Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:5

Regeringens proposition

1976/77:5

med förslag till preskriptionslag, m. m.;

beslutad den 26 augusti 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.


På regeringens vägnar G. E. STRÄNG


CARL LIDBOM


Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag lill ny lagstiftning om preskription av fordringar. Förslaget innebär all bestämmelserna om preskription i 1862 års preskriptionsförordning upphävs och ersätts av en ny preskriplionslag.

Ett huvudsyfte med förslaget är alt åstadkomma att fordringar avvecklas snabbare än f. n. Detta kommer till uttryck på två sätt. Dels föreslås en förkortning av den allmänna preskriptionstiden. Dels föreslås en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott.

Enligt huvudregeln skall en fordran preskriberas tre år efter den dag den tidigast kan göras gällande. Tiden skall dock vara tio år för fordran som gmndar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, såvida inte fordringen avser ett konsumentköp eller en konsumenttjänst. En tioårig preskriptionstid skall gälla också för fordran som har fastställts genom dom e.d.

Preskription skall liksom f. n. kunna avbrytas av både gäldenären och borgenären. I fråga om preskriptionsavbrott från gäldenärens sida behålls nuvarande regler. Preskriptionen skall således anses avbraten om gäldenären erkänner skulden. Det behöver inte ske uttryckligen utan kan också ske genom att han betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida krävs enligt förslaget i princip att borgenären väcker talan mot gäldenären eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande. Liksom f. n. skall preskriptions-avbrott normalt medföra att ny preskriptionslid börjar löpa. Har preskription avbratits genom väckande av talan, räknas dock ny preskriptionslid endasl


 


Prop. 1976/77:5                                                 2

om fordringen blir fastställd genom dom e. d. 1 annat fall löper en kortare lilläggsfrist från del förfarandet avslutas.

Har preskription inträtt, innebär det liksom nu att borgenären i princip förlorar rätten alt kräva ut sin fordran. Preskription av huvudfordran om­fattar enligt förslaget också fordran på ränta o. d. och fordran på grand av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa för­utsättningar 11 användas till kvittning.

De föreslagna bestämmelserna är i väsentliga avseenden tvingande. Avtal om atl fordran inte skall preskriberas eller alt preskription skall avbrytas på annat sätt än det föreskrivna skall sålunda vara ogiltigt. Vidare skall avtal om föriängning av preskriptionstiden vara giltigt endasl om det har ingåtls efter fordringens tillkomst. Sådant avtal får gälla bara under begränsad tid.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977. Enligl förslaget skall de nya bestämmelserna tillämpas även på fordran som har kommit till före ikraftträdandet, under föratsättning att fordringen inle har preskriberats dessförinnan. För att inte rättsföriuster skall uppslå på grund av förkort­ningen av preskriptionstiden föreslås en treårig övergångstid belräffande äld­re fordringar.


 


Prop. 1976/77:5

1 Förslag tiil Preskriptionslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller i fråga om preskription av fordran, i den mån ej annat
följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Lagen gäller ej fordran på medel som innestår hos bank.

Preskriptionslid

2 § Fordran preskriberas tre år efter den dag fordringen tidigast kan göras
gällande.

Preskriptionstiden är dock tio år för

1. fordran som grundar sig på löpande skuldebrev,

2. fordran som grundar sig på annat skriftligt fordringsbevis, såvida icke
fordringen avser köpenliglkonsumentköplagen(1973:877)ellerljänsl som har
tillhandahållits konsument under förhållanden molsvarande dem som anges i
1 § konsumenlköplagen.

I fråga om preskripiionsavbrotl och om ny preskriptionstid efter sådant av­brott finns beslämmelser i 6-8 §§.

3 § Har borgenären giltig ursäkt för att ej avbryta preskription i tid på
grand av att han saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är
gäldenär, på grand av alt gäldenären icke kan anträffas eller av annan an­
ledning, preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag sådan omstän­
dighet ej längre föreligger.

Preskriptionstiden får ej födängas enligl första stycket med mer än sam­manlagt tio år.

4 § Fordran på skadestånd i anledning av brott preskriberas ej före utgången
av liden för åtalspreskriplion, om icke frågan om ansvar för brottet har
avgjorts dessförinnan. Har så skett, preskriberas fordringen ett år efter den
dag dom eller slutligt beslul meddelades, om icke preskriptionstiden går
ut senare enligt 2 eller 3 ?!.

Har någon häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av tiden för åtalspreskriplion men har ansvarsfrågan icke avgjons dessförinnan, preskriberas fordran mot honom på skadestånd i anledning av brottet tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades.


 


Prop. 1976/77:5                                                 4

5 § Utan hinder av 2-4 Sij preskriberas fordran på skadestånd senast trettio
år efter det att den skadegörande handlingen företogas, om icke åtgärd som
anges i 6 § har vidtagits dessförinnan. Vid skada på grund av underlåtenhet
räknas tiden från den dag åtgärd senast borde ha vidtagits.

Preskripiionsavbrotl

6 § Preskription avbrytes genom all

1.   gäldenären utfäster betalning, eriägger ränta eller amortering eller er­känner fordringen på annat sätt gentemot borgenären,

2.   borgenären väcker talan mot gäldenären, ansökerom lagsökning eller be-talningsföreläggande, påkallartillämpningav skiljeavtal ellersöker verkställig­het för fordringen,

3.   borgenären åberopar fordringen lill kvittning eller som grund för annan invändning vid domstol, i skiljeförfarande eller hos exekutiv myndighet eller

4.   borgenären åberopar fordringen lill stöd för ansökan all gäldenären skall försättas i konkurs eller bevakar fordringen i gäldenärens konkurs.

Verkan av preskriptionsavbrott

1 § Avbrytes preskription genom gäldenärens erkännande, löper ny pre­skriptionstid enligl 2 S från dagen för erkännandet.

8 § Har borgenären vidtagit åtgärd enligl 6 §, löper en preskriptionstid av
tio år i den mån fordringen faslsiälles genom dom eller liknande avgörande
eller borgenären far belalningsrätt för fordringen i gäldenärens konkurs. Pre­
skriptionstiden räknas från den dag målet eller konkursen avslutas eller
från den senare dag då fordringen tidigast kan göras gällande.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om åtgärd för verkställighet vidtages ulan all borgenären får full betalning för sin fordran.

Skall preskriptionstid ej löpa enligl första eller andra stycket, beräknas preskriptionstid som om borgenären ej hade vidtagit åtgärd enligt 6 >;. Pre­skription inträder dock tidigast ett år efter den dag målet eller konkursen avslutades.

Innebörden av preskription

9 § Preskription innebär att borgenären förlorar rätlen alt kräva ut sin ford­
ran.

Preskription av huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan till-läggsförpliklelse samt fordran på grund av borgen.

10      § Har flera gäldenäreråtagil sig eller förpliktats att svara solidariskt för sam­
ma skuld och inträder preskription i förhållande till någon av dem, far hans an-


 


Prop. 1976/77:5                                                        5

del ej utkrävas hos de andra gäldenärerna. Andel beräknas efter huvudtalet, om icke annat har bestämts genom avtal eller avgörande varom borgenären har fått kännedom i god tid före preskriptionens inträde.

Uppkommer i fall som avses i första stycket brist hos någon av de kvar­varande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan övriga kvarva­rande gäldenärer och borgenären. Därvid svarar envar gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som har preskriberats.

11  § Utan hinder av preskription får fordran användas lill kvittning, om den icke var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären.

12  § Preskription inskränker icke borgenärens rätt att utlaga sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för fordring­en.

Särskilda beslämmelser

13  § Avtal att fordran ej skall preskriberas eller alt preskription skall kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrives i denna lag är ogiltigt.

14  § Avtal om förlängning av preskriptionstid är giltigt endast om del har in-gålts efter fordringens tillkomst. Föriängning får ske med högst tre år i sänder från dagen för avtalet och sammanlagt med högst tio år från den dag preskrip­tionstiden annars skulle ha löpt ut.

Begränsningarna i första stycket gällerej fordran enligl obligation eller annat skuldebrev som avses i 4 ij första stycket lagen (1936:81)om skuldebrev.

15      § Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses i 6 !j 2-4, medför åtgärden
verkningar enligt denna lag, om det med hänsyn lill gäldenärens förhållanden
och omständigheterna i övrigi föreligger skälig anledning att åtgärden vid­
tages i den främmande staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Lagen tillämpas även på fordran som hartillkommil före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan enligt äldre bestämmelser. Har pre­skriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmelser, skall verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskriptionstiden skall dock be­stämmas enligl den nya lagen.

Fordran som avses i andra stycket preskriberasej före den Ijuli 1980,om icke preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

I fråga om sådan fordran påskalt eller allmän avgift varom särskilda bestäm­melserom preskription icke har meddelatsskallförordningen(l862:10s. ])om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer äga fortsatt tillämp­ning i sin lydelse vid utgången av juni 1977.


 


Prop. 1976/77:5                                                                   6

2 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription

och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig

preskription och om kallelse å okända borgenärer' (/e/5 att 1-8,16,19 och 20 §§ skall upphöra atl gälla, dels atl i 18 § ordet "förordning" skall bytas ut mot "lag", (/e/salt rubriken lill förordningen saml 14och 17 §§ skall ha nedan angivna

lydelse.

Lag om kallelse på okända borgenärer


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 14 §


 


Är borgenärs fordran intecknad i luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egen­dom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okän­da borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt lill kvittning för genfordran vare ock lag som I 7  sägs ändå att den fordran ej blivit efter sådan kal­lelse angiven.


Är borgenärs fordran intecknad i luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egen­dom, som sålunda häftar, betalning, ändå att han ej, efter kallelse å okän­da borgenärer, sin fordran angiver. Utan hinder av anfordran ej blivit efter sådan kallelse bevakad äger borgenär, som är 1 skuld lill gäldenären, använda sin fordran Ull kvittning mol skulden, om tiden för fordringens bevakning icke var ute vare sig när borgenären förvärvade fordringen eller när han kom i skuld till gäldenären.


' Senaste lydelse av

1 S 1915:60

3 § 1973:1071 ()fr 1975:909)

5 § 1936:96

16 §1933:326

20 S 1933:326.  

 Senaste lydelse av förordningens rubrik 1933:326. 3 Senaste lydelse 1973:1071 (jfr 1975:909).


 


Prop. 1976/77:5


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


175"


Varder egendom till konkurs av­trädd före inslällelsedag, som i kallel­se å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren givit bevaknings­inlaga i konkursen in, på sätt i kon­kurslagen stadgas; vare ej pliktig att sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsat­ta inställelsedag offentlig ackordsför­handling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.


Varder egendom lill konkurs av­trädd före inställelsedag, som i kallel­se å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag, till konkursdomaren givit bevaknings­inlaga i konkursen in, på sätt i kon­kurslagen stadgas; vare ej pliktig atl sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallelse anmäla. Samma lag vare, där före den i kallelsen utsat­ta inställelsedag förhandling om off­entligt ackord i n le t ts och borgenä r före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i ackordslagen (1970:847)är stad­gat.


Denna lag träder i kraft den Ijuli 1977.

3 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivesatt 13kap. 10 S föräldrabalken'skall hanedanangiv-na lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


13 kap.

10 §


Vill den omyndige, sedan han blivh myndig, eller ny förmyndare göra an­språk på ersänning efter vad i 9 i stad­gas, skall han, såframt de handlingar, varom i 16 kap. 12  förmäles, över­lämnats till honom efter vad där sägs, inom en år därefter väcka talan om anspråket, eller vare sin talan förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga till-lämpnlng, om den avgående förmyn-

t Senaste lydelse 1933:326. 'Baiken omtryckt 1976:612


Omyndigs fordran på förmyndaren preskriberas tidigast tre år efter den dag förmyndarens befattning upphör­de.


 


Prop. 1976/77:5

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

dåren gjort sig skyldig till brottsligt för­farande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Lagen tillämpas även på fordran som har tillkom mit före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan.

4 Förslag till

Lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa om­ständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives all 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1977.

5 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 an­gående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives att lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penning­ars nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrives alt 1 och 7 §§ lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar skall ha nedan angivna ly­delse.


 


Prop. 1976/77:5                                                        9

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

1  §

Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som skall eriäggas i penningar, eller är på grand av borgenärs bortovaro eller sjukdom eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären hindrad att verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra be­talningen genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos över-exekutor.

Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenär, så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till vilken av dem betalningen skall eriäggas.

Nedsättning av belopp som Innestår på räkning hos bank får ske även i annat fäll än som anges i första och andra styckena, när tio år har förflutit från det insättning eller uttag senast gfordes.

7                                               §

Är, då ijugu år förflutit från det Är, då ilo är förflutit från det ned-

nedsättning skett, det nedsatta be- sättning skett, del nedsatta beloppet

loppet fortfarande innestående och fortfarande innestående och finnes ej

finnes ej anledning till antagande, att anledning till antagande, alt fråga

fråga om rätt till beloppet är bero- om rätt till beloppet är beroende på

ende på prövning, må beloppet, ändå prövning, må beloppet, ändå att gäl-

att gäldenären icke gjort förbehåll denären icke gjort förbehåll som i 4 §

som i 4 § sägs, av honom lyftas, där sägs, av honom lyftas, där han därtill

han därtill anmäler sig inom natt och anmäler sig inom tre är. Göres ej så-

år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller dan anmälan, tillfaller beloppet sia-

beloppel kronan.                                                   ten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. 1 fråga om nedsättning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.


 


Prop. 1976/77:5


10


7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel

som innestå hos offentlig myndighet

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1942:263)om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet dels atl 1 S skall ha nedan angivna lydelse, dels au i 2 § ordet "kronan" skall bytas ut mot "staten".


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


I §


Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i all­mänt förvar, enligl lag eller författ­ning inbetalts till offentlig myndig­het för atl utgivas till den som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tjugu är förflutit från inbetalning­en, fortfarande innestående, utan att rätten att utbekomma dem är bero­ende av framlida händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt lill medlen är beroende på pröv­ning och han anmäler sig inom nan och år. Vad nu sagts om den som inbetalt medel till offentlig myndig­het skall, där medel uttagils genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt ram.

Den, som vill lyfta nedsatt fullföljds-avgift, vare phktlg att anmäla sig inom tjuguetl år från det nedsättningen skett.


Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i all­mänt förvar, enligl lag eller författ­ning inbetalts till offentlig myndig­het för att utgivas till den som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tio är förflutit från inbetalningen, fortfarande innestående, utan att rät­ten att utbekomma dem är beroende av framtida händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om anledning ej fin­nes till anlagande att fråga om rätt till medlen är beroende på prövning och han anmäler sig inom tre år. Vad nu sagts om den som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där medel ultagils genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken för­rättningen ägt ram.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om inbetalning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.


 


Prop. 1976/77:5


11


8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmel­ser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrives att 11 5 lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa be­stämmelser om elektriska anläggningar', skall upphöra alt gälla vid utgången av juni 1977.

9 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrivesatt 2 kap. 24 i;, 7 kap. 57 i; och 8 kap. 35 5 vattenlagen (1918:523) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2 kap.

24 §


Där genom byggnad, vilken verk­ställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutels meddelande icke av vattendomsto­len föratsetts, må utan hinder av be­stämmelsen i 22 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa an­språk å ersättning enligl reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning an­mälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från ut­gången av den för byggnadens full­bordande i beslutet eller ock seder­mera i anledning av sökt anstånd be­stämda tiden.


Där genom byggnad, vilken verk­ställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomsto­len föratsetts, må utan hinder av be­stämmelsen i 22 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa an­språk å ersättning enligt reglerna i 9 kap. / stället för bestämmelserna 1 pieskripiionslagen (1976:000) gäller därvid an sådant anspråk för att kun­na upptagas till prövning skall an­mälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från ut­gången av den för byggnadens full­bordande i beslutet eller ock seder­mera i anledning av sökt anstånd be­stämda tiden.


I Senaste lydelse av 11 ;j 1958:429.


 


Prop. 1976/77:5


12


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligl nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens anordnande, som ulan all förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade atl förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

7 kap.

57 §'


Där genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 § sägs, av företag, som i detta kap. av­ses, vållas skada eller intrång, som vid utlåtandets eller beslutets med­delande icke av synemännen eller av vattendomstolen föratsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda § den, som lider skadan eller in­trånget, framställa anspråk å ersätt­ning enligl reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den för företagets fullbordande i ut­låtandet eller beslutet eller ock se­dermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

Där genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i56§ sägs, av företag, som i detta kap. av­ses, vållas skada eller intrång, som vid utlåtandets eller beslutets med­delande icke av synemännen eller av vattendomstolen föratsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda § den, som lider skadan el­ler intrånget, framställa anspråk å er­sättning enligt reglerna i 9 kap. I stäl­let.för bestämmelserna 1 preskriptions-lagen (1976:000) gäller dätvid att så­dant anspråk för att kunna upptagas lill prövning skall anmälas hos vat­tendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som i ut­låtandet eller beslutet må hava fö­reskrivits, räknat från utgången av den för företagets fullbordande i ut­låtandet eller beslutet eller ock se­dermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningar och vidtagande på deltagarnas i företaget bekostnad av sådana åtgärder, som utan att förnärma tredje mans rätt eller

Senaste lydelse 1920:459.


 


Prop. 1976/77:5


13


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


för förelaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

8 kap.

35 §2


Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av be­slut eller ullålande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förulselts när beslutet eller utlåtandet medde­lades, kan den skadelidande yrka er­sättning enligt 9 kap. ulan hinder av bestämmelserna i 34 §. Fö7ait ansprå­ket 5Aö//kunnaupplagaslill prövning skall det anmälas hos vattendomsto­len inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet eller utlåtandet. Tiden räk­nas från utgången av den tid för före­tagets slutförande som beslämts i be­slutet eller utlåtandet eller som fast­ställts senare med anledning av begä­ran om anstånd.

Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av be­slul eller utlåtande enligl 34 S och skadan eller intrånget icke förutsetts när beslutet eller utlåtandet medde­lades, kan den skadelidande yrka er­sättning enligl 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 i;. Istället för be­siämmelserna    I    preskripiionslagen (1976:000) gäller dänid att anspråket för all kunna upptagas till prövning skall anmälas hos vattendomstolen inom fem årellerden längre lid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i be­slutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den lid för företagets slutförande som beslämts i beslutet eller utlåtandet eller som fastställts senare med anledning av begäran om anstånd. Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den ska­delidande föra talan om alt på företagets bekostnad sådana åtgärder skola vidta­gas som äro ägnade atl förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden ulan att förnärma iredje mans rätt eller medföra väsent­lig olägenhet för företagel. Talan skall föras inom tid som gäller föranmälan av anspråk enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977.

2 Senaste lydelse 1969:393.


 


Prop. 1976/77:5                                                                  14

10       Förslag till

Lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot il­lojal konkurrens

Härigenom föreskrives aU 13 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1977.

11       Förslag till

Lag om ändring ilagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrives all 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av sam­fälligheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

62 §

Samfällighetsförening får ej upp- Samfällighetsförening får ej upp­lösas förrän alla dess skulder betalats lösas förrän alla dess skulder betalats eller de medel som fordras för be- eller de medel som fordras för be­talningen nedsatts hos länsstyrelsen, talningen nedsatts hos länsstyrelsen. 1 samband med upplösningen flr I samband med upplösningen får kallelse sökas på föreningens okända kallelse sökas på föreningens okända borgenärer. De / förordningen borgenärer. Bestämmelserna 1 lagen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription (1862:10 s. 1) om kallelse på okända och om kallelse å okända borgenärer borgenärer äger därvid motsvarande meddelade bestämmelserna om sådan tillämpning. kallelse äger därvid motsvarande till-lämpning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligl grandersom föreningsstäm­man beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i stadgarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.


 


Prop. 1976/77:5


15


 


J USTITIEDEPARTEMENTET


Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1976-04-22


Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, An­dersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Nor­iing, Lidbom, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson.

Föredragande: statsrådet Lidbom.

Lagrådsremiss med förslag till preskriptionslag m. m.


1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för justitie­departementet år 1951 en sakkunnig' med uppdrag att se över bestämmel­serna om preskription av fordran. Den sakkunnige, som bedrev sitt arbete i samråd med delegerade från de andra nordiska länderna, lade år 1957 fram betänkandet (SOU 1957:11) Fordringspreskription m. m. med förslag till lag om preskription m. m. Förslaget remissbehandlades men har inte lett till lagstiftning.

Frågan om enhetliga regler om fordringspreskriplion har därefter varit föremål för överiäggningar såväl inom ramen för det nordiska lagstiftnings-samarbetet som inom Europarådet och Förenta Nationerna. Vid överlägg­ningar mellan företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige år 1972 enades man om huvuddragen i ett utkast till samnordiska regler om preskription.

På grundval av resultatet av de nordiska överiäggningarna har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria (Ds Ju 1975:11) med förslag till preskriplionslag m. m. De i promemorian framlagda lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetls av justitiekanslern (JK), hovrätten för Nedre Norriand, datainspektionen, televerket, kammar­kollegiet, statskontoret, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riks­skatteverket, kommerskollegium, konsumentombudsmannen (KO), konsu­mentverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, köplagsutredningen, skadeslåndskommiltén,    konkurslagskommitlén,    konsumenlljänstutred-


' Hovrättspresi-denlen Mauritz Wijnbladh.


 


Prop. 1976/77:5                                                16

ningen, försäkringsrättskommittén. Svenska kommunförbundet. Lands­tingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cen­tralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbets­givareföreningen (SAF), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen auktoriserade revisorer, Sve­riges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska handelskammarförbundet, Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges förenings­bankers förbund, PK-banken, Finansieringsföretagens förening. Svenska för­säkringsbolags riksförbund, Folksam och Motorbranschens riksförbund (MRF).

Riksskatteverket har bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hudiksvall. Kommerskollegium har bi­fogat yttranden av Stockholms, Gotlands och Skånes handelskammare, han­delskamrarna i Göteborg och Karistad saml handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Gotlands handelskammare har anslutit sig till Stock­holms handelskammares yttrande, och handelskamrarna i Göteborg och Karistad har anslutit sig till Skånes handelskammares yttrande.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, SHIO och Svenska handelskammarförbundet har avgett ett gemensamt yttrande, till vilket även SAF har anslutit sig. Dessa remissinstanser citeras i det följande under beteckningen företagarorganisationerna. PK-banken haranslutit sig lill Sven­ska bankföreningens yttrande.

Yttranden har vidare kommit in från bostadsstyrelsen och utredningen om säkerhetsåtgärder m. m. i skalleprocessen (USS).

Vid beredningen av ärendet i justitiedepartementet har överiäggningar ägt ram med företrädare för justitieministerierna i Danmark och Norge. Samråd har också skett med justitieministeriet i Finland.

2   Gällande rätt

2.1 Sverige

Allmänna regler om fordringspreskriplion finns i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer (pre­skriptionsförordningen). Särskilda regler om preskription av fordringar finns dessutom i olika specialförfaltningar.

2.1.1 Preskriptionsförordningen

Preskriptionsförordningens bestämmelser om preskription gäller enligt I § första stycket alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor.


 


Prop. 1976/77:5                                                       17

tjänster eller andra prestationer. Från förordningens tillämpningsområde undanias dock i 20 § vissa fordringar som grundas på obligationer eller andra masspapper saml vissa fordringar på riksbanken och riksgäldskonloret o. d.

Preskriptionstiden är enligt 1 § första stycket tio år. Tiden räknas från dagen för fordringens tillkomst. Förfallodagen saknar betydelse för beräkning av preskriptionstiden. Förfaller en fordran senare än tio år efter tillkomsten, blir den ändå preskriberad efter tio år, om inle preskriptionsavbrott sker.

Preskription avbryts genom atl borgenären väcker talan mot gäldenären eller genom alt han utom rätta kräver gäldenären på betalning eller annan fullgörelse. Krav kan framställas skriftligen eller muntligen. En erinran om skulden anses som krav (1 § första stycket).

Kan gäldenären inte anträffas, har borgenären enligl 1 § andra stycket möjlighet att avbryta preskription genom att ange fordringen hos domstol eller överexekulor. Delsamma gäller enligt 1 § tredje stycket, om borgenären inle vet om eller var gäldenären har hemvist här i landet.

Preskriptionsavbrott kan enligt 3 § första punkten ske också genom att gäl­denären erkännerskulden. Detta behöverinteske uttryckligen. Det räcker med amortering eller räntebetalning som görs av gäldenären eller med hans vetskap.

Vissa beslut i inleckningsärenden har enligt 3 § andra punkten preskrip­tionsavbrytande verkan, nämligen beslul varigenom ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande, dock inte om det är fråga om inteckning i fast egendom, tomträtt, skepp eller skeppsbygge. Preskriptionsavbrytande verkan tillerkänns enligl samma lagrum också anteckning om innehav av pantbrev eller annan inieckningshandling.

Efter varje preskriptionsavbrott börjar en ny tioårig preskriptionstid löpa (I § första stycket). Har processuellt förfarande inletts mot gäldenären, sker nytt preskripiionsavbrotl varje gång han hörs eller kallas till inställelse. Blir fordringen fastställd genom dom eller utslag, räknas preskriptionstiden från del domen eller utslaget meddelades. Skall gäldenären underrättas om do­men eller utslaget och försummas detta, räknas tiden från det gäldenären senast hördes eller kallades till inställelse, om inte preskripiionsavbrotl sker på annat sätt. Även verkställighet har preskriptionsavbrytande verkan (4 §).

1 5 § finns bestämmelser om sådana fall då flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för en skuld. Har borgenären försummat all avbryta preskription i förhållande till en av dem, blir var och en av de övriga inte skyldig att betala mer än den del av skulden som belöper på honom. Uppkommer brist hos någon av dessa, fördelas den lika mellan de övriga. Borgenären får svara för den del som skulle ha betalts av den gäldenär gentemot vilken preskription har skett.

Har en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer betalat skulden under tionde året, har han enligt 5 § andra stycket ett år på sig för atl göra gällande regresskrav mot de övriga.

6 § ger gäldenären möjlighet att förhindra att frågan om hans betalnings­skyldighet står öppen under mycket lång tid. Har borgenären avbrutit pre-


 


Prop. 1976/77:5                                                       18

skription genom ett krav utom rätta eller en erinran får sålunda gäldenären väcka s. k. provokatorisk talan mot borgenären för att få fordringsrälten prövad.

Försummelse att avbryta preskription medför atl borgenären föriorar sin talan mol gäldenären (2 §). Detta innebär dock inte att alla rättsverkningar som är förenade med fordringen upphör. Enligt 7 § får en fordran trots preskription användas lill kvittning mol genfordran. Förutsättningen är au borgenären har förvärvat sin fordran före preskriptionstidens utgång och atl han också dessförinnan har ådragit sig den skuld som han önskar kvitta.

Vidare föreskrivs i 8 § atl en borgenär som har handpant lill säkerhet för sin fordran trots preskription inte behöver lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt. Överstiger fordringen pantens värde, gäller dock de all­männa preskriplionsbeslämmelserna i fråga om överskottet.

Om en gäldenär har betalt en skuld trots atl den är preskriberad, anses han inle ha rätt atl återfå beloppet under åberopande av reglerna om condictio indebiti.

Slutligen bör nämnas att domstol inte ex officio beaktar fråga om pre­skription. Det krävs i princip att gäldenären gör preskriptionsinvändning.

2.1.2 Preskriptionsbestämmelser 1 andra .författningar

De reglerom fordringspreskription som finns i andra författningar avviker i flera hänseenden från bestämmelserna i preskriptionsförordningen. I all­mänhet föreskriver de en kortare preskriptionstid, i regel mellan ell och tre år. Utgångspunkten för preskriptionstiden är ofta en annan än fordringens tillkomst. Även reglerna om preskriptionsavbrott och om verkan av pre­skription skiljer sig i många.fall från de allmänna bestämmelserna.

1 glfiermålsbalken finns vissa bestämmelser om preskription. 1 7 kap. 3 S föreskrivs beträffande s. k. hushållsgäld för vilken båda makarna svarar att borgenären måste väcka talan inom två år, om han vill kräva hustrun på gälden. Tiden räknas från förfallodagen eller, om skulden skall betalas vid anfordran, från dess uppkomst. Enligt 5 kap. 6 § gäller en ettårsfrist för make som har anspråk på ersättning för att han under ett kalenderår har skjutit till mer än vad som ålegat honom för familjens underhåll. Mot­svarande gäller enligt 8 kap. 6 § belräffande ersättning för biträde i makes förvärvsverksamhet. 1 11 kap. 16 § föreskrivs en ettårsfrist för rätten att påkalla jämkning av sådant avtal om bodelning eller underhållsbidrag till make som har träffats med avseende på förestående äktenskapsskillnad. Tiden räknas från det äktenskapsskillnaden meddelades.

En motsvarighet till den sistnämnda bestämmelsen såvitt angår avtal om underhåll lill barn finns i 7 kap. 9  .föräldrabalken. Enligl 13 kap. 10 § samma balk gäller en särskild frist för vissa ersättningsanspråk mot en av-' gående förmyndare. Anspråk på ersättning för skada som förmyndaren har


 


Prop. 1976/77:5                                                       19

tillskyndat den omyndige skall i princip göras gällande inom ett år från del förmyndaren har avgell slutredovisning för sin förvaltning.

Vissa tidsfrister gäller också enligt ärvdabalken. Har efterievande make lill förfång för den först avlidne makens arvingar gett bort egendom, får talan om återbäring av gåvan enligt 3 kap. 3 § inte väckas senare än fem år efter det gåvan mottogs. I 7 kap. 3 och 4 §§ föreskrivs vissa frister för bröstarvinges rätt att påkalla jämkning av testamente o. d. 1 16 kap. finns bestämmelser om preskription av rätt atl la arv eller testamente.

Preskriptionstiden för fordran på grund av arrende- eller hyresförhållande är två år enligt 8 kap. 26 § resp. 12 kap. 61 Jordabalken. Tiden räknas från det arrendestället resp. lägenheten avträddes. Den som vill framställa fordringsanspråk skall väcka talan inom den angivna tiden. Sker det inte, är hans rätt till talan föriorad, om inte annat har avtalats. Har ena parten väckt talan i rätt tid, har dock andra parten rätt till kvittning, även om han har föriorai rätten atl själv väcka talan.

I vattenlagen (1918:523) finns bestämmelser om atl anspråk på ersättning skall framställas inom viss lid för au inte rätten till ersättning skall gå föriorad. 1 2 kap. 24 § föreskrivs att anspråk på ersättning för skada eller intrång som inte har förutsetts vid beslut om byggande i vallen skall fram­ställas inom fem eller i vissa fall högst tolv år från utgången av den tid som har bestämts för byggnadens fullbordande. Motsvarande gäller enligt 7 kap. 57 § och 8 kap. 35 § i fråga om rätt att begära ytteriigare ersättning i samband med dikningsföretag resp. avloppsföretag. Vidare gäller enligt 4 kap. 6 § en ettårsfrist för anspråk på ersättning för värdeminskning m. m. på grand av beslul om ändring av valtenkraftanläggning.

1 18 kap. 9 § handelsbalken föreskrivs atl den som vill föra klandertalan mot syssloman skall göra detta inom "natt och år" från det redovisning har skett. Paragrafen innehåller också en bestämmelse om att tiden flyttas fram vid laga förfall. Enligl 20 § andra stycket lagen (1914:45)om kommission, handelsagentur och handelsresande gäller dessa beslämmelser också klander av redovisning som har avgetls av kommissionär.

Enligt 54 § köplagen (1905 nr 38 s, 1) måste en köpare som vill tala be­lräffande fel eller brist i godset tillställa säljaren meddelande härom inom ett år från del godset mottogs. I annat fall föriorar han sin rätt lill talan. Tidsfristen gäller dock inle, om säljaren har åtagit sig att svara för godset även efter den angivna tiden eller om han har gjort sig skyldig lill svikligl förfarande. En regel om en ettårig reklamationsfrist finns också i 11 § kon­sumenlköplagen (1973:877).

Fordran som grundas på ränte- eller uldelningskupong till obligation, aktie e. d. preskriberas enligl 25 § skuldebrevslagen (1936:81), om inte kupongen företes till inlösen inom tre år från förfallodagen. Avtal om kortare tid är utan verkan. Anmäler någon inom den föreskrivna liden atl en kupong har förstörts eller förkommit, kan han dock få betalt i alla fall, om han kan göra sin rätt till kupongen sannolik.


 


Prop. 1916/11:5                                                 20

En speciell preskriptionsregel gäller för proprieborgen. I 4 S förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätnings­mål föreskrivs atl den som har gått i borgen som för egen skuld blir fri från sitt borgensåtagande, om han inle blir "lagsökt" inom tolv månader från den dag betalning skulle ha eriagts. Enligt en särskild lag 1946:843 skall borgenären anses ha fullgjort vad som åligger honom, om han inom den angivna tiden väcker talan mot borgensmannen eller på annat sätt gör anspråket gällande inför domstol. Den särskilda preskriptionsregeln är emel­lertid tillämplig endast då bestämd betalningsdag är utsatt i skuldebrevet eller åtminstone viss uppsägningslid efter vilken förfallodagen kan beräknas. I andra fall gäller den allmänna lioårspreskriplionen. Borgensmannen anses kunna avsäga sig rätten till tolvmånaderspreskriplion. Går han i borgen "tills full betalning sker" tolkas detta som en sådan avsägelse.

Rätt vill utdelning i konkurs preskriberas enligt 148 a § konkurslagen (1921:225) som regel, om inte borgenären har anmält sig för alt lyfta honom tillagda medel inom två år från del förslag till slututdelning vann laga kraft.

Den som vill bevaka fordran på grund av försäkringsavtal skall enligt 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal anhängiggöra talan inom tre år från det han fick kännedom om alt fordringen kunde göras gällande eller i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. 1 annat fall går han förlustig sin rätt.

För det fall all försäkringsgivaren har träffat förbehåll om kortare pre­skriptionstid vid påföljd av rällsföriusl, föreskrivs i 30 § alt denna påföljd inle flr göras gällande annat än om försäkringsgivaren skriftligen har förelagt fordringsägaren att anhängiggöra sin talan inom viss tid, minst sex månader, och denne har försuttit liden. Har förbehåll gjorts om att försäkringsgivarens ansvarighet för inträffat skadefall skall vara beroende av att den som har fordran på grand av försäkringsfallet ger sitt anspråk lill känna inom viss tid, får förbehållet enligt samma paragraf inte åberopas, om fordringsägaren framställer anspråk inom sex månader från det han har fått kännedom om sin fordran.

1 15 § finns en tvingande bestämmelse om alt försäkringsgivare som till följd av försäkringstagarens underiåtenhet att eriägga premie är fri från an­svarighet enligt förbehåll i försäkringsavtalet skall anhängiggöra talan för att kräva ut premien inom tre månader från förfallodagen, om inte avtalet har upphört att gälla dessförinnan. Underiåter försäkringsgivaren att göra detta, föriorar han sin rätt till talan.

Talan om skadestånd enligt lagen (1916:312)angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall anhängiggöras inom två år från del skadan inträffade. Om den mot vilken skadeståndsanspråk har gjorts gällande vill väcka talan mot någon annan som kan vara ansvarig enligt bilansvarig­hetslagen, skall han göra det inom ett år räknat från det skadeståndet be­talades eller, om saken har avgjorts efter rättegång, från det lagakraftägande


 


Prop. 1976/77:5                                                       21

dom meddelades. Iakttas inte den angivna lidsfristen, är rätten lill talan föriorad. Föreligger ömsesidiga skadeståndsanspråk på grund av ett och sam­ma olycksfall, far dock kvittning ske ulan hinder av sådan försummelse.

Riksdagen har hösten 1975 antagit ell förslag till trafikskadelag (prop. 1975/76:15, SFS 1975:1410) som ersätter de nuvarande bestämmelsema i bilansvarighelslagen och trafikförsäkringslagen. Den nya lagen, som träder i kraft den I juli 1976, innebär betydande förändringar av reglerna om er­sättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon. Även preskrip­tionsbestämmelserna ändras. Enligt 28 § första stycket trafikskadelagen skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligl lagen eller fordringsrätt i övrigi på grund av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han att göra detta, är hans rätt all föra talan föriorad. I andra stycket föreskrivs au förbehåll om kortare lid för väckande av talan än som anges i första stycket är utan verkan mot den som har anspråk på trafikskadeersättning.

1 347 § sjölagen (t89t:35 s. 1) finns ett flertal bestämmelser om preskription av sjöfordringar av olika slag. Preskriptionstiden varierar, i allmänhet mellan ell och två år, liksom utgångspunkten för presktiptionstiden.

Enligl 10 § lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av Järnvägs drift gäller en tvåårig preskriptionstid från skadetillfället för ska­deståndsanspråk enligl lagen. Preskriptionsbeslämmelser finns också i 9 § lagen (1976:58) om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande. Rätten att lå ersättning för skada som avses i lagen går föriorad, om inte talan väcks inom tre år från den händelse som orsakade skadan. Har den resande avlidit, skall talan väckas inom tre år från dödsfallet, dock senast fem år från den skadegörande händelsen. Vid internationell befordran gäller särskilda be­slämmelser.

Skadeståndsanspråk enligt lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada 1 följd av luftfart preskriberas enligl i huvudsak samma bestämmelser som skadeståndskrav enligt bilansvarighetslagen. Enligl 6 § skall talan om ska­destånd enligt lagen anhängiggöras inom två år från del skadan inträffade. Preskriptionsbestämmelser finns också i 29 § luftfartslagen (1957:297).

Lagen (1974:610) om inrikes vägtranspori innehåller i 41 § preskriptions-bestämmelser som föreskriver att talan rörande sådan godsbefordran som avses i lagen skall väckas inom ett år eller, om talan grandas på uppsåt eller grov vårdslöshet, tre år. Enligl en särskild bestämmelse får en pre­skriberad fordran inle göras gällande genom kvittning eller på annat sätt.

Enligt 21 § aiomansvarlghetslagen (1968:45) gäller i princip atl den som vill rikta anspråk på ersättning för skada i följd av alomolycka mot innehavare av atomanläggning eller dennes försäkringsgivare skall anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom tre år från den dag han fick eller med iakttagande


 


Prop. 1976/77:5                                                                  22

av skälig aklsamhet borde ha fått kännedom om skadan och den för sKaoan ansvarige. Talan om ersättning skall väckas inom tio år från den dag atomolyckan inträffade. Har skadan orsakals av alomsubslans som lillgripits olovligen e. d., får dock talan inle väckas senare än tjugo år efter tillgreppet eller molsvarande.

Talan om ersättning för oljeskada enligl lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada lill sjöss skall enligt 10 § samma lag väckas inom tre år från del skadan uppkom. Talan får dock inle i något fall väckas efter del all sex år har förflutit från dagen för den olycka som orsakade skadan eller, om olyckan utgjordes av en serie händelser, från dagen för den första av dessa.

Enligt 11 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elek­triska anläggningar, skall talan mot ägare eller innehavare av elektrisk an­läggning om ersättning för skada orsakad genom inverkan av elektrisk ström från sådan anläggning väckas inom två år från det skadan inträffade. Väcks inte talan före tidens utgång, är rätten härtill föriorad.

En tvåårig preskriptionstid gäller också för fordran på skadestånd enligt 13 § lagen (1931:152) med vissa beslämmelser mol illojal konkurrens för fordran på skadestånd enligt lagen. För preskriptionsavbrott krävs att den skadeli­dande väcker talan vid domstol inom den angivna tiden.

Särskilda regler om preskription finns i växellagen (1932:130) och check­lagen (1932:131). Enligt 70 § växellagen preskriberas sålunda växelfordran mot godkännare efter tre år från växelns förfallodag. Växelinnehavares fordran mol överiåtare och utställare preskriberas ett år från del växeln pro­testerades eller, om förbehåll har gjorts om återgång ulan protest, från för­fallodagen. ÖveHåtares regressfordran mot annan överiåtare eller mot ut­ställaren preskriberas i princip sex månader från den dag han själv löste in växeln.

Enligt 52 § checklagen preskriberas innehavares fordran mot överiåtare, utställare och övriga checkgäldenärer sex månader från utgången av upp-visningsliden. Har checkgäldenär löst in checken, preskriberas hans regress­fordran mot övriga checkgäldenärer i princip sex månader från den dag han själv löste in checken.

För preskripiionsavbrotl krävs enligt både växellagen och checklagen att rättslig åtgärd vidtas. Särskilda regler finns om avbrytande av preskription genom anhängiggörande av talan vid utländsk domstol o. d. Kan preskrip­iionsavbrotl inte ske på grund av force majeure, föriängs preskriptionstiden till en månad efter del hindret upphörde. Har preskription avbrutits utan att det mål eller ärende vari kravet har gjorts gällande förts till slut, börjar ny preskriptionslid löpa från den sista handläggningsdagen.

Trots preskription av växelrätten har innehavaren av en växel enligt 74 § växellagen rätt all föra talan om ersättning förobehörig vinst. Molsvarande gäl­ler i fråga om check.


 


Prop. 1976/77:5                                                       23

En tvåårig preskriptionstid gäller enligt 22 tj semestetlagen (1963:114) för fordran på lön, ersättning eller skadestånd enligl lagen. Tiden räknas från utgången av det år,under vilkel arbetstagaren hade ägt åtnjuta den förmån till vilken anspråket hänför sig. Väcks inte talan inom den angivna liden, är rätten härtill föriorad.

140 § lagen (1974:12) om anställningsskydd föreskrivs atl den som vill fordra skadestånd enligt lagen skall underrätta motparten inom fyra månader från del skadan inträffade. Har förhandling rörande anspråket påkallats inom den angivna tiden, skall talan väckas inom fyra månader från del förhand­lingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst. Iakttas inle dessa föreskrifter, är talan föriorad. Bestäm­melserna äger molsvarande lillämpning på lön och andra anställningsför­måner enligt lagen.

Molsvarande preskriptionsbeslämmelser finns intagna i 11 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och 14 § lagen (1974:981) om arbetstagares rätt Ull ledighet för utbildning. Hänvisning till 40 § lagen om anställningsskydd finns i 6 § lagen (1939:727) omförbud mot upp­sägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m. w., 6 § lagen (1945:844) om förbud mol uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. och 7 § lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid dellagande 1 svenskundervisning för invandrare. Enligt 30 § statsijänstemannalagen (1965:274) är preskrip­lionsbeslämmelserna i lagen om anställningsskydd tillämpliga också på stats­tjänstemans fordran på uppsägningslön o. d. i den mån regeringen inte har meddelat avvikande beslämmelser. I det förslag lill lag om medbestäm­mande i arbetslivet som har lagts fram i prop. 1975/76:105 finns, som när­mare skall behandlas i ett följande avsnitt, bestämmelser om förhandlings­ordning i tvister mellan parter som är bundna av kollektivavtal m. m.

Enligt 19 § Iredje stycket firmalagen (1974:156) preskriberas rätt till er­sättning för skada genom firmaintrång i regel, om inte talan väcks inom fem år från del skadan uppkom. En femårsfrisl föreskrivs också för den som vill väcka talan på grand av intrång enligl varumärkeslagen (1960:644), patentlagen (1967:837), mönsierskyddslagen (1970:485) och växlförädlarrätts-lagen (1971:392).

Särskilda preskriptionsbestämmelser finns i den sociala lagstiftningen, t. ex. lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1962:381) om allmän .försäkring.

För fordran på icke debilerad skatt eller felaktigt reslituerad skatt gäller enligt 70 § uppbördslagen (1953:272) en preskriptionstid på fyra år från ut­gången av det uppbördsår under vilket skatten rätteligen skulle ha debiterats eller felaktigt har restituerats. Vidare gäller enligt 71 § samma lag att åtgärder för uttagande av skatt i princip inte får vidtas senare än fem år efter utgången


 


Prop. 1976/77:5                                                24

av det uppbördsår under vilket skatten skulle ha erlagts enligt verkställd debitering. Genom hänvisningar i andra författningar är preskriptionsbe­stämmelserna i uppbördslagen tillämpliga också på en del andra skatter och avgifter, t. ex. mervärdeskatten och vissa socialförsäkringsavgifter. Saknar en skatte- eller avgiftsförfattning hänvisning lill uppbördslagens preskrip­tionsbeslämmelser anses preskriptionsförordningen vara tillämplig. Exempel på skatter och avgifier som sålunda faller under de allmänna preskriplions­beslämmelserna är arvs- och gåvoskall, s. k. punktskatter, bevillningsavgift, kupongskatt, stämpelskatt, prisregleringsavgifier på jordbrukels och fiskets områden samt tullar.

Enligl 1 § lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande 1 allmänt förvar far förfallen gäld som skall eriäggas i pengar betalas genom all gäldenären för borgenärens räkning sätter ner beloppet hos överexekulor. Förutsättningen är att borgenären vägrar la emot erbjuden betalning eller att betalning inte kan ske på grund av borgenärens bortovaro eller sjukdom e. d. Nedsättning kan också ske om gäldenären inle vet vem som är rätt borgenär. Innestår nedsatt belopp fortfarande efter tjugo år, far del lyftas av gäldenären, om han anmäler sig "inom natt och år". Gör han inte del, tillfaller beloppet staten.

Beslämmelser om en tjugoårig preskriptionstid för rätt atl lyfta nedsatta medel finns också i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel som in­nestå hos offentlig myndighet. Lagen är tillämplig på medel som, i annat fall än som avses i 1927 års lag, enligt lag eller annan författning har betalats in till offentlig myndighet för att ges ut till den som befinns berättigad lill medlen.

2.2 Övriga nordiska länder

2.2.1 Danmark

1 dansk rätt finns allmänna beslämmelser om preskription dels i Danske Lov (DL) 5-14, dels i 1908 års lov om foraeldelse av visse fordringer.

Huvudregeln i DL 5-14-4 gäller enligl sin ordalydelse endasl skuldebrev men tillämpas i praktiken på alla slag av fordringar för vilka inte särskilda bestämmelser gäller. Enligl huvudregeln är preskriptionstiden tjugo år från fordringens tillkomst. Preskriptionsavbrott sker, förutom genom gäldenärens erkännande av skulden eller rättslig åtgärd från borgenärens sida, genom varje handling som innebär alt borgenären erinrar gäldenären om sitt krav och visar att han håller fast vid detta. Efter preskripiionsavbrotl löper en ny preskriptionstid av samma längd som den tidigare.

1908 års lag, som kom till efter danskt-norskl lagsliftningssamarbete, fö-


 


Prop. 1976/77:5                                                       25

reskriver en kortare preskriptionstid beträffande vissa typer av fordringar, framför allt sådana som är att hänföra till den dagliga hushållningen. Som exempel kan nämnas fordringar som avser överiåtelse av lös egendom, nytt­jande av fast eller lös egendom, tillhandahållande av husrum eller förtäring, transport av personer ellergods, skattefordringar, lönefordringar, uiomobliga-toriska skadeståndsanspråk och fordringar som avser periodiska prestationer, t. ex. ränta, livränta, pension och underhållsbidrag.

Preskriptionstiden enligt 1908 års lag är fem år. Har skuldebrev utfärdats eller föreligger annan särskild rättstitel, varigenom fordringens tillvaro och storlek har erkänts av gäldenären eller på annat sätt skriftligen har slagils fast, gäller dock den allmänna tjugoårsfrislen. Den femåriga preskriptions­tiden löper från den dag borgenären kan kräva betalning. Förutom genom gäldenärens uttryckliga eller konkludenta erkännande av skulden kan pre­skription avbrytas endast genom att borgenären vidtar processuella åtgärder mot gäldenären och utan onödigt uppehåll fullföljer dessa lill föriikning, dom eller annat rättsligt avgörande.

Har borgenären inte kunnat avbryta preskription på grund av ursäktlig ovetskap om sin fordran eller om gäldenärens vistelseort, räknas femårs-fristen först från den dag då borgenären var eller med iakttagande av sed­vanlig aklsamhet kunde ha varit i stånd att kräva betalning för sin fordran.

När preskription har avbrutits börjar en ny femårslid löpa, såvida inle skuldebrev har utfärdats eller det föreligger dom eller annan rälislitel som medför att den tjugoåriga preskriptionstiden blir tillämplig.

Såväl enligt DL 5-14-4 som 1908 års lag är verkan av preskription alt fordringen upphör atl gälla. Den kan därför i princip inte användas till kvitt­ning mot genfordran. Om fordringarna härflyter ur samma rättsförhållande, anses dock kvittning kunna äga rum. Har en fordran betalats trots alt den är preskriberad, kan betalningen inle återkrävas. Fråga om preskription be­aktas inte ex officio av domstol, om gäldenären inställer sig vid rätten.

Förutom de nämnda preskriplionsbeslämmelserna finns i dansk rätt sär­skilda regler i ett flertal författningar, bl. a. i växel- och checklagarna.

2.2.2 Finland

Allmänna regler om preskription finns i 1868 års förordning om pre­skription i fordringsmål och om offentlig stämning på borgenärer. Bestäm­melserna om preskription är i väsentliga delar desamma som i den svenska preskriptionsförordningen. Vid sidan av de allmänna preskriplionsbesläm­melserna finns i många specialförfattningar särskilda regler som föreskriver en kortare preskriptionslid.


 


Prop. 1976/77:5                                                26

2.2.3 Norge

Den norska rätlens allmänna preskriptionsregler finns i 1896 års Lov om Foraeldel.se av Ford ringer, som kom till efter del förut nämnda dansk-norska lagstiftningssamarbetet.

Enligt huvudregeln är preskriptionstiden tio år. För vardagslivets ford­ringar o. d. föreskrivs en treårig preskriptionstid. Har skuldebrev utfärdats för en sådan fordran är preskriptionstiden dock tio år. För vissa slag av fordringar, bl. a. fordringar på medel insatta i bank, gäller en tjugoårig pre­skriptionstid. Dessutom finns ett flertal beslämmelser om föriängning av preskriptionstiden i olika situationer. Preskriptionstiden räknas i allmänhet från förfallodagen. Är förfalloliden beroende av uppsägning frän borgenärens sida, räknas dock liden från den dag lill vilken fordringen tidigast kan sägas upp.

Förutom genom gäldenärens erkännande kan preskription avbrytas endasl genom atl borgenären vidtar processuella åtgärder. Efter preskripiionsavbrotl genom gäldenärens erkännande löper en ny preskriptionstid av samma längd som den ursprungliga. Har avbrott skett genom rättslig åtgärd från bor­genärens sida och har saken avgjorts genom dom eller liknande avgörande, skall den nya preskriptionstiden vara tio år. För fordringar med tjugoårig preskriptionstid blir dock även den nya tiden tjugo år.

Försummelse all avbryta preskription medför atl fordringen "bortfalder". En preskriberad fordran får dock under vissa föratsättningar användas till kvittning. Vidare beslår panträtt och retentionsrätt i viss utsträckning utan hinder av preskription. Fråga om preskription anses i princip inte skola beaktas av domstol ex officio. Betalning av preskriberad fordran kan inle återkrävas.

Också i Norge gäller speciella preskriptionsregler på ett flertal områden.

3   Frågans tidigare behandling

3.1 Nordiskt samarbete

Efter beslut på ett nordiskt justitieministermöte 1951 tillkallades samma år sakkunniga i Danmark, Finland, Norge och Sverige med uppdrag alt i nordiskt samarbete se över bestämmelserna om preskription av fordran. De sakkunniga lade år 1957 fram betänkanden med i allt väsentligt över­ensstämmande förslag till lag om preskription. För Sveriges del skedde detta som tidigare nämnts genom betänkandet (SOU 1957:11) Fordringspreskrip­lion m. m.


 


Prop. 1976/77:5                                                       27

Lagförslagen, som avsågs ersätta de allmänna reglema om preskription i resp. länder, byggde i stor utsträckning på gällande norsk rätt. Som hu­vudregel föreskrevs att en fordran skulle preskriberas efter tio år. För vissa slag av fordringar, bl. a. de s. k. vardagslivets fordringar, skulle preskrip­tionstiden vara tre år. Om skuldebrev hade utfärdats eller fordringen var fastslagen genom dom eller liknande avgörande, skulle tiden dock vara tio år.

Preskriptionstiden skulle enligt huvudregeln räknas från fordringens JTör-fallodag. 1 fråga om fordringar som förfaller vid anfordran eller efter upp­sägning skulle liden dock räknas från den dag till vilken borgenären tidigast kunde bringa fordringen all förfalla. Beträffande utomobligaloriska skade­ståndsanspråk skulle preskriptionstiden räknas från den dag den ersättningsbe-rättigade fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha Ull kunskap om skadan och den ansvarige för skadan.

Enligl förslagel skulle en yttersta frist på tjugo år från fordringens tillkomst gälla för utomobligaloriska skadeståndsanspråk och andra fordringar ulan bestämd förfallodag. Samma preskriptionstid föreslogs beträffande fordringar på medel insatta i bank o. d., oavsett om förfallodagen var bestämd eller ej. Vidare föreslogs åtskilliga bestämmelser om tilläggsfrister och om pre­skriptionstidens beräkning i speciella situationer.

Preskripiionsavbrotl skulle enligl förslaget kunna ske genom att gälde­nären uttryckligen eller på annat sätt erkände skulden. Från borgenärens sida skulle i princip krävas atl han inledde rättsligt förfarande mol gäldenären eller ansökte om verkställighet. Fullföljdes inte förfarandet, skulle vissa kortare tilläggsfrister gälla. 1 övriga fall skulle ny preskriptionstid börja löpa, beräknad enligl de nyss relaterade bestämmelserna. Tiden skulle som regel räknas från det preskriptionsavbrott skedde. Hade talan väckts mot gäl­denären, skulle dock tiden räknas från den dag dom eller liknande avgörande meddelades. Efter bevakning av fordran som medfört betalningsrätt i kon­kurs skulle utgångspunkten vara konkursens avslutande. Vid verkställighet skulle tiden räknas från avslutandet av förrättningen.

Ulan hinder av preskription skulle en fordran fa användas lill kvittning, om kvittningsrätl hade avtalats eller om genfordringen härrörde från samma rättsförhållande som den preskriberade fordringen och hade kommit lill innan preskription inträdde. Panträtt och retentionsrätt skulle som regel bestå trots preskription.

Det svenska förslagel remissbehandlades i vanlig ordning. Ett stort antal remissinstanser avstyrkte att förslaget lades lill grund för lagstiftning. De före­slagna bestämmelserna ansågs invecklade och svårtillgängliga. Del framhölls atl systemet med olika preskriptionstider förolikaslags fordringar lätt kunde ge upphov lill gränsdragningsproblem och rättsföriuster. Önskemålet om nordisk rättslikhet ansågs inte utgöra tillräckligt skäl föratt trotsdessasvagheterersätta gällande regler, som ansågs vara enkla att tillämpa och ha en fast förankring hos


 


Prop. 1976/77:5                                                   28

gemene man, med det föreslagna systemet.

Även de remissinstanser som avstyrkte förslaget förklarade sig emellertid i princip kunna godta en kortare preskriptionstid om tre eller fem år för vissa fordringar. Del ansågs dock önskvärt med en förenkling av de fö­reslagna bestämmelserna om korttidspreskription.

Också i Danmark och Finland restes starka betänkligheter mot förslagen. Det norska förslagel fick däremot ett gynnsamt mottagande. De framlagda förslagen ledde dock inte till lagstiftning i något av de nordiska länderna.

Tanken på enhetlig nordisk lagstiftning om preskription gavs emellertid inte upp. Under första hälften av 1960-talei hölls vid flera tillfällen nordiska departemenlsöveriäggningar i ämnet. År 1964 väcktes i Nordiska rådet ett medlemsförslag om gemensam preskriptionslagstiftning. Med anledning härav antog Nordiska rådet i februari 1965 på förslag av juridiska utskottet en rekommendation att genomföra en gemensam lagstiftning, som skulle baseras på en preskriptionstid om tio år för fordringar i allmänhet och en kortare preskriptionslid för fordringar i det dagliga livet.

På grundval av ett från svensk sida framlagt förslag enades man år 1966 om huvudprinciperna för det fortsatta lagstiftningsarbetet. De innebar i hu­vudsak följande.

Alla slag av fordringar behandlas i princip lika i preskriplionshänseende. Från dagen för fordringens tillkomst löper en preskriptionstid av tio år. När fordringen förfaller lill betalning ersätts den tioåriga preskriptionstiden av en treårig. För del stora antal fordringar som förfaller till betalning ome­delbart innebär detta alt enbart treårstiden blir tillämplig. Den tioåriga pre­skriptionstiden skall kunna avbrytas genom erinran från borgenärens sida. För avbrott av treårspreskripiionen krävs däremot alt gäldenären uttryckligen eller konkludent erkänner skulden eller att borgenären vidtar rättslig årgärd.

Preskripiionsavbrotl genom erinran eller gäldenärens erkännande medför att ny preskriptionstid börjar löpa. Detsamma gäller rättsligt förfarande som avslutas med dom eller liknande avgörande eller med verkställighet. Avbryts det rättsliga förfarandet, skall en viss kortare lilläggsfrist löpa. Preskriberad fordran skall i princip kunna åberopas till kvittning. Möter hinder för bor­genären atl avbryta preskription löper en lilläggsfrist från det hindret upphör. Preskriptionstiden skall dock inte kunna föriängas mer än tio år.

Näringslivets organisationer i de nordiska länderna bereddes under hösten 1966 tillfälle att yttra sig över förslaget. 1 Sverige ansågs från flera håll att den föreslagna treårstiden var för kort och borde ersättas av en femårstid. Vidare framfördes kritik mot förslaget alt preskription av en förfallen fordran inte skulle kunna avbrytas genom en erinran. Önskemålet om nordisk rätts­likhet ansågs inte vara ett tillräckligt motiv föratt gå ifrån reglerna i gällande rätt. Däremot kunde ändringar som innebar anslutning till en enhetlig eu­ropeisk reglering accepteras, även om de medförde vissa olägenheter.

Också i Finland riktades anmärkningar mol att treårspreskipiionen inte


 


Prop. 1976/77:5                                                       29

skulle kunna avbrytas genom en erinran från borgenärens sida. 1 Danmark framfördes vissa erinringar mot den föreslagna tioårstiden, som innebar en kraftig förkortning av den där gällande allmänna preskriptionstiden. 1 övrigt ansågs förslaget i sina huvuddrag godtagbart i Danmark, Finland och Norge.

Sedan en kommitté år 1967 hade tillsalts inom Europarådet föratt utarbeta enhetliga europeiska reglerom fordringspreskiption, kom det nordiska sam­arbetet på preskriptionslagsliftningens område att vila. Det nordiska sam­arbetet återapplogs emellertid år 1971, eftersom arbetet inom europa-rådskommitlén inte syntes ge någol resultat inom överskådlig tid. Vid över­läggningar i mars 1972 uppnåddes principiell enighet om huvuddragen i ell för­slag till samnordiska reglerom preskription. Förslagel överensstämde i allt vä­sentligt med 1966 års nordiska utkast. Ifrågaom preskriptionstidens längd före­slogs dock som huvudregel att en fordran skulle preskriberas tre årefter förfal­lodagen och som subsidiär regel all preskriptionstiden skulle vara tio år från fordringens tillkomst.

Vid 1972 års överiäggningar överenskoms att lagförslag grundade på re­sultatet av överiäggningarna skulle utarbetas inom resp. departement. Ell sådant förslag har lagts fram av del norska justitiedepartementet i november 1972. För svenskt vidkommande har förslag till preskriptionslag lagts fram i den förat nämnda promemorian Ds Ju 1975:11. Molsvarande förslag har ännu inle lagts fram i Danmark och Finland.

Vid ett nordiskt justitieminislermöte i september 1974 beslöts atl pre-skriptionsfrågorna på nytt skulle tas upp till nordiska överiäggningar. Under hösten 1975 har sådana överiäggningar ägt ram med deltagande av företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Norge och Sverige. Samråd har också skett med justitieministeriet i Finland.

3.2 Europarådet och Förenta Nationerna

Ar 1967 tillsattes inom Europarådet en expertkommitté för att utarbeta enhetliga europeiska regler om fordringspreskription. Eftersom preskrip­tionsfrågorna var särskill aktuella för de nordiska representanterna, kom dessa atl spela en ledande roll i kommittéarbetet. Från deras sida hävdades att arbetet borde syfta lill att så långt som möjligt ersätta den mångfald olika preskriptionstider som fanns i medlemsländernaslagsliftning med en en­hetlig kortare preskriptionstid om tre-fem år räknad från fordringens förfallo­dag. Sedan det inom kommittén hade visat sig att det fannsett visst intresse för en sådan lösning men atl dess för- och nackdelar inte kunde bedömas annat än i sammanhang med övriga till preskriptionsinstitutet hänföriiga regler, lades från svensk sida fram ett fullständigt lagutkast. Förhandlingarna kom seder­mera i huvudsak att ske på grandval av del svenska förslaget.

Kommittén utarbetade ett preliminärt förslag som har redovisats i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria (Ju 1969:30) om vissa


 


Prop. 1976/77:5                                                       30

inom Europarådet utarbetade regler om fordringspreskription. Ett slutligt förslag lades fram år 1970. Enligt kommitténs bedömning förelåg inle för­utsättningar fören konventionsreglering. 1 stället föreslogs alt Europarådet skulle utfärda en rekommendation till medlemsländerna att ta hänsyn lill de föreslagna reglerna vid framtida lagstiftning på området. Slutlig ställning har ännu inte tagits till kommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna gäller alla slag av fordringar på fullgörelse av en förpliktelse. Preskriptionstiden skall löpa från den dag skyldigheten att fullgöra inträder. Preskriptionstiden föreslås enligt huvud­regeln vara tre år eller eventuellt någol längre. För fordringar som har fast­ställts genom dom, skiljedom eller liknande skall preskriptionstiden vara tio år. Medlemsländerna skall ha rätt att göra undantag från huvudregeln genom att för vissa typer av fordringar föreskriva antingen en preskriptionstid på tio år eller en preskriptionstid på högst ett år. Särskilda bestämmelser föreslås om föriängning av preskriptionstiden i vissa fall, bl. a. när föriik-ningsförhandlingar pågår mellan parterna.

Preskripiionsavbrotl skall enligl förslagel ske genom all gäldenären er­känner fordringen eller genom att borgenären åberopar fordringen inför domstol e. d. eller ansöker om verkställighet. Preskriptionsreglerna föreslås i princip vara tvingande.

Från svensk sida föreslogs efter mönster av 1966 års nordiska utkast en beslämmelse om tioårig preskriptionstid för fordringar som inle är förfallna lill betalning. Förslaget vann emellertid inte gehör i kommittén. Det fram­hölls atl Sverige, Danmark och Finland var de enda länder där den allmänna preskriptionstiden räknades från fordringens tillkomst och att man i de andra medlemsländerna inte hade funnit behov av en bestämmelse med sådan innebörd.

Frågor om preskription har varit föremål för överiäggningar också inom Förenta Nationerna. FN:s Commission on International Trade Law (UN-CITRAL), som bildades år 1966, lade år 1974 fram ett förslag till konvention angående preskription i internationella köpförhållanden. Förslaget har be­handlats vid en av FN anordnad diplomatkonferens, som i juni 1974 antog en konvention i ämnet. Konventionen har varit öppen för undertecknande til! utgången av år 1975. Sverige har inte tillträtt konventionen.

Bestämmelserna i konventionen är tillämpliga på internationella köp, dvs. sådana där köpare och säljare hör hemma i olika stater. Vissa typer av köpeavtal undantas, bl. a. sådana som avser hushållsvaror, aktier, fartyg, flygplan. Vidare undantas fordringar som har fastställts av domstol e. d.

Preskriptionstiden är fyra år räknat från fordringens tillkomst. Preskrip­iionsavbrotl sker genom gäldenärens erkännande eller genom rättslig åtgärd från borgenärens sida. Särskilda bestämmelser finns om föriängning av pre­skriptionstid när rättsligt förfarande avbryts utan att leda till dom eller lik­nande avgörande, när del föreligger force majeure m. m. Som en yttersta


 


Prop. 1976/77:5                                                       31

frist skall gälla en lid av tio år från det preskriptionstiden började löpa.

En preskriberad fordran skall fa användas lill kvittning mot motfordran under förutsättning att fordringarna härrör från samma rättsförhållande. Be­talar gäldenären en fordran efter preskriptionstidens utgång skall han inte på den grunden bli berättigad lill återbetalning även om han var i god tro. Domstol får inte ex officio ta upp fråga om preskription.

Inom Europarådet har år 1973 tillsatts en kommitté med uppdrag atl överväga resultatet av FN-konferensen om preskription och ta ställning till vil­ka åtgärder som bör vidtas i fråga om en europeisk reglering på området. Kom­mitténs arbete har ännu inte avslutals.

4 Promemorian

4.1 Huvuddragen i promemorieförslaget

1 promemorian framhålls atl den ekonomiska och sociala omdaningen i samhället har medfört att preskriptionsbestämmelserna i 1862 års pre-skriplionsförordning i dag framstår som föråldrade i väsentliga avseenden. Detta gäller i första hand preskriptionstidens längd. Beträffande de flesta fordringar finns inte behov av en så lång preskriptionstid som tio år. En tioårig preskriptionstid kan tvärtom medföra nackdelar på olika sätt. Men också bestämmelsema om preskriptionsavbrott ter sig på vissa punkter otidsenliga. Med nuvarande ordning är det mycket lätt för borgenären att av­bryta preskription. Därigenom motverkas önskemålet att fordringsförhållan­den skall avvecklas inom rimlig tid.

Mot den angivna bakgrunden läggs i promemorian fram förslag till ny lagstiftning om preskription av fordringar. Förslaget innebär alt bestäm­melserna om preskription i preskriptionsförordningen upphävs och ersätts av en ny preskriplionslag. Däremot föreslås med några undanlag inga änd­ringar av de preskriptionsbestämmelser som finns i andra författningar. Inte heller tas frågor om preklusion efter kallelse på okända borgenärer upp i promemorian.

Ett huvudsyfte med förslagel är all åstadkomma alt fordringar avvecklas snabbare än f n. Delta kommer till ullryck på två sätt. Dels föreslås en förkortning av den allmänna preskriptionstiden. Dels föreslås en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott.

Enligt huvudregeln skall en fordran preskriberas tre årefter förfallodagen. Den skall dock alltid preskriberas senast tio år efter tillkomsten, om den inle har förfallil lill betalning dessförinnan och om inte preskriptionsavbrott har skett.

Preskriptionen skall liksom f. n. kunna avbrytas ay både gäldenären och borgenären. I fråga om preskripiionsavbrotl från gäldenärens sida behålls nuvarande regler. Preskriptionen skall således anses avbruten om gäldenären


 


Prop. 1976/77:5                                                                  32

erkänner skulden. Det behöver inte ske uttryckligen utan kan också ske genom att han betalar amortering eller ränta eller på annat sätt.

Närdet gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida krävs enligl förslagel i princip all borgenären väcker talan mot gäldenären eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande för att fa fordringen fastställd. I fråga om fordringar som ännu inte har förfallit till betalning är det dock tillräckligt med en skriftlig erinran om fordringen. Detsamma föreslås gälla beträffande fordringar som har fastställts genom dom e. d. eller som har varit föremål för verkställighet.

Verkan av att preskriptionen avbryts skall liksom f n. normalt vara all ny preskriptionstid börjar löpa. Den nya preskriptionstidens längd skall vara tre eller tio år beroende på om fordringen är förfallen till betalning eller ej.

1 fråga om verkan av preskription ansluter sig förslaget i allt väsentligt lill gällande rätt. När preskription inträder förlorar borgenären i princip rätlen atl kräva ul sin fordran. Preskription av huvudfordran omfattar enligt för­slaget också fordran på ränta o. d. och fordran på grund av borgen. Liksom hittills skall en preskriberad fordran under vissa förutsättningar fa användas lill kvittning. Vidare skall panträtt och retentionsrätt bestå utan hinder av preskription.

De föreslagna bestämmelserna är i väsentliga avseenden tvingande. Så­lunda föreslås all avtal om atl fordran inle skall preskriberas eller all pre­skription skall avbrytas på annat sätt än del föreskrivna skall vara ogiltigt. Vidare skall avtal om föriängning av preskriptionstiden vara giltigt endast om det har ingålts efter fordringens tillkomst. Sådant avtal flr gälla bara under begränsad tid.

4.2 Preskriptionstid

4.2.1 Allmänt

I promemorian framhålls atl en lång preskriptionslid i många fall kan medföra ölägenheter för både borgenären och gäldenären. Redan efter ganska kort lid kan det vara svårt för de inblandade atl erinra sig de närmare omständigheterna kring en affärstransaktion. Ju längre tiden går desto svå­rare blir det för borgenären att bevisa rättmätigheten av sitt anspråk och för gäldenären att framställa de invändningar som kan vara befogade. Så länge preskriptionstiden inte har gått ul måste gäldenären spara sina kvitton för all vid behov kunna styrka att han har betalat.

Den kanske främsta nackdelen med en lång preskriptionstid är att den medför en risk för atl en gäldenär som har betalat sin skuld blir nödsakad att betala på nytt. En lång preskriptionslid kan utnyttjas för otillböriiga förfaranden från borgenärens sida i form av dubbelkrav o. d. 1 praktiken har gäldenären ofta begränsade möjligheter alt freda sig mol sådana orätt-


 


Prop. 1976/77:5                                                       33

mäliga krav. Särskill gäller detta när gäldenären är en enskild konsument. Del torde vara mindre vanligt all folk i allmänhet för ordentliga räkenskaper över utgifter eller skulder som rör den dagliga hushållningen och alt de sparar kvitton någon längre tid.

Enligl promemorian är behovet av en kortare preskriptionstid särskill påtagligt belräffande fordringar som regelmässigt förekommer i det dagliga livet. Hit hör fordringar som avser köp av livsmedel och kläder, ersättning för kost och logi, läkarbehandling, transport m. m. De skäl som talar för en begränsning av preskriptionstiden gör sig emellertid i betydande utsträck­ning gällande också i fråga om andra fordringar. I själva verket är det relativt fa fall där en så lång preskriptionslid som tio år ler sig påkallad.

En förkortning av den allmänna preskriptionstiden ger gäldenären en tryg­gare ställning genom all han inle längre riskerar alt efter lång lid bli över­raskad med krav på gamla fordringar som han har betalat eller haft anledning räkna med inte skulle göras gällande mol honom. Men även borgenären torde som regel tjäna på en förkortning av preskriptionstiden. Det ligger normall i hans intresse alt fl betalt så snart som möjligt. Det torde vara mera sällan som borgenären har något att vinna på att ha osäkra fordringar utestående under lång tid. Även från allmän synpunkt är del en fördel om preskriptionstiden förkortas. En rimlig begränsning av den tid under vilken en fordran kan göras gällande är till gagn för det ekonomiska livet. Korta preskriptionsfrister bidrar till klarhet i fordringsförhållanden, främjar sä­kerheten i omsättningen och motverkar en osund kreditgivning.

Med hänsyn till det anförda framstår det enligt promemorian som önskvärt med en generell förkortning av den allmänna preskriptionstiden. Lämp­ligheten härav är emellertid beroende på om preskriptionstiden räknas från fordringens tillkomst eller från förfallodagen. Räknas preskriptionstiden från lillkomstdagen, skapas föratsättningar för en enhetlighet som inte är möjlig att åstadkomma med en motsatt ordning, eftersom långtifrån alla fordringar har en på förhand bestämd förfallodag. Del kan också vara en fördel för parterna all redan från början kunna förutse när preskriptionstiden går ut.

Emellertid kan enligl promemorian ett system som innebär att preskrip­tionstiden alltid räknas från fordringens tillkomst medföra nackdelar, om preskriptionstiden förkortas. Olägenheter uppstår framför allt i fråga om fordringar med framskjuten förfallodag eller fordringar utan bestämd för­fallodag. Räknas preskriptionstiden från tillkomsten, kan det inträffa atl fordringen preskriberas redan innan den har hunnit förfalla lill betalning. Olägenheterna härav blir givetvis större, om preskriptionstiden förkortas, särskilt om reglerna om preskriptionsavbrott skärps så att borgenären måste väcka talan vid domstol e. d. för att avbryta preskriptionen. En annan nackdel är att det i många fall kan vara problematiskt atl avgöra när en utom-obligalorisk fordran, t. ex. ett skadeståndsanspråk, skall anses ha kommit lill. Risken för att en sådan fordran preskriberas innan borgenären har hunnit


 


Prop. 1976/77:5                                                                  34

framställa sitt anspråk eller t. o. m. innan han har fatt kännedom om sin fordran eller mol vem han skall rikta sin talan är givetvis större ju kortare preskriptionstiden är. Slutligen nämns alt det internationellt sett är relalivt ovanligt alt lillkomstdagen utgör utgångspunkt för preskriptionstidens be­räkning.

En förkortning av preskriptionstiden kan innebära att borgenären far för­hållandevis kort tid på sig för att bevaka sin fordran. Räknas emellertid preskriptionstiden från förfallodagen, blir hans intressen betydligt bättre till­godosedda än om tiden räknas från fordringens tillkomst. Han behöver inte riskera alt fordringen preskriberas innan han har haft möjlighet atl vidta åtgärder för att fl betalt. Som regel torde del inte heller medföra någon nämnvärd olägenhet för borgenären om han måste kräva ul sin fordran eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd relativt snart efter förfallodagen. Delta gäller även om reglerna om preskripiionsavbrotl skärps så att det krävs rättslig åtgärd e. d. för alt avbryta preskription.

Mot bakgrund av det sagda förordas i promemorian att preskriptionstiden vid korttidspreskription räknas från förfallodagen.

När det gäller att bestämma preskriptionstidens längd framhålls i pro­memorian atl behovet av en kort preskriptionstid är särskilt starkt beträffande fordringar som hör till det dagliga livet. För fordringar av detta slag skulle del i och för sig kunna vara tillräckligt med en preskriptionstid om ex­empelvis ell år från förfallodagen. Om man genomför en så radikal för­kortning av preskriptionstiden är det emellertid uppenbart atl samma be­stämmelser inte kan gälla för alla slags fordringar. En eltårstid är alltför snäv för att gälla generellt. Man måste alltså på ett eller annat sätt avgränsa kretsen av de fordringar för vilka den särskilt korta preskriptionstiden skulle gälla.

Enligt promemorian torde dock avgränsningen rent lagtekniskt kunna ske på ett relativt enkelt sätt. Det finns redan nu ett regelsystem som till stor del är inriktat på transaktioner som rör den dagliga hushållningen, näm­ligen konsumenlköplagen. Visseriigen gäller konsumenlköplagen endast köp och är inte tillämplig på tjänster eller serviceverksamhet. Om en regel om ettårspreskription anknyts till bestämmelserna i konsumenlköplagen, kom­mer sålunda många av de s. k. vardagslivets fordringar all falla utanför. Denna brist kan emellertid antas vara av övergående natur. Frågor om lagstiftning an­gående serviceverksamhet utreds f n. av konsumenttjänstutredningen. En ut­vidgning av eventuella bestämmelserom en ettårig preskriptionslid till att ock­så gälla tjänster torde sålunda kunna åstadkommas i en relativt snar framtid i samband med behandlingen av frågorom lagstiftning i övrigt rörande konsu­menttjänster.

Även om det sålunda inte behöver bereda några större problem atl rent lagtekniskt dra en gräns mellan fordringar som rör den dagliga hushållningen och andra fordringar, finns det enligl promemorian andra skäl som talar


 


Prop. 1976/77:5                                                       35

mot atl införa en särskilt kort preskriptionslid för hithörande fordringar.

Inte minst viktigt är atl beakta reglerna om preskripiionsavbrotl. I pro­memorian föreslås belräffande förfallna fordringar all del skall krävas an­tingen atl gäldenären erkänner skulden eller atl borgenären vidtar rättslig åtgärd föratt preskriptionen skall avbrytas. Om man inför en preskriptionstid på ett år föreligger en uppenbar risk för atl borgenärer för atl undvika pre­skription mycket snabbt ansöker om stämning eller betalningsföreläggande även mot sådana gäldenärer som kanske är fullt beredda alt betala frivilligt. Från den enskildes synpunkt är det naluriigtvis betänkligt om han på det sättet blir utsatt för rättslig åtgärd i onödan. Över huvud laget finns det med en sådan ordning en risk för all enskilda näringsidkare kommer all tillämpa kravrutiner som är alltför hårdhänta mot konsumenterna.

En annan väsentlig olägenhet är alt bestämmelser om en särskilt kort preskriptionstid inte kan gälla generellt. Ett system med olika preskrip­tionstider för skilda slag av fordringar kan onekligen innebära svårigheter i den praktiska tillämpningen. Det är svårare att sprida allmän kännedom om ett nytt regelsystem ju mer dilTerentierade och komplicerade bestäm­melserna är. Framför allt kan det i det enskilda fallet vara svårt för de inblandade parterna att med säkerhet veta vilken preskriptionstid som gäller i deras fall. Ovissheten i sin tur kan leda till att borgenären för alt gardera sig mot risken för preskription vidtar onödigt drastiska åtgärder för att fl betalt.

Sammanfattningsvis uttalas i promemorian atl övervägande skäl talar för att man inte inför några särbestämmelserom preskriptionstidens längd beträf­fande konsumentfordringar. 1 stället förordas att samma preskriptionstid skall gälla för alla slags fordringar.

1 fråga om preskriptionstidens längd framhålls i promemorian att en rimlig avvägning måste ske mellan borgenärens och gäldenärens intressen. Bor­genären bör ha tillräcklig tid att kräva ut sin fordran. Gäldenären å sin sida bör så snart som möjligt bli skyddad mot orättmäliga krav.

1 promemorian erinras om att de preskriptionsbestämmelser som finns i olika specialförfattningar i allmänhet föreskriver en preskriptionstid av två eller tre år. Vidare uttalas att remissbehandlingen av tidigare förslag flr anses ha gett vid handen att en treårslid är ett minimum, om reglerna om korttidspreskription skall gälla generellt. Under de nordiska överiägg­ningarna har man också enats om all preskriptionstiden bör vara tre år. I arbetet på gemensamma europeiska preskriptionsbeslämmelser har man utgått frän samma tid.

Mot bakgrand av det sagda föreslås i promemorian alt en fordran skall preskriberas tre år efter förfallodagen.

Att preskriptionstiden räknas från fordringens förfallodag medför i fråga om fordringar med framskjuten förfallodag eller fordringar utan på förhand bestämd förfallodag atl den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig först


 


Prop. 1976/77:5                                                36

när fordringen förfaller till betalning. Det betyder atl vissa sådana fordringar skulle kunna bestå under mycket lång lid ulan att någon preskriptionstid ens börjar löpa. Föratt inte preskriptionslagstiftningens syfte skal! motverkas bör enligt promemorian införas en yttersta lidsgräns, före vilken en sådan fordran måste göras gällande.

Med utgångspunkt i gällande svensk rätt och i enlighet med vad som har överenskommils vid de nordiska överiäggningarna föreslås i prome­morian alt en fordran skall preskriberas tio år efter tillkomsten, om den inte dessförinnan har förfallit till betalning. Har så skell, skall preskrip­tionstiden med tillämpning av den tidigare föreslagna bestämmelsen i stället vara tre år från förfallodagen.

1 promemorian framhålls atl den treåriga preskriptionstiden i praktiken torde bli tillämplig på det övervägande antalet fordringar. Bestämmelsen om tioårspreskriplion blir helt utan betydelse för det stora antal fordringar som är av kortfristig karaktär. När det gäller långfristiga fordringar torde f. n. preskriptionsavbrott i flertalet fall ske genom atl gäldenären betalar ränta eller på annat sätt erkänner skulden. Sin egentliga betydelse torde den tioåriga preskriptionstiden få för vissa av privatlivets fordringar, t. ex. fordringar mellan familjemedlemmar i samband med arvskifte och fordringar på grund av handlån.

4,2.2 Domfästa.fordringar o. d.

1 promemorian diskuteras möjligheten atl föreskriva en tioårig preskrip­tionstid beträffande alla fordringar som har fastställts genom dom eller lik­nande avgörande. En bestämmelse med den innebörden föreslogs i 1957 års belänkande, därför att det ansågs onödigt att kräva täta preskriptions­avbrott, när en fordran har slagits fast på ett auktoritativt sätt.

Under de nordiska överiäggningarna har från dansk och norsk sida fram­förts betänkligheter mot att låta bestämmelserna om korttidspreskription också omfatta fordringar som har fastställts genom dom e. d. Från svensk sida har man emellertid ansett det diskutabelt om en särregel för domfästa fordringar är sakligt motiverad. Även när en tvist om en fordran är löst genom dom måste det vara ett intresse för gäldenären att inom rimlig tid höra av borgenären. A andra sidan kan det inte anses betungande för bor­genären att vart tredje år vidta åtgärder för att fl betalt.

Vidare påpekas i promemorian att en bestämmelse om tioårig preskrip­tionstid för domfästa fordringar medför en egendomlig konsekvens i fråga om fordringar på underhållsbidrag och andra periodiska prestationer. Har underhållsskyldighet fastställts genom dom, skulle varje bidrag preskriberas efter tio år. Har parterna däremot träffat avtal om underhållsskyldigheten, skulle varje bidrag preskriberas efter tre år. Enligt promemorian finns det inle sakliga skäl för en sådan skillnad, utan fordringar på underhåll o. d.


 


Prop. 1976/77:5                                                       37

bör behandlas lika oavsett om de har bestämts genom dom eller avtal.

I promemorian framhålls vidare alt den tioåriga preskriptionstiden även Ulan en särregel i viss utsträckning blir tillämplig på domfästa fordringar. Har viss förfallodag inte bestämts genom domen - vilket framför allt är fallet i mål om fastställelsetalan - kommer den tioåriga preskriptionstiden atl löpa tills fordringen förfaller till betalning. En ordning som innebär all del avgörande för preskriptionstidens längd även i fråga om domfästa ford­ringar är om fordringen är förfallen till betalning eller ej överensstämmer med förslagets grundläggande principer.

På grund av del anförda föreslås i promemorian alt det inle införs någon särskild bestämmelse om preskription av domfästa fordringar. Det avgörande för preskriptionstidens längd i fråga om sådana fordringar blir således om förfallodagen har beslämts i domen eller ej.

4.2.3 Skuldebrevsfordringar

1 promemorian erinras om alt 1957 års betänkande innehöll en bestäm­melse om tioårig preskriptionstid beträffande alla fordringar för vilka skul­debrev har utfärdats. Som skäl härför angavs i första hand atl den ursprung­liga fordringen genom skuldebrevet erhåller ett yttre kännetecken, vari­genom borgenären flr en ny grund för sin fordran som inte har något med parternas tidigare mellanhavande att göra. Vidare framhölls alt det nya kre­ditavtalet med hänsyn till skuldebrevels formbundenhet i regel vilar på fastare grund än den ursprungliga fordringen och att kontrahenterna genom alt utfärda skuldebrev dokumenterar sin avsikt att förvandla ett mer tillfälligt kreditförhållande till ett mer varaktigt låri.

Vidare påpekas att dansk och norsk rätt föreskriver en preskriptionstid av tjugo resp. tio år för skuldebrevsfordringar. Under de nordiska över­läggningarna har man emellertid preliminärt enats om att inte föreslå sär­skilda regler om preskriptionstiden för sådana fordringar. Någon bestäm­melse härom har inle heller tagits upp i det norska departementsförslagel från 1972.

Inte heller i det svenska promemorieförslaget föreslås någon särregel be­lräffande fordringar för vilka skuldebrev har utfärdals. De skäl som lalar för att införa en längre preskriptionstid för sådana fordringar anses inte vara av den styrka att de motiverar avsteg från de allmänna reglerna.

Promemorieförslaget innebär följaktligen i fråga om skuldebrevsfordringar alt de allmänna reglerna om preskriptionstidens längd blir tillämpliga. Har förfallodagen bestämts i skuldebrevet, är preskriptionstiden enligt huvudre­geln tre år. Saknas bestämd förfallodag, preskriberas fordringen tio år efter till­komsten. När fordringen förfaller lill betalning ersätts tioårsliden av en treårs-frist.


 


Prop. 1976/77:5                                                                  38

4.2.4 Fordringar på bank o. d.

I promemorian erinras om att 1957 års belänkande innehöll särskilda be­slämmelser för fordringar på medel som har satts in i bank eller liknande inrättning eller egendom som har lämnats i förvar hos sådan inrättning. Preskriptionstiden skulle vara tjugo år från fordringens tillkomst. Även i dansk och norsk rätt föreskrivs en tjugoårig preskriptionstid för bankford­ringar. Samma lid föreslås i det norska departementsförslaget från 1972. I finsk rätt föreskrivs atl en fordran på grund av bankinsätlning preskriberas efter kungörelseförfarande när tio år har förflutit från det bankräkningen senast användes.

Enligt promemorian torde fordringar på medel som har satts in i bank e.d. som regel vara betalbara antingen vid anfordran eller viss tid efter uppsägning. Tillämpas de tidigare föreslagna reglerna gäller primärt en pre­skriptionstid av tio år från insättningen. När fordringen förfaller till betalning efter anfordran eller uppsägning, ersätts tioårstiden av en treårsfrist räknad från förfallodagen.

1 fråga om banktillgodohavanden som ännu inte har förfallil till betalning innebär promemorieförslaget ingen ändring av gällande rätt. Enligt prome­morian har inga olägenheter visat sig med nuvarande regler i detta avseende. I den mån det förekommer att medel står orörda mer än tio år, torde bankerna i praktiken betala ut medlen även om inte preskriptionsavbrott har skett.

När det gäller bankmedel som är tillgängliga för lyftning vid anfordran - eller vid anfordran efter viss uppsägningstid - uttalas i promemorian att några olägenheter inte heller torde föranledas av att den treåriga preskrip­tionstiden blir tillämplig när fordringen förfaller till betalning. Utbetalning torde nämligen regelmässigt ske i samband med att anfordran sker.

Däremot framhålls att de föreslagna reglema kan medföra en försämring för kontohavare som har medel innestående på bankräkning från vilken uttag flr ske först efter viss uppsägningstid, om nämligen förfallodagen är bestämd till viss tidpunkt efter del uppsägning har skett. Det gäller sådana fall då konlohavaren helt eller delvis säger upp sin fordran till betalning men sedan inte tar ut medlen. Det torde exempelvis inte vara ovanligt alt kontohavare fortlöpande verkställer uppsägning för att ha möjlighet att ta ul sitt tillgodohavande vid behov. Även i denna situation bedöms dock risken för att konlohavaren gör rättsföriuster vid en förkortning av pre­skriptionstiden som obetydlig, eftersom preskriptionsavbrott kan ske genom att banken erkänner skulden genom saidobesked eller på annat sätt och eftersom bankerna i praktiken inte torde göra gällande att preskription har inträtt.

Mot bakgrand av del sagda tas i förslaget inte upp några särskilda be­stämmelser om preskription av fordran på medel som har satts in i bank e. d. Det påpekas emellertid att del kan finnas behov av en möjlighet att


 


Prop, 1976/77:5                                                       39

träffa avtal om föriängd preskriptionstid i fråga om sådana fordringar. Den frågan behandlas närmare i ett följande avsnitt.

4.2.5 Preskriplionstldens utgångspunkt

Som framgår av det förut anförda skall den treåriga preskriptionstiden enligt promemoriefdrslaget räknas från fordringens förfallodag. Delta skall gälla oavsett om förfallodagen har beslämts genom avtal vid fordringens tillkomst eller först senare. Förfaller en fordran lill betalning vid anfordran eller efter uppsägning, blir utgångspunkten för preskriptionstiden den dag gäldenären anfordras resp. den dag lill vilken uppsägning sker.

1 promemorian föreslås en särskild beslämmelse för sådana fall då en fordran skall anses förfallen på grund av gäldenärens försummelse e. d. Pre­skriptionstiden skall då räknas från den dag borgenären gör förfallogrunden gällande. Bestämmelsen tar framför allt sikte på sådana fall då ett avtal eller ett skuldebrev innehåller en förfalloklausul som innebär att en fordran skall anses förfallen i sin helhet, om gäldenären försummar en amortering eller räntebetalning.

Utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden skall i enlighet med det förut anförda vara fordringens tillkomst. Tillkomstdagen kommersåledes att utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden beträffande alla fordringar som inte är förfallna lill betalning, oavsett om förfallodagen är bestämd i förväg eller ej. När fordringen förfaller till betalning, räknas en ny treårig preskriptionstid från förfallodagen.

Promemorieförslaget innehåller en särskild bestämmelse om fordringar som är beroende av att en viss omständighet inträffar. En sådan fordran skall inte anses ha kommit till förrän omständigheten inträffar. Bestäm­melsen tar i första hand sikte på sådana fall när en fordran är beroende av ett s. k. suspensivt villkor, dvs. när en fordran för sin existens är beroende av en viss framtida händelse. Däremot avses inle fall då borgenärens rätt att kräva fullgörelse är underkastad inskränkningar endast såvitt angår för­utsättningarna för atl fordringen skall förfalla till betalning, t. ex. att an­fordran eller uppsägning skall ske.

Den angivna bestämmelsen föreslås gälla såväl i kontraktsförhållanden som i utomobligaloriska förhållanden. I kontraktsförhållanden blir den till-lämplig bl. a. när avtal har träffats om att gäldenären skall vara betalnings-skyldig endasl om en viss omständighet inträffar. Som typexempel nämns det fallet att en fordran grundar sig på en viiesklausul. Andra exempel är fordringar på grund av försäkringsavtal, fordringar som är beroende av att en person uppnår en viss ålder, t. ex. fordran på ålderspension, och ford­ringar som är beroende av någons död. Som närmare skall behandlas i ett följande avsnitt föreslås att också regressfordringar och fordringar på grund av borgen skall omfattas av bestämmelsen.


 


Prop. 1976/77:5                                                40

Enligt promemorian kommer den angivna bestämmelsen all bli tillämplig i alla fall då en fordran är beroende av en motprestation. Först när borgenären har fullgjort den prestation som åligger honom anses hans fordran mot gäldenären ha kommit lill. I sådana fall blir bestämmelsen dock av begränsad praktisk betydelse, eftersom en fordran i många fall förfaller lill betalning i omedelbart samband med att den anses tillkommen. Del blir då i realiteten den treåriga preskriptionstiden från förfallodagen som kommer atl gälla.

I promemorian uttalas vidare atl en fordran som grundar sig på ett kon­traktsbrott naluriigt nog anses tillkommen först när kontraktsbrottet sker. Utöver det tidigare nämnda fallet alt ett kontraktsbrott är sanktionerat genom en viiesklausul nämns som exempel fordran på grand av garan­tiutfästelse. En fordran på ersättning i enlighet med en sådan utfästelse bör sålunda inle anses tillkommen förräii något fel har uppstått. Kontra­henterna bör dock vara oförhindrade att avtala om en tidsmässig begränsning av ett garantiåtagande.

Den angivna principen bör enligt promemorian gälla även när ett kon­traktsbrott består i underiåtenhet alt handla. Har säljaren av en vara åtagit sig att betala en viss ersättning vid försenad leverans och underiåter han all fullgöra sin prestation, bör köparens fordran på ersättning sålunda anses tillkommen den dag leverans skulle ha skett. Vidare hävdas att samma princip bör gälla oavsett om följderna av kontraktsbrott är reglerade i avtal eller ej. Först när den ena parten gör sig skyldig till ett kontraktsbrott, uppkommer motpartens rätt att kräva ersättning elieratt göra gällande någon annan påföljd. Det påpekas dock att rätten att göra gällande ersättnings­anspråk kan vara tidsbegränsad på grund av avtal eller bestämmelse i lag.

Om man bortser från de fall där särskilda inskränkningar gäller enligt lag eller avtal, bör enligt promemorian principerna för beräkning av pre­skriptionstid som regel vara desamma vid ulomobligaloriskt skadestånd som vid skadestånd på grund av kontraktsbrott.

I enlighet härmed hävdas att preskriptionstiden för skadeståndsanspråk normalt bör räknas från den tidpunkt när den skadegörande handlingen företogs. Är det fråga om skada på grund av underiåtenhet att handla, bör liden räknas från den dag en åtgärd som skulle ha hindrat att skadan uppkom borde ha vidtagits.

Inträffar effekten av en skadegörande handling vid en senare tidpunkt, bör enligl promemorian den skadelidandes fordran på ersättning anses till­kommen först när skadeeffekten uppslår. En annan sak är alt det givetvis kan vara svårt för den skadelidande att bevisa ett orsakssamband mellan handling och skada, om effekten inträffar först efter lång tid.

1 promemorian behandlas också frågan om utgångspunkten för preskrip­tionstiden vid omprövning av skadestånd. Det påpekas att möjligheterna att ändra ett fastställt skadestånd är begränsade. En sådan möjlighet kan dock föreligga i vissa fall på grund av avtal eller på grund av bestämmelse


 


Prop. 1976/77:5                                                       41

i lag.

Möjligheterna lill omprövning av skadestånd har utvidgats betydligt genom ändringar i skadeståndslagen (1972:207) som har antagils av riksdagen vid 1975 års riksmöte (prop. 1975:12, LU 1975:16, rskr 1975:133, SFS 1975:404). Enligt 5 kap. 5 ! första stycket skadeståndslagen skall ersättning för inkomstföriust eller föriust av underhåll som utgår i form av livränta kunna höjas eller sänkas, om de förhållanden som har legal lill grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Har ersättningen fast­ställts i form av engångsbelopp, skall den skadelidande under samma för­utsättningar kunna tillerkännas ytteriigare ersättning.

Under lagrådsgranskningen uppmärksammades frågan huruvida någon tidsbegränsning skall gälla för rätten till ändring av skadestånd (prop. 1975:12 s. 217). Enligl lagrådet torde de allmänna preskriptionsreglerna bli tillämpliga när särskilda bestämmelser saknas. Yrkande om omprövning av skadestånd torde sålunda böra framställas inom tio år från slutligt av­görande i skadeståndsmålet.

Med anledning av lagrådets uttalande yttrade föredragande statsrådet (prop. 1975:12 s. 225) all del enligt hans mening kunde ifrågasättas om gällande regler på denna punkt var tillfredsställande. Han fann dock inle anledning all gå närmare in på hithörande problem, som i stället fick tas upp i samband med översynen av gällande regler om fordringspreskriplion.

När skadestånd har fastställts i form av livränta, bör preskriptionstiden enligl promemorian liksom när det gäller andra periodvis förfallande pres­tationer beräknas separat för varje delbelopp. Preskriptionstiden bör såle­des vara tre år från resp. förfallodag. Genom betalning av ett delbelopp avbryts också preskriptionen beträffande grundfordringen. Denna blir definitivt pre­skriberad först när den treåriga preskriptionstiden har gått lill ända beträf­fande samtliga delbelopp som har förfallit till betalning inom tio år efter del skadeståndet fastställdes eller betalning senast skedde.

När det gäller omprövning av livränta bör preskriptionstiden enligl pro­memorian beräknas enligl den särskilda bestämmelsen om fordran som är beroende av att viss omständighet inträffar. Ett villkor för atl omprövning skall kunna ske enligt den nya bestämmelsen i skadeståndslagen är att de förhållanden som har legat lill grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. En sådan förändring förutsätter regelmässigt att det in­träffar någon omständighet som rubbar förutsättningarna för skadeståndets bestämmande. Den tioåriga preskriptionstiden bör alltså vid omprövning av livränta beräknas med utgångspunkt från den dag den nya omständig­heten inträffade.

Samma princip bör enligl promemorian tillämpas när en skadelidande som har tillerkänts ett engångsbelopp gör anspråk på ytteriigare ersättning på grund av väsentligt ändrade förhållanden. Preskriptionstiden bör således räknas från den tidpunkt när den nya omständigheten inträffade eller, om


 


Prop. 1976/77:5                                                42

det är fråga om ett förhållande av perdurerande karaktär, från det förhållandel upphörde. Detta bör gälla oavsett hur lång tid som har förflutit från det skadeståndet först fastställdes, således även om preskriptionstiden har gått till ända belräffande huvudfordringen och även om mer än tre år har förflutit från det huvudfordringen betalades. Risken för att en sådan ordning ger upphov till att anspråk på ytteriigare ersättning framställs efter lång lid torde vara relativt liten, eftersom det blir svårare ju längre tiden går att bevisa ett orsakssamband mellan handling och skada.

De angivna principerna föreslås i tillämpliga delar gälla även i andra fall när ändring av fastställd betalningsskyldighet är tillåten. Vad som har fö­reslagits beträffande preskription av rätlen till omprövning av livränta bör således tillämpas i fråga om omprövning av underhållsbidrag lill frånskild make eller barn. Har underhållsbidrag fastställts i form av engånsbelopp blir den ifrågavarande bestämmelsen däremot inte tillämplig, eftersom ytter­ligare ersättning då inte kan utgå vare sig enligt giftermålsbalken eller för­äldrabalken.

4.2.6 Förlängd preskriptionstid

Om den allmänna preskriptionstiden för förfallna fordringar bestäms till tre år, finns det enligt promemorian i vissa fall behov av föriängd pre­skriptionstid. I promemorian föreslås därför några beslämmelser om för­längning av preskriptionstiden i vissa situationer. Dessutom föreslås be­stämmelser som reglerar möjligheten att träffa avtal om längre preskrip­tionstid än som anges i lagen.

Bl. a. innehåller promemorieförslaget beslämmelser om föriängning av preskriptionstiden när gäldenären har försatts i konkurs, när offentlig ac­kordsförhandling har inletts eller när kallelse har utfärdats på okända bor­genärer e. d. Beträffande dessa bestämmelser hänvisas till närmast följande avsnitt.

Vidare föreslås en särskild beslämmelse för förmyndar- och godmans-förhållanden. Bestämmelsen tar i första hand sikte på sådana fall när en omyndig haren fordran på sin förmyndare. Den är emellertid också tillämplig på förmyndares fordran på myndlingen och på fordringar mellan en god man som har förordats enligl 18 kap. 1 eller 3 § föräldrabalken och den för vilken god man har förordnats. Bestämmelsen innebär alt preskription i nu angivna fall inträder tidigast ett år efter den dag förmyndaren eller gode mannen entledigades.

En bestämmelse om föriängd preskriptionstid föreslås också beträffande enskilt anspråk i anledning av brott. Ett sådant anspråk skall enligl förslaget preskriberas tidigast ett år efter den dag förfarandet i mål om ansvar för brottet avslutades. Väcks inte åtal, preskriberas anspråket tidigast den dag tiden för ådömande av påföljd gick ut.


 


Prop. 1976/77:5                                                      43

Promemorieförslaget innehåller vidare en bestämmelse om föriängd pre­skriptionstid i force majeure-situationer o. d. Det erinras om all preskrip­tionsförordningen har särskilda bestämmelser om preskriptionsavbrott för det fall gäldenären inte kan anträffas eller borgenären inte vet, om eller var gäldenären har hemvist här i landet. Borgenären kan då under vissa förutsättningar avbryta preskription genom atl ange fordringen hos domstol eller överexekulor.

1 promemorieförslagel finns ingen direkt motsvarighet lill dessa bestäm­melser. I stället föreslås liksom i 1957 års belänkande regler om föriängning av preskriptionstiden. Kan preskriptionsavbrytande åtgärd inte vidtas på grund av hinder i svensk eller utländsk lag eller annat oöverstigligt hinder (force majeure), skall preskription inträda tidigast ett år efter den dag hindret upphörde.

Vidare föreslås alt preskriptionstiden skall föriängas, om borgenären sak­nar kännedom om sin fordran eller om förfallodagen, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist eller uppehållsort. Fordringen skall då preskriberas tidigast ett år efter den dag borgenären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha lått kännedom därom. Preskriptionstiden flr dock inle föriängas enligt denna bestämmelse eller den nyss nämnda bestämmelsen om force majeure med mer än tio år.

När det gäller möjligheten all avtala om föriängd preskriptionstid föreslås i promemorian några beslämmelser som syftar till au förhindra all lagens bestämmelser kringgås på ett otillböriigt sätt. Det föreslås sålunda atl avtal om föriängning av preskriptionstiden skall vara giltigt endast om det har ingålts efter fordringens tillkomst. Ett sådant avtal gäller inte för längre tid än tre år i sänder och längst tio år från den dag preskriptionstiden annars skulle ha gått ut. Dock skall preskriptionstiden för fordran enligt sådant skuldebrev eller insättningsbevis som avses i 4 S skuldebrevslagen fl för­längas genom uttrycklig bestämmelse i skuldebrevet eller beviset.

Med de begränsningar i rätten att träffa avtal om föriängning av pre­skriptionstiden som sålunda föreslås torde det enligt promemorian bli relativt sällsynt med sådana avtal. Möjligheten att avtala om föriängd preskrip­tionstid torde komma att utnyttjas framförallt när föriikningsförhandlingar pågår mellan borgenären och gäldenären mol slutet av preskriptionstiden. Kan preskripiionsavbrotl inte åstadkommas genom gäldenärens erkännande därför att han helt eller delvis bestrider betalningsskyldighet, kan det ligga i båda parters intresse att avtala om föriängning av preskriptionstiden för all undvika rättsligt förfarande.

För atl förhindra möjligheterna alt kringgå centrala bestämmelser i den föreslagna lagen föreslås i promemorian vidare alt avtal om att fordran inle skall preskriberas eller alt preskription skall avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i lagen skall vara ogiltigt.


 


Prop. 1976/77:5                                                44

4.3 Avbrytande av preskription

4.3.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder

I promemorian understryks atl bestämmelserna om avbrytande av pre­skription liksom reglerna om preskriptionstidens längd bör vara så enkla och enhetliga som möjligt. De nuvarande reglerna om preskripiionsavbrotl är från denna synpunkt ändamålsenliga. De har emellertid den nackdelen alt det är alltför lätt för borgenären alt avbryta preskription. Genom atl borgenären kan avbryta preskription genom ett formlöst krav elleren muntlig påminnelse motverkas i viss mån syftet att tvinga fram avveckling av ford­ringsförhållanden inom rimlig lid.

Bestämmelserna om preskriptionsavbrott måste enligt promemorian bygga på att preskriptionsavbrytande åtgärder vidtas av borgenären. Det ligger i sakens nalur alt det i första hand ankommer på honom all vidta de åtgärder som behövs för att han skall fl betalt för sin fordran. Preskriptionsreglerna skulle otvivelaktigt bli mest effektiva om preskription - som fallet är vid växelpreskription - kunde avbrytas enbart genom åtgärder från borgenärens sida. Men en sådan begränsning skulle innebära en alltför stor inskränkning i kontrahenternas rätt atl förfoga över fordringen. Det skulle också innebära olägenheter för båda parter, om inle gäldenärens erkännande av skulden tillmättes någon betydelse.

På grund av det anförda föreslås all gäldenärens erkännande även i fort­sättningen skall ha preskriptionsavbrytande verkan. Hans erkännande skall liksom nu kunna lämnas antingen uttryckligen eller genom konkludent handlande, t. ex. betalning av ränta eller amortering.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida är den främsta invändningen mot det nuvarande systemet enligl promemorian att det ger borgenären möjlighet alt dröja med atl kräva ut en kanske be­stridd fordran under lång tid, om han bara avbryter preskriptionen vart tionde år genom alt erinra gäldenären om fordringen. Genom denna ordning kan del bli svårt eller i vissa fall omöjligt alt fastställa i vad mån ett krav är berättigat eller ej, eftersom bevissvårigheierna blir allt större ju längre tiden går.

De olägenheter som är förenade med den nuvarande ordningen kan vis­seriigen i viss mån avhjälpas, om gäldenären använder sig av den i 6 S preskriptionsförordningen angivna möjligheten all väcka s. k. provokatorisk talan för att H fordringen prövad. Denna möjlighet torde emellertid utnyttjas i mycket ringa omfattning.

Mol bakgrund av del anförda hävdas i promemorian all preskriptions­avbrytande åtgärder från borgenärens sida som regel bör vara av sådan art att fordringens tillvaro och storiek därigenom blir auktoritativt fastställda. Delta gäller framför allt beträffande fordringar som är förfallna lill betalning och som följaktligen blir underkastade ireårspreskription. Syftet med för-


 


Prop. 1976/77:5                                                       45

kortningen av preskriptionstiden skulle i stor utsträckning förfelas, om pre­skriptionen mycket lätt kunde avbrytas av borgenären. Belräffande förfallna fordringar bör därför ett krav utom rätta eller en erinran inte ha preskrip­tionsavbrytande verkan.

Som preskriptionsavbrytande åtgärd från borgenärens sida kommer i första hand i fråga att han inleder rättsligt förfarande vid domstol genom att ansöka om stämning eller på annat sätt. Även åberopande av en fordran till kvittning under ett rättsligt förfarande bör enligl promemorian tillerkännas preskrip­tionsavbrytande verkan, bl. a. med hänsyn till atl en dom enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken har rättskraft i vad den innefattar prövning av en fordran som har åberopats till kvittning. Med väckande av talan inför domstol bör vidare likställas varje åtgärd som kan leda till ell avgörande med samma bindande verkan som domstols dom, t. ex. påkallande av lillämpning av skiljeavtal enligl lagen (1929:145) om skiljemän.

På grund av del anförda föreslås som huvudregel att preskription avbryts genom att borgenären inleder rättsligt förfarande mot gäldenären för alt erhålla dom eller liknande avgörande beträffande fordringen eller i rättsligt förfarande åberopar fordringen till kvittning.

Som närmare behandlas i nästa avsnitt skall enligt promemorieförslaget en ny preskriptionstid börja löpa när en fordran har fastställts genom dom eller liknande avgörande. I promemorian diskuteras om den nya preskrip­tionstiden skall kunna avbrytas genom ansökan om utmätning eller annan verkställighet. Kravet alt en preskriptionsavbrytande åtgärd skall vara av sådan karaktär atl fordringen blir auktoritativt fastställd gör sig inle gällande i detta fall, eftersom det redan föreligger ett bindande avgörande. Dessutom är möjligheten alt på nytt fl fordringen fastställd av domstol utesluten genom reglerna om domens rättskraft i 17 kap. 11 § rättegångsbalken. Det föreslås därför alt preskriptionen skall kunna avbrytas genom att borgenären ansöker om verkställighet.

En ansökan om verkställighet bör enligt promemorian tillerkännas pre­skriptionsavbrytande verkan inte bara om fordringen har fastställts genom dom. Även en ansökan som grundar sig på annan exekutionstitel, t. ex. en skriftlig förbindelse atl betala underhållsbidrag, skall enligl förslagel med­föra samma verkan.

1 promemorian föreslås vidare all preskription skall kunna avbrytas genom att borgenären bevakar sin fordran i gäldenärens konkurs. Visseriigen har de avgöranden som träffas beträffande bevakade fordringar begränsad rätts­verkan. Enligt 115 § konkurslagen avgör en dom i tvist angående bevakad fordran endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen. Men den prövning som sker i konkursen innebär dock ett ställningslagande till fordringens berättigande. I praktiken innebär prövningen i flertalet fall ett slutgiltigt avgörande av frågan om fordringens existens och storiek.

Som komplement till den angivna regeln föreslås vissa särskilda bestäm-


 


Prop. 1976/77:5                                                46

melser om föriängning av preskriptionstiden när konkursansökan har gjorts. Bestämmelserna bygger på tanken att en borgenär inte skall behöva avbryta preskription genom atl vidta rättslig åtgärd under den tid som förflyter från det gäldenären har begärts i konkurs lill dess preskriptionsavbrott kan ske genom bevakning av fordran i konkursen.

1 enlighet härmed föreslås att fordran på den som har begärts i konkurs inte skall preskriberas före bevakningsiidens utgång. Bestämmelsen avses givelvis vara tillämplig endast på fordringar som inte redan är preskriberade när konkursansökan görs. Däremot är del likgiltigt vem som gör ansökan. Preskriptionstiden föriängs för varje fordran som skulle ha preskriberats under tiden mellan konkursansökan och bevakningsiidens utgång. Vidare föreslås en föriängningsfrist för det fall att en konkursansökan inte leder lill bevakningsförfarande eller konkursen avslutas före bevakningstidens ut­gång. Preskription skall då inträda tidigast ett år efter den dag det rättsliga förfarandet avslutades.

Med hänsyn till de likheter som finns mellan konkurs och ackord kan det enligt promemorian te sig naluriigt att anmälan av en fordran i offentlig ackordsförhandling dr samma verkan som bevakning i konkurs. Övervä­gande skäl talar emellertid mot att en sådan anmälan skall tillerkännas pre­skriptionsavbrytande verkan. Ett ackord innefattar inte något ställnings­tagande till de anmälda fordringarnas existens eller storiek. Ett fastställt ackord är inle bindande för borgenärerna annat än såvitt angår ackords­procentens storiek. Tvistiga fordringar avgörs inte under ackordsförhandling i vidare mån än att det belopp för vilket rösträtt flr utövas i vissa fall prövas av rätten. Att tillerkänna anmälan av en fordran i ackordsförhandling preskriptionsavbrytande verkan skulle därför komma i strid med de principer för preskriptionsavbrott som föreslås i övrigi.

Mol bakgrund av del sagda föreslås att anmälan av en fordran i offentlig ackordsförhandling inle skall medföra preskripiionsavbrotl. I stället föreslås att preskriptionstiden föriängs med en kortare lilläggsfrist. Har kungörelse utfärdats om anmälan av fordringar i offentlig ackordsförhandling, skall preskription inte inträda före utgången av den i kungörelsen utsatta liden. Fordran som har anmälts i tid preskriberas tidigast ett år efter tidens utgång.

Vad som har anförts beträlTande anmälan av fordran i offentlig ackords­förhandling gäller enligt promemorian i viss utsträckning också sådan an­mälan av en fordran som görs med anledning av atl kallelse har utfärdats på gäldenärens okända borgenärer enligl 9 § preskriptionsförordningen. Ett sådant förfarande innebär inte något annat än ett klariäggande av vilka okända fordringar en gäldenär har. Det föreslås därför all en sådan anmä­lan inle tillerkänns preskriptionsavbrytande verkan. Delsamma gäller anmä­lan av fordringar efter kallelse på ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings kända och okända borgenärer i samband med fusion. Förde nu angivna fallen föreslås i stället all preskriptionstiden föriängs på samma sätt som har föreslå-


 


Prop. 1976/77:5                                                       47

gits i ackordsfallet.

I 3 § andra punkten preskriptionsförordningen finns f n. en bestämmelse enligt vilken vissa beslut i inteckningsärenden har preskriptionsavbrytande verkan. Någon motsvarighet till den bestämmelsen har inte tagits upp i promemorieförslagel. Beslut om inteckning eller vilandeförklaring av an-sökan om inteckning saml anteckning om innehav skall alltså inte längre tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan.

De regler om preskripiionsavbrotl som har redovisats i del föregående avses gälla alla slags fordringar. När det gäller fordringar som inte är förfallna till betalning, dvs. fordringar med tioårig preskriptionstid, bör det emellertid enligt promemorian övervägas att införa en möjlighet för borgenären alt avbryta preskription utan att gå till domstol e. d.

Behovet av en sådan möjlighet gör sig enligl promemorian gällande fram­för allt i fråga om fordringar som enligl avtal förfaller lill betalning senare än tio år efter fordringens tillkomst. Del ter sig som regel knappast rimligt att borgenären för att bevaka sin rätt skall vara nödsakad all väcka talan mot gäldenären redan innan fordringen har förfallit till betalning. Visseriigen torde borgenären i allmänhet kunna utverka gäldenärens erkännande av skul­den. Vägrar gäldenären lämna sitt erkännande, kan det många gångeranses na­luriigt att borgenären Hr gå till domstol föratt få fordringsförhållandet klariagt. Emellertid kan det inträffa att gäldenärens underiåtenhet att erkänna skulden i tid inte beror påatt han bestrider betalningsskyldighet utan har sin orsak i förbi­seende, försumlighet e. d. Bl. a. med tanke på sådana fall bordet finnas en möj­lighet för borgenären att i de åsyftade fallen avbryta preskription genom en skriftlig erinran om fordringen.

Skälen för att en borgenär skall kunna avbryta preskription ulan att gå till domstol e. d. gör sig sålunda framför allt gällande i fråga om fordringar beträffande vilka parterna har varit ense om en framskjuten förfallodag. Intres­set av enhetlighet talar emellertid för att samma bestämmelser skall gälla för alla fordringar utan bestämd förfallodag, oavsett om det är fråga om en fordran som grandas på avtal eller ett ulomobligaloriskt anspråk. Med hänsyn till att regler om preskriptionsavbrott genom skriftligerinran liksom bestäm melserna om tioårig preskriptionstid torde få begränsad praktisk betydelse, kan del enligt promemorian knappast möta några invändningar att på denna punkt göra ett avsteg från de principer för preskripiionsavbrotl som föreslås i övrigt.

På grund av det anförda föreslås att preskription av en fordran som inte är förfallen till betalning skall kunna avbrytas genom en skriftlig erinran från borgenärens sida.

Starka skäl talar enligl promemorian för att skriftlig erinran skall räcka för preskripiionsavbrotl även beträffande fordringar som har fastställts genom dom eller liknande avgörande. Bl. a. bör beaktas att en fordran som har prövats av domstol e. d. därigenom har blivit auktoritativt fastställd. Därmed har del primära syftet med kravet på rättslig åtgärd för preskrip-


 


Prop. 1976/77:5                                                                  48

tionsavbrott uppnåtts. För att preskriptionstid som löper efter domen skall avbrytas föreslås därför alt det skall räcka med en skriftlig erinran från borgenärens sida. Av likartade skäl föreslås beträffande fordringar för vilka verkställighet har skett att preskription skall kunna avbrytas genom en skrift­lig erinran.

4.3.2 Tidpunkten för preskripiionsavbrotl

En viktig fråga är enligt promemorian vid vilken tidpunkt verkningarna av preskripiionsavbrotl inträder. När preskription avbryts genom gäldenärens erkännande uppstår inga större svårigheter i detta avseende. Den avgörande tidpunkten bör vara när gäldenären lämnar sitt erkännande. Mer proble­matiskt är del atl bestämma tidpunkten när preskriptionsavbrytande åtgärd vidtas av borgenären.

I promemorian diskuteras om preskriptionsavbrott genom inledande av rättegång skall anses äga rum den dag stämningsansökan kommer in till domstolen eller den dag gäldenären flr del av ansökningen. Enligt gällande rätt avbryts preskriptionen den dag delgivning sker. 1 1957 års betänkande föreslogs i stället alt det avgörande skulle vara den dag stämningsansökan kommer in till domstolen.

Enligt promemorian synes del lämpligt att följa principen från 1957 års betänkande. 1 promemorieförslaget har alltså tagits in en regel om atl pre­skription avbryts genom atl borgenären inleder rättsligt förfarande mot gäl­denären.

Uttrycket rättsligt förfarande innefattar som förut nämnts inte bara rät­tegång inför domstol utan också skiljeförfarande. I 27 § första stycket lagen (1929:145) om skiljemän finns en bestämmelse om beräkning av tidsfrist när talan enligt skiljeavtal skall prövas av skiljemän. Bestämmelsen åsyftar sådana fall då parts talan enligt lag skall anhängiggöras inom viss tid. Det åligger då parten all inom den föreskrivna liden påkalla skiljeavtalets till-lämpning på det sätt som anges i 11 § skiljemannalagen, dvs. genom skriftlig underrättelse till motparten. Enligt promemorian är den angivna ordningen för atl påkalla tillämpning av skiljeavtal ändamålsenlig även när det gäller alt bestämma tidpunkten för preskriptionsavbrott. Någon särskild föreskrift om tidpunkten för preskripiionsavbrotl genom inledande av skiljeförfarande föreslås följaktligen inle i promemorieförslaget.

Den princip som föreslås gälla när borgenären inleder rättegång mol gäl­denären bör enligl promemorian såvitt möjligt tillämpas också när borge­nären vidtar preskriptionsavbrytande åtgärd av annat slag. Bevakar borge­nären sin fordran i gäldenärens konkurs, bör preskriptionen sålunda anses avbruten när fordringen anmäls hos konkursdomaren. Avbryts preskrip­tionen genom ansökan om verkställighet bör den avgörande tidpunkten vara den dag ansökan kommer intill den exekutiva myndigheten. I sådana fall


 


Prop. 1976/77:5                                                       49

då verkställighet sker utan ansökan, bör verkningarna av preskriptionsavbrott i stället räknas från den tidpunkt då verkställighetsförfarandet inleds.

För det fallet all preskription avbryts genom skriftlig erinran från bor­genärens sida föreslås alt preskripiionsavbrotl skall anses ha ägt rum vid den tidpunkt då gäldenären erhåller borgenärens skrivelse.

4.4 Verkan av preskriptionsavbrott

4.4.1   Preskripiionsavbrotl genom erkännande

När preskription har avbratits genom gäldenärens erkännande, uppstår enligt promemorian inga nämnvärda komplikationer. Den nuvarande prin­cipen att ny preskriptionstid löper från dagen för erkännandet bör gälla även i fortsättningen. Preskriptionstidens längd bör bestämmas enligt samma grunder som den ursprungliga preskriptionstiden. Är fordringen förfallen till betalning blir tiden tre år. Har fordringen ännu inte förfallil till betalning, löper en ny tioårig preskriptionstid, som ersätts av en treårig när förfallodagen inträder.

4.4.2   Preskripiionsavbrotl genom rättslig åtgärd o. d.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärd från borgenärens sida bör enligt promemorian den principen gälla att ny preskriptionstid börjar löpa endast om fordringens tillvaro och storiek har fastställts auktoritativt. Har borgenären avbrutit preskription genom att inleda rättsligt förfarande, bör sålunda ny preskriptionstid löpa endast om anspråket har blivit prövat i sak. Har talan däremot avvisats eller återkallats, bör verkningarna av pre­skriptionsavbrottet i princip förfalla.

1 promemorian föreslås följaktligen att ny preskriptionstid efter det bor­genären har väckt talan vid domstol eller påkallat tillämpning av skiljeavtal skall löpa endast om fordringen blir fastställd genom dom, skiljedom eller liknande avgörande.

Har borgenären avbrutit preskription genom att bevaka sin fordran i gäl­denärens konkurs, skall en föratsättning för ny preskriptionstid enligt förslaget vara att bevakningen medför betalningsrätt i konkursen. När borgenären har sökt verkställighet för sin fordran, skall ny preskriptionstid löpa endast om an­sökningen leder till verkställighet.

Har ett av borgenären igångsatt förfarande avslutats utan att saken har avgjorts genom dom e. d., skulle den föreslagna ordningen medföra alt ford­ringen omedelbart preskriberas, om den ursprangliga preskriptionstiden då har gått ut. Detta kan i vissa fall framstå som oskäligt mot borgenären. Enligt promemorian bör därför borgenären i det angivna fallet medges en tilläggsfrist, under vilken kan han utnyttja andra lill buds stående möjligheter alt bevaka sin fordran. En sådan frist finns redan nu föreskriven i 27 §


 


Prop. 1976/77:5                                                50

andra stycket lagen om skiljemän för sådana fall då ett skiljeförfarande har avbrutits utan att ha len lill skiljedom. En liknande tilläggsfrist föreslogs också i 1957 års belänkande.

Enligt promemorian bör preskription inte inträda så länge ett rättsligt förfarande pågår. Först när förfarandet har avslutats kan det bedömas om borgenärens åtgärder har lett lill ett sådant bindande avgörande som skall utgöra utgångspunkt för ny preskriptionstid eller ej. Den nuvarande ord­ningen som innebäratl preskription kan inlrädamedan rättegång pågårärenligt promemorian uppenbart olämplig, låt vara att olägenheterna i praktiken är obe­tydliga därför att preskriptionstiden är lång. Borgenären bör undantagslöst ha rätt att avvakta resultatet av de rättsliga åtgärder han har vidtagit och inte tving­as alt vidta andra åtgärder under förfarandets gång.

Liksom i 1957 års betänkande förordas därför i promemorian att pre­skription i inget fall skall inträda så länge rättsligt förfarande pågår. Föreligger förutsättningar för ny preskriptionstid, skall den börja löpa först när för­farandet har avslutats.

Vad beträffar den nya preskriptionstidens längd föreslås, som tidigare har nämnts, att föreslagets grundläggande bestämmelser skall tillämpas ock­så när en fordran har fastställts genom dom e. d. Det innebär atl preskrip­tionstiden blir tre år, om fordringen är förfallen till betalning, och tio år så länge förfallodagen inte har inträtt.

Den tioåriga preskriptionstiden blir enligl promemorian tillämplig i första hand när domen innefattar prövning av en fastställelsetalan. Tioårsperioden kommer emellertid atl gälla även i vissa andra fall, nämligen i sådana fall då en fullgörelsetalan enligt 13 kap. I § rättegångsbalken har väckts trots, att tiden för fullgörelse inte har inträtt. Innebär domen att gäldenären åläggs att betala ett visst belopp e. d. vid en framtida tidpunkt, t. ex. utge periodiskt förfallande underhållsbidrag, blir preskriptionstiden till en början tio år. När fordringen förfaller till betalning, upphör tioårsliden och ersätts av den kor­tare preskriptionstiden.

Det senast sagda gäller inle bara om en viss framlida förfallodag har bestämts i domen. Samma princip är tillämplig i alla de fall då gäldenärens prestationsskyldighet inte inträder omedelbart närdomen vinner laga kraft. Har gäldenären exempelvis ålagts att betala ett visst belopp vid anfordran, löper först en tioårstid, som ersätts av en treårstid när fordringen förfaller till betalning genom att anfordran sker.

De angivna principerna för beräkning av preskriptionstidens längd föreslås gälla också i andra fall när ett rättsligt förfarande har avslutats med en prövning i sak, t. ex. genom skiljedom, liksom vid konkurs och verkstäl­lighet. Med tillämpning av dessa principer kommer preskriptionstiden nor­malt att bli tre år beträffande fordringar som har tillerkänts betalningsrätt i konkurs eller för vilka verkställighet har skett.

I promemorian diskuteras därefter frågan vilken dag som skall utgöra


 


Prop. 1976/77:5                                                       51

utgångspunkt för beräkning av preskriptionstiden. Först behandlas möjlig­heten att räkna preskriptionstiden från den dag en dom vinner laga kraft. Del erinras om alt vissa avgöranden, nämligen tredskodomar och lagsök-ningsulslag, som regel inte vinner laga kraft förrän efter det delgivning har skett med part. Det kan i vissa fall dröja lång lid innan ett sådant av­görande delges och vinner laga kraft. Alternativet att räkna preskriptions-liden från den dag avgörandet vinner laga käft bör därför inte väljas.

I stället bör den nya preskriptionstiden enligl promemorian normalt räknas från den dag domen meddelades. För att det klart skall framgå att tiden inte skall börja löpa, om domen överklagas, ifrågasätts alt föreskriva att tiden skall räknas från den dag domen meddelades under förutsättning all denna sedermera har vunnit laga kraft. Den nyssnämnda invändningen mol alt låta preskriptionstiden vara beroende av att avgörandet har vunnit laga kraft är emellertid tillämplig även i detta fall. Något krav på atl domen skall ha vunnit laga kraft bör därför inle införas.

Även om domens dag anges som utgångspunkt utan att det fö­reskrivs att domen sedermera skall ha vunnit laga kraft, kan emellertid vissa komplikationer uppkomma vid ett överklagande. Det kan t. ex. inträffa att en gäldenär, som har fullföljt talan mol en underrättsdom varigenom han har ålagts betalningsskyldighet, återkallar sin talan i hovrätten efter så lång lid att den nya preskriptionstiden har gått till ända. För atl undgå sådana konsekvenser bör föreskrivas att preskriptionstiden när en dom har överklagats alllid skall räknas från det förfarandet avslutas i högre instans, oavsett om denna har företagit en prövning i sak eller ej.

De nu angivna principerna för att bestämma utgångspunkten för den nya preskriptionstiden bör enligl promemorian tillämpas såväl när en fordran har prövats genom dom eller liknande avgörande som när en fordran har medfört belalningsrätt i konkurs eller verkställighet har skett.

Sammanfattningsvis innebär promemorieförslagel följande i fråga om ver­kan av preskriptionsavbrott genom rättslig åtgärd e. d.

Avbryts preskription genom att rättsligt förfarande eller verkställighels-förfarande inleds eller genom all en fordran åberopas lill kvittning och fast­ställs fordringen genom dom eller liknande avgörande eller sker verkstäl­lighet, skall ny preskriptionstid löpa från den dag förfarandet avslutades.

Avbryts preskription genom bevakning i konkurs och medför bevakningen betalningsrätt i konkursen, skall ny preskriptionstid löpa från den dag kon­kursen avslutades. Om mål angående tvistig fordran avgörs senare, skall preskriptionstiden i stället räknas från den dag förfarandet i målet avslutades.

Har preskription avbratits genom rättsligt förfarande utan att förfarandet har lett till prövning i sak, skall en kortare lilläggsfrist löpa. Detsamma gäller, om bevakning i konkurs inte har medfört betalningsrätt i konkursen och om verkställighetsförfarande inte har lett till verkställighet. Tilläggs­fristen föreslås bli ett år från del förfarandet avslutades.


 


Prop. 1976/77:5                                                       52

4.4.3 Preskriptionsavbrott genom erinran

När preskription avbryts genom erinran från borgenären bör enligt pro­memorian samma princip gälla som vid preskripiionsavbrotl genom gäl­denärens erkännande så till vida som ny preskriptionstid bör räknas från den dag preskripiionsavbrotl sker. Det innebäratl ny preskriptionstid börjar löpa från den tidpunkt då gäldenären erhåller borgenärens erinran.

Enligt promemorieförslaget skall den nya preskriptionstidens längd i delta fall bestämmas enligt samma grunder som när preskriptionsavbrott har skett på annat sätt. Det avgörande är således om fordringen är förfallen till be­talning eller ej. Avser en erinran från borgenärens sida en fordran som inte är förfallen till betalning, blir den nya preskriptionstiden normall tio år. Om en erinran samtidigt utgör en anfordran som medför att fordringen omedelbart förfaller till betalning, skall emellertid den nya preskriptionstiden i stället vara tre år.

4.5 Verkan av preskription

4.5.1 Allmänt

1 promemorian framhålls att syftet med preskriptionsinstitutet är att en fordran som inte bevakas inom den föreskrivna tiden skall upphöra. Den principiella utgångspunkten för bestämmelserna om verkan av preskription är därför atl de rättsverkningar som är förenade med en fordran inte längre skall kunna göras gällande när preskriptionstiden har gått ut.

Som huvudregel föreslås följaktligen att borgenären genom preskription föriorar rätten att kräva ut sin fordran. Innebörden härav avses vara den­samma som enligt gällande rätt. Gäldenären skall alltså inte längre vara skyldig att fullgöra den prestation som fordringen avser. Borgenären skall inte kunna utverka domstols dom eller liknande avgörande för att fl ford­ringen fastställd. Inte heller skall verkställighet kunna ske genom exekutiv myndighet.

Enligt promemorian är det emellertid uppenbart att vissa undantag från huvudregeln är nödvändiga. En preskriberad fordran bör t. ex. i viss ut­sträckning H användas till kvittning. En borgenär som har egendom i sin besittning till säkerhet för sin fordran skall inte utan vidare behöva lämna ifrån sig egendomen när fordringen preskriberas. Dessa fall behandlas när­mare i det följande.

Någon ändring föreslås inte av principen att domstol inte självmant tar upp frågan om preskription har inträtt eller ej. Enligt promemorian bör således föratsättningen för att preskription skall beaktas av domstol även i fortsättningen vara att gäldenären gör preskriptionsinvändning.


 


Prop. 1976/77:5                                                       53

4.5.2 Ränta m. m.

Enligt promemorian föreligger det obestridligen ett nära samband mellan en kapitalfordran och en fordran på ränta eller annan lilläggsförpliktelse. Räntan beräknas i proportion till kapitalet. När kapitalbeloppet förfaller till betalning, förfaller regelmässigt också räntan. När kapitalet har betalats, löper inte längre någon ränta.

Redan det nära sambandet mellan kapital och ränta talar enligt prome­morian starkt för att preskription av huvudfordringen bör medföra att också räntefordran preskriberas. Såvitt angår ränta som ännu inte har förfallit till betalning när huvudfordringen preskriberas är det uppenbart att preskrip­tionen också bör omfatta räntan.

När det gäller en räntefordran som har förfallil till betalning innan ka­pitalfordringen preskriberas är det däremot enligl promemorian diskutabelt om samma princip bör gälla. Det kan med visst fog göras gällande att en sådan räntefordran har en så självständig ställning att preskriptionstiden bör beräknas separat. 1 promemorian hävdas emellertid att sambandet mellan kapital och ränta även i detta fall är så starkt att preskription av kapital­fordringen bör ha till följd att också obetalda räntor preskriberas.

På grund av det anförda föreslås i promemorian en bestämmelse om att preskription av huvudfordran också omfattar fordran på ränta och annan tilläggsförpliktelse. Med annan lilläggsförpliktelse avses bl. a. skyldighet att betala provision, expeditionskostnader o. d. Hit kan också hänföras skyl­dighet att ersätta rättegångskostnader, exekutionskostnader o. d.

4.5.3 Kvittning

Enligt promemorian kräver hänsynen till borgenären otvivelaktigt alt han medges rätt att i viss utsträckning använda en preskriberad fordran till kvitt­ning. Kvittningsrätlen måste dock vara underkastad vissa begränsningar. Om borgenären hade rätt att efter preskriptionstidens utgång använda sin fordran till kvittning mot varje i framtiden uppkommande anspråk från gäldenärens sida, skulle preskriptionsinstitutets syften uppenbariigen mot­verkas.

Enligt 1957 års förslag skulle en fordran H användas till kvittning - för­utom om kvittningsrätl hade avtalats - endast om motfordringen härrörde från samma rättsförhållande som den preskriberade fordringen. Förslaget utsattes i denna del för stark remisskritik och bör enligt promemorian inte genomföras. Det framhålls att det nuvarande systemet med kvillningsmöj-lighet även beträffande icke konnexa fordringar inte veteriigen har visat sig vara förenat med olägenheter.

1 promemorian hävdas att en naturiig begränsning av kviltningsrälten uppnås om det föreskrivs att motfordringen skall ha kommit lill innan pre-


 


Prop. 1976/77:5                                                                  54

skription inträdde. Som ytteriigare villkor bör föreskrivas alt borgenären har förvärvat sin fordran före preskriptionstidens utgång. Utan ett sådant villkor skulle det föreligga avsevärda möjligheter att kringgå preskriptions-bestämmelserna genom överiåtelse av preskriberade fordringar.

1 promemorian föreslås alltsåati borgenären utan hinder av preskription skall få använda sin fordran till kvittning, om den inte var preskriberad vare sig när han förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären.

4.5.4 Panträtt m. m.

Enligt promemorian är det uppenbart att de principer för panträtt i fastighet som har kommit till uttryck i jordabalken inte bör rubbas genom de fö­reslagna ändringarna beträffande preskription. I fråga om panträtt i fast egendom och tomträtt bör man alltså behålla gällande ordning alt panträtten skall bestå även om fordringen preskriberas.

Även när del gäller panträtt i lös egendom bör man enligt promemorian bygga på gällande rätt som innebär alt borgenären inle är skyldig att lämna ifrån sig panten förrän han har fått betalt, även om fordringen är preskriberad. 1 promemorian föreslås sålunda en bestämmelse om att preskription inte skall medföra någon inskränkning i borgenärens rätt till betalning för fordran som är förenad med panträtt.

1 promemorian föreslås vidare att retentionsrätt liksom enligt gällande rätt skall behandlas på samma sätt som panträtt. Preskription skall sålunda inte medföra någon inskränkning i borgenärens rätt till betalning för fordran som är förenad med retentionsrätt.

I detta sammanhang behandlas också frågan huravida preskriptionsbe­stämmelserna skall omfatta säljares rätt att ta tillbaka egendom som har sålts med äganderättsförbehåll. Enligt promemorian torde denna fråga i prak­tiken vara av begränsad betydelse. Del torde mera sällan inträffa atl frågan om köparens rätt till avbetalningsgods slår öppen under mycket lång lid. Med de regler som föreslås i promemorian sker preskripiionsavbrotl varje gång köparen gör en avbetalning. Fullgör han inte sin betalningsskyldighet, vidtar säljaren regelmässigt åtgärder för att driva in betalning eller ta tillbaka den sålda varan.

Även om den berörda frågan har begränsad praktisk betydelse, llr det emellertid enligl promemorian principiellt anses vara uppenbart otillfreds­ställande om säljaren av en vara som har sålts på avbetalning skall ha rätt alt la tillbaka varan trots att hans fordran på köpeskillingen har preskriberats. Om det inte införs en bestämmelse som begränsar säljarens rätt att ta tillbaka varan, skulle köparens rätt till varan teoretiskt sett kunna hållas svävande under obegränsad tid, eftersom säljarens rätt på grund av äganderättsför­behåll är av sakrättslig karaktär och sålunda inle omfattas av bestämmelserna om fordringspreskriplion.


 


Prop. 1976/77:5                                                      55

En sådan ordning framstår som särskilt olämplig, om preskriptionstiden förkortas. Om säljaren ges rätt att la tillbaka den sålda varan även efter preskriptionstidens utgång, motverkas uppenbariigen syftet med förkort­ningen av preskriptionstiden.

Starka skäl talar således enligl promemorian för att införa en beslämmelse om att äganderättsförbehåll skall vara utan verkan när fordran på köpe­skillingen har preskriberats. De principiella betänkligheterna mot att införa en preskriptionsregel med sakrättslig verkan kan inte tillmätas avgörande bety­delse med hänsyn till de framträdande konsumentskyddsaspeklersom gör sig gällande i detta fall.

Det sagda gäller enligl promemorian inte bara avbetalningsköp med sed­vanligt äganderättsförbehåll. Liknande synpunkter kan anföras också i andra fall när ett avtal om försäljning av lös egendom ger säljaren befogenhet att ta tillbaka egendomen, om inte köpeskillingen betalas.

1 promemorian erinras emellertid om alt den rättsliga regleringen av av­betalningsköp och andra former av konsumtionskrediter har utretts av kre­ditköpkommittén. 1 avvaktan på utredningsbetänkandet föreslås att det inte införs någon bestämmelse om preskription av säljarens rätt till avbetalnings-godso. d. Detta innebäratl säljarens anspråk på att ta tillbaka egendom som har sålts med äganderättsförbehåll e. d. inte omfattas av de föreslagna preskrip-tionsbestämmelsema.

4.5.5 Flera gäldenärer

När flera gäldenärer är ansvariga för en skuld kan deras ansvar vara an­tingen delat eller solidariskt. Är ansvaret delat, svarar var och en av dem för en viss del av skulden. Är ansvaret solidariskt, svarar var och en gentemot borgenären för hela beloppet. Inbördes svarar var och en för sin andel. Den som infriar skulden har regressrätt mol de övriga.

Vid delat ansvar bedöms frågan om preskription separat för var och en av gäldenärerna. Inträder preskription i förhållande till någon av dem, kan borgenären inte kräva ut bristen av de övriga. För att bevara sin rätt mot samlliga gäldenärer måste han vidta preskriptionsavbrytande åtgärder mot dem alla. Eftersom varje gäldenär svarar endast för sin del av skulden, uppkommer inga regressanspråk mellan gäldenärerna.

1 preskriptionsförordningen finns inga särskilda bestämmelser om ford­ringar för vilka fiera gäldenärer har delat ansvar. De ändringar i preskrip­tionsbestämmelserna som föreslås i promemorian ger inle heller anledning att införa några speciella bestämmelser för sådana fall, som f ö. torde vara sällsynta i praktiken. Liksom hittills kommer de allmänna preskriptions­reglerna enligt promemorieförslaget alt vara tillämpliga på fordringar med delat ansvar.

Solidariskt ansvar kan föreligga på olika grund. Vanligt är att flera personer


 


Prop. 1976/77:5                                                 56

gemensamt åtar sig att solidariskt fullgöra en förpliktelse, t. ex. betalning enligl ett skuldebrev. Det solidariska ansvaret kommer ofta lill uttryck på del sättet att gäldenärerna utfäster sig att betala en för alla och alla för en. Har ell skuldebrev utfärdats av flera utan förbehåll om delad ansvarighet, ansvarar de enligl 2 § skuldebrevslagen solidariskt för skulden.

1 vissa fall kan emellertid solidariskt ansvar uppkomma utan ett gemen­samt åtagande. Man talardåom tillfällig solidaritet. Sådant ansvar kan föreligga t. ex. när flera har ålagts solidarisk skadeståndsskyldighet på grand av samver­kan till brott.

I promemorian erinras om atl övervägandena rörande preskription i so­lidariska skuldförhållanden alltsedan 1957 års betänkande har byggt på prin­cipen all borgenären skall vara oförhindrad atl kräva ut hela sin fordran, även om preskription har inträtt i förhållande till någon av gäldenärerna. Enligl promemorian har denna princip från teoretisk synpunkt goda skäl för sig. Del solidariska ansvaret innebär ju alt var och en av gäldenärerna ålar sig att svara för hela skulden i förhållande till borgenären. Från andra synpunkter är principen emellertid diskutabel.

Till en början konstateras att en regel med den angivna innebörden måste kombineras med en bestämmelse som ger den infriande gäldenären rätt att utöva regressrätt mol sina medgäldenärer, även om borgenärens fordran gentemot dem har preskriberats. I annat fall skulle den infriande gäldenären riskera att slutgiltigt fl svara för hela skulden, vilket inte är rimligt.

Uppenbariigen medför det emellertid vissa olägenheter för medgäldenä-rerna att den infriande gäldenären på det angivna sättet har regressrätt mot dem. Även om huvudfordringen har preskriberats i förhållande till dem kan medgäldenärerna inte vara säkra på att undgå betalningsskyldighet. De kan bli nödsakade att betala den infriande gäldenärens regressfordran lång tid efter preskriptionstidens utgång.

Ett sätt att undvika sådana effekter med bibehållande av gäldenärernas lika ansvar är att föreskriva alt en preskriptionsavbrytande åtgärd som bor­genären vidtar mot en av dem skall ha verkan även i förhållande till de övriga. En sådan ordning gäller på vissa håll i utlandet, bl. a. i fransk rätt. För nordisk rätt är en sådan regel emellertid främmande. Den medför att en gäldenär kan bli betalningsskyldig utan.att ens ha fått veta alt fordringen alltjämt kan göras gällande mot honom. 1 detta sammanhang erinras om en bestämmelse i förordningen (1851 nr 55 s. 4) ang. sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka flera äro ansvariga. Där föreskrivs beträffande ford­ringar som förfaller lill betalning efter uppsägning alt uppsägning mot en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer inte gäller mol de övriga.

Det måste enligt promemorian anses vara ett elementärt krav att en gäl­denär gentemot vilken preskription avbryts flr veta att så har skett. Man bör därför behålla gällande rätts princip att borgenären måste vidta pre­skriptionsavbrytande åtgärder mot alla gäldenärerna även när de är solidariskt


 


Prop. 1976/77:5                                                       57

ansvariga. Däremot kan det inte anses nödvändigt att de preskriptionsavbry­tande åtgärderna är av kvalificerad karaktär gentemot dem alla. Har rättslig ål-gärd vidtagits mot en av gäldenärerna bör del räcka med en skriftlig underrät­telse härom till de övriga.

Principen all preskriptionsavbrytande åtgärd måste vidtas mol varje en­skild gäldenär för att han skall förbli ansvarig för skulden bör enligl pro­memorian gälla generellt. En bestämmelse om atl borgenären flr kräva ut hela sin fordran även sedan preskription har inträtt i förhållande lill någon av fiera solidariskt ansvariga gäldenärer kan emellertid leda lill atl ändamålet med principen motverkas, eftersom en sådan bestämmelse som nyss nämnts måste kombineras med regressrätt för den infriande gäldenären. På det sättet kan en gäldenär gentemot vilken preskription har inträtt bli nödsakad atl betala en del av fordringen ulan alt ens ha filt vela att fordringen alltjämt kan göras gällande mol honom via den infriande gäldenären. En sådan konsekvens är uppenbariigen otillfredsställande.

1 promemorian diskuteras möjligheten att föreskriva atl den som vill göra gällande regressanspråk själv måste avbryta preskriptionen i förhållande till sina medgäldenärer, om inte borgenären har vidtagit preskriptionsavbrytande åtgärder mot medgäldenärerna. En sådan ordning anses emellertid vara olämplig av flera skäl. Den skulle bl. a. innebära atl en gäldenär kunde bli nödsakad att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder innan han ens visste om ett krav skulle riktas mot honom själv. För atl inte behöva undersöka om borgenären hade vidtagit preskriptionsavbrytande åtgärder mol med­gäldenärerna skulle varje solidariskt ansvarig gäldenär gentemot vilken pre­skription hade avbratits bli nödsakad att underrätta medgäldenärerna om att han eventuellt skulle göra gällande regressanspråk mot dem i framtiden. Un­deriåtenhet att avbryta preskription skulle drabba den gäldenär som fick infria skulden.

Enligl promemorian kan den angivna ordningen inte anses lämplig. Rim­ligare är att borgenären Hr ansvaret för atl preskriptionsavbrytande åtgärder vidtas i rätt tid.

1 promemorian framhålls vidare alt borgenären ensam har möjlighet att bestämma gentemot vem preskriptionen av huvudfordringen skall avbrytas. Underiåter han att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder t. ex. i förhållande lill två gäldenärer av tre, far den kvarvarande gäfdenären finna sig i delta. Han kan inle själv vidta någon åtgärd som medför preskriptionsavbrott i förhållandet mellan borgenären och de övriga gäldenärerna. Lika litet kan någon av de andra gäldenärerna utöva ett bestämmande infiytande över gentemot vem fordringsrätten skall bevaras.

Mot den angivna bakgrunden ter det sig enligt promemorian rimligare att borgenären måste vidta preskriptionsavbrytande åtgärder mot alla gäl­denärerna för att bevara rätten alt kräva ut hela sin fordran än att de gäl­denärer gentemot vilka preskription har inträtt skall riskera belalningsskyl-


 


Prop. 1976/77:5                                                                  58

dighet lång lid efter preskriptionstidens utgång.

På grund av del anförda föreslås att borgenären, om hans fordran pre­skriberas i förhållande till en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer, skall gå föriustig rätlen atl av de övriga kräva ul vad som slutligen skulle ha stannat på den befriade gäldenären. Samma regler föreslås gälla oavsett grun­den för det solidariska ansvaret. Medgäldenärerna bör sålunda inte, vare sig direkt eller regressvis, vara skyldiga alt svara för större del av fordringen än de skulle ha gjort, om fordringen alltjämt hade kunnat göras gällande mol alla gäldenärerna.

Med den angivna utgångspunkten kan de kvarvarande gäldenärernas an­svar enligl promemorian utformas på två sätt. Enligt det ena alternativet är de kvarvarande gäldenärernas ansvar gentemot borgenären solidariskt, men den som infriar skulden har regressrätt mot de övriga. Enligt del andra alternativet, som överensstämmer med gällande rätt, är de kvarvarandes ansvar gentemot borgenären delat, men de är ansvariga för eventuell brist hos någon av de övriga. 1 promemorian hävdas att det senare alternativet ligger mest i linje med de principer som tidigare har anförts till förmån för en begränsning av de kvarvarande gäldenärernas ansvar, när preskription har inträtt i förhållande till en gäldenär. Det föreslås därför atl bestäm-' melserna i gällande rätt bibehålls på denna punkt.

I promemorian framhålls att en solidariskt ansvarig gäldenär som har betalat huvudfordringen kort före preskriptionstidens utgång liksom enligt gällande rätt bör ha en viss frist för att kräva sina medgäldenärer. 1 1966 års nordiska utkast föreslogs alt en regressfordran inte skulle anses förfallen lill betalning förrän infriandet skedde. Detta utgör enligl promemorian så till vida en tillfredsställande lösning som preskriptionstiden börjar löpa först när man med säkerhet vet all det föreligger en grund för ett regressanspråk. Lösningen ter sig emellertid olämplig av andra skäl. Som regel torde en solidariskt ansvarig gäldenär inte få kännedom om att huvudfordringen har betalats av en medgäldenär förrän en viss tid har förflutit från infriandet. Att anse regressfordringen förfallen lill betalning innan den regresskyldige känner lill att fordringen har uppkommit är knappast rimligt, vare sig från den infriandes eller från den regresskyldiges synpunkt.

I promemorian föreslås en annan lösning, nämligen atl regressfordringen inte skall anses tillkommen förrän infriandet av huvudfordringen äger rum. En bestämmelse med den innebörden täcker vad som verkligen sker. Någon bestämmelse som särskill lar sikte på detta fall behövs inle. Situationen läcks nämligen av den allmänna bestämmelse om villkorade fordringar som har nämnts i del föregående. Bestämmelsen innebär alt en fordran som är beroende av atl en viss omständighet inträffar inte anses ha kommit till förrän så sker.

Med den angivna utgångspunkten kommer preskriptionstiden för regress­fordringar enligl promemorieförslaget atl beräknas på samma sätt som pre-


 


Prop. 1976/77:5                                                       59

skriptionsliden för andra fordringar som förfaller lill betalning vid anfordran. Från dagen för fordringens tillkonist, dvs. dagen för infriandet av huvud­fordringen, löper en tioårig preskriptionstid. När fordringen förfaller till be­talning genom alt anfordran sker, ersätts tioårstiden av en treårslid räknad från förfallodagen.

4.5.6 Borgen

Enligt promemorian bör bestämmelserna om preskription av borgen så långt som möjligt anpassas till de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Specialregler bör undvikas inte minst med hänsyn till önskemålet alt lag­stiftningen bör vara så enkel och enhetlig som möjligt.

Detta innebär till en början att de allmänna bestämmelserna om pre­skriptionstidens längd bör vara tillämpliga också när det gäller fordran på grund av borgen. Den särskilda bestämmelsen om preskription av proprie­borgen i 4§ förordningen 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål är enligt promemorian föråldrad. Det finns inte några vägande skäl för atl en borgensman skall ha en förmånligare ställning i preskriptionshänseende än huvudgäldenären. Den angivna be­stämmelsen torde dessutom ha haft myckel begränsad betydelse i praktiken. Som regel torde den ha satts ur kraft genom att borgen har ingålts "tills full betalning sker".

1 fråga om fordran på grund av borgen föreslås följaktligen atl preskrip­tionstiden skall vara tio år från fordringens tillkomst resp. tre år från för­fallodagen. Bestämmelsen i 1798 års förordning föreslås upphävd liksom de tillämpningsbestämmelser som finns i lagen 1946:843.

Även när det gäller tidpunkten för tillkomsten av borgenärens fordran mot en borgensman föreslås i promemorian att de allmänna bestämmelserna tillämpas. Det innebär atl lidpunkten för fordringens tillkomst bl. a. blir beroende av om del är fråga om proprieborgen eller enkel borgen.

När någon har gått i borgen som för egen skuld, har borgenären enligl 10 kap. 9 § handelsbalken rätt att kräva antingen huvudgäldenären eller borgensmannen. Enligl promemorian är det därför naluriigt atl borgenärens fordran mot borgensmannen i princip anses tillkommen samtidigt som hu­vudfordringen. Förutsättningen är dock atl borgensmannen har åtagit sig sin förbindelse samtidigt som huvudgäldenären. Har de t. ex. undertecknat ett skuldebrev vid olika tillfällen, bör fordringen gentemot var och en av dem anses tillkommen den dag utfästelsen gjordes.

Preskriptionstiden för borgenärens fordran mot en proprieborgensman blir sålunda enligt promemorieförslaget tio år från den dag han gjorde sitt åta­gande. När fordringen förfaller till betalning mol borgensmannen, ersätts tioårsliden av en treårig preskriptionstid. Är förfallodagen för huvudford­ringen bestämd, förfaller fordringen samtidigt i förhällande till huvudgäl-


 


Prop. 1976/77:5                                                60

denären och borgensmannen. Förfaller däremot huvudfordringen vid an­fordran, bör fordringen mot borgensmannen inle anses förfallen när hu­vudgäldenären kiävs på betalning utan först när anfordran sker gentemot borgensmannen själv.

Vid enkel borgen är borgensmannens betalningsskyldighet beroende av om huvudgäldenären kan fullgöra sin förpliktelse eller ej. Med lillämpning av den tidigare berörda bestämmelsen om villkoriiga fordringar föreslås där­för atl borgenärens fordran mot borgensmannen inle skall anses tillkommen förrän det har visat sig atl borgenären inte kan fa betalt av huvudgäldenären. Först då börjar den tioåriga preskriptionstiden löpa i förhållande till bor­gensmannen. När fordringen förfaller till betalning mot honom genom att anfordran sker eller på annat sätt, räknas i stället en treårig preskriptionstid.

Inte heller när det gäller sättet för avbrytande av preskription och verkan av preskripiionsavbrotl föreslås några särskilda beslämmelser om borgen. De bestämmelser som föreslås beträffande skuldförhållanden med flera gäl­denärer bör enligt promemorian i tillämpliga delar gälla också vid borgen. Del innebär bl. a. att borgenären måste avbryta preskription gentemot såväl huvudgäldenären som borgensmännen för atl bevara sin rätt mol dem alla. Har rättslig åtgärd vidtagits mot en av dem, räcker det emellertid att bor­genären tillställer de övriga en skriftlig underrättelse härom.

Underiåter borgenären att avbryta preskription i förhållande till huvud­gäldenären eller någon borgensman, uppkommer frågan om borgenären trots detta skall ha rätt att kräva ul hela fordringen av de övriga.

Härvidlag understryks i promemorian att det karakteristiska för ett bor­gensåtagande är att åtagandet är av subsidiär natur. Detta är särskilt fram­trädande vid enkel borgen. Först sedan det har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala, flr borgenären kräva ut sin fordran av en borgensman. Vid proprieborgen far borgenären visseriigen utan vidare vända sig mot borgensmannen. Men om borgensmannen infriar fordringen, har han re­gressrätt mot huvudgäldenären. Betalningsskyldigheten åvilar slutligen hu­vudgäldenären. Häri ligger den väsentliga skillnaden mellan borgensman­nens och huvudgäldenärens åtagande.

Den subsidiära karaktären hos ett borgensåtagande är enligl promemorian av avgörande betydelse för frågan om verkan av att huvudfordringen pre­skriberas. Om inte mycket starka skäl talar för motsatsen, bör preskription av huvudfordringen medföra att också borgensmannen går fri. De argument som kan anföras till förmån för den motsatta lösningen är inte övertygande. Det finns inte skäl att införa en ordning som skulle medföra att borgens­institutets innebörd i granden förändrades.

1 promemorian föreslås därför en uttrycklig bestämmelse om att preskrip­tion av en huvudfordran också skall omfatta fordran på grund av borgen.

Att ett borgensåtagande är subsidiärt kommer enligt promemorian till uttryck inte bara vid preskription av huvudfordringen utan också om bor-


 


Prop. 1976/77:5


61


genärens fordran mot en borgensman preskriberas. Även om preskription har inträtt i förhållande till borgensmannen, bör huvudgäldenären givetvis alltjämt vara ansvarig för hela skulden.

Har preskription inträtt i förhållande lill en av flera borgensmän, bör enligt promemorieförslaget de principer som har redovisats i det närmast föregående avsnittet gälla i tillämpliga delar. Preskriptionens verkningar blir alltså olika beroende på om borgensmännens inbördes ansvar är delat eller solidariskt. Däremot blir det i detta hänseende ingen skillnad mellan enkel borgen och proprieborgen. Borgensåtagandets art flr betydelse endast så till vida som borgenären vid proprieborgen men inte vid enkel borgen kan vända sig mot borgensmännen utan att först kräva huvudgäldenären.

Är borgensmännens ansvar delat - vilket i praktiken torde vara sällsynt - är vars och ens prestationsskyldighet i förhållande till borgenären fristående från de andras. Var och en svarar för sitt åtagande, oavsett om preskription har inträtt gentemot någon av de andra. Från borgenärens synpunkt blir resultatet härav att han går föriustig rätten all, om huvudgäldenären inte kan betala, fl ut den del av fordringen som skulle ha belöpt på den bor­gensman gentemot vilken preskription har inträtt.

Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir verkan av att preskription 'inträder i förhållande till en av dem atl borgenären föriorar rätten att av de övriga kräva ut den andel som den bortfallne borgensmannen skulle ha svarat för i förhållande till de övriga. Det solidariska ansvaret ersätts med delat ansvar. Däremot är borgenären som förat nämnts oförhindrad att kräva ut hela fordringen av huvudgäldenären.

Beräkningen av den andel av borgensansvaret som faller bort bör enligt promemorian ske på grundval av antalet borgensmän. Vid proprieborgen har borgensmännen visseriigen åtagit sig prestationsskyldighet solidariskt med huvudgäldenären. Med hänsyn lill borgensåtagandets subsidiära ka­raktär bör emellertid vid denna beräkning bortses från huvudgäldenärens ansvar. Är borgensmännen tre, minskar således deras ansvar med 1/3 och inte mecl 1/4, om preskription inträder gentemot en av dem. Ingen av de kvarvarande borgensmännen blir alltså skyldig att prestera mer än den andel som skulle ha belöpt på honom, om alla borgensmännen slutligen hade filt svara för hela skulden.

I promemorieförslaget föreslås att de principer som har slagits fast i del föregående avsnittet tillämpas även närdet gäller regressrätten. Den infriande borgensmannens regressfordringar såväl i förhållande till huvudgäldenären som i förhållande till de övriga borgensmännen bör följaktligen anses till­komma när infriandet sker. Från den dagen löper en tioårig preskriptionstid som ersätts av en treårig när regressfordringen förfaller till betalning.

Skillnaden mellan delat och solidariskt ansvar gör sig gällande även i fråga om regressrätten. Är borgensmännens inbördes ansvar delat, påverkas de övriga borgensmännens ansvar inte av alt huvudfordringen har preskri-


 


Prop. 1976/77:5                                                                  62

berats gentemot en av dem, eftersom det inte föreligger någon regressrätt.

Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir som nyss har nämnts verkan av att preskription har inträtt i förhållande till en av dem att de kvarvarandes ansvar blir delat. Någon regressrätt blir således inle heller i detta fall aktuell. I stället blir de kvarvarande borgensmännen skyldiga all svara för eventuell brist hos någon av de övriga. Ansvaret för bristen begränsas emellertid genom att borgenären får svara för den del som skulle ha belöpt på den borgensman gentemot vilken preskription har inträtt.

Slutligen påpekas i promemorian atl en infriande borgensmans regressrätt mot huvudgäldenären givetvis inte påverkas av atl borgenärens fordran har preskriberats i förhållande till en av borgensmännen. Såväl vid enkelborgen som vid proprieborgen har den infriande rätt alt kräva ut hela sin regress­fordran av huvudgäldenären.

4.6 Tillämpningsområde

Bestämmelserna i den föreslagna preskriptionslagen skall enligt prome­morian vara tillämpliga på alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer. För bestämmelsemas tillämpning är del vidare likgiltigt om en fordran grundas på avtal, rättsstridig handling eller direkt på lag eller annan författning.

Begreppet fordran omfattar inle sakrättsliga anspråk, dvs. sådana som rör äganderätt, panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt m. m. Sådana rättig­heter faller alltså utanför lagens tillämpningsområde. Detsamma gäller andra rättigheter som inte är av obligationsrättslig karaktär, t. ex. rätt till underhåll enligl giftermålsbalken eller föräldrabalken, arvsrätt, upphovsrätt och an­delsrätter. Obligatoriska anspråk som grandar sig på sådana rättigheter, t. ex. fordran på fastställt underhållsbidrag, omfattas däremot av de föreslagna be­stämmelsema.

Som tidigare har nämnts föreslås i promemorian med något undanlag inga ändringar av de preskriptionsbestämmelser som finns i speciallagstift­ningen. Detta innebär dock inte att förslaget blir utan betydelse på de om­råden där särskilda bestämmelser gäller, eftersom dessa i allmänhet inte i detalj reglerar de frågor som hänger samman med preskription. När en författning inte lämnar upplysning i ett visst avseende, t. ex. om hur pre­skripiionsavbrotl skall ske, bör enligt promemorian som regel bestämmel­serna i den föreslagna preskriptionslagen tillämpas.

1 promemorian påpekas emellertid att det undantagsvis kan inträffa att en tillämpning av de allmänna bestämmelserna är utesluten, även om spe­cialförfattningen saknar bestämmelser i ett visst hänseende. Har t. ex. i en specialförfatining föreskrivits en kort preskriptionstid, kan avsikten ha varit alt definitivt avskära borgenären från möjligheten att göra sin fordran gäl­lande efter den föreskrivna preskriptionstiden. I så fall bör givelvis inle


 


Prop. 1976/77:5                                                       63

de allmänna bestämmelserna om preskripiionsavbrotl och ny preskriptions­tid tillämpas. När en lillämpning av preskriplionslagens beslämmelser skall vara utesluten far avgöras från fall till fall, i första hand med ledning av grunderna för den ifrågavarande författningen.

Del anmärks i promemorian att skaltefordringar i allt väsentligt faller utanför de allmänna preskriptionsbestämmelserna. För det stora flertalet skatter gäller enligl 71 § uppbördslagen (1953:272) en femårig preskriptions­tid. För arvs- och gåvoskall gäller dock bestämmelserna i preskriptions­förordningen. Enligl promemorieförslagel skall de allmänna bestämmelserna även i fortsättningen gälla beträffande arvs- och gåvoskatt. Preskriptions­tiden blir sålunda alltjämt tio år från skattskyldighetens inträde. När skatten förfaller till betalning, ersätts emellertid tioårstiden av en treårsfrist.

4.7 Ikraftträdande m. m.

Enligt promemorieförslaget skall den nya lagstiftningen träda i kraft den I juli 1976. De nya bestämmelserna föreslås i princip bli tillämpliga även på fordran som har kommit till före ikraftträdandet, under förutsättning att preskription inte har inträtt dessförinnan enligt äldre lag. Sådan fordran skall dock preskriberas tidigast den 1 juli 1979, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt tidigare gällande bestämmelser.

Som en ytteriigare övergångsbestämmelse föreskrivs i promemorieförsla­get att en preskriptionsavbrytande åtgärd som före ikraftträdandet har vid­tagits enligt äldre lag skall ha verkan även därefter, även om åtgärden inte skulle ha medfört preskripiionsavbrotl enligt de nya bestämmelserna.

5   Remissyttrandena 5.1 Allmänna synpunkter

Promemorieförslaget har fått ell bfandal mottagande under remissbehand­lingen. Åtskilliga remissinstanser godtar förslagels huvudprinciper och till­styrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till förslaget och avstyrker att det läggs lill grund för lagstiftning. Vissa remissinstanser intar en mellanställning. Från flera håll framhålls all nuvarande bestämmelser har fungerat väl i praktiken och att det är tveksamt om förslaget medför någon förbättring. Vissa remiss­instanser anser att det i och för sig finns behov av en översyn av nuvarande bestämmelser men att promemorieförslaget går för långt.

I sina huvuddrag tillstyrks promemorieförslaget eller lämnas utan erinran av JK, hovrätten för Nedre Norrland, dalainspektionen, televerket, statskon­toret,  kronofogdemyndigheterna 1 Göteborg,  Malmö och Hudiksvall,  KO,


 


Prop. 1976/77:5                                                64

länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län, konkurslagskommitlén. Svenska kom­munförbundet. Landstingsförbundet, TCO, SACÖISR, Sveriges domareför­bund. Föreningen auktoriserade revisorer och LRF.

Bankinspektionen tillstyrker i princip del framlagda förslaget men anför betänkligheter mot all de föreslagna bestämmelserna utan begränsning görs tillämpliga också på bank förd ringar, dvs. på medel som innestår på bank­räkning. Inspektionen förordar att det i fråga om sådana fordringar införs undantag från bestämmelsema om treårig preskriptionstid och om preskrip­tionsavbrott genom rättslig åtgärd. A\enförsäkringsinspekiionen som i prin­cip tillstyrker förslaget anser att det finns skäl för längre preskriptionstid än den föreslagna beträffande bankfordringar.

Svenska bankföreningen förklarar sig i princip inte vilja motsätta sig för­slaget om en treårig preskriptionstid. Emellertid medför systemet med olika preskriptionstider för förfallna fordringar och fordringar som inte har förfallit till betalning enligt föreningens mening tolknings- och tillämpningssvårig­heter i bankernas verksamhet. Föreningen anför vissa synpunkter på tolk­ningen av de föreslagna bestämmelserna som närmare skall behandlas i det följande. Skulle inte dessa synpunkter vinna beaktande, förordar för­eningen att den nuvarande ordningen med en tioårig preskriptionstid från fordringens tillkomst bibehålls.

Svenska sparbanksföreningen framhåller alt H rättsregler i vårt kompli­cerade rättssystem torde vara mer bekanta för gemene man än regeln om tioårspreskriplion. Föreningen motsätter sig inte en förkortning av preskrip­tionstiden men ställer sig tveksam till den föreslagna skärpningen av reglerna om preskripiionsavbrotl. Enligt föreningens mening kan en så genomgri­pande ändring som föreslås beträffande preskriptionslid och preskriptions­avbrott utan tvivel medföra rättsföriuster främst för privatpersoner. Ett bi­behållande av nuvarande regler om preskripiionsavbrotl skulle ge den fö­reslagna lagstiftningen en mjukare övergång. A andra sidan, uttalar för­eningen, torde medborgarna - med den lagstiftningsfrenesi som präglar vårt rättssystem - numera ha lärt sig atl leva med sin okunnighet om lagen och de obehagliga överraskningar som kan följa därav. Det sagda kan därför inte anses utgöra något avgörande skäl att göra ett teoretiskt och tekniskt riktigt lagstiftningsförslag ofullgånget. Med det sagda förklarar sig föreningen i princip tillstyrka förslaget.

Förslaget tillstyrks i princip också av konsumentverket, som understryker behovet av förbättrat konsumentskydd på ifrågavarande område. Ett av syf­tena med en ändring av preskriptionsbestämmelserna måste vara att uppnå en sådan balans mellan konsumenter och näringsidkare atl konsumenternas ställning förbättras. Verket erinrar om atl det på andra områden inom ci­vilrätten har införts särskilda regler för förhållanden mellan konsumenter och näringsidkare men förordar inle att specialregler för konsumentförhål­landen införs i fråga om preskription. Verket understryker emellertid att


 


Prop. 1976/77:5                                                       65

konsumenten har behov av enkla, enhetliga och entydiga regler inte bara beträffande preskriptionstidens längd. Det måste också stå klart från vilken tidpunkt preskriptionstiden löper, hur preskription avbryts och vilken verkan som preskriptionsavbrott och preskription medför.

Konsumentverket framhåller att en föratsättning för att en gäldenär skall kunna skydda sig mot obefogade krav är alt han har en ordnad bokföring och sparar bevis på betalning. Härvidlag kan det inte ställas lika starka krav på konsumenter som på näringsidkare, som måste uppfylla bokfö­ringslagens krav. Inte sällan använder näringsidkare kravrutiner som inte ändras av att han har träffat särskild överenskommelse om betalning eller efterge» sitt krav. Särskilt i sådana fall då en näringsidkare låter en in-kassobyrå driva in hans fordringar eller då han säljer fordringarna till ett särskilt företag, löper konsumenten som gäldenär risk att 11 betala trots att borgenären har eftergett sitt krav eller alt H betala två gånger för samma fordran. Den föreslagna korttidspreskriptionen är ägnad atl i viss mån för­bättra konsumentens ställning i sådana situationer. Förslaget hindrar emel­lertid inte att gäldenären fortfarande löper risk att betala två gånger när det gäller fordringar som förfaller vid anfordran eller efter uppsägning. Vidare bör beaktas att en konsument i vissa fall är borgenär. Det gäller i fråga om fordringar enligt presentkort, tillgodokvitlon o. d. och framför allt be­träffande bankfordringar. Det finns enligt verkets mening skäl som talar för att konsumenten som borgenär bör skyddas av regler som medger en längre preskriptionstid än som anges i förslaget. Även om införande av sådana regler kan komma att strida mot principen om enkla, enhetliga och entydiga regler, bör övervägas att införa ett förbättrat konsumentskydd i detta avseende.

Sveriges advokatsamfund avstyrker promemorieförslaget, i vart fall såvitt angår förkortning av preskriptionstiden och krav på rättsligt förfarande för preskriptionsavbrott. Beträffande behovet av nordisk rättsenhet framhåller samfundet att de olikheter som finns mellan preskriptionsbestämmelserna i å ena sidan Danmark och Norge och å andra sidan Sverige och Finland trots det livliga handelsutbytet mellan de nordiska länderna inte synes ha medfört några komplikationer. En överensstämmelse mellan lagstiftningen i de olika länderna på ifrågavarande område kan aldrig vara av samma betydelse som när det gäller t. ex. köplagama. Enbart intresset att fl till stånd en enhetlig nordisk lagstiftning på preskriptionsområdet kan därför inte utgöra tillräckligt motiv för en lagstiftning enligt det framlagda förslaget. De föreslagna reglerna om treårig preskriptionstid och om att rättsligt för­farande erfordras för preskriptionsavbrott innebär genomgripande nyheter som inte torde vara motiverade av en ändring i det allmänna rättsmed­vetandet och inte heller synes innebära en förbättring i förhållande till gäl­lande rätt. Huvudförslagen medför också en rad andra ändringar i preskrip­tionsreglerna, t. ex. tilläggsfrister, undantag för "force majeure" o.d., vilket


 


Prop. 1976/77:5                                                66

under en avsevärd övergångstid kommeratt innebära osäkerhet om reglernas rätta tillämpning och därmed risk för rättsföriuster för borgenärerna.

Promemorieförslagel avstyrks också av företagarorganisationerna, Sveriges köpmannaförbund, Stockholms handelskammare och handelskammaren för Örebro och Västmanlands län. Företagarorganisationerna anser att regeln om tioårspreskriplion är klar och entydig och atl den har en fast förankring i det allmänna rättsmedvetandet. Regeln är säkeriigen en av de civilrätlsliga principer som allmänheten känner bäst till. En ändring skulle därför medföra betydande risk för rättsföriuster under lång tid framöver. Del nu framlagda förslaget har filt en i fiera hänseenden förtjänstfull utformning i det man lyckats avhjälpa åtskilliga av de brister som vidlådde tidigare förslag. Emel­lertid har i promemorian inle påvisats några egentliga praktiska olägenheter med de nuvarande reglerna. Inte heller tycks förslagel vara föranlett av något uttalat missnöje med den tioåriga preskriptionen. Någon undersökning som styrker behovet av en kortare preskriptionstid redovisas inte i pro­memorian. Med anledning av vad som i promemorian sägs om preskrip­tionslagsliftningens syfte framhåller organisationerna all det givetvis är en fördel om fordringsförhållanden kan avvecklas inom inte alltför lång tid. Dock ifrågasätts om detta syfte är så väsentligt att det skall tillgodoses på bekostnad av andra viktiga hänsyn. Stabilitet i regelsystemet och därav beroende rättsförhållanden samt risken för rättsföriuster vid en ändring i detta flr anses vara ett viktigt motiv atl inle utan mycket tungt vägande skäl ändra en lagstiftning med så fast förankring i rättsmedvetandet som preskriptionslagstiftningen har.

Organisationerna förklarar sig dela uppfattningen all den kanske främsta nackdelen med en lång preskriptionstid är atl denna kan utnyttjas för otill­böriiga förfaranden från borgenärens sida i form av dubbelkrav o. d. Missbruk kan emellertid förekomma även med de föreslagna reglerna. En gäldenär som har infriat en fordran förfallen först efter anfordran och som efter tre år har gjort sig av med alla handlingar i ärendet kan 11 svårt att bevisa att anfordran verkligen har skett så att preskriptionstiden också har börjat löpa. Den föreslagna lagstiftningen synes i själva verket ge möjligheter till missbruk som är okända enligt gällande rätt. En gäldenär som krävs på en skuld som är förfallen till betalning vid anfordran kan i strid med de verkliga förhållandena göra gällande att borgenären har krävt betalning för mer än tre år sedan och att fordringen alltså är preskriberad. Borgenären å sin sida kan påstå att han inte har framställt krav förrän vid en senare tidpunkt än den verkliga och att fordringen därför inte ärpreskribe rad. Organisationemaanservidareatt pro­memorians regler med olika preskriptionstider beroende på om fordringen har förfallit eller ej gör rättsläget svårbedömt för såväl borgenärer som gäldenärer. En treårig preskriptionstid är under alla förhållanden för kort. Vidare bör pre­skription alltid kunna avbrytas genom en erinran.

Sveriges köpmannaförbund, Stockholms handelskammare och handelskam-


 


Prop. 1976/77:5                                                       67

marenför Örebro och Väsimanlands län är kritiska mot promemorieförslaget av i huvudsak samma skäl som företagarorganisationerna. De framhåller sålunda atl nuvarande beslämmelser är väl kända bland allmänheten och har visat sig fungera väl i praktiken. Vidare menar de all del föreslagna systemet med olika preskriptionstider för förfallna och icke förfallna ford­ringar och med krav på rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl är alltför komplicerat och kan medföra risk för rättsföriuster.

Kommerskollegium framhåller alt någon utredning inle har förebragls om vilka olägenheter som kan vara förknippade med nuvarande preskriptions­beslämmelser. Kollegiet har för sin del inle någol intryck av att det råder något påtagligt missnöje med gällande lagstiftning. Emellertid är kollegiet inte främmande för att en förkortning av den allmänna preskriptionstiden kan te sig principiellt motiverad. Liksom Stockholms handelskammare un­derstryker kollegiet dock betydelsen av internationellt samarbete. För kol­legiets del framstår önskemålet all uppnå internationell likformighet inom preskriptionsrätten som det främsta motivet för en omläggning. Den ökade handeln och samfärdseln mellan länderna utgör enligt kollegiets mening ett bärande skäl för en ändring i syfte att uppnå internationell likformighet inom preskriptionsrätten. Både kollegiet och handelskammaren anser att resultatet av det arbete som pågår inom Europarådets ram bör avvaktas innan en ändring sker av den svenska lagstiftningen på området. Enligt kollegiets mening skulle det inte vara tillfredsställande om det nuvarande regelsystemet med sin djupa förankring i rättsmedvetandet nu ersattes av regler som i sin tur kanske skulle behöva ändras för att uppnå en mer vidsträckt uniformitet.

Skadeslåndskommiltén, som har inskränkt sitt yttrande till frågor om pre­skription av skadeståndsfordringar, uttalar all den föreslagna preskriptions­lagen ger mycket allmänt hållna bestämmelser om preskription, gemen­samma för fordringar av en rad olika slag. Med hänsyn till värdet av enkla och överskådliga regler på området är detta en fördel, men det medför åt­skilliga svårigheter när det gäller skadeståndsfordringar. Sådana krav intar en särställning inte bara genom sin uppkomst - i regel oberoende av gäl­denärens vilja - utan också genom de speciella hänsyn som här framträder: å ena sidan den skadelidandes behov av ersättning, å andra sidan de be­tungande konsekvenser som ett sent framställt och kanske överraskande krav kan medföra för den skadeståndsskyldige som kan sakna kännedom om fordringens storiek och ibland rent av om dess existens. Frågan om preskription av sådana fordringar kan väntas fl allt större praktisk betydelse, t. ex. vid skador genom fariiga produkter och miljöföroreningar. Att i pre­skriptionslagens system infoga bestämmelser om skadeståndspreskription, vilka dessuton skulle avse ansvar enligt all skadeståndsrältslig lagstiftning som inte innehåller särregler, ger upphov till problem från både rättsteknisk och materiell synpunkt. Införandet av nya reglerom skadeståndspreskriplion


 


Prop. 1976/77:5                                                68

kräver enligt kommitténs mening betydligt mer ingående utredning än vad som föreligger f n. En sådan utredning kan väntas bli ganska tidskrävande. Läggs promemorieförslagel till grund för lagstiftning som träder i kraft den 1 juli 1976, finns del skäl alt genom särskilda beslämmelser t. v. behålla ungefär nuvarande rättsregler beträffande skadeslåndsfordringar. Frågor om preskription av sådana fordringar kan då utredas ytteriigare med syfte atl snarast infoga mer tidsenliga reglerom skadeståndspreskription i lagen. Även om enhetliga regler bör eftersträvas för fordringar av olika slag, torde en viss specialreglering för skadeståndskravens del vara svår alt undvika också i preskriptionslagens slutliga lydelse. 1 sammanhanget bör eventuellt också övervägas behovet av regler om specialpreskription av skadeståndskrav i vissa lagar där bestämmelser härom saknas, bl. a. miljöskyddslagen. Kom­mittén avstyrker följaktligen atl promemorieförslagel läggs till grund för lagstiftning såvitt angår preskription av skadeståndsfordringar.

Köplagsutredningen framhåller atl promemorieförslaget såvitt framgår inte har föranletts av något mer allmänt utbrett missnöje med gällande regler om tioårspreskriplion. Den kortfattade argumenteringen i promemorian ger inga egentliga konkreta belägg på olägenheter av gällande lagstiftning. Mot fördelarna av en reform flr vägas bl. a. att den nu gällande regeln om tio­årspreskriplion flr förmodas vara en av de civilrättsliga principer som all­mänheten känner bäst till och att en ändring därför medför risker för rätts­föriuster under en betydande tid framåt. Utredningen förklarar sig inte ha iakttagit några praktiska olägenheter av de nuvarande preskriptionsreglerna inom det område som omfattas av utredningens eget uppdrag. Detta ute­sluter givetvis inte att sådana kan förekomma. Utredningen anser sig inle kunna uttala sig om reformbehovet utan inskränker sig lill alt behandla de föreslagna reglerna, särskilt i den mån de berör köpförhållanden. Enligt utredningen synes det ovisst om de föreslagna reglerna i fråga om köp­förhållanden medför någon generell förbättring i förhållande till vad som gäller nu. Att en köpare inte längre behöver bevara kvitton mer än tre år synes vara den största fördelen. Även detta omdöme måste emellertid förses med reservationer, bl. a. när det gäller fordringar som förfaller till betalning vid anfordran. De viktigaste olägenheterna av de föreslagna reg­lerna är förknippade med atl förfallodagen föreslås utgöra utgångspunkt för en särskild preskriptionsregel och att det föreslås gälla olika preskrip­tionsbestämmelser för förfallna och för icke förfallna fordringar, vilka inte har samordnats. Detta kan leda till komplikationer som motverkar pre­skriptionens syften.

Konsumenttjänstutredningen anför att det finns skäl som förefaller tala för regler om förkortad preskriptionstid. De viktigaste synes enligt utredningen vara dels att det kan vara betungande för många människor att behöva behålla verifikationer så lång tid som tio år för ätt helt kunna säkra sig mot dubbelkrav, dels att oklara fordringar blir svårare all utreda ju äldre


 


Prop. 1976/77:5                                                       69

de är och dels att ell krav som härieder sig från ett gammalt rättsförhållande ofta kommer som en överraskning för gäldenären även om det är ostridigt. A andra sidan är det utredningens intryck att egentliga ölägenheter av nu gällande preskriptionsregler sällan aktualiseras i praktiken. Den nuvarande lioårsregeln torde också vara välkänd bland allmänheten. Enligt utredningen har de skäl som främst talar för en förkortning av preskriptionstiden, åt­minstone teoretiskt, full aktualitet i fråga om avtal om konsumenttjänster. Utredningen tillstyrker därför i princip en förkortning av preskriptionstiden i fråga om sådana tjänster men ställer sig tveksam till frågan om de föreslagna reglerna är de mest ändamålsenliga. Härvidlag pekar utredningen bl. a. på all bestämmelser om en treårig preskriptionstid räknad från förfallodagen kan medföra bevissvårigheter i fråga om fordringar som förfaller till betalning vid anfordran. Möjligen är också de föreslagna bestämmelserna om pre­skriptionsavbrott beträffande förfallna fordringar förenade med vissa nack­delar. Kravet på rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl medför risker för ökade kostnader för konsumenterna och föriusler för näringsidkarna.

Konsumenttjänstutredningen förklarar sig inte känna till i vad mån de anförda skälen för ändring av preskriplionsbeslämmelserna gör sig gällande i rent kommersiella förhållanden. Problematiken kring behållande av ve­rifikationer måste dock uppenbariigen ligga annoriunda till för bokförings­skyldiga än för konsumenter. Vidare är att märka att denna typ av av­talsförhållanden i hög grad har internationella aspekter. Stora divergenser i förhållande till preskriptionsregler i närstående nationers rättssystem kan tänkas påverka parternas val av tillämplig lag och bör såvitt möjligt undvikas. En samordning som endast hänför sig till de nordiska länderna är möjligen alltför begränsad. Också när del gäller rent privata fordringsförhållanden, ett ämne som är föga berört i promemorian, kan det enligt utredningen ifrågasättas om en förkortning av nu gällande preskriptionslid är lillräckligi motiverad. De skäl som talar för en förkortning av preskriptionstiden synes ha betydligt mindre tyngd på privatlivels område än i förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter. Som närmare skall behandlas i ett följande avsnitt anser utredningen atl starka skäl kan anföras mol en förkortning av preskriptionstiden när det gäller privatlivets fordringar.

LO anser alt det huvudsyfte som ligger bakom promemorieförslagel, näm­ligen att åstadkomma snabbare avveckling av fordringar, har vissa skäl för sig. Del kan således hävdas atl starka konsumentpolitiska intressen till­godoses genom en förkortning av preskriptionstiden för fordringar på varor och tjänster. Genom att förkorta preskriptionstiden slår förslaget vakt om den svagare partens intressen i ett avtalsförhållande där partsbalans saknas. LO ansluter sig därför till promemorieförslaget såvitt gäller fordringar här­ledda ur konsumentförhållanden.

LO framhåller emellertid att förslaget inte tillgodoser den svagare partens intressen i andra avtalsförhållanden. Inom arbetslivet är bristen på parts-


 


Prop. 1976/77:5                                                                  70

balans det utmärkande draget i avtalsförhållanden mellan arbetstagare och arbetsgivare. Enligl LO:s uppfattning kan del inte komma i fråga alt de hittillsvarande reglerna om preskription förändras i oförmånlig riktning för arbetstagarparten i ett anställningsförhållande. Från denna utgångspunkt framför LO kritik mol promemorieförslagel såväl när del gäller preskrip­tionstidens längd som när det gäller bestämmelserna om preskripiionsav­brotl. LO kan inle finna all hänsynen till det internationella samarbetet eller andra skäl väger så tungt att promemorieförslaget i dessa delar bör genomföras i föreliggande skick.

Sammanfattningsvis anser LO att inomobligatoriska skadeståndsanspråk, lönefordringar och andra fordringar som är häriedda ur anställningsförhål­landen även i framtiden bör preskriberas först efter tio år. I fråga om sådana fordringar anser LO vidare atl behovet av skydd för den svagare parten medför ett krav på att preskripiionsavbrotl liksom hittills skall kunna ske genom en enkel påminnelse m krav på betalning. Med beaktande av de angivna synpunkterna förklarar sig LO i övrigi kunna tillstyrka promemo­rieförslaget.

KF påpekar inledningsvis att det ännu inte föreligger någon enhetlig in­ternationell lagstiftning om preskription och att det nordiska samarbetet ännu inte har lett till lagstiftning i något av de nordiska länderna. KF kan därför inte finna atl någol omedelbart behov föreligger att ändra den svenska lagstiftningen för att nå internationellt enhetliga regler. Vidare påpekar KF atl del inte förefaller finnas något egentligt missnöje med bestämmelserna i preskriptionsförordningen. Trots detta kan man hävda att en viss mo­dernisering av reglerna i och för sig är önskvärd. Hänsyn bör emellertid tas inte bara till konsum.enlens intressen utan också till borgenärens ön­skemål att fl sin fordran tillgodosedd. Med den pågående omflyttningen och anonymiteten i affärskontaklema har borgenären numera ofta betydande svårigheter att fl kontakt med gäldenären för att framställa eller förnya sitt krav. Den föreslagna treåriga preskriptionstiden kombinerad med kravet på rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl kan medföra avsevärda rättsför­luster. Dessutom är regeln om tioårig preskriptionstid en av de bäst kända reglerna bland gemene man, någol som ökar risken för all en ändring kan leda till rättsföriuster. En tioårig preskriptionstid är i många förhållanden inte någon belastning utan snarare en säkerhet. KF är mycket tveksamt till om en ändring av de nuvarande reglerna f. n. är påkallad. Det pågående internationella arbetet talar närmast för att en förändring bör anstå. Om en ändring anses böra genomföras, bör en annan lösning övervägas än den som har föreslagits i promemorian. KF förordar en enhetlig preskriptionstid om förslagsvis fem år från fordringens tillkomst.

Som närmare skall behandlas i nästa avsnitt ifrågasätter också flera andra remissinstanser om det är lämpligt atl ha olika preskriptionstider för förfallna och icke förfallna fordringar och om den föreslagna treårsliden för förfallna


 


Prop. 1976/77:5                                                       71

fordringar är tillräckligt lång. Sådana synpunkter framförs bl. a. av riksskatte­verket, kronofogdemyndigheten 1 Stockholm, Föreningen Sveriges kronofogdar, Skånes handelskammare, MRF och Finansieringsföretagens förening.

Kammarkollegiet understryker betydelsen av atl preskriptionsreglerna är enkla och lätlfatiliga. Gällande bestämmelser torde enligt kollegiet uppfylla dessa krav och har trängt in i allmänhetens medvetande. Det synes därför böra föreligga starka skäl fören ändring av bestämmelserna. Kollegiet fram­håller att det naluriigtvis är av stort värde alt reglerna om preskription blir så likformiga som möjligt i olika länder. Emellertid finner kollegiet del något tveksamt om dessa skäl och de önskemål om förstärkning av konsumenternas ställning m. m. som har åberopats i promemorian är till­räckliga för en ändring av nuvarande bestämmelser. Om så anses vara fallet, torde de nu framlagda förslagen väl kunna ligga till grund för en ändring av gällande preskriptionsregler. De föreslagna allmänna bestämmelsema sy­nes inte vara svåra att tillämpa. Inte heller torde specialbestämmelsema medfö­ra svårigheter för den skolade juristen.

Kö förklarar sig dela uppfattningen att den nuvarande tioåriga preskrip­tionstiden bör förkortas och att preskriptionsförordningen även i övrigt bör anpassas till nutida förhållanden. KO har inte några invändningar mot det framlagda förslaget men ifrågasätter om inle en samordning bör ske med preskriptionsbestämmelserna i speciallagstiftningen. Enligt KO torde skälet till att speciella preskriptionsbestämmelser har utarbetats på vissa områden i stor utsträckning ha varit alt den tioåriga preskriptionstiden har ansetts för lång. Eftersom denna avsevärt förkortas enligt förslagel hade del enligt KO;s mening varit önskvärt att också de speciella preskriptionsbestämmel­serna hade setts över och i möjligaste mån bringats i överensstämmelse med de föreslagna generella reglerna. 1 vart fall bör speciallagstiftning inom rättsområden som i betydande grad berör den enskilde individen snarast ses över och samordnas med förslagen i promemorian. Del skulle innebära betydande fördelar för den enskilde, om preskriptionsregler på olika områden i huvudsak var likartade.

Flera remissinstanser understryker betydelsen av alt allmänheten llr till­räcklig information i samband med att ny lagstiftning om preskription träder i kraft. Informationsaspekterna framhålls bl. a. av statskontoret, försäkrings-inspektionen, konsumentverket och KF, Konsumentverket framhåller bl. a. behovet av alt klargöra innebörden i sådana begrepp som inle har samma betydelse som i vanligt språkbruk, t. ex. förfallodag och fordrans tillkomst. I vissa fall kan sådana begrepp förklaras i information som riktas lill all­mänheten, men i detta fall bör övervägas om inle vissa centrala begrepp bör definieras direkt i lagtexten.


 


Prop. 1976/77:5                                                       72

5.2 Preskriptionstid

5.2.1 Allmänt

Av närmast föregående avsnitt framgåratt ell flertal remissinstanser god­tar huvudprincif)erna i promemorieförslaget. Bestämmelserna om preskrip­tionstidens längd tillstyrks eller lämnas utan erinran av JK, hovrätten för Nedre Norrland, datainspektionen, televerket, statskontoret, kronofogdemyn­digheterna i Göteborg, Malmö och Hudiksvall, KO, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän, konkurslagskommitlén. Svenska kommunförbundet. Landstings­förbundet, TCO, SACO/SR, Sveriges domareförbund. Föreningen auktorise­rade revisorer och LRF.

Bankinspektionen påpekar att ett av de främsta skälen för en förkortning av preskriptionstiden enligt promemorian är att en lång preskriptionstid med­för risk för en gäldenär som har betalat sin skuld att 11 betala på nytt. Enligl inspektionen torde krav på dubbel betalning för samma fordran i praktiken inte vara alltför vanliga. De kan ofta avvisas genom att gäldenären företer kvitto på eriagd betalning. Är det fråga om större belopp, lorde det vara mycket sällsynt att gäldenären inte i någon form har garderat sig för eventuella dubbelkrav från borgenärens sida. Inte desto mindre ger den föreslagna förkortningen av preskriptionstiden en tryggare ställning för gäl­denären. En fördel är också att förslagel beträffande presktiptionstidens längd överensstämmer såväl med nordisk lagstiftning i ämnet som med bestäm­melser i vissa särskilda lagar. Inspektionen tillstyrker därför i princip förslaget såvitt angår preskriptionstidens längd. Inspektionen framhåller dock att för­slaget kan medföra nackdelar för den som har medel innestående på bank­räkning, och inspektionen förordar att sådana fordringar undantas från be­stämmelserna om Ireårspreskription. Även försäkringsinspekiionen, som i princip tillstyrker promemorieförslaget, anser atl det beträffande bankford­ringar flnns skäl för en längre preskriptionstid än den föreslagna.

Svenska bankföreningen förklarar sig kunna godta förslaget om en relativt kort generell preskriptionstid som räknas från fordringens förfallodag. Vad beträffar preskriptionstidens längd kan goda skäl anföras både för en fem­årstid och en treårstid. När fråga är om fordringar som grundas på skuldebrev eller andra skriftliga utfästelser lorde gäldenärerna i allmänhet vara väl med­vetna om vikten av att de skaffar sig och sparar kvitton på verkställda avbetalningar och återfordrar förbindelsen vid slutbetalning. Risken för rätts­föriuster på grund av att bevismaterial går föriorai torde därför vara ganska ringa. Med hänsyn härtill och till borgenärernas intresse av att inte behöva vidta preskriptionsavbrytande åtgärder med mycket korta mellanrum fram­står enligt bankföreningens mening en femårig preskriptionstid som lämp­ligast i fråga om skuldebrevsfordringar och därmed jämföriiga fordringar. Beträffande fordringar som grandar sig på kreditköp i butiker och andra s. k. vardagslivets fordringar anser bankföreningen däremot övervägande


 


Prop. 1976/77:5                                                       73

skäl tala för en treårig preskriptionstid. På grund härav och då det torde vara svårt alt åstadkomma en klar och entydig gränsdragning mellan de två berörda kategorierna av fordringar vill bankföreningen inte motsätta sig all preskriptionstiden enligt huvudregeln bestäms till tre år. Emellertid medför systemet med två olika preskriptionstider enligl föreningens mening vissa svårigheter i bankernas verksamhet. Föreningen anför vissa synpunkter på tolkningen av de föreslagna bestämmelserna som närmare skall behandlas i det följande. Skulle inte dessa synpunkter vinna beaktande, förordar för­eningen att den nuvarande ordningen med en tioårig preskriptionstid från fordringens tillkomst bibehålls. Även Svenska sparbanksföreningen för­klarar att den inte motsätter sig en förkortning av preskriptionstiden. Som närmare skall behandlas i det följande framför föreningen dock viss kritik mot utformningen av bestämmelserna om preskription av fordran på grund av borgen.

Företagarorganisationerna anser att en presktiptionstid på endast tre år för förfallna fordringar under alla förhållanden måste anses för kort. Del är visseriigen, t. ex. vid köp, av intresse för en part atl anspråk anmäls så snart som möjligt. Men sedan gäldenären har filt kännedom om anspråket måste parterna medges riklig tid lill alt undersöka och pröva anspråket för att nä en uppgörelse i godo. Att nödga borgenären att under den tid för­handlingar pågår stämma gäldenären lill domstol eller påkalla skiljeförfa­rande måste anses direkt olämpligt. Preskriptionstiden bör därför inte sättas kortare än fem år. Särskilt i internationella rättsförhållanden måste en pre­skriptionstid om tre år som endast avbryts genom stämning e. d. anses alltför kort. Att inleda rättegång i utlandet kräver betydande tid till för­beredelse och risken för rättsföriuster är stor. I händelse av exportkredit-försäkring övergår fordringen på försäkringsgivaren som flr en orealistiskt kort tid på sig för att hålla kravet vid liv. Med en så kort preskriptionstid som tre år är det givet all fordringens tillkomst inte kan las till utgångspunkt för preskriptionstiden. Men även om denna föriängs till fem år kan det bli nödvändigt att ta förfallodagen lill utgångspunkt. Valet av förfallodagen som utgångspunkt för korttidspreskriplion och tillkomstdagen som utgångs­punkt för långtidspreskription drar med sig åtskilliga osäkra bedömningar. De olika preskriptionstiderna gör rättsläget svårbedömt för såväl borgenärer som gäldenärer.

Förslaget om en förkortning av preskriptionstiden avstyrks också av bl. a. handelskammaren 1 Stockholm och Sveriges advokatsamfund. Handelskam­marens synpunkter på preskriptionstidens längd överensstämmer på väsent­liga punkter med företagarorganisationemas. Advokatsamfundet anser att en preskriptionstid på endasl tre år måste anses för kort, i varje fall om preskripiionsavbrotl inle kan ske på ett enklare sätt än som föreslås i pro­memorian. Samfundet framhåller också alt en fordrans förfallodag kan vara svår att bestämma. Detsamma kan visseriigen gälla också beträffande lill-


 


Prop. 1976/77:5                                                                  74

komstdagen. Men eftersom förfallodagen bildar utgångspunkt fören så kort preskriptionstid som tre år är del nödvändigt att kunna bestämma förfal-lotidpunklen ganska exakt. Vid en tioårig preskriptionstid blir det knappast lika nödvändigt att kunna bestämma lillkomstdagen.

Som tidigare har nämnts anser konsumenttjänstutredningen att de skäl som främst talar fören förkortning av preskriptionstiden åtminstone teoretiskt har full aktualitet i fråga om avtal om konsumenttjänster. Den enskilde kan i all­mänhet inle väntas föra bok över de varor och tjänster han beställer. Del är na­luriigt om han inom loppet av några år glömmer de närmare omständigheterna kring sådana avtal. Tvister rörande omfattningen av ett uppdrag eller ett över­enskommet pris är i allmänhet svåra att utreda även om de uppkommerefter re­lativt kort tid, inte minst vid reparationsavial och avtal om mindre entreprena­der. Dessa svårigheter accentueras självfallet om flera år har förflutit. Att spara kvitton så lång tid som upp till tio år kan självfallet vara betungande fören pri­vatperson. Vidare har konsumenter ofta en smal budget som inte ger utrymme för överraskande fordringar.

För att en förkortning av preskriptionstiden skall la avsedd verkan i fråga om konsumenttjänster börden enligt utredningen självfallet fl genomslags­kraft på del vedertag som konsumenten skall betala för en beställd tjänst. Det kan ifrågasättas om de föreslagna reglerna i allmänhet skulle få denna verkan. Detta hänger samman med den grundläggande skillnaden mellan fordringar med och fordringar utan bestämd förfallodag. Enligt gällande rätt,som utredningen i delta hänseende sannolikt kommeratt föreslå lagfäst, skall en tjänst som regel betalas vid anfordran sedan tjänsten har avslutats. De föreslagna preskriptionsreglerna skulle innebära att, om konsumenten inte kan styrka alt han tidigare har erhållit en anmaning, preskription inte inträder förrän tio år har förflutit efter fordringens tillkomst. Detta skulle i sin tur innebära att konsumenten för att vara helt säker på att inte behöva betula en fordran två gånger måste upp till en tid av tio år efter fordringens tillkomst säkra bevisning antingen om att han har betalat eller om atl han har fåll en anmaning alt betala. Men i så fall synes på hithörande avtals­område inte mycket vara vunnet med den föreslagna regeln om ireårs­preskription.

Konsumentljänslulredningen ifrågasätter också om en förkortning av pre­skriptionstiden är tillräckligt motiverad när det gäller rent privata fordrings­förhållanden. 1 släkt- och vänskapsrelationer torde lån av förhållandevis höga belopp inte vara sällsynta. Typiskt sett föreligger här känslomässiga bindningar som gör att åtskilligt av det som anförs i promemorian passar mindre väl, t. ex. alt brist på betalning eller erkännande inom något eller några år efter förfallodagen som regel är ett tecken på att fordringen är tvistig och alt del i allmänhet ter sig rimligt att borgenären, för att visa atl han står fast vid sitt krav, vänder sig till domstol eller utmätningsman. Frånsett vardagslivels rent bagatellanade handlån, som knappast berörs av


 


Prop. 1976/77:5                                                       75

preskriptionsregler, lorde man på förevarande område inte heller kunna säga all de allra flesta fordringsförhållanden avvecklas inom relativt kort tid. De skäl som lalar för en kortare preskriptionstid lorde alltså allmänt sett ha betydligt mindre tyngd på privatlivels område än i förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter. Tvärtom kan det i vissa situationer anföras starka skäl mot en förkortning av preskriptionstiden när det gäller privatlivets fordringar. Hit hör fall då makar lånar varandra pengar. Ett ytteriigare ex­empel, som inle är ovanligt i domstolarnas praxis, är alt en hushållerska som är i tjänst hos en ensam man inte (ar ut lön under en lång följd av år och att hon framställer krav därpå först sedan mannen har avlidit. Enligl nu gällande ordning tillerkänns hon i regel lön för tio år. Enligt förslaget skulle, om dödsboet gör preskriplionsinvändning, lön kunna dömas ut för endast tre år.

Enligt uiredningen lorde det för åtskilliga människor framstå som stö­tande, om man går miste om rätten till en fordran bara därför all man av hänsyn till en närstående persons faktiskt eller förment besväriiga si­tuation under några år har underiåtit att skrida till rättsligt förfarande eller att kräva vederbörandeett skriftligt erkännande-ett muntligt erkännande tor­de inle ha stort praktiskt värde. Blir lagförslaget tillämpligt på privatlivets ford­ringar, kan det komma atl gynna förslagna personers möjligheter atl bli kvitt stora skulder genom atl utnyttja annans godtrogenhet och tillgivenhet. Även om en lag om treårig preskriptionstid för förfallna fordringar skulle åtföljas av en omfattande upplysningskampanj, är det osäkert om denna skulle få tillräck­lig genomslagskraft i nu berörda relationer.

Köplagsutredningen erinrar om alt ett viktigt syfte med den föreslagna reformen är att förkorta preskriptionstiden. De föreslagna bestämmelserna innebär emellertid inte att preskriptionstiden alltid blir kortare än enligt gällande rätt. Förslaget kan i själva verket leda till en föriängning av pre­skriptionstiden i vissa fall, nämligen om en fordran förfaller lill betalning mer än sju år men mindre än tio år efter sin tillkomst. Att ha två olika preskriptionsregler, en som beror av om en fordran är förfallen och en annan som beror av om den inte är förfallen, med olika regler för hur preskrip­tionsavbrott kan ske, torde kunna bereda avsevärda svårigheter för berörda parter, särskilt som del inte alltid är lätt alt avgöra om en fordran skall anses vara förfallen eller inte. Det kan därför ifrågasättas om det inte vore en rättstekniskt bättre lösning att ha den konstruktionen all en fordran preskriberas tio år från tillkomsten men alltid tre år efter det att den har förfallil till betalning-ellerannan händelse harinlräffat som är bättre ägnad au utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden.

När del gäller köpförhållanden lorde preskriptionen av förfallna fordringar och av fordringar som i och för sig förfaller vid anfordran men ännu inte har förfallit ha störst betydelse. Som framhålls i promemorian kan det i många fall vara problematiskt att avgöra när en fordran skall anses ha kommit


 


Prop. 1976/77:5                                                76

till. Men det kan vara än mer problematiskt atl avgöra när en fordran förfaller till betalning. Att använda förfalloliden som utgångspunkt för preskription ger anledning lill betänkligheter när det galler fordringar som förfaller vid anfordran. Av denna typ är det stora flertalet fordringar pä betalning av priset vid köp, tjänster och liknande prestationer. Enligt den konstruktion som synes allmänt godtagen är en sådan fordran inte förfallen förrän krav har skett, trots atl krav kan ske närhelst borgenären önskar. Fordringen kan sålunda vara "latent förfallen" under en lång lid, men preskriptionstiden börjar inte löpa förrän fordringen är "öppet förfallen". En föratsättning för att preskriptionstiden skall börja löpa torde vidare vara att kravet har nått gäldenären. Uppstår tvist om huravida fordringen har preskriberats, kan det sålunda vara till gäldenärens förmån att göra gällande att han har blivit krävd på betalning vid en tidig tidpunkt, eftersom preskription då kan ha inträtt. Omvänt kan del vara till borgenärens fördel att göra gällande att han inte har framställt krav förrän jämförelsevis sent eller att kravet inte har nått gäldenären. Ett sådant resultat synes föga tillfredsställande. Ett annat, närmast paradoxall, resultat är alt en gäldenär som i föriitan på pre­skriptionsregeln har kastat bort kvitton på eriagd betalning efter tre år kan finna att han ändå inte är på den säkra sidan, därför att han saknar bevis för vid vilken tidpunkt han har blivit krävd av borgenären. Enligt utred­ningens mening är det lämpligt att precisera eller ändra regeln om pre­skriptionstidens utgångspunkt så atl de konsekvenser som nu har nämnts undviks. 1 del sammanhanget påpekar uiredningen all den tyska rätlen har en helt annan konstruktion än den nu föreslagna, nämligen att ut­gångspunkten för preskription normalt är "die Entsiehung des Anspruchs". När det gäller fordringar på priset vid köp anses denna regel innebära alt preskriptionstiden börjar löpa när köpet avslutas.

Köplagsutredningen framhåller vidare all reklamalionsreglerna i köplagen medför att många frågor som annars skulle behöva bedömas enligt pre­skriptionsregler inte aktualiseras, därför atl en part har föriorai sin talan redan genom underiåtenhet atl reklamera. När det gäller priset finns dock ingen regel om reklamation e. d. som skulle minska betydelsen av pre­skriptionsregeln. Uiredningen anser del möjligt eller rent av sannolikt, främst med tanke på köp utan affärsmässig karaktär, atl det kan finnas skäl för en kort preskriptionstid vars främsta syfte är atl befria köparen från att bevara kvitton. Beaktas bör emellertid alt, bortsett från kontantköp över disk, de flesta betalningar av priset vid köp torde utgöra s. k. bokbetalningar. Även om gäldenären inte har sparat kvitton torde betalningen, om tvist skulle uppslå, kunna spåras ganska lång tid efter del att betalningen har skell genom att transaktionen finns antecknad hos bank, poslgirokontoret e. d. Preskriptionsregeln blir då onödig.

Konsumentverket uttalar att den föreslagna korttidspreskriptionen är ägnad att i viss mån förbättra konsumentens ställning. Liksom bl. a. köplagsut-


 


Prop. 1976/77:5                                                       77

redningen framhåller konsumentverket emellertid att gäldenären fortfarande löper risk att få betala två gånger när del gäller fordringar som förfaller till betal­ning vid anfordran eller efter uppsägning. Sådana fordringar torde främst före­komma på konsumentljänslsidan. Den ökade användningen av automatiserad kravbehandling och försäljning av fordringar lill särskilda företag kan öka ris­ken för att sådana situationer inträffar. Enligl verkels mening är del därför av vikt att försöka skapa bevisreglereller andra bestämmelser som ger konsumen­ten ett bättre skydd mot obefogade krav.

Konsumentverket anser vidare att det finns skäl som talar för att kon­sumenten som borgenär bör skyddas av regler som medger en längre pre­skriptionstid än som föreslås i promemorian. Del händer t. ex. all present­kort, tillgodokvitton o. d. inte görs gällande ens under den tioåriga pre­skriptionstiden. Detta beror ofta på alt del är fråga om sällanköpsvaror, exempelvis hos en guldsmedsaffär, eller atl konsumenten har flyttal lill en annan ort. Sparande på bankräkning med års- eller halvårsuppsägning utnyttjas ibland för att betala lån som avser köp av dyrare kapitalvaror. Det förekommer atl kontoinnehavaren i sådana fall haren fortlöpande upp­sägning liggande hos banken. Konsumenten är knappast beredd på alt detta kan leda till att en treårig preskriptionstid börjar löpa efter uppsägningstidens utgång, om han inte lyfter det uppsagda beloppet. Den i förslaget angivna möjligheten atl träffa avtal om föriängning av preskriptionstiden kan inte anses utgöra ett tillräckligt skydd för konsumenten i sådana fall. Vidare förekommer det att bankböcker bevaras under mycket lång tid utan att vare sig uttag sker, räntebesked begärs eller saidobesked lämnas. 1 sådana fall kan t. o. m. en tioårig preskriptionstid vara för kort. 1 nu angivna si­tuationer bör enligt verkets mening övervägas atl införa ell bättre kon­sumentskydd, även om bestämmelser om längre preskriptionstid i detta avseende kan komma att strida mot principen om enkla, enhetliga och entydiga regler.

LO tillstyrker promemorieförslaget såvitt angår fordringar i konsument­förhållanden. Däremot anser LO, som tidigare nämnts, att förslaget medför nackdelar för arbetstagarparten i anställningsförhållanden. Hittillsvarande erfarenheter visar all en tioårig preskriptionstid är välbehövlig i sådana för­hållanden. Olägenheterna med bevisning så långt efter en fordrans tillkomst är inte större än all de med relativ lätthet kan övervinnas. Från medlems­förbund finns erfarenhet av att ostridiga lönefordringar inte har blivit reg­lerade på många år beroende på att arbetsgivaren har övertygat den anställde om att allt har varit i sin ordning. Först när den fackliga organisationen har filt kännedom om missförhållandet har rättelse kunnat ske, i många fall beträffande förfallna lönefordringar för många år tillbaka i tiden. Lik­nande erfarenheter finns beträffande inomobligatoriska skadeståndsanspråk, där medlemmen har ansett det vara utsiktslöst atl driva anspråket. Även i sådana fall har de fackliga organisationerna med hjälp av juridisk expertis


 


Prop. 1976/77:5                                                                  78

kunnat rätta till felbedömningar gjorda många år tidigare av den anställde. Mot bakgrund av det anförda förordar LO en tioårig preskriptionstid be­träffande inomobligatoriska skadeståndsanspråk, lönefordringar och andra fordringar häriedda ur anställningsförhållanden.

KF har en viss förståelse för att en förkortning av preskriptionstiden kan vara motiverad när det gäller s. k. vardagsskulder. Fordringar i andra för­hållanden är däremot oftast av mer speciell karaktär. Bevisning rörande en sådan fordran bevaras med viss omsorg, och viltnesbevisning kan med viss säkerhet åberopas även efter längre tid med hänsyn till de speciella omständigheterna. För sådana fordringar är regeln om tioårig preskription inte någon belastning ulan snarare en säkerhet. För fordringar mellan andra än näringsidkare och konsumenter skulle alltså den nuvarande tioåriga pre­skriptionstiden i och för sig kunna bibehållas. För vardagslivels fordringar mellan näringsidkare och konsumenter skulle däremot en kortare preskrip­tionstid, t. ex. tre år, kunna tillämpas. Mol en sådan uppdelning i skilda preskriptionstider talar emellertid starka skäl, lika väl som mol den i pro­memorian gjorda uppdelningen med hänsyn till om en fordran är förfallen eller inte. KF anser att en enhetlig preskriptionstid som löper från fordringens tillkomst men som förkortas i förhållande till vad som nu gäller, förslagsvis till fem år, är att föredra, om en ändring över huvud taget kan anses moti­verad.

RSV framhåller alt ambitionen att tvinga fram en avveckling av ford­ringsförhållanden inom rimlig tid måste vägas mot rättsordningens självklara plikt att i möjligaste mån verka för att föreliggande förpliktelser fullgörs, så att det inte onödigtvis underiättas för mindre nogräknade gäldenärer att i häg­net av preskriptionsinstitutel dra sig undan sina skyldigheter. Mot bak­grund härav kan ifrågasättas om en preskriptionstid på tre år för förfallna fordringar är väl avvägd. 1 fråga om s. k. vardagslivels fordringar förefaller liden enligt RSV lämplig. Beträffande andra slag av fordringar kan däremot göras gällande att tiden är väl kort, särskill belräffande domfästa fordringar och skuldebrevsfordringar. I synnerhet belräffande sådana fordringar kan del sättas i fråga om det inle är onödigt betungande för borgenären att behöva föranstalta om preskriptionsavbrott vart tredje år. En sådan ordning torde kunna innebära ölägenheter också för gäldenären. En lämpligare pre­skriptionstid för fordringar av delta slag är enligl RSV:s mening fem år. Med hänsyn till de gränsdragningsproblem som enligt promemorieförslagel skulle uppkomma om olika preskriptionstider tillämpades för olika slag av förfallna fordringar föreslår RSV en preskriptionslid om fem år för alla slag av förfallna fordringar.

Enligt kronofogdemyndigheten 1 Stockholm lorde det vara uppenbart atl de föreslagna reglerna kommer att medföra alt borgenärer i ökad omfattning till olägenhet både för sig själva och för gäldenärerna begär verkställighet enbart för atl behålla rätten alt kräva ut en fordran. Bl. a. med hänsyn


 


Prop. 1976/77:5                                                       79

till sådana ogynnsamma verkningar finns det enligt kronofogdemyndigheten fog för all överväga om inle åtminstone den treåriga preskriptionstiden borde förlängas lill förslagsvis fem år, dvs. ungefär samma lid som i allmänhet gäller för restförd skatt.

Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller att kort preskriptionstid kan främja klarhet i fordringsförhållanden och motverka osund kreditgivning, eftersom borgenären tvingas begära betalning relalivt snart efter förfallo­dagen och gäldenären härigenom bereds tillfälle att framställa eventuella invändningar på ett så tidigt stadium alt man kan undvika bevissvårigheter. Däremot är det enligl föreningens mening knappast möjligt atl utforma preskriptionstiderna så, all man härigenom kan skydda gäldenären mol orätt­mäliga krav, utan sådana krav får motverkas genom samhällets utvidgade rättshjälp. Alltför snävt tilltagna preskriptionstider kan vara olämpliga, efter­som de kan fresta gäldenärer atl söka undandra sig sina förpliktelser. För­eningen noterar att de flesta skattefordringar även i fortsättningen kommer alt vara underkastade uppbördslagens regel om femårig preskription, som enligt föreningens mening är väl avvägd. Önskvärd enhetlighet mellan civila fordringar och skattefordringar skulle nås, om också den allmänna preskrip­tionstiden bestämdes till fem år. Den föreslagna treårsregeln flr dock be­dömas innebära måttliga nackdelar och kan godtas. Vidare föreslår förening­en en översyn av preskriptionsreglerna för de skatter och offentligrättsliga av­gifter som hittills har följt den allmänna lioårspreskriplionen.

Ocksä Skånes handelskammare erinrar om den femåriga preskriptionstiden enligt uppbördslagen. Även om handelskammaren i och för sig kan ansluta sig till de skäl som har anförts för promemorieförslagets bestämmelse om Ireårspreskription, framstår del från principiell synpunkt som naluriigt att preskriptionstiden också för civila fordringar i allmänhet fastställs till fem år efter förfallodagen. För en femårig preskriptionstid talar också praktiska skäl, särskilt i belysning av den skärpning som de föreslagna reglerna om preskripiionsavbrotl skulle innebära för borgenären. Vid tvist mellan två parter om det berättigade i ett anspråk är det sålunda uppenbart atl partema är i behov av tid för utredningar och förhandlingar. Erfarenheten visar att en treårig preskriptionstid härvid många gånger kan vara alltför kort, speciellt i internationella rättsförhållanden. Klart är också atl den föreslagna regeln om föriängning av preskriptionstiden inle på ett tillfredsställande sätt löser de antydda problemen, eftersom den regeln förutsätter alt parterna är ense om föriängning. Mol bakgrand av det sagda förordar handelskammaren att den föreslagna treårspreskripiionen utsträcks till fem år.

MRF förklarar sig i och för sig inte ha någon invändning mot att pre­skriptionstiden förkortas men ifrågasätter om inle förslagel har gått väl långt i detta avseende. Det synes enligt förbundet vara skäl att överväga om det inte skulle vara bättre att endast förkorta preskriptionstiden och bibehålla del nuvarande systemet i övrigi. Införandet av en treårig preskriptionstid


 


Prop, 1976/77:5                                                80

med utgångspunkt från förfallodagen nödvändiggör ett flertal komplette­ringsregler som gör att den föreslagna lagen blir tämligen komplicerad och svårhanteriig.

Även Finansieringsföretagens förening är skeptisk mol de föreslagna be­stämmelserna om Ireårspreskription och om rättslig åtgärd för preskriptions-avbrott. Enligl föreningen synes flertalet av de skäl som i promemorian åberopas till stöd för en förkortning av preskriptionstiden utgöra argument för all ha en till tiden begränsad preskriptionslid och inte för all förkorta den gällande preskriptionstiden. De närmare skälen till att promemorian stannar för just tre år och inte i stället lika gärna t. ex. fem eller tio år redovisas ime. Vad beträffar fordringar som rör den dagliga hushållningen o. d. gäller redan nu vid kontantköp alt gäldenären inte behöverspara kvitton föratt freda sig mot nytt krav. Emellertid finns i taxeringslagen och förslaget till bokföringslagsärskildabeslämmelserombevarandeav handlingar. Såväl kon­sumenter som näringsidkare är således enligt föreningen skyldiga atl i många fall bevara kvitton och andra handlingar som vanligen utgör bevismedel. Mot den bakgrunden framstår en förkortning av preskriptionstiden till tre år som mer eller mindre meningslös från praktisk synpunkt. Föreningen hävdaratt en så kraftig förkortning av preskriptionstiden som till tre år med krav på rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott måste innebära att ett ökat antal fordringar pre­skriberas. Den verksamhet som bedrivs av föreningens medlemmar kommer att påverkas på olika sätt. En treårig preskriptionstid framstår ofta som alltför kort såväl vid leasing som vid factoring. En så kort preskriptionslid kan också medföra onödiga förluster för företag som refinansierar avbetalningskontrakt eller bedriver kontokreditverksamhet.Trotsattföreningeninteharkunnat fin­na några mer praktiska eller sakliga skäl fören ändring vill föreningen dock inte motsätta sig en förkortning av preskriptionstiden. Möjligen kan den nuvarande tioårstiden allmänt sett framstå som onödigt lång. Föreningen föreslår dock att preskriptionstiden bestäms till fem ä sex år och att en samordning sker med be­stämmelserna om arkivering o. d. i taxeringslagen och bokföringslagen.

SAF, som ansluter sig till företagarorganisationernas yttrande, erinrar där­utöver om atl det på arbetsmarknaden sedan lång lid tillämpas förhandlings-och taleregler som inle har beaktats i promemorieförslaget. Den ursprungliga grunden till den åsyftade avialsregleringen är huvudavtalel mellan SAF och LO. Detta har följts av motsvarigheter på tjänstemannaområdét och inom andra sektorer, t. ex. stat och kommun. Avtalsregleringen rörande för­handlingsordning och taleregler har i sista hand blivit mönsterbildande också för lagstiftaren. Härvidlag hänvisas till 54-59 §§ i arbetsrältskommitténs förslag till lag om förhandlingsrätt och kollektivavtal. SAF framhåller att huvudavtalens förhandlings- och taleregler i jämförelse med promemorie­förslagets treårsperiod kan leda till såväl förkortning som föriängning av den tid inom vilken obligationsrältsliga anspråk kan vinna beaktande vid domstol. Skulle promemorieförslagel mol SAF:s uppfattning läggas till grund


 


Prop. 1976/77:5                                                       81

för lagstiftning, måste tillses alt lagstiftningen anpassas också lill de nämnda kollekiivavtalsreglerna.

TCO, som tillstyrker promemorieförslagel, anser att detta är oklart på en punkt. Av förslaget framgår sålunda inle klart i vad mån del skall vara tillåtet all träffa avtal om kortare preskriptionslid än den föreslagna. Be­stämmelserom kortare preskriptionstid kan förekomma i kollektivavtal mel­lan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer angående förhandlingsordning vid framställande av anspråk enligt kollektivt eller enskilt avtal. Med hänsyn lill att dessa bestämmelser är väl etablerade och inarbetade hos arbetsmark­nadens organisationer utgår TCO från atl bestämmelserna om preskriptions­tider i den föreslagna lagen inle skall lägga hinder i vägen beträffande sådana anspråk. Det bör alltså enligt TCO:s mening även framgent vara möjligt att med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller god­känts av organisation som är att anse som huvudorganisation bibehålla så­dana bestämmelser.

5.2.2 Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m.

Som tidigare har nämnts anser några remissinstanser atl en treårig pre­skriptionstid är alltför kort när det gäller skuldebrevsfordringar och domfästa fordringar. RSV framhåller sålunda alt en treårstid för sådana fordringar kan medföra ölägenheter för både borgenären och gäldenären. En lämpligare preskriptionstid för fordringar av det slaget är enligt RSV:s mening fem år. Med hänsyn till de gränsdragningsproblem som kan uppstå, om olika preskriptionstider gäller för olika slag av fordringar, förordar verket dock inte några särregler för skuldebrevsfordriiigar och domfästa fordringar utan föreslår i stället en femårig preskriptionstid för alla förfallna fordringar.

Svenska bankföreningen anser alt risken för att gäldenärerna åsamkas rätts­föriuster genom att bevismaterial går föriorai torde vara ganska ringa när det gäller fordringar på grand av skuldebrev eller andra skriftliga utfästelser. Med hänsyn härtill och till borgenärernas intresse av atl inle behöva avbryta preskription alltför ofta framstår enligt bankföreningen en femårstid som lämpligast i fråga om sådana fordringar. Däremot anser föreningen att över­vägande skäl talar för en treårig preskriptionstid när det gäller fordringar som grundar sig på kreditköp i butiker och andra vardagslivets fordringar. Eftersom det torde vara svårt att åstadkomma en klar gränsdragning mellan de båda kategorierna av fordringar vill föreningen därför inte motsätta sig atl preskriptionstiden enligt huvudregeln bestäms till tre år.

MRF uttalar att de skäl som enligt promemorian talar för en treårig pre­skriptionstid inte synes övertygande när det gäller fordringar som har fast­ställts genom dom eller varit föremål för verkslällighetsåtgärd. Om bor­genären underiåter alt vidta åtgärder för atl fl betalt för en sådan fordran, torde det inle sällan bero på alt han inte vet var gäldenären finns. För


 


Prop. 1976/77:5                                                                 82

detta fall innehåller promemorieförslagel en regel som i viss utsträckning skyddar borgenären. Men skälet kan också vara atl gäldenären har dålig ekonomi, varför borgenären i medvetande därom låter saken vila. För ett allmänt betraktelsesätt torde det enligt MRF framstå som egendomligt och otillfredsställande atl en auktoritativt fastställd fordran skulle preskriberas efter så kort lid som tre år. Delta synes kunna leda lill rällsföriusl för borgenären och molsvarande omotiverad fördel för gäldenären. En bättre lösning vore enligl MRF all låta domfasta fordringar o. d. preskriberas först efter utgången av den tioåriga preskriptionstiden. Samma preskriptionstid bör kunna gälla för underhållsfordringar som grandas på utmätningsbart avtal. På del sättet blir preskriptionstiden densamma för underhållsfordringar, oavsett om de har bestämts genom dom el ler avtal.

Enligl Svenska bankföreningen kan systemet all knyta olika långa pre­skriptionstider till förfallodagen resp. fordringens tillkomst leda till tolk­nings- och tillämpningssvårigheter i bankernas verksamhet. Ett standardfall i affärsbankernas utlåningsrörelse är att gäldenären undertecknar en revers enligt vilken fordringsbeloppet förfaller till betalning en viss angiven dag. I regel är det emellertid förutsatt att kredittiden skall föriängas successivt utan att detta dock har överenskommils på ett sådant sätt att banken kan anses juridiskt bunden av ett åtagande om föriängning. 1 reversen kommer detta till uttryck genom en klausul som innebär att, om banken medger föriängning och annat därvid inte anges, förfallodagen skall flyttas fram med den tid som anges i reversen, i regel tre eller sex månader, dock alt upplupen ränta skall betalas på den tidigare bestämda förfallodagen. 1 all­mänhet avtalas vid kredittidens början också att gäldenären, om föriängning kommer till stånd, vid varje föriängningstillfälle skall amortera ett visst minsta belopp. Ofta finns säkerhet för krediten i form av borgen.

Den första tolkningsfrågan avser sådana situationer då allt går i sin ordning och föriängningar successivt kommer till stånd. Löper då en tioårig preskrip­tionstid från tillkomstdagen även efter det att föriängning har skett eller löper en treårstid från varje dag då betalning av ränta eller amortering jämte ränta har skett? Bankföreningen utgår från att en tioårstid skall anses löpa från lill­komstdagen även efter det att successiva föriängningar har förekommit. Detta är av särskild betydelse i fråga om bankens förhållande till en borgensman som inte särskilt har erkänt fordringen. Om treårsregeln gällde, skulle banken vara tvungen att vart tredje år avkräva borgensmannen ett erkännande eller företa annan preskriptionsavbrytande åtgärd mot honom. En sådan ordning skulle uppenbariigen vara synneriigen opraktisk, särskilt som krediten löper på förat-satt vis.

Den andra tolkningsfrågan avser sådana fall då betalningsförsummelse inträffar och banken därför efter en tid säger upp hela krediten till betalning. Leder detta till indrivning, uppstår inga särskilda problem. Men träffas i stället uppgörelse med gäldenären, vilket är mycket vanligt, uppslår frågan


 


Prop. 1976/77:5                                                       83

hur situationen skall betraktas i preskriplionshänseende. Uppgörelsen lorde i allmänhet gå ut på atl banken accepterar en för sen betalning och all parterna kommer överens om att återgå till den ordning för kreditens av­veckling som förutsattes före betalningsförsummelsen. Banken frånfaller således sin uppsägning och del återstående kreditbeloppel är inle längre förfallet till betalning. Bankföreningen förutsätter att delta innebär atl den tioåriga preskriptionstiden från tillkomstdagen åter är tillämplig tills något belopp förfaller lill betalning.

Bankföreningen lar också upp frågan vad som skall gälla i förhållande till borgensmannen, om banken efter en betalningsförsummelse har sagt upp hela krediten till betalning också gentemot honom. Sker indrivning uppstår inte heller i förhållande lill borgensmannen några särskilda problem. Men träffar banken en sådan uppgörelse med huvudgäldenären som nyss har beskrivits uppslår frågan vad som skall gälla gentemot borgensmannen. Bankföreningen förutsätter atl den tioåriga preskriptionstiden från lill­komstdagen åter skall vara tillämplig även gentemot borgensmannen, efter­som del återstående kreditbeloppel inte längre är förfallet till betalning. Delta bör f. ö. gälla även om banken inte skulle ha sagt upp krediten också gent­emot borgensmannen. Den angivna ordningen framstår som logisk med hän­syn till borgensförpliktelsens accessoriska natur.

För bankerna är det enligt bankföreningen av stor betydelse att de angivna tolkningarna är riktiga med hänsyn lill den masshantering som det här är fråga om. Bevakningsrutinerna för bankernas 100000-tals krediter sköts med hjälp av ADB. Rutinerna skulle inte påverkas med de angivna tolk­ningarna. Skulle dessa emellertid inte vara riktiga, skulle ett betydande ma­nuellt arbete i ett stort antal ärenden H läggas ner på särskild preskrip­tionsbevakning. Detta skulle självfallet leda lill påtagliga kostnadsökningar.

För den händelse de angivna tolkningarna inte skulle vara riktiga, förordar bankföreningen bestämt alt uttryckliga regler med detta innehåll införs i den tilltänkta lagen. Skulle detta förslag inte vinna beaktande, anser bank­föreningen all endast en preskriptionsregel bör finnas, nämligen en regel om preskriptionstid räknad från lillkomstdagen. Preskriptionstiden skulle då behöva vara avsevärt längre än tre år. För detta fall anser bankföreningen att det är mest ändamålsenligt all behålla den nuvarande tioåriga preskrip­tionstiden från lillkomstdagen.

Även Sveriges föreningsbankers förbund anser atl de föreslagna bestäm­melserna medför problem i fråga om "rallande" skuldebrev, dvs. skuldebrev som formellt förfaller till betalning efter en mycket kort tid men som in­nehåller en automatisk föriängningsklausul. Förbundet diskuterar framför allt frågan om den treåriga preskriptionstiden vid föriängning skall räknas från den första förfallodagen eller från den successivt framflyttade förfal­lodagen. Räknas preskriptionstiden från den först bestämda förfallodagen, sker visseriigen preskripiionsavbrotl gentemot huvudgäldenären genom


 


Prop. 1976/77:5                                                84

kontinueriiga betalningar, men dessa har inte samma verkan gentemot bor­gensmännen. Banken skulle därför tvingas vidta preskriptionsavbrytande åtgärd gentemot borgensmännen redan efter tre år i fråga om ett lån som från början är avsett alt löpa kanske tio år eller mer. Eftersom förutsättningen för preskripiionsavbrotl gentemot borgensmännen enligl förslaget är att rätts­ligt förfarande har inletts mol huvudgäldenären, skulle banken för att inte föriora sin fordringsrält gentemot borgensmännen tvingas aktualisera in­friandet av skuldförbindelsen hos huvudgäldenären redan två och ell halvt år efter den första förfallodagen. Då grund för ett rättsligt förfarande sällan finns, skulle konsekvensen bli att bankerna tvingades skriva om samtliga skuldförbindelser med rallande förfallodagar för vilka borgensåtaganden utgör säkerhet. En sådan ändring är givetvis oacceptabel såväl ur lånekun­dernas som bankernas synpunkt. För bankernas del skulle förslaget innebära en fullständig förändring av såväl lånevillkor som de i stor utsträckning ADB-baserade hanteringsrutinerna. För lånekundernas del skulle förfarings­sättet förutom nyssnämnda olägenheter medföra kostnadsstegringar.

Förbundet anser att en rimligare tolkning av förslagel är att preskrip­tionstiden beräknas till tre år från den senaste förfallodagen såväl gentemot låntagaren som mol borgensmännen - som genom sin underskrift på re­versen har godkänt också föriängningsklausulen. Härigenom undgår man den allvariiga olägenhet som ligger i olika preskriptionstider gentemot hu-vudgäldenär och borgensmän och bevarar den accessorilet som bör finnas mellan huvud- och borgensförbindelse. För att inte lånetiden på grund av en sådan tolkning skall kunna utsträckas under obegränsad tid bör en sådan regel möjligen kompletteras med en supplemeniärregel om tioårig preskrip­tion. En sådan ordning skulle bättre överensstämma med nuvarande ordning och väl låta sig inpassas i bankernas rutiner.

Förbundet tar också upp frågan hur man bör bedöma den situationen då banken pågrand av betalningsförsummelse eller av andra skäl inte medger föriängning utan ser sig nödsakad att aktualisera hela betalningsskyldig­heten. Ofta kan en sådan fordran inle realiseras annat än efter lagsökning. 1 så fall löper givetvis preskriptionstiden från den dag banken inleder det rättsliga förfarandet. I många fall leder en sådan åtgärd till betalning av förfallna belopp, varefter krediten enligt nuvarande bankpraxis föriängs och följer de ursprangliga villkoren. Det vore beklagligt om de nya preskriptions­reglerna fick lill följd alt denna ordning bröts. Enligl förbundets mening bör ett avslående från all fullfölja ett rättsligt förfarande vara ulan betydelse i fråga om beräkning av preskriptionstid. En sådan åtgärd bör betraktas endast som ett temporärt avbrott i det normala skuldförhållandet.


 


Prop. 1976/77:5


85


5.2.3 Fordringar på bank o. d.

I del närmast föregående avsnittet har behandlats vissa remissinstansers synpunkter på frågor som bl. a. rör bankernas verksamhet, nämligen ban­kernas utlåning. I detta avsnitt tas upp synpunkter på preskriptionsbestäm-melsernas betydelse för bankernas inlåning.

Som tidigare har nämnts anför bankinspektionen betänkligheter mot all bestämmelserna i promemorieförslagel utan begränsning görs tillämpliga på bankfordringar, dvs. på medel som innestår på bankräkning. Framför allt kan den treåriga preskriptionstiden från förfallodagen enligl inspektio­nens mening medföra nackdelar för insätlarna. Den föreslagna treårstiden innebär ökade ölägenheter för insätlaren genom att han tvingas lill skärpt bevakning av all fordringen inle preskriberas och till oftare återkommande åtgärder för atl förhindra preskription. Samtidigt kan den förkortade pre­skriptionstiden innebära ett ökat besvär för banken som med tätare tids­mellanrum kan utsättas för rättsliga krav. Bankerna lorde inle utan ut­tryckliga lagregler kunna åläggas alt iaktta en längre preskriptionstid än den i lagen angivna. Den i promemorian angivna möjligheten atl avtala om föriängd preskriptionslid kunde i och för sig tänkas som en lösning på de berörda problemen. Bortsett från att vissa oklarheter torde föreligga i fråga om vad som borde omfattas av ett sådant avtal torde ett sådant dock inte kunna avtvingas bankerna. Med all sannolikhet skulle de dock inte utnyttja de nya bestämmelserna till sin förmån på insältarnas bekostnad.

På grand av del anförda anser inspektionen att den nuvarande tioåriga preskriptionstiden inte bör förkortas när det gäller förfallna bankfordringar. Om inspektionens synpunkter på denna punkt tillgodoses, nås den fördelen att ifrågavarande fordringar, vilkas volym är avsevärd, behandlas lika oavsett om de är förfallna lill betalning eller inle. Inspektionen förordar sålunda alt del i fråga om bankfordringar införs undanlagsbestämmelser med den angivna innebörden.

Åven.föisäkiingsinspektlonen, konsumentverket och föreiagaroiganisatloner-na anser all den föreslagna möjligheten att träffa avtal om föriängning av preskriptionstiden är otillräcklig när det gäller medel som innestår på bank­räkning. Försäkringsinspektionen förordar all den föreslagna bestämmelsen om föriängningsavial ersätts med en positiv specialregel i ämnet. Konsu­mentverket pekar, som har nämnts i avsnittet 5.2.1, på olika situationer där de föreslagna bestämmelserna kan vara till nackdel för konsumenter. Enligl verkets mening finns det bl. a. i fråga om bankfordringar skäl som lalar för att konsumenterna bör skyddas av en längre preskriptionstid än som föreslås i promemorian.


 


Prop. 1976/77:5                                                                  86

5.2.4 Preskriptionstidens utgångspunkt

Flera remissinstanser diskuterar frågor som rör utgångspunkten för pre­skriptionstiderna enligt promemorieförslagel. Från några håll framförs kritik mot förslagel atl ta en fordrans förfallodag lill utgångspunkt för en treårig preskriptionstid. Andra remissinstanser är kritiska mol de beslämmelser som föreslås belräffande utgångspunkten för lioårspreskriplionen.

Köplagsutredningen understryker, som tidigare nämnts, atl del kan vara problematiskt att avgöra när en fordran förfaller till betalning. I vissa fall, t. ex. när det gäller fordringar som grundas på ingrepp i annans rällssfär, torde man få räkna med all en fordran anses förfallen redan i och med att den uppkommer. Även andra tidpunkter, utöver den då anfordran eller krav sker, kan komma i fråga som förfallotid. Det kan därför vara osäkert vilken tidpunkt som rätisligen är avgörande för om en fordran skall anses förfallen. Följaktligen kan det vara ovisst för en borgenär när preskriptions­tiden börjar löpa. Den lid som borgenären har till sill förfogande för alt göra en fordran gällande kan då bli mycket kort.

Även Sveriges advokaisainfund, som avstyrker den föreslagna förkortning­en av preskriptionstiden, anser att en fordrans förfallodag kan vara svår att bestämma. Detsamma kan visseriigen gälla också beträffande lill­komstdagen. Eftersom förfallodagen bildar utgångspunkt fören så kort pre­skriptionstid som tre år, är del dock nödvändigt att ganska exakt kunna bestämma förfallotiden. Vid en tioårig preskriptionstid blir det knappast lika nödvändigt atl kunna bestämma tillkomstdagen.

Både köplagsutredningen och advokatsamfundet framför kritik mot den föreslagna bestämmelsen all preskriptionstiden, när en fordran skall anses förfallen på grand av gäldenärens försummelse eller liknande förhållande, skall räknas från den dag borgenären gör förfallogranden gällande. De anser att bestämmelsen, särskilt ullrycket "liknande förhållande", är oklar lill sin innebörd.

Den kritik som framförs beträffande utgångspunkten för den tioåriga pre­skriptionstiden tar framför allt sikte på den särskilda bestämmelse som fö­reslås i fråga om villkorade fordringar. Flera remissinstanser hävdar, som närmare skall behandlas i det följande, att bestämmelsen liksom de exempel på dess tillämpning som ges i promemorian innebär betydande avvikelser från vad som gäller f n.

Sveriges advokatsamfund uttalar att uttryckssättet i den ifrågavarande be­stämmelsen synes för obestämt och kan leda till svårigheter i rättstillämp­ningen. De exempel på olika omständigheter som ges i motiven synes inte täckas av ordalagen i lagtexten, t. ex. kontraktsbrott, skadeeffekter på grund av underiåtenhet att handla, i framtiden uppkommande skador o. d. Efter­som inträffandel av en fördröjd skadeeffekt innefattas i uttrycket "atl viss omständighet inträffar", kan regeln dessutom medföra ett ansvar under


 


Prop. 1976/77:5                                                       87

avsevärd lid för t. ex. byggmästare och konsulter saml vid produkt- och miljöskador etc. Del s. k. produktansvaret kan på grund av regeln komma att utsträckas till varans hela livslängd.

Skadeslåndskommiltén framhåller att det i svensk rätt är tämligen ovisst vad som skall anses utgöra förfallotid för skadeståndsfordringar. Del innebär en väsentlig oklarhet alt denna fråga inte har behandlats i promemorian. I nordisk rättsvelenskaplig litteratur har skadeslåndsfordringar ibland ansetts förfallna lill betalning i och med all skadan har uppkommit, och denna uppfattning har också hävdats i 1957 års betänkande om fordringspreskrip­lion. Detta skulle innebära att enligl promemorieförslagel treårspreskrip­iionen räknas från denna lidpunkt, om inte föriängning sker enligl särskilda regler. Kommittén utgör från alt promemorieförslagel har denna innebörd.

Skadeståndskommittén anser atl vissa invändningar kan riktas mol att man skulle räkna ireårspreskription från den lidpunkt då skadan uppkom­mer. När man har gjort gällande att en skadeståndsfordran bör anses förfallen redan vid denna tidpunkt, har detta närmast varit i den skadelidandes in­tresse, eftersom det bl. a. skulle medföra att ränta börjar löpa. Men en regel som tvingar den skadelidande att väcka talan redan inom tre år från skadans uppkomst kan inte sällan leda till olämpliga eller obilliga resultat. A andra sidan synes inte heller den i räntelagen angivna tidpunkten, dvs. när er­sättningskrav har framställts och vederböriig utredning lagts fram, lämplig som utgångspunkt för preskriptionsfristen, eftersom del många gånger kan vara oklart vilken utredning som skäligen kan begäras av borgenären.

Den föreslagna bestämmelsen om villkorade fordringar medför i förening med förslagets övriga bestämmelser atl den skadeslåndsskyldige måste räkna med krav avsevärd tid efter det att en skadegörande handling har företagits. I särskild grad gäller detta när handlingens effekt visar sig långt senare, som fallet kan vara t. ex. vid skada på grand av kemiska ämnen. F. n. lär skadeståndskrav i sådana fali liksom annars preskriberas tio år efter den skadeorsakande händelsen. Enligl förslagel skulle kraven kunna göras gäl­lande hur sent som helst, inte bara vid skada till sak och person utan även vid ren förmögenhetsskada, både i och utanför kontraktsförhållanden. Och även efter det skadan har uppkommit skulle preskriptionstiden kunna för­längas upp till 20 år.

Kommittén anser att goda skäl i och för sig kan anföras för alt den ska­delidande särskilt vid personskada skulle vara bibehållen vid sina ersätl-ningsmöjligheter också vid sent framträdande skador. De nuvarande reglerna är ingalunda tillfredsställande på denna punkt. Anser man alt ersättning bör utgå enligt skadeslåndsprinciper och inte exempelvis enligl en särskild försäkringsordning eller av statsmedel, är det emellertid ofrånkomligt alt väga borgenärens intressen mol gäldenärens. Del framstår som ett mycket överraskande inslag i en lagstiftning som syftar till en snabbare avveckling av fordringar atl en sådan väsentlig, delvis obegränsad, föriängning av pre-


 


Prop. 1976/77:5                                                88

skriptionsliden skulle införas. De konsekvenser som denna reglering skulle innebära bl. a. för oförsäkrade skadeståndsskyldiga och för ansvarsförsäk­ringsbolagens fondbildning har över huvud tagel inle berörts i promemorian. Problemen är mycket komplicerade, något som bl. a. har kommit fram vid del pågående arbetet inom Europarådet på en konvention rörande produktan­svar.

Enligt kommittén synes det av liknande skäl i hög grad tveksamt om promemorians ståndpunkt när det gäller omprövning av skadestånd enligl 5 kap. 5 § skadeståndslagen innebär en rimlig avvägning mellan parternas intressen. Förslagel medför också på denna punkt att den ansvarige aldrig skulle kunna känna sig säker för nya krav. Konsekvenserna kan bli allvariiga t. ex. för en oförsäkrad skadeståndsansvarig som för atl få saken ur världen har gått med på att betala ett väl tilltaget engångsbelopp och många år därefter utsätts för ett nytt krav på grand av samma skadefall. Man får också räkna med risken atl ansvarsförsäkringsgivarna utnyttjar sin möjlighet att genom speciella undanlagsklausuler frila sig från skyldighet att täcka sådana sent framställda skadeståndsanspråk som svåriigen kan beräknas i förväg, någol som kan ställa de ansvariga ulan möjligheter lill försäkrings­skydd i sådana fall.

Kommittén ifrågasätter vidare om de föreslagna preskriptionsreglerna är lämpade för sådant skadestånd i kontraktsförhållanden som inte avser per­sonskada. Här talar inte lika vägande skäl för atl skydda den skadelidande. Inte minst ter sig bestämmelserna säregna vid de talrika avtalstyper där regler om specialpreskriplion saknas, t. ex. fastighetsköp, hyra av lös egen­dom, entreprenad, reparationsavial och andra uppdragsavtal.

Mot bakgrand av det sagda anser kommittén alt frågan hur bestämmel­serna om skadeståndspreskriplion lämpligen bör utformas bör bli föremål för särskild utredning. Om promemorieförslaget läggs till grand för lag­stiftning vid den avsedda tidpunkten, finns del skäl alt genom särskilda bestämmelser om skadeståndsfordringar t. v. behålla ungefär nuvarande rättsregler i denna del. En tänkbar provisorisk lösning vore atl föreskriva all fordran på skadestånd under alla omständigheter preskriberas senast tio år efter den skadeorsakande händelsen. Vidare skulle fordran på skadestånd undanias från bestämmelsen om föriängning av preskriptionstid.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker promemorieförslagel såvitt angår skadeståndsfordringar. Enligl förbundets uppfattning synes för­slaget räkna med att skadeståndsfordringar endast kan bli föremål för lång­tidspreskription och att de normalt preskriberas tio år efter tillkomsten. För­bundet påpekar all del i den juridiska litteraturen brakar hävdas atl ska­deståndsfordringar i allmänhet förfaller samtidigt som de uppkommer. För­bundet erinrar vidare om alt dröjsmålsränla enligt den nya räntelagen utgår på skadeståndsfordringar som inle betalas en månad efter det alt krav har framställts och skälig utredning förebragts. Om man definierar förfallotid


 


Prop. 1976/77:5                                                       89

som den tid vid vilken gäldenären skall prestera för alt inga påföljder skall inträda, kan på visst sätt den i räntelagen angivna lidpunkten numera be­tecknas som skadeslåndsfordringens förfallotid. Lagtexten synes sålunda böra förtydligas för att resultatet skall bli det som förslaget uppenbariigen räknar med.

Förbundet diskuterar också förslagel alt fordran på ersättning för en skada som inträffar vid en framskjuten tidpunkt skall anses tillkommen först när skadeeffekten uppstår. Delta skulle enligt förbundet innebära ett i liden obegränsat ansvar för t. ex. produkt- och miljöskador, skador i konsull-och entreprenadverksamhet saml skador inom sjukvården. För verksam­heter där sådana "dröjande skador" har visat sig vara frekventa och typiska har försäkringsbolagen inom ansvarsförsäkringen internationellt funnit alt man även när preskriptionen löper från skadeorsakandel inte tillfredsstäl­lande kan behärska risken genom en avläckning enligl den s. k. orsakande-teorin, som innebär atl försäkringen läcker skador som har orsakals under försäkringsliden. Man har alltmer övergått lill en avläckning enligl den s. k. uppläcktsteorin, som innebär alt försäkringen täcker skador som har upptäckts inom försäkringstiden. Produkt- och konsultansvarsförsäkring lik­som den speciella miljöskadeförsäkring som är under utveckling meddelas i allmänhet enligt uppläcktsteorin. Skall skadeståndspreskription räknas från den tidpunkt då effekten av en skadegörande handling inträder medför detta att en företagare måste upprätthålla och bekosta försäkringsskydd inte bara för den lid då han bedriver verksamhel - samt för liden därefter tills pre­skription inträder - utan därutöver för den oöverskådliga framtid då ska­deeffekter kan inträffa. Sker inte detta får en skadelidande inte någon be-lalningsansvarig atl vända sig mot om ett företag upphör.

Enligt förbundet är det synneriigen intrikat att lösa preskriplionsfrågorna i samband med de "dröjande skadorna", vilkel inte minst arbetet inom Europarådels expertkommitté angående produktansvar visar. 1 del förslag som kommittén nyligen har lagt fram har preskriptionstiden bestämts till tio år från den dag då "the producer pul into circulation the individual product which caused the damage". I direktiv rörande harmonisering av lagstiftningen om produktansvar inom EG-länderna talas om en liknande utgångspunkt för preskriptionstiden.

Vad beträlTar de uttalanden som i promemorian görs beträffande pre­skriptionstidens beräkning i samband med omprövning av skadestånd enligt skadeståndslagen påpekar förbundet bl. a. att redan möjligheten all utan tidsbegränsning framställa anspråk måste beaktas av försäkringsbolagen när de gör avsättningar i ersätlningsreserven. Detta kan medföra svårigheter och dessutom kostnader som ytterst drabbar försäkringstagarna.

Även företagarorganisationerna påpekar atl förslagel atl ett anspråk på grand av skadegörande handling skall anses tillkommet först när ska­deeffekten uppstår inte överensstämmer med hittillsvarande tillämpning av


 


Prop. 1976/77:5                                                90

civilrätlsliga principer på området. Detsamma gäller förslaget atl en fordran som grandar sig på kontraktsbrolt skall anses tillkommen först när kon-Iraktsbrotlet sker. Enligt gällande rättsuppfattning hänförs en sådan fordrans tillkomst till lidpunkten för avtalets ingående. Enligt den mening som fram­förs i promemorian skulle anspråk grundade på kontraktsbrott eller ska­degörande handling vara oberörda av preskription innan konlraktsbroltet sker resp. skadeeffekten inträder. Detta skulle i fråga om vissa skadetyper innebära ett i tiden obegränsat ansvar. Del är dock svårt att föreställa sig all delta är åsyftat. Organisationerna anser atl de angivna förmenta bristerna i förslagel eller motiven möjligen i viss mån kan avhjälpas genom alt lag­texten ändras så, att en fordran som är beroende av atl en viss omständighet in­träffar skall anses förfallen tidigast när detta sker.

Införs en sådan bestämmelse, krävs enligl organisationerna särskild upp­märksamhet på dess förhållande lill den i promemorieförslaget intagna be­stämmelsen att preskriptionstiden, när en fordran skall anses förfallen på grund av gäldenärens försummelse eller liknande förhållande, skall räknas från den dag borgenären gör förfallogrunden gällande. Enligl organisatio­nerna är det knappast försvariigt eller ens möjligt att göra någon skillnad i preskriplionshänseende mellan det fall alt ett anspråk grandas på en särskild förfalloklausul i ell avtal och det fall att allmänna regler om hävning och skadestånd i kontraktsförhållanden skall tillämpas. Ännu svårare synes det vara all som i promemorian hävda en skillnad mellan anspråk grundade på en förfalloklausul och anspråk grundade på en vitesklausul. Organisa­tionerna delar visseriigen uppfattningen att en fordran som lill följd av gäl­denärens försummelse i förening med en förfalloklausul i sin helhet har förfallit till betalning inte skall vara underkastad Ireårspreskription, om bor­genären överser med betalningsförsummelsen och underiåter atl kräva be­talning i enlighet med förfalloklausulen. Det kan emellertid ifrågasättas, om det inle krävs en särskild bestämmelse härom. Inget lär hindra att en borgenär uttryckligen förklarar att han inle gör en viss förfallogrund gällande, och i så fall kan fordringen inle heller anses förfallen. En sådan viljeförklaring bör liksom andra viljeförklaringar kunna ske konkludent eller genom pas­sivitet. Har borgenären ännu inle efter tre år gjort min av alt vilja ha betalt i enlighet med förfalloklausulen, måste han väl anses ha avstått från att göra förfallogrunden gällande. Del innebär alltså atl fordringen inte är för­fallen. Införs emellertid en uttrycklig bestämmelse i detta avseende, synes del svårt att förklara varför andra kontraktsbrott inte skulle behöva åberopas för alt den därpå grundade fordringen skulle anses förfallen.

Organisationerna anser atl valet av förfallodagen som utgångspunkt för pre­skriptionstiden även på andra sätt leder till stor osäkerhet, särskilt närdet gäller att avgöra vilka fordringarsom är förfallna redan vid sin tillkomst och vilka som är förfallna först vid anfordran. Detta gäller bl. a. skadeståndsfordringar, såväl utomobligaloriska som inomobligaloriska. De föreslagna principerna medför


 


Prop. 1976/77:5                                                       91

dessutom den olägenheten att olika utgångspunkter för fristberäkningen kan komma atl gälla för skilda delar av ett skadeståndsanspråk.

Även Skånes handelskatnmare påpekar all den i promemorian uttryckta uppfattningen om när ett fordringsanspråk skall anses ha kommit till i åt­skilliga fall avviker från vad som anses gälla i dag. Som exempel nämns fordran på grund av kontraktsbrott och ulomobligaloriskt skadeståndsan­språk. Enligl handelskammarens mening är det mot bakgrund härav nöd­vändigt atl hela denna problematik belyses närmare under det fortsatta lag­stiftningsarbetet. Målsättningen bör därvid vara att förhindra att denna be­tydelsefulla frågeställning kommer att bedömas på olika sätt inom skilda rättsområden.

Flera remissinstanser uppmärksammar sambandet mellan preskriptions-besiämmelsemaoch särskilda reklamationsregler. Köplagsutredningen påpekar sålunda att reklamationsbestämmelserna i köplagen medför atl många frågor om preskription inte aktualiseras, därför att en part har föriorai sin talan redan genom underiåtenhet atl reklamera.

Har säljaren underiåtit all leverera gods och framställer köparen krav på leve­rans, kan det enligl köplagsutredningen ifrågasättas om köparen skall kunna mötas av preskriptionsinvändning. Jusl på denna punkt ärdockfrågansom re­gel av mindre betydelse, eftersom köparen enligt 26 § köplagen måste reklame­ra för att vara bibehållen vid sin rätt att kräva fullgörande. 1 detta sammanhang uttalar utredningen att det i fråga om preskription av köpares anspråk inte finns anledning att göra skillnad mellan leveransavtal och köp av bestämt gods, en ståndpunkt som delas av konsumentverket,

Köplagsutredningen påpekar vidare atl, om tvist uppstår mellan säljare och köpare, t. ex. på grund av påstått dröjsmål från säljarens sida eller vid fel i godset, leder de föreslagna bestämmelserna till olika preskriptionstider beroende på vilken påföljd som görs gällande. Om vid fel i godset köparen inle har betalt, kommer preskriptionstiden atl räknas från del säljaren fram­ställer krav på betalning. Om återigen köparen har betalt och han efter hävning av köpet kräver det eriagda priset tillbaka, blir förfallodagen en annan. Om en del av priset har betalts och tvisten rör om köparen är skyldig att betala återstoden eller om säljaren är skyldig att återbära vad han har uppburit, skulle preskription kunna inträda vid olika tidpunkter, låt vara att del finns möjlighet all kvitta också med preskriberad fordran. Det fö­refaller enligl utredningen lämpligt alt ha enhetliga regler. Uppmärksammas bör också all 54 § köplagen föreskriver en reklamationsfrist som räknas från en helt annan tidpunkt än den som skall gälla vid preskription.

Företagarorganisationerna och handelskammaren i Stockholm framhåller alt del kan vara besvärande för en gäldenär alt först efter lång tid utsättas för ett krav som han dittills har saknat anledning att räkna med. Vid köp motverkas dock denna nackdel vad beträffar fordringar på grund av fel eller brist i godset av bestämmelserna i 54 § köplagen. Anspråk grundade


 


Prop. 1976/77:5                                                                 92

på fel i samband med t. ex. arbetsbeting anses emellertid inte omfattade av denna bestämmelse utan preskriberas enligt gällande rätt först efter tio år. Det kan därför sägas föreligga ett visst behov av en preskriptionsregel som den i 54 § köplagen för sådana anspråk. 1 detta avseende medför emel­lertid promemorieförslagel inte någon förbättring utan tvärtom en försäm­ring. Enligl promemorian lorde nämligen en beställares fordran mot t. ex. en entreprenör för bristfälligt arbete anses ha kommit till först när ska­deeffekten inträder. Intill dess skulle det latenta anspråket enligt förslaget inte alls vara underkastat någon preskription.

Konsumenttjänstutredningen förklarar att utredningen överväger att i vart fall för arbeten på fast egendom e. d. föreslå en längre reklamalionsfrist vid fel än den ettårsfrist som gäller i köprätten, troligen två år. En allmän utveckling mot föriängda garantitider och reklamationsfrisler ler sig inle osannolik. Konsumenten har intresse av att preskriptionstiden för hans ford­ringar på grund av reklamation inte är för kort. Utredningen menar att det nu berörda förhållandet är ett av de skäl som talar för att man inte bör införa specialregler om särskilt kort preskriptionslid för näringsidkares fordringar mot konsumenter. Det ter sig nämligen svårt att undvara en viss ömsesidighet i utformningen av påföljdssystemel vid kontraktsbrott.

SACOfSR anser att den föreslagna konstruktionen av bestämmelsen om villkorade fordringar bör undvikas, därför att den inte kan gälla generellt. 1 vissa sammanhang måste nämligen en suspensivt villkorad fordran anses ha uppkommit tidigare än villkoret inträffar. Bestämmelsen i 100 § kon­kurslagen all endasl fordringar som har uppkommit före konkursutbrotiel kan bevakas i en konkurs skall otvivelaktigt tillämpas så, all en borgensman som infriar huvudskulden under konkursen flr bevaka sin regressfordran i huvudgäldenärens konkurs som en konkursfordran och inle som en mas­safordran. SACO/SR uttalar vidare en viss tveksamhet mot att anspråk på omprövning av avtal eller dom på grund av väsentligt ändrade förhål­landen skall kunna framställas inom tio år från det att de nya omstän­digheterna inträffade, även om mer än tio år har förfiutit från avtalet eller domen. Gäldenären kan vid så sent väckta anspråk ha stora svårigheter att bevisa sina invändningar, och hans behov av trygghet synes enligt SACO/SR:s mening underskattat.

Föreiagarorganisailonerna konstaterar atl direkta tidsbestämningar, dvs. föreskrifter om att t. ex. anfordran eller uppsägning skall ske innan gäl­denären är skyldig atl betala, inle berörs av bestämmelsen om villkorade fordringar. Organisationerna instämmer i att sådana bestämningar bör hän­föras till villkor om fordringens förfallotid men anser att lagtexten inle ger ett helt adekvat uttryck härför. På samma sätt måste emellertid enligt or­ganisationernas mening också medelbara tidsangivelser behandlas, t. ex. alt betalning skall ske först vid gäldenärens död. Att anse en sådan fordran tillkommen först vid dödsfallet lär inte ens vara en riktig tolkning av den


 


Prop. 1976/77:5                                                       93

föreslagna lagtexten och i vart fall inte i överensstämmelse med allmänna civilrättsliga principer, eftersom en sådan fordran redan dessförinnan både förmögenhelsrällsligl och skatterätisligt behandlas som en tillgång hos bor­genären. Kammarkollegiet påpekar att det i rättspraxis har ansetts alt en revers som en dödsbodelägare utfärdar i samband med arvskifte och som inte kan göras gällande under hans livstid inle är gällande annat än möjligen som testamente.

Företagarorganisationerna tar också upp ett uttalande i promemorian där del sägs alt en fordran som är beroende av en motprestation anses till­kommen först när motprestationen fullgörs. Med stöd av ett sådant uttalande skulle kunna hävdas alt utgångspunkten ständigt flyttas framåt i tiden vid fortgående fullgörelse. Om det är fråga om underiåtenhet, synes emellertid tveksamt om delta skall gälla.

5.2.5 Förlängd preskriptionstid

Remissinstansernas synpunkter på bestämmelserna om föriängning av preskriptionstiden i samband med konkurs, offentlig ackordsförhandling och kallelse på okända borgenärer behandlas i ett följande avsnitt. Den särskilda bestämmelsen om föriängd preskriptionstid för fordringar i förmyndar- och godmansförhållanden utsätts för viss kritik av hovrätten.för Nedre Norrland. Hovrätten påpekar att något formellt entledigande av förmyndare eller god man inte torde vara erforderiigt, när förmynderskap eller godmanskap upp­hör på grund av att den omyndige eller den för vilken god man har förordnals avlider eller den omyndige blir myndig. Utgångspunkten för tilläggsfristen bör därför anges på annat sätt än i förslaget, förslagsvis som den dag för­myndarens eller gode mannens befattning upphörde. Sveriges domareforbund anser att den föreslagna bestämmelsen om föriängd preskriptionslid för en­skilt anspråk i anledning av brott är otydlig och måste preciseras.

Sveriges advokatsamfund hävdar atl den föreslagna bestämmelsen om för­längd preskriptionstid när preskriptionsavbrytande åtgärd inte kan vidtas på grund av hinder i lag eller annat oöverstigligt hinder är oklar. Sålunda framgår inte när under preskriptionstiden hindret skall föreligga för au be­aktas. Kravet att hindret skall vara oöverstigligt synes alltför strängt. Det i lagtexten angivna uttrycket force majeure utgör inget förtydligande av bestämmelsen ulan kan snarare orsaka tveksamhet och bör utgå. Försäk-ringsrätiskommlttén påpekar att försäkringsavtalslagen liksom preskriptions­regler i annan speciallagstiftning saknar bestämmelser rörande force majeure och ifrågasätter om bestämmelserna härom i promemorieförslaget skall gälla fordran pågrand av försäkringsavtal. Kommittén finnerdet på denna punkt an­geläget med ett förtydligande i motiven.

Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna bestämmelsen om för­längd preskriptionstid i sådana fall när borgenären saknar kännedom om


 


Prop. 1976/77:5                                                                  94

fordringen, gäldenären m. m. är alltför vagt utformad med hänsyn lill den klarhet som bör råda i fråga om tiden för inträde av preskription. Även köplagsutredningen och Finansieringsföreiagens förening påtalar atl bestäm­melsen kan medföra osäkerhet om när preskriptionstiden börjar löpa. För­eningen anser dessutom att den föreslagna förlängningsfristen på ett år fram­står som alltför knapp.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar att den nyss nämnda bestämmelsen torde innebära en förändring i förhållande till gällande rätt belräffande statens fordran på arvs- och gåvoskatt. En sådan fordran lär inte komma att pre­skriberas förrän tidigast ett år efter den dag bouppteckning resp. gåvode­klaration har getts in till vederbörlig myndighet, om inte mer än 20 år har förflutit från skattskyldighetens inträde. Förhållandet torde fl betydelse främst i fråga om arvsskatt på grund av tilläggsbouppteckning. Hovrätten ifrågasätter om det inle borde övervägas att generellt undanta skalteford­ringar frän de allmänna preskriptionsreglerna och införa särskilda regler om preskription av arvs- och gåvoskatt.

Även kammarkollegiet påpekar att promemorieförslaget medför att pre­skriptionstiden för det allmännas anspråk på arvs- och gåvoskatt föriängs från tio lill tjugo år. Om borgenären-staten inte förrän efter lång tid lar vetskap om ett anspråk på skatt, beror detta antingen på alt deklaration inte har avgelts eller på alt en ny tillgång har upptäckts. Underiåtenhet alt avge deklaration är belagd med ansvar i arvsskattelagen och kan enligt gällande rätt föranleda påföljd, om åtal väcks inom tolv år efter skallskyl­dighetens inträde. Enligl kollegiet framstår det som motsägelsefullt alt skal-teanspråket preskriberas tidigare. Mot bakgrand härav anser kollegiet att del inte finns någon anledning att i fråga om deklaraiionsfallen göra undantag från den föreslagna bestämmelsen om föriängning av preskriptionstiden. Vad beträffar sådana fall då ny tillgång har upptäckts efter lång tid framhåller kollegiet alt det är först då som skattekraft har inträtt och atl del därför inle synes vara angelägel alt preskription skulle inträda tidigare än annars. Kollegiet påpekar vidare att den ifrågavarande bestämmelsen flr betydelse för rätten lill återvinning när någon har betalat för mycket arvs- eller gå­voskatt. Bestämmelsen torde medföra atl sådan rätt, som f. n. anses bli preskriberad tio år efter skattens eriäggande, kommer att preskriberas tidigast ett år efter det att den omständighet som föranleder rätt lill återvinning har blivit känd för den skattskyldige. Häremot lorde enligl kollegiet inte någol vara att erinra.

Promemorieförslagets beslämmelser rörande avtal om föriängd preskrip­tionstid har föranlett uttalanden från några håll. Som tidigare har nämnts anser några remissinstanser, bl. a. bankinspektionen, alt den angivna möj­ligheten alt träffa avtal om föriängd preskriptionstid är otillräcklig när det gäller fordringar på medel som innestår på bankräkning och au det bör införas undanlagsbestämmelser beträffande sådana fordringar. Enligl för-


 


Prop. 1976/77:5                                                      95

säkringsinspektionen förefaller det ligga närmast till hands alt möjligheten alt träffa ett sådant avtal i den utsträckning möjligheten redan nu kan för­utsättas bli utnyttjad, t. ex. beträffande bankfordringar, ersätts med en positiv specialregel i ämnet. Företagarorganisationerna uttalar att det synes vara i sin ordning att preskriptionstiden vid avtal om föriängning utsträcks med en pe­riod åt gången. Den föreslagna begränsningen till en längsta tid av tio år synes emellertid vara överflödig, eftersom borgenären alltid kan flytta fram förfallo­dagen genom att medge anstånd med betalning tills ny anfordran sker. I sådant fall tordeen ny tioårsperiod och inte en treårsperiod börja löpa. Den angivna be­gränsningen till tio år bör därför utgå.

5.3 Avbrytande av preskription

Som framgår av avsnittet 5.1 är remissutfallet splittrat inte bara när del gäller preskriptionstidens längd utan också i fråga om de föreslagna be­stämmelserna om preskripiionsavbrotl. De remissinstanser som tillstyrker en förkortning av preskriptionstiden har i allmänhet också en positiv in­ställning lill en skärpning av bestämmelserna om preskripiionsavbrotl. De remissinstanser som å andra sidan ställer sig avvisande lill en förkortning av preskriptionstiden avstyrker i många fall också de föreslagna bestäm­melserna om preskriptionsavbrytande åtgärder.

5.3.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder

Förslagets bestämmelserom vad som skall krävas för preskriptionsavbrott tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av JK, hovrätten för Nedre Norr­land, datainspektionen, televerket, statskontoret, bankinspektionen, försäkrings-inspektionen, kronofogdemyndigheterna i Göteborg, Malmö och Hudiksvall, KO, länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län, konkurslagskommitlén, Svenska kommunförbundet, LandsUngsförbundet, TCO. SACO/SR, Sveriges domare-.förbund och Föreningen auktoriserade revisorer.

Sveriges domareförbund biträder vad som sägs i promemorian om atl reg­lerna om preskriptionsavbrott måste skärpas, om man inför korttidspreskrip­tion. Vad som föreslås överensstämmer med regler i flera andra länder. Det är också naluriigt att flett mera reglerat förfarande föratt skapa klarhet i för­hållandet mellan borgenär och gäldenär när en kortare frist gäller. Förbundet påpekar emellertid att kravet på rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl i fråga om en fordran som inte har bestritts kan innebära att rättegång anlitas för ända­mål som inte stämmer överens med nuvarande principer och som möjligen kunde ersättas eller kompletteras med något slags förfarande enligt ärendela­gen. Det föreskrivna förfarandet kan medföra kostnader som i regel den tap­pande parten, dvs. gäldenären, måste bära. Skulleemellertidén borgenär inleda rättsligt förfarande enbart i syfte alt avbryta preskription utan alt först söka ut-


 


Prop. 1976/77:5                                                 96

verka gäldenärens erkännande, synes ett sådant fall föreligga dågäldenären bör kunna tillerkännas ersättning för sina kostnader eller kostnaderna i varje fall bör kunna kvittas mellan parterna.

Bankinspektionen framhålleratt den förmånligare ställning som gäldenären far enligl förslaget inle far leda till alt man försvårar för borgenären all göra sitt rättmätiga krav gällande eller att gäldenären utsätts för onödigt obehag i samband med atl kravet framställs. De strängare bestämmelser om preskriptionsavbrolt som finns i olika specialförfaltningar hänger delvis samman med de särskilda frågor som regleras där och torde inle utan vidare kunna läggas lill grand för likartade regler i alla preskriptionssammanhang. Även om den i promemorian föreslagna ordningen med krav på rättslig åtgärd för preskripiionsavbrotl från borgenärens sida medför vissa nackdelar för borgenären, anser inspektionen att det är ell väsentligt rättssäkerhets­intresse att en förfallen fordran som bestrids av gäldenären så snart som möjligt blir föremål för rättslig prövning. Detta är angeläget framför allt i sådana fall där det kan antas alt tvist om fordringens existens eller omfattning har sitt ursprang i oklara avtalsförhållanden eller bristande kunskaper om den rättsliga innebörden av ett skuldförhållande. Inspektionen tillstyrker därför förslaget på denna punkt. Även förslaget att det skall krävas skriftlig erinran för preskriptionsavbrott beträlTande fordringar som inte är förfallna till betalning tillstyrks av inspektionen, som framhålleratt tidigare bevisproblem vid fall av muntlig erinran därigenom försvinner.

Som tidigare har nämnts anför inspektionen dock betänkligheter mol att de angivna principerna utan begränsning föreslås vara tillämpliga också på medel som innestår på bankräkning. Del är här fråga om fordringsförhål­landen som är noggrant reglerade i varje särskilt fall och där behovet av förstärkt skydd för gäldenären inte framstår som lika motiverat som i andra fall. Det ler sig mindre lämpligt att kräva att borgenären, ofta en enskild person, skall vidta rättslig åtgärd för atl behålla sin rätt till en förfallen fordran. Enligt inspektionen bordet i sådana fall vara tillräckligt att insättaren skriftligen utom rätta erinrar banken om fordringen. Det sagda torde emel­lertid inte ha alltför stor praktisk betydelse med hänsyn till insätlarens möj­lighet att när som helst begära t. ex. saidobesked eller införande av ränta, vilket i detta sammanhang betyder atl banken erkänner fordringen.

Svenska sparbanksföreningen, som i princip tillstyrker promemorieförsla­gel, är något tveksam till den föreslagna skärpningen av reglerna om pre­skripiionsavbrotl. Även om del ligger logik i resonemanget atl avbrotts-reglerna bör skärpas för att inte syftet med förkortningen av preskriptions­tiden skall omintetgöras, ställer föreningen sig från praktiska synpunkter någol tveksam till skärpningen. En så genomgripande ändring av de inar­betade reglerna om preskriptionstid och preskriptionsavbrolt kan ulan tvivel medföra rättsföriuster, främst för privatpersoner med fordringsanspråk av skilda slag. Mot den bakgrunden skulle ett bibehållande av nuvarande regler


 


Prop. 1976/77:5                                                       97

om preskriptionsavbrott ge den föreslagna lagstiftningen en mjukare över­gång. Emellertid anser föreningen, som tidigare nämnts, alt del anförda inte kan anses utgöra något avgörande skäl för alt göra ett teoretiskt riktigt lagstiflningsförslag ofullgånget.

Konsumenttjänstutredningen, vars uttalanden rörande preskriptionsavbrolt begränsas lill fordringar i samband med konsumenttjänster, konstaterar att många näringsidkare redan nu torde avskriva obetalda kundfordringar inom en tid av tre år efter förfallodagen. För dem innebär förslaget inte något nytt. 1 andra fall kan den föreslagna formen för preskripiionsbrott från bor­genärens sida möjligen vara förenad med vissa nackdelar. Del kan sålunda befaras att de näringsidkare som inte vill avskriva kundfordringar inom tre år gör rättsligt förfarande till rutin. Detta medför kostnader som, om kravet har styrkts och konsumenten är solvent, i sista hand drabbar denne. Är konsumenten å andra sidan insolvenl och vill han inte erkänna kravet, torde lagförslaget medföra att näringsidkaren blir mer eller mindre tvungen att avskriva sin fordran av kostnadsskäl. Utredningen tillägger att det knap­past kan ses som ett allmänt konsumentintresse att preskriptionsregler upp­muntrar konsumenter att inte betala sina skulder. De föriusler som nä­ringsidkare åsamkas genom att inte fl betalt för sina rättmätiga fordringar övervältras sannolikt på de konsumenter som betalar sina skulder. Utred­ningen, som i princip tillstyrker en förkortning av preskriptionstiden i fråga om konsumenttjänster, ställer sig tveksam till om de föreslagna reglema är de mest ändamålsenliga.

Företagarorganisationerna hävdar att kravet på inledande av rättegång för preskriptionsavbrott leder till onödiga processer, t. ex. i sådana fall då gäl­denären av chikan inte vill erkänna fordringen. Kravet på rättegång leder också till komplicerade bestämmelser om verkan av preskriptionsavbrott som annars skulle kunna förenklas och som i många fall kan leda till oskälig rättsföriust för borgenären. I de fall skriftligt erkännande av gäldenären skall utverkas, kan det bli nödvändigt att se till att detta blir undertecknat av behörig firmaiecknare. Härvid kan behörighetsbegränsningen i 87 § andra stycket aktiebolagslagen bli en extra komplikation. Organisationerna förordar följaktligen alt preskription skall kunna avbrytas genom en enkel erinran.

Även om förslaget om rättslig åtgärd som huvudform för preskriptions­avbrott bibehålls, bör enligt organisationernas mening preskriptionsavbrott i vissa fall kunna ske under enklare former. Detta gäller bl. a. beträffande långfristiga avtal som i första hand avser annat än penningprestationer, t. ex. avtal om samarbete mellan förelag, ömsesidiga licensavtal, avtal om kon-kun-ensbegränsning, konsortialavtal och röstavtal. Sådana avtal är föremål för kontinueriig fullgörelse under långa perioder och skall inte avvecklas. Fullgö-relsen kan bestå i både positiva prestationeroch underiåtenhet. Med nuvarande bestämmelser är olägenheterna av att sådana avtal omfattas av sedvanliga pre­skriptionsregler inteså framträdande. Men det ärorimligt och verklighetsfräm-


 


Prop. 1976/77:5                                                       98

mande att försådana anspråk sålängede löper friktionsfritt kräva preskriptions-avbrott i de former promemorian föreslår. Organisationerna anser alltsåati det för preskriptionsavbrolt i nu angivna fall skall räcka med en erinran utan krav på skriftlig form.

Enligt organisationerna måste man med den föreslagna lagstiftningen noga uppmärksamma skillnaden mellan en skriftlig erinran i syfte alt avbryta preskription och ett krav på betalning av en skuld som förfaller vid anfordran. Formuleras en erinran av misstag så att den också innefattar ett krav, medför detta alt en treårsfrist börjar löpa så alt borgenären, om han inle är vaksam, helt kan gå föriustig sin fordran. Det finns därför anledning anta alt en borgenär, som inte vill gå alltför hårt fram mot gäldenären genom att stämma honom men inte heller vill föriora sin talan, samtidigt som han erinrar gäldenären om anspråket flyttar fram förfallodagen genom att ge gäldenären anstånd med betalning tills ny anfordran sker. Det torde alltså även med de föreslagna reglerna bli svårt att "tvinga fram" en avveckling av gamla mellanhavanden så länge parterna inte själva anser en avveckling förenlig med sina intressen.

Även Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund och Finansie­ringsföretagens förening anser att förslaget om rättslig åtgärd för preskrip­tionsavbrott är olämpligt. Enligt advokatsamfundet torde bestämmelsen här­om med säkerhet medföra en mängd onödiga rättegångar med de olägenheter och kostnader detta innebär för parterna. Delta står i strid med de senare årens strävanden att begränsa antalet rättegångar. Samfundet anser att den föreslagna bestämmelsen om skriftlig erinran borde vara tillämplig vid varje preskriptionsavbrott. Samma lösning förordas av Finansieringsföretagens förening, som anser alt promemorieförslaget medför negativa konsekvenser för leasing- och factoringförelag liksom för företag som sysslar med re-finansiering av avbetalningskonirakl eller kontokreditverksamhet. När det gäller avbetalningsköp och kontokrediter är det vanligt att borgenären av kostnadsskäl underiåter att vidta rättsliga åtgärder och atl han genom åter­kommande krav så småningom flr betalt för sin fordran. Ett krav på rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott skulle medföra risk för ökade föriusler och större kostnader. Köpmannaförbundet anser att det föreslagna sättet för av­brytande av preskription är alltför komplicerat och att preskription alltid bör kunna avbrytas genom ett enkelt krav.

Även Skånes handelskammare och LRF ifrågasätter värdet a v de föreslagna reglerna om preskriptionsavbrott. Enligt handelskammaren är det uppenbart att åtskilliga av de problem som regler om korttidspreskriplion medför skulle kunna lösas genom att man bibehåller den nuvarande regeln om preskrip­tionsavbrolt genom erinran. Detta gäller exempelvis sådana fall när för­likningsförhandlingar pågår. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen angående avtal om föriängning av preskriptionstiden löser inte på ett till­fredsställande sätt hithörande problem, eftersom bestämmelsen förutsätter


 


Prop. 1976/77:5                                                       99

att parterna är ense om föriängning. Även om erinran behålls som pre­skriptionsavbrytande åtgärd, står del klart alt den helt övervägande delen av fordringarsåväl inom affärslivet som inom konsumenlområdetändå skul­le kunna betraktas som slutgiltigt avvecklade efter avsevärt kortare tid än f. n. Därmed skulle de praktiska fördelar som en korttidspreskription er­bjuder till större delen uppnås utan att samtidigt några direkta nackdelar uppkom. LRF vill inte direkt motsätta sig de föreslagna bestämmelserna om preskriptionsavbrolt men anser alt de kan medföra nackdelar. Del måste primärt åligga gäldenären all fullgöra sin betalningsskyldighet, och borge­nären bör följaktligen inte betungas merän nödvändigl. Eftersom borgenären är bevisskyldig både för fordringen som sådan och för beloppet, torde han normalt försöka fa sin fordran reglerad så snart som möjligt.

LO, som avstyrker förslaget om treårig preskriptionstid såvitt angår ford­ringar som härleds uranställningsförhållanden, hävdaralt intresset att skyd­da den svagare parten i ett avtalsförhållande gör sig gällande inte bara i fråga om preskriptionstidens längd utan också i fråga om vilka åtgärder som skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. LO anser att pre­skripiionsavbrotl liksom hittills bör kunna ske genom en enkel påminnelse om krav på betalning när det gäller fordringar som kan häriedas ur an­ställningsförhållanden.

Skadeslåndskommiltén hävdar att bestämmelsen att skadeståndspreskrip­tion i princip avbryts bara genom rättsligt förfarande är ägnad all medföra åtskilliga komplikationer, särskilt om preskriptionstiden är kort. Bl. a. fram­hålls alt fordringens existens och storiek kan kräva omfattande utredningar som lämpligen bör fullföljas utom rätta.

Kronofogdemyndigheten 1 Stockholm anser del uppenbart att de föreslagna bestämmelserna trots möjligheten till skriftlig erinran kommer alt "tvinga" borgenärerna att i ökad omfattning begära verkställighet enbart föratt behålla rätlen alt kräva ut en fordran. Detta blir till olägenhet både för borgenärer och gäldenärer. För kronofogdemyndigheternas del medför det inte bara ett ökat antal inkommande enskilda mål utan kanske framför allt fler pre­skriptionsfall att pröva.

Enligt Svenska bankföreningen kan tillämpningen av de föreslagna be­stämmelserna om preskriptionsavbrott och om föriängning av preskriptions-liden visa sig vansklig när det gäller gäldenärer med hemvist utomlands. Dessa bestämmelser bygger på olika i svensk rätt specifika begrepp, t. ex. bevakningstid, offentlig ackordsförhandling och förfarande för verkställighet av fordran. Det kan vara svårt all fastställa vad som är motsvarigheten till dessa begrepp i andra länder. Detta kan ge upphov till rättsföriuster för fordringsägaren. Vidare kan praktiska svårigheter uppkomma om rättsliga åtgärder måste vidtas utomlands. Kostnaderna för sådana åtgärder kan dessutom ofta bli oproportioneriigt höga. Vid svensk export förekommeri stor utsträckning kreditgivningtill köparen antingen frånexportörenssidaeller från


 


Prop. 1916/11:5                                                100

exportörens svenska bank. Antalet svenska fordringar på utländska gäldenärer hardärmed blivit betydande. Närs. k. konsolideringsförhandlingar pågår med en utländsk gäldenär som inte har förmått fullfölja en avtalad betalningsplan, kan vidtagande av formella rättsliga åtgärder för atl uppnå preskriptionsavbrott i onödan störa förhandlingarna. Pågrand av det anförda anser bankföreningen alt preskriptionsavbrott gentemot en gäldenär med hemvist utomlands alltid bör kunna ske genom en skriftlig erinran. Om detta skulle anses olämpligt av hänsyn till de andra nordiska länderna, kan den av föreningen förordade be­stämmelsen begränsas till alt gälla gäldenärer med hemvist utanför Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige. Även med en sådan begränsning skulle be­stämmelsen vara av stort praktiskt värde.

Företagarorganisationerna framför likartade synpunkter på frågan om pre­skriptionsavbrott gentemot gäldenärer som har hemvist utomlands. Orga­nisationerna tillägger att rättvisesynpunkter synes kräva att också borgenär i utlandet som skall verkställa preskriptionsavbrott mot gäldenär i Sverige kan göra detta genom en enkel erinran. Skånes handelskammare efteriyser ett uttalande i motiven om att bestämmelsen om preskriptionsavbrott genom inledande av rättsligt förfarande också skall gälla rättsligt förfarande vid utländsk domstol.

Konsumenitjänstutredningen tar upp det fallet alt en gäldenär vill undandra sig betalning för en fordran som har fastställts genom dom. För preskrip­tionsavbrolt krävs då i praktiken att borgenären vidtar åtgärd för verkstäl­lighet, detta bl. a. med hänsyn till alt borgenären enligl ett uttalande i moti­ven skall ha bevisbördan för att han har erinrat gäldenären i tid och stå risken för att påminnelsen försenas eller kommer bort. Om gäldenären är bosalt eller flyttar utomlands, synes han med de föreslagna bestämmelsema ha goda möjligheter atl uppnå preskription av fordringen. Endast om pre­skriptionsavbrytande åtgärd inte kan vidtas på grund av hinder i lag eller annat oöverstigligt hinder, kan borgenären nämligen undgå att fordringen preskriberas utan omständliga och sannolikt kostsamma åtgärder. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att kräva långtgående åtgärder av en borgenär för att hindra preskription av en i dom fastställd fordran. Motsvarande kan med i stort sett samma tyngd sägas beträffande andra krav som stöds på exigibla handlingar.

Konkurslagskommitlén, som från sina utgångspunkter inte har någon erin­ran mot huvudprinciperna i promemorieförslaget, framför vissa synpunkter på de bestämmelser som rör konkurs. Dessa skall behandlas i nästa avsnitt. Vidare förklarar sig kommittén instämma i att en anmälan av fordran i samband med ackordsförhandling inte bör tillerkännas preskriptionsavbry­tande verkan. Kommittén påpekar emellertid att det på några punkter brister i överensstämmelse mellan den föreslagna bestämmelsen om föriängning av preskriptionstid i samband med offentlig ackordsförhandling och vissa bestämmelser i ackordslagen. Kommittén erinrar sålunda om att granden


 


Prop. 1976/77:5                                                      101

för deltagande i ackordsförhandling är den bouppteckning som skall åtfölja ansökan om förhandling om offentligt ackord. Bouppteckningen kan vis­seriigen kompletteras genom anmälan av borgenär hos gode mannen. Man kan dock räkna med att de flesta borgenärerna finns upptagna i boupp­teckningen. Anmälan är obehövlig även i del fallet all en fordran har blivit känd på annat sätt. Mot denna bakgrund framstår del som föga adekvat atl i preskriplionshänseende knyta an endasl till anmälningsförfarandet. Vis­seriigen uppskjuts preskriptionen beträffande samtliga borgenärer under själ­va anmälningstiden, men ettårsföriängning kommer endast de borgenärer till godo som verkligen har anmält sina fordringar. Kommittén föreslår därför att den föreslagna bestämmelsen på denna punkt i promemorieförslaget ändras.

Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för atl preskriptions­tiden inte bör föriängas för borgenärer som inte har rätt alt delta i ackords­förhandlingen. Vidare påpekar kommittén att den föreslagna ettåriga till-läggsfristen i vissa fall kan vara otillräcklig. Betalning av utdelning kan nämligen i vissa fall dröja mer än ett år efter ackordets fastställande.

Skånes handelskammare fäster uppmärksamheten på det fallet att en bor­genär har bevakat sin fordran i gäldenärens konkurs utan att fl full betalning. Eftersom gäldenären som regel saknar medel efter så kort tid som tre år efter konkursen, kan det inte anses rimligt att borgenären skall vara tvungen all inom denna tid vidta rättsliga åtgärder lill inte oväsentliga kostnader för att förhindra preskription. Handelskammaren förordar därför att pre­skription skall kunna avbrytas enbart genom skriftlig erinran också när en fordran har förklarats berättigad till utdelning i konkurs.

Försäkringsrättskommlnén erinrar om atl preskriptionsavbrott enligt 29 § försäkringsavtalslagen skall ske genom att fordringsägaren i laga ordning anhängiggör sin talan. Även om ordalydelsen tyder på att bestämmelsen avser att uttömmande reglera hur preskriptionsavbrolt skall ske när det gäller fordran på försäkringsersättning, synes del ändå med hänsyn lill pro­memorieförslaget kunna diskuteras om och i vad mån ett erkännande av fordringen från försäkringsbolagets sida kan tillerkännas rättslig verkan. Samma fråga lorde f ö. kunna uppkomma vid lillämpning av annan spe­ciallagstiftning. Kommittén finner det angelägel med ett förtydligande på denna punkt.

5.3.2 Tidpunkten för preskriptionsavbrolt

Några remissinstanser anser att innebörden av uttrycket "borgenären in­leder rättsligt förfarande mot gäldenären för att erhålla dom eller liknande avgörande" är någol otydlig. JK ifrågasätter om ett rättsligt förfarande kan inledas genom ansökan om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Sveriges domareförbund menar atl det bör klargöras om ett rättsligt förfarande kan anses ha inletts, när en borgenär ger in en stämningsansökan som i något


 


Prop. 1976/77:5                                                      102

avseende måste kompletteras, t. ex. med ansökningsavgift, eller om han återkallar ansökan innan delgivning har skett.

JK hävdar vidare atl det i promemorian gjorda uttalandet all gäldenärens erkännande av en skuld kan vara konkludent, t. ex. genom atl han betalar ränta, möjligen är något för generellt. Om en rämeposi är tvistig, kan del inle anses givet alt en betalning av nästa räntepost skall anses innefatta ett erkännande också av den tvistiga poslen.

JK, kammarkollegiet och kronofogdemyndigheterna 1 Stockholm och Malmö anser att innebörden av uttrycket "verkställighet av fordran" är oklar. Bl. a. framhålls att det är Önskvärt med ett klariäggande uttalande om huravida del krävs en fullständig ansökan eller om det räcker med en ansökan som i olika hänseenden måste kompletteras föratt bli exigibel. Enligt kronofogdemyndig­heten i Stockholm synes inte framgå annat än atl det är tillräckligt att ansökan, skriftlig ellermuntlig, kommer in till kronofogdemyndigheten,oavselt om den är komplett, ingiven till rätt myndighet eller, vilket är vanligt, åtföljs av ett av borgenären lämnat anståndsmedgivande. Kronofogdemyndigheten i Malmö hävdar å andra sidan att det bör vara i överensstämmelse med intentionerna i promemorian att endast en fullständig ansökan skall medföra preskriptionsav­brott, eftersom först en sådan föranleder definitiv prövning av verkställbarhe-ten.l annat fall skulle en borgenär påettalltförenkelt sätt kunna tvinga fram en föriängning av preskriptionstiden med minst ett år. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser vidareatt det bör klariäggas i motiven när verkställighetsförfaran­de skall anses inlett i sådana fall då verkställighet sker utan ansökan.

JK och kammarkollegiet tar också upp frågan när preskriptionsavbrott skall anses ske beträffande statens fordran på arvs- eller gåvoskatt. Enligt gällande rätt har det ansetts att preskription avbryts, om beskattningsmyndighelen delger den skattskyldige en anmodan att komma in med deklaration. Kol­legiet anser att ett liknande förfaringssätt bör kunna användas även i fort­sättningen.

Konkurslagskommitlén diskuterar om det är lämpligt att konkursansökan tillerkänns en så avgörande betydelse i preskriptionshänseende som pro­memorieförslaget innebär. I och för sig synes del välmotiverat atl samlliga borgenärer llr åtnjuta förlängning av preskriptionstiden i händelse av kon­kurs. Emellertid förefaller det från gäldenärens synpunkt knappast rimligt att en konkursansökan skall ha en så långtgående verkan att samtliga bor­genärer flr en ettårig föriängningsfrist även om ansökningen återkallas, ogil­las eller avvisas. Enligl kommitténs mening bör en konkurs ha verkan i preskriptionshänseende först i och med att den är ett faktum. Konkurs bör med andra ord ha beslutals. Skulle förslaget på ifrågavarande punkt ändå genomföras, finns det ingen anledning att behandla ansökan av bor­genär och ansökan av gäldenär olika. Det är ofta en tillfällighet om kon­kursansökan ges in av gäldenären själv eller av en borgenär. 1 realiteten torde borgenärer ofta ligga bakom gäldenärers egna konkursansökningar.


 


Prop. 1976/77:5                                                      103

Enligl kommitténs mening måste en eflerbevakning ha preskriptions­avbrytande verkan på samma sätt som en vanlig bevakning. Däremot bör en eflerbevakning uppenbariigen inle väcka lill liv en fordran som har blivit preskriberad vid bevakningsiidens utgång. Kommittén erinrar vidare om innehållet i sitt belänkande Förenklad konkurs m. m. (SOU 1974:6). Enligl detta förslag skall ell förenklat förfarande kunna äga rum, förutom i de konkurser som motsvaras av de nuvarande fattigkonkurserna, i vissa kon­kurser som f n. handläggs i ordinär form. I del förenklade förfarandet skall något bevakningsförfarande inte förekomma. Däremot skall utredas vilka utdelningsberättigade fordringar som finns och förslag till utdelning upp­rättas. Om kommitténs förslag genomförs, kan övervägas om t. ex. upp­tagandet av en fordran i utdelningsförslag vid förenklad konkurs skall ha preskriptionsavbrytande verkan på samma sätt som bevakning av fordran i ordinär konkurs. Man kan också tänka sig att låta de förenklade konkurserna lyda under samma regler som skall gälla beträffande de nuvarande fattig­konkurserna.

Föreningen Sveriges kronofogdar anser liksom konkurslagskommitlén atl det är alltför oförmånligt för gäldenären atl en konkursansökan som åter­kallas, ogillas eller avvisas, skall medföra en ett-årig föriängning av pre­skriptionstiden till förmån för samtliga borgenärer. Enligl föreningens me­ning bör en sådan ansökan inte verka preskriptionsavbrytande i förhållande till annan än konkurssökanden.

Promemorieförslagets bestämmelser om preskriptionsavbrott genom skriftlig erinran har föranlett vissa ytteriigare påpekanden. Skånes handels­kammare anser det angeläget att det klargörs på vems risk avsändandet av en skriftlig erinran sker. Även Föreningen Sveriges kronofogdar framför önskemål om förtydligande av den ifrågavarande bestämmelsen, eftersom denna kan ge intryck av all bevislig delgivning inle skulle behövas. Kro­nofogdemyndigheten i Stockholm föreslår att en rekommenderad försändelse med mottagningsbevis bör användas för erinran om fordran för vilken verk­ställighet har skett. LÄf slutligen hävdar att promemorieförslaget på denna punkt kan ge gäldenären en oberättigad favör, eftersom preskriptionsavbrolt enligt ett uttalande i promemorian skall anses ha ägt ram vid den tidpunkt då gäldenären erhåller borgenärens skrivelse. Borgenären flr följaktligen stå risken för att en erinran kanske inte alls kommer gäldenären till hända beroende på sådana omständigheter som att gäldenären har bytt bostad eller helt enkelt håller sig undan. Erfarenheterna visar all betalningsovilliga gäl­denärer många gånger kan vara ytterst svåra att anträffa. Av den anledningen bör det enligt LRF:s mening vara tillräckligt att borgenärens erinran har avsänts lill gäldenärens senast kända adress.


 


Prop. 1976/77:5                                                      104

5.4 Verkan av preskriptionsavbrott

Remissinstanserna har överiag godtagit principen att preskriptionsavbrolt som regel skall leda till ny preskipiionstid men alt preskription inte skall inträda så länge ett rättsligt förfarande e. d. pågår. Även de beslämmelser som promemorieförslaget i övrigi innehåller om verkan av preskriptions-avbrott har i allmänhet lämnats utan erinran. Den kritik som i denna del har kommit fram under remissbehandlingen gäller främst innebörden av vissa uttryck.

Enligt JK synes den föreslagna bestämmelsen om verkan av preskrip­tionsavbrolt genom inledande av rättsligt förfarande eller verkställighets­förfarande e. d. innebära en väsentlig nyhet. 1 hittillsvarande rättspraxis har man skilt på fall då utmätning har ägt rum och fall då inget har påträffats att ta i mät. I de senare fallen har man talat om utmätningsförsök. Den föreslagna bestämmelsen synes ge vid handen att verkställighet skall anses ha skett även om utmätning ej har kunnat äga ram. Om avsikten är denna, innebär det ett klart framsteg, men JK anser alt motiven i så fall bör kom­pletteras. Vidare bör konsekvenserna för annan lagstiftning beaktas. Prin­cipen återverkar t. ex. på ålervinningsregeln i 35 § lagsökningslagen. Möj­ligen bör undersökas om inle en klargörande definition av vad som menas med alt "utmätning sker" eller "verkställighet sker" kan las upp i utsök-ningslagstiftningen.

Även RSV påpekar alt preskription enligt gällande rätt inte utan vidare avbryts genom utmätningsförrättning som inte har gett något resultat. RSV uppfattar emellertid lagförslaget så att förhållandet blir oförändrat men atl preskriptionstiden föriängs med ett år. Enligt verkets mening är det från praktisk synpunkt önskvärt att utmätningsförsök tillerkänns den verkan atl ny, allmän preskriptionstid börjar löpa. 1 annat fall måste ny preskrip­tionsavbrytande åtgärd i många fall vidtas inom ett år efter utmätnings-försöket. Även om del skulle räcka med en skriftlig erinran, när fordringen är fastställd genom dom, skulle en sådan ordning innebära en viss omgång.

Liksom JK och RSV anser Sveriges domareförbund och länsstyrelsen 1 Gö­teborgs och Bohus län alt den ifrågavarande bestämmelsen bör förtydligas. Domareförbundet uttalar att det bör framgå alt även ett förfarande som endast till viss del har lyckats kan vara en form av verkställighet.

Konkurslagskommitlén tar upp vissa frågor rörande konkurs. Om ytterligare egendom blir tillgänglig efter konkursens slut, skall konkursen enligt 148 § konkurslagen återupptas och efterutdelning äga rum. 1 denna situation bör enligt kommitténs mening en utdelningsgill fordran kunna fl utdelning i det fortsatta konkursförfarandet, även om den i andra sammanhang skall anses preskriberad. Detta bör uttryckligen regleras i lagtexten. Kommittén anser vidare att innebörden av att ett rättsligt förfarande avslutas bör pre­ciseras.


 


Prop. 1976/77:5                                                      105

5.5 Verkan av preskription

5.5.1 Allmänt

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit promemorieförslagets bestäm­melserom verkan av preskription. En dei remissinstanser har dock ifrågasatt innehållet i några av de särskilda bestämmelserna, främst de bestämmelser som rör preskription i solidariska skuldförhållanden och preskription av ford­ran på grund av borgen. Dessutom har på några punkter framförts kritik mot bestämmelsernas utformning.

Flera remissinstanser tar upp frågan huruvida en domstol eller annan myndighet självmant skall ta upp fråga om preskription. KO ifrågasätter om det är förenligt med nutida synsätt på relationen mellan företag och konsumenter att preskription skall beaktas endast om part gör preskrip­tionsinvändning. Det kan med fog antas atl del stora flertalet konsumenter har bristfälliga kunskaper om preskriptionsregler och att praktiskt laget ingen känner lill att preskription beaktas av domstol endast under förutsättning av preskriptionsinvändning. Bristen på insikt i detta avseende kan leda till rättsföriuster för den enskilde. Denna risk kan antas öka om preskriptions­tiden förkortas till tre år.

KO påpekar att lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden har till syfte att skapa bättre förutsättningar för enskilda konsumenter alt pro-cessa utan ombud. Sålunda föreskrivs i lagen att rätten skall vägleda parterna vid talans utförande och se till att tvistefrågoma blir klariagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet kräver. Enligt KO kan det hävdas att domaren självmant borde kunna ta upp frågan om preskription. Det är dock oklart om ett sådant initiativ kan anses förenligt med principerna för rät­tegången i dispositiva tvistemål. Ett klariäggande uttalande av lagstiftaren på denna punkt skulle vara av väsentligt värde. KO ifrågasätter vidare om inle också i andra fall en viss officialprövning av preskriptionsfrågor bör ske till förmån för den enskilde. Det förenklade förfarande som tillämpas i ärenden om lagsökning och betalningsföreläggande medför en inte obe­tydlig risk för att konsumenter som är okunniga om gällande preskriptions­regler gör rättsföriuster. I sådana fall då borgenärens ansökan inte ger annat vid handen än atl tillämplig preskriptionstid har överskridits vore det enligl KO:s mening rimligt från konsumentsynpunkt att domstolen krävde be­visning om att preskriptionsavbrott hade skett.

Kammarkollegiet uttalar att påståendet att domstol inte ex officio beaktar frågan om preskription inte är giltigt såvitt angår det allmännas anspråk på skall. Kronofogdemyndigheten 1 Stockholm omtalar att utmätningsmännen vid myndigheten enligt gammal praxis beaktar preskription ex officio. Myn­digheten anser del angeläget med ett klariäggande uttalande i den tvek­samma frågan huruvida utmätningsman är skyldig att ex officio beakta preskription, helst i den riktningen att sådan skyldighet inte föreligger. Även


 


Prop. 1976/77:5                                                      106

kronofogdemyndigheten i Malmö efteriyser ett klariäggande uttalande i frågan.

RSV erinrar om all lagberedningen i betänkandet (SOU 1973:22 s. 186) Ulsökningsbalk har uttalat all frågan om preskription inle bör tas upp av kronofogdemyndighet annat än efter invändning. Beredningen påpekar dock att även molsait ståndpunkt har gjorts gällande. Enligt RSV lorde det för den rällssökande allmänheten framstå som märkligt, om olika regler till-lämpas i detta avseende. RSV anser att samma ordning bör gälla vid exekutiv myndighet som vid domstol.

Föreningen Sveriges kronofogdar framhåller att gäldenären i mål inför dom­stol och exekutiv myndighet i de flesta fall saknar ombud som kan ta sig an hans sak. Flertalet gäldenärer lorde helt sakna kännedom om gällande preskriptionsbestämmelser och kan sålunda inte ta lill vara sin rätt genom att i förekommande fall göra preskriptionsinvändning. Del är strängt tagel endast de gäldenärer som anlitar biträde av tillräckligt juridiskt skolad person som har möjlighet atl protestera, när den av motparten åberopade fordringen är för gammal för att kunna krävas ul. Eftersom biträdeshjälp är ägnad atl fördyra processen och många kravmål avser relativt obetydliga belopp, anser föreningen atl praktiska skäl talar för att ålägga såväl domstolar som exekutiva myndigheter skyldighet atl självmant pröva frågan om preskrip­tion.

5.5.2   Ränta m. m.

Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter ett uttalande i promemorian rö­rande innebörden av att preskription av huvudfordran även omfattar fordran på ränta och annan lilläggsförpliktelse. Enligt specialmotiveringen kan med uttrycket "annan tilläggsförpliktelse" förstås bl. a. skyldighet att ersätta rät­tegångskostnader, exekutionskostnader o. d. som har uppkommit i samband med att en fordran har fastställts genom dom eller verkställigheisförfarande har ägt rum. Enligt hovrättens mening framstår det som främmande att betrakta sådana kostnader som tilläggsförpliktelser till en fordran och låta preskription av huvudfordringen omfatta även dessa kostnader.

5.5.3   Kvin ning

Enligl Landstingsförbundet synes förhållandet mellan kviitningsregeln i promemorieförslagel och de regler om kortare preskriptionstid som finns intagna i specialförfattningar inte vara tillräckligt klariagt i promemorian. Del framgår sålunda inle om en fordran på semesterersällning som enligl 22 § semesteriagen är underkastad en tvåårig preskriptionslid skall kunna kvittas mol en fordran från arbetsgivaren som omfattas av den allmänna preskriptionstiden och som därför kanske inte är preskriberad när kvili-ningsanspråket framställs.


 


Prop. 1976/77:5                                                      107

I övrigt härden föreslagna bestämmelsen om kvittning inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

5.5.4 Panträn m. m.

Flera remissinstanser påpekar atl den i promemorian föreslagna bestäm­melsen om preskriptions verkan på panträtt och retentionsrätt har fått en tvetydig utformning. Bestämmelsen ger enligt sin ordalydelse intryck av atl borgenären har oinskränkt rätt alt kräva betalning för en fordran som är förenad med panträtt eller retentionsrätt, oavsett pantens eller den re-tenderade egendomens värde. Enligt hovrätten för Nedre Norrland uttrycks den princip som åsyftas bättre på det sättet att preskription inte medför någon inskränkning i borgenärs rätt att H betalning för sin fordran genom atl tillgodogöra sig pant eller retenderad egendom. Konkurslagskommitlén erinrar om att det i fråga om fast egendom finns en särskild bestämmelse i jordabalken med samma innebörd. Kommittén ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att dubblera den bestämmelsen.

Några remissinstanser tar upp uttalandena i promemorian angående pre­skription av säljarens rätt att ta tillbaka egendom som har sålts med äg­anderättsförbehåll. Konsumentverket anser i likhet med promemorian att del är uppenbart otillfredsställande om säljaren skall ha rätt att fl sin vara till­baka, trots att hans fordran på köpeskillingen har preskriberats. I avvaktan på ett närmare ställningstagande lill kreditköpkommitléns betänkande vill konsumentverket endast framhålla alt regler om preskription av säljarens rätt enligt äganderättsförbehåll bör införas.

Svenska bankföreningen anser däremot att det inte föreligger tillräckligt starka skäl att i fråga om egendom som har sålts med äganderättsförbehåll göra undantag från principen att en sakralt inte kan preskriberas. Före­tagarorganisationerna och Finansieringsföreiagens förening intar samma stånd­punkt. Organisationerna säger sig ha svårt att förstå varför del härvidlag skulle föreligga någon skillnad i förhållande till vad som gäller beträffande handpant och pantbrev i faslighet. Organisationerna har likaså svårt att se hur "konsumentskyddsaspekter" skulle kunna föra så långt alt gäldenären helt befrias även från en klar och förfallen fordran som gäldenären på grund av sitt innehav av avbetalningsgodset inte kan vara omedveten om. Fi­nansieringsföretagens förening påpekar att äganderättsförbehåll kan före­komma även i avtal mellan näringsidkare.

5.5.5 Flera gäldenärer

De i promemorieförslaget intagna bestämmelserna om verkan av pre­skription i flergäldenärsfdrhållanden har inte föranlett några nämnvärda erin­ringar under remissbehandlingen utom såvitt angår fordringar på grund av


 


Prop. 1976/77:5                                                                 108

borgen. Frågor om borgen behandlas i nästa avsnitt.

RSV anser att de bestämmelser som föreslås om verkan av preskription vid solidariskt ansvar inle omfattar den situation som föreligger när ställ­företrädaren för en juridisk person har gjorts personligen beialningsansvarig enligt 77 a § uppbördslagen, 48 a § lagen om mervärdeskatt eller 27 a $ lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning. Alt så inte är fallet bör enligt RSV anges i förarbetena till preskripiionslagen.

5.5.6 Borgen

Svenska bankföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund har i sina remissyttranden behandlat de föreslagna preskriplionsbestämmelsernas in­verkan på sådana fordringar som formellt förfaller lill betalning efter en kort tid men som föriängs successivt. De har i det sammanhanget också tagit upp frågor om borgenspreskription. 1 detta avseende hänvisas till av­snittet 5.2.2, där de båda remissinstansernas synpunkter i denna del har redovisats.

Liknande frågor tas upp av Svenska sparbanksföreningen. Enligt förening­ens mening kan de föreslagna bestämmelserna medföra inte oväsentliga praktiska olägenheter i fråga om sparbankernas kreditgivning mot borgen. Olägenheterna illustreras med ett utföriigt redovisat exempel. Föreningen påpekar bl. a. att en betalningsanmaning till en låntagare medför atl en treårig preskriptionstid därefter kommer att löpa mot såväl låntagaren som borgensmannen. Detta blir enligt föreningen förhållandet vare sig en upp­görelse om lånets fortsättning sedermera träffas eller ej. I förhållande till huvudgäldenären har emellertid detta ingen praktisk betydelse så länge han fortsättningsvis fullgör sin betalningsskyldighet. Av större betydelse är atl betalningsanmaningen till borgensmannen medför att hans betalningsför­pliktelse förfaller till betalning. Det betyder atl preskriptionstiden för bor­gensåtagandet fortsättningsvis blir tre år. Preskriptionen kan därefter brytas endast genom skriftligt erkännande från borgensmannen eller genom rättsligt förfarande från bankens sida. Del sålunda förändrade preskriptionsläget med­för att del aktuella borgenslånet måste brytas ut ur den för borgenslånen organiserade, enkla ratinen för preskriptionsavbrott gentemot borgensmän och göras till föremål för ett mer komplicerat förfarande. Ett sätt atl undvika detta skulle vara alt lånet "skrivs om", dvs. att en ny lånerevers utfärdas och skrivs under av låntagaren och borgensmannen. En annan väg skulle möjligen vara att borgensmannen utfärdaren ny,separat borgensförbindelse avseende låntagarens förpliktelser enligt ursprungsreversen. Det är emel­lertid tveksamt om ett sådant förfarande går att förena med den i pro­memorieförslaget intagna bestämmelsen om i vilka fall ett avtal om för­längning av preskriptionstiden är giltigt.

Föreningen förklarar sig inte vilja överbetona de praktiska ölägenheter


 


Prop. 1976/77:5                                                      109

som föranleds av atl promemorieförslaget hindrar en fortsatt tillämpning av den enkla ordning för preskriptionsavbrolt gentemot borgensman som f n. är möjlig. Föreningen är dessutom medveten om svårigheten att införa specialbestämmelser som neutraliserar de angivna ölägenheterna för kre­ditgivaren utan att förslagets logiska konstruktion bryts sönder. Föreningen har därför inget yrkande om ändring av promemorieförslaget på denna punkt.

Även Skånes handelskammare går in på frågan hur de föreslagna bestäm­melserna inverkar på en fordran på grund av borgen som har ställts till säkerhet för ett lån som föriängs successivt. Enligl handelskammarens upp­fattning blir konsekvensen av förslaget all borgenären tvingas avkräva bor­gensmannen ett erkännande av skulden kanske ell flertal gånger under lånets reella löptid alternativt inleda ett rättsligt förfarande mot honom för att fl skuldförhållandet fastställt genom dom, och detta även om gäldenären fullgör sina förpliktelser till fullo. Enligt handelskammarens mening kan en sådan konsekvens inte anses rimlig. Handelskammaren yrkar därför att det klart sägs ut att en föriängning av kredittiden vid borgenslån skall anses medföra att förfallotiden och därmed tidpunkten för preskriptionsinträde för­skjuts! motsvarande mån också i förhållande till borgensman,omdet i reversen har anmärkts att sådan föriängning kan komma att ske.

Svenska bankforeningen tar upp frågan från vilken tidpunkt den tioåriga preskriptionstiden för en borgensförpliktelse skall räknas, om borgen har tecknats innan huvudförpliktelsen har kommit till. Enligl föreningen torde det mest näriiggande svaret vara att preskriptionstiden börjar löpa den dag borgen tecknades. Det skulle emellertid också, med hänsyn till den särskilda bestämmelsen om villkorade fordringar, kunna hävdas att preskriptionstiden gentemot borgensmannen börjar löpa först när huvudfordringen har kommit till. En särskild variant av den angivna frågeställningen föreligger vid s. k. generell borgen, som innebär att borgensmannen åtar sig all svara för gäldenä­rens samtliga nuvarande och blivande förpliktelser mot banken. Vid sådan bor­gen händer det ofta att huvudgäldenären ännu inle har hunnit fl någon förplik­telse gentemot banken när borgensmannen tecknar sin förbindelse liksom att huvudgäldenären under borgensförbindelsens bestånd från tid lill annan inte har någon förpliktelse allsgentemol banken. Även fördettafallkrävsenligt för­eningens mening ett klarläggande av frågan när den tioåriga preskriptionstiden gentemot borgensmannen börjar löpa.

Sverigesföreningsbankers.förbund fäster uppmärksamheten på de i bankerna vanligen förekommande lånen med statlig garanti. De garantiförbindelser som staten utfärdar är underkastade samma preskriptionsregler som vanliga borgensförbindelser men gäller enligt åtagande ofta för en betydligt längre tid, ända upp lill drygt trettio år. Enligl förbundels mening bör denna typ av garantier bli föremål för särskild reglering i en kommande preskriplionslag.

Bostadsstyrelsen erinrar om bestämmelserna om kommuns ansvar för så­dana bostadslån för småhus som utgår enligl bostadsfinansieringsförord-


 


Prop. 1976/77:5                                               110

ningen (1974:946). Kommunens ansvar för sådana lån innebär i realiteten en borgen som kan göras gällande under hela lånetiden upp lill trettio år. Statens fordran mot kommun på grund av sådant ansvarsålagande lorde omfattas av de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Bevakningen av lå­nen för att vidmakthålla kommunens ansvarsåtagande medför på längre sikt ell omfattande administrativt arbete. Del är fråga om 35 0000 000 lån per år. Det kan enligt bostadsstyrelsen ifrågasättas om preskriptions­reglerna över huvud taget fyller någon funktion på bostadslångivningens område. Bostadsförsörjningen är en samhällelig uppgift för vilken ansvaret delas mellan stat och kommun enligt grunder som har fastställts av riks­dagen. Dessa grunder, bl. a. ifrågavarande lånevillkor, är väl kända inom kommunerna. Bevakningsförfarandel i preskriplionshänseende kan knap­past ha annan innebörd än all bostadsstyrelsen vid vissa lidpunkter erinrar varje kommun om att just detta lånevillkor gäller.

Bostadsstyrelsen anser att de skäl som talar för att undanta angivna slag av borgensåtaganden från preskription gör sig gällande också i åtskilliga andra fall. Det gäller i första hand kommunala ansvarsålaganden i form av proprieborgen för lån som utgår för att främja bostadsförsörjningen e. d. Vidare gäller det i vissa fall när kommunen själv är låntagare, t. ex. be­träffande förbäuringslån och tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyg­gelse. Sådana lån kan vara ränte- och amorteringsfria under längre tid än tio år och aviseras inle under den tiden. Undantag från preskription skulle således göras beträffande statlig fordran hos kommun, om fordringen avser lån som utgår av statsmedel i syfte att främja bostadsförsörjningen inom riket eller eljest gäller bostäder och lokaler inom bostadsområde.

5.6 Tillämpningsområde

Förslaget att den nya lagen skall vara tillämplig på alla slag av fordringar men inte på sakrättsliga anspråk har föranlett vissa uttalanden under re­missbehandlingen. Länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om det stämmer överens med vedertaget språkbruk alt låta begreppet fordran omfatta andra fordringar än penningfordringar. Som ett exempel på hur långt det föreslagna fordringsbegreppet skulle sträcka sig nämner länsstyrelsen anspråk på att någon skall avlägga bouppteckningsed. Länsstyrelsen anser att man bör begagna tillfället att undanröja den oklarhet som föreligger på denna punkt. Detta kan ske genom en kort exemplifiering av vad som i lagen menas med fordran.

Några remissinstanser framför kritik mot den i promemorian uttalade uppfattningen att en köpares anspråk på att fl ut den köpta egendomen är föremål för preskription när det är fråga om leveransavtal men inte vid köp av bestämt gods. Enligt köplagsutredningen synes den ståndpunkten både doktrinär och opraktisk. Skillnaden mellan köp av bestämt gods och


 


Prop. 1976/77:5                                                      111

leveransavtal har ett helt annat syfte än atl ligga lill grund för preskrip­tionsregler. Del skulle kunna leda tiil egendomliga resultat, om t. ex. vid köp av en bil preskriptionsfrågan skulle bedömas olika beroende på om köpet ansågs utgöra leveransavial eller köp av bestämt gods. Utredningen påpekar dessutom atl frågan om preskription har mindre betydelse i ifrå­gavarande fall, eftersom köparen enligt 26 § köplagen måste reklamera för att vara bibehållen vid sin rätt att kräva fullgörelse. Även konsumentverket anser det omotiverat att i detta sammanhang göra skillnad mellan leve­ransavtal och köp av bestämt gods. Bl. a. bör beaktas att det kan vara svårt att dra en klar gräns mellan de båda kategorierna. Problem kan uppstå framför allt vid köp av båt, om köpet inte harblivit fullbordat genom tradition. Som ett an­nat exempel nämner verket att köp av en ny bil torde betraktas som leveransav­tal men köp av en begagnad bil som köp av bestämt gods. Verket anser att leve­ransavtal inte bör behandlas annoriunda än avtal om köp av bestämt gods.

Föreiagarorganisailonerna anser att svårigheter kan uppstå om den fö­reslagna lagen blir tillämplig på långfristiga avtal som i första hand avser annat än penningprestationer, t. ex. avtal om samarbete mellan företag, öm­sesidiga licensavtal, avtal om konkurrensbegränsning, konsortialavtal och röstavtal. Skulle preskriptionsinstitutet fl i huvudsak den utformning som har föreslagits, bör bestämmelserna möjligen omfatta endast anspråk i pengar eller varor. En annan möjlighet är att anspråk av annat slag alltid underkastas tioårspreskriplion, men även denna lösning medför enligt organisationernas mening betydande olägenheter.

Flera remissinstanser tar upp frågor om förhållandet mellan den föreslagna preskriptionslagen och de preskriptionsbestämmelser som finns i olika spe­cialförfattningar. Kö anser, som tidigare berörts, att det hade varit önskvärt atl också de speciella preskriplionsbeslämmelserna hade setts över och i möjligaste mån bringats i överensstämmelse med de nu föreslagna reglerna. I vart fall bör speciallagstiftning inom rättsområden som i betydande grad berör den enskilde individen snarast ses över och samordnas med förslagen i promemorian. Del skulle innebära betydande fördelar för den enskilde om preskriptionsregler på olika områden var i huvudsak likartade. Även Sveriges domareförbund anser det vara en brist atl del inte föreslås några ändringar i de särskilda preskriptionsbeslämmelsema. Åtskilliga av dessa torde kunna anpassas till de nu föreslagna allmänna reglema. Man måste nämligen hålla i minnet att en mycket kort preskriptionstid framstår som ett undantag i förhållande till den nuvarande allmänna preskriptionstiden. Införs en allmän bestämmelse om kort preskriptionstid, kan de olika reglerna för allmänheten framstå som förvirrande, och de måste i betydligt högre grad än förut innebära risk för rättsföriust.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig dela uppfattningen att del skulle försvåra överskådligheten, om de speciella preskriptionsbe­stämmelserna fördes samman med de allmänna reglema. Länsstyrelsen anser


 


Prop. 1976/77:5                                               112

emellertid att del vore en fördel om förhållandet mellan preskriptionslagen och de särskilda preskriplionsbeslämmelserna klargjordes i lagen. Ocksäför-säkringsrätlskommlnén finner det angeläget med förtydliganden i delta av­seende. Kommittén pekar bl. a. på alt del i olika fall kan uppslå tvekan om huruvida den föreslagna preskriptionslagen är tillämplig endast när en specialförfattning saknar upplysning i ett visst ämne eller om den är tillämplig även när det finns en specialregel men denna inte kan uppfattas som ut­tömmande. Som exempel på fall där tvekan kan uppstå nämner kommittén bestämmelsen om preskriptionsavbrolt i 29 § försäkringsavtalslagen, där det föreskrivs att fordringsägaren "skall i laga ordning anhängiggöra sin talan". Även om ordalydelsen lyder på att bestämmelsen avser att uttömmande reglera hur preskriptionsavbrolt skall ske när del gäller fordran på försäk­ringsersättning, synes det enligt kommitténs mening ändå kunna diskuteras om och i vad mån ett erkännande av fordringen från gäldenären kan till­erkännas rättslig verkan.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om de särskilda pre­skriptionsreglerna i försäkringsavialslagen. Förbundet utgår från att avsikten inte är att förslaget till preskriptionslag ens indirekt skall påverka rättsläget i fråga om den speciella försäkringspreskriptionen. Med hänsyn till vissa uttalanden i promemorian kan det dock på denna punkt föreligga en viss tvekan, som bör undanröjas genom ett klart motivuttalande. Med anledning av de uttalanden som i promemorian görs om preskriptionslagens tillämp­lighet på områden som regleras i specialförfattningar framhåller konkurslags­kommitlén att preskriptionsbestämmelsen i 148 a § konkurslagen uppen­bariigen är av sådan karaktär att reglerna om preskriptionsavbrott och ny preskriptionstid inte kan tillämpas analogt.

Flera remissinstanser tar upp frågor om preskription av skattefordringar. USS framhåller att den centrala bestämmelsen om preskription av skatter i 71 § uppbördslagen inte omfattar alla skatter. Preskriptionsförordninens bestämmelser anses vara tillämpliga inte bara på arvs- och gåvoskatten utan också på de s. k. punktskatterna, bevillningsavgiften, kupongskatten, stäm­pelskatten, prisregleringsavgifterna på jordbrukets och fiskets områden samt tullarna. Promemorieförslaget skulle följaktligen innebära att det allmännas fordringar inom en betydande del av området för skatter, tullar och avgifter kom att preskriberas enligl förslagets bestämmelser. Följderna härav har inte behandlats i promemorian. Inle heller anges i vad mån de allmänna preskriptionsbestämmelserna kan bli tillämpliga på skatter och avgifter som faller under uppbördslagens tillämpningsområde.

Enligt USS:s mening krävs specialregler i fråga om skatter, tullar och avgifier. I utredningens eget uppdrag ingår en översyn av bestämmelserna om preskription på förevarande område. Preliminära undersökningar talar för att hela detta område bör omfattas av en lag om preskription med en-helliga bestämmelser som i åtskilliga avseenden är främmande för allmän


 


Prop. 1976/77:5                                                      113

lagstiftning i ämnet. Det får därför anses mindre lämpligt atl införa nya regler om preskription för endast vissa skaller och avgifier. Uiredningen föreslår atl promemorieförslaget inle i något fall skall bli tillämpligt i fråga om preskription av det allmännas fordringar på skatt, tull eller avgift. I stället bör enligl utredningens mening preskriptionsförordningen fortfarande gälla för dessa fordringar lill dess en reformerad speciallagstiftning kan träda i kraft på området.

Även RSV, kronofogdemyndigheten i Malmö och Föreningen Sveriges kro­nofogdar påpekar all åtskilliga skatter och avgifter omfattas av de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Dessa remissinstanser understryker också be­hovet av en samlad översyn av frågor om preskription av skatter o. d.

5.7 Ikraftträdande m. m.

De flesta remissinstanserna lämnar de föreslagna övergångsbestämmel­serna utan erinran. Svenska sparbanksföreningen framhåller emellertid att övergångsbestämmelserna kan medföra vissa olägenheter i fråga om ford­ringar på grand av borgen. Olägenheterna hänger samman med att pre­skriptionstidens längd skall bestämmas enligt de nya bestämmelserna även när preskriptionsavbrott före ikraftträdandet har ägt ram enligt äldre lag.

6 Föredraganden

6.1 Allmänna synpunkter

Gällande bestämmelser om preskription av fordran återfinns i förordning­en (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer (preskriptionsförordningen). Bestämmelsema har under årens lopp undergått vissa ändringar. De har också kompletterats med specialregler i andra för­fattningar. De grandläggande principema är emellertid oförändrade. Pre­skriptionstiden är tio år från fordringens tillkomst. För preskriptionsavbrott räcker det med ett formlöst krav eller en muntlig påminnelse. Sker pre-skriptibnsavbrott löper en ny tioårig preskriptionstid.

Preskriptionsförordningen kom till under en tid då samhällsförhållandena var helt annoriunda än i dag. Produktionsförhållanden och konsumtions­vanor har radikalt förändrats. Produktionen av varor har mångdubblats sam­tidigt som de ekonomiska förhållandena för människor i gemen har för­bättrats avsevärt. Detta har lett till stegrad konsumtion, ökad handel och snabbare omsättning av varor och tjänster.

Mot bakgrand av den ekonomiska och sociala omdaningen har de all­männa preskriptionsbestämmelserna kommit alt framstå som föråldrade i väsentliga avseenden. Detta gäller framför allt preskriptionstidens längd. En preskriptionstid på tio år ler sig i många fall alltför lång, särskilt när det


 


Prop. 1976/77:5                                                      114

är fråga om fordringar som regelmässigt förekommer i det dagliga livet. Men också reglerna om preskriptionsavbrolt ter sig otidsenliga genom atl de gör del möjligt att hålla oklara fordringar vid liv iinder lång lid. Även på andra punkter flnns det anledning all ifrågasätta om preskriptionsförordningen är utformad på ett sätt som svarar mot tidens krav.

Under en följd av år har man inom ramen för det nordiska lagstiftnings-samarbetet sökt utarbeta moderna och enhetliga regler om preskription. Re­dan år 1957 lades i Danmark, Finland, Norge och Sverige fram betänkanden med i allt väsentligt överensstämmande förslag till ny preskriptionslag­stiftning. Förslagen byggde i stor utsträckning på gällande norsk rätt. Enligt huvudregeln skulle en fordran preskriberas tio år efter förfallodagen, men för vissa slag av fordringar föreslogs i stället en treårig preskriptionstid. I en del fall skulle en fordran preskriberas först efter tjugo år. För preskrip­tionsavbrott skulle i princip krävas antingen all gäldenären erkände skulden eller att borgenären vidtog rättslig åtgärd. Det svenska förslaget remiss­behandlades men ledde inte till lagstiftning, framför allt därför att de fö­reslagna bestämmelserna ansågs invecklade och svårtillgängliga. Inte heller i de andra nordiska länderna genomfördes de framlagda förslagen

Tanken på enhetlig nordisk lagstiftning om preskription gavs emellertid inte upp. Ar 1965 antog Nordiska rådet en rekommendation att genomföra en gemensam lagstiftning som skulle baseras på en preskriptionstid om tio år för fordringar i allmänhet och en kortare preskriptionstid för fordringar i det dagliga livet. På grandval av ett från svensk sida framlagt förslag enades man följande år om principerna för det fortsatta lagstiftningsarbetet. De innebar att alla slag av fordringar skulle behandlas lika. Preskriptionstiden skulle vara tio år från fordringens tillkomst. När fordringen förföll till be­talning, skulle den tioåriga preskriptionstiden ersättas av en treårig. Den tioåriga preskriptionstiden skulle kunna avbrytas genom en enkel påminnelse från borgenärens sida. För avbrott av treårspreskripiionen skulle däremot krävas att gäldenären erkände skulden eller att borgenären vidtog rättslig åtgärd.

Ar 1967 tillsattes inom Europarådet en expertkommitté för att utarbeta enhetliga europeiska regler om fordringspreskription. Det nordiska samar­betet kom därför att vila t. v. Europarådskommittén lade år 1970 fram ett förslag till enhetliga europeiska preskriptionsregler. Slutlig ställning har ännu inte tagits till förslaget. Del anses emellertid inle finnas några nämnvärda förutsättningar för att förslagel skall leda vare sig lill en konvention eller till en överenskommelse i annan form.

Frågor om preskription har varit föremål för överiäggningar också inom FN. Vid en diplomatkonferens år 1974 antogs en konvention angående pre­skription i internationella köpförhållanden. Konventionen har varit öppen för undertecknande till utgången av år 1975 men anslutning kan ske även därefter. Sverige har inte anslutit sig.


 


Prop. 1976/77:5                                                     115

Del nordiska samarbetet på preskriptionslagsliftningens område återapp­logs år 1971, eftersom arbetet inom Europarådskommitléen inle syntes ge någol resultat inom överskådlig lid. Ar 1972 uppnåddes principiell enighet om huvuddragen i ett förslag till samnordiska regler om preskription. Ett förslag grundat på resultatet av de nordiska överiäggningarna har lagts fram av det norska justitiedepartementet i november 1972. För svenskt vidkom­mande har förslag till preskriplionslag m. m. lagts fram i promemorian (Ds Ju 1975:11) Preskription. Motsvarande förslag har ännu inte lagts fram i Danmark och Finland.

Förslaget i den svenska departementspromemorian innebär atl bestäm­melserna om preskription i preskriptionsförordningen upphävs och ersätts av en ny preskriptionslag. Ett huvudsyfte med förslagel är att åstadkomma att fordringar avvecklas snabbare än f. n. Detta kommer lill uttryck på två sätt. Dels föreslås en förkortning av den allmänna preskriptionstiden. Dels föreslås en skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott.

Enligt huvudregeln i promemorieförslaget skall en fordran preskriberas tre år efter förfallodagen. Den skall dock alltid preskriberas tio år efter till­komsten, om den inte har förfallit till betalning dessförinnan och om inte preskriptionsavbrott har skett. För preskriptionsavbrott krävs i princip att gäldenären erkänner skulden eller att borgenären inleder rättsligt förfarande för att fl fordringen fastställd genom dom e. d. 1 fråga om fordran som ännu inte har förfallit till betalning skall det dock vara tillräckligt med en skriftlig erinran från borgenären. Detsamma föresläs gälla beträffande fordran som har fastställts genom dom e. d. eller som har varit föremål för verk­ställighet. Verkan av att preskriptionen avbryts skall liksom f. n. normalt vara att ny preskriptionstid börjar löpa. Den nya preskriptionstiden skall vara tre eller tio år beroende på om fordringen är förfallen till betalning eller ej. 1 fråga om verkan av preskription ansluter sig förslagel i allt väsentligt till gällande rätt. När preskription inträder; föriorar alltså borgenären i princip rätten att kräva ut sin fordran. För att förhindra kringgående av de föreslagna bestämmelsema föreslås vissa bestämmelser som inskränker möjligheterna alt träffa avtal om preskription.

Promemorieförslaget har fött ett blandat mottagande under remissbehand­lingen. Förslagets huvudprinciper har visseriigen godtagits i stor utsträck­ning. Flera remissinstanser vänder sig emellertid mot att preskriptionstiden skall vara så kort som tre år för förfallna fordringar och att det skall krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Det framhålls att nuvarande bestämmelser har fungerat väl i praktiken och att det är tveksamt om förslaget innebär någon förbättring. Vissa remissinstanser me­nar att det i och för sig finns behov att ändra nuvarande bestämmelser men att förslaget går för långt.

För min del vill jag först understryka att det främsta syftet med pre­skriptionslagstiftningen är att åstadkomma alt fordringsförhållanden avveck­las inom rimlig tid. Det är till fördel för både borgenären och gäldenären.


 


Prop. 1976/77:5                                                      116

om borgenären inte dröjer alltför länge med alt kräva ul sin fordran. Ju längre liden går desto svårare blir det för borgenären att styrka granden för sin fordran och för gäldenären att ta ställning till anspråket och framställa de invändningar som kan vara befogade. Så länge preskriptionstiden inle har gått ut måste gäldenären spara sina kvitton för all kunna styrka att han har betalat, om borgenären skulle kräva honom på nytt.

Preskriptionsreglerna är emellertid betydelsefulla även från allmän syn­punkt. En rimlig begränsning av den tid under vilken en fordran kan göras gällande är till gagn för det ekonomiska livet. Korta preskriplionsfrister bidrar lill klarhet i fordringsförhållanden, främjar säkerheten i omsättningen och motverkar en osund kreditgivning.

Enligt min mening är den nuvarande preskriptionstiden på tio år alltför lång i åtskilliga situationer. Nackdelarna framträder särskilt när del gäller fordringar som regelmässigt förekommer i del dagliga livet och som rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Hit hör fordringar som avser köp av hushållsartiklar och annan lösegendom som är avsedd för enskilt brak, fordringar på ersättning för reparationsarbeten, transporter m. m.

I praktiken finns det som regel inte något behov av att kunna kräva ut sådana fordringar efter lång tid. Tvärtom kan en lång preskriptionstid medföra svårigheter för både borgenären och gäldenären. Del har visseriigen hävdats att många avtalskonlrahenler känner till att preskriptionstiden är tio år och rättar sig efter det. För min del finner jag det dock mycket tveksamt om den tioåriga preskriptionstiden är så allmänt känd som vissa remiss­instanser har ort gällande. Betecknande är att Föreningen Sveriges kro­nofogdar anför att flertalet gäldenärer helt torde sakna kännedom om gäl­lande preskriptionsbestämmelser. 1 varje fall lorde det vara mindre vanligt att privatpersoner sparar kvitton o. d. under så lång tid som tio år för att gardera sig mot risken för dubbelkrav.

Starka skäl talar således för att man inför en kortare preskriptionstid åt­minstone för fordringar som hör till den dagliga hushållningen o. d. En sådan förkortning av preskriptionstiden skulle också ligga väl i linje med de senaste årens strävanden att på olika sätt förbättra ställningen för de enskilda konsumenterna.

De skäl som talar för en begränsning av preskriptionstiden gör sig emel­lertid med större eller mindre styrka gällande även belräffande andra ford­ringar än sådana som uppkommer i det dagliga livet. Enligt min mening är det därför påkallat atl genomföra en mer allmän förkortning av pre­skriptionstiden. Att en tioårig preskriptionstid är alltför lång för att gälla generellt framgår f ö. av att regler om kortare preskriptionstid har införts i ett flertal specialförfattningar.

Även om det alltså flnns anledning att mera allmänt förkorta preskrip­tionstiden för fordringar, kan en sådan förkortning enligt min mening inte genomföras fullt ut, så att samma korta preskriptionstid kommer att gälla för alla typer av fordringar. Jag skall gå närmare in på denna fråga i det


 


Prop. 1976/77:5                                                     117

följande. Redan här vill jag emellertid säga atl starka skäl lalar för att låta vissa slag av fordringar löpa med en längre preskriptionstid.

Atl ha ett system med olika lång preskriptionstid för skilda typer av fordringar innebären avvikelse från promemorieförslaget. En sådan ordning strider också i viss mån mot önskemålet alt reglerna om preskription skall vara så enkla och enhetliga som möjligt. Enligl min mening kan emellertid en viss differentiering av preskriptionstiden knappast undvikas. Som jag senare skall återkomma lill lorde differentieringen inle heller behöva drivas så långt att reglerna blir alltför detaljerade eller svårbegripliga.

Sammanfattningsvis anser jag att man nu bör genomföra en förkortning av den allmänna preskriptionstiden för fordringar och att promemorieför­slaget i stor utsträckning bör läggas till grand för lagstiftningen. Den av­vikelsen bör dock göras att man i viss mån har olika långa preskriptionstider för skilda typer av fordringar.

Även när det gäller utgångspunkten för beräkning av preskriptionstid finns det enligt min mening skäl att välja en annan lösning än i pro­memorian. Del kan med fog påstås att promemorians system med två olika preskriptionstider för en och samma fordran, beroende på om den är förfallen till betalning eller ej, är alltför komplicerat. Som har påpekats av några remissinstanser kan det också innebära vissa nackdelar att välja en fordrans förfallodag som utgångspunkt för preskriptionstid.

Reglerna om preskriptionstidens längd har ett nära samband med hur bestämmelserna om preskriptionsavbrott är utformade. Med nuvarande ord­ning kan preskription avbrytas genom ett formlöst krav eller en muntlig påminnelse från borgenärens sida. Därigenom motverkas i viss mån öns­kemålet atl fordringsförhållanden skall avvecklas inom rimlig tid. I stället innebär nuvarande regler om preskriptionsavbrott att en fordran kan hållas vid liv under mycket lång tid utan att förhållandel mellan borgenären och gäldenären blir klariagt. Detta kan i sin tur leda till rättsföriuster för båda parterna. På grand av det sagda är det påkallat att införa strängare bestäm­melser om de åtgärder borgenären måste vidta för atl avbryta preskription.

En skärpning av reglerna om preskriptionsavbrott är särskilt angelägen som komplement till regler om korttidspreskription. Om nuvarande av­brottsregler bibehölls, skulle man uppenbariigen i stor utsträckning om­intetgöra syftet med en kortare preskriptionstid.

Det sagda innebär att jag i allt väsentligt ansluter mig till promemorians förslag till skärpning av de nuvarande reglerna om preskriptionsavbrott. Också de regler om verkan av preskription m. m. som föreslås i pro­memorian bör i stor utsträckning genomföras. Jag återkommer till de olika bestämmelsema i det följande.

De nya reglerna om preskription bör tas in i en särskild preskriplionslag, som alltså flr ersätta motsvarande bestämmelser i den nuvarande preskrip­tionsförordningen. Som jag närmare skall gå in på i ett senare avsnitt bör


 


Prop. 1976/77:5                                                      118

de nya reglema i viss utsträckning kunna ersätta även de särskilda pre­skriptionsbestämmelser som f. n. finns i olika specialförfattningar. Del torde dock vara ofrånkomligt att i en del fall behålla speciella preskriptionsbe­slämmelser.

6.2 Huvudregeln om preskriptionstidens längd

Innan jag går närmare in på hur preskriptionstiden bör bestämmas vill jag erinra om de regler om preskriptionstid som f. n. gäller i dansk och norsk rätt. Både i Danmark och Norge har man en huvudregel om lång preskriptionstid som kompletteras med särskilda regler om kortare preskrip­tionslid för en rad olika fordringar. 1 Norge finns dessutom regler om längre preskriptionstid än den ordinära för vissa fordringar.

Enligt dansk rätt preskriberas en fordran enligt huvudregeln tjugo år efter tillkomsten. 1 praktiken omfattas emellertid de flesta fordringar av särskilda bestämmelser om femårig preskriptionstid som räknas från den dag bor­genären kan kräva betalning. Detta gäller bl. a. fordringar som avser över­låtelse av lös egendom, nyttjande av fast eller lös egendom, tillhandahållande av husrum eller förtäring, transport av personer eller gods, skattefordringar, lönefordringar och fordringar som avser periodiska prestationer, t. ex. ränta, livränta, pension och underhållsbidrag. Har skuldebrev utfärdats eller fö­religger annan särskild rättstitel, varigenom fordringens tillvaro och storiek skriftligen har slagits fast, gäller dock den allmänna tjugoårsfrislen även beträffande fordringar som normall preskriberas efter fem år.

Norsk rätt har som huvudregel en preskriptionstid på tio år. Preskrip­tionstiden är dock tre år för åtskilliga typer av fordringar, i huvudsak sådana som i dansk rätt omfattas av den femåriga preskriptionstiden. Den kortare tiden gäller emellertid inte när skuldebrev har utfärdats. För vissa fordringar föreskrivs en tjugoårstid, bl. a. för fordran på medel som har satts in hos bank e. d. och fordran på livränta och liknande periodiska prestationer. Pre­skriptionstiden räknas i allmänhet från den dag fordringen är förfallen till betalning. Är förfallodagen beroende av uppsägning från borgenärens sida, räknas preskriptionstiden från den dag till vilken fordringen tidigast kan sägas upp. Särskilda regler om utgångspunkten för preskriptionstiden finns också beträffande vissa andra fordringar. När en fordran har fastställts genom dom e. d. är preskriptionstiden tio eller tjugo år.

1 1957 års svenska betänkande om fordringspreskriplion föreslogs som huvudregel en tioårig preskriptionstid. Tiden skulle dock vara tre år för fordringar som härrörde från försäljning eller annan överiåtelse av lös egen­dom, nyttjande av fast eller lös egendom, tillhandahållande av husrum, förtäring eller undervisning, transport av personer eller gods eller utförande av arbete eller personlig verksamhet. En treårstid skulle vidare gälla för bl. a. räntefordringar, periodiska prestationer och utomobligaloriska skade­ståndsanspråk. Hade skuldebrev utfärdats eller hade fordringen blivit fast-


 


Prop. 1976/77:5                                                     119

slagen genom dom eller liknande avgörande, skulle preskriptionstiden dock vara tio år utom när det var fråga om fordran på ränta e. d. eller periodiska prestationer. Preskriptionstiden skulle enligt förslaget som regel räknas från den dag fordringen förföll. I fråga om fordringar som förfaller vid anfordran eller efter uppsägning skulle emellertid utgångspunkten vara den dag lill vilken borgenären tidigast kunde bringa fordringen att förfalla. Slutligen föreslogs en tjugoårig preskriptionstid för fordran på medel insatta på bank­räkning e. d. Tjugo år skulle också vara den yttersta preskriptionstiden för utomobligaloriska skadeståndsanspråk och förändra fordringarutan bestämd förfallodag.

Som jag redan tidigare har framhållit gör sig behovet av en kort pre­skriptionstid särskilt starkt gällande beträffande fordringarsom regelmässigt förekommer i det dagliga livet och som rör förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter. Hit hör fordringar som avser köp av hushållsartiklar och annan lös egendom som är avsedd för enskilt brak, fordringar på ersättning för reparationsarbeten, transporter m. m. Fordringar av detta slag är ofta bagatellartade. Många gånger regleras de direkt eller efter en viss kortare betalningsfrist. Om gäldenären inte betalar självmant, torde borgenären i allmänhet tämligen omgående vidta åtgärder för atl få betalt. Som regel finns det inte behov av bestämmelser som gör det möjligt att kräva ut sådana fordringar när något eller några år har gått från det betalning skulle ha eriagts.

Det är också beträffande fordringar på konsumentområdet som risken är störst för att en gäldenär som har betalat sin skuld blir nödsakad att betala på nytt. Visseriigen torde det statistiskt sett vara relativt ovanligt att en gäldenär utsätts för dubbelkrav. Sker detta, torde dock gäldenären, om han är privatperson, ofta ha begränsade möjligheter att visa att han har betalat. Det torde sålunda vara mindre vanligt all enskilda personer för ordentliga räkenskaper över utgifter eller skulder som rör den dagliga hushållningen och att de sparar kvitton någon längre tid.

De fordringar på konsumenter som det här är fråga om är underkastade korttidspreskription enligt dansk och norsk rätt, och det föreslogs i 1957 års betänkande att del för deras del skulle införas en treårig preskriptionstid. I departementspromemorian diskuteras rent av möjligheten att för sådana fordringar införa en preskriptionstid på ett år från förfallodagen. Alternativet tillbakavisas dock.

Inte heller jag anser att man bör gå så långt att man inför en ettårig preskriptionslid för konsumentfordringar. Klart är emellertid, med hänsyn lill vad jag nyss har sagt, all starka skäl lalar för atl man låter de angivna fordringarna vara underkastade en kort preskriptionstid.

De skäl som talar för en begränsning av preskriptionstiden beträffande fordringar på konsumentområdet gör sig emellertid i betydande utsträckning gällande också i fråga om andra fordringar. Även utanför konsumentområdet kan en lång preskriptionstid medföra risk för att en gäldenär som har betalat sin skuld tvingas betala på nytt. I varje fall minskar hans möjligheter att


 


Prop. 1976/77:5                                                     120

framställa de invändningar mol ett betalningsanspråk som kan vara be­fogade.

Självklart måste hänsyn tas också lill borgenärens intressen när man prövar frågan huravida preskriptionstiden bör förkortas. I del sammanhanget får del stor betydelse vilka regler som ställs upp för avbrytande av preskription. Spörsmålet om preskriptionsavbrolt ämnar jag behandla närmare i ett föl­jande avsnitt. Redan här vill jag emellertid nämna att det enligl min mening i princip bör krävas antingen att gäldenären erkänner skulden eller att bor­genären vidtar rättslig åtgärd för atl preskriptionen skall avbrytas.

Även om man på det angivna sättet skärper reglerna om preskriptions­avbrott, anser jag att man från borgenärssynpunkt ändå bör kunna acceptera att preskriptionstiden förkortas väsentligt i förhållande till nuläget. Detta gäller såväl inom som utom konsumentområdel. Självfallet ligger det i bor­genärens intresse att få betalt för sin fordran så snart som möjligt. Det torde vara mera sällan som borgenären har något att vinna på all ha osäkra fordringar utestående under lång tid. Har gäldenären inte betalt eller erkänt skulden inom något eller några år, beror det som regel på att fordringen är tvistig eller atl gäldenären av annan anledning vägrar betala. 1 sådana fall är det - oavsett hur preskriptionsbestämmelserna är utformade - naluriigt att borgenären utan alltför långt dröjsmål väcker talan mot gäldenären för att fl fordringen fastställd eller att han vidtar någon annan åtgärd som, enligt vad som föreslås i det följande, avbryter preskriptionen. Även när gäldenärens försummelse beror på att han saknar möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet, ter det sig rimligt att borgenären för att visa att han står fast vid sitt krav relativt snart utverkar fastslällelse av fordringen, antingen genom gäldenärens erkännande eller genom rättsligt avgörande.

En komplikation är att borgenären ibland saknar omedelbar kännedom om exempelvis gäldenärens hemvist och att han av sådan eller liknande anledning kan fö svårt att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd, åtminstone om preskriptionstiden förkortas avsevärt. Enligt min mening bör man dock inte söka komma till rätta med dessa problem genom att generellt ställa upp en lång preskriptionstid. I stället bör den lösningen väljas att man, som också har föreslagits i promemorian, inför en tilläggsfrist i fall då bor­genären inte har kunskap om gäldenärens hemvist e. d. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

På grand av det sagda förordar jag att man i princip förkortar preskrip­tionstiden för såväl konsumentfordringar som fordringar i övrigt och att man därvid låter samma preskriptionstid gälla över hela fältet. Som jag redan tidigare har framhållit torde det dock vara svårt att undvara bestäm­melser om en längre preskriptionstid för vissa särskilda typer av fordringar. Vilka undantag från den allmänna regeln om korttidspreskription som bör gälla ämnar jag ta upp i följande avsnitt.

När man sedan skall bestämma vilken preskriptionstid som bör gälla enligt huvudregeln blir det naturligtvis av betydelse vilken tidpunkt som tas


 


Prop. 1976/77:5                                                      121

till utgångspunkt för preskriptionstiden. Promemorians förslag innebär att en fordran preskriberas efter tre år, räknat från förfallodagen. Preskription skall dock alltid inträda senast tio år efter fordringens tillkomst, om den ej har förfallit till betalning dessförinnan.

Vad som sålunda föreslagits har utsatts för kritik från flera håll under remissbehandlingen. Kritiken har framför allt gällt förslaget om en fordrans förfallodag som utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstid. En sådan ordning har påståtts innebära olägenheter bl. a. när del gäller fordringar som förfaller till betalning vid anfordran eller viss tid efter uppsägning. Del blir i så fall av stor betydelse att kunna konstatera om och när en anfordran eller uppsägning har skett. En gäldenärs påstående alt han exempelvis har betalat vid anfordran och att därefter preskriptionstiden har gått till ända kan mötas med invändningen att anfordran aldrig har ägt rum och all därför någon preskriptionstid inte ens har börjat löpa. Omvänt kan en borgenär som väntar med att kräva betalning mötas av påståendet atl anfordran skedde omedelbart efter fordringens tillkomst och atl fordringen numera är pre­skriberad. Del gäller alltså för berörda parter att spara inte bara kvitton o. d. beträffande betalning utan också bevismaterial i fråga om anfordran eller uppsägning.

Vid sidan av de nu återgivna synpunkterna har det under remissbehand­lingen också anförts att det är oklart när vissa fordringar, främst skade­ståndsfordringar, förfaller lill betalning. Problem har vidare ansetts kunna uppstå i fall då fordringens tillkomst tas som utgångspunkt för preskrip­tionstiden. Främst gäller detta i fråga om villkorade fordringar, dvs. ford­ringar som är beroende av att en viss omständighet inträffar.

Enligt min mening kan de framförda invändningarna inte frånkännas betydelse. Framför allt torde förslaget om alt preskriptionstiden skall räknas från fordringens förfallodag kunna vålla svårigheter. Till viss del lorde man visseriigen kunna komma lill rätta med problemen genom specialregler. Sådana bör dock så långt möjligt undvikas.

Mot promemorieförslaget kan dessutom invändas all ett syslem med två olika utgångspunkter för beräkning av preskriptionstid ter sig onödigt kom­plicerat. Än mer invecklat blir systemet om man dessutom, i enlighet med vad jag nyss har föreslagit, har olika långa preskriptionstider för skilda typer av fordringar.

Enligt min mening bör man välja ett tredje alternativ när det gäller ut­gångspunkten för beräkning av preskriptionstid, nämligen att räkna pre­skriptionstiden från den dag en fordran tidigast kan göras gällande. Genom en sådan ordning undgår man flera av de nackdelar som uppstår om till­komstdagen eller förfallodagen utgör utgångspunkten. Detta alternativ in­nebär i fråga om fordringar med bestämd förfallodag atl preskriptionstiden börjar löpa först från förfallodagen, oavsett när denna inträffar. I fråga om fordringar utan bestämd förfallodag räknas preskriptionstiden, om anfordran kan ske omedelbart, från fordringens tillkomst. Krävs uppsägning, räknas


 


Prop. 1976/77:5                                                      122

preskriptionstiden från den dag till vilken uppsägning tidigast kan ske. För fordringar som är beroende av all en viss omständighet inträffar räknas preskriptionstiden i princip från den dag omständigheten inträffar. När det gäller fordringar som har fastställts genom dom eller liknande avgörande bör emellertid utgångspunkten bestämmas på ett något annoriunda sätt. Det är då fråga om all beräkna ny preskriptionstid efter det preskriptions­avbrott har skett genom inledande av rättegång e. d. Frågan om utgångs­punkten för preskriptionstiden i detta fall är en fråga om verkan av pre­skriptionsavbrott. Den frågan behandlas i ett senare avsnitt i samband med övriga regler om verkan av preskripiionsavbrotl.

Mot att alltid beräkna preskriptionstiden från den lidpunkt då en fordran tidigast kan göras gällande kan invändas att del då i vissa fall kan dröja myckel länge innan preskription inträder. Hit hör fall då partema har avtalat om en förfallodag som ligger långt fram i tiden. Från borgenärens synpunkt är det emellertid en fördel att inte behöva avbryta preskriptionen före för­fallodagen. Samtidigt kan det för gäldenären synas naluriigt att preskrip­tionsavbrytande åtgärd inte behöver vidtas före förfallodagen när parterna är ense om vilken dag betalning skall ske. Det får alltså enligt min mening accepteras att en fordran i vissa fall preskriberas lång tid efter tillkomsten.

Anges utgångspunkten för preskriptionstiden på det här föreslagna sättet, talar flera skäl för att den preskriptionstid som normalt skall gälla bestäms till tre år. En kortare preskriptionstid skulle ge borgenären alltför kort tid att kräva ut sin fordran. Det är också tveksamt om en kortare preskriptionstid alltid skulle vara lill fördel för gäldenären. Denna fråga hänger uppenbariigen samman med vilka regler som ställs upp för avbrytande av preskription. Som jag redan nämnt anser jag alt det i princip bör krävas antingen att gäldenären erkänner skulden eller att borgenären vidtar rättslig åtgärd för att preskription skall avbrytas. Om man inför en alltför kort preskriptionstid föreligger en uppenbar risk för att borgenärer för att undvika preskription mycket snabbt ansöker om stämning eller betalningsföreläggande även mot sådana gäldenärer som kanske är fullt beredda att betala frivilligt. Från den enskildes synpunkt är det naluriigtvis betänkligt om han på det sättet blir utsatt för rättslig åtgärd i onödan. Över huvud taget finns del med en mycket kort preskriptionslid risk för att vissa borgenärer kommer att tillämpa kravratiner som är alltför hårdhänta mot gäldenärerna.

A andra sidan finns det enligl min mening inte anledning att ställa upp en generell preskriptionstid som är längre än tre år. Med en sådan tidsfrist torde borgenären i allmänhet fö tillräcklig tid för att vidta åtgärder för att fl betalt för sin fordran eller för att åstadkomma preskriptionsavbrott. Gäl­denären torde också fö tillräckligt rådram och slippa risken för alt i onödan utsättas för rättsliga åtgärder.

Till förmån för en treårslid kan också anföras att man under tidigare nordiska överläggningar har enats om att preskriptionstiden bör vara tre


 


Prop. 1976/77:5                                                      123

år. I arbetet på gemensamma europeiska preskriptionsbeslämmelser har man utgått från samma lid.

Sammanfattningsvis föreslår jag således alt preskriptionstiden enligl hu­vudregeln skall vara tre år från den dag en fordran tidigast kan göras gällande.

6.3 Undantag från den normala preskriptionstiden

Jag har redan tidigare sagt all del belräffande vissa typer av fordringar finns skäl atl ha en längre preskriptionslid än den normala. De fordringar som kan komma i fråga och som också har dragits fram under remiss­behandlingen av promemorian är fordringar på grand av skuldebrev eller dom o. d., fordringar gentemot bank, skadeståndsfordringar, lönefordringar, skattefordringar och fordringar mellan privatpersoner. Jag ämnar behandla dessa olika typer av fordringar i skilda avsnitt.

6.3.1 Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m.

Som tidigare nämnts innehåller 1957 års förslag regler om en tioårig pre­skriptionstid beträffande fordringar för vilka skuldebrev har utfärdats eller som har fastställts genom dom eller liknande avgörande. Även gällande dansk och norsk rätt föreskriver en längre preskriptionstid för de angivna slagen av fordringar. Vid de nordiska överiäggningar som senast har hållits har yppats sympati för att behålla sådana regler.

Under remissbehandlingen har, som tidigare nämnts, från flera håll ut­talats att en preskriptionstid på tre år från förfallodagen är alltför kort för att kunna gälla generellt. En längre preskriptionstid har ansetts särskilt moti­verad i fråga om skuldebrevsfordringar och domfästa fordringar. Några re­missinstanser har sålunda förordat att den föreslagna treårstiden beträffande sådana fordringar ersätts av en femårstid.

Som skäl för att ha en lång preskriptionstid beträffande fordran som gran­dar sig på skuldebrev kan till en början anföras att parternas avsikt när skuldebrev utfärdas ofta är att skuldförhållandet skall bestå under längre tid. Vidare minskar bevissvårigheterna, om gäldenären gör en skriftlig be­talningsutfästelse. Del finns därför mindre risk för tvist om fordringen än annars. Och om tvist uppstår, är det lättare att föranstalta om den utredning som kan visa sig erforderiig. De skäl för en kort preskriptionstid som hänger samman med att oklara fordringsförhållanden så snart som möjligt bör klaras upp faller därför i stor utsträckning bort när skuldebrev har utfärdats.

Vad som nu har sagts om skuldebrevsfordringar gäller också fordringar som grundar sig på annat skriftligt fordringsbevis, exempelvis kontrakt eller liknande skriftligt avtal. Däremot finns det givetvis inte skäl att föreskriva en längre preskriptionstid enbart därför alt borgenären har tillställt gälde­nären en faktura e. d. Förutsättningen föratt en fordran skall anses jämställd med en skuldebrevsfordran är att fordringen grundar sig på en skriftlig hand-


 


Prop. 1976/77:5                                                      124

ling som utgör bevis om all gäldenären är betalningsskyldig. Vad som kan krävas är alltså ett skriftligt åtagande från gäldenärens sida att fullgöra en viss prestation. Däremot bordet inte vara nödvändigl atl åtagandet ärovill-koriigt eller att det belopp som skall eriäggas är exakt fixerat i den skriftliga handlingen. Jag skall återkomma till hithörande frågor i specialmoliveringen.

Även om det alltså finns anledning alt ha en längre preskriptionstid än tre år belräffande skuldebrevsfordringar och andra fordringar som grundar sig på skriftligt fordringsbevis, kan en sådan ordning inle gärna gälla ge­nerellt. Mycket talar för alt man gör undanlag belräffande fordringar som hänför sig till konsumentköp och konsumenttjänster och alltså låter vanliga regler om korttidspreskription gälla för sådana fordringar även när de har kommit att grundas på ell skriftligt fordringsbevis. Risk finns annars för att reglema om korttidspreskription, som ju är särskilt angelägna på kon­sumentområdel, kringgås genom att näringsidkare i större omfattning av­kräver konsumenten en skriftlig förbindelse. Även bortsett härifrån är del önskvärt att undvika att man fåren särskilt lång preskriptionstid bara därför att konsumenten har åtagit sig betalningsskyldighet skriftligen.

Av störst praktiskt intresse i delta sammanhang är fordringar som hänger samman med avbetalningsköp och liknande former av kreditköp. Vid sådana köp är del regel atl gäldenären undertecknar ett kontrakt eller annat skriftligt fordringsbevis. Enligt min mening skulle det te sig klart omotiverat att för dessa vanliga typer av konsumentfordringar ha en längre preskriptionstid, samtidigt som preskriptionstiden förkortades för fordringar på konsument­områdel i allmänhet.

Vad jag nu har sagt leder till alt preskriptionstiden för konsumentford­ringar som hänger samman med konsumentköp och konsumenttjänster i princip bör vara tre år även om fordringen grundar sig på skuldebrev e. d.

När det däremot gäller fordringar som inte avser konsumentköp o. d. finns det mindre anledning att hålla fast vid den kortare preskriptionstiden i fall då fordringen grandar sig på skriftligt fordringsbevis. Tvärtom talar här övervägande skäl för alt man har en längre preskriptionstid än tre år. 1 rena affärsförhållanden kan en så kort preskriptionstid som tre år i vissa fall innebära en klar nackdel för båda parter, t. ex. om det är fråga om ett licensavtal eller annat skriftligt avtal som tillämpas fortlöpande under lång lid. En längre preskriptionstid ter sig också motiverad när det gäller fordringar på grund av banklån, inte minst beträffande den vanliga typ av lån där låntagaren utfärdar ett skuldebrev som formellt förfaller lill betalning eller kan sägas upp med vissa kortare mellanrum men som automatiskt föriängs om låntagaren fullgör sina förpliktelser. Vad som nu har sagts om banklån gäller även i fall då låntagaren är en privatperson. Viktigt är också att preskriptionstiden inle är alltför kort i sådana fall då borgenären har ställning av konsument, t. ex. när del gäller fordringar enligt presentkort o. d. Även i rent privata fordringsförhållanden, t. ex. i fråga om lån mellan


 


Prop. 1976/77:5                                                     125

närstående eller vänner, finns det fog för en längre preskriptionstid än tre år när gäldenären har utfärdat skuldebrev.

På grund av det sagda förordar jag i fråga om fordringar som inle hänger samman med konsumentköp e. d. alt del föreskrivs en längre preskriptions­tid än tre år, om. fordringen grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis.

En särskild fråga är vilken preskriptionstid som skall gälla beträffande löpande skuldebrev. Som jag senare skall återkomma till i specialmotive­ringen anser jag övervägande skäl tala för att sådana skuldebrev bör löpa med en längre preskriptionstid, även om skuldebrevet skulle avse ett kon-sumenlköp eller en konsumenttjänst. Jag vill emellertid erinra om atl kon­sumenlköplagen (1973:877) f. n. innehåller ett förbud mol användande av löpande skuldebrev i konsumentköpsammanhang.

De skäl som kan anföras till förmån för en längre preskriptionstid för skuldebrevsfordringar o. d. gör sig i ännu högre grad gällande beträffande fordringar som har fastställts genom dom eller liknande avgörande. Genom domstolsprövningen slås på ett auktoritativt sätt fast i vad mån gäldenären är betalningsskyldig eller ej. Avgörandet är bindande för parterna. De skäl för en kort preskriptionstid som hänger samman med önskemålet atl ford­ringsförhållanden skall bli klariagda inom rimlig tid gör sig alltså inte gällande i detta fall.

Även beträffande domfästa fordringar bör således preskriptionstiden vara längre än tre år. Det finns härvid enligl min mening inle skäl alt göra skillnad mellan fall då domen avser ell konsumentköp e. d. och övriga dom­fästa fordringar. Bl. a. kan sägas att borgenären genom domen får en grand för sin fordran som är fristående från det bakomliggande förhållandet. Prak­tiskt sett skulle det också kunna vålla avsevärda svårigheter att i preskrip­lionshänseende göra skillnad mellan olika typer av domar.

När det gäller atl bestämma preskriptionstidens längd för sådana fordringar som skall vara underkastade en längre preskriptionstid än tre år ligger det nära till hands att anknyta till gällande regler och alltså föreskriva en tio-årsfrist. En längre preskriptionstid bör i varje fall inte komma i fråga. Vissa omständigheter kan anföras till förmån för en kortare tid än tio år. Under remissbehandlingen har också tanken på en femårig preskriptionstid för skul­debrevsfordringar förts fram. Mot detta kan emellertid invändas att liden då blir väl kort beträffande skuldebrev som inte har bestämd förfallodag, åtminstone om preskriptionstiden räknas redan från den dag fordringen ti­digast kan göras gällande. Vidare uppstår olägenheter i fråga om sådana fordringar som förfaller eller kan sägas upp med vissa mellanrum men som löper vidare, om gäldenären fullgör sina förpliktelser. Det kan också helt allmänt sägas att om man vid sidan av den normala treårsliden vill ha en längre preskriptionstid belräffande vissa slags fordringar, så bör tiderna ligga längre från varandra än två år. Alt å andra sidan föra in en preskrip­tionstid som är längre än fem år men kortare än den nuvarande tioårstiden


 


Prop. 1976/77:5                                                      126

ter sig knappast motiverat. Jag förordar alltså all tiden bestäms till tio år.

Liksom när del gäller fordringar i allmänhet bör preskriptionstiden för skuldebrevsfordringar räknas från den dag fordringen tidigast kan göras gäl­lande. Detta innebär belräffande skuldebrev som skall infrias så snart an­fordran sker och där anfordran kan ske omedelbart att preskriptionstiden börjar löpa i och med skuldebrevets tillkomst. Är förfallotiden bestämd, räknas preskriptionstiden från förfallodagen. Vad beträffar domfästa ford­ringar skall jag la upp frågan om utgångspunkten för preskriptionstiden i ett följande avsnitt om verkan av preskriptionsavbrott.

Jag ämnar återkomma lill de nu förordade bestämmelserna i specialmoti­veringen. Redan här vill jag emellertid ta upp frågan huruvida undanlags­regeln för skuldebrevsfordringar bör gälla även fordran på ränta och annan lilläggsförpliktelse till huvudfordran. Enligt dansk och norsk rätt gäller den kortare preskriptionstiden för fordran på förfallen ränta, dock inte om skul­debrev har utfärdals för fordringen. 1 1957 års betänkande föreslogs en lik­nande bestämmelse. I departementspromemorian föreslås att ränlefordringar skall följa huvudregeln om en tioårig preskriptionstid från tillkomsten och en treårig från förfallodagen, vilket i praktiken innebär en treårig preskrip­tionstid för de flesta räntefordringar.

Onekligen kpn vissa skäl anföras för att låta räntefordringar vara un­derkastade en kort preskriptionstid. Emellertid anser jag att intresset av att ha så enkla och enhetliga regler som möjligt väger över till förmån för en motsatt lösning. Preskriptionstiden för en räntefordran bör således vara av samma längd som preskriptionstiden för huvudfordringen. Har skriftligt fordringsbevis utfärdats och är det inte fråga om konsumentköp e. d. eller är preskriptionstiden för huvudfordringen av annan anledning tio år, bör inte heller räntan preskriberas förrän efter tio år. I de fall pre­skriptionstiden för huvudfordringen är tre år, bör samma tid gälla för räntan.

En annan sak är all det med hänsyn lill räntans subsidiära karaktär kan övervägas atl införa en beslämmelse om att ränta inte för krävas ul när huvudfordringen har preskriberats. Den frågan skall behandlas i ett senare avsnitt i samband med andra frågor om verkan av preskription. Här skall endast påpekas att de skäl som talar för att samma preskriptionstid bör gälla beträffande kapital och ränta inte gör sig gällande, om sambandet mellan huvudfordringen och räntefordringen har upplösts. Om t. ex. en gäl­denär som har försummat flera räntebetalningar utfärdar en separat skuld­förbindelse där han åtar sig alt betala den förfallna räntan en viss dag, bör preskriptionstiden kunna bli tio år, även om preskriptionstiden är tre år för huvudfordringen.

Vad som har sagts beträffande ränta bör gälla också andra tilläggsför-pliklelser enligt skuldebrev, dock endast om gäldenärens åtagande även omfattar tilläggsförpliktelsen. Den längre preskriptionstiden bör alltså inle ulan vidare vara tillämplig belräffande t. ex. expeditionskostnader och rät-


 


Prop. 1976/77:5                                                     127

tegångskostnader. Har borgenären inlett rättsligt förfarande som har lett till dom eller liknande avgörande varigenom gäldenären har ålagts ersätta borgenärens rättegångskostnader, kommer dock tioårsliden atl gälla också kostnaderna, eftersom domfästa fordringar enligt vad jag tidigare har förordat skall vara underkastade den längre preskriptionstiden.

Att samma preskriptionstid föreslås gälla för fordran på ränta som för huvudfordringen innebär inle att utgångspunkten för preskriptionstiden blir densamma. I vissa fall kan preskriptionstiden för huvudfordringen börja löpa före preskriptionstiden för räntefordringen, i andra fall kan del vara tvärtom. Om t. ex. huvudfordringen förfaller till betalning vid anfordran men räntan, om anfordran inte sker, förfaller en gång per år, räknas pre­skriptionstiden för huvudfordringen från den dag anfordran tidigast kan ske, dvs. i allmänhet från fordringens tillkomst, men preskriptionstiden för räntefordringen från den dag resp. räntebelopp skall betalas. Förfaller hu­vudfordringen till betalning exempelvis fem år efter fordringens tillkomst men räntan årligen, räknas preskriptionstiden för huvudfordringen från den avtalade förfallodagen och preskriptionstiden för räntan från den dag resp. räntebelopp förfaller till betalning.

Vad jag nu har sagt om ränta gäller också dröjsmålsränta, i den mån gäldenären har utfäst sig att betala sådan ränta. Däremot bör fordran på dröjsmålsränta som grandar sig enbart på räntelagen (1975:635) behandlas som en fristående fordran och alltså vara underkastad en treårig preskrip­tionstid, oavsett vilken tid som gäller beträffande huvudfordringen.

I dansk och norsk rätt föreskrivs att den kortare preskriptionstiden på tre resp. fem år skall vara tillämplig också på fordringar som avser förfallen termin av pension, livränta och vissa andra periodiska prestationer, dock inte om skuldebrev har utfärdats för fordringen. För min del anser jag att man i princip bör inta samma ståndpunkt belräffande dessa typer av pe­riodiska prestationer som i fråga om räntor. Övervägande skäl talar alltså för att man inte heller beträffande de periodiska prestationerna inför någon specialregel. Detta medför bl. a. att preskriptionstiden för fordran på un­derhållsbidrag normalt blir tio år från den dag resp. belopp förfaller till be­talning, om bidragsskyldighet har fastställts genom dom eller grandas på skriftligt avtal. Påpekas bör att själva rätten till underhåll givetvis inte preskriberas.

Jag vill i det sammanhanget erinra om att frågor som rör underhållsbidrag f. n. utreds av familjelagssakkunniga (Ju 1970:52). Det ingår i de sakkunnigas arbete att närmare pröva spörsmålet om preskription av fordringar på un­derhållsbidrag och det eventuella behovet av specialpreskriptionsregler på

det området.

Under remissbehandlingen har del gjorts gällande att promemoriefdrslaget leder till olägenheter för bankerna i fråga om vanliga banklån. Det gäller lån enligl sädana skuldebrev som har bestämd förfallodag men som in-


 


Prop. 1976/77:5                                                      128

nehålleren föriängningsklausul som innebär alt förfallodagen successivt flyt­tas fram om låntagaren betalar ränta och amortering i föreskriven ordning. De påstådda olägenheterna hänger samman med att preskriptionstiden enligt promemorieförslaget skall vara så kort som tre år från förfallodagen och att det skall krävas rättslig åtgärd för preskriptionsavbrolt från borgenärens sida.

Med anledning av remisskritiken på denna punkt vill jag framhålla all borgenären inle riskerar några olägenheter av det angivna slaget, om del i promemorian föreslagna systemet ersätts med den ordning som jag har förordat. De fordringar som åsyftas kommer nämligen att löpa med en tio­årig preskriptionstid. Fullgör gäldenären sina åligganden skall, som närmare behandlas i del följande, ny preskriptionslid fortlöpande räknas från den dag gäldenären betalar ränta eller amortering. Säger borgenären upp hela krediten på grund av gäldenärens försummelse och träffar parterna därefter uppgörelse om alt återgå lill den tidigare avtalade ordningen för kreditens avveckling, löper en ny tioårig preskriptionstid från den dag uppgörelse träf­fas, eftersom preskriptionsavbrott då sker genom gäldenärens erkännande av skulden.

Vad beträffar fordringsförhållanden med flera gäldenärer anser jag att preskriptionstiden liksom enligt promemorieförslaget bör räknas separat för var och en av gäldenärerna. Preskriptionstiden bör alltså räknas från den dag borgenären kan göra fordringen gällande mot resp. gäldenär. Principen bör vara densamma oavsett om gäldenärernas ansvar är delat eller solidariskt.

Enligt gällande rätt är de allmänna bestämmelserna om fordringspreskrip­tion i princip tillämpliga också på fordran på grund av borgen. En särskild bestämmelse flnns dock i 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål. Där föreskrivs i fråga om proprieborgen en tolvmånadersfrist räknat från den dag betalning skulle ha eriagts. Bestämmelsen är inte tillämplig, om borgensmannen har gått i borgen "tills full betalning sker".

Enligt promemorieförslaget skall de allmänna bestämmelserna om pre­skriptionstidens längd vara tillämpliga också på fordran på grund av borgen. Den särskilda bestämmelsen om preskription av proprieborgen i 1798 års förordning föreslås upphävd. Förslaget innebär alltså atl preskriptionstiden för borgenärens fordran mol borgensmannen skall vara tio år från fordringens tillkomst resp. tre år från förfallodagen. Utgångspunkten för den längre pre­skriptionstiden blir enligt promemorieförslaget olika beroende på om det är fråga om proprieborgen eller enkel borgen. Vid proprieborgen anses ford­ringen mot borgensmannen tillkommen den dag han gör sitt åtagande, dvs. i princip samtidigt som huvudfordringen. Vid enkel borgen bör däremot borgenärens fordran mot borgensmannen inte anses tillkommen förrän det har visat sig all borgenären inle kan få betalt av huvudgäldenären.

Promemorieförslagels bestämmelser om preskription av fordran på grand av borgen har föranlett viss kritik under remissbehandlingen. Kritiken gäller


 


Prop. 1976/77:5                                                      129

framför allt förslagels konsekvenser i sådana fall då en proprieborgensman har gått i borgen för ett lån med bestämd förfallodag som successivt flyttas fram. Den föreslagna ordningen anses innebära olägenheter för borgenären genom alt han tvingas vidta preskriptionsavbrytande åtgärd gentemot bor­gensmannen vart tredje år, även om huvudgäldenären fullgör sina skyl­digheter.

För egen del anser jag atl de bestämmelser om preskriptionstid som jag har föreslagit i del föregående bör kunna tillämpas även på borgensfordringar. Även i fråga om sådana fordringar undgår man på det sättet de olägenheter som har påtalats under remissbehandlingen. Eftersom fordringar på grand av borgen normalt torde grandas på skriftligt fordringsbevis och ligga utanför området för konsumentköp och konsumenttjänster, kommer sådana ford­ringar regelmässigt att vara underkastade en preskriptionstid på tio år från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Vilken dag fordringen tidigast kan göras gällande blir bl. a. beroende av om det är fråga om enkel borgen eller proprieborgen. Jag återkommer till denna fråga i ett följande avsnitt.

Jag förordar alltså att de allmänna bestämmelserna om preskriptionstidens längd och utgångspunkten för preskriptionstiden skall gälla också borgens­fordringar. Detta innebär också att jag ansluter mig till förslaget i prome­morian att upphäva 4§ i 1798 års förordning.

Även när det gäller regressfordringar anser jag tt de allmänna bestäm­melser som jag har förordat i det föregående bör gälla. Därigenom uppnås en förenkling i förhållande till promemorieförslaget. Grandas regressford­ringen på skuldebrev e. d. blir tiden i allmänhet tio år och i annat fall tre år. I båda fallen blir utgångspunkten för preskriptionstiden den dag ford­ringen tidigast kan göras gällande, dvs. den dag den regressberättigade har infriat huvudfordringen. Jag skall återkomma till hithörande fordringar i det följande.

6.3.2 Fordringar på bank o. d.

För bankfordringar, dvs. fordringar på medel som innestår på bankräk­ning, gäller f n. huvudregeln om tioårig preskription. I 1957 års betänkande föreslogs särskilda bestämmelser för sådana fordringar. Eftersom medel som har satts in i bank ofta får stå orörda under mycket lång tid utan att bor­genären ser till att banken erkänner skulden, ansågs det uppenbart olämpligt att tillämpa bestämmelserna om tioårig eller treårig preskription på sådana fordringar. 1 stället föreslogs en tjugoårig preskriptionstid räknad från ford­ringens tillkomst.

Enligt dansk rätt preskriberas bankfordringar efter tjugo år från fordringens tillkomst. Även enligt norsk rätt är preskriptionstiden tjugo år, men tiden räknas från förfallodagen. 1 det norska departementsförslaget från 1972 fö­reslås atl tjugoårstiden bibehålls men atl den räknas från tillkomstdagen. 1 Finland finns regler som innebär att en fordran på grund av bankinsättning


 


Prop. 1976/77:5                                               130

preskriberas efter kungörelseförfarande när tio år har förflutit från del bank­räkningen senast användes. Det är dock ovanligt att bankerna utnyttjar kungörelseförfarandet.

1 promemorian konstateras alt bankfordringar som regel torde vara be­talbara antingen vid anfordran eller viss lid efter uppsägning. Tillämpas promemorieförslagets bestämmelser på sådana fordringar, innebär det att en preskriptionstid av tio år från insättningen primärt kommer att gälla. När fordringen förfaller till betalning efter anfordran eller uppsägning, ersätts tioårstiden av en treårsfrist räknad från förfallodagen.

1 promemorian framhålls att de föreslagna reglerna inte medför någon ökad risk för rättsföriuster för borgenärerna när det gäller banktillgodoha­vanden som ännu inte har förfallit till betalning. Vad beträffar medel som är tillgängliga för lyftning vid anfordran torde några olägenheter inte heller föranledas av att den treåriga preskriptionstiden blir tillämplig när fordringen förfaller till betalning. Utbetalning torde nämligen regelmässigt ske i sam­band med att anfordran sker. Däremot kan enligt promemorian de föreslagna reglerna medföra en försämring för kontohavare som har medel innestående på bankräkning från vilken uttag för ske först viss tid efter uppsägning. Det gäller framför allt sådana fall då konlohavaren fortlöpande verkställer uppsägning men sedan inte tar ul medlen. 1 promemorian framhålls emel­lertid att risken för att konlohavaren gör rättsföriuster i en sådan situation torde vara obetydlig, eftersom preskriptionsavbrott enligt förslaget skall kun­na ske genom att banken erkänner skulden genom saidobesked eller på annat sätt och eftersom bankerna i praktiken inte torde göra gällande att preskription har inträtt.

Mot bakgrand av det sagda föreslås i promemorian inte några särskilda bestämmelser om preskription av fordran på medel som har satts in i bank. Det innebär alltså att förslagets allmänna bestämmelser skall vara till­lämpliga även på sådana fordringar. Emellertid föreslås en särskild bestäm­melse om att det skall vara möjligt att träffa avtal om föriängd preskrip­tionstid bl. a. i fråga om bankfordringar.

Under remissbehandlingen har man från flera håll avstyrkt att prome­morieförslagets allmänna bestämmelser tillämpas på bankfordringar. Det främsta skälet härtill är att den föreslagna treårstiden anses vara alltför kort och ägnad att medföra ölägenheter för både insätlarna och bankerna. I stället föreslås att den nuvarande tioårstiden behålls för bankfordringar.

Också jag anser att promemorians bestämmelser om preskriptionstidens längd passar mindre väl för bankfordringar. Även om det med hänsyn till bankemas praxis inte föreligger någon större risk för att det i praktiken skall uppstå rättsföriuster för insätlarna, kan en treårig preskriptionstid ändå medföra olägenheter för både insättare och banker. Än större blir uppen­bariigen ölägenheterna, om man inför en treårstid och samtidigt, i enlighet med vad jag tidigare har förordat för andra typer av fordringar, räknar tiden


 


Prop. 1976/77:5                                                     131

från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Väljer man en sådan utgångspunkt även för bankfordringar måste man alltså i varje fall bestämma preskriptionstiden lill minsjt tio år.

Det kan emellertid sägas all fordringar på medel som har satts in på bankräkning intar en särställning i preskriptionshänseende. Från insättarens synpunkt är insättningen snarast en form av deposition av samma art som när han lämnar värdepapper eller annan egendom till förvaltning av bank. I enlighet med vedertaget juridiskt betraktelsesätt bedöms emellertid fallen olika. Insättning på bankräkning ger upphov till ett obligationsrältsligl an­språk som är underkastat vanliga preskriptionsregler. Anspråk på att fö till­baka egendom som har lämnats lill förvaltning av bank är däremot av sak-rättslig karaktär och är över huvud taget inte föremål för preskription. För den som inle är förtrogen nied juridiska termer och tänkesätt torde det vara svårförståeligt att hans rättigheter mot banken bedöms olika i de båda fallen.

Den som sätter in pengar på bankräkning torde i många fall vara helt okunnig om att hans fordran kan preskriberas. För gemene man torde det te sig närmast självklart att han skall ha en ovillkoriig rätt att få tillbaka de pengar han har satt in på banken. Att ett sådant synsätt inte är främmande ens för bankerna framgår av att de så gott som aldrig torde åberopa pre­skription när ett bankkonto har stått orört under lång tid, låt vara att ränta inte tillgodoförs konlohavaren för mer än tio år.

Mot bakgrand av det anförda kan ifrågasättas om fordringar på grand av insättning i bank över huvud taget bör vara föremål för preskription. Vid avgörandet av denna fråga måste emellertid skälig hänsyn tas också lill bankernas intressen. Vad som från banksynpunkt kan anföras till förmån för att bankfordringar bör vara underkastade preskription är att bankerna kan ha intresse av att definitivt avveckla bankkonton som har stått out­nyttjade under mycket lång tid. I praktiken lorde emellertid behovet av en sådan möjlighet vara begränsat.

För att bankernas intresse av att bli kvitt gamla konton skall tillgodoses är det i och för sig inte nödvändigl atl bankfordringar är underkastade pre­skription. En möjlighet är att införa bestämmelser som ålägger bankerna att vidta de åtgärder som behövs fören avveckling. Ett sådant system finns, som tidigare nämnts, i Finland, där rätten att kräva ut en fordran på grand av bankinsättning inte kan upphöra på annat sätt än genom kungörelse-förfarande när tio år har förflutit från det bankräkningen senast användes.

I själva verket har bankerna också här i landet vissa möjligheter att fö till stånd en avveckling av gamla konton, även om banktillgodohavanden undantas från preskriptionsbeslämmelsema. För det första kan en bank som vill avveckla ett konto ta kontakt med konlohavaren och betala tillbaka det insatta beloppet. 1 de allmänna villkoren för flera av de vanligaste typerna av bankräkningar tas numera regelmässigt in en klausul som ger banken rätt att avsluta kontot efter uppsägning som får ske genom kungörelse i


 


Prop. 1976/77:5                                                     132

Post- och Inrikes Tidningar.

En annan möjlighet som kan användas, om konlohavaren inte kan an­träffas eller banken inle vet vem som är rätt borgenär, är alt använda det förfarande som föreskrivs i lagen (1927:56) om gälds betalning genom pen­ningars nedsättande i allmänt förvar. Nedsältningsförfarandel är emellertid tillämpligt bara i fråga om förfallna fordringar. Eftersom fordringar på medel som har stått outnyttjade under lång tid som regel inte är förfallna till betalning, kan bankerna i praktiken sällan använda sig av denna möjlighet.

Vad jag nu har sagt innebär alt om bankfordringar undantas från pre­skriplionsbeslämmelserna, så bör bankerna samtidigt ges ökade möjligheter att själva ta initiativ lill att avveckla gamla konton. Delta kan åstadkommas antingen genom att möjligheterna att använda nedsältningsförfarandel ut­vidgas eller genom att det införs särskilda bestämmelser om avveckling av bankkonton efter kungörelseförfarande e. d. Förfarandet med nedsättning kan förefalla något opraktiskt och omständligt, men detta alternativ framstår trots detta som den enklaste lösningen. Med hänsyn också till att det endast undantagsvis torde bli aktuellt för bankerna att vidta åtgärder för att avveckla gamla konton förordar jag därför en utvidgning av möjlighetema till ned­sättning.

Insättning på postgirokonto företer i flera avseenden likheter med in­sättning hos bank. Fordran på medel som har satts in pä postgirokonto bör därför i preskriptionshänseende behandlas på samma sätt som fordran gentemot bank. Även de nyss förordade bestämmelsema om nedsättning bör gälla beträffande medel på postgirokonto.

Sammanfattningsvis anser jag alltså att fordringar på medel som har satts in i bank eller på postgirokonto bör undantas från preskriptionslagens be­stämmelser. Med bank bör därvid förstås Sveriges riksbank, bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrakskredit. Vidare föreslår jag att det i 1 § lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar tas in en bestämmelse om att nedsättning av belopp som satts sin på räkning hos bank e. d. för ske även om fordringen inte är förfallen till betalning, under föratsättning att tio år har förflutit från det insättning eller uttag senast gjordes. Som jag närmare skall behandla i ett följande avsnitt förordar jag dessutom att den tid som skall förflyta innan medel som har satts ned för lyftas av den som har gjort nedsättningen förkortas från tjugo till tio år.

Vad jag nu har sagt gäller kontohavarens fordran på att återfå det insatta beloppet. Det kan ifrågasättas om samma ordning bör tillämpas beträffande ränta på insatta medel. Med visst fog kan göras gällande att en räntefordran bör vara underkastad vanliga preskriptionsregler, eftersom räntan inte ingår i det belopp som har anförtrotls banken av insättaren. Övervägande skäl talar emellertid enligt min mening för att samma ordning bör gälla be­trälTande räntan som i fråga om kapitalbeloppet.

På grund av det anförda föreslår jag att också fordringar på ränta på insatta


 


Prop. 1976/77:5                                                     133

medel undantas från preskription och att den föreslagna bestämmelsen i lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar blir tillämplig på sådan ränta.

6.3.3 Skadeslåndsfordringar m. m.

Promemorieförslaget innehåller en särskild bestämmelse om beräkning av preskriptionstiden för villkorade fordringar o. d. Enligt den bestämmelsen skall en fordran som är beroende av att en viss omständighet inträffar inte anses tillkommen förrän detta sker. Bestämmelsen skall enligt promemorian tillämpas bl. a. på skadeståndsfordringar, såväl inom som utanför kontrakts­förhållanden.

Promemorieförslaget innebär alltså i fråga om fordran på skadestånd för kontraktsbrott att den tioåriga preskriptionstiden räknas från den dag kon­traktsbrottet sker. När fordringen förfaller till betalning genom att anfordran sker eller på annat sätt, ersätts tioårstiden av en treårstid. I promemorian påpekas dock att rätten till ersättning kan vara tidsbegränsad på grund av avtal eller bestämmelse i lag.

1 fråga om utomobligaloriska skadeståndsanspråk innebär promemorie­förslaget att den tioåriga preskriptionstiden normalt räknas från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företas. Inträffar emellertid skadeeffekten vid en senare tidpunkt, skall fordringen enligt promemorian anses tillkom­men först då med påföljd att utgångspunkten för den tioåriga preskriptions­tiden förskjuts. När en skadeståndsfordran förfaller till betalning, ersätts tioårstiden av en treårstid räknad från förfallodagen.

1 promemorian diskuteras också frågan hur preskriptionstiden bör beräknas vid omprövning av skadestånd, t. ex. enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen (1972:207). Det konstateras att en föratsättning för att ett fastställt skadestånd skall kunna omprövas är att förhållandena har ändrats. 1 promemorian fö­reslås därför att den tioåriga preskriptionstiden i de fall omprövning kan ske skall beräknas med tillämpning av den nyss nämnda bestämmelsen om villkorade fordringar. Preskriptionstiden skall alltså räknas från den dag den nya omständigheten inträffar.

Del påpekas i promemorian att det ibland kan förflyta en viss tid iiinan en skadelidande får kännedom om att det har inträffat en omständighet som kan leda till ändring av det fastställda skadeståndet. I sådana fall kan preskriptionstiden liksom annars när en borgenär saknar kännedom om sin fordran föriängas enligt en särskild bestämmelse i förslaget. Preskriptions­tiden går då ut tidigast ett år efter den dag borgenären fick eller med iakt­tagande av skälig aklsamhet borde ha fått kännedom om sin fordran. Pre­skriptionstiden får dock inte föriängas med mer än sammanlagt tio år.

Promemorieförslagets bestämmelser om preskriptionstiden för skade­ståndsfordringar har kritiserats från flera håll under remissbehandlingen. Någ-


 


Prop. 1976/77:5                                                      134

ra remissinstanser framhåller alt förslaget på flera punkter innebär avvikelser från gällande rätt och att detta kan leda lill olägenheter av olika slag. Re­missinstanserna vänder sig framför allt mot förslagel att den tioåriga pre­skriptionstiden skall räknas från den tidpunkt när skadeeffekten inträffar. Dessutom gör några remissinstanser gällande att del är oklart vilken tidpunkt som enligt promemorieförslaget skall vara utgångspunkt för den treåriga preskriptionstiden och atl det i praxis och doktrin finns olika åsikter om när en skadeståndsfordran skall anses förfallen till betalning.

För min del medger jag all del kan vara oklart vid vilken tidpunkt en skadeståndsfordran skall anses förfallen till betalning. Detta talar mot att man använder förfallodagen som utgångspunkt för beräkning av preskrip­tionstid. Jag vill också erinra om alt jag tidigare har förordat att man be­träffande fordringar i allmänhet beräknar preskriptionstiden från den tid­punkt då en fordran tidigast kan göras gällande. Uppenbariigen är det önsk­värt om man så långt möjligt har samma utgångspunkt för preskriptionstid vid alla typer av fordringar. Enligt min mening får det också anses lämpligt att, åtminstone som en huvudregel, räkna preskriptionstiden för skade­ståndsfordringar från den tidpunkt då fordringen tidigast kan göras gällande. Detta innebär att preskriptionstiden börjar löpa när skadan inträffar.

I de fiesta fall inträffar en skada samtidigt som den skadegörande hand­lingen företas. Det innebär då knappast några problem att beräkna preskrip­tionstiden med utgångspunkt från tidpunkten för skadan. Situationer fö­rekommer emellertid då effekten av en skadegörande handling inträffar först senare. Det kan ifrågasättas om man även i ett sådant fall bör låta tidpunkten för skadan bilda utgångspunkt för preskription. Ett sådant beräkningssätt kan i vissa fall innebära avsevärda nackdelar för den som är ansvarig för skadan. Särskilt när det gäller produkt- och miljöskador kan skadeverkningar dröja mycket lång tid efter den skadegörande handlingen. Preskription kom­mer då också att inträda mycket sent.

A andra sidan skulle det från den skadelidandes synpunkt te sig egen­domligt, om preskriptionstid i vissa fall börjar löpa innan effekten av en skadegörande handling har inträffat och innan den skadelidande alltså har haft möjlighet att begära ersättning för skadan. Både hänsyn till den ska­delidande och rent pricipiella skäl talar för att man även vid fördröjda skador räknar preskriptionstid från tidpunkten för skadan. Skulle resultatet i något fall bli obilligt för den skadeståndsskyldige, kan han tillgodoses på annat sätt, exempelvis genom atl man ställer upp en yttersta gräns för framställning av skadeståndsanspråk, räknat från tidpunkten för den skadegörande hand­lingen. Jag återkommer strax till denna fråga.

En komplikation uppträder också i fall då en skadelidande inte omedelbart får kännedom om att det har inträffat en skada som kan ge upphov till ersättningsanspråk. Det kan t. ex. länkas alt det uppstår en dold skada i en byggnad eller att egendom som inte står under ägarens omedelbara tillsyn


 


Prop. 1976/77:5                                                      135

utsätts för skadegörelse: Vidare kan den situationen inträffa all den ska­delidande saknar kännedom om vem som har vållat skadan.

Självklart får reglerna om preskription av skadestånd inte utformas så, att den skadelidande riskerar att gå miste om skadestånd i fall då han saknar kännedom om skadan eller den ansvarige och hans bristande kunskap är ursäktlig. Det skulle därför kunna ifrågasättas om man inte i hithörande fall bör beräkna preskriptionstiden från den dag den skadelidande får kän­nedom om skadan och om vem som är ansvarig för den. En sådan be­stämmelse finns i norsk rätt. En variant härav föreslogs i 1957 års betän­kande, som innehåller en bestämmelse om att preskriptionstiden för en utomobligatorisk skadeståndsfordran skall räknas från den dag den ersätt-ningsberättigade erhöll eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha erhållit kunskap om skadan och den ansvarige för skadan. 1 dansk rätt finns en allmän bestämmelse om föriängning av den kortare preskriptions­tiden, när borgenären inte kan göra sin fordran gällande pågrand av ursäktlig ovetskap om fordringen. Preskriptionstiden skall då räknas från den tidpunkt då borgenären var eller med sedvanlig aklsamhet skulle ha varit i stånd alt kräva betalning.

En annan möjlighet är att även i de fall som nu har berörts låta pre­skriptionstiden börja löpa i och med att skadan har inträffat men införa en särskild bestämmelse om föriängd preskriptionstid när den skadestånds­skyldige saknar kännedom om skadan eller vem som är gäldenär. Enligt min mening är en sådan lösning att föredra. Jag återkommer till bestäm­melsen i det följande.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt anser jag att man i fråga om ska­deståndsfordringar bör kunna ha samma utgångspunkt för preskriptionstid som beträffande fordringar i allmänhet och alltså föreskriva att preskrip­tionstiden räknas från den tidpunkt då fordringen tidigast kan göras gällande.

När del sedan gäller frågan om preskriptionstidens längd talar onekligen vissa skäl för att man i skadeståndssammanhang har en längre preskrip­tionstid än den treårsfrist som jag förordat för fordringar i allmänhet. En treårig preskriptionstid, beräknad från den tidpunkt som tidigare harangetts, kan i en del fall synas alltför kort för att den skadelidande skall ha tillräckliga möjligheter att bevaka sina intressen. De fall då den skadelidande behöver längre tid på sig torde emellertid framför allt vara de tidigare berörda fallen då han inte genast för kännedom om skadan eller vem som har vållat den. I sådana situationer bör, som jag nyss nämnde, den skadelidandes intressen tillgodoses genom att man inför en tilläggsfrist. Promemorieförslaget in­nehåller också en bestämmelse som innebär att preskriptionstiden föriängs i fall då borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär. Fordringen preskriberas då tidigast ett år efter den dag bor­genären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha fått er­forderiig kännedom. Föriängning för dock inte ske med mer än sammanlagt tio år.


 


Prop. 1976/77:5                                                      136

Enligt min mening får den föreslagna bestämmelsen om föriängning av preskriptionstid anses lämplig. Med en sådan bestämmelse undanröjs också i allt väsentligt de olägenheter som en treårig preskriptionslid kan medföra för den skadelidande. Jag finner alltså inte anledning alt av hänsyn till den skadelidande avvika från den treårstid som bör gälla för fordringar i allmänhet. Beaktas bör också att försäkringsavialslagen innehåller en regel om en treårig preskriptionstid för den som vill bevaka fordringsrält på grand av försäkringsavtal, låt vara atl tiden räknas från det borgenären fick kän­nedom om atl fordringen kunde göras gällande.

Inte heller den skadeståndsskyldiges intressen motiverar atl man i ska­deståndssammanhang ställer upp en annan preskriptionstid än den normala, åtminstone inte när skadan uppstår i samband med eller relativt kort tid efter den skadegörande handlingen. Däremot kan del, som jag redan tidigare har antytt, finnas skäl all införa en yttersta gräns, räknat från den ska­degörande handlingen, inom vilken ett skadeståndsanspråk måste göras gäl­lande.

1 1957 års betänkande föreslogs en yttersta tidsgräns på tjugo år. Även under remissbehandlingen har krav på en yttersta tidsgräns förts fram. Ett skadeståndsansvar utan en sådan tidsgräns skulle enligt vissa remissinstan­sers åsikt kunna leda till obilliga resultat när det gäller sådana typer av skador där fördröjda skadeverkningar inte är ovanliga, t. ex. produkt- och miljöskador. Det framhålls i det sammanhanget att möjligheten alt försäkra sig mot ersättningsskyldighet för sent uppkommande skador är begränsad med de principer som är gängse i försäkringsbranschen.

Även jag anser att starka skäl talar för alt införa en yttersta tidsgräns för rätten att framställa skadeståndsanspråk. Det kan visseriigen anföras vissa omständigheter som talar mot en sådan regel. Det praktiska behovet av en yttersta tidsgräns kan sägas vara relativt begränsat, eftersom det blir svårare ju längre tiden går att bevisa ett orsakssamband mellan handling och skada. Bevissvårigheterna i förening med risken att få stå för motpartens rättegångskostnader medför sålunda i de fiesta fall en naturiig begränsning av benägenheten att väcka skadeståndstalan efter lång tid. Vidare kan det göras gällande att det i allmänhet ligger närmare till hands atl den ska-devållande får bära ett ansvar även vid framskjutna skador än att den ska­delidande blir utan ersättning.

Trots de skäl som sålunda och i övrigt kan anföras mot att införa en yttersta tidsgräns beträffande skadeståndsanspråk anser jag ändå att över­vägande skäl talar till förmån för att ställa upp en sådan gräns. Även om stor hänsyn bör tas till den skadelidande, är det orimligt att den som har företagit en viss handling skall kunna utsättas för skadeståndskrav hur lång lid som helst efter handlingens företagande. Beaktas bör härvid att det på vissa områden, t. ex. när det gäller produkt- och miljöskador, inte är ovanligt att skadeeffekter uppstår mycket sent, samtidigt som orsakssambandet mel-


 


Prop. 1976/77:5                                                      137

lan handling och skadeeffekt kan klariäggas. Till detta kommer att möj­ligheterna alt försäkra sig mot ersättningsskyldighet vid sent uppkommande skador är begränsade, något som naturligtvis kan bli särskilt kännbart när den skadevållande är en privatperson.

Mot bakgrand av det anförda förordar jag att del införs en yttersta tidsgräns för rätten alt göra gällande en skadeståndsfordran. Av hänsyn till den ska­delidande bör tiden vara väl tilllagen. Med beaktande av de intressen som gör sig gällande på ömse sidor föreslår jag atl tiden bestäms till trettio år efter del att den skadegörande handlingen företogs. Är det fråga om skada på grund av underiåtenhet, bör liden i stället räknas från den dag åtgärd som skulle ha förhindrat skadan senast borde ha vidtagits.

Sammanfattningsvis innebär de förslag som jag nu har lagt fram att pre­skriptionstiden för en skadeståndsfordran skall vara tre år från den dag ford­ringen tidigast kan göras gällande. Har skuldebrev eller annat skriftligt ford­ringsbevis utfärdats för fordringen, bör man dock från den tidpunkten räkna en tioårig preskriptionstid, liksom när det är fråga om andra typer av ford­ringar som grandar sig på skriftligt bevis. Detsamma bör gälla om ska­deståndsfordringen har fastställts genom dom eller liknande avgörande. Vidare föreslår jag en bestämmelse om att en skadeståndsfordran preskri­beras senast trettio år efter den skadegörande handlingen resp. den dag åtgärd senast borde ha vidtagits.

De synpunkter som jag har framfört beträffande preskription av skade­ståndsfordringar tar framför allt sikte på ulomobligaloriskt skadestånd. Prin­cipema för beräkning av preskriptionstid bör emellertid vara desamma när det gäller anspråk på ersättning för kontraktsbrott. Preskriptionstiden för en sådan fordran bör alltså räknas från det skada med anledning av kon­traktsbrottet sker och tiden bestämmas på samma sätt som i fråga om andra fordringar. Det bör emellertid beaktas att rätten till ersättning i kontrakts­förhållanden inle sällan är tidsbegränsad på grund av avtal. På vissa områden gäller dessutom särskilda inskränkningar enligt lag. Ett exempel är köplagens bestämmelser om reklamation. Enligl 54 § köplagen måste den som vill göra gällande skadeståndsanspråk eller annan påföljd på grand av fel eller brist i en köpt vara i princip påtala felet eller bristen inom ett år från det varan mottogs.

När det gäller ersättning för kontraktsbrott förekommer ofta att förat-sättningarna för att ersättning skall utgå anges i avtalet. Det innebär i många fall att ersättningsskyldigheten är beroende av att en viss omständighet inträffar. Preskriptionstiden bör givetvis i sådana fall inte börja löpa förrän vid den angivna händelsen. Ett typiskt exempel är det fallet att en fordran grandar sig på en vitesklausul. Det bör därvid vara likgiltigt om klausulen innebär att vite skall betalas om en viss åtgärd vidtas eller att vite skall utgå om en viss prestation inte fullgörs. Har t. ex. en byggmästare åtagit sig atl färdigställa ett hus vid en bestämd tidpunkt vid äventyr att han annars skall betala ett visst belopp i vite, kan fordran på grand av vites-


 


Prop. 1976/77:5                                                      138

klausulen inte göras gällande annat än om det visar sig alt huset inte blir färdigt i tid. Fordringen kan i så fall göras gällande tidigast den dag huset skulle ha varit klart. Från den dagen bör också preskriptionstid räknas.

En liknande situation föreligger när någon har gjort en garanliulfästelse. Har byggmästaren åtagit sig alt svara för de felaktigheter som kan uppstå i del hus som han uppför, kan en fordran på ersättning i enlighet med garantiförbindelsen inle göras gällande förrän någol fel har uppstått. Del är då också naluriigt att någon preskriptionstid inte löper dessförinnan. Ris­ken för att ersättningsanspråk på grand av ett garantiåtagande framställs efter lång tid elimineras i allmänhet genom att åtagandet tidsbegränsas. Jag skall i ett senare avsnitt återkomma till frågan i vad mån det bör vara möjligt att avtala om en kortare preskriptionslid än den som föreskrivs i lag.

När skadestånd har fastställts i form av livränta, bör preskriptionstiden räknas separat för varje delbelopp. Eftersom skadeståndsfordringen i sådant fall torde granda sig på dom eller skriftligt fordringsbevis, blir preskrip­tionstiden tio år från det att varje delbelopp tidigast kan göras gällande, dvs. i allmänhet från beloppets förfallodag. Sambandet mellan delbeloppen visar sig emellertid på det sättet alt betalning av ett delbelopp medför pre­skriptionsavbrott beträffande tidigare förfallna delbelopp som inte har betalts och inte heller hunnit preskriberas. Jag återkommer senare till frågor om preskriptionsavbrolt.

Jag ämnar i detta avsnitt också ta upp frågan om preskriptionstidens be­räkning vid omprövning av skadestånd. Beaktas bör härvid framför allt den nyligen införda regeln i 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen, som innebär att ersättning för inkomstföriust eller föriust av underhåll som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas, om de förhållanden som har legat till grand för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Har er­sättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under samma föratsättningar tillerkännas ytteriigare ersättning.

Under lagrådsgranskningen av de föreslagna ändringarna i skadestånds­lagen uppmärksammades frågan huravida någon tidsbegränsning skall gälla för rätten till ändring av skadestånd (prop. 1975:12 s. 217). Lagrådet erinrade om att det i utländsk rätt finns exempel på att yrkande om omprövning måste framställas inom viss kortare tid. När en särskild bestämmelse härom saknas, torde enligt lagrådet den allmänna preskriptionsregeln bli tillämplig. Yrkande om omprövning torde sålunda böra framställas inom tio år från det slutliga avgörandet i skadeståndsmålet för att kunna vinna bifall.

Med anledning av vad lagrådet anfört uttalade jag (prop. 1975:12 s. 225) att det kunde ifrågasättas om gällande regler på denna punkt var tillfreds­ställande. Jag fann dock inle anledning atl i det sammanhanget gå närmare in på hithörande problem utan ansåg att de i stället borde tas upp i samband med översynen av preskriplionslagstiftningen.


 


Prop. 1976/77:5                                                      139

1 departementspromemorian föreslås atl om de förhållanden som har legat till grand för ersättningens bestämmande ändras, så skall ny preskriptionstid beräknas från den dag den nya omständigheten inträffar. Någon yttersta tidsgräns för rätlen lill omprövning av skadestånd föreslås inle.

För min del anser jag atl de skäl som jag tidigare har anfört lill förmån för en yttersta tidsgräns om trettio år beträffande fordran på skadestånd i stor utsträckning gör sig gällande också när det är fråga om höjning av ett redan fastställt skadestånd. Ytteriigare ersättning med anledning av en viss skadegörande handling bör alltså inte kunna utgå, när trettio år har förflutit från det att handlingen inträffade. Däremot anser jag inte att det finns skäl att ställa upp en yttersta tidsgräns i fråga om möjligheten att fö en skadeståndslivränta sänkt. En begäran om sänkning bör alltså kunna bifallas även om mer än trettio år har förflutit från den skadegörande hand­lingen.

Det kan tilläggas att det ibland kan förflyta en viss tid innan en ska­delidande får kännedom om att det har inträfTat en omständighet som kan leda till ändring av det fastställda skadeståndet. Denna fråga bör i princip behandlas på samma sätt som när en skadelidande inte omedelbart har kännedom om att en skada har inträffat. Borgenären bör alltså vara berättigad till en tilläggsfrist så länge trettioårstiden inte har gått till ända. Jag åter­kommer till detta i det följande.

6.3.4 Lönefordringar o. d.

Under remissbehandlingen har från några håll framhållits betydelsen av att det även i framtiden blir möjligt att iräfTa avtal om kortare preskriptionstid än tre år på del arbetsrättsliga området. En remissinstans har å andra sidan gjort gällande att en treårig preskriptionstid är alltför kort från löntagarnas synpunkt och atl en lioårstid behövs i fråga om lönefordringar, skade­ståndsanspråk och andra fordringarsom härrör från anställningsförhållanden.

Med anledning härav vill jag till en början erinra om att partema på arbetsmarknaden har kommit överens om begränsningar av den tid under vilken lönefordringar o. d. kan göras gällande. 1 huvudavtalet mellan LO och SAF föreskrivs som en allmän regel alt en part inte för påkalla avgörande i fråga om tolkning eller tillämpning av kollektivavtal eller i annan tvist som skall prövas av arbetsdomstolen förrän han har fullgjort sin skyldighet att förhandla i frågan. När förhandling sålunda krävs måste en part som gör anspråk på lön, skadestånd eller annan prestation begära förhandling inom fyra månader från det han fick kännedom om det förhållande till vilket anspråket hänför sig och senast inom två år från det förhållandet inträffade. Görs inte detta är rätten att påkalla förhandling föriorad. Vidare gäller att en part som efter förhandling vill fö saken prövad av arbetsdom­stolen måste väcka talan inom tre månader från det förhandlingen avslutades. I annat fall går han föriustig sin talerätt.


 


Prop. 1976/77:5                                                      140

Den syn på frågor om preskription av löneanspråk o. d. som har kommit lill uttryck i huvudavtalet mellan LO och SAF har slagit igenom också i den arbetsrätlsliga lagstiftningen. 122 § semesteriagen (1963:114) föreskrivs sålunda en tvåårig preskriptionstid för fordran på lön, ersättning eller ska­destånd enligl den lagen. 1 semesteratredningens förslag till ny semesteriag (SOU 1975:88) föreslås en treårig preskriptionstid för motsvarande fall. Lagen (1974:12) om anställningsskydd innehåller i 40 § beslämmelser om alt den som vill fordra skadestånd enligl lagen skall underrätta motparten härom inom fyra månader från det skadan inträffade. Talan skall väckas inom fyra månader från det förhandling avslutades eller, om förhandling inte har påkallats inom föreskriven tid, inom åtta månader från skadans upp­komst. Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fråga om anspråk på lön och andra anställningsförmåner enligl lagen. Iakttas inle föreskrifterna är rätten till talan föriorad.

Motsvarande preskriptionsbestämmelser finns intagna i 11 § lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och 14 § lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. I 6 § lagen (1939:727) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m. m., 6 § lagen (1945:844) om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äk­tenskap eller havandeskap m. m. och 7 § lagen (1972:650) om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare finns hänvis­ningar till 40 § lagen om anställningsskydd. Fordran på arbetsgivare som har åsidosatt sina förpliktelser enligt någon av de nämnda lagarna preskri­beras alltså enligt samma bestämmelser som fordran enligt lagen om an­ställningsskydd. Dessa bestämmelser är enligt 30 § statstjänslemannalagen (1965:274) tillämpliga också på statstjänstemans fordran på uppsägningslön o. d. i den mån regeringen inte har meddelat avvikande bestämmelser.

Det förslag till lag om medbestämmande i arbetslivet som har lagts fram i prop. 1975/76:105 innehåller bl. a. bestämmelser om förhandlingsordning i tvister mellan parter som är bundna av kollektivavtal eller som eljest har förhandlingsrätt enligt 10 § lagförslaget. Enligt 64 § skall den som vill yrka skadestånd eller annan fullgörelse enligt medbestämmandelagen eller enligt kollektivavtal påkalla förhandling inom fyra månader efter det att han har fött kännedom om den omständighet som yrkandet hänför sig till och senast inom två år efter del att omständigheten har inträffat. Enligt 65 § skall talan väckas inom tre månader efter det att förhandling har av­slutats. 1 fråga om skadestånd eller annan fullgörelse med anledning av olovlig stridsåtgärd gäller dock enligt 67 § att talan inte i något fall får väckas senare än tre månader efter det att stridsåtgärden har avslutats. Väcker part inte talan inom föreskriven tid, förlorar han rätten till talan. Bestäm­melserna i 64 och 65 §§ är dispositiva så till vida som avvikelse från be­stämmelsema för göras genom kollektivavtal.

De angivna bestämmelsema om förhandlingsordningen i förslaget till


 


Prop. 1976/77:5                                                      141

medbestämmandelag är tillämpliga endast vid rättstvister som förs till ar­betsdomstolen som första instans. De gäller sålunda inte beträffande löneford­ringar o. d. som är ostridiga. En sådan fordran skall liksom enligt gällande rätt kunna krävas ut genom att löntagaren går till allmän domstol enligt bestämmelsema i lagen (1974:372) om lagsökning och betalningsföreläg­gande för fordringsanspråk i anställningsförhållanden. Bestämmelsema gäller inte heller i sådana mål om oorganiserade arbetstagare som i första instans handläggs vid tingsrätt.

Av det anförda framgår atl utrymmet för alt tillämpa allmänna preskrip­tionsbestämmelser på det arbetsrätlsliga området är begränsat. Löneford­ringar och andra fordringar på grand av anställningsförhållanden är i de flesta fall underkastade särskilda preskriptionsbeslämmelser i den arbets­rättsliga lagstiftningen. Någon ändring i detta avseende åsyftas inte genom den nya lagstiftningen om preskription.

De särskilda regler om preskriptionstiden för lönefordringar o. d. som nu gäller eller som föreslås gälla enligt medbestämmandelagen kommer alltså även efter införandet av en ny preskriptionslag att vara tillämpliga i stället för de allmänna bestämmelserna. Vidare kommer det även i fort­sättningen att vara möjligt för partema på arbetsmarknaden att genom avtal föreskriva avvikelser från de preskriptionsbestämmelser som finns i med­bestämmandelagen utom såvitt angår fordran med anledning av olovlig stridsåtgärd. 1 fråga om fordringar som omfattas av medbestämmandelagen kan parterna alltså avtala om såväl längre som kortare preskriptionstid än som följer av lagen.

Närdet gäller lönefordringaro. d. som inte omfattasav medbestämmandela­gen utan i stället faller under de allmänna preskriptionsbeslämmelsema upp­kommer frågan om det finns anledning att införa bestämmelser som avviker från den huvudregel om en treårig preskriptionstid som jag har förordat i det föregående. Härvidlag vill jag till en början framhålla att partema på arbetsmarknaden även efter tillkomsten av en ny preskriptionslag kom­mer att fö möjlighet att avtala om en kortare preskriptionstid än tre år, t. ex. efter mönster av vad som gäller enligt medbestämmandelagen. Något förbud mot avtal om kortare preskriptionstid än som följer av preskrip­tionslagen avser jag nämligen inte att föreslå. Däremot ämnar jag, som jag närmare skall behandla i det följande, föreslå en bestämmelse som i princip förbjuder avtal om längre preskriptionslid än den som föreskrivs i lagen.

Frågan är då om det med tanke på löneanspråk o. d. som faller utanför medbestämmandelagen finns behov att ställa upp en regel om längre pre­skriptionstid än tre år. En sådan regel skulle, som framgår av den tidigare redogörelsen, fö betydelse främst när det gäller ostridiga löneanspråk.

Utan tvekan är det i praktiken tämligen ovanligt att ostridiga löneanspråk förblir oreglerade under längre tid. Får en löntagare inte ut den avtalade lönen, torde han regelmässigt utan dröjsmål kräva ut vad som fattas av


 


Prop. 1976/77:5                                                      142

arbetsgivaren. Betalar inte arbetsgivaren trots att beloppet är oslridigl, beror det i allmänhet på ekonomiska svårigheter. Om dessa inte är av övergående natur, blir resultatet som regel all företaget försätts i konkurs. Lönlagarnas anspråk blir då tillgodosedda genom bestämmelserna om statlig lönegaranti vid konkurs. Skulle en löntagare i annat fall vilja låta lönen slå inne i fö­retaget, lorde han oftast kunna utverka arbetsgivarens erkännande av skul­den med påföljd att en ny preskriptionstid börjar löpa. Oim arbetsgivaren därvid lämnar ett skuldebrev e. d. som bevis om löneskulden, kommer en tioårig preskriptionstid atl börja löpa i enlighet med de bestämmelser som jag tidigare har förordat.

I vissa fall kan det inträffa alt en löntagare inle omedelbart uppmärk­sammar att han har fått för litet betalt. Även om del normalt inte lorde hinna förflyta någon längre tid innan en löntagare upptäcker alt han inte har fått ut hela den ersättning han är berättigad till, kan en sådan situation inte helt uteslutas. Bl. a. kan svårigheter ibland uppstå när del gäller atl tillämpa ett kollektivavtals beslämmelser om ackordsersättning. Arbetsgi­varen kan då göra en felräkning som den anställde upptäcker först efter lång tid. Om så skulle vara fallet, börden allmänna treåriga preskriptionstiden kunna föriängas i enlighet med de principer som jag tidigare har förordat för sådana fall då en borgenär saknar kännedom om sin fordran e. d. Pre­skription bör alltså inträda tidigast ett år efter den tidpunkt då den anställde fick eller borde ha fått kännedom om att han var berättigad till ytterligare ersättning.

Med en sådan möjlighet lill föriängning av preskriptionstiden anser jag att den anställdes intressen kan bli tillgodosedda i den utsträckning som behövs. Jag vill understryka att man vid bedömningen av om en lilläggsfrist är motiverad på grund av all den anställde har saknat kännedom om sin rätt lill ersättning inte bör ställa upp särskilt stora beviskrav. Redan del förhållandet att den anställde inte tidigare har framställt ersättningsanspråk lorde i de allra flesta fall utgöra ett tillräckligt indicium på hans bristande kännedom. Det är också naluriigt att man ställer mycket små krav på ar­betstagaren när del gäller att bedöma om han borde ha haft kännedom om det rätta förhållandet. Endasl i rena undantagssituationer lorde del kom­ma i fråga alt vägra föriängning av preskriptionstiden på den grunden att arbetstagaren borde ha haft erforderiig kännedom på ett tidigare stadium.

Sammanfattningsvis anser jag alt de allmänna preskriptionsregler som jag har förordat i det föregående bör kunna gälla även beträffande fordran på lön eller liknande ersättning inom det kollektivavtalsreglerade området och att det alltså inte finns skäl atl ställa upp särbestämmelser i fråga om denna typ av anspråk.

Vad beträffar anställningsförhållanden som inte regleras av kollektivavtal har en remissinstans ifrågasatt om inte en treårig preskriptionstid är alltför kort när del gäller hushållerskors lönefordringar. Med anledning härav vill jag erinra om att husligt arbete i flera avseenden intar en särställning vid


 


Prop. 1976/77:5                                                      143

jämförelse med andra yrkesområden. Bl. a. är lagen om anställningsskydd inle tillämplig på arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll. Särskilda beslämmelser om bl. a. anställningsskydd finns dock i lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete. 1 den lagen finns också en bestämmelse om sex månaders preskriptionstid för fordran på skadestånd på grand av att arbetsgivaren eller arbetstagaren har åsidosatt sina skyl­digheter enligt lagen eller enligt avtal mellan partema. Däremot saknas sär­skilda bestämmelser om preskription av fordran på lön för sådant arbete.

Sådana anställningsförhållanden som åsyftas med det ifrågavarande re­missuttalandet torde numera vara mindre vanliga. I den mån den angivna typen av husligt arbete alltjämt förekommer torde det, när det verkligen är fråga om ett anställningsförhållande, vara sällsynt att lön inte utbetalas under längre tid. I de allra flesta fall torde det vid alla slag av husligt arbete vara fullt tillräckligt att den anställde har tre år på sig för att kräva ut sin lön. Jag är för min del inte beredd att i fråga om sådana fordringar föreslå något undantag från de allmänna bestämmelsema om preskriptions­tidens längd.

Inte heller när det gäller andra lönefordringar utanför det kollektivav­talsreglerade området anser jag att det är motiverat att ha en längre pre­skriptionstid än för lönefordringar som grandar sig på kollektivavtal. Enligt min mening är det naluriigt att preskriptionstiden för en lönefordran är densamma oavsett om den anställning som fordringen härrör från regleras av kollektivavtal eller ej. Jag föreslår därför alt preskriptionstiden för lö­nefordringar, i den mån inte särskilda regler gäller eller annat har avtalats, alltid skall bestämmas med tillämpning av de allmänna bestämmelser som jag har förordat i det föregående.

Vad jag har anfört om preskriptionstiden för fordringar på lön och annan ersättning för utfört arbete är i allt väsentligt tillämpligt även på skade­ståndsfordringar som härrör från anställningsförhållanden. Jag anser alt del inte heller i fråga om sådana fordringar finns skäl att föreskriva undanlag från de allmänna bestämmelsema om preskriptionstidens längd. De principer för beräkning av preskriptionstid för skadeståndsfordringar som jag har ut­vecklat i det närmast föregående avsnittet bör alltså tillämpas även på ska­deståndsfordringar som härrör från anställningsförhållanden.

En särskild fråga är vilken preskriptionstid som bör gälla för fordringar på ersättning för uppfinningar som har gjorts av anställda. 1 lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar finns inle någon preskriptionsbe­stämmelse. Den allmänna lioårspreskriplionen är alltså tillämplig på ford­ringar som faller under lagen. Om den allmänna preskriptionstiden förkortas, kommer emellertid sådana fordringar primärt att bli underkastade en pre­skriptionslid på tre år. Det kan ifrågasättas om inte en treårstid är väl kort när det gäller fordringar av detta slag, särskilt med hänsyn lill alt det inle sällan kan la ganska lång tid att utreda de förhållanden som är av betydelse för att bedöma ersättningsfrågan. Delta talar för atl man för in särskilda


 


Prop. 1976/77:5                                                      144

preskriptionsbestämmelser beträffande arbetstagares uppfinningar. Den frå­gan bör emellertid inte tas upp i delta sammanhang ulan för övervägas i samband med andra frågor som rör sådana uppfinningar och som bl. a. har aktualiserats i en skrivelse lill justitiedepartementet från privalljänsle-mannakartellen.

6.3.5 Skallefordringar o. d.

Enligt 70 § uppbördslagen (1953:272) gäller beträffande ej debiterad skatt eller avgift som omfattas av lagen alt den skattskyldige blir fri från be­talningsskyldighet, om beslut om hans betalningsskyldighet inte har fatlats inom fyra år från utgången av del uppbördsår under vilkel skatten eller avgiften rätteligen skulle ha debiterats. Motsvarande gäller beträffande fel­aktigt reslituerad skall. 1 71 vj uppbördslagen föreskrivs en femårig preskrip­tionstid för debiterade skatter och avgifier. Tiden räknas som regel från utgången av det uppbördsår under vilkel skatten eller avgiften skulle ha eriagts enligt verkställd debitering. När tiden har gått till ända, får åtgärder för att ta ut skatten eller avgiften inte längre vidtas. Genom hänvisningar i andra författningar är preskriptionsbestämmelserna i uppbördslagen lill­lämpliga också på en del andra skatter och avgifter, t. ex. mervärdeskatt och vissa socialförsäkringsavgifter. Saknar en skatte- eller avgiftsförfaltning hänvisning lill uppbördslagens preskriptionsbestämmelser anses preskrip­tionsförordningen vara tillämplig. Exemf)el på skaller och avgifter som så­lunda faller under de allmänna preskriplionsbeslämmelserna är arvs- och gåvoskatt, kupongskatt, stämpelskatt och tullar.

1 promemorian föreslås inga särskilda bestämmelser om preskription av fordran på skall eller allmän avgift. De allmänna preskriptionsbeslämmel­sema föreslås vara tillämpliga även på sådana fordringar i den mån inte särskilda beslämmelser har meddelats. Under remissbehandlingen har från flera håll framhållits att skattefordringar o. d. inte i något fall bör vara un­derkastade kortare preskriptionstid än fem år och att sådana fordringar alltså bör undantas från den allmänna preskriptionstiden på tre år.

För egen del finner jag det självklart att preskriptionstiden för sådana skattefordringar o. d. som nu preskriberas först efter tio år inte bör förkortas så väsentligt att tiden blir kortare än vad som gäller enligt uppbördslagen. Frågor om preskriptionstiden för skatter o. d. utreds f n. av utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen. Utredningen be­räknas lägga fram resultatet av sitt arbete under hösten 1976.

Med hänsyn till det utredningsarbete som sålunda pågår i fråga om pre­skription av skattefordringar o. d. anser jag att det inte i detta sammanhang bör göras några ändringar av de preskriptionsbestämmelser som f n. gäller på detta område. Jag föreslår därför all preskriptionsförordningens bestäm­melser övergångsvis skall vara tillämpliga på de skattefordringar o. d. som nu omfattas av de allmänna preskriplionsbeslämmelserna.


 


Prop. 1976/77:5                                                     145

6.3.6 Fordringar mellan privatpersoner

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om en förkortning av preskrip­tionstiden är motiverad när det gäller fordringar mellan privatpersoner. En remissinstans påpekar att det i släkt- och vänskapsrelalioner inle lorde vara ovanligt med långfristiga lån på relativt höga belopp och all det i sådana fall ofta föreligger känslomässiga bindningar som gör atl åtskilligt av vad som i promemorian anförs till förmån för en kortare preskriptionstid passar mindre väl. Bl. a. finns del inte så stor anledning att kräva atl borgenären inom viss kortare tid vänder sig till domstol eller utmätningsman för atl visa atl han står fast vid kravet. Enligt den refererade remissinstansen skulle en förkortning av preskriptionstiden kunna leda till stötande resultat när det gäller privata fordringsförhållanden, t. ex. genom att underiätta förslagna personers möjligheter att bli kvitt stora skulder genom att utnyttja annans godtrogenhet eller tillgivenhet.

För egen del vill jag inte bestrida att en förkortning av preskriptionstiden till tre år kan medföra vissa olägenheter i fråga om privatlivets fordringar. Detta gäller framför allt beträffande fordringar mellan makar eller andra närstående. En möjlighet att undgå ogynnsamma konsekvenser är alt undan­ta sådana fordringsförhållanden från de allmänna preskriptionsbestämmel­serna genom att föreskriva en längre preskriptionstid. Det kan nämnas att det norska departementsförslaget från år 1972, som bygger på en tioårig preskriptionstid från fordringens tillkomst och en treårig från förfallodagen, innehåller en bestämmelse som innebär att den tioåriga preskriptionstiden inte gäller beträffande fordringar mellan makar så länge äktenskapet består.

De olägenheter som kan uppkomma när det gäller privata fordringsför­hållanden torde emellertid till stor del undanröjas, om man i enlighet med mitt tidigare förslag gör undantag från den allmänna treårstiden när det gäller fordringar som grandarsig på skuldebrev e. d. och försådana fordringar inför en tioårig preskriptionstid. När en fordran är avsedd atl beslå under längre tid är det naluriigt att borgenären ser till att gäldenären undertecknar en revers på beloppet. Detta gäller även när det är fråga om förhållanden mellan privatpersoner. Därmed kommer också en tioårstid att löpa. Att för övriga fall, dvs. när borgenären avstår från atl kräva revers e.d., ha en treårstid även såvitt gäller privata fordringar bör enligt min mening kunna accepteras. Jag vill emellertid i detta sammanhang understryka det angelägna i att allmänheten för tillräcklig information om de nya preskriptionsbestäm­melserna, så att det blir allmänt känt att skriftlig handling bör upprättas när det är fråga om ett fordringsförhållande av längre varaktighet.

Med hänsyn till det anförda anser jag att de allmänna preskriptionsbe­slämmelser som jag har förordat i det föregående bör kunna tillämpas även på privatlivets fordringar och att det inle finns tillräckliga skäl att införa specialregler beträffande sådana fordringar.

10


 


Prop. 1976/77:5                                                      146

6,4 Förlängd preskriptionstid

Enligt promemorieförslagel skall både den tioåriga och den treåriga pre­skriptionstiden under vissa omständigheter kunna föriängas. Bestämmel­serna härom ger borgenären en tilläggsfrist så att hans fordran preskriberas tidigast ell år efter det en viss omständighet har inträffat. En sådan till-läggsfrist föreslås för fordringar i förmyndar- och godmansförhållanden lik­som för enskilt anspråk i anledning av brott. En lilläggsfrist föreslås också för sådana fall då konkurs- eller ackordsförfarande har inletts eller kallelse har utfärdats på okända borgenärer e. d. Vidare föreslås bestämmelser om föriängd preskriptionstid i force majeure-situationer och i sådana fall då borgenären saknar erforderiig kännedom om sin fordran eller om gäldenären.

Dessutom föreslås i promemorian vissa lilläggsfrister för sådana fall när preskription har avbrutits ulan atl det har lett till ny preskriptionstid. Hit­hörande frågor kommer jag att behandla i det avsnitt som rör verkan av preskriptionsavbrott.

Även om bestämmelserna om preskriptionstidens längd och utgångspunk­ten för preskriptionstiden utformas på det sätt som jag har förordat i del föregående, torde det vara ofrånkomligt att införa kompletterande bestäm­melser om föriängning av preskriptionstiden i vissa fall. Med hänsyn till önskemålet om enkla och enhetliga regler är det emellertid enligt min mening angelägel att de kompletterande bestämmelserna begränsas så långt som möjligt. Det bör eftersträvas att inte införa tilläggsfrister annat än för sådana fall då borgenären saknar tillräckliga möjligheter att kräva ut sin fordran eller avbryta preskription.

Enligt gällande rätt anses en omyndigs fordran på förmyndaren inte bli preskriberad så länge uppdraget består. Preskription inträder först när tio år har förfiutit från det uppdraget upphörde. För vissa ersättningsanspråk gäller dock en kortare preskriptionstid enlijt 13 kap. 10 § föräldrabalken. Där föreskrivs att anspråk på skadestånd mot en avgående förmyndare skall göras gällande inom ett år från det slutredovisning för förvaltningen har avgetls.

1 promemorian föreslås att en omyndigs fordran på förmyndaren liksom en förmyndares fordran på myndlingen skall preskriberas tidigast ett årefter den dag förmyndaren entledigades. Motsvarande föreslås gälla för fordringar mellan en god man som har förordnats enligt 18 kap. I eller 3 § föräldrabalken och den för vilken god man har förordnats. Bestämmelserna har godtagits eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från några håll har dock framförts kritik mot den föreslagna utformningen av bestämmel­serna.

För min del anser jag det självklart att en omyndigs fordran på förmyn­daren inte skall preskriberas så länge förmynderskapet består. Jag tillstyrker därför att det i fråga om sådana fordringar införs en tilläggsfrist av det


 


Prop. 1976/77:5                                                      147

slag som föreslås i promemorian. Enligt min mening är emellertid den fö­reslagna ettårsfristen väl kort, särskill med tanke på alt den omyndige enligt gällande rätt åtnjuter en tioårsfrisl. Under de nordiska departemenlsöver-läggningarna om preskription har tidigare övervägts all bestämma tiden till tre år. I den norska departementspromemorian från 1972 föreslås också en treårsfrist. Anledningen till atl liden i den svenska promemorian har begränsats lill ett år är främst alt det har eftersträvats en samordning med de tilläggsfrister som föreslås i övrigi. Jag anser för min del att det är lämp­ligare att bestämma tiden till tre år. Vidare föreslår jag att bestämmelsen tas in i föräldrabalken och samordnas med den preskriptionsbestämmelse som nu finns i 13 kap. 10 §.

När det gäller en förmyndares fordran på myndlingen är det inte lika klart att preskription inte bör inträda så länge förmynderskapet består. Skälet till att tilläggsfristen enligt promemorieförslaget föreslås omfatta också det fallet är att förmyndaren enligl 13 kap. 2 § föräldrabalken inte har rätt att företräda myndlingen vid rättshandling mellan dem. Om tilläggsfrislen inte gällde i denna situation, skulle del i vissa fall bli nödvändigt att förordna en god man för den omyndige enbart för att åstadkomma preskriptions­avbrott genom ett erkännande av skulden.

Enligt min uppfattning torde det vara relativt ovanligt att en förmyndare har fordringar utestående på myndlingen. Om en sådan fordran uppkommer, torde den som regel betalas tämligen omgående. Behovet av att införa en lilläggsfrist för all förenkla formerna för preskriptionsavbrott torde sålunda vara mycket begränsat. Jag är för min del inle beredd att tillstyrka införandet av en bestämmelse med den innebörden. I de sällsynta fall en förmyndares fordran på myndlingen utestår obetald under så lång tid att den allmänna preskriptionstiden närmar sig sitt slut för en god man förordnas att företräda den omyndige.

En tilläggsfrist av det slag som föreslås beträffande en omyndigs fordran på förmyndaren bör enligt min mening införas också för vissa fall när den för vilken god man har förordnats har en fordran på den gode mannen. 1 promemorian föreslås att bestämmelsen skall vara tillämplig endast när god man har förordnats enligt 18 kap. 1 eller 3 § föräldrabalken. Enligt min mening saknas dock anledning att göra skillnad mellan de olika fallen av god mansförord nande enligt 18 kap. föräldrabalken. 1 samtliga fall bör alltså den för vilken god man har förordnats ha rätt till en treårig tilläggsfrist.

Vad beträffar sådana fall då en god man har en fordran på den för vilken han har förordnats anser jag att det lika litet som i fråga om förmyndares fordran på myndlingen finns något behov av en tilläggsfrist.

1 gällande rätt finns inga särskilda bestämmelserom preskription av enskilt anspråk i anledning av brott. Ett sådant anspråk preskriberas alltså tio år efter fordringens tillkomst. I 1957 års betänkande föreslogs att en fordran på skadestånd på grand av brott liksom andra utomobligaloriska skade­ståndsanspråk i princip skulle preskriberas efter tre år. Tiden skulle räknas


 


Prop. 1976/77:5                                                      148

från den dag den ersättningsberälligade erhöll eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha erhållit kunskap om skadan och den som var ansvarig för skadan. Ulan hinder av preskription skulle en målsägande dock ha rätt alt fö sitt fordringsanspråk prövat i mål om ansvar för brottet, under för­utsättning att den tilltalade förklarades skyldig till brottet. Målsäganden skulle dessutom ha rätt alt väcka talan mot den dömde inom sex månader efter'det brottmålet avgjordes genom lagakraftägande dom.

Även i departementspromemorian föreslås, som jag redan har nämnt, särskilda bestämmelser om preskription av enskilt anspråk i anledning av brott. Ett sådant anspråk bedöms primärt enligl de allmänna preskriptions­bestämmelserna. Dock skall ett enskilt anspråk preskriberas tidigast ett år efter den dag förfarandet i mål om ansvar för brottet avslutades. Väcks inte åtal, skall anspråket preskriberas tidigast den dag liden för ådömande av påföljd gick ut.

Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att den som har tillfogats skada genom brott i princip bör ha möjlighet att kräva skadestånd med anledning av brottet så länge straffrättslig påföljd kan ådömas. Behovet av att införa särskilda bestämmelser om preskription av enskilt anspråk blir givetvis ännu mer markerat, om preskriptionstiden för sådana anspråk i enlighet med vad jag har förordat i det föregående förkortas till tre år.

Enligt min mening bör bestämmelsema om preskriptionstiden för fordran på skadestånd i anledning av brott knytas närmare till brottsbalkens regler om åtalspreskription än vad som har föreslagits i promemorian. Bestäm­melserna bör alltså ges det innehållet att fordringen inte preskriberas före utgången av den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken. En föratsättning för att målsäganden skall vara bevarad vid sin rätt all väcka skadeståndstalan under den angivna tiden bör dock vara att frågan om ansvar för brottet inte har avgjorts dessförinnan. Om åtal väcks och dom i brottmålet meddelas relativt snart efter det brottet har begåtts finns inte någon anledning att målsäganden skall vara bibehållen vid sin rätt att göra gällande skade­ståndsanspråk under lång tid efter det brottmålet avgjordes.

Väcks talan om ansvar för brott, bör målsäganden emellertid alltid ha möjlighet atl avvakta utgången av brottmålet, innan han tar ställning till om han skall kräva skadestånd. Utgången av brottmålet kan ju vara av avgörande betydelse för bedömningen av utsikterna att med framgång göra gällande ett skadeståndsanspråk. Som har framhållits i promemorian bör målsäganden inle vara tvungen att föra talan i samband med åtalet enbart för att undgå preskription utan han bör ha rätt att vid behov fö skade­ståndsfrågan prövad separat. Målsäganden skall inte heller behöva riskera att bli avskuren från möjligheten att föra skadeståndstalan, om åtalet av en eller annan anledning avvisas eller läggs ner efter det atl den ordinarie preskriptionstiden har gått ul.

För atl tillgodose de angivna syftena bör det införas en tilläggsfrist av det slag som har föreslagits i promemorian. Jag tillstyrker att fristen bestäms


 


Prop. 1976/77:5                                                      149

till ett år och räknas från den dag förfarandet i brottmålet avslutas.

Jag föreslår följaktligen att det i lagen införs en bestämmelse om att fordran på skadestånd i anledning av brott inte preskriberas före utgången av den lid som anges i 35 kap. 1 S brottsbalken, om inte frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan. Har så skett, skall preskription inträda tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades. För sådana fall då gäldenären har häktats eller erhållit del av åtal för brott före utgången av den i 35 kap. 1 ij brottsbalken angivna tiden men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförinnan föreslås atl fordran på skadestånd i anledning av brottet skall preskriberas tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades.

Frågan huravida preskriptionstiden bör föriängas när gäldenären har för­satts i konkurs ämnar jag behandla i samband med frågor om preskrip­tionsavbrott i närmast följande avsnitt, där jag också skall ta upp frågor om föriängning av preskriptionstiden i samband med offentlig ackordsför­handling och kallelse på okända borgenärer.

I 1 § andra och tredje styckena preskriptionsförordningen finns särskilda bestämmelser om preskriptionsavbrolt för det fall gäldenären inle kan an­träffas eller borgenären inte känner till om eller var gäldenären har hemvist här i landet. Borgenären kan då under vissa förutsättningar avbryta pre­skription genom att ange fordringen hos domstol eller överexekulor.

1 promemorieförslaget finns ingen direkt motsvarighet till dessa bestäm­melser. 1 stället föreslås liksom i 1957 års betänkande regler om föriängning av preskriptionstiden. Kan preskriptionsavbrytande åtgärd inte vidtas på grand av hinder i svensk eller utländsk lag eller annat oöverstigligt hinder (force majeure), skall preskription inträda tidigast ett år efter den dag hindret upphörde.

Vidare föreslås i promemorian att preskriptionstiden skall föriängas, om borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om förfallodagen, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist eller uppehållsort. Fordringen skall då preskriberas tidigast ett år efter den dag borgenären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha fött kännedom därom. Preskrip­tionstiden för dock inte föriängas enligt denna eller den nyssnämnda be­stämmelsen med mer än tio år.

De föreslagna bestämmelserna om föriängning av preskriptionstiden vid force majeure o. d. har godtagits av de flesta remissinstanserna. Från några håll har emellertid gjorts gällande att bestämmelserna är oklara och att de kan medföra osäkerhet om när preskriptionstiden börjar löpa.

För min del vill jag till en början framhålla det angelägna i att preskrip­tionsbestämmelserna är utformade på ett sådant sätt all de motverkar otill­böriiga förfaranden från gäldenärens sida. En gäldenärskall inle kunna undgå betalningsskyldighet genom att hålla sig undan. Borgenären å sin sida skall inte behöva riskera att gå föriustig sin fordran, om gäldenären av en eller annan anledning inte kan anträffas. Risken för att borgenären gör rätts­föriuster om gäldenären inte kan nås med en preskriptionsavbrytande åtgärd


 


Prop. 1976/77:5                                                      150

ökar givetvis, om preskriptionstiden för de flesta fordringar förkortas till tre år.

När del gäller alt bedöma behovet av att på denna punkt införa särskilda bestämmelser lill borgenärens skydd bör till en början beaktas alt gällande rätt, även bortsett från de särskilda bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena preskriptionsförordningen, ger borgenären vissa möjligheter alt be­vaka sin fordran om gäldenären inle kan anträffas. I vissa fall kan nämligen talan väckas mot en person trots alt både hans hemvist och uppehållsort är okända. Enligt 10 kap. 1 § femte stycket rättegångsbalken för exempelvis talan mol svensk medborgare, som inte har känt hemvist vare sig inom eller utom riket och vars uppehållsort är okänd, väckas vid domstol på den ort inom riket där han senast har haft hemvist eller uppehållit sig. Enligt delgivningslagen (1970:428) för delgivning bl. a. i det nu angivna fallet ske genom s. k. kungörelsedelgivning.

De angivna bestämmelsema ger alltså borgenären möjlighet att i vissa fall väcka talan mot en gäldenär vars hemvist och uppehållsort är okända och även att utverka dom mot gäldenären. Bestämmelsema täcker emellertid inte alla de fall då gäldenären inte kan anträffas. För att borgenären inte skall behöva riskera att gå föriustig sin fordran krävs kompletterande be­slämmelser. Sådana kan utformas på olika sätt.

Ett altemativ är att efter mönster av I § preskriptionsförordningen fö­reskriva att preskription kan avbrytas genom att borgenären anmäler sin fordran hos domstol eller annan myndighet. Man kan också tänka sig att införa beslämmelser som underiätlar för borgenären att väcka talan mol en icke anträftbar gäldenär. Bestämmelsema skulle i så fall kunna utformas så alt förfarandet med hjälp av kungörelsedelgivning e. d. kan leda till ett verkställbart avgörande. Enligt min mening ter sig emellertid båda alter­nativen opraktiska. Härtill kommer, såvitt gäller möjligheten att väcka talan mot bortovarande gäldenär, alt även om ett verkställbart avgörande kan åstadkommas, så torde del i regel vara av ringa värde för borgenären. När inte gäldenären kan anträffas är det också svårt att anträffa egendom ur vilken verkställighet kan ske.

En bättre och smidigare lösning för anses vara atl i enlighet med pro­memorieförslaget införa en bestämmelse om föriängd preskriptionstid för det fall att gäldenären inte kan anträffas, låt vara att detta i vissa fall kan leda till osäkerhet om huravida preskriptionstiden har gått till ända eller ej. En förutsättning för föriängning bör givetvis vara atl borgenärens bris­tande kännedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort är ursäktlig. Jag förordar följaktligen att det för nu angivna fall införs en tilläggsfrist av det slag som har föreslagits i promemorian. Tilläggsfristen bör i enlighet med promemorieförslagel bestämmas till ett år.

De skäl som talar för föriängd preskriptionstid när gäldenären inte kan anträffas gör sig i ännu högre grad gällande när borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om vem gäldenären är. Borgenären har ju då ingen möjlighet all vidta preskriptionsavbrytande åtgärd, i varje fall om han har gjort vad han kan för atl skaffa sig kunskap om fordringen och gäldenären.


 


Prop. 1976/77:5                                                      151

1 preskriptionsförordningen finns inga särskilda bestämmelser för dessa fall, vilkel lorde hänga samman med atl preskriptionstiden är så lång som tio år. Behovet av en möjlighet lill förlängd preskriptionstid blir även på denna punkt större, om preskriptionstiden förkortas till tre år.

All borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om vem gäldenären är kan, som framhålls i promemorian, inträffa framför allt när det gäller skadeståndsfordringar i utomobligaloriska förhållanden. I ett föregående av­snitt har jag påpekat atl det inte sällan kan förflyta en viss tid innan en skadelidande för kännedom om en skada som kan ge upphov till ersätt­ningsanspråk. Jag har där diskuterat olika möjligheter atl tillgodose den skadelidandes intressen i sådana fall då hans bristande kännedom om skadan är ursäktlig. Efter att ha avvisat tanken atl införa speciella bestämmelser om utgångspunkten för preskriptionstiden i fråga om skadeståndsfordringar har jag hänvisat till möjligheten att föriänga preskriptionstiden.

Det kan emellertid även i andra fall inträffa atl borgenären saknar kän­nedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär. En borgenär som har rätt till en viss ersättning som står i relation till gäldenärens inkomster kan exempelvis felaktigt bibringas uppfattningen att han inte är berättigad till någon ersättning genom att gäldenären lämnar oriktiga uppgifter om sina ekonomiska förhållanden.

Mot bakgrand av det anförda tillstyrker jag att den ifrågavarande till-läggsfristen skall vara tillämplig även i sådana fall då borgenären saknar kännedom om sin fordran eller vem som är gäldenär.

1 promemorian föreslås att tilläggsfristen skall omfatta även det fallet att borgenären saknar kännedom om fordringens förfallodag. Detta hänger samman med att förfallodagen enligt promemorieförslaget är av stor be­tydelse genom att bilda utgångspunkt för beräkning av den treåriga pre­skriptionstiden. Med de bestämmelser om preskriptionstiden som jag har förordat i del föregående kommer förfallodagen att fö mindre betydelse, även om den också med den ordning som jag föreslår i många fall kommer alt utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden. Jag anser emellertid inte att del flnns skäl att ta upp borgenärens bristande kännedom om förfal­lodagen som en särskild grund för föriängning av preskriptionstiden.

De nyss angivna föriängningsfallen tar sikte på sådana situationer då bor­genären i ett eller annat hänseende saknar tillräcklig kännedom om något förhållande som är av avgörande betydelse för hans möjlighet att bevaka sin fordran. Del kan emellertid även i andra fall föreligga omständigheter som gör att borgenären saknar möjlighet att kräva ut sin fordran eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd. Som exempel kan nämnas att del föreligger arbetskonflikt eller, i undantagsfall, att borgenären är sjuk och därför inte kan bevaka sin rätt. Jag delar den i promemorian framförda uppfattningen att det bör införas en föriängningsfrist även för sådana fall. Bestämmelsen härom bör emellertid enligt min mening utformas på ett något annorlunda sätt än vad som har föreslagits i promemorian. Jag föreslåratt det i anslutning


 


Prop. 1976/77:5                                                                152

till de nyss nämnda bestämmelserna om bristande kännedom etc. föreskrivs att om borgenären på grund av annan omständighet varöver han ej råder är förhindrad att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd, så inträder preskrip­tion lidigast ett år efter den dag hindret upphörde.

Som har framhållits i promemorian bör inte preskriptionstiden på grund av de nu föreslagna undantagsreglerna fö föriängas hur lång lid som helst. Jag tillstyrker därför förslaget att preskriptionstiden enligl dessa bestäm­melser inte skall få föriängas med mer än sammanlagt tio år.

Promemorieförslaget innehåller några bestämmelser som begränsar möj­ligheterna alt träffa avtal om preskription. Bestämmelserna syftar till atl förhindra att lagens bestämmelser kringgås på ett otillböriigt sätt. Det föreslås sålunda att ett avtal om föriängning av preskriptionstiden skall vara giltigt endast om det har ingålts efter fordringens tillkomst. Ett sådant avtal skall inte gälla för längre tid än tre år i sänder och längst tio år från den dag preskriptionstiden annars skulle ha gått ut. Utan hinder härav skall dock preskriptionstiden för fordran enligt sådant skuldebrev eller insättningsbevis som avses i 4§ skuldebrevslagen (1936:81) fö föriängas genom uttrycklig bestämmelse i skuldebrevet eller beviset. Vidare föreslås i promemorian en bestämmelse om ogiltighet av avtal att fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i lagen.

Promemorieförslagets beslämmelser om avtal rörande preskription har föranlett uttalanden från några håll under remissbehandlingen. Bl. a. anser några remissinstanser att den föreslagna möjligheten att träffa avtal om föriängd preskriptionstid är otillräcklig när del gäller fordringar på medel som innestår på bankräkning och att det bör införas särskilda bestämmelser om preskriptionstiden för sådana fordringar.

För min del anser jag det nödvändigt att införa vissa begränsningar av rätten att träffa avtal om preskriptionstidens längd. Utan sådana begräns­ningar skulle de syften som den föreslagna lagstiftningen är avsedd att till­godose i stor utsträckning kunna omintetgöras, t. ex. genom att det i stan­dardformulär tas in bestämmelser om längre preskriptionstid än den som föreskrivs i lagen.

I första hand bör det införas bestämmelser som begränsar rätten att träffa avtal om längre preskriptionstid än den föreskrivna. I den svagare partens intresse bör föreskrivas att sådana avtal i princip inte för träffas. Det bör emellertid inte införas något förbud mot att träffa avtal om föriängd pre­skriptionstid efter fordringens tillkomst. I vissa fall finns det nämligen ett berättigat intresse av att avtala om föriängning av preskriptionstiden, framför allt när föriikningsförhandlingar pågår mellan borgenären och gäldenären mot slutet av preskriptionstiden. Kan preskriptionsavbrott inte åstadkommas genom gäldenärens erkännande därför att han helt eller delvis bestrider betalningsskyldighet, kan det ligga i båda parters intresse att avtala om föriängning av preskriptionstiden för atl undvika rättsligt förfarande.

Vidare finns det behov av en möjlighet att avtala om längre preskrip-


 


Prop. 1976/77:5                                                      153

tionstid än den föreskrivna i fråga om sådana fordringar som grundar sig på masskuldebrev av typen obligationer. När det gäller fordringar på medel som innestår på bankräkning e. d. blir frågan däremot över huvud laget inte aktuell, eftersom sådana fordringar föreslås undantagna från lagens be­slämmelser.

På grand av del anförda tillstyrker jag i allt väsentligt de bestämmelser om begränsning av rätten att träffa avtal om föriängd preskriptionslid som har föreslagits i promemorian.

För att ytteriigare motverka försök att kringgå centrala bestämmelser i den föreslagna lagen bör det i enlighet med promemorieförslaget införas ett förbud mot avtal att fordran inte skall preskriberas eller atl preskription skall avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i lagen. Jag tillstyrker följ­aktligen den i promemorian föreslagna bestämmelsen att avtal med sådan innebörd skall vara ogiltiga.

6.5 Avbrytande av preskription

6.5.1 Preskriptionsavbrytande åtgärder

Enligt nuvarande bestämmelser sker preskriptionsavbrott genom atl bor­genären kräver gäldenären på betalning. Krav kan framställas genom atl borgenären ansöker om stämning eller på annat sätt inleder rättsligt för­farande mot gäldenären. Även kviltningsinvändning i rättegång, bevakning i konkurs och anmälan av fordran i anledning av kallelse på okända bor­genärer m. m. har preskriptionsavbrytande verkan. Det är emellertid inte nödvändigt att borgenären vidtar rättslig åtgärd för att avbryta preskrip­tionen. Det räcker att han kräver gäldenären på betalning utom rätta. Även ett muntligt krav eller en erinran om skulden godtas som preskriptions­avbrytande åtgärd. Vidare kan preskription avbrytas genom all gäldenären uttryckligen eller genom konkludent handlande erkänner skulden.

1 promemorian framhålls att de nuvarande reglerna om preskriptions­avbrott har den nackdelen att det är alltför lätt för borgenären att avbryta preskription. Han kan dröja med atl kräva ut en kanske bestridd fordran under lång tid, om han bara avbryter preskriptionen vart tionde år genom ett formlöst krav eller en muntlig erinran om fordringen. Genom denna ordning motverkas önskemålet all fordringsförhållanden skall avvecklas inom rimlig tid. I promemorian föreslås därför en skärpning av bestäm­melserna om preskriptionsavbrott från borgenärens sida. Däremot behålls regeln att preskription kan avbrytas genom gäldenärens uttryckliga eller konkludenta erkännande av skulden.

När det gäller preskriptionsavbrytande åtgärder från borgenärens sida fö­reslås i promemorian som huvudregel att preskription avbryts genom atl borgenären inleder rättsligt förfarande mot gäldenären för att erhålla dom


 


Prop. 1976/77:5                                                      154

eller liknande avgörande belräffande fordringen. Preskriptionen skall enligt promemorieförslaget kunna avbrytas också genom kviltningsinvändning i rättsligt förfarande, inledande av verkställigheisförfarande och konkursbe­vakning. Vidare föreslås en bestämmelse om preskriptionsavbrott genom atl borgenären skriftligen underrättar gäldenären om att han har inlett rätts­ligt förfarande beträffande fordringen mot annan än gäldenären.

De nu nämnda bestämmelserna föreslås vara tillämpliga på alla slags ford­ringar. I fråga om fordringarsom inte är förfall na till betalning, dvs. fordringar som enligt promemorian skall löpa med tioårig preskriptionstid, föreslås dessutom att preskriptionen skall kunna avbrytas genom att borgenären skriftligen erinrar gäldenären om fordringen. En skriftlig erinran skall enligt förslaget räcka också när det gäller fordran som har fastställts genom dom eller liknande avgörande eller för vilken verkställighet har skett.

Promemorieförslagets beslämmelser om preskriptionsavbrolt har fött ett blandat mottagande under remissbehandlingen. De remissinstanser som till­styrker en förkortning av preskriptionstiden har i allmänhet också en positiv inställning till en skärpning av bestämmelserna om preskriptionsavbrott. De remissinstanser som å andra sidan ställer sig avvisande till en förkortning av preskriptionstiden avstyrker i många fall också de föreslagna bestäm­melserna om preskriptionsavbrytande åtgärder. Vad som på denna punkt framför allt anförs av de remissinstanser som är kritiska till förslaget är atl en skärpning av bestämmelserna om preskriptionsavbrott kan leda lill onödiga processer och rättsförluster för borgenärerna.

Jag har redan tidigare förklarat alt de nuvarande bestämmelserna om preskripiionsavbrotl enligl min mening är olämpligt utformade. Visseriigen uppnås med bestämmelserna atl gäldenären i princip för klarhet i om bor­genären för sin del vill kräva ut fordringen eller ej. Har borgenären inte hört av sig före preskriptionstidens utgång kan gäldenären betrakta ford­ringsförhållandet som upplöst. Genom att det räcker med en muntlig på­minnelse för preskriptionsavbrott från borgenärens sida kan emellertid ett fordringsförhållande beslå under myckel lång lid utan att det blir klariagt i vad mån gäldenären verkligen är belalningsskyldig. Detta medför olä­genheter för både borgenären och gäldenären. Enligl min mening är det angeläget att avbrottsreglerna utformas på ett sådant sätt att parterna, om de inte är ense, blir nödsakade all vid preskriptionstidens utgång vidta åt­gärder för att fö fordringsförhållandel klariagt.

En skärpning av reglerna om preskriptionsavbrolt är, som jag tidigare har framhållit, särskilt angelägen, om man förkortar den allmänna preskrip­tionstiden. Om nuvarande avbroltsregler behålls, förfelas uppenbariigen i stor utsträckning syftet med en kortare preskriptionslid.

Givelvis finns del inte anledning atl kräva någon mer ingripande åtgärd för preskriptionsavbrott om parterna är ense. Vidgår gäldenären att han är betalningsskyldig, är del sålunda onödigt att kräva någon ytteriigare åtgärd från borgenärens sida för alt preskriptionen skall anses avbruten. Bestäm-


 


Prop. 1976/77:5                                                     155

melser som innebäratl preskription alltid måste avbrytas genom någon åtgärd från borgenärens sida skulle uppenbariigen medföra en alltför stor inskränk­ning i parternas dispositionsrätt. En sådan begränsning skulle också kunna leda till ölägenheter för båda parter.

Jag tillstyrker alltså förslaget atl preskription även i fortsättningen skall kunna avbrytas genom gäldenärens erkännande. Liksom nu bör verkan vara densamma, oavsett om gäldenären erkänner skulden uttryckligen eller genom konkludent handlande, t. ex. betalning av ränta eller amortering.

De olägenheter som är förenade med den nuvarande ordningen i sådana fall då en fordran är tvistig men borgenären inte vidtar någon annan åtgärd än att erinra om fordringen kan i viss mån avhjälpas, om gäldenären an­vänder sig av den i 6 § preskriptionsförordningen angivna möjligheten att väcka s. k. provokatorisk talan. Har en fordran bevakats genom ett krav utom rätta eller en erinran, har gäldenären enligt den bestämmelsen rätt att få fordringen prövad genom alt väcka talan inför domstol. Enligl min mening finns del inle skäl att i den nya lagen föra in någon motsvarighet härtill. Gäldenärens behov av alt kunna väcka talan mot borgenären för alt fö en prövning av i vad mån han är belalningsskyldig för anses tillräckligt tillgodosett genom rättegångsbalkens regler om väckande av fastställelse­talan. Jag skall i specialmotiveringen återkomma till frågan om preskrip­tionsavbrott i samband med negativ fastställelsetalan.

För all en åtgärd från borgenärens sida skall tillerkännas preskriptions­avbrytande verkan bör i princip krävas all åtgärden är av sådan art atl den normalt leder till ett auktoritativt avgörande av frågan om gäldenärens be­talningsskyldighet. Detta gäller såväl när preskriptionstiden är tre år som när fordringen löper med tioårig preskriptionstid. Har gäldenären inte betalat eller erkänt skulden inom tre resp. tio år från den dag fordringen lidigast kan göras gällande, beror det som regel på att fordringen är tvistig eller atl gäldenären av annan anledning vägrar att betala. Del är då naluriigt att borgenären väcker talan mot gäldenären för att fö fordringen fastställd. Även när gäldenären underiåter att betala därför att han saknar möjlighet att fullgöra betalningsskyldigheten ter det sig rimligt att borgenären för att visa att han står fast vid sin fordran utverkar ett auktoritativt avgörande, om inte gäldenären frivilligt erkänner skulden.

Vad jag nu har sagt om preskriptionsavbrolt från borgenärens sida tar sikte på sådana fall där den ursprangliga preskriptionstiden ännu inte har gått till ända. Frågan hur preskriptionsavbrott bör ske när en fordran har fastställts genom dom e. d. eller verkställighet har skett skall jag återkomma till i det följande.

Som nyss nämnts föreslås i promemorian alt preskription av en fordran som inte är förfallen till betalning skall kunna avbrytas genom alt borgenären skriftligen erinrar gäldenären om fordringen. Del framhålls alt behovet av en sådan möjlighet gör sig gällande framför allt i fråga om fordringar be­träffande vilka parterna har avtalat en förfallodag som infaller senare än tio år efter fordringens tillkomst. Med de av mig förordade bestämmelserna om preskriptionstidens beräkning föreligger inte något behov av en enklare


 


Prop. 1916/11:5                                                      156

form för preskriptionsavbrolt beträffande sådana fordringar. Haren bestämd förfallodag avtalats, börjar nämligen preskriptionstiden inle löpa förrän för­fallodagen är inne, även om förfallodagen ligger långt fram i liden.

På grund av det anförda föreslår jag att preskriptionsavbrolt från bor­genärens sida enligt huvudregeln skall ske genom atl borgenären väcker talan mot gäldenären vid domstol. Med väckande av talan bör likställas fall då borgenären ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande eller påkallar tillämpning av skiljeavtal enligt lagen (1929:145) om skiljemän. Preskription bör vidare kunna avbrytas genom alt en borgenär åberopar sin fordran till kvittning vid domstol eller i skiljeförfarande, bl. a. med hän­syn till alt en dom enligl 17 kap. 11 i; rättegångsbalken har rättskraft i vad den innefattar prövning av en fordran som har åberopats till kvittning. Däremot bör preskriptionsavbrolt inte komma till stånd genom inledande av ett förfarande som inte kan leda till ett avgörande som är bindande för parterna, t. ex. sådant förfarande som äger rum hos allmänna rekla-malionsnämnden.

När en fordran har fastställts genom dom eller liknande avgörande, skall enligl promemorieförslaget en ny preskriptionstid börja löpa. Preskriptions­tiden skall i enlighet med förslagets huvudregler vara tre eller tio år beroende på om fordringen är förfallen till betalning eller ej. Enligl promemorieför­slaget skall den nya preskriptionstiden kunna avbrytas genom att verkstäl­lighetsförfarande inleds. Dessutom skall preskriptionsavbrott alltid kunna ske genom skriftlig erinran, när en fordran har fastställts genom dom e. d. liksom när verkställighet har skett utan att borgenären har fött full betalning. 1 ett tidigare avsnitt har jag föreslagit en förenkling av bestämmelserna om preskriptionstid för domfästa fordringar så till vida som den nya pre­skriptionstiden alllid skall vara tio år. Även om fristen för att kräva ut en fordran som har fastställts genom dom är så lång som tio år, är del emellertid självklart att borgenären måste ha möjlighet alt avbryta preskrip­tionen på nytt, om han inle för betalt före preskriptionstidens utgång. En ordning som innebar atl borgenären definitivt berövades möjligheten att göra fordringen gällande, om han inle lyckades utverka betalning dessför­innan, skulle medföra att borgenären oförskyllt kunde åsamkas rättsföriuster. Kravet att en preskriptionsavbrytande åtgärd skall vara av sådan karaktär att fordringen blir auktoritativt fastställd gör sig inle gällande i fråga om domfästa fordringar, eftersom det redan föreligger ett bindande avgörande. Dessutom är möjligheten atl på nytt fö fordringen fastställd av domstol utesluten genom reglerna om domens rättskraft i 17 kap. 11 § rättegångs­balken. Preskripiionsavbrotl bör i stället kunna ske genom att borgenären ansöker om utmätning eller annan verkställighet.

Som har föreslagits i promemorian bör en ansökan om verkställighet till­erkännas preskriptionsavbrytande verkan inte bara om fordringen har fast­ställts genom dom. Även en ansökan som grundar sig på annan exeku­tionstitel, t. ex. en skriftlig förbindelse att betala underhållsbidrag, bör med­föra samma verkan. Kan en fordran verkställas trots att den inte har fastställts genom dom, är ju fordringens existens och storiek som regel tillföriitligen fastställda på annat sätt.


Prop. 1976/77:5                                                      157

Mot bakgrund av del anförda föreslår jag atl den tidigare förordade hu­vudregeln om preskriptionsavbrolt kompletteras med en bestämmelse om alt preskription avbryts genom all borgenären söker verkställighet för ford­ringen. Med hänsyn till alt kvittning i vissa fall kan ske under ett exekutivt förfarande förordar jag att preskription skall kunna avbrytas också genom atl en fordran åberopas till kvittning under ett sådant förfarande.

Otvivelaktigt lalar vissa skäl för atl borgenären skall kunna åstadkomma preskriptionsavbrolt också genom en skriftlig erinran i fall då en fordran har slagits fast genom dom e. d. Genom att fordringen har fastställts genom ett bindande avgörande har det primära syftet med kravet på rättslig åtgärd uppnåtts. Det kan synas onödigt atl borgenären därefter skall behöva vidta någon mer ingripande åtgärd för alt bevara rätten att kräva ut sin fordran.

A andra sidan lalar flera skäl för att en erinran inte heller i detta fall skall anses tillräcklig för att avbryta preskription. För del första är del, som jag tidigare flera gånger har framhållit, önskvärt att så långt som möjligt undvika olika bestämmelser för olika fordringar. Vidare är det angeläget att en fordran avvecklas så snart som möjligt även om den har fastställts av domstol. Normalt ligger det varken i borgenärens eller gäldenärens in­tresse att fordringen förblir oreglerad under mycket lång tid.

Bestäms preskriptionstiden för domfästa fordringar till tio år, finns det inte heller något nämnvärt behov för borgenären att kunna avbryta pre­skription enbart genom en erinran om fordringen. Normalt torde borgenären ganska snart ansöka om utmätning ellerannan verkställighet, om gäldenären inte betalar frivilligt efter det att en fordran har fastställts genom dom. Därigenom sker preskriptionsavbrott vilket, som jag närmare skall behandla i det följande, i princip leder till en ny tioårig preskriptionstid. Även om det ibland kan finnas skäl för borgenären att vänta med atl söka fö fordringen verkställd, kan det inte anses vara för myckel begärt att han senast tio år efter domen sätter i gång ett exekutivt förfarande om han vill undvika preskription. Detsamma gäller om preskriptionstiden löper med utgångs­punkt i ett verkställighetsförfarande som inte har lett till full betalning.

Med hänsyn till det anförda talar enligt min mening övervägande skäl mot promemorians förslag att preskriptionsavbrott skall kunna ske genom skriftlig erinran när en fordran har fastställts genom dom e. d. eller verk­ställighet har skett. Jag är alltså inte beredd atl förorda någon beslämmelse med den innebörden.

Enligt promemorieförslaget skall preskription kunna avbrytas också genom att borgenären bevakar sin fordran i gäldenärens konkurs. Vidare föreslås en särskild bestämmelse om att fordran på den som har begärts i konkurs inte skall preskriberas före bevakningstidens utgång. Det innebär att preskriptionstiden föriängs för varje fordran som skulle ha preskriberats under tiden mellan konkursansökan och bevakningstidens utgång. Dessut­om föreslås en föriängningsfrist för del fall att en konkursansökan inle leder till bevakningsförfarande eller konkursen avslutas före bevakningstidens ut-


 


Prop. 1976/77:5                                                      158

gång. Preskription skall då inträda tidigast ett år efter den dag det rättsliga förfarandet avslutades.

Förslaget atl preskriptionsavbrolt skall kunna ske genom bevakning i kon­kurs har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Däremot har viss kritik framförts mol de föreslagna bestämmelserna om tilläggsfrister. Bl. a. ifrågasätts det berättigade i att samlliga borgenärer skall fö en ettårig för­längningsfrist, om en konkursansökan inte leder till bevakningsförfarande eller om konkurs avslutas före bevakningstidens utgång.

Som jag tidigare har slagit fast bör för preskriptionsavbrolt från borgenärens sida krävas att borgenären inleder rättsligt förfarande av sådan art som nor­malt leder till ett bindande avgörande. Att en fordran lämnas ulan erinran i en konkurs innebär i och för sig inte atl fordringen blir definitivt fastställd. De avgöranden som träffas beträffande bevakade fordringar har begränsad rättsverkan. Enligl 115 § konkurslagen avgörs sålunda genom en dom i tvist angående bevakad fordran endast vilken rätt som tillkommer fordringen i konkursen. I praktiken innebär dock den prövning som sker i konkursen i flertalet fall ett slutligt avgörande av frågan om fordringens existens och storiek.

Med denna utgångspunkt ter det sig enligt min mening naluriigt att en borgenär inte skall behöva riskera preskription, när han genom konkurs­ansökan eller bevakning har tagit initiativ till att hans fordran blir föremål för prövning i konkurs. Jag anser därför att ansökan om konkurs och be­vakning i konkurs liksom enligt gällande rätt bör tillerkännas preskriptions­avbrytande verkan till förmån för den borgenär som har gjort ansökningen resp. bevakat fordringen.

Om konkursansökan och bevakning i konkurs tillerkänns preskriptions­avbrytande verkan, uppkommer frågan om det däratöver finns skäl att i enlighet med promemorieförslaget införa en tilläggsfrist till förmån för samt­liga borgenärer. Vid bedömningen härav bör man skilja mellan sådana fall då konkursansökan ännu inle har prövats och sådana fall då konkurs har beslutats. Enligl min mening finns det inte skäl att föreskriva att redan konkursansökningen skall medföra föriängning av preskriptionstiden. Innan ansökningen har prövats är det osäkert om den över huvud taget leder till att gäldenären försätts i konkurs. Det framstår som en opåkallad fördel för de borgenärer som inte har gjort ansökan och en motsvarande nackdel för gäldenären, om alla borgenärerna skall komma i åtnjutande av en till-läggsfrist oavsett om ansökningen leder till konkurs eller ej. Under tiden innan konkurs har beslutats bör alltså preskriptionsavbrott ske på vanligt sätt. En borgenär som känner lill att gäldenären har begärts i konkurs kan ulan olägenhet avbryta preskription bl. a. genom att själv ge in en kon­kursansökan eller biträda den tidigare ansökningen.

Frågan om del finns behov av en lilläggsfrist ställer sig annoriunda när konkurs väl har beslutats. 1 och för sig är det givetvis önskvärt att pre­skriptionsbestämmelserna inle är utformade på ett sådant sätt att en borgenär


 


Prop. 1976/77:5                                                     159

måste väcka talan i vanlig rättegång för att avbryta preskription gentemot en konkursgäldenär. A andra sidan är det, som jag tidigare har sagt, angeläget alt så långt som möjligt undvika särskilda bestämmelser om föriängning av preskriptionstiden. Det bör eftersträvas att inte införa tilläggsfrister annat än för sådana fall då borgenären saknar möjlighet all kräva ut sin fordran eller avbryta preskription.

Bedömningen av vilka regler om preskription som bör gälla när gäldenären har försatts i konkurs är bl. a. beroende av hur konkursförfarandet är ut­format. Enligl gällande rätt handläggs konkurs antingen som ordinär kon­kurs eller, om det kan antas att tillgångarna inle räcker till betalning av konkurskostnaderna, som s. k. fattigkonkurs. En väsentlig skillnad är att bevakningsförfarande äger rum i ordinär konkurs men inte i fattigkonkurs. Enligt den proposition med förslag till ändring i konkurslagen som nyligen har beslutats (prop. 1975/76:210) skall utrymmet för att tillämpa ett enklare förfarande i mindre konkurser ökas. Det har beräknats att 80 procent av alla konkurser skall kunna handläggas enligt det enklare förfarandet. Liksom i nuvarande fattigkonkurser skall något bevakningsförfarande inte äga ram i förenklad konkurs.

Enligl vad jag nyss har förordat skall preskription i ordinär konkurs kunna avbrytas genom alt borgenären bevakar sin fordran. Med en sådan ordning blir det onödigt att införa kompletterande beslämmelser om föriängning av preskriptionstiden när gäldenären har försatts i konkurs. När konkurs beslutas börjar nämligen bevakningstiden genast löpa. Borgenärerna har allt­så möjlighet att bevaka sina fordringar och därmed avbryta preskription omedelbart efter konkursbeslutet.

När det gäller konkurs som handläggs i förenklad form saknar borge­närerna däremot möjlighet alt avbryta preskription genom bevakning. Det kan därför te sig befogat att föreskriva att preskription inte inträder så länge ett sådant konkursförfarande pågår. Emellertid bör beaktas att bouppteckning skall upprättas även i förenklad konkurs. Även om en fordran på konkursboet inle kan anses erkänd av gäldenären redan genom att den tas upp i bo­uppteckningen, måste det i vart fall anses att fordringen erkänns genom all bouppteckningen beedigas av gäldenären. Därigenom sker alltså pre­skriptionsavbrott. Enligt förslaget skall bouppteckning normalt tillställas konkursdomaren senast en månad efter konkursbesluiel. När bouppteck­ningen har kommit in, skall konkursdomaren genast kalla gäldenären att inställa sig för att avlägga bouppteckningsed. I praktiken finns det därför inte något nämnvärt behov av en lilläggsfrist till skydd för borgenärerna. I de sällsynta fall preskriptionstiden för en fordran går ut under liden mellan konkursbesluiel och edsavläggandel lorde borgenären som regel kunna ut­verka gäldenärens erkännande av fordringen och därigenom fö lill stånd preskriptionsavbrolt.

Vad jag nu har sagt om preskriptionsavbrott genom gäldenärens erkän­nande är inle tillämpligt när en fordran är tvistig. I den nyssnämnda pro-


 


Prop. 1976/77:5                                                      160

positionen föreslås inte några särskilda beslämmelser om rättslig prövning av tvistiga fordringar när konkurs handläggs enligl den enklare ordningen. Enligl departementschefen bör förvaltaren försöka träffa uppgörelse om så­dana fordringar med berörda borgenärer, och normalt bör tvistefrågorna kun­na lösas inom konkursens ram. Träffas uppgörelse, sker därigenom också preskriptionsavbrott. Visar det sig omöjligt för parterna att enas, har bor­genären inte någon möjlighet att få sin fordran prövad inom ramen för konkursen. Vidhåller han sitt krav, får han väcka talan i vanlig rättegång. Detta bör gälla även om preskriptionstiden för fordringen närmar sig sitt slut. Det finns alltså inte heller för detta fall någon anledning att föreskriva en tilläggsfrist.

Sammanfattningsvis anser jag att det finns tillräckliga möjligheteratt av­bryta preskription genom gäldenärens erkännande eller genom rättslig åtgärd från borgenärens sida även när gäldenären har försatts i konkurs. Jag förordar därför att det inte införs någon bestämmelse om föriängning av preskrip­tionstiden i detta fall.

I promemorian diskuteras om preskriptionsavbrott skall kunna ske genom atl en fordran görs gällande i offentlig ackordsförhandling. Bl. a. med hänsyn till de likheter som finns mellan konkurs- och ackordsförfarande kan det enligt promemorian te sig naturligt att anmälan av en fordran i ackords­förhandling ges samma verkan som bevakning i konkurs. Häremot talar å andra sidan att ett ackord inte innebär något ställningstagande till ford­ringarnas berättigande och att tvistiga fordringar inte avgörs under ac­kordsförhandling i vidare mån än atl det belopp för vilket rösträtt för utövas i vissa fall prövas av rätten. Att tillerkänna anmälan av en fordran i ac­kordsförhandling preskriptionsavbrytande verkan skulle därför komma i strid med de principer för preskriptionsavbrolt som i övrigi föreslås i pro­memorian.

Mot bakgrund av det sagda föreslås i promemorian att anmälan av en fordran i offentlig ackordsförhandling inte skall medföra preskriptionsav­brott. I stället föreslås att preskriptionstiden förlängs med en kortare till-läggsfrist. Har kungörelse utfärdats om anmälan av fordringar i offentlig ackordsförhandling, skall preskription inte inträda före utgången av den i kungörelsen utsatta tiden. Fordran som har anmälts i tid skall preskriberas tidigast ett år efter tidens utgång.

Vad som har anförts beträlTande anmälan av fordran i offentlig ackords­förhandling gäller enligt promemorian i viss utsträckning också sådan an­mälan av en fordran som görs med anledning av att kallelse har utfärdats på gäldenärens okända borgenärer enligt 9 § preskriptionsförordningen. Ett sådant förfarande innebär ett klariäggande av vilka okända fordringar en gäldenär har. Men förfarandet innefattar inte någon som helst prövning av fordringarnas berättigande eller storlek. 1 promemorian föreslås därför att anmälan av en fordran i anledning av kallelse på okända borgenärer inte skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. Preskriptionsavbrott


 


Prop. 1976/77:5                                                      161

skall inte heller inträda enbart därför atl en fordran anmäls efter kallelse på ett aktiebolags eller en ekonomisk förenings kända och okända borgenärer i samband med fusion. Enligt promemorieförslaget skall dock preskriptions­tiden i de nu behandlade fallen förlängas på samma sätt som i ackordsfallet.

Vad som i promemorian har föreslagils belräffande ackord och kallelse på okända borgenärer o. d. har i allmänhet godtagits under remissbehand­lingen. Den föreslagna bestämmelsen om föriängning av preskriptionstiden när en fordran har anmälts i offentlig ackordsfdrhandling har dock föranlett viss kritik. Bl. a. påpekas från någol håll atl en borgenär kan delta i ett ackordsförfarande utan att anmäla sin fordran. I praktiken kan man räkna med att de flesta borgenärerna för sina fordringar upptagna i den boupp­teckning som skall åtfölja en ansökan om ackordsförhandling och atl de därför inte behöver göra någon särskild anmälan.

Jag ansluter mig till uppfattningen atl det inte finns anledning föreskriva att preskription skall kunna avbrytas genom åtgärder som företas med an­ledning av att offentlig ackordsförhandling har inletts eller med anledning av att kallelse har utfärdats på okända borgenärer enligt 9 § preskriptions­förordningen eller på kända och okända borgenärer i samband med fusion av aktiebolag eller ekonomiska föreningar.

Vidare anser jag för min del att det lika litet som när gäldenären har begärts i konkurs finns skäl att införa bestämmelser om föriängd preskrip­tionstid i de angivna fallen. 1 de fall preskriptionstiden för en fordran närmar sig sitt slut när offentlig ackordsförhandling inleds eller kallelse på okända borgenärer e. d. utfärdas har borgenären tillräckliga möjligheter att avbryta preskription på vanligt sätt, om inte fordringen erkänns av gäldenären. På­pekas bör att gäldenären i offentlig ackordsförhandling liksom i konkurs är skyldig att beediga en uppteckning av boets tillgångar och skulder. Det praktiska värdet av bestämmelser om föriängd preskriptionstid i samband med offentlig ackordsförhandling eller kallelse på okända borgenärer upp­väger inte de ölägenheter som enligl vad jag förat har sagt är förenade med tilläggsfrister för speciella situationer.

Enligt 3 § andra punkten preskriptionsförordningen har vissa beslul i in­leckningsärenden preskriptionsavbrytande verkan. Det gäller beslut vari­genom ansökan om inteckning bifalls eller förklaras vilande, dock inte om det är fråga om inteckning i fast egendom, tomträtt, skepp eller skeppsbygge. Preskriptionsavbrytande verkan tillerkänns enligt samma lagram också an­teckning om innehav av pantbrev eller annan inteckningshandling.

I promemorian föreslås ingen motsvarighet lill den angivna bestämmelsen. Någon erinran mot detta ställningstagande har inte kommit fram under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig på denna punkt till promemo­rieförslaget.

Promemorian innehåller en bestämmelse om alt preskriptionsavbrolt skall kunna ske genom alt borgenären skriftligen underrättar gäldenären om alt han har inlett rättsligt förfarande beträffande fordringen mol annan än gäl-

11


 


Prop. 1976/77:5                                                                162

denären. Ett sådant preskriptionsavbrolt skall dock inte leda till ny pre­skriptionstid Ulan bara till en ettårig lilläggsfrist räknad från den dag det rättsliga förfarandet avslutades. Enligt promemorian motiveras bestämmel­sen framför allt av processekonomiska skäl. Tanken är att en borgenär, som kan rikta krav mot flera gäldenärer på grund av en och samma fordran, inte skall behöva väcka lalan mot dem alla enbart för au förhindra pre­skription.

Med de reglerom preskriptionsavbrott som jag har förordat i det föregående skulle en bestämmelse sådan som den nu angivna bli den enda enligt vilken en erinran från borgenären skulle vara lillräcklig för preskriptionsavbrott. Redan detta gör alt det krävs starka skäl för atl bestämmelsen skall införas.

Som påpekas i promemorian torde en bestämmelse av det ifrågavarande slaget bli tillämplig framför allt när flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för en skuld. Borgenären kan då ha intresse av att först väcka talan mot en av gäldenärerna för atl sedan kunna vända sig mot den eller de övriga. Det kan i ett sådant läge te sig rimligt att borgenären skall kunna avbryta preskription enbart genom en skriftlig underrättelse lill de övriga. Det bör emellertid uppmärksammas atl borgenärens behov av en sådan möjlighet blir betydligt mindre med de av mig förordade bestämmelserna om pre­skriptionstidens längd än med det system som föreslås i promemorian. De fall där flera är ansvariga för en skuld torde nämligen som regel vara sådana där skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis har utfärdats. Enligt vad jag tidigare har föreslagit skall preskriptionstiden för sådana fordringar nor­malt vara tio år. Promemorieförslaget däremot innebäratl preskriptionstiden även för skriftliga fordringar skall vara tre år, om fordringen är förfallen till betalning. Med den längre preskriptionstid som följer av mitt förslag torde borgenären i de allra flesta fall ha tillräckliga möjligheter alt vända sig mot samtliga gäldenärer innan den ordinarie preskriptionstiden har gått ut. Enligt min mening är det också rimligt all kräva all borgenären, i fall då lång tid har gått utan att preskripiionsavbrotl har skett, inleder rättsligt förfarande mot alla gäldenärer som han vill ha kvar möjligheten atl vända sig mot.

Det kan också förekomma att en borgenär vill ha möjlighet att rikta anspråk mot flera på annan grand än att de är solidariskt ansvariga för en skuld. Detta kan exempelvis vara fallet när borgenären är osäker på vem som är rätt gäldenär. Emellertid lorde sådana fall inte vara så vanliga att del för deras skull finns skäl alt införa särskilda bestämmelser om pre­skriptionsavbrott. Med hänsyn till vad jag tidigare har anfört om syftet med skärpningen av avbrottsreglerna är det också önskvärt att borgenären, om han inte kan utverka erkännande av skulden, inom den vanliga pre­skriptionstiden inleder rättsligt förfarande mol var och en som han överväger att rikta sitt krav mot.

Nämnas bör att borgenären i vissa situationer inle har någon grund för att väcka talan mot en viss person förrän han har försökt fö betalt av någon


 


Prop. 1976/77:5                                                     163

annan. Så är fallet vid enkel borgen. Fordringen mot borgensmannen kan då inle göras gällande förrän borgenären föi-gäves har försökt fö ut sitt krav av huvudgäldenären. Eftersom preskriptionstiden enligt vad jag tidigare har förordat skall räknas från den dag fordringen lidigast kan göras gällande, finns del inle heller i sådana fall något behov av att kunna avbryta pre­skription genom underrättelse om rättegång. I den angivna situationen börjar preskriptionstiden inle ens löpa innan rättegången mot huvudgäldenären är avslutad.

På grand av det anförda föreslår jag att man i lagen inte inför någon bestämmelse om att preskripiionsavbrotl skall kunna ske genom att bor­genären underrättar gäldenären om att han har inlett rättsligt förfarande mol någon annan.

6.5.2 Tidpunkten för preskriptionsavbrolt

Jag ämnar i ett följande avsnitt ta upp frågan om verkningarna av en preskriptionsavbrytande åtgärd. Redan här vill jag emellertid behandla spörs­målet om vid vilken tidpunkt preskriptionen skall anses avbraten. När preskription avbryts genom gäldenärens erkännande uppstår inga större svå­righeter i detta avseende. Som påpekas i promemorian bör den avgörande tidpunkten vara när gäldenären lämnar sitt erkännande. Mer problematiskt är det att bestämma tidpunkten när en preskriptionsavbrytande åtgärd vidtas av borgenären.

I promemorian diskuteras om preskriptionsavbrott genom inledande av rättegång skall anses äga rum den dag stämningsansökan kommer in till domstolen eller den dag gäldenären för del av ansökningen. Enligt gällande rätt avbryts preskriptionen den dag delgivning sker. 1 promemorian föreslås efter mönster av 1957 års betänkande att det avgörande i stället skall vara den dag ansökningen kommer in till domstolen. Detta överensstämmer med vad som gäller enligt dansk och norsk rätt.

Principen att preskriptionsavbrott skall ske när stämningsansökan kom­mer in lill domstolen har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig på denna punkt till promemorieförslaget. Genom en sådan ordning uppnås överensstämmelse med rättegångsbalkens regler om väck­ande av talan. 1 13 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken föreskrivs näm­ligen att talan skall anses väckt då ansökan om stämning kom in till rätten eller, om stämning inte erfordras, då talan framställdes inför rätten. Den föreslagna regeln för också till följd att borgenären inte behöver riskera rätts­föriust, om delgivningen av en eller annan orsak fördröjs.

Som föreslås i promemorian bör samma princip gälla när rättsligt för­farande inleds på annat sätt än genom ansökan om stämning. Om borgenären ansöker om lagsökning eller betalningsföreläggande, bör preskriptionen så­lunda anses avbraten den dag ansökningen kommer in till domstolen. Vill borgenären åberopa sin fordran till kvittning, bör verkningarna av preskrip-


 


Prop. 1976/77:5                                              164

tionsavbrotlei räknas från den dag kviltningsinvändning framställs.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om preskriptionsavbrott skall kunna ske genom en stämningsansökan som är ofullständig eller som åter­kallas innan delgivning har skett. Som skäl mol att låta preskripiionsavbrotl ske i sådant fall kan anföras atl det från gäldenärens synpunkt kan te sig otillfredsställande att borgenären skall kunna avbryta preskription genom en åtgärd som gäldenären kanske inte ens för kännedom om. A andra sidan kan detta inträffa även i andra situationer, om preskriptionen i enlighet med vad jag nyss har förordat avbryts redan genom att ansökan ges in till domstolen, t. ex. i det fallet att gäldenären inte kan anträffas. Enligt min mening är det viktigt att bestämmelserna så långt möjligt är enhetliga. Jag anser därför att det inle bör föreskrivas undanlag från huvudregeln om tidpunkten för preskriptionsavbrott för del fallet atl en stämningsansökan är ofullständig, oavsett om detta leder till atl lalan avvisas eller ej. Inte heller bör det göras undantag för sådana fall då talan avvisas av andra skäl eller talan återkallas innan delgivning har skett.

Vad jag nu har sagt innebär emellertid inle att borgenären skall kunna komma i åtnjutande av en ny full preskriptionstid enbart genom atl ge in en bristfällig stämningsansökan eller en ansökan som han sedermera återkallar. Som jag närmare skall behandla i ett följande avsnitt föreslår jag att ny preskriptionstid inte skall börja löpa annat än om borgenärens talan leder till dom eller liknande avgörande och att inledande av rättsligt förfarande i andra fall endast skall medföra en kortare tilläggsfrist.

Någon remissinstans har ifrågasatt om preskriptionsavbrott skall kunna ske genom ansökan om kvarstad eller skingringsförbud. Enligt min mening bör så inle vara fallet. Har ansökan om sådan åtgärd gjorts hos domstol, fullföljs visserligen ansökningen i allmänhet genom att sökanden väcker talan mot gäldenären. Men så länge det endast är fråga om en säkerhetsåtgärd är förfarandet inte inriktat på att leda till ett auktoritativt avgörande be­träffande borgenärens anspråk. Huvudprincipen bör, som jag tidigare har framhållit, vara att endast sådana rättsliga åtgärder som är ägnade att leda till dom eller liknande avgörande tillerkänns preskriptionsavbrytande ver­kan. I de nu åsyftade fallen bör alltså preskriptionen inte anses avbraten förrän borgenären väcker talan genom ansökan om stämning eller på annat sätt.

Vad jag nu har sagt beträffande ansökan om kvarstad e. d. hos domstol bör äga motsvarande tillämpning när sådan åtgärd begärs hos överexekulor enligt 8 kap. utsökningslagen. Inte heller sådan ansökan bör alltså föranleda preskriptionsavbrott.

Som föreslås i promemorian bör den princip som skall gälla när borgenären inleder rättegång mot gäldenären såvitt möjligt tillämpas också när bor­genären vidtar preskriptionsavbrytande åtgärd av annat slag. Bevakar bor­genären sin fordran i gäldenärens konkurs, bör preskriptionen sålunda anses avbraten när fordringen anmäls hos konkursdomaren. Avbryts preskrip-


 


Prop. 1976/77:5                                                     165

tionen genom ansökan om verkställighet, bör den avgörande tidpunkten vara den dag ansökan kommer in lill vederbörande myndighet. I sådana fall då verkställighet sker ulan ansökan, bör verkningarna av preskriptions-avbrott i stället räknas från den tidpunkt dä indrivningsuppdraget kom in till myndigheten.

6.5.3  Verkan av preskriptionsavbrolt

Enligt gällande rätt räknas alltid en ny tioårig preskriptionstid från den dag preskriptionsavbrolt sker. 1 promemorian föreslås vissa ändringar i detta avseende. När preskription avbryts genom gäldenärens erkännande eller genom skriftlig erinran från borgenärens sida behålls visseriigen principen om all ny preskriptionstid börjar löpa från dagen för avbrottet. Om emellertid preskription avbryts genom all borgenären inleder rättsligt förfarande eller verkställighetsförfarande eller genom alt fordringen åberopas till kvittning, skall ny fullständig preskriptionstid börja löpa endast om fordringen blir fastställd genom dom eller liknande avgörande eller om verkställighet sker. 1 annat fall för preskriptionsavbrottel bara till följd att borgenären kommer i åtnjutande av en etförig tilläggsfrist. Samma princip föreslås gälla när pre­skription avbryts genom bevakning i konkurs. Förutsättningen för ny pre­skriptionstid skall då vara att fordringen tillerkänns belalningsrätt i kon­kursen.

Remissinstansema har allmänt godtagit principen att preskriptionsavbrott som regel skall leda till ny preskriptionstid men att borgenären i vissa fall bara för en tilläggsfrist. Även de bestämmelser som promemorieförslaget i övrigt innehåller om verkan av preskriptionsavbrolt lämnas i allmänhet utan erinran. Några remissinstanser hävdar dock att det behövs vissa för­tydliganden av de föreslagna bestämmelserna.

Som framhålls i promemorian är syftet med att avbryta preskription gi­velvis normalt att en ny fullständig preskriptionstid skall börja löpa. Jag vill emellertid erinra om att jag i det föregående har förordat vissa skärpningar av reglerna om preskriptionsavbrott som syftar till att ett fordringsförhållande i princip skall bli klariagt för atl preskriptionsavbrott skall ske. För att inte ändamålet med skärpningen av avbrottsreglerna skall omintetgöras bör prin­cipen vara att en ny preskriptionstid börjar löpa endast om den preskrip­tionsavbrytande åtgärden verkligen leder till avsett resultat. I annat fall bör verkningarna av preskriptionsavbrott förfalla, låt vara först efter en viss frist.

Vad först beträffar sådana fall då preskription avbryts genom gäldenärens erkännande stämmer det med de angivna principerna att man låter ny pre­skriptionstid börja löpa från erkännandet. Genom denna åtgärd kan ju ford­ringsförhållandet sägas ha blivit klariagt. Jag tillstyrker alltså promemorie­förslaget om atl man börjar räkna ny preskriptionstid i det angivna fallet.


 


Prop. 1976/77:5                                                      166

Preskriptionstiden bör härvid bestämmas på samma sätt som annars. Det innebär normalt all den nya preskriptionstiden blir av samma längd som den tidigare. Om emellertid preskription av en fordran med treårig pre­skriptionstid avbryts genom atl gäldenären utfärdar ett skuldebrev, kommer den nya preskriptionstiden att bli tio år, såvida inle den särskilda bestäm­melsen om konsumentköp eller konsumenttjänster är tillämplig.

När preskription avbryts genom alt borgenären väcker lalan eller på annat sätt inleder rättsligt förfarande mot gäldenären, följer av de nyss angivna principerna att ny preskriptionslid börjar löpa endasl om förfarandet leder till att fordringen blir fastställd genom dom eller liknande avgörande. Sam­tidigt bör preskription inte inträda så länge förfarandet pågår. Avbryts pre­skription genom att borgenären åberopar sin fordran lill kvittning bör på molsvarande sätt ny preskriptionstid börja löpa endast om fordringen fast­ställs genom dom e. d.

Vad beträffar sådana fall då borgenären avbryter preskription genom att ansöka om verkställighet bör förutsättningarna motsvara dem som gäller när preskription avbryts genom inledande av rättegång e. d. På grund därav bör ny preskriptionstid räknas bara om borgenärens ansökan leder till atl åtgärd för verkställighet vidtas. Om ansökan avvisas eller återkallas innan sådan åtgärd har vidtagits bör alltså ny preskriptionstid inte löpa. Leder ansökan å andra sidan lill att borgenären för full betalning för sin fordran, finns uppenbariigen inte behov av någon ny preskriptionstid. Förutsättning­en för att en ny preskriptionslid skall börja löpa bör alltså vara all ansökningen skall ha prövats i sak utan att borgenären har fått full täckning för sin fordran. Att han eventuellt inte har fått någon täckning alls bör sakna be­tydelse. Även ett resultailöst ulmätningsförsök bör alltså, till skillnad från vad som nu är fallet (jfr NJA 1975 s. 19), tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. De angivna principerna bör gälla oavsett om verkställighet söks för all fö ul ett penningbelopp eller om verkställigheten avser någon annan prestation.

Preskription skall enligl vad jag tidigare har föreslagit kunna avbrytas även genom atl borgenären ansöker om konkurs eller bevakar sin fordran i gäldenärens konkurs. I enlighet med de principer som jag nyss har redovisat bör ny preskriptionslid inle heller i delta fall börja löpa, om förfarandet avbryts innan fordringen har blivit föremål för prövning i sak. Som föreslås i promemorian bör förutsättningen för ny preskriptionstid vara att borgenären får betalningsrätt för sin fordran i konkursen. Däremot bör det vara utan betydelse om borgenären verkligen flr någon utdelning eller ej. För att ny preskriptionstid skall löpa bör det alltså räcka att fordringen blir utdelningsgill i konkursen.

1 promemorian diskuteras vilken dag som bör utgöra utgångspunkt för beräkning av den nya preskriptionstiden. Först behandlas möjligheten att räkna preskriptionstiden från den dag en dom e. d. vinner laga kraft. Detta altemativ avvisas emellertid med hänsyn till att vissa avgöranden, t. ex. tredskodomar och lagsökningsutslag, måste delges med part för att vinna laga kraft och atl det i vissa fall kan dröja lång tid innan så sker. 1 stället


 


Prop. 1916/11:5                                                     167

föreslås alt den nya preskriptionstiden normalt skall räknas från den dag dom eller motsvarande avgörande meddelas. Har ett avgörande överklagats, är det den sist meddelade domen som bildar utgångspunkt. Saken uttrycks i promemorieförslaget så, att utgångspunkten för den nya preskriptionstiden skall vara den dag rättsligt förfarande avslutas.

Jag ansluter mig på denna punkt till förslaget att preskriptionstiden i princip skall räknas från den dag det rättsliga förfarandet avslutas. Denna princip bör dock modifieras något med hänsyn lill atl en domfäst fordran ibland inte förfaller till betalning förrän vid en framtida tidpunkt. Visseriigen avser de flesta domar i mål som rör betalningsskyldighet e. d. fordringar för vilka tiden för fullgörelse redan har inträtt. Enligl 13 kap. 1 § rätte­gångsbalken kan emellertid fullgörelsetalan i vissa fall väckas trots att liden för fullgörelse inte har inträtt när målet avgörs. Det gäller bl. a. talan om periodiskt underhåll eller andra periodiska prestationer.

1 fall då gäldenären genom en dom åläggs en skyldighet som skall fullgöras först vid en framtida tidpunkt skulle det uppenbariigen kunna uppstå otill­fredsställande konsekvenser om preskriptionstiden började löpa redan när det rättsliga förfarandet avslutades. I enlighet med de allmänna principer som jag har förordat i del föregående bör tiden i stället räknas från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. I fråga om t. ex. periodiskt för­fallande underhållsbidrag bör alltså preskriptionstiden räknas från den dag resp. belopp förfaller lill betalning. Samma princip bör tillämpas när en dom endast innebär en prövning av om ett visst rättsförhållande beslår eller ej.

Mot bakgrand av det anförda föreslår jag att ny preskriptionstid för en fordran som har fastställts genom dom eller liknande avgörande skall börja löpa från den dag målet angående fordringen avslutas eller från den senare tidpunkt då fordringen tidigast kan göras gällande. Utgångspunkten för den nya preskriptionstiden bör bestämmas på molsvarande sätt när borgenären för betalningsrätt för sin fordran i konkurs eller när åtgärd för verkställighet vidtas ulan alt borgenären får full betalning.

Vad beträffar den nya preskriptionstidens längd i fall då borgenären har åstadkommit preskriptionsavbrolt har jag i ell tidigare avsnitt förordat att preskriptionstiden alltid skall vara tio år, om fordringen har fastställts genom dom eller liknande avgörande. Samma tid bör enligt min mening gälla när borgenären har fått betalningsrätt för fordringen i konkurs liksom när åtgärd för verkställighet har vidtagits utan att borgenären har fält full betalning. 1 båda dessa fall kan fordringen sägas ha blivit underkastad en sådan auk­toritativ prövning att en lioårstid är motiverad. I verkställighelsfallet till­kommer den omständigheten atl verkställighet kan ske endast om fordringen har fastställts genom dom e.d. eller, i vissa fall, om den grundar sig på skriftligt fordringsbevis.

Som tidigare nämnts bör borgenären ha rätt till en tilläggsfrist, om det förfarande som han har inlett inte leder till ett sådant resultat att ny pre­skriptionslid skall börja löpa. Jag ansluter mig till promemorians förslag


 


Prop. 1976/77:5                                                      168

om atl fristen i princip bör vara ett år. Lagtekniskt bör saken uttryckas så, att om ny preskriptionstid inle skall löpa enligl de tidigare behandlade reglerna, så skall preskriptionstiden beräknas som om avbrott inte hade skett. Fordringen skall dock aldrig preskriberas tidigare än ett år efter den dag målet eller konkursen avslutades.

6.6 Verkan av preskription

6.6.1 Allmänt

Promemorieförslagels bestämmelser om verkan av preskription överens­stämmer i huvudsak med gällande rätt. Enligt huvudregeln föriorar bor­genären genom preskription rätten alt kräva ut sin fordran. Vissa undantag föreslås dock, bl. a. beträffande fordringar som är förenade med panträtt eller retentionsrätt och beträffande rätten att använda en fordran till kvitt­ning.

Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit de föreslagna bestämmel­serna om verkan av preskription. Avvikande meningar har dock förts fram beträffande vissa detaljfrågor, som jag skall återkomma till i det följande.

Utgångspunkten för bestämmelserna om verkan av preskription bör gi­vetvis vara att en fordran inte längre skall kunna krävas ut när pre­skriptionstiden har gått ut. Detta är i själva verket preskriptionsinslitutets huvudsyfte. Jag tillstyrker alltså den föreslagna regeln att borgenären genom preskription föriorar rätten att kräva ut sin fordran. Innebörden härav bör vara densamma som enligt gällande rätt. Gäldenären skall alltså inte längre vara skyldig alt fullgöra den prestation som fordringen avser. Borgenären skall inte kunna utverka domstols dom eller liknande avgörande för alt fö fordringen fastställd. Inte heller skall verkställighet kunna ske genom exekutiv myndighet.

Det är emellertid också enligt min mening klart att vissa undantag från huvudregeln är nödvändiga. En preskriberad fordran bör t. ex. under vissa föratsättningar fö användas till kvittning. En borgenär som har egendom i sin besittning till säkerhet för sin fordran skall inte ulan vidare behöva lämna ifrån sig egendomen när fordringen preskriberas. Dessa fall skall jag återkomma till i det följande.

1 promemorian uttalas atl någon ändring inte åsyftas av principen att domstol inte självmant lar upp frågan huravida preskription har inträtt eller ej. Föratsättningen för att preskription skall beaktas av domstol bör således enligt promemorian vara atl gäldenären gör preskriptionsinvändning.

Under remissbehandlingen har olika åsikter förts fram beträffande frågan huruvida domstol eller annan myndighet självmant bör ta upp fråga om preskription. Några remissinstanser anser att del från konsumentsynpunkt kan vara önskvärt att preskription beaktas ex officio. Från andra håll uttalas däremot sympatier för uppfattningen att preskription inte bör beaktas annat


 


Prop. 1976/77:5                                                      169

än efter invändning av part.

Det är allmänt vedertaget atl en domstol i vanlig rättegång inte självmant tar upp fråga om tioårspreskriplion, i varje fall inte om båda parter har inställt sig till förhandling. Delta hänger samman med rättegångsbalkens regler om rättegången i dispositiva tvistemål, dvs. mål i vilka föriikning är tillålen. I sådana mål ankommer del på parterna att åberopa de om­ständigheter de vill anföra till grund för sin talan. Dom för inte grundas på andra omständigheter än sådana som har åberopats av parterna.

Utanför området för de dispositiva tvistemålen är emellertid rättsläget oklart beträffande frågan huruvida tioårspreskriplion skall beaktas ex officio eller ej. Delade meningar föreligger sålunda när det gäller all avgöra om domstol i mål om lagsökning eller betalningsföreläggande självmant skall ta upp fråga om preskription. De publicerade rättsfall som finns på området ger inte någon klar bild av vad som gäller i delta avseende.

Närdet gäller tillämpningen av särskilda preskriptionsbeslämmelser i spe­cialförfattningar synes domstolarna vara mer benägna atl självmant ta upp frågor om preskription. I rättspraxis finns exempel både på att officialpröv­ning har skett och på motsatsen. Vilka riktlinjer som ligger bakom dom­stolamas bedömningar av sådana frågor är inte helt klart. Betydelse har emel­lertid bl. a. att vissa tvingande specialpreskriptionsregler, t. ex. 71 § upp­bördslagen, föreskriver en yttersta preskriptionstid som inte för föriängas.

Inte heller finns det något säkert svar på frågan om preskription beaktas ex officio av exekutiv myndighet. Att döma av remissyttrandena är praxis varierande. 1 den juridiska litteraturen har hävdats att preskription beaktas ex officio, om utmätning söks på grund av en dom ellerannan exekutionstitel som är mer än tio år gammal (se t. ex. Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, fjärde uppl., 1975, s. 263). A andra sidan förklarar sig lagberedningen i sitt betänkande med förslag till ulsökningsbalk (SOU 1973:22 s. 186) inte vara övertygad om att det överensstämmer med gällande rätt alt tioårs­preskriplion skall beaktas ex officio av exekutiv myndighet. Enligl bered­ningens mening bör fråga om tioårspreskriplion inte tas upp av kronofog­demyndighet annat än efter invändning.

Som har framhållits under remissbehandlingen kan vissa skäl anföras för att införa bestämmelser om officialprövning av preskriplionsfrågor i van­liga tvistemål. En sådan ordning kan te sig motiverad framför allt från konsumentskyddssynpunkl i fall då gäldenären är konsument. Man måste också räkna med att frågan för större betydelse i framtiden, om preskrip­tionsreglerna ändras i enlighet med mina tidigare förslag. Sannolikheten för att preskription har inträtt i del enskilda fallet kommer då många gånger' att vara avsevärt större.

Jag vill i detta sammanhang erinra om all lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden ger domstolarna större möjligheter all utöva inflytande på processen i sådana mål än i vanliga tvistemål. Lagen föreskriver visseriigen inte någon avvikelse från den allmänna bestämmelsen alt en


 


Prop. 1976/77:5                                                      170

dom i disposilivt tvistemål inte för grundas på andra omständigheter än sådana som har åberopats av part. För all en domstol skall kunna ogilla talan på grand av preskription krävs alltså i samma utsträckning som annars alt gäldenären har gjort preskriptionsinvändning. Däremot medför lagens bestämmelser om den materiella processledningen att domstolen för ökade möjligheter all genom frågor lill parterna efterforska omständigheter som inle från början har berörts i målet. Därigenom skapas bättre föratsättningar att beakta om en fordran är preskriberad än i vanliga tvistemål.

1 och för sig hade del naluriigtvis varit önskvärt att i delta sammanhang klarlägga vad som gäller och bör gälla i fråga om domstols eller annan myndighets rätt eller skyldighet atl självmant beakta frågorom preskription. Det är dock knappast möjligt all nu införa bestämmelser som kan vara tillämpliga i alla de skiftande situationer där fråga om preskription kan kom­ma upp.

F. n. pågår inom justitiedepartementet förberedelser för en översyn av vissa delar av rättegångsbalken (se promemorian Ds Ju 1976:8). Bl. a. är det aktuellt atl se över reglema om domstolarnas processledande verksam­het. Inom ramen för delta utredningsarbete får enligt min mening också prövas huruvida domstolarna i större utsträckning än hittills bör ta upp preskriplionsfrågor.

Enligt gällande rätt anses en gäldenär som har betalat en skuld trots atl den enligt preskriptionsförordningens bestämmelser är preskriberad inte ha rätt att återfå beloppet under åberopande av preskriptionen. Denna princip bör enligt min mening gälla även i fortsättningen. Någon uttrycklig be­slämmelse härom torde inte behövas.

6.6.2 Ränta m. m.

1 preskriptionsförordningen saknas särskilda bestämmelser om hur pre­skription av en räntebärande huvudfordran inverkar på räntan. Sådana be­stämmelser finns inte heller i de andra nordiska ländernas preskriptions­lagstiftning. 1 nordisk juridisk litteratur anses emellertid allmänt att pre­skription av huvudfordringen medför atl också räntan preskriberas.

I departementspromemorian föreslås en uttrycklig bestämmelse om att preskription av huvudfordran också omfattar ränta och annan tilläggsför­pliktelse. Bestämmelsen har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Vad som i promemorian uttalas om innebörden av uttrycket annan till-läggsförpliktelse har dock föranlett vissa invändningar.

Även jag anser att preskription av en räntebärande huvudfordran också bör omfatta räntan. Som föreslås i promemorian bördetta gälla såväl förfallna räntebelopp som räntor som ännu inte har förfallit till betalning.

Vidare anser jag au andra lilläggsförpliktelser till en huvudfordran bör bedömas på samma sätt som ränta. Som sådan lilläggsförpliktelse bör be­traktas bl. a. skyldighet alt betala provision, expeditionskostnader o. d. Där­emot anser jag inte att begreppet lilläggsförpliktelse bör omfatta skyldighet att ersätta rättegångskostnader, exekutionskostnader o. d.


 


Prop. 1976/77:5                                                      171

6.6.3  Kvittning

Enligl 7 § preskriptionsförordningen är föratsättningen för atl en fordran trots preskription skall fö användas till kvittning atl borgenären har förvärvat fordringen före preskriptionstidens utgång och att han också dessförinnan har ådragit sig den skuld som han önskar kvitta. I promemorian föreslås i nära anslutning till gällande rätt alt en fordran ulan hinder av preskription skall fö användas till kvittning, om den inte var preskriberad när borgenären förvärvade den och inte heller när han kom i skuld lill gäldenären. Be­stämmelsen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Jag har redan i del föregående sagt att en fordran i viss utsträckning bör fö användas till kvittning även om den är preskriberad. Förutsättningen för att kvittning skall fö ske bör liksom enligt gällande rätt vara att de fordringar som skall kvittas har stått mot varandra innan preskription in­trädde. Jag tillstyrker alltså promemorieförslaget på denna punkt.

En remissinstans har framfört önskemål om ett klariäggande av i vad mån en fordran som är underkastad kort preskriptionstid enligl special­lagstiftning skall kunna kvittas mot en fordran som omfattas av den all­männa preskriptionstiden. Jag ämnar i ett följande avsnitt ta upp frågor om förhållandet mellan de allmänna preskriptionsbestämmelserna och be­stämmelserna i speciallagstiftningen. Frågan huruvida kvittning skall kunna ske i det angivna fallet bör bedömas med lillämpning av de principer som jag kommer att utveckla i det avsnittet.

6.6.4  Panträn m. m.

Enligt 8 § preskriptionsförordningen är en borgenär som har handpantrält till säkerhet för sin fordran inte skyldig atl lämna ifrån sig panten förrän han har fött betalt, även om fordringen är preskriberad. 1 6 kap. 4 § jorda­balken finns en bestämmelse som innebär att borgenären har rätt att fö betalning för en fordran som är förenad med panträtt i faslighet även om fordringen har preskriberats. Molsvarande gäller på grund av 13 kap. 7§ jordabalken fordran som är förenad med panträtt i tomträtl. Enligl 13 S andra stycket lagen (1966:454) om företagsinleckning har innehavare av förelagsinleckning rätt lill betalning ur den egendom i vilken inteckningen gäller även om hans fordran har preskriberats.

I promemorian föreslås i anslutning till gällande rätt en bestämmelse om att preskription inte skall medföra någon inskränkning i borgenärens rätt till betalning för en fordran som är förenad med panträtt. Vidare lämnas de berörda reglerna i jordabalken oförändrade. Vad som sålunda föreslås har i sak lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Flera remiss­instanser anser dock att den föreslagna bestämmelsen i preskriptionslagen bör förtydligas.

Som framhålls i promemorian är det uppenbart att de principer för panträtt i fast egendom och tomträtt som har kommit till uttryck i jordabalken inte bör rubbas genom de ändringar som föreslås belräffande de allmänna bestämmelserna om preskription. Delsamma gäller principerna för förelags-


 


Prop. 1976/77:5                                                      172

inteckning. Jag tillstyrker alltså alt de ifrågavarande bestämmelserna i jorda­balken och lagen om företagsinleckning behålls oförändrade.

Vidare tillstyrker jag att del i preskripiionslagen införs en bestämmelse om att en borgenär som har panträtt till säkerhet för sin fordran skall ha rätt att få betalt ur panten även om fordringen har preskriberats.

Bestämmelserna i 8 § preskriptionsförordningen anses vara tillämpliga även när borgenären har retentionsrätt i viss egendom till säkerhet för sin fordran. 1 promemorian föreslås en uttrycklig bestämmelse om atl även retentionsrätt skall bestå utan hinder av preskription. Bestämmelsen har i sak lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag tillstyrker alt en fordran som är förenad med retentionsrätt skall bedömas på samma sätt som en fordran som är förenad med panträtt.

I promemorian diskuteras också frågan huruvida preskriptionsbestämmel­serna skall omfatta säljares rätt att ta tillbaka egendom som har sålts med äganderättsförbehåll. Det framhålls som otillfredsställande atl säljaren av en vara som har sålts på avbetalning skall ha rätt alt ta tillbaka varan även om hans fordran på köpeskillingen har preskriberats. En sådan ordning anses särskill otillfredsställande om preskriptionstiden förkortas. Enligl prome­morian talar starka skäl för att införa en bestämmelse om att äganderätts­förbehåll skall vara utan verkan när fordringen på köpeskillingen har pre­skriberats. Det erinras emellertid om atl den rättsliga regleringen av av­betalningsköp och andra former av konsumtionskrediter utreds av kredit­köpkommittén. 1 avvaktan på utredningsresultatet föreslås att man avstår från alt införa någon bestämmelse om preskription av säljares rätt till av­betalningsgods.

Några remissinstanser framför kritik mot vad som på denna punkt uttalas i promemorian. De anser att det inle finns tillräckligt starka skäl för atl i detta avseende göra undantag från principen atl ett sakrättsligt anspråk inte kan preskriberas. Från andra håll uttalas däremot sympati för utta­landena i promemorian.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att den nuvarande ord­ningen är otillfredsställande när det gäller preskription av rätten att ta tillbaka avbetalningsgods. Även om säljaren har låtit sin fordran på köpeskillingen preskriberas, kan köparens rätt till varan hållas svävande under obegränsad tid, eftersom säljarens rätt på grund av äganderättsförbehåll är av sakrättslig karaktär och därför inle är föremål för preskription. Även jag anser alltså att starka skäl talar för att införa bestämmelser om preskription av rätten atl ta tillbaka avbetalningsgods.

Som tidigare nämnts har kreditköpkommittén numera lagt fram betän­kandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. Kommitténs förslag över­vägs f n. inom justitiedepartementet. I samband därmed får också frågor om preskription i kreditköpsammanhang prövas. Med hänsyn härtill föreslår jag inle i detta sammanhang någon bestämmelse om preskription av rätten att ta tillbaka egendom som har sålts med äganderättsförbehåll.


 


Prop. 1976/77:5                                                      173

6.6.5 Flera gäldenärer

1 avsnittet 6.3.1 har jag behandlat vissa frågor rörande fordringsförhål­landen med flera gäldenärer. Jag har där förordat all preskriptionstiden lik­som enligt promemorieförslagel skall räknas separat för var och en av gäl­denärerna. Preskriptionstiden för borgenärens fordran bör alltså räknas från den dag han kan göra fordringen gällande mot resp. gäldenär. Denna princip bör tillämpas oavsett om gäldenärernas ansvar är delat eller solidariskt.

I detta avsnitt skall diskuteras vilka regler som bör gälla i sådana fall då en fordran har preskriberats i förhållande till en av flera gäldenärer.

1 preskriptionsförordningen finns inga särskilda bestämmelser om ford­ringar för vilka flera gäldenärer har delat ansvar. Inle heller i promemorian har föreslagits några bestämmelser som särskilt tar sikte på sådana fordringar. Även jag anser att sådana bestämmelser är obehövliga. När gäldenärernas ansvar är delat, svarar var och en av dem för en viss del av skulden. För­summar någon av dem att fullgöra sin betalningsskyldighet, kan borgenären inte kräva ut bristen av de övriga. Regressanspråk mellan gäldenärerna in­bördes uppkommer inte. Till följd härav kommer frågan om preskription att bedömas separat för var och en av gäldenärerna. Inträder preskription i förhållande till en av dem, påverkar inte detta de övrigas ansvarighet.

Förhållandet är annoriunda om gäldenärernas ansvar är solidariskt. 1 så­dana fall svarar ju var och en av dem gentemot borgenären för hela beloppet. Inbördes svarar var och en för sin andel. Den som infriar skulden har regress­rätt mot de övriga.

I 5 § första stycket preskriptionsförordningen flnns en bestämmelse om verkan av preskription när flera gäldenärer är solidariskt ansvariga för en skuld. Bestämmelsen innebär att preskription gentemot en av gäldenärerna medför att var och en av de övriga inle blir skyldig att betala mer än den andel som belöper på honom efter huvudtalet. Ansvaret mot borgenären blir alltså primärt delat men subsidiärt kvarstår det solidariska ansvaret. Uppkommer brist hos en av gäldenärerna, fördelas den lika mellan de övriga. Därvid för dock borgenären svara för den del som skulle ha betalats av den gentemot vilken preskription har inträtt. Bestämmelsen gäller enligl sin ordalydelse endasl när flera har åtagit sig en skuld gemensamt, men den har i praktiken ansetts tillämplig även vid andra fall av solidarisk an­svarighet.

1 promemorian föreslås att man behåller nuvarande principer. Om alltså borgenärens fordran preskriberas i förhållande till en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer, skall borgenären enligt promemorieförslaget gå för­lustig rätten att av de övriga kräva ut vad som slutligen skulle ha stannat på den befriade gäldenären. Bestämmelsen föreslås bli tillämplig inte bara om flera har åtagit sig en skuld gemensamt utan också om solidariskt ansvar föreligger på annan grund.

Promemorieförslagel har på denna punkt inte föranlett några nämnvärda erinringar under remissbehandlingen utom såvitt angår fordringar på grand


 


Prop. 1976/77:5                                                      I74

av borgen. Frågor om borgen behandlas i nästa avsnitt.

För min del anser jag alt man från teoretisk synpunkt kan anföra vissa skäl lill förmån för att låta borgenären kräva ut hela fordringen trots pre­skription i förhållande till en gäldenär. Det solidariska ansvaret innebär ju att var och en av gäldenärerna har åtagit sig atl svara för hela skulden i förhållande till borgenären.

En sådan ordning medför emellertid olägenheter frän gäldenärernas syn­punkt. Som påpekas i promemorian måste en regel med den angivna in­nebörden kombineras med en bestämmelse som ger den infriande gäldenären regressrätt mot de övriga. Konsekvensen härav blir att en gäldenär kan riskera betalningsskyldighet trots att borgenärens fordran mot honom var preskriberad när den infriande gäldenären betalade huvudfordringen. En

sådan ordning får anses oiillfredssiällande.

För min del ansluter jag mig därför till promemorians uppfattning atl

borgenären bör vidta preskriptionsavbrytande åtgärder mol alla gäldenärerna för att behålla rätten att kräva ut hela sin fordran. Har han underiåtit att avbryta preskription i förhållande till en av gäldenärerna, bör han själv få stå för den andel som slutligen skulle ha fallit på denne gäldenär.

Med denna utgångspunkt kan de kvarvarande gäldenärernas ansvar ut­formas på två sätt. Enligt det ena alternativet är de kvarvarande gälde­närernas ansvar gentemot borgenären solidariskt, men den som infriar skul­den har regressrätt mot de övriga. Enligl del andra alternativet - som nu gäller enligt 5 § första stycket preskriptionsförordningen - är de kvarvarandes ansvar gentemot borgenären delat, men de är ansvariga för eventuell brist hos någon av de övriga. I promemorian föreslås att gällande rätt behålls på denna punkt.

För egen del anser jag det vara mera naturligt att välja det motsatta alternativet, dvs. låta de kvarvarande gäldenärernas ansvar vara primärt solidariskt beträffande den återstående delen av skulden. På det sättet kom­mer rättsverkningarna att bättre överensstämma med vad som har avtalats mellan parterna.

Har en av gäldenärerna infriat hela restskulden, bör han givetvis ha re­gressrätt mot de övriga kvarstående gäldenärerna. Uppstår därvid brist hos någon av dessa, exempelvis på grund av insolvens, bör ansvaret för brislen enligl min mening bedömas på samma sätt som enligl gällande rätt. Del innebär alltså att bristen täcks lill lika delar av de andra gäldenärerna och alt borgenären får svara för den del som skulle ha fallit på den gäldenär som har blivit fri från sitt åtagande genom preskription.

På grand av del anförda föreslår jag en beslämmelse som innebär att, om flera är solidariskt ansvariga för samma skuld och preskription inträder i förhållande till en av dem, hans andel inte får krävas ut av de övriga. Enligt min mening skulle det dock föra för långt att tillämpa denna be­stämmelse i alla sammanhang där solidariskt ansvar kan ifrågasättas. Inträffar exempelvis en skada för vilken flera skulle kunna bli ansvariga, skulle den skadelidande behöva vända sig mot var och en av dem före preskriptions­tidens utgång för atl undgå risken för alt en del av skadeståndet faller bort. Detta kan inte alltid vara rimligt. Lämpligen bör därför den angivna be-


 


Prop. 1976/77:5                                                      175

stämmeisens tillämpningsområde begränsas lill fall då flera har åtagit sig eller ålagts solidariskt ansvar. Utanför bestämmelsen faller då bl. a. den nyss berörda situationen atl skadeståndsansvar eventuellt kan utkrävas av flera men något solidariskt ansvar inte har blivit fastställt.

Vad beträffar regressfordringar finns i 5 § andra stycket preskriptions­förordningen en bestämmelse som skyddar den som har betalat en skuld kort före preskriptionstidens utgång. Bestämmelsen, som är tillämplig i alla solidariska skuldförhållanden, innebär att en gäldenär som har betalat bor­genären under tionde året av preskriptionstiden alltid har ett år på sig att göra gällande regresskrav mot sina medgäldenärer.

Promemorieförslaget innehåller ingen motsvarighet till denna bestämmel­se. 1 promemorian uttalas visseriigen att en solidariskt ansvarig gäldenär som har betalat huvudfordringen kort före preskriptionstidens utgång bör ha en viss frist för att kräva sina medgäldenärer. Situationen täcks emellertid av den allmänna bestämmelse som föreslås om villkorade fordringar och som innebär att en fordran som är beroende av atl en viss omständighet inträfTar inte anses ha kommit till förrän så sker. Enligt promemorieförslaget blir alltså preskriptionstiden för en regressfordran tio år från dagen för in­friandet av huvudfordringen. När fordringen förfaller till betalning genom att anfordran sker, ersätts tioårstiden av en treårsfrist räknad från förfallo­dagen.

I avsnittet 6.3.1 har jag förordat att de allmänna bestämmelserna om preskriptionstidens längd och om utgångspunkten för preskriptionstiden bör vara tillämpliga också på regressfordringar. Utgångspunkten för preskriptions­tiden bör alltså vara den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Det innebär att preskriptionstiden i praktiken räknas från samma tidpunkt som lioårspreskriplionen enligt promemorieförslaget, dvs. från den dag infriandet av huvudfordringen sker. Preskriptionstiden för en regressfordran blir i all­mänhet tio år, om den grandar sig på skriftligt fordringsbevis, och i annat fall tre år. Inte heller med den sålunda föreslagna ordningen behövs någon motsvarighet till bestämmelsen om tilläggsfrist i 5 § andra stycket preskrip­tionsförordningen.

6.6.6 Borgen

Enligl gällande rätt är de allmänna bestämmelsema om fordringspreskrip­tion i princip tillämpliga också på fordran på grand av borgen. I 18 § pre­skriptionsförordningen föreskrivs att vad som i förordningen sägs om gäl­denär i tillämpliga delar också skall gälla borgensman. Det innebär bl. a. att bestämmelserna i 5 § om verkan av preskription och om regressrätt i solidariska skuldförhållanden också gäller vid borgen. Enligt fast praxis anses en borgensman fri från betalningsskyldighet när huvudfordringen har pre­skriberats, även om borgen har ingålts som för egen skuld.


 


Prop. 1976/77:5                                                      176

1 promemorian framhålls att det karakteristiska för ett borgensåtagande är alt del är av subsidiär natur. Delta är särskilt framträdande vid enkel borgen. Först sedan det har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala, får borgenären kräva ut sin fordran av en borgensman. Vid proprieborgen får borgenären visseriigen utan vidare vända sig mot borgensmannen. Men om borgensmannen infriar fordringen, har han regressrätt mot huvudgäl­denären. Betalningsskyldigheten åvilar slutligen denne. Häri ligger den vä­sentliga skillnaden mellan borgensmannens och huvudgäldenärens åtagan­den. Mol bakgrund härav föreslås atl preskription av huvudfordran också skall omfatta fordran på grund av borgen.

I övrigt innehåller promemorieförslagel inte några speciella bestämmelser om verkan av preskription såvitt angår borgensfordringar. Den särskilda bestämmelsen om verkan av preskription när flera är solidariskt ansvariga för en skuld föreslås vara tillämplig också i borgensförhållanden.

Vad som i promemorian föreslås om verkan av preskription beträffande borgensfordringar har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Däremot har, som jag berört i avsnittet 6.3.1, viss kritik framförts i fråga om de konsekvenser bestämmelsema om preskriptionstid och preskriptionsavbrott medför när det gäller fordringar på grand av borgen.

För egen del vill jag till en början framhålla det angelägna i att bestäm­melserna om preskription av borgen så långt som möjligt anpassas till de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Specialregler bör undvikas inte minst med hänsyn till önskemålet att lagstiftningen bör vara så enkel och enhetlig som möjligt.

I avsnittet 6.3.1 har jag föreslagit att de allmänna bestämmelserna om preskriptionstidens längd och om utgångspunkten för preskriptionstiden skall gälla också borgensfordringar. Detta innebär, som jag tidigare har nämnt, bl. a. att den nuvarande bestämmelsen om tolvmånaderspreskrip­lion i 1798 års förordning bör upphävas. Preskriptionstiden för borgenärens fordran mot en borgensman blir alltså normalt tio år från den dag fordringen tidigast kan göras gällande mol borgensmannen. 1 de sällsynta fall ett bor­gensåtagande är muntligt eller avser ett konsumentförhållande blir tiden tre år.

Utgångspunkten för preskriptionstiden blir i praktiken olika beroende på om det är fråga om proprieborgen eller enkel borgen. Vid proprieborgen beräknas preskriptionstiden i princip på samma sätt i förhållande till bor­gensmannen som i förhållande till huvudgäldenären. Är bestämd förfallodag avtalad, räknas preskriptionstiden från förfallodagen. Är förfallodagen inte bestämd, börjar tiden löpa den dag anfordran tidigast kan äga ram resp. den dag till vilken uppsägning tidigast kan ske. Vid enkel borgen räknas aldrig någon preskriptionstid i förhållande till borgensmannen innan ford­ringen har förfallit till betalning gentemot huvudgäldenären. Först när det har visat sig att denne inte kan betala börjar preskriptionstiden löpa i för­hållande till borgensmannen.


 


Prop. 1976/77:5                                                      177

När det gäller verkan av preskription delar jag den i promemorian fram­förda uppfattningen att den subsidiära karaktären hos ett borgensåtagande är av avgörande betydelse för bedömningen av vilken inverkan preskription av huvudfordringen bör ha på borgenärens fordran mol en borgensman. På grund därav tillstyrker jag förslaget att preskription av huvudfordringen skall omfatta också fordran på grand av borgen, oavsett om det är fråga om enkel borgen eller proprieborgen.

Att ett borgensåtagande är subsidiärt kommer till uttryck inte bara vid preskription av huvudfordringen utan också om borgenärens fordran mot en borgensman preskriberas. Har preskription inträtt i förhållande till bor­gensmannen, bör detta givelvis inte inverka på huvudgäldenärens ansvar för skulden.

Inträder preskription i förhållande till en av flera borgensmän, bör enligt promemorian samma principer tillämpas som i andra fall när flera är an­svariga för en skuld. Jag är av samma åsikt. Vad jag har anfört i närmast föregående avsnitt bör alltså tillämpas också vid bedömningen av kvar­varande borgensmäns ansvar.

Med denna utgångspunkt blir återverkningarna på de övriga borgensmän­nen beroende av om deras inbördes ansvar är delat eller solidariskt. Däremot blir det i detta hänseende ingen skillnad mellan enkel borgen och proprie­borgen. Borgensåtagandets art får betydelse endast så till vida som bor­genären vid proprieborgen men inte vid enkel borgen kan vända sig mot borgensmännen utan att först kräva huvudgäldenären.

Är borgensmännens ansvar delat - vilket i praktiken torde vara sällsynt -är vars och ens prestationsskyldighet i förhållande till borgenären fristående från de andras. Var och en svarar för sitt åtagande, oavsett om preskription har inträtt gentemot någon av de andra. Från borgenärens synpunkt blir resultatet härav alt om huvudgäldenären inte kan betala och preskription har inträtt gentemot en av borgensmännen, så föriorar borgenären rätten att få ut den del av fordringen som skulle ha belöpt på den bortfallne bor­gensmannen.

Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir verkan av att preskription inträder i förhållande till en av dem att borgenären förlorar rätlen att av de övriga kräva ut den andel som den bortfallne borgensmannen skulle ha svarat för i förhållande till de övriga. Inbördes svarar de emellertid alltjämt solidariskt för återstoden, men den som infriar skulden har regressrätt mot de övriga. Tilläggas bör att borgenären som jag förut har nämnt givetvis är oförhindrad att kräva ut hela fordringen av huvudgäldenären.

Jag ansluter mig till den i promemorian framförda uppfattningen att be­räkningen av den andel av borgensansvaret som faller bort när preskription har inträtt i förhållande till en borgensman bör ske på grandval av antalet borgensmän: Vid proprieborgen har borgensmännen visseriigen åtagit sig prestationsskyldighei solidariskt med huvudgäldenären. Med hänsyn lill bor-

12


 


Prop. 1976/77:5                                                      178

gensåtagandets subsidiära karaktär bör emellertid vid denna beräkning bort­ses från huvudgäldenärens ansvar. Är borgensmännen tre, minskar således deras ansvar med 1/3 och inte med en 1/4, om preskription inträder gent­emot en av dem. Detta betyder också att ingen av de kvarvarande bor­gensmännen bör vara skyldig att slutligen svara för mer än den andel som skulle ha belöpt på honom, om alla de ursprungliga borgensmännen hade fått svara för hela skulden.

Även i fråga om regressrätten borgensmän emellan bör de principer till-lämpas som jag i det föregående avsnittet har förordat beträffande flergäl-denärsförhållanden. Det innebär alt en tioårig preskriptionstid räknas från den dag infriandet sker. Är det fråga om en muntlig fordran eller en fordran i konsumentförhållande, blir dock tiden tre år.

Skillnaden mellan delat och solidariskt ansvar visar sig även i fråga om regressrätten. Är borgensmännens inbördes ansvar delat, påverkas de övriga borgensmännens ansvar inte av all huvudfordringen har preskriberats gent­emot en av dem, eftersom det inte föreligger någon regressrätt.

Är borgensmännens ansvar solidariskt, blir verkan av att preskription har inträtt i förhållande till en av borgensmännen som jag nyss har nämnt att de kvarvarande svarar solidariskt för återstoden och att den som infriar skulden har regressrätt mot de övriga. Uppstår därvid brist hos någon av dem, exempelvis till följd av insolvens, täcks bristen av de andra borgensmän­nen, varvid borgenären för svara för den del som skulle ha fallit på den borgensman som har blivit fri från sitt åtagande.

Slutligen bör tilläggas all en infriande borgensmans regressrätt mot hu­vudgäldenären givetvis inte påverkas av att borgenärens fordran har pre­skriberats i förhållande till en av borgensmännen. Såväl vid enkel borgen som vid proprieborgen har den infriande rätt atl kräva ul hela sin regress­fordran av huvudgäldenären.

6.7 Tillämpningsområde

6.7.1 Allmänt

Som framgår av den tidigare redogörelsen för gällande rätt finns särskilda preskriptionsbestämmelser i ett flertal författningar. 1 den mån sådana be­stämmelser föreskriver en kortare preskriptionstid än tio år skall de enligt 19 § första stycket preskriptionsförordningen lända lill efterrättelse. Även de speciella bestämmelser som finns beträffande preskriptionsavbrolt, verkan av preskription m. m. gäller i stället för de allmänna reglema.

Enligl promemorieförslaget skall bestämmelserna i den nya preskriptions­lagen vara tillämpliga endasl i den mån annat inte är föreskrivet i särskild författning. Det föreslås med ett par undantag inga ändringar av de särskilda preskriptionsbeslämmelser som flnns i olika specialförfaltningar.

Under remissbehandlingen har inga erinringar framförts mol förslagel


 


Prop. 1976/77:5                                                      179

att den nya preskriptionslagen skall vara tillämplig endast om annat inte är föreskrivet. Däremot har från några håll uttryckts önskemål om att pre­skriplionsbeslämmelserna i speciallagstiftningen i möjligaste mån anpassas till de allmänna preskriplionsbeslämmelserna. Vidare har några remissin­stanser ansett det angeläget att förhållandet mellan de allmänna bestäm­melserna och specialbestämmelsema klargörs närmare.

Föregen del finner jag det självklart atl de allmänna preskriptionsreglerna bör vara tillämpliga endast om inte särskilda bestämmelser gäller enligl annan författning. Jag anser vidare att det är en fördel om de särskilda preskriptionsbestämmelserna i speciallagstiftningen så långt möjligt kan bringas i överensstämmelse med de allmänna reglerna. Jag skall återkomma lill den frågan i närmast följande avsnitt. När det därefter gäller frågan om förhållandet mellan de allmänna bestämmelserna och speciallagstift­ningen finner jag det önskvärt atl göra en mer ingående undersökning än vad som har gjorts i promemorian. Också den frågan skall jag återkomma till i det följande.

Enligl 1 § preskriptionsförordningen är föremålet för preskription fordran "i penningar, eller vad det är". Samma ullryck används i 1957 års förslag. 1 promemorieförslagel har uttrycket ersatts med blott och bart fordran. Här­igenom åsyftas dock inle någon ändring i förhållande till gällande rätt, utan preskriptionslagen föreslås vara tillämplig på alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra prestationer. Däremot omfattar de föreslagna bestämmelserna inle sakrätlsliga anspråk, dvs. sådana som direkt rör äganderätt, panträtt, nyttjanderätt m. m. Inte heller gäller bestämmelserna andra rättigheter som inle är av obligationsrättslig karaktär, t. ex. arvsrätt och upphovsrätt.

Under remissbehandlingen har framförts viss kritik mot förslagel all den nya lagen skall vara tillämplig på alla slag av fordringar. Några remiss­instanser menar att preskriplionsbeslämmelserna därigenom får en alltför vid omfattning. Bl. a. ifrågasätts det lämpliga i att lagen blir tillämplig på långfristiga avtal om samarbete mellan företag, ömsesidiga licensavtal, avtal om konkurtensbegränsning m. m. Vidare är några remissinstanser kritiska mol vad som i promemorian uttalas om gränsdragningen mellan obliga­tionsrältsliga och sakrätlsliga anspråk.

För egen del ansluter jag mig lill den i promemorian deklarerade upp­fattningen atl de allmänna preskriplionsbeslämmelserna liksom enligl gäl­lande rätt bör vara tillämpliga inte bara på penningfordringar utan också på andra fordringar av obligationsrätlslig karaktär. Såvitt känt har det inte inneburit några nämnvärda olägenheter atl preskriptionsförordningen har varit tillämplig på alla slag av fordringar. Enligl min mening finns det inte heller anledning befara att det skall leda till ogynnsamma verkningar om tillämpningsområdet för den nya lagen i detta hänseende bestäms på samma sätt. Liksom hittills får det överiämnas åt de rältstillämpande myndighetema atl avgöra de gränsdragningsfrågor som kan komma upp i den praktiska tillämpningen.


 


Prop. 1976/77:5                                                      180

Jag vill dock anföra några synpunkter på frågan om gränsdragningen mel­lan obligationsrättsliga och sakrättsliga anspråk. I promemorian diskuteras om en köpares anspråk på all få ut den köpta egendomen bör vara föremål för preskription eller ej. När det gäller leveransavtal är del enligt prome­morian allmänt vedertaget atl köparens anspråk bör bedömas som en ford­ringsrätt och alltså vara föremål för preskription. Däremot finns det olika uppfattningar om huruvida detsamma bör gälla vid köp av bestämt gods. Enligt promemorian har det i allmänhet ansetts att köparens anspråk på atl få ut viss egendom i preskriptionshänseende bör bedömas på samma sätt som en ägares anspråk på alt fö tillbaka en utlånad sak. Det innebär att köparens rätt att få ut egendomen inte är föremål för preskription.

I och för sig kan det synas teoretiskt riktigt alt låta skillnaden mellan obligationsrältsliga och sakrätlsliga anspråk leda till olika bedömning av köparens rätt i preskriplionshänseende. Emellertid har jag för egen del för­ståelse för den under remissbehandlingen framförda åsikten att det i prak­tiken ter sig omotiverat att i preskriptionshänseende göra skillnad mellan köp av bestämt gods och leveransavtal. Enligt min mening finns det an­ledning att inte lägga alltför stor vikt vid den traditionella uppdelningen mellan obligationsrättsliga och sakrättsliga anspråk. 1 ett tidigare avsnitt har jag också uttalat mig lill förmån för atl man går ifrån delta synsätt när del gäller rätten alt ta tillbaka egendom som har sålts på avbetalning. Emellertid finns det inte skäl här gå närmare in på frågan om man i preskriplionshänseende bör göra skillnad mellan köp av bestämt gods och leveransavtal. Frågan är huvudsakligen av teoretiskt intresse, eftersom en köpare i båda fallen måste reklamera enligt 26 § köplagen inom en viss kortare lid för att inte gå förlustig rätten att kräva fullgörelse.

6.7.2 Följdändringar 1 speciallagstiftningen

De preskriptionsbestämmelser som finns i olika specialförfattningar har i huvudsak lämnats orubbade i promemorieförslaget. Som skäl härför anförs i promemorian att dessa bestämmelser rör sinsemellan högst olikartade för­hållanden och att de har utformats med hänsyn lill de särskilda förhållanden som råder på de olika områdena.

Som jag förut har påpekat anser jag atl det är en fördel om de särskilda preskriptionsreglerna så långt möjligt bringas i överensstämmelse med de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Den främsta skillnaden mellan spe­cialpreskriptionsreglerna och preskriptionsförordningens bestämmelser är att specialreglerna i allmänhet föreskriver en kortare preskriptionstid än pre­skriptionsförordningen. Om den allmänna preskriptionstiden förkortas, ökar förutsättningarna för att anpassa de särskilda reglerna till de allmänna. Jag skall här göra en genomgång av olika preskriptionsbestämmelser i special­lagstiftningen för att undersöka i vad mån en samordning bör ske.

I ett tidigare avsnitt har jag förordat att den särskilda bestämmelsen om


 


Prop. 1976/77:5                                                      181

borgenspreskription i 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa om­ständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål upphävs. Som en följd härav bör givelvis också de tillämpningsbesiämmelser som finns i lagen 1946:843 upphävas. Vidare har jag föreslagit att bestämmelserna i 13 kap. 10 § föräldrabalken om preskription av omyndigs fordran på förmyndaren ändras så att bestämmelsema närmare ansluter sig till de allmänna pre­skriptionsreglerna.

I giftermålsbalken finns vissa bestämmelser om preskription. Bl. a. fö­reskrivs i 7 kap. 3 § beträffande s. k. hushållsgäld för vilken båda makarna svarar att borgenären måste väcka talan inom en tvåårstid, om han vill kräva hustran på gälden. Med hänsyn till att bestämmelserna om äktenskaps ekonomiska rättsverkningar f n. utreds av familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) bör någon ändring i giftermålsbalkens preskriptionsregler inte göras nu. Inte heller anser jag att det finns anledning att i detta sammanhang ta upp de bestämmelser om preskription o. d. som finns i ärvdabalken.

1 18 kap. 9 § handelsbalken föreskrivs att den som vill föra klandertalan mot syssloman skall göra detta inom "natt och år" från det redovisning har skett. Paragrafen innehåller också en bestämmelse om att tiden flyttas fram vid laga förfall. Enligt 20 § andra stycket lagen (1914:45) om kom­mission, handelsagentur och handelsresande gäller dessa bestämmelser också klander av redovisning som har avgetls av kommissionär. Onekligen lalar vissa skäl för alt man upphäver de angivna bestämmelserna och låter dem ersättas av de allmänna preskriptionsreglerna. Emellertid saknas tillräckligt utredningsunderiag för atl göra en sådan ändring i detta lagstiftningsärende. Frågan om upphävande av de berörda bestämmelserna får las upp i annat sammanhang, eventuellt i samband med att man tar ställning till de förslag som väntas från konsumenttjänstutredningen.

Enligt 8 kap. 26 § resp. 12 kap. 61 S jordabalken är preskriptionstiden för fordran på grand av arrende- eller hyresförhållande två år. I och för sig kan del te sig motiverat atl föriänga preskriptionstiden till tre år för att få till stånd en närmare samordning med de allmänna bestämmelserna. Emellertid bör beaktas atl utgångspunkten för den tvååriga preskriptions­tiden inte är den dag fordringen lidigast kan göras gällande utan den dag arrendestället resp. lägenheten avträds. Det innebär alltså alt tiden räknat från den dag fordringen tidigast kan göras gällande i många fall är längre än två år, ibland mer än tre år. Att utgångspunkten för preskriptionstiden i arrende- och hyresförhållanden har beslämts på det angivna sättet ter sig naluriigt. Det kan i varje fall inte gärna komma i fråga atl i detta sammanhang bestämma någon annan utgångspunkt. Det finns då inle heller anledning att föreslå en föriängning av preskriptionstiden. Jag förordar alltså att de ifrågavarande preskriplionsbeslämmelserna i jordabalken behålls oföränd­rade.

I vattenlagen (1918:523) finns vissa beslämmelser om alt anspråk på er­sättning skall framställas inom viss tid för att inte rätten till ersättning skall gå föriorad. Bl. a. föreskrivs i 2 kap. 24 § att anspråk på ersättning


 


Prop. 1976/77:5                                                 182

för skada eller intrång som inte har förulselts vid beslul om byggande i vatten skall framställas inom fem eller i vissa fall högst tolv år från den tid som har bestämts för byggnadens fullbordande. 1 rättspraxis har det ansetts att den allmänna bestämmelsen om tioårig preskription skall till-lämpas jämsides med den angivna bestämmelsen (se NJA 1967 s. 577). Om de allmänna preskriptionsbeslämmelser som nu föreslås skall tillämpas på sådana fordringar som avses i paragrafen, kommer den lid som den ersättningsberälligade har lill sill förfogande för atl väcka talan alt förkortas lill tre år från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Detta skulle avsevärt reducera paragrafens praktiska betydelse. Med hänsyn till de över­väganden som ligger till grund för ifrågavarande bestämmelser bör en sådan konsekvens undvikas. Jag förordar därför att det i 2 kap. 24 § vattenlagen las in en erinran om atl paragrafen skall tillämpas i stället för de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Motsvarande tillägg bör göras i 7 kap. 57 § och 8 kap. 35 5 vattenlagen, som innehåller likartade bestämmelser om rätt att begära ytterligare ersättning i samband med dikningsföretag resp. av­loppsföretag.

Enligl 54 § köplagen måste en köpare som vill föra lalan beträffande fel eller brist i godset tillställa säljaren meddelande härom inom ett år från det godset mottogs. Tidsfristen gäller dock inte, om säljaren har åtagit sig all svara för godset även efter den angivna tiden eller om han har gjort sig skyldig till svikligl förfarande. Denna bestämmelse är av annan karaktär än de allmänna preskriptionsbeslämmelsema och kan uppenbariigen inle ulan vidare samordnas med dem. Dessutom är bestämmelsen f n. föremål för översyn av köplagsutredningen (Ju 1963:51). Del sagda leder lill att även 54 S köplagen bör lämnas orubbad. Detsamma gäller 11 i; konsumenl­köplagen, som innehåller en regel om en ettårig reklamalionsfrist.

Bestämmelserna i 25 § skuldebrevslagen om fordran som grundas på ränte-eller utdelningskupong till obligation, aktie e. d. överensstämmer så till vida med de föreslagna allmänna bestämmelserna som preskriptionstiden är tre år. Tiden räknas från förfallodagen. För alt borgenären skall undgå pre­skription krävs emellertid inle mer än atl han företer kupongen för inlösen. Har kupongen förstörts eller förkommil, kan borgenären få betalning i alla fall under föratsättning att han anmäler förhållandet inom den föreskrivna liden. Del saknas enligl min mening skäl att föreslå någon ändring av dessa beslämmelser. Jag förordar alltså alt de behålls oförändrade.

I 148 a 5 konkurslagen finns en bestämmelse om preskription av rätt till utdelning i konkurs. Där föreskrivs som huvudregel atl en borgenär går miste om utdelning, om han inte har anmält sig för alt lyfta honom tillagda medel inom två år från del förslag till slutuldelning vann laga kraft. Detta innebär dock inte att hans fordran preskriberas. Även om den angivna två­årstiden har gått till ända utan alt borgenären har gjort föreskriven anmälan, har han kvar möjligheten att kräva ul •sin fordran vid ett senare tillfälle. Den angivna bestämmelsen är alltså inle en regel om preskription av fordran. Den bör därför inte påverkas av de ändringar av de allmänna bestämmelserna om fordringspreskription som nu föreslås.


 


Prop. 1976/77:5


183


Den som vill bevaka fordran på grund av försäkringsavtal skall enligt 29 § försäkringsavialslagen väcka talan inom tre år från det han fick kän­nedom om att fordringen kunde göras gällande eller i varje fall inom tio år frän det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Innebörden av denna bestämmelse stämmer i praktiken ganska väl överens med vad som nu föreslås gälla i fråga om fordringar i allmänhet. I och för sig kunde det därför ligga nära till hands att upphäva bestämmelsen. Resultatet skulle då bli alt preskriptionstiden för fordringar på grund av försäkringsavtal blev tre år räknat från del fordringen tidigast kunde göras gällande men atl tiden föriängdes med sammanlagt högst tio år, om borgenären saknade kännedom om sin fordran. Emellertid är försäkringsavialslagen för närvarande föremål för utredning av försäkringsrätlskommittén (Ju 1974:09). Det får ankomma på kommittén att närmare överväga i vad mån den angivna bestämmelsen och övriga preskriptionsregler i försäkringsavtalslagen bör ändras.

Den nya trafikskadelagen (1975:1410), som träder i kraft den 1 juli 1976, innehåller en preskriplionsbestämmelse som nära ansluter till 29 § försäk­ringsavialslagen. Enligl 28 § första stycket trafikskadelagen skall den som vill bevaka rätt lill ersättning enligt lagen eller fordringsrätt i övrigi på grand av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kän­nedom om all fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Även denna bestämmelse skulle i och för sig kunna upphävas med påföljd att de allmänna preskriptionsbestämmelserna blev tillämpliga på ifrågavarande fordringar. Emellertid har fordringar som grundas på avtal om trafikförsäkring åtskilliga beröringspunkter med fordringar som grandas på försäkringsavtal i allmän­het. Jag anser därför att frågan om utformningen av preskriptionsbestäm­melserna i trafikskadelagen bör tas upp i samband med behandlingen av de förslag som kan komma att läggas fram av försäkringsrättskommittén. Särskilda preskriptionsbestämmelser finns i de transporträttsliga författ­ningarna saml i näriiggande författningar som innehåller bestämmelser om skadestånd. Hit hör bl. a. sjölagen (1891:35 s. 1), lagen (1886:7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, luftfartslagen (1957:297), lagen (1974:610) om inrikes vägtransport och lagen (1976:58) om järnvägs ansva­righet vid befordran av resande. Med hänsyn bl. a. till att den angivna lag­stiftningen i stor utsträckning är konventionsbunden eller på annat sätt har samband med internationella överenskommelser anser jag att de ifrå­gavarande lagarna bör lämnas oförändrade i detta sammanhang.

I 347 § sjölagen finns vissa bestämmelser om förbud mol avtal om för­längning av preskriptionstid. När bestämmelserna infördes uttalades all de fick övervägas på nytt i samband med översynen av de allmänna preskrip­tionsreglerna (prop. 1973:137 s. 151). De ifrågavarande bestämmelserna i sjölagen överensstämmer i alli väsentligt med de allmänna regler belräffande iivial om preskriptionstid som jag tidigare har förordat. Jag finner därför inte skäl atl föreslå någon ändring av det avgivna lagrummet i sjölagen.


 


Prop. 1976/77:5                                                 184

I 11 § lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar föreskrivs att talan mot ägare eller innehavare av elektrisk anläggning om ersättning för skada orsakad genom inverkan av elektrisk ström från sådan anläggning skall väckas inom två år från det skadan in­träffade. Bestämmelsen bör kunna upphävas och ersättas av de nya allmänna preskriptionsreglerna, så att preskriptionstiden i stället blir tre år från det skadan inträffade.

En tvåårig preskriptionstid gäller också för fordran på skadestånd enligt lagen (1931:152) med vissa beslämmelser mol illojal konkurrens. För att inte gå miste om möjligheten lill skadestånd skall den skadelidande väcka talan vid domstol inom den angivna liden. Även denna paragraf bör upp­hävas och ersättas av de allmänna preskriptionsreglerna.

Särskilda preskriptionsbeslämmelser gäller vidare enligl växellagen (1932:130)och checklagen (1932:131). Med hänsyn lill att dessa lagar bygger på internationella konventioner bör någon ändring av dem inte göras i detta sammanhang.

Inte heller bör de preskriptionsbestämmelser som finns i den sociala lag­stiftningen, t. ex. lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1956:2) om socialhjälp, tas upp i detta sammanhang, eftersom denna lagstiftning i väsentliga avseenden är av annan karaktär än den rent civilrättsliga lag­stiftningen.

Vad beträffar den arbetsrätlsliga lagstiftningen vill jag först erinra om

det tidigare nämnda förslaget lill lag om medbestämmande i arbetslivet (prop. 1975/76:105). Förslagel innehåller bl. a. bestämmelser om tid för på­kallande av förhandling och väckande av talan när det är fråga om anspråk på skadestånd eller annan fullgörelse enligt lagen eller enligt kollektivavtal. Som jag har anfört i avsnittet 6.3.4 finns beslämmelser om preskription även i annan arbetsrättslig lagstiftning. Med hänsyn bl. a. till denna lag­stiftnings speciella karaktär kan det inte gärna komma i fråga att ändra de berörda preskriptionsreglerna i detta sammanhang.

Också på immaterialrättens område finns beslämmelser om preskription. Sålunda föreskrivs bl. a. en femårsfrisl för den som vill väcka lalan på grund av intrång enligt varumärkeslagen (1960:644), patentlagen (1967:837), mön­sterskyddslagen (1970; 485), växtfdrädlarrättslagen (1971:392) och firmalagen (1974:156). Även dessa preskriptionsregler får anses vara av så speciell natur au de inie kan ändras i detta lagstiftningsärende.

Frågor om preskriptionstiden för skatter, allmänna avgifter o. d. utreds f. n. av utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skattepro­cessen. 1 avvaktan på resultatet av utredningens arbete bör, som jag tidigare har uttalat, någon ändring inte göras av de nuvarande bestämmelserna i 70 och 71  i)§ uppbördslagen.

1 lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar finns bestämmelser om preskription av deponerade medel. Enligt I § får gäldenären betala förfallen gäld som skall eriäggas i pengar genom att för borgenärens räkning sätta ner beloppet hos överexekulor, om borgenären vägrar la emot erbjuden betalning eller om betalning inte


 


Prop. 1976/77:5                                                     185

kan ske på grund av borgenärens bortovaro eller sjukdom eller någon annan omständighet som beror av honom. Nedsättning av förfallen gäld får också ske, om gäldenären inte vet eller bör veta vem som är borgenär eller om det är ovisst vem av två eller flera som är rätt borgenär och gäldenären inte skäligen kan anses pliktig atl på eget äventyr bedöma lill vilken av dem betalning skall eriäggas. Om nedsatt belopp fortfarande innestår tjugo år efter nedsättningen, får beloppet lyftas av gäldenären, under föratsättning att del inte finns anledning anta atl fråga om rätt till beloppet är beroende på prövning. Gäldenären måste dock anmäla sig "inom natt och år". I annat fall tillfaller beloppet staten.

I vissa specialförfattningar, t. ex. expropriationslagen och gruvlagen, finns också beslämmelser om nedsättning av medel i allmänt förvar. Har särskilda beslämmelser inte meddelats om preskription av rätlen atl lyfta sådana me­del, inträder preskription enligt lagen (1942:263) om preskription av rätt lill medel som innestå hos offentlig myndighet. Lagen är tillämplig på medel som, i annat fall än som avses i 1927 års lag, enligt lag eller annan författning har betalats in till offentlig myndighet för att ges ut till den som befinns berättigad till medlen. Om medlen fortfarande står inne tjugo år efter in­betalningen och om rätten att få ut dem inte är beroende av framtida hän­delse, får den som har betalt in medlen lyfta dem under föratsättning att det inte finns anledning anta atl fråga om rätt lill medlen är beroende på prövning. Även enligt denna lag tillfaller medlen staten, om inte anmälan sker "inom natt och år".

Bestämmelserna i 1927 och 1942 års lagar behandlas i 1957 års belänkande. Däremot berörs de inte i departementspromemorian. I betänkandet erinras om att riksdagens revisorer år 1953 tog upp frågan om redovisning av medel som deponerats hos länsstyrelserna. Enligt revisorernas mening var gällande ordning otidsenlig, och de förordade en översyn av bestäm­melserna på området. Med anledning härav uttalade statsutskottet i sitt utlåtande 1954:104 bl. a. att det var tveksamt om någon begränsning av möjligheterna att sätta ner medel i allmänt förvar borde ske. En moder­nisering av gällande bestämmelser i förenklingssyfte syntes dock påkallad. Enligt utskottet lorde sålunda vägande skäl tala för atl förkorta preskrip­tionstiden och alt begränsa skyldigheten all förränta nedsatta medel. I en­lighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen (rskr 1954:253) alt Kungl. Maj:l skulle föranstalta om åtgärder i den av utskottet angivna riktningen.

I 1957 års belänkande föreslogs ingen begränsning av möjligheterna atl sätta ner medel i allmänt förvar. Inte heller i övrigi föreslogs någon ändring av gällande bestämmelser utom så till vida som depositionstiden enligt såväl 1927 som 1942 års lag föreslogs bli förkortad till tio år.

Enligl min mening framstår de tjugoårsfrister som föreskrivs i 1927 och 1942 års lagar som alltför långa. Särskilt om den allmänna preskriptionstiden förkortas i enlighet med vad jag har föreslagit här ter det sig omotiverat att behålla en så lång depositionstid som tjugo år. Del är å andra sidan önskvärt att fristen inte är alltför kort. Hänsyn måste bl. a. tas till bor­genärernas intresse av att få tillräckligt rådram för all lyfta nedsatta medel.


 


Prop. 1976/77:5                                                      186

Enligt min mening når man en lämplig avvägning med en lioårstid. Jag föreslår följaktligen att depositionstiden enligl såväl 1927 som 1942 års lag förkortas till tio år.

Jag anser vidare au den frist som giiller för rällen alt lyfta nedsatta medel efter depositionstidens utgång bör samordnas med de allmänna preskrip­tionsreglerna. Jag föreslår alliså atl fristen förlängs till tre år.

Genom en förkortning av depositionstiden uppnås en minskning av det arbete som hanteringen av deponerade medel medför för myndighelerna. En ytterligare lindring skulle otvivelaktigt åstadkommas, om rätten lill ned­sättning begränsades, t. ex. på del sättet att nedsättning inle fick ske annat än om depositionen avsåg ett visst minimibelopp. De fall där nedsättning kan komma i fråga rör emellertid mycket skiftande förhållanden. Del finns inte anledning att i detta sammanhang gå igenom alla de fall där nedsättning kan ske. Jag föreslår därför ingen ändring i detta avseende.

Utformningen av bestämmelserna i 1927 och 1942 års lagar lorde i och för sig kunna ge upphov lill vissa lolkningssvårigheter. Som påpekas i 1957 års betänkande hänger delta samman med atl bestämmelserna i första hand tar sikte på all fastställa en längsta lid för myndigheternas ansvar för de­ponerade belopp. De båda författningarna innehåller sålunda inte några fö­reskrifter om förfarandet i sådana fall då rättegång vid fristens utgång pågår om rätlen till de nedsatta medlen eller då borgenärens rätt att få ut medlen är be­roende av en framtida händelse. De tillämpningssvårigheter som be­stämmelserna kan ge upphov till lorde emellertid, som också påpekas i 1957 års betänkande, inte ha någon nämnvärd praktisk betydelse. Jag anser därför att del inte heller i delta hänseende finns skäl att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.

6.7.3 Preskriptionslagens tillämplighet inom speciallagstiftningen

1 det föregående har jag förordat atl den nya preskriptionslagen skall vara tillämplig endast om inle annat är föreskrivet. När en författning innehåller särskilda preskriptionsbeslämmelser för ett visst område, skall de alltså till-lämpas i stället för de allmänna bestämmelserna. Emellertid reglerar pre­skriptionsbestämmelserna i specialförfaltningarna i allmänhet inle i detalj de frågor som hänger samman med preskription. Om en författning inle lämnar upplysning i ett visst avseende, bör enligt promemorian bestäm­melserna i den allmänna preskripiionslagen som regel tillämpas i stället. I promemorian uttalas dock atl del undantagsvis kan inträffa att en till-lämpning av de allmänna bestämmelserna är utesluten, även om speci­alförfatiningen saknar bestämmelser i ett visst hänseende.

Som jag förut nämnt har under remissbehandlingen uttalats önskemål om att förhållandet mellan de allmänna preskriptionsbestämmelserna och preskriptionsreglerna i speciallagstiftningen klargörs närmare än vad som har skell i promemorian. Även jag anser att det i och för sig är önskvärt med förtydliganden i detta avseende. Man kan visserligen inte bortse från


 


Prop. 1976/77:5                                                      187

att de specialförfattningar som innehåller preskriptionsregler avser mycket skiftande områden. Vissa riktlinjer för tillämpningen av de allmänna pre­skriptionsbestämmelserna bör dock kunna ges.

Vad först beträffar frågorna om preskriptionstidens längd och utgångs­punkten för preskriptionstiden torde några problem knappast uppstå, efter­som de författningar som innehåller särskilda preskriptionsbeslämmelser regelmässigt anger vad som skall gälla i dessa avseenden.

Däremot kan besiämmelserom preskriptionsavbrolt föranleda tveksamhet i vissa situationer. Som förutsättning för att borgenären inte skall gå förlustig sin rätt anges i specialförfattningar ofta all han skall anhängiggöra talan inom viss lid. Som regel ges emellertid inle några närmare föreskrifter om hur talan skall väckas. Enligl min mening bör man i sådana fall kunna tillämpa preskriplionslagens beslämmelser om preskriplionsavbroU från bor­genärens sida. Det innebär att preskriptionen skall anses avbruten inle bara om borgenären ansökerom siämning utan också om han vidtar annan rättslig åtgärd för att få fordringen fastsiiilld genom dom e. d. Detsamma bör gälla om borgenären åberopar fordringen till kvittning i rättsiigl förfarande mot gäldenären eller bevakar fordringen i gäldenärens konkurs.

När en specialförfatining föreskriver att preskription avbryts genom rättslig åtgärd från borgenärens sida. uppstår ibland frågan huruvida preskriptions-avbrott skall kunna ske genom gäldenärens erkännande. Den frågan torde böra bedömas olika i olika fall. Bedömningen är bl. a. beroende av syftet med de .särskilda preskriptionsreglerna. Härvidlag föreligger en skillnad mel­lan fordringsanspråk som kräver någon form av prövning av frågan om gäldenären är belalningsskyldig eller ej och fordringar som regelmässigt är ostridiga. Exempel på del förra fallet är fordran på skadestånd eller för­säkringsersättning. Syftet med alt talan om sådan ersättning skall väckas inom viss tid är främst att få lill stånd ett klariäggande av frågan om gäl­denärens betalningsskyldighet. Går gäldenären med på atl betala, är det i princip onödigt alt kräva någon rättslig åtgärd från borgenärens sida. I detta fall bör därför gäldenärens erkännande i allmänhet ha samma verkan som anhängiggörande av talan.

Jag vill erinra om att den aktuella frågan berördes i förarbetena till väg­transportlagen (prop. 1974:33 s. 126). Det sades där att gäldenärens erkän­nande av ifrågavarande fordran i princip borde ha den verkan att preskrip­tionstid inte längre skulle räknas enligt reglerna i vägtransportlagens pre­skriptionsparagraf

När det gäller växel- och checklagarna torde de bestämmelser om pre­skriptionsavbrolt genom rättslig åtgärd som finns i dessa lagar inte i första hand syfta till en prövning av frågan om gäldenärens betalningsskyldighet. Den frågan är i allmänhet oslridig, eftersom gäldenären genom sin under­skrift har vitsordat betalningsskyldigheten. Preskriplionsbeslämmelserna i växel- och checklagarna torde i stället främst syfta till att få till stånd snabb verkställighet. Bestämmelserna i dessa lagar om att rättslig åtgärd krävs för preskriptionsavbrolt bör enligt min mening anses uttömmande. Ett er­kännande från gäldenärens sida bör alltså inte jämställas med rättslig åtgärd.


 


Prop. 1976/77:5                                                      188

Tilläggas bör atl innehavaren av en växel eller check trots preskription av växel- resp. checkrälien har möjlighet alt föra lalan om ersättning för obe­hörig vinst. Använder sig borgenären av den möjligheten, gäller inte de särskilda preskriptionsbestämmelserna i växel- och checklagama. I stället till-lämpas allmänna preskriptionsbestämmelser. Del innebär bl. a. att preskrip­tion bör kunna avbrytas även genom gäldenärens erkännande.

Ett annat exempel på fall där en specialpreskriplionsbestämmelse har annat syfte än att tvinga fram ett klarläggande av gäldenärens betalningsskyldighet är den tidigare berörda bestämmelsen i 148 a § konkurslagen. Enligl den bestämmelsen preskriberas rätt lill utdelning i konkurs som regel inom två år från del förslag till slututdelning vann laga kraft, om inle borgenären inom den tiden anmäler sig för all lyfta honom tillagda medel. Enligl min mening bör denna beslämmelse anses uttömmande reglera frågan hur pre­skription skall avbrytas beträffande ifrågavarande utdelningsrätt. Ett erkän­nande av rätlen lill utdelning från konkursboels sida bör alltså inte medföra någon föriängning av tvåårstiden. Som jag tidigare har påpekat har ernellertid borgenären kvar möjligheten att kräva betalning för fordringen, även om han försitter tvåårstiden.

Den föreslagna bestämmelsen om föriängning av preskriptionstiden när borgenären saknar kännedom om sin fordran eller när del föreligger force majeure etc. bör i princip kunna tillämpas även på områden där särskilda preskriptionsbestämmelser gäller. Det bör dock beaktas att vissa lagar in­nehåller specialregler i detta hänseende. Detta gäller t. ex. växel- och check­lagarna, som föreskriver en tilläggsfrist på en månad vid force majeure. Bl. a. med hänsyn härtill bör det knappast komma i fråga att tillämpa den allmänna föriängningsbestämmelsen på växel- och checkrättens område. Även när det gäller andra konventionsbundna författningar kan utrymmet för en tillämpning av föriängningsbestämmelsen vara begränsat. Vidare är vissa specialpreskriptionsregler utformade på ett sådant sätt att det knappast blir aktuellt med en föriängning av preskriptionstiden, i vart fall när det gäller annat än rena force majeure-situationer. Detta gäller t. ex. 29 § för­säkringsavtalslagen och 28 § trafikskadelagen, där det som huvudregel fö­reskrivs att preskriptionstiden skall räknas från del borgenären fick kän­nedom om atl fordringen kunde göras gällande.

I fråga om verkan av preskriptionsavbrolt torde det f n. råda viss oklarhet om hur ny preskriptionstid skall beräknas när avbrott har skett av pre­skriptionstid som gäller enligl särskild författning. Frågan är om ny pre­skriptionstid skall beräknas enligt de allmänna reglerna eller enligt de bestämmelser som gäller enligt specialförfatiningen. Härvidlag bör de nya allmänna bestämmelserna om preskriptionsavbrolt medföra atl del blir lättare att tillämpa en enhetlig princip. Delta gäller i varje fall när pre­skriptionsavbrytande åtgärd har vidtagits av borgenären. Genom atl det krävs atl en fordran har fastställts genom dom eller liknande avgörande för atl


 


Prop. 1976/77:5                                                      189

ny preskriptionslid skall börja löpa behöver man inte hysa några nämnvärda betänkligheter mol atl den nya preskriptionstiden blir tio år även för ford­ringar som primärt är underkastade en kortare preskriptionstid enligt spe­cialförfattning. Jag anser därför alt preskriptionslagens beslämmelser i detta avseende bör tillämpas generellt, om inte annat är föreskrivet. När pre­skription har avbrutits av borgenären bör alltså ny allmän preskriptionstid börja löpa från den dag rättsligt förfarande avslutas under föratsättning all fordringen fastställs genom dom e. d. eller tillerkänns belalningsrätt i kon­kurs eller åtgärd för verkställighet vidtas utan atl borgenären lar full be­talning. Leder förfarandet inle lill sådant resultat, bör borgenären liksom annars få en ettårig tilläggsfrist.

Även i de fall specialpreskriplion kan avbrytas genom gäldenärens er­kännande anser jag att beräkningen av ny preskriptionslid i princip bör ske enligt de allmänna bestämmelserna. Del innebär alltså att ny preskrip­tionstid på tre resp. tio år skall börja löpa från dagen för avbrottet.

Verkan av preskription är givetvis även när preskription sker enligt särskild bestämmelse att borgenären föriorar rätten att kräva ut sin fordran. I den mån särskilda bestämmelser inte har meddelats bör preskription även enligt specialförfaltningarna omfatta fordran på ränta och annan lilläggsförpliktelse liksom fordran på grand av borgen. Vad jag har föresiagii om verkan av preskription i solidariska skuldförhållanden bör gälla generellt, om inte annat har föreskrivits. Vidare är det klart alt en borgenär som har panträtt eller retentionsrätt till säkerhet för sin fordran bör ha rätt att ta ut betalning ur säkerheten, även om fordringen preskriberas enligt en specialförfattning.

När det gäller rätten att använda en preskriberad fordran lill kvittning har särskilda bestämmelser meddelats för vissa områden. 1 8 kap. 26 § och 12 kap. 61 § jordabalken föreskrivs att fordringsanspråk som grandas på arrende- resp. hyresförhållande får åberopas kvittningsvis även om den fö­reskrivna tvååriga preskriptionstiden har gått tiil ända utan all talan har väckts. Föratsättningen är dock alt huvudkravet grundas på arrende- resp. hyresförhållandet. 1 fall av detta slag där särskilda bestämmelser om kvitt­ning har meddelats bör det inte vara möjligt att fö till stånd en längre gående kvittningsrätl med stöd av de allmänna preskriptionsbestämmel­serna. Är huvudkravet fristående, bör det alltså inte vara möjligt atl kvitt­ningsvis åberopa ett fordringsanspråk som grandas på arrende- resp. hy­resförhållande och som inte har framställts inom den föreskrivna tvåårsliden.

Vad i övrigt beträffar rätlen att använda en preskriberad fordran till kvitt­ning ligger det enligt min mening närmast till handsalt tillämpa de allmänna bestämmelserna, om inte särskilda regler om kvittning har meddelats i lag. Del bör emellertid beaktas atl förarbetena till vissa specialpreskriptionsbe-slämmelser, som inte har några föreskrifter om kvittningsrätl, innehåller uttalanden på denna punkt. 1 förarbetena till varumärkeslagen (prop. 1960:167 s. 181) uttalas sålunda alt en preskriberad fordran på skadestånd för varumärkesintrång inte kan användas till kvittning. I motiven till fir-


 


Prop. 1976/77:5                                                      190

malagen (prop. 1974:4 s. 226) uttalas på motsvarande sätt att en preskriberad fordran på skadestånd för firmaintrång inte lorde kunna utnyttjas för kvitt­ning. Dessa uttalanden visar atl de allmänna bestämmelserna om kvittning av en preskriberad fordran inte ulan vidare kan tillämpas inom områden där särskilda preskriptionsbeslämmelser gäller. Frågan i vad mån kvittnings­rätl föreligger får prövas från fall lill fall.

Vad slutligen angår de tidigare föreslagna bestämmelserna om förbud mot avtal om alt fordran inte skall preskriberas m. m. och om inskränkning i rällen an träffa avtal om föriängning av preskriptionslid anser jag atl dessa bestämmelser i stor utsträckning bör kunna tillämpas även inom områden där det finns särskilda preskriptionsbeslämmelser.

6.8 Internationella förhållanden

Frågan i vad mån de allmänna preskriptionsbeslämmelsema i svensk rätt skall vara tillämpliga på fordringsförhållanden med anknytning till utländsk rätt har inie reglerats i preskriptionsförordningen. Del har överiämnals ål domstolarna att i enlighet med den internationella privaträttens regler avgöra i vad mån svensk eller utländsk rätt skall tillämpas i sådana förhållanden.

Den principiella utgångspunkten för den internationella privaträttens reg­ler är att ett rättsförhållande bör vara underkastat lagen i del land där del har sin naturliga tyngdpunkt. Avgörandet av vilket lands lag som skall tillämpas i ett visst fall sker med utgångspunkt i de olika anknytnings­momenten i rättsförhållandet, t. ex. parternas nationalitet eller domicil, av­talsorten och prestationsorten. I avtalsförhållanden av dispositiv art anses parterna enligt svensk internationell privaträtt ha rätt alt träffa avtal om vilkets lands lag som skall vara tillämplig på förhållandel. I en särskild lag (1964:528) om tillämplig lag belräffande internationella köp av lösa saker finns en uttrycklig bestämmelse om atl parterna vid sådana köp har rätt atl träffa avtal om att lagen i ell visst land skall tillämpas på köpet. Av­talsparter anses i princip också ha rätt att genom en s. k. prorogationsklausul träffa överenskommelse om var en eventuell tvist skall prövas. I viss ut­sträckning har domstolarna i Sverige liksom i andra länder möjlighet alt avvisa tillämpning av en utländsk rättsregel med hänvisning till ordre public, dvs. om regeln skulle medföra en rättstillämpning som är oförenlig med grunderna för rättsordningen i domstolslandet.

Vid bedömningen av vilket lands rättsregler som skall tillämpas på frågor om preskription anses det på sina håll vara av stor betydelse om preskrip­tionsbestämmelserna betraktas som processrättsliga eller ej. Enligt den in­ternationella privaträttens regler bedöms processrättsliga frågor i princip en­ligt lagen i del land där prövningen sker. I anglosachsisk rätt anses pre­skription vara ett processrättsligi institut. Delta medför alt domstolarna i bl. a. England och USA tillämpar sitt eget lands lag på frågor om preskription.


 


Prop. 1976/77:5                                                      191

även om rätisförhållandet i övrigt bedöms enligl utländsk rätt. Enligt kon­tinental rätt tillämpas däremot samma lag på frågor om preskription som på rättsförhållandet i övrigt. I svensk internationell privaträtt har man följt samma princip, vilket belyses av rättsfallet NJA  1930 s. 692.

Promemorian innehåller inte några bestämmelser om tillämplig lag i in­ternationella förhållanden. Däremot föreslogs i 1957 års betänkande en sär­skild bestämmelse för sådana förhållanden. I motiven uttalades att det syntes motiverat att medge svenska domstolar möjlighet atl bedöma preskriptions­frågor enligl svensk lag i den mån en tillämpning av utländsk lag skulle medföra en bedömning som mindre väl lät sig förena med lagen här i landet. I sådana fall då svensk lag föreskrev en kortare preskriptionstid än den främmande lagen talade sålunda starka skäl för att tillämpa svensk lag i fråga om en gäldenär som under hela preskriptionstiden hade bott i Sverige. Det framhölls som naluriigt alt en gäldenär som bor i Sverige inrättar sig efter svenska förhållanden och efter den här normala preskriptionstidens utgång räknar med alt fordringen inte längre skall kunna göras gällande. 1 enlighet härmed föreslogs i betänkandet för sådana fall då en fordran skulle bedömas enligl främmande rätt och enligt denna inle var preskriberad atl frågan om preskription skulle bedömas enligl den föreslagna svenska lagen, under föratsättning alt gäldenären hade haft sill hemvist eller uppe­hållit sig här i landet hela den tid som enligt lagförslaget krävdes för inträde av preskription.

Under remissbehandlingen av 1957 års betänkande kritiserade flera re­missinstanser den föreslagna bestämmelsen, som ansågs innebära ell be­tydande avsteg från internationellt privaträltsliga normer. Bl. a. framhölls atl bestämmelsen medgav lillämpning av svensk lag i störte omfattning än som kunde anses rimligt av hänsyn lill borgenären, som i de åsyftade fallen inrättade sig efter bestämmelserna inte i den svenska utan i den främ­mande lagen.

Otvivelaktigt kan det göras gällande atl det uppslår ett ökat behov av uttryckliga bestämmelser om vilket lands lag som skall tillämpas på frågor om preskription av fordringar med internationell anknytning, om den all­männa preskriptionstiden i svensk rätt förkortas. Blir preskriptionstiden av­sevärt kortare i Sverige än i andra länder, kan detta leda till att avtalsparter kommer överens om att frågor om preskription skall bedömas enligt lagen i någol annat land. För att undvika sådana effekter kan det le sig motiverat att införa särskilda bestämmelser om preskriptionsreglernas tillämplighet i internationella förhållanden.

Emellertid torde de beslämmelser som jag har förordat i det föregående inte medföra att skillnaden mellan svensk rätts preskriptionsregler och pre­skriplionsbeslämmelserna i andra länder blir särskilt framträdande. Även i de länder som har en lång allmän preskriptionstid finns det som regel beslämmelser om kortare preskriptionstid för vissa typer av fordringar. Vad beträffar den typ av avtal som kanske är vanligast i internationella för-


 


Prop. 1976/77:5                                                      192

hållanden, nämligen köp av lös egendom, kan erinras om atl den tidigare nämnda FN-konvenlionen om preskription i internationella köpförhållanden föreskriver en preskriptionstid på fyra år. Vidare är preskriptionstiden för köp av lös egendom enligt dansk och norsk rätt normall fem resp. tre år, om inte skuldebrev e. d. har utfärdats eller fordringen har fastställts genom dom.

Även bortsett från alt det också i andra länder finns beslämmelser om kortare preskriptionstid för vissa fordringar finns del enligt min mening inle anledning alt befara all införandet av de föreslagna bestämmelsema om korttidspreskriplion i svensk rätt skall leda till alt avtalsparter i in­ternationella förhållanden i nämnvärd utsträckning kommer överens om att frågor om preskription skall bedömas enligl lagen i något annat land. I praktiken torde avtalsparter vid avtalets ingående inte ägna någon större uppmärksamhet åt frågor om preskription. Om de verkligen gör detta och är angelägna om att preskriptionstiden inte skall vara alltför kort, lorde de normall upprätta skriftligt avtal. Om så sker torde också parternas primära rättigheter och skyldigheter anges i avtalet. Är det fråga om t. ex. köp av lös egendom innebär detta att säljaren skriftligen utfäster sig att leverera egendomen och köparen att betala köpeskillingen. Men genom att avtalet på det sättet ges skriftlig form blir preskriptionstiden enligt de av mig för­ordade bestämmelserna tio år, om det inte är fråga om konsumentköp e. d. Så snart en fordran grundar sig på skriftligt fordringsbevis blir det alltså i allmänhet onödigt alt avtala om all rättsordningen i något annat land skall vara tillämplig för atl undvika korttidspreskriplion.

Inle heller i övrigt lorde de föreslagna bestämmelserna om preskription medföra någon nämnvärd risk för alt parter i internationella avtalsförhål­landen träffar överenskommelse om all utländsk lag skall tillämpas. Vad beträffar formerna för preskriptionsavbrolt gäller redan nu i ett flertal länder att preskription i princip kan avbrytas endasl genom gäldenärens erkännande eller genom processuella åtgärder från borgenärens sida. Delsamma gäller enligl FN-konventionen.

Påpekas bör alt möjligheterna att med bindande verkan träffa avtal om att utländsk rätt skall vara tilliimplig på ett rättsförhållande begränsas genom de tvingande beslämmelser som föreslås bli införda i den nya preskrip­iionslagen. Dessa bestämmelser innebär bl. a. atl avtal att fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbrytas på annat sätt än som föreskrivs i lagen skall vara ogiltigt. Vidare skall avtal om förlängning av preskriptionstid med vissa undantag vara giltigt endast om det har ingålts efter fordringens lillkomsl. Ett sådant avtal skall också få gälla endasl för begränsad tid.

De angivna bestämmelserna kommeratt medföra en begränsning av rätten att träffa avtal om preskriptionsfrågor även när det gäller fordringsförhäl-landen med internationell anknytning. Om ett riiitsförhållande i övrigt är underkastat svensk rätt, bör det givetvis inte vara tillåtet att kringgå de


 


Prop. 1976/77:5                                                     193

tvingande bestämmelserna genom all avtala att frågorom preskription skall bedömas enligt lagen i eti annai land som har andra reglerom preskriplion. Lika litet bör det vara tillåtet att avtala att ett rättsförhållande i sin helhet skall bedömas enligl utländsk rätt för atl på det sättet kringgå de svenska preskriplionsbeslämmelserna. Avtal av del angivna slaget bör kunna från­kännas rättslig verkan i preskriptionshänseende inle bara i sådana fall då del är uppenbart att rättsförhållandet utan en hänvisning till utländsk rätt skulle bedömas enligt svensk rätt. Även om ett rättsförhållande har en viss anknytning lill något annat land kan ett sådant avtal komma i strid med de tvingande preskriplionsbeslämmelserna, om väsentliga anknytnings­moment lalar för att svensk rätt skall vara tillämplig. Om däremot rätts-förhållandel har en mera avsevärd anknytning till ett främmande land, bör del finnas möjlighet för avtalsparterna alt träffa överenskommelse om alt rättsförhållandet skall vara underkastat det främmande landets rätt även i fråga om preskriplion.

Av det anförda framgår all bedömningen av frågan om det skall vara tillåtet all genom avtal föreskriva avvikelser från de tvingande bestämmel­serna i preskriptionslagen måste ske med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Hithörande spörsmål får bedömas med ledning av de principer som har utvecklats i den internationella privaträtten.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att del inle finns behov av någon särskild regel om de svenska preskriptionsbestämmelsernas tillämplighet i internationella förhållanden.

Under remissbehandlingen av promemorian har några remissinstanser ta­git upp frågan om preskriptionsavbrott skall kunna ske genom att rättslig åtgärd vidtas i utlandet. Några bestämmelser härom finns inte i preskrip­tionsförordningen. Däremot finns i växel- och checklagarna vissa bestäm­melser om verkan i preskriptionshänseende av att rättslig åtgärd vidtas i ell annat land. 1 71 § andra stycket växellagen (1932:130) föreskrivs sålunda att preskriplion avbryts genom atl växelfordran anhängiggörs vid domstol i främmande stat, om gäldenären har hemvist i den staten eller utan in­vändning mot domstolens behörighet inställer sig i målet eller personligen har erhållit del av stämningen. Även bevakning i konkurs eller anmälan i ackordsförhandling utan konkurs i främmande stat medför preskriptions­avbrott, om gäldenären har hemvist i den främmande staten. Preskription kan också avbrytas genom att växelfordran åberopas till kvittning vid ut­ländsk domstol. Motsvarande bestämmelser finns i 53 § andra stycket check-lagen (1932:131).

1 1957 års betänkande diskuterades frågan om verkan av att rättslig åtgärd vidtas i utlandet. Bl. a. övervägdes en regel som innebar att anhängiggörande av talan i annat nordiskt land alltid skulle gälla som preskriptionsavbrolt i Sverige. Eftersom en dom i tvistemål meddelad i ett annat nordiskt land i allmänhet blir gällande i Sverige ansågs det ganska självklart att anhäng­iggörande av talan skulle ha samma verkan som domen. Däremot ansågs

13


 


Prop. 1976/77:5                                               194

del tveksamt om en sådan regel kunde uividgas lill att gälla åtgärder som vidtogs i andra länder, vilkas domar inte blev gällande i Sverige.

1 och för sig skulle del kunna tänkas all beträffande rättsliga åtgärder i utlandet tillämpa den principen att åtgärden tillerkändes preskriptions­avbrytande verkan bara om den kunde leda till en dom eller liknande av­görande som är gällande i Sverige. En sådan regel kan sägas överensstämma med de principer som ligger lill grand för de tidigare förordade reglema om preskriptionsavbrott här i landet. Mot regeln lalar emellertid atl åtgärder som vidtas i utlandet i så fall ganska sällan skulle leda lill preskriptions-avbrott. Svensk rätt intar nämligen en restriktiv hållning till domar och andra rättsliga avgöranden som har meddelats i utlandet. Visseriigen är tvistemålsdomar som meddelas i de andra nordiska länderna som regel gäl­lande i Sverige. Men domstolsavgöranden som meddelas i andra länder tillerkänns endast i mycket begränsad utsträckning rättskraft här i landet. Samtidigt är det med tanke på den ökade röriigheten över gränserna och den betydande omfattningen av internationella avtalsförhållanden önskvärt att det finns någol så när goda möjligheter att vidta preskriptionsavbrytande åtgärder utomlands.

Ett praktiskt behov av atl kunna avbryta preskription i utlandet föreligger framför allt om gäldenären är bosall utomlands. När så är fallet har bor­genären ofta inte någon annan möjlighet att avbryta preskriplion än all väcka talan mot gäldenären i det land där denne är bosatt. Frågan huravida preskriptionsavbrolt har skett lorde visseriigen i sådana fall mera sällan kom­ma under bedömning av svensk domstol, eftersom de ytteriigare åtgärder som behövs för att borgenären skall få betalt för sin fordran i allmänhet vidtas i samma land. Om emellertid borgenären inte får ut sin fordran och del i ett senare skede, t. ex. sedan gäldenären har flyttal till Sverige, finns anledning att la ställning till om preskriplion har skell enligl svensk rätt, är del enligt min mening naluriigt atl den rättsliga åtgärden tillerkänns preskriptionsavbrytande verkan trots all den har vidtagits i ett annat land. Skäl finns alltså atl låta rättslig åtgärd i utlandet få preskriptionsavbrytande verkan, om gäldenären har hemvist i den främmande staten. Även andra fall kan tänkas då rättslig åtgärd i annat land bör kunna medföra preskrip­tionsavbrott, t. ex. om gäldenären har egendom i del andra landet ulan alt vara bosalt där eller om gäldenären är en juridisk person som har filial i landet. Saken kan lämpligen uttryckas så. alt rättslig åtgärd i utlandet bör medföra preskriptionsavbrott om det med hänsyn till gäldenärens för­hållanden och omständigheterna i övrigi föreligger skälig anledning atl åt­gärden vidtas i den främmande slaten. Jag förordar all en beslämmelse med detta innehåll förs in i preskriptionslagen.

När det gäller frågan vilka slags rättsliga åtgärder i utlandet som sålunda skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan bör utgångspunkten vara att sådana åtgärder som medför preskriptionsavbrolt när de vidtas i Sverige ges samma verkan, om de vidtas i utlandet. Preskripiionsavbrotl bör alltså kunna komma till stånd inte bara genom att borgenären väcker talan i vanlig


 


Prop. 1976/77:5                                                     195

civilprocess ulan också genom alt han inleder annat rättsligt förfarande som är ägnat alt leda till ett bindande avgörande beträffande fordringen. Även ansökan om verkställighet, kviltningsinvändning, konkursansökan och be­vakning i konkurs bör tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan. Med hänsyn lill att de åtgärder som medför preskriptionsavbrolt enligt den fö­reslagna preskriptionslagen inte alltid har någon direkt motsvarighet i andra länder anser jag att uttrycket rättslig åtgärd bör tolkas ganska fritt. Även om en i utlandet vidtagen åtgärd inle direkt kan hänföras till något av de fall som nämns i preskripiionslagen, bör del alltså vara möjligt all till­erkänna åtgärden preskriptionsavbrytande verkan.

Vad jag har anfört om verkan av rättslig åtgärd i utlandet är tillämpligt endast när fråga om preskription skall bedömas enligt svensk rätt. Om en svensk domstol skall pröva ett rättsförhållande enligt lagen i någol annat land, bör frågan om den preskriptionsavbrytande verkan av en åtgärd som har vidtagits i utlandet i regel bedömas enligt samma lag. Endast om någon bestämmelse i den tillämpliga utländska rättsordningen skulle strida mol svensk ordre public, kan del komma i fråga att göra avsteg från denna princip.

6.9 Ikraftträdande m. m.

1 promemorian föreslås att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1976. De nya bestämmelserna skall enligt promemorieförslaget vara tillämpliga även på fordran som har kommit till före ikraftträdandet, under föratsättning att preskription inte har inträtt dessförinnan enligt äldre lag. Sådan fordran skall dock preskriberas tidigast den 1 juli 1979, om inte pre­skription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt tidigare gällande be­stämmelser.

Som en ytterligare övergångsbestämmelse föreskrivs i promemorieförsla­gel atl en preskriptionsavbrytande åtgärd som före ikraftträdandet har vid­tagits enligt äldre lag skall ha verkan även därefter, även om åtgärden inte skulle ha medfört preskriptionsavbrott enligt de nya bestämmelserna.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit de föreslagna ikraftträdande-och övergångsbestämmelserna. Från något håll påtalas dock all övergångs­bestämmelserna kan medföra vissa olägenheter för bankerna i fråga om fordringar på grand av borgen.

För egen del föreslår jag att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1977. För att inte verkningarna av äldre bestämmelser skall bestå under lång tid framåt anser jag att de nya bestämmelserna bör tillämpas också på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet, under för­utsättning atl preskription inte har inträtt dessförinnan enligt äldre bestäm­melser.

Till följd härav kommer de nya bestämmelserna i många fall att medföra en förkortning av preskriptionstiden för fordringar som har kommit till före ikraftträdandet. Resultatet skulle kunna bli att en sådan fordran preskriberas i och med ikraftträdandet, även om lång tid återstod av den tioåriga pre­skriptionstid som gäller f. n. Föratt inte borgenären oförskyllt skall åsamkas


 


Prop. 1976/77:5                                                      196

rättsföriuster när den nya lagstiftningen träder i kraft bör därför, som har föreslagits i promemorian, föreskrivas en viss övergångstid under vilken den som har förvärvat en fordran före ikraftträdandet har möjlighet atl kräva ut fordringen eller vidta preskriptionsavbrytande åtgärd. Jag föreslår därför att en fordran som har kommit till före ikraftträdandet skall pre­skriberas tidigast den 1 juli 1980, om inte preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt tidigare gällande bestämmelser.

Som påpekas i promemorian kan också de nya bestämmelsema om pre­skriptionsavbrolt, om de utan inskränkning skall tillämpas beträffande äldre fordringar, medföra rättsföriuster för en borgenär som har vidtagit en pre­skriptionsavbrytande åtgärd enligt de äldre bestämmelserna. Detta hänger framför allt samman med att en erinran inte längre skall tillerkännas pre­skriptionsavbrytande verkan. Om en åtgärd som har medfört preskriptions­avbrott enligt äldre bestämmelser har vidtagits före ikraftträdandet, bör där­för verkningarna härav bestå även därefter. Verkan av preskriptionsavbrolt enligt nu gällande rätt är, i motsats till vad som föreslås gälla enligt de nya bestämmelserna, alltid att en ny preskriptionstid börjar löpa. Även om den preskriptionsavbrytande åtgärden inte skulle ha medfört preskrip­tionsavbrolt enligl de nya reglerna, bör således ny preskriptionslid börja räknas. Preskriptionstidens längd bör dock bestämmas enligl de nya reglerna, inklusive den nyss berörda övergångsbestämmelsen om föriängning av pre­skriptionstiden i vissa fall.

De invändningar som under remissbehandlingen har framförts mot över­gångsbestämmelserna hänger samman med att preskriptionstidens längd skall bestämmas enligt de nya bestämmelsema även när preskriptionsavbrott före ikraftträdandet har skett enligt äldre lag. De påstådda olägenheterna gäller sådana fordringar på grund av borgen som är förfallna till betalning och därför enligt promemorieförslaget skulle vara underkastade en treårig preskriptionslid. Med den av mig föreslagna ordningen uppkommer emel­lertid knappast några sådana ölägenheter. Fordringar på grand av borgen grundar sig nämligen så gott som alllid på skriftligt fordringsbevis, vilket medför att preskriptionstiden även enligt de nya bestämmelserna normalt blir tio år.

7 Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­slag till

1  preskriplionslag,

2  lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

3  lag om ändring i föräldrabalken,

4  lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa om­ständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5 lag om upphävande av lagen (1946:843) om lid för framställande av an-


 


Prop. 1976/77:5                                                      197

språk mot löftesman enligt 4 ;:; förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6  lag om ändring i lagen (1927:56) om giilds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar,

7  lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av riiit lill medel som innestå hos offentlig myndighet,

8  lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

9  lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

10      lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa beslämmelser mot illojal
konkurrens,

11      lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
Förslaget under 8 har upprättats i samråd med chefen för industride­
partementet.

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till preskriptionslag

Lagförslaget är uppdelat på sex huvudavdelningar. I 1 §, som bildar den första avdelningen, har tagits in bestämmelser om lagens tillämpningsom-. rade. Andra avdelningen, som omfattar 2-5 §§, innehåller bestämmelser om preskriptionstidens längd. I 2 § finns huvudregeln om treårig preskrip­tionstid och bestämmelser om tioårspreskriplion för vissa fordringar. De båda följande paragraferna innehåller bestämmelser om föriängning av pre­skriptionstiden i speciella situationer. 3 § gäller sådana fall då borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om gäldenären m. m., och 4 § avser fordran på skadestånd i anledning av brott. 1 5 § slutligen föreskrivs en yttersta lidsgräns på trettio år beträffande skadeståndsfordringar.

16 §, som utgör tredje avdelningen, ges beslämmelser om hur preskription avbryts. Det därpå följande avsnittet, som omfattar 7 och 8 §§, behandlar verkan av preskriptionsavbrott. De båda paragrafema innehåller bestäm­melser om i vilka fall ny preskriptionstid skall löpa och från vilken tidpunkt den skall beräknas. I 8 § finns dessutom en regel om föriängning av den ursprangliga preskriptionstiden, när preskriptionsavbrolt inle leder till ny preskriptionstid.

Femte avsnittet omfattar 9-12 >;>? och reglerar innebörden och verkan av preskription. 9 >; innehåller huvudregeln alt borgenären genom preskrip­tion förlorar rätten att kräva ut sin fordran. Dessutom föreskrivs att pre­skription av huvudfordran också omfattar ränta och annan tilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen. 10 S behandlar verkan av preskription när flera är solidariskt ansvariga för samma skuld. 11 S anger förutsätt­ningarna för atl en preskriberad fordran skall få användas lill kvittning. 1 12 S finns en bestämmelse om verkan av preskription, när en fordran är förenad med panträtt eller releniionsräti.

Lagförslagets sista avsnitt omfattar 13-15 §§ och innehåller vissa särskilda bestämmelser. I 13 och 14 §§ regleras möjligheterna att IräfTa avtal om


 


Prop. 1976/77:5                                                                 198

preskription. 1 15 § slutligen finns en regel om preskriptionsavbrolt genom rättslig åtgärd i utlandet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. I för­sta stycket föreskrivs att lagen "gäller i fråga om preskriplion av fordran i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. 1 andra stycket finns en bestämmelse om atl lagen inle gäller fordran på medel som innestår hos bank eller på postgirokonto.

Lagens tillämpningsområde har behandlats i första hand i avsnittet 6.7 i den allmänna motiveringen. 1 fråga om fordringar på bank o.d. hänvisas till avsnittet 6.3.2.

Begreppet fordran har samma innebörd i förevarande paragraf som enligt I § preskriptionsförordningen. Lagen avses alltså bli tillämplig på alla slag av fordringar, oavsett om de avser pengar, varor, tjänster eller andra pres­tationer. För bestämmelsemas tillämpning är det vidare likgiltigt om en fordran grandas på avtal, på en handling som inte har samband med ett avtalsförhållande eller direkt på lag eller annan författning.

Begreppet fordran omfattar inte sakrätlsliga anspråk, dvs. sådana som rör äganderätt, panträtt, retentionsrätt, nyttjanderätt m. m. Sådana rättig­heter faller alltså utanför lagens tillämpningsområde. 1 12 5; har tagits in en särskild bestämmelse om att preskriplion inte inskränker borgenärens rätt atl ta ut sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller re­tentionsrätt lill säkerhet för fordringen.

Lagen omfattar inte heller andra rättigheter som inte är av obligations­rättslig karaktär, t. ex. rätt till underhåll enligt giftermålsbalken eller för­äldrabalken, arvsrätt, upphovsrätt och andelsrätter. Obligatoriska anspråk som grandar sig på sådana rättigheter, t. ex. fordran på underhållsbidrag för viss tid, faller däremot inom lagens tillämpningsområde.

1 allmänhet torde det inte föreligga några svårigheter all avgöra om ett anspråk är av obligationsrättslig eller sakrättslig karaktär. Som jag har uttalat i ett tidigare avsnitt bordet överiämnas åt de rältstillämpande myndigheterna att avgöra de gränsdragningsfrågor som kan komma upp i den praktiska tillämpningen. Vad beträffar fordringar på grand av köp av lös egendom vill jag också hänvisa till vad jag har anfört i avsnitten 6.6.4 och 6.7.1 i den allmänna motiveringen.

Enligt 20 § första punkten preskriptionsförordningen gäller bestämmel­serna om tioårig preskription inte "fordran hos bank eller allmänt penninge­verk, efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgives". Bestämmelsen saknar numera betydelse i fråga om sedlar. De enskilda bankemas sedelutgivningsrätt har upphävts. Riksbankens skyldig­het att lösa in sedlar i guld har avskaffats. En vanlig sedel kan därför inte anses medföra någon fordran. Den utgör ett betalningsmedel med själv­ständigt värde och är inte föremål för preskription.

1 fråga om obligationer och andra skuldebrev som avses i 4 § skulde-


 


Prop. 1976/77:5                                                      199

brevslagen föreslås en särskild beslämmelse i 14 § andra stycket preskrip­iionslagen. Bestämmelsen behandlas i specialmoliveringen lill 14 §.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande rätt finns särskilda preskriptionsbestämmelser i ett flertal författningar. I av­snittet 6.7.2 i den allmänna motiveringen har jag gjort en genomgång av de viktigaste specialpreskriptionsreglerna för att undersöka i vad mån en samordning med de allmänna besiämmelserna är möjlig. Undersökningen har gett vid handen att man åtminstone inte f n. bör upphäva de särskilda preskriptionsreglerna annat än på några enstaka punkter. Jag hänvisar i detta avseende till vad jag har anfört i avsnittet 6.7.2. I detta sammanhang vill jag också erinra om den särskilda övergångsbestämmelse som föreslås be­träffande skattefordringar o. d. Bestämmelsen, som har behandlats i avsnittet 6.3.5, innebär atl frågor om preskriplion av skatt och allmän avgift t. v. skall bedömas enligt preskriplionsförordningens bestämmelser, om inte sär­skilda preskriptionsregler har meddelats.

Även i fortsättningen kommer alltså fordringsförhållanden i många fall att vara underkastade särskilda preskriptionsbestämmelser. 1 den mån sådana finns skall de gälla i stället för de allmänna preskriptionsbeslämmelsema. Emellertid reglerar de preskriptionsbestämmelser som finns i specialförfatt­ningar i allmänhet inte i detalj de frågor som hänger samman med pre­skription. När en författning inte lämnar upplysning i ett visst avseende, uppkommer frågan om bestämmelsema i den allmänna preskriptionslagen skall tillämpas i stället. I detta hänseende vill jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnittet 6.7.3 i den allmänna motiveringen.

Enligl bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf gäller pre­skriptionslagen inte fordran på medel som innestår hos bank eller på post­girokonto. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.3.2 i den allmänna motiveringen. För tydlighetens skull vill jag tillägga att undantaget endast gäller fordringar gentemot bankinrättningen resp. postverket. Bestämmelsen är alltså inte tillämplig på fordringar mellan enskilda. Om t. ex. en pri­vatperson, som har åtagit sig att låna ut pengar till en annan person, fullgör sitt åtagande genom att sätta in beloppet på hans bankkonto, medför detta givetvis inte att långivarens fordran på att återfå beloppet undantas från preskription.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka att den nu behandlade undan­tagsbestämmelsen inte gäller fordran pågrand av insättning i inlåningsrörelse som drivs av t. ex. KF eller HSB. Sådana fordringar preskriberas alltså enligl allmänna regler.

2 §

Paragrafens första stycke innehåller den centrala bestämmelsen att en fordran preskriberas tre år efter den dag fordringen tidigast kan göras gäl­lande. Enligl andra stycket är dock preskriptionstiden tio år för fordran som grundar sig på löpande skuldebrev liksom för fordran som grandar sig på annat skriftligt fordringsbevis, såvida inte fordringen avser köp enligl


 


Prop. 1976/77:5                                                      200

konsumenlköplagen eller tjänst som har tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 § konsumenlköplagen. I iredje stycket har tagits in en hänvisning till bestämmelsema om preskriptions­avbrolt och ny preskriptionslid efter det atl preskriptionsavbrolt har skett.

Huvudregeln om preskriptionstidens längd har behandlats i avsnittet 6.2 i den allmänna motiveringen. 1 fråga om den tioåriga preskriptionstiden hänvisas i första hand till avsnittet 6.3.1. Vissa frågorom preskriptionstidens längd har behandlats i avsnitten 6.3.3-6.3.6.

Utgångspunkten för preskriptionstiden blir i praktiken olika beroende på om förfallodagen är bestämd eller ej. Grandas fordringen på avtal med be­stämd förfallodag, är det den dagen som fordringen lidigast kan göras gäl­lande. I del fallet räknas alltså preskriptionstiden från förfallodagen. Har parterna inle träffat avtal om viss förfallodag, börjar preskriptionstiden löpa den dag gäldenären tidigast kan avkrävas betalning eller annan fullgörelse. Förfaller fordringen vid anfordran räknas preskriptionstiden alltså från den dag anfordran tidigast kan ske. Kan anfordran ske omedelbart, börjar pre­skriptionstiden löpa vid fordringens tillkomst. Förfaller fordringen efter upp­sägning, börjar preskriptionstiden löpa den dag till vilken uppsägning tidigast kan ske.

1 departementsförslagel har inte tagits upp någon motsvarighet till pro­memorieförslagets bestämmelse om villkorade fordringar, dvs. fordringar som är beroende av att en viss omständighet inträffar. Med den allmänna bestämmelse som nu har föreslagits beträffande utgångspunkten för be­räkning av preskriptionstid behövs inte någon särregel i fråga om villkorade fordringar. Den allmänna regeln leder i princip till samma resultat som promemorieförslagets speciella regel, nämligen att preskriptionstiden för fordringar som är beroende av viss omständighet börjar löpa först när denna omständighet inträffar.

1 kontraktsförhållanden är det vanligt att borgenärens fordran är beroende .av en motprestation. Innan borgenären har fullgjort den prestation som åligger honom, kan han inle göra gällande sin fordran mol gäldenären. Dess­förinnan löper därför inte någon preskriptionstid. Har t. ex. vid köp av lös egendom partema avtalat att betalning skall eriäggas när leverans sker, räknas preskriptionstiden för fordran på köpeskillingen från den dag varan levereras. Skall betalning ske t. ex. 30 dagar efter leverans, förskjuts utgångspunkten för preskriptionstiden i motsvarande mån. Har partema inte träffat avtal om när betalning skall ske, kan fordringen göras gällande vid anfordran när leverans har skett. Preskriptionstiden börjar då löpa så snart varan har levererats.

När en faktura utsänds i samband med köp är det vanligt atl fakturan innehåller villkor om att betalning skall ske inom viss tid, t. ex. 30 dagar efter fakturadatum. Ett sådant villkor för normalt anses ingå i avtalet mellan parterna, vilket innebär att säljaren inte kan kräva att köparen betalar före utgången av den angivna liden. 1 så fall börjar också preskriptionstiden löpa först då.


 


Prop. 1976/77:5                                                     201

Vad jag har anfört om utgångspunkten för preskriptionstiden när bor­genärens fordran är beroende av alt han fullgör en motprestation äger mol­svarande tillämpning, om en fordran är beroende av att någon annan om­ständighet inträffar. Kan en fordran inte göras gällande t. ex. förrän bor­genären har uppnått en viss ålder, löper inte någon preskriptionstid dess­förinnan. Den som är berättigad lill pension vid viss ålder behöver alltså inle vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd, innan han har uppnått den ålder efter vilken utbetalning skall ske. Molsvarande gäller i fråga om fordran som är beroende av någons död. Preskription inträder alltså aldrig så länge vederbörande är i livet.

Som har berörts i avsnitten 6.3.1, 6.6.5 och 6.6.6 i den allmänna moti­veringen föreslås att preskriptionstiden för regressfordringar och fordringar på grand av borgen skall bestämmas enligt samma principer som preskrip­tionstiden för andra fordringar. När flera är solidariskt ansvariga för samma skuld, kan en infriande gäldenärs regressfordran mol en medgäldenär göras gällande först när infriandet har skett. Dessförinnan räknas således inte någon preskriptionstid för regressfordringen. Vid enkel borgen kan borge­nären inte göra gällande någon fordran mot en borgensman förrän del har visat sig att huvudgäldenären inte kan betala. Först då börjar preskriptions­tiden löpa i förhållande till borgensmannen. Har en borgensman nödgals infria skulden, räknas preskriptionstiden för hans regressfordran mot hu­vudgäldenären och mot eventuella solidariskt ansvariga medborgensmän från den dag infriandet skedde.

En fordran med anledning av kontraktsbrott kan naturligt nog göras gäl­lande först när kontraktsbrottet har skett. 1 den allmänna motiveringen har jag berört sådana fall då ett kontraktsbrott är sanktionerat genom en viiesklausul eller då en avtalspart har gjort en garantiutfästelse. En fordran som grandar sig på en sådan avtalsbestämmelse kan inle göras gällande förtån det inträffar någon omständighet som medför att bestämmelsen träder i tillämpning. Som jag tidigare har påpekat medför detta att preskriptions­tiden inte heller börjar löpa förrän omständigheten inträffar.

Samma princip gäller när ett kontraktsbrott består i underiåtenhet att handla. Har säljaren av en vara åtagit sig atl betala en viss ersättning vid försenad leverans och underiåter han alt leverera varan, räknas preskrip­tionstiden för köparens fordran på ersättning inte från den dag avtalet ingicks utan från den dagen leverans skulle ha skett.

I många fall är följdema av ett kontraktsbrott bristfälligt eller inle alls reglerade i avtalet. Frågan om preskriptionstiden för en fordran på grund av kontraktsbrott bör emellertid bedömas på samma sätt, oavsett om den som bryter mol avtalet har utfäst sig atl betala ersättning härför eller ej. Först när den ena parten gör sig skyldig lill ett kontraktsbroii, uppkommer motpartens rätt att kräva ersättning eller atl göra gällande någon annan påföljd.

Preskriptionstiden för en fordran på grund av kontraktsbrott räknas alltså


 


Prop. 1976/77:5                                                     202

i princip från det kontraktsbroltet sker. Rätlen lill ersättning kan emellertid vara tidsbegränsad på grund av avtal. På vissa områden gäller dessutom särskilda inskränkningar enligt lag. 1 54 § köplagen finns t. ex., som tidigare har nämnts, en bestämmelse som begränsar köparens rätt att göra gällande skadeståndsanspråk eller annan påföljd på grund av fel eller brist i den köpta varan. Han måste i princip påtala felet eller bristen inom ett år från det varan mottogs.

Om man bortser från fall där särskilda inskräkningar gäller enligl lag eller avtal, är principema för beräkning av preskriptionstid desamma vid ulomobligaloriskt skadestånd som vid skadestånd på grand av kontrakts­brott.

Som jag närmare har utvecklat i avsnittet 6.3.3 i den allmänna moti­veringen skall preskriptionstiden för skadeståndsanspråk normalt räknas från den tidpunkt när den skadegörande handlingen företogs. Är det fråga om skada på grund av underiåtenhet att handla, börjar preskriptionstiden löpa den dag en åtgärd som skulle ha hindrat all skadan uppkom borde ha vid­tagits. Inträffar effekten av en skadegörande handling vid en senare tidpunkt, räknas emellertid preskriptionstiden för den skadelidandes fordran på er­sättning som regel först från den dag skadeeffekten uppslår.

Preskriptionstiden för en skadeståndsfordran blir alltså i princip tre år från den dag skadan inträffade. Enligt 5 § gäller dock en yttersta tidsgräns om trettio år, räknat från det att den skadegörande handlingen företogs eller motsvarande. Vad i övrigi angår preskriptionstiden för skadeståndsford­ringar hänvisarjag till vad jag haranfört i avsnittet 6.3.3. Jag vill ocksåerinraom vad jag i avsnittet 6.4 haranfört om möjligheterna till föriängning av preskrip­tionstiden, när en skadelidande saknar kännedom om sin fordran ellerom vem gäldenären är.

I promemorieförslaget finns en särskild bestämmelse om beräkning av preskriptionstid i sådana fall då en fordran skall anses förfallen på grand av gäldenärens försummelse eller liknande förhållande. Enligt den bestäm­melsen räknas preskriptionstiden i sådana fall från den dag borgenären gör förfallogranden gällande. Bestämmelsen tar sikte framför allt på sådana si­tuationer då en kapitalskuld enligl avtal skall anses förfallen i sin helhet, om gäldenären försummar en räntebetalning eller en amortering. Utan den angivna bestämmelsen skulle enligt promemorian icke önskvärda verkningar kunna uppstå vid belalningsförsummelser genom att en treårig preskrip­tionslid började löpa för kapitalskulden den dag betalningsförsummelsen ansågs ha skett. Effekten härav kunde bli alt borgenären för all undvika rällsföriusl ansåg sig nödsakad all fullfölja sitt krav på betalning av ka­pitalskulden, även om gäldenären efter en lid betalade räntan eller amor­teringen.

Någon motsvarighet lill den angivna bestämmelsen har inte tagits in i departementsförslagel. Enligl min mening behövs inte någon sådan bestäm-


 


Prop. 1976/77:5                                                     203

melse. Förfalloklausuler av det ifrågavarande slaget förekommer nämligen framför allt i samband med banklån och andra fordringsförhållanden där skuldebrev utfärdas och preskriptionstiden alltså normalt är tio år. Även när en sådan förfalloklausul förekommer i samband med en fordran för vilken preskriptionstiden är tre år är det emellertid enligl min mening onödigt all införa en särskild bestämmelse om all preskriptionstiden skall räknas först från den dag borgenären gör förfallogranden gällande. Om gäldenären försummar en räntebetalning eller amortering med påföljd all borgenären omedelbart kan kräva ut hela kapitalskulden, leder delta, oavsett om bor­genären gör förfallogrunden gällande eller ej, till att en treårig preskriptionstid börjar löpa för fordringen i dess helhet. Betalar gäldenären därefter den förfallna räntan eller amorteringen, sker preskriptionsavbrolt vilket medför ny preskriptionstid om tre år. Om å andra sidan gäldenären inte till någon del fullgör sin betalningsskyldighet, får det anses vara rimligt att borgenären liksom annars inom tre år vidtar någon åtgärd för att få fordringen rättsligt prövad.

1 paragrafens andra stycke ges särskilda bestämmelser om preskriptions­tiden bl. a. för fordringar som grundar sig på skuldebrev eller annat skiflligt fordringsbevis. Undanlagsbestämmelsema avser endast preskriptionstidens längd. I fråga om utgångspunkten för preskriptionstiden gäller huvudregeln i första stycket, dvs. tiden räknas från den dag fordringen lidigast kan göras gällande. Vad jag nyss har anfört om utgångspunkten för preskriptionstiden äger alltså tillämpning även beträffande sådana fordringar på grand av skul­debrev e.d. som avses i andra stycket.

Bestämmelserna om preskriptionstiden för skuldebrevsfordringar o.d. har delats upp på två punkter. Enligt punkt I är preskriptionstiden för fordran som grandar sig på löpande skuldebrev alltid tio år. Vad som avses med löpande skuldebrev framgår av 11 § skuldebrevslagen (1936:81). Som löpande skuldebrev anses enligt huvudregeln skuldebrev som är ställt antingen till innehavaren eller lill viss man eller order.

1 fråga om fordran som grandar sig på annat skriftligt fordringsbevis än löpande skuldebrev gäller enligl punkt 2 att preskriptionstiden är tio år, såvida inle fordringen avser köp enligt konsumenlköplagen (1973:877) eller tjänst som har tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 § konsumenlköplagen. Avser fordringen konsumentköp eller konsumenttjänst gäller alltså huvudregeln om en treårig preskriptions­tid.

Till fordringar som omfattas av undantagsbestämmelsen under 2 räknas till en början fordringar som grandar sig på enkelt skuldebrev, dvs. skul­debrev som är ställt till viss man. Även fordringar som grandar sig på annat skriftligt Ibrdringsbevissominteärati anse som löpandeskuldebrev hän­förs hit. Innebörden av att en fordran grundarsigpåskriftligtlbrdringsbevis har


 


Prop. 1976/77:5                                               204

behandlats i avsnittet 6.3.1 i den allmänna motiveringen. Vid bedömningen av om en fordran grundar sig på skriftligt fordringsbevis eller ej kan viss ledning hämtas från tillämpningen av 1 j; lagsökningslagen, där del som en av lörutsätt-ni ngarna för lagsökning anges att förd ringen grundarsig på skuldebrev elleran-nat skriftligt fordringsbevis.

Vad som bör krävas för atl ett skriftligt fordringsbevis skall anses föreligga är, som jag har anfört i den allmänna motiveringen, atl gäldenären skriftligen har åtagit sig att fullgöra en viss prestation. Däremot är det inte nödvändigt att åtagandet är ovillkoriigl. Ett skriftligt fordringsbevis föreligger t. ex. om köparen av en vara i ell köpekontrakt åtar sig alt betala köpeskillingen när leverans har skett. Inle heller krävs del atl köparens betalningsskyldighet är bestämd lill beloppet. Även om del belopp som en köpare har att eriägga är bestämt i relation till något annat förhållande, t. ex. dagspriset vid le­veransen, kan ett av köparen undertecknat kontrakt utgöra ett skriftligt bevis om fordran.

Som nyss nämnts gäller i vissa fall en treårig preskriptionstid även för fordringar som grandar sig på annat skriftligt fordringsbevis än löpande skuldebrev. Del första fallet gäller fordran som avser köp enligl konsu­menlköplagen. Enligt 1 § första stycket konsumenlköplagen är lagen till-lämplig när konsument av näringsidkare köper vara som är avsedd hu­vudsakligen för enskilt brak och som säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Enligt andra stycket gäller lagen under motsvarande förut­sättningar även i fråga om köp från annan än näringsidkare, om köpet för­medlas av näringsidkare som ombud för säljaren. Beträffande den närmare innebörden av dessa bestämmelser får jag hänvisa till vad som har anförts i motiven lill konsumenlköplagen (prop.  1973:138, särskilt s.  159-163).

Påpekas bör att kön av fast egendom faller utanför konsumenlköplagen och därmed inte heller omfattas av bestämmelsen om treårig preskriptionstid. Frågor om förbättrat konsumentskydd vid överiåtelse av småhus övervägs emellertid f n. av småhusköpskommittén (Ju 1975:02).

De fordringar som hänger samman med konsumenlköp är i första hand fordringar på köpeskilling. 1 och för sig kan det också vara fråga om t. ex. fordran på ersättning på grand av fel eller brist i godset. Emellertid fö­rekommer det sällan att en fordran av det slaget grundar sig på skriftligt fordringsbevis. Det blir således knappast aktuellt att tillämpa förevarande bestämmelse på sådana fordringar, eftersom de följer huvudregeln om treårig preskriptionstid oavsett om det är fråga om konsumentköp eller ej. Det bör tilläggas att fordringar enligt presentkort, tillgodobevis o.d. inte omfattas av regeln om konsumentköp. För sådana fordringar är alltså preskriptions­tiden tio år även i sådana fall då ell lillgodobevis har utfärdats i samband med att en vara har återlämnats.


 


Prop. 1976/77:5                                                      205

För en fordran som avser konsumentköp gäller i princip samma pre­skriptionstid vid kreditköp som vid kontantköp. Skall köparen enligl skrift­ligt kontrakt betala köpeskillingen vid leveransen av den köpta varan, räknas en treårig preskriptionstid från den dag leverans sker. Har köparen fått kredit som innebär att han skall betala hela köpeskillingen efter t. ex. sex månader, börjar en treårig preskriptionstid löpa den dag säljaren kan kräva betalning. Är det fråga om avbetalningsköp räknas en treårig preskriptionstid separat för varje post från den dag resp. post förfaller till betalning eller, om betalning skall ske vid anfordran, den dag anfordran lidigast kan ske.

För tillämpningen av bestämmelsen om konsumentköp är det likgiltigt om köparen i förhållande till säljaren har åtagit sig betalningsskyldighet i köpekontrakt eller i en separat handling. I bägge fallen blir preskriptions­tiden tre år. Däremot följer av punkt 1 att preskriptionstiden blir tio år, om köparen har överiämnat ett löpande skuldebrev. Det bör emellertid ob­serveras att det i 17 § konsumenlköplagen har ställts upp ett förbud mot användande av löpande skuldebrev. Där föreskrivs i fråga om kreditköp alt säljaren inte får la emot, föratom växelförbindelse, löpande skuldebrev eller annan av köparen ingången skuldförbindelse, vars överiåtelse eller pant­sättning inskränker köparens rätt alt framställa invändningar på grand av köpet vid godtrosförvärv av köpehandlingen. Om förbudet skulle överträdas, gäller dock att köparen inte har bättre rätt i förhållande till en godtroende förvärvare än den som eljest har utfärdat ett löpande skuldebrev. På mot­svarande sätt gäller enligt förevarande paragraf att om ett löpande skuldebrev har överiämnals till säljaren i strid med konsumentköplagens bestämmelser, så beräknas preskriptionstiden utan hänsyn till att skuldebrevet avser likvid för ett konsumentköp. En annan ordning skulle vara omöjlig att förena med de bestämmelser som gäller i fråga om överiåtelse och pantsättning av löpande skuldebrev.

Som jag nyss nämnde blir preskriptionstiden vid konsumentköp tre år, om köparen lill säljaren har överiämnat ett enkelt skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis som inte är löpande. Detta gäller även om säljaren överiäter eller pantsätter sin fordran. Preskriptionstiden blir alltså tre år, om säljaren exempelvis diskonterar ett köpekontrakt som avser konsument­köp hos en bank eller annan kreditgivare.

Vad jag nu har anfört om preskriptionstiden för fordran på grand av konsumentköp gäller normalfallet atl köparen i ett skuldebrev e.d. åtar sig betalningsskyldighet i förhållande till säljaren. Saken kan emellertid komma i ett annat läge, om köparen för att finansiera köpet tar upp ett lån hos en särskild kreditgivare och använder lånet för att betala köpeskillingen kontant.

I detta avseende vill jag lill en början erinra om all konsumenlköplagen innehåller en särskild bestämmelse för sådana fall då köpeskillingen eller en del av den eriäggs med belopp som köparen i samband med köpet genom säljarens förmedling har erhållit som lån av bank eller annan med vilken


 


Prop. 1976/77:5                                                 206

säljaren samarbetar för sådan förmedling av lån. Enligl 16 § har köparen då rätt att mot långivarens krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han får göra mot säljaren. Har ell lån sådant samband med ell konsumentköp att den angivna bestämmelsen är tillämplig, måste del anses att lånefordringen avser ett köp enligl konsumenlköplagen. Pre­skriptionstiden för en sådan fordran bör då beräknas på samma sätt som för andra fordringar som avser konsumentköp. Vid överiåtelse eller pant-sättning gäller samma preskriptionstid i förhållande till den nye borgenären eller panthavaren som gentemot den ursprunglige borgenären.

Avser fordringen däremot ett lån hos en helt fristående kreditgivare, kan fordringen inle anses avse köp enligt konsumenlköplagen. Preskriptionstiden blir då tio år, oavsett om fordringen grandar sig på löpande skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis.

Jag vill i sammanhanget erinra om att kreditköpkommittén i betänkandet SOU 1975:63 har lagt fram förslag till en ny konsumentkreditlag och i sam­band därmed föreslagit att bl. a. 16 och 17 §§ konsumenlköplagen skall upphävas. Den föreslagna konsumentkreditlagen innehåller en definition av begreppet kreditköp, där det sägs att sådant köp skall anses föreligga bl. a. när köparen av en vara eriägger någon del av betalningen med belopp som han erhåller som lån av utomstående kreditgivare på grand av över­enskommelse mellan denne och säljaren. Genomförs utredningens förslag, för bestämmelsen om kreditköp betydelse för frågan om huravida en långi­vares fordran skall vara underkastad en treårig eller tioårig preskriptionstid. Har lånet ett sådant samband med köpet att kreditköp skall anses föreligga, blir lånefordringen underkastad en treårstid.

Den föreslagna konsumentkreditlagen innehåller en motsvarighet till be­stämmelsen i 17 § konsumenlköplagen om förbud för säljaren att ta emot löpande skuldebrev e.d. vid kreditköp. Av intresse är att förbudet mot att ta emot sådant skuldebrev utvidgas till alt gälla också den som i egenskap av särskild kreditgivare ger konsument ett lån i samband med kreditköp.

Det andra undantaget från bestämmelsen om tioårig preskriptionstid i punkt 2 gäller fordran som avser tjänst som har tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i 1 § konsumenlköplagen. Syftet med bestämmelsen är att i preskriptionshänseende jämställa fordringar på grund av konsumenttjänster med fordringar på grand av konsumenlköp. Någon särskild lagstiftning om konsumenttjänster finns ännu inte. Frågor om konsumentskyddet vid tjänster utreds emellertid f n. av konsument­ljänslulredningen (Ju 1972:07).

Det ligger i sakens natur all den hänvisning som i avsaknad av särskilda lagbestämmelserom konsumenttjänster har getts till I § konsumenlköplagen i viss mån är vag och kan ge upphov lill tvekan om vilka fordringar avseende tjänster som omfattas av den kortare preskriptionstiden. Åtminstone till viss del lorde emellertid den oklarhet som kan råda i detta avseende komma all undanröjas genom den kommande lagstiftningen om konsumenttjänster.


 


Prop. 1976/77:5                                                     207

Jag vill här lill en början slå fast all en föratsättning för all bestämmelsen om konsumenttjänster skall vara tillämplig är att del är fråga om en tjänst som har tillhandahållits en konsument och som kan sägas vara avsedd hu­vudsakligen "för enskilt brak". Vidare skall tjänsten ha tillhandahållits av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhel eller också ha förmedlats av en näringsidkare som ombud för den som har tillhandahållit tjänsten.

Bland de fordringar som under de angivna föratsältningama omfattas av den kortare preskriptionstiden kan lill en början nämnas sådana som avser ersättning för arbete på lös sak. Det kan gälla ersättning för underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten, t. ex. tvättning av kläder och reparation av bil, eller sådan tillverkning på vilken köpreglerna inte är tillämpliga därför att beställaren själv tillhandahåller materialet. Även fordringar som avser arbete på fast egendom, t. ex. underhålls- eller reparationsarbeten på hus, bör hänföras hit, om arbetet utförs åt konsument etc. Som konsument­tjänster bör vidare kunna betraktas tjänster som avser sjukvård, tandbe­handling, meddelande av undervisning, juridisk rådgivning och liknande.

Vad i övrigt angår bedömningen av om preskriptionstiden för en fordran som avser en konsumenttjänst skall vara tre eller tio år bör principerna vara desamma som när det gäller fordringar på grand av konsumentköp. Har löpande skuldebrev utfärdats, blir preskriptionstiden således alltid tio år. Har annat skriftligt fordringsbevis utfärdats, blir tiden tre år, om ford­ringen har tillräckligt nära samband med tjänsten. Så är fallet, om kon­sumenten har åtagit sig betalningsskyldighet direkt i förhållande till den som har utfört tjänsten. Detsamma får anses gälla, om konsumenten har tagit upp ett lån hos en särskild kreditgivare under förhållanden molsvarande dem som anges i 16 § konsumenlköplagen. Har konsumenten däremot utan förmedling av den som tillhandahåller tjänsten lånat pengar hos en särskild kreditgivare, bör lånefordringen betraktas som fristående, vilket medför atl preskriptionstiden blir tio år, om skriftligt fordringsbevis har utfärdats.

I tredje stycket av förevarande paragraf hänvisas till 6-8 ;;>; i fråga om pre­skriptionsavbrolt och ny preskriptionstid efter sådant avbrott. Av intresse är bl. a. att om preskriplion haravbrutilsgenomväckandeav talan e. d. som sedan har lett till dom eller liknandeavgörande, så räknas alltid en ny tioårig preskrip­tionslid från den dag målet avslutas eller, om fordringen kan göras gällande först senare, från denna senare tidpunkt.

1 20 § promemorieförslaget finns en bestämmelse om att tid som löper ut på söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton föriängs t. o. m. nästa vardag. Bestämmelsen motsvaras den s. k. söndagsregeln i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid, där det föreskrivs att, om tid då en åtgärd senast skall företas enligt lag eller särskild författning infaller på en söndag e.d., får åtgärden företas nästa vardag. Enligt min mening är det onödigt att införa en särskild bestämmelse härom i preskriptionslagen. Även utan en sådan bestämmelse bör söndags­regeln tillämpas på preskription av fordringar, så att preskriptionstid som


 


Prop. 1976/77:5                                                      208

går ut på en söndag e. d. föriängs t. o. m. nästa vardag. Jag vill tillägga att det åtminstone beträffande fordringar som grandas på skuldebrev med bestämd förfallodag och vissa andra fordringar torde bli relalivt sällsynt att preskriptionstiden löper ut en helgdag, eftersom redan förfallodagen, om den infaller på en söndag e. d., förskjuts till nästa vardag. Detta följer av 5 § andra stycket skuldebrevslagen och 2 § lagen om beräkning av lag­stadgad tid.

3S

Paragrafen, som motsvarar 8 § i promemorieförslaget, innehåller bestäm­melser om föriängning av preskriptionstiden i sådana fall då borgenären saknar kännedom om någon omständighet som är av betydelse för hans möjlighet att kräva ut sin fordran eller då borgenären av annan anledning är förhindrad att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd. Bestämmelsema har behandlats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.

Första stycket avser sådana fall då borgenären saknar kännedom om sin fordran, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist och uppehållsort. Fordringen preskriberas då lidigast ell år efter den dag borgenären fick eller borde ha fått kännedom om den ifrågavarande omständigheten.

Den i första stycket angivna möjligheten till föriängning av preskriptions­tiden kan fö särskild betydelse när det gäller fordran på skadestånd, framför allt i utomobligaloriska förhållanden. Jag vill i detta avseende hänvisa, för­utom till avsnittet 6.4, till vad jag har anfört i avsnittet 6.3.3 i den allmänna motiveringen.

Vad beträffar det fallet att borgenären saknar kännedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort är syftet med tilläggsfrislen att borgenären inte skall gå miste om möjligheten att kräva ut sin fordran därför att gäldenären inle kan anträffas. Bestämmelsen anknyter till rättegångsbalkens regler om laga domstol i tvistemål så till vida som begreppen hemvist och uppehållsort bör ges samma innebörd som där. Enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken är svarandens hemvist som regel den ort inom riket där han är mantalsskriven. Bolag, förening o.d. har i allmänhet sitt hemvist där styrelsen har sitt säte.

Emellertid åsyftas inte någon korrespondens med reglerna i rättegångs­balken på det sättet alt borgenären skall komma i åtnjutande av en till-läggsfrist enligt förevarande paragraf endast när han inte har möjlighet att få sin talan prövad vid domstol. Som jag har påpekat i avsnittet 6.4 kan talan i vissa fall väckas mot en person trots att både hans hemvist och uppehållsort är okända. Även i de fall detta är möjligt kan preskriptionstiden föriängas enligt den förevarande bestämmelsen. Jag vill tillägga att förat­sättningen för att föriängning skall kunna ske i ifrågavarande situationer är att borgenären saknar kännedom både om gäldenärens hemvist och om


 


Prop. 1976/77:5                                                     209

hans uppehållsort. Har gäldenären känt hemvist inom landet, kan borgenären kräva honom där även om gäldenären tillfälligt befinner sig på annan ort. Detsamma lorde som regel vara fallet, om gäldenären har känt hemvist utomlands. Saknar gäldenären känt hemvist såväl inom som utom landet men är hans uppehållsort känd, är detta som regel tillräckligt för atl bor­genären skall kunna vidta åtgärd för atl kräva ut sin fordran eller avbryta preskriplion.

I andra stycket föreskrivs alt om borgenären på grand av annan om­ständighet varöver han ej råder är förhindrad all vidta preskriptionsavbry­tande åtgärd, inträder preskription lidigast ett år efter den dag hindret upp­hörde. Bestämmelserna avses alt tillämpas framför allt i situationer av force majeure-karaktär. Jag hänvisar även på denna punkt till vad jag har anfört i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.

Enligt tredje stycket får preskriptionstiden inle föriängas enligt förevarande paragraf med mer än sammanlagt tio år. Utgångspunkten för tioårsfristen är den dag den ursprungliga preskriptionstiden går ut. Har preskriplion avbratits och lett lill ny preskriptionstid, räknas tioårsfristen från den dag den nya pre­skriptionstiden gårul. Bestämmelsen i tredjestycket gällerliksom bestämmel­serna i första och andra styckena även när preskriplion har avbrutits utan all det har leit till ny preskriptionstid. 1 de fall bestämmelsen om tilläggsfrist i 8 !; tredje stycket blir tillämplig, räknas tioårsfristen från den dag tilläggsfristen löper ut.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga även i sådana fall då preskriptionstiden beräknas enligt 4 §. Däremot kan föriängning med stöd av 3 § inte ske, om den i 5 § angivna trettioårsfristen beträffande ska­deståndsfordringar har gått ut utan att preskriptionsavbrott har skett.

4S

Paragrafen, som motsvarar 5 § i promemorieförslagel, innehåller särskilda bestämmelser om preskriptionstiden för fordran på skadestånd i anledning av brott. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.

1 fråga om fordran på skadestånd i anledning av brott gäller i första hand de allmänna preskriptionsbestämmelserna i 2 j. Det innebäratl preskriptionsti­den är tre år från den dag fordringen tidigast kan göras gällande. Preskriptions­tiden räknas normall från den dag brottet begås. I nträffareffekten av den brotts­liga handlingen vid en senare tidpunkt, förskjuisdock utgångspunkten för pre­skriptionstiden liksom närdet gäller andra skadeståndsanspråk. I detta sam­manhang kan erinras om att tiden föråialspreskripiion enligl 35 kap. 1 i; brotts­balken kan flyttas fram på motsvarande sätt. Enligt 35 kap. 4 >; första stycket brottsbalken räknasde i 35 kap. 1 S angivna tiderna normalt från den dag brottet begås, men om det för ådömande av påföljd förutsätts att viss verkan av hand­lingen har inträtt, räknas liden från den dag sådan verkan inträder.

14


 


Prop. 1976/77:5                                                      210

Syftet med bestämmelserna i förevarande paragraf är primärt alt den som har åsamkats skada genom brott skall ha möjlighet alt begära skadestånd så länge slraffrällslig påföljd kan ådömas. Bestämmelserna har anknutits till reglerna om åtalspreskriplion i 35 kap. brottsbalken.

Enligt första stycket preskriberas fordran på skadestånd i anledning av broli inle Ibrc utgången av den lid som anges i 35 kap. 1  broilsbalkcn. Föruisäil-ningen är dock alt frågan om ansvar för brotiel inle haravgjorts dessförinnan. Har så skett inträder preskriplion ell år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades, om inte preskriptionstiden gårul senare enligt 2 eller 3 S.

Bestämmelsen i första stycket sak nar betydelse för sådana falUlå liden förå­ialspreskripiion är kortare än liden för fordringspreskription. Även om inte å-lalspreskriptionen avbryts inom den föreskrivna tiden, har målsäganden ändå kvar möjligheten att få ul skadestånd så länge inte fordringen har preskriberats enligt 2 och 3 §§.

Ifråga om brott för vilka liden för åtalspreskriplion är längre än t re år innebär bestämmelsen i första stycket all den allmänna preskriptionstiden föriängs för enskilt anspråk i anledning av brottet, om inte ansvarsfrågan har avgjorts inom två år från det brottet begicks. Även om en åklagare på grund av den misstänk­tes ålder eller sinnesbeskaffenhet, på grund av att bevisningen bedöms som otillräcklig eller av andra skäl underiåter att väcka åtal, har den skadelidande rätt alt väcka skadeståndstalan, så länge inte den i 35 kap. 1 S brottsbalken an­givna tiden har gått till ända. En förutsättning för att den skadelidandes talan skall kunna bifallas, när den allmänna preskriptionstiden har gått ul. bör dock vara att han visaratt brott föreligger. Underlåter den skadelidande all väcka ta­lan eller avbryta preskription på annat sätt, preskriberas hans anspråk samtidigt som tiden för åtalspreskription går ut.

Andrastycket innehåller bestämmelser för det fallet atl gäldenären har häk­tats eller erhållit del av åtal inom den tid som anges i iS kap. 1  brottsbalken utan att dock ansvarsfrågan har avgjorts inom den tiden. En fordran på skade­stånd i anledning av brottet preskriberas dåaldrig så länge domstolsförfarandet pågår. Vidare löperen lilläggsfrist påett år, räknat från den dag dom eller si ulligt beslul meddelades.

Bestämmelsen i andra stycket är tillämplig bl. a. om ett slutligt avgörande som inte innefattar prövning av ansvarsfrågan har meddelats innan liden förå­ialspreskripiion har gått ut. Om en häktad friges innan åtal har väckts eller om åtal av visas el ler avskrivs dessförinnan, härden skadelidande alltså minst ell år på sig för atl väcka skadeståndstalan. Om längre tid återstår tills tiden för åtals-preskription går ut, gällerdock enligl första stycket atl preskription inte inträder före utgången av den i 35 kap. 1 >; brottsbalken angivna liden.

Under förutsättning alt häktning eller delgivning av åtal har skett innan ti­den förå*alspreskription har gått ut fär målsäganden en ettårsfrist enligl andra stycket även i de fall slutligt avgörande meddelas först därefter. Detta giiller oavsett om avgörandet innefattar en prövning av ansvarsfrågan el ler ej.

Ettårsfristen räknas enligt både första och andra styckena från den dag dom


 


Prop. 1976/77:5                                                     211

eller slutlig! beslut meddelas. Härmed avses den dag sådant avgörande medde­las av den domstol som sist handlägger målet. Om en tilltalad som har fällts till ansvar i första instans överklagar domen men sedan återkallar sin vadetalan, räknas ettårsfristen från den dag målet avskrivs i hovrätten. På molsvarande sätt räknas frislen, när talan har fullföljts mol en hovrättsdom men ansökan om prövningstillstånd avslås, från den dag beslutet härom meddelas.

Bestämmelserna i både första och andra styckena är tillämpliga inte bara på målsägandes skadeståndsanspråk utan också på anspråk som tillkommer nå­gon annan på grund av överlåtelse av skadeståndsanspråk. Detta framgåra v ut­trycket fordran på skadestånd "i anledning av" brott.

Påpekas bör slutligen alt bestämmelserna i förevarande paragraf inte är till­lämpliga, om den i 5 !:; angivna trcltioårsfrisien har gått ut utan att preskrip­tionsavbrolt har skell.

5 §

1 paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslagel, föreskrivs en yttersta tidsgräns på trettio år för fordran på skadestånd. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.3.3 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen är tillämplig såväl på utomobligaloriska skadestånd som på skadestånd i kontraktsförhållanden. Enligt första punkten räknas trettioårs­fristen normalt från den tidpunkt när den skadegörande handlingen företogs. Har skadan uppkommit som en följd av ett fortlöpande förfarande, räknas tiden från den tidpunkt när förfarandet upphörde i den mån det inte är möjligt att hänföra olika delar av skadan till särskilda åtgärder eller händelser. Vid skada på grand av underiåtenhet gäller enligt andra punkten att tiden räknas från den dag åtgärd senast borde ha vidtagits.

Genom trettioårsfristen avskärs den skadelidande definitivt från möjlig­heten all kräva skadestånd, om inle preskriptionsavbrolt har skett enligt reglema i 6 §. Härvid bortses från den möjlighet att använda fordringen till kvittning som kan föreligga enligt 11 §. Det bör tilläggas atl en ska­delidande som har väckt talan i rätt tid och som har fått sitt anspråk fastställt genom dom är oförhindrad att begära verkställighet efter tidens utgång.

De föriängningsfrister som föreskrivs i 3 och 4 §§ förslaget lill preskrip­tionslag gäller inte, om trettioårsfristen har gått ut utan att preskriptions­avbrott har skett. Däremot bör det vara möjligt att avtala om föriängning av preskriptionstiden under de förutsättningar som anges i 14 S, t. ex. när föriikningsförhandlingar pågår, även om detta skulle leda till att trettio­årsfristen överskrids. Visar det sig att föriikningsförhandlingarna inte leder till någon överenskommelse, bör alltså den skadelidande vara oförhindrad all väcka talan även efter fristens utgång inom den föriängningsfrist som partema har avtalat.


 


Prop. 1976/77:5                                                 212

Bestämmelsen i förevarande paragraf gäller också när fråga uppkommer om höjning av ett redan fastställt skadestånd. Höjning av skadeståndsliv­ränta måste alltså påkallas senast trettio år efter del alt den skadevållande händelsen inträffade. Har skadestånd fastställts i form av engångsbelopp och vill den skadelidande ha ytteriigare ersättning med anledning av samma skadehändelse, måste på motsvarande sätt begäran härom framställas senast trettio år efter händelsen.

Paragrafen, som motsvarar 9 § 1-4 i promemorieförslaget, innehåller be­stämmelserna om hur preskription avbryts. Enligl punkt 1 sker preskrip­tionsavbrolt från gäldeniirens sida genom att han utfäster betalning, crliigger ränta eller amortering eller på annat siilt erkänner fordringen gentemot borge­nären. Punktema 2-4 innehåller bestämmelser om preskriptionsavbrolt från borgenärens sida. I punkt 2 föreskrivs all preskriplion a vbry is genom atl borge­nären väcker talan mot gäldeniiren, ansöker om lagsökning eller betalningsfö­reläggande, påkallar tillämpning av skiljeavtal eller söker verksiällighcl för förd ringen. Enligt punkt 3 sker preskriptionsavbrott genom alt borgenären åbe-roparsin fordran lill kvittning vid domstol, i skiljeförfarandecllerhosexekutiv myndighet. Enligt punkt 4 slutligen avbryts preskription också genom alt bor­genären under åberopande av fordringen ansöker alt gäldenären skall försiitlas i konkurs eller bevakarsin fordran i gäldenärens konkurs.

Vid preskripiionsavbrotl från gäldenärens sida bör, som jag har anfört i den allmänna motiveringen, preskriptionen ansesavbrutenniirgäldenären lämnar sitt erkännande. Detta gäller oavsett om erkännandet är muntligt eller skrift­ligt. Erkänner gäldenären skulden i en skrivelse till borgenären avbryts pre­skriptionen den dag gäldenären avsänder skrivelsen, även om denna kommer borgenären till hända först efter preskriptionstidens utgång. När gäldenären er­känner skulden genom konkludent handlande, t. ex. betalning av amortering eller ränta, gäller samma princip. Om t. ex. betalning sker til I borgenärens bank-el ler postgirokonto, sker preskriptionsavbrolt den dag gäldenären vidtar sin bc-talningsåtgärd.

Vad i övrigt beträffar den närmare innebörden av bestämmelserna om hur preskription avbryts och när preskriptionsavbrolt sker hänvisarjag till avsnit­ten 6.5.1 och 6.5.2 i den allmänna motiveringen.

1 departementsförslaget har inte tagits in någon motsvarighet till bestäm­melsen i 9 § 5 promemorieförslaget alt preskriptionsavbrolt kan ske genom att borgenären undertättar gäldenären om att han har inlett rättsligt för­farande mot någon annan. Inle heller föreslås någon motsvarighet till be­stämmelsen i 10 § promemorieförslagel, enligt vilken preskription i vissa fall skulle kunna avbrytas genom skriftlig erinran om fordringen. Skälen härför har redovisats i avsnittet 6.5.1 i den allmänna motiveringen.


 


Prop. 1976/77:5                                                     213

Del kan tilläggas all preskripiion.savbroti inle sker genom all gäldenären väcker lalan mot borgenären. Har gäldenären väckt negaliv fastställelsetalan föratt få Ibrdringsrörhållandet pröval. måste borgenären om han vill avbryta preskriptionen ansöka om gensiiimning mol gäldenären. Det riickeralliså inle att borgenären bestrider bifall lill gäldenärens talan.

7 §

Paragrafen, som motsvarar 11 § och delvis 15 § i promemorieförslaget, reglerar verkan av alt preskriplion avbryts genom gäldenärens erkännande. I sådana fall skall ny preskriptionstid alltid löpa från dagen för erkännandet. Den nya preskriptionstiden beriiknas enligt 2 >;. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.5.3 i den allmänna motiveringen.

1 paragrafen, som motsvarar 12 och 13 §§ samt delvis 15 § i promemo­rieförslaget, behandlas rättsverkningarna av att preskriplion avbryts av bor­genären.

Första och andra styckena avser sådana fall då borgenärens åtgärd medför alt fordringen fastställs genom dom e. d., att borgenären får betalningsrätt för ford­ringen i konkurs eller att åtgärd for verkställighet vidtas utan att borgenären får full betalning. Ny preskriptionstid om tio år skall då börja löpa från den dag må­let eller konkursen avslutaseller från den senare tid punkt då förd ringen lidigast kan göras gällande.

Om en av borgenären viickt talan bifalls endast delvis, räknas ny preskrip­tionslid bara lorden del av fordringen som blir fastställd genom avgörandet. Motsvarande gäller beträffande fordran som harbevakats i konkurs. Har borge­nären exempelvis bevakat en fordran på 10 000 kr. men tillerkänts betalnings-rätt endasl för 8 000 kr. löper ny preskriptionstid enbart fördel senare beloppet. Beträffande återstoden räknasen ettårsfrist, om inte längre lid återstår av den ti­digare preskriptionstiden. Som tidiga re har nämnts saknardet i sammanhanget betydelse om tillgångarna räcker till någon utdelning eller ej.

Med den dag ett mål avslutas avses den dag dom eller slutligt beslul medde­las av den inslåns som sisl handlägger målet. Om detta avslutas genom dom, börjaralltsåden nya preskriptionstiden löpa den dagdomen meddelas. Del kan emellertid inträffa all preskriptionstiden räknas från meddelandet av ett beslut som inte innefattar någon prövning i sak. Om exempelvis en underrättsdom har överklagats och den fullföljda talan sedan har återkallats eller avvisats, räknas liden från den dag beslut om avskrivning eller avvisning meddelas.

Bestämmelsen om all den nya preskriptionstiden skall räknas från den senare dag då fordringen tidigast kan göras gällande blir tillämplig framför allt i sådana fall då gäldenären genom en dom åläggs atl fullgöra någol vid en viss tidpunkt i framliden. Utgångspunkten för den nya preskrip-


 


Prop. 1976/77:5                                                      214

tionstiden förskjuls emellertid också, om gäldenärens skyldighet att prestera är beroende av att någon annan omständighet inträffar. Även i sådana fall då en dom innefattar prövning av en fastställelsetalan kan utgångspunkten flyttas fram på motsvarande sätt, om inle borgenären kan kräva fullgörel.se omedelbart. Föriydlighetens skull börpäpekasait tidpunkten för den nya pre­skriptionstiden inle förskjuls enbart därför alt en dom inte vinner laga kraft samma dag som den meddelas.

En särskild fråga är hur preskriptionstiden skall beräknas i fall då det finns möjlighet att begära återvinning sedan ett avgörande har meddelats. Regler om återvinning finns bl. a. i 44 kap. 9 § rättegångsbalken. Enligt detta lagram får den mot vilken tredskodom har getts söka återvinning inom en månad från den dag domen delgavs honom. Delgivning sker som 'egel genom den vinnande partens försorg. Påpekas bör emellertid att en tredskodom kan verkställas även om delgivning inte har skett och det alltså ärovisst om återvinning kommeratt begäras. Del föreskrivs sålunda i 49 S ut­sökningslagen att en tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts en utebliven part får verkställas som lagakraft vunnen, om i me domstolen efter ansökan om återvinning förordnar om inhibiiion.

Förevarande paragraf innebäratl ny preskriptionstid även vid tredskodom räknas från den dag domen meddelas. Om den lappande parten emellertid an­söker om återvinning inom föreskriven tid, återupptas målet med påföljd att preskriptionstiden upphöratt löpa. Så länge förfarandet pågår, inträder inle pre­skriplion. När återvinningsmålet avslutas börjaren ny tioårig preskriptionstid löpa, under förutsättning att fordringen blir fastställd genom dom. Sker inle detta, inträder preskription tidigast ett årefterden dag återvinningsmålet avslu­tades.

De angivna principerna för beräkning av preskriptionstid när tredskodom har meddelats äger molsvarande tillämpning beträffande utslag i lagsök­ningsmål och slutbevis i mål om betalningsföreläggande. Bestämmelser om återvinning och verkställighet i sådana mål finns i 34 och 35 §§ lagsök­ningslagen och 51 § utsökningslagen.

Vad beträffar konkursfallet innebär bestämmelserna all den nya preskrip­tionstiden normalt skall räknas från den dag konkurs avslutas. Försådana fall då konkurs avslutas genom slututdelning gäller enligt 146 >; konkurslagen att konkursen anses avslutad när förslagel till slutuldelning blir tillgängligt -för granskning. Om tvist uppkommer om fordringen och målet härom avgörs se­nare, kommer dock tiden att räknas från den dag det målet avslutas.

1 tredje stycket regleras sådana fall då en av borgenären vidtagen åtgärd inte leder till dom eller annat resultat som medför ny preskriptionstid enligt första stycket. Preskriptionstiden skall då beräknas som om preskriptions-. avbrott inle hade skett. Preskription skall dock aldrig inträda tidigare än ell år efter den dag målet eller konkursen avslutades.

Tilläggsfristen i tredje stycket biir tillämplig endasl om del vid målets eller konkursens avslutande återstår mindre än ett år av den preskriptionstid som löpte före preskriptionsavbrottet. Om t. ex. en borgenär, som har viicki talan


 


Prop.  1976/77:5                                                    215

mot gäldenären kon före preskriptionstidens utgång, får .stämningsansökan avvisad därförall lalan har väckts vid fel domstol, har han en frisi på ell år frän dagen föravvisningsbeslutet föratt väcka talan vid räu domstol. Om åandra si­dan a v visning skera v en ansökan om verkställ ighei beträffande en fordran som nyligen har fastställts genom dom, får bestämmelsen om lilläggsfri.sl inte nå­gon aktualitet. I stället fortsätter den tioåriga preskriptionstiden att löpa som om verkställigheisansökan inte hade gjorts.

Bestämmelserna i denna paragraf har behandlats i avsnittet 6.5.3 i den allmänna motiveringen. I fråga om preskriptionstiden för fordringar som har fastställts genom dom e.d. hänvisas också lill avsnittet 6.3.1.

9 §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 16 >; i promemorieförslaget, in­nehåller bestämmelser om innebörden av preskription. Enligl huvudregeln i första stycket föriorar borgenären genom preskription rätten all kräva ut sin fordran. Denna princip har berörts i avsnittet 6.6.1 i den allmänna motivering­en. 1 andra stycket föreskrivs att preskription av huvudfordran också omfattar fordran på ränlaoch annan lilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen. I denna del hänvisas till avsnitten 6.6.2 och 6.6.6 i den allmänna motiveringen.

10      §

Paragrafen, som motsvarar 17 ;; i promemorieförslaget, innehåller bestäm­melserom rättsverkningarna av preskription när flera gäldenärer har åtagit sig eller förpliktals alt svara solidariskt för samma skuld. Bestämmelserna är till­lämpliga såväl när flera huvudgäldenärer är solidariskt ansvariga som när soli­dariskt ansvarföreliggerpågrund av borgen. BeträlTandeden närmare innebör-den av besiämmelserna hänvisas till avsnitten 6.6.5 och 6.6.6 i den allmänna motiveringen.

11      §

1 paragrafen, som överensstämmer med 18 § i promemorieförslaget, fö­reskrivs alten fordran ulan hinder av preskription för användas till kvittning, om den inte var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld till gäldenären. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.6.3 i den allmänna motiveringen.

12      §

Paragrafen, som i sak överensstämmer med 19 § i promemorieförslaget, innehåller en bestämmelse om alt preskriplion inte inskränkerborgenärens rätt au ta ut sin fordran uregendom i vilken han harpaniräti eller retentionsrätt lill säkerhet för fordringen. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.6.4 i den allmiinna motiveringen.


 


Prop. 1976/77:5                                                 216

13      §

I paragrafen, som överensstämmer med 21 § i promemorieförslaget, fö­reskrivs alt avtal att fordran inte skall preskriberas eller att preskription skall kunna avbrytas på annat siilt än som föreskrivs i lagen är ogiltigt. Bestäm­melsen syftar lill atl förhindra all centrala regleri lagen åsidosätts. Ulanen be-stämmelseavdeitaslagskulledciindamålsomden föreslagna lagstiftningen är avsedd alt tillgodose i stor utsträckning kunna omintetgöras genom att borge­nären friskrev sig från skyldigheten att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd el-lergenom att han försäkrade sig om all all tid kunna avbryta preskription genom en formlös påminnelse e. d. Bestämmelsen har berörts i avsnittet 6.4 i den all­männa motiveringen. I fråga om internationella förhållanden hänvisas till av­snittet 6.8.

14      §

Paragrafen, som motsvarer22 § i promemorieförslaget, innehåller bestäm­melser som begränsar rätten att ingå avtal om föriängning av preskriptions­tiden. Bestämmelserna syftar liksom bestämmelsen i föregående paragraf till att förhindra att lagens bestämmelser kringgås på ett otillböriigt sätt. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen. I fråga om internalionella förhållanden hänvisas lill avsnittet 6.8.

Enligt första stycket första punkten är ett avtal om föriängning av pre­skriptionstiden giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Enligt andra punkten får föriängning ske med högst tre år i sänder räknat från dagen för avtalet och sammanlagt med högst tio år från den dag preskriptionsti­den annars skulle ha gått ut. 1 andra stycket föreskrivs ett undantag från be­stämmelserna i första stycket beträffande fordran enligl obligation eller annat skuldebrev som avses i 4 v; första stycket skuldebrevslagen.

Med de begränsningar i rällen alt träffa avtal om föriängning av pre­skriptionstiden som föreslås i första stycket torde det i praktiken bli relativt sällsynt med sådana avtal. Möjligheten att avtala om föriängd preskrip­tionslid lorde komma att utnyttjas framför allt när föriikningsförhandlingar pågår mellan borgenären och gäldenären mot slutet av preskriptionstiden. Kan preskriptionsavbrolt inte åstadkommas genom gäldenärens erkännande därför alt han helt eller delvis bestrider betalningsskyldighet, kan del ligga i båda parters intresse alt avtala om föriängning av preskriptionstiden för alt undvika rättsligt förfarande.

Det bör påpekas alt ett giltigt avtal om föriängning av preskriptionstiden kan innebära all gäldenären samtidigt erkänner skulden och därigenom avbry­ter preskriptionen. 1 så fall beräknas ny preskriptionstid enligt vanliga bestäm­melser.

Bestämmelsen i andra stycket innebär alt preskriptionstiden för fordran enligt sådant skuldebrev som avses i 4 § första stycket skuldebrevslagen får föriängas utan hinder av vad som föreskrivs i första stycket i förevarande paragraf Med stöd av denna bestämmelse kan i obligationer och andra


 


Prop. 1976/77:5                                                     217

masskuldebrev tas in förbehåll om längre preskriptionstid än den som gäller enligt de allmänna bestämmelserna.

Lika litet som i promemorieförslagel häri det remitterade förslaget tagits in någon bestämmelse som förbjuder avuil om kortare preskriptionstid än den som föreskrivs i lagen. I vissa fall kan det emellertidiänkasaii ell sådant villkor framsiårsom oskäligt mot borgenären. Möjlighet finns dåaii jämka villkoret el-lerlämnadei utan avseende med stöd av den nya generalklausulen i 36 ;; avtals­lagen (prop. 1975/76:81, LU 1975/76:21, SFS 1976:185).

15 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslagel, innehåller i första punkten en bestämmelse om att rättslig åtgärd som vidtas i annat land skall tillerkännas preskriptionsavbrytande verkan.om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigt föreligger skälig an­ledning all åtgärden vidtas i del främmande landet. Enligt andra punkten skall därvid bestämmelserna i 8 iJ om verkan av preskriptionsavbrolt äga motsva­rande lillämpning. Detta innebär bl. a. att ny preskriptionslid skall börja löpa, om fordringen fastställs genom dom eller liknande avgörande, oavsett om av­görandet kan verkstäl las här i landet el ler ej. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.8 i den allmänna motiveringen.

Övergångsbestämmelserna

1 fråga om försia-tredje styckena av övergångsbestämmelserna, som i sak överensstämmer med övergångsbestämmelserna i promemorieförslagel utom såvitt angår tidpunkterna, hänvisas till vad som haranlbrts i avsnittet 6.9 i den al I manna mot iveringen. Jag v ill til lägga all bestäm melserna är tillämpliga ock­så på sådan fordran på grund a v bank insättning som enligl 1 !; undantas från la­gens tillämpningsområde. En fordran av det slaget som har kommii lill före la­gens ikraftirädande är alliså inle föremål för preskription, om den inte har pre­skriberats dessförinnan.

Enligl fjärde stycket gäller preskriptionsförordningen övergångsvis belräf­fande fordran på skatt eller allmän avgift varom särskilda bestämmelser om preskription inte har meddelats. Bestämmelsen har behandlats i avsnittet 6.3.5 i den allmänna motiveringen. Med allmänna avgifter avses sådana avgifier av offenlligrällslig karaktär som eriäggs till stat eller kommun. Hit räknas däremot inte avgifter som enskilda har alt eriägga som betalning för prestationer som har utförts av affärsdrivande verk o. d. I fråga om t. ex. fordran på ersättning för leverans av gas eller elektricitet från ett kom­munalt verk gäller sålunda vanliga beslämmel.ser om preskription av ford­ran. För tydlighetens skull bör påpekas atl övergångsbestämmelserna i fiärde stycket också omfattar tullar.


 


Prop. 1976/77:5                                                  218

8.2 Förslaget till lagom ändring i förordningen(1862:10 s. Dom tioårig pre­skription och om kallelse å okända borgenärer

Förslagel innebärframförailiiiii debesuimmelseri preskripiionsförordning-cnsom behandlarpreskription upphävs. Förordningens besiämmelserom kal­lelse på okända borgenärer lämnas i allt väsenlligi olöriindrade i sak. De änd­ringar som föreslås är huvudsakligen av redakiionell nalur. Dei föreslås dock all 16 >; om räu för gäldenären atl väckas, k. provokatorisk lalan efter kallelse på okända borgenärer upphävs. Gäldenärens behov av alt kunna väcka negativ fastställelsetalan mot borgenären lår anses tillräckligt tillgodosett genom be­stämmelserna i rättegångsbalken. Vidare föreslås alt förordningens rubrik änd­ras. Särskilda övergångsbestämmelser behövs inie. eftersom preskriptionsla­gen bortsett från vissaskaltefordringaro. d. föreslås bli lillämiiligäven på ford­ringarsom har kommii till före ikraftträdandet.

8.3      Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

Genom lagförslaget ändras bestämmelserna i 13 kap. 10 NJom preskriptions-liden för omyndigs fordran på förmyndaren. Lagändringen motsvarar delvis 4 !; förslaget lill preskriptionslag i promemorian. Hithörande frågor har behand­lats i avsnittet 6.4 i den allmänna motiveringen.

Ändringen av 13 kap. 10 § föräldrabalken innebär atl bestämmelserna i preskripiionslagen skall vara tillämpliga på omyndigs fordran på förmyn­daren. Dock skall en sådan fordran aldrig preskriberas tidigare än tre år efter den dag förmyndarens befallning upphörde. Är det fråga om en re­dovisningsfordran som föraisätter att redovisning haravgetts, kan fordringen inte göras gällande förrän så har skett. Det innebär att preskriptionstiden enligt huvudregeln börjar löpa först den dag redovisning har skett.

Paragrafen innehåller i sin nya lydelse inte någon motsvarighet lill den nuvarande bestämmelsen om att vad som sägs i första punkten inte äger tillämpning, om en avgående förmyndare har gjort sig skyldig lill brottsligt förfarande. Genom att de allmänna preskriptionsreglerna blir tillämpliga på omyndigs fordran på förmyndaren kommer bestämmelsen i 4 förslaget till preskriplionslag om preskriptionstiden för enskilt anspråk i anledning av brott alt gälla i sådana fall.

Av 18 kap. 8 vi föräldrabalken följer atl bestämmelsen i 13 kap. 10 i; skall äga motsvarande tillämpning när den för vilken god man har förordnats har en fordran mot den gode mannen.

8.4 Förslagen till lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 och
lag om upphävande av lagen 1946:843

Förslagen om upphävande av 4 i; förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål och tillämpnings-


 


Prop. 1976/77:5                                                     219

bestämmelserna i lagen 1946:843 överensstämmer med motsvarande förslag i promemorian. Hithörande frågor har behandlats i avsnitten 6.3.1 och 6.7.2 i den allmänna motiveringen.

8.5      Förslagen till lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar och lag om ändring i lagen
(1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig
myndighet

Förslagen, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innebär till en början all den ljugoårstid som f n. gäller för gäldenärs rätt att lyfta nedsatta medel förkortas till tio år och att den frist som gäller för rätten atl lyfta nedsatta medel efter depositionstidens utgång förlängs till tre år. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 6.7.2 i den allmänna moti­veringen.

Vidare föreslås all det införs en möjlighet alt sätta ner belopp som innestår på bankräkning e. d. utan hinder av att fordringen inte är förfallen till be­talning, när tio år har förflutit från det insättning eller uttag senast gjordes. Härvid bör även ränteinföring i en motbok anses som insättning. I övrigt hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 6.3.2 i den allmänna moti­veringen.

8.6      Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

Förslaget, som saknar motsvarighet i promemorieförslagel, innebär att preskriptionsbestämmelserna i 11 § i ifrågavarande lag upphävs. De allmänna preskriptionsreglema blir därmed tillämpliga på sådana skadeståndsfordring­ar mot ägare eller innehavare av elektrisk anläggning som avses i II §. Detta medför att preskriptionstiden föriängs från två till tre år. Utgångs­punkten för preskriptionstiden kommer emellertid även i fortsättningen att vara den dag skadan inträffar.

8.7      Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Förslagel, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller vis­sa ändringar i 2 kap. 24 i, 7 kap. 57 S och 8 kap. 35 S vattenlagen. Genom ändringarna klargörs atl de allmänna preskriptionsbestämmelserna inle skall tillämpas i sådana fall som omfattas av de i paragraferna intagna reglerna om tid för framställande av anspråk på ersättning för skada eller intrång. Hithörande frågor har behandlats i avsnillet 6.7.2 i den allmänna moti­veringen.


 


Prop. 1976/77:5                                                 220

8.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser
mot illojal konkurrens

Förslaget, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, innebär atl preskriptionsbestämmelserna i 13 § i ifrågavarande lag upphävs. De allmänna preskriptionsreglerna blir därmed tillämpliga på fordran på skadestånd enligt lagen, vilket medför att preskriptionstiden föriängs från nuvarande två till tre år. Utgångspunkten för preskriptionstiden skall emellertid liksom f n. vara den dag skadan inträffar.

8.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter

I lagen om förvaltning av samfälligheter har gjorts en följdändring med anledning av de ändringarsom föreslås beträffande preskriptionsförordning­en.

9 Hemställan

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1.     preskriplionslag,

2.     lag om ändring i förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

3.     lag om ändring i föräldrabalken,

4.     lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5.     lagom upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och ut­mätningsmål,

6.     lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar,

7.     lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av räu till medel som innestå hos offentlig myndighet,

8.     lag om ändring i lagen (1902:71 s. I) innefattande vissa be­stämmelser om elektriska anläggningar,

9.     lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

 

10.    lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

11.    lag om ändring i lagen-(1973:1150) om förvaltning av sam­fälligheter.

10 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1976/77:5                                                      221

Bilaga 1 Promemorieförslagen

1 Förslag till Preskriptionslag

Härigenom förordnas följande.

Inledande bestämmelse

1 § Fordran preskriberas enligt denna lag, om ej annat är föreskrivet.

Preskriptionstid

1 § Fordran preskriberas tre år efter förfallodagen.

Skall fordran anses förfallen på grund av gäldenärens försummelse eller liknande förhållande, räknas preskriptionstiden från den dag borgenären gör förfallogrunden gällande.

3 § Fordran som ej har förfallit till betalning dessförinnan preskriberas tio
år efter tillkomsten.

Är fordran beroende av att viss omständighet inträffar, anses den icke ha tillkommit förrän detta sker.

4  § Är gäldenären eller borgenären förmyndare för den andre eller god man för honom enligt 18 kap. 1 eller 3 § föräldrabalken, inträder preskription lidigast ett år efter den dag förmyndaren eller gode mannen entledigades.

5  § Enskilt anspråk i anledning av brott preskriberas tidigast ett år efter den dag förfarandet i mål om ansvar för brottet avslutades. Väckes ej åtal, preskriberas anspråket tidigast den dag liden för ådömande av påföljd utgick.

6  § Fordran på den som har begärts i konkurs preskriberas icke före be­vakningstidens utgång.

Leder konkursansökan icke till bevakningsförfarande eller avslutas kon­kurs före bevakningsiidens utgång, inträder preskriplion lidigast ett årefter den dag det rättsliga förfarandet avslutades.

7 § Har kungörelse utfärdats om anmälan av fordringar i offentlig ackords­
förhandling eller om kallelse på okända borgenärer eller liknande, preskri­
beras fordran på gäldenären icke före utgången av den i kungörelsen angivna
tiden.


 


Prop. 1976/77:5                                                     222

Fordran som har anmälts i rätt tid preskriberas lidigast ett år efter an-mälningstidens utgång.

8 § Kan preskriptionsavbrytande åtgärd ej vidtagas på grund av hinder i svensk eller utländsk lag eller annat oöverstigligt hinder (force majeure), inträder preskriplion tidigast ett år efter den dag hindret upphörde.

Saknar borgenären kännedom om sin fordran eller om förfallodagen, vem som är gäldenär eller gäldenärens hemvist eller uppehållsort, preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag borgenären fick eller med iakttagande av skälig aklsamhet borde ha fött kännedom därom.

Preskriptionstiden för icke föriängas enligt första eller andra stycket med mer än tio år.

Avbrytande av preskription

9 § Preskriplion avbrytes genom all

1.   gäldenären erkänner fordringen gentemot borgenären,

2.   borgenären inleder rättsligt förfarande mot gäldenären för all erhålla dom eller liknande avgörande beträffande fordringen eller i rättsligt för­farande åberopar fordringen till kvittning,

3.   förfarande inledes för verkställighet av fordringen,

4.   borgenären bevakar fordringen i gäldenärens konkurs,

5.   borgenären skriftligen underrättar gäldenären om atl han har inlett rättsligt förfarande beträffande fordringen mot annan än gäldenären.

10      § Preskriplion av fordran som ej är förfallen till betalning avbrytes även
genom alt borgenären skriftligen erinrar gäldenären om fordringen. Del­
samma gäller fordran som har fastställts genom dom eller liknande av­
görande eller för vilken verkställighet har skell.

Verkan av preskriptlonsavbron

11  § Avbrytes preskription genom atl gäldenären erkänner fordringen eller genom atl han erinras om den, löper ny preskriptionstid från dagen för avbrottet.

12  § Avbrytes preskription genom alt rättsiigl förfarande eller verkställig­heisförfarande inledes eller genom all fordringen åberopas till kvittning och faslsiälles fordringen genom dom eller liknande avgörande eller sker verk­ställighet, löper ny preskriptionstid från den dag förfarandet avslutades.

Blir fordringen ej fastställd eller sker ej verkställighet, preskriberas ford­ringen tidigast ett år efter den dag förfarandet avslutades.


 


Prop. 1976/77:5                                                     223

13      § Avbrytes preskription genom bevakning i konkurs och medför bevak­
ningen belalningsrätt i konkursen, löper ny preskriptionstid från den dag
konkursen avslutades eller, om tvist angående fordringen avgöres senare,
från den dag förfarandet i målet härom avslutades.

Medför bevakningen icke belalningsrätt i konkursen, preskriberas ford­ringen tidigast ett år efter den dag det rättsliga förfarandet avslutades.

14  § Avbrytes preskription genom underrättelse om rättsligt förfarande mol annan än gäldenären, preskriberas fordringen lidigast ett år efter den dag det rättsliga förfarandet avslutades.

15  § Ny preskriptionslid beräknas enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§.

Verkan av preskription

16  § Genom preskriplion föriorar borgenären rällen alt kräva ut sin fordran. Preskriplion av huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan lilläggsförpliktelse samt fordran på grund av borgen.

17  § Är fiera solidariskt ansvariga för samma skuld och inträder preskription i förhållande till någon av dem, svarar var och en av de övriga endasl för den del av skulden som skulle ha belöpt på honom vid en avräkning mellan samtliga. Uppstår brist hos någon av de kvarvarande, fördelas den lika mellan de övriga. Därvid har borgenären dock ej rätt att kräva ut vad som skulle ha fullgjorts av den gentemot vilken preskription har inträtt.

18  § Utan hinder av preskription för fordran användas till kvittning, om den icke var preskriberad när borgenären förvärvade den och ej heller när han kom i skuld till gäldenären.

19  § Preskriplion medför icke någon inskränkning i borgenärens rätt till betalning för fordran som är förenad med panträtt eller releniionsräti.

Allmänna bestämmelser

20  § Utlöper tid enligt denna lag på söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton, föriänges tiden lill och med nästa vardag.

21  § Avtal atl fordran icke skall preskriberas eller alt preskriplion skall av­brytas på annat säu än som föreskrives i denna lag är ogiltigt.


 


Prop. 1976/77:5                                               224

22 § Avtal om föriängning av preskriptionstiden är giltigt endast om det har ingåtts efter fordringens tillkomst. Sådant avtal gäller ej för längre tid än tre år i sänder och längst tio år från den dag preskriptionstiden eljest skulle ha löpt ut.

Utan hinder av vad som föreskrives i första stycket för preskriptionstiden för fordran enligt sådant skuldebrev eller insätlningsbevis som avses i 4 S skuldebrevslagen (1936:81) föriängas genom uttrycklig bestämmelse i skul­debrevet eller beviset.

Denna lag träder i kraft den 1 juli  1976.

Lagen tillämpas även på fordran som har tillkommit före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan enligt äldre lag. Sådan fordran preskriberas dock lidigast den 1 juli 1979, om icke preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt tidigare gällande beslämmelser.

Preskriptionsavbrytande åtgärd som före ikraftträdandet har vidtagits en­ligt äldre lag skall ha verkan även därefter, även om åtgärden ej skulle ha medfört preskriptionsavbrolt enligl den nya lagen.

2 Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1862 nr 10 s. 1) om tioårig pre­skription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1862 nr 10 s. 1) om tioårig

preskriplion och om kallelse å okända borgenärer' dels att 1-8 saml 19 och 20 §§ skall upphöra att gälla, dels atl i 18 § ordet "förordning" skall bytas ul mot "lag", rfe/satt rubriken till författningen samt 14 och 16 §§ skall ha nedan angivna

lydelse.

Lag om kallelse på okända borgenärer

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

14 ij3

Är borgenärs fordran intecknad i     Är borgenärs fordran intecknad i

luftfartyg, eller har han lös egendom     luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt     såsom pant eller eljest under panträtt

I Senasie lydelse av

1         1915:60

3;;  1973:1071 som träder i kraft den dag regeringen lorordnar 5 5  1936:96 20 !;  1933:326

2       Senasie lydelse av tbrordningens rubrik  1933:326.

'Senasie lydelse 1973:1071 som inider i krafi den dag regeringen förordnar.


 


Prop. 1976/77:5


225


 


Nuvarande lydelse

i handom; njute han ur den egen­dom, som sålunda häftar, betalning, ändå atl han ej, efter kallelse å okän­da borgenärer, sin fordran angiver. öm rätt till kvittning för genfordran vare ock lag som i 7 § sägs ändå att den fordran ej blivh efter sådan kal­lelse angiven.


Föreslagen lydelse

i handom; njute han ur den egen­dom, som sålunda häftar, betalning, ändå alt han ej, efter kallelse å okän­da borgenärer, sin fordran angiver. Har gäldenär genfordran hos borge­när, har han rätt alt kvitta sin skuld däremot, även om genfordringen ej blivh efter sådan kallelse angiven. Var tiden Ull genfordringens bevakning ute, när den kom i hans hand eller när han kom i skuld till borgenären, äger kvltl-nlngsrätt ej rum.


16 §


Utsöker ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfär­dad blivit; have gäldenär, sedan in­ställelsedagen ./orft/ä/-, den rän, som i 6§ stadgas.


Utsöker ej borgenär sin fordran då kallelse å okända borgenärer utfär­dats, har gäldenär, sedan inställelse­dagen är förbi, rätt an påkalla ford­ringsrättens prövning genom sakens in­stämmande till domstol.


Denna lag träder i kraft den I januari 1976.

3 Förslag till

Lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa

omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom förordnas att 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra alt gälla vid utgången av juni 1976.

4 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för fraitiställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom förordnas att lagen (1946:843) om lid för framställande av anspråk mot löftesman enligl 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående

"Senaste lydelse 1933:326.

15


 


Prop. 1976/77:5                                        226

vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1976.


 


Prop. 1976/77:5                                                      227

Bilaga 2 De remitterade förslagen

1 Förslag till Preskriptionslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1        § Denna lag gäller i fråga om preskriplion av fordran, i den mån ej annat
följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Lagen gällerej fordran på medel som innestår hos bank eller på postgirokon-lo.

Preskripiionsltd

2        § Fordran preskriberas tre år efter den dag fordringen tidigast kan göras
gällande.

Preskriptionstiden ärdock tio år för

1. fordran som grundar sig på löpande skuldebrev,

2. fordran som grandar sig på annat skriftligt fordringsbevis, såvida icke
fordringen avser köp enligt konsumenlköplagen (I973:877)eller tjänst som har
tillhandahållits konsument under förhållanden motsvarande dem som anges i
I § konsumenlköplagen.

1 fråga om preskriptionsavbrott och om ny preskriptionstid efter sådant av­brott finns bestämmelser i 6-8 §§.

3§ Saknarborgenären kännedom om sin fordran,om vem som ärgäldenärel-lerom gäldenärens hemvist och uppehållsort, preskriberas fordringen tidigast ett årefterden dag borgenären fick eller borde ha fött kännedom därom.

Ärborgenären på grund av annan omständighet varöverhan ej råder förhind­rad vidtaga preskriptionsavbrytande åtgärd, inträder preskription tidigast ett årefterden dag hindret upphörde.

Preskriptionstiden för ej föriängas enligt denna paragraf med mer än sam­manlagt tio år.

4 § Fordran påskadestånd i anledning av brott preskriberasej före utgången av den lid som anges i 35 kap. I S brottsbalken, om icke frågan om apsvar för brot­tet har avgjorts dessförinnan. Har sä skett, inträder preskription ett är efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades, om icke preskriptionstiden går ut se­nare enligt 2 eller 3 S-Hargäldenärenhäklatsellererhällit del av åtal för brott före utgången av den


 


Prop. 1976/77:5                                               228

i 35 kap. 1 i; brottsbalken angivna tiden men har ansvarsfrågan icke avgjons dessförinnan, preskriberas fordran på skadestånd i anledning a v broiietli(lig;is: ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades.

5§ Utan hinderav2 iJS preskriberas fordran påskadestånd senasi treitioär efterdel alt den skadegörande handlingen företogs. Vid skada på grund av un­ derlåtenhet räknas tiden från den dag åtgärd senast borde ha viduigiis

Preskripiionsavbrotl

6§ Preskription avbrytes genom att

1. gäldenären utfäster betalning, eriägger ränta eller amortering eller på an­
nat sätt erkänner fordringen gentemot borgenären,

2. borgenären v-äckertalan mot gäldenären, ansökerom lag.sökningellerbe-
talningsföreläggande, påkallar tillämpningav skiljeavtal eller söker verkstäl lik­
het för förd ringen,

3.'borgenären åberopar fordringen till kvittning vid domstol, i skiljcförla-rande eller hos exekutiv myndighet eller

4. borgenären under åberopande av fordringen ansöker att gäldenären skall försättas i konkurs eller bevakar fordringen i gäldenärens konkurs.

Verkan av preskriptionsavbrott

7  § Avbrytes preskriplion genom gäldenärens erkännande, löper ny pre­skriptionslid enligl 2 S från dagen för erkännandet.

8  § Har borgenären avbrutit preskriplion, löper ny preskriptionstid i den mån fordringen fastställes genom dom eller liknande a vgörandeellerborgenären får belalningsrätt för fordringen i gäldenärens konkurs. Den nya preskriptionsti­den är tio år från den dag målet eller konkursen avslutas eller från den senare dag då fordringen tidigast kan göras gällande.

Första stycket äger molsvarande lillämpning, om åtgärd för verkställighet vidtages ulan all borgenären får full betalning för sin fordran.

Skall ny preskriptionslid ej löpa enligt försiaellerandra stycket, beräknas pre­skriptionstiden som om avbrott ej hade skett. Preskription inträder dock tidi­gast ett årefter den dag målet eller konkursen avslutades.

Innebörden av preskription

9        § Preskriplion innebär alt borgenären föriorar rätten atl kräva ut sin ford­
ran.

Preskriplion av huvudfordran omfattar även fordran på ränta och annan till-läggsförpliklelsesamt fordran på grund av borgen.

10      § Har flera gäldenärerålagitsigeller förpliktats att svara solidariskt för sam­
ma skuld och inträder preskription i förhållande till någon av dem. för hans an­
del ej utkrävas hos de övriga.


 


Prop. 1976/77:5                                                     229

11  § Utan hinder av preskription får fordran användas till kvittning, om den icke var preskriberad vare sig när borgenären förvärvade den eller när han kom i skuld lill gäldenären.

12  § Preskription inskränker icke borgenärens rätt att uttaga sin fordran ur egendom i vilken han har panträtt eller retentionsrätt lill säkerhet för fordring­en.

Särskilda bestämmelser

13  § .Avtal alt fordran ej skall preskriberas eller alt preskription skall kunna avbrytas på annat sätt iin .som föreskrives i denna lag är ogiltigt.

14  § .Avtal om föriängning av preskriptionstid ärgiltigt endast om det har in­gålts efter fordringens tillkomst. Föriängning får ske med högst tre år i sänder från dagen föravtalet och sammanlagt med högst tio år från den dag preskrip­tionstiden annars skulle ha löpi ut.

Begränsningarna i första stycket gäl ler ej fordran enligt obligation eller annat skuldebrev .som avses i 4 i; första stycket lagen (1936:81 )om skuldebrev.

15      § Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses i 6 ij 2-4. medför åtgärden
preskriptionsavbrott, om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och
omständigheterna i övrigt föreligger skälig anledning alt åtgärden vidtages i
den främmande staten. Ifall som nu avses äger 8 § motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den Ijuli 1977.

Lagen tillämpas även på fordran som hartillkommil före ikraftträdandet och som icke har preskriberats dessförinnan enligl äldre bestämmelser. Har pre­skriptionsavbrytande åtgärd vidtagits enligt äldre bestämmelser, skull verkan av åtgärden bestå även efter ikraftträdandet. Preskriptionstiden skall dock be­stämmas enligt den nya lagen.

Fordran som avses i andra stycket preskriberas ej före den Ijuli 1980, om icke preskription skulle ha inträtt dessförinnan även enligt äldre bestämmelser.

I fråga om sådan fordran pä skatt eller allmän avgift varom särskilda besiäm­melserom preskriplion icke harmeddelals skall förordningen(1862:10s. Dom lioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer äga fort.satt tillämp­ning i sin lydelse vid utgången av juni 1977.


 


Prop. 1976/77:5


230


2 Förslag till

Lagom ändring i förordningen(1862:10s. Dom tioårig preskription

och om kallel.se å okända borgenärer

Härigenom föreskrives i fråga om förordningen (1862:10 s. 1) om tioårig

preskriplion och om kallelse å okända borgenärer' delsMt 1-8,16. 19och 20 § skall upphöra att gälla, dels all i  18 § ordet "förordning" skall bytas ut mot "lag", i/c/satt rubriken lill förordningen samt 14 och 17 vj skall ha nedan angi\na

Ivdelse.

Lag om kallelse på okända borgenärer


Nuvarande Ivdelse

14

Är borgenärs fordran inlecknad i luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egen­dom, som sålunda häftar, betalning, ändå atl han ej, efter kallelse å okän­da borgenärer, sin fordran angiver. Om rätt lill kvittning för gen fordran vare ock lag som 1 7 \f sägs ändå all den fordran ej blivit efter sådan kal­lelse angiven.


Föreslagen lydelse

Är borgenärs fordran inlecknad i luftfartyg, eller har han lös egendom såsom pant eller eljest under panträtt i handom; njute han ur den egen­dom, som sålunda häftar, betalning, ändå atl han ej, efter kallelse å okän­da borgenärer, sin fordran angiver. Utan hinder av anfordran ej blivit efter sådan kallelse bevakad äger boigenär. som är 1 skuld lill gäldenären. använda sin fordran lill kvittning mot skulden, om liden för fordringens bevakning icke var ute vare sig när horgenärcit fönviyade fördringen eller när han kom 1 skuld lill gäldenären.


' Senasiclydcl.seav

1 ;; 1915:60

3 1973:1071 (jfr 1975:909)

5 ij 1936:96

16 sM933:326

20 sM 933:326.

' Senasie lydelse av förordningens rubrik 1933:326. ' Senasie lydelse 1973:1071 (jfr 1975:909).


 


Prop. 1976/77:5


231


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


Mi;'


Varder egendom lill konkurs av­trädd före inslällelsedag. som i kallcl-.se å okända borgenärer utsatt är, och har borgenär, före nämnda dag. lill konkursdomaren givit bevaknings-inlaga i konkursen in, på säu i kon­kurslagen sladgas; vare ej plikiig alt sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallel.se anmäla. Samma lag vare, där Ibrc den i kallelsen ulsal-la inställel.sedag offentlig ackordsför-hundling inletts och borgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i lagen om ackordsförhandling utan konkurs är stadgat.


Varder egendom till konkurs av­trädd före inställel.sedag, som i kallel­se å okända borgenärer utsatt iir, och har borgenär, ibre nämnda dag, till konkur.sdomaren givii bevaknings­inlaga i konkursen in. pä säu i kon­kurslagen stadgas; vare ej pliktig atl sin sålunda bevakade fordran jämväl efter sådan kallel.se anmäla. Samma lag vare. där före den i kallelsen utsat­ta inställelsedag /ö>/;i7nf///>; om off­entligt ackordinlettsochborgenär före nämnda dag anmält sin fordran, på sätt i ackordslagen (t970:847)är stad­gat.


Denna lag träder i kraft den Ijuli 1977.

3 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivesatt 13 kap. 10 i; föräldrabalken' skall ha nedan angiv­na lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 13 kap. 10 §


 


Vill den omyndige, sedan han blivit myndig, eller ny förmyndare göra an­språk på ersättning efter vad 19  siad-.gas. skall han. såframt de handlingar, varom 1 16 kap. 12 s' förmäles, över­lämnats lill honom efter vad där sägs, inom ell år därefter väcka lalan om anspråket, eller vare sin talan förlustig. Vad sålunda stadgats skall ej äga tlll-lämpning, om den avgående förmyn-

-• Senasie lydelse 1933:326. I Baiken onitrvckl 1974:1038.


Omyndigs fordran på förmyndaren preskriberas lidigasl tre år efter den dag förmyndarens befattning upphör­de.


 


Prop. 1976/77:5                                               232

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

dåren gjon sig skyldig Ull hroiistigi för­farande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977

Lagen tillämpas även på fordran som har ti 11 kom mit före i k raftirätlandct och som icke har preskriberats dessförinnan.

4 Förslag till

Lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa om­ständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives all 4§ förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra atl gälla vid utgången av juni 1977.

5 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 an­gående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål

Härigenom föreskrives all lagen (1946:843) om lid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penning­ars nedsättande i allmänt förvar

Härigenom föreskrives alt 1 och 7 !;§ lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar skall ha nedan angivna ly­delse.


 


Prop. 1976/77:5                                                     233

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Vägrar borgenär au mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som skall eriäggas i penningar, eller är på grund av borgenärs bortovaro eller sjukdom eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären hindrad alt verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra be­talningen genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos över­exekulor.

Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenär, så ock där ovisshet råder om vem av två eller fiera som är rätt borgenär samt gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, lill vilken av dem betalningen skall eriäggas.

Nedsättning av belopp som innestår på räkning hos bank eller på postgi­rokonto får ske även i annat fall än som anges i första och andra styckena, när tio år har förfiutit från det insätt­ning eller uttag senast gjordes.

1                                               s

Är, då tjugu är förflutit från det Är, då lio är förflutit från del ned-

nedsältning skett, det nedsatta be- sättning skett, del nedsatta beloppet

loppet fortfarande innestående och fortfarande innestående och finnes ej

finnes ej anledning till antagande, att anledning till antagande, att fråga

fråga om rätt till beloppet är bero- om rätt till beloppet är beroende på

ende på prövning, må beloppet, ändå prövning, må beloppet, ändå alt gäl-

atl gäldenären icke gjort förbehåll denäi-en icke gjort förbehåll som i 4 §

som i 4 § sägs, av honom lyftas, där sägs, av honom lyftas, där han därtill

han därtill anmäler sig inom nan och anmäler sig inom tre år. Göres ej så-

år. Göres ej sådan anmälan, lillfaller dan anmälan, lilllaller beloppci sia-

bcloppel kronan.                                                   ten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. 1 fråga om nedsättning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre beslämmelser.


 


Prop. 1976/77:5


234


7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel

som innestå hos offentlig myndighet

Härigenom föreskrives i frågaomlagen(1942:263)om preskription av räu lill medel som innestå hos offentlig myndighet dels att 1 S skall ha nedan angivna lydelse, dch all i 2 S ordel "kronan" skall bylas ul mot ""staten".


Nuvarande Ivdelse

Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i all­mänt förvar, enligt lag eller författ­ning inbetalts till offentlig myndig­het för atl utgivas till den som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tjugu är förfiutit från inbetalning­en, fortfarande innestående, utan att rätten att utbekomma dem är bero­ende av framtida händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om anledning ej finnes lill antagande att fråga om rätt lill medlen är beroende på pröv­ning och han anmäler sig inom nan och år. Vad nu sagts om den som inbetalt medel lill offentlig myndig­het skall, där medel ultagils genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt ram.

Den, som vill lyfta nedsatt fullföljds-avgifi, vare pliktig att anmäla sig inom tjuguetl år från del nedsättningen skett.


Föreslagen lydelse

Hava medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i all­mänt förvar, enligt lag eller författ­ning inbetalts lill offentlig myndig­het för att utgivas till den som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tio är förflutit frän inbetalningen, fortfarande innestående, utan all rät­ten att utbekomma dem är beroende av framtida händelse, äge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, om anledning ej fin­nes till antagande att fråga om rätt lill medlen är beroende på prövning och han anmäler sig inom tre är. Vad nu sagts om den som inbetalt medel lill offentlig myndighet skall, där medel ultagils genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken för­rättningen ägt ram.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om nedsättning som har skett före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.


 


Prop. 1976/77:5


235


8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmel­ser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivesatt 11 J; lagen (1902:71 s. 1), innefattande vi.ssa be­stämmelserom elektriska anläggningar', skall upphöra atl gälla vid utgången avjuni 1977.

9 Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrives all 2 kap. 24 i;, 7 kap. 57 i; och 8 kap. .35 ;; vaiicnhigen (1918:523) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2 kap.

24 5


Där genom byggnad, vilken verk­ställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomsto­len förutsetts, må utan hinder av be­stämmelsen i 22 v; den, som lider skadan eller intrånget, framställa an­språk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dink skall sådant anspråk för alt kunna upplagas till prövning an­mälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från ut­gången av den för byggnadens full­bordande i beslutet eller ock seder­mera i anledning av sökt anstånd be­stämda tiden.


Där genom byggnad, vilken verk­ställts i enlighet med beslut, som i 22 § sägs, eller genom hushållningen med vattnet i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skadaellerintrång,som vid beslutets meddelande icke av vattendomsto­len förulselts, må utan hinder av be­stämmelsen i 22 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa an­språk å ersättning enligt reglerna i 9 kap. / stället för bestämmelserna i preskriptionslagen (1976:000) gäller därvid all sådant anspråk för att kun­na upplagas till prövning skall an­mälas hos vattendomstolen inom fem årellerden längre lid. högst tolv år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från ut­gången av den för byggnadens full­bordande i beslutet eller ock seder­mera i anledning av sökt anstånd be­stämda tiden.


1 .Senasie lydelse av 11 ;:; 195X42')


 


Prop. 1976/77:5


236


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar i byggnadens anordnande, som utan atl förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i stiirsta möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

7 kap.

57 §1


Där genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 § sägs. av förelag, som i detta kap. av­ses, vållas skada eller intrång, som vid utlåtandets eller beslutels med­delande icke av synemännen eller av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda i; den. som lider skadan eller in­trånget, framställa anspråk å ersätt­ning enligt reglema i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upplagas till prövning anmälas hos vallendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den för förelagets fullbordande i ut­låtandet eller beslutet eller ock se­dermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

Där genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 >i sägs, av företag, som i detta kap. av­ses, vållas skada eller intrång, .som vid utlåtandets eller beslutels med­delande icke av synemännen eller av vattendomstolen föratsetts, må utan hinder av bestämmelserna i nämnda § den, som lider skadan el­ler intrånget, framställa anspråk å er­sättning enligl reglerna i 9 kap. I stäl­let.for bestämmelserna i preskriptions­lagen (1976:000) gäller däivid an så­dant anspråk för atl kunna upptagas till prövning skall anmälas hos vat­tendomstolen inom fem år eller den längre lid, högst tolv år, som i ut­låtandet eller beslutet må hava fö­reskrivits, räknat från utgången av den för företagets fullbordande i ut­låtandet eller beslutet eller ock se­dermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företagel gjorda anläggningar och vidtagande på deltagarnas i företaget bekostnad av sådana åtgärder, som utan alt förnärma iredje mans rätt eller

' Senaste lydelse 1920:459.


 


Prop. 1976/77:5


237


 


Niivaranile Ivdelse


Föreslagen Ivdelse


för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

8 kap.

35 §2


Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av be­slul eller utlåtande enligl 34 S och skadan eller intrånget icke förutsetts när beslutet eller utlåtandet medde­lades, kan den skadelidande yrka er­sättning enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 .Föratt ansprå­ket sAo/Zkunnaupptagastill prövning skall det anmälas hos vattendomsto­len inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet eller utlåtandet. Tiden räk­nas från utgången av den tid för före­lagets slutförande som bestämts i be­slutet eller utlåtandet eller som fast­ställts senare med anledning av begä­ran om anstånd.

Om skada eller intrång orsakas av förelag som ul föres med siöd av be­slut eller utlåtande enligt 34 >; och skadan eller intrånget icke förutsetts när beslutet eller utlåtandet medde­lades, kan den skadelidande yrka er­sättning enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 ;?. Iställei för be­stämmelserna    1    preskripiionslagen (1976:000)gäller dänid att anspråket för atl kunna upptagas lill prövning skall anmälas hos vattendomstolen inom fem årellerden längre tid, högst tolv år, som kan ha föreskrivits i be­slutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den tid för företagets slutförande som beslämts i beslutet eller utlåtandet eller som fastsiiillts senare med anledning av begäran om anstånd. Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den ska­delidande föra lalan om all på förelagets bekostnad sådana ålgärderskola vidta­gas som äro ägnade alt förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framliden utan atl förnärma iredje mans rätt eller medföra väsent­lig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom lid som gäller föranmälan av anspråk enligl första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

-Sena.slelydel.se 1969..W.


 


.Prop. 1976/77:5                                                      238

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot il­lojal konkurrens

Härigenom föreskrives alt 13 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrives att 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av sam­fälligheter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

62 §

Samfällighetsförening för ej upp- Samfällighetsförening för ej upp­lösas förtän alla dess skulder betalats lösas förrän alla dess skulder betalats eller de medel som fordras för be- eller de medel som fordras för be­talningen nedsatts hos länsstyrelsen, talningen nedsatts hos länsstyrelsen. 1 samband med upplösningen för I samband med upplösningen får kallelse sökas på föreningens okända kallelse sökas på föreningens okända borgenärer. De i förordningen borgenärer. Bestämmelserna i lagen (1862:10 s. 1) om tioårig preskription (1862:10 s. 1) om kallelse på okända och om kallelse å okända borgenärer borgenärer äger därvid motsvarande meddelade bestämmelserna om sådan lillämpning. kallelse äger därvid molsvarande lill-lämpning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna, skall överskottet skiftas mellan medlemmarna enligt grandersom föreningsstäm­man beslutat. Vad som nu sagts gäller ej, om annat föreskrives i stadgarna.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977.


 


Prop. 1976/77:5                                                      239

Utdrag
LAGRÅDET
                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1976-06-21

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson,justitierådet Man-nerfelt, justitierådet Welamson.

Enligt lagrådet lillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssam­manträde den 22 april 1976 har regeringen på hemställan av statsrådet Lid­bom beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1.    preskriptionslag,

2.    lag om ändring i förordningen (1862:10 s. I) om tioårig preskriplion och om kallelse å okända borgenärer,

3.    lag om ändring i föräldrabalken,

4.    lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa om­ständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5.    lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av anspråk mot löftesman enligt 4 § förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6.    lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar,

7.    lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet,

8.    lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa beslämmelser om elektriska anläggningar,

9.    lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

10- lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mol illojal konkurtens,

11. lagom ändring i lagen (1973:1150)om förvaltning av samfälligheter.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits' av hovrättsassessorn Jan Forsström.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till preskriptionslag

3 §

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall, därest borgenären sak­nar kännedom om sin fordran, om vem som är gäldenär eller om gäldenärens


 


Prop. 1976/77:5                                                      240

hemvist och uppehållsort, fordringen preskriberas tidigast ett år efter den dag borgenären fick eller borde ha fåll kännedom därom. Om borgenären på grund av annan omständighet, varöver han ej råder, är förhindrad att vidtaga preskriptionsavbrytande åtgärd, skall enligt paragrafens andra stycke preskriplion inträda tidigast ett år efter den dag hindret upphörde. Para­grafens tredje stycke innehåller den begränsningen, alt preskriptionstiden ej får föriängas enligt paragrafen med mer än sammanlagt lio år.

Lagrådet vill först fästa uppmärksamheten på alt en borgenär, som saknar kännedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort, alllid kan avbryta preskription genom att väcka talan vid vilken som helst svensk domstol. Såsom lagrådet närmare utvecklar vid 8 § måste det emellertid anses önsk­värt, att en lalan som är förutbestämd att bli avvisad icke väckes vid svensk domstol enbart för att preskriptionsavbrott skall åstadkommas. Möjligheten att avbryta preskription genom en sådan talan synes därför böra lämnas ur räkningen vid bedömning av spörsmål om föriängning av preskriptions­tiden enligt förevarande paragraf

Belräffande utformningen av paragrafens första stycke bör observeras, atl konditionalsaisen ger visst utrymme för missförstånd såvitt gäller be­tydelsen av samordningen av hemvist och uppehållsort. Avsikten är enligt motiven att rättsföljden skall inträda först när borgenären icke har kännedom om vare sig hemvist eller uppehållsort. Uttryckssättet alt han saknar kän­nedom om hemvist och uppehållsort kan emellertid uppfattas så, att be­stämmelsen är tillämplig redan då han saknar kännedom om endera. Det kan här lämnas öppet vilken läsart som må vara den språkligt riktigare. (Jfr SvJT 1960 s. 132 fl", och s. 310 ff) 1 klarhetens intresse synes man emellertid böra i möjligaste mån undvika konstruktioner av denna typ.

Från saklig synpunkt må först framhållas, all den preskriptionstid som skall löpa från vunnen kännedom om förhållande, som avses i första stycket, i vissa fall kan innebära en onödig föriängning av den ordinära fristen. Om borgenären tre månader före preskriptionstidens utgång får kännedom om all gäldenären har hemvist och uppehållsort i Sverige - i vilket fall preskriptionstiden skall föriängas med nio månader - kan förhållandena myckel väl vara sådana, atl återstoden av den ordinära preskriptionstiden är mer än tillräcklig för alt åstadkomma preskriptionsavbrott.

Det är å andra sidan icke uteslutet, att den möjlighet till föriängning som paragrafen erbjuder kan i enstaka fall visa sig otillräcklig. Delta må belysas av följande exempel. Under hela preskriptionstiden vet borgenären, all behörigt forum för prövning av talan om fordringen saknas i Sverige men också att gäldenären har hemvist och uppehåller sig på viss ort i en främmande stat. Det är emellertid också känt för borgenären, all gäldenären icke har några tillgångar i hemvistsiaten och all en där meddelad dom icke erkännes i någon annan stat. Kort före preskriptionstidens utgång får borgenären vela, alt gäldenären har tillgångar i en tredje stat. Borgenären


 


Prop.  1976/77:5                                                    241

måste nu först tu reda på om sistnämnda stats lagstiftning är sådan, att en talan om fordringen kommer atl upplagas lill prövning där. För den händelse resuliatet blir positivt, har han atl förbereda och genomföra åtgärder för talans väckande. Allt delta kan ta mer lid än som återstår av preskrip­tionstiden. Föriängning enligt första stycket kommer emellertid icke i fråga. Det synes osäkert, huruvida paragrafens andra stycke överhuvud är till-lämpligt, eftersom någol hinder i egentlig mening mot talans väckande i hemviststaten inte förelegat. Om bestämmelsen i andra stycket likväl an.ses tillämplig, uppkommer spörsmål, huruvida hindret skall anses ha upphön när borgenären fick kännedom om gäldenärens egendomsinnehav i den Iredje staten eller vid en tidigare lidpunkt då han borde ha fått kännedom därom eller möjligen först vid den senare tidpunkt då borgenären i be­traktande av samtliga omständigheter får anses ha haft rimlig tid alt förbereda och genomföra preskriptionsavbrytande åtgärd i den tredje staten.

Enligl lagrådets mening kan man uppnå en reglering, som är sakligt till­fredsställande och samtidigt eliminerar tillämpningsproblem av det berörda slaget genom att såsom rekvisit för föriängning av preskriptionstid enligt förevarande paragraf uppställa, au borgenären haft giltig ursäkt för att icke före den normala preskriptionstidens utgång företaga preskriptionsavbry­tande åtgärd. Med delta rekvisit för förlängning kan det i och för sig ligga närmast till hands atl bestämma utgångspunkten för förlängningen till den tidpunkt, då den giltiga ursäkten kan anses ej längre föreligga, eller med andra ord lill den tidpunkt då borgenären haft erforderiig tid för all verkställa preskriptionsavbrolt. En sådan bestämning av utgångspunkten och därmed även slutpunkten för fristförlängningen synes emellertid kunna ge upphov till besvärande tillämpningsproblem. Det måste nämligen antagas att frågan, om giltig ursäkt föreligger vid preskriptionstidens utgång, ofta kan tämligen lätt besvaras jakande, medan del nästan alltid torde vara vanskligt alt exakt bestämma den dag då ursäkten skall anses ha upphört. Det är därför enligt lagrådets mening att föredraga, atl föriängningen räknas från utgången av den ursprungliga preskriptionstiden. En sådan fristberäkning får visserligen konsekvensen, att den tid borgenären får till sitt förfogande efter den giltiga ursäktens upphörande blir olika lång allt efter som ursäkten sträcker sig längre eller kortare tid utöver den ursprungliga preskriptionstidens utgång. Delta förhållande synes emellertid icke vara av större vikt. Det förutsattes ju alltid vara sörjt för atl borgenären får lillräcklig tid till sitt förfogande; föreligger giltig ursäkt också vid utgången av föriängningsfrisien inträder en ytterligare förlängning.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, all 3 § för följande lydelse: "Har borgenären underlåtit atl i tid avbryta preskription och har han giltig ursäkt härför, föriänges preskriptionstiden. Förlängning sker med eu år i sänder, dock högst med lio år.""

16


 


Prop. 1976/77:5                                                      242

4 S

1 det remitterade förslagets 4 t; har preskriptionstiden för fordringar på ska­destånd i anledning av brott anknutits till de tider som enligt 35 kap. 1 i; brotts­balken gäller beträffande åtalspreskription. Avbryts åtalspreskriplion, gäller vissa lilläggsfrister enligt paragrafens första stycke andra meningen och enligt dess andra stycke.

Anknytningen till tiderna för åtalspreskription föranleder inte någon in­vändning. Emellertid är att beakta au 35 kap. 1 5; brottsbalken, vartill fö­revarande paragraf hänvisar, ej är uttömmande. Föriängning av där stadgade lider för åtalspreskriplion kan nämligen ifrågakomma, när från svensk sida framställning görs om lagföring i annai land. Förlängningen blir i sådant fall sex månader enligt vad som framgår av 5 >; lagen (1976:19) om in­ternationellt samarbete rörande lagföring för brott.

Med hänsyn till det anförda bör preskriptionslagens hänvisning i nu ifrå­gavarande del ej begränsas till de tider, som anges i 35 kap. 1 >; brottsbalken, ulan bör i stället allmänt avse de tider som gäller för åtalspreskriplion. En sådan allmännare hänvisning bör ej anses innebära ett ändrat ställnings­tagande i avseende på del remitterade förslagels innebörd, att det är de enligt svensk rätt gällande tiderna för åtalspreskription som är relevanta i sammanhanget.

I enlighet med vad som nu har anförts föreslår lagrådet, alt i 4 § första och andra styckena orden "den lid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken" respektive "den i 35 kap. 1 i; brottsbalken angivna tiden" utbyts mot ut­trycket "tiden för åtalspreskriplion"".

Medan enligt gällande lag preskriptionstid löper från tidpunkten för upp­komsten av en fordran, skall enligl 2 !j i det remitterade förslaget tiden räknas från den tidpunkt då fordringen tidigast kan göras gällande. Be­träffande fordringar med långt framskjuten bestämd förfallotid och suspen­sivt villkorade fordringar innebär förslagets ståndpunkt härvidlag å ena sidan att man förebygger det från borgenärens synpunkt otillfredsställande re­sultatet, alt en fordran kan preskriberas innan den kunnat göras gällande, men å andra sidan alt tiden mellan uppkomsten av en fordran och den tidpunkt dä den preskriberas kan bli mycket lång. Sistnämnda förhållande aktualiserar frågan, i vad mån det får anses påkallat alt vid sidan av den normala preskriptionstiden ha en yttersta preskriptionstid, räknad från ford­ringens uppkomst. (Med yttersta preskriptionstid avses den tid efter vilken preskriplion senast inträder, om inte preskriptionsavbrolt sker dessförinnan.) Frågan har i del remiiierade förslaget besvarats jakande endasl i så måtto, au för skadeståndsfordringar i förevarande 5 i föreskrivits en sådan pre­skriptionstid av ireiiio år.


 


Prop. 1976/77:5                                                      243

Vad först gäller förslagets bedömning, att en yttersta preskriptionstid från fordringens uppkomst icke kan anses påkallad för andra fordringar än ska­deslåndsfordringar, kan bedömningen närmast förmodas bero på alt en sådan preskriptionstid - av den längd som föreslås beträffande skadeslåndsford­ringar eller som eljest kunde länkas ifrågakomma - antagits icke kunna få någon beaktansvärd praktisk betydelse i dessa fall. Detta är emellertid enligt lagrådets mening i och för sig inte något skäl mot att utvidga be­stämmelsen om en yttersta preskriptionslid, såvida inte utvidgningen er­bjuder lagtekniska svårigheter.

Lagrådet vill emellertid framför allt ifrågasätta, all den diskuterade ut­vidgningen verkligen skulle sakna större praktisk betydelse. Man måste hålla för ögonen, att preskripiionsinstitutel icke enbart eller ens i första hand kan anses ta sikte på atl utsläcka fordringar som faktiskt varit gällande. Preskriptionsreglernas avsedda funktion är fastmera enligl förslaget lika väl som enligt gällande rätt främst att bereda trygghet mol påståenden om ford­ringsanspråk, som i själva verket är ogrundade men mot vilka gäldenären skulle få svårt att värja sig därför atl relevanta förhållanden ligger alltför långt tillbaka i tiden. Visserligen har man härvid närmast anledning att länka på fordringar som blivit betalda, eftersom gäldenären har bevisbördan för betalning men inte rimligen skall behöva bevara kvitton hur länge som helst. Denna synpunkt gör sig ju inte gällande belräffande en fordran, som påslås ha tillkommit för lång tid sedan men först nyligen ha blivit ovillkoriig eller förfallit till betalning. Det förhållandel, atl borgenären är bevisskyldig för alt en fordran överhuvud uppkommit, borde - kan man lycka - för sådana fall innebära ett tillräckligt skydd. Emellertid är enligt lagrådets me­ning så icke förhållandel. Man kan i själva verket tänka sig påståenden rörande ett närmast oöverblickbart antal varierande situationer, i vilka en person skulle kunna fä framgång med ett ogrundat påstående om en fordan just därför att hans påstående hänför sig till förhållanden så långt tillbaka i tiden att motparten icke längre har tillgång till erforderiig bevisning, som tidigare skulle ha stått honom till buds.

Del sagda må illustreras av följande exempel. En person har av sina för­äldrar fått ell räntefritt studielån, att återbetalas sedan båda föräldrarna av­lidit. Avtalet har skett muntligen i närvaro av låntagarens syskon och ytter­ligare en person. En kort tid efteråt förändras avtalet - likaledes muntligen och i närvaro av samma personer - så all mottagaren skall få behålla beloppet som gåva vilken ej skall avräknas på hans arvslott. Sedan mer än trettio år förflutit och båda föräldrarna avlidit, liksom del enda ojäviga vittnet lill transaktionerna, konfronteras så mollagaren med ett påstående från öv­riga dödsbodelägare att han nu är skyldig betala tillbaka sitt studielån. Om han är tillräckligt fördomsfri, bestrider han kanske alt han någonsin fött mottaga några pengar, och då segrar möjligen den materiella rättvisan i brist pä tillräcklig bevisning om någon förslräckning. Om han i stället säger


 


Prop. 1976/77:5                                                      244

sanningen och vidgår försträckningen men påstår atl den förändrats till en gåva, riskerar han att föriora målet därför att han nu inte längre kan åstad­komma den bevisning som behövs för atl styrka påståendet om ändring och som han kunde ha lyckats åvägabringa om den påstådda fordringen aktualiserats inom rimlig lid.

Det anförda exemplet illustrerar en typ av situationer, där avsaknad av en yttersta preskriptionstid kan gbra gäldenärens ställning prekär med av­seende på förhållanden, för vilka han är bevisskyldig. Inte heller beträffande omständigheter, för vilka borgenären har bevisbördan, synes del emellertid från gäldenärens synpunkt helt utan betänklighet att hur gamla förhållanden som helst kan aktualiseras. Det är förvisso länkbart, alt någon kan ha fram­gång med bevisning, som i själva verket är helt fabricerad, just därför att motparten ej längre kan neutralisera den med en rekonstruktion av vad som hänt eller inte hänt för så länge sedan.

Tilläggas kan, att preskriptionsreglerna antagits syfta till atl den som påstås vara gäldenär överhuvud icke skall behöva inlåta sig på en diskussion om förhållanden som är alltför ålderstigna. Vidare må understrykas, att pre-skriptionsinstituiets trygghetsfunktion icke lorde böra värderas i relation till det antal påståenden om gamla fordringar som man eljest kunde vänta sig. Regler om en yttersta preskriptionstid måste anses fylla en beaktansvärd funktion genom att bereda ett visst mått av trygghet för alla människor mot ogrundade påståenden, alltså också för alla dem som inle skulle bli utsatta för något sådant påstående ens om preskripiionsinstitutel avskaffades.

Så.som redan antytts medför å andra sidan en yttersta preskriptionslid den från borgenärens synpunkt otillfredsställande konsekvensen, att en ford­ran kan vara preskriberad redan vid den tidpunkt då den tidigast kunnat göras gällande. Det synes emellertid ofrånkomligt, alt man måste göra en avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen så, att en borgenär i viss utsträckning blir skyldig att vidtaga preskriptionsavbrytande åtgärd redan innan han kan utkräva sin fordran. Ell krav på att borgenären inom rimlig tid vidtar ålgärd för alt få fram ett erkännande av gäldenären eller, om denne bestrider fordringen, få fordringens existens fastslagen synes för de flesta typer av fall inle heller i och för sig anmärkningsvärt betungande. Eu undanlag skulle väl - paradoxalt nog - närmast utgöras av jusl ska­deståndsfordringar, för vilka förslaget föreskriver en yttersta preskriptionstid irots att det kan inträffa att borgenären före utgången av denna lid inte har någon tanke på at.t han kan komma all få anledning utkräva skadestånd. Oaktat en yttersta preskriptionstid sålunda i någol fall kan leda till oförskylld rättsföriust för borgenären, bör emellertid enligl lagrådets mening en av­vägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen resultera i att en sådan preskriptionstid uppställes för i huvudsak alla typer av fordringar.

1 det förslag lill preskriptionslag som framlades i betänkandet Ford­ringspreskription m. m. (SOU 1957:11) upptogs en regel om en yttersta pre-


 


Prop. 1976/77:5                                                     245

skriplionstid av 20 år, räknat från fordringens tillkomst. Från regeln skulle dock vara undantagna fordran för vilken bestämd förfallodag blivit fastställd, fordran som förfaller vid någons död, fordran på pension, livränta, undan­tagsförmån, underhållsbidrag eller andra fullgörelser, som förfaller med be­stämda mellanrum och ej är avbetalning på huvudstol, samt fordran på grund av obligation eller annat skuldebrev varom förmäles i 4 S första stycket lagen om skuldebrev. Några molsvarande undantag från en regel om yttersta preskriptionstid i den nu föreslagna preskripiionslagen anser lagrådet inle vara påkallade. Den i preskriptionsförordningen föreskrivna 10-åriga pre­skriptionstiden har tillämpats väsentligen utan sådana undanlag, och såvitt är känt har några mera påtagliga ölägenheter inte föranletts härav. Om det införs en yttersta preskriptionstid som överstiger 10 år, synes då finnas desto mindre skäl alt föreskriva undantag därifrån. Beträffande fordringar enligt obligationerellerandra sådana masskuldebrev må i detta sammanhang också erinras om undantagsregeln i lagförslagels 14 ij andra stycket.

Enligt lagrådels mening är det emellertid, om en generell yttersta pre­skriptionstid föreskrivs, motiverat atl därifrån undantaga skadeståndsford­ringar i anledning av brott. Rimlig anledning all låta den brottslige komma i åtnjutande av den civila fordringspreskriptionen tidigare än som följer av de allmänna reglerna och av 4 § synes icke föreligga.

I fråga om längden av den yttersta preskriptionslid, som sålunda med nyss angivet undantag bör uppställas, finns självfallet avsevärt utrymme för delade meningar. Detta sammanhänger delvis med alt en generell be­stämmelse om sådan preskriptionstid kommer alt spänna över fordrings-anspråk av mycket varierande beskaffenhet och över vitt skilda rättsom­råden, på vilka avvägningen mellan borgenärs- och gäldenärsinlressena inle behöver utfalla på samma sätt. Enligt lagrådels mening är emellertid den för skadeståndsfordringar föreslagna tiden av trfettio år alldeles för lång både såsom en generell yttersta lid för sådana fordringar och såsom generell ytter­sta tid för andra fordringar. Utifrån de synpunkter, som antagils uppbära preskriptionsinstitutel. synes i själva verket varje mera betydande för­längning av den nuvarande tioårstiden från fordringens uppkomst ägnad atl väcka betänkligheter. Härtill är bland annat att märka, atl det är myckel svårt atl överblicka vilka konsekvenser en sådan föriängning av preskrip­tionstiden från fordringens uppkomst får i skilda hänseenden. Som exempel må nämnas frågan om olika gäldenärers möjlighet att genom försäkring täcka det utvidgadeansvarsområdetförskadeståndsfordringar.Föreliggerinie sådan möjlighet, kan preskriptionstidens föriängning få konsekvenser som knappast är acceptabla.

Mot bakgrunden av det anförda förordar lagrådet, atl den förlängning av nuvarande preskriptionstid från fordringens uppkomst, som i åtskilliga fall blir en nödvändig följd av det remitterade förslagets konstruktion, be­gränsas till fem år. eller med andra ord alt fordringen preskriberas senast


 


Prop. 1976/77:5                                                      246

15 år efter tillkomsten, om icke preskripiionsavbrotl skett dessförinnan. Såvitt särskilda förhållanden beträffande visst rättsområde kan anses påkalla en längre frist, måste en specialregel för detta rättsområde vara alt föredraga framför en ytterligare utsträckning av den generella fristen.

En grupp skadeslåndsfordringar som förtjänar särskild uppmärksamhet i delta sammanhang är fordringar, som grundar sig på personskador inom arbetslivet. Beträffande sådana fordringar finns anledning att erinra om den lag om arbetsskadeförsäkring som riksdagen nyligen har antagit. Denna lag ger i princip rätt till full ersättning för inkomstbortfall vid arbetsskada, varmed förslås skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. Genom livränta skall enligt lagen kunna ersättas årlig inkomstföriust upp till samma inkomsllak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp eller för närvarande 75.000 kronor. Ansökan om livränta skall enligl lagen göras inom sex år från den dag ersättningen avser. Frågor som gäller ersättning för lyte och men hos den skadade är avsedda atl regleras genom gällande avtal om trygghetsförsäkring. Sådana avtal lorde numera täcka praktiskt laget hela arbetsmarknaden. Mot den nu antydda bakgrunden kan lagrådet inte finna, all det föreligger någol praktiskt behov av alt göra en yttersta preskriptionstid för skadeståndsfordringar, som hänför sig till arbetslivet, längre än 15 år.

Frågan om avbrott av preskription enligt 5 § bör- på motsvarande sätt som skett beträffande preskriptionstid enligl 2 § -regleras i 6-8 §§, och en hänvis­ning härulinnan bör intagas i paragrafen. Till frågan om verkan av preskrip­tionsavbrolt återkom mer lagrådet vid 7 och 8 § §.

På grund av det anförda föreslår lagrådet, att 5 § för följande lydelse:

"Annan fordran än som avses i 4 § preskriberas utan hinder av 2 och 3 §§ se­nast femton år efter fordringens tillkomst.

Vid tillämpning av första stycket anses fordran på skadestånd ha tillkommit när den skadegörande handlingen företogs eller, vid skada lill följd av underiå­tenhet, när ålgärd senast borde ha vidtagits.

I fråga om avbrott av preskriplion enligl denna paragraf och om ny preskrip­tionstid eftersådant avbrott gäller bestämmelserna i 6-8 §§."

6 §

Det remitterade förslagel anger i förevarande paragraf de sätt på vilka preskriptionsavbrolt skall kunna åstadkommas. Föralom gäldenärens er­kännande av fordringen (punkt 1) godtages såsom preskriptionsavbrytande vissa förfaranden som kännetecknas av alt rättslig åtgärd vidtages från bor­genärens sida och att därigenom framgår all fordringen görs gällande (punk­terna 2-4). Lagrådet har intet atl erinra mol denna principiella uppläggning. Utformningen av paragrafens punkt 3 och punkt 4 synes dock böra bli


 


Prop.  1976/77:5                                                    247

föremål för vissa jämkningar, för atl sakligt tillfredsställande resultat och formell klarhet skall uppnås.

Enligt punkt 3 skall som preskriptionsavbrolt räknas, att borgenären åbe­ropar fordringen till kvittning vid domstol, i skiljeförfarande eller hos exe­kutiv myndighet. Man har emellertid dessutom atl beakta möjligheten, atl borgenären såsom svarandepart i rättsligt förfarande kan åberopa fordringen på annat sätt. Därvid åsyftas att borgenären hävdar fordringens existens i svaromål till bemötande av en av gäldenären väckt negaliv fastställelsetalan. Enligt lagrådels mening bör borgenärens hävdande av fordringens existens i sådant sammanhang anses preskriptionsavbrytande på samma sätt som när fordringen åberopas till kvittning. Visseriigen kan sägas att borgenären i den angivna situationen kan genstämma och därmed åstadkomma preskrip­tionsavbrott enligt punkt 2. Men något rättspolitiskt skäl kan svårligen åbe­ropas lill stöd för att rättsordningen bör kräva, all borgenären för att å-stadkomma preskriptionsavbrolt nödvändigtvis skulle behöva gå lill mot-angrepp med utnyttjande av genslämning och alltså inle skulle kunna nöja sig med att som svarande försvarsvis hävda fordringens existens. Förfares på sist angivet sätt, bör enligt lagrådets mening preskriptionsavbrolt anses ha skett. Ogillas därefter gäldenärens negativa fastställelsetalan, bör så anses som om fordringen med den verkan som följer av 8 § i det remitterade förslaget har fastställts genom dom. En dom, varigenom negaliv faststäl­lelsetalan ogillas, har åtminstone i viss utsträckning rätlskraftsverkningar svarande mol dem som tillkommer en dom varigenom positiv fastställel­setalan bifallits. Och belräffande fall, där den ogillande domen inle kan anses fastställa del omtvistade rättsförhållandet i dess helhet - särskilt kom­mer härvidlag spörsmål om fordringens belopp i betraktande - kan erinras om att icke heller en kviltningsinvändning alllid föranleder att den till kvitt­ning åberopade fordringen blir i dess helhet prövad. För den händelse sva­randen i första hand bestrider huvudfordringen och har framgång med sitt bestridande, blir motfordringen icke ens lill någon del föremål för domstolens bedömande; därvid äger 8 !; iredje stycket tillämpning på motfordringen. När man, såsom skett i det remitterade förslaget, godtar att åberopande av motford­ran till kvittning avbryter preskription även om icke motfordringen gjorts gäl­lande genom genstämning, synes man således sakna anledning att icke tillägga borgenärens bestridande av negativ fastställelsetalan preskriptionsavbrytande effekt.

I punkt 4 föreskrivs bl. a. att som preskriptionsavbrolt skall anses, att borgenären under åberopande av fordringen ansöker alt gäldenären skall försältas i konkurs. Formuleringen föranleder tvekan beträffande det fallet, atl konkursansökan görs under åberopande av annan fordran än den som sedermera är av intresse i preskriplionshänseende. I målet om försällande i konkurs åberopar borgenären i ell senare skede sistnämnda fordran lill stöd för sitt påslående, att gäldenären är på obestånd. Med det remitterade


 


Prop. 1976/77:5                                                      248

förslagets utformning är det oklart, om sådant senare åberopande omfattas av bestämmelsen i punkt 4. Att åtgärden sakligt sett bör anses preskrip­tionsavbrytande synes ställt utom tvivel.

Mol bakgrunden av det nu anförda föreslår lagrådet, att förevarande pa­ragraf såvitt angår punkterna 3 och 4 ges följande lydelse:

"Preskriplion avbrytes genom atl

3.    borgenären åberopar fordringen till kvittning eller såsom grund för annan invändning vid domstol, i skiljeförfarande eller hos exekutiv myn­dighet eller

4.    borgenären åberopar fordringen till stöd för ansökan atl gäldenären skall försättas i konkurs eller bevakar fordringen i gäldenärens konkurs."

7och8§§

Lagrådets förslag i 5 § om en yttersta preskriptionslid för flertalet fordringar påkallarvissjämkning i del remitterade förslagets 7. Denna paragrafbörkom-pleiteras med föreskrift atl gäldenärens erkännande av en fordran, som ännu icke kan göras gällande, föranlederatt ny tid enligt 5 § löper från dagen för er­kännandet.

Bestämmelserna i cS i*' bör i och för sig kunna oförändrade tillämpas även på preskription enligt 5 S- Emellertid bör i 8 § otvetydigt regleras verkningarna i preskriptionshänseende av all borgenären vidtar åtgärd som avses i 6 §, innan fordringen ännu kan göras gällande och alltså innan annan preskriptionslid än enligl 5 § börjat löpa. Exempel på åtgärder av detta slag är att fastställelsetalan väcks angående villkorad fordran eller alt sådan fordran bevakas i konkurs.

Vad särskill angår tredje stycket i 8 § avses där det falletall inlett rättsligt för­farande avslutas ulan alt fordringen blir godkänd. Härvid åsyftas exempelvis atltalanavvisasellermåletavskrivsefterålerkallelse. I sådant fall beräknas pre­skriptionstiden som om avbrott ej hadesketl, dock med tilläggsregeln i styckets andramening, alt preskription inträder tidigast ett år efter den dag målet-var­med här avses även utsökningsmål -eller konkursen avslutades.

Regleringen i sistnämnt hänseende synes kunna ge utrymme för visst missbruk. En ettårsföriängning kan nämligen åstadkommas både en och flera gånger ulan alt gäldenären får vetskap härom. Borgenären kan ex­empelvis inge en stämningsansökan, gällande fordringen, och begära atl delgivning med gäldenären skall anstå några dagar i avvaktan på att viss komplettering skall göras; kort efteråt återkallar borgenären ansökningen. Ett annat sätt är att borgenären inger stämningsansökningen lill, enligt vad han vet, felaktigt forum, vars bristande behörighet rätten har atl självmant beakta. 1 fall av nu angiven art uppnås enligl det remitterade förslaget en ettårsföriängning varje gång förfarandet används, och detta som nämnts utan att gäldenären får kännedom härom.


 


Prop.  1976/77:5                                                     249

Även om missbruk av detta slag inte framstår som särskilt sannolikt, är det ändå önskvärt alt åtminstone minska utrymmet härför. Detta kan uppnås, om förlängningen enligl iredje styckets andra mening sker med kortare tid, lämpligen tre månader i stället för ett år. Del blir då mindre lockande all tillgripa förfaranden av nyss beskrivet slag, eftersom de skulle behöva upprepas så ofta. För borgenär, som utan illojala bevekelsegrunder exempelvis ingerslämningsansökan till fel forum och färden avvisad, tordeen tremånaderstid normalt vara fullt lillräcklig föratt han skall hinna både la reda på vilken domstol som är rätt forum och väcka talan där. Skulle i någol fall den­na tid vara för kort, torde 3 § bli tillämplig.

På grund av det anförda förordar lagrådet, atl 7 och 8 §§ för följande lydelse:

"7 g Har preskriplion avbrutits genom gäldenärens erkännande, löper från dagen för erkännandet ny preskriptionstid enligt 2 § eller, om fordringen ännu icke kan göras gällande, enligt 5 §.

8 § Harborgenären vidtagit åtgärd enligt 6 S.gälleren preskriptionstid av tio år, i den mån fordringen fastställes genom dom eller liknandeavgörande eller borgenären för betalningsrätt för fordringen i gäldenärens konkurs. Preskrip­tionstiden löper från den dag målet eller konkursen avslutaseller från den sena­re dag då fordringen tidigast kan göras gällande.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om åtgärd för verkställighet vidtages utan att borgenären får full betalning för sin fordran.

Skall preskriptionstid enligt första eller andra stycket ej löpa, beräknas pre­skriptionstid som om åtgärd enligt 6 § ej hade vidtagits av borgenären. Pre­skription inträderdock lidigast tre månadereflerden dag måleieller konkursen avslutades."

10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser för det fall atl flera gäldenärer är so­lidariskt ansvariga för samma skuld och preskriplion inträder i förhållande till någon av dem. Det föreslagna stadgandet har sin motsvarighet i 5 § första stycket preskriptionsförordningen. Enligt detta lagrum medför den omständigheten, atl borgenären försummat att avbryta preskription gentemot en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer, all de övriga inle blir primärt skyldiga att betala mer än den del av skulden som belöper på var och en av dem efter huvudtalet. Preskriptionen för således den verkan, atl det solidariska ansvaret gentemot borgenären upphör och ersätts av ett delat ansvar. Vidare gäller enligt lagrummet att, om brist uppkommer hos någon av gäldenärerna, så fördelas den lika mellan de övriga, varvid borgenären för svara för den del som skulle ha fallit på den gäldenär gentemot vilken preskriplion inträtt.

I motsats till vad som sålunda gäller enligt 5 § första stycket preskrip­tionsförordningen innebär 10 ;:; i det remitterade förslagel, alt även om pre-

17


 


Prop. 1976/77:5                                                      250

skription har inirält i förhållande till en av gäldenärerna - vilket också enligt förslaget skall ha till följd atl borgenären själv får stå för den andel som skulle ha betalats av denne gäldenär-de övrigas ansvar gentemot borgenären förblir solidariskt, ehuru nu begränsat till den återstående delen av skulden. Med den ståndpunkt förslagel intar härulinnan kommer enligl vad i re­missprotokollet anförs rättsverkningarna all stämma bättre överens med vad som har avtalats mellan parterna. Utifrån dessa överväganden föreslås paragrafen erhålla den lydelsen all, om flera gäldenärer har åtagit sig eller förpliktats att svara solidariskt för samma skuld och preskription inträder i förhållande till någon av dem, hans andel inle får utkrävas hos de övriga.

Mot de huvudgrunder på vilka den föreslagna paragrafen vilar har lagrådet intet att invända. Paragrafen synes emellertid ge anledning lill följande erin­ringar.

Någon bestämning av uttrycket "hans andel" förekommer varken i den föreslagna lagtexten eller i motiven. Avsaknaden av kommentar på denna punkt föranleder närmast till antagandet, att man härvid icke avsett att frångå gällande lag eller med andra ord atl del aren efter huvudtalet beräknad andel som åsyftats. För fall, där fördelningen av ansvaret gäldenärerna emel­lan enligl avtal eller domstols avgörande (jfr 18:11 och 31:7 rättegångsbalken) skall ske annorledes än efter huvudtalet, synes emellertid uttrycket ""hans andel'" i och för sig knappast kunna tolkas på annat sätt än såsom avseende den del för vilken gäldenären enligl avtalet eller avgörandet har att svara. (Jfr 2 § skuldebrevslagen och därtill Marks von Wiiriemberg-Slerzel, Lagen om skuldebrev, 3 uppl. 1953, s. 31 f) En lillämpning av det föreslagna stadgandet i enlighet härmed synes också principiellt mera tillfredsställande än en reglering, enligt vilken andelen alltid beräknas efter huvudtalel. Har borgenären kännedom om innehållet i sådant avtal eller avgörande och låter han sin fordran preskriberas gentemot en av gäldenärerna med påföljd att han betages möjlighet att av de övriga kräva ul dennes andel, lorde i regel saknas anledning alt inte följa vad som genom avtalet eller avgörandet beslämts i fråga om gäldenärernas inbördes ansvar och därmed också an­delens beräkning. För att förhindra i spekulativt syfte tillkomna efterhands-konstruktioner och liknande mol borgenären riktade illojala förfaranden bör emellertid såsom förutsättning för en sådan beräkning föreskrivas, att bor­genären i god tid före preskriptionstidens utgång erhållit vetskap om vad sålunda bestämts. För fall, där denna förutsättning icke är uppfylld, synes böra föreskrivas atl andelen skall beräknas efter huvudtalel.

I remissprotokollet uttalas alt, om en av de kvarvarande gäldenärerna infriat hela restskulden, han bör ha regressrätt mot de övriga mol vilka preskription inle har inirält och att, om därvid brist uppstår hos någon av dessa, ansvaret för brislen bör bedömas på samma sätt som enligl gällande rätt. Lagrådet har - frånsett den ändring av regleringens innebörd som följer av vad ovan anförts om beräkningen av "andel" - intet atl erinra mol


 


Prop. 1976/77:5                                                      251

denna lösning. Enligl lagrådets mening kan emellertid, såvitt gäller bor­genärens skyldighet alt deltaga i ansvaret för brislen, det sålunda åsyftade resultatet knappast uppnås ulan en utrycklig regel härom.

Mol bakgrunden av det anförda föreslår lagrådet, alt paragrafen får följande lydelse:

"Har flera gäldenärer åtagit sig eller förpliktats alt svara solidariskt för samma skuld och inträder preskription i förhållande till någon av dem, får hans andel ej utkrävas hos de andra gäldenärerna. Andel beräknas efter huvudtalet, om icke annat har beslämts genom avtal eller avgörande varom borgenären fåll kännedom i god tid före preskriptionens inträde.

Uppkommer i fall som avses i första stycket brist hos någon av de kvar­varande gäldenärerna, fördelas ansvaret för bristen mellan övriga kvarva­rande gäldenärer och borgenären. Därvid svarar envar gäldenär i förhållande till sin andel och borgenären i förhållande till den andel som preskriberats."

15§

Lagrådets förslag beträffande 8 §börföranleda viss jämkning i 15 §. Lagrådet förordar, att denna paragraf för följande lydelse:

"Vidtages utomlands rättslig åtgärd som avses i 6 § 2-4, medför åtgärden verkningar enligt denna lag, om det med hänsyn till gäldenärens förhållanden och omständigheterna i övrigi föreligger skälig anledning att åtgärden vidtages i den främmande staten."

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas ulan erinran.


 


Prop. 1976/77:5                                               252

Utdrag

PROTOKOLL
JUSTITIEDEPARTEMENTET
       vid regeringssammanträde

1976-08-26

Närvarande: statsrådet Sträng, ordförande, och statsråden Andersson, Jo­hansson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Lidbom.

Proposition med förslag till preskriptionslag m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. preskriptionslag,

2.lag om ändring i förordningen (1862:10 s. Dom tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

3.lag om ändring i föräldrabalken,

4.lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798 angående vissa om­ständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

5. lag om upphävande av lagen (1946:843) om tid för framställande av an­språk mol löftesman enligt 4S förordningen den 28 juni 1798 angående vissa omständigheter uti lagsöknings- och utmätningsmål,

6.lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

7.lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet,

8.lag om ändring i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

9.1ag om ändring i vattenlagen (1918:523), lO.lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa beslämmelser mol illojal

konkurrens, 11.lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Föredraganden redogör för lagrådels ytirande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt lämnat huvudprinciperna i det framlagda förslaget lill ny preskriptionslagstiftning utan erinringar. Vad lagrådet har anfört gäller framför allt den närmare utformningen av förslaget till pre-

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 22 april  1976.


 


Prop. 1976/77:5                                                     253

skriptionslag. Lagrådet har i flera avseenden gjort värdefulla påpekanden som jag kan ansluta mig till. På några punkter har jag dock en annan mening än lagrådet. Beträffande de olika punkterna i lagrådets yttrande vill jag anföra följande.

Förslaget till preskriptionslag

Jag kan ansluta mig till lagrådels uppfattning att den utformning som förevarande paragraf har i del remitterade förslagel kan ge upphov till vissa tillämpningsproblem. Det gäller bl. a. bestämmelsen i paragrafens första stycke om föriängning av preskriptionstiden när borgenären saknar kän­nedom om gäldenärens hemvist och uppehållsort. Om bestämmelsen i en­lighet med vad jag har uttalat i motiven tolkas så, att föriängning skall kunna ske bara om borgenären saknar kännedom om såväl gäldenärens hemvist som hans uppehållsort, kan möjligheten till föriängning i vissa fall vara otillräcklig. Del kan nämligen ibland finnas skäl att medge för­längning även om borgenären är okunnig endast om ettdera av dessa för­hållanden. 1 undantagsfall kan det renlav vara befogat med förlängning även om borgenären känner lill både hemvist och uppehållsort, t. ex. då gäldenären har bosatt sig i ett avlägset land, där del inte finns möjlighet alt utan betydande ölägenheter föra process mot honom.

Å andra sidan kan utformningen av paragrafen medföra alt preskriptions­tiden i vissa fall föriängs i onödan. Om sålunda borgenären har varit sjuk under del sista året av preskriptionstiden och på grand därav har varit till­fälligt förhindrad att vidta preskriptionsavbrytande ålgärd, kan den före­slagna lydelsen av andra stycket fö lill följd att preskriptionstiden föriängs, även om borgenären efter sjukdomens upphörande har haft fullgoda möj­ligheter atl avbryta preskription i lid.

Med hänsyn lill del anförda anser jag liksom lagrådet att det i lagtexten bör anges som förutsättning för föriängning enligt förevarande paragraf atl borgenären har giltig ursäkt att inte avbryta preskription i lid. Enligt min mening har emellertid paragrafen i den av lagrådet föreslagna lydelsen fått en alltför allmän utformning. Rekvisilel att borgenären har giltig ursäkt bör i förtydligande syfte fyllas ut med exempel på omständigheter som normalt bör anses utgöra sådan ursäkt och alltså medföra föriängning av preskriptionstiden. Som sådana omständigheter bör anges att borgenären saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär eller att gäldenären inie kan anträffas.

När det gäller utgångspunkten för föriängningsfrisien vill jag inte bestrida att det kan ge upphov till vissa tillämpningsproblem att räkna fristen från den dag giltig ursäkt inte längre föreligger. Å andra sidan kan ocksä den av lagrådet förordade lösningen alt förlänga preskriptionstiden med ett år i sänder från utgången av den normala preskriptionstiden medföra svårig-


 


Prop. 1976/77:5                                                      254

heter i den praktiska tillämpningen. Om frågan huruvida borgenären har haft giltig ursäkt att inte avbryta preskription kommer upp flera år efter den normala preskriptionstidens utgång, leder ell sådant beräkningssätt till att man måste bedöma om giltig ursäkt har förelegat vid varje årsskifte räknat från den normala preskriptionstidens utgång. Enligl min mening är det en naturiigare lösning alt räkna en enda förlängningsfrist från den dag borgenären inte längre har giltig ursäkt. På det sättet uppnås också den fördelen att den tid borgenären får till sitt förfogande för att avbryta preskriptionen alltid blir ett år.

Lagrådet har inle framfört någon erinran mol alt liden för förlängning enligt förevarande paragraf maximeras till lio år.

Mol bakgrund av det anförda föreslår jag atl 3 5 för följande lydelse:

'"Har borgenären giltig ursäkt för atl ej avbryta preskription i tid på grand av att han saknar kännedom om sin fordran eller om vem som är gäldenär, på grund av att gäldenären icke kan anträffas eller av annan anledning, preskriberas fordringen lidigast ett år efter den dag sådan omständighet ej längre föreligger.

Preskriptionstiden får ej föriängas enligt första stycket med mer än sam­manlagt lio år."

4§ Jag tillstyrker lagrådets förslag till ändrad lydelse av förevarande paragraf

Den av lagrådet föreslagna 15-årsfristen, räknad från en fordrans tillkomst, kan få betydelse framför allt för två grupper av fordringar, nämligen dels fordringar beträffande vilka parterna i avtal har bestämt en framskjuten förfallodag, dels fordringar som kan göras gällande först när ett visst villkor har inträffat. Bortsett från skadeståndsfordringar torde även de hithörande villkorade fordringarna i allmänhet vara grundade på avtal. I den mån det alltså är fråga om fordringar belräffande vilka parterna har varit ense om eller åtminstone insett möjligheten av att fordringen kommer alt kunna • göras gällande först långt fram i liden flnns det enligt min mening inte särskilt starka skäl för att införa en yttersta preskriptionstid räknad från fordringens lillkomsl. Tvärtom kan en på det sättet beräknad preskriptionstid medföra olägenheter, framför allt genom att borgenären kan bli nödsakad att vidta preskriptionsavbrytande åtgärd redan innan han kan kräva be­talning.

Som lagrådet understryker kan emellertid den föreslagna 15-årsfristen få betydelse inte bara i fall där det föreligger en klar fordran av del angivna slaget utan också genom att bereda trygghet mot ogrundade påståenden


 


Prop. 1976/77:5                                                      255

om gamla fordringar. Vad lagrådet uttalarom den mångfald olika situationer i vilka en person skulle kunna få framgång med ett ogrundat påslående om en fordran förefaller mig dock betydligt bverdrivet. Redan den om­ständigheten att borgenären måste styrka grunden för sitt anspråk medför att ett grundlöst påstående om en gammal fordran i allmänhet faller till marken om den uppgi vne gäldenären bestrider betalningsskyldighet. I sådana fall då bedömningen är beroende av något förhållande för vilket gäldenären har bevisbördan är givetvis risken för olägenheter av det angivna slaget större, åtminstone teoretiskt sett. 1 praktiken torde det dock endast i undan­tagsfall inträffa all påstådda fordringar kan göras gällande med framgång. Samtidigt kan man naluriigtvis aldrig helt utesluta risken för rättsförluster genom osanna påståenden och fabricerad bevisning. Även med en 15-årsregel av den art som föreslås av lagrådet kan sådana konsekvenser uppkomma.

Vad jag nu har sagt innebär alt jag i och för sig medger atl en bestämmelse om en yttersta preskriptionstid från en fordrans tillkomst i vissa fall skulle kunna ha betydelse även när det gäller andra fordringar än skadeslånds­fordringar. Jag anser emellertid inte alt behovet av att införa en sådan be­stämmelse är särskilt framträdande.

Enligt min mening talar tvärtom starka skäl mot alt införa en allmän beslämmelse om en sådan yttersta preskriptionstid. Den främsta nackdelen med lagrådels förslag på denna punkt är att preskriptionslagen därmed blir betydligt mer komplicerad än enligl del remitterade förslagel. Därmed ökar också lillämpningssvårigheterna både för allmänheten och myndigheterna. Som jag har understrukit i remissprolokollet är det angelägel atl regleringen blir så enkel och enhetlig som möjligt. Det är önskvärt att undvika spe­cialbestämmelser även om resultatet i någol fall kan komma i strid med en lösning som ter sig lämplig från teoretiska utgångspunkter.

I själva verket innebär lagrådets förslag, trots att den föreslagna bestäm­melsen i förevarande paragraf är av subsidiär nalur, att man för två olika syslem för beräkning av preskriptionstid. Förslagel till preskriptionslag i departementspromemorian byggde på en liknande kombination och innebar att en och samma fordran kunde bli underkastad två olika preskriptionstider, dels en 10-årig från tillkomsten, dels en 3-årig från förfallodagen. Som fram­går av vad jag har anfört i remissprotokollet har promemorieförslagel bl. a. i detta hänseende ansetts medföra sådana olägenheter all det inte bör genom­föras. Del av lagrådet förordade systemet medför ytteriigare komplikationer, bl. a. på del sättet att del samtidigt kan löpa två olika preskriptionslider med olika utgångspunkter belräffande en och samma fordran. Beaktas bör sålunda alt 15-årsregeln träffar inte bara fordringar som kan göras gällande tidigast 15 år efter tillkomsten ulan också fordringar som förfaller tidigare men där preskriptionstiden inte har hunnit gå ut efter 15 år. Den föreslagna bestämmelsen får i så fall den verkan att den normalt löpande preskrip­tionstiden förkortas.


 


Prop. 1976/77:5                                                     256

Lagrådets förslag medför vidare att man vid beräkning av preskriptionstid även i framtiden får dras med de inle obetydliga problem som hänger samman med frågan när en fordran skall anses tillkommen och som nu föreligger vid tillämpningen av preskriptionsförordningen. Denna problematik har inte berörts av lagrådet utom så till vida ati det i andra stycket av förevarande paragraf föreslås en särskild bestämmelse om när en skadeståndsfordran skall anses tillkommen.

På grund av det anförda avstyrker jag förslagel om utvidgning av be­stämmelsen om en yttersta preskriptionslid lill alt gälla fordringar i all­mänhet. Däremot anser jag av skäl som jag har anfört i remissprotokollet att det bör införas en yttersta preskriptionstid för skadeståndsfordringar.

1 fråga om längden av den yttersta preskriptionslid som bör ställas upp för skadeslåndsfordringar kan jag inte biträda lagrådets förslag alt begränsa tiden till 15 år från den skadegörande handlingen eller molsvarande. Som jag har anfört i remissprotokollet bör det beaktas att det på vissa områden, t. ex. när det gäller produkt- och miljöskador, inle är ovanligt att skade­effekter uppstår mycket sent.

Vad särskilt gäller personskador inom arbetslivet finns det visserligen, som lagrådet har framhållit, skäl alt uppmärksamma den nya lag om ar­betsskadeförsäkring som nyligen har antagits av riksdagen (SFS 1976:380) och som i praktiken ger rätt lill full ersättning för inkomstbortfall vid ar­betsskada, även om skada inträffar efter lång lid. Del bör dock noteras att ersättning för åriig inkomstförlust enligl lagen är begränsad till 7.5 bas­belopp. Även med beaktande av den möjlighet lill ytteriigare ersättning som kan föreligga enligt gällande avtal om trygghetsförsäkring, kan det inom arbetslivet uppstå skador som inte läcks av de angivna försäkrings­formerna, låt vara all en sådan situation inle torde bli vanlig.

Mot all införa en lång yttersta preskriptionstid för skadeståndsfordringar kan, som lagrådet har antytt, anföras att möjligheterna för en skadestånds­skyldig att försäkra sig mot ansvar för sent uppkommande skador kan vara begränsade. Emellertid torde en skadelidandes möjlighet att försäkra sig mot sådana skador många gånger vara ännu mindre. När del gäller den typ av skador som särskilt åsyftas här torde det som regel vara mer befogat all den skadeslåndsskyldige får bära ett ansvar även vid framskjutna skador än all den skadelidande blir utan ersättning eller att ersättningen blir otill­räcklig.

Slutligen vill jag erinra om all den föreslagna bestämmelsen om en yttersta preskriptionstid för skadeslåndsfordringar är avsedd att tillämpas även när det är fråga om höjning av ett redan fastställt skadestånd. Hithörande frågor har inte berörts av lagrådet. Här kan f. ö. bestämmelsen få betydelsefulla praktiska effekter också i fråga om skador på vilka den nya lagen om ar­betsskador inte är tillämplig, därför all skadan inträffat före ikraftträdandet. Enligl min mening är en 15-årsiid alldeles för kort för atl passa i ompröv­ningsfallen.


 


Prop.  1976/77:5                                                     257

På grund av det anförda föreslår jag att den yttersta preskriptionstiden för skadeståndsfordringar enligl förevarande paragraf skall vara 30 år från den skadegörande handlingen eller motsvarande tidpunkt.

1 förtydligande syfte föreslår jag all del uttryckligen anges att preskription enligt paragrafen inträder endast om inte sådan åtgärd som medför pre­skriptionsavbrolt enligt 6 ; har vidtagits dessförinnan.

6s

På de skäl som lagrådet har anfört biträder jag förslaget till ändrad ut­formning av 6 vj 3 och 4.

7och8>?S

A v mitt ställningstagande till lagrådets förslag om utvidgning av 5 >; följer atl någon ändring inle börgöras i 7 i;. Däremot ansluterjag mig till lagrådels förslag att utforma 8 i; första stycket så, alt del klart framgår atl bestämmelserna i 8 S alltid skall vara tillämpliga, när borgenären har vidtagit ålgärd som anges i 6 i; 2-4, oavsett om åtgärden innebär preskriptionsavbrolt eller ej.

Vad beträffar 8 ;; iredje stycket kan jag i och för sig hålla med lagrådet om atl den föreslagna ettårsfristen ger utrymme för visst missbrak på det sättet atl en borgenär upprepade gånger kan fö till stånd ettårsföriängning utan att gäldenä­ren får vetskap härom. Som lagrådet självt påpekar framstår emellertid risken för sådant missbruk inle som särskill stor. Jag vill också framhålla att en borge­när i allmänhet knappast kan hanågot att vinna på att upprepade gånger väcka talan mot gäldenären ulan all fullfölja förfarandet. Borgenären måste så gott som alltid antas vara primärt inriktad på atl fö betalt för sin fordran.

Missbruk av det slag lagrådet nämner torde i praktiken förekomma bara i sådana fall då gäldenären inte kan anträffas när preskriptionstiden närmar sig sill slut. Det kan då i enstaka fall tänkas att borgenären kan ha intresse av att väcka talan mol gäldenären enbart i syfte all avbryta preskriplion och få en ettårig förlängning av preskriptionstiden, även om borgenären inser att talan i övrigt är meningslös. Emellertid kan borgenären, så länge inte lio år har gått från den ordinarie preskriptionstidens utgång, som regel lika väl underiåia att vidta någon preskriptionsavbrytande åtgärd över huvud taget, eftersom han, om han har giltig ursäkt för atl inle avbryta preskriplion, får den önskade förlängningen med stöd av bestämmelserna i 3 i;.

Enligt min mening framstår risken för sådana missbruk som lagrådet nämner som så obetydlig att del inte finns skal au av den anledningen förkorta ettårsfristen i 8 >; iredje stycket. F. ö. innebär en förkortning av tiden inte att risken för missbruk elimineras utan endast au den minskas. Vidare anser jag all en frisl på tre månader är väl kort för alt passa i nor­malfallet, t. ex. då en borgenär utan illojala bevekelsegrunder har väckt talan


 


Prop, 1976/77:5                                                      258

vid fel domstol och fått den avvisad. Dessutom är en frist på ett år enligt min mening lämplig genom att samordning då uppnås med de tilläggsfrister som finns i 3 och 4 5;.

På grund av det anförda avstyrker jag lagrådets förslag om förkortning av ettårsfristen till tre månader.

lOi!

Jag ansluter mig till lagrådets förslag lill ändrad lydelse av 10 § och lill de uttalanden som lagrådet har gjort i samband därmed.

15 S Jag tillstyrker lagrådets förslag lill ändrad lydelse av förevarande paragraf

Utöver vad jag har anfört i det föregående bör vissa redaktionella ändringar göras i de remitterade lagförslagen.

Jag vill i detta sammanhang också anmäla en promemoria som har upp­rättats inom postverket och som rör frågan om preskription av medel som står inne på postgirokonto. I promemorian framhålls att postgirokontot lill skillnad från bankkontot är ett rent iransaklionskonto. De medel som kon­toinnehavaren sätter in är avsedda för betalningar av olika slag och inte för sparande. När del gäller konton som inte rörts under viss tid brukar postverket under vissa särskill angivna förutsättningar avsluta dem. Kon­lohavaren kan emellertid få ut behållningen på kontot även om det är avslutat och även om preskriplion har inträtt.

Enligl vad som sägs i promemorian skulle del vara en onödigt omständlig utväg alt, som föreslagits i remissprolokollet, avveckla postgirokonton genom all sätta ned behållningen i allmänt förvar. Beaktas bör bl. a. atl behållningen på ett stort antal gamla konton understiger 10 kr. Enligt pro­memorian är det i stället lämpligast att preskriptionslagens beslämmelser blir tillämpliga beträffande fordran på medel som slår inne på postgirokonto. Med de rutiner postverket tillämpar löper kontohavare ändå inte någon risk för alt behållning på konto inte skall betalas ut till honom även efter pre­skriptionstidens utgång.

Enligt min mening har del i promemorian anförts beaktansvärda skäl för alt låta fordran på medel som slår inne på postgirokonto omfattas av preskriptionslagen. Jag förordar därför att man slopar del undanlag beträf­fande postgiromedel som har tagits upp i 1 >; andra stycket i det remitterade förslaget lill preskriplionslag. En motsvarande justering bör ske i 1 ;:; iredje stycket lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt för­var.

Slutligen bör nämnas att förnyade nordiska överiäggningar om preskrip-


 


Prop. 1976/77:5                                                      259

tion har ägt rum sedan lagförslagen remitterades till lagrådet. 1 överlägg­ningarna har företrädare för justitiedepartementen i Finland, Norge och Sve­rige deltagit.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen alt anlaga de förslag som föredra­ganden har lagl fram.


 


Prop. 1976/77:5                                                 260

Innehållsförteckning

Lagförslag........................................................        3

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1976-04-22         15

1     Inledning  .................................................... .... 15

2     Gällande rätt ................................................ .... 16

2.1 Sverige................................................... .... 16

2.1.1      Preskriptionsförordningen..................... .... 16

2.1.2      Preskriptionsbestämmelser i andra författningar—      18

2.2 Övriga nordiska länder................................      24

2.2.1      Danmark.............................................    24

2.2.2      Finland ............................................      25

2.2.3      Norge  .............................................      26

3  Frågans tidigare behandling..............................      26

3.1      Nordiskt samarbete.................................... .... 26

3.2      Europarådet och Förenta Nationerna.............      29

4  Promemorian.................................................. .... 31

4.1      Huvuddragen i promemorieförslaget...............      31

4.2      Preskriptionstid   ......................................      32

 

4.2.1      Allmänt............................................. .... 32

4.2.2      Domfästa fordringar o. d......................      36

4.2.3      Skuldebrevsfordringar..........................      37

4.2.4      Fordringar på bank o. d........................      38

4.2.5      Preskriptionstidens utgångspunkt...........      39

4.2.6      Föriängd preskriptionstid......................      42

4.3 Avbrytande av preskription..........................      44

4.3.1      Preskriptionsavbrytande åtgärder..........      44

4.3.2      Tidpunkten för preskriptionsavbrott........      48

4.4 Verkan av preskriptionsavbrolt.....................      49

4.4.1      Preskriptionsavbrott genom erkännande.. .... 49

4.4.2      Preskripiionsavbrotl genom rättslig åtgärd o. d          49

4.4.3      Preskriptionsavbrolt genom erinran.........      52

4.5 Verkan av preskription................................      52

4.5.1      Allmänt.............................................      52

4.5.2      Ränta m. m.......................................      53

4.5.3      Kvittning  .........................................      53

4.5.4      Panträtt m.m.....................................      54

4.5.5      Flera gäldenärer.................................      55

4.5.6      Borgen............................................. .... 59

 

4.6      Tillämpningsområde   .................................      62

4.7      Ikraftträdande m. m...................................      63


 


Prop. 1976/77:5                                                     261

5  Remissyttrandena...........................................      63

5.1     Allmänna synpunkter..................................      63

5.2     Preskriptionstid.........................................      72

 

5.2.1      Allmänt.............................................      72

5.2.2      Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m.     81

5.2.3      Fordringar på bank o. d.......................       85

5.2.4      Preskriptionstidens utgångspunkt...........      86

5.2.5      Föriängd preskriptionslid.......................      93

5.3 Avbrytande av preskription..........................      95

5.3.1      Preskriptionsavbrytande åtgärder..........      95

5.3.2      Tidpunkten för preskriptionsavbrott   ....     101

 

5.4     Verkan av preskriptionsavbrolt.....................     104

5.5     Verkan av preskription................................     105

 

5.5.1      Allmänt  .......................................... ... 105

5.5.2      Ränta m. m.......................................     106

5.5.3      Kvittning.......................................... ... 106

5.5.4      Panträtt m.m.....................................     107

5.5.5      Flera gäldenärer.................................     107

5.5.6      Borgen.............................................     108

 

5.6     Tillämpningsområde....................................     110

5.7     Ikraftträdande m. m...................................     113

6  Föredraganden   ............................................     113

6.1      Allmänna synpunkter..................................     113

6.2      Huvudregeln om preskriptionstidens längd.......     118

6.3      Undanlag från den normala preskriptionstiden.. ... 123

 

6.3.1      Fordringar på grund av skuldebrev eller dom m. m.     123

6.3.2      Fordringar på bank o. d.......................     129

6.3.3      Skadeståndsfordringar m. m.................     133

6.3.4      Lönefordringar o. d.............................     139

6.3.5      Skattefordringar o. d..........................     144

6.3.6      Fordringar mellan privatpersoner............     145

 

6.4      Föriängd preskriptionslid.............................. ... 146

6.5      Avbrytande av preskription.......................... ... 153

 

6.5.1      Preskriptionsavbrytande åtgärder.......... ... 153

6.5.2      Tidpunkten för preskriptionsavbrolt........ ... 163

6.5.3      Verkan av preskriptionsavbrott..............     165

6.6 Verkan av preskription................................      '68

6.6.1      Allmänt..................   ........................     168

6.6.2      Ränta m.m........................................     170

6.6.3      Kvittning..........................................     171

6.6.4      Panträtt m. m....................................     171

6.6.5      Flera gäldenärer................................. ... 173

6.6.6      Borgen............................................. ... 175

6.7 Tillämpningsområde.................................... .. • 78


 


Prop. 1976/77:5                                                    262

6.7.1      Allmänt.............................................    178

6.7.2      Följdändringar i speciallagstiftningen......    180

6.7.3      Preskriplionslagens tillämplighet inom speciallagstift­ningen              186

 

6.8      Internalionella förhållanden..........................    190

6.9      Ikraftirädande m. m...................................    195

 

7      Upprättade lagförslag   ...................................    196

8      Specialmolivering............................................ ... 197

 

8.1     Förslaget till preskriptionslag........................     197

8.2     Förslagettilllagomändringiförordningen(1862:10s. Domtio­årig preskription och om kallelse å okända borgenärer ..............................................     218

8.3     Förslaget lill lag om ändring i föräldrabalken.....     218

8.4     Förslagen till lag om ändring i förordningen den 28 juni 1798

och lag om upphävande av lagen 1946:843.... ... 218

8.5 Förslagen till lag om ändring i lagen (1927:56) om gälds be­
talning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och
lag om ändring i lagen (1942:263) om preskription av rätt

lill medel som innestå hos offentlig myndighet.     219

8.6     Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.............................................     219

8.7     Förslagel till lag om ändring i vattenlagen (1918:523)                  219

8.8     Förslaget till lag om ändring i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens             220

8.9     Förslaget lill lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvalt­ning av samfälligheter           220

9  Hemställan................................................... ... 220

10 Beslul ......................................................... ... 220

Bilaga  1  Promemorieförslagen.............................     221

Bilaga 2 De remitterade förslagen..........................     227

Utdrag av lagrådels protokoll den 21 juni  1976........     239

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 26 augusti 1976       252