Prop. 1976/77: 41 Regeringens proposition

1976/77: 41

om ändrade beskattningsregler för egenföretagare, m. m.

beslutad den 28 oktober 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huvudsakliga innehåU

I början av detta år infördes regler om lättnader i den s. k. faktiska sambeskattningen. Samtidigt inskränktes utrymmet för inkomstuppdelning mellan familjemedlemmar som bedriver verksamhet genom elt fåmansföretag. Enligt dessa bestämmelser måste s. k. medhjälpande make arbeta minst 600 timmar i verksamheten under beskattningsåret för att själv bli beskattad för värdet av sin arbetsinsats (600-timmarsspär-ren). Vidare gäller att medhjälpande make inte i något fall får beskattas för mer än en tredjedel av makarnas sammanlagda inkomst av verksamheten (tredjedelsregeln). Lön till barn från föräldrar eller från ett fåmansföretag, i vilket någon av föräldrarna är företagsledare, skall beskattas hos föräldrarna om barnet inte fyllt 16 år. Detsamma gäller — oavsett barnets ålder — om barnet studerar på heltid utom när det är fråga om arbete som utförts under sommarferier eller annat uppehåll på minst en månad.

I propositionen läggs fram förslag om uppmjukning av villkoren för individuell beskattning. Kravet på medhjälpande makes arbetsinsats sätts ned från 600 timmar till 400 timmar. Tredjedelsregeln slopas helt. Det föreslås att barn som har fyllt 16 år skall beskattas för värdet av sin arbetsinsats oavsett om barnet är anställt hos föräldrarna eller annan arbetsgivare.

Propositionen innehåller också förslag till ändring av den s. k. 80/85-procentregeln. Enligl nuvarande regler skall skatten nedsättas om det belopp som den skattskyldige för visst beskattningsår måste betala i kommunalskatt, statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt överstiger viss del (80/85 %) av den skattskyldiges till statlig inkomstskatt beskattningsbara

1 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 41

Prop. 1976/77: 41 2

inkomst (spärrbeloppet). I propositionen föreslås att också den skattskyldiges egenavgifter (socialfiSrsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift som erläggs av egenföretagare) skall få räknas in i det belopp som jämförs med spärrbeloppet. I fråga om skattskyldig, som vid laxeringen till statlig inkomstskatt fått särskilt investeringsavdrag eller avdrag för egenavgifter, föreslås vidare att spärrbeloppet skall utgöra 80/85 % av summan av den beskattningsbara inkomsten och de belopp varmed sådana avdrag medgivits.

Vissa ändringar av huvudsakligen teknisk karaktär föreslås i reglerna om schablonavdrag för egenavgifter m. m.

Vidare föreslås att premie för egen gmpplivförsäkring skall få dras av som driftkostnad vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och rörelse.

Egenföretagare erlägger f. n. allmän arbetsgivaravgift på den del av inkomsten som överstiger 18 000 kr. I propositionen föreslås att den avgiftsfria inkomstdelen höjs till 30 000 kr.

De nya reglerna om fördelning av inkomst mellan olika familjemedlemmar och om avdrag för premie för grupplivförsäkring skall enligt förslaget liilämpas fr. o. m. 1977 års taxering. Ändringen av 80/85-pro-centregeln skall tiUämpas första gången i fråga om skatt som påförs på grund av 1978 års taxering. Höjningen av den avgiftsfria inkomstdelen vid beräkning av allmän arbetsgivaravgift skall enligt förslaget tillämpas på inkomster som tas upp till beskattning fr. o. m. 1978 års taxering.

Avdrag må icke ske för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skatt-skyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av barn som ej anses tillhöra arbetspersonalen;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbördslagen (1953: 272);

1 Senaste lydelse 1976: 669.

Avdrag må icke ske för:

den skatlskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, däruti inbegripet vad skattskyldig utgivit såsom gåva eller såsom periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sill hushåll;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skatlskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta å den skattskyldiges eget, i hans förvärvsverksamhet nedlagda kapital;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning å skuld;

avgift enligt 8 kap. sludiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972: 435) om överiaslavgifl;

avgift enligt lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

belopp, för vilket arbetsgivare är ansvarig enligt 75 § uppbörds-lagen (1953: 272);

23 § 1 m o m.2 Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag enligt 22 § gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av jordbruksfastighet.

Av anvisningarna till 52 § framgår att del av nettointäkten i vissa fall taxeras hos skattskyldig, vars make bedrivit verksamheten på fastigheten.

30 § 1 m o m.3 Vad som återstår av intäkt av rörelse, sedan avdrag enligt 29 § gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt av rörelse.

Av anvisningarna till 52 § framgår att del av nettointäkten i vissa fall taxeras hos skattskyldig, vars make bedrivit rörelsen.

46 §

2 m o m.* I hemortskommunen äger skatlskyldig, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning, som icke får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla, i den utsträckning som framgår av punkt 5 av anvisningarna;

2) för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b §;

3) för premier och andra avgifter, som skatlskyldig erlagt för försäkringar av följande slag. vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapilalförsäkring, arbetslös-

2 Senaste lydelse 1976: 67.

3 Senaste lydelse 1976: 67.
* Senaste lydelse 1976: 460.

2 mom. I hemortskommunen äger skallskyldig, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, därjämte njuta avdrag.

2) för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b §;

3) för premier och andra avgifter, som skatlskyldig erlagt för försäkringar av följande slag, vilka ägas av honom själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring, tiU den del

Föreslagen lydelse

avdrag för premien ej medges enligt punkt 2 av anvisningarna till 22 § eller punkt 9 av anvisningarna tiU 29 §, arbetslöshetsförsäkring samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligl 2—4 kap. lagen om allmän försäkring;

4) för belopp som den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogat intyg eller annal skriftligt bevis utgivit under beskattningsåret för underhåll av icke hemmavarande barn om barnet är under 18 år eller, såvitt gäller underhåll på grund av dom, oavsett barnets ålder, dock högsl med 2 500 kronor för varje barn;

6) för under beskattningsåret av den skattskyldige erlagd avgift avseende annan pensionsförsäkring än tjänstepensionsförsäkring, som äges av arbetsgivare, om försäkringen äges av den skattskyldige.

Nuvarande lydelse

hetsförsäkring samt sådan sjuk-eller olycksfallsförsäkring, därunder inbegripen avgift till sjukkassa för begravningshjälp, som ej avses i 33 § och som ej utgör sjukförsäkring enligt 2—4 kap. lagen om allmän försäkring;

4) för belopp som den skattskyldige enligt vid självdeklarationen fogat intyg eller annat skriftligt bevis utgivit under beskattningsåret för underhåll av icke hemmavarande barn om barnet är under 18 år eller, såvitt gäller underhåll på grund av dom, oavsett barnets ålder, dock högst med 2 500 kronor för varje barn;

Har skattskyldig under beskattningsåret varit skyldig erlägga sjömansskatt, skall avdrag för periodiskt understöd, avgift för pensionsförsäkring och underhållsbidrag, som i första stycket 4) och 6) här ovan sägs, åtnjutas allenast i den mån hänsyn vid beräkningen av sjömansskatt icke tagits till understödet, avgiften eller underhållsbidraget.

Därest skattskyldig endast under en del av beskattningsåret varit här i riket bosatt, skall avdrag, som nu sagts, åtnjutas allenast i den mån det belöper å nämnda tid.

Avdrag för premier och andra avgifter, som avses i första stycket 3) här ovan må ej för skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 250 kronor; dock att, om skattskyldig under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 500 kronor. Avdrag, som nu sagts, med högst 500 kronor må vidare åtnjutas om skatlskyldig under beskattningsåret varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild) och haft hemmavarande barn under 18 år.

Avdrag för avgift som avses i första stycket 6) får ej överstiga den skattskyldiges A-inkomst för beskattningsåret eller året närmast dessförinnan och beräknas med hänsyn lill storleken av sådan inkomst. Avdraget får uppgå till högst 30 procent av inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse och 10 procent av övrig A-inkomst, beräknat på en sammanlagd A-inkomst av högst tjugo gånger del basbelopp som enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bestämts för januari månad året närmast före laxeringsåret, men får i stället beräknas

Prop. 1976/77: 41 6

till högst 7 000 kronor jämte 30 procent av inkomst som hänför sig till jordbruksfastighet eller rörelse intill en sammanlagd A-inkomst av 23 000 kronor. Avdraget beräknas i sin helhet antingen på inkomst som skall upptagas till beskattning under beskattningsåret eller på inkomst året närmast dessförinnan. Med A.-inkomst avses inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt är att anse som A-inkomst.

Om särskilda skäl föreligga, får riksskatteverket efter ansökan besluta att avdrag för avgift för pensionsförsäkring får åtnjutas med högre belopp än som följer av bestämmelserna i föregående stycke. Därvid skall dock följande gälla. För skattskyldig, som redovisar inkomst som är att anse som A-inkomst endast av tjänst men som i huvudsak saknar pensionsrätt i anställning, får medges avdrag högst med belopp, beräknat som för inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse på det sätt som föreskrivits i föregående stycke. Har skattskyldig, som drivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse, upphört med driften i förvärvskällan och har han under verksamhetstiden ej skaffat sig ett betryggande pensionsskydd, får avdrag beräknas även på sådan inkomst som enligt 9 § 3 mom. andra stycket lagen (1947: 576) om. statiig inkomstskatt är att anse som B-inkomst. Avdraget får i detta fall beräknas med beaktande av det antal år varunder den skattskyldige drivit jordbruket, skogsbruket eller rörelsen, dock högst för tio år. Hänsyn skall vid bedömningen av avdragets storlek tagas till den skattskyldiges övriga pensionsskydd och andra möjligheter till avdrag för avgift som avses i första stycket 6). Avdraget får dock ej överstiga ett belopp som för varje år som driften pågått motsvarar 6 gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän försäkring beslämts för januari månad det år varunder driften i förvärvskällan upphört och ej heller summan av de belopp som under beskattningsåret redovisats som nettointäkt av förvärvskällan och sådan inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet som är alt hänföra lill vinst med anledning av överlåtelse av förvärvskällan. Mot beslut av riksskatteverket i fråga som avses i detta stycke får talan ej föras.

Har skattskyldig erlagt avgift som avses i första stycket 6) men har avdrag för avgiften helt eller delvis icke kunnat åtnjutas enligt bestämmelserna i femte stycket, medgives avdrag för ej utnyttjat belopp vid taxering för det påföljande beskattningsåret. Sådant avdrag får dock icke åtnjutas med belopp som tillsammans med erlagd avgift sistnämnda år överstiger vad som angives i f(;mle stycket.

Oavsett föreskrifterna i de föregående styckena får avdrag för avgift som avses i första stycket 6) ej åtnjutas till högre belopp än skillnaden mellan sammanlagda beloppet av inkomster från förvärvskällor, som äro skattepliktiga i hemortskommunen, och övriga avdrag enligt denna paragraf. Kan avdrag för avgift som avses i första stycket 6) icke utnyttjas i hemortskommunen, må avdrag för återstoden av vad sålunda beräknats åtnjutas i annan kommun med belopp intill den där redovisade inkomsten, i förekommande fall efler andra avdrag enligl denna paragraf som åtnjules vid laxeringen ii kommunen. Vad som sålunda ej kunnat avdragas får den skattskyldige tillgodoföra sig genom avdrag senast vid taxering för sjätte beskattningsåret efter det år då avgiften erlades. Ej heller i sistnämnda fall får avdraget överstiga vad som återstår sedan övriga avdrag enligt denna paragraf åtnjutits.

Föreslagen lydelse

3 mom. Ha makar med hemmavarande barn under 16 år båda haft A-inkomst enligt 9 § 3 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, må den make som haft den lägsta inkomsten av sådant slag åtnjuta förvärvsavdrag. Ha makarna haft lika stora A-inkomster, åtnjutes avdraget av den yngsta maken. Avdraget är i fråga om inkomst av jordbruksfastighet och rörelse 25 procent av nettointäkten av förvärvskällan samt i fråga om inkomst av tjänst 25 procent av inkomsten, i samtliga fall dock högst 2 000 kronor. Vid jämförelsen av makarnas inkomster skall hänsyn tagas även till under beskattningsåret uppburen kontant inkomst ombord enligt lagen (1958: 295) om sjömansskatt samt enligt 1 § 2 mom. nyssnämnda lag skattepliktig dagpenning.

Nuvarande lydelse

3 m o m.5 Ha makar med hemmavarande bam under 16 år båda haft A-inkomst enligt 9 § 3 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, må den make som haft den lägsta inkomsten av sådant slag åtnjuta förvärvsavdrag. Ha makarna haft lika stora A-inkomster, åtnjutes avdraget av den yngsta maken. Avdraget är i fråga om inkomst av jordbruksfastighet och rörelse 25 procent av nettointäkten av förvärvskällan eller — i fall då skattskyldig vars make bedrivit verksamheten taxeras för inkomst enhgt tredje stycket av anvisningarna till 52 § — 25 procent av den del av nettointäkten som taxeras hos avdrags-berättigad make samt i fråga om inkomst av tjänst 25 procent av inkomsten, i samtliga fall dock högst 2 000 kronor. Vid jämförelsen av makarnas inkomster skall hänsyn tagas även till under beskattningsåret uppburen kontant inkomst ombord enligt lagen (1958: 295) om sjömansskatt samt enligl 1 § 2 mom. nyssnämnda lag skattepliktig dagpenning.

Har gift skatlskyldig med hemmavarande barn under 16 år haft A-inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse och har maken utfört arbete i förvärvskällan utan att taxeras för inkomst enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 §, må den skattskyldige åtnjuta förvärvsavdrag med värdet av makens arbetsinsats, dock med högst 1 000 kronor. Vad nu sagts skall, utan hinder av att intäkten är hänförhg till inkomstslaget tjänst, gälla även skattskyldig, som på grund av bestämmelserna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § beskattas för makes arbetsinsats.

Avdrag enligt första och andra styckena må åtnjutas endast av make som levt tillsammans med andra maken under beskattningsåret.

Har skattskyldig med hemmavarande bam under 16 år, som under beskattningsåret antingen varit gift men icke levt tillsammans med sin make eller ock varit ogift (varmed jämställes änka, änkling eller frånskild), haft A-inkomst, må han åtnjuta förvärvsavdrag. Avdraget är i fråga om inkomst av jordbmksfastighet och rörelse 25 procent av nettointäkten av förvärvskällan och i fråga om inkomst av tjänst 25 procent av inkomsten, i samtiiga fall dock högsl 2 000 kronor.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas endast av den som under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt. Avdraget må åtnjutas endast om och i den mån den inkomst som berättigar till avdrag därtill förslår. Avdrag må för skattskyldig eller, om skattskyldig

' Senaste lydelse 1976: 85.

Prop. 1976/77: 41 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

varit gift och levt tillsammans med sin make, för makarna tillsammans icke översliga

om avdrag ifrågakommer enligt första eller fjärde stycket: 2 000 kronor; och

i övriga fall: 1 000 kronor.

Avdrag enligt detla moment skall erhållas i kommun där inkomst, som berättigar till avdrag, tag:es till beskattning, i första hand, när så kan ske, inom hemortskommunen och i övrigt enligt fördelning som bestämmes av taxeringsnämnden i sagda kommun.

Anvisningar

till 20 §
I.'' Till skattskyldigs levnads- 1. Till skattskyldigs levnads-

kostnader, för vilka avdrag enligt kostnader, för vilka avdrag enligt denna paragraf ej medgives, räk- denna paragraf ej medgives, räknas bland annat premier för egna nas bland annat premier för egna personliga försäkringar och avgii- personliga försäkringar och avgifter till kassor, föreningar och and- ter till kassor, föreningar och andra sammanslutningar, i vilka den ra sammanslutningar, i vilka den skattskyldige är medlem. Att i vis- skattskyldige är medlem. Att i vissa speciella fall avdrag dock får sa speciella fall avdrag dock får göras för dylika premier och av- göras för dylika premier och avgifter, framgår av stadgandena i gifter, framgår av stadgandena i 25 § 1 mom., 33 § och 46 § 2 mom. 25 § 1 mom., 33 § och 46 § 2 mom.

samt punkt 2 av anvisningarna till 22 § och punkt 9 av anvisningarna tiU 29 §.

Utgifter för representation cch liknande ändamål äro att hänföra lill omkostnader i förvärvskälla endast om de hava omedelbart samband med verksamheten, såsom då fråga uteslutande är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser och liknande eller då utgifterna avse jubileum för företaget, invigning av mera betydande anläggning för verksamheten, stapelavlöpning eller järnförliga händelser eller då utgifterna äro att hänföra lill personalvård, .\vdrag må i det enskilda fallet icke ål-njutas med större belopp än som kan anses skäligt.

2." Barn under 16 år anse:> ej tillhöra arbetspersonalen.

Barn, som fy Ut 16 år och som deltagit i den skattskyldiges förvärvsverksamhet, anses tillhöra arbetspersonalen. Detta gäller dock icke barn som på heltid bedriver studier eller genomgår annan utbildning, utom såvitt avser arbete som utförts under sommarferier eller annat uppehåll av minst en månads varaktighet. Har barnet ej fyllt 18 år, anses det tillhöra arbetspersonalen endast om dess inkomst av arbete i den skattskyl-

e Senaste lydelse 1963: 161. t Senaste lydelse 1976: 67.

Prop. 1976/77: 41 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

diges förvärvsverksamhet är så stor, att den som sådan föranleder skatteplikt för barnet enligt 51 §.

Frågan om barns ålder bedömes efter förhållandet den 1 november året näst före laxeringsåret (se 65 §).

Avdrag för lön eller annan ersättning för barns arbete får icke överstiga marknadsmässigl vederlag för arbetsinsatsen.

till 22 §

l.s Till driftkostnader hänföres lön eller liknande vederlag liksom underhåll åt personal, som använts för jordbruket eller dess binäringar; undantagsförmåner, pensioner, periodiska utbetalningar på grund av förutvarande anställning på fastigheten; arrendeavgift; avgäld, som skolat utgå av fastigheten; ränta på lånat kapital som nedlagts i fastigheten eller använts för dess drift; kostnader för inköp av djur, utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader för reparation och underhåll av driftbyggnader, markanläggningar och inventarier; kostnader för vård och underhåll av skog, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning m. m., samt vid skogsavverkning kostnader för virkets huggning, tillredning, uldrivning, flottning m. m.; kostnader för försäkring av personal, byggnader, skog, gröda, djur, förråd och inventarier som ej äro att hänföra till personlig lösegendom, m. m.

Till reparation och underhåll hänföras vid tillämpning av första stycket kostnader för sådana ändringsarbeten på ekonomibyggnad som äro normalt påräkneliga i jordbruksdrift, såsom upptagande av nya fönster-eller dörröppningar samt flyttning av innerväggar eller inredning i samband med omdisponering av ekonomibyggnad, exempelvis i samband med omläggning av driften från en animalieproduktion till en annan. Åtgärd som innebär en väsentlig ändring av byggnaden, såsom när elt djurstall ombygges för att i stället användas för helt annat ändamål, hänföres dock ej till reparation och underhåll.

Som driftkostnad skall anses även anskaffning och insättning av sådana utrustningsdetaljer i skyddsrum som ha värde endast från civilförsvarssynpunkt, såsom speciella dörrar, luckor och karmar för dessa, inre begränsningsväggar för gasfång vid ingångar och reservutgångar, luftrenare och tillhörande fördelningsledningar.

Kostnad för inköp och plantering av träd och buskar för yrkesmässig frukt- eller bärodling får efter den skattskyldiges eget val dragas av antingen i sin helhet för det år kostnaden uppkommit eller enligt avskrivningsplan. Vid planenlig avskrivning fördelas kostnaderna på ett antal år i följd så att de kunna i sin helhet dragas av under den tidrymd odlingen beräknas vara ekonomiskt användbar. Föreskrifterna i punkt 4 sjätte stycket äga motsvarande tillämpning.

Värdet av fastighetens egna produkter, som användas för faslighetens fortsatta drift, får avföras som driftkostnad men skall då samtidigt upptagas som intäkt.

Avdrag för avsättning till pensions- eller personalstiftelse och kostnad för pensionsförsäkring får ske enligt bestämmelserna om rörelse i punkt 2 av anvisningarna till 29 §.

8 Senaste lydelse 1976: 67.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Redovisar arbetsgivare enligt lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. i sin balansräkning en post Avsatt till pensioner, äger punkt 2 av anvisningarna till 29 § motsvarande tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.

Skattskyldigs barn anses tillhöra arbetspersonalen i de fall som anges i punkt 2 av anvisningarna tiU 20 §.

Skattskyldigs barn, som fyllt 16 år, taxeras självt för den inkomst av arbete på fastigheten som barnet kan ha haft i form av pengar, naturaförmåner eller annat, dock högst för vad som motsvarar marknadsmässigl vederlag för barnets arbetsinsats. Motsvarande belopp får dragas av som driftkostnad. För lön och underhåll till den skattskyldiges barn, som ej fyllt 16 år, får avdrag icke göras. Lönen och underhållet skall då ej heller upptagas som inkomst för barnet.

Barn taxeras självt för den inkomst av arbete på fastigheten som barnet kan ha haft i form av pengar, naturaförmåner eller annat under tid då barnet tillhört arbetspersonalen, dock högst för vad som motsvarar marknadsmiissigt vederlag för barnets arbetsinsats. Molsvarande belopp får dragas av som driftkostnad. För lön ocli underhåll till bam som deltagU i arbetet men därvid icke tillhört arbetspersonalen får avdrag icke göras. Lönen och underhållet skall då ej heller upptagas som inkomst för barnet.

Punkt 18 av anvisningarna till 29 § äger motsvarande tillämpning beträffande inkomst av jordbruksfastighet.

2.* Till driftkostnad hänföres även speciella skatter och avgifter till det allmänna, såsom till exempel skogsvårdsavgift. Svenska allmärma skatter få icke dragas av (se 20 §).

Avdrag medges för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b §.

Bestämmelserna i punkt 9 av anvisningarna till 29 § om avdrag för premie för grupplivförsäkring äger motsvarande tillämpning beträffande inkomst av jordbruksfastighet.

2. a.l" Vid beräkning av nettointäkt av här i riket belägen jordbruksfastighet som brukats av den skattskyldige medges schablonavdrag för egenavgifter enligt bestämmelserna i denna punkt.

2. a. Vid beräkning av nettointäkt av här i riket belägen jordbruksfastighet som brukats av skattskyldig, som är fysisk person, medges schablonavdrag för egenavgifter enligt bestämmelserna i denna punkt.

Schablonavdraget beräknas på elt underlag som motsvarar bruttointäkten av jordbruksfastigheten minskad med dels sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 §, dels andra

9 Senaste lydelse 1976: 460.

10 Senaste lydelse 1976: 460.

Prop. 1976/77: 41 H

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

driftkostnader än schablonavdraget, dels underskott av annan här i riket belägen jordbruksfastighet som brukats av den skaltskyldige.

Har handelsbolag inkomst av här i riket belägen jordbruksfastighet och har den skattskyldige i egenskap av delägare i bolaget brukat fastigheten, får han åtnjuta schablonavdrag för egenavgifter på grundval av sin andel av bolagets inkomst av fastigheten (jfr 53 § 2 mom.). Som underlag för beräkning av schablonavdraget skall den skattskyldige upptaga sin andel av inkomsten minskad med dels sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 § och belöper på den skattskyldige, dels underskott av annan här i riket belägen jordbruksfastighet som brukats av den skattskyldige.

Skall enligt tredje stycket av anvisningarna till 52 § medhjälpande make beskattas för del av inkomst av verksamhet, som bedrives av den andre maken, skall schablonavdrag för egenavgifter beräknas särskiU för envar av makarna. Som underlag för beräkning av schablonavdraget skall vardera maken upptaga sin andel av bruttointäkten av jordbruksfastigheten minskad med dels sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 § och belöper på maken själv, dels makens andel av driftkostnaderna utom schablonavdraget, dds underskott av annan här i riket belägen jordbruksfastighet som maken själv brukat.

Vid beräkning av schablonavdrag skall bruttointäkten i förekommande fall minskas med belopp varmed den skattskyldige erhåUit uppskov enligt skogskontolagen (1954:142). Motsvarande gäller i fråga om avdrag som erhållits enligt lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt eller därmed jämförlig författning.

Nuvarande lydelse

Schablonavdraget utgör — såvida annat icke följer av fjärde stycket — 10 procent av den del av underlaget enligt andra stycket som icke överstiger 10 000 kronor, 20 proceni av den del av underlaget som överstiger 10 000 men icke 100 000 kronor samt 15 procent av den del av underlaget som överstiger 100 000 kronor.

Schablonavdraget utgör 4 procent av underlaget enligt andra stycket om

a) den skattskyldige vid ingången
av året näst före taxeringsåret har
fyllt 65 år,

b) den skattskyldige för december månad årel näst före taxeringsåret har åtnjutit förtidspension eller hel ålderspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring och pensionsgrundande inkomst icke skall beräknas för honom enligt 15 kap. 2 § samma lag,

c) den skattskyldige icke är inskriven i allmän försäkringskassa vid utgången av året näst före taxeringsåret, eller

d) bruttointäkten av fastigheten
uteslutande eller så gott som ute
slutande omfattas av överenskom
melse som avses i 3 kap. 2 § andra
stycket lagen (1962: 381) om all
män försäkring.

Föreslagen lydelse

Schablonavdraget utgör — såvida annat icke följer av sjunde stycket — 10 procent av den del av det enligt andra—femte styckena beräknade underlaget som icke överstiger 10 000 kronor, 20 procent av den del av underlaget som överstiger 10 000 men icke 100 000 kronor samt 15 procent av den del av underlaget som överstiger 100 000 kronor.

Schablonavdraget utgör 4 procent av det enligt andra—femte styckena beräknade underlaget om

a) den skattskyldige vid ingången av året näst före taxeringsåret har fyllt 65 år,

b) den skattskyldige för december månad året näst före taxeringsåret har åtnjutit föriidspension eller hel ålderspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring och pensionsgrundande inkomst icke skall beräknas för honom enligt 15 kap. 2 § samma lag,

c) den skattskyldige icke ar in skriven i allmän försäkringskassa vid utgången av året näst före taxeringsåret, eller

d) bruttointäkten av fastigheten
uteslutande eller så gott som ute
slutande omfattas av överenskom
melse som avses i 3 kap, 2 § andra
stycket lagen (1962: 381) om all
män försäkring.

till 29 §

9." Såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna må nämnas vissa lillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och hamnumgälder m. m. dyl. Däremot få svenska allmänna skatter icke avdragas (se 20 §).

Avdrag medges för påförda egenavgifter i den omfattning som anges i anvisningarna till 41 b §.

Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person t hans egenskap av utövare av viss rörelse, utgör avdragsgUl omkostnad i rörelsen. Om den ersättning, som kan komma att utfalla på

11 Senaste lydelse 1976: 460.

Nuvarande Ivdelse

9.a.i- Vid beräkning av nettointäkt av här i riket bedriven rörelse skall punkt 2 a av anvisningarna till 22 § äga motsvarande tillämpning. Vid tillämpning av andra stycket av nämnda anvisningspunkt skall bruttointäkten minskas med dels sjukpenning eller annan ersättning som avses i punkt 9 av anvisningarna till 28 §, dels andra driftkostnader än schhlonavdragel, dels underskott av annan har i riket bedriven rörelse.

11.13 Skattskyldigs barn anses tillhöra arbetspersonalen i de fall som anges i punkt 2 av anvisningarna till 20 §.

Punkt 1 nionde stycket av anvisningarna till 22 § äger motsvarande tillämpning beträffande inkomst av rörelse.

Föreslagen lydelse

grund av försäkringen, utgår efter väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller enligt grupplivförsäkring för befattningshavare i statens tjänst, skall dock endast den del av premien som kan anses motsvara förmåner enligt grupplivförsäkring för nämnda befattningshavare räknas som omkostnad i rörelsen. För den del av premien som i enlighet härmed icke utgör omkostnad i rörelsen erhålles allmänt avdrag under de förutsättningar som angivas i 46 § 2 mom. 9.a. Vid beräkning av nettointäkt av här i riket bedriven rörelse skall punkt 2 a av anvisningarna till 22 § äga motsvarande lilllämpning. Vid tillämpning av nämnda anvisningspunkt skall i stället för inkomst eller underskott av jordbruksfastighet beaktas inkomst eller underskott av rörelse samt i stället för sjukpenning som avses i punkt 14 av anvisningarna till 21 § beaktas sjukpenning som avses i punkt 9 av anvisningarna till 28 §.

11. Punkt 1 åttonde stycket av anvisningarna till 22 § äger motsvarande tillämpning beträffande inkomst av rörelse.

Nuvarande lydelse

förutsättning att ersättningen är att anse som marknadsmässig. Om maken till följd av att företaget påbörjat eller nedlagt sin verksamhet icke kunnat arbeta i i'öre-taget under hela beskattningsåret, gäller vad nyss sagts under förutsättning att arbetsinsatsen uppgår till minsl 300 timmar. Understiger makens arbetsinsats vad sålunda föreskrivits eller överstiger ersättningen vad som kan anses marknadsmässigl, skall företagsledaren beskattas för makens ersättning eller den del av ersättningen som överstiger den marknadsmässiga. Arbetsinsats i makarnas gemensamma bostadsutrymme får medräknas om med hänsyn till riiirel-sens art och andra sådana omständigheter skäl därtill föreligger. Vid bedömande av om make under beskattningsåret arbetat föreskrivet antal arbetstimmar skall anses att han under tid, då han uppburit sjukpenning eller föj"äld-rapenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller därmed jämförlig ersättning enligt aiman författning, arbetat i samma omfattning som närmast före den tid, då sådan ersättning uppburils. Såsom marknadsmässig ersättning anses ej i något fall den del, som överstiger en tredjedel av makarnas sammanlagda inkomster från företaget.

Ersättning för utfört arbele från fåmansföretag till företagsledares eller dennes makes barn, sorn ej uppnått 16 års ålder, beskattas hos den av makarna som har den högsta inkomsten från företagel, eller, om makarna har lika stor inkomst från företaget, hos den äldste maken. Denna föreskrift tillämpas härjämte i fråga om ersättning tiU barn som fyllt 16 år om barnet på heltid bedriver studier eller genomgår annan utbildning, utom såvitt avser arbete som

Föreslagen lydelse

förutsättning att ersättningen är att anse som marknadsmässig. Om maken till följd av alt företaget påbörjat eller nedlagt sin verksamhet icke kunnat arbeta i företaget under hela beskattningsåret, gäller vad nyss sagts under förutsättning att arbetsinsatsen uppgår lill minst 200 timmar. Understiger makens arbetsinsats vad sålunda föreskrivits eller överstiger ersättningen vad som kan anses marknadsmässigl, skall företagsledaren beskattas för makens ersättning eller den del av ersättningen som överstiger den marknadsmässiga. Arbetsinsats i makarnas gemensamma bostadsutrymme får medräknas om med hänsyn till rörelsens art och andra sådana omständigheter skäl därtill föreligger. Vid bedömande av om make under beskattningsåret arbetat föreskrivet antal arbetstimmar skall anses att han under tid, då han uppburit sjukpenning eller föräldrapenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller därmed jämförlig ersättning enligt annan författning, arbetat i samma omfattning som närmast före den tid, då sådan ersättning uppburits.

Ersättning för ulfört arbele från fåmansföretag till företagsledares eller dennes makes bam, som ej uppnått 16 års ålder, beskattas hos den av makarna som har den högsta inkomsten från företaget, eller, om makarna har lika slor inkomst från företaget, hos den äldste maken. Detta gäller också ersättning till barn, som har fyllt 16 år, till den del ersättningen överstiger marknadsmässigl vederlag för barnets arbetsinsats.

Prop. 1976/77:41 15

Nuvarande lydelse Föreskriven lydelse

utförts under sommarferier eller annat uppehåll av minst en månads varaktighet. Detsamma gäller även för ersättning till barn, som fyllt 16 men ej 18 år, såvida barnels inkomst på grund av arbetet i företaget icke är så slor att den som sådan föranleder skatteplikt för barnet enligt 51 § samt för den del av ersättningen för barnets arbete som överstiger marknadsmässigl vederlag för arbetsinsatsen.

Vad i andra och tredje styckena föreskrivits äger motsvarande lilllämpning i fråga om inkomst som make och barn åtnjuter i egenskap av delägare i handelsbolag, varvid dock bestämmelserna i punkt 9 av anvisningarna skall iakttagas. Hinder möter emellertid ej att, innan inkomsten från handelsbolaget uppdelas mellan makar och barn, tillgodoräkna make och bam skälig ränta på det i handelsbolaget insatta kapitalet. Omfattar beskattningsåret för handelsbolaget kortare eller längre tid än 12 månader, skall antalet erforderliga arbetstimmar jämkas med hänsyn härtill.

till 52 §15

Ha makar tillsammans deltagit i förvärvsverksamhet avseende inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse gälla bestämmelserna i andra—femte styckena.

Verksamheten anses bedriven av den ena av makarna om han med hänsyn till utbildning, arbetsuppgifter och övriga omständigheter kan anses ha en ledande ställning i verksamheten och den andra maken ej har en sådan ledande slällning. Den make som sålunda driver verksamheten beskattas för hela inkomsten av verksamheten om annat ej följer av tredje och fjärde styckena. Har ingen av makarna en sådan ledande ställning som nu har sagts anses verksamheten bedriven av makarna gemensamt. I sådana fall sker beskattning enligl femte stycket.

När verksamheten bedrivits av När verksamheten bedrivits av
den ena av makarna men den den ena av makarna men den
andra maken (medhjälpande ma- andra maken (medhjälpande ma
ke) arbetat i verksamheten minst ke) arbetat i verksamheten minst
600 timmar under beskattnings- 400 timmar under beskattnings
året, skall denne på gmnd av sin årel, skall denne på grund av sin
arbetsinsats beskattas för viss in- arbetsinsats beskattas för så stor
komst av verksamheten. Detta sker del av inkomsten av verksamhe-
genom alt han taxeras för så stor ten som kan anses motsvara mark
te/ av nettointäkten av förvärvs- nadsmässigt vederlag för arbetet.
källan som kan anses motsvara Omfatiar beskattningsåret kortare
marknadsmässigl vederlag för ar- eller längre tid än 12 månader,
betet, dock högst för en tredje- jämkas antalet arbetstimmar med
del av nettointäkten. Omfattar be- hänsyn härtill. Arbetsinsats i ma-

13 Senaste lydelse 1976: 67.

Föreskriven lydelse

kärnas gemensamma bostadsutrymme får medräknas om med hänsyn till rörelsens art och andra omständigheter skäl därtill föreligger. Vid bedömande av om medhjälpande make under beskattningsåret arbetat föreskrivet antal arbetstimmar skall anses att han under tid, då han uppburit sjukpenning eller föräldrapenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller därmed jämförlig ersättning enligl annan författning, arbetat i samma omfattning som närmast före den tid, då sådan ersättning uppburits.

Nuvarande lydelse

skattningsåret kortare eller längre tid än 12 månader, jämkas antalet arbetstimmar med hänsyn härtill. Arbetsinsats i makarnas gemensamma bostadsutrymme får medräknas om med hänsyn till rörelsens art och andra omständigheter skäl därtill föreligger. Vid bedömande av om medhjälpande make under beskattningsåret arbetat föreskrivet antal arbelstim-mar skall anses atl han under lid, då han uppburit sjukpeiming eller föräldrapenning enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller därmed jämförlig ersättning enligt annan författning, arbetat i samma omfattning som närmast före den lid, då sådan ersättning uppburits.

I de fall då verksamhel bedrivits av den ena av makarna och den andra maken ägt del i förväi-vskälla eller det i denna nedlagda kapitalet, möter ej hinder alt sistnämnda make taxeras — förutom för arbetsinkomst när det skall ske enligt tredje stycket — även för skälig ränta som han kan ha uppburit på grund av sin äganderätt eller kapitalinsats.

Ha makarna gemensamt bedrivit verksamheten, skall vardera maken taxeras för den inkomst därav som med hänsyn till hans arbete och övriga insatser i verksamheten skäligen tillkommer honom.

Av 65 § framgår, att bestämmelser som avse gift skatlskyldig i vissa fall skola tillämpas i fråga om dem som, utan atl vara gifta, leva tillsammans.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången på beskattningsår för vilket taxering i första instans sker år 1977.

De nya bestämmelserna i punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 22 § skall iakttagas vid tillämpning av punkterna 3 och 6 av anvisningarna till 22 § i dessa bestämmelsers lydelse före den 1 januari 1973.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §2

Vid debitering av slutlig och tillkommande skatt skall statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt begränsas enligt bestämmelserna i denna lag.

Vid debitering av slutlig och tillkommande skatt skall statiig inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt avgift enligt 4 § lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift begränsas enligt bestämmelserna i denna lag.

Med skatt avses i denna lag även sådan avgift som angives i första stycket.

3 §3

Vid prövning av skattebegränsningen fastställes ett spärrbelopp med hänsyn till den beskattningsbara inkomsi som beräknats för den skattskyldige enligt lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt för det år vartill skatten hänför sig.

Vid prövning av skattebegränsningen fastställes etl spärrbelopp med hänsyn till den beskaltnings-hara inkomst som beräknats för den skattskyldige enligt lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt för det år vartill skatten hänför sig. Om den skattskyldige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret, skall den beskattningsbara inkomsten ökas med den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten och enligl 1 § 2 mom. lagen (1958: 295) om sjömansskatt skattepliktig dagpenning.

Den beskattningsbara inkomsten skaU

ökas nied avdrag enligt lagen (1975:1147) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt eller därmed jämförUg författning,

ökas med sådant schablonavdrag för egenavgifter som avses i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 772.

2 Senaste lydelse 1974: 772.

3 Senaste lydelse 1974: 297.

2 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 41

Nuvarande lydelse

Spärrbeloppet utgör 80 procent av den del av den skattskyldiges enligt första stycket beskattningsbara inkomst jämte dagpenning som ej överstiger 200 000 kronor och 85 procent av överskjutande belopp.

Föreslagen lydelse

29 § kommunalskattelagen (1928: 370), samt

ökas med avdrag och minskas med intäkt som avses i andra och tredje styckena av anvisningarna till 41 b § nämnda lag,

allt under förutsättning att den skattskyldige vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten erhållit avdrag eller beskattats för intäkt av här angivet slag.

Om den skattskyldige erlagt sjömansskatt under beskattningsåret, skall den beskattningsbara inkomsten ökas med den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten och enligt 1 § 2 mom. lagen (1958: 295) om sjömansskatt skattepliktig dagpenning.

Spärrbeloppet utgör 80 procent av den del av den skatlskyldiges enligt första stycket beskattningsbara inkomst, ökad eller minskad enligt andra och tredje styckena, som ej överstiger 200 000 kronor och 85 procent av överskjutande belopp.

Spärrbelopp enligt 3 § jämfiSres med sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt och landstingsmedel som beräknats för den skattskyldige på grund av taxeringen. I skattebeloppet inräknas även sjömansskatt, om den skaltskyldige erlagt sådan skatt under beskattningsåret.

Spärrbelopp enligt 3 § jämfö-res med sammanlagda beloppet av statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt, allmän kommunalskatt, landslingsmedel och egenavgifter som beräknats för den skattskyldige på grund av taxeringen (skattebeloppet). I skattebeloppet inräknas även sjömansskatt, om den skaltskyldige erlagt sådan skatt under beskattningsåret.

Med egenavgifter förstås avgifter som avses i första stycket av anvisningarna till 41 b § kommunalskattelagen (1928:370).

Är den skattskyldige berättigad lill nedsättning av statiig inkomstskatt eller förmögenhetsskatt genom skallereduktion som avses i 2 § 4 eller 5 mom. uppbördslagen (1953: 272) eller genom avräkning av utiändsk skatt enligt särskilda föreskrifter, skall skattebelopp enligt första stycket beräknas som om skattereduktion eller avräkning av skatt icke skett.

* Senaste lydelse 1974: 772.

Prop. 1976/77: 41 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §5

Om skattebeloppet enligt 4 § är Om skattebeloppet enligt 4 § är
högre än spärrbeloppet, nedsättes högre än spärrbeloppet, nedsättes
den statiiga inkomstskatten och den statliga inkomstskatten och
förmögenhetsskatten med över- förmögenhetsskatten samt avgift
skjulande belopp. Den statiiga för- enligt 4 § lagen (1968: 419) om all-
mögenhetsskatten får dock med män arbetsgivaravgift med över
tillämpning av denna lag ej bli skjutande belopp. Den statliga för-
lägre än skatten på 50 proceni av mögenhelsskatten får dock med
den skattskyldiges beskattningsbara tillämpning av denna lag ej bli läg-
förmögenhel. re än skatten på 50 procent av

den skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet.

Nedsättning sker av den statliga Nedsättning sker av den statliga
förmögenhetsskatten, om ej en an- förmögenhetsskatten, om ej en an
nan ordning kan antagas vara för- nan ordning kan antagas vara för
månligare för den skattskyldige, manligare för den skattskyldige.
Skattenedsättning som avses i 4 § Skallenedsättning som avses i 4 §
andra stycket verkställes sedan tredje stycket verkstäUes sedan
nedsättning har skett enligt första nedsättning har skett enligt första
stycket i denna paragraf. stycket i denna paragraf.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och till-lämpas första gången i fråga om skatt som påföres på grund av 1978 års taxering.

3 Förslag tiU

Lag om ändring 1 skogskontolagen (1954:142)

Härigenom föreskrives att 2 § skogskontolagen (1954: 142)i skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2 Beträffande viss förvärvskälla må uppskovet för ett och samma beskattningsår avse högst elt belopp, motsvarande summan av

a) sextio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för skog, som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,

b) fyrtio procent av den å beskattningsåret belöpande köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter, samt

c) fyrtio procent av saluvärdet av skogsprodukter, som under beskattningsåret uttagits för förädling i egen rörelse.

Har såsom intäkt upptagits likvid, som avses i punkt 11 av anvis-

5 Senaste lydelse 1974: 772.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 263.

2 Senaste lydelse 1976: 70.

Prop. 1976/77: 41 20

ningarna till 21 § kommunalskaltelagen, må uppskov jämväl erhållas för sådan intäkt i dess helhet.

Skattskyldig, som vid jorddelningsförrättning tillträtt ny mark och efter tillträdet uttagit skog for att erhålla medel till framtida betalning av sådan likvid som anges i andra stycket, må för beskattningsår, under vilket likviden ännu ej förfallit till betalning, erhålla uppskov med högst ett belopp, molsvarande köpeskillingen för skog som avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt, eller sjuttio procent av köpeskillingen för avyttrade skogsprodukter.

Uppskov må dock ej åtnjutas Uppskov må dock ej åtnjutas för högre belopp än som motsva- för högre belopp än som motsvarar den beräknade nettointäkten rar den beräknade nettointäkten av av den förvärvskälla, varifrån in- den förvärvskälla, varifrån inläk-täkten av skogsbruk härrör, eller ten av skogsbruk härrör. — i fall då del av nettointäkten taxeras enligt tredje stycket ev anvisningarna till 52 § kommunalskattelagen (1928: 370) — den dd av återstående nettointäkt som taxeras hos skattskyldig som är berättigad till uppskov.

Har i förvärvskällan redovisats utdelning från samfäUighet, som avses i 53 § 1 mom. första stycket f) kommunalskattelagen (1928: 370), får uppskov åtnjutas till den del utdelningen härrör från intäkt av skogsbruk i samfäUigheten under det beskattningsår vartill utdelningen hänför sig på samma sätt som om denna del utgjort intäkt av skogsbruk, som den skattskyldige drivit själv.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den uikommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gängen vid 1977 års taxering.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift

Härigenom föreskrives att 4§ lagen (1968:419) om allmän arbetsgi varavgifli skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Fysisk person, som åtnjutit in- Fysisk person, som åtnjutit in
komst av annat förvärvsarbete en- komst av annat förvärvsarbete en
ligt 11 kap. 3§ lagen (1962:381) ligt 11 kap. 3§ lagen (1962:381)
om allmän försäkring i form av in- om allmän försäkring i form av
komst av här i riket bedriven rö- inkomst av här i riket bedriven
relse, inkomst av här belägen jord- rörelse, inkomst av här belägen
bruksfastighet som brukas av ho- jordbruksfastighet som brukas av

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 774.

2 Senaste lydelse 1976: 78.

Nuvarande lydelse

nom eller sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet som avses i andra stycket av nämnda lagrum, erlägger allmän arbetsgivaravgift om inkomsten av annat förvärvsarbete överstiger 18 000 kronor eller det lägre belopp som följer av fjärde stycket. Avgiften är fyra procent av den del av inkomsten som överstiger nämnda belopp. Avgift erlägges icke i den mån arbetsgivare har atl erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten enligt 2 § denna lag.

Föreslagen lydelse

honom eller sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet som avses i andra stycket av nämnda lagrum, erlägger allmän arbetsgivaravgift om inkomsten av annat förvärvsarbete överstiger 30 000 kronor eller det lägre belopp som följer av fjärde stycket. Avgiften är fyra procent av den del av inkomsten som överstiger nämnda belopp. Avgift erlägges icke i den mån arbetsgivare har alt erlägga allmän arbetsgivaravgift för inkomsten enligt 2 § denna lag.

Härrör inkomst som avses i första stycket från verksamhel, som bedrivits av makar gemensamt eller av den ena maken med hjälp av den andra, iakttages följande. Avgift erlägges för inkomst av sådan verksamhet, om inkomsten överstiger etl för makarna gemensamt belopp av 18 000 kronor. Detta belopp fördelas mellan makarna i förhållande till storleken av vardera makens inkomst av verksamheten. Har make även haft annan inkomst enligt första stycket, erlägges avgift för sådan inkomst, om den överstiger 18 000 kronor minskat med den del av makarnas gemensamma avgiftsfria belopp som tillgodoräknats honom. Med makar likställas personer som avses i 65 § sista stycket kommunalskattelagen (1928: 370).

Härrör inkomsi som avses i första stycket från verksamhet, som bedrivits av makar gemensamt eller av den ena maken med hjälp av den andra, iakttages följande. Avgift erlägges för inkomst av sådan verksamhet, om inkomsten överstiger ell för makarna gemensamt belopp av 30 000 kronor. Detta belopp fördelas mellan makarna i förhållande till storleken av vardera makens inkomsi av verksamheten. Har make även haft annan inkomst enligt första stycket, erlägges avgift för sådan inkomsi, om den överstiger 30 000 kronor minskat med den del av makarnas gemensamma avgiftsfria belopp som tillgodoräknats honom. Med makar likställas personer som avses i 65 § sista stycket kommunalskaltelagen (1928: 370).

Prop. 1976/77: 41 22

5 Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom föreskrives att 2 § lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.i skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2

I denna lag förstås med

arbetsgivaravgift: summan av arbetsgivarens avgifter enligt 1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp vara avgift, som avses i 1 § första stycket, skall beräknas för arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas;

slutlig avgift: arbetsgivaravgift som påföres vid den århga avgiftsdebiteringen för nästföregående utgiftsår;

preliminär avgift: belopp som enligt debitering skall erläggas eller eljest erlägges i avräkning på slutiig avgift;

kvarstående avgift: avgiftsbelopp som återstår att erlägga sedan preliminär avgift avräknats från slutlig avgift;

tillkommande avgift: arbetsgivaravgift som skall erläggas enUgt beslut om debitering fattat sedan den årliga avgiftsdebiteringen avslutats.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag för avgift till sjukförsäkringen, folkpensioneringen oc;h försäkringen för tilläggspension samt för arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkring och det kontanta arbetsmarknadsstödet skall med lön enligt denna lag förstås jämväl sådan ersättning, som enhgt 3 kap. 2 5; andra stycket sista punkten och 11 kap. 2 § andra stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring anses såsom inkomst av anställning. Vad nu sagts äger dock icke tillämpning i fall där ersättningen utgått till utomlands bosatt person och avser arbete utom riket eller där bevillningsavgift erlagts enligt lagen (1908:128 s. 1) om bevillningsavgifter för särsldlda förmåner och rättigheter.

/ fråga om inkomst från fåmansföretag skola föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna till 32 § kommunalskattdagen (1928: 370) äga motsvarande tillämpning vid beräkning av avgiftsunderlag.

Vad i 19 kap. 6 § lagen om allmän försäkring föreskrives om avgift som där avses äger motsvararde tillämpning på annan avgift som uppbäres enligt förevarande lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas i fråga om avgift som belöper på tid från och med den 1 januari 1976.

1 Lagen omtryckt 1974: 938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 938.

2 Senaste lydelse 1975:1162.

Prop. 1976/77: 41 23

Utdrag
FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-10-28

Närvarande: statsministem Fälldm, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson, iMundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Mundebo

Proposition om ändrade beskattningsregler för egenföretagare, m. m.

1 Inledning

1.1 Fördelning av inkomst mellan makar, m. m.

I början av året beslutade statsmaktema om lättnader i fråga om den s.k. faktiska sambeskattningen (prop. 1975/76:77, SkU 1975/76:27, rskr 1975/76:170). Samtidigt ändrades reglerna om makars beskattning av inkomst från fåmansföretag (prop. 1975/76:79, SkU 1975/76:28, rskr 1975/76: 171). De nya reglema, som skall tillämpas fr. o. m. 1977 års taxering, syftar till att skapa samma utrymme för fördelning av företagsinkomst oavsett företagsform. För makar som bedriver jordbmk eller rörelse utan förmedling av juridisk person förbättras möjligheterna att dela upp den sammanlagda inkomsten. För delägare i fåmansföretag minskar däremot utrymmet för inkomstuppdelning avsevärt. Lagstiftningen innehåller också regler om beskattning av lön till bam som arbetar exempelvis i en av föräldrama bedriven rörelse eller i ett av föräldrarna ägt aktiebolag.

I fråga om inkomstuppdelning mellan makar föreskrivs bl. a. att medhjälpande make inle i något fall får beskattas för mer än en tredjedel av makarnas sammanlagda inkomst från verksamheten eller fåmansförela-get (tredjedelsregeln). Överskjutande belopp skall beskattas hos den andre maken. Denna regel och andra villkor för att lön m. m. till medhjälpande make och barn skall beskattas hos mottagaren kan i vissa fall medföra avsevärda nackdelar även för fullt lojala skattskyldiga. Tredjedelsregeln kan t. ex. få till konsekvens att medhjälpande make skall beskallas endasl för en mindre del av sin lön från företaget även om lönen utgått efter marknadsmässiga grunder. Överflyttningen av beskattningen till den andre maken leder vidare till att medhjälpande makens social-

Prop. 1976/77: 41 24

försäkringsskydd försämras. Bl. a. dessa skäl gör att villkoren för inkomstuppdelning enligt min mening bör mjukas upp. En fråga som också bör prövas i det sammanhanget är om beräkningen av arbetsgivaravgifter skall påverkas av all inkomst i skattehänseende flyttas från medhjälpande make och barn till den andre maken.

1.2 Beräkning av makars avdrag för egenavgifter m. m.

I våras infördes ändrade avdragsregler för egenavgifter, dvs. för socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift som erläggs av egenföretagare (prop. 1975/76: 17:3, SkU 1975/76: 68, rskr 1975/76: 408). Vid riksdagsbehandlingen uttalade skatteutskottet att det var oklart hur avdraget för egenavgifter skulle beräknas när medhjälpande make arbetar i jordbruk eller rörelse som bedrivs av den andre maken (SkU 1975/76: 68 s. 17). Den av utskoltel väckta frågan hänger samman bl. a. med de särskilda reglerna för fördelning av makars inkomst och bör därför lösas i anslutning lill prövningen av dessa regler.

1.3 80/85-procentregeln

Enligt lagen (1970: 172) omi begränsning av skatt i vissa fall (senast ändrad 1974: 772) skall statiig inkomstskatt och statlig förmögenhels-skatt begränsas om den skattskyldiges sammanlagda skatt — inkl. kommunal inkomstskatt — utgör en mycket stor del av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Begränsningsregeln är normalt tillämplig när den sammanlagda skatten överstiger ett belopp motsvarande 80 % av den del av den statligt beskattningsbara inkomsten som inte överstiger 200 000 kr. och 85 % av överskjutande inkomst.

Vid tillämpning av denna begränsningsregel (80/85-procentregeln) tas f. n. inte hänsyn till egenförenagares egenavgifler. I propositionen om avdrag för egenavgifter uttalade föredraganden emellertid att det förelåg skäl för atl även egenavgifterna borde — helt eller delvis — beaktas vid bedömningen av om den totala skatten skulle begränsas (prop. 1975/76: 178 s. 28). Med hänsyn till att en sådan ändring av 80/85-procentregeln aktualiserade vissa andra principiella frågor vilka krävde ytterligare överväganden, ansåg han sig dock inte böra lägga fram något förslag då. Han uttalade i stället att han till hösten avsåg att återkomma i denna fråga.

Jag delar uppfattningen att det finns skäl att överväga om hänsyn bör tas till egenavgifterna vid tillämpning av 80/85-procentregeln. I samband därmed bör ställning även tas till om förekomsten av särskilt investeringsavdrag bör påverka skatlenedsältningen enligt 80/85-procentregeln. Jag återkommer i det följande till dessa frågor.

Prop. 1976/77: 41 25

1.4 Gruppliv- och gruppsjukförsäkring

Vid behandlingen av propositionen om avdrag för egenavgifter uttalade skatteutskottet att det var angeläget atl genomföra en omläggning av egenföretagares avdragsrätt för premier för gruppliv- och gruppsjukförsäkringar. Utskottet förordade att förslag i denna fråga förelades riksdagen i den till höslen aviserade propositionen om 80/85-procentregeln (SkU 1975/76: 68 s. 19). Även delta spörsmål kommer därför alt behandlas i det följande.

1.5 Egenföretagares allmänna arbetsgivaravgift

För att bereda egenföretagare lättnader höjdes genom beslut våren 1975 den från allmän arbetsgivaravgift avgiftsfria inkomsldelen från 10 000 kr. till 18 000 kr. Jag återkommer senare i denna framställning till frågan om ytterUgare höjning av den avgiftsfria inkomstdelen.

2 Nuvarande regler

2.1 Fördelning av inkomst mellan makar, m. m.

Som framgår av min inledningsvis lämnade redogörelse har genom lagstiftning i början av året bestämmelserna för beskattning av makar och barn ändrats på flera punkter. Såvitt gäller makar har den s. k. faktiska sambeskattningen till stor del avvecklats (prop. 1975/76: 77, SkU 1975/76: 27, rskr 1975/76: 170). Enligt de nya bestämmelsema skall inkomst från verksamhet, som bedrivs utan förmedling av juridisk person, i princip fördelas mellan makarna. I fråga om lön från fåmansföretag har å andra sidan utrymmet för individuell beskattning inskränkts (prop. 1975/76: 79, SkU 1975/76: 28, rskr 1975/76: 171). Tidigare beskattades s. k. medhjälpande make och bam för hela sin lön från företaget såvida del inte kunde visas alt lönen översteg marknadsmässigl vederlag. Kravet på marknadsmässighet finns kvar i den nya lagstiftningen, men för att medhjälpande make och barn skall beskattas för sin lön från företaget måste dessutom vissa andra villkor vara uppfyllda. Dessa villkor har samordnats med bestämmelserna om avveckling av den faktiska sambeskatlningen. Fr. o. m. 1977 års taxering är därför utrymmet för skattemässig fördelning av en familjs gemensamma inkomsi i princip lika stort oavsett om verksamheten bedrivs som enskild firma eller genom förmedling av juridisk person.

Såvitt gäller makar som lillsammans deltar i förvärvsverksamhet avseende inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse måste man skilja mellan det fallet att verksamheten bedrivs gemensamt av båda makarna (gemensam verksamhet) och det fallet att verksamheten anses bedriven av endast en av makarna med den andre maken som medhjälpare (med-hjälparfallet).

Prop. 1976/77: 41 26

Vid gemensam verksamhet finns inte några speciella spärrar mot inkomstfördelning. Vardera maken skall taxeras för den inkomst som med hänsyn till hans arbete och övriga insatser i verksamheten skäligen tillkommer honom [femte sbicket av anvisnmgarna till 52 § kommunalskattelagen (1928: 370), KL].

Som medhjälparfall betecknas den situationen att en av makarna har ledande ställning i verksamheten och den andre maken (medhjälpande make) saknar sådan ställning. Vid bedömningen av om en av makarna har ledande ställning skall hänsyn tas bl. a. till dennes utbildning och arbetsuppgifter i verksamheten. För att medhjälpande make skall beskattas för sin arbetsinsats fordras att denne arbetat i verksamheten minst 600 timmar under beskattningsåret (600-timmarsspärren). Arbete i makarnas gemensamma bostad får därvid medräknas endast om del med hänsyn till rörelsens art och andra omständigheter föreligger skäl därtill. Timantalet jämkas om beskattningsåret omfattar kortare eller längre tid än 12 månaider. Är kravet på antalet arbetstimmar uppfyllt skall medhjälpande make taxeras för så stor del av nettointäkten av förvärvskällan som kan anses motsvara marknadsmässigl vederlag för arbetet. Medhjälpande make får dock aldrig taxeras för mer än en tredjedel av nettointäkten (tredjedelsregeln). Medför 600-timmarsspärren, tredjedelsrege:ln eller kravet på marknadsmässigl vederlag att medhjälpande make inte alls eller endast delvis skall beskattas för sin arbetsinkomst skall besikattning ske hos den andre maken (andra och tredje styckena av anvisningama till 52 § KL).

Tidigare gällde att skattskyldig inte fick avdrag för lön till hemmavarande barn under 16 år. .A.vdragsförbudet omfattade också hemmavarande barn mellan 16 och 18 år om barnet inte tillhörde arbetspersonalen. Ett bam ansågs tillhöira arbetspersonalen om barnets sammanlagda inkomst var så stor all dien föranledde skatteplikt, dvs. uppgick till minst 4 700 kr. Vägrades avdrag för lön lill bamet beskattades den av föräldrarna som bedrev verksamheten för värdet av barnets arbete.

Enligt den nya lagstiftningen är rätten till avdrag för lön till barn, som arbetar i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, helt beroende av om barnet anses tillhöra arbetspersonalen eller inte. Räknas barnet till arbetspersonalen föreligger avdragsrätt och bamet beskattas för uppburen lön. Anses bamet inle lillliöra arbetspersonalen vägras däremot avdrag. Värdet av barnets arbetsinsats kommer då att beskattas hos den av makarna som bedrivit jordbruket eller rörelsen eller — om verksamheten bedrivits gemensamt av makarna — att skattemässigt fördelas mellan dem.

Begreppet arbetspersonal har i de nya reglerna något annan innebörd än tidigare. Är barnet under 16 år anses det aldrig tillhöra arbetspersonalen. Ett barn som fyllt 16 år och som deltagit i föräldrarnas förvärvsverksamhet anses tilltiöra arbetspersonalen såvida det inte be-

Prop. 1976/77: 41 27

driver studier eller genomgår annan utbildning på heltid. Ett hellids-studerande barn som fyllt 16 år anses dock tillhöra arbetspersonalen såvitt avser arbete som utförs under sommarferier eller annat uppehåll på minst en månad. För att ett bam som inte fyllt 18 år skall anses tillhöra arbetspersonalen tillkommer som ytterligare villkor alt barnets arbetsinsats i föräldrarnas förvärvsverksamhet är så stor att den som sådan föranleder skatteplikt för barnet. Lönen från föräldrarna måste alltså uppgå till minst 4 700 kr. Som ett allmänt villkor för avdrag gäller vidare — liksom tidigare — att lönen till barnet inte överstiger marknadsmässigl vederlag för arbetsmsatsen (jfr punkt 2 av anvisningama till 20 § KL).

Genom lagstiftningen om fåmansföretag har, som nyss har nämnts, möjligheten att dela upp företagsinkomst mellan olika familjemedlemmar begränsats (punkt 13 av anvisningarna till 32 § KL). Som fåmansföretag räknas i första hand aktiebolag, handelsbolag och ekonomisk förening vari aktierna eller andelarna tUl övervägande del ägs av en eller ett fåtal fysiska personer. Elt företag kan vidare — oberoende av antalet delägare — anses utgöra ett fåmansföretag såvida verksamheten är uppdelad på flera av varandra oberoende verksamhetsgrenar. Detla är fallet om en person genom aktie- eller andelsinnehav e. d. har den reella bestämmanderätten över sådan verksamhetsgren och självständigt kan förfoga över dess resultat (35 § 1 a mom. sjunde stycket KL).

Som företagsledare i fåmansföretag anses den eller de personer som till följd av eget eller närstående persons aktie- eller andelsinnehav i företaget eller annan liknande gmnd har elt väsentligt inflytande i förelaget. I fråga om fåmansföretag med flera av varandra oberoende verksamhetsgrenar anses den som har den reella bestämmanderätten över viss verksamhetsgren som företagsledare med avseende på denna verksamhetsgren (35 § 1 a mom. åttonde stycket KL).

De regler som begränsar utrymmet för uppdelning av inkomst från fåmansföretag mellan makar är tillämpliga endast om den ene maken är företagsledare och den andre maken (medhjälpande make) inte har sådan ställning i förelaget. Bestämmelserna överensstämmer i stort med vad som gäller för verksamhet som bedrivs utan förmedling av juridisk person. iMedhjälpande make beskattas sålunda för lön och annan ersättning från företaget under fömtsättning att arbetsinsatsen uppgår till minst 600 timmar under beskattningsåret (600-timmarsspärren). Har maken till följd av atl företaget påbörjat eller lagl ned sin verksamhel inle kunnat arbeta i förelaget under hela beskattningsåret begränsas dock kravet på arbetsinsats till 300 timmar. Arbetsinsats i makamas gemensamma bostadsutrymme får medräknas om det med hänsyn till rörelsens art och andra sådana omständigheter finns skäl därtill.

Medför 600-timmarsspärren att medhjälpande make inte skall be-

Prop. 1976/77: 41 28

skattas för ersättning från fåmansföretaget skall företagsledaren la upp motsvarande belopp till beskattning. Motsvarande gäller i fråga om sådan del av ersättningen till medhjälpande make som överstiger marknadsmässigl vederlag. Som marknadsmässigl vederlag anses inte i något fall den del av ersättningen som överstiger en tredjedel av makamas sammanlagda inkomst från företaget (tredjedelsregeln).

Vad som nu har redovisats avser det fallet atl medhjälpande make är anställd hos ett fåmansföretag i vilkel den andre maken är företagsledare. I fråga om handelsbolag kan del emellertid förekomma att medhjälpande make inte är anställd hos ulan delägare i bolaget. Spärrama mot inkomsluppdelning — 1. ex. 600-timmarsspärren och tredjedelsregeln — skall tillämpas även i detta fall. Medhjälpande make har dock rätt alt tillgodoräkna sig skälig ränta på sitt i handelsbolaget insalta kapital innan eventuell överflyttning av inkomst till företagsledaren äger rum.

De nya reglerna om lön från fåmansföretag till företagsledares barn är grundade på samma övenäganden som reglerna om lön från föräldrar lill barn. Ersättning från företaget till barnet beskattas hos företagsledaren om barnet inte hcir uppnått 16 års ålder. Detsamma gäller beträffande barn som studerar på heltid utom såvitt avser arbele som utförs under sommarferier eller annat uppehåll på minst en månad. Har barnel fyllt 16 men inte 18 år skall vidare inkomsten överflyttas till företagsledaren såvida inte barnet:» inkomst från fåmansföretaget är så stor att den som sådan föranleder skatteplikt för barnet. Som allmän regel gäller dessutom att företagsledaren — och inte barnet — skall beskattas för sådan ersättning från före;laget som överstiger vad som kan anses som marknadsmässigl vederlag för barnets arbetsinsats.

De nu återgivna bestämmelserna skall, såvitt gäller handelsbolag, äga motsvarande tillämpning om barnet inte är anställt hos utan delägare i ett handelsbolag vari en eller båda föräldrarna är företagsledare. Innan inkomsten överflyttais får dock barnet — liksom medhjälpande make — tillgodoräkna sig skälig ränta på sitt i bolaget insatta kapital.

Är båda föräldrarna förev.agsledare skall barnets inkomst flyttas över till den av föräldrarna som har störst inkomst från förelaget. Har föräldrarna samma inkomst skall överflyttningen ske till den äldste av föräldrarna.

2.2 Beräkning av makars avdrag för egenavgifter m. m.

Genom riksdagens beslut i våras skall egenföretagares egenavgifter dras av vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet eller rörelse och inte — som tidigare var fallet — som allmänt avdrag (prop. 1975/76: 178, SkU 1975/76: 68, rskr 1975/76: 408). Avdragsrätten är utformad på

Prop. 1976/77: 41 29

följande sätt. Vid beräkning av nelloinläkl av jordbruksfastighet eller rörelse tillgodoräknas den skaltskyldige ett schablonavdrag för egenavgifter (punkt 2 a av anvisningarna till 22 § resp. punkt 9 a av anvisningarna lill 29 § KL). Schablonavdraget beräknas på etl underlag som i normalfallet motsvarar bmttoinläkten av verksamheten minskad med .andra driftkostnader i förvärvskällan än schablonavdraget. Underlaget motsvarar alltså i regel nettointäkten av förvärvskällan före schablonavdraget. Schablonavdraget utgör enligt huvudregeln 10% av den del av underlaget som inle överstiger 10 000 kr., 20 % av den del av underlaget som ligger mellan 10 000 kr. och 100 000 kr. samt 15 % av över-•skjutande belopp. I vissa fall — t. ex. om den skattskyldige vid ingången av året näst före taxeringsåret har fyllt 65 år — är schablonavdraget begränsat till 4 % av underlaget.

Det schablonmässigt beräknade avdraget för egenavgifter kommer endast i undantagsfall atl exakt motsvara summan av de definitiva egen-.avgifter som påförs den skattskyldige för det aktuella beskattningsåret. Den nya lagstiftningen innehåller därför beslämmelser om avstämning mellan schablonavdraget och de definitiva avgifterna. Om schablonavdraget för visst beskattningsår varit lägre än de definitiva avgifterna får skillnadsbeloppet dras av vid taxeringen för näslföljande beskattningsår. Har schablonavdraget å andra sidan överstigit de definitiva avgifterna •skall skillnadsbeloppel redovisas som intäkt vid taxeringen för näslföljande beskattningsår. Skillnadsbeloppet skall normalt redovisas som avdrag eller intäkt i förvärvskällan jordbmksfastighet eller rörelse. Bedriver den skaltskyldige inte längre jordbruk eller rörelse skall dock ■eventuell intäkt tas upp som intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet och eventuellt avdrag åtnjutas som allmänt avdrag.

Skall inkomsten av viss verksamhet i beskattningshänseende fördelas mellan olika personer — t. ex. makar eller delägare i handelsbolag — kall schablonavdrag för egenavgifter i princip beräknas individuellt för varje skattskyldig. 1 lagstiftningen om schablonavdrag finns dock inte några särskilda föreskrifler om hur avdragen skall fastställas i dessa fall.

2.3 80/85-procentregeln

80/85-procenlregeln kan utnyttjas av fysisk person och dödsbo. Regeln bygger på en jämförelse mellan ett s. k. spärrbelopp och den skattskyldiges lolala inkomst- och förmögenhetsskatt för ett visst beskattningsår. Spärrbeloppet utgör 80 % av den del av den statligt beskattningsbara inkomsten som uppgår till högst 200 000 kr. och 85 % av •överskjutande belopp. Uppgår den beskattningsbara inkomsten vid den statliga taxeringen t. ex. till 300 000 kr. blir spärrbeloppet alltså (80 % av 200 000-1-85 % av 100 000 =) 245 000 kr. Har den skaltskyldige eriagt

Prop. 1976/77: 41 30

sjömansskatt skall den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten och dagpeiming enligt lagen (1958: 295) om sjömansskatt (omtryckt 1970: 933, ändrad senast 1976: 642), beaktas vid fastställande av spärrbeloppet. Spärrbeloppet jämförs med det sammanlagda beloppet av statiig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och allmän kommunalskatt (inkl. landstingsmedel) som beräknats föi den skattskyldige på grund av taxeringen för det aktuella beskattningsåret. I förekommande fall skall även sjömansskatt inräknas. Har skatten nedsatts på gmnd av skattereduktion enligt uppbördslagen (1953: 272, omtryckt 1972: 75, ändrad senast 1976: 347) eller genom avräkning av utländsk skatt, skall jämförelsen avse skattebeloppet före reduceringen eller avräkningen. Är det på detla sätt beräknade skattebeloppet större än spärrbeloppet skall den statiiga inkomstskatten eller förmögenhetsskatten nedsättas med överskjutande belopp. Nedsättningen sker i första hand av förmögenhetsskatten om inte annan ordning kan antas vara fördelaktigare för den skattskyldige. Den kommunala inkomstskatten kan däremol aldrig reduceras. Vidare gäller att förmögenhetsskatten inte får nedsättas så att den blir lägre än skatten på hälften av den beskattningsbara förmögenheten.

För samtaxerade makar skall skattebegränsning enligt 80/85-procentregeln ske med hänsyn till de sammanlagda beskattningsbara inkomsterna och de sammanlagda skattebeloppen. För makar eller föräldrar och bam som samtaxeras i förmöigenhetshänseende gäller att förmögenhetsskatten inte får bli lägre än skatten på halva den gemensamma förmögenheten.

Skattenedsättning kommer normalt i fråga endast om den skattskyldige har en stor förmögenhet. Uppgår exempelvis den skattskyldiges beskattningsbara inkomst (såväl. statUg som kommunal) till 300 000 kr. bUr — under fömtsättning att den kommunala utdebiteringen är 26 % — den statliga inkomstskatten 142 800 kr. och den kommunala inkomstskatten 78 000 kr. Den sammanlagda inkomstskallen uppgår alltså till 220 800 kr., dvs. klart understigande spärrbeloppet (80 % av 200 000-f-85 % av 100 000 =) 245 000 kr. Begränsningsregeln blir vid denna inkomstnivå tillämplig först om den skattskyldige har en beskattningsbar förmögerdiet som överstiger 1 383 000 kr.

Är den statligt beskattningsbara inkomsten väsentligt lägre än den kommunala inkomsten — detta kan t. ex. inträffa om den skaltskyldige har ett stort fastighelsinnehav — kan skattereducering med stöd av 80/85-procentregeln däremot like vid relativt låg inkomst och förmögenhet. Uppgår den statiigt beskattningsbara inkomsten t. ex. till 10 000 kr. och den kommunalt beskattningsbara inkomsten till 50 000 kr. kommer den skattskyldige att befrias från statlig inkomstskatt, varjämte eventuell förmögenhetsskatt beräknas på endast hälften av den skattskyldiges beskattningsbara förmögenhet.

Skattenedsättning enligt 80/85-procentregeln omfattar, som framgått

Prop. 1976/77:41 , 31

av det anförda, endast statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Kommunal inkomstskatt ingår i det skattebelopp som jämförs med spärrbeloppet och kan därigenom påverka nedsätlningens storlek. Kommunalskatten kan emellertid aldrig nedsättas. Det förhållandet att den skattskyldige kan vara skyldig att — vid sidan av inkomst- och förmögenhetsskatt — erlägga socialförsäkringsavgifter och avgift enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift, saknar f. n. helt betydelse vid tiUämpning av 80/85-procentregeln.

2.4 Gruppliv- och gruppsjukförsäkring

Den som är anställd kan vid sidan av kontant lön åtnjuta förmån av fri grupplivförsäkring och fri gruppsjukförsäkring. I 32 § 3 mom. KL finns beslämmelser om i vad mån värdet av sådana förmåner skaU tas upp som intäkt av tjänst. Beträffande gmppUvförsäkring gäUer som huvudregel att förmånen är skattefri. Har förmånen åtnjutits på grund av enskild tjänst och utgått efter väsentligt förmånUgare grunder än vad som gäller för befattningshavare i statens tjänst, är dock förmånen delvis skattepliktig. Förmån av fri gruppsjukförsäkring är skattefri om den ulgår enligt grunder som fastställts i koUektivavtal meUan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

Skattefrihet för förmån av fri gruppliv- och gruppsjukförsäkring ger i princip samma resultat som om förmånen hade varit skattepUktig men avdrag å andra sidan hade medgivits med belopp motsvarande premiens storlek. De nuvarande reglema innebär aUtså en form av tyst kvittning mellan förmån och avdragsrätt.

Gruppliv- och gruppsjukförsäkringar förekommer även bland advokater, jordbrukare och andra egenföretagare. Premier för försäkringarna är inle avdragsgilla som driftkostnad vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet eller rörelse (jfr punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL). Egenföretagare kan därför få avdrag för premierna endast i den mån premiebeloppet ryms inom det s. k. försäkringsavdraget enligt 46 § 2 mom. 3) KL. Detta avdrag, som är begränsat till 250 kr. för ogift skatlskyldig ulan hemmavarande bam under 18 år och till 500 kr. tillsammans för två makar och för ensamstående med hemmavarande barn under 18 år, avser i huvudsak kapitalförsäkringar, arbetslöshetsförsäkringar samt sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar som inte utgör obligatorisk sjukförsäkring enligt lagen (1962: 381) om aUmän försäkring (omtryckt 1973: 908, ändrad senast 1976: 622). En egenföretagare som erlagt 500 kr. i premie för en privat kapitalförsäkring får därför — till skillnad mot en anställd — varken direkt eller indirekt avdrag för premier för eventuell gruppliv- eller gruppsjukförsäkring.

Ersättning som betalas ut på grund av en grupplivförsäkring är skattefri. Detsamma gäller i fråga om gmppsjukförsäkringar under förutsätt-

Prop. 1976/77: 41 32

ning att försäkringen inte tagits i samband med tjänst. För alt en sjukförsäkring skall anses tagen i. samband med tjänst fordras bl. a. att försäkringsanstalten underrättats om anknytningen tiU tjänsten. Sådan anmälan görs normalt inte varför belopp som utfaller på en gruppsjukförsäkring i allmänhet är fritt från skall.

2.5 Egenföretagares allmänna arbetsgivaravgift

Fysisk person, som haft inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse, är enhgt 4 § lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift (senast ändrad 1976: 78) skyldig att erlägga allmän arbetsgivaravgift. Avgift utgår normalt med 4 % av avgiftsunderlaget. Bedrivs verksamheten inom det inre stödområdet är dock avgiften, såvitt gäUer 1976 års inkomster, reducerad till 2 %. Avgift utgår på den del av den avgiftsgrundande inkomsten som överstiger 18 000 kr. Bedrivs verksamheten gemensamt av två makar eller av en make med den andre som medhjälpare, är emellertid det avgiftsfria beloppei; högst 18 000 kr. för makarna gemensamt.

3 Riksdagens behandling aiv prop. 1975/76:178

I motion 1975/76: 2560, som väcktes med anledning av prop. 1975/ 76:178, framhölls bl.a. att det var oklart hur schablonavdraget för egenavgifler skulle beräknas i det fall då båda makarna arbetade i samma förelag (medhjälparfallet). Skatteutskottet delade motionärens uppfattning på denna punkt men förklarade sig inte vara berett att utan närmare utredning la slällning lill hur schablonavdraget skulle beräknas i det aktuella fallet. Utskottet förutsatte att förslag ttll lösning av den fråga som tagits upp i motionen skulle komma att föreläggas riksdagen i den proposition rörande ändring av 80/85-procentregeln som aviserats till hösten. Utskottet förutsatte vidare alt eventueUt ändrade bestämmelser skulle — i likhet med lagstiftnmgen i övrigt — tillämpas fr. o. m. 1977 års taxering (SkU 1975/76: 68 s. 17).

I motionen 1975/76: 2561 yrkades alt företagares och fria yrkesutövares premier för egna gruppliv- och gruppsjukförsäkringar skulle få dras av som omkostnad i resp. förvärvskälla fr. o. m. 1977 års taxering. Motionären anförde bl. a. att ett genomförande av förslaget medförde att dessa grupper av skattskyldiga fick rätt till avdrag för premierna oavsett om dessa rymdes inom beloppsgränsen för försäkringsavdraget eller inte. Enligt motionären innebar förslaget en ökad likställighet med lönlagarna också i det hänseendet alt avgiflsunderiaget för egenavgifter sjönk.

Skatteutskottet erinrade om att utskottet vid tidigare behandling av frågan uttalat sig positivt för en omläggning av avdragsrätten för pre-

Prop. 1976/77: 41 33

mier för gruppUv- och gmppsjukförsäkringar men att utskottet ansett alt det utredningsarbete som pågick inom Uvsförsäkringsskattekommittén och 1972 års skatteutredning borde avvaktas iiman definitiv ställning togs till frågan. Dessa utredningar hade emellertid — anförde ulskotlel — försenats. Med hänsyn tiU den korta tid som stått till buds för behandlingen av motionen och i avsaknad av närmare utredning var utskottet inte berett att tiUstyrka omedelbar lagstiftning i ämnet. Utskottet förordade att förslag tiU ändrade regler skuUe föreläggas riksdagen i den proposition om ytterUgare ändringar i fråga om egenavgifterna som hade aviserats tUl hösten.

Skatteutskottets betänkande godtogs av riksdagen (rskr 1975/76: 408).

4 Föredraganden

4.1 Inledning

I början av detta år beslutade statsmaktema om lättnader i fråga om den s. k. faktiska sambeskattiungen (prop. 1975/76: 77, SkU 1975/76: 27, rskr 1975/76: 170). Samtidigt ändrades reglerna om beskattning av makars och bams inkomst från fåmansföretag (prop. 1975/76: 79, SkU 1975/76: 28, rskr 1975/76:171). Några månader senare genomfördes en omläggning av avdragsreglerna för egenavgifter, dvs. socialförsäkringsavgifter och allmän arbetsgivaravgift som erläggs av egenföretagare (prop. 1975/76: 178, SkU 1975/76: 68, rskr 1975/76: 408). Samtliga nu nämnda regler skaU tUlämpas fr. o. m. 1977 års taxering.

I propositionen om ändrade avdragsregler för egenavgifter uttalade föredraganden att egenavgifterna borde beaktas vid tUlämpning av lagen (1970: 172) om begränsning av skatt i vissa faU (80/85-procentregeln). Han förklarade att han skuUe återkomma i frågan till hösten (prop. 1975/76: 178 s. 28).

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen om egenavgifterna föreslog skatleutskottel att två ytterligare frågor skulle behandlas i den till hösten aviserade propositionen angående 80/85-procentregeln. Den första frågan gällde beräkning av avdraget för egenavgifler då skatt-skyldig bedriver viss verksamhet med hjälp av sin make (medhjälparfallet). Den andra frågan gällde företagares och fria yrkesutövares avdragsrält för premier för egna gruppliv- och gruppsjukförsäkringar (SkU 1975/76: 68 s. 17 och 19).

4.2 Fördelning av inkomst mellan makar, m. m.

I det följande lämnar jag en sammanfattning av de i början av årel beslutade reglema om faktisk sambeskattning och fåmansföretag. En mer ingående redogörelse för de nya regelsystemen har lämnats i elt tidigare avsnitt (2.1).

3 Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 41

Prop. 1976/77: 41 34

I fråga om jordbruk eller rörelse som bedrivs utan förmedling av juridisk person är — såvitt gäller makars beskattning — den nya lagstiftningen tUlämplig om den ene maken har ledande ställning i verksamheten och den andre maken (medhjälpande make) saknar sådan ställning. För att medhjälpande make skall beskattas för någon del av sin arbetsinsats fordras att denne under beskattningsåret arbetat minst 600 timmar i jordbruket eUer rörelsen (600-timmarsspärren). Understiger arbetsinsatsen 600 timmar taxeras clen make som leder verksamheten för hela nettointäkten. Är kravet på arbetsinsats uppfyllt, taxeras medhjälpande make för så stor del av nettointäkten av förvärvskällan som kan anses motsvara marknadsmässigl vederlag för arbetet, dock högst för en tredjedel av nettointäkten (tredjedelsregeln).

Lön till barn, som arbetar i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, är enligl de nya bestämmelserna aldrig avdragsgill om barnel inte har fyllt 16 år. Detsamma gäller — Ocivsett barnets ålder — om barnet studerar på heltid utom såvitt avser arbete som utförs under sommarferier eller annat uppehåll på minst en månad. Är barnet mellan 16 och 18 år uppställs som ytterligare villkor för avdragsrält att lönen från föräldrama är så stor att den som sådan föranleder skattepUkt för barnet. En aUmän förutsättning för avdragsrätt iir vidare att lönen lill barnet inle överstiger marknadsmässigl vederlag för arbetet. Föreligger inte avdragsrätt, kommer den av föräldrarna som bedriver verksamheten att beskattas för värdet av barnets arbetsinsats.

I fråga om fåmansföretag har möjligheten att med verkan i skattehänseende fördela inkomsi inskränkts i det fallet att den ene maken har ledande ställning i företaget (företagsledare) och den andre maken saknar sådan ställning (medhjälpande make). Reglerna för beskattning av medhjälpande make i fåmansföretag överensstämmer i princip med molsvarande regler för makar som själva bedriver jordbruk eller rörelse. För att lön eller annan ersättning från företaget skall beskattas hos medhjälpande make krävs sålunda att arbetsinsatsen uppgått till minst 600 timmar (600-timmarsspärren). Understiger arbetsinsatsen 600 timmar eller överstiger ersättningen marknadsmässigl vederlag, skall företagsledaren beskattas för medhjälpande makens ersättning eller den del av ersättningen som överstiger den marknadsmässiga. Som marknadsmässig ersättning anses inle i något faU den del av ersättningen som överstiger en tredjedel av makarnas sammanlagda inkomster från företaget (tredj edelsregeln).

Samordningen meUan enskilt bedriven verksamhet och verksamhet som bedrivs genom ett fåmansföretag omfattar även lön till barn. Ersättning från fåmansföretag till företagsledarens eller dennes makes barn beskattas hos förelagsledaren om barnet inte fyllt 16 år. Delsamma gäller om bamet studerar på heltid ui;om såvitt avser arbete under sommarferier eUer annat uppehåll på minst en månad. Är barnet mellan 16 och 18 är

Prop. 1976/77: 41 35

beskattas inkomsten hos företagsledaren om inte ersättningen från företaget är så stor att den som sådan föranleder skatteplikt för barnet. Som aUmän regel gäller dessutom all företagsledaren — och inte barnet — beskattas för sådan del av ersättning från förelaget som överstiger den marknadsmässiga.

Reglerna om beskattning av lön från fåmansföretag äger, såvitt gäller handelsbolag, molsvarande tillämpning om medhjälpande make eller bam inte är anstäUda hos handelsbolaget utan delägare i detta. Innan inkomst flyttas över tiU företagsledaren får dock medhjälpande make och barn tillgodoräkna sig skälig ränta på sitt i handelsbolaget insatta kapital.

En utgångspunkt vid ulformningen av skatteregler för föräldrars och barns arbetsinkomster bör enligt min mening vara atl den som utfört arbetet också skall beskallas för värdet av sin arbetsinsats. En annan viktig princip är alt olika företagsformer behandlas på samma sätt. Det bör t. ex. inte vara oförmånUgare för en familj atl bedriva en rörelse ulan förmedling av juridisk person än genom ett av familjen ägt aktiebolag.

Genom lagstiftningen i början av della år får önskemålet om likformighet i skattehänseende mellan olika förelagsformer anses i stort sell tillgodosett. Däremol uppfyller lagstiftningen inte kravet på att varje familjemedlem skall beskattas för värdet av sin arbetsinsats. 600-timmarsspärren, tredj edelsregeln och reglema om beskattning av lön lill barn kan uppenbarligen medföra atl även hell marknadsmässig ersättning skall las till beskattning hos annan person än den som har utfört arbetet. Som exempel kan nämnas det faUet att förelagsledaren på grund av sjukdom inte uppburit någon lön från fåmansföretaget under beskattningsåret. Medhjälpande make antas däremot ha arbetat på heltid i företaget under hela året och för detta uppburit 45 000 kr. i lön. Tredjedelsregeln får då den knappast rimliga konsekvensen att företagsledaren skall beskattas för 30 000 kr. av medhjälpande makens lön medan medhjälpande maken själv beskattas för endast 15 000 kr. Till detla kommer alt beskattningsresultatet utgör utgångspimkt för beräkning av pensionsgmndande inkomst m. m. Tredjedelsregeln kan därför medföra en väsentUg försämring av medhjälpande makes sociala förmåner.

Det anförda leder enligt min uppfattning tUl slutsatsen atl villkoren för individuell beskattning av arbetsinkomster bör lindras. Medhjälpande make bör i princip beskattas för det marknadsmässiga värdet av sin faktiska arbetsinsats och detla bör ske oberoende av företagsledarens inkomsi. Jag är emellertid medveten om atl det kan vara svårt för taxeringsmyndigheterna att bedöma det marknadsmässiga värdet av medhjälpande makes arbete även om förhållandet mellan makarnas inkomster givetäs kan ha sin betydelse vid denna prövning. Svårighetema torde

Prop. 1976/77: 41 36

vara särskilt stora om medhjälpande maken inte regelbundet arbetar i verksamheten utan deltar i denna mer sporadiskt. Det torde därför vara nödvändigt att som förutsättning för individueU beskattning uppställa ett krav på att arbetstiden har uppgått till ett minsta antal timmar. Tidsgränsen synes dock kunna sänkas från 600 till 400 timmar. Tredjedelsregeln bör samtidigt slopas.

Vid lillämpning av den här föreslagna 400-timmarsspärren bör, liksom enligt nuvarande regler, arbete i makarnas gemensamma bostadsutrymme få medräknas om det med hänsyn till rörelsens art och andra sådana omständigheter föreligger skäl till det. Detta får anses innebära att medhjälpande makes arbetsinsats skall bedömas med utgångspunkt i dess betydelse för verksamheten och ulan hänsyn till var arbetet är förlagt. Bedrivs verksamheten i särsildlda lokaler bör dock enligt min menuig arbete i hemmet normall få medräknas endast om arbetet avser klart angivna arbetsuppgifter med omedelbar anknytning till verksamheten. Telefonpassning och medverltan vid representation bör t. ex. som regel inte beaktas. Hänför sig förelagsinkomsten till uppdrag som företagsledaren utför vid sidan av ordinarie arbete bör vidare, oavsett om särskild arbetslokal finns eller inte, inkomstuppdelning godtas endasl i rena undantagsfaU. Ett allmiint påslående om att medhjälpande make har medverkat i privat konsultverksamhet eller vid utarbetande av tid-ningsartUriar e. d. bör alltså inte gmnda någon rätt för medhjälpande make att beskattas för en del av inkomsten.

Bedrivs verksamheten som enskild firma eller genom ett handelsbolag kan beskattningsåret omfatta kortare eller längre tid än 12 månader. I sådana fall bör givetvis timantalet jämkas. I fråga om fåmansföretag bör timantalet sällas ned till 200 timmar om medhjälpande make till följd av att företaget påbörjat eller lagt ned sin verksamhet inle kunnat arbeta i företaget under hela beskattningsåret. Bestämmelsen om hur antalet arbetstimmar skall beräknas under tid då medhjälpande make uppbär sjukpenning, föräldrapenning e. d. bör vidare behållas oförändrad.

Även i fråga om barns arbete anser jag att utgångspunkten bör vara att barnel självt skall beskattas för det marknadsmässiga värdet av sitt arbete. Främst av kontrollskäl bör dock de nuvarande reglerna behåUas när det gäller bam som inte fyllt 16 år. Har barnet fyllt 16 år bör emellertid barnet beskattas för uppburen ersättning under förutsättning att den är marknadsmässig. Något krav på atl lönen måste uppgå till viss minsta storlek för att få bciiktas behöver inte uppställas. Vad jag nu sagt bör gälla oavsett om ersättningen betalas ut direki från föräldrarna till barnet eUer från ett fåmansföretag i vilket en eller båda föräldrarna är företagsledare.

Ett genomförande av milt förslag innebär en påtaglig minskning av risken för att medhjälpande make och barn beskattas för ett lägre belopp än vad som svarar mot värdet av arbetsinsatsen. Överflyttning av

Prop. 1976/77: 41 37

lön som är marknadsmässig kan komma i fråga endasl om lönen utbetalas till medhjälpande make som arbetat mindre än 400 timmar under beskattningsåret eller till företagsledares barn som inte fyllt 16 år. Behovet av regler inom socialförsäkringslagstiftningen för att åstadkomma överensstämmelse mellan å ena sidan egentlig arbetsinkomst och å andra sidan sociala förmåner och avgifter bortfaller praktiskt laget hell.

På en punkt finns del dock anledning att göra en mindre ändring, nämligen i fråga om fåmansföretags skyldighel atl erlägga avgifter lill socialförsäkringen. Beslämmelser om arbetsgivares socialförsäkringsavgifter finns i lagen (1962: 381) om allmän försäkring och ett flertal andra författningar. Avgifterna tas med vissa begränsningar ut på summan av de löner som arbetsgivaren under året utgett till sina anslällda. Vid fastställande av ATP-avgift tas hänsyn endast till den del av en årslön som överstiger ett basbelopp och understiger 7,5 basbelopp. Motsvarande begränsningar gäller vid beräkning av pensionsgmndande inkomst för den anställde. Den skattemässiga överflyttningen av iidjomst från medhjälpande make eller barn till förelagsledaren påverkar enligt nuvarande regler normalt deras pensionsgmndande inkomst men inte storleken av fåmansföretagets ATP-avgifter. Dessa och andra arbetsgivaravgifter bör emellertid i detta hänseende följa beskattningsreglerna.

Jag föreslår mot denna bakgrund atl avgiftsunderlaget för fåmansföretags arbetsgivaravgifter anknyts till de särskilda reglerna om taxering av dess ägarkrets. Ändringen bor tas in i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Jag vill här erinra om att även de socialförsäkringsavgifter som egenföretagare betalar är knutna till deras taxeringar.

4.3 Beräkning av makars avdrag för egenavgifter m. m.

I våras infördes nya regler för avdrag för egenföretagares egenavgifter (prop. 1975/76: 178, SkU 1975/76: 68, rskr 1975/76: 408). Egenföretagare medges fr. o. m. 1977 års taxering ett schablonmässigt beräknat avdrag för egenavgifter. Avdraget får göras vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av rörelse (punkt 2 a av anvisningama tUl 22 § resp. punkt 9 a av anvisningarna till 29 § KL). Schablonavdraget beräknas på elt underlag som i normalfallet motsvarar bmttoin-täkten av verksamheten minskad med andra driftkostnader i förvärvskällan än schablonavdraget. Undertaget motsvarar alltså i regel nettointäkten av förvärvskällan före schablonavdraget. Schablonavdraget utgör enligt huvudregeln 10 % av den del av underiagei som inte överstiger 10 000 kr., 20 % av den del av undertaget som ligger mellan 10 000 kr. och 100 000 kr. och 15 % av överskjutande belopp. I vissa fall — t. ex. om den skattskyldige vid ingången av året näst före taxeringsåret fyllt 65 år — är schablonavdraget begränsat lill 4 % av underlaget.

Prop. 1976/77: 41 38

I den nya lagstifmingen finns också beslämmelser om avstämning mellan schablonavdraget och de sedermera fastställda definitiva avgiftema för beskattningsåret i fråga. Visar det sig att schablonavdraget för visst beskattningsår varil lägre än de definitiva avgifterna är skillnadsbeloppet avdragsgUlt vid taxeringen för näslföljande beskattningsår. Har schablonavdraget å andra sidan överstigit de definitiva avgifterna skaU skillnadsbeloppet redovisas som intäkt vid taxeringen för näslföljande beskattningsår.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76: 178 uttalades all det var oklart hur schablonavdraget skall beräknas i de fall då en skatt-skyldig bedriver viss verksamhet med hjälp av sin make (SkU 1975/76: 68 s. 17). Denna fråga har i sin tur samband med spörsmålet hur schablonavdraget skall beräknas för delägare i ett handelsbolag. Innan dessa frågor behandlas avser jag emellertid alt la upp vissa allmänna problem som har samband med fastställande av det underlag på vUket schablonavdraget skall beräknats.

Den som haft inkomst av skogsbmk kan med stöd av skogskontolagen (1954: 142) under vissa fömtsättningar få uppskov med taxeringen av den del av skogsintäkten som sätts in på s. k. skogskonto. Längsta uppskovstid är tio år. Beloppi som tas ut från kontot skall redovisas som intäkt av skogsbmk (8 § skogskontolagen). Däremot finns det inte någon föreskrifl om att det liielopp som sätts in på skogskonto skall räknas som driftkostnad vid beräkning av nettointäkten av jordbruksfastigheten. Insättningen påverkar därför formellt sett inte nettointäktens storiek (jfr 23 § KL).

Tidigare har det saknat egaiUig betydelse om uppskovsbeloppet skall anses som driftkostnad — och därmed reducera nettointäkten av jord-braksfastigheten — eUer om uppskovet skall anses avse viss del av den enUgt 23 § KL fastställda nettointäkten. Saken har emeUertid kommit i annat läge genom lagstiftningen om schablonavdrag för egenavgifter. Schablonavdraget blir större om uppskovsbeloppet enligt skogskontolagen inte anses påverka nettointäkten. Behandlas däremot uppskovsbeloppet som en driftkostnad blir underlaget för beräkning av egenavgifter — och därmed också schiablonavdraget — mindre.

Sora tidigare påpekats utgör medel som tas ut från skogskontot intäkt av jordbmksfastighet. Uttaget ökar således underlaget för beräkning av schablonavdrag för egenavgiftesr. I konsekvens med detta bör enligt min mening insättning på skogskonto mmska underlaget för schablonavdrag. Insättningen bör således i detta sammanhang behandlas som en driftkostnad. För att undanröja tveksamhet på denna punkt bör en uttrycklig föreskrift härom föras in i punkt 2 a av anvisningama till 22 § KL.

De definitiva egenavgiftemas storlek bestäms med ledning av den vid taxeringen till statiig mkomstskatt faststäUda jordbruks- eUer rörelseinkomsten. Denna inkomst är ii regel lika stor som den vid den kommu-

Prop. 1976/77: 41 39

nala taxeringen fastställda nettointäkten av jordbmksfastigheten eller rörelsen. Det fmns emellertid vissa avdrag som medges eiidast vid den statliga taxeringen. Av dessa avdrag är i detla sammanhang det särskilda investeringsavdraget belydelsefullt. Investeringsavdrag vid taxeringen till statiig inkomstskatt får med slöd av särskUda författningar ånjutas i fråga om bl. a. inventarier som anskaffas under periodema den 1 januari 1971_den 30 juni 1973 och den 15 oktober 1975—den 31 december 1976. Avdraget, som får tUlgodoräknas vid beräknmg av jordbruks- eUer rörelseinkomst, har varierat mellan 10 och 30 % av anskaffningskostnaden. För inventarier som bestäUs och levereras imder tiden den 1 maj —den 31 december 1976 utgör avdraget 25 % av inventariernas anskaffningskostnad (SFS 1976: 390). Regeringen har nyligen aviserat en förlängning av investeringsperioden till den 31 mars 1977.

Har den skattskyldige rätt till särskilt investeringsavdrag kan den vid den StatUga taxeringen faststäUda inkomsten av jordbruket eller rörelsen väsentUgt understiga förvärvskäUans nettointäkt enligt den kommunala taxeringen. Inkomsten enligt den statliga taxeringen utgör, som tidigare påpekats, utgångspunkt för beräkning av egenavgifterna. En av det särskilda invesleringsavdraget föranledd minskning av inkomsten medför aUtså en däremot svarande minskning av egenavgiftema. Vid beräkning av underlaget för egenavgifter bör därför hänsyn tas till eventueUt uivesleringsavdrag. I annat faU kan schablonavdraget bli avsevärt högre än de definitiva avgifterna. En regel av detta innehåll bör tas m i punkt 2 a av anvisningama tiU 22 § KL och punkt 9 a av anvisnmgarna tUl 29 § KL. Av hänvisnmgen tUl KL i 2 § lagen om statUg inkomstskatt följer alt schablonavdraget skaU vara Uka stort vid den StatUga som vid den konununala taxeringen.

Föratom investeringsavdrag finns det vissa andra avdrag som minskar jordbruks- eller rörelseinkomsten endast vid den statliga taxeringen. Jag syftar på bl. a. forskningsavdrag enUgt förordningen (1973: 421) om särskUt forskningsavdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Forskningsavdrag e. d. torde dock mycket säUan bli aktuella för egenförelagare. Av praktiska skäl bör därför — såvitt gäller beräkningen av schablonavdrag för egenavgifter — hänsyn inte tas till andra avdrag av della slag än de särskilda investeringsavdragen.

Jag återgår nu till frågan hur schablonavdraget skall beräknas när flera personer — t. ex. två makar — deltar i en och samma verksamhet. Det finns här anledning att skilja mellan olika fall. Bedrivs verksamheten genom etl handelsbolag kan antingen den ene maken eller båda makama vara delägare i bolaget. Har något handelsbolag inte bUdats kan verksamheten antingen vara gemensamt bedriven eller bedriven endast av en av makama.

Handelsbolag och enkla bolag skaU enligt 53 § 2 mom. KL inte taxeras. Bolagets inkomst hänförs i stället tiU delägama med belopp som

Prop. 1976/77: 41 40

för var och en motsvarar hans andel av bolagets inkomst. Delägarna kan fritt bestänuna över hur bolag;ets inkomst skall fördelas och den avtalade fördelningen godtas som regel också vid inkomsttaxeringen. Är två makar delägare i ett handelsbolag gäller emellertid — som framgått av föregående avsnitt — särskilda beslämmelser beträffande den skattemässiga fördelningen av bolagets inkomst såvida den ene maken är förelagsledare och den andra medhjälpare.

Om jordbruk eller rörelse drivs i form av handelsbolag är det enligl min mening uppenbart att schablonavdrag för egenavgifter — liksom själva avgiftema — skall beräknas individuellt för varje delägare. Detta innebär att handelsbolagets inkomst skall fördelas mellan delägama på samma sätt som tidigare vare;fter varje delägare medges schablonavdrag med utgångspunkt i sin andel av bolagets inkomst. Varje delägare skall således som nettointäkt redo>'isa skillnaden mellan sin andel av bolagets inkomst och det individuellt beräknade schablonavdraget. Lagtexten bör förtydligas på denna punkt.

Delägare i handelsbolag har inte rätt att få uppskov med beskattning enligt skogskontolagen för någon del av inkomsten från handelsbolaget. Frågan om insättning på skogskonto skall betraktas som driftkostnad eller inte saknar därför betydelse för handelsbolags vidkommande. I författningarna om särskilt investeringsavdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt har föreskriNdts alt avdraget skall beräknas för handelsbolaget och inte för delägarna. Har investeringsavdrag avräknats från bolagets inkomst kommer emeUertid den inkomst, som delägama vid taxeringen till statlig inkomstskatt skall redovisa från bolaget, att reduceras i motsvarande mån. Denna reducerade inkomst ligger som nämnts till grund för fastställandet av de definitiva egenavgifterna. För att överensstämmelse skall uppnås mellan schablonavdraget och de definitiva egenavgifterna krävs därför även i detla fall att hänsyn tas till särskilt investeringsavdrag, som medgivits vid den statliga taxeringen. Vid fastställande av delägare:; underlag för beräkning av schablonavdrag bör alltså avräkning ske för den på varje delägare belöpande andelen av investeringsavdraget.

Följande exempel belyser vad jag nu har sagt. Två personer är delägare i ett rörelsedrivande handelsbolag. Rörelseöverskoltet, som uppgår till 120 000 kr., skaU fördelas lika mellan delägarna. Särskilt investeringsavdrag vid den statiiga taxeringen får åtajutas med sammanlagt 30 000 kr. Underlaget för beräkning av schablonavdraget för egenavgifler blu då för envar av delägarna 45 000 kr. Med tiUämpning av huvudregelns procentsatser får varje delägare schablonavdrag med (10 % av 10 000 -f 20 % av 35 000 =) 8 OOO kr. Vid taxermgen tUl kommunal inkomstskatt skall delägarna som nettointäkt av rörelse redovisa (60 000 ./. 8 000 =) 52 000 kr. och Aåd taxeringen till den statiiga taxeringen (45 000 ./. 8 000 =) 37 000 kr.

Prop. 1976/77: 41 41

Reglerna om beskattning av delägare i handelsbolag gäller även i det fall där två makar är delägare i ett handelsbolag. Är den ene maken företagsledare och är den andre maken medhjälpare i bolaget kan dock, som tidigare nämnts, makama inte aUtid själva bestämma över den skattemässiga fördelningen av bolagets inkomst. Skall inkomst i skattehänseende flyttas över från medhjälpande make lill företagsledaren bör den inkomstuppdelning som föreligger efter överflyttningen ligga till gmnd för beräkning av schablonavdrag för egenavgifter. Någon uttrycklig föreskrift om detta behövs enhgt min mening inte.

Jag har tidigare föreslagit att kravet på medhjälpande makes arbetsinsats skall sänkas från 600 timmar tiU 400 timmar och att tredjedelsregeln skall slopas. Om mitt förslag genomförs kommer antalet inkomstöverflyttningar alt minska väsentligt jämfört med vad som skulle ha blivit fallet om nuvarande regler behållits. Detta är allmänt sett ägnat att underlätta tillämpningen av reglema om avdrag för egenavgifter. Slopandet av tredjedelsregeln har också den fördelen att problemen med samordning mellan underlaget för beräkning av schablonavdrag och underlaget för inkomstuppdelning enligt tredjedelsregeln bortfaller.

Överflyttning av inkomst till företagsledaren kan komma i fråga även när medhjälpande make inte är delägare i utan anställd hos handelsbolaget. Det överflyttade beloppet anses då som inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse för företagsledaren. I denna situation skall, såvitt gäller företagsledarens schablonavdrag för egenavgifter, såväl den egna inkomsten som den från maken överflyttade inkomsten ligga till gmnd för avdragsberäkningen.

Bedriver makar — utan förmedling av juridisk person — gemensamt jordbruk eller rörelse skall vardera maken laxeras för den del av verksamhetens inkomst som skäligen kan anses tillkomma honom. I detla fall uppkommer inte några specieUa problem vid beräkning av schablonavdrag för egenavgifter. Vid fastställande av underlaget för schablonavdraget skall inkomsten självfaUet reduceras med eventuellt medgivet särskilt investeringsavdrag.

Anses endasl den ene maken bedriva verksamheten gäller i princip samma regler för inkomstuppdelningen som då medhjälpande make är delägare i ett handelsbolag. Är kravet på antal arbetstimmar inte uppfyllt kommer således den make som står för jordbruket eller rörelsen att beskattas för hela inkomsten av verksamheten. Dennes schablonavdrag för egenavgifler bör då, som nyss nämnts, beräknas på grundval av hela denna inkomst. Skall däremot medhjälpande make själv beskattas för del av inkomst av verksamheten bör medhjälpande make få göra schablonavdrag på grundval av sin inkomst. Den andre makens underlag för beräkning av schablonavdrag minskas då i molsvarande mån.

Det förhållandet alt schablonavdraget skall beräknas individuellt för

4 Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 41

Prop. 1976/77: 41 42

varje make förutsätter att medhjälpande make som egen nettointäkt skall redovisa sm andel av den gemensamma inkomsten minskad med schablonavdraget. Den tidigare valda lösningen i medhjälparfallet, nämligen alt laxera medhjälpande make för viss del av nettointäkten för hela verksamheten, är alltså inte användbar (jfr specialmotiveringen till anvisningarna till 52 § KL nedan i avsnitt 5.1). Att medhjälpande make skall beskattas för sin egen nettointäkt föranleder en ändring av teknisk karaktär i 2 § skogskoni;olagen (1954: 142).

Lön till barn vars föräldrar — direkt eller genom ett handelsbolag — bedriver jordbruk eller rörelse är inte avdragsgill om bamet inte fyllt 16 år. Del till barnel utbetalade biloppet skall i princip tas upp till beskattning hos den av makarna som bedriver verksamheten eller — i handelsbolagsfallet — hos den av föriildrama som har högst inkomst från bolaget. Beräkningen av schablonavdraget för egenavgifter bör i dessa fall givelvis grundas på såväl förälderns egen inkomst som den från barnet överförda inkomsten.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp en fråga angående tillämpningsområdet för schablonregeln. Som framgått av redogörelsen för nuvarande regler medges schablonavdrag endast vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet och rörelse. Detta är naturligt med tanke på att egenavgifter praktiskt tagel uteslutande påförs jordbrukare och rörelseidkare. Det kan emellertid förekomma atl annan inkomst, t. ex. inkomst av tjänsl, medför skyldighet att erlägga egenavgifter. Så är exempelvis fallet om en uppdragstagare under ett beskattningsår får arvoden från olika uppdragsgivare som var för sig understiger 500 kr. men som sammanlagt överstiger deti:a belopp. Uppdragstagaren måste då själv belala avgifter till sjukförsäkringen, folkpensionering och eventuellt också lill ATP (allmän arbetsgivaravgift utgår inte på uppdragsinkomsl). Avdrag för dessa avgifter får åtnjutas som allmänt avdrag och minskar därför inte underiagei för beräkning av egenavgifler (avgifl-på-avgifts-effekten). Avdraget medges inte vid laxeringen för det beskattningsår under vilket arvodena uppburils utan först vid taxeringen för näslföljande beskattningsår (eflersläpningseffekten).

När schablonavdraget för egenavgifter infördes var man medveten om att det nya avdragssystemet omfattade endast jordbruks- och rörelse-inkomster. Anledningen lill att andra inkomster inle togs med i avdragssystemet var bl. a, atl man uljjick från att det då i regel var fråga om obetydliga avgiftsbelopp (jfr prop. 1975/76: 178 s. 22).

Jag delar i och för sig uppfattningen att annan inkomst än jordbruks-och rörelseinkomster normalt ger upphov till relativt små avgiftsbelopp. Detta undanskymmer dock inte det faktum att avgifl-på-avgiflseffekten och eflersläpningseffekten medför atl t. ex. uppdragsinkomster kan bli föremål för en mycket hög skatte- och avgiflsbelaslning det år de uppbärs. Det är angeläget alt dessa särskilda effekter undanröjs. Den metod

Prop. 1976/77: 41 43

som valts beträffande inkomst av jordbruk och rörelse, nämligen att kombinera etl schablonavdrag i förvärvskällan med beslämmelser om avstämning näslföljande år, är emellertid olämplig av praktiska skäl. Frågan bör få sin lösning i annat sammanhang.

4.4 80/85-procentregeln

Den s. k. 80/85-procentregeln bygger på en jämförelse mellan ett spärrbelopp och den skattskyldiges totala inkomst- och förmögenhetsskatt för etl visst beskattningsår. Spärrbeloppet utgör normalt 80 % av den del av den skattskyldiges beskattningsbara inkomst enligt taxeringen lill statiig inkomstskatt som uppgår till högst 200 000 kr. och 85 % av överskjutande belopp.

Spärrbeloppet jämförs med det sammanlagda belopp av statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt och allmän kommunalskatt (inkl. landslingsmedel) som beräknas för den skattskyldige på grund av taxeringen för det aktueUa beskattningsåret (skattebeloppet). Vid beräkning av skattebeloppets storlek skall i förekommande fall sjömansskatt inräknas. Däremot skall hänsyn inle tas till alt skatten kan nedsättas enligt bestämmelserna om skattereduktion enligt uppbördslagen (1953: 272) och avräkning av utländsk skatt. Är skattebeloppet större än spärrbeloppet skall den statliga inkomstskatten eller förmögenhetsskatten sättas ned med överskjutande belopp. Nedsättning sker i första hand av förmögenhetsskatten om inte annan ordning kan antas vara fördelaktigare för den skattskyldige. Den begränsningen gäller dock all förmögenhetsskatten inle får sättas ned så alt den blir lägre än skatten på hälften av den beskattningsbara förmögenheten.

För samtaxerade makar skall skattebegränsning enligt 80/85-procentregeln ske med hänsyn till deras sammanlagda inkomster och skattebelopp. För makar eller föräldrar och barn som samtaxeras i förmögenhetshänseende gäller att förmögenhetsskatten inte får bli lägre än skatten på halva den gemensamma förmögenheten.

Skattenedsättning enligt 80/85-procentregeln omfattar endast statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt. Kommunal inkomstskatt ingår i det skattebelopp som jämförs med spärrbeloppet och kan därigenom påverka nedsätlningens storlek. Kommunalskatten kan emellertid inte reduceras.

För att begränsningsregeln skall bli tillämplig fordras normalt att den skattskyldige har en stor förmögenhet. Någon skattenedsättning kommer således inle i fråga enbart av den anledningen att den skaltskyldige har höga inkomster. Är den statligt beskattningsbara inkomsten väsentligt lägre än den kommunala — den kommunala inkomsten innefattar t. ex. garantibelopp för fastighet — kan dock 80/85-procentregeln bli tillämplig även om den skattskyldige saknar beskattningsbar förmögenhet.

Prop. 1976/77:41 44

Vid tillämpning av 80/85-procentregeln tas inte hänsyn tiU egenavgifter. En egenföretagare, som betalar 80 % resp. 85 % av den statiigt beskattningsbara mkomsten i skatt, kan aUlså därutöver varaskyldig att erlägga egenavgifter.

Reglerna om begränsning av skatt i vissa fall kan ses som ett uttryck för tanken att den skattskyldige under alla förhållanden bör få behåUa viss del av årets löpande inkomsler för sina privata utgifter. Det har sålunda ansetts alt det; allmänna bör avstå från sitt anspråk på inkomst-och förmögenhetsskatt i den mån den sammanlagda skatten överstiger viss gräns. Eftersom man vid tillämpning av begränsningsreglerna inte tar hänsyn till egenavgifterna kan det f. n. inträffa alt en egenföretagare vid sidan av inkomst- och förmögenhetsskatt motsvarande 80/85 % av inkomsten får belala betydande belopp i egenavgifter. Från egenföretagarnas sida har gjorts gällande att dessa avgifter belastar utrymmet för privat konsumtion på samma sätt som inkomst- och förmögenhetsskatt och atl man därför bör ta hiinsyn även till avgifterna vid tillämpning av 80/85-procentregeln.

För egen del anser jag att åtskilligt talar för denna ståndpunkt. Det är dock nödvändigt att ta hänsyn tiU att avgifterna i ett par viktiga avseenden skiljer sig från skatt. iFör det första utgör egenavgifterna huvudsakligen utgifter för företagarens eget socialförsäkringsskydd. För det andra är egenavgiftema till skillnad från allmän skatt avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Båda dessa omständigheter bör få betydelse när begränsningsreglerna skall utformas.

Egenavgiftemas försäkringsmässiga inslag bör beaktas främst när man bestämmer i vilken mån skati;er och egenavgifter skall få reduceras på grund av begränsningsreglerna. Denna fråga avser jag att strax återkomma till. Det förhåUandet att egenavgiftema är avdragsgilla får betydelse för det inkomstbegrepp som skall ligga till grund för begränsningsreglerna.

Som jag redan har framhållit beräknas spärrbeloppet enligt 80/85-procenlregeln f. n. med utgångsfunkt i den skallskyldiges statligt beskattningsbara inkomsi. Avdraget för egenavgifter minskar den beskattningsbara inkomsten. Den skaltskyldige skulle därför bli dubbelt kompenserad om spärrbeloppet beräknades på grundval av inkomsten efter avdrag för egenavgifler samtidigt som egenavgifterna inräknas i det skattebelopp som jämförs med spärrbeloppet. Ett hänsynstagande till egenavgifter vid nedsättning enligt 80/85-procentregeln förutsätter därför att spärrbeloppet bestäms med hänsyn till inkomsten före avdraget för egenavgifter.

I detta sammanhang vill jag ta upp en ytteriigare fråga som rör inkomstbegreppet vid tillämpning av 80/85-procentregeln. Den statiigt beskattningsbara inkomsten kan i större eller mindre grad avvika från den verkliga inkomsten under beskattningsåret. Delta blir fallet om avdrag

Prop. 1976/77: 41 45

medges för belopp som inle motsvarar verkliga utgifter eller kostnader under året. Vad jag främst åsyftar är de särskilda invesleringsavdrag som under olika perioder medgetts för att stimulera näringslivets investeringar i maskiner och byggnader. F. n. gäller att särskilt investeringsavdrag medges enligt lagen (1975:1147) om särskUt invesleringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt med 25 % av anskaffningskostnaden för maskiner som beställs och levereras under tiden den 1 maj—den 31 december 1976. Regeringen har nyligen aviserat en förlängning av in-vesleringsperioden till den 31 mars 1977. På grund av ett sådant avdrag kan den beskattningsbara inkomsten bli mycket låg trots att den skattskyldige har slora inkomster. Anlag t. ex. att en skattskyldig bedriver rörelse och att inkomsten av rörelsen vid taxeringen tiU kommunal inkomstskatt uppgår till 150 000 kr. Den skaltskyldige har under året anskaffat en maskin för 382 000 kr. och får därför åtnjuta särskilt investeringsavdrag med (25 % av 382 000 =) 95 500 kr. Med bortseende från andra intäkter och avdrag blu- den statiigt taxerade inkomsten därför (150 000 kr. ./. 95 500 kr. =) 54 500 kr. Efter grundavdrag uppgår den beskattningsbara inkomsten till 50 000 kr. Spärrbeloppet blir i detta fall (80 % av 50 000 =) 40 000 kr.

Den beskattningsbara inkomsten ger i detta exempel uppenbarUgen inte någon rättvisande bild av den skatlskyldiges inkomstförhåUanden under året. Baseras spärrbeloppet på den beskattningsbara inkomsten får investeringsavdraget — förutom den avsedda stimulanseffekten vid inkomsttaxeringen — bl. a. lill följd att eventuell förmögenhetsskatt nedsätts. En sådan effekt kan inte anses motiverad. Starka skäl talar därför för att inkomsten före investeringsavdrag skaU ligga tUl grund för beräkning av spärrbeloppet.

Det nu anförda leder enligt min mening sammanfattningsvis till att det inkomstbegrepp som ligger till grund för tillämpning av 80/85-procentregeln bör vara den statUgt beskattningsbara inkomsten ökad med dels avdrag för egenavgifter, dels särskUt investeringsavdrag. I avdraget för egenavgifler bör ingå både schablonmässigt beräknat avdrag och avdrag som medgivits i samband med avstämningen mellan schablonavdraget och avdraget för definitiva avgifter. A andra sidan bör den beskattningsbara inkomsten minskas med intäkter som hänför sig till denna avstämning.

Vad härefter beträffar frågan vilken skatte- och avgiftsnedsättning som bör få ske på grund av 80/85-procentregeln gäUer f. n. — som jag redan har framhållit — att den allmänna kommunalskatten inte alls får nedsättas och att förmögenhetsskatten inte får nedsättas till lägre belopp än vad som svarar mot skatten på halva förmögenheten. Med tanke på socialförsäkringsavgifternas försäkringsmässiga karaktär bör dessa avgifter inte få nedsättas. TUlräcklig hänsyn till dessa avgifter får anses tagen genom att man inräknar dem i det skattebelopp som skall jäm-

Prop. 1976/77: 41 46

föras med spärrbeloppet. Den allmänna arbetsgivaravgiften får däremot anses vara en allmän statlig skatt och bör därför — i likhet med den statliga inkomstskatten — få minskas med hela sitt belopp.

4.5 Gruppliv- och gruppsjukförsäkring

Förmån av fri gruppliv- oc;h gruppsjukförsäkring utgör normall inte skattepliktig inkomsi. Den anställde beskattas sålunda för förmån av fri grupplivförsäkring endast i den mån förmånen utgått efter väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller för befattningshavare i statiig tjänst. Förmån av fri gmppsjukförsäkring är skattepliktig endast om den utgått efter andra grunder än vad som faststäUts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Skattefriheten för förmån av fri gruppliv- och gruppsjukförsäkring ger i praktiken samma resultal som om förmånen hade varit skattepliktig och premien avdragsgill för den anställde.

Gruppliv- och gruppsjukförsäkringar förekommer även bland advokater, jordbrukare och andra egenföretagare. Premien för försäkringen är inte avdragsgill som driftkostnad vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet eUer rörelse (jfr punkt 1 av anvisningarna tUl 20 § KL). Egenföretagare kan därför få avdrag för premierna endast i den mån premiebeloppet ryms inom det s. k. försäkringsavdraget enligt 46 § 2 mom. 3) KL. Eftersom detta avdrag är begränsat till högsl 500 kr. får en egenföretagare, som erlagt 500 kr. i premie för en privat kapitalförsäkring, varken direkt eller indirekt avdrag för premier för eventuell grupplivförsäkring eller gruppsjukförsäkring.

Skatteutskottet tog upp frågan om egenföretagares avdragsrält för premier för gruppliv- och grupfisjukförsäkringar i samband med behandlingen av prop. 1975/76: 178 (SkU 1975/76: 68 s. 19). Skatteutskottet erinrade om all utskottet tidigare uttalat sig positivt för en omläggning av avdragsrätten för dessa premier men atl utskottet ansett atl del ulredningsarbele som pågick inom livförsäkringsskattekommittén och 1972 års skalteutredning borde avvaktas innan definitiv slällning togs till frågan. Mot bakgrund bl. a. av atl dessa utredningars arbete försenats förordade utskottet emeUertid att förslag tiU ändrade regler om avdragsrätten för egenföretagares premier lill gruppliv- och gruppsjukförsäkringar skulle föreläggas riksdagen i den lill hösten 1976 aviserade propositionen om ändring av 80/85-procenlregeln m. m. Riksdagen godtog vad skatteutskottet anförl (rskr 1975/76: 408).

För egen del kan jag ansluta mig till skatteutskottets uppfattning att en omläggning av avdragsrätten för egenföretagares premier för gruppliv- och gruppsjukförsäkring är motiverad. Såvitt gäller grupplivförsäkringar anser jag atl hinder inte möter att nu införa en bestämmelse om att premien skall räknas som driftkostnad i jordbruk eller rörelse. Kan

Prop. 1976/77: 41 47

ersättning utfalla efter väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller för befattningshavare i statlig tjänst bör dock premien endast delvis anses som en driftkostnad i verksamheten. Den del av premien som belöper på den överskjutande förmånen bör vara avdragsgill endast i den mån beloppet ryms inom försäkringsavdraget.

De belopp som betalas ut på grund av en gruppsjukförsäkring kan avse ersättning för både förlorad arbetsförtjänst och kostnader till följd av sjukdomsfallet. Har försäkringen inte tagits i samband med tjänst är inte någon del av ersättningen skattepliktig. Den del av ersätiningen som avser förlorad arbetsförtjänst företer stora likheter med sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Sjukpenning är numera skattepliktig och avgifterna tiU sjukförsäkringen är avdragsgilla. Det framslår då som mindre följdriktigt all — med bibehållen skattefrihet för utfallande belopp — medge fullt avdrag för premier för gmppsjukförsäkringar. Som skatteutskottet påpekat övervägs detta problem bl. a. av livsförsäkrings-skattekommittén. Med hänsyn bl. a. till att avdragsrätten för gruppsjukförsäkringar har betydande principiell räckvidd anser jag mig inte böra lägga fram något förslag i saken. Frågan om egenföretagares avdrag för dessa premier bör således prövas först när livförsäkringsskattekommit-téns ställningstagande i frågan föreligger.

4.6 Egenföretagares allmänna arbetsgivaravgift

Egenförelagare erlägger f. n. allmän arbetsgivaravgift med 4 % av avgiftsunderiagel (2 % inom del inre stödområdet). Avgiften beräknas på den del av den avgiftsgrundande inkomsten som överstiger 18 000 kr. Bedrivs verksamhet gemensamt av två makar eller av en make med den andre som medhjälpare, är dock det avgiftsfria beloppet högsl 18 000 kr. för makarna tillsammans.

För atl bereda egenföretagarna ytterligare lättnad bör den avgiftsfria inkomsten höjas. Frigränsen bör enhgt min mening fastställas till 30 000 kr. Höjningen medför en avgiftslättnad på upp till (4 % av 12 000 =) 480 kr.

4.7 Ikraftträdande

De lättnader som jag i det föregående har föreslagit i fråga om villkoren för individuell beskattning av inkomst från enskilt bedriven verksamhet och av lön från fåmansföretag m. m., bör enligt min mening träda i kraft så snart som möjligt och liilämpas fr. o. m. 1977 års taxering. Detla bör också gäUa den utvidgade rätten till avdrag för egenföretagares premier för grupplivförsäkringar.

Nedsättning av skatt med stöd av 80/85-procentregeln sker utan särskUd ansökan från den skatlskyldiges sida. Spärrbeloppet och skatlebe-

Prop. 1976/77: 41 48

loppet beräknas maskinellt med ledning av uppgifter som finns registrerade på magnetband. Samtliga uppgifter som ligger tUl gmnd för beräkning av spärrbeloppet hämtas från deklarationsblankettens första sida.

Mitt tidigare redovisade förslag innebär att man vid beräkning av spärrbeloppet skall ta hänsyn bl. a. till särskilt investeringsavdrag och avdrag för egenavgifter. Dessa uppgifter finns f. n. inte antecknade på första sidan av deklarationsblanketten. Skall man med tiUämpning av nuvarande administrativa ratiner kunna beakta dessa avdrag måste de-bileringsmyndigheten granska jordbmks- eller rörelsebilagan i varje egenföretagares deklaration. Ein sådan ordning skulle vara myckel arbetskrävande och dessutom medföra risk för misstag. Innan milt förslag genomförs måste därför i:illförlitliga mtiner tiUskapas för registrering av medgivna investeringsavdrag och avdrag för egenavgifter m. m. En sådan omläggning av mlinema är dock knappast möjUg att genomföra redan till 1977 års taxering.

Med hänsyn tUl det anförda anser jag att de föreslagna ändringarna i fråga om 80/85-procentregeln bör tUlämpas första gången på skatter och egenavgifter som påförs på gmnd av 1978 års taxering. För skattskyldiga med räkenskapsår som sammanfaller med kalenderår bör således de nya reglerna tUlämpas på skatter och egenavgifter som hänför sig till inkomsler under år 1977 och senare år.

Reglerna om beskatlningsmässig överflyttning av lön, som medhjälpande make och barn uppburit från fåmansföretag, skall tUlämpas första gången vid 1977 års taxering. Reglema kan alltså få betydelse vid beräkningen av fåmansföretagets arbetsgivaravgifter såvitt avser lön som betalats ut fr. o. m. ingången av år 1976. Det föreslagna tiUägget i 2 § lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. bör därför tillämpas i fråga om avgifter som belöper på tid efter utgången av år 1975.

Beräkningen av egenföretagares aUmänna arbetsgivaravgift grundas på taxeringen till statlig inkomstskatt. Höjningen av den avgiftsfria inkomstdelen från 18 000 kr. tiU 30 000 kr. bör tiUämpas första gången pä inkomst som skall tas upp lill beskattning vid 1978 års taxering.

4.8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu ifiar anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag tiU

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

2. lag om ändring i lagen (1970:172) om begränsning av skatt i vissa fall,

3. lag om ändring i skogskontolagen (1954:142),

4. lag om ändring i lagen {1%8: 419) om allmän arbetsgivaravgift.

Prop. 1976/77: 41 49

5. lag om ändring i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter

enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Förslaget under 5 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

5 Specialmotivering till vissa av lagförslagen 5.1 Kommunalskattelagen (1928: 370)

20 § KL och punkt 2 av anvisningama tiU 20 § KL

Enligt nuvarande regler krävs för att föräldrar skaU få avdrag för lön till barn att barnet anses tillhöra arbetspersonalen. I lagförslaget utmönst ras begreppet arbetspersonal. I stäUet föreslås att avdragsrätt för lön till barn skall föreligga om bamet har fyllt 16 år och lönen är marknadsmässig. Har föräldrama rätt tUl avdrag skall barnet beskattas för ersättning från föräldrarna. Ett heltidsstuderande bam som arbetar hos föräldrar under veckoslut och helger skall således, om det fyllt 16 år, självt beskattas för värdet av sin arbetsinsats.

Avdrag för lön till barn får som nämnts inte överstiga marknadsmässigl vederlag för arbetsinsatsen. Föräldrama bör därför fortlöpande anteckna barnets arbetstid och arbetsuppgifter så alt de har möjlighet att visa att förutsättningarna för avdragrätt är uppfyllda.

Med barn avses enligt 65 § första stycket KL även styvbarn och fosterbarn. Avdragsförbudet för lön tiU barn under 16 år omfattar därför — förutom den skatlskyldiges egna bam — barn liU den skattskyldiges make. SkaU de för gift skattskyldig föreskrivna bestämmelserna tillämpas beträffande den skattskyldige och annan person med vUken den skattskyldige sammanlever (jfr 65 § sista stycket KL), omfattar avdragsförbudet jämväl bam till den som den skattskyldige lever tUlsammans med.

23 § 1 mom. och 30 § 1 mom. KL

Slopandet av 23 § 1 mom. andra stycket och 30 § 1 mom. andra stycket KL hänger samman med att medhjälpande make enligt de föreslagna reglerna skaU beskattas för en för denne individuellt fastställd nettointäkt av verksamheten (jfr anvisningarna till 52 § KL).

46 § 2 mom. KL

Tillägget avser en erinran om alt allmänt avdrag inte kan medges för premie eller del av premie för vilken avdragsrält föreligger enligt punkt 2 av anvisningarna till 22 § KL eller punkt 9 av anvisningama tUl 29 § KL.

46 § 3 mom. KL

Ändringen är av teknisk karaktär och föranleds av det nya inkomstbegrepp som tiUämpas vid fördelning av inkomst mellan makar enligt anvisningarna till 52 §.

Prop. 1976/77: 41 50

Punkt 1 av anvisningarna till 20 § KL

Anvisningspunkten har kompletterats med en erinran om den utvidgade rätten till avdrag för premie för grupplivförsäkring.

Punkt 1 av anvisningarna till 22 § KL

Anvisningspunkten innehållier vissa ändringar i reglerna om avdrag för lön till barn. Ändringarna är en följd av de föreslagna avdragsbestämmelserna i 20 § KL.

Punkt 2 av anvisningarna till 22 § KL

Anvisningspunkten innehållier en hänvisning till bestämmelserna om avdrag för premie för grupplivförsäkring i punkt 9 av anvisningarna till 29 § KL.

Punkt 2 a av anvisningarna tili 22 § KL

I anvisningspunktens första stycke har i förtydligande syfte föreskrivits att schablonavdrag för egenavgifter endast kan komma i fråga för fysisk person. Har den skaltskyldige avlidit är bestämmelserna dock till-lämpliga för det beskattningsår då dödsfallet inträffade (jfr 53 § 3 mom. KL).

Tredje stycket behandlar d(;t faUet att den skaltskyldige är delägare i ett handelsbolag som har inkcmst av här i riket belägen jordbmksfastighet. Har den skaltskyldige deltagit i skötseln av fastigheten får han göra schablonavdrag på grundval a:v sin andel av bolagets inkomst. Handelsbolagets inkomsi av jordbruksifastighet skall alltså delas upp mellan delägarna innan schablonavdrag beräknas för var och en av dem. Vid fastställande av varje delägares underlag för schablonavdraget gäller vidare att delägarens andel av handelsbolagets inkomst skall minskas med dels sjukpenning e. d., som utgör iinläkl av jordbruksfastighet för delägaren, dels underskott av annan jordbruksfastighet som delägaren brukat.

Det fjärde stycket innehåller bestämmelser om hur schablonavdrag skall beräknas i medhjälparfallet. Som underlag för avdragsberäkningen skall vardera maken redovisa sin andel av bruttointäkten minskat med sin andel av driftkostnaderna. Har make uppburit sjukpenning e. d., som skall redovisas som intäkt av jordbruksfastighet, skall dennes underlag för beräkning av schablonavdrag minskas i motsvarande mån. Delsamma gäller om underskott uppkommit på annan jordbruksfastighet som maken själv brukat.

Den av makarna gjorda fördelningen av bruttointäkten och driftkostnaderna skall normalt ligga tiU grund för beräkning av schablonavdrag för egenavgifler. Strider fördelningen mot bestämmelserna i anvisningarna till 52 § KL (400-timmarsspärren m. m.), skall underiagei för schablonavdraget dock beräknas på grundval av den inkomstuppdelning som kan godtas vid beskattningen.

Prop. 1976/77: 41 51

Belopp varmed uppskov medges enligt skogskontolagen (1954: 142) torde inte anses utgöra driftkostnad vid beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet. Uppskovsbeloppet minskar dock det inkomstbelopp som utgör utgångspunkt för fastställande av de definitiva egenavgifterna. För att i möjligaste mån uppnå överensstämmelse mellan schablonavdraget och de definitiva avgifterna måste därför underlaget för beräkning av schablonavdraget i förekommande fall minskas med uppskovsbelopp •enhgt skogskontolagen. Motsvarande gäUer om den skaltskyldige har rätt tUl särskilt invesleringsavdrag vid taxeringen lill slatUg inkomstskatt. Bestämmelser om detta finns i det femte stycket.

Har jordbruket bedrivits av ett handelsbolag skall givetvis varje delägares underlag för beräkning av schablonavdrag minskas med den på honom belöpande andelen av det invesleringsavdrag som beräknats för handelsbolaget. I medhjälparfaUet torde minskning av underlaget på grund av uppskov enligt skogskontolagen eller särskilt investeringsavdrag bli aktuell endast för den av makarna som bedriver verksamheten.

Punkt 9 av anvisningarna till 29 § KL

Bestämmelserna om avdragsrätt för egenföretagares premie för grupplivförsäkring bygger på samma princip som reglerna om beskattning av anställdas förmån av fri grupplivförsäkring. Hela premien betraktas således som driftkostnad om de ersättningar, som kan falla ut på grund av försäkringen, inte väsentligt överstiger de förmåner som kan följa av grupplivförsäkring för befattningshavare i siatens tjänst. Ger en egenföretagares grupplivförsäkring betydligt slörre förmåner än en statlig grupplivförsäkring bör premien endast delvis anses som driftkostnad i förvärvskällan. Återstående del av premien är avdragsgill endast i den mån beloppet ryms inom det s. k. försäkringsavdraget enligt 46 § 2 mom. 3) KL.

Den utvidgade avdragsrätten för premie för grupplivförsäkring omfattar även medhjälpande make som skall beskattas på gmnd av sin. arbetsinsats i verksamheten.

Punkt 9 a av anvisningarna till 29 § KL

Den i anvisningspunkten gjorda ändringen är av teknisk natur och betingas av de nya reglerna i punkt 2 a av anvisningarna till 22 § KL.

Punkt 11 av anvisningarna till 29 § KL

Beträffande ändringarna av denna anvisningspunkt hänvisas till kommentaren lill 20 § och punkt 2 av anvisningarna till 20 § KL.

Punkt 13 av anvisningarna till 32 § KL

I anvisningspunkten behandlas möjligheten atl dela upp inkomst, som uppkommit i elt fåmansföretag, mellan olika familjemedlemmar. Av

Prop. 1976/77: 41 52

andra stycket framgår att 600-timmarsspärren ersätts med en 400-lim-marsspärr och att tredjedelsregeln slopas. Vidare skaU enligt tredje stycket lön till bam, som fyllt 16 år, alltid beskattas hos bamet självt till den del lönen inte överstiger marknadsmässigl vederlag för arbetet.

Slopandet av tredjedelsregeln kan få till konsekvens att lön till barn från exempelvis ett av föräldrarna ägt aktiebolag skall beskattas hos medhjälpande make, nämligen i det fall då denne har högre inkomst från företaget än företagsledaren. Tidigare medförde tredjedelsregeln att barnets inkomst inle kunde flyttas över till annan än företagsledaren.

Anvisningarna till 52 § KL

De i tredje stycket föreslagna ändringarna avser det faUet att en av makarna anses bedriva verksamheten med den andre maken som medhjälpare (medhjälparfallet). Eidigt de i början av detta år beslutade reglerna skulle nettointäkten i medhjälparfaUet alltid uppskattas på vanligt sätt, dvs. ulan att hänsyn togs till medhjälpande makes arbetsinsats. Var vissa villkor uppfyUda, t. ex. i fråga om arbetsinsatsens sloriek, skuUe dock medhjälpande make beskattas för viss del (högst en tredjedel) av den sålunda uppskattade nettointäkten av förvärvsverksamheten.

Bestämmelserna om schablonavdrag för egenavgifter har emellertid medfört att den nu beskrivna lösningen är olämplig. Beräkningen av schablonavdrag förutsätter nämligen att hänsyn tas tUl vardera makens inkomst, ålder etc. Inkomsten av den gemensamma verksamheten måste därför delas upp innan schablonavdraget fastställs.

I det nya tredje stycket har regeln om alt medhjälpande make skall taxeras för viss del av nettointäkten av hela verksamheten utgått (jfr 23 § 1 mom. och 30 § 1 mom. KL). I släUet föreskrivs att medhjälpando make skall beskattas för så stor del av inkomsten av verksamheten som kan anses motsvara vederlaget för arbetet. Detta innebär att medhjälpande make skall som sin egen nettointäkt av jordbruksfastighet eUer rörelse redovisa sin andel av den gemensamma inkomsten minskat med det individuellt beräknade schablonavdraget. Det inkomstbegrepp som används i tredje stycket är aUtså i princip skillnaden mellan bruttointäkten och andra driftkostnader än schablonavdraget. Vid bedömningen av om medhjälpande makes andel av inkomsten är marknadsmässig skall hänsyn tas till medhjälpande makes skyldighet att betala egenavgifter.

Vad nu sagts innebär bl. a. att utrymmet för uppskov med beskattning enligt skogskontolagen bedöms med utgångspunkt i den skattskyldiges inkomst efter fördelning enligt tredje stycket. Påpekas kan också att rätten till särskilt investeringsavdrag vid taxermgen till statiig inkomstskatt är knuten till d£;n fördelade inkomsten.

Prop. 1976/77: 41 53

5.2 Lag ora ändring i lagen (1970:172) om begränsnmg av skatt i
vissa fall

Enligt 4 § skall den skattskyldiges egenavgifler inräknas i det skattebelopp som jämförs med spärrbeloppet. Eftersom egenavgiftema är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen måste dock — för alt den skattskyldige inte skall bli dubbelt kompenserad — den inkomst som ligger tiU grund för beräkning av spärrbeloppet ökas med medgivna avdrag för egenavgifter. Hänsyn skall inte bara tas tiU schablonavdrag för egenavgifter ulan också till det ytterligare avdrag som kan komma all medges i samband med avstämningen av egenavgiftsavdraget (jfr anvisningarna till 41 b § KL). I konsekvens med detla skall å andra sidan den ifrågavarande inkomsten minskas om den skattskyldige i samband med avstämningen måste ta upp visst belopp som intäkt. De nu nämnda reglerna, som återfinns i 3 §, kan belysas med följande exempel.

En skattskyldig har visst beskattningsår medgivits schablonavdrag för egenavgifter med 25 000 kr. Dessutom har han under beskattningsåret påförts definitiva egenavgifter med ett belopp som med 5 000 kr. över-, stiger schablonavdraget för föregående beskattningsår. Den inkomst som ligger till gmnd för beräkning av spärrbeloppet — i regel den tiU statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten — skall i della fall ökas med 30 000 kr. Hade den skattskyldige däremot under beskattningsåret påförts definitiva egenavgifter med ett belopp som med 5 000 kr. understigit schablonavdraget för föregående beskattningsår, skulle ökningen ha begränsats tiU 20 000 kr.

Enligt punkt 4 av övergångsbestämmelserna lill reglema om schablonavdrag för egenavgifter (SFS 1976: 460), kan skattskyldiga vid 1977— 1979 års taxeringar få avdrag (allmänt avdrag) för egenavgifter som hänför sig till beskattningsår för vUket taxering skett år 1976. Sådana avdrag påverkar inte tillämpningen av 80/85-procentregeln.

Vid tillämpning av 80/85-procentrcgeln bör nedsättningen i första hand avse förmögenhetsskatten, i andra hand den statliga inkomstskatten och i sista hand den aUmänna arbetsgivaravgiften, om inle annan ordning kan antas vara förmånligare för den skattskyldige.

5.3 Lag om ändring i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen om aUmän försäkring, m. m.

Huvudbestämmelserna om skyldighet alt betala arbetsgivaravgifter finns belräffande avgifter till sjukförsäkring, folkpensionering och ATP i lagen om allmän försäkring och beträffande andra avgifter i ett antal särskilda lagar. Den nu aktuella lagändringen bör emellertid göras i lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. (den s. k. avgiftslagen). Avgiftslagen är nämligen en central av-

Prop. 1976/77: 41 54

giftsförfattning såtUlvida att samtliga arbetsgivaravgifter debiteras och uppbärs med lillämpning av denna. Avgiftslagen innehåller också särskilda bestämmelser om avgiftsunderlag för olika arbetsgivaravgifter. Vad som skall förstås med fåmansföretag i 2 § tredje stycket anges i 35 § 1 a mom. KL. Ändringen innebär att den skatterättsliga fördelningen av inkomst från fåmansföi.-etag mellan företagsledare och hans make och bam skall gälla även vid debitering av arbetsgivaravgifter för företaget. Berörda skatteregler tillämpas första gången vid 1977 års taxering, dvs. redan beträffande inkomst under år 1976. Den nya avgiftsbestämmelsen har getts samma ikraftträdande.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemstäUer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

2. lag om ändring i lagen (1970: 172) om begränsning av skatt i vissa fall,

3. lag om ändring i skogskontolagen (1954:142),

4. lag om ändring i lagen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift,

5. lag om ändring i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig tiU föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 7tOt1»