

Enligt de tillstånd som har meddelats på senare tid skall vidare gälla de villkor som följer av Sveriges internationella åtaganden beträffande kontroll av klyvbart material. Härmed åsyftas dels förpliktelser enligt bilaterala kärnenergiavtal med bl. a. Förenta staterna dels åtaganden gentemot Internationella atomenergiorganet (IAEA) på grundval av för­draget om förhindrande av spridning av kärnvapen.

Tillkomsten och lokaliseringen av ett kärnkraftverk kan också fordra regeringens tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen (1947: 385). Därjämte sker sedvanlig planprövning enUgt byggnadslagstiftningen samt till­ståndsprövning enligt mUjöskyddslagen. Också domstolsprövnuig enligt vattenlagen aktualiseras vid tillkomsten av ett kärnkraftverk. I samband med dessa prövningsförfaranden kan villkor av skilda slag ställas upp. Dessa förbigås emellertid här.

De villkor som föreskrivs i regeringens tillstånd enligt alomenergila-gen innebär att reaktorns konstruktion och uppförande blir föremål för en ingående och kontinuerlig övervakning från myndigheternas sida. Uppförande av reaktorn får således inle påbörjas förrän inspektionen godkänt organisation och program för att säkerställa kvalitet och funk­tion hos anläggningen. Inspektionen och strålskyddsinstitutet skall hållas fortlöpande underrättade om konstruktion och uppförande. Anlägg­ningen får inte tas i drift förrän den har blivit slutligt godkänd av dessa myndigheter. Som tidigare har nämnts kan inspektionen också närhelst den finner det motiverat av säkerhetsskäl eller annars från allmän syn­punkt meddela ytterligare villkor för tillståndet.

Under byggnadstidens slutfas och under provdriften sker redovisning etappvis till inspektionen. Övergång till ny etapp kräver inspektionens tillstånd.

 

Prop. 1976/77: 53                                                      8

En etapp av stor betydelse är laddning och nukleär provdrift. Elt till­stånd härtill innebär atl reaktorn får laddas, dvs. tillföras bränsle. Sedan bränslehärden har monterats genomförs bl. a. vissa reaktorfysikaliska mätningar av betydelse för den senare reaklordriften. Därvid görs reak­torn kritisk. Detta innebär att en nukleär kedjereaktion sätts i gång, dock med ytterst ringa effektutveckling.

Etappen efter laddning innebär alt reaktorn färdigställs för provdrift till att börja med upp till 20 % av full effekt och ansluts till nätet. Efter fömyad redovisning kan inspektionen ge tillstånd till provdrift med 60 % effekt och därefter med full effekt.

Hittillsvarande erfarenheter tyder på att det tar sex å åtta månader från det tillstånd till laddning lämnas till dess det blu: aktuellt med till­stånd för provdrift med full effekt.

Efter redovisning av sista etappen i provdriftsskedet kan kämkraftin­spektionen ge tillstånd till s. k. rutinmässig drift. Under denna utför in­spektionen fortlöpande besiktning av anläggningen.

F. n. körs endast en kämkraflreaktor i rutinmässig drift, nämligen Oskarshamn 1. Fyra reaktorer körs i olika stadier av provdrift, nämli­gen Oskarshamn 2, Ringhals 1 och 2 samt Barsebäck 1. För Barsebäck 2 har ansökan om slutUgt godkännande ingelts till statens kärnkraft­inspektion i juni 1976. Inspektionen har den 23 november 1976 godkänt anläggningen. I samband därmed har inspektionen med stöd av rege­ringens bemyndigande ställt upp ytterligare villkor för tillståndet. Dessa innebär bl. a. att laddning med bränsle får ske först sedan inspektionen har meddelat närmare föreskrifter härom.

Tillstånden enligt atomenergilagen omfattar även innehav och an­vändning av det uran som behövs för reaktoms drift. Detta anses om­fatta även det använda bränsle som tas ut ur reaktorn och som lagras vid kärnkraftverket viss tid före transport till upparbetningsanläggning. Utförsel ur landet av det använda bränslet kräver regeringens tillstånd enligt atomenergilagen. Sådant tillstånd lämnas först sedan berörda ut­ländska regeringar har godkänt utförseln enligt bestämmelsema i de bi­laterala kämenergiavtalen mellan Sverige och resp. stat. Dessuiom krävs för själva transporten särskilda tillstånd från kärnkraftinspektionen och strålskyddsinslitulet.

Hittills har endast bränsle från en kommersiell kraftreaklor, nämligen Oskarshamn 1, skickats till upparbetning. Detta bränsle har transporte­rats lill Storbritannien.

4   Aktuellt läge i fråga om kärnkraftutbyggnaden

Det svenska kärnkraftprogrammet omfattar f. n. 13 kärnkraftblock (prop. 1975: 30 bil. 1, NU 1975: 30, rskr 1975: 202). Ett kämkraftblock består av reaktor, turbin, övrig utrustning och byggnader. Tolv block är i drift, under byggnad eller beställda. Något beslut om det trettonde

 

Prop. 1976/77: 53                                                     9

blocket har ännu inte fattats. Forsmark alternativt Barsebäck har an­getts som tänkbara lägen.

I följande tabell redovisas för de tolv aktuella blocken resp. reaktorers nettoeffekt och del år blocket har tagits eller beräknas bli taget i drift. Av blocken är fem i drifl och fem under uppförande. Beträffande Fors­mark 3 och Oskarshamn 3 har beställningar skett. För Forsmark 3 har också vissa anläggningsarbeten påbörjats.

Kärnkraftblock i drift, under byggnad eller beställda

 

 

Netto eleffekt MW

I drift är

Oskarshamn 1

450

1972

Oskarshamn 2

580

1974

Ringhals 1

760

1975

Ringhals 2

820

1975

Barsebäck 1

580

1975

Barsebäck 2

580

1977

Ringhals 3

900

1977

Forsmark 1

900

1978

Ringhals 4

900

1979

Forsmark 2

900

1980

Forsmark 3

1000

1982

Oskarshamn 3

1000

1983

Reaktorerna till Ringhals 2—4 är av tryckvattentyp och levereras av det amerikanska företaget Westinghouse. Övriga reaktorer är av kokar­typ och levereras av AB Asea-Atom. För samtiiga reaktorer som inte är i drift levereras tryckkärlen av Uddcomb Sweden AB och turbinerna av Stal-Laval AB. Ett stort antal leverantörer och entreprenörer inom och utom landet har anlitats för projekten.

Kämbränsle för de tolv blocken kontrakteras separat för de fyra hu­vudleden uran, anrikning, tillverkning av bränsleelement och upparbet­ning. Beträffande uran har kontrakt tecknats med olika leverantörer för tiden t. o. m. år 1985. Behoven är helt täckta t. o. m. år 1979.

Beträffande anrikning föreligger kontrakt med US Energy Research and Development Administration för samthga tolv block t. o. m. år 1995. En reservkvantitet har upphandlats i Sovjetunionen. Tillverk­ningen av bränsleelement för den s. k. första bränslehärden upphandlas samtidigt med reaktom och sker huvudsakligen hos reaktorleverantören. Upparbelnlngskontrakt föreligger för Oskarshamn 1—2 med British Nuclear Fuels Limited (BNFL).

Kärnkraftföretagens upphandling av bränsle samordnas genom det samägda Svensk Kärnbränsleförsörjning AB, som i viss utsträckning även tecknar kontrakt för delägarnas räkning. Staten har ställt en garanti på f. n. högst 800 milj. kr. för bolagets åtaganden inom kärnbränslecykeln (prop. 1974: 170, NU 1974: 56, rskr 1974: 396). Av garanlibeloppet har hittills ca 475 milj. kr. tagits i anspråk.

I det följande lämnas vissa allmänna uppgifter rörande den pågående utbyggnaden av kärnkraft. Särskilt redovisas arbetsläge, nedlagda kost-

 

Prop. 1976/77: 53                                                     10

nåder och finansiering för sådana block vilkas färdigställande kan komma att påverkas av nya villkor för att få ta reaktorn i drift. Redo­visningen lämnas efter den ordning i vilken nya block beräknas komma att bli färdiga.

Barsebäcksverket

Ägare lill Barsebäcksverket är Sydsvenska Värmekraft AB, ett helägt dotterbolag lill Sydsvenska Kraft AB (Sydkraft). Ca 60 % av aktierna i Sydkraft innehas av elt konsortium bildat av ett antal kommuner i Syd­sverige, nämligen Halmstad, Helsingborg, Landskrona, Lund, Malmö och Oskarshamn. Ca 20 % av aktierna ägs av Kooperativa Förbundet. Därutöver finns flera tusen enskilda aktieägare.

Del första blocket i Barsebäck är i drift och det andra är färdigbyggt. Förberedelser för provdrift pågår. Det finns planer för ett Iredje block, men inget beslut har ännu fattats.

Vid Barsebäck 2 är ca 300 av Sydkrafts personal sysselsatta med driftförberedelser. Därtill kommer viss personal från Asea-Atom m. fl. leverantörer.

Hittills nedlagda kostnader i Barsebäck 2 kan grovt uppskattas till

1 100 milj. kr. inkl. bränsle.

Finansieringen av Barsebäck 2 har skett huvudsakligen genom lång­fristiga lån som Sydkraft har tagit upp på den svenska kapitalmarkna­den. I viss utsträckning har upplåning skett ulomlands, bl. a. för kärn­bränslet.

Ringhals kraftstation

Ringhals kraftstation ägs helt av staten genom vattenfallsverket. De två första kämkraftblocken är i drift.

Två ytterligare block är under byggnad. Beträffande Ringhals 3 är byggnadsarbetena avslutade och montaget i slutskedet. Förberedelser för att ta blocket i drift har påbörjats. Laddning av bränslet skall enligt pla­nerna påbörjas i maj 1977. Vattenfallsverket räknar med att kunna ta blocket i drifl i december 1977.

I Ringhals 4 befinner sig byggnadsarbetena i elt intensivt skede. Mon­taget har påbörjats och väntas fortgå under år 1977 och en del av år 1978. Bränsleladdning beräknas kunna ske i slutet av år 1978.

Antalet sysselsatta hos vattenfallsverket för projektet uppgår till ca

2 000 personer, varav ca 1 750 i Ringhals. Däri ingår även ca 400 perso­
ner för driften av Ringhals 1—2. Antalet anställda hos leverantörer och
entreprenörer på arbetsplatsen uppgår till ca 1 000. Därtill kommer ett
par tusen personer som är sysselsatta med tillverkning av utrustning
m. m. hos leverantörer.

Nedlagda kostnader t. o. m. september 1976 uppgår för Ringhals 3 tiU 1 245 milj. kr. och för Ringhals 4 till 541 milj. kr., inkl. bränsle. Anlägg-

 

Prop. 1976/77: 53                                                     11

ningskostnaden för de två blocken tillsammans beräknas uppgå till 3 150 milj. kr. t. o. m. budgetåret 1979/80. Tillkommande kostnader har härvid beräknats i prisläge juli 1976.

Finansieringen sker över investeringsanslaget Kraftstationer m. m. på statsbudgeten.

Forsmarks kraftstation

Ägare till Forsmarks kraftstation är Forsmarks Kraftgrupp AB (Forsmarksbolaget). Aktierna i bolaget innehas av statens vattenfalls­verk med 74,5 % och Mellansvensk Kraftgrupp AB med 25,5 %. Sist­nämnda bolag ägs i sin tur direkt eller indirekt av ett antal kommuner och kraftproducenter i Mellansverige.

Samarbetet inom Forsmarksbolaget grundas på två konsortialavtal mellan vallenfallsverket och Mellansvensk Kraftgrupp. Det första avta­let, som godkändes av statsmakterna år 1971 (prop. 1971: 145 s. 51 och 55, NU 1971: 55, rskr 1971: 358), gäller utbyggnaden av de två första blocken. Det andra avtalet, som godkändes våren 1976 (prop. 1975/76: 181, NU 1975/76: 42, rskr 1975/76: 260), gäller utbyggnad av ytterii­gare två block. Endast belräffande det första av dessa, dvs. Forsmark 3, föreligger beslut om utbyggnad.

Enligt konsortialavtalen uppdras arbetet med att uppföra blocken lik­som driften av dem åt vattenfallsverket. Parterna skall äga rätt till så stor del av blockens uttagbara effekt som svarar mot deras andel av ak­tiekapitalet. Likaså skall parterna svara för motsvarande andelar av fi­nansieringen.

Forsmark 1—3 är f. n. under olika stadier av uppförande. Beträf­fande Forsmark 1 är byggnadsarbetena i det närmaste avslutade och maskinmontage pågår. Laddning med kämbränsle beräknas kunna på­börjas hösten 1977.

Forsmark 2 är nästan identiskt med Forsmark 1. Tidplanen hgger ca två år senare. F. n. pågår omfattande byggnadsarbeten. Tyngre kompo­nenter är under tillverkning hos ett antal leverantörer.

Arbetena på Forsmark 3 utgörs fortfarande främst av ingenjörsinsat­ser hos leverantörerna och hos vattenfallsverket. Vissa markarbeten har dock påbörjats. Projektets tidplan löper två år efter Forsmark 2.

Forsmarksbolaget har option på leverans av elt fjärde block identiskt med Forsmark 3. Något beslut om utbyggnad har dock inte fattats.

Antalet sysselsatta hos vattenfallsverket för projektet uppgår f. n. till ca 1 850 personer, varav ca 1 500 i Forsmark. Därtill kommer ca 1 300 anställda hos leverantörer och entreprenörer på arbetsplatsen. Ytterli­gare ett par tusen personer beräknas vara sysselsatta med tillverkning av utrustning m. m. hos leverantörer.

Nedlagda kostnader t. o. m. september 1976 uppgår för Forsmark 1—

 

Prop. 1976/77: 53                                                    12

2 till 1 745 milj. kr. och för Forsmark 3 till 122 milj. kr. inkl. bränsle. Det totalt beräknade kapitalbehovet t. o. m. budgetåret 1982/83 beräk­nas till 5 565 milj. kr. för Forsmark 1—2 och 4 650 milj. ler. för Fors­mark 3. Tillkommande kostnader har härvid beräknats i prisläge juli 1976.

Enligt gällande konsortialavtal finansieras utbyggnaden med dels till­skott från aktieägarna i form av aktiekapital och delägarlån dels externa lån. Delägarfuiansieringen fömtsätts svara mot 30—35 % av kapitalbe­hovet och täcks för vattenfallsverkets del av medel från investeringsan­slaget Kraftstationer m. m. Externa lån tas upp såväl på den inhemska obligationslånemarknaden som utomlands i utländsk valuta.

För de svenska obligationslånen lämnar delägama, som komplettering till sådan säkerhet som ställs av Forsmarksbolaget, borgen såsom för egen skuld gällande fram till kommersiell idrifttagning av resp. block. Delägarnas ansvarighet är begränsad till den procentuella andel som svarar mot andelen i bolaget.

För de utländska lånen har det visat sig nödvändigt att ställa garanti av vattenfallsverket, dvs. svensk statsgaranti, även för Mellansvensk Kraftgrupps andel av upplåningen. Såvitt avser dessa lån garanterar emellertid delägarna gentemot vattenfallsverket ett belopp molsvarande andelarna i Forsmarksbolaget.

Riksdagen (prop. 1974: 1 bil. 15, NU 1974: 26, rskr 1974: 198) har bemyndigat regeringen att medge vattenfallsverket att teckna borgen för lån som Forsmarksbolaget tar upp på den allmänna kapitalmarknaden intill ett belopp av 2 160 milj. kr. Härav har t. o. m. september 1976 1 021 milj. kr. tagits i anspråk.

Oskarshamnsverket

Ägare till Oskarshamnsverkel är Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB. Detta företag har bildats uteslutande med syfte att uppföra och driva verket. Den störste aktieägaren är Sydkraft med en andel av 35 %. Övriga ägare är ett antal kraftproducenter i Mellansverige.

De två första blocken är i drift. Oskarshamn 3 har i huvudsak upp­handlats under år 1976. Arbetet utgörs t. v. främst av ingenjörsmsatser. Vissa komponenter med lång leveranstid torde av huvudleverantörerna ha beställts hos underleverantörer. Några större arbeten på platsen har ännu inte påbörjats. Vissa planfrågor är ännu olösta.

Antalet sysselsatta hos Oskarshamnsverkets Kraftgmpp för Oskars­hamn 3 beräknas till ca 100 personer inkl. konsulter. Antalet sysselsatta hos leverantörer och entreprenörer bedöms till ca 1 800 personer.

Uppgift om nedlagda kostnader för Oskarshamn 3 saknas. HittiUs har ett lån på 100 milj. kr. tagits upp utomlands.

 

Prop. 1976/77: 53                                                              13

5    Hantering av använt kärnbränsle

Följande uppgifter om hantering av använt bränsle från kärnkraft­reaktorer och om det industriella läget beträffande upparbetning har hämtats huvudsakligen ur Aka-ulredningens betänkande.

Bränslet i de kraftreaktorer som nu är aktuella i Sverige utgörs av an­rikat uran. Uranet i form av uranoxid fylls i långa metallrör, och ett an­tal sådana rör monteras samman till bränsleelement. Elementen sätts in i reaktorn för utvinning av värme genom kärnklyvning.

Bränsleelementen bestrålas i reaktom under tre till fem år innan de måste bytas ut och ersättas med färskt bränsle. Det använda bränslet in­nehåller resturan och nybildat plutonium samt radioaktiva klyvnings-produkter. Dessa produkter, som utgör ca 3 % av innehållet i bränslet, utvecklar till en början stark värme.

Det använda kärnbränslet placeras i en djup vattenbassäng intill reak­torn och lagras där vanligen minst ett år. Det forslas därefter i strål­skärmade transportbehållare till en anläggning för upparbetning eller till en särskild förvaringsanläggning.

Vid upparbetningen skiljs uran, plutonium och klyvningsprodukter från varandra genom en serie mekaniska och kemiska processer. Uranet och plutoniet kan användas åter som bränsle. Klyvningsprodukterna ut­gör huvudbeståndsdelen i det s. k. högaktiva avfallet, som efter uppar­betningen har flytande form. Även små mängder plutonium finns i av­fallet.

Metoder har utvecklats för att överföra avfallet i fast form, bl. a. glas. Principiella lösningar har också enligt Aka-utredningen utarbetats för slutlig förvarmg av avfallet i berggrunden. Eftersom avfallet innehåller vissa långlivade radioaktiva ämnen måste förvaringen kunna ske så att det hålls skilt från biosfären under mycket lång tid.

En alternativ väg är förvaring av använt bränsle utan föregående upparbetning. I princip anses slutlig förvaring av bränslet kunna ske i berggrunden på samma sätt som för högaktivt avfall. Sådan förvaring av använt bränsle ställer sannolikt större tekniska krav bl, a. genom inne­hållet av plutonium och de avsevärt större volymerna. A andra sidan kan metoden innebära vissa fördelar från kontrollsynpunkt. Riskerna för att plutonium skulle kunna användas till kämladdningar är nämligen mycket mindre när plutoniet är bundet i använt bränsle än när rent plu­tonium lagras.

Mängden använt bränsle som årligen tas ut ur en stor kraftreaktor kan anges till genomsnittligt ca 25 ton. Efter upparbetning uppgår voly­men högaktivt avfall från bränslet till ca 20 m i flytande form och till ca 3 m* i fast form för slutiig förvaring.

Ett antal industriella anläggningar uppfördes under 1940- och 1950-

 

Prop. 1976/77: 53                                                               14

talen för alt behandla lågutbränt bränsle från dåtida reaklortyper. Hög­utbränt bränsle av det slag som används i nyare reaktorer ställer väsent­ligt större krav. Den första civila anläggningen för bearbetning av så­danl bränsle togs i drift år 1966.

F. n. kan i Västeuropa högutbränt bränsle upparbetas endast vid den franska anläggningen i La Hague. Den brittiska anläggningen i Wind­scale håller på att byggas ut med sikte på att kunna behandla sådant bränsle under första hälften av 1980-talet.

Ägare till La Hague är det statiiga franska kämbränsleföretaget CO-GEMA. Ägare till Windscale är det likaledes stathga BNFL. Dessa två förelag har, jämte ett tyskt bolag som planerar att uppföra en anlägg­ning på 1980-talel, bildat en gemensam organisation för marknadsfö­ring, United Reprocessors GmbH. Denna organisation förhandlar nu med kraftföretag i en rad västeuropeiska länder och i Japan om lång­tidskontrakt för 1980-lalet. I den mån kapachet för att upparbeta kon­trakterade kvantiteter inte hinner byggas ut torde lagring t. v. av det an­vända bränslet komma att ske vid upparbetningsanläggningama.

I Förenta staterna är läget oklart. F. n. är ingen anläggning för högut-bränl bränsle i drift.

Använt bränsle från svenska kärnreaktorer har hittills skickats ut­omlands för upparbetning. Behovet av upparbetning för Oskarshamn 1—2 är läckt t. o. m. år 1979 genom ett kontrakt med BNFL, som om­fattar även slutlig förvaring av det högaktiva avfallet. Förhandlingar om kontrakt för samtliga svenska kraftreaktorer t. o. m. är 1989 pågår mel­lan Svensk Kärnbränsleförsörjning och United Reprocessors.

På initiativ av Aka-utredningen har hösten 1975 inrättats ett särskilt statligt programråd för radioaktivt avfall. Rådet har till uppgift att i av­vaktan på en mera definitiv lösning av organisationsfrågan samordna och ta initiativ till forskning och utvecklmg i fråga om lagring av an­vänt kärnbränsle. Rådet har ansvaret för ett utvecklhigsprogram som fi­nansieras genom bidrag från kraftföretagen genom Svensk Kärnbränsle­försörjning. En huvudpunkt i programmet är förprojektering av en cen­tral anläggning för lagring av använt bränsle från svenska kärnreaktorer.

6    Föredraganden

Sedan 1950-talet har i Sverige liksom i andra mdustriländer stora re­surser lagts ned på utveckling av kämenergi för civila ändamål. I vårt land har hittills fem kommersiella kämkraftreaktorer tagits i drift, och ytterligare sju är under uppförande eller beställda. Kärnkraften har under det senaste året svarat för knappt 20 % av landets elproduktion, medan dess andel av den installerade effekten i produktionssystemet f. n. uppgår till 14 %. Kraftföretagen har i sin planermg räknat med att större delen av den väntade ökningen av elkonsumtionen under det närmaste årtiondet kommer att täckas med kärnkraft.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    15

De särskilda säkerhetsfrågor som är förbundna med kämkraftens an­vändning motiverar en sträng kontroll av verksamheten. Denna sker på grundval av lagen (1956: 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen). Lagen kom till i samband med att de första utveck­lingsinsatserna på området beslutades i vårt land. För att uppföra och driva en kämreaktor krävs regeringens tillstånd. Regermgen eller, efter regeringens bemyndigande, siatens kärnkraftinspektion kan meddela de villkor för tillståndet som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars från allmän synpunkt. Nya eller ändrade villkor kan ges även under tillstånds giltighetstid. Tillstånd kan återkallas om uppställt villkor inte iakttas el­ler synnerliga skäl för återkaUelse föreligger.

Tillstånd enligt atomenergilagen har meddelats för samtiiga de tolv reaktorer som är i drift, som uppförs eller som är beställda.

Frågor om skydd mot strålningsskador regleras enligt strålskydds­lagen (1958: 110). Denna lag har ett vidare tiUämpningsområde än atomenergilagen. Enligt strålskyddslagen krävs således tiUstånd för bl. a. allt arbele med radioaktivt ämne. TUlstånd meddelas av strålskyddsmyn­digheten, dvs. statens strålskyddsinstitut. Myndigheten meddelar därvid föreskrifter om bl. a. högsta tillåtna utsläpp av aktivitet. Dessa före­skrifter grundas på internationella rekommendationer. TUlstånd enhgt strålskyddslagen krävs inle för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen. Strålskyddsinslitulet får emellertid meddela särskilda föreskrifter som behövs för strålskyddet.

Riksdagen tog ställning till utbyggnadsprogrammet för kärnkraft fram till mitten av 1980-talel i samband med att man godkände allmänna riktlinjer för energihushållning m.m. våren 1975 (prop. 1975:30, NU 1975: 30, rskr 1975: 202). Ställningstagandet innebar bl. a. att två kärn­reaktorer ulöver de elva som redan beslutats skulle få uppföras. Frågan om förläggningen av den trettonde reaktorn lämnades dock öppen. 1975 års beslut innebar vidare att hårda bindningar för framtiden i fråga om kärnkraften skulle undvikas, t. ex. principbeslut om uppförande av upparbetningsanläggningar eller anordningar för förvaring av radio­aktivt avfall.

Ett viktigt moment i 1975 års beslut var att ett bättre kunskapsunder­lag om såväl kärnkraften som vissa andra frågor på energiområdet borde föreligga innan man drog upp riktUnjer för energihushållningen under senare delen av 1980-talet. Det förutsatles att sådana riktlinjer skulle läggas fast redan år 1978.

Som redan har nämnts innebar 1975 års beslut en fortsatt utbyggnad av kärnkraftverk. Därmed har också möjlighelerna att avbryta utbygg­naden utan resursförluster successivt minskat. Dessutom ökar mängden använt reaktorbränsle som måste tas om hand.

De problem som är förknippade härmed har kommit att inta en cen­tral roll vid bedömningen av kärnkraftens risker. Det finns flera skäl till

 

Prop. 1976/77: 53                                                               16

detta. Bränslet innehåller starkt radioaktiva ämnen. Dessa ämnen måsle kunna hållas skUda från aUt liv tills aktiviteten har minskat till ofarlig nivå. Vissa ämnen avklingar snabbt, andra åter måste hållas skilda från det ekologiska systemet i många hundra år. För plutonium är det fråga om tiotusentals år.

Vid reaktordriften utnyttjas bara en mindre del av bränslets energi­innehåll. Främst för att ta till vara resterande uranmängder men även plutonium — ämnen som båda kan återanvändas — upparbetas bränslet. Upparbetningen är en tekniskt komplicerad process.

Under de senaste åren har man intensivt sökt lösningar på de pro­blem som upparbetning och avfallsförvaring ger upphov till. Beslut har fattats om att bygga ut den industriella kapaciteten för upparbetning i flera länder. Stora ansträngningar har gjorts för alt finna en lämplig teknik för att föra över det högaktiva avfallet från upparbetningen till en form som är lämpad för slutlig förvaring och att finna metoder för den slutliga förvaringen.

Ett alternativ som diskuteras är förvaring av använt bränsle utan föregående upparbetning. Denna metod innebär att plutonium, som under vissa förutsättningar kan användas för framställning av kärn­laddningar, inte blir åtkomligt. Avfallsvolymerna blir emellertid med denna metod väsentUgt större och kraven på säker förvaring måste vara lika stränga som för det högaktiva avfallet från upparbetningen.

En redogörelse för det aktuella internationella läget på dessa områ­den har våren 1976 lämnats av Aka-utredningen (I 1972: 08) i betän­kandet (SOU 1976: 30—31) Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Av redogörelsen framgår att upparbetning i industriell skala av bränsle från de reaktortyper som utbyggnaden av kärnkraft i världen nu baseras på förekommer endast i mycket begränsad omfattning. De anläggningar i Frankrike och Storbritannien som håUer på att byggas ut för bearbet­ning av sådant bränsle har haft problem av olika slag. Endast kort er­farenhet finns från provdrift av en anläggning i Frankrike. För 1980-talet förutses kapacitetsbrist. Detta tvingar fram lagring i någon form. Läget i Förenta staterna är mycket oklart. Bl. a. är tillståndsfrågorna för planerade nya anläggningar olösta.

Av betänkandet framgår vidare att en rad frågor om hantering av det högaktiva avfallet kräver ytterligare utveckUngsinsatser innan någon be­stämd metod för slutlig förvaring av avfallet i Sverige kan anvisas. Ett antal av de instanser som har yttrat sig över betänkandet har pekat på svåra och hittills olösta problem i samband med förvaringen.

Använt bränsle från kärnreaktorer i Sverige har hittills skickats utom­lands för upparbetning. För bränsle som t. o. m. år 1979 tas ut från de tvä första svenska kommersiella kraflreaktorerna, Oskarshamn 1 och 2, gäller ett upparbetningskontrakt med det statliga brittiska kärnbränsle-företaget BNFL. Delta kontrakt innefattar även förvaring av det hög­aktiva avfallet.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    17

För övriga reaktorer pågår förhandUngar mellan Svensk Kärnbränsle­försörjning AB och United Reprocessors GmbH. Detta företag svarar för marknadsföringen av upparbetningstjänster för BNFL, det franska kärnbränsleförelaget COGEMA och en planerad tysk anläggning. För­handlingarna, som förs på grundval av en tidigare principöverenskom­melse mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning och United Reprocessors, gäller kontrakt för omhändertagande av allt använt bränsle från svenska kraftreaktorer t. o. m. år 1989. United Reprocessors ställer tjänster till förfogande avseende transporter, lagring, upparbetning och överföring av det aktiva avfallet i fast form. Beträffande den slutliga förvaringen väntas emellertid företagel komma att förbehålla sig rätt att efter viss tid skicka tillbaka avfallet lill ursprungslandet.

Den bild som här har tecknats visar att läget i fråga om upparbet­ning och avfallsförvaring är oklart. Detta intryck har förstärkts under det halvår som har gått sedan Aka-utredningen lade fram sitl betänkan­de. Frågorna måste övervägas ytterligare på grundval av bl. a. remiss­yttrandena över belänkandet. Jag avser att inom kort begära regering­ens bemyndigande att lillkaUa en särskild energikommission. Denna kommer att få liU uppgift bl. a. att analysera problemen rörande kärn­kraftens säkerhet samt hanteringen av det högaktiva avfallet och ge sin syn på om en helt säker slutlig förvaring kan ske eller inte. Kommissio­nen skall vidare ange tänkbara modeller för etl nytt energipolitiskt för­slag som skall föreläggas riksdagen år 1978. Jag anser det emeUertid nödvändigt att redan nu ta upp fråga om ytterligare villkor för att få ta kärnreaktorer i drift.

Det är en allmänt godtagen princip att den som driver industriell verksamhet också skall ansvara för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. De krav som i det hänseendet ställs på inne­havaren av en kärnreaktor måste med nödvändighet vara mycket långt­gående. Godtagbara lösningar beträffande alla led av hanteringen av det använda bränslet måste kunna anges av reaktorinnehavaren redan från början även om den slutiiga förvaringen av avfallet kan komma att bli aktuell först ett antal år efter det att driften av kärnreaktorn har påbör­jats. Jag finner det alltså självklart att det måste finnas betryggande garantier för att det avfaU som bildas genom driften kan tas om hand på ett säkert sätt innan en kärnreaktor får las i drift.

De tillstånd för kärnkraftreaktorer som hittills har meddelats med stöd av atomenergilagen är förknippade med ett anlal villkor om reak­torernas uppförande och drift. Tillstånden har emellertid inte förbun­dits med villkor som tar sikte på hanteringen av det använda bränslet. Sådana villkor måste enligt min mening ställas upp beträffande sådana reaktorer som ännu inte har tagits i drift.

Villkor av det slag del här blir fråga om kan i och för sig meddelas redan nu av regeringen enligt atomenergilagen om de är påkallade av

2   Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 53

 

Prop. 1976/77: 53                                                     18

hänsyn till säkerheten eller annars från allmän synpunkt. Enligt min mening bör emellertid rätlen att ställa villkor av det slag jag förordar regleras i lag. För den ståndpunkten talar redan det förhållandet att problemen med avfallshanteringen inte tillräckUgt beaktades när till­stånden meddelades. Vidare innebär villkoren en väsentiig inskränkning i lillståndsinnehavarens rättigheter. Villkoren kan också få omfattande ekonomiska konsekvenser för såväl de berörda företagen som samhäUet. Regleringen bör som jag nyss har nämnt omfatta sådana reaktorer för vilka tillstånd har meddelats men vilka ännu inte har lagils i drift. Tillstånd bör få meddelas endast om det föreligger ett avtal som på ett betryggande sätt tiUgodoser behovet av upparbetning av använt kärn­bränsle. Dessutom måste reaktorinnehavaren kunna visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det högaktiva avfallet kan ske. Om reak­torinnehavaren kan visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av bränslet kan ske utan föregående upparbetning bör även detta kunna godtas. I den internationella debatten har framhåUits att sådan förva­ring skulle kunna medföra väsentligt minskade risker för plutonium­spridning. En reglering av det slag jag här förordar bör därför öppna möjligheter att godkänna även ett sådant förfarande.

Bevisbördan i de hänseenden som jag nu har nämnt bör ligga på den som har tillstånd att inneha reaktorn. Prövningen av frågor om tUlstånd bör ankomma på regeringen.

De överväganden som jag här har redovisat täcker inte in det fall att en reaktor har färdigställts men ännu inte har tagits i drift. Enligt min mening bör en sådan reaktor få tas i drifl utan särskilt tillstånd. Dock bör tillstånd krävas om frågan uppkommer om fortsatt drift efter ut­gången av år 1977. Därvid bör ställas samma krav i fråga om upparbet­ningsavtal som nyss har angivils. Tillstånd bör kunna meddelas även om innehavaren visar att hanteringen av inte upparbetat bränsle kan ske på ett säkert sätt.

Utanför mitt förslag faller sådana reaktorer som har tagits i drift. För de fem reaktorer det här gäUer kan slutna avtal ge vissa möjlighe­ter till upparbetning eller avfallsförvaring. Det bör med skärpa betonas att den hanteringskapacitet som har avsatts för dessa reaktorer inte får tas i anspråk för sådana reaktorer som faller under tillståndstvånget. Jag vill här även framhålla atl innehavaren av en reaktor, oavsett om den redan har tagits i drift eller om den blir tillståndspliktig enligt vad jag har förordat, bör bära kostnaderna för samtliga de åtgärder som är förknippade med hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt för de åtgärder som krävs sedan en kämreaktor har tagits ur drift. Jag avser alt återkomma till denna fråga i annat sam­manhang.

Innebörden av vad jag nu har anfört är att det åligger reaktorinne­havaren alt visa på konkreta lösningar av kärnkraftens avfallsproblem.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    19

Det är emellertid givet att slalen har del slutliga ansvaret och dessuiom en betydelsefull uppgift när det gäUer dels alt precisera de villkor som skall ställas dels att få till stånd forsknings- och utveckUngsinsatser som syftar till en helt säker hantering av använt bränsle och aktivt avfall.

De nämnda villkoren för att en reaktor skall få tas i drift kan leda till att en reaktorinnehavare hindras från att utnyttja ell tidigare meddelat tillstånd enligt atomenergilagen. I sådana fall uppkommer frågan om ekonomisk ersättning från staten.

I förarbetena till atomenergilagen förutsattes atl ersättning skulle kun­na lämnas till en tillståndsinnehavare t. ex. i fall där nya villkor för till­ståndet ställdes upp. Hur en sådan ersättning skulle beräknas angavs emellertid inle. Förarbetena utgår från att frågan skulle bli föremål för särskild prövning om det i något fall skulle framstå som uppenbart obil­ligt att ersättning inte lämnades.

Emellertid är det i den aktuella situationen enligt min mening inte rimligt att ersättningsfrågorna lämnas öppna på samma sätt som i atom­energilagen. Frågorna måste bedömas mot bakgrund av de särskilda förhållanden som i dag råder på kärnkraftområdet. Jag syftar härvid inte enbart på de ekonomiska konsekvenserna för berörda kraftföretag om reaktorer som är färdigställda eller under byggnad inte får tas i drift. Även leverantörer och entreprenörer som är knutna till projektet kan komma att drabbas. Det är viktigt att en eventuell avveckling av pågå­ende projekt kan ske på ett sätt som tar all rimlig hänsyn tiU arbetsta­garnas och de berörda kommunernas intressen.

Ersättningsfrågorna är svårlösta. De lär få lösas i första hand genom förhandlingar mellan staten och innehavaren av reaktorn. Det rådande osäkra sakläget kan tala för att skälighelshänsyn ges särskilt utrymme. Emellertid bör de berörda företagen ges ett underlag för sitt handlande. Det framstår därför som motiverat att här dra upp vissa riktlinjer för bedömningen av ersättningsfrågorna.

Jag anser att rätt till ersättning för reaktorinnehavare som vägras till­stånd att ta anläggning i drift till viss del bör lagfästas. Härför talar främst att tillstånd enligt atomenergUagen redan har meddelats och att villkor av nu aktueUt slag inte tidigare har ställts. Frågan uppkommer då hur långt denna uttryckligen lagfästa rätt bör sträcka sig. Enligt min mening bör här tidpunkten för ikraftträdande av de hestämmelser jag förordar vara avgörande. Del är rimligt att reaktorinnehavaren ges en lagfäst rätt till ersättning för kostnader som han har lagt ned före den­na tidpunkt. När det gäUer kostnader som hänför sig tiU tiden efter ett ikraftträdande bör han emellertid kunna ta ställning till om han anser sig kunna tillgodose de krav för tillstånd som anges i bestämmelserna. Han kommer i princip att befinna sig i samma situation som den inne­havare av ett tUlstånd enligt atomenergilagen, som utan att ha gjort sig skyldig till försummelse hindras från att utnyttja tillståndet genom att

 

•rop. 1976/77: 53                                                    20

tterligare villkor ställs upp av regeringen eller tillsynsmyndigheten. >om jag tidigare har framhållit finns ingen lagfäst rätl lill ersättning en­igt atomenergUagen. Ersättning kan emeUertid utgå efler särskild pröv-ling. Enligt min mening bör detsamma gälla även i den situation som lu är aktuell.

Jag stannar således för atl lagfäst rätl till ersättning bör föreligga jara för kostnader som enligl den för resp. projekl gällande planen har lagts ned fram till den lidpunkt då bestämmelserna om tillstånd för att få ta en reaktor i drift har trätt i kraft.

Ersättningen bör i princip motsvara den förlust som reaktorinneha­varen drabbas av till följd av åtgärd som han har vidtagit med anled­ning av tillståndet enligt atomenergilagen. Della innebär att ersättning bör utgå i första hand för kostnader som har lagts ned i anläggningen fram till den tidpunkt då de bestämmelser som jag har förordat träder i kraft.

Främst till följd av penningvärdets fall kan kostnaderna ha stigit un­der anläggningstiden och fram till nyssnämnda tidpunkt. När det gäUer frågan om kompensation för dessa kostnadsökningar bör beaktas det sätt på vilket anläggningen har finansierats. Inom svensk kraftindustri finansieras utbyggnaden av produklionsanläggningar huvudsakligen ge­nom extern upplåning. Enligt vad jag har erfarit gäller detta också de nu aktuella anläggningarna. Andelen eget kapital i form av t. ex. aktie­kapital lorde svara mot högsl en tredjedel av den totala finansieringen.

Vid beräkning av ersättningen för nedlagda kostnader enligt lagen bör enligt min mening sådana kostnader som kan relateras till den egna kapitalinsatsen beräknas med hänsyn tagen till aktuellt kostnadsläge. Någon motsvarande uppräkning av kostnader som har finansierats ge­nom extern upplåning eller annat liknande sätt bör emellertid inte ske.

Vid beräkningen av ersättning för nedlagda kostnader bör ränta läg­gas till. I fråga om lånat kapital lorde ränteberäkningen inte behöva vålla speciella problem. När det gäller den egna kapitalinsatsen synes en rimlig utgångspunkt för beräkningen i princip vara den ränta som reaktorinnehavaren hade kunnat påräkna vid utlåning av kapitalet mot fullgod säkerhet på den öppna marknaden.

Förutom för nedlagda kostnader hör ersättning utgå för sådana kost­nader som reaktorinnehavaren vid tidpunkten för ikraftträdandet inte kan undvika vid avveckling av projektet. Sådana kostnader kan utgöras av skadestånd till såväl kraftföretagens kunder som leverantörer och entreprenörer vid anläggningsprojeklen. Slutiigen bör hänsyn tas även lill ansvarel för personal och för sådana avvecklingsålgärder som be­hövs vid anläggningarna.

Innehavaren bör vara skyldig att i möjlig mån begränsa skadeverk­ningarna. Om så inte har skett bör ersättningen kunna jämkas.

Skulle arbetena avbrytas redan i samband med att bestämmelserna

 

Prop. 1976/77: 53                                                    21

träder i kraft kommer någon prövning enligt vad jag förut har förordat inte till stånd. Ersättningen bör då rimligen utgå på samma sätt som om regeringen efter prövning hade vägrat tillstånd.

Jag återgår nu till frågan om ersättning för kostnader som läggs ned sedan bestämmelserna har trätt i kraft. Som jag nyss har framhållit bör ersättning kunna utgå efter särskild prövning. Vid de överväganden som härvid blir aktuella bör särskUt beaktas om innehavaren har sökt att i rimlig mån begränsa förlusten om och när det har blivil uppenbart att villkoren enligt de nya bestämmelserna inte skulle kunna uppfyllas. Om så har skett bör de principer för beräkning av lagfäst ersättning som jag tidigare har angivit kunna vara vägledande.

En lösning av ersättningsfrågan efter de riktlinjer som jag nu har för­ordal kan komma atl få till följd atl de berörda enskilda kraftföretagen får svårigheter att finansiera en eventuell fortsatt utbyggnad av vissa kärnkraftverk. Frågan har redan aktualiserats beträffande Forsmarks kraftstation, för vilken finansieringen sker delvis på den svenska obliga­tionslånemarknaden. Jag har tidigare vid anmälan till tUläggsbudget I till statsbudgeten för innevarande budgetår av investeringsanslaget Kraft­stationer m.m. (prop. 1976/77: 25 bil. 10 s. 116) tagit upp frågan om medgivande för vallenfallsverket att teckna borgen även för de enskilda intressenternas andel av upplåningen, varvid det har fömtsätts atl dessa skall ställa garanti för sina andelar av säkerheten. Behov av liknan­de åtgärder kan komma att uppstå även för att underlätta finansie­ring av investeringar i alternativ kraftproduktion, antingen genom upp­förande av nya anläggningar eller genom ombyggnad av kärnkraftverk.

Jag vill framhålla alt frågor om ersättning uppkommer endast i för­hållande till enskilda innehavare av anläggningarna. Staten äger genom vattenfallsverket Ringhals kraftstation och är huvuddelägare i Fors­marks kraftstation. Om VattenfaUsverkets ekonomiska simation påver­kas till följd av de bestämmelser som jag här har förordat får detta reg­leras över statsbudgeten i den utsträckning som detta behövs. Utgångs­punkten bör därvid vara att konkurrensförhållandet mellan enskild och statlig kraftindustri inte skall rubbas.

De bestämmelser som jag här har förordat bör lämpligen tas in i en särskild lag vid sidan av atomenergilagen. Lagen bör träda i kraft två veckor efter den dag då den har utkommit från trycket i Svensk för­fattningssamling. I övergångsbestämmelser till den särskilda lagen bör regleras frågor om tillstånd för reaktor som har färdigställts men som ännu inte har tagits i drift.

Det bör framhållas att den föreslagna särskilda lagen inte rubbar till­stånd som tidigare har meddelats enligt atomenergilagen. Däremot kan den särskilda lagen, för reaktor som faller inom lagens tillämpnings­område, komma att utgöra hinder för att utnyttja sådant tillstånd. Såle­des kan ett tillstånd att driva en reaktor brytas om regeringen efter

3    Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 53

 

Prop. 1976/77: 53                                                     22

prövning finner att innehavaren inte har uppfyllt de villkor för att få ta en reaktor i drift som anges i den särskilda lagen. I ett sådant fall kan det bli fråga om atl återkalla tillståndet enligt atomenergUagen. Samma gäller om innehavaren av en reaktor, som har meddelats tUlstånd att ta reaktorn i drift enligt den särskilda lagen, senare visar sig inte kunna uppfylla kraven på säker avfallsihantering.

Som jag tidigare har framhållit har regeringen i samband med att till­stånd för en kärnreaktor har meddelats enligt atomenergUagen ställt upp viUkor bl. a. om att reaktorn inte får tas i drift förrän den har slutligt godkänts av statens kärnkraftinspektion. Detta innebär alt inspektionen har bemyndigats att pröva frågan om reaktorer skall få tas i drift eller inte. Det bör övervägas att i samband med att den särskilda lagen trä­der i kraft begränsa dessa bemyndiganden för inspektionen så att in­spektionen inte skall kunna godkänna en reaktor förrän regeringen har meddelat tillstånd enligl den nya lagen. Det ankommer på regeringen att besluta härom.

En begränsning av tillståndets giltighetstid kan komma att medföra olägenheter för reaktorinnehavaren. Som jag redan har nämnt förutsat­tes i förarbetena till atomenergilagen att ersättning skulle kunna läm­nas efter särskild prövning. I allmänhet torde tidsbegränsning av ett till­stånd enligt atomenergilagen innebära en mindre allvariig inskränkning i reaktorinnehavarens rätt än att tillstånd att få ta reaktorn i drift enligl den förordade särskilda lagen vägras.

Den situationen kan emellertid uppkomma att giltighetstiden för ett tillstånd enligt atomenergilagen begränsas så att de ekonomiska förut­sättningarna för verksamheten radikalt ändras. Samma läge kan upp­komma om tillståndet förknippas med ytterligare vUlkor beträffande av-faUshanteringen. I sådana fall kan frågan om ersättning prövas enligt atomenergilagen, dvs. efter bilUghetsöverväganden.

7    Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag liU

lag om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift.

Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga.

8    Specialmotivering

1 §

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. I enlighet med de över­väganden som har redovisats i den allmänna motiveringen bör lagen vara tillämplig på sådana kärnreaktorer som ännu inte har tagits i drift.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    23

men till vilka före lagens ikraftträdande tillstånd har meddelats för upp­förande, innehav och drift enligt föreskrifterna i 2 § atomenergilagen (1956: 306). Utanför tillämpningsområdet faller således kärnreaktorer vilka vid lagens ikraftträdande redan har börjat drivas. Oskarshamn 1 och 2, Ringhals 1 och 2 samt Barsebäck 1 befinner sig alla i olika sta­dier av drift. Härmed förstås att kärnbränsle har tUlförts så att en själv­underhållande kärnklyvningsreaktion har kunnat sättas i gång. Alt en reaktor som har tagits i drift tas ur drifl för att förses med nytt kärn­bränsle i stället för utbränt, medför givetvis inte att lagen bUr tillämplig.

2 §

I denna paragraf föreskrivs att en kärnreaktor som omfattas av lagen inte får tillföras kärnbränsle så atl en självunderhållande kärnklyvnings­reaktion kan ske, om inte särskilt tillstånd har meddelats till det. Frågor om tillstånd prövas av regeringen. Uttrycket särskilt tiUstånd har valts för att ange all någon ändring beträffande de övriga tillstånd som krävs i fråga om reaktorn inte är avsedd.

Uppförande, idrifttagning och drift av en kärnreaktor består av en mångfald olika etapper eller skeden. Tillsammans bildar dessa en fort­löpande process. I lagen knyts lillståndsskyldighelen till laddningen, dvs. när kärnbränsle för första gången placeras i reaktorn så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske. Det kan emellertid tänkas fall där en ovillkorlig bindning till detta skede kan medföra vä­sentliga olägenheter från såväl teknisk som ekonomisk synpunkt. Möj­lighet bör därför finnas för regeringen att medge att ytterligare något skede får påbörjas eller utföras. En föreskrifl med denna innebörd har tagils upp i paragrafens tredje stycke. Föreskriften är avsedd att tilläm­pas restriktivt.

För tillstånd att ta en kärnreaktor i drifl ställs i paragrafen upp vissa krav på hantering av det i reaktorn använda kärnbränslet och det i detta ingående högakliva avfallet. Kraven innebär att sådana åtgärder bör vidtas som, under alla faser av hanteringen av det använda kärnbräns­let, kan säkra att skador inte uppkommer på det ekologiska systemet. Det åUgger reaktorns innehavare atl visa dels hur det använda kärn­bränslet eller avfallet avses bli hanterat, dels alt hanteringen medför trygghet mot skadlig inverkan. Frågorna har behandlats i den allmänna motiveringen.

För tillstånd krävs att reaktorns innehavare företer avtal om uppar­betning av använt kärnbränsle och visar hur och var slutlig förvaring av det vid upparijetningen erhållna högaktiva avfallet avses ske. Om upparbetning inte skall äga rum, har reaktorns innehavare att visa hur och var en helt säker slutUg förvaring av det använda kärnbränslet kan ske. Avtalet skall på ett betryggande sätt tillgodose behovet av uppar­betning av del använda kärnbränslet. Av termen avtal följer att det

 

Prop. 1976/77: 53                                                     24

skall vara fråga om en juridiskt bindande överenskommelse. Denna skall ha ett sådant innehåll all den tillgodoser det behov som föreligger av upparbetning av det i kärnreaktorn använda kärnbränslet. Avtalet skall vidare ha träffats med någon som har resurser för upparbetning och som i övrigi kan förväntas svara mot de krav som följer av vad som har överenskommits. Det kan inte krävas att giltighetstiden är sam­ma som den tid som beräknas som reaktorns driftstid. Möjligheter måste också 'finnas för en anpassning tUl teknikens utveckling på upp­arbetningsområdet. Om avtalets giltighetstid är kortare än reaktorns driftstid, får det övervägas att tidsbegränsa tillståndet att driva reak­torn så att det motsvarar avtalets giltighetstid. En sådan anpassning kan regeringen göra enligl 4 § atomenergilagen. Uppkommer därvid fråga om ersättning, får denna bedömas enligl vad jag förut har nämnt i den allmänna motiveriingen.

I fråga om högaktivt avfall, som har erhållits vid upparbetning, och använt kärnbränsle, som inte har upparbetats, ankommer det på reak­torns innehavare alt visa hur och var en helt säker slutiig förvaring av avfallet eller kärnbränslet kan ske. Med hänsyn till de stora risker som är förenade med högaktivt avfall och använt kärnbränsle, måste mycket starka säkerhetskrav ställas på den slutUga förvaringen av det. Det gäl­ler härvid krav på såväl hur avfallet hanleras som var det förvaras. Ut­gångspunkten måste vara att det högaktiva avfallet från upparbetning och det använda kärnbränslet som inle har upparbetats skall hållas åt­skilt från allt liv. I de beskrivningar som reaktorns innehavare har att lämna måste ingående och omfattande uppgifter ges för bedömning av säkerheten. Det räcker således inte med att översiktliga planer och skis­ser presenteras. Det bör därutöver konkret anges i vilken form avfallet eller det använda kärnbränslet avses bli förvarat, hur förvaringsplatsen avses bli ordnad, hur transporterna av del använda kärnbränslet eller avfallet avses ske och i övrigt vad som behövs för atl bedöma om den föreslagna slutiiga förvaringen kan anses helt säker och möjlig att ut­föra. Häri ligger i första hand att förvaringen kan uppfylla de krav som ställs från slrålskyddssynpunkt och som syftar till skydd mot strålnings-skador. Förvaringsplatsen skall kunna anordnas så att avfallet eller det använda kärnbränslet isoleras för så lång tid som behövs för att aktivi­teten skall ha minskat till ofarlig nivå. Vid bedömningen måste även beaktas risken för att avfallet eller det använda kärnbränslet sprids till biosfären genom naturliga processer, olyckshändelser eller krigshand­lingar. Det fordras inte att en förvaringsplats är färdigställd när till­ståndsfrågan prövas.

Skulle det visa sig att den slutliga förvaringen av högaktivt avfall el­ler använt, inte upparbetat kärnbränsle ändock inte kan anses helt sä­ker och avfallet eller det använda kärnbränslet kan hänföras till viss reaktor, kan fråga uppkomma om driften av reaktorn bör fortsättas el-

 

Prop. 1976/77: 53                                                    25

ler avbrytas i avvaktan på att problemen med den slutliga förvaringen löses. Det kan härVid bli aktuellt att ställa upp viUkor för fortsatt drift enligt atomenergilagen.

Om fordringarna enhgt denna paragraf inte är uppfyllda och tillstånd därför vägras, får kärnreaktorn inte tas i drift. Att reaktorns innehavare härvid kan vara berättigad till ersättning följer av 3 §.

3 §

I paragrafen lämnas föreskrifter om ersättning som innebär att reak­torinnehavare är berättigad till ersättning av staten för de kostnader som har lagts ner före lagens ikraftträdande. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen.

Enligt första stycket är reaktorinnehavaren berättigad till ersättning av staten dels när tUlstånd all ta kärnreaktor i drift vägras, dels när la­gen i annat fall föranleder att tillstånd enhgt atomenergilagen inte kan utnyttjas. Med det senast sagda avses det fallet att en reaktorinnehavare avbryter uppförandet eller projekteringen av reaktorn på grund av att han bedömer atl de villkor som föreskrivs i lagen inte kan uppfyllas och att därför meddelat tiUstånd enligt atomenerg;ilagen inle vidare kan komma att utnyttjas, I ett sådant läge torde han sakna anledning att söka tillstånd atl ta reaktorn i drift. I båda de nu nämnda situationerna är reaktorns innehavare berättigad till ersättning för förlust tiU följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande med anledning av tillståndet enligt atomenergUagen. Formuleringen är hämtad från la­gen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheter och lagen (1966: 314) om kontinenlalsockeln.

I princip är reaktorns innehavare sålunda berättigad till ersättning för de kostnader som har lagts ner när lagen trädde i kraft. Hit hör inte bara kostnader för reaktorn utan också sådana kostnader som hänför sig till turbin, övrig utrustning och byggnader som ingår i kärnkraft­blocket. Som ersättningsgilla kostnader bör räknas också sådana kost­nader som har uppstått efter lagens ikraftträdande och som hänger sam­man med ansvaret för personal och för behövliga avvecklingsåtgärder. Jag har i den allmänna motiveringen berört vilka kostnader som bör beaktas och vilken hänsyn som bör tas till förändringar i kostnadsläget. Från det värde som sålunda har beräknats skall självfallet dras del vär­de som reaktorn kan ha i så att säga befintUgt skick, dvs. reaktorns eller reaklordelarnas försäljnmgs- eller skrotvärde. Detsamma gäller turbin och annan utrustning och byggnader som ingår i kärnkraftblocket. Ut­över vad jag nu har sagt utgår ersättning för andra förluster som upp­kommer till följd av att tillstånd har vägrats eller tillstånd enligt atom­energilagen inte kan utnyttjas. Ersättning kan sålunda utgå för skade­stånd som reaktorinnehavare drar på sig genom att han tvingas bryta kontrakt med leverantörer eller genom att han inte kan fullgöra gjorda

 

Prop. 1976/77: 53                                                    26

åtaganden att leverera elektrisk kraft. I linje med detta kan ersättning utgå för ökade kostnader för alternativ produktion eller för anskaffan­de av ersättningskrafl om därigenom ersättningsskyldigheten kan be­gränsas. Däremot får reaktorinnehavaren själv bära förlusten av utebli­ven vinst, beräknad t. ex. som skillnaden meUan produktionskostnad och intäkter av levererad kraft.

Paragrafens andra stycke innehåller en föreskrift om jämkning av er­sättningen. Föreskriften tar som jag har framhållit i den allmänna mo­tiveringen sikte på att reaktorns innehavare har att söka begränsa för­lusten. Underlåtenhet att söka i rimlig mån begränsa förlust medför att ersättningen skall sättas ned. Nedsättning kan komma i fråga t. ex. om reaktorns innehavare inte försöker begränsa den skadeståndsskyldighet mot tredje man som kan uppkomma i samband med annullering av kontrakt.

Utgångspunkten för ersättningsberäkningen är alltid tidpunkten för lagens ikraftträdande. Detta gäller såväl nedlagda kostnader som av­vecklingskostnader. Särskilt i fråga om de senare kan vissa svårigheter uppstå om arbetena har fortsatt någon tid efter ikrafllrädandet och åt­gärder exempelvis för atl annuUera kontrakt inte har vidtagits omedel­bart. Även i ett sådant fall har man att gå tillbaka till tidpunkten för ikraftträdandet. Kostnader som kunnat undvikas om avveckling hade skett omedelbart ersätts inle enhgt 3 §. Reaktorinnehavaren är här hän­visad lill den prövning som kan ske i särskild ordning.

Efter denna lags ikraftträdande får som jag har berört i den allmän­na motiveringen förutsättningarna för verksamheten anses ha i viss mån ändrats. Det har då blivit klart att krav ställs på innehavaren av en kärnreaktor att det använda kärnbränslet från reaktorn skall kunna las om hand på ett betryggande sätt och atl reaktorinnehavaren bär ansva­ret härför. En jämförbar situation uppstår om nya villkor ställs upp eller tillstånd återkaUas enligt atomenergilagen utan att tillståndshava­ren har gjort sig skyldig till försummelse. Någon generell regel om er­sättning för förlust som har uppstått till följd av åtgärd som har vidta­gits efter lagens ikraftträdande har därför inte ställts upp 'i lagen. Fråga om ersättning för sådana kostnader får prövas särskilt. Därvid bör de riktUnjer som jag tidigare har angivit för prövningen av ersättningsfrå­gorna i förekommande faU kunna vara vägledande. Vad jag nu har sagt om ersättningsfrågan blir tUlämpligt också när kostnader uppslår genom alt idrifttagningen av en reaktor försenas tdl följd av prövning enligt lagen.

Finner reaktorinnehavare att meddelat tillstånd enligt atomenergila­gen inte kan utnyttjas tiU följd av denna lag, Ugger det i sakens natur att innehavaren omedelbart anmäler detla till regeringen. Någon före­skrifl härom är inte behövlig.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    27

4 S

Paragrafen innehåller föreskrifter om straffansvar för den som med uppsåt eller av oaktsamhet tar kärnreaktor i drift utan att ha behövligt tillstånd till det enligt 2 §. Påföljden fängelse i högst två år gäller enligt atomenergilagen för grova brott mot tillståndsskyldigheten enligt 1 och 2 §§ den lagen och mot villkor som har meddelats med stöd av 4 § nämnda lag. Samma påföljd föreskrivs i denna paragraf. Om kärnreak­tor tas i drift utan tillstånd, är detta vanligtvis av Uka allvarlig beskaf­fenhet som brott mot nyss nämnda föreskrifter i atomenerg'ilagen.

Övergångsbestämmelser

Den nya lagen skall enligt första stycket träda i kraft två veckor efter del att den har uikommit i Svensk författningssamling.

Om ansökan om slutiigt godkännande av kärnreaktor redan hade in­givits till statens kärnkraftinspektion när regeringsförklaring avgavs av den tillträdande regeringen den 8 oktober 1976 men då ännu inte hade tagits i drift, gäller särskilda regler för den reaktorn. Frågan har tidi­gare berörts i den allmänna motiveringen. Som jag där har uttalat bör särskilt tillstånd inte krävas innan reaktorn tas i drift. Detta innebär att, om kärnbränsle inle har tillförts reaktorn vid denna lags ikraftträdande, reaktorn får tas i drift utan hinder av 2 §.

Fråga om tillstånd till fortsatt drifl skall prövas av regeringen under år 1977. Det föreskrivs därför att reaktorn inle får drivas efter utgång­en av detta år utan särskilt tillstånd av regeringen. Reaktorinnehavaren måste ges skälig tid att ställa sig till efterrättelse de krav som följer av denna lag. Tidsskäl motiverar vidare att kraven på meddelande av till­stånd utformas så atl kärnreaktorns innehavare har att förete avtal om upparbetning av använt kärnbränsle eller, om upparbetning ej avses ske, att visa att hanteringen av det använda, ej upparbetade kärnbränslet kan ske på ett säkert sätt. Kärnreaktorns innehavare skall fullgöra vad som sålunda ankommer på honom före den 1 oktober 1977. Någon ändring beträffande de övriga tillstånd som krävs i fråga om reaktorn är självfallet inte avsedd.

Om reaklorinnehavaren inte begär tillstånd eller om tillstånd vägras, får reaktorn inte drivas dfter utgången av år 1977 eller den tidpunkt efter utgången av september 1977 som regeringen bestämmer. Vid be­stämmande av sådan tidpunkt bör reaktorinnehavaren ges en från tek­nisk och ekonomisk synpunkt rimUg tid för avställning av reaktorn.

Före lagens ikraftträdande krävs självfallet inte något särskUt tillstånd för att reaktor skall få tillföras kärnbränsle. Har ansökan om slutiigt godkännande av reaktor getts in före den 8 oktober 1976 och har reak­torn tagils i drift efter nämnda dag men före ikraftträdandet gäller en­ligl sista punkten i andra stycket att reaktorn inte får drivas utan sär-

 

Prop. 1976/77: 53                                                    28

skilt tillstånd efter utgången av år 1977 eller den tidpunkt efter utgång­en av september 1977 som regeringen bestämmer. Fallet jämställs även i övrigt med det förut berörda. Tillstånd alt driva reaktorn får således meddelas endast om reaktorns innehavare före utgången av september 1977 har företett avtal som på etl betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle eller har visat att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på elt säkert sätt.

I fråga om båda de nu nämnda fallen gäller enligt tredje stycket att 3 § om ersättning och 4 § om straff äger molsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i fjärde stycket syftar på det faUet att innehavare av reaktor som avses i andra stycket inte ansöker om tillstånd att driva reaktorn efler utgången av år 1977 eller alt sådant tillstånd vägras. In­nehavaren är därmed inte betagen möjUgheten att senare ta reaktorn i drift. Om han önskar göra det gäller emellertid de villkor som ställs upp i 2 § fulll ut. Delta innebär bl. a. atl också kraven på en helt säker slutlig förvaring av avfall eller använt kärnbränsle måste vara uppfyll­da. Har reaktorn inte tillförts kärnbränsle gäller 2—4 §§ enligt sin ly­delse. Har reaktorn tillförts kärnbränsle före lagens ikraftträdande eller med tillämpning av bestämmelserna i andra stycket krävs särskilt tiU­stånd av regeringen för alt reaktorn skall få drivas. Bestämmelserna i 3 § om ersättning och i 4 § om straff äger då motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i fjärde stycket har utformats i enUghet med det sagda.

9    Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget tiU lag om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift.

10   Beslut

Regeringen beslutat" i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    29

Bilaga Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift

Härigenom föreskrives följande.

1    § Denna lag gäller sådan anläggning för utvinning av kärnenergi (kärnreaktor) för vilken har meddelats tillstånd som avses i 2 § atom­energilagen (1956: 306) före ikraftträdandet av denna lag och som ej har tillförts kärnbränsle så atl en självunderhållande kärnklyvningsreak­tion har kunnat ske.

2    § Kärnreaktor som avses i 1 § får ej utan särskilt tillstånd tillföras kärnbränsle så atl en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske.

Fråga om tillstånd som avses i första stycket prövas av regeringen. Tillstånd får meddelas endast om reaktorns innehavare

1.   har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske eller

2.   har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av ej upparbe­tat kärnbränsle kan ske.

Regeringen får utan hinder av vad som föreskrives i första stycket meddela särskilda föreskrifter om reaktorns utnyttjande i avbidan på att tillståndsfrågan avgöres.

3 § Vägras tillstånd som avses i 2 § eller föranleder denna lag i annat
fall att tillstånd enhgt 2 § atomenergilagen (1956: 306) ej kan utnyttjas,
är kärnreaktorns innehavare berättigad till ersättning av staten för för­
lust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagens ikraftträdande
med anledning av tillstånd som avses i 2 § atomenergilagen.

Försummar kärnreaktorns innehavare att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust, sättes ersättningen ned i motsvarande mån.

4 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första
stycket dömes till fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt upp­gift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bestämmelserna i 2 § gäller ej kärnreaktor, för vilken ansökan om slutligt godkännande har ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober 1976 och som vid ikraftträdandet av denna lag ej har

4   Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 53

 

Prop. 1976/77: 53                                                    30

tillförts kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion har kunnat ske. Sådan reaktor får dock ej utan särskUt tillstånd av re­geringen drivas efter utgången av år 1977 eller den tidpunkt efter ut­gången av september 1977 som regeringen beslämmer. Tillstånd får meddelas endast om reaktorns innehavare före utgången av september 1977 har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kämbränsle eller har visat att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett säkert sätt. Vad som nu har sagts om särskilt tillstårid av regeringen gäUer även kärnreaktor för vilken ansökan som fömt sagts har ingivits före den 8 oktober 1976 och som efter nämnda dag men före ikraftträdandet av denna lag har tillförts kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion har kunnat Ske.

Bestämmelserna i 3 och 4 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om reaktor och tillstånd som avses i andra stycket.

Meddelas ej tillstånd enligt andra stycket gäller 2—4 §§. Har reak­torn tUlförts kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvnings­reaktion kan ske skall dock gälla att den ej får drivas utan särskilt tiU­stånd av regeringen och skall 3 och 4 §§ äga motsvarande tillämpning.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    31

Utdrag
LAGRÅDET                                               PROTOKOLL

vid sammanträde 1976-12-21

Närvarande: F. d. justitierådet Edling, regeringsrådet Nordlund samt justitieråden Ulveson och Erik Nyman.

Enligt lagrådet den 3 december 1976 tUIhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 2 december 1976 har rege­ringen på hemställan av statsrådet Johansson beslutat inhämta lagrå­dets yttrande över förslag tiU lag om särskUt tillstånd för att få ta kärn­reaktor i drift.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, har inför lagrådet före­dragits av hovrättsassessorn Staffan Laurén.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

I atomenergilagen meddelas generella regler, som är avsedda att ge möjligheter till erforderUg kontroll och tillsyn över verksamheten på kärnenergiområdet. KontroUen bygger på tUlståndstvång. Enligt lagen överlämnas det åt regeringen eller myndighet som regeringen bestäm­mer att ge tillstånd till uppförande, innehav och drift av kärnreaktor samt att vid tiUståndsgivningen och under tillstånds gUtighetstid upp­ställa de villkor som behövs av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt. Under vissa förutsättningar kan tUlstånd även återkallas. Reg­lerna har byggts upp så, att tUlståndsgivningen fortlöpande skall kunna anpassas efter statsmaktemas målsättning för det fortsatta kärnenergi-arbetet och efter de resultat som den tekniska och vetenskapliga ut­vecklingen kan komma att frambringa (se prop. 1956: 178 s. 21).

Det remitterade lagförslaget innebär, att vid sidan av atomenergi­lagen skulle genomföras en reglering av speciellt slag beträffande vissa av de tolv kärnreaktorer som regeringen enUgt atomenergilagen har meddelat tUlstånd till. Fem reaktorer, som har tagits i drift under åren 1972—1975 (Oskarshamn 1 och 2, Ringhals 1 och 2 samt Barsebäck 1), berörs över huvud taget inte av regleringen. Beträffande en reaktor, som är färdigställd men ännu inte torde ha tagits i drift (Barsebäck 2), före­slås särskUda regler, inskrivna i lagförslagets övergångsbestämmelser. Förslagets huvudregler blir alltså omedelbart tillämpliga blott på sex reaktorer, som inte har tagits i drift men som är under byggnad eller beställda (Ringhals 3 och 4, Forsmark 1, 2 och 3 samt Oskarshamn 3).

 

Prop. 1976/77: 53                                                    32

Och om regeringen framdeles skulle meddela tillstånd för ytterligare någon reaktor, kommer denna inte att omfattas av bestämmelserna.

Förslaget är i väsentliga delar gmndat på politiska och tekniskt-veten­skapliga överväganden. Det inrymmer emellertid också rättsliga och lagtekniska problem av komplicerad natur.

Såsom framhållits lämnar atomenergilagen långtgående möjligheter för regeringen att föreskriva villkor för att kärnreaktor, till vilken till­stånd har lämnats enligt lagen, skall få tas i drift. Också sådana villkor rörande hanteringen av använt kärnbränsle som det remitterade lag­förslaget uppställer hade regeringen, på säll föredragande statsrådet påpekar, kunnat föreskriva beträffande varje särskild reaktor redan med stöd av atomenergilagen. Den föreslagna lagen tillför alltså inle rege­ringen några nya handlingsmöjligheter men binder regeringen vid att ej låta vissa kärnreaktorer tas i drift utan att särskilda, på förhand an­givna villkor beträffande avfallshanteringen är uppfyllda. Men även om innehavaren av en reaktor kan anses ha uppfyllt villkoren och får rege­ringens särskilda tillstånd alt ta reaktorn i drift, kvarstår regeringens möjligheler att med stöd av atomenergUagen föreskriva andra vUlkor eller i sista hand dra in meddelat tillstånd. Den föreslagna lagen inne­fattar alltså i vad angår villkorsreglerna en mycket speciell reglering, som från rättslig synpunkt har ganska begränsad räckvidd. Från sådan synpunkt är ersättningsreglerna av större betydelse. Dessa innebär att, om den nya lagstiftningen föranleder att tillstånd enligt atomenergilagen ej kan utnyttjas, reaktorns innehavare är berättigad till ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före lagstift­ningens ikraftträdande. För åtgärder därefter föreligger däremot inte någon lagfäst rätt till ersättning, men i remissen förutsätts, att ersätt­ning även härför skall kunna utgå i viss utsträckning efter vad som kan anses skäligt. Genom denna anknytning till ikraftträdandet ställs reak­torns innehavare redan vid en tidpunkt, då måhända ännu inte kan bedömas om eller när säkerhetsproblemen med avfaUshanteringen kan lösas, inför valet att omedelbart lägga ned arbetet med reaktorns färdig­ställande med rätt till ersättnmg för alla sina kostnader eller att fort­sätta arbetet i hopp om att tekniken skall utvecklas så att tillstånd senare skall kunna erhållas. Med hänsyn härtill är det tillfredsställande, att även om någon rätt till ersättning för åtgärder efter ikraftträdandet inte lagfästs, möjlighet till sådan ersättning dock skall föreligga efter prövning i det särskilda fallet.

Enligt vedertagen uppfattning — som bekräftas i regeringsformens motiv (se prop. 1973: 90 s. 203 f) — ligger i själva lagbegreppet, att en lag måste vara generellt utformad. Detta krav har man i det remit­terade lagförslaget tydligen ansett uppfyllt genom att de kärnreaktorer som avses i lagens oUka bestämmelser har betecknats genom omskriv­ning i generella termer. Det kan emellertid ifrågasättas, om kravet på

 

Prop. 1976/77: 53                                                    33

generell utformning verkligen är tillgodosett, när lagen enligt förslaget inte blir tiUämplig i fråga om kärnreaktor tUl vUken möjligen tillstånd framdeles kan komma att lämnas. Även bortsett från denna formella synpunkt talar enligt lagrådets uppfattning skäl för alt lagen bör om­fatta också del fallet. SkuUe ett nytt tillstånd meddelas, bör redan på grund av lag samma vUlkor gäUa för den tiUkommande reaktorn som för övriga. Lagrådet förordar därför en ulvidgning av förslaget på denna punkt. Härtill återkommer lagrådet under 1 § i förslaget.

En lagteknisk fråga som omedelbart inställer sig är, om inle de föreslagna reglerna om vUlkor för hantering av använt kämbränsle hade bort skrivas in i atomenergilagen. För en sådan lösning synes tala, att villkor av det slag det här gäUer såsom förut berörts i och för sig kan meddelas redan med stöd av atomenergilagens bestämmelser. Om reg­lema placerades i atomenergilagen, borde det vidare vara möjligt att klarare uttrycka hur de skall förhålla sig till lagens övriga bestämmel­ser. Emellertid finns det också skäl som talar i en annan riktning. Med de lösningar i sak som remissen innebär skulle det bli nödvändigt att förse vissa av atomenergilagens regler med komplicerade undantags­bestämmelser. Det skulle vidare svårligen låta sig göra att arbeta in de föreslagna ersättningsreglerna i atomenergilagen. Och om man under al­la omständigheter måste placera ersättningsbestämmelsema i en särskUd lag, kan detta sägas vara ett starkt skäl för alt dit hänföra även vill-korsreglema. Lagrådet anser därför, att tekniken att meddela de nya reglerna i en särskild lag bör godtas.

De särskilda övergångsbestämmelserna beträffande reaktor, för vU­ken ansökan om slutligt godkännande har ingivits till kämkraftinspek­tionen före den 8 oktober 1976 (Barsebäck 2), är ganska svåra alt ge­nomtränga. Enligt lagrådets mening skulle de bli lättare att förstå, om de utformades inte som undantag från lagens regler om annan reaktor utan som självständiga stadganden vid sidan av dessa; härigenom skul­le bl. a. vinnas att straff- och ersättningsbestämmelserna kunde göras direkt tillämpliga på det fall att tUlstånd ej meddelats för sådan reak­tor. Lagrådet förordar en sådan ändring av systemaliken, att i en ny paragraf, betecknad 3 §, upptas uttömmande regler om sådan reaktor, medan 2 § i följd härav inskränks att gälla reaktor, för vUken ansökan om slutligt godkännande ej har ingivits till kämkraftinspektionen före den 8 oktober 1976.

Rubriken till det remitterade lagförslaget täcker inte det fallet att den i övergångsbestämmelsema åsyftade kärnreaktorn har tagits i drift, när lagen träder i kraft. Om den av lagrådet förordade ändringen av syste­matiken genomförs, blir detta förhållande ännu mer framträdande. Så­som anförts i remissen består uppförande, idrifttagning och drift av en kämreaktor av en mångfald olika etapper eller skeden, som tillsam­mans bildar en fortlöpande process. Den nu föreslagna regleringen

 

Prop. 1976/77: 53                                                     34

knyter i huvudsak an tUI ett moment i denna process, nämligen tillför­seln av kärnbränsle. Det vore en fördel, om detta återspeglades i lagens rubrik, som då lämpligen kunde lyda: "Lag om särskilt tillstånd att till­föra kärnreaktor kärnbränsle, m. m."

Belräffande de särskilda lagbestämmelsema i förslaget får lagrådet anföra följande.

1  §

Såsom anförts inledningsvis bör lagen utformas så, att den i princip omfattar även kärnreaktor, för vUken tiUstånd enligt atomenergilagen kan komma att meddelas efter lagens ikraftträdande. Begränsningen i 1 § lill tillstånd som har meddelats "före ikraftträdandet av denna lag" bör därför utgå.

Enligt förslaget äger lagen inte tillämpning på kärnreaktor, som har tillförts kämbränsle före lagens ikraftträdande. Detta gäller emellertid inte fullt ut. I övergångsbestämmelsema till lagen intas nämligen sär­skilda regler beträffande kämreaktor, för vilken ansökan om slutligt godkännande har ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 ok­tober 1976, och dessa regler tar sikte även på det fallet att reaktorn tillförts kämbränsle i tiden mellan den 8 oktober 1976 och ikraftträ­dandet. Den tidpunkt, före vilken en reaktor skall ha tillförts käm­bränsle för alt den skall vara undantagen från lagstiftningen, är alltså den 8 oktober 1976 och icke ikraftträdandet. Paragrafen bör jämkas i enlighet härmed.

I 2 § används såsom beskrivning av vad som kräver särskilt tillstånd, att kärnreaktor tillförs kärnbränsle så att en självunderhållande kärn­klyvningsreaktion kan ske. Motsvarande beskrivning återfinns i 1 § och i övergångsbestämmelsema. Upprepningarna är tyngande på lagtexten. Av denna bör vidare framgå, att särskilt tillstånd såsom anges i mo­tiven endast krävs, när reaktorn första gången skall tillföras kämbränsle. Lagrådet föreslår, att i 1 § upptas en begreppsbestämning som tillgodo­ser dessa synpunkter.

I enlighet med det anförda kan 1 § förslagsvis ges följande lydelse: "Denna lag gäller anläggning för utvinning av kämenergi (kärnreak­tor),  för vilken har meddelats tiUstånd enligt 2  §  atomenergUagen (1956: 306) och vilken ej har tillförts kärabränsle före den 8 oktober 1976.

Med att kärnreaktor tUlfÖres kärnbränsle förstås i denna lag, att reak­torn första gången tillföres kärnbränsle så att en självunderhållande kärnklyvningsreaktion kan ske."

 

Prop. 1976/77: 53                                                    35

2 §

Som fömtsättning för att särskilt tiUstånd att tUlföra kärnbränsle skall få meddelas anges i det i paragrafen upptagna första altemativet bl. a., att reaktorns innehavare skall ha företett avtal som på ett betryg­gande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kämbränsle. Ordalagen ger mer intryck av att gälla bränsleförsörjningen än bemäst­randet av säkerhetsproblemen beträffande det använda bränslet. Att avtalet på ett betryggande sätt skall tillgodose behovet av upparbetning synes enligt motiven skola innebära, att allt i reaktorn använt käm­bränsle skall kunna behandlas på detla sätt, låt vara att avtalet inte behöver täcka reaktorns hela drifttid. Det fallet har inte berörts att reaktorinnehavaren för en del av det använda kärnbränslet löser säker­hetsproblemen enligt alternaliv 1 och för återstoden enligt alternativ 2. Skäl synes dock saknas att inte tillåta en sådan kombination.

När det gäller den slutliga förvaringen av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet eller det använda, ej upparbetade kärnbränslet ställs kravel att förvaringen skall vara "helt säker". Meningen härmed synes vara att understryka att förvaringen skall vara säker mot alla tänkbara skaderisker. I lagförslaget anges på annat ställe, alt hante­ringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle skall kunna ske på ett "säkert" sätt. Den sålunda gjorda graderingen av ordet säker, som språkligt är tvivelaktig, kan vålla tolkningsproblem.

Innebörden av paragrafens tredje stycke synes vara att regeringen i visst fall får medge, att reaktorn tiUförs kärnbränsle trots att villkoren för tillstånd härtill inte har uppfyllts. En sådan regel strider mot lagens syfte att nya kärnreaktorer inte får tillföras kärnbränsle innan säker­hetsproblemen är lösta. Det kan för övrigt ifrågasättas, om något verk­ligt behov finns av undantagssladgandet. Enligt lagrådets mening bör stadgandet utgå.

Såsom lagrådet tidigare har anfört torde i en ny paragraf, betecknad

3 §, böra upptas regler, motsvarande föreskrifterna i förslagets över­
gångsbestämmelser beträffande reaktor, för vUken ansökan om slutiigt
godkännande har ingivits till kämkraftinspektionen före den 8 oktober
1976. Varken av lagtexten eller föredragande statsrådets uttalanden
framgår klart, vUka bestämmelser som är att tiUämpa för det fall att
sådan reaktor inte har tiUförts kärnbränsle före utgången av år 1977
eller den dag efter utgången av september 1977 som regeringen be­
stämmer. Om meningen är att de mildare villkoren för tillstånd alt där­
efter tillföra kärnbränsle då skall gälla, torde den nya 3 § kunna ges
följande lydelse:

"Har ansökan om slutligt godkännande beträffande kärnreaktorn in­givits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober 1976, får reak­tom efter utgången av år 1977 eller den dag efter utgången av septem-

 

Prop. 1976/77: 53                                                    36

ber 1977 som regeringen bestämmer ej tillföras kämbränsle eller, om så har skett, drivas ulan särskUt tillstånd av regeringen.

Tillstånd får meddelas, om reaktorns innehavare före utgången av september 1977

1.    har förelett avtal, som på etl betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, eller

2.    har visat, att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske på ett säkert sätt.

Meddelas ej tillstånd enligt vad nu har sagts, får tiUstånd meddelas endast om reaktorns innehavare fullgör vad som föreskrives i 2 § för erhållande av där avsett tillstånd."

3 §

De i denna paragraf upptagna ersättningsreglerna har ganska utförUgt motiverats i remissen, även i fråga om detaljer. Utan att ta ställning till de olika behandlade lolkningsspörsmålen vill lagrådet understryka, att ledning vid lillämpning av de föreslagna reglerna får sökas också i all­männa ersättningsrättsliga principer, särskilt på skadeståndsrättens om­råde. Det är alltså t. ex. självklart, att man vid prövning av frågor om en förlust har uppkommit tiU följd av viss åtgärd har att tiUämpa de allmänna principerna för orsaks- och adekvansbedömning. TUI slut får det ankomma på rättstUlämpningen att med ledning av motivuttalanden och allmänna rättsgrundsatser pröva de ersättningsfrågor som kan upp­komma.

I remissen berörs inte de problem som uppkommer för en kärn-kraflanläggnings kreditgivare på grund av den nya lagen. Vanliga regler med syfte att tillgodose kreditgivare med säkerhet i viss egendom kan inte göras tillämpliga, eftersom fråga är om ersättning för anläggnings-havarens förlust och ej om ersättning för att själva egendomen har tagits i anspråk eller skadats. Om det anses nödvändigt att säkerställa att kreditgivare får del i utgående ersättningsbelopp, fordras alltså en reglering av speciellt slag; en sådan kräver närmare utredning.

Den i paragrafens andra stycke upptagna regeln ansluter sig till den i rätispraxis tillämpade principen att en skadelidande har skyldighet att söka begränsa sin förlust och måste vara aktivt verksam i detla syfte. Någon erinran mot att principen här direkt uttalas i lagtexten bör en­Ugt lagrådets mening ej resas (jfr SOU 1976: 66 s. 161).

Enligt den av lagrådet förordade systematiken bör förevarande para­graf betecknas 4 § och uppta hänvisning även till 3 §.

4 §

Enligt det föreslagna stadgandet straffas både den som uppsåtligen och den som av oaktsamhet bryter mot lagens bestämmelser. Påföljden har bestämts till fängelse i högst två år. Detta innebär att fängelse blir

 

Prop. 1976/77: 53                                                    37

straffminimum även i oaktsamhelsfall. Enligt lagrådets mening ger detta anledning till betänkligheter. Lagrådet föreslår därför att, om inte oakt­samhetsbrott undantas, böler införs i straffskalan.

Den av lagrådet förordade systematiken med en ny 3 § får som kon­sekvens att förevarande paragraf bör betecknas som 5 § och omredige­ras så att den straffbelägger även brott mot 3 § första stycket.

Övergångsbestämmelserna

Med den av lagrådet förordade systematiken bortfaller behovet av särskilda övergångsbestämmelser.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    38

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-12-30

Närvarande: statsministem FäUdui, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Johansson

Proposition med förslag till lag om särskilt tillstånd att tillföra käm­reaktor kämbränsle, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrandei över förslag tiU lag om särskilt tillstånd för att få ta kärnreaktor i drift. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande m. m. och anför.

I aUt väsentligt har lagrådet godtagit de sakliga lösningar som för­slaget innebär liksom tekniken att meddela de nya reglerna i en särskild lag. Lagrådets påpekanden är av övervägande lagteknisk och redaktionell natur. De förslag till ändringar som lagrådet lägger fram finner jag i huvudsak vara välgrundade. Jag godtar sålunda i stort vad lagrådet har föreslagit. På en punkt har jag en annan uppfattning än lagrådet. På ytterligare några punkler vill jag något kommentera lagrådels ytt­rande.

Lagrådet ifrågasätter om kravet att en lag skall vara generellt ut­formad verkligen är tillgodosett i fråga om det remitterade förslaget, när lagen inte blir tUlämplig i fråga om kämreaktor tUl vilken möjligen tiU­stånd framdeles kan komma att lämnas. Enligt min mening är emellertid i det remitterade förslaget kravet på generell utformning av lagen upp­fyllt. Av förarbetena tiU regeringsformen framgår (prop. 1973: 90 s. 203—204) sålunda bl. a. att detta krav anses uppfyUt om lagen avser en i allmänna termer bestämd krets av personer.

Även bortsett från den nu behandlade formella frågan talar enligt lagrådets uppfattning skäl för att lagen bör omfatta också eventuellt tillkommande reaktorer, eftersom redan på grund av lag samma villkor bör gälla för den tillkommande reaktorn som för övriga. För min del vill

» Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 2 december 1976.

 

Prop. 1976/77: 53                                                    39

jag framhålla alt den föreslagna lagen syftar till att reglera särskilda frågor som hänger samman med att redan givna tiUstånd inte har för­bundits med villkor som tar sikte på hanteringen av det använda kärn­bränslet. Regleringen bör inte göras mera omfattande än som motiveras av lagens syfte. Jag anser därför alt tiUämpningsområdet inte bör ut­vidgas i enUghet med vad lagrådet har föreslagit. Skulle tillstånd enligt atomenergilagen framdeles komma att lämnas i fråga om kämreaktor bör enligl min mening direkt i tillståndet föreskrivas villkor som svarar mol dem som har tagits upp i förslaget.

2 §

Som förutsättning för särskilt tiUstånd att tillföra kärnbränsle anges i det i paragrafen upptagna första alternativet bl. a. att reaktoms inne­havare skall ha företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle. Enligt lagrådet ger ordalagen mer intryck av att gälla bränsleförsörjningen än bemästran­det av säkerhetsproblemen beträffande det använda bränslet. Uttrycket skall givetvis förstås mot bakgrunden av lagens allmänna syfte att till­godose säkerhetsaspekterna. EnUgt min mening behöver någon tvekan inte uppstå på denna punkt.

Lagrådet påpekar vidare att det fallet inte har berörts att reaktor­innehavaren för en del av det använda kärnbränslet löser säkerhets­problemen enligt alternativ 1 och för återstoden enligt alternativ 2. Jag delar lagrådets mening att skäl saknas att inte tillåta en dylik kom­bination. Lagtexten motsäger inte en sådan tillämpning.

När det gäller den slutliga förvaringen av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet eller det använda, ej upparbetade kärnbräns­let ställs kravet att förvaringen skall vara "helt säker". I övergångs­bestämmelserna anges att hanteringen av använt, ej upparbetat kärn­bränsle skall kunna ske på elt "säkert" sätt. För undvikande av tolk­ningsproblem förordar jag att uttrycken "helt säker" resp. "helt säkert •sätt" används.

Enligt tredje stycket i det remitterade förslaget fick regeringen i visst fall medge, att reaktorn tillfördes kämbränsle trots att villkoren härför inte hade uppfyllts. Som lagrådet har föreslagit bör stadgandet utgå.

3 §

Lagrådet berör de problem som uppkommer för en kärnkraftan­ läggnings kreditgivare på grund av den nya lagen. Denna fråga har tagits upp också i en skrivelse från AUmänna pensionsfonden, första, andra och tredje fondstyrelserna. Jag räknar för min del med att eventuella ersättningsfrågor kommer att lösas genom överenskommelse. Staten kan härvid genom vUlkor se tUI att borgenärernas intressen bhr tillgodosedda. Vid en domstolsprövning saknar domstolen möjlighet att

 

Prop. 1976/77: 53                                                    40

förordna om nedsättning av utdömda ersättningsbelopp. Som lagrådet har anfört fordras för att säkerställa att kreditgivare får del i utgående ersättningsbelopp en reglering av speciellt slag. En sådan kräver när­mare utredning. För egen del bedömer jag att en reglering av detta slag kan undvaras.

Jag vUl här även nämna atl Svenska Byggnadsarbetareförbundet, med anledning av lagrådsremissen, har tagit upp frågan om de ekono­miska konsekvensema av den föreslagna lagens tUlämpning för de an­ställda vid kärnkraftverken. Förbundet hemställer att regeringen utfäs­ter sig atl ge de anställda full ekonomisk gottgörelse för förluster som de kan komma att drabbas av vid en eventuell avveckling, hell eUer delvis, av kärnkraften. Sveriges Civilingenjörsförbund har tidigare fört fram liknande önskemål i mera genereU form. Förbundet har således hem­ställt om garantier för att anställda inte personligen skall behöva bära alla kostnader och olägenheter som följer av en snabbt omlagd energi­politik.

Jag vill påpeka att ersättningsreglerna i lagförslaget innebär lagfäst rätt för reaktorinnehavaren till ersättning för kostnader som har lagts ned före lagens ikraftträdande. Som framhålls i den allmänna motive­ringen för förslaget bör vid beräkning av ersättningen hänsyn tas bl. a. till ansvaret för personal. Kraftföretaget bör därigenom kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot de anslällda vid en eventuell aweckling. För kostnader som hänför sig till tiden efter lagens ikraftträdande bör er­sättning till reaktorinnehavaren kunna ulgå efter särskild prövning. Det ligger i sakens natur att särskild hänsyn därvid kommer att tas till de anställdas intressen.

Den föreslagna lagen kan få till följd att verksamheten i samband med vissa kärnkraftverksprojekt minskar snabbare än förutsett såväl på byggnadsplatsen som hos tillverkare av utrustning. De problem för de anställda som därvid kan uppkomma är av liknande slag som då stora anläggningsprojekt färdigställs. Samhället förfogar över bl. a. arbets­marknadspolitiska medel för att lösa sådana problem. Jag vill också erinra om att den energikommission, som jag med stöd av regeringens bemyndigande den 22 december 1976 avser att tiUkalla inom kort, enligt sina direktiv skall upprätta en plan för successiv avveckling av kärnkraften. Därmed kommer det även alt föreligga ett bättre underlag för att bedöma behovet av åtgärder för att lösa de omställningsproblem som en avveckling för med sig. Jag vill vidare erinra om att kommis­sionen enligt direktiven skall ge förslag till åtgärder som krävs för alt eventuellt behövliga anläggningar för alternativ kraftproduktion snabbt skall kunna byggas.

4 §

Mot lagrådets förslag att böter införs i straffskalan har jag inte något

att erinra.

 

Prop. 1976/77: 53                                                               41

Utöver vad jag har anfört i det föregående bör vissa jämkningar vid­tas.

Hemställan

Jag hemställer atl regeringen föreslår riksdagen att antaga det av lagrådet granskade förslaget till

lag om särskilt tillstånd att tUlföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som före­draganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1976 760*41