Prop. 1976/77: 32

Regeringens proposition

1976/77: 32

om ändring i ärvdabalken, m. m.;

beslutad den 4 november 1976.

Regeringen föreslår riksdagen all antaga de förslag som har upptagils i bifogade uldrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen behandlas vissa speciella frågor på arvsrättens och för-mynderskapsräitens områden. Bl. a. föreslås regler om preskription av rätt lill arv efler barn vars föräldrar inle har varil gifta med varandra. Är faderskapet lill barnel inte fastställt vid barnels död och är fadern inle heller känd på annal sätt, måste fadern eller dennes släktingar framställa anspråk på arv senast tre månader efter dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.

På förmynderskapsrättens område föreslås bl. a. atl domstolen skall höra överförrayndaren i ärenden om förordnande av god man. Vidare föreslås regler om ersättning till förmyndare och överförmyndare för svenska medborgare i utlandet.

1 propositionen föresläs ocksä en smärre ändring i 1936 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

1 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 32

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. I fråga om den som har avlidit dessförinnan gäller dock fortfarande äldre beslämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives i fräga om föräldrabalken' dels au nuvarande 18 kap. 13 § skall betecknas 18 kap. 14 S, dds att 18 kap. 1 § och 20 kap. 11 § skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i balken skall införas en ny paragraf, 18 kap. 13 §, av nedan angivna lydelse.

'Balken omtryckt 1976:612.

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd att ulöva för-mynderskapet, eller varder han enligt 20 kap. 27 § skild från utövningen därav, skall god man av rätten förordnas att i förmyndarens ställe vårda den omyndiges angelägenheter.

kap.

1§

Är förmyndaren för sjukdom eller annan orsak ur stånd atl utöva för-mynderskapet, eller varder han enligt 11 kap. 16 § skild från utövningen därav, skall god man av rätten förördnas att i förmyndarens ställe värda den omyndiges angelägenheter.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligl uppgift på den uikommit frän trycket i Svensk författningssamling.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap'

dels all i 1 kap. 2, 5, 6, 8 och 9 §§, 3 kap. 2 och 9 §§ saml 7 kap. 5 § ordet "Konungen" skall bytas ut mol "regeringen",

'Senaste lydelse av 1 kap. 1973:942 3 kap. "-

5 kap. 5 § 1924:340 7 kap. 5 § 1973:942 lagens rabrik 1971:797

1 Är äklenskapsmål anhängigt i fräramande stal, får här i riket efter vad som finnes skäligt meddelas förordnande som avses i 15 kap. 11 § giftermålsbalken samt 20 kap. 10 och 12 §§ föräldrabalken. Sådanl förordnande kan när som helst återkallas.

kap.

2§

Ar äklenskapsmål anhängigt i främmande stat, får här i rikel efler vad som finnes skäligt meddelas förordnande som avses i 15 kap. 11 § giftermålsbalken samt 6 kap. 13 § och 7 kap. 12 § föräldrabalken. Sådanl förordnande kan när som helst återkallas.

4 kap. 1§ Vad i svensk lag är stadgat om förmynderskap för underårig skall äga tillämpning jämväl i avseende å underårig svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap för sådan underårig anordnat i främmande stal, där han har hemvist, må dock rätten, såframt ej särskilda omständigheter påkalla, att förmynderskap är anordnat här i rikel, besluta, att förmynderskap ej skall vara anordnat enligt svensk lag. Konungen äger belräffande för- Regeringen äger belräffande för-

mynderskap för underåriga svenska undersåtar, som hava hemvist i främmande stal, meddela särskilda beslämmelser angående vården av underårigs värdehandlingar, så ock förordna svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare.

mynderskap för underåriga svenska undersåtar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda beslämmelser angående vården av underårigs värdehandlingar, så ock förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman att vara överförmyndare. Regeringen prövar fråga om entledigande av sådan överförmyndare.

Förmynderskap som avses i första stycket och som är anordnat enligt svensk lag skaU vara inskrivet vid Stockholms tingsrätt. Ersättning till överförmyndare beträffande sådant förmynderskap utgår av stadiga medel enligt beslämmelser som regeringen

Föreslagen lydelse

meddelar. Detsamma gäller ersättning IlU förmyndare i den mån ersättningen ej enligt 15 kap. 19 § föräldrabalken skaU utgå av den omyndiges medel.

5 kap. l§'*

Vad i svensk lag är stadgat om omyndighetsförklaring och om förmynderskap för omyndigförklarade skall äga tillämpning jämväl i avseende ä svensk undersåte, som ej har hemvist inom riket. Varder förmynderskap anordnat i främmande stat för svensk undersåte sora där har hemvist men som är förklarad omyndig här i riket eller om vars försättande i omyndighet här är fråga, må dock rätten, säfrarai ej särskilda omständigheter påkalla, att förmynderskap är anordnat här i rikel, beslula, att förmynderskap ej skall vara anordnat enligl svensk lag.

Konungen äger belräffande för- Regeringen äger beträffande förmynderskap för omyndigförklarade mynderskap för omyndigförklarade svenska undersålar, scm hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser angående vården av omyndigs värdehandlingar, så ock förordna svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman all vara överförmyndare.

svenska undersålar, som hava hemvist i främmande stat, meddela särskilda bestämmelser angående vården av omyndiges värdehandlingar, så ock förordna svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman all vara överförmyndare. Regeringen prövar fråga om entledigande av sådan överförmyndare.

Förmynderskap som avses i första stycket och som är anordnat enligt svensk lag skaU vara inskrivet vid Stockholms tingsrätt. Ersättning tiU överförmyndare beträffande sådant förmynderskap utgår av stadiga medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Detsamma gäller ersättning till förmyndare I den mån ersättningen ej enligl 15 kap. 19 § föräldrabalken skaU utgå av den omyndiges medel.

Nuvarande lydelse

"Senaste lydelse 1924:340.

Prop. 1976/77:32 6

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Skall i visst fall svensk lag ej äga Skall i visst fall svensk lag ej äga
tillämpning belräffande omyndig- lillämpning belräffande omyndig-
helsförklaring av någon, som vistas helsförklaring av någon, som vistas
här i riket, eller är ännu ej utrett, här i rikel, eller är ännu ej utrett,
om del skall ske, äge likväl rätten, om del skall ske, äge likväl rätten,
om dröjsmål uppenbariigen skulle om dröjsmål uppenbarligen skulle
medföra fara, förordna, all han skall medföra fara, förordna, all han skall
vara omyndig under tiden intill dess vara omyndig under tiden intill dess
vård om hans angelägenheter anord- värd om hans angelägenheter anord
nats i enlighet med lagen i hans näts i enlighet med lagen i hans
heraland eller rätten raeddelal dom, hemland eller rätten meddelal dom,
sä ock för samma tid förordna för- så ock för sarama tid förordna för
myndare. 1 avseende å förordnande, myndare. I avseende å förordnande,
varom nu är sagt, skall vad i 20 kap. varom nu är sagt, skall vad i 10 kap.
20 §, 26 § andra stycket och 40 § för- 14 §, 11 kap. 15 § andra stycket och
äldrabalken är stadgal äga motsva- 20/cap. 77 ji föräldrabalkenärsladgal
rande lillämpning. äga motsvarande tillämpning.

Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stal, må ock i trängande fall god man enligl svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägenheter.

Denna lag träder i kraft tvä veckor efter den dag, dä lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. De nya bestämmelserna om ersättning till överförmyndare och förmyndare tillämpas för liden från och raed den I januari 1976.

4 Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet

av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrives atl 13 § lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dora som meddelats i Schweiz' skall upphöra alt gälla.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Senaste lydelse 1969:266.

'Senaste lydelse 1965:724 (jfr 1966:13).

Prop. 1976/77:32 7

Uldrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1976-11-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, statsråden Bohman, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Wikström, Johansson, Friggebo.

Föredragande: statsrådet Romanus Proposition om ändring i ärvdabalken, m. m.

1 Inledning

Under senare år har betydande reformer genomförts pä arvsrättens och förmynderskapsrättens områden. Bl. a. infördes år 1969 nya reglerom arvsrätt för barn vars föräldrar inie har varil gifta med varandra. När del gäller förmynderskap och godmanskap ändrades lagstiftningen i väsentliga hänseenden år 1974.

Jag vill nu anmäla vissa speciella frågor på de berörda lagsliftningsom-rådena. Den första frågan gäller arv efler barn vars föräldrar inle har varil gifta med varandra. Sedan motion i ämnet hade väckts vid 1973 års riksdag hemställde riksdagen hos regeringen all gällande regler på denna punkt skulle bli föremål för översyn (rskr 1973:307). Farailjelagssakkunniga (Ju 1970:52), som på regeringens uppdrag utrett frågan, har den 24 februari 1976 avlämnat en promemoria (Ds Ju 1976:4) angående frågan om preskription av rält till arv efier ulomäklenskapligl barn.' Proraeraorian, som innehåller förslag till lag om ändring i ärvdabalken, bör fogas lill regeringsprotokollet i della ärende som bilaga.

Promemorian har remissbehandlats. Därvid har yttranden avgetls av Stockholms tingsrätt, kammarkollegiet, riksskatteverket, Malmö sociala centralnämnd, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund.

1 skrivelse lill justitiedepartemenlel den 23 juni 1976 har Föreningen Sveriges överförmyndare lagit upp vissa frågor rörande godmanskap. Föreningen föreslår alt den nuvarande bestämmelsen om all överförmyndare i ärende om förordnande av förmyndare skall beredas lillfälle atl lämna förslag på lämplig person utvidgas lill all gälla också vid förordnande av god man. Vidare ifrågasätter föreningen om bestämmelserna om den enskildes rätl all yttra sig i ärende om entledigande av god man ar lämpligt utformade.

Efter remiss har yttrande över föreningens skrivelse avgetls av domstolsverket.

' Promemorian har undertecknats av de sakkunnigas ordförande, hovrältspresidenlen Björn Kjellin.

Prop. 1976/77:32 8

Utöver de frågor jag nu har angett vill jag i delta sammanhang också la upp vissa iniernalionellt-privalrättsliga frågor som hänger samman med den nya förmynderskapslagstiftningen. Slutligen vill jag ta upp en fråga som rör erkännande och verkställighet av schweizisk dom angående underhållsskyldighet.

2 Preskription av rätt till arv efter barn vars föräldrar inte har varit gifta med varandra

2.1 Gällande bestänunelser

Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken (ÄB) upphävdes de sista särbestämmelserna i svensk lag om arvsrätten för barn vars föräldrar inte har varil gifta raed varandra. Fram lill år 1970 hade dessa bam inle någon arvsrätt efter fädernefränderna. De var även uteslutna från arv efler sin far, såvida inle de var all anse som trolovningsbarn eller fadern i särskild lagsladgad ordning avgivit an/sförklaring. Om barnel var arvsberälligai efter fadern, gällde raotsvarande i fråga om faderns arvsrätt efter barnel.

1 och med all 1969 års lag trädde i kraft den 1 januari 1970 infördes lika arvsrätt för alla barn oavsett barnets status. Arvsrätten är ömsesidig, dvs. barnel ärver sina föräldrar och deras släktingar, liksom föräldrarna och deras släkt kan ärva barnel. Frågan humvida en avliden man hade barn fött utom äktenskap kan eraeUertid vara svår och ibland oraöjlig all utreda. Registreringen på denna punkt var nämligen tidigare bristfällig. I övergångsbestämmelserna till 1969 års lag meddelades därför en särskild preskrip-tionsbesiämmelse för barn som fölls före lagens ikraftträdande, dvs. före den 1 januari 1970, och som inle redan genom äldre lag hade arvsrätt efler fadern. I punkten 3 i övergångsbeslämmelserna (senasle lydelse 1974:238) föreskrivs atl bamet och dess bröstarvingar i angivna fall ärver fadern och dennes släktingar bara under fömtsättning alt "annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel inom tte månader frän dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen lätt kännedom om arvingen eller anteckning om bamet före arvfallel gjorts i personakt för arvlålaren eller annan från vilken arvingen härieder sin arvsrätt".

Någon preskriptionsregel motsvarande den nu nämnda finns inte belräffande s. k. bakarv, varmed förstås den arvsrätt sora tillkommer etl barns far och dennes släktingar. Dör barnet först, inträder rält lill arv för fadern formellt sell även ora han skulle vara okänd. Arvsrätten är således inte beroende av atl faderskapet fastställts. Faderns och fädernefrändernas rätt lill arv preskriberas i så fall enligl de allmänna preskriptionsreglerna i 16 kap. ÄB. Delta innebär all preskription inträder fem år efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallet eller, om arvsrätten inträder försl vid senare tidpunkt, från denna. Arvskungörelse skall ske om den avlidne efteriämnar

Prop.1916/11:31 9

känd arvinge på okänd ort eller om del inle kan utrönas om del finns någon arvinge som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv. Arvskungörelse skall också ske om del vid bouppteckningen finns kännedom om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort. Arvskungörelse ombesörjs av domslol.

Har faderskap behörigen fastställts, antecknas della i bl. a. barnels per-sonakl.

2.2 Promemorian

1 promemorian redogörs lill en början för den motion som föranledde riksdagsskrivelsen 1973:307 (mot. 1973:410). 1 motionen framhölls det som angeläget atl göra arvsrätlspreskriplionen tillämplig även när etl barn som fölls utom äktenskapet avlider och fråga uppkomraer om arvsrätt efler barnel för dess fader och dennes släktingar. Del påpekades i motionen alt man genom alt uppställa en sådan preskriptionsregel skulle undvika all frågan om rätten till arv efler barnel hålls svävande i väntan på all den allmänna arvsrätlspreskriplionen skall inträda i de fall fadern är okänd.

Promemorian innehåller vidare en redogörelse för de remissyttranden som avgavs över motionen och för lagutskottets belänkande. 1 dessa delar liksom när del i övrigi gäller bakgrunden lill de sakkunnigas överväganden hänvisas här lill bilagan.

De sakkunniga har sammanfattningsvis korarait frara till alt man bör införa en begränsning av arvsrätten i nu föreliggande fall. Olika lösningar av frågan diskuteras. De sakkunniga har stannat för all faderns arvsrätt inte bör göras beroende av all faderskapet är fastställt vid tiden för barnels död eller av om arvlålaren avlidit före eller efter den I januari 1970. Efter mönster i övrigt av punkt 3 i övergängsbeslämmelserna lill 1969 års lag föreslår de sakkunniga en regel av följande innehåll. Om vid dödsfallet faderskapet lill arvlålaren inte är fastställt ärver fadern och dennes släktingar bara om annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen får kännedom om arvingen. Del föreslås atl regeln får sin plats i 16 kap. ÄB som en ny paragraf, 2a§.

Enligt de sakkunniga får det anses att dödsbodelägarna fått kännedom om arvsanspräkei om modern och barnavårdsnämnden godtar etl faderskapserkännande efter barnets död. Om faderskapsuiredningen läggs ned i anledning av dödsfallet bör fadern för atl arvsanspräkei inle skall preskriberas väcka talan därom inom den angivna tiden.

2.3 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillslyrker promemoriaförslagel eller lämnar del ulan erinran.

1* Riksdagen 1976/77. 1 saml Nr 32

Prop. 1976/77:32 10

Stockholms tingsrätt anser del lämpligt alt någon begränsning av arvsrätten införs och atl frågan löses genom en preskriptionsregel av det innehåll farailjelagssakkunniga föreslagit. Kammarkollegiet uppger alt erfarenheterna från de senaste tre åren talar för atl den föreslagna lagändringen kommer atl få avsevärt störte betydelse än vad man räknade med år 1973, dä frägan behandlades i riksdagens lagutskott och kollegiet yttrade sig. Det torde enligl kollegiet komma all inträffa etl betydande anlal fall då fadern eller fädernefränderna ej ger sig till känna inom den lid sora anges i förslaget och då alltså arvingarna på mödernet eller arvsfonden blir skyddade mot arvsanspråk.

Domareförbundet ifrågasätter om den föreslagna nya bestämmelsen, som enligl sin konstruktion innebär alt fadern och dennes släktingar ärver endasl under viss fömtsättning, har sin rätta plats i kapitlet om de allmänna reglerna om preskription av arv. 1 vart fall, anser förbundet, bör bestämmelsen inle las upp bland kungörelseparagraferna utan i slällel omedelbart efter dessa som en 3 a §.

De sakkunnigas förslag innebär all någon särskild preskriptionstid inte gäller i de fall då faderskapet lill barnel är fastställt. I delta sammanhang påpekar riksskatteverket all, om barnet är föll före är 1933, uppgift om faderskapet i regel finns endasl i födelse- och dopboken. Betydande praktiska svårigheter kan då föreligga all med utgångspunkt i en sådan uppgift spåra den avlidnes fader och faderns släktingar. I alll fall får man enligl riksskatteverket räkna med atl sådana släklulredningar kan bli tidsödande.

De sakkunnigas uttalande om kännedomsrekvisilel har komraenlerals av domareförbundet. Om faderskapsuiredningen läggs ned i anledning av bamels död, bör enligt de sakkunniga fadern för alt arvsanspräk inte skall preskriberas väcka talan därom inom den angivna tiden. Förbundet ifrågasätter dock ora inte kännedomsrekvisilel är uppfyllt redan genora atl dödsbodelägare får reda på arvspretendenlens existens. Enligl förbundets mening torde del räcka atl någon före preskriptionstidens utgång hos dödsbodelägare framställer anspråk på arv under påslående att han är far lill barnet.

3 Förordnande och entledigande av god man 3.1 Gällande bestänunelser

Genom lagen (1974:1038) om ändring i föräldrabalken (FB) infördes nya bestämmelser pä förmyndenikapsrättens område, som bl. a. innebar all grunderna för omyndighetsförklaring begränsades saratidigt som möjligheterna atl förordna god man ökades (prop. 1974:142, LU 1974:38, rskr 1974:404). Dessuiom gjordes vissa ändringar i de processuella reglerna om fönnyn-derskap och godmanskap liksom i bestämraelserna om överförmyndare. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1976.

Regler om omyndighetsförklaring finns i 10 kap. FB. Enligt 10 kap. 1 § kan en person förklaras omyndig endasl om han på gmnd av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av annat slag är ur stånd all vårda sig eller sin egendom och del inte är tillräckligt alt god man förordnas för honom eller alt han på annal mindre ingripande sätt får bistånd i vården av sina angelägenheter. Omyndighetsförklaring skall hävas, så snart skäl för sådan förklaring inle längre föreligger (10 kap. 8 §). Del åligger överförmyndare all åriigen granska de förmynderskap som avser orayndigförklarade och pröva om del finns skäl atl ansöka om hävande av omyndighetsförklaringen (3 § överförmyndarkungörelsen 1974:1047).

För den som förklaras omyndig skall domslol förordna förmyndare (11 kap. 3 § FB). Förmyndare skall förordnas också för underårig, om ingen av föräldrarna är förmyndare för honom.

Bestämmelser om godmanskap finns i 18 kap. FB. I 18 kap. 1 och 2 §§ regleras i vilka fall god man skall förordnas för omyndig och i 3 och 4 §§ andra fall då det finns behov av god man.

Enligt 18 kap. I § skall god man för omyndig förördnas, om förmyndaren pä gmnd av sjukdom eller av annan orsak är ur stånd atl ulöva förrayn-derskapei eller om förmyndaren på gmnd av försummelse e. d. blir skild från utövningen av förmynderskapel.

Har omyndig del i ett oskiftat dödsbo tillsammans med förmyndaren eller hans make, skall enligl 18 kap. 2 § första slyckel god raan förordnas atl vårda den omyndiges rätl i boel vid boutredningen och vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiflat bo. Enligt samma lagmm skall god man förordnas också i annal fall då förmyndaren inte har rätl alt företräda den omyndige vid viss rättshandling eller då fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller hans make eller någon som förmyndaren företräder. Vidare föreskrivs i andra Slyckel att god man kan förordnas även i annat fall, om förmyndaren eller hans make i en viss angelägenhet kan ha ell intresse stridande raot myndlingens.

Enligl 18 kap. 3 § kan god man vid behov förordnas, om någon pä gmnd av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med all bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.

118 kap. 4 § finns beslämmelser om all god man i vissa fall skall förordnas för bortovarande arvinge i samband med dödsfall m. ra.

Förmynderskap står liksom godmanskap under tillsyn av överförmyndaren och rätten. Beslämmelser om förmyndares plikter och om tillsyn över förmyndares förvallning finns i 13-17 kap. FB. Bestämmelserna äger i stor utsträckning motsvarande lillämpning beträffande god man.

1 11 kap. 13 § i dess lydelse enligl lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken, som träder i kraft den 1 januari 1977, föreskrivs alt rätten i ärende ora förordnande av förmyndare skall bereda överförmyndaren lill-

Prop. 1976/77:32 12

fälle all lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. Någon motsvarighet till den bestämmelsen finns inle beträffande ärende om förordnande av god man.

Enligl 11 kap. 17§ FB i dess lydelse enligt lagen 1976:612 skall rätten i ärende ora förrayndares förordnande eller entledigande, närdet rör omyndig som har fyllt 16 år, bereda denne lillfälle au yttra sig, om del kan ske. 1 18 kap. 13 § i dess lydelse enligl samma lag föreskrivs alt bestämmelserna om förmyndare i bl.a. 11 kap. 17 S skall gälla i tillämpliga delar i fråga om god man. Därvid skall bestämmelserna i 11 kap. 17tj om omyndig gälla den för vilken god man har förordnals. Molsvarande bestämmelser om yttranderätt i andra domstolsärenden rörande förmynderskap och godmanskap finns intagna i 20 kap. 3 och 5 §tj FB i deras lydelse enligl nyssnämnda lag.

1 överförmyndarkungörelsen föreskrivs all överförmyndaren skall tillhandagå rätlen med upplysningar och på begäran av rätlen avge yttrande i frågor rörande förmyndersk.ip och godmanskap som står under hans tillsyn.

3.2 Skrivelsen från Föreningen Sveriges överförmyndare

Föreningen Sveriges överförmyndare anför atl del efler införandel av den nya förmynderskapslagstiftningen har visal sig atl tingsrätterna begär förslag från överförmyndare inle bara när del gäller atl förordna förmyndare ulan också i ärenden ora förordnande av god raan trots all föreskrift härom saknas. Enligt föreningen är del otillfredsställande att tillämpa ett tillvägagångssätt sora saknar slöd i lag. Emellertid anser föreningen att de synpunkter som anfördes som skäl för atl införa bestämmelsen all överförmyndaren skall lärana förslag på förmyndare kan åberopas också när det gäller förordnande av god man. Inte minst del förhållandel att anordnande av godmanskap numera är vanligare än omyndighetsförklaring talar för detla. Mol denna bakgmnd förordar föreningen alt det uttryckligen föreskrivs all överförmyndares yttrande skall inhämtas i ärende om förordnande av god man.

Föreningen tar vidare upp bestämmelserna om all omyndig resp. den för vilken god raan har förordnals skall beredas tillfälle alt yttra sig i ärende om förordnande eller entledigande av förmyndare resp. god man, om han har fyllt 16 år. Enligl föreningen finns del anledning all ifrågasätta om ell sådanl yttrande är nödvändigt, när fråga uppkommer om entledigande av god man som har förordnals atl ta lill vara omyndigs räll i dödsbo enligl 18 kap. 2§ första stycket FB. Föreningen framhåller all de fiesta dödsbon vari omyndig äger del avslutas med handling som kräver överförmyndares godkännande. Enligt föreningen torde del inle förekomma all gode män som har utsetts ali; vårda omyndigs räll i dödsbo entledigas utan alt överförmyndare har avgetl ullålande om all godmansuppdragei är av-

Prop. 1976/77:32 13

slutat. Elt sädant besked borde vara tillräcklig anledning att entlediga den gode mannen. Att inhämta den omyndiges yttrande före entledigandet synes enligl föreningen mer innebära en fördröjning av ärendets behandling än en reell förbättring av den omyndiges rättsställning, eftersom elt dödsbos avveckling är av så kvalificerad natur att det kan ifrågasättas ora en omyndig är kapabel att avgöra om den gode mannen har slutfört sitt uppdrag eller inle.

3.3 Remissyttrandet

Domstolsverket framhåller i sitt remissyttrande att de vidgade möjligheterna all förordna god man enligl 18 kap. 3 § FB lorde leda lill alt gode män i många fall kommer alt fungera under lång tid och att deras uppgifler blir likartade dem sora åvilar en förmyndare. Den gode mannen är skyldig all sörja också för huvudmannens person i den män det kan anses erforderiigt. I prop. 1974:142 anfördes skyldigheten att svara för den omyndiges person som elt av skälen för atl överförmyndare skall beredas tillfälle atl lämna förslag på förmyndare. Enligl verket synes del därför vara motiverat all låta beslämraelsen ora yttrande från överförrayndaren även orafatta förordnanden av god man.

Emellertid framhåller verkel att del övervägande antalet förordnanden av god man lorde ske enligl 18 kap. 2 § förslå slyckel förslå punkten FB. 1 många sådana fall utfärdas förordnande först sedan bouppteckningen har getts in till rätten. Den gode mannen har dä redan fullgjort en av sina huvudsakliga uppgifter, nämligen alt företräda den omyndige vid boupp-leckningsförräliningen. Enligl verkels mening barett sådant förfarande slora praktiska fördelar och del lorde ytterst sällan förekomma atl det finns anledning alt inle förordna den som har företrätt den omyndige. Verket anser därför alt della fall bör undantas, om bestämmelsen om yttrande av överförmyndare ändras i enlighet med föreningens förslag.

Vad beträffar frågan om omyndigs rätl att yttra sig i ärende om entledigande av god raan som har förordnats all värda omyndigs räll i dödsbo instämmer verkel i föreningens uttalande atl det inte torde förekomraa atl god raan entledigas utan atl överförmyndaren har hörts. Ett uttalande av överförmyndaren atl den gode mannen har fullgjort sill uppdrag torde enligt verket utgöra tillräcklig säkerhet för all den omyndige inle skall lida nägon rällsföriust. Verkel förklarar sig därför dela uppfattningen all frågor om entledigande av god man som har haft all värda omyndigs rätt i dödsbo bör undantas från bestämmelsen om omyndigs rätl atl yttra sig. Verkel tillägger dock att en förutsättning härför torde vara atl hörande av överförmyndaren görs obligatoriskt.

Prop. 1976/77:32 14

4 Internationella rättsförhållanden rörande förmynderskap m. m.
4.1 Tillsyn över förmynderskap m. m.

I lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (ändrad senast 1973:942) finns bestämmelser om att svensk lag om förmynderskap för underåriga och omyndigförklarade och om omyndighetsförklaring skall gälla för svenska raedborgare som inte har hemvist i Sverige (4 kap. 1 § första slyckel resp. 5 kap. 1 § första stycket). Domstol kan dock under närmare angivna omständigheter beslula att förmynderskapel inle skall vara anordnat enligl svensk lag. Har en svensk medborgare förklarats omyndig i främmande stat kan omyndighetsförklaringen enligl 5 kap. 3 § första stycket hävas ocksä i Sverige enligt svensk lag.

1 förhållande lill Danmark, Finland, Island och Norge gäller särskilda bestämmelser, vilka har meddelats med stöd av bemyndigande i 7 kap.

5 § första stycket 1904 års lag. Dessa bestämmelser har tagits in i förordningen
(1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,
adoption och förmynderskap. Förordningen ansluter sig till 1931 års nordiska
konvention i ämnet.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 3.1 trädde nya regler om förmynderskap m. m. i kraft den 1 januari 1976 (SFS 1974:1038). Den 1 januari 1977 träder ytteriigare, omfattande ändringar i FB i kraft (SFS 1976:612). FB:s disposilion ändras och fiertalet bestämraelser av processuell natur fiyttas över lill de kapitel där de materiella reglema är intagna. De nya reglema på förmynderskapsrättens område kommer, med smärre ändringar, att vara i sak oförändrade. Den i det följande lämnade redogörelsen för gällande räll utgår från FB i dess lydelse enligl SFS 1976:612.

Förmynderskap för underirig skall skrivas in vid domslol i särskilt angivna fall (12 kap. I § första stycket FB). Inskrivning skall som regel ske hos rätlen i den ort där den som utövar förmynderskapel har hemvist inom rikel. Om inskrivningen föranleds av atl förälder som ensam har utövat förmynderskapel har avlidit, skall inskrivningen dock ske där den avlidne senast haft sådanl hemvist. Om föräldrama utövar förmynderskapel gemensaml och de har skilda hemvist, skall inskrivningen ske där fadern har hemvist eller, om det är fråga om all entlediga modern från hennes förmynderskap, där hon har hemvist. Finns det inte någon domslol som enligt huvudreglerna är behörig, skall inskrivningen ske vid Stockholms tingsrätt (12 kap. 1 § andra slyckel FB).

Då någon som uppnått myndig ålder förklaras omyndig, skall förmynderskapel skrivas in vid den domslol där ansökningen om omyndighels-förklaring gjordes (12 kap. 2 § FB). Behörig all ta upp ansökan om omyndighetsförklaring av sådan person är domstolen i den ort där den som avses med ansökningen har sitt hemvist eller, om sädan behörig domslol inte finns, Slockholms tingsrätt (10 kap. 9 § första stycket FB). Avser ansök-

Prop.1976/77:32 '5

ningen atl underårig skall förbli omyndig även efter det alt han uppnått myndighetsåldern, hör målet lill den domstol där förmynderskapel är inskrivet eller, om inskrivning inte har ägt rum, till den domslol där inskrivning skall ske (10 kap. 9 § andra stycket FB). Fråga om hävande av omyndighetsförklaring prövas av den räll där förmynderskapel är inskrivet (10 kap. 9ij tredje slyckel FB).

Enligt 12 kap. 3 § FB kan domslol där förmynderskapel är inskrivet fiylta över tillsynen över förmynderskapel till annan domstol, om del finnes lämpligl.

Överförmyndare utövar tillsammans med rätten tillsyn över förmynderskap (11 kap. 11 § FB). Överförmyndare väljs av kommunfullmäktige (19 kap. 5 § första stycket FB). 1 vissa kommuner finns, efter kommunens bestäraraande, i stället för överförmyndare en överförmyndarnämnd (19 kap. 2 § FB).

När förmynderskap skrivs in skall domstolen, om det behövs, ange vilken överförmyndare del tillkommer all ulöva tillsyn över förmynderskapel (12 kap. 4tj första stycket FB).

Enligt 4 kap. 1 ij andra stycket resp. 5 kap. I § andra stycket 1904 års lag får regeringen förordna svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman att vara överförmyndare såvitt gäller förmynderskap för underåriga resp. orayndigförklarade svenska medborgare, som har hemvist i främmande stat.

Rätten har enligl 19 kap. 18 tj FB skyldighel alt vaka över all överförmyndare och överförmyndarnämnd fullgör sina åligganden enligl FB.

4.2 Ersättning till överförmyndare och förmyndare

Med den nya förmynderskapslagstiftningen (SFS 1974:1038) övertog kommunema det ekonomiska ansvaret för överförmyndarorganisalionen och en stor del av kostnadsansvaret för förmyndare. Tidigare hade ersättning helt och hållet utgått av de omyndigas medel.

Enligl 19 kap. 15 § FB (ändrad lydelse enligt prop. 1976/77:1) bestämmer kommunen i fräga om arvode och annan ersättning till överförmyndare.

När del gäller förmyndare anges i 15 kap. 19 § FB alt han har rätt till arvode såväl för förvaltningen av den omyndiges egendom som arbetet med den personliga omvårdnaden om myndlingen. Arvodet bestäms av överförmyndaren med ledning av de grunder som fastställs av kommunen. Förmyndaren har rätt också till ersättning för de utgifter som varil skäligen påkallade för uppdraget. Beslut om ersättningen fallas av överförmyndaren. Arvode och ersättning för utgifter skall, efler överförmyndarens bestämmande, utgå av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade årsinkomst det år förmyndaruppdraget avser överstiger två gånger del basbelopp som gällt för årets sista månad eller, om inle särskilda omständigheter föranleder annal, han har tillgångar lill ett värde överstigande fyra basbelopp. 1 övrigt skall arvode och ersättning för utgifter betalas av kommunen. Arvode tillkommer inte fader eller moder som är förmyndare på grund av lag, såvida

Prop. 1976/77:32 16

inte överförrayndaren med hänsyn lill särskilda omständigheter lämnar lillslånd till del. Dessa förmyndare har rätl till ersättning för utgifter endast om utgifterna hänför sig lill förvaltningen av den omyndiges egendom. Arvode och ersättning i nu nämnda fall ulgär alltid av den omyndiges medel. Särskilda föreskrifler i fråga om ersättning till överförmyndare och förmyndare har inle meddelats i 1904 års lag.

5 Erkännande och verkställighet av schweizisk dom angående un
derhållsskyldighet

Mellan Sverige och Schweiz gäller sedan år 1936 en konvention om erkännande och verkställighet av domar på civilrättens område (SÖ 1936:10). Konventionen, som omfattar även avgöranden angående familjerättsligt underhåll, har införiivats med svensk rält genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz (ändrad senast 1965:724; jfr 1966:13).

När Sverige och Schweiz tillträdde 1958 års Haagkonvenlion om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhäll till barn uppkom fråga humvida den bilaterala konventionen eller Haagkonventionen skulle liilämpas i förhällandet mellan de två länderna såvitt gäller underhållsavgöranden som omfattas av båda konventionerna. Länderna enades om att Haagkonvenlionen skulle liilämpas i sädana fall. Detta föranledde alt i 1936 års lag togs in en ny paragraf (13 §) vari klargjordes all särskilda beslämmelser gällde ora erkännande och verkställighet av vissa doraar och beslut angående underhåll lill bam (jfr prop. 1965:139 s. 26). Paragrafen syftar på bestämmelserna i den lag varigenom Haagkonvenlionen införiivats med svensk rätl (SFS 1965:723).

6 Föredraganden

6.1 Preskription av rätt till arv efter bam vars föräldrar inte har varit gifta med varandra

Den I januari 1970 upphävdes de sista särbestämmelserna i svensk lag ora barns arvsrätt. Genora lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken infördes lika arvsrätt för alla barn, oavsett om dess föräldrar hade varit gifta med varandra eller inte. Arvsrätten är ömsesidig, dvs. barnel ärver sina föräldrar och deras släkt och vice versa.

1 punkt 3 i övergångsbestämmelserna lill 1969 års lag meddelades en särskild preskriptionsregel för barn som fölls före lagens ikraftträdande, dvs. före den I januari 1970, och som inte redan genom äldre lag hade arvsrätt efter fadern. Enligl bestämmelsernas nuvarande lydelse ärver barnel och dess bröstarvingar i angivna fall fadern och dennes släktingar bara under fömtsättning all "annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen lått kännedom om arvingen

Prop. 1976/77:32 '/

eller anteckning om barnel före arvfallel gjorts i personakl för arvlålaren eller annan frän vilken arvingen härieder sin arvsrätt". Anledningen lill denna särbeslämmelse var alt del kunde vara svårt och ibland omöjligt atl utreda om en man hade bam utanför äktenskapet. Männens folkbokföringsuppgifter var nämligen tidigare bristfälliga på denna punkt. Däremot finns uppgifter om behörigen fastställda faderskap sedan lång tid tillbaka antecknade i folkbokföringens uppgifter om barnel.

Någon preskriptionsregel motsvarande den nu nämnda finns inte för den arvsrätt som tillkommer ett barns far eller dennes släktingar, s. k. bakarv. Formellt sell ärver fadern och fädernefränderna bamet eller dess bröstarvingar även om fadern vid barnets död skulle vara okänd. Möjlighet finns au i tvist om arvet fä frågan om faderskapet prövad förulsällningsvis, när faderskapet inte har blivit fastställt tidigare.

Med anledning av en motion log 1973 års riksdag upp frågan om preskription av rätt till arv efter barn vars föräldrar inte varit gifta med varandra. Sedan riksdagen hos regeringen hemställl om en utredning av denna fräga, fick farailjelagssakkunniga i uppdrag att pröva frågan. De sakkunniga har redovisat sina överväganden och förslag i promemorian Ds Ju 1976:4.

De sakkunniga anser att del bör införas en begränsning av arvsrätten i föreliggande fall. Enligt de sakkunniga kunde det övervägas alt ställa upp den förutsättningen för faderns arvsrätt alt faderskapet är fastställt vid tiden för dödsfallet. Mol en sådan lösning talar dock enligl de sakkunniga alt del förr kunde förekomma - och även nu kan hända, om än i sällsynta fall -all en eller fiera av de aktuella personerna hade vetskap om faderskapet men alt del inle fastställts formellt. Vidare talar mol den diskuterade lösningen alt barnets arvsrätt efter fadern inle har gjorts beroende av all faderskapet fastställts. En avvikande utformning av reglerna om faderns arvsrätt skulle strida mot den ömsesidighet i arvsrätlsregleringen som annars eftersträvas.

Vill man ge en raöjlighet att föra bevisning om faderskapet men ändå införa en praktisk begränsning av arvsrätten, är del enligl de sakkunniga naturiigt att införa en preskriptionsregel som i så fall innebär en väsentligt kortare preskriptionslid än den allmänna arvsrätlspreskriplionen. De sakkunniga finner valet slå mellan en preskriptionsregel avseende alla arvlätare för vilka faderskapet ej har fastställts, oavsett arvlålarens födelsedatura, och en preskriptionsregel bara för arvlätare ulan fastställt faderskap födda före den 1 januari 1970, eventuellt kombinerad med en regel för senare födda arvlätare all arvsrätt inte äger rum om faderskapet ej har fastställts. Med hänsyn till alt det rör sig om ett litet antal fall åriigen anser de sakkunniga atl den enklare lösningen bör väljas, nämligen en preskriptionsregel oberoende av arvlålarens födelsedatum. Sammanfattningsvis föreslär de sakkunniga en regel som innebär att, om vid dödsfallet faderskapet lill arvlålaren inte är fastställt, fadern och dennes släktingar ärver bara om annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel fär kännedom om 2* Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 32

Prop. 1976/77:32 18

arvingen inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen. Regeln föreslås få sin plats i 16 kap. ÄB som en ny paragraf, 2a§.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Kararaarkollegiet uttalar alt erfarenheterna från de senaste tre åren talar för att den föreslagna lagändringen kommer att få avsevärt slörre betydelse än vad kollegiet år 1973 räknade raed. Del lorde sålunda enligl kollegiet komma all inträffa etl betydande antal fall då fadern eller fädernefränderna ej ger sig till känna inom den angivna tiden och på del sättet antingen arvingarna på mödernet eller arvsfonden skyddas mot arvs-anspråk.

Mot bakgrund främst av kammarkollegiets uttalande anser ocksä jag atl man bör införa en begränsning i faders och fädernefränders rätl till arv efler barn vars föräldrar inle har varil gifta med varandra. Är fadern okänd vid barnets död, fär det anses rimligt atl släktingarna pä mödernesidan eller allmänna arvsfonden lår möjlighet alt efter viss kortare lid tillträda arvet efler barnet utan all senare behöva utsättas för arvsanspråk från fadern eller dennes släktingar.

När det gäller den närmare ulformningen av en begränsningsregel delar jag familjelagssakkunnigas uppfattning alt den bör ta sikte på alla barn för vilka faderskapet inle har fastställts, oavsett barnets födelsedatum. Som huvudregel bör i så fall gälla atl fadern eller hans släktingar skall göra sin rätt till arv gällande inom viss kortare lid efter dödsfallet. Det kan emellertid inträffa atl fadern under barnets livstid har varil känd för någon av dödsbodelägarna eller annan som har med dödsboförvaltningen alt göra, trots att faderskapet inle har blivit formellt fastställt. I den situationen kan del vara skäligt alt låta fadern eller dennes släktingar ha längre tid pä sig att framställa arvsanspråk. Är fadern känd vid dödsfallet, bör alltså inle den kortare preskriptionstiden gälla ulan frågan om arvsrätt bör prövas enligl allmänna regler.

Vid bestämningen av hur lång den särskilda lidsfrislen bör vara kan de nuvarande övergångsreglerna i 1969 års lag lämpligen tjäna som förebild. Fadern eller fädernefränderna bör alltså framställa sina anspråk inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså en regel som innebär atl om vid någons död faderskapet till honom ej är faslställl och fadern ej heller på annal sätt är känd för annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boel, så skall den som vill gmnda arvsrätt på faderskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen. Regeln bör las in som en särskild paragraf i 16 kap. ÄB, efter 3 §.

Prop. 1976/77:32 19

När del gäller frågan i vilka fall fadern skall anses ha varil känd vid barnels död, anser jag inle all man bör ställa upp för stränga krav. Enligl min mening bör det vara lillräckligi all exempelvis fadern under bamels livstid har påslält för någon av dödsbodelägarna eller motsvarande alt han är far till barnel. Har della skett, bör fadern eller hans släktingar vara befriade från skyldigheten atl framställa arvsanspråk inom den nyss förordade speciella tidsfristen. En fömtsättning för att arv till sist skall gå till den sidan blir sedan alt faderskapet styrks eller ändå godtas av övriga arvingar.

Spörsmålet om hur en arvinge skall gå till väga när han vill göra sin arvsrätt gällande är reglerat i 16 kap. 6 § ÄB. Del sägs där alt om arvinge vill göra sin räll gällande ulan all tillträda kvariätenskapen eller sin lott däri, så skall han anmäla sill anspråk hos god man, ora sådan har förordnats atl bevaka hans räll, eller hos var dödsbodelägare sora har tillträtt kvarlåtenskapen eller ocksä, om skifte ej har skell, hos boutredningsman eller annan som sitter i boel. Anmälan kan också göras hos rätten. Dessa regler blir tillämpliga även i fall då den nu behandlade, särskilda tidsfristen för arvsanspråk gäller.

Enligl 16 kap. 8 § ÄB gäller atl arv som arvinge har gått föriustig genom underiålenhet all inom föreskriven lid tillträda arvet eller anmäla anspråk på det skall tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill om arvingen avlidit före arvlålaren. Delta innebär all om arvsanspräk inle har gjorts gällande av fadern enligl den nya regel som nyss har förordats, arvsrätten gär vidare till arvlålarens övriga dödsbodelägare. Som arvlålarens dödsbodelägare på fädernesidan kan därvid komma ifråga endast den eller de fä-dernefränder som gjort gällande arvsanspråk inom den föreslagna speciella lidsfrislen.

De nya reglerna bör enligl min mening träda i kraft den 1 juli 1977. 1 fräga om barn som har avlidit före denna tidpunkt bör dock äldre bestämmelser fortfarande gälla.

6.2 Förordnande och entledigande av god man

Genom de ändringar i förmynderskapslagstiftningen sora beslöts är 1974 och som trädde i kraft den I januari 1976 har möjlighelerna atl förklara en person omyndig begränsats. 1 gengäld har möjligheterna att förordna god man för den som behöver bislånd i vården av sina angelägenheter ökats väsentligt. Enligt 18 kap. 3 § föräldrabalken (FB) kan god man vid behov förordnas, om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver bistånd med atl bevaka sin rält, förvalla sin egendom eller sörja för sin person.

Genom 1974 års lagstiftning infördes en ny beslämmelse om att rätten i ärende om förordnande av förmyndare skall bereda överförmyndaren tillfälle all lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. Någon raot-

Prop. 1976/77:32 20

svårighet till den beslämraelsen finns inle i fråga om förordnande av god raan. Föreningen Sveriges överförmyndare har emellertid i en skrivelse till justitiedepartemenlet föreslagit alt del införs en beslämmelse om skyldighel för domslol att bereda överförmyndaren tillfälle all lämna förslag på lämplig person även när det gäller atl utse god man.

Vid tillkomsten av bestämmelsen om överförmyndarens hörande i ärenden om förordnande av förmyndare anfördes bl. a. all det är angeläget att domstol ulan alltför slor omgång kan få lag på lämplig förmyndare och atl det är viktigt alt del finns tillgång till kvalificerade förmyndare inte minsl i fall dä den omyndige är i stort behov av personlig omvårdnad. Vidare framhölls del berättigade i alt ge överförmyndarna infiytande över personvalet med hänsyn lill alt del i övervägande antalet förmynderskap med särskilt förordnad förmyndare inte är förvaltningen av den omyndiges egendom utan den personliga omvårdnaden om myndlingen som kan sägas utgöra den väsentliga delen av förrayndarens uppdrag. 1 raoiiven påpekades också att överförrayndarna genora all engageras i valet av förmyndare flr en god överblick över vilka personer som innehar förmyndamppdrag.

För min del anser jag alt del i många fall kan vara av värde alt överförmyndaren lämnar förslag på lämplig person också när del gäller alt utse god man. Behovet av atl fä förslag från överförmyndaren har ökat genom de vidgade möjligheler alt förordna god man som gäller sedan den I januari 1976. Att det finns behov av en sådan möjlighet belyses också av atl domstolama enligt föreningens uppgift ofta inhämtar förslag till god man trots att det inte finns nägon uttrycklig föreskrift härom.

Givetvis är det särskilt angeläget att fä ett förslag från överförmyndaren i sädana fall då godmanskapet kan beräknas bli av längre varaktighet och speciellt om den gode mannens uppdrag kan väntas få sin tyngdpunkt i den personliga omvårdnaden om myndlingen. Hit hör framför alll sådana fall då god man enligl 18 kap. 3 § FB skall förordnas för nägon sora behöver bislånd på gmnd av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd e. d. Jag delar uppfattningen att det för sådana fall är värdefullt om domstolarna bereder överförmyndaren lilirälle atl lämna förslag pä lämplig person. Detta bör också komma till uttryck i lagtexten.

Däremot är behovet av etl förslag från överfönmyndaren betydligt mindre när det gäller alt förordna god man för en begränsad uppgift eller för kortare lid. Som domstolsverket har framhållit finns del sålunda knappast skäl atl begära förslag från överförmyndaren när det gäller alt förordna god man för att vårda omyndigs rält i dödsbo. Delsamma gäller beträffande andra fall då god man förördnas med stöd av 18 kap. 2 § FB. Än mindre finns del anledning att infordra yttrande från överförmyndaren i ärende om förordnande av god man för bortovarande arvinge e. d. enligl 18 kap. 4 §. Vad beträffar godmanskap enligt 18 kap. I § fär behovet av en möjlighet all fä förslag från överförmyndaren anses vara måltligl i sädana fall då god man skall förordnas i stället för en förmyndare som tillfälligt är ur stånd

Prop. 1976/77:32 21

all ulöva förmynderskapel. Detsamma är fallet när god man enligt 18 kap. 1 § skall förordnas sedan förmyndaren har blivil skild från utövningen av förmynderskapel på gmnd av försummelse e. d. I sådana situationer är del dessutom diskutabelt om en ovillkoriig skyldighel alt begära yttrande från överförrayndaren är lämplig med hänsyn lill det angelägna i alt god man förordnas utan dröjsmål.

Mot bakgmnd av del anförda föreslår jag all det i 18 kap. FB införs en bestämmelse om att rätten i ärende om förordnande av god man skall bereda överförmyndaren tillfälle att lämna förslag pä person som är lämplig för uppdraget men all bestämmelsen begränsas lill godmanskap enligt 18 kap 3§.

Jag vill tillägga atl den angivna begränsningen inte hindrar atl yttrande från överförrayndaren vid behov inhämtas även i andra fall, t. ex. då god man skall förordnas på gmnd av alt förmyndaren är ur stånd att utöva förmynderskapel. Enligl 1 § överförmyndarkungörelsen (1974:1047) skall överförmyndaren tillhandagå rätten med upplysningar och pä begäran av rätlen avge yttrande i frågor rörande förmynderskap och godmanskap som slår under hans tillsyn.

Genom 1974 års lagstiftning infördes i 20 kap. 28 § andra stycket FB en bestämmelse ora alt rätten i ärende om förordnande eller entledigande av förrayndare eller om annan rättens åtgärd raed avseende på förmynderskap, när del rör omyndig som har fyllt 16 år, skall bereda denne lilirälle att yttra sig, ora del kan ske. Enligl 20 kap. 32 § äger bestäramelsen motsvarande tillämpning belräffande godmanskap. Genom lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken har ifrågavarande bestämmelser redigerats om. Bestämmelsen ora orayndigs yttranderätt i ärenden rörande förordnande eller entledigande av förrayndare har förts över till II kap. 17 § andra stycket. En hänvisning lill den bestämmelsen såviti angår förordnande eller entledigande av god man har tagits in i 18 kap. 13 §. Molsvarande föreskrifler om yttranderätt i andra domstolsärenden som rör förmynderskap eller godmanskap finns i 20 kap. 3 § andra stycket resp. 20 kap. 5 §.

Föreningen Sveriges överförmyndare har ifrågasatt om del är nödvändigt atl bereda omyndig tillfälle all yttra sig när fråga uppkommer om all entlediga god man som har förordnats att la lill vara omyndigs rätl i dödsbo enligl 18 kap. 2 § första stycket FB. Domstolsverket har förklarat att ärenden om entledigande av sädan god raan bör kunna undantas från bestäramelsen om omyndigs rätl alt yttra sig under fömtsättning all hörande av överförmyndaren görs obligatoriskt.

Som föreningen framhåller avslutas förvaltningen av ett dödsbo vari omyndig har del som regel med en handling som kräver överförmyndarens godkännande. Det torde, som föreningen också påpekar, knappast förekomma att en god man som har förordnals atl vårda omyndigs räll i dödsbo entledigas ulan atl överförmyndaren har intygat atl uppdraget är slutfört.

Mol bakgmnd härav kan del synas obehövligt alt bereda den omyndige

Prop. 1976/77:32 22

lillfälle att yllra sig innan den gode mannen entledigas. Behovet av tillsyn tillgodoses genora överförmyndarens medverkan. Ett yttrande frän den omyndige kan i praktiken sä gott som aldrig få någon inverkan på ärendets gång.

De angivna synpunkterna kan anföras sora skäl för all del även i vissa andra fall skulle vara onödigt att bereda en orayndig eller den för vilken god man har förordnals tillfälle all yttra sig. Del gäller t. ex. ärenden om entledigande av god man som har förordnats all företräda en omyndig vid rättshandling gentemot fönriyndaren liksom vissa förmynderskapsärenden sora rör annat än förordnande eller entledigande av förmyndare eller god man. Med hänsyn härtill är del knappast befogal alt skilja ul ärenden om entledigande av god man som har förordnats atl vårda omyndigs rätt i dödsbo genom all slopa yttranderätten enbart i sådana ärenden. Å andra sidan stöter det på svårigheter atl dra en skarp gräns mellan de fall där del regelmässigt är påkallat alt bereda den orayndige resp. den för vilken god man har förordnats tillfälle att yttra sig och de fall där etl sådanl yttrande frän de angivna synpunktema kan te sig mindre befogal.

Det bör vidare beaktas all föreskrifterna ora all den omyndige eller den för vilken god man har förordnats skall beredas tillfälle alt yttra sig även har en annan funktion, som inle är oviktig, nämligen all ge den som saken rör inforraation ora de åtgärder som vidtas. Detia kan vara av särskild betydelse när god man har förordnals för en underårig som närmar sig myndighetsåldern.

Det bör tilläggas all man vid bedömningen av om del finns anledning atl behålla en bestämmelse om yttranderält kan bortse från sådana fall då en orayndig uppenbariigen inle förslår vad saken gäller e. d. Atl yttrande från den orayndige då inte behöver inhäratas följer av alt den omyndige skall beredas tillfälle all yttra sig endasl om del kan ske.

På gmnd av det anförda anser jag för min del att del inle finns tillräckliga skäl all till någon del upphäva bestämmelserna om all omyndig eller den för vilken god man har förordnats skall beredas tillfälle att yttra sig i ärenden om förmynderskap eller godmanskap.

1 della sararaanhang bör göras en smärre justering av 18 kap. 1 § FB. I saraband med de redaktionella ändringar av balken som har gjorts genom lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken har bestämmelserna om all förmyndare interimistiskt kan skiljas från utövningen av förmynderskapel pä gmnd av försummelse e. d. fiyttats frän 20 kap. 27 § lill 11 kap. 16 §. Den hänvisning till 20 kap. 27 § som finns i 18 kap. 1 § bör nu ändras, sä att hänvisningen avser del nya lagmmrael.

De förordade ändringarna i FB bör träda i kraft snarast möjligt, dvs. lämpligen två veckor efler den dag som författningsändringarna kommit ut från trycket.

Prop. 1976/77:32 23

6.3 Internationella rättsförhållanden rörande förmynderskap m. m.

6.3.1 Tillsyn över förmynderskap m.m.

1 lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rätlsförhällanden rörande äktenskap och förmynderskap föreskrivs att svensk lag om förmynderskap för underåriga och orayndigförklarade och om omyndighetsförklaring skall äga tillämpning också på svenska medborgare som inte har hemvist i Sverige. Domstol kan dock under närraare angivna omständigheter besluta att förmynderskapel inle skall vara anordnat enligl svensk lag (4 kap. I § första stycket resp. 5 kap. I § första slyckel).

Förmynderskap för underårig, vars föräldrar bor i Sverige, och för orayn-digförklarad med hemvist i riket skrivs i allmänhet in vid rätten på den Ort där den underåriges föräldrar resp. den omyndigförklarade har sill heravist. Inskrivning av förmynderskap för underårig som redan när inskrivningen äger mm bor med sina föräldrar i utlandet torde i allraänhet ske vid Stockholms tingsrätt. Vid denna tingsrätt skrivs ocksä in de förmynderskap för omyndigförklarade som vid tiden för ansökningen om orayn-digheisförklaring hade heravist ulomlands (12 kap. 1 § andra stycket och 2 § FB).

Av 12 kap. 3 § FB följer att domslol får fiylta över tillsynen över förmynderskap till annan domstol, om det är lämpligl med hänsyn lill den enskildes eller hans föräldrars boningsort eller av annan orsak. Någon överfiyttning lorde emellertid inle bli aktuell, om den enskilde lämnar Sverige och bosätter sig i utlandel. 1 sä fall koramer tillsynen över förmynderskapel alt ligga kvar hos den domslol där förmynderskapel var inskrivet närmast före utflyttningen.

Enligt min mening är det angelägel alt få lill stånd en samlad dom-slolstillsyn över de förmynderskap som rör svenska medborgare bosalla i Ullandet och som är anordnade enligt svensk lag. Jag föreslår därför att sådana förmynderskap alllid skall vara inskrivna vid Slockholms tingsrätt. En bestämmelse härom bör föras in i 4 kap. I § resp 5 kap. 1 § i 1904 års lag.

Vid sidan av domstol utövar också överförmyndare tillsyn över förmynderskap. Om del behövs skall rätten, när etl förmynderskap skrivs in, ange pä vilken överförmyndare det ankommer alt ulöva tillsyn (12 kap. 4 § första stycket FB).

Enligt 4 kap. I § andra stycket och 5 kap. 1 § andra stycket 1904 års lag fär regeringen beträffande förmynderskap för underåriga eller omyndigförklarade svenska medborgare som har heravist i främmande stal förordna svensk diplomatisk eller konsulär ärabelsraan all vara överförrayn-dare.

Om överförmyndare har förordnals för all ulöva tillsyn över förmynderskap för svensk medborgare med hemvist i ullandet och vederbörande senare fiyttar lill Sverige, bör den förordnade överförmyndaren i allmänhet entledigas. Det bör ankomma på regeringen au, liksom i andra fall dä del

Prop. 1976/77:32 24

kan finnas skäl att låta en förordnad överförmyndares uppdrag upphöra, pröva frågan om dennes entledigande. Jag föreslår all detla koraraer lill uttryck i 4 kap. 1 § och 5 kap. I § 1904 års lag.

1 och med att svensk raedborgare som är omyndig fiyttar lill Sverige och den särskilt förordnade överförmyndaren entledigas, skall förmynderskapel stå under tillsyn av överförmyndare här i landet. Det ankomraer på Stockholras tingsrätt eller, om förmynderskapel flyttas lill annan domstol, den domstolen all vid behov ange vilken överförmyndare som har att utöva tillsynen.

6.3.2 Ersättning UU överförmyndare och förmyndare

Med den nya förmynderskapslagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1976 övertog kommunerna del ekonomiska ansvarel för överförmyndarorganisalionen. Till stor del bekostas nu även arvoden och andra ersättningar till förmyndare av kommunala medel.

När del gäller överförmyndare som har förordnats enligl 1904 års lag finns f n. inte några särskilda beslämmelser om ersättning. Med hänsyn lill atl del bara är diplomatisk eller konsulär tjänsteman som kan förordnas lill överförmyndare kan del också ifrågasättas om nägon särskild ersättning bör utgå. Det skulle sålunda kunna göras gällande atl uppdraget ligger inom ramen för tjänstemannens normala arbetsuppgifter. Häremot talar emellertid atl dessa överförmyndare tidigare var berättigade till arvode av den omyndiges medel. Vidare bör beaktas de speciella arbetsuppgifter som uppdraget innefattar Med den nya förmynderskapslagstiftningen har överförmyndare falt ökad skyldighet atl lämna råd och hjälp i frågor som rör också den enskildes personliga förhållanden. För atl denna uppgift skall kunna fullgöras samtidigt som erforderiig tillsyn utövas över förvaltningen av den enskildes egendom är det önskvärt alt överförmyndaren har inle bara viss ekonomisk erfarenhet utan också god kännedom om den sociala vårdlagsliftningen och om familjerätten. De uppgifter som sålunda åvilar överförmyndare kan inte anses falla inom ramen för en diplomatisk eller konsulär tjänstemans normala arbetsuppgifter. Med hänsyn lill del sagda föreslår jag atl särskild ersättning alllid skall ulgå till överförmyndare som har förordnats enligt 1904 års lag och atl staten svarar för ersättningen.

Enligt 19 kap. 15 § FB beslämmer kommunen i fråga om ersättning till överförmyndare. Enligl min mening bör regeringen meddela bestäraraelser i fråga om ersättningen till överförmyndare som är förordnade enligl 1904 års lag.

Även när det gäller förmyndare för svensk medborgare i ullandet saknas f. n. särskilda bestämmelser orn ersättning. Enligt min mening är det påkallat att nu införa sådana regler.

Enligt FB (15 kap. 19 §) gäller alt förmyndare har rätt till arvode för förvaltningen av den omyndiges egendom och för vården av myndlingens

Prop. 1976/77:32 25

person. Arvodel bestäms av överförmyndaren med ledning av de gmnder som fastställs av kommunen. Förmyndaren har också räll lill ersättning för skäligen påkallade utgifter. Arvode och ersättning för utgifter utgår, efter överförmyndarens bestämmande, av den omyndiges medel i den mån dennes beräknade inkomsi del år förrayndamppdragei avser överstiger tvä gånger det basbelopp som gällt för årels sista månad eller, om inte särskilda omständigheter föranleder annal, den omyndige har tillgångar till elt värde överstigande fyra sädana basbelopp. 1 övrigt skall kostnaderna betalas av kommunen. Förälder som är förmyndare på grund av lag erhåller inle något arvode, såvida inte överförmyndaren med hänsyn lill särskilda omständigheter lämnar lillslånd lill del. Sädan förmyndare har rält lill ersättning för utgifter endasl om utgifterna hänför sig till förvaltningen av den omyndiges egendom. Arvode och ersättning i nu nämnda fall utgår alltid av den omyndiges medel.

Enligt min mening bör i fråga om förmyndare för svensk medborgare i ullandel slalen svara för ersättningen i samma utsträckning som kommunerna ansvarar för förmyndares ersättning enligl FB. Delta innebär i fråga om sådana förmynderskap som del nu gäller all staten bör ersätta dels förmyndare för underårig när annan än förälder är förmyndare för barnel, dels förmyndare för omyndigförklarad, alll i den mån ersättningen inte enligl 15 kap. 19 § FB skall utgå av den omyndiges medel. Det bör ankomma på regeringen atl bestämma grunderna för den ersättning som skall utgå till förmyndare i hithörande fall.

Jag förordar att man i 4 kap. 1 iJ och 5 kap. 1 sJ 1904 års lag tar in regler om ersättning till överförmyndare och förmyndare i enlighet med vad jag nu har föreslagil. Ersättning bör kunna utgå för arbete som har ulförts fr. o. m. den 1 januari 1976. Medel för statsverkets kostnader torde fa bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget E 4. Ersättning åt vittnen ra. m.

6.3.3 Övrigt

Utöver de ändringar som nu har förordats i 1904 års lag föreslärjag vissa ändringar av redaktionell art. Ändringarna är till viss del föranledda av lagen (1976:612) om ändring i föräldrabalken.

Samtliga ändringar i 1904 års lag bör träda i kraft utan dröjsmål.

6.4 Erkännande och verkställighet av schweizisk dom angående underhållsskyldighet

Prop. 1976/77:32 26

derhåll, har införiivats med svensk rätt genom lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

När Sverige och Schweiz lilllrädde 1958 års Haagkonvenlion om erkännande och verkställighet av avgöranden ora underhåll lill barn uppköra fråga humvida den bilaterala konventionen eller Haagkonvenlionen skulle tillämpas i förhållandet mellan de två länderna såvitt gäller underhällsavgöranden som omfattas av båda konventionerna. Länderna enades om att Haagkonvenlionen skulle tillämpas i sådana fall. Della kommer till ullryck genom en särskild paragraf (13 §) i 1936 års lag.

Nyligen har molsvarande fråga i förhållandet mellan Sverige och Schweiz aktualiserats genom tillkomsten av 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet. Statsmakterna har på våren 1976 beslutat ratificera denna konvention (prop. 1975/76:98, LU 1975/76:12, rskr 1975/76:162), vilken innefattar en vidare kategori av underhällsavgöranden än den äldre Haagkonvenlionen och är avsedd alt ersätta denna i relationen mellan stater som tillträder den. Vid förhandlingar med Schweiz, som har ratificerat den nya konventionen, har från schweizisk sida framhållits alt underhållsberätligad bör ha frihet all åberopa antingen den bilaterala konventionen eller den nya konventionen när fråga om giltigheten av ell underhållsavgörande meddelal i Sverige eller Schweiz komraer upp i del raolsalta landel. Eflersora en sådan ordning slår i överensstämmelse med konventionernas innehåll och inle torde leda till någon praktisk olägenhet har från svensk sida saknats anledning atl motsätta sig den schweiziska ståndpunkten. Della ställningstagande för med sig all 13 § 1936 års lag bör upphävas. Härigenom markeras all part som önskar begära verkställighet i något av de tvä länderna av underhållsavgörande kan välja mellan all åberopa den bilaterala överenskomraelsen eller Haagkonvenlionen. Däremot föreligger ingen rält atl kombinera reglerna i konventionerna (jfr prop. 1975/76:98 s. 27).

Lagändringen bör träda i kraft samtidigt med lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet, dvs. den dag regeringen beslämmer.

7 Hemställan

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartemenlet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i ärvdabalken,

2. lag om ändring i föräldrabalken,

3. lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap,

4. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som raeddelals i Schweiz.

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen alt aniaga förslagen.

Prop. 1976/77:32

FAMiLJXLiasaAEnnniiiaA 1976-02-24

Till statsrådet ooh chefen för Justitiedepartementet

PamlljelagBsakkunnlga får härmed överlämna promemoria angående frågan om preakrlption av rätt till arv efter utomäktenskapligt bam samt förslag till lag om ändring i ärvdabalken.

?ör familje lags sakkunniga A -r

_rm

Björn Kjellin Ordförande

/Lena flkmnn

ang. frågan om preskription av rätt till arv
efter utomäktenskapligt barn_______________

Riksidagen har i skrivelse den 21 november 1973 med

anlfidning av en motion angående arvsrätten för barn

utom äktenskap m.m. och under åberopande av betänkan-

2 de £iv lagutskottet hemställt att övergångsbestäm-

melEierna till lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken (ÄB) blir föremål för översyn i enlighet med vad utskottet anfört.

En av de frågor utskottet tagit upp i sitt betänkande, nämligen frågan om preskription av rätt till arv efter utomäktenskapligt barn, har av Kungl. Majit överlämnats till familjelagssakkunniga för att beaktas vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag. Pamilje-lagEisakkunniga har funnit det lämpligt att utreda den överlämnade frågan för sig oberoende av de sakkunnigas uppdrag i övrigt. I förevarande promemoria redovisar de sakkunniga sina överväganden och förslag till lösning av frågan.

1 Esk nr 307

2 LU 1973:?='

Prop. 1976/77:32

Sällande rätt

Genom lagen (1969:621) om ändring i ärvdabalken upphävdes de sista särbestämmelserna i svensk lag om utomäktenskapligt barns arvsrätt. Pr.o.m. den 1 januari 1970 är barn utom äktenskapet i princip jämställt i arvshänseende med barn i äktensket. Arvsrätten är ömsesidig. Detta innebär att barn utom äktenskap utan egna bröstarvingar ärvs inte bara av sin mor och släktingar på mödernet utan också av sin far och dennes släktingar. Är barn utom äktenskap fött före den 1 januari 1970 (och skulle inte arvsrätt mellan bamet och fadern ha förelegat enligt äldre lag) gäller emellertid en särskild regel om preskription av rätten till arv. Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelsema till lagen ärver bamet och dess bröstarvingar i a:agivna fall fadern och dennes släktingar bara under förutsättning att "annan dödsbodelägare, boutrednin(gsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättats senare, senast vid bouppteckningen fått kännedom om arvingen eller anteckning om bamet före arvfallet gjorts i personakt för arvlåtaren eller arman friin vilken arvingen härleder sin arvsrätt".

Punkt 3 har fått denna lydelse genom en lag (1974:238), som trätt i kraft den 13 juai 1974 och dessutom innehåller att äldre bestäjmnelser fortfarande gäller om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet. Dessa äldre bestämmelser, som gällde från den 1 januari 1970, innehöll bl.a. att barnet hade att göra sin rätt gällande senast vid bouppteckningen.

Någon motsvarande regel om preskription finns inte beträffande s.k. bakåror, dvs. den arvsrätt som tillkommer utomäktenskapligt barns fader eller dennes

Prop. 1976/77:32

släktingar. Dör barnet först inträder rätt till arv för fadern formellt sett även om han skulle vara okänd. Arvsrätten är m.a.o. inte beroende av att faderskapet är fastställt. I detta fall blir de allmänna preskriptionsreglerna i 15 kap. ÄB tillämpliga, enligt vilka regler preskription Inträder fem år efter arvskungörelse eller tio år efter arvfallet.

Att den särskilda preskriptionsregeln beträffande utomäktenskapligt barns arvsrätt efter fader och fädernefränder utformats som en övergångsbestämmelse beror på den tidigare bristfälliga registreringen av utomäktenskapliga barn, vilken gjort det svårt och - i fråga om förhållanden för tiden före 1918 -omöjligt för dödsbodelägare att utreda om en avliden nan har barn utom äktenskapet.

Förhållandena när det är fråga ora bakarv är ju annorlunda på det sättet, att medan man inte alltid vet om en man har barn utom äktenskap, så vet man att barnet alltid har en far, och uppgift om faderskapet, om det är fastställt, finns sedan garmiialt i folkbokföringen vid barnets namn [men al]tsä inte alltid vid faderns namn).

Motionen

I motione.i framhölls det såsom angeläget att göra arvsrättspreskriptionen tillämplig även när ett barn som fötts utom äktenskapet avlider och fråga uppkommer om arvsrätt efter barnet för dess far eller dennes släktingar. Det framhölls vidare att man genom att uppställa en sådan preskriptionsregel skulle und-vjka att frågan om rätten till arv efter barnet hålls svävande i väntan på att den allmänna arvsrätts-preskriptionen skall inträda i de fall fadern är okänd.

TSe Lind, Faderskap ocJi arvsrätt, 2 uppl, 1975

Prop.1976/77:32

Remissyttranden över motionen

Svea hovrätt och kamma-rkolleglet avgav till lagutskottet utlåtanden över motionen i denna del.

Hovrätten anförde att enahanda förutsättningar (nämligen som beträffande arv efter utomäktenskapligt barns fader) visserligen av principiella skäl synes böra gälla för faderns ooh hane släktingars utövande av arvsrätt efter barnet. Bakarvsfallen är emellertid relativt få, ooh skillnaden i regel är därför i flertalet fall utan praktisk betydelse. Från lagtekniak synpunkt torde det ej medföra svårigheter att samma förutsättningar gäller för båda fallen; den praktiska vinningen skulle endast bli den att frågan om utfärdande av arvskungörelse enligt 16 kap. 2 § ÄB ej behövde övervägas. Det är därför enligt hovrättens mening tveksamt om det föreligger tillräckliga skäl för ändring av övergån;sbestämmelserna i detta avseende. Likställighetskravet anser hovrätten dock motivera att frågan övervägs. Hovrätten tillstyrker därför att de i motionen aktualiserade frågorna utreds.

Kammarkollegiet fogade till sitt utlåtande ett remissyttrande från kammaradvokatf i skalsämbetet till chefen för finansdepartementet angående besvär över ett ämbetets beslut. I remissyttrandet hemställde ämbetet om ändring av övergångsbestämmelserna i enlighet med förslaget i motionen. Kammarkollegiet anförde vidare:

Den_ay motionärema föJMslagna ändringen kommer enligt kollegiets erfarenhet att få mycket stor praktisk betydelse särskilt vad beträffar arvlåtare, som är eller vars fader eller moder var "barn av okänd fader". När det gäller arvlåtare som var barn av "okänd far" och efterlämnat arvsberättigade anförvanter på mödernet, torde enligt kollegiet de fall vara sällsynta

Prop.1976/77:32

där man vid bouppteckningsförrättningen uppmärksammar, att det med hänsyn till de nya arvsreglerna beträffande u.ä. barn bör förordnas god man för okända arvingar på fädernet och utfärdas arvskungörelse beträffande dessa. Även om det alltså endast torde vara i ett mindre antal fall, som man, sedan arvfallet kommit att behandlas av kollegiet såsom ett arva-fondsärende, uppmärksammar, att man har att räkna med okända arvingar på fädernet, rör det sig dock om några tiotal faii per år. Kollegiet - som erinrar om, att man ej endast har att räkna med en arvlåtarea okände fader utan även med "okänd" farfader eller morfader och deras barn, samt hänvisar till ämbetets remissyttrande till finansdepartementet och där anförda exempel - framhåller att stora praktiska fördelar står att vinna med den föreslagna reformen. Som det nu är måste kollegiet vänta tills den allmänna arvsrättspreskriptionen inträtt innan kollegiet kan ta ställning till frågan on arvsfondens avstående av arv. Kollegiet tillstyrker därför ett bifall till en lagändring i enlighet med r.otionens grundtankar. - Kollegiet påpekar avslutningsvis att det även förekommer barn av "okänd moder". Före 1918 hade modern nämligen rätt att förbli okänd. Antalet fall, där sådana "barn av okänd moder" avlider utan bröstarvingar, är emellertid så ringa att kollegiet inte finner någon särskild lagstiftning rörande dessa påkallad.

Lagutskottets utlåtande

Lagutskottet yttrade sammanfattningsvis:

I 1969 års proposition lämnades ingen motivering till att den speciella preskriptionsregeln inte kom att gälla bakarv. Förhållandena vid bakarv skiljer sig emellertid från förhållandena vid utomäktenskapligt barns arv. Padems dödsbodelägare kan mycket väl vara okunniga om att den döde efterlämnar barn utom äktenskapet, och de kan, såsom utskottet anfört ovan, ha betydeinde svårigheter att utreda huruvida så har varit fallet. För barnets dödsbodelägare ställer det sig däremot einnorlunda, eftersom barnet måste ha haft en fader. Uppgift om fadern finns sedan gammalt i folkbokföringen, förutsatt att faderskapet fastställts. Behovet av speciella regler för bakarva-situationema synes därför ringa.

Den praktiska vinningen med införandet av den speciella preskriptionsregeln i förevarande fall skulle

Prop. 1976/77:32

e.ndast bli att utfärd.-mdet av arvkungörelse inte behövde övervägas. I regel torde några sådana överväganden inte heller nu ske. Risken för att, när faderskapet inte fastställts, en dittills okänd fader skulle framträda och göra anspråk på arv måste nämligen bedömas som liten, Sora framgår av kammarkollegiets remissvar (3. 7) har emell'.2rtid kollegiet i en del fall, när arvfallet kommit att behandlas av kollegiet som ett arvsfondsärende, ansett sig böra räkna med förekomsten av okänd fader och arvsberättigade avkomlingar till denne. Detta har föranlett att kollegiet funnit sig inte kurma ta ställning till arvsfondens even-:ue].la avstående av arv förrän den allmänna aispreskriptionen inträtt. Med hänsyn till den praxis som kjimmarkollegiet sålunda tillämpar och mot vilken någon invändning inte kan riktaa i formellt hänseende, tor vid den av utskottet ovsm tillstyrkta översynen övervägas om den speciella arvspreskriptionen kan utsträckas att gälla även vj.n bakarvsfallen.

Några praktiska frågor

Det är fullt tänkbart att faderskapet trots att det är oomtvistat, inte antecknats i folkbokföringen, därför att det inte fastställtn i behörig ordning. Särskilt är detta möjligt beträffande äldre faderskap. Men liknar:de situationer kan förekomma nu ävori om det troligen är ovanligt. Let händer nämligen ibland att modern av olika skäl inte vill medverka i en faderskapsutredning, och bar.iavårdsnämnden hiar då i praktiken mycket små möjligheter att fä faderskapet fastställt. I de flesta fall får i den situationer inte heller fadern vetskap om faderskapet, men det förekommer troligen att både moder, fader och barn har vetskap om förhållandena.

Av kammarkollegiets yi;trande framgår att problemet är aktuellt \ några tiotal arvsfondsärenden per år. Därutöver fär man räkna med en del fall där det förutom en okänd far finns arvingar på modems sida, I det senare fallet blir det inte något arvsfonds-

Prop. 1976/77:32

ärende och kommer alltså Inte till kammarkollegiets kännedom. Man får säkert räkna med, så som kollegiet framhåller, att de fall med arvingar på mödernet är sällsynta, där man vid bouppteckningsförrättningen uppmärksammar att god man bör förördnas för okända arvingar på fädernet och utfärda arvskungörelse för dessa. Hur många fall det kan röra sig om är knappast möjligt att ta reda på. Det torde dock vara ett litet antal fall.

Ett praktiskt problem som uppkommer om faderskapet inte är fastställt och fadern vill göra anspråk på arv är hur faderskapet skall konstateras. Frågan huruvida erkännande av faderskapet kan lämnas eller faderskapstalan föras efter det bamet avlidit har

1 litteraturen besvarats nekande. Inte heller kan

2 faderskapstalan föras av en presumtiv fader. Däremot finns det möjlighet för en presumtiv fader till bam utom äktenskap att få frågan prövad domskälsvis t.ex. 1 tvist om arv efter barnet.

I fall där bam avlider kortare eller längre tid efter födelsen (men innan faderskapet hunnit fastställas) lär det inträffa, att föräldrarna uttalar önskan om att fadern skall beredas tillfälle att erkänna faderskapet. Socialstyrelsen, som påpekar att fastställande av faderskapet kan ha betydelse i flera hänseenden, exempelvis om fråga om änkepension enligt 8 kap. 2 § lagen om allmän försäkring uppstår, har tagit upp frågan i sina Råd och anvisningar och uttalar, att det inte är uteslutet att en önskan om

T Se Lind a.s. s. 54 och 74f ooh där angivna litte-raturhänvi aningar.

2 NJA 1970 3. 347.

3 Se Lind s. 75 och 82 samt där gjorda hänvisningar.

Prop. 1976/77:32

att avge erkännande ksn tillmötesgås, om faderskapet anses oomtvistligt, men att det är uppenbart att det inte föreligger skyldighet för nämnden att inleda faderskapsutredning, I normalfallet kommer barnets död att leda till att utredningen nedläggs.

Bestämmelser om nedläggning av påbörjad utredning angående faderskapet finns i 5 § lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Reglerna gäller barn födda efter utgången av år 1969.

I följande fall får utredningen nedläggas

1. om det visar sig omöjligt att få erforderliga upplysningar för bedöffi.ning av faderskapsfrågan,

2. om det framstår som utsiktslöst att försöka få faderskapet fastställt av domstol,

3. om modern eller särskilt förordnad förmyndare samtyckt till adoption av barnet,

4. om det av särskilda skäl finns anledning till antagande att fortsatt utredning eller rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta modern för påfrestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

Nedläggandet av utredningen sker genom beslut av barnavårdsnämnden. Besilutet kan överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätten.

Utredningen kan emellertid tas upp på nytt om nya

1 Råd och anvisningar från socialstyrelsen nr 48, sept. 1975, 3. 6.

Prop. 1976/77:32 10

upplysningar eller omständigheter skulle tillkomma. Nämndens beslut att utredningen skall läggas ned utgör alltså inte hinder för att den senare tas upp igen.

Beträffande utredning av faderskapet till bam fött före utgången av år 1969 gäller fortfarande äldre bestämmelser. Utredningen kan ej nedläggas enligt 5 § faderskapslagen.

JO har i ett protokoll vid inspektion av socialförvaltningen i Gävle den 27 juni 1974 behandlat frågan om hur dessa ärenden skall avslutas. Han uttalar till en början att nämnden, då den misslyckas med att få faderskap till ett bam fött före utgången av år 1969 utrett och fastställt, bör protokollera ett konstaterande av misslyckandet och skälen härför. Han fortsätter:

Frågan är emellertid om ärendet måste stå öppet 1 all tid eller om det på något annat sätt än genom formligt beslut om nedläggning av utredningen kan avföras från vidare handläggning, sedan allt gjorts som rimligen kan krävas när det gäller att sörja för att bamets börd blir fastställd. Enligt min mening torde en barnavårdsnämnd här kunna förfara på det sätt nämnden fiimer lämpligast och mest praktiskt. Hur saken löses formellt - om nämnden låter ärendet stå öppet, avsKriver det eller låter bero - är 1 realiteten av underordnad betydelse. Det får ingen rättslig Inverkan på nämndens under alla förhållanden kvarblivande skyldighet att sörja för att barnets börd blir fastställd. - - - : - - - Den, som är missnöjd med att en barnavårdsnämnd efter konstaterande av att det inte gått att utreda faderskapet avskriver ärendet eller på aimat sätt ger uttryck för att nämnden tillsvidare låter bero vid de utrednings-försök som gjorts, kan påkalla prövning härav hos länsstyrelsen som tillsynsmyndighet.

Se prop. 1973:100 s. 67.

Prop. 1976/77:32 11

Dansk och norak rätt

Både 1 Danmark och Norge har utomäktenskapligt barn haft arvsrätt efter fadern och faderns släkt betydligt längre än i Sverige. Motsvarande gäller faderns och fädemegldans arvsrätt efter bamet.

I Danmark gäller att bam fött utom äktenskap efter den 1 januari 1938 ärver fadern och dennes släktingar om faderskapet är fastställt på visst i lagen angivet sätt. Barn födda före nämnda datum har sådan arvsrätt bara i vissa fall.

I ett betänkande om arvslagstiftningen uttalas att bevisning för faderskap, som förts på annat sätt än genom fastställande av faderskap 1 enlighet med lagen (1937) om barn utom äktenskap, inte medför arvsrätt.

Även i Norge där motsvarande arvsrätt finns beträffande utomäktenskapligt bam fött efter 1916 gäller som förutsättning för arvsrätten att faderskapet är fastslaget på lagenligt sätt.

Arvelovkomltéen formulerar det så att förutsättningen för arvsrätt (mellan släktingar överhuvudtaget) är att släktskapen är klar, antingen efter vissa presum-tloner som barnlagstiftningen ställer upp (härmed avses troligen faderskapspresumtionen för barn i äktenskap) eller efter särskilda avgöranden 1 enlighet med denna lagstiftning.

Under förutsättning att faderskap enligt dansk och norsk rätt inte kan fastställas efter barnets död, finns alltså ingen arvsrätt om inte faderskapet fastställts på föreskrivet sätt före dödsfallet.

"i Andersen, Arveret, 1965, s. 12-13.

2 Betaenkning nr 291/1961 s. 28.

3 Arnholm, Privatrett V s. 28 ff.

4 Arvelovkomitéens utkast till lov om arv 1962 s. 53.

Prop.1976/77:32 12

Familjelagssakkunnigas överväganden

Vid remissbehandlingen av motionen uttalades skilda meningar om betydelsen av en preskriptionsregel för bakarvsfallen. Kammarkollegiets åsikt att en sådan regel skulle ha stor praktisk betydelse får därvid anses väga tungt. Någon begränsning av arvsrätten bör därför stadgas.

Till lösning av frågan kan man tänka sig olika möjligheter.

En möjlighet har anvisats av Walln 1 hans kommentar till ärvdabalken. Walln anför angående den angivna situationen:

Tvivelsmål har uppstått hur det skall förfaras när barn utom äktenskap avlider utan att faderskapet blivit fastställt. Frånsett artificiell befruktning måste man ju räkna med att barnet har en far. Ordalagen i ÄB 16:2 kan leda till slutsatsen att kungörelse alltid skall utfärdas. Detta synes dock vara en alltför opraktisk slutsats. Om det tidigare visat sig att faderskapet inte kunnat fastställas - och det alltså inte längre är aktuellt att söka finna någon fader till barnet - torde man böra bortse från eventualiteten att en fader till barnet trots allt dyker upp. Kungörelse skulle alltså inte behöva utfärdas. På andra sidan bör inte vägras att utfärda kungörelse, om någon vars rätt är beroende därav önskar att vara på den säkra sidan.

Denna lösning lägger 1 första hand avgörandet 1 övriga dödsbodelägares eller eventuell boutredningsmans händer. Antingen kan man bortse från den okände fadern när man tar upp dödsbodelägarna i bouppteckningen, eller också tar man in en uppgift om att faderskapet inte kunnat fastställas. Det skulle 1 dessa fall inte åligga domstolen att utfärda arvskungörelse. Om faderskapsutredning pågick vid dödsfallet skulle

1 Walln, Ärvdabalken, del 1, 2 uppl. 1973, s. 360 not 5.

Prop.1976/77:32 13

det om ingen annan regel fanns kunna bli aktuellt med arvakungörelse. För sådana fall skulle alltså ändå en preskriptionsbestämmelse kunna fylla en funktion.

Man kunae emellertid uttryckligen fastställa att förutsättningen för faderns arvsrätt efter barnet är att faderskapet är fastställt vid tiden för dödsfallet. Härvid kunde .man anknyta till faderskaps-utredningens nedläggande. Om utredningen inte gett något resultat utan nedlagts före dödsfallet, antingen genom beslut enligt 5 § faderskap slagen eller på sätt som antytts i det ovan refererade JO-yttran-det, kunde regeln vara att arvsrätt för fadern är utesluten.

Denna lösning innebär att arvsrätt för fadern och hans släktingar under nämnda förutsättningar är utesluten. Häremot kan man ur materiell synpunkt rikta den invändningen att det förr kunde förekomma att en eller flera av de aktuella personerna hade vetskap om faderskapet men att det inte fastställdes formellt. Detta kan också förekomma nu även om det trollgen är sällsynt. Man kan också rikta den formella anmärkningen mot lösningen att bamets arvsrätt efter fadern inte gjorts beroende av att faderskapet fastställts, utan 1 dén situationen tillåter man prejudl-clell prövning av faderskapsfrågan, och man har vid utformningen av regle.rna om arvsrätt eftersträvat ömsesidiga rättigheter.

Om man vill ge en möjlighet att föra bevisning om faderskapet men ändå införa en praktisk begränsning av arvsrätten förefaller en preskriptionsregel, väsentligt kortare än den allmänna arvsrättspreskriptionen, naturlig.

Prop.1976/77:32 U

Då måste man ställa frågan om det finne skäl att uppställa olika regler beroende på om arvlåtaren är född före den 1 januari 1970 eller därefter.

Den speciella preskriptionsregeln beträffande utom äktenskapliga barns arvsrätt tillkom, som ovan konstaterats, med anledning av den tidigare bristfälliga regi B treringen av utomäktenakapliga bam.

Om man betraktar saken från bamets-arrlåtairens synpunkt kan man inte på samma sätt åberopa brister 1 folkbokföringen för att uppställa en särskild regel om arvsrätten efter arvlåtare födda före nya lagens ikraftträdande.

Beträffande båda kategorierna gäller nämligen att faderskapet, när det väl är fastställt i behörig ordning, finns antecknat i folkbokföringens uppgifter om bamet. Det är bara 1 uppgiftema om fadern som uppgiften kan fattas.

Vidare gäller för båda kategorierna att faderskapet Ibland, trots att alla resurser utnyttjats, inte kunnat fastställas. I dessa fall kan fadern med rätta betraktas som okänd och arvsrätt är i praktiken utesluten.

Beträffande båda kategorierna gäller också att faderskapet inte alltid fastställts och antecknats trots att en eller flera av de inblandade personerna är Införstådda med vem fadern är. Detta förhållande var dock troligen vanligare på den tiden när det inte ålåg barnavårdsman eller barnavårdsnämnd som en tjänsteplikt att utreda faderskapet. I dessa fall kan det vara berättigat med bibehållen arvsrätt för fadern och hans släktingar. Nämnda tjänsteplikt är

Prop,1976/77:32 15

egentligen det enda skälet att överväga olika regler för de två kategorierna arvlåtare.

Valet torde därför stå mellan en preskriptionsregel avseende alla arvlåtare för vilka faderskapet ej fastställts, oavsett arvlåtarens födelsedatum, och en preskriptionsregel bara för arvlåtare utan fastställt faderskap födda före den 1 januari 1970, eventuellt kombinerad med en regel för senare födda arvlåtare att arvsrätt inte äger rum om faderskapet ej fastställts.

Med hänsyn till att det rör sig om ett litet antal fall årligen bör den enklare lösningen väljas, nämligen en preskriptionsregel oberoende av arvlåtarens födelsedatum. En sådan, regel bör ha sin plats i 16 kap. ÄB bland de allmänna reglerna oe preskript; l:; av arv, förslagsvis som en 2 a §. Tidsfristerna kan emellertid utformas efter mönster av övergångsbestämmelserna punkt 3. Regeln bör alltså vara att om vid dödsfallet faderskapet till arvlåxaren inte är fastställt fadern och dennes släktingar ärver bara om annan dödsbodelägare, boutredningsman eller den som sitter i boet inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen får kännedom om arvingen. En sådan regel bör kunna leda till önskat resultat för samtliga .lail.

Godtar modern och barnavårdsnämnden ett faderskapserkännande efter barnets död får det anses att dödsbodelägarna därigenom fått kännedom om arvsanspråket. Om faderskapsuxredningen nedläggs i anledning av dödsfallet bör fadern för att arvsanspråket inte skall preskriberas väcka talan därom inom den angivna tiden. Sådana fall torde bli sällsynta. I fler-