Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77: 1

Regeringens proposition

1976/77:1

om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m. m.;

beslutad den 19 augusti 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.


På regeringens vägnar OLOF PALME


HANS GUSTAFSSON


Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås bl. a. ändrade regler för de kommunala och lands­tingskommunala special reglerade nämnderna. Den grundläggande princi­pen bakom förslagen i propositionen är att kommunernas och landstings­kommunernas handlingsfrihet skall ökas liksom deras möjligheter att an­passa verksamhetsformerna efter lokala förhållanden. Genom förslagen ska­pas större enhetlighet och enkelhet i nämndorganisationen. De nya reglerna innebär att förslagen i prop. 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kom­munallag m. m. slår igenom också i de specialreglerade nämnderna. Detta sker genom att bestämmelserna i den nya kommunallagen, som innehåller ett minimum av särregler och detaljföreskrifter, görs tillämpliga också på dessa nämnder. Flertalet särbestämmelser i specialförfattningarna om nämn­dernas organisation och arbetsformer föreslås utgå. Det innebär bl. a. att alla nämnder skall kunna väljas proportionellt och att frågan om nämndernas sammansättning och utomståendes närvarorätt vid nämndsammanträden avgörs av kommunerna och landstingskommunerna. Dessa far också en större frihet att bestämma vilka nämnder som skall inrättas och hur upp­gifterna skall fördelas mellan nämnderna. Gemensam personaladministra­tion och egendomsförvaltning kommeratt kunna anordnas föralla nämnder. Skyldigheten att underställa länsstyrelsen vissa nämnders beslut om bl. a. delegation och beslut om plan för ålderdomshem slopas. Vidare föreslås att institutet jordbruksstämma avvecklas.

1  Riksdagen 1976/77.   I saml.  Nr I


 


Prop. 1976/77:1                                                                    2

1 Förslag till

Lag om ändring i brandlagen (1974:80)

Härigenom föreskrives att 3 och 3 a >;>; brandlagen (1974:80) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Förvaltningen av brandförsvarets angelägenheter skall handhavas av den kommunala nämnd som kom­munfullmäktige bestämmer (brandsty­relse).


3s


Föreslagen lydelse

I varje kommun skall pnnas en brandstyrelse. Kommun får tillsätta särskild brandstyrelse eller uppdraga åt annan nämnd att vara brandstyrel­se. Har så ej skett är kommunstyrelsen brandstyrelse.

Brandstyrelsen skall handha föiyall-ningen av brandförsvarets angelägen­heter, i den mån föivaltningen ej till­kommer annan enligt beslut som avses i 49 kommunallagen (1976:000).


I fråga om särskild brandstyrelse äger 37, 38!f första stycket, 39 i},

40  första och tredje styckena, 42 och 43 .W, 44 första stycket och 457 ,W samt,  utom i Stockholms kommun,

41   kommunallagen (1976:000) mot­svarande tillämpning.

3aJ!'

/ mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljes av kom­munfullmäktige till det antal fullmäk­tige bestämmer. Antalet ledamöter får dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande, som mot­svarar del tal vilket erhålles, om samt­liga väljandes antal delas med det an­tal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportio-nelh val finns särskilda bestämmelser. Sker ej val av suppleanter proportio­nellt, skall också bestämmas den ord­ning i vilken suppleanterna skall in­kallas till tjänstgöring.

Beträffande särskild brandstyrelse skall bestämmelserna 132-36 sS\ 37 första stycket och 38-42 nS"» kommu­nallagen   (1953:753)  rörande  kom-

Sena.ste lydelse 1975:96.


 


Prop. 1976/77:1                                                                       3

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

munstyrelsen samt bestämmelserna i 45 \ andra och tredje styckena samma lag ifråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning. För särskild brandstyrelse i Stockholm skall dock gälla bestämmelserna i 51  1 mom. kommunallagen (1957:50) för Stock­holm, med undantag av hänvisningen till 39 s'> andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäk­tige föreskriver med iakttagande av be­stämmelserna i samma lag.

Utan hinder av 2 j:; 2 förvaltningslagen (1971:290) äger 4 och 5 iJS nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild brandstyrelse.

Brandstyrelses protokoll behöver ej upptaga annat än förteckning å när­varande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför,

2 mom. Vid sammanträde med brandstyrelsen har brandchefen rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sin mening an­tecknad till protokollet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


Prop. 1976/77:1

2 Förslag till

Lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)

Härigenom föreskrives i fråga om byggnadsstadgan (1959:612)' dels att 5-7 jS skall upphöra att gälla, dels att 3 i; skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


Ledamöter och suppleanter i bygg­nadsnämnd väljas av kommunfullmäk­tige till det antalfullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall ske proportio­nellt i de fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunstyrelsen. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämntas den ordning, i vilken supp­leanterna skola inkallas till tjänst­göring.

I övrigt skall med avseende å bygg­nadsnämnd vad i 32-36 sVs'», 3 7 f första stycket och 38-42  kommunallagen (1953:753) är stadgat om kommunsty­relsen äga motsvarande tillämpning, dock att för byggnadsnämnden i Stock­holm skola gälla bestämmelserna 151

Utan hinder av vad i andra stycket sägs skall gälla, dels att i kommunens tjänst anställd befattningshavare icke på grund av denna sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot el­ler suppleant I byggnadsnämnd dels ock att nämndens protokoll icke behöver upptaga annat än förteckning å näiva-


I fråga om byggnadsnämnd äga 37 i). 38s Jörsta stycket, 39§, 40 första och tredje styckena. 42 och 43 .fs''', 44 § första stycket och 45-47 § samt, utom i Stockholms kommun, 41 if kommunallagen (1976:000) mot­svarande tillämpning.

Uppdrag som avses i 47§ andra stycket kommunallagen (1976:000) far ej omfatta befogenhet att

1.    slutligt avgöra fråga om avgift enligt lagen (1976:666) om pålÖljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

2.    meddela föreläggande vid vite utom i fall som avses i 3  nämnda lag eller föreläggande vid annat äventyr el­ler

3.    slutligt avgöra ärende, som är av principiell natur eller annars av större vikt.


I Stadgan omtryckt 1972:776. Senaste lydelse av 7 i;  1976:668.


 


Prop. 1976/77:1                                                        5

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

rande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen däiför.

Utan hinder av 2 5; 2 förvaltningslagen (1971:290) äga 4 och 5 ijij nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos byggnadsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


Prop. 1976/77:1                                                                   6

3 Förslag till

Lag om ändring i skollagen (1962:319)

Härigenom föreskrives i fråga om skollagen (1962:319)' dels att  12, 14-16, 18 och 47 iJS skall upphöra att gälla, dels att 3, 8, 9, 13, 19, 20 b, 20 c och 20 f SIJ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse och en skolchef.

Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju klasser eller eljest särskilda skäl äro därtill, må skolöverstyrelsen på framställning av kom­munfullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas.

För specialskolan finnas särskilda lokala styrelser enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

1 varje landstingskommun som anordnat gymnasieskola, skall finnas en utbildningsnämnd.

Till   utbildningsnämnd   må   utses        Landstingskommun får tillsätta sär-
nämnd som handhar andra lands-     skild utbildningsnämnd eller uppdraga
tingskommunens    förvaltningsuppgif      åt annan nämnd att vara utbildnings-
ter.
                                     nämnd. Har så ej skett är förvaltnings­
utskottet utbildningsnämnd.

8S

På framställning av kommunfullmäktige må regeringen besluta, att sär­skild styrelse skall finnas för del av kommunens gymnasieskola.

Beträffande sådan styrelse skola gälla de bestämmelser, som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen förordnar.

Kommunfullmäktige må föreskriva att annan kommunal nämnd än skol­styrelsen skall

1.    handha förvaltning och verkstäl­lighet ifråga om byggnad och mark för skola som eljest står under skolstyrel-sens.förvalining,

2.    beträffande annan personal vid kommuns grundskola eller gvmnasie-

I Lagen omtryckt 1970:1026.

Senaste lydelse av

14 S  1971:630

18$ 1971:630. Senaste lydelse 1975:159. Senaste lydelse 1975:159.


 


Prop. 1976/77:1                                                                      7

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

skola än skolledare, lärare, skolläkare och skolsköterska handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skil­jande från tjänst.

Skolstyrelsen skall beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område, följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och taga erforderliga initiativ för att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredsställande ut­bildning.


valtning och verkställighet,

b)   tillse, att verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter, och sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c)   främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning samt

d) verka för samarbete mellan hem och skola.

Skolstyrelsen skall vidare a) i den mån sådant ej tillkommer annan enligt bestämmelser som re­geringen meddelar eller enligt beslut som avses \ 8, ombesörja de an­gelägenheter avseende skolväsendet i kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.


Skolstyrelsen skall vidare a) i den mån sådant ej tillkommer annan enligt bestämmelser som re­geringen meddelar eller enligt beslut som avses i 49 ij kommunallagen (1976:000). ombesörja de angelägen­heter avseende skolväsendet i kom­munen, vilka äro att hänföra till för-


 


13

Ledamöter och suppleanter i skolsty­relsen väljas av kommunfullmäktige till det antalfullmäktige bestämma. Anta­let ledamöter må dockej varaunder sju.

Valet skall vara proportionellt, där­est det begäres av minst så många väl­jande, som motsvara det tal, vilket er­hålles, om samtliga väljandes antal de­las med det antal personer valet avser, ökat med 1. Omföifarandei vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportio­nellt, skall tillika bestäm/nas den ord-


I fråga om skolstyrelse äga 37 §, 38 § första stycket. 39 >)>, 40 f första och tredje styckena, 42 och 43 §§, 44  första stycket och 457 § samt, utom i Stockholms kommun, 41 § kommunallagen (1976:000) motsva­rande tillämpning.

Uppdrag som avses i 47 § andra stycket kommunallagen (1976:000) får ej omfatta befogenhet att meddela eller återkalla godkännande enligt 34  den­na lag.

Utan hinder av 2  2 förvaltningsla­gen (1971:290)äga4 och5 nämnda


"Senaste lydelse 1975:159.


 


Prop. 1976/77:1                                                 8

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

ning. i vilken suppleanterna skola inkal-     lag tillämpning i sanitliga ärenden hos
las till tjänstgöring.
                      skolstyrelse.

19         s
Skolchefen i kommunen åligger

a)   att biträda skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under styrelsen vara ledare av skolväsendet i kommunen,

b)   att, i den mån sådant enligt/J.s''  b) att, i den mån sådant enligt-/»ii uppdrages åt honom, fatta beslut å andra stycket kommunallagen styrelsens vägnar saml                       r/976;000Juppdragesåihonom,falla

beslut å styrelsens vägnar samt

c) att taga befattning med de ärenden odi i övrigt fullgöra de uppgifter,
vilka enligt särskilda författningar eller skolstyrelsens beslut ankomma på
honom.

20 b s5

På framställning av landstinget må regeringen besluta, att särskild styrelse skall finnas för del av landstingskommunens gymnasieskola.

Beträffande sådan styrelse skola gälla de bestämmelser, som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen förordnar.

Landstinget må föreskriva att annan nämnd hos landstingskommunen än ut­bildningsnämnden skall

1.    handha föiyaltning och verkstäl­lighet ifråga om byggnad och mark för skola som eljest står under utbildnings-nätnndens förvaltning,

2.    beträffande annan personal vid landstingskomtmins gymnasieskola än skolledare, lärare, skolläkare och skol­sköterska handlägga frågor om anställ­ning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst,

20     c ;!

Utbildningsnämnden skall beakta den allmänna utvecklingen på skol­väsendets område, följa tillståndet i landstingskommunens gymnasieskola och taga erforderliga initiativ för att bereda ungdom i landstingskommunen tillfredsställande utbildning i gymnasieskolan. Utbildningsnämnden skall vidare Utbildningsnämnden skall vidare a) i den mån sådant ej tillkommer a) i den mån sådant ej tillkommer annan enligt bestämmelse som re- annan enligt bestämmelse som re­geringen meddelar eller enligt beslut     geringen meddelar eller enligt beslut

5 Senaste lydelse 1975:159. * Senaste lydelse 1975:159.


 


Prop. 1976/77:1


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


som avses \20 b, ombesörja de an­gelägenheter avseende landstings­kommunens gymnasieskola, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

som avses i 49 i} kommunallagen (1976:000). ombesörja de angelägen­heter avseende landstingskommu­nens gymnasieskola, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkstäl­lighet,

b)   tillse, att verksamheten vid landstingskommunens gymnasieskola fort­går enligt gällande föreskrifter och sörja för samordning av och enhetlighet i verksamheten,

c)   främja pedagogiska försök och lärarnas fortbildning samt

d) verka för samarbete mellan hem och skola.


20 r s'

I den mån ej annat följer av 3  femte stycket, väljas ledamöter och supplean­ter i utbildningsnämnden av landstinget till det antal landstinget bestämmer. Antalet ledamöter må dock ej vara un­der sju. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet av­ser, ökat med I. Om föifarandet vid så­dant proportionellt val är särskilt stad­gat. Sker ej val av suppleanter propor­tionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Beträffande utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket, skola be­stämmelserna i 17 § ovan samt i 437 sS48 första stycket, 49-51 s-s'- och 54 < fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsva­rande tillämpning.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningsla­gen (1971.290) äga 4 och 5 § nämnda lag tillämpnittg i samtliga ärenden hos utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket.


I Jråga om särskild utbildnings­nämnd äga 13 och 17  motsvarande tillämpning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977. 'Senaste lydelse 1971:630.


 


Prop. 1976/77:1


10


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. dels att 5-10!;!:; skall upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1, 3 och 8 !;4; skall utgå, dels att 2-A ijij skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Har beslut fattats enligt 1 ;;, till-lämpas icke 2-5, 8 och 9 >:;>:; lagen (1956:2) om socialhjälp, 2 !; andra stycket, 7, 8 och 10-12 if barna­vårdslagen (1960:97), 3S första stycket, 5-7 ,W samt8  I och 2 mom. lagen (1954:579) om nykterhetsvård.

Föreslagen lydelse

2s

Har beslut fattats enligt 1 ;?, till-lämpas   icke  2-3  och  91:;?   lagen (1956:2) om socialhjälp. 2 j  andra stycket och 7 i första, tredje och fjär­de       styckena       barnavårdslagen (1960:97), 3 ;j första stycket och 5 -;> första, andra, fjärde och femte styck­ena lagen (1954:579) om nykterhets­vård. Vad i övrigt i lag eller annan författning är föreskrivet om socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd skall äga motsvarande tillämpning i fråga om social centralnämnd och, i förekommande fall, social distrikts-nämnd.


Ledamöter och suppleanter i social centralnämnd väljes av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock ej vara under nio. Där så lämp­ligen kan ske. bör juridisk och medi-ciitsk sakkunskap vara företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om del begäres av minst så många väljan­de som motsvarar del tal. vilket er­hålles då samtliga väljandes antal de­las med det antal personer valet avser, ökat med 1, Om förfärandet vid så­dant proportionellt val finns särskilda bestämmelser.


I fråga om social centralnämnd och social disiriktsnämnd äger 37 i). 38  första stycket, J9 sV 40  första och tredje styckena, 42 och 43

Social distriktsnämnds eller, om disiriktsnämnder ej har inrättats, soci­al centralnämnds protokoll behöver dock ej, utöver vad som följer av 14 § tredje stycket barnavårdslagen (1960:97), upptaga annat än uppgift om närvarande ledamöter, beslutet i vaije ärende och uppgift om reserva­tion. Föreskrifter om i vilken utsträck­ning beslut skall innehålla de skäl som har bestämt utgången finns i 17  för-


 


Prop. 1976/77:1


11


 


Nuvarande Ivdelse

Sker ej val av supplean ter pro por tio -netlt. skall den ordning bestämmas, i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.


Föreslagen lydelse

valtningslagen  (1971:290)  och   14

Utan hinder av 2  2 förvaltnings­lagen (1971:290) äger 4 och i.sV', nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd och social distriktsnäinnd.


 


I fråga om social centralnämnd äger 32-36 §i), 37 § första stycket och 382 ifit kommunallagen (1953:753) om kommunstyrelsen motsvarande tillämpning. Nämndens protokoll be­höver, förutom vad som följer av 14 § tredje stycket barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla annat än för­teckning på närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skä­len därför.

Utan hinder av 2 >) 2 förvaltnings­lagen (1971:290) äger 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.


4s'

Det ankommer på social distrikts-nämnd att avgöra ärenden som avser vård och behandling eller annan åt­gärd beträffande enskild person enligt lagen (1956:2) om socialhjälp, barna­vårdslagen (1960:97) eller lagen (1954:579) om nykterhetsvård. Kom­munens fullmäktige får uppdraga åt nämnden att även i övrigt avgöra ären­den som avser vård och behandling el­ler annan åtgärd beträffande enskild person. Endast sociala centralnämn­den får göra framställning och avge yttrande till fullmäktige.


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977.

' Senaste lydelse 1971:669.


 


Prop. 1976/77:1


12


5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1956:2) om socialhjälp'

dels att 4, 5 och 10 ij-? skall upphöra att gälla,

dels att 3, 6, 8, 18 och 19 ;;>; skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


 


3S

Ledamöter och suppleanter i social­nämnden väljas av kommunfultmäkii-ge till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, där­est del begäres av minst så många väl­jande, som motsvara det tal, vilket er­hålles, om samtliga väljandes antal de­las med det antal personer valet avser, ökat med 1, Om förfarandet vid så­dant proportionellt val är sär.skilt stad­gat.

Sker ej val av suppleanter proportio­nellt, skall tillika bestämmas den ord­ning, i vilken suppleanterna skola in­kallas till tjänstgöring.


I fråga om socialnämnd äga 37 ij, 38 ,< första stycket, 39 i), 40 § första och tredje styckena, 42 och 43 §. 44 § första stycket och 45-47 §§ saml. utom i Stockholms kommun. 41 § kommunallagen (1976:000) motsva­rande tillämpning.

Nämndens protokoll behöver dock ej upplaga annat än uppgifi om närva­rande ledamöter, beslutet i var;je ären­de och uppgifi om reservation. Före­skrifter om i vilken utsträckning beslut skall innehålla de skäl som ha bestämt utgången finnas i 17  fÖn>allningsla-gen (1971:290).

Utan hinder av 2  2 förvaltningsla­gen (1971:290) äga 4 och 5 .s\>!>' nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos socialnämnd.


6 i'

Socialnämnden har

att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett;

att bestämma, i vilka fall. i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp skall meddelas;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga samband med nämndens verksamhet, samt. där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga angelägenheter;

att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse;

' Senaste lydelse av

4 i  1971:664

lOs  1971:664.

-Senaste lydelse  1971:664.

'Senaste Ivdelse 1971:664.


 


Prop. 1976/77:1                                                                      13

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden, som angå socialhjälpsverksamheten; saml

atl jämväl i övrigt ombesörja de att jämväl i övrigt,/c/c «w°/; t/c/W

angelägenheter avseende socialhjäl- ej tillkommer annan enligt beslut som
pen inom kommunen, vilka äro alt avses i 49 ff kommunallagen
hänföra till förvaltning och verkstäl- (1976:000), ombesörja de angelägen-
lighet.
                                         heter avseende socialhjälpen inom

kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas hand­läggning enligt särskilda författningar ankommer på nämnden.

Nämnden skall hos kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kom­munens övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de fram­ställningar, som finnas påkallade, samt äger att från kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

8 i;''

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må nämndens ord­förande tills vidare bevilja honom socialhjälp.

Om kommunfullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga åt sär­skild avdelning, bestående av ledamö­ter eller suppleanter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen att å näntndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffen­het skall angivas i fullmäktiges beslut. Framställning eller yttrande till full­mäktige må dock icke beslutas annor-ledes än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket fattas med stöd av        Beslut, vilket fattas med stöd av första slyckei eller på grund av upp-     första   stycket,  skall   anmälas   vid drag som sägs i andra stycket, skall     nämndens nästa sammanträde, anmälas vid nämndens nästa sam­manträde.

'•Senaste lydelse 1971:664.


 


Prop. 1976/77:1                                                                   14

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

18 s

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses.

Två eller flera kommuner må ge-      Två eller Hera kommuner må ge-

mensamt hava hem, som avses i      mensamt hava hem, som avses i första stycket. / sådant fäll skola de     första stycket. bestämmelser,  vilka äro erforderliga för hemmets skötsel, upptagas i regle-tnente, sam fästställes av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kommun från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava hem, varom stadgas i denna paragraf Har så skett, åligger det likväl kommunen att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i första stycket, blir tillgodosett.

19i;

Hem, som avses i 18 S, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vård­lagarna möjliggöres.

Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom om- eller tillbyggnad eller in­rättas i byggnad, som uppförts.för an­nat ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från social­styrelsen, hava godkänt plan för hem­met.

Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla tillfredsställande vård och tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


Prop. 1976/77:1


15


6 Förslag till

Lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97)

Härigenom föreskrives i fråga om barnavårdslagen (1960:97)' dels att 8, 10 och  12i:ji; skall upphöra att gälla, dels att 3 och 7 i;S skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen Ivdelse


Barnavårdsnämnden har

att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,

atl verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksam­het som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar,

alt lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden som angå nämndens verksamhet samt

angelägenheter som avse kommu­nens barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

alt även i övrigt ombesörja sådana     att även i övrigt, / den mån detta

ej tillkommer annan enligt beslut som avses i 49 § kommunallagen (1976: 000), ombesörja sådana angelägen­heter som avse kommunens barna­vård och äro att hänföra till förvalt­ning och verkställighet.


Ledamöter och suppleanter i barna­vårdsnämnd väljas av kominunfull-mäktige till det antal fullmäktige be­stämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Där så lämpligen kan ske. bör juridisk sakkunskap vara företrädd inom nämnden.


7;;


I fråga om barnavårdsnämnd äga 37 if. 38 Jörsta stycket. 39<;. 40 s första och tredje styckena. 42 och 43 sVs. 44 if första stycket och 45-47 :!f samt. utom i Stockholms kommun. 41  kommunallagen (1976:000) mot­svarande tillämpning.


' Lagen omtryckt 1971:308. Senaste lydelse av 12 !;  1976:621.


 


Prop. 1976/77:1


16


 


Nuvarande lydelse

Valet skaft vara proporiioneflt. om det begäres av minst så många väljan­de som motsvara det tal. vilket erhål­les, då samtliga väljandes aniat delas med det antal personer valet avser, ökat med 1, Om förfärandei vid så­dant proportionelll val är särskilt stad­gat.

Sker ej val av suppleanter proportio­nellt, skall den ordning bestämmas, i vilken suppleanterna skola Inkallas till tjänstgöring.


Föreslagen lydelse

Uppdrag, som avses i 47 If andra stycket kommunallagen (1976:000), får ej omfatta befogenhet att

1.      utdöma förelagt vite.

2.  vidtaga åtgärd enligt 26  2. 3 el­ler 4 eller enligt 29 eller 30 § eller göra framställning om intagning i ungdoms­vårdsskola.

3.  meddela beslut som avses i 46 i andra stycket, tillstånd eller förhands­besked som avses i 47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § eller

4.  futlgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken i andra avseenden än som sägs i 1 kap. 4 ff, 2 kap. I. 7 eller 9 i), 7 kap. 2 eller 7§, om avtalet ej innefattar åtagande att utge engångsbetopp, eller 7 kap. 11 §, enligt5 !f lagen(1947:529)om allmän­na barnbidrag eller enligt 9, 11 eller 18  lagen (1964:143) om bidragsför­skott.

Nämndens protokoll behöver ej, utöver vad som följer av 14 § tredje och fjärde styckena denna lag. upp-taga annat än uppgift om närvarande ledamöter, beslutet i varje ärende och uppgift om reservation.

Utan hinder av 2 ,s'> 2 förvaltnings­lagen (1971:290) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977.


 


Prop. 1976/77:1


17


7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1954:579) om nykterhetsvård' dels att 6 och 7 SS samt 8 § 1 och 2 mom. skall upphöra atl gälla, dels att 4§ 2 mom. och 5!; skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


2 mom. Kommunal nykterhetsnämnd har därjämte

att förvalta till kommunens nykterhetsvård anslagen eller eljest hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragils åt annan nämnd eller åt särskild styrelse;

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden, som angå nykterhetsvården; samt

atl jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende nykter­hetsvården inom kommunen, vilka äro atl hänföra till förvaltning och verkställighet.


4§


att jämväl i övrigt, / den mån detta ej tillkommer annan enligt beslut som avses i 49 § kommunallagen (1976: 000), ombesörja de angelägenheter avseende nykterhetsvården inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.


 


Kommunal nykterhetsnämnd skall utgöras av särskilt tillsatt nämnd eller, därest kommunens ringa folkmängd eller liknande förhållande gör sådan obehövlig, av kommunens social­nämnd.

Konungen äger föreskriva, att kom­mun skall tillsätta särskild nykterhets-nämnd. Framställning härom må gö­ras av länsnykterhetsnämnden.

Ledamöter i särskild kommunal nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal, som med hänsyn till folk­mängden och andra förhållanden er­fordras, dock minst fem. Suppleanter utses av kommunen till minst ledamö­ternas halva antal. Såväl män som


Kommunfår tillsälta särskild nykter­hetsnämnd. Har så ej sken är social­nämnden nykterhetsnämnd.

I fråga om särskild nykterhets­nämnd äga 37 §, 38 § förslå stycket, 39 §. 40 § första och tredje styckena, 42 och 43 §§, 44 § första stycket och 45-47 §§ samt, utom i Stockholms kommun, 41 § kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


'Lagen omtryckt  1971:307. Senaste lydelse av 6 Ii  1972:669.

2 Riiisdagen 1976/77.   1 saml.  Nr I


 


Prop. 1976/77:1


18


 


beslutet och skälen därför.

Utan hinder av 2 S 2 förvaltningslagen (1971:290) äga 4 och 5 vii; nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos kommunal nyklerhetsnämnd.

Nuvarande lydelse

kvinnor skola vara representerade i nämnden. Om möjligt bör läkare vara ledamot av nämnden.

Vid val av suppleanter skall tillika bestämmas den ordning, i vilken supp­leanterna skola inkallas Ull ijänsigö-ring.

I fråga om valbarhet till ledamot el­ler suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordfö­rande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslut förhet, förfaran­det vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande va-rest till nämnden ställda framställning­ar mottagas, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till nämndens ar­kiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyl­dighet skall vad i 32-36 §§, 37 § första stycket och 382 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning: dock att det ej är erforderligt, att protokoll upp­tager annat än förteckning å närva­rande ledamöter samt för varje ärende


Föreslagen lydelse

Uppdrag som avses i 47 § andra stycket kommunallagen (1976:000) får ej omfatta befogenhet att

1.   utdöma förelagt vite,

2.   föranstalta om åtgärd enligt 14 if 2 mom.,

3.   meddela beslut om övervakning eller lydnadsföreskrifter,

4.   göra ansökan om tvångsintag­ning på allmän vårdanstalt,

5.   föratistalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning av annan än den som enligt 58 § vårdas å allmän vårdanstalt,

6.   bevilja anstånd med verkställig­het av slutligt beslut om tvångsintag­ning ellerförklara sådant anstånd för­verkat, eller

7.   göra anmälan hos överförmyn­dare.

Nämndens protokoll behöver ej upptaga annat än uppgift om närva­rande ledamöter, beslutet i varje ären­de och uppgift om reservation. Före­skrifter om i vilken utsträckning beslut skall innehålla de skäl som ha bestämt utgången finnas i 17 § förvaltningsla­gen (1971:290).


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977.


 


Prop. 1976/77:1                                                                  19

8 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1953:228) om tillsättning av vissa

befattningshavare inom socialvården

Härigenom föreskrives atl lagen (1953:228) om tillsättning av vissa be­fattningshavare inom socialvården skall upphöra alt gälla vid utgången av år 1976.


 


Prop. 1976/77:1


20


9 Förslag till

Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom föreskrives i fråga om hälsovårdsstadgan (1958:663)' dels att 8-12 §5 skall upphöra att gälla, dels att 7 S skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Ledamöter och suppleanter i hälso­vårdsnämnd väl/as av kommunfull­mäktige till del antal fullmäktige be­stämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Om möjligt böra läkare och veterinär vara ledamöter i nämnden.

Vid val av suppleanter skall tillika bestämmas den ordning, i vilken supp­leanterna skola inkallas till tjänstgö­ring.


Föreslagen lydelse

§

/ fråga om hälsovårdsnämnd äga J7,f 38 jörsia stycket, 39§, 40§ första och tredje styckena, 42 och 43 i§, 44 !i första stycket och 457 '(»s*'' samt, utom i Stockholms kommun, 41 § kommunallagen (1976:000) mot­svarande tillämpning.

Uppdrag som avses i 47 § andra stycket kommunallagen (1976:000)får ej omfatta befogenhet att besluta om föreläggande vid vite eller om verkstäl­lande av åtgärd på försumligs bekost­nad.

Utan hinder av 2  2 förvalttiings-lagen (1971:290) äga 4 och JfsV nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd.


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977.

' Senaste lydelse av

8 5  1971:673

9S 1972:675

10 S 1972:675

12$  1975:339. 2 Senaste lydelse 1971:673.


 


Prop. 1976/77:1                                                                 21

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944:219) om djurskydd

Härigenom föreskrives att 14 S 3 mom. lagen (1944:219) om djurskydd' skall upphöra atl gälla vid utgången av år 1976.

Senaste lydelse av 14 $ 3 mom.  1973:269.


 


Prop. 1976/77:1


22


11 Förslag till

Lag om ändring i vallagen (1972:620)

Härigenom föreskrives att 3 kap. 1, 2 och 5 §§ vallagen (1972:620)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


2 kap. 1 S

I varje kommun skall finnas en valnämnd.

Ledamöter och suppleanter i val­nämnden väljes av kommunfullmäkti­ge till det antal fullmäktige bestäm­mer. Antalet ledamöter får dock icke vara under fem. Valet skall ske pro-portionelh i de fall då sådant är före­skrivet vid val till kommunstyrelsen. Sker ej valet av suppleanter proportio­nellt, skall bestämmas i vilken ordning de skall kallas in till tjänstgöring.

Valnämnd skall ha tillgång till personal i den omfattning som behövs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter.


I fråga om annan valnämnd än val­nämnden i Stockholm äger bestäm­melserna i 32-42 W kommunallagen (1953:753) om kommunstyrelse mot­svarande tillämpning. För valnämnden i Stockholm gäller 51 § 1 mom. kom­munallagen (1957:50) för Stockholm och vad kommunfullmäktige med iakt­tagande av sistnämnda lag föreskriver. I stället för 37 § andra stycket kommu­nallagen och 39 § andra stycket kom­munallagen för Stockholm skall dock 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:290) tillämpas i samtliga ärenden hos val­nämnd.

Utan hinder av föreskrifter som av­ses i första stycket gäller att nämndens


2§


Ifråga om valnämnd äger 37 §, 38  första stycket, 39 §, 40 § första och tredje styckena, 42 och 43§§, 44 § första stycket och 45-7 §§ samt, utom i Stockholms kommun, 41 § kommunallagen (1976:000) motsva­rande tillämpning.

Utan hinder av 2  2 förvaltningsla­gen (1971:290) äger 4 och 5 §§ nämn-


Lagen omtryckt 1976:404.


 


Prop. 1976/77:1

Nuvarande lydelse

protokoll icke behöver upptaga annat än närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen för detta.


23

Föreslagen lydelse

da lag tillämpning i samtliga ärenden hos valnämnd.


 


Var och en som är röstberättigad vid val till riksdagen och ej fyllt 60 år är skyldig att mottaga uppdrag som ledamot eller ersättare i val­nämnd eller som valförrältare, om han ej har giltigt hinder.


5S


Var och en som är valbar till le­damot i valnämnden är skyldig all mottaga uppdrag som valförrältare, om han ej har giltigt hinder.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


Prop. 1976/77:1


24


12 Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives att 19 kap. 15 och 16 §i; föräldrabalken' skall ha nedan angivna lydelse.


Föreslagen lydelse


I fråga om ersättning, arvode, pen­sion och andra ekonomiska förmåner till överförmyndare, ledamot i över-förmyndarnämnd och ersättare äger vad som föreskrives i 34 >i kommu­nallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


Nuvarande lydelse

15 §

I fråga om ersättning till överför­myndare, ledamot i överförmyndar-nämnd och ersättare äger vad som föreskrives i 28 § 1 och 2 mom. kom­munallagen (1953:753) om ersättning till kommunfullmäktig motsvarande tillämpning. I Stockholms kommun tillämpas dock vad som föreskrives i 29 § 1 och 2 mom. kommunallagen (1957:50) .för Stockholm.


16§


Vad som föreskrives i kommunal­lagen (1953:753) om nämnd som av­ses i 44 § andra stycket kommunal­lagen gäller, med de avvikelser som följa av detta kapitel, i fråga om över­förmyndarna mnd och i tillämpliga delar beträffande överförmyndare. / Stockholms kommun tillämpas dock, med de avvikelser som nu angivits, vad som föreskrives i kommunallagen (1957:50) för Stockholm om nämnd som avses 149 § andra stycket nämnda lag.


Vad som föreskrives i kommunal­lagen (1976:000) om nämnd som av­ses i 48 § andra stycket nämnda lag gäller, med de avvikelser som följa av detta kapitel, i fråga om överför-myndarnämnd och i tillämpliga de­lar beträffande överförmyndare.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

Baiken omtryckt 1976:612.


 


Prop. 1976/77:1


25


13 Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom föreskrives atl 41 § civilförsvarslagen (1960:74)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

41

1 m o m . I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret åvilande uppgifterna handhavas av en civilför­svarsnämnd, om ej annat följer av andra stycket.

Kommun äger uppdraga åt annat kommunalt organ än civilförsvars­nämnden att upprätta skyddsrums-plan. Har enligt 23 § överlämnats åt kommunen atl antaga skydds-rumsplan, fattas beslutet härom av kommunfullmäktige.

Kommun äger tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilför-svarsberedskap må regeringen för­ordna, atl särskild civilförsvars­nämnd skall tillsättas.

Där särskild civilförsvarsnämnd ej finnes, skall kommunstyrelsen vara ci­vilförsvarsnämnd; kommun dock obe-lagei att uppdraga ål annat kommunalt organ alt vara civilförsvarsnämnd,

2 m o m . Ledamöter och supple­anter i särskild civilförsvarsnämnd väl­jas av kommunfullmäktige till del antal fullmäktige bestämma. Antalet leda­möter må dock icke vara under fem.


Föreslagen lydelse

1 mom. I varje kommun skola de kommunen med avseende å civilförsvaret åvilande uppgiftema handhavas av en civil för­svarsnämnd, om ej annat följer av andra stycket eller av sådant beslut som avses i 49 § kommunallagen (1976:000).

Kommunfidlmäktige äger uppdraga åt annan nämnd än civilförsvars­nämnden alt upprätta skyddsrums-plan. Har enligt 23 S överlämnats åt kommunen att antaga skydds-rumsplan, fattas beslutet härom av kommunfullmäktige.

Kommun får tillsätta särskild civilförsvarsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara civilförsvars­nämnd. Har så ej skett är kommunsty­relsen civilförsvarsnämnd. Under ci­vilförsvarsberedskap får regeringen förordna, all särskild civilförsvars-nämnd skall tillsättas.

2 mom. I fråga om särskild civil­försvarsnämnd äga i7'i>, 38:i första stycket. 39 . 40  första och tredje styckena. 42 och 43


Lagen omtryckt 1975:712.


 


Prop. 1976/77:1


26


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


Stockholms kommun, 41  kommu­nallagen (1976:000) motsvarande lill-lämpning.

Valet skall vara proportionellt, därest del begäres av minst så många väljan­de, som motsvara del tal. vilket erhål­les. om samtliga väljandes antal delas med del antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfåraiidet vid så­dant proportionellt val är särskilt stad­gat.

I fråga om särskild civilförsvars-näntnd i annan kommun än Stock­holm skall därjämte vad i 31 § andra stycket. i2-i6 ,s\|. 37 § första stycket och 38-42 i)§ kommunallagen (1953:753) är stadgat rörande kom­munstyrelsen ävensom i 45  andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvaran­de tillämpning, dock att det ej är erfor­derligt att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

Beträffande särskild civilförsvars­nämnd i Stockholm skola, utöver vad i detta moments första stycke sägs, be­stämmelserna i 51  kommunallagen (1957:50) för Stockholm, med undan­tag av hänvisningen till 39  andra stycket nämnda lag, äga tillämpning, varjämte skall gälla vad kommunfull-ittäkiige med iakttagande av stadgan-dena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid civilförsvarsnämndens sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande le­damöter och beslutet i varje ärende.

Utan hinder av 2 >; 2 förvaltningslagen (1971:290) äga 4 och 5 v;!; nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild civilförsvarsnämnd.

3 m o m . Vid civilförsvarsnämnds satnmanträde äger civilförsvarschefen, även om han ej är ledamot eller supp­leant, närvara och deltaga i överlägg­ningarna men ej i besluten. Om han


 


Prop. 1976/77:1                                                      27

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

så önskar, äger han få sin mening an­tecknad till protokollet.

Länstyrelsen äger kalla civilförsvarsnämnd att sammanträda med länsstyrelsen eller företrädare för denna. Under civilförsvarsberedskap även­som eljest, då ledningen av civilförsvaret ankommer på civilförsvarschefen, äger denne påkalla sammanträde av nämnden för behandling av uppgivna frågor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


Prop. 1976/77:1


28


14 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap

Härigenom föreskrives att 9 och 10 !;>; lagen (1964:63) om kommunal beredskap skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

9 Kl

Uppgift som kommun skall full­göra under civilförsvarsberedskap och som saknar motsvarighet i freds-lid-skall, i den mån föreskrifter för uppgiftens handhavande ej medde­lats i särskild lag eller författning, handhavas av en beredskapsnämnd.

Kommun äger tillsätta särskild be­redskapsnämnd. Beredskapsnämnd må tillsättas redan i fredslid.

Där särskild beredskapsnämnd ej inrättas, skall kommunstyrelsen vara beredskapsnämnd; kommun dock obeiaget att uppdraga ät annat kom-munah organ atl vara beredskaps­nämnd.


Föreslagen lydelse

Uppgifi som kommun skall full­göra under civilförsvarsberedskap och som saknar motsvarighet i freds­tid skall, i den mån föreskrifter för uppgiftens handhavande ej medde­lats i särskild lag eller författning el­ler annat följer av sådant beslut som avses i 49 § kommunallagen (1976:000). handhavas av en bered­skapsnämnd. Beredskapsnämnd får tillsättas redan i fredstid.

Kommun /å/- tillsätta särskild be­redskapsnämnd eller uppdraga åt an­nan nämnd att vara beredskaps­nämnd. Har så ej skett är kommun­styrelsen beredskapsnämnd.


 


10 Ledamöter och suppleanter i sär­skild beredskapsnämnd väljas av kom­munfullmäktige till det antal fullmäk­tige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fetn. Valet skall vara proportionellt, därest del begäres av minst så många väljande, som mot­svara del tal. vilket erhålles. om samt­liga väljandes antal delas med del an­tal personer valet avser, ökat med I.


I .fråga om särskild beredskaps­nämnd äga 37 §, 38  första stycket, 39 §, 40 § första och tredje styckena, 42 och 43 §i), 44 § första stycket och 45-7 samt, utom i Stockholms kommun. 41  kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


1          Senaste lydelse  1971:1168.

2          Senaste Ivdelse 1971:1168.


 


Prop. 1976/77:1                                                                     29

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Om förfarandet vid sådant proportio­nellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt. skall till­lika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänst­göring,

I fråga om särskild beredskaps-närnnd i annan kommun än Stock­holm skall därjämte vad i 32-36 ii§, 37 § första stycket och 38-42 §§ kom­munallagen (1953:753) är stadgat rö­rande kommunstyrelsen ävensom i 45 j) andra och tredje styckena samma lag i. fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande le­damöter och beslutet i varje ärende.

Beträffande särskild beredskaps­nämnd i Stockholm skola, utöver vad I första stycket sägs. bestämmelserna i 51 . kommunallagen (1957:50) för Stockholm, med undantag av hänvis­ningen till 39 § andra stycket nämnda lag, äga tillämpning, varjämte skall gälla vad kommunfullmäktige med iakttagande av stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat än förteckning å när­varande ledamöter och beslutet i varje ärende.

Utan hinder av 2 S 2 förvaltningslagen (1971:290) äga 4 och 5 SS nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild beredskapsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


Prop. 1976/77:1


30


15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1973:861) om lokal kristidsför­valtning

dels all i 1, 2, 11 och 12 SS ordet "Konungen" skall bytas ut mot "re­geringen",

dels atl 4 och 5 SS skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


4S


Uppgift enligt 2 S och planläggning, som föranledes därav, ankommer


på krislidsnämnd.

Kommun kan tillsätta särskild krislidsnämnd. Om särskild kristids­nämnd ej finns, skall kommunstyrelsen vara krislidsnämnd. Kommun kan också uppdraga åt annat kommunall organ alt vara kristidsnämnd.


Kommun/a> tillsätta särskild kris­tidsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara kristidsnämnd. Har så ej skett är kommunstyrelsen kris­tidsnämnd.


 


Ledamöter och suppleanter i sär­skild kristidsnämnd väljes av kommun­fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får ej vara under fem- Valet skall vara pro-poriionelh, om det begäres av minst så många väljande, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljan­des antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfaran­det vid sådant proportionellt val ftnns särskilda bestämmelser. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall be­stämmas den ordning, i vilken supple­anterna skall inkallas till tjänstgöring.

I fråga om särskild kristidsnämnd i annan kommun än Stockholm äger bestämmelserna i 32-36 .s, 37 § förs­ta stycket och 38-42 §§ kommunalla­gen (1953:753) om kommunstyrelsen samt 45  andrg och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nätnnd motsvarande tillämpning. Pro-


5S


I fråga om särskild krislidsnämnd äger 37 §, 38 § första stycket, 39 §,

40  § första och tredje styckena, 42 och 43 .W. 44 § första stycket och 45-47 §§ samt,  utom i Stockholms kommun,

41 


 


Prop. 1976/77:1                                                                     31

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

tokoll behöver dock ej innehålla annat än förteckning över närvarande leda­möter och beslutet i varje ärende.

Beträffande kristidsnämnd i Stock­holm gäller 51  kommunallagen (1957:50) för Stockholm med undan­tag av hänvisningen till 39 ij> andra stycket nätnnda lag. Dessutom gäller vad kommunfullmäktige föreskriver enligt samma lag. Protokoll behöver dock ej innehålla annat än förteckning över närvarande ledamöter och beslu­tet i varje ärende.

Utan hinder av 2 S 2 förvaltningslagen (1971:290) äger 4 och 5 SS nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krislidsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977,


 


Prop. 1976/77:1


32


16 Förslag till

Lag om ändring i familjebidragslagen (1946:99)

Härigenom föreskrives i fråga om familjebidragslagen (1946:99)'

dels att 25 och 26 SS skall upphöra att gälla,

dels att 23 och 24 SS skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


23 S

Kommun skall antingen inrätta särskild familjebidragsnämnd eller ock uppdraga åt annat kommunalt or­gan att vara familjebidragsnämnd.


/ vaije kommun skall finnas en fa­miljebidragsnämnd. Kommun/öV till-sätia särskild familjebidragsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara familjebidragsnämnd. Har så ej skett är socialnämnden familjebi­dragsnämnd.


 


24:

Ledamöter och suppleanter i sär­skild familjebidragsnämnd väljas av kommunfullmäktige till del antal full­mäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, där­est det begäres av minst så många väl­jande, som motsvara det tat, vilket er­hålles, om samtliga väljandes antal de­las med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid så­dant proportionellt val är särskilt stad­gat. Sker ej val av suppleanter propor­tionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.


I fråga otn särskild familjebidrags­nämnd äga 37 §, 38 i första stycket, 39, 40  första och tredje styckena, 42 och 43 ,W. 44 § första stycket och 45-47 §§ samt, utom i Stockholms kommun, 41 i) kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.

Familjebidragsnämnds protokoll behöver ej upptaga annat än uppgift om närvarande ledamöter, beslutet i varje ärende och uppgift om reserva­tion. Föreskrifter om i vilken utsträck­ning beslut skall innehålla de skäl som ha bestämt utgången finnas i 17 § för­valtningslagen (1971:2 90).

Utan hinder av 2  2förvaltningsla­gen (1971:290) äga 4 och 5 ,'!>'!> nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild fäi7tiljebidragsnämnd.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

'Lagen omtryckt  1975:554.


 


Prop. 1976/77:1


33


17 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp

Härigenom föreskrives alt 6 och 7 SS lagen (1964:47) om krigshjälp skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

i I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommu­nen enligt denna lag. Socialnämnden skall vara krigshjälpsnämnd, där kommunen icke uppdrager åt annat kommunalt organ att vara krigs­hjälpsnämnd eller inrättar särskild krigshjälpsnämnd.

Ledamöter och suppleanter i sär­skild krigshjälpsnämnd väljas av kom­munfullmäktige till det antal fullmäk­tige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionelh, därest det begäres av minst så många väljande, som mot­svara det tal, vilket erhålles, om samt­liga väljandes antal delas med det an­tal personer valet avser, ökat med 1, Om förfarandet vid sådant proportio­nellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionelh skall till­lika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänst­göring.

I fråga om särskild krigshjälps­nämnd i annan kommun än Stock­holm skall vad i 32-36 §, 37 § första stycket och 38-42  kommunallagen (1953:753) är stadgat rörande kom­munstyrelsen ävensom i 45  andra och tredje styckena samma lag ifråga om där avsedd nämnd äga motsvaran-


Föreslagen lydelse

iS'

I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommu­nen enligt denna lag. Kommun får tiftsätta särskild krigshjälpsnämnd et-ler uppdraga ål annan nätnnd all vara krigshjälpsnämnd. Har så ej skett är socialnämnden krigshjälpsnämnd.

I fråga otn särskild krigshjälps­nämnd äga 37§, 38, § första stycket. 39 §, 40  första och tredje styckena, 42 och 43 sV"}, 44 § första stycket och 457 samt, utom i Stockholms kommun, 41  kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.

Krigshjälpsnämnds protokoll behö­ver ej upptaga annai än uppgift om närvarande ledamöter, beslutet i varje ärende och uppgift om reservation. Fö­reskrifter om i vilken utsträckning be­slut skall innehålla de skäl som ha be­stämt utgången finnas i 17 förvalt­ningslagen (1971:290).


' Senaste lydelse 1971:1167.

3 Riiisdagen 1976/77.   I saml.  Nr I


 


Prop. 1976/77:1                                                       34

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

de tillämpning, dock att del ej är crför-derligi all protokoll upplager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

Beträffande särskild krigshjälps­nämnd i Stockholm skola bestämmel­serna i 51}) kommunallagen (1957:50) lör Stockholm med undanlag for hän­visningen till 39  andra stycket sagda lag äga tillämpning, varjämte skall gäl­la vad kommunfullmäktige med iakt­tagande av stadgandena i sagda lag fö­reskriva. Protokoll behöver dock ej upplaga annat än förteckning å närva­rande ledamöter och beslutet i varje ärende.

Utan hinder av 2 S 2 förvaltningslagen (1971:290) äga 4 och 5 SS nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälpsnämnd.

7S

Ledamot av krigshjälpsnämnd och          Ledamot av krigshjälpsnämnd el-

den som av nämnden utsetts all /er den som av nämnden utsetts aii
mottaga ansökan om krigshjälp må, mottaga ansökan om krigshjälp må,
för tid intill dess nämnden nästa för tid intill dess nämnden nästa
gäng sammanträder, å dess vägnar gång sammanträder, å dess vägnar
bevilja krigshjälp, om sökanden är bevilja krigshjälp, om sökanden är
i så trängande behov därav, att i så trängande behov därav, att
nämndens sammanträde ej kan av- nämndens sammanträde ej kan av­
vaktas, eller om hjälpen skall utgå vaktas, eller om hjälpen skall utgå
enligt 2 S andra stycket. Sådant be- enligt 2 S andra stycket. Sådant be­
slut skall anmälas vid nämndens slut skall anmälas vid nämndens
nästa sammanträde.
              nästa sammanträde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


Prop. 1976/77:1                                                                  35

18 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd dels att 1 och 2 SS skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3-5 SS, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

1  S

kommunen äger förordna, all inom     I varje kommun skall finnas en ar-

kommun skall finnas arbetslöshets- bels\öshetsn'ämnd. Kommun jår till­
nämnd för handhavande av lokala åt- sätta särskild arbetslöshetsnämnd el-
gärder ifråga om statlig och statsun- ler uppdraga ål annan nämnd att vara
derslödd hjälpverksamhet vid oförvål- arbetslöshetsnämnd. Har så ej skett är
lad arbetslöshet, ävensom all för än-     kommunstyrelsen
     arbetslöshels-

damålet skall lillsälias särskild sådan nämnd. nämnd. Innefattar förordnande som nyss sagts ej föreskrift om tillsättande av särskild nämnd och beslutar kom­munen ej härom, skall i stad drätsel­kammare och på landet kommunal­nämnd vara arbetslöshetsnämnd.

Arbetslöshetsnämnd må vara ge­mensam för flera kommuner,

2 S

Närmare .föreskrifter om utseende A rbelslöshetsnämnd har till uppgift av särskild arbetslöshelsnämnd, om att vidtaga eller på annal sätt främja revision av arbetslösheisnämnds verk- kommunala åtgärder för atl förebygga samhet, så ock om tillämpningen i öv- arbetslöshet eller minska verkningarna rigi av denna lag medelas av Konung-     av arbetslöshet.

en.

Det åligger arbetslöshetsnämnd särskilt att

/. handlägga frågor om kommuns hjälpverksamliel vid arbetslöshet enligt arbelsmarknadskungörelsen (1966:368),

2. samarbeta med myndigheter och
enskilda vilkas verksamhet rör syssel­
sättningsfrågor samt

3, omedelbart underrätta länsar­
betsnämnden om arbetskonflikt som


 


Prop. 1976/77:1                                                36

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

påverkar hjälpverksamhet inom kom­munen.

Arbetslöshelsnämnd skall göra de framställningar till kommunfullmäkti­ge och kommunstyrelsen som behövs för nämndens verksamhet. Nämnden får infordra yttranden och upplysning­ar från kommunstyrelsen, annan nämnd, beredning eller tjänsteman hos kommunen.

5 S

/ fråga om särskild arbetslöshets­nämnd äger 37 i), 38 § första stycket, 39 §, 40  första och tredje styckena, 42 och 43 §ii, 44 § första stycket och 45-47 §ii samt, utom i Stockholms kommun. 41  kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning. Utan hinder av 2  2 förvaltnings­lagen (1971:290) äger 4 och 5.W nämnda lag tillämpning i saintliga ärenden hos särskild arbetslöshets­nämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977, då kungörelsen (1966:369) med närmare föreskrifter om arbetslöshelsnämnd och dess verksamhet m. m. upphör alt gälla.


 


Prop. \91(,/11:1                                                                  37

19 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:99) om köttbesiktning m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1959:99) om köttbesiklning m. m.

dels all  11  S 3 mom. skall upphöra atl gälla,

dels att i 9 S 1 och 4 mom., 10 S 3 mom. saml 20 och 22 SS ordet "Ko­nungen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "regeringen" i mot­svarande form,

dels alt 11  S 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


11 S

2 mom. Offentligt slakthus skall slå under förvaltning av särskild sty­relse.

Vad i 45 § kommunallagen är stad­gat i. fråga om där avsedd nämnd skall äga motsvarande tillämpning beträf­fande slakthusstyrelse i annan kom­mun än Stockholm. För slakthusstyrel­se i Stockholm skola gälla bestämmel­serna 151 § kommunallagen för Stock­holm. Utan hinder av vad nu sagts må protokoll, som föres vid slakthusstyrel­ses sammanträde, begränsas till att upptaga förteckning å närvarande le­damöter samt beslutet i varje ärende.

Utöver vad i andra stycket stadgas skall beträffande slakthusstyrelse gälla vad kommunens fullmäktige föreskri-


2 mom. Offentligt slakthus skall stå under förvaltning av slakthussty­relse i den mån annat ej följer av så­dant beslut som avses i 49 § kommu­nallagen (1976:000). Kommun får till­sätta särskild slakthusstyrelse eller uppdraga ål annan nämnd alt vara slakthusstyrelse. Har så ej skett är kommunstyrelsen slakthusstyrelse.

I fråga om särskild slakthusstyrelse äga 37 §, 38 första stycket, 39 §, 40 § första och tredje styckena, 42-47§§ samt, utom i Stockholms kommun, 41 § kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

2.   i fråga om särskild slakthusslyrelse tillämpas bestämmelserna i 37 S första stycket och 40 S första stycket kommunallagen (1976:000) första gång­en vid val som avser tiden efter utgången av år 1979. Vid denna tidpunkt upphör löpande tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i särskild slakthusstyrelse.

Senaste lydelse av 20$  1971:1114.


 


Prop. 1976/77:1


38


20 Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom föreskrives i fråga om sjukvårdslagen (1962:242)'

dels att 9 S 3 mom., 11 S 2, 3 och 5 mom. och 12 S skall upphöra atl

gälla, dels att 9 S 1 och 2 mom., 11 S 1 och 4 mom. och 34 S 1 mom. skall

ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


 


1 m o m . 2 I landstingskommun eller kommun som ej tillhör lands­tingskommun utövas ledningen av den sjukvårdande verksamheten en­ligt denna lag av en sjukvårdsstyrel­se. Ledamöter och suppleanter i sjuk­vårdsstyrelsen väljas av landstinget el­ler kommunfullmäktige till det antal landstinget eller fullmäktige bestäm­mer. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara pro­portionelh om det begäres av minst så många väljande som motsvara det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer va­let avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gälla sär­skilda föreskrifter. Sker val av supple­anter icke proportionelh, skall även bestämmas den ordning i vilken supp­leanterna skola inkallas till tjänstgö­ring.

Landsting må besluta, atl lands­tingskommunens sjukvårdsstyrelse skall utgöras av förvaltningsutskottet eller viss avdelning av utskottet.


1 mom. I landstingskommun eller kommun som ej tillhör lands­tingskommun utövas ledningen av den sjukvårdande verksamheten en­ligt denna lag av en sjukvårdsstyrel­se, / den mån annat ej följer av sådant beslut som avses i 49 § kommunallä­gen (1976:000).

Landstingskommunen eller kom­munen får tillsätta särskild sjuk­vårdsstyrelse eller uppdraga åt annan nämnd att vara sjukvårdsstyrelse. Har


' Senaste lydelse av 9$ 3 mom. 1972:665 11 $ 2 mom.  1970:211 11 $ 3 mom. 1970:211 12$ 1972:665.

-Senaste lydelse 1970:21


 


Prop. 1976/77:1


39


 


Nuvarande Ivdelse

2 m o m .  För sjukvårdsstyrelse äga / landsringskomtnun bestämmel­serna i 43-51 sVs' och 54  fjärde styck­et tandstingslagen och I kommun som ej tillhör landstingskommun bestäm­melserna i 322 i)jf och 45 § andra och tredje styckena kommunallagen motsvarande tillämpning. 1 protokoll behöver dock upptagas endast förteck­ning över näivarande ledamöter och beslutet i varje ärende.


Föreslagen lydelse

så ej skett är IÖr\

komm unstyrelsen sjukvårdsstyrelse.

2 m o m . I fråga om särskild sjuk­vårdsstyrelse äga 377 §if kommu­nallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


11


1 mom'' Närmast under sjuk­vårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret för förvaltningen av sjukhus av en direktion. Direktion må vara gemensam för två eller fiera sjukhus och kan utöver sjukhusför­valtning anförtros andra motsvaran­de uppgifter inom sjukvården.

1 mom. Närmast under sjuk­vårdsstyrelsen utövas tillsynen vid och ansvaret för förvaltningen av sjukhus av en direktion, / den mån annat ej följer av sådant beslut som av­ses i 49 § kommunallagen (1976:000), Direktion må vara gemensam för två eller fiera sjukhus och kan utöver sjukhusförvaltning anförtros andra motsvarande uppgifter inom sjuk­vården. Landsting äger besluta, att sjukvårdsstyrelsen skall utgöra direktion. I

kommun som icke tillhör landstingskommun äger kommunfullmäktige

motsvarande befogenhet.

4 mom. / fråga om särskild di­rektion äga 377 §§ kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämp­ning.

4 m o m . '' Beträffande särskilt ut­sedd direktion skola, med de avvikel­ser som framgå av vad 12.3 och 5 mom. stadgas, följande bestämmelser äga motsvarande tillämpning, näm­ligen for direktion i landstingskommun vad i 43, 44 och 46-51  landstings­lagen är föreskrivet med avseende å

-'Senaste Ivdelse 1970:211. •Senaste lydelse 1970:211. Senaste lydelse 1970:211.


 


Prop. 1976/77:1                                                      40

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

förvaltningsutskottet och i 54 § fjärde stycket samma lag i fråga om där av­sedd nämnd samt för direktion i kom­mun, som ej tillhör landstingskom­mun, vad i 32, 33 och 352 <)§ kom­munallagen är föreskrivet med avse­ende å kommunstyrelsen sanu i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd.

34 S

1 mom.' Talan mot beslut av sakkunniga om tjänsteförslag enligt 20 S föres hos socialstyrelsen genom besvär. Mot socialstyrelsens beslut med anledning av sådana besvär far talan icke föras.

Om besvär över beslut av sjuk- Om besvär över beslut av sjuk­
vårdsstyrelse eller direktion gäller vårdsstyrelse eller direktion gäller
vad som stadgas i landstingslagen el- vad som stadgas i kommmunallagen
ler kommunallagen.
               (1976:000).

1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

2.   I fråga om särskild direktion tillämpas bestämmelsen i 37 S första styck­et kommunallagen (1976:000) om minsta antalet ledamöter första gången vid val som avser tiden efter utgången av år 1979.

3.   Bestämmelsen i 11 S 5 mom. om beslulförhet tillämpas intill utgången av år 1979.

'Senaste Ivdelse 1972:665.


 


Prop. 1976/77:1


41


21 Förslag till

Lag om ändring i folktandvårdslagen (1973:457)

Härigenom föreskrives att 5 S folktandvårdslagen (1973:457) skall hanedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Ledningen av folktandvården ut­övas inom varje landstingskommun av sjukvårdsstyrelse som avses i 9 i) sjukvårdslagen (1962:242).

Landstingskommun får dock utse särskild nämnd att i stället för sjuk­vårdsstyrelse utöva ledningen av folk­tandvården. I fråga om sådan nämnd äger bestämmelserna om sjukvårdssty­relse i 9 § 1 och2 mom. sjukvårdslagen motsvarande tillämpning.


5


Föreslagen lydelse

S

Ledningen av folktandvården ut­övas inom varje landstingskommun av en tandvårdsnämnd, i den mån an­nat ej följer av sådant beslut som avses i 49 § kommunallagen (1976:000). Landstingskommun får tillsätta sär­skild tandvårdsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara tandvårds­nämnd. Har så ej skett är sjukvårds­styrelsen tandvårdsnämnd.

1 fråga om särskild tandvårdsnämnd äger 37-47 iij kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämp­ning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977.


 


Prop. 1976/77:1


42


22 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa

psykiskt utvecklingsstörda.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

dels alt  15 S skall upphöra att gälla,

dels att i lagen orden "styrelse för omsorger om psykiskt utvecklings­störda" eller böjningsform därav skall bytas ut mot "omsorgsstyrelse" i motsvarande form.

dels alt 6 och 14 SS skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Ledningen av landstingskom­muns verksamhet enligt denna lag utövas av en omsorgssiyrclse. i den mån annat ej jöljer av sådant beslut som avses i 49 i) kommunallagen (1976:000).

6 S'

Ledningen av landstingskom­muns verksamhet enligt denna lag utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Till sådan styrelse lår utses nämnd som handhar andra landstingskommutiens jörvalt-ningsuppgifier.

Landstingskommun får tillsätta sär­skild omsorgssiyrelse eller uppdraga åt annan nätnnd att vara omsorgssiyrel­se. Har så ej sken är sjukyårdsstyrelsen omsorgssiyrelse. Landstingskommun äger överlåta ledningen av särskola på skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen.

psykiskt utvecklingsstörda av lands­tingskommuner gemensamt, får sär­skild styrelse utses att för inrättning­en fullgöra de uppgifter som annars ankommer på omsorgsstyrelse.

Landstingskommun äger besluta au ledningen av specialsjukhus skall
utövas av landstingskommunens sjukvårdsstyrelse.
Drives inrättning föromsorger om
  Drives inrättning för omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda av lands­tingskommuner gemensamt, får sär­skild styrelse utses att för inrättning­en fullgöra de uppgifter som annars ankommer på styrelse för omsorger om psykiskt iitvecklingssiörda.

För vissa uppgifter som anges särskilt i denna lag finnes i landstingskom­mun en beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda eller, om regeringen bestämmer det. Rera sådana nämnder.

' Senaste lydelse 1974:582.


 


Prop. 1976/77:1


43


 


Nuvarande lydelse

14 Ledamöter och suppleanter i sär­skild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda väljes av lands­tinget eller kommunfullmäktige till del antal tandsiinget eller kommunflill-mäkiige bestämmer. Antalet ledamö­ter får dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionelh om det begä­res av minst så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles. om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med I. Om förfärandet vid sådant proportio­nellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportio­nellt, skall även bestämmas den ord­ning i vilken suppleanterna skall inkal­las till tjänstgöring.

För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelserna i 43-51  och 54 if fjärde stycket lands­tingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) saml i kommun som ej tillhör lands­tingskommun bestämmelserna i 322 i och 45  andra och tredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) motsvarande tillämp­ning. I protokoll behöver dock uppta­gas endast förteckning över närvaran­de ledamöter och beslutet i varje ären­de.


Föreslagen lydelse

S

/ fråga om särskild omsorgsstyrelse äger 377 kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


Denna lag träder i krafi den 1 januari 1977.

-'Senaste Ivdelse 1971:639.


 


Prop. 1976/77:1


44


23 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:598) angående handläggning av frågor

om regionplan för kommunerna i Stockholms län

Härigenom föreskrives att 1-5 SS lagen (1968:598) angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Har med stöd av 127 S andra stycket byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) bestämts att Stock­holms län skall utgöra ett regionpla-neområde, kan Konungen förordna all frågor om regionplan för området skall handläggas av kommunalför­bund mellan Stockholms stad och Stockholms läns landstingskommun eller, om staden inträder i lands­tingskommunen, av landstingskom­munen.


1


Föreslagen lydelse

Har med stöd av 127 S andra stycket byggnadslagen (1947:385) bestämts alt Stockholms län skall ut­göra ett regionplaneområde,5A:a//frå­gor om regionplan för området hand­läggas av Stockholms läns lands­tingskommun.


 


Förslag till regionplan upprättas av en regionplanenämnd och anlages av kommunalförbundels fullmäktige eller av landstinget.


Förslag till regionplan upprättas av en regionplanenämnd och antages av landstinget.


 


Kommunalförbundet eller lands­tingskommunen kan tillsätta sär­skild regionplanenämnd. Tillsattes c:j särskild regionplanenämnd, skall i kommunalförbundet förbundsstyrel­sen eller annan nämnd som angives i förbundsordningen eller i lands­tingskommunen förvahningsutskottet eller annan nämnd som landstinget bestämmer vara regionplanenämnd.

Ledatnöter och suppleanter i sär­skild regionplanenämnd väljes av för­bundsfullmäktige eller landstinget till det   antal  förbundsfullmäktige   eller


Landstingskommunen får tillsätta särskild regionplanenämnd eller uppdraga åt annan nämnd an vara regionplanenämnd. Har så ej sken är förvaltningsutskottet regionplane­nämnd.

I fråga om särskild regionplane­nämnd äger 37-47  kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


 


Prop. 1976/77:1                                                                     45

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

landstinget bestämmer. Antalet leda­möter får dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, om del begäres av minst .«/ många väljande som motsvarar del tal vilket erhålles. om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfårandet vid sådant pro­portionellt val gäller särskilda före­skrifter. Sker val av suppleanter icke proportionelll. skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.

För särskild regionplanenämnd äger i kommunalförbundet 32 §. 33 § första stycket första punkten och andra stycket. 34-2 §§ samt 45 § andra och tredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och i land­stingskommunen 43 i. 44 1 första stycket första punkten och andra stycket. 45-51 ,W samt 54 >> fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) motsvarande tillämp­ning.

4S
Regionplan fastställes av Konung-
Regionplan fastställes av regering­
en. Haravvikande mening i fråga om
   en. Haravvikande mening i fråga om
förslaget till regionplan uttalats inom
  förslaget till regionplan uttalats inom
styrelsen i kommunalförbundet eller
    regionplanenämnd eller inom lands-
landstingskomtnunen.    inom   annan
tinget eller har erinran mot förslaget
rtflVwnrfsowö/-regionplanenämnd el-
framställts av  kommun  inom   re-
ler inom/(///wäAv/p p/Ze/-landstinget
gionplaneområdet,   kan   regeringen
eller har erinran mot förslaget fram-
    göra den avvikelse från förslaget som
ställts av kommun inom regionpla-
      är befogad med hänsyn till den ut-
neområdet, kan Konungen göra den
   talade meningen,
avvikelse från förslaget som är be­
fogad med hänsyn till den uttalade
meningen.


s

/ fi'åga om kommunalförbundets kostnader för upprättande och ändring


5S


 


Prop. 1976/77:1


46


 


Nuvarande lydelse

av regionplan äger 132 i byggnadsla­gen motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i 133 S och 149 S första stycket första punkten bygg­nadslagen äger motsvarande till-lämpning när kommunalförbundet el­ler landstinget handlägger frågor om regionplan. Vad som sägs om lor-bundsfullmäktige skall därvid avse fullmäktige i kommunalförbundet eller landstinget.


Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i 133 S och 149 S första stycket första punkten bygg­nadslagen (1947:385) äger motsva­rande tillämpning när landsiingskom-nuinen handlägger frågor om re­gionplan. Vad som sägs om region-planeförbund och förbundsfullmäkii-ge skall därvid avse landstingskom­munen och landstinget.


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977.


 


Prop. 1976/77:1


47


24 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens

befattning med burskapsärenden m. m.

Härigenom föreskrives att lagen (1964:653) om överllyitande av magi-straieni befattning med burskapsärenden m. m. skall ha nedan angivna ly­delse.


Nuvarande lydelse

Stadens styrelse skall övertaga den befattning med ansökan om burskap och med uppsägning av burskap, som enligt 3 kap. 1 och 5 SS han-delsbalken ankommer på borgmäs­tare och råd.

Stadens styrelse äger antaga regle­mente angående burskap i staden att gälla i stället för vad som stadgas i 3 kap. handelsbalken. Innan regle­mente antages, skall stadens borger-skap beredas tillfälle yttra sig. Reg­lemente fastställes av länsstyrelsen.


Föreslagen lydelse

Kommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige beslutar skall övertaga den befattning med ansö­kan om burskap och med uppsäg­ning av burskap, som enligt 3 kap. 1 och 5 SS handelsbalken ankommer på borgmästare och råd.

Kommunstyrelsen eller den nämnd kommunfullmäktige beslutar äger an­taga reglemente angående burskap att gälla i stället för vad som stadgas i 3 kap. handelsbalken. Innan reg­lemente antages, skall boigerskapet beredas tillfälle yttra sig.


Denna lag träder i kraft den 1 januari  1977.


 


Prop. 1976/77:1


48


25 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bo­stadsförsörjningens främjande m. m.

Härigenom föreskrives att 4 S lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


 


4S


Om det behövs för bostadsförsörjningens främjande skall kommun an­ordna avgifisfri bostadsförmedling. 1 område som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende åligger sådan skyldighet kommunerna i om­rådet. Därvid skall gemensam bostadsförmedling anordnas och enhetliga grunder tillämpas vid anvisning av bostäder.

Regeringen kan ålägga kommun att fullgöra skyldighet enligt första styc­ket.

Har regeringen ålagt kommuner att anordna gemensam bostadsför­medling skola de deltagande kom­munerna handha denna i kommu­nalförbund. Enas de icke om förbunds­ordningen eller ändring av den eller om ordförande i förbundets fullmäkti­ge eller styrelse, beslutar länsstyrelsen eller, om kommuner i iner än ett län beröras, regeringen. I övrigt gäller la­gen (1957:281) om kommunalför­bund.


Har regeringen ålagt kommuner att anordna gemensam bostadsför­medling skola de deltagande kom­munerna handha denna i kommu­nalförbund.


Denna lag träder i krafi den 1 januari 1977.

Lagen omtryckt 1975:131.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:131.


 


Prop. 1976/77:1                                                                 49

26 Förslag till

Lag om egendom som förvaltas av kommunalstämma

Härigenom föreskrives följande.

Om sockenmagasin, tillgångar som hör till magasinskassa eller rotehål-larkassa eller annan egendom vid utgången av år 1977 förvaltas av kom­munalstämma som avses i 13 S lagen (1930:251) om kommunalstyrelse på landet, skall egendomen vid nämnda tidpunkt tillfalla kommunen. Sådan förvaltning får dessförinnan avvecklas i den ordning och under de förut­sättningar som i fråga om vissa kassor föreskrevs i 1-3 SS i den numera upphävda kungörelsen (1963:43) med föreskrifter rörande vissa av kom­munalstämma förvaltade kassor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

4 Rit


 


Prop. 1976/77:1                                                       50

Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET
      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-08-19

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Jo­hansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Carls­son, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallcn, Pe­terson

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition om minskad statlig detaljreglering av kommunerna m. m.

1. Inledning

Den kommunala indelningens anpassning till samhällsutvecklingen har skapat förutsättningar att vidga den kommunala självstyrelsen. Kommun-indelningsreformen motiverar också överväganden beträffande statens för­hållande till kommunerna från delvis nya utgångspunkter. I 1974 års slats-verksproposition (prop. 1974:1, bil. 16) uttalade jag att en fortsatt översyn skulle göras av statens tillsyns- och kontrollfunktioner gentemot kommu­nerna. Inom kommundepartementet pågår i samråd med andra berörda de­partement en sådan översyn.

Utöver de förslag till förändringar som har lagts fram i samband med reformer på andra områden har översynsarbelet hittills resulterat i fyra de­partementspromemorior med den gemensamma beteckningen Minskad stat­lig detaljreglering av kommunerna. Den första promemorian (Ds Kn 1975:1). PM 1 Avgifier hos byggnadsnämnd, har lagts till grund för en proposition (1975:107). Propositionen godtogs av riksdagen (CU 1975:29. rskr 1975:220). Genom ändringar (1975:462 resp. 1975:821) i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776) och förordningen (1961:568) om brandlariiga varor har regeringen slopat kommuns skyldighet att underställa länsstyrelsen beslut om avgifter hos byggnadsnämnd.

De följande tre promemoriorna, PM 11 (Ds Kn 1975:3) Nämndorgani­sationen, underställning m, m., PM III (Ds Kn 1975:6) Övriga specialreg­lerade kommunala nämnder m. m. och PM IV (Ds Kn 1975:7) Landstings­kommunernas specialreglerade nämnder, behandlar bl. a. de kommunala och landslingskommunala nämndernas organisation och arbetsformer. Pro-


 


Prop. 1976/77:1                                                      51

mcmoriorna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1-3.

Inom kommundeparlemenlel har vidare upprättats promemorian (Ds Kn 1976:3) Avveckling av institutet jordbruksstämma. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Efter remiss har yttranden över PM II avgetts av socialstyrelsen, riks­arkivet, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, sta­tens planverk, statens brandnämnd, socialutrcdningen (S 1969:29), hälso-vårdssladgeutredningen(S 1974:08), utredningen(U I972:06)om skolan, sta­ten och kommunerna, samtliga länsstyrelser, Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Västerbottens läns landstingskommuner, Alvesta, Avesta, Benglsfors, Bo­dens, Borlänge, Eskilstuna, Falkenbergs, Falu, Flens, Gislaveds, Gotlands, Göteborgs, Göiene, Haninge, Hjo, Jönköpings, Katrineholms, Kumla, Kungsbacka, Köpings, Laholms, Landskrona, Lerums, Ludvika, Lycksele, Malmö, Mora, Mörbylånga, Norrköpings, Nyköpings, Piteå, Ronneby, Sköv­de, Stockholms, Strängnäs, Sundsvalls, Svenljunga, Söderhamns, Sölves­borgs, Trollhättans, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Vallentuna, Varbergs, Vingåkers, Vänersborgs, Värnamo, Växjö, Åtvidabergs, Öckerö, Örebro, Örnsköldsviks och Östersunds kommuner, sociala centralnämnden i Östra Göinge kommun. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Cen­tralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjän­stemännens centralorganisation (TCO).

Över PM III har efter remiss yttranden avgetls av överbefälhavaren (ÖB), chefen för armén, försvarels civilförvaltning, försvarets materielverk, ci­vilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, riksskatleverket, skolöverstyrelsen, sta­tens livsmedelsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknads­styrelsen, bostadsslyrelsen, riksnämnden för kommunal beredskap, mili­tärbefälhavaren i Östra militärområdet, utredningen om skolan, staten och kommunerna, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Västernorriands och Norrbottens län, Örebro läns landstings­kommun, Eskilstuna, Göteborgs, Halmstads, Hedemora, Järfälla, Karislads, Landskrona, Luleå, Malmö, Motala, Norrköpings, Piteå, Stockholms, Sunds­valls, Surahammars, Tyresö, Älvsbyns och Örnsköldsviks kommuner. Nord­västra Skånes kommunalförbund. Sydvästra Skånes kommunalförbund och Svenska kommunförbundet.

Över PM IV har efter remiss yttranden avgetls av socialstyrelsen, riks­arkivet, skolöverstyrelsen, statens planverk, folkhögskoleutredningen (U 1972:08), länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus. Västmanlands och Västerbottens län, samtliga landstingskom­muner, Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Centralorganisationen SACO/SR, TCO, Han­dikappförbundens centralkommitté och Riksförbundet för utvecklingsstörda barn.


 


Prop. 1976/77:1                                                      52

Över promemorian Avveckling av institutet jordbruksstämma har efter remiss yttranden avgetts av justitiekanslern (JK), kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävle­borgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Alingsås, Katrineholms, Kung­älvs, Ludvika, Säters, Södertälje, Vingåkers, Åre och Örnsköldsviks kom­muner. Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pas-toratsförbund, Hushållningssällskapens förbund. Lantbrukarnas riksförbund och Samfundet för hembygdsvård.

2. Departementspromemoriorna m. m.

I fråga om gällande rätt och förslagen i departementspromemoriorna lar jag hänvisa till bilaga 1-4.

3. Remissyttrandena

Departementspromemoriorna har fått ett genomgående positivt motta­gande vid remissbehandlingen. I enstaka frågor förordar en del remiss­instanser andra lösningar än de som har föreslagits i promemoriorna. Detta gäller främst frågor som hänger samman med tjänstemännens ställning i nämndorganisationen. Åtskilliga remissinstanser önskar ytteriigare förslag om lättnader i den statliga tillsynen och kontrollen över kommunerna. Fram­för allt framhålls att skyldigheten att underställa statlig myndighet vissa beslut bör kunna avskaffas i ytterligare ett antal fall, bl. a. i fråga om beslut att ta upp lån och att teckna borgen. Förslaget att institutet jordbrukssiämma skall avvecklas bemöts i huvudsak positivt. En sammanställning av re­missyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5.

4. Föredraganden
4.1 Allmän bakgrund

Under efterkrigstiden härden offentliga sektorn vuxit kraftigt. Inte minst kommunens verksamhet har ökat i omfattning. Åtskilliga uppgifter som är av betydelse för atl skapa ett välordnat samhälle där medborgarnas behov av trygghet och service tillgodoses handhas i dag av kommunala och lands­lingskommunala organ. Kommunindelningsreformerna har varit en för­utsättning för denna utveckling. Genom tillkomsten av bärkraftiga kom­muner har dessa kunnat ta ansvar för betydelsefulla samhällsfunktioner samtidigt som former har skapats för ett stärkt medborgarinfiytande.

Ansvaret för samhällets utveckling och uppgifter vilar såväl på staten som på kommunerna och landstingskommunerna. Samverkan på skilda om­råden och i olika former är en nödvändig förutsättning för att gemensamma samhälleliga mål skall kunna uppnås. Eftersom statsmakterna har det över-


 


Prop. 1976/77:1                                                      53

gripande ansvaret, måste de på olika sätt ange ramar för kommunernas och landstingskommunernas befogenheter.

Den kommunala .självstyrelsens formella ram ges i lagstiftning. I rege­ringsformen (RF) slås fast att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl. a. genom kommunal självstyrelse (1 kap. 1 S)- Det anges (1 kap. 6 S) att det i riket finns primärkommuner och landstingskommuner, att beslutande­rätten utövas av valda församlingar och att kommunerna har rätt att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Vidare föreskrivs i RF (8 kap. 5 S) att grunderna för ändring i rikets indelning i kommuner, för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestäms i lag samt att i lag också meddelas föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden. I kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL), kommunallagen (1957:50) för Stockholm (omtryckt 1969:766)(KLS)och landstingslagen(1954:3I9,omtryckt I972:101)(LL)finns bestämmelser om bl. a. kommunernas och landstingskommunernas kom­petens, uppgiftsfördelningen mellan beslutande samt förvaltande och verk­ställande organ, de kommunala och landstingskommunala organens arbets­former, den ekonomiska förvaltningen, underställning och besvär. I fråga om befogenheter och åligganden reglerar kommunallagarna endast den s. k. allmänna kompetensen. Uppgifter enligt denna är i princip frivilliga. Den kompetens som regleras i olika specialförfattningar innebär däremot i de fiesta fall att uppgifterna är obligatoriska. Genom sådan lagstiftning har kommunerna tilldelats betydande ansvar inom plan- och byggnadsväsendet, bostadsförsörjningen, socialvården, undervisningen m. m. och landstings­kommunerna inom hälso- och sjukvårdsområdet.

Statens tillsyn och kontroll över kommunernas och landstingskommu­nernas verksamhet utövas i olika former. Det mest vidsträckta tillämp­ningsområdet har den statskontroll som utlöses på enskilds initiativ genom besvär över ett kommunalt eller landstirigskommunalt beslut. Besvär som anförs med stöd av kommunallagarna, s. k. kommunalbesvär, är den kon­trollform som innebär det minsta ingreppet i den kommunala självstyrelsen. En mer ingående kontroll kommer till stånd genom s. k. förvaltningsbesvär, som anförs med stöd av specialförfattningar.

Vissa beslut av kommuner och landstingskommuner prövas och fastställs av regeringen eller annan statlig myndighet genom underställning. Exempel på sådana ärenden utgör finansiella åtaganden, antagande av kommunala stadgor, planläggningsbeslut och beslut om vissa avgifter.

Effektivitetskontroll sker med stöd av olika specialförfattningar, som ålägger kommunerna och landstingskommunerna att svara för vissa förvaltnings­uppgifter och som föreskriver statlig tillsyn över att uppgifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt.

En mycket långtgående styrning är möjlig genom att staten inom vissa verksamhetsgrenar kan bestämma över resurstilldelningen till kommuner och landstingskommuner. Exempel på ekonomiska styrmedel är investerings-avgifter och statsbidrag.


 


Prop. 1976/77:1                                                       54

Förutsättningarna för att öka kommunernas och landstingskommunernas ansvar och handlingsfrihet har under de senaste decennierna i hög grad förbättrats. Genom kommunindelningsreformen och i takt med verksam­hetens utbyggnad har förvaltningsorganisationen tillförts sakkunskap på oli­ka områden. Den service som kommunförbunden lämnar sina medlemmar har också i betydande utsträckning medverkat till effektivitet och enhetlighet i den kommunala och landstingskommunala verksamheten. Behovet av statlig tillsyn och kontroll över kommunernas och landstingskommunernas sätt att fullgöra sina uppgifter har därför minskat. Mot den bakgrunden uttalade jag i 1974 års statsverksproposition (prop. 1974:1, bil. 16, s. 2) och i 1975 års budgetproposition (prop. 1975:1, bil. 16, s. 3) att en översyn skulle göras av statens tillsyns- och kontrollfunktioner.

Syftet med översynen är att mönstra ut sådana detalj föreskrifter som med hänsyn till de kommunala och landstingskommunala organens ställning och resurser inte längre är nödvändiga. Flera motiv kan anföras för att på detta sätt decentralisera ansvar och befogenheter. Statsförvaltningen kan avlastas arbetsuppgifter och fa bättre tid för planering och andra övergripande frågor. Det innebär effektivitetsvinster för samhällsförvaltningen som helhet om myndigheter som bereder ärenden också fattar de slutliga besluten. Vida­re kan de kommunala organens kännedom om lokala förhållanden bättre utnyttjas. Medborgarna får också större möjligheter till kontakter med be­slutsfattarna vilket kan göra det lättare att lösa många problem. Samtidigt är jag helt medveten om de krav som finns på samordning och likformighet i samhällsarbetet. Beslut av statsmakterna för att tillförsäkra medborgarna exempelvis rättssäkerhet, sysselsättning och lika tillgång till samhällsservice skall självfallet förverkligas. Det är knappast möjligt atl ställa upp någon allmängiltig princip som kan tillämpas vid ställningstaganden till utform­ningen av statens tillsyns- och kontrollfunktioner. En avvägning mellan delvis motstridiga intressen måste komma till stånd vid varje tillfälle. Ytterst gäller därvid frågan vilka styrinstrument och vilken grad av styrning som är förenlig med statsmakternas uppfattning om den kommunala självsty­relsens roll i samhället.

Förutom de förslag till förändringar som har lagts fram i samband med reformer på andra områden har det hittills bedrivna utredningsarbetet re­sulterat i fyra departementspromemorior som berör lagar och andra för­fattningar avseende kommunal och landstingskommunal verksamhet. Pro­memoriorna har redovisats under den gemensamma beteckningen Minskad statlig detaljreglering av kommunerna. Ett delresultat av översynsarbetet redovisadesi PM KDsKn 1975:1) Avgifter hos byggnadsnämnd. Regeringen har efter bemyndigande av riksdagen (prop. 1975:107, CU 1975:29, rskr 1975:220) beslutat att slopa kommuns skyldighet att underställa länsstyrelsen beslut om sådada avgifter (SFS 1975:462 och 821). 1 de övriga tre depar­tementspromemoriorna, PM 11 (Ds Kn 1975:3) Nämndorganisationen, un-


 


Prop. 1976/77:1                                                      55

derställning m. m., PM III (Ds Kn 1975:6) Övriga specialreglerade nämnder m. m. och PM IV (Ds Kn 1975:7) Landstingskommunernas specialreglerade nämnder, behandlas bl. a. de kommunala och landstingskommunala nämn­dernas organisation och arbetsformer samt underställning hos statlig myn­dighet av vissa beslut. Jag anser att det är angeläget att specialförfattningarnas regler om nämndernas organisation och arbetsformer tas upp nu så att en­hetlighet kan nås med förslaget till ny kommunallag (prop. 1975/76:187).

I de fall då den kommunala verksamhetens innehåll och omfattning på ett visst område har reglerats närmare talar starka skäl för att frågan om statlig tillsyn och kontroll normalt bör bedömas i samband med att sak­området utreds. I utredningsdirektiven för vissa nu arbetande kommittéer anges, att denna fråga skall prövas och att inriktningen är att begränsningar i den statliga tillsynen bör föreslås. Utredningsuppdrag med denna inriktning har bl. a. utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna, häl-sovårdsstadgeutredningen (S 1974:08) och utredningen (S 1975:04) om ny lagstiftning för hälso- och sjukvården. Vidare ingår i den kommunaleko­nomiska utredningens (Fi 1971:08) uppdrag att behandla frågan om övergång till mera generella former för statsbidragsgivningen.

Jag har för avsikt atl senare föreslå regeringen att uppdra åt övriga berörda kommittéer att överväga frågan om hur man skall kunna minska statlig tillsyn över och detaljkontroll av kommunerna och landstingskommunerna inom resp. utredningsområde. Ett motsvarande uppdrag bör även lämnas till de centrala statliga myndigheterna att pröva gällande föreskrifter, råd och anvisningar från samma utgångspunkt.

I de promemorior som har upprättats inom kommundepartementet har en fullständig genomgång gjorts av bestämmelserna om de kommunala och landstingskommunala specialreglerade nämnderna. Översynen avser or­ganisationen av ett 30-tal specialreglerade verksamheter inom kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund. De förslag som läggs fram kännetecknas av en strävan mot större enhetlighet och enkelhet i nämnd­organisationen efter mönster av förslaget till ny kommunallag med ett mi­nimum av särregler och detaljföreskrifter. Förslagen bygger på principen att kommunernas och landstingskommunernas handlingsfrihet skall ökas och att deras möjligheter att anpassa verksamhetsformerna efter lokala för­hållanden skall förbättras. Denna grundtanke har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. I vissa avseenden har den upp­fattningen förts fram att förslagen från pågående utredningar bör avvaktas. I likhet med fiertalet remissinstanser anser jag dock att övervägande skäl talar för alt man söker lösa frågorna om de specialreglerade nämndernas organisation och arbetsformer i ett sammanhang och med utgångspunkt i bestämmeLserna om styrelsen i förslaget till ny kommunallag (3 kap.). Dessa frågor bör i första hand bedömas från allmänna kommunalrättsliga utgångspunkter och med beaktande av vad den kommunala självstyrelsen och demokratin fordrar. Delta är inte i första hand en uppgift för de ut-


 


Prop. 1976/77:1                                                                 56

redningar som arbetar med olika specialreglerade kommunala verksamheter. Därför anser jag inte att jag föregriper utredningarnas arbete, när jag gör bedömningen att förslagen i promemoriorna kan ligga till grund för lag­stiftning nu. Beträffande flera andra frågor, som det i och för sig skulle ha funnits anledning att ta upp i ett översynsarbete av detta slag, gör jag däremot, som jag skall återkomma till, den bedömningen all de inte bör las upp fristående från verksamhetsområdet i övrigt. Möjligheterna att min­ska den statliga detaljregleringen får i dessa fall prövas i resp. utredning och under beredningen i regeringens kansli.

Bestämmelser om kommunernas och landstingskommunernas special­reglerade nämnder finns i de olika specialförfattningarna. Dessa innehåller dels särskilda bestämmelser om nämnderna och dels i allmänhet en hän­visning till vissa bestämmelser i KL, KLS resp. LL. Specialförfattningarnas särskilda nämndbestämmelser kan avse frågor som saknar motsvarande reg­lering i kommunallagarna beträffande kommunstyrelsen resp. förvaltnings­utskottet. I andra fall finns liknande bestämmelser i kommunallagarna, men för den specialreglerade nämnden ges då i specialförfaiiningarna en avvi­kande regel. Även om det finns ett gemensamt, grundläggande mönster för samtliga kommunala och landslingskommunala nämnder, är mängden avvikande bestämmelser betydande. Jag anser atl goda skäl talar för att ytterligare anpassa specialförfailningarnas nämndbestämmelser till den nya kommunallagens bestämmelser om styrelsen.

Som jag aviserade i kommunallagspropositionen (s. 567) anser jag att liden nu är mogen atl avveckla institutet jordbruksstämma. Jag avser att ta upp också denna fråga i detta sammanhang (avsnitt 4.6).

Jag har i detta ärende samrålt med cheferna för justitie-, försvars-, social-, kommunikations-, finans-, utbildnings-, jordbruks-, handels-, arbetsmark­nads- och bostadsdepartenienten saml med statsrådet Hjelm-Wallén.

4.2 Specialförfattningarnas särbestämmelser

Frågan om i vilken utsträckning de specialreglerade nämndernas orga­nisation och arbetsformer kan regleras genom en hänvisning till den nya kommunallagens bestämmelser om styrelsen fordrar en rad ställningsta­ganden till behovet av olika särregler. Jag avser att ta upp detta punkt för punkt, i huvudsak i samma ordning som de olika frågorna behandlas i förslaget till ny kommunallag, för atl sedan återkomma till spörsmålet om en enhetlig hänvisning till den nya kommunallagen.

Mina förslag berör ett stort antal nämnder och innebär ändringar i åt­skilliga specialförfaltningar. För att ge överblick över de olika konsekven­serna skall jag sedan sammanfatta mina förslag nämnd för nämnd (avsnitt 4.3).


 


Prop. 1976/77:1                                                      57

4.2.1 Fakultativa eller obligatoriska nämnder

De viktigaste kommunala specialreglerade nämnderna är obligatoriska i den meningen att särskild nämnd måste inrättas. Kommunen är skyldig att inrätta byggnadsnämnd, skolstyrelse, social centralnämnd (eller social­nämnd, barnavårdsnämnd och nyklerhetsnämnd) samt hälsovårdsniimnd. Också valnämnd, uttagningsnämnd och i vissa fall handels- och sjöfarts­nämnd är obligatoriska nämnder. Övriga kommunala specialreglerade nämn­der är fakultativa i den meningen atl särskild nämnd inte behöver inrättas. Eftersom den uppgift som regleras i en specialförfatining i allmänhet är obligatorisk, innebär detta att kommunen kan välja mellan atl inrätta en särskild nämnd för uppgiften och atl uppdra åt annan nämnd alt ha hand om uppgiften. I fiera fall anges att kommunstyrelsen (i något fall social­nämnden) skall utgöra nämnd för den aktuella uppgiften, om den inte har anförlroils annan nämnd och särskild nämnd inte har inrättats. Beträffande arbetslöshetsnämnd är detta det enda alternativet till att inrätta särskild nämnd.

De landstingskommunala specialreglerade nämnderna är i huvudsak fa­kultativa. Undanlaget är folkhögskolestyrelse. Special författningarna har nå­got olika bestämmelser om inrättande av nämnder. Genomgående anges att särskild nämnd kan inrättas för var och en av de specialreglerade verk­samheterna. Härutöver gäller all förvaltningsutskoilet eller avdelning därav kan utgöra sjukvårdsstyrelse, all sjukvårdsstyrelse kan utgöra landvårds-nämnd och direktion för sjukhus, atl utbildningsnämnd eller styrelse för annan vårdyrkesulbildning kan utgöra styrelse för sjuksköterskeskola samt atl omsorgsstyrelse, utbildningsnämnd, semesierhemsnämnd och region­planenämnd kan utgöras av annan nämnd i landstingskommunen.

I PM III och IV föreslås att uttagningsnämnd och handels- och sjöfarts-nämnd görs fakultativa och att också annan nämnd än kommunstyrelse skall kunna vara arbeislöshetsnännd. De begränsningar som finns i lands­tingens möjligheter att forma sin nämndorganisation slopas med ett undan­tag. Endast sjukvårdsstyrelse bör kunna vara direktion, om särskild sådan inte inrättas. Delta motiveras med hänvisning till de komplikationer som i annat fall skulle kunna uppstå med tanke på att direktion är i viss mening underordnad sjukvårdsstyrelsen.

1 promemoriorna föreslås en enhetlig utformning av bestämmelserna om inrättande av de specialreglerade nämnder som inte måste vara särskilda nämnder. Innebörden av de bestämmelser som föreslås för dessa nämnder är att det i varje kommun och landstingskommun skall finnas en nämnd för den specialreglerade uppgiften och att kommunen resp. landstingskom­munen får tillsätta särskild sådan nämnd eller uppdra åt annan nämnd att ha hand om uppgiften. 1 PM III föreslås en kompletterande regel med den innebörden att kommunstyrelsen eller viss annan nämnd skall ha hand om uppgiften, om kommunfullmäktige inte har beslutat annoriunda. Någon


 


Prop. 1976/77:1                                                                     58

motsvarigltei till denna kompletterande regel föreslås däremot inte för de landstingskommunala verksamheterna.

I PM 111 framhålls att en enhetlig utformning av bestämmelserna om inrättande av nämnder gör det lättare att inrätta gemensamma nämnder för flera av de uppgifter som i dag oftast ankommer på kommunstyrelsen och som var för sig inte motiverar en särskild nämnd.

Remissinstanserna tillstyrker nära nog genomgående förslagen. Stock­holms kommun anser alt även valnämnd bör göras fakultativ, även om särskild valnämnd torde behövas i en kommun av Stockholmsstoriek. Sunds­valls kommun pekar på att kommunstyrelsen får hand om verksamheten för åtta av de nämnder som behandlas i PM III. Kommunen anser att man bör överväga att lägga uppgifterna direkt på andra organ för att om­gången över ett delegationsförfarande skall kunna undvikas. Flera remiss­instanser sätter i fråga det framtida behovet av uttagningsnämnd och fram­håller atl hästar numera inte tas ut för försvarsmaktens behov. Sundsvalls kommun går längre och sätter i fråga också behovet av kristidsnämnd, fa­miljebidragsnämnd, hemvärnsnämnd, handels- och sjöfarisnämnd saml slakthusslyrelse. Flera remissinstanser uppehåller sig vid de förbättrade för­utsättningarna att sammanföra fiera i och för sig begränsade specialreglerade verksamheter till en särskild gemensam nämnd. Överbefälhavaren önskar uttryckligt förfaltningsstöd för inrättande av en särskild totalförsvarsnämnd som skulle ersätta i första hand civilförsvars-, beredskaps-, kristids- och hemvärnsnämnderna. Flera remissinstanser, däribland folkhögskoleutred­ningen (U 1972:08). anser all folkhögskolestyrelserna även i fortsättningen bör vara obligatoriska som särskilda nämnder eller att resultatet av utred­ningens arbete bör avvaktas, innan någon ändring görs på denna punkt.

För egen del anser jag att förslagen i promemoriorna är väl avvägda. Jag är inte beredd att i detta sammanhang föreslå att några specialreglerade nämnder slopas. Min grundläggande inställning är all det är av värde atl förtroendevalda ansvarar för de olika specialreglerade kommunala verksam­heterna. Den väg man bör välja tor att öka kommunernas möjligheter att forma nämndorganisaiionen efter lokala behov är enligt min mening att göra det frivilligt att inrätta särskilda nämnder och att öppna möjligheter att relativt fritt fördela förvaltningsuppgifterna mellan nämnderna.

Särskilt behovet av uttagningsnämnd har satts i fråga av fiera remiss­instanser. Frågan har berörts av 1967 års rekvisitions- och förfogandeul-redning. vars betänkande (SOU 1975:65) Förfogandelagstiftningen har re-missbehandlats och f n. bereds inom regeringens kansli. I avvaktan på re­sultatet av den fortsatta beredningen av ärendet bör enligt min mening göras den ändringen att det inte längre blir obligatoriskt aii inrätta särskild uttagningsnämnd. Chefen för försvarsdepanementet avser atl i annat sam­manhang föreslå regeringen alt uttagningskungörelsen (1963:110) ändras på detta sätt.

Vad gäller frågan om folkhogskolestyrel.se skall vara obligatorisk eller


 


Prop. 1976/77:1                                                      59

inte har jag inledningsvis (avsnitt 4.1) uttalat alt bestämmelserna om samtliga nämnders organisation och arbetsformer bör lösas i ett sammanhang och från gemensamma utgångspunkter. Denna bedömning gäller i princip också landstingskommunal folkhögskolestyrelse. Hithörande frågor har emellertid nyligen övervägts av Iblkhögskoleutredningen, vars huvudbe­tänkande (SOU 1976:16) Folkhögskolan f. n. remissbehandlas. För att inte föregripa remissbehandlingen och den fortsatta beredningen av utredningens förslag, har jag funnit det lämpligt att i detta sammanhang inte föreslå några ändringar i folkhögskoleförordningen (1958:478).

En remissinstans har föreslagit alt också valnämnd skall bli fakultativ. Jag kan inte finna att det föreligger något behov av att öppna möjlighet atl överiåta valnämnds uppgifter på kommunstyrelsen eller annan nämnd och är således inte beredd atl biträda detta förslag.

Invändningen från en remissinstans att kommunstyrelsen, om förslagen genomförs, far ansvar för alltför många verksamhetsområden och atl andra former bör väljas för fiera av de specialreglerade uppgifterna fordrar en kom­mentar. Jag anser nämligen att förslagen i promemoriorna skapar mycket goda möjligheter för varje kommun att välja den organisationsform som den finner lämpligast. Delta kan ske genom au särskilda nämnder inrättas eller genom att verksamheterna anförtros andra nämnder. Att kommun­styrelsen eller i ett par fall socialnämnden (sociala centralnämnden eller disi­riktsnämnd) ges ett sistahandsansvar för den specialreglerade uppgiften in­nebär inte att jag anser att det i regel är lämpligast att uppgiften anförtros åt kommunstyrelsen resp. socialnämnden. Den regel som föreslås i pro­memoriorna medför emellertid betydande praktiska fördelar i det fall det rör sig om en uppgift som är obligatorisk för kommunen. Det är av värde atl del vid varje tillfälle finns ett ansvarigt organ i varje kommun för ex­empelvis kommunens uppgifter av försvars- eller beredskapskaraklär.

Del principiella synsätt som jag nu har redovisat är enligt min mening tillämpligt också i fråga om landstingskommunernas obligatoriska uppgifter. Jag förordar att förvaltningsutskottet eller i några fall sjukvårdsstyrelsen i landstingskommun ges ett motsvarande sistahandsansvar. Jag finner det inte möjligt att i delta sammanhang ta ställning till den fråga om ytterligare fiexibilitet i förtroendemannaorganisationen som har tagits upp av bl. a. Landstingsförbundet.

Inrättande av en särskild tolalförsvarsnämnd för kommunernas uppgifter av försvars- och beredskapskaraktär, vilka f n. i fiertalet kommuner hand­läggs av kommunstyrelsen, bedöms a v fiera remissinstanser som en värdefull möjlighet. Ett bra sätt att öka antalet förtroendevalda kan enligt min mening vara alt samla fiera i och för sig ganska begränsade arbetsuppgifter och av dem skapa ett meningsfullt verksamhetsområde för en eller fiera nämnder. Till bilden hör också atl kommunstyrelsen i dag ofta haren ansvarsområde som är större än nödvändigt. Arbetsbelastningen är stor och sannolikt skulle såväl styrelsens huvudsakliga arbetsuppgiftersom olika specialreglerade upp-


 


Prop. 1976/77:1                                                  60

gifter vinna på att ärendegrupperna sprids. En möjlighet kan härvid vara att inrätta en nämnd för kommunens försvars- och beredskapsfrågor. Andra kombinationer kan också tänkas och förekommer i viss utsträckning redan. De förslag jag här lägger fram underlättar sådana lösningar genom att ut­formningen av nämndorganisationen i huvudsak överlämnas åt kommu­nerna och landstingskommunerna och genom att specialförfattningarnas nämndbesiämmelser förenhetligas och fiertalet särregler mönstras ut. Jag anser del emellertid inte nödvändigt all i speciallagstiftningen precisera olika organisationsmodeller.

Med de avvikelser som jag har redovisat i det föregående förordar jag alltid atl promemorieförslaget om enhetliga bestämmelser om inrättande av specialreglerade nämnder genomförs.

4.2.2 Antal ledamöter och suppleanter

Kommunstyrelsen skall liksom rörvaltningsuiskottet bestå av minst fem ledamöter. Suppleanter skall väljas till det antal fullmäktige resp. landstinget bestämmer, vilket anses innebära att minst en suppleant skall utses. För de övriga kommunallagsreglerade nämnderna saknas regler om antalet le­damöter och suppleanter.

Specialförfaiiningarna innehåller i fiertalet fall samma regler som gäller beträffande kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet. Avvikande före­skrifter om antal ledamöter finns för skolstyrelse (minst sju), social cen­tralnämnd (minst nio), överförmyndarnämnd (minst tre), uttagningsnämnd (tre eller fem), särskild arbetslöshelsnämnd (ordförande samt minst fyra och högst tio ledamöter) handels- och sjöfartsnämnd (minst sju och högst tolv), slakthusstyrelse (inget minimiantal), sjukhusdireklion (minst tre), se­mesierhemsnämnd (ordförande och fyra andra ledamöter) saml styrelse för sjuksköterskeskola (inget minimiantal). Avvikande bestämmelser om antalet suppleanter finns i några författningar. Det gäller nykterhetsnämnd (minst hälften av antalet ledamöter), uttagningsnämnd (en för varje ledamot), särskild arbetslöshetsnämnd (för ordföranden och minst halva antalet le­damöter), semesierhemsnämnd (en för varje ledamot) och folkhögskole­styrelse (minst tre).

1 PM II - IV föreslås att de bestämmelser om minimiantal ledamöter och om suppleanter som gäller tor styrelsen enligt förslaget till ny kom­munallag genom hänvisning görs tillämpliga på samtliga specialreglerade nämnder. Beträffande överförmyndarnämnd föreslås dock ingen ändring. I PM II framhålls beträffande skolstyrelse och social centralnämnd, där för­slaget innebären sänkning av minimiantalet, att avsikten inte är alt minska antalet förtroendevalda. Tvänom är det eti värde i sig att många för­troendevalda engageras i nämndarbetet. Men inga starka skäl lalar enligl promemorian för all föreskriva eit högre minimianlal ledamöter i dessa nämnder än i exempelvis kommunstyrelsen.


 


Prop. 1976/77:1                                                       61

Förslagen tillstyrks av samtliga remissinstanser utom socialstyrelsen, som beträffande social centralnämnd anför att socialutredningens förslag bör av­vaktas. En remissinstans anser att bestämmelsen om minst fem ledamöter bör gälla också taxeringsnämnd, överförmyndarnämnd, irafiknämnd och sådant organ vid försäkringskassa som utses av kommunen.

För egen del finner jag det lämpligt och praktiskt med enhetliga regler för samtliga specialreglerade nämnder. Kommunallagens bestämmelser om styrelsen bör därvid vara normgivande. Även om jag är den förste alt stryka under värdet av att fiera förtroendevalda engageras i det kommunala arbetet, anser jag inte alt det finns anledning att i speciallagstiftningen föreskriva högre minimiantal ledamöter än vad som gäller för kommunstyrelsen. Jag förutsätter givetvis atl det förhållandet au minimiantalet ledamöter i ett par nämnder sänks inte kommer att medföra atl antalet förtroendevalda i dessa nämnder minskar. Med hänsyn till att bl. a. socialuiredningen har tillstyrkt promemorieförslaget anser jag till skillnad från socialstyrelsen att del inte finns anledning atl beträffande sociala centralnämnden avvakta en ny sociallagstiftning.

Beträffande de nämnder som regleras i författningar som har tillkommit under riksdagens medverkan föreslår jag alltså att bestämmelserna om an­talet ledamöter utformas i enlighet med vad jag har anfört. Beträffande de nämnder som regleras i annan författning kommer chefen för resp. de­partement alt senare föreslå regeringen motsvarande ändringar.

En remissinstans har föreslagit att de enhetliga reglerna skall gälla också sådant organ i allmän försäkringskassa som kommunen utser. I första hand torde försäkringsnämnd avses. Goda skäl talar för all antalet ledamöter och suppleanter i försäkringsnämnd följersammareglersom annars tillämpas i kommunerna. Jag har i samråd med chefen för socialdepartementet funnit att denna fråga bör prövas i annat sammanhang. Förslaget att samma mi­nimianlal ledamöter skall gälla också för taxeringsnämnd och trafiknämnd far prövas i anslutning till det reformarbete som pågår på dessa områden. Beträffande överförmyndarnämnd anser jag att det ännu inte finns anledning alt överväga några ändringar i de nya bestämmelser som trädde i kraft den 1 januari i år.

I promemoriorna föreslås också atl de olika bestämmelserna i specialför-fattningarna om antalet suppleanter skall utgå. Jag biträder detta förslag. Den bestämmelse som gäller för kommunstyrelsen och förvallningsutskottet bör kunna gälla också för de specialreglerade nämnderna.

4.2.3  Valbarhet

Bestämmelserom valbarhet till resp. nämnd finns i praktiskt taget samtliga specialförfattningar. I allmänhet gäller genom hänvisning bestämmelserna i KL resp. LL vid val också till de specialreglerade nämnderna. 1 KL resp. LL föreskrivs valbarhetshinder för bl. a. kommunens ledande tjänsteman


 


Prop. 1976/77:1                                                      62

(7 S KL, 8 S LL) samt - vid val till styrelsen eller annan kommunallags-reglerad nämnd - resp. förvaltningschef (32 och 45 $$ KL, 43 och 54 $$ LL). I några specialförfaltningar undanias vid hänvisningen till KL val­barhetshindret för tjänstemännen i kommunen. Det gäller byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776), barnavårdslagen (1960:97, omtryckt 1971:308) och hälsovårdsstadgan (1958:663). I ytterligare några specialförlåtlningar fö­reskrivs valbarhetsregler som avviker från bestämmelserna i kommunal­lagarna. Dessa föreskrifter innebär i allmänhet att den krets som utesluts från valbarhet vidgas. 1 något fall föreskrivs särskilda kvalifikationer, medan valbarhetsbestämmelser helt saknas i ett par författningar.

I PM II - IV föreslås enhetliga valbarhetsbeslämmelser för samtliga spe­cialreglerade nämnder. Förslagen, som har utarbetats med utgångspunkt i kommunallagsuiredningens förslag till enhetlig kommunallag, innebär au nuvarande valbarheishinder slopas för kommunens ledande tjänsteman lik­som lor resp. förvaltningschef vid val till de olika nämnderna. Detta förslag har, liksom kommunallagsutredningens motsvarande förslag (SOU 1974:99), väckt kritik hos ett betydande antal remissinstanser, även om fiertalet till­styrker förslaget. De remissinstanser som har en negaliv inställning pekar i allmänhet på svårigheterna att förena ett politiskt uppdrag som nämnd­ledamot med ställningen som förvaltningschef hos samma nämnd. Åtskilliga erinrar om kommunallagskommitiéns ställningstagande (SOU 1952:14)1 frå­gan och stryker under intresset av att förvaltningschefen intar en parti­politiskt oberoende, självständig ställning.

Min ståndpunkt innebär att hittillsvarande regler far anses utgöra en god­tagbar kompromiss mellan olika intressen. I propositionen med förslag till ny kommunallag föreslås också att de nuvarande valbarhetshindren för den ledande tjänstemannen och för resp. förvaltningschef behålls. De nuvarande valbarhetshindren kan inte anses ha vållat några större olägenheter beträf­fande de specialreglerade nämnderna. Jag anser därför att det inte finns anledning att i fråga om dessa nämnder överväga någon annan lösning än den som föreslås i förslaget till ny kommunallag. De valbarhetsbestäm­melser i specialförfaiiningarna som stämmer överens med kommunalla­garnas bör således inte ändras i annat än formellt hänseende.

Förslagen i PM 11 - IV innebär atl samtliga specialförfaltningar i fråga om valbarhet hänvisar till kommunallagen. Detta förslag har bemötts positivt av flertalet remissinstanser, också av sådana som har ställt sig tveksamma eller negativa till de valbarhetsbestämmelser som kommunallagsuiredningen har föreslagit. Ock.så jag anser atl en sådan enhetlighet är lämplig. 1 ett par fall innebär den att ytterligare några kommunala chefstjänstemän utesluts från valbarhet.

Vid val till byggnadsnämnd gälleratt tjänsteman hos kommun inte på grund av sin tjänst skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i nämnden (3 S tredje stycket byggnadsstadgan). Denna bestämmelse har ersatt tidigare föreskrifter om att kommunalborgmästaren var självskriven


 


Prop. 1976/77:1                                                      63

ledamot av nämnden eller att länsstyrelsen eller magistraten utsåg en le­damot. Bestämmelsen har motiverats av önskemålet att skapa möjligheter att knyta främst juridisk sakkunskap till nämnden.

Jag kan med hänvisning till vad jag har anfört i valbarhetsfrågan i pro­positionen med förslag till ny kommunallag inte finna tillräckliga skäl att behålla en särreglering av frågan om valbarhet till byggnadsnämnd. Särregeln innebar i praktiken alt kommunens ledande tjänsteman (kanslichefen) och stadsarkitekten samt eventuellt stadsingenjören kan ingå som ledamöter i nämnden. Detta är knappast nödvändigt för att nämnden skall fa tillgång till deras sakkunskap och torde inte heller förekomma.

Valbarhetsbestämmelserna för barnavårdsnämnd innehåller sam­ma avvikelse från kommunallagarna som byggnadsstadgan (8 S barnavårds­lagen). Också här har avvikelsen motiverats av intresset att nämnden tillförs juridisk sakkunskap. Den äldre barnavårdslagen (1924:361) innehöll dock inga bestämmelser om självskrivna ledamotskap för jurister (däremot för präst, lärare och i vissa fall läkare). Det är av intresse i detta sammanhang atl lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. inte innehåller någon bestämmelse motsvarande den i 8 S barnavårdslagen. Vid val till social cen­tralnämnd gäller alltså valbarhetsbesiämmelserna i KL fullt ut. Med hän­visning härtill och till vad jag nyss har anfört i fråga om valbarhet till bygg­nadsnämnd finner jag övervägande skäl tala för att slopa särbestämmelsen i barnavårdslagen.

Också för val till hälsovårdsnämnd finns en begränsning i hän­visningen till KL. Begränsningen innebär atl tjänsteman hos kommunen inte pä grund av sitt tjänsteinnehav skall vara obehörig att väljas till ledamot eller suppleant. Bestämmelsen har i likhet med motsvarande regler i bygg­nadsstadgan och barnavårdslagen till syfte att göra val av särskilt sakkunniga ledamöter möjligt. Det kan gälla jurister, exempelvis kanslichef, eller nämn­dens förvaltningschef, som i de större kommunerna kan vara stadsläkaren. 1 de allra minsta kommunerna utan undertag för egen hälsovårdsinspek-törsijänst har bestämmelsen haft betydelse för möjligheten att förena för­troendeuppdrag som exempelvis ordförande med tjänst som inspektör. Så­dana lösningar förekommer enligt tillgängliga uppgifter numera i endast två kommuner i landet. Om den nya kommunallagens valbarhelsbesiäm-melse görs tillämplig vid val av hälsovårdsnämnd, kan del sättas i fråga om valbarhetshindret för verkschef utesluter sådan förening av uppdrag. Frågan bör i allmänhet kunna besvaras nekande. Förvallningam;i hos häl­sovårdsnämnder som tvingas tillgripa lösningar av det slag jag har beskrivit torde inte vara av sådan omfattning att hälsovårdsinspektören kan betraktas som verkschef Jag vill därför förorda att valbarheisbestämmelserna i kom­munallagen i sin helhet görs tillämpliga också på val till hälsovårdsnämnd.

Bestämmelser om valbarhet till valnämnd finns i 3 kap. 2 $ vallagen (1972:620, omtryckt 1976:404), som har formen ay en hänvisning till KL. Svenska kommunförbundet har i sitt yttrande över PM 111 förordat att val-


 


Prop. 1976/77:1                                                                     64

barhetshindret för kommunens ledande tjänsteman och för verkschef inte skall gälla val till valnämnd. Förbundet framhåller att man i många kom­muner har ansett det lämpligt att i valnämnden välja in den person som tidigare har varit förordnad av länsstyrelsen som valnämndens ordförande. Jag har föregen del svårt att se att detta motiverar en särreglering i vallagen. Om en kommun har behov av alt anlita sin kanslichef i valnämndens arbete, torde delta kunna ske utan att han ingår som ledamot i nämnden. Jag kan därför inte biträda förslaget om avvikande regler för val till valnämnd.

Ledamot och ersättare i överförmyndarnämnd skall enligt 19 kap. 8 S föräldrabalken vara myndiga svenska medborgare och kyrkobok-förda i kommunen. Konkurstillstånd utgör valbarhetshinder liksom innehav av domartjänst inom domsagan. Valbarhetsbestämmelserna avviker alltså på fiera punkter från motsvarande bestämmelser i kommunallagarna. Be­stämmelserna om överförmyndarnämnd är helt nya. I PM III framhålls all det inte är motiverat all överväga några mer genomgripande förändringar, förrän erfarenheter har vunnits av den nya ordningen. Denna uppfattning delas av det helt övervägande antalet remissinstanser. Endast Eskilstuna kommun anser att bestämmelserna i föräldrabalken bör ses över redan nu. Hedemora kommun är inne på liknande tankegångar men finner del rimligt att en översyn av bestämmelserna anstår till slutet av kommande man­datperiod. Också jag anser del lämpligt att inte nu göra andra ändringar i bestämmelserna om överförmyndarnämnd än de som kommunallagsre­formen påkallar. Denna bedömning gäller inte enbart frågan om valbarhet Ulan också de andra frågor som jag kommer atl ta upp i det följande. Jag är i princip positiv till möjligheten att, sedan erfarenheter har vunnits av den nya ordningen, yttertigare anpassa bestämmelserna till den nya kom­munallagen. Jag vill dock peka på de särskilda krav som det finns anledning att ställa på överförmyndare och ledamot av överförmyndarnämnd och som också i fortsättningen torde motivera viss särreglering.

Bestämmelserna om val till arbetslöshelsnämnd är knapphän­diga. Valbarheishinder föreligger enligt 5 S kungörelsen (1966:369) med när­mare föreskrifter om arbetslöshelsnämnd och dess verksamhet m. m. (ar-betslöshetsnämndskungörelsen) för tjänsteman som är redovisningsskyldig inför nämnden samt - vid val av särskild nämnd - för ledamot, suppleant eller tjänsteman i arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnden. I PM III föreslås att dessa valbarhetshinder slopas. Ingen remissinstans har haft något att invända mot förslaget. Även jag biträder förslaget. Något hinder att i stället tillämpa valbarhetsbestämmelserna i den nya kommunallagen kan jag inte finna.

Till ledamot eller suppleant i sjukhusdireklion kan endast väl­jas den som är valbar till sjukvårdsstyrelse (11 S 3 mom. sjukvårdslagen, 1962:242). För val till sjukvårdsstyrelse gäller bestämmelserna i LL. Här­igenom undanias landstingskommunens ledande tjänsteman (landstings­direktör) liksom sjukvårdsstyrelsens förvaltningschef (sjukvårdsdirektör).


 


Prop. 1976/77:1                                                      65

Valbarhetshinder föreskrivs vid val lill direktion också för ett antal ijäns-temän vid sjukhus som står under direktionen. Del gäller sjukhusdirektör, styresman, chefsläkare, den som leder den ekonomiska förvaltningen vid sjukhus med styresman och sjukvårdsdireklör som är högste förvaltnings­chef för sådant sjukhus. Dessa senare tjänstemän kan däremot väljas till sjukvårdsstyrelse som utgör direktion, men de får i så fall inte delta i hand­läggning av direktionsärendena.

Föregen del kan jag inte finna att det är nödvändigt att behålla särskilda valbarhetshinder för olika tjänstemän inom sjukhusledningen. Den person­krets som r n. utesluts från valbarhet lill sjukhusdireklion är ganska om­fattande. Jag vill också peka på det förhållandet alt sjukvårdshuvudmännen har relativt sior frihet att organisera sjukhusledningen efter eget skön. Upp­räkningen av vissa tjänstemän, som skall omfattas av valbarhetshinder, blir därför inte alltid meningsfull. Jag förordar därför atl frågan om valbarhet regleras genom en hänvisning till den nya kommunallagen. Därigenom ute­sluts tjänsteman som är chef för verk som hör till direktions förvaltnings­område från valbarhet till ledamot eller suppleant i direktion. Vad som är verk hos direktion (är, liksom i fråga om alla andra kommunala och landstingskommunala nämnder, bedömas med utgångspunkt i den orga­nisationsform som landstingskommunen resp. kommunen har vall. Vem eller vilka som skall vara att anse som verkschef torde framgå av instruktion eller reglemente som resp. landstingskommun beslutar om. Någon särreg­lering för del fall sjukvårdsstyrelse utgör direktion anser jag inte nödvändig. Att den som inte är valbar till särskild direktion inte blir valbar till sjuk­vårdsstyrelse som är direktion förefaller tvärtom vara en rimlig konsekvens av en sådan organisatorisk lösning. Detta avviker inte från vad som gäller i andra fall när en specialreglerad uppgift, som annars handhas av särskild nämnd, läggs på en redan befintlig nämnd.

I PM III och IV behandlas några nämnder som regleras i författningar som har tillkommit utan riksdagens medverkan. Del gäller uttagnings­nämnd, för vars ledamöter särskilda kvalifikationskrav ställs upp i uttag­ningskungörelsen samt handels- och sjöfartsnämnd och semesierhems­nämnd, och styrelse för sjuksköterskeskola, för vilka valbarhetsbestämmel­ser saknas. Resp. departementschef kommer senare alt föreslå regeringen alt även dessa nämnder regleras efter mönster av den nya kommunallagens bestämmelser om val till styrelsen, under förutsättning atl riksdagen godtar denna princip.

4.2.4 Nämndernas sammansättning

Kommunallagarna innehåller liksom fiertalet specialförfaltningar inga be­stämmelser eller rekommendationer om hur nämnder eller styrelser skall vara sammansaua. Det har ansetts böra ankomma på kommunfullmäktige och landsting att inom de ramar som valbarhetsreglerna ger till nämnd-

5 Riiisdagen 1976/77.  I saml. Nr I


 


Prop. 1976/77:1                                                      66

ledamöter välja de personer som de anser bäst skickade att fullgöra de olika uppdragen. Numera finns med något undantag inte heller några bestäm­melser om självskrivna ledamöter eller om att statlig myndighet skall utse ordförande eller ledamöter.

I några specialförfattningar finns dock fortfarande rekommendationer om hur nämnderna bör vara sammansatta. Lagstiftningen om de sociala nämn­derna innehåller rekommendationer om atl medicinsk och juridisk sakkun­skap bör vara företrädd i nämnderna. I nykterhetsnämnd skall både män och kvinnor vara representerade. I hälsovårdsnämnd bör läkare och veterinär ingå. Bland de nämnder som regleras i regeringsförfattningar finns uttag­ningsnämnd, vars ledamöter bl. a. bör ha ingående kännedom om kom­munens hästbestånd, och folkhögskolesiyrelse, i vilken tjänstgörande rektor skall ingå som ledamot och sekreterare.

I PM II - IV föreslås atl samtliga föreskrifter och rekommendationer om nämndernas sammansättning slopas. Beträffande de sociala nämnderna erinras om au riksdagen tidigare (2 LU 1970:51, rskr 1970:285) hos regeringen har begärt att reglerna om expertledamöler skall slopas.

I promemoriorna framhålls också atl nämndernas möjligheter att skaffa sig sakkunskap på andra vägar än genom särskilt utsedda ledamöter allmänt sett torde vara goda. Det är främmande för moderna demokratiska principer att specialdeslinera mandat i de politiskt sammansatta nämnderna lill vissa yrkesgrupper. Del framhålls också all de särskilda föreskrifterna i ett par fall har utgjort hinder för att införa föreskrifter om proportionellt val av nämndledamölerna. Regeln om all nykterhetsnämnd skall bestå av såväl män som kvinnor betecknas i PM II som lika självklar som otidsenlig. Remissinstanserna har i allmänhet bedömt förslagen positivt. Del fåtal som avstyrker pekar på värdet av den medicinska eller juridiska sakkunskap som experlledamöterna tillför nämnderna.

För egen del kan jag inte finna att rekommendationerna om expertle­damöter, som ett par remissinstanser har förutsatt, garanterar sådan med­verkan. Helt visst har särskilt sakkunniga ledamöter - såväl ur de yrkes­grupper som anges i författningarna som ur andra - i alla lider berikat nämndarbetet. Detta torde emellertid ha skett oavsett rekommendationer i lagstiftningen och så kommer säkert att ske också i fortsättningen. Jag delar uppfattningen i promemoriorna att del är främmande för ett modernt demokratiskt tänkesätt alt specialdeslinera platser i de kommunala nämn­derna. Det fria politiska urvalssystemet är överlägset sådana urvalssystem som skapas genom regler av denna typ och det är min uppfattning att statsmakterna bör avhålla sig från pekpinnar av det här slaget. Regeln om att nykterhetsnämnd skall bestå av både män och kvinnor torde inte längre ha någon uppgift alt fylla.

I lagen om social centralnämnd finns en bestämmelse om alt minst en ledamot av varje distrikstnämnd bör vara ledamot också av centralnämnden. Inte heller en sådan rekommendation anser jag ha sin plats i lagstiftningen.


 


Prop. 1976/77:1                                                       67

Den är f ö. mindre väl förenlig med bestämmelsen om att social distrikts-nämnd kan väljas proportionellt.

Jag förordar därför att föreskrifterna och rekommendationerna om nämn­dernas sammansättning utgår ur lagen om social centralnämnd (jurist och läkare, ceniralnämndsledamot i social disiriktsnämnd), barnavårdslagen (ju­rist), nykterhelsvårdslagen (1954:579, omtryckt 1971:307) (läkare, båda kö­nen) och hälsovårdsstadgan (läkare och veterinär).

Beträffande de nämnder som regleras i regeringsförfattningar kommer resp. departementschef senare att föreslå regeringen motsvarande ändringar, om riksdagen godtar de förslag jag här lägger fram. Det gäller uttagnings­nämnd samt några hamnslyrelser i vilka bl. a. regeringen och handelskam­mare tillsätter vissa ledamöter.

4.2.5 Proportionella val

I propositionen med förslag till ny kommunallag föreslås en bestämmelse (28 S) som innebär att samtliga kommunala nämnder skall kunna utses pro­portionelll. Detta har hittills föreskrivits i KL och LL endast beträffande val av kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet och de kommunallags-reglerade nämnderna. I fiertalet specialförfaltningar finns motsvarande be­stämmelser. Några vikliga specialreglerade nämnder som t. ex. nykterhets-nämnd, hälsovårdsnämnd och sjukhusdireklion kan dock formellt inte utses proportionellt.

Förslaget att minoritetsskyddet skall stärkas genom en regel i den nya kommunallagen om att alla nämnder skall kunna väljas proportionellt är ett resultat av den översyn.av specialförfattningarna som har gjorts i PM II - IV. Förslaget förutsätter alt de förslag som jag nyss har lagt fram om att de olika bestämmelserna om nämndemas sammansättning skall slopas (avsnitt 4.2.4) godtas av riksdagen. Om förslaget i kommunallagsproposi­tionen godtas av riksdagen, blir specialförfailningarnas bestämmelser om proportionella val överfiödiga. Jag förordar att de tas bort.

En remissinstans har förordat att även taxeringsnämnd bör kunna väljas proportionelll. Sådan nämnd omfattas inte av bestämmelsen i den nya kommunallagen, eftersom den inte är en i egentlig mening kommunal nämnd. Taxeringen i första instans är f n. föremål för genomgripande för­ändringar. Riksdagen lade förra året fast riktlinjerna för denna reform (prop. 1975:87, SkU 1975:31, rskr 1975:229) och avsikten är att författningsförslag i enlighet med riktlinjerna senare skall läggas fram för riksdagen. Det finns därför inte anledning att i detta sammanhang föreslå några ändringar be­träffande taxeringsnämnd. Jag anser emellertid att goda skäl talar för att de ledamöter som utses av kommunen skall kunna väljas proportionellt. Chefen för finansdepartementet kommer senare alt föreslå en sådan ändring, under förutsättning att riksdagen godtar principen att alla de kommunala nämnderna skall kunna väljas proportionellt.


 


Prop. 1976/77:1                                                                     68

4.2.6 Utomståendes närvarorätt

1 specialförfaiiningarna förekommer olika slag av bestämmelser om ut­omståendes medverkan vid nämndernas sammanträden. Med utomstående menar jag i detta sammanhang andra än ledamöter och suppleanter i nämn­den. Den medverkan av utomstående som föreskrivs i specialförfattningarna är av skiftande karaktär alltifrån rekommendationer till nämnderna om all anlita sakkunnigt biträde lill tvingande föreskrifter om närvarorätt, yttran­derätt och rätt att anteckna avvikande mening lill protokollet (s. k. falsk reservationsrätt). I vissa författningar-exempelvis hälsovårdsstadgan - pre­ciseras mycket noggrant vilken eller vilka utomstående som avses, medan i andra tonvikten läggs vid del särskilda kunnande som av.ses -exempelvis juridisk eller medicinsk sakkunskap.

I PM II - IV föreslås att specialförfailningarnas olika bestämmelser om utomståendes medverkan skall slopas. I stället skall nämnderna genom hän­visning till en beslärnmelse i den nya kommunallagen ges möjlighet att kalla in bl. a. sakkunniga. Sådana beslut fallas med enkel majoritet. I pro­memoriorna framhålls att behovet av all tillföra nämnderna sakkunskap knappast har minskat men att del växlar från uppgift till uppgift och kan tillgodoses på fiera olika säu. Rekommendationer eller föreskrifter atl ex­pertkravet skall tillgodoses på visst sätt kan därför medföra stelhet i till-lämpningen. Redan därför finns det, anförs i promemoriorna, anledning att undvika sådana bestämmelser. Den grundläggande utgångspunkten i promemoriorna är dock atl intresset av statlig tillsyn och kontroll över nämn­dernas arbete inte utan tungt vägande skäl flr inskränka nämndernas frihet att själva välja sina arbetsformer.

Jag vill inledningsvis förklara att jag ansluter mig till den grundläggande syn, som kommer till uttryck i promemoriorna, nämligen att nämnderna har förmåga atl själva avgöra vilka utomstående som skall kallas. I pro­positionen med förslag till ny kommunallag föreslås en bestämmelse (42 S) som ger kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet rätt att kalla särskild sakkunnig att närvara vid sammanträde. Jag ämnar i det följande föreslå alt denna bestämmelse ges motsvarande tillämpning i fråga om de spe­cialreglerade nämnderna.

Redan i anslutning till detta principuttalande vill jag helt kort erinra om den verksamhet som pågår i syfte alt finna nya former för vidgat perso-nalinfiyiande i den offentliga förvaltningen. En omfattande försöksverk­samhet pågår med närvarorätt för personalföreträdare i kommunala och landstingskommunala nämnderiSFS 1972:271). Bl. a. med hänvisning härtill har ett par remissinstanser avstyrkt förslagen i promemoriorna all närva­rorätten för förvaltningschefer och andra experter skall slopas. TCO anser sålunda att ett genomförande av förslagen skulle försämra medinfiyian-demöjligheterna för vissa personalkategorier. Jag vill bestämt avvisa ett så­dant synsätt. Den medverkan vid nämndsammanträdena som föreskrivs


 


Prop. 1976/77:1                                                      69

lör förvaltningschefer, föredragande eller andra tjänstemän har aldrig syftat till att ge dessa grupper en planform för personalinfiytande. Syftet har varit all tillföra nämnderna den sakkunska|i dessa tjänstemän kan besitta i egen­skap av fackmän eller experter på resp. område.

De J

Närvarorätt för förvaltningschef eller annan föredragande före­skrivs i fiera specialförfaltningar. Enligt 3a S 2 mom. brandlagen (1974:80, ändrad 1975:96) har brandchefen rätt att vid sammanträde med brandsly-relsen delta i överiäggningarna men inte i besluten saml alt fa sin mening antecknad till protokollet. Samma rätt tillkommer vid sammanträde med byggnadsnämnden enligl 6 S byggnadsstadgan tjänsteman som har till ålig­gande att föredra ärenden inför denna nämnd. Skolchefen har enligt 16 S skollagen (1962:319, omtryckt 1970:1026) samma rätt och därtill en skyl­dighet att närvara vid sammanträde med skolstyrelsen. Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse skall enligt 9 S 3 mom. sjukvårds­lagen sjukvårdsdireklör eller, om sådan inte finns, landstingsdirektör kallas. Om landstinget eller kommunfullmäktige beslutar det, skall även annan som har att föredra sjukvårdsärenden inför förvaltningsutskottet eller kom­munstyrelsen kallas till sådant sammanträde. Till sjukvårdsstyrelses sam­manträde, liksom till skolstyrelses, skall också kallas särskolchef och vård­chef, om ärende rör dessa tjänstemäns verksamhetsområden (15 S lagen, 1967:940, angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, omsorgs­lagen). Även i fråga om sjukhusdirektion är kretsen av utomstående med närvarorätt omfattande. Enligl 12 S sjukvårdslagen skall sjukvårdsdireklör, eller om sådan inte finns, landstingsdirektör, saml sjukhusdirektör, sty­resman, chefsläkare och den som vid sjukhus med styresman leder den ekonomiska förvaltningen kallas lill direktionens sammanträden. Närva­rorätt har också i ärende rörande sjukvårdspersonalen den som närmast under sjukhusdirektör eller styresman handlägger sådana frågor. Med när­varorätten i sjukvårdsstyrelse resp. sjukhusdirektion följer rätt att delta i överiägningarna men inte i besluten och s. k. falsk reservationsrätt.

Till sammanträde med omsorgssiyrelse skall samma tjänstemän kallas som till sjukvårdsstyrelse vid behandling av omsorgsärenden, alltså sär­skolchef och vårdchef

I PM II - IV föreslås att samtliga bestämmelser om närvarorätt, yttran­derätt och falsk reservationsrätt lorförvallningschefellerannan föredragande slopas. Varje nämnd skall i stället avgöra vilka tjänstemän som skall kallas till dess sammanträden. Detta föreslås lagtekniskt bli löst genom en hän­visning till den nya kommunallagens bestämmelse om rätt för styrelsen att kalla bl. a. tjänsteman för atl meddela de upplysningar som behövs.

Remissopinionen är inte entydig i denna fråga. Förslagen tillstyrks av det övervägande antalet remissinstanser. De remissinstanser som avstyrker


 


Prop. 1976/77:1                                                       70

har det gemensamt all de finner föreskrifterna om närvarorätt för förvalt­ningschef eller annan föredragande värdefulla och alt de inte är övertygade om att nämnderna i alla lägen inser sitt behov av särskild sakkunskap.

För egen del är jag av motsatt uppfattning. Erfarenheten visar alt be­stämmelser av den typ jag har redovisat är av myckel begränsat värde. Det kommunala nämndarbetet följer vissa mönster. Ett inslag häri är för­valtningschefens och annan föredragandes deltagande i sammanträdena. Ar­betet i de nämnder där denna medverkan har reglerats i specialförfattning skiljer sig i detta hänseende inte nämnvärt från arbetet i de övriga spe­cialreglerade eller de kommunallagsreglerade nämnderna. Samarbetsproblem som tar sig uttryck i alt tjänstemännen hos nämnden inte får delta i sam­manträdena torde inte kunna lösas genom tvingande lagstiftning. Det finns, menar jag, inte anledning för statsmakterna att närmare reglera chefstjäns­temännens medverkan i nämndarbetet. Bestämmelserna om närvarorätt och yttranderätt bör därför utgå. Detsamma gäller de bestämmelser som finns om rätt all anteckna avvikande mening till protokollet. Föredragandens förslag lill nämnden finns oftast dokumenterat i handlingarna till ett ärende. Något behov av uttryckliga förfaltningsföreskrifterom rätt för föredraganden eller annan tjänsteman atl få anteckna avvikande mening finns därför knap­past. Som jag anförde i propositionen med. förslag till ny kommunallag (s. 452) bör rätt alt få avvikande mening antecknad i protokollet i princip för­behållas dem som har rätt atl delta i beslutet. Med stöd av vad jag nu har anfört förordar jag att bestämmelserna i specialförfaiiningarna om för­valtningschefs och annan föredragandes närvarorätt, yttranderätt och rätt att få avvikande mening antecknad i protokollet tas bort.

Vissa statliga tjänstemän har i några specialförfattningar till­erkänts rätt att närvara och yttra sig vid den specialreglerade nämndens sammanträden samt att få avvikande mening antecknad till protokollet. Vid sammanträde med hälsovårdsnämnd har länsläkaren eller biträdande länsläkaren liksom länsveterinären eller biträdande länsveterinären rätt att närvara m. m. (10 § hälsovårdsstadgan och 14 S 3 mom. lagen, 1944:219, om djurskydd). Länsveterinären har en motsvarande rätt i fråga om sam­manträde med slakthusslyrelse (11 § 3 mom. lagen, 1959:99, om köttbe­siklning m. m.). Länsläkaren har rätt atl närvara m. m. vid sjukvårdsstyrelses sammanträde (9 S 3 mom. sjukvårdslagen). Närvaroräu m. m. tillkommer slutligen civilförsvarschefen vid sammanträde med civilförsvarsnämnd (41 S 3 mom. civilförsvarslagen, 1960:74, omtryckt 1975:712) och företrädare för länsarbetsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen vid sammanträde med arbetslöshetsnämnd (8 S arbetslöshetsnämndskungörelsen). 1 vissa författ­ningar finns vidare bestämmelser om rätt för länsstyrelsen eller annan statlig myndighet atl påkalla sammanträde med specialreglerad nämnd. När länsstyrelsen begär del, skall sammanträde med hälsovårdsnämnden äga rum för behandling av ärende som rör vården eller behandlingen av djur (14 S 3 mom. lagen om djurskydd). Enligt 41 S 3 mom. civilförsvarslagen


 


Prop. 1976/77:1                                                      71

kan länsstyrelsen kalla civilförsvarsnämnd atl sammanträda med länsstyrel­sen eller företrädare för denna. Under vi.ssa förutsättningar kan också ci­vilförsvarschef påkalla sammanträde med civilförsvarsnämnd. Arbetsmark­nadsstyrelsen eller länsarbetsnämnden kan enligt 8 S arbetslöshetsnämnds­kungörelsen påkalla sammanträde med arbetslöshetsnämnd.

1 PM II - IV föreslås att närvarorätten m. m. för länsläkaren och länsveterinären skall slopas liksom bestämmelserna om närvarorätt m. m. för arbetsmarknadsverkels företrädare vid sammanträde med arbetslöshets­nämnd. Utöver de skäl som anförs beträffande formerna för utomstående sakkunnigas medverkan över huvud taget framhålls i PM II att intresset av statlig tillsyn och kontroll inte är så starkt att tillsyns- och kontroll­funktionen måste utövas i former som är främmande för ett modernt kom-munalpoliliskt tänkesätt.

Förslaget tillstyrks ganska allmänt men avstyrks av bl. a. några länsstyrel­ser och ett par centrala myndigheter. Livsmedelsverket framhåller att livs­medelstillsynen bygger på ett centralt organiserat samspel mellan tillsyns­myndigheter på olika nivåer. Detta gör del nödvändigt, framhåller verket, med samordning och nära och ömsesidigt etablerade kontakter tillsynsmyn­digheterna emellan. Det är mera fråga om information och rådgivning till nämnderna, mindre fråga om kontroll av hur nämnden fullgör sina uppgifter. Liknande synpunkter för socialstyrelsen fram beträffande länsläkarens med­verkan i sjukvårdsstyrelsen.

Jag delar helt dessa remissinstansers syn på vikten av ett gott samarbete mellan de statliga myndigheterna och de kommunala nämnderna. Det gäller livsmedelsiillsyn och sjukvård men också fiera andra kommunala verk­samheter såsom utbildning, fysisk planering och sociala omsorger. Jag tror emellertid inte att det är de tvingande föreskrifterna om närvarorätt m. m. för de statliga tjänstemännen som utgör grunden för ett sådant gott sam­arbete. Sådana föreskrifter finns dessutom för bara ett par av de special­reglerade verksamheterna. Med just den inriktning på samverkan, rådgiv­ning och information som livsmedelsverket förespråkar kan reglerna om närvarorätt m. m. undvaras. Jag föreslår därför att de slopas. En remiss­instans har påpekat att konsekvensen bjuder att också bestämmelsen om civilförsvarschefs rätt att närvara m. m. vid sammanträde med civilförsvars­nämnd slopas. Även om civilförsvarsnämndens uppgifter är ganska speciella, förordar jag att närvarorätten tas bort.

Bestämmelserna om rätt för länsstyrelsen resp. arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden alt påkalla sammanträde med hälsovårdsnämnd resp. arbetslöshelsnämnd fyller knappast något praktiskt behov. Man har anledning att räkna med att nämndens ordförande ser till att sammanträde hålls, när det behövs. Jag förordar därför att dessa bestämmelser slopas. Däremot är jag inte beredd att lägga fram något motsvarande förslag i fråga om civilförsvarsnämnden.

Också vissa andra sakkunniga har i olika specialförfattningar getts


 


Prop. 1976/77:1                                                       72

en särställning i nämndernas arbete. Barnavårdsnämnd bör enligt 10 S bar­navårdslagen anlita biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk sak­kunskap inte är tillgodosett inom nämnden. I 6 S nykerhelsvårdslagen finns en motsvarande bestämmelse om medicinsk sakkunskap. I 5 S lagen om social centralnämnd har dessa bestämmelser smälts samman till en regel om anlitande av såväl juridisk som medicinsk sakkunskap. Dessa bestäm­melser är rekommendationer till nämnderna och föreskriver alltså ingen ovillkoriig närvarorätt. Enligt 9 § hälsovårdsstadgan skall distriktsläkaren eller stadsläkaren resp. ijänstevelerinären eller stadsveterinären närvara vid sammanträde med hälsovårdsnämnd i vilken inte läkare resp. veterinär ingår. Distrikts- eller stadsveterinärens närvarorätt vid hälsovårdsnämnds behand­ling av djurskyddsärende framgår också av 14 S 3 mom. lagen om djurskydd. Vid sammanträde med slakthusstyrelse har siadsveterinär och främste ve­terinären vid slakthuset samma räu enligt 11 § 3 mom. lagen om kött­besiktning m. m. I samtliga här nämnda fall är närvarorätten förenad med yttranderätt och rätt att anteckna avvikande mening till protokollet.

Bestämmelser om utomstående sakkunnigs medverkan finns också i sjuk­vårdslagstiftningen. Vid behandling av sjukvårdsärende av större vikt i sjukvårdsstyrelse skall enligt 9 S 3 mom. sjukvårdslagen kallas en överläkare eller en distriktsläkare. Rör ärende omsorgsinrättning, skall enligl 15 § om­sorgslagen överiäkare hos omsorgsslyrelsen kallas. Dessa läkare har räu atl yttra sig vid sammanträdena och au få avvikande mening antecknad till protokollet. Om sjukvårdsstyrelsen utövar ledningen av specialsjukhus, bör den enligt 6 S stadgan (1968:146) angående omsorger om vissa psykiskt ut­vecklingsstörda (omtryckt 1972:456) (omsorgssiadgan) bereda representant för föräldraförening tillfälle atl närvara vid sina sammanträden eller på annat lämpligt sätt informera föreningen. De två senast nämnda bestämmelserna gäller också omsorgsstyrelse.

Vid sammanträde med sjukhusdirektion har enligt 12 § sjukvårdslagen överiäkare, sjukstuguläkare, sjukhemsläkare samt distriktsläkare som står direkt under direktion rätt alt närvara m. m., var och en såvitt rör hans eller hennes verksamhetsområde.

Till sammanträde med styrelse för folkhögskola skall skolläkare kallas, när elevernas hälsotillstånd eller sundhetsförhållandena vid skolan behandlas (3 S 2 mom. folkhögskoleförordningen). Samma moment innehåller också en bestämmelse om lärarrepresentation i styrelsen. En lärare, som åriigen utses av lärarrådet, har rätt att närvara, yttra sig och få avvikande mening antecknad till protokollet.

I PM II - IV anförs atl motiven för de bestämmelser om utomstående sakkunnigas medverkan som jag har redovisat har varit väsentligen de­samma som motiven för bestämmelserna om förvaltningschef och andra föredragande. I promemoriorna framhålls att det i största möjliga utsträck­ning bör överiämnas åt kommunerna och landstingskommunerna au själva bestämma hur nämndarbetet skall ordnas. Problemet att ge nämnderna er-


 


Prop. 1976/77:1                                                      73

forderiig sakkunskap och ett fullödigt beslutsunderiag kan ha flera rimliga lösningar. Lagstiftaren har inte anledning atl föreskriva en viss lösning. I promemoriorna föreslås därför all bestämmelserna utgår. Med stöd av bestämmelsen i den nya kommunallagen om tillkallande av utomstående sakkunniga (är nämnderna i stället från fall lill fall besluta om vilka ut­omstående de skall höra.

Nästan alla remissinstanser ansluter sig till del grundläggande synsättet bakom förslagen. Flertalet tillstyrker förslagen men inte så fä har invänd­ningar beträffande någon nämnd eller någon kategori utomstående. Ett par länsstyrelser undantar från sitt tillstyrkande förslaget att föreskriften om jurisimedverkan i barnavårdsnämnden skall slopas. Dei gör också social­styrelsen som anser alt socialutredningens förslag bör avvaktas. Social­utredningen har däremot ingen invändning mot förslagen utan pekar på att behovet av sakkunskap i nämndarbelet inte är begränsat till de kategorier som anges i författningarna. Socialstyrelsen avstyrker också att ändringar nu görs i sjukvårdslagstiftningens bestämmelser om närvarorätt m. m. Den nyligen tillkallade utredningen om ny lagstiftning för hälso- och sjukvården bör avvaktas. Förslaget att rekommendationen atl ge föräldraförening när­varorätt i omsorgsstyrelse skall slopas är enligt riksförbundet för utveck­lingsstörda barn uttryck för överkänslighet. Förbundet konstaterar dock alt denna form för samverkan med föräldrarna inte är den dominerande.

Föregen del vill jag bedöma förslagen från utgångspunkten atl nämnderna inte onödigtvis skall styras av statsmakterna vid sitt val av arbetsformer. En bedömning på det lokala planet från fall till fall av vilket beslutsunderiag och vilken utomstående sakkunskap som behövs kan bättre än generella direktiv från lagstiftaren främja kloka och väl underbyggda beslut. Det bör därför finnas särskilt starka skäl för föreskrifter eller rekommendationer av detta slag. För atl undvika varje missförstånd är jag angelägen att fram­hålla att miu ställningstagande inte avser behovet av alt tillföra nämnden sakkunskap. Jag tar inte heller ställning till lämpligheten av alt kalla in utomstående till de olika nämnderna. Milt ställningstagande avser enbart lämpligheten av att i lagstiftningen föreskriva vissa lösningar.

Del kan hävdas atl sådana särskilt starka skäl skulle motivera rekom­mendationen om juristmedverkan i barnavårdsärenden. Skälen skulle vara atl nämndens möjligheter till tvångsingripanden måste omgärdas med sär­skilda rättssäkerhetsgarantier. Jag delar uppfattningen atl rättssäkerhets­aspekten måste skjutas mer i förgrunden ju större befogenheter gentemot den enskilde ett offentligt organ har. Emellertid anser jag del vara mycket tveksamt om detta uppnås med en rekommendation av detta slag. Den enskildes oavvisliga krav på en korrekt behandling förutsätter visseriigen atl gällande lagstiftning tillämpas riktigt. Av minst lika stor vikt är dock en kvalificerad bedömning av hela hans eller hennes sociala situation. För detta kan krävas sakkunskap av olika slag, som det inte är möjligt au närmare precisera i lagstiftningen. Del måste i stället ankomma på nämnden alt


 


Prop. 1976/77:1                                                      74

i varje ärende skaffa nödvändigt beslutsunderlag. Alt den rättsliga sidan därvid skall beaktas är självklart och behöver inte framhållas särskilt framför andra slag av sakkunnig utredning. Rekommendationen om jurisimedver­kan bör därför utgå. I princip samma bedömning vill jag anlägga på läkares medverkan i nyklerhetsvårdsärenden.

Läkares och veterinärs medverkan i hälsovårdsnämnd och i slakthus-styrelse torde i många fall vara ett naluriigt och oundgängligt inslag i nämnd-arbetet. Jag är emellertid beredd all överlämna ål nämnderna alt avgöra när detta är förhållandet. Inte heller läkares medverkan i sjukvårdsstyrelse, sjukhusdirektion eller omsorgsstyrelse föranleder en annan bedömning. Jag förordar alltså att bestämmelserna om närvarorätt för läkare och veterinärer tas bort.

Frågan om föräldraförenings medverkan i bl. a. omsorgsstyrelse är av del­vis annan karaktär. Här är det inte frågan om en vanlig experimedverkan utan om en inlresserepresenlation för en grupp som har särskilda svårigheter atl föra fram sina synpunkter. Jag kan därför inte biträda promemorieför-slaget att rekommendationen i 6 S omsorgsstadgan om närvaroräu för re­presentant för föräldraförening skall tas bort.

Som jag har nämnt i del föregående remissbehandlas f n. folkhögsko-leutredningens betänkande Folkhögskolan. Frågan om ändring i folkhög­skoleförordningen tas därför inte upp i delta sammanhang.

Frågan om tillkallad tjänstemans eller särskild sakkunnigs ställning vid sammanträde har berörts av några remissinstanser, som har anfört alt den som kallas lill sammanträde bor tillförsäkras yttranderätt. Några vill också bevara den s. k. falska reservationsrätten. Jag har i kommunallagspropo­sitionen närmare utvecklat min syn på bestämmelsen i den nya kommu­nallagen (42 S) om rätt att kalla sakkunnig lill sammanträde (prop. s. 450). Del ligger i sakens natur att en sakkunnig som har kallals till sammanträde ges möjlighet att lämna alla de upplysningar han eller hon anser vara av vikt i ärendet. Nämnden skall därför kunna besluta atl ge utomstående rätt att delta i överiäggningarna. Min syn på behovet av alt ge andra än nämndledamöter rätt att anteckna avvikande mening lill protokollet har jag redovisat i det föregående.

De praktiska problemen i samband med alt utomstående skall kallas till sammanträde har uppmärksammats av några remissinstanser. Beträffande dessa frågor far jag hänvisa till vad jag har anfört i kommunallagspropo-silionen (s. 451).

4.2.7 Beslutförhet

Den beslutförhetsregel som i allmänhet gäller de kommunala och lands­lingskommunala nämnderna innebär atl ett ärende inte får avgöras om inte fiera än hälften av ledamöterna är närvarande. Bestämmelsen återfinns i 44 S förslaget till ny kommunallag. I några specialförfaltningar finns av-


 


Prop. 1976/77:1                                                                     75

vikande bestämmelser. Särskild arbetslöshetsnämnd är beslulför när ord­föranden och minst halva antalet ledamöter är närvarande. 1 sak detsamma gäller i fråga om särskild semesierhemsnämnd. Sjukhusdireklion som består av tre ledamöter är beslulför om minst två ledamöter är närvarande och är ense om beslutet. För folkhögskolestyrelse gäller i flertalet ärenden den vanliga regeln om alt mer än halva antalet ledamöter skall vara närvarande. I vissa tillsättnings- och disciplinärenden skall däremot minst två tredjedelar av antalet ledamöter vara närvarande. 1 handels- och sjöfarisnämnd slutligen gäller avvikande beslutförhetsregel och omröstningsregler i ärende som rör antagande av mäklare. Vid lika röstetal i fråga om mäklare skall antas faller frågan. Har nämnden i stället beslutat att anta mäklare fordras sedan att mer än hälften av antalet ledamöter i nämnden (alltså inte endast av de närvarande) förenar sig om en sökande. Uppnås inte detta efter högst två omröstningar faller frågan.

I PM III och IV föreslås att specialförfattningarnas avvikande regler om beslutförhet och särskilda omröstningsregler slopas. Remissinstanserna har inte haft något alt invända mot förslagen. För egen del biträder jag pro­memorieförslagen utom i fråga om folkhögskolestyrelsen. De väl inarbetade reglerna om beslutförhet och om fattande av beslut som har förts över lill förslaget till ny kommunallag bör tillämpas också i de specialreglerade nämnder där så hittills inte har skett.

4.2.8 Jäv

I de kommunala och landstingskommunala nämndernas arbete kan gälla jävsbestämmelserna i antingen förvaltningslagen (1971:290) eller KL resp. LL. Förvaltningslagens jävsregler (4 och 5 SS), som kan betraktas som strängare, gäller vanligen i samtliga ärenden i de kommunala specialreglerade nämnderna. Jävsbestämmelserna i KL gäller i fullmäktige, kommunsty­relsen, de kommunallagsreglerade nämnderna samt i särskild arbetslöshets­nämnd och slakthusstyrelse. De likalydande bestämmelserna i LL gäller i landstinget, förvaltningsutskotiei, de kommunallagsreglerade nämnderna och alla viktigare specialreglerade nämnder utom utbildningsnämnden, där förvaltningslagens regler gäller. För några specialreglerade nämnder saknas uttryckliga jävsbestämmelser. Det gäller uttagningsnämnd, särskild hem­värnsnämnd, handels- och sjöfartsnämnd, semesierhemsnämnd och styrelse för sjukskölerskeskola. I den mån dessa nämnders beslut kan överklagas genom förvaltningsbesvär gäller förvaltningslagens jävsregler.

Den jävsbeslämmelse som ingår i förslaget till ny kommunallag (18 S) stämmer i huvudsak överens med motsvarande bestämmelser i KL och LL. En smärre ändring innebär dock atl släktskapsjäven i förslaget avgränsas på samma sätt som i förvaltningslagen.

I PM III och IV behandlas de specialreglerade nämndernas jävsbestäm­melser med utgångspunkt i den vid 1971 års förvaltningsrältsreform eta­blerade principen att samma jävsregler skall gälla i samtliga ärenden hos


 


Prop. 1976/77:1                                                                 76

en nämnd. Med hänsyn lill de typer av ärenden som resp. nämnd har att handlägga föreslås att förvaltningslagens jävsbeslämmelser görs tillämpliga i samtliga ärenden hos särskild arbetslöshelsnämnd, särskild hemvärns­nämnd, särskild uttagningsnämnd, särskild handels- och sjöfartsnämnd, sär­skild folkhögskolesiyrelse och särskild styrelse för sjukskölerskeskola. Den nya kommunallagens jävsbestämmelser bör däremot enligt promemoriorna gälla i slakthusstyrelse och i semesierhemsnämnd. 1 övriga specialförfalt­ningar föreslås inga förändringar.

Remissinstanserna har i allmänhet inte haft några invändningar mot för­slagen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser dock alt inga vägande skäl har förts fram för atl slakthusstyrelse skall undanias från förvaltningslagens jävsbestämmelser.

För egen del finner jag förslagen i promemoriorna väl avvägda. De utgör väsentligen ett fullföljande av de principer som knäsattes i samband med 1971 års förvaltningsrältsreform. Alt samma jävsbestämmelser skall gälla i samtliga ärenden hos en och samma nämnd är ägnat att skapa en enklare och därmed tillförlilligare tillämpning av bestämmelserna. Jag biträder för­slagen atl förvaltningslagens jävsbestämmelser skall göras tillämpliga i samt­liga ärenden hos särskild arbetslöshelsnämnd, särskild hemvärnsnämnd, särskild uttagningsnämnd, särskild handels- och sjöfarisnämnd och särskild styrelse för sjukskölerskeskola. Dessa nämnder fattar i stor utsträckning beslut som rör enskilda och som kan angripas med förvaliningsbesvär. Detta gäller däremot inte slakthusslyrelse, vars uppgifter väsentligen är förval­tande. Beträffande semesierhemsnämnd tycks praktiska skäl tala för att den nya kommunallagens jävsregler görs tillämpliga. I enlighet med principen att samma jävsbeslämmelser skall gälla i samtliga ärenden hos en och samma nämnd bör kommunallagens jävsbeslämmelser alltid tillämpas, när kom­munstyrelsen eller annan kommunallagsreglerad nämnd fullgör den spe­cialreglerade uppgiften.

4.2.9 Protokoll

I kommunallagarna finns relativt detaljerade föreskrifter om protokoll. Dessa skall innehålla en förteckning över närvarande ledamöter, en kort­fattad redogörelse för varje ärende, förslag och yrkanden som har framställts och som inte har återtagits samt beslutet i varje ärende. Om omröstning har ägt rum skall dessutom i protokollet las in en redogörelse för propo­sitionsordningen och uppgift om hur många som har röstat lör eller emoi. Vid öppen omröstning skall vidare anges hur var och en har röstat. I hu­vudsak samma regler gäller för landsting, kommunfullmäktige, förvaltnings­utskott, kommunstyrelse och kommunallagsreglerade nämnder. Reglerna lämnas i huvudsak orubbade i förslaget till ny kommunallag (30, 45 och 48 SS).

För de specialreglerade nämnderna regleras proiokollföringen i  regel


 


Prop.  1976/77:1                                                     77

genom en hänvisning lill bestämmelserna om förvaltningsutskottet resp. kommunstyrelsen. I fiertalet fall jämkas hänvisningen genom särbestäm­melser av olika slag. För skolstyrelse, utbildningsnämnd, regionplanenämnd och arbetslöshelsnämnd gäller kommunallagarnas protokollsregler dock fullt ut. Detsamma får anses gälla hemvärnsnämnd, handels- och sjöfarisnämnd, semesierhemsnämnd, folkhögskolesiyrelse och siyrefse lör sjukskölerske­skola, för vilka uttryckliga proiokollsbestämmelser saknas. För övriga spe­cialreglerade nämnder, som har inrättats särskilt, får protokollen begränsas till att ta upp förteckning över de närvarande och beslutet i varje ärende. För fiera av de kommunala nämnderna gäller att protokollen härutöver skall innehålla skälen för varje beslut. Det gäller valnämnd, brandstyrelse, byggnadsnämnd, de sociala nämnderna, hälsovårdsnämnd och uttagnings­nämnd.

Den betydande begränsning i protokollsskyldigheten som finns i fiertalet specialförfattningar infördes ursprungligen i socialhjälpslagen (1956:2) på för­slag av andra lagutskottet (2LU 1955:29). Motiven var dels alt man ville avlasta nämnden onödigt betungande skrivarbete, dels att det på grund av ärendenas känsliga naiur ansågs kunna vara lill mer skada än nytta med en fullständig redovisning i protokollet. Socialhjälpslagens protokolls-bestämmelse har sedan bildat mönster för en rad specialförfattningar, ofta utan att skälen härför närmare har redovisats i förarbetena.

I PM II och III framhålls att 17 S förvaltningslagen innehåller föreskrifter om skyldighet atl motivera beslut. Dessa föreskrifter, som avser de fall när part kan förutsättas ha behov av en beslutsmotivering, bedöms i pro­memoriorna vara fullt tillräckliga för de specialreglerade nämndernas verk­samhet. Bestämmelserna i specialförfattningarna om att i protokoll skall redovisas skälen för alla beslut föreslås därför utgå. I stället skall en erinran tas in om förvaltningslagens motsvarande bestämmelse.

I PM IV anförs att de skäl på vilka begränsningen i protokollsskyldigheien grundas knappast har samma giltighet i fråga om sjukvårdsstyrelse, sjuk­husdirektion, tandvårdsnämnd eller omsorgsstyrelse. Dessa nämnder vidtar sällan åtgärder eller ingripanden mot enskild. All den prolokollsskyldighet som är acceptabel för förvallningsutskottet kan betraktas som alltför be­tungande för de specialreglerade nämnderna är enligt promemorian tvek­samt. Vidare pekas på de komplikationer som uppslår, när förvaltnings­utskottet eller annan nämnd med fullständig prolokollföring far i uppdrag att vara exempelvis sjukvårdsstyrelse eller omsorgssiyrelse, för vilka pro­tokollen kan begränsas. Övervägande skäl talar enligl promemorian för att slopa begränsningarna i protokollsskyldigheten, vilken skulle regleras ute­slutande genom en hänvisning till den nya kommunallagen.

Remissinstanserna är nära nog genomgående positiva lill förslagen i pro­memoriorna. Planverket avstyrker och vill behålla den generella moiive-ringsskyldigheten. Verket framhåller alt byggnadsnämnds beslut i fiera fall fordrar särskilda skäl, vilka bör redovisas i protokollet, även när detta inte


 


Prop.  1976/77:1                                                      78

krävs enligt 17 S förvaltningslagen. Socialstyrelsen anser det onödigt all i specialförfaiiningarna erinra om förvaliningslagens bestämmelser.

För egen del anser jag att frågan om nämndernas protokoll bör bedömas med utgångspunkt i bestämmelserna i den föreslagna nya kommunallagen, som  i huvudsak tar upp nu gällande principer i LL och KL.

Möjligheten alt begränsa protokollen lill en redovisning av de närvarande och beslutet i varje ärende tillkom ursprungligen för de sociala nämnderna. En sådan ordning kan knappast anses motiverad beträffande övriga spe­cialreglerade nämnder. Jag förordar därför atl de minimikrav på protokoll som ställs upp i den föreslagna nya kommunallagen och som har lillkommii främst i kommunmedlemmarnas intresse skall gälla i alla andra nämnder än de sociala. Härutöver gäller givetvis ulan all detta särskilt behöver anges bestämmelserna i förvaltningslagen om motivering av beslut. Vad planverket anför om atl byggnadsnämnds beslut i fiera fall fordrar särskilda skäl, som bör redovisas i protokollet även när detta inte krävs enligl 17 S förvalt­ningslagen utgör enligl min mening inte skäl för en beslämmel.seom generell moliveringsskyldighel för byggnadsnämnd. I de fall som verket avser är det naturligtvis önskvärt att nämnden motiverar sitt beslut och detta torde också oftast ske även utan uttrycklig föreskrift. För statliga förvaltnings­myndigheter saknas regelmässigt andra föreskrifter om motiveringsskyldig­het än  17 S förvaltningslagen.

Också beträffande de sociala nämnderna - social centralnämnd, social distriktsnämnd, socialnämnd, barnavårdsnämnd, nyklerhetsnämnd, famil­jebidragsnämnd och krigshjälpsnämnd - kan enligt min mening sättas i fråga om tillräckliga skäl föreliggerkIU behålla den begränsning som gäller i fråga om prolokollsskyldighet. Jag är emellertid inie beredd alt i detta sammanhang föreslå all de nuvarande begränsningarna slopas. Jag förordar dock att det föreskrivs att protokollen i de sociala nämnderna skall innehålla inte bara uppgift om närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende utan också uppgift om reservation som avses i 31 S förslaget till ny kommunallag. För social centralnämnd bör begränsningen i protokollsskyldigheien gälla endast i kommun utan disirikisnämndsorganisaiion. Där sociala distrikts-nämnder har inräilais, är det ju dessa som handlägger de känsliga ärenden som påkallar begränsningarna i protokollen. Jag förordar vidare att de sär­skilda föreskrifterna om skyldighet atl redovisa skälen för besluiei i varje ärende slopas också i fråga om de sociala nämnderna. Moliveringsskyldig-heien enligl 17 S förvallningslagen är som anförs i promemoriorna lillräcklig. Med hänsyn till den utformning socialförfaitningarnas bestämmelser om protokoll har anser jag lill skillnad från socialstyrelsen att det är nödvändigt atl i förfatiningstexien erinra om bestämmelserna i förvaltningslagen. Denna lag gäller nämligen bara i den utsträckning avvikande bestämmelser inte har meddelats i annan förfaiining (1 S andra stycket). Specialförfailningarnas bestämmelser om att protokoll inte behöver innehålla annat än uppgift om de närvarande och beslutet i varje ärende samt, enligl milt förslag, uppgift


 


Prop. 1976/77:1                                                      79

om reservation skulle kunna uppläiias som uttömmande. En erinran om bestämmelserna i ämnet i förvallningslagen markerar all dessa bcslämmelser gäller.

4.2.10 Arkivvård

Kommunstyrelsen skall enligl 30 S KL vårda och förteckna de kommunala arkiven i den mån arkivvården ej ankommer på annan. De andra kom­munallagsreglerade nämnderna flr enligt 45 S överiämna sina handlingar lill kommunstyrelsen. Förvaltningsutskottet tillkommer enligt 41 S LL att vårda och förteckna landstingets och nämndernas protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar i den mån de för sådant ändamål har över­lämnats lill ulskotlet. Enligt 50 S, som genom hänvisning gäller också de kommunallagsreglerade nämnderna, skall utskottets arkivhandlingar vårdas och förtecknas på det sätt som utskottet har bestämt. I den föreslagna nya kommunallagen finns en bestämmelse (45 S andra stycket) om atl kom­munstyrelsens och förvaltningsutskottets protokoll och övriga arkivhand­lingar skall vårdas enligt föreskrifter som meddelas av kommunfullmäktige resp. landstinget. Bestämmelsen i 45 S föreslås gälla också för övriga kom­munallagsreglerade nämnder.

I specialförfaiiningarna finns varierande bestämmelser. För brandstyrelse, skolstyrelse, socialnämnd, slakthusstyrelse, sjukvårdsstyrelse, direktion, tandvårdsnämnd, omsorgsstyrelse och regionplanenämnd gäller genom ut­trycklig föreskrift eller genom hänvisning lill bestämmelserna i KL resp. LL samma bestämmelser som för kommunallagsreglerade nämnder. Övriga specialförfattningar saknar uttryckliga regler.

1 PM 11 - IV konstateras alt fiera kommuner numera har byggt upp gemensamma arkiv för hela den kommunala förvaltningen. Den nya kom­munallagens bestämmelser om arkivvård bör enligl promemoriorna gälla också för de specialreglerade nämnderna. Särskilda föreskrifter i special-författningama blir därmed onödiga.

Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen i promemoriorna. Socialut­redningen anser dock all huvudregeln bör vara att ordföranden ansvarar för nämndens arkiv men att nämnden skall ha rätt att lämna över sina arkivhandlingar till kommunstyrelsen. Riksarkivet, som förutsätter att den nya kommunallagen fSr bestämmelser som leder till en betryggande ar­kivvård, har inget att invända mot en enhetlig reglering för samtliga nämn­der.

För egen del förordar jag att förslagen att de specialreglerade nämndernas arkivvård skall regleras genom en hänvisning till den nya kommunallagens bestämmelse i ämnet genomförs. En sådan lösning underlättar utvecklingen mot alt bygga upp arkiv som är gemensamma för hela den kommunala förvaltningen. En sådan utveckling torde också vara den som på sikt ger den mest betryggande arkivvården.


 


Prop. 1976/77:1                                                80

Jag vill i sammanhanget erinra om atl landslingens arkivulredning nyligen har lagt fram förslag rörande vård och gallring av landstingskommunernas arkiv. Betänkandet (SOU 1975:71) Landstingets arkiv bereds f n. inom kom­mundepartementet.

4.2.11 Delegation

Bestämmelser om delegation av nämnds eller styrelses beslutanderätt finns i KL och LL. 1 den föreslagna nya kommunallagen har dessa bestäm­melser förts samman lill 47 S. Enligt denna bestämmelse fr beslutanderätt med fullmäktiges medgivande överlåtas på en eller fiera ledamöter eller suppleanter eller på tjänsteman hos den egna kommunen eller landstings­kommunen. Framställning eller yurande till fullmäktige eller yttrande över besvär far ej delegeras.

De specialreglerade nämndernas möjlighet atl delegera beslutanderätt framgår av resp. specialförfatining. I allmänhet gäller ungefär samma be­stämmelser som i kommunallagarna. Avvikelserna är dock fiera. För bygg­nadsnämnd gäller enligt 7 S byggnadsstadgan att beslut om delegations-bemyndigande skall underställas länsstyrelsen. Motsvarande gäller enligt 12 S hälsovårdsstadgan beträffande hälsovårdsnämnd. Fullmäktiges med­givande fordras inte för delegation i byggnadsnämnd eller hälsovårdsnämnd. Vidare gäller alt beslutanderätt får delegeras till tjänsteman endast om han eller hon är anställd hos resp. nämnd. Vissa kvalificerade ärendegrupper undanias i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan liksom i fiera andra för­fattningar från delegation, däribland framställning eller yttrande till rege­ringen eller länsstyrelsen.

Nykterhetsnämnd får enligt 8 S nykterhelsvårdslagen delegera endast en ärendegrupp, nämligen yttranden i körkortsärenden och fullmäktiges med­givande behövs inte. Enligl 12 S barnavårdslagen undanias från delegation bl. a. vissa beslut om förebyggande åtgärder och om omhändertagande för samhällsvård. Social centralnämnd fSr enligl 7 S lagen om social central­nämnd delegera endast socialhjälps-, barnavårds-, eller nyklerhetsvårdsä­renden. I barnavårdsärenden gäller de begränsningar som anges i barna­vårdslagen. Liknande begränsningar gäller i fråga om delegation i nykler­hetsvårdsärenden. I socialhjälpslagen och barnavårdslagen förekommer utö­ver delegation också att ordföranden i vissa angelägna ärendegrupper fSr besluta i avbidan på nämndens prövning. Denna beslutanderätt, som fär utövas endast när nämndens beslut inte utan olägenhet kan avvaktas, reg­leras direkt i lagstiftningen och fordrar varken fullmäktiges eller nämndens medgivande.

Sjukvårdsstyrelse kan enligt 14 S andra stycket sjukvårdslagen och 7S sjukvårdskungörelsen (1972:676) utan atl landstingets medgivande fordras uppdra åt sjukvårdsdireklör att svara för vissa uppgifter som ankommer på direktion. 1 6 S sjukvårdskungörelsen finns en regel om yttranderätt vid


 


Prop. 1976/77:1                                                      81

fattande av beslut på sjukhusdirektionens vägnar. Den som skulle ha haft närvarorätt om ärendet hade avgjorts av direktionen samfällt skall ges tillfälle att yttra sig, om han begär det.

Bestämmelser om delegation saknas för valnämnd, uttagningsnämnd, handels- och sjöfartsnämnd, semesierhemsnämnd, folkhögskolesiyrelse och styrelse för sjukskölerskeskola.

1 PM II - IV föreslås att delegalionsbestämmelsen (47 S) i den föreslagna nya kommunallagen görs tillämplig på samtliga specialreglerade nämnder. Undantagen för särskilt kvalificerade ärendegrupper skall dock behällas lik­som den möjlighet till ordförandebeslul i brådskande fall som finns i so­cialvårdslagarna.

Förslagen tillstyrks av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Ett par instanser pekar på de särskilda överväganden som kan behövas beträffande möjlighet för byggnadsnämnd att vidaredelegera beslutanderätt som nämn­den enligt 67 S byggnadsstadgan har fött delegerad till sig av länsstyrelsen. Några remissinstanser anser att tjänstemannadelegat bör vara anställd hos resp. nämnd och inte endast hos kommunen resp. landstingskommunen. Ett par instanser vill beträffande hälsovårdsnämnd avvakta förslag från häl-sovårdsstadgeulredningen. Socialstyrelsen föreslår att delegation skall bli möjlig i ytteriigare en grupp av nyklerhetsvårdsärenden. Det gäller beslut om verkställighet av ivångsintagning av person som redan tidigare enligt 58 S frivilligt vårdas på allmän vårdanstalt. Svenska kommunförbundet för­ordar att del skall vara möjligt för kommunstyrelse som är specialreglerad nämnd atl delegera alla nämndens uppgifter lill avdelning inom kommun­styrelsen.

I likhet med nästan samtliga remissinstanser finner jag förslagen i pro­memoriorna lämpliga och väl avvägda. Jag förordar alltså alt även delegation i de specialreglerade nämnderna skall ske enligt de regler som anges i den föreslagna nya kommunallagen. Det innebär bl. a. alt beslut om delegation alltid fordrar fullmäktiges medgivande, när delegationsbemyndigandel inte lämnas direkt i lagstiftningen. Nuvarande underställningsförfarande hos länsstyrelsen beträffande byggnadsnämnds och hälsovårdsnämnds beslut att delegera slopas alltså. Jag anser det inte nödvändigt atl på denna punkt avvakta förslag från hälsovårdsstadgeutredningen. Den begränsning i möj­ligheten att delegera beslut eller yttrande till regeringen eller länsstyrelsen som föreskrivs i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan saknas i övriga specialförfatiningar liksom i kommunallagarna, som däremot utesluter dele­gation i fråga om framställning till fullmäktige resp. landsting och i fråga om yttrande i besvärsärende. Jag förordar att den särskilda begränsningen i byggnadsstadgan och hälsovårdsstadgan tas bort. Av allmänna grunder följer ändå att delegation i allmänhet inte kommer i fråga i de fall som avses med begränsningen, eftersom det som regel inte rör sig om rutinä­renden.

En enhetlig reglering innebär vidare att den begränsning till socialhjälps-,

6 Riksdagen 1976/77.  I saml. Nr 1


 


Prop. 1976/77:1                                                      82

barnavårds- och nyklerhetsvårdsärenden som - i varje fall formellt - gäller i fråga om social centralnämnds möjlighet alt delegera slopas. De nämnder som nu saknar möjlighet att delegera beslutanderätt kan efter fullmäktiges medgivande fä en sådan möjlighet. Detta är enligt fiera remissinstanser särskilt angeläget i valnämndernas arbete.

I enlighet med vad som föreslås i PM II förordar jag atl nyklerhetsnämnds delegationsrätt vidgas så att den kommer atl få samma omfattning som social centralnämnds delegationsrätt i nyklerhetsvårdsärenden. Jag biträder vidare socialstyrelsens förslag atl delegation skall fl ske av beslut om verk­ställighet av tvångsintagning av person som enligl 58 S nykterhelsvårdslagen är frivilligt inlagen på allmän vårdanstalt.

Den särskilda regeln i 6 § sjukvårdskungörelsen om vissa tjänstemäns rätt att yttra sig, innan beslut fattas med stöd av delegation, saknar mot­svarighet i övriga specialförfattningar. Med hänvisning till att jag nyss (av­snitt 4.2.6) har föreslagit all närvarorätten för dessa tjänstemän skall slopas, förordar jag att bestämmelsen om yttranderätt upphävs.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om vidaredelegalion av sådan beslutanderätt enligt 67 S byggnadsstadgan som byggnadsnämnd har fött genom delegation från länsstyrelsen. Problemen torde vara enahanda i fråga om beslutanderätt som har delegerats från länsstyrelse till byggnadsnämnd enligl 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen (1970:988) och till kommunal myn­dighet med stöd av 43 § naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025) och 21 S naturvårdskungörelsen (1974:1028). Jag har i propositionen om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. redovisat min syn på dele­gationsinstitutets syfte och användning (prop. s. 260 och 466). Möjligheten att delegera beslutanderätt syftar till att avlasta nämnderna rutinbeslut. Även om antalet ärenden ökar, bör delegalionsinsiitutet av hänsyn lill intresset av ett starkt och bevarat förtroendemannainfiytande enligt min mening an­vändas med återhållsamhet. De byggnads- och naturvårdsärenden som kan delegeras från länsstyrelse lill byggnadsnämnd eller annan kommunal myn­dighet är i allmänhet av sådan karaktär att vidaredelegalion inte bör komma i fråga. Ett undantag kan vara beslut att i fråga om byggnads yttre och inre anordnande medge mindre avvikelse från vad härom har föreskrivits i byggnadsstadgan eller med stöd av stadgan. För återhållsamhet i fråga om delegation i dessa ärendegrupper talar också det förhållandet alt fråga är om au utöva en beslutanderätt som tillkommer nämnden först efter länsstyrelsens prövning och i allmänhet endast om vissa villkor beträffande tillgång till personal, planberedskap etc. är uppfyllda. Länsstyrelsen har hit­tills genom underslällningsförfarandel haft möjlighet alt pröva beslut om vidaredelegalion från byggnadsnämnd. Någon motsvarande kontrollmöjlig­het finns inte beträffande sådan beslutanderätt i naturvårdsärenden som länsstyrelsen har överlåtit på exempelvis kommunstyrelsen (underställnings­skyldigheten beträffande reglemente för kommunstyrelse slopades år 1971, prop. 1969:63, KU 1969:44, rskr 1969:405).


 


Prop. 1976/77:1                                                      83

Jag anser mig kunna utgå från att kommunerna iakttar den återhållsamhet ifråga om utnyttjandet av delegationsinstitutet som från allmänna synpunk­ter är påkallad. Om vidaredelegalion skulle förekomma i betydligt större utsträckning än vad som är lämpligt från allmänna synpunkter och från de utgångspunkter som gällde när länsstyrelsen övertal beslutanderätten, kan länsstyrelsen återkalla sin delegation. Mot denna bakgrund anser jag det inte vara nödvändigt att i författningstexten närmare reglera möjligheten till vidaredelegalion.

Enligt ett par specialförfattningar, byggnadsstadgan och hälsovårdsstad­gan, skall tjänsteman vara anställd hos nämnden för att kunna bli delegat, Om bestämmelserna ersätts med en hänvisning till den föreslagna nya kom­munallagens delegalionsbeslämmelse, bortfaller detta krav. Mot detta har ett par remissinstanser riktat kritik. Jag kan för min del inte se att för­hållandena i byggnadsnämnd eller hälsovårdsnämnd skulle vara så speciella all en särreglering skulle vara nödvändig. Självfallet är det i allmänhet det naturligaste och lämpligaste att delegation till tjänsteman avser tjänsteman hos nämnden. I vissa fall kan skäl finnas alt delegera beslutanderätt i ärenden om inköp eller andra ärenden som inte är specialreglerade till tjänsteman som inte är anställd hos nämnden. Någon anledning att förhindra sådana lösningar finns inte. Fullmäktige har de bästa förutsättningarna att bedöma om särskilda begränsningar i valet av delegat behövs i något fall.

Svenska kommunförbundet har i sill remissyttrande pekat på del vanliga förhållandet atl kommunstyrelsen utgör specialreglerad nämnd, exempelvis beredskapsnämnd. Förbundet önskar att det klariäggs att styrelsen i sådana fall till avdelning av styrelsen kan delegera hela den specialreglerade upp­giften. Jag ställer mig avvisande till en sådan lösning, som innebär att såväl principfrågor som rutinärenden utan egentlig urskillning delegeras, vilket stämmer dåligt överens med delegationsinstitutels syfte. Vill kommunen avlasta kommunstyrelsen uppgifter av detta slag, föreligger alltid möjligheten att inrätta en särskild nämnd eller alt uppdra uppgifterna åt en annan nämnd.

4.2.12 Gemensam personaladministration och egendomsföiyahning

I propositionen om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m. föreslås en ny bestämmelse (49 S) som innebär att kommunfullmäktige resp. lands­tinget får besluta alt styrelsen eller annan nämnd skall ta över egendoms-förvaltning eller personaladministration, som annars ankommer på andra nämnder. Sådant beslut skall fl fattas om annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning. Bakgrunden till förslaget är i korthet den att många kommuner anser det angeläget att inrätta för hela kommunen gemensamma organ för dessa funktioner och alt del inte kan anses nödvändigt att lag­stiftaren föreskriver någon bestämd organisatorisk lösning.

Den nya kommunallagsbestämmelsen, som föreslogs i PM II, tar sikte på egendomsförvaltning och personaladministration hos främst de special-


 


Prop. 1976/77:1                                                      84

reglerade nämnderna. Som framgår av promemorian är det särskilt i spe­cialförfattningarna som hinder har funnits för fullmäktige eller landsting att besluta om hur dessa funktioner skall organiseras. I PM II - IV föreslås därför utöver den nya kommunallagsbestämmelsen en rad ändringar i spe­cialförfattningarna. Ändringarna innebär i huvudsak att hindren i lagstift­ningen för fullmäktige eller landsting att besluta om en centraliserad egen­domsförvaltning undanröjs. Detsamma gäller gemensam personaladmini­stration beträffande icke statligt reglerad personal.

För egen del vill jag än en gång stryka under vad jag anförde i kom­munallagspropositionen i dessa frågor (prop. s. 479). Att en möjlighet öppnas i lagstiftningen att införa gemensam egendomsförvaltning och personalad­ministration, motiveras av bedömningen att statsmakterna inte har anled­ning att närmare reglera hur kommunerna och landstingskommunema or­ganiserar dessa uppgifter. En sådan ändring skall därför på intet sätt uppfattas som ett ställningstagande för en centralisering. Ställningstagandet innebär endast att denna fråga bäst och lämpligast löses på den kommunala nivån.' Förslagen i promemoriorna finner jag väl avvägda. Principen atl gemensam personaladministration skall avse endast i egentlig mening kommunal per­sonal är rimlig.

Jag förordar alltså att förslagen i promemoriorna om ändringar i spe­cialförfattningarna genomförs. Det innebär att de specialförfattningar där nämnden ges ett allmänt förvaltningsansvar ändras så att det framgår att detta inte utesluter att fullmäktige eller landstinget beslutar att annan nämnd skall ha hand om uppgifter som avser egendomsförvaltning eller perso­naladministration. De särskilda bestämmelser om tjänstetillsättning som finns i socialvårdslagarna upphävs. På skolområdet finns redan möjlighet att genomföra gemensam egendomsförvaltning och gemensam personalad­ministration i fråga om annan personal än lärare och skolledare.

1 hälsovårdsstadgan och folkhögskoleförordningen saml i sjukvårds-, folk­tandvårds- och omsorgsförfattningarna finns bestämmelser om att resp. nämnd tillsätter specialiserade tjänstemän som stadsläkare, sjukvårdsadmi­nistratörer, läkare, tandläkare och lärare. Dessa bestämmelser är i regel knut­na till andra bestämmelser om tillsättningsförfarande m. m. Om de skall behållas, bör prövas inom ramen för en översyn av resp. förvaltningsområde. Eftersom en sådan översyn pågår på flertalet områden, avstår jag från atl lägga fram några förslag.

Övrig personal inom vårddelen av omsorgsverksamheten skall enligt 105 S omsorgsstadgan tillsättas av omsorgsstyrelsen, och annan personal än rektor och lärare vid sjukskölerskeskola skall tillsättas av skolans styrelse enligt 40 S brevet den 30 april 1971 med vissa bestämmelser angående sjukskö­terskeskola m. m. Chefen för socialdepartementet och chefen för utbild­ningsdepartementet kommer senare att föreslå att dessa bestämmelser upp­hävs.


 


Prop. 1976/77:1                                                      85

4.2.13 Rätt an väcka ärende hos fullmäktige

Nämnd har enligt 21 S LL och 18 S KL rätt aU anhängiggöra ärende hos landstinget resp. kommunfullmäktige. Beträffande social distrikts-nämnd gäller dock ett undantag från denna regel. Distriktsnämnds begrän­sade arbetsuppgifter och underordnade karaktär har ansetts motivera att rätten att väcka ärende hos kommunfullmäktige förbehålls sociala central­nämnden (lOS lagen om social centralnämnd). En bestämmelse med i hu­vudsak samma innehåll som 21 S LLoch 18 S KL har tagits in i 20 S förslaget lill ny kommunallag.

I PM II föreslås au förbudet för social distriktsnämnd att ge in fram­ställning till fullmäktige slopas. Del anförs au denna fråga bör regleras av fullmäktige.

Förslaget har i allmänhet inte kommenterats av remissinstanserna. Bland dem som uttryckligen tillstyrker finns socialstyrelsen, medan ett par länsstyrelser och Svenska kommunförbundet avstyrker förslaget, främst med hänvisning till social distriktsnämnds begränsade arbetsuppgifter. Förbundet anser också att konsekvenserna av alt flera distriktsnämnder oberoende av varandra kan göra framställningar till fullmäktige är otillräckligt belysta.

För egen del vill jag främst ta fasta på atl förslaget i promemorian innebär att social disiriktsnämnd ges en annan ställning än den som ursprungligen har avsetts. Innebörden eller konsekvenserna av detta har inte närmare klarlagts. Jag vill därför inte i detta sammanhang ansluta mig till förslaget. Frågan om distrikisnämndernas ställning bör i stället bedömas från samma utgångspunkter som motsvarande problem på andra kommunala områden, exempelvis skolans. Det kommer därför att finnas anledning all återkomma till denna fråga.

4.3 Enhetliga nämndbestämmelser

De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär att special-författningarnas särbestämmelser om nämndernas organisation och arbets­former begränsas till ett minimum. Bestämmelsema om styrelsen i förslaget till ny kommunallag kan i huvudsak tillämpas också beträffande de spe­cialreglerade nämnderna. Härigenom vinner man inte bara i enhetlighet och överskådlighet. Framför allt blir tillämpningen av bestämmelserna en­klare och därmed tillföriitligare.

I PM II - IV föreslås enhetliga modeller för hänvisning i specialförfatt­ningarna till den föreslagna nya kommunallagen. Förslagen är något olika utformade beroende på om nämnden skall vara obligatorisk eller fakultativ och beroende på vilka jävs- och proiokollsbestämmelser som skall gälla. Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot de lösningar som har föreslagils.

Också jag anser alt förslagen är väl ägnade att ligga till grund för lag-


 


Prop. 1976/77:1                                                      86

siiftning. Jag förordar att hänvisningsregeln i specialförfaiiningarna ges i princip följande lydelse.

I fråga om (särskild) -nämnd äger 37-47 SS kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.

Beträffande nämnd i vilken förvaltningslagens jävsbeslämmelser skall till-lämpas far hänvisningen till 44 S begränsas lill atl avse första styckets be­slutförhetsregel. Beträffande de kommunala nämnderna flr hänvisningen till 38 och 40 SS begränsas, så att de bestämmelser om borgarråds valbarhet och tidpunkt för val som endast avser kommunstyrelsen i Stockholm inte blir tillämpliga på övriga nämnder i Stockholms kommun. I fråga om de specialreglerade nämnderna i Stockholms kommun bör vidare bestämmel­serna i 41 S om ordförande i nämnd undanias. 1 stället kommer då be­stämmelserna i 53 S om att kommunstyrelsen utser borgarråd till ordförande att gälla, om fullmäktige inte beslutar annat.

Utöver de bestämmelser i den nya kommunallagens regler om styrelsen som jag har behandlat i det föregående (avsnitt 4.2) innebär hänvisningen att en rad ytteriigare bestämmelser om styrelsen blir tillämpliga på de spe­cialreglerade nämnderna. Vissa av dem gäller redan tidigare, andra införs genom den nya kommunallagen.

De bestämmelser i den nya kommunallagen om styrelsen som kommer att gälla också för de specialreglerade nämnderna är i konhei följande. Le­damöter och suppleanter väljs av fullmäktige eller landstinget till det antal som fullmäktige resp. landstinget bestämmer. Antalet ledamöter får dock inte understiga fem (37 S första stycket). Det blir obligatoriskt att utse minst en suppleant. Fullmäktige resp. landstinget skall vid valet bestämma ord­ningen mellan suppleanterna (37 S andra stycket). Beträffande valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av att valbarheten upphör och rätt till av­sägelse blir bestämmelserna i 9 S om fullmäktige och landsting tillämpliga. Därtill kommer aU verkschef hos nämnden inte är valbar till ledamot eller suppleant i nämnden (38 S första stycket). Ledamot och suppleant får rätt till ledighet för att fullgöra sitt uppdrag (39 S). Nämnderna väljs för tre år räknat från och med den 1 januari året efter valår (40 S första stycket). Avgår nämndledamot som har utsetts vid proportionellt val under tjänst­göringstiden, inträder i ledamotens ställe den suppleant som slår i tur enligl den ordning som har bestämts vid valet. Avgår annan ledamot, förrättas fyllnadsval för återstoden av tjänstgöringstiden (40 S tredje stycket). Full­mäktige resp. landstinget utser en ordförande, en vice ordförande och, om fullmäktige resp. landstinget beslutar det, en andre vice ordförande bland nämndens ledamöter (41 S första stycket). Fullmäktige resp. landstinget be­stämmer ordförandenas mandattid. Om ingen av ordförandena kan närvara vid sammanträde med nämnden, skall denna utse annan ledamot all för tillfället föra ordet (41 S andra stycket). Nämnden får förordna ersättare för ordföranden, om han under längre lid är förhindrad att fullgöra uppdraget (41 S tredje stycket).


 


Prop. 1976/77:1                                                      87

Nämnden bestämmer lid och plats för sina sammanträden. Extra sam­manträde skall hållas när ordföranden anser atl del behövs eller när minst en tredjedel av nämndledamölerna begär del (42 S första stycket). Nämnden får kalla ledamot eller suppleant i fullmäktige resp. landstinget, i annan nämnd eller beredning eller tjänsteman hos den egna kommunen eller den egna landstingskommunen eller särskild sakkunnig all närvara vid sam­manträde med nämnden. Om nämnden medger det, far den som har kallats till sammanträdet delia i nämndens överiäggningar men inte i besluten (42 S andra stycket).

Bestämmelserna i 16 S om suppleanlstjänstgöringi fullmäktige resp. lands­tinget gäller i tillämpliga delar beträffande suppleant i nämnd (43 S första stycket). Suppleant fSr närvara vid nämndens sammanträden, även om han eller hon inte tjänstgör, och skall underrättas om tid och plats för sam­manträde (43 S andra stycket). Nämnd är beslulför när fler än hälften av ledamöterna är närvarande (44 S första stycket). I fråga om jäv för ledamot eller annan som handlägger ärenden hos nämnden skall antingen 18 S om jäv för fullmäktige resp. landstinget eller 4 och 5 SS förvaltningslagen gälla. Jag hänvisar till vad jag tidigare har anfört i frågan (avsnitt 4.2.8). Den som är jävig skall lämna sammanträdet.

I fråga om förfarandet vid fallande av beslut, prolokollföring, protokolls innehåll, justering, tillkännagivande av justering och reservation och vården av nämndens arkiv gäller bestämmelserna i 27, 30 och 31 SS om fullmäktige resp. landstinget i tillämpliga delar för nämnden (45 S första stycket). Nämn­dens protokoll justeras senast fjorton dagar efter sammanträdel. Utöver ord­föranden behöver endast en justeringsman utses. Nämndens protokoll och övriga arkivhandlingar skall vårdas och förtecknas. Närmare föreskrifter meddelas av fullmäktige resp. landstinget (45 S andra stycket). Bestämmel­serna i 7 S förvaltningslagen om ingivande av handling är tillämpliga i ärende hos nämnden (46 S första stycket). Delgivning med nämnden sker med ordföranden eller den som enligt reglemente, instruktion eller särskilt beslut är behörig att ta emot delgivning (46 S andra stycket). Fullmäktige resp. landstinget får antaga reglemente med närmare bestämmelserom nämndens verksamhet (47 S första stycket). Nämnden får med fullmäktiges resp. lands­tingets medgivande delegera ärenden till särskild avdelning av nämnden, till ledamot eller suppleant eller lill tjänsteman hos kommunen resp. lands­tingskommunen (47 S andra stycket). Framställning eller yttrande till full­mäktige liksom yttrande i anledning av besvär över nämndens beslut måste dock beslutas av nämnden samfällt. Beslut som har faltals med stöd av delegation skall anmälas till nämnden (47 S tredje stycket). Nämnden be­stämmer i vilken ordning delta skall ske.

Jag förordar att dessa bestämmelser görs tillämpliga även på de speci­alreglerade nämnderna: Jag vill framhålla all de nya bestämmelser om sty­relsen som jag har föreslagit i syfte att stärka den kommunala demokratin med denna lösning omedelbart blir tillämpliga på hela det kommunala fältet.


 


Prop. 1976/77:1                                                      88

Flertalet specialreglerade nämnder skall enligl mitt förslag vara fakultativa. Jag har nyss redovisat min uppfattning om vad som skall gälla i delta av­seende (avsnitt 4.2.1). Bestämmelserna om inrättande av fakultativa spe­cialreglerade nämnder bör ges en enhetlig utformning i de olika special-författningarna. Jag förordar atl de utformas på följande sätt.

I varje (landslings-)kommun skall finnas en -nämnd. (Lands-tings-)kommun får tillsätta särskild -nämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara -nämnd. Har så ej skett är kommunsty­relsen (förvallningsutskottet)-nämnd.

Med denna lösning når man de syften som jag tidigare har redovisat, nämligen att ge kommunerna och landstingskommunerna största möjliga frihet alt utforma nämndorganisationen, samtidigt som det klan framgår att den specialreglerade uppgiften är obligatorisk. Kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet ges ett ansvar i sista hand för verksamheten. Beträf­fande den verksamhet som ankommer på nykterhetsnämnden, familjebi­dragsnämnden och krigshjälpsnämnden för socialnämnden (sociala central­nämnden), som är obligatorisk, detta ansvar. I landstingskommun får sjuk­vårdsstyrelsen ansvaret i sista hand för vissa verksamheter.

Jag går nu över lill att nämnd för nämnd redovisa hur jag anser atl specialförfattningarnas bestämmelser om nämndernas organisation och ar­betsformer bör utformas.

4.3.1 Brandstyrelse

Brandlagens nämndbesiämmelser är relativt moderna. De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär därför ganska obetydliga för­ändringar beträffande brandstyrelsens organisation och arbetsformer. I kort­het innebär förslagen atl kommunstyrelsen får ett sistahandsansvar för brandförsvarets angelägenheter. Kommunstyrelsen blir alltså brandstyrelse om särskild brandstyrelse inte inrättas och uppgiften inte anförtros annan nämnd. Fullmäktige för besluta om centraliserad personaladministration och egendomsförvaltning också för brandförsvarets del. Protokollen skall föras enligl reglerna i den nya kommunallagen. Frågan om brandchefens rätt att närvara och delta i överiäggningarna avgörs av brandstyrelsen. Härutöver gäller alt de förändringar i bestämmelserna om styrelsen som förslaget till ny kommunallag innebär kommer att omfatta också brandstyrelse.

4.3.2 Byggnadsnämnd

Bestämmelser om byggnadsnämnd finns i byggnadsstadgan. De förslag som jag har redovisat i det föregående innebär - utöver vad som följer av förslaget till ny kommunallag - följande. Den nya kommunallagens val-


 


Prop. 1976/77:1                                                      89

barhelshindergällerocksåval till byggnadsnämnd. Protokoll skall föras enligt bestämmelserna i den nya kommunallagen. Föredragandes ovillkoriiga när­varorätt slopas. Nämnden avgör i vilken utsträckning föredraganden och annan tillkallad utomstående skall få delta i överläggningarna. Frågan om delegation prövas av kommunfullmäktige och inte av länsstyrelsen. Nu­varande begränsningar i delegationsrätten behålls bortsett från förbudet att delegera beslut om framställning till regeringen eller länsstyrelsen. Dele­gation till tjänsteman kan avse även annan tjänsteman hos kommunen än den som är anställd hos nämnden.

De bestämmelser om kallelse till sammanträde m. m. som finns i 5 S byggnadsstadgan saknar motsvarighet i kommunallagen och andra spe­cialförfaltningar. De bör kunna undvaras även här.

4.3.3   Skolstyrelse och utbildningsnämnd

Bestämmelser om skolstyrelse finns i skollagen. De förslag jag har lagt fram innebär beträffande skolstyrelse - utöver vad som följer av förslaget till ny kommunallag - följande. Möjligheten för kommunfullmäktige att uppdra ål annan nämnd än skolstyrelsen att ha egendomsförvaltning om hand och atl handlägga olika personaladminislrativa frågor rörande annan personal än skolledare, lärare, skolläkare och skolsköterska framgår nu av 8 S tredje stycket skollagen. Med den motsvarande bestämmelse som har tagits in i förslaget till ny kommunallag blir denna föreskrift överflödig. Undantaget för vissa personalgrupper kommer därmed inte längre att stå i lag utan framgår av regeringsförfattningar som skolförordningen (1971:235) och förordningen (1971:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning. I förordningarna föreskrivs numera inte au skolstyrelsen eller utbildnings­nämnden skall tillsälta skolläkare och skolsköterska. Del blir alltså kom­munfullmäktiges sak att avgöra om också dessa grupper bör omfattas av en eventuell centraliserad personaladministration.

I övrigt innebär mina förslag atl frågan om skolchefens rätt och skyldighet au delta i styrelsens sammanträde prövas av skolstyrelsen.

Beträffande utbildningsnämnd blir ändringarna huvudsakligen av formell natur. Förvaltningsutskottet för ett sistahandsansvar för landstingskommu­nens gymnasieskola. För särskild utbildningsnämnd regleras organisation och arbetsformer genom hänvisning till motsvarande bestämmelser om skol­styrelse.

4.3.4    Social centialnämnd och social distriktsnämnd

1 lagen om social centralnämnd m. m. finns bestämmelser om inrättande av social centralnämnd och distriktsnämnd. De förslag jag har lagt fram i det föregående innebär - utöver vad som följer av förslaget till ny kom­munallag - följande.


 


Prop. 1976/77:1                                                       90

Föreskriften att juridisk och medicinsk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden las bort. Rekommendationerna atl biträde av personer med juridisk och medicinsk sakkunskap bör anlitas och om atl minst en ledamot i social distriktsnämnd bör vara ledamot av centralnämnden slopas. Delsamma gäl­ler bestämmelserna om alt centralnämnden tillsätter sina egna tjänster och tjänster hos disiriktsnämnd och om all tjänst som är gemensam för cen­tralnämnd och annan nämnd tillsätts i den ordning som kommunen be­stämmer. Samma regel finns i lagen (1953:228) om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. Jag förordar all denna lag upphävs.

Föreskriften att i protokoll skall redovisas skälen för alla beslut ersätts med en erinran om bestämmelserna i 17 S förvaltningslagen om motivering av beslut och i 14 S Qärde stycket barnavårdslagen om utvidgad tillämpning av nyssnämnda bestämmelser i förvaltningslagen. Bestämmelserna om be­gränsningar i fråga om vad protokoll skall innehålla fiyltas från 4 S till 3 S. Därvid anges uttryckligen all protokoll alltid skall innehålla inte bara uppgift om närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende utan också uppgift om reservation.

Bestämmelserna om delegation utgår och därmed den begränsning till enbart socialhjälps-, barnavårds- eller nyklerhetsvårdsärenden som f n. fö­reskrivs i 7 S. I stället gäller genom hänvisningar dels 47 S i förslaget till ny kommunallag, dels delegaiionsbestämmelserna i de tre vårdlagarna. Detta anser jag vara en enkel och godtagbar lösning i avvaktan på den nya sociala lag som övervägs av socialutredningen. Bestämmelserna i 6 S om beslut av ordförande i vissa brådskande fall tas bort. 1 stället görs motsvarande bestämmelser i socialhjälpslagen och barnavårdslagen tillämpliga genom ändringar i 2 S.

4.3.5 Socialnämnd

I socialhjälpslagen finns bestämmelser om socialnämnd. Utöver vissa re­daktionella ändringar innebär mina förslag beträffande socialnämnd i stort sett delsamma som i fråga om social centralnämnd.

4.3.6 Barnavårdsnätnnd

Också ändringarna i barnavårdslagens bestämmelser om barnavårds­nämnd är av väsentligen samma innebörd som ändringarna i fråga om social centralnämnd. 1 fråga om förvaltningslagens tillämplighet gäller särskilda regler i barnavårdsärenden (14 S fiärde stycket). Någon särskild erinran om förvaltningslagens motiveringsbesiämmelse behövs därför inte i barnavårds­lagens prolokollsföreskrift.


 


Prop. 1976/77:1                                                      91

4.3.7 Nykterhetsnämnd

Bestämmelserom kommunal nyklerhetsnämnd finns i nykterhelsvårds­lagen. Kommunal nyklerhetsnämnd är fakultativ och utgörs, om särskild nämnd inte har tillsatts, av socialnämnden, som i sådant fall skall utse en ledamot alt bereda och föredra nykterhelsvårdsärendena. Regeringen kan föreskriva alt särskild nykterhetsnämd skall tillsättas. Samtliga dessa be­stämmelser bör ersättas av den enhetliga regel om inrättande av fakultativ nämnd som jag nyss har föreslagit. Något behov av en möjlighet att uppdra ål annan nämnd än socialnämnden att vara nyklerhetsnämnd finns dock inte.

Ändringarna i övrigt motsvarar i huvudsak dem som jag har redovisat i fråga om social centralnämnd. Härutöver kommer särskild nykterhets­nämnd atl kunna utses proportionellt. Bestämmelsen om att såväl män som kvinnor skall ingå i nämnden slopas.

Nykterhelsnämndens f. n. mycket begränsade möjligheter att delegera be­slutanderätt vidgas efter mönster från lagen om social centralnämnd. Där­utöver blir del möjligt atl delegera beslut om verkställighet av beslut om ivångsintagning i fråga om den som enligt 58 S redan tidigare vårdas på allmän vårdanstalt.

4.3.8 Hälsovårdsnämnd

Bestämmelserna om hälsovårdsnämnd, som finns i hälsovårdsstadgan, är kanske de nämndregler som är mest detaljrika. Följdriktigt innebär mina förslag åtskilliga förändringar i denna nämnds arbetsformer. Utöver de änd­ringar som följer av förslaget till ny kommunallag innebär mina förslag följande.

Den nya kommunallagens valbarhets- och protokollföringsbestämmelser blir tillämpliga på hälsovårdsnämnd. Rekommendationen att läkare och ve­terinär bör ingå som ledamöter i nämnden slopas. Frågan om delegation prövas av kommunfullmäktige. Det nuvarande underställningsförfarandet hos länsstyrelsen slopas alltså. Delegation kan ske till annan tjänsteman i kommunen än sådan som är anställd hos nämnden. Förbudet mot dele­gation i fråga om framställning eller yttrande till regeringen eller länsstyrelsen slopas. Närvarorätten och -skyldigheten för distriktsläkare eller stadsläkare och ijänsleveterinär eller siadsveterinär slopas. Detsamma gäller närvaro­rätten för länsläkare och länsveterinär. Frågan om tillkallad sakkunnigs ytt­randerätt och rätt att anteckna avvikande mening lill protokollet prövas av nämnden. De olika bestämmelserna om kallelse till och underrättelse om sammanträde utgår.

Bestämmelserna i 14 S 3 mom. lagen om djurskydd om närvarorätt m. m. för länsveterinär och distriktsveterinär eller stadsveterinär samt om rätt för länsstyrelsen att påkalla sammanträde med hälsovårdsnämnd las också bort.


 


Prop. 1976/77:1                                                       92

4.3.9   Valnämnd

Bestämmelserna om valnämnd, som finns i 3 kap. vallagen, är jämfö­relsevis modernt utformade. De förslag som jag har lagt fram innebär därför - utöver de ändringar som följer av förslaget till ny kommunallag - i hu­vudsak endast två förändringar. Dels skall protokoilföringsreglerna i den nya kommunallagen tillämpas i valnämnd, dels får nämnden en möjlighet alt med kommunfullmäktiges medgivande delegera beslutanderätt.

Enligt 3 kap. 5 S vallagen är den som är röstberättigad vid val lill riksdagen och inte har fyllt 60 år skyldig att mottaga uppdrag som ledamot eller ersättare i valnämnd eller som valförrältare, om han inte har giltigt hinder. 1 fråga om ledamöter och suppleanter förordar jag att i stället bestämmelserna i den nya kommunallagen om rätt till avsägelse görs tillämpliga. Det innebär atl fullmäktige skall befria ledamot eller suppleant från hans uppdrag, om han vill avgå och särskilda skäl inte talar däremot.

Jag förordar vidare alt 3 kap. 5 S ändras så att den som är valbar till ledamot i valnämnden blir skyldig atl mottaga uppdrag som valförrältare, om han inte har giltigt hinder. Enligl min mening är det naluriigt att skyl­digheten atl mottaga sådant uppdrag omfattar dem som är valbara till le­damöter i valnämnden.

4.3.10   Öveiförmyndarnätnnd

Bestämmelserna i föräldrabalken om överförmyndarnämnd är helt nya. De trädde i kraft den 1 januari i år. Det finns därför ännu inga erfarenheter av hur bestämmelserna fungerar och jag har därför i det föregående (avsnitt 4.2.2) deklarerat att en översyn av dessa regler tills vidare för anstå. De ändringar som jag föreslår är därför - utöver vad som följer av förslaget till ny kommunallag - av uteslutande formell natur.

4.3.11 Civilförsvarsnämnd

Bestämmelser om civilförsvarsnämnd finns i 41 S civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975:712). Reglerna stämmer redan nu väl överens med de principer som jag har förordat i det föregående. En avvikelse är atl kom­munfullmäktige kan uppdra åt annat kommunalt organ att vara civilför­svarsnämnd. Detta bör i enlighet med vad jag tidigare har anfört ändras till annan nämnd. Utöver vad som följer av förslaget till ny kommunallag inskränker sig ändringarna lill att närvarorätten m. m. för civilförsvarschef tas bort, atl protokollföringen skall följa den nya kommunallagens regler och lill atl nämndens allmänna förvaltningsansvar begränsas, om kommun­fullmäktige har fattat sådant beslut som avses i 49 S i den nya kommu­nallagen, dvs. har beslutat om central personaladministration eller egen­domsförvaltning. Kommunstyrelsen skall vara civilförsvarsnämnd, om full-


 


Prop.  1976/77:1                                                      93

mäktige inte har inrättat särskild nämnd eller uppdragit åt annan nämnd att vara civilförsvarsnämnd.

4.3.12 Beredskapsnämnd

Bestämmelser om beredskapsnämnd finns i 9 och 10 SS lagen (1964:63) om kommunal beredskap. Bestämmelserna stämmer i stort sett överens med bestämmelserna om civilförsvarsnämnd. De ändringar som jag föreslår har också samma innebörd som i fråga om civilförsvarsnämnd.

4.3.13   Kristidsnämnd

Bestämmelser om krislidsnämnd finns i 4 och 5 SS lagen (1973:861) om lokal kristidsförvallning. Även dessa bestämmelser ansluter väl till de prin­ciper som jag har förordat i det föregående. De ändringar som jag föreslår innebär därför - utöver vad som följer av förslaget till ny kommunallag - i huvudsak endast alt de nuvarande begränsningarna i fråga om vad pro­tokoll måste innehålla tas bort.

4.3.14 Familjebidragsnämnd

Bestämmelser om familjebidragsnämnd finns i 23-26 SS familjebidrags­lagen (1946:99, omtryckt 1975:554). Också dessa bestämmelser ansluter väl till de principer som jag har förordat. Mina ändringsförslag har därför i fråga om familjebidragsnämnd i huvudsak inte annan innebörd än i fråga om civilförsvarsnämnd. En skillnad är dock att socialnämnden (sociala cen­tralnämnden eller i förekommande fall disiriktsnämnd) ges ett sistahands­ansvar för familjebidragsfrågorna. Vidare föreslår jag att den begränsade proiokollföringen också i fortsättningen skall fö tillämpas i familjebidrags­nämnd liksom i andra sociala nämnder. Delta bör gälla vare sig nämnden har inrättats särskilt eller familjebidragsärendena har anförlroils ål annan nämnd.

4.3.15 Krigsltjälpsnämnd

Bestämmelser om krigshjälpsnämnd finns i 6 och 7 SS lagen (1964:47) om krigshjälp. De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär beträffande krigshjälpsnämnd detsamma som i fråga om familjebidrags­nämnd. I 7 S finns en bestämmelse om beviljande av krigshjälp när nämn­dens sammanträde inte kan avvaktas. Regelns utformning kan ge intryck av att sådan beslutanderätt skall utövas,av förtroendevald och tjänsteman gemensamt. Jag förordar att bestämmelsen ändras så att del klart framgår alt sådant beslut på nämndens vägnar kan fattas av ledamot och tjänsteman var för sig.


 


Prop. 1976/77:1                                                       94

4.3.16 A rbetslöshetsnämnd

Bestämmelser om arbetslöshelsnämnd finns dels i lagen (1944:475) om arbetslöshelsnämnd, dels i arbetslöshetsnämndskungörelsen. 1 lagen anges atl regeringen får förordna atl arbetslöshetsnämnd skall finnas. Sådant för­ordnande kan innefatta föreskrift om atl särskild nämnd skall inrättas. Om kommun inte inrättar särskild arbetslöshetsnämnd, skall kommunstyrelsen vara arbetslöshelsnämnd. Arbetslöshelsnämnd kan vara gemensam för flera kommuner. I enlighet med vad jag tidigare har föreslagit bör dessa be­stämmelser ersättas med den enhetliga regeln om inrättande av fakultativa nämnder. Detta innebär alt kommunen får tillsätta en särskild arbetslös­hetsnämnd eller uppdra åt annan nämnd att vara arbetslöshetsnämnd. En­dast om kommunen inte har vall något av dessa alternativ skall kommun­styrelsen vara arbetslöshelsnämnd.

Jag förordar atl de närmare föreskrifter om arbetslöshetsnämnd som nu finns i kungörelsen och som inte kan slopas las in i lagen. Bestämmelserna om nämndens allmänna åligganden (2 S kungörelsen) kan föras över i hu­vudsak oförändrade. Föreskriften alt nämnden skall se till all hjälpverk­samheten begränsas till vad som påkallas av verkligt behov och särskilt iaktta atl verksamheten inte kommer arbetsovilliga eller andra obehöriga lill godo kan enligt min mening undvaras. Utöver vad som följer av förslaget lill ny kommunallag innebär de ändringar som jag tidigare (avsnitt 4.2) har föreslagit i huvudsak följande beträffande arbetslöshelsnämnd. Bestäm­melserna om antal ledamöter och suppleanter slopas liksom valbarhetshind-rei för ledamot eller suppleant i arbetsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnd eller tjänsteman vid dessa myndigheter. Valbarhetshindret för tjänsteman hos kommunen som är redovisningsskyldig inför nämnden slopas också. De särskilda beslutförhets- och omröslningsreglerna utgår. I stället kommer bestämmelserna om kommunstyrelsen i den nya kommu­nallagen atl gälla. Vidare slopas bestämmelserna om alt företrädare för ar­betsmarknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnden för granska nämndens rä­kenskaper m. m. och delta i nämndens sammanträden. Likaledes slopas dessa myndigheters rätt alt påkalla sammanträde med nämnden och alt fordra in handlingar och uppgifter. Alt nämnden bör tillhandahålla hand­lingar och uppgifter får anses framgå av åliggandet att samarbeta med bl. a. myndigheter vilkas verksamhet rör sysselsättningsfrågor.

4.3.17 Slakthusstyrelse

Bestämmelserna om slakthusslyrelse, som finns i 11 S lagen om kött-besiktning m. m., knyter an lill den nuvarande kommunallagens bestäm­melser om kommunallagsreglerad nämnd. Utöver de ändringar som följer av förslaget till ny kommunallag innebär mina förslag följande. Antalet ledamöter blir minst fem. Det blir obligatoriskt att utse suppleanter. Full-


 


Prop. 1976/77:1                                                      95

mäktige skall utse ordförande och vice ordförande. Mandattiden blir tre år. Vidare skall protokollföringen ske enligt reglerna i den nya kommu­nallagen. Frågan om närvarorätt för främste veterinären vid slakthuset och stads- eller länsveterinären avgörs av slakthusstyrelsen. Några (a övergångs­bestämmelser blir nödvändiga.

4.3.18 Sjuk-vårdsstyrelse och sjukhusdirektion

Bestämmelser om sjukvårdsstyrelse och sjukhusdireklion finns i.sjuk vårds­lagen och i sjukvårdskungörelsen (1972:676). Utöver vad som följer av förslaget lill ny kommunallag innebär mina förslag beträffande sjukvårds­styrelse och sjukhusdirektion i huvudsak följande.

Nuvarande bestämmelse att landstinget får besluta att förvaltningsutskot­tet eller avdelning av utskottet skall utgöra sjukvårdsstyrelse utgår. 1 stället föreskrivs som beträffande andra fakultativa nämnder all landstingskom­mun eller kommun kan uppdra åt annan nämnd att vara sjukvårdsstyrelse. Om så inte sker och särskild styrelse inte har inrättats, skall förvaltnings­utskottet resp. kommunstyrelsen vara sjukvårdsstyrelse. Sjukvårdsstyrelsens allmänna förvaltningsansvar begränsas i den mån landstinget resp. kom­munfullmäktige har beslutat om gemensam personaladministration eller egendomsförvaltning. Hur det personaladministrativa ansvaret skall fördelas beträffande sådan personal som omfattas av särskilda bestämmelser i sjuk­vårdslagstiftningen övervägs i annan ordning. Nu föreslår jag därför inga ändringar i dessa särskilda bestämmelser.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 4.2.9) bör proiokoll­föringen i sjukvårdsstyrelsen följa reglerna i den nya kommunallagen. Mina förslag innebär vidare att frågap om utomståendes närvaro- och yttranderätt vid sjukvårdsstyrelsens sammanträde avgörs av styrelsen.

Mina förslag beträffande sjukhusdirektion har i huvudsak samma inne­börd som i fråga om sjukvårdsstyrelse. Även i fortsättningen skall dock gälla alt endast sjukvårdsstyrelsen kap utgöra direktion, om särskild sådan inte har inrättats. Minimiantalet ledamöter höjs från tre till fem. Den nu­varande särskilda beslutförhetsregeln kan därför undvaras. Landstinget resp. kommunfullmäktige utser ordförande och vice ordförande. Bestämmelsen om valbarhetshinder för dem som f- n. har generell närvarorätt las bort. Detsamma gäller förbudet för sådan tjänsteman alt i sjukvårdsstyrelse som utgör direktion delta i handläggningen av direktionsärende.

Om riksdagen godtar de förslag som jag nu har redovisat, kommer chefen för socialdepartementet att senare föreslå regeringen alt 6 S sjukvårdskungö­relsen upphävs. I paragrafen föreskrivs alt de som f n. har närvarorätt och yttranderält vid sammanträde med direktion skall ges tillfälle all yttra sig innan beslut fattas med stöd av delegation.

I fråga om sjukhusdireklion blir några övergångsbestämmelser nödvän­diga.


 


Prop.  1976/77:1                                                     96

4.3.19 Tandvårdsnämnd

Knapphändiga bestämmelser om nämnd för ledningen av folktandvården i landstingskommun och kommun som inle tillhör landstingskommun finns i 5 S folktandvårdslagen (1973:457). Huvudregeln är all sjukvårdsstyrelsen utövar ledningen av folktandvården. Särskild nämnd får utses. 1 fråga om sådan nämnd gäller bestämmelserna om sjukvårdsstyrelse i 9 S 1 och 2 mom. sjukvårdslagen.

Jag förordar all frågan om inrättande av nämnd för ledningen av folk-landvården, som lämpligen bör kallas tandvårdsnämnd, regleras på samma sätt som beträffande andra fakultativa nämnder. Landstinget resp. kom­munfullmäktige skall alltså kunna uppdra åt annan nämnd all vara folk­tandvårdsnämnd. Om så inte har skett och särskild tandvårdsnämnd inle har inrättats, skall sjukvårdsstyrelsen vara tandvårdsnämnd. De bestäm­melser som skall gälla för särskild tandvårdsnämnd bör anges genom hän­visning direkt till den nya kommunallagen och inte till sjukvårdslagen.

4.3.20 Omsorgsstyrelse

Bestämmelser om styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda finns i omsorgslagen och i stadgan angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Jag förordaratt sådan styrelse i fortsättningen kallas om­sorgsstyrelse också i lagtexten, vilket innebären anpassning lill det språkbruk som allmänt tillämpas.

De förslag som jag har lagt fram i det föregående innebär beträffande omsorgsstyrelse, utöver vad som följer av förslaget lill ny kommunallag, i huvudsak följande. Nuvarande bestämmelse om inrättande av omsorgs-styrelse kompletteras med en bestämmelse som ger sjukvårdsstyrelsen sis-tahandsansvarei för ledningen av verksamheten, om särskild omsorgssty­relse inte har tillsatts och annan nämnd inte har fött uppdraget alt vara omsorgsstyrelse. Omsorgsstyrelsens allmänna förvaltningsansvar begränsas, om landstinget har fatlat sådant beslut om centraliserad personaladmini­stration som avses i 49 S nya kommunallagen. Den nya kommunallagens bestämmelser om prolokollföring tillämpas i omsorgsstyrelse. Frågan om närvarorätt m. m. för särskolchef, vårdchef och styrelsens överiäkare vid styrelsens sammanträde avgörs av styrelsen.

Om riksdagen godtar de förslag om centraliserad personaladministration som jag har lagt fram, kommer chefen för socialdepartementet senare an föreslå regeringen atl bestämmelsen i 105 S omsorgssiadgan om tillsättning av annan personal än läkare och vissa andra tjänstemän ändras så alt det framgår att hinder inle möter att besluta om centraliserad personaladmi­nistration beträffande denna personalgrupp.


 


Prop. 1976/77:1                                                      97

4.3.21 Regionplanenämnd

BeslämmeLser om regionplanenämnd finns i lagen (1968:598) angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län. Regionplanenämnd är en landstingskommunal nämnd. Stockholms läns landstingskommun är den enda landstingskommun i landet som svarar för regionplan. På övriga håll i landet, där regionplan skall finnas, handläggs dessa frågor av kommunalförbund.

De förslag som jag i del föregående har lagt fram innebär, utöver vad som följer av förslaget till ny kommunallag, huvudsakligen formella änd­ringar i bestämmelserna om regionplanenämnd. Förvallningsutskotlet för ett sistahandsansvar också för denna verksamhet. Bestämmelserna om kom­munalförbund för regionplanefrågorna i Stockholms län har föriorai aktua­litet och utgår därför.

4.3.22 Övriga s/tecialreglerade nämnder

Jag har nu redovisat mina förslag beträffande samtliga de nämnder som regleras i författningar som har tillkommit under riksdagens medverkan. Härutöver finns några nämnder för vilka föreskrifter har meddelats i andra författningar. Det gäller uttagningsnämnd, handels- och sjöfartsnämnd, se­mesierhemsnämnd och styrelse för sjuksköterskeskola. Tidigare har bestäm­melser funnits också om hemvärnsnämnd.

Det är min uppfattning att de principer som jag har redovisat i del fö­regående bör tillämpas också i fråga om dessa nämnder. Under förutsättning att mina förslag godtas av riksdagen kommer resp. departementschef all i annat sammanhang föreslå de författningsändringar som behövs.

4.3.23 Ikraftträdande

De ändringar i bestämmelserna om de kommunala och landslingskom­munala nämnderna som jag har förordat bör träda i kraft samtidigt som den nya kommunallagen, dvs. den I januari  1977.

4.4 Kommunalförbund för specialreglerad verksamhet

I några författningar finns bestämmelser om kommunalförbund för spe­cialreglerad verksamhet, vilka avviker från reglerna i lagen (1957:281) om kommunalförbund. I 47 S skollagen föreskrivs alt länsskolnämnd kan för­ordna atl kommunalförbund för skola skall bildas, om del finns särskilda skäl. I 4S lagen (1947:523, omtryckt 1975:131) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande m. m. finns bestämmelser om kom­munalförbund för bostadsförmedling. Sådant kommunalförbund kan under

7 Ril


 


Prop. 1976/77:1                                                                 98

vissa förutsättningar inrättas tvångsvis. I fråga om regionplaneförbund finns liknande beslämmelser i  127-129 SS byggnadslagen.

1 PM III behandlas besiämmelserna om kommunalförbund för special­reglerad verksamhel. 1 promemorian föreslås all möjligheten att mot berörda kommuners vilja inrätla skolförbund slopas. Belräffande besiämmelserna om kommunalförbund för bostadsförmedling, som har aktualitet endast i de tre storstadsområdena, konstateras atl de har prövats av riksdagen så sent som förra året. Någon ändring i fråga om möjligheten alt tvångsvis inrätla bosiadsförmedlingsförbund, som då ansågs värd all behålla, föreslås därför inte i promemorian. Däremot föreslås all bestämmelserna om att länsstyrelsen eller regeringen uiser ordförande och beslutar om förbunds­ordning vid oenighet mellan kommunerna slopas. Enligl promemorian bör i stället de vanliga bestämmelserna om kommunalförbund gälla. I fråga om regionplaneförbund, slutligen, konstateras i promemorian alt frågan om regionplaneinstitutets framlid övervägs under beredningen inom regeringens kansli av bygglagulredningens förslag (SOU 1974:21). I avvaktan på resultatet av dessa överväganden föreslås endast formella ändringar i bestämmelserna om regionplaneförbund.

Ingen remissinstans har haft någon invändning mot bedömningarna eller förslagen i promemorian. Också jag ansluter mig lill dem. Något behov av alt inrätta skolförbund mot de berörda kommunernas vilja finns inte längre. Jag betvivlar atl en motsvarande möjlighet någonsin kommer att utnyttjas för atl inrätta kommunalförbund för bostadsförmedling. Det är dock tänkbart att en sådan bestämmelse kan ha ett visst värde för atl sti­mulera lösningar på storstadsregionernas speciella bosladsförsörjningspro-blem. Som anfördes vid bestämmelsens tillkomst år 1967 bör det dock fö­religga starka skäl för ett ingripande från statsmakternas sida (prop. 1967:101 s. 28).

Beträffande bestämmelserna om regionplaneförbund anser jag inte atl del i ett läge där hela plansystemet övervägs i annan ordning finns anledning alt föreslå några förändringar.

4.5 Underställning

Kommunala beslut i vissa ärenden måste för att gälla underställas re­geringen eller statlig myndighet för prövning och fastslällelse. Beslämmelser om underställning finns både i kommunallagarna och i olika specialför­faltningar. Den underställningsskyldighet som numera föreskrivs i kom­munallagarna avser främst vissa finansiella beslut, nämligen beslut om an­slag att täckas genom fierårig utdebitering, beslut om avsättning lill och ianspråklagande av vissa fonder samt beslut om upptagande av vissa lån och tecknande av borgen. I kommunallagspropositionen föreslås an före­skrifterna om underställningsskyldighet skall slopas i fråga om den först­nämnda ärendegruppen. Beträffande de övriga föreslås lättnader i under­ställningsskyldigheten.


 


Prop. 1976/77:1                                                      99

Utöver vad jag nyss har nämnt är kommunerna enligt olika specialför­faltningar skyldiga atl underställa statlig myndighet i huvudsak beslut om lokala förordningar, vissa avgifier saml beslut om planer av olika slag. I den landslingskommunala verksamheten gäller underställningsskyldigheten bl. a. vissa planer samt byggnadsritningar.

I PM II görs en genomgång av kommunernas underslällningsskyldighel i olika slag av ärenden. Motsvarande inventering av den landstingskom­munala sektorn har ännu inte gjorts. Det konstateras i promemorian atl de senaste årens utveckling har inneburit en kraftigt minskad användning av underslällningsförfarandel som metod att utöva tillsyn över kommu­nerna. Som jag har nämnt innebär förslaget till ny kommunallag atl denna utveckling fortsätter. Några ytteriigare förslag belräffande underställnings­skyldigheten i kommunallagarna läggs inte fram i promemorian.

Lokala förordningar (brandordning, lokal ordningsstadga, hälsovårdsord­ning och hamnordning) skall underställas statlig myndighet. Med hänvisning till att föreskrifterna i lokala förordningar många gånger bygger på tillgång till straffsanktioner föreslås inga förändringar i formerna för anlagande av sådana förordningar. Att slopa underställningsskyldigheten i dessa fall skulle enligt promemorian fö så vittgående konsekvenser alt det knappast kan övervägas utan en mer omfattande utredning.

Beträffande planbesluten enligt byggnadslagstiftningen konstaleras i pro­memorian att bygglagutredningens förslag f n. bereds inom regeringens kan­sli. Förslaget innehåller väsentliga lättnader i statskontrollen på detta område och del finns inte anledning att föregripa detta reformarbete.

Den statliga kontrollen av de kommunala avgifterna har sedan gammalt varit jämförelsevis ingående. Numera är dock kommunernas frihet att själva fastställa avgifier relativt stor. Underställningsskyldighet föreligger i endast ett föial fall. Beträffande hamnavgifierna m. m. har hamnutredningen i sill slutbetänkande (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag, som f n. bereds inom regeringens kansli, föreslagit atl underställningsskyldigheten skall tas bort. Med hänsyn härtill har bestämmelsen om underställningsskyldighet i fråga om dessa avgifter tills vidare behållits i förslaget till ny kommunallag. Be­stämmelserna om gatubyggnadskostnadsbidrag (67 S byggnadslagen), som rymmer moment av underställning, utreds f. n. av gatukostnadsutredningen (B 1975:02). Det kan enligt PM II förutsättas alt ett framtida avgiftssystem ges en sådan utformning att det kan överiämnas åt kommunerna alt själva besluta om dessa avgifier. I 2 S renhållningslagen (1970:892) finns en fö­reskrift om underställning av beslut om åläggande av ny skyldighet för fastighetsägare atl renhålla eller bekosta renhållning av gångbana. Dessa bestämmelser har påtagligt samband med reglerna om gatubyggnadskost­nadsbidrag och bör enligt promemorian prövas i samband med dessa. Un-derslällningsskyldighelen beträffande avgifter hos byggnadsnämnd har ti­digare behandlats inom ramen för kommundepartementets översynsarbete


 


Prop. 1976/77:1                                                                 100

(Ds Kn 1975:1 PM I Avgifier hos byggnadsnämnd). Förslagen i PM I har som jag tidigare har nämnt godtagits av riksdagen och beslutanderätten belräffande sådana avgifter har överiämnals lill kommunerna.

Kommunerna och landstingskommunerna skall enligt olika specialför-faUningar uppräua planer för vissa verksamheter. I en del fall gäller atl planerna skall fastställas av statlig myndighet. Av de verksamhetsplaner som kommun skall upprätta är del endast plan för ålderdomshem som be­höver underställas. I PM II föreslås atl denna underställningsskyldighet slo­pas liksom underställningsskyldighelen belräffande beslut alt anta regle­mente för ålderdomshem som drivs av två eller flera kommuner gemensamt.

I promemorian behandlas också besiämmelserna om fasisiällande av reg-lemente angående burskap. Den underslällningsskyldighel som gäller be­lräffande sådant reglemente föreslås utgå.

Del övervägande antalet remissinstanser är positiva lill förslagen i PM II. Till dem som avstyrker hör ett par länsstyrelser. Länsstyrelsen i Älvsborgs län vill, med hänvisning lill länsstyrelsens roll som tillsynsmyndighet för bl. a. brand-, byggnads-, hälsovårds- och socialvårdslagstiftningen, behålla underställningsskyldighelen beträffande plan för ålderdomshem. Socialsty­relsen anser atl frågan bör prövas i samband med utarbetandet av en ny social ramlag. Också socialutredningen sätter i fråga om inte dess förslag bör avvaktas men framhåller atl den inte har något all erinra mot förslagen i promemorian. Flera remissinstanser framhåller alt möjligheten att få rit­ningar för ny- eller ombyggnad av ålderdomshem granskade är värdefull och bör bevaras i någon form. Mot förslaget all skyldigheten atl underställa länsstyrelsen beslut om burskapsreglemente skall slopas har ingen remiss­instans haft något alt erinra.

Ett antal remissinstanser för fram önskemål om att underställningsskyl­dighelen skall slopas i ytterligare ärendegrupper. I synnerhet gäller detta beslut atl ta upp lån eller teckna borgen. Några remissinstanser anser att också underställningsskyldighelen belräffande beslut om antagande av brand­ordning kan slopas. Från det landstingskommunala verksamhetsområdet förs fram krav om att den statliga ritningsgranskningen vid uppförande av sjukhus skall slopas liksom underställningsskyldigheten beträffande lands­tingskommunernas barnhemsplaner och omsorgsplaner. Svenska kommun­förbundet framhåller atl översynen av mäklareordningens beslämmelser om handels- och sjöfartsnämnd bör omfatta också den underställningsskyldighet som gäller vid beslut om antagande av mäklare.

För egen del för jag anföra följande.

Bland de former för tillsyn och kontroll av den kommunala verksamheten som förekommer kan underslällningsförfarandel sägas inta en särställning. Medan övriga tillsynsformer utmärks av atl den statliga kontrollen i regel träder in först sedan detta har påkallats genom kommunalbesvär eller för­valiningsbesvär eller när något missförhållande kan befaras, är det typiska för underställningsinsiiluiet alt det kommunala beslutet blir gällande först


 


Prop. 1976/77:1                                                     101

sedan det hargodkänls av statlig myndighet. Del befogade i en sådan generell kontroll kan sättas i fråga även bortsett från den onödiga omgång systemet kan sägas innebära i alla de ärenden där det kommunala beslutet fastställs ulan ändring. Gränserna mellan underslällning och andra former för siallig fastställelseprövning, t. ex. prövningen av stads- och byggnadsplaner, kan stundom vara flytande. Jag anser det inle nödvändigt atl här dra upp någon gräns ulan avser med begreppet underställning i det följande också de när­besläktade formerna av statlig prövning.

Antalet underställningspliktiga ärendegrupper har successivt minskal un­der senare år. Denna utveckling, som jag ser som ett uttryck för statsmak­ternas förtroende för kommunernas förmåga att själva sköta sina angelä­genheter, bör enligt min mening fortsätta. Inte minst kommunindelnings­reformen har skapat förutsättningar för all låta kommunerna själva avgöra ärenden i vilka beslutanderätten tidigare har varit delad mellan kommunen och en statlig myndighet.

Jag har i del föregående (avsnitt 4.2.11) föreslagit all underställnings­skyldigheten beträffande byggnadsnämnds och hälsovårdsnämnds beslut om delegation skall slopas. I förslaget till ny kommunallag har underställnings-skyldigheten slopats beträffande beslut om anslag alt täckas genom flerårig utdebitering och beslut om avsättning till fonder samt beträffande flertalet beslut om ianspråklagande av fonder.

Beträffande beslut om alt la upp lån och teckna borgen föreslås i PM II ingen ändring. Åtskilliga remissinstanser anser att underställningsskyl­digheten bör slopas också i fråga om dessa beslut. I kommunallagspropo-siiionen föreslås, som har nämnts i del föregående, vissa lättnader i un­derställningsskyldigheten. Jag för hänvisa till vad jag anförde i det sam­manhanget (prop.  1975/76:187 s. 514).

Beträffande de lokala förordningarna anförs i promemorian atl under­ställningsskyldigheten inte kan slopas utan en mer omfattande utredning. Häremot har flera remissinstanser invänt atl kommunernas brandordningar i huvudsak innehåller föreskrifter som det bör ankomma på kommunerna att besluta om. Statens brandnämnds förslag lill brandordning, som allmänt torde tjäna som norm för kommunerna, innehåller endast en straffsank­tionerad bestämmelse (8 S). Om denna flyttades över lill brandsiadgan skulle enligl dessa remissinstanser underställningsskyldighelen kunna slopas.

Enligt 6 S brandlagen kan länsstyrelsen helt eller delvis befria kommunen från skyldigheten atl hålla brandkår, om kommunen har träffat avtal om hjälp från brandkår i annan kommun. Om kommunen har träffat avtal om sådan hjälp från annan brandkår (t. ex. industribrandkår) eller från annat räddningsorgan än brandkår (t. ex. oljesaneringsföretag) för länsstyrelsen del­vis befria kommunen från skyldigheten all hålla brandkår. Har kommunen helt eller delvis befriats från sådan skyldighet skall enligl 4 S brandstadgan av brandordningen framgå i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall ombesörjas enligl avtal som avses i


 


Prop. 1976/77:1                                                      102

6S brandlagen. 1 brandordningen skall också las in andra bestämmelser som rör den kommunala brandstyrkans organisation. Av vad jag nu har sagt framgår atl brandlagstiftningen ger kommunerna stor frihet i fråga om den kommunala räddningsljänslorganisationens uppbyggnad. Kontrollen av att räddningstjänstorganisationen tillfredsställer skäliga anspråk på effek­tivitet sker genom att brandordningen prövas av länsstyrelsen. Även om skäl alltså kan anföras för en viss statlig tillsyn, är jag beredd att i annat sammanhang överväga formerna för denna kontroll.

Beslut atl anta lokal ordningsstadga skall enligt 23 S allmänna ord­ningsstadgan underställas länsstyrelsen. Jag har i ett annat sammanhang uttalat att allmänna ordningsstadgan skall ses över. Delta motiveras bl. a. av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivningsmaklen. Vid denna översyn kommer även formerna för beslut om lokal ordningsstadga alt prövas. Den åtminstone delvis föråldrade bestämmelsen i 25 S allmänna ordningssladgan om underställning av reglementen eller taxor för åkare, spårvägsföretag, stadsbud m. m. bör också prövas i delta sammanhang.

Formerna för beslut om lokal hälsovårdsordning torde komma att prövas av hälsovårdsstadgeutredningen. Frågan om underställning av hamnordning prövas under beredningen av hamnulredningens förslag inom regeringens kansli.

En omfattande reform av hela byggnadslagstiftningen övervägs f. n. inom regeringens kansli. Med hänsyn til! de genomgripande förändringar av plan­instituten som kan förutses flnns inle anledning att i detta sammanhang föreslå några förändringar. Detsamma gäller formerna för beslut om ga­tubyggnadskostnadsbidrag och för föreläggande att hålla gångbana ren.

I sociallagstiftningen finns särskilda bestämmelser om beslutsordningen i omhändertagandeärenden. Dessa frågor övervägs inom socialutredningen, vars arbete inte bör föregripas på denna punkt.

Annorlunda ser jag på bestämmelsen i socialhjälpslagen om underställning av plan för ålderdomshem. Socialstyrelsen anser visserligen alt socialutredningens förslag bör avvaktas. Delta är enligt min mening inte nödvändigt, i synnerhet som utredningen har förklarat sig inte ha någon erinran mot förslaget i PM II. Ålderdomshemsplan fordras för uppförande av ålderdomshem, större ändring genom om- eller tillbyggnad samt inrät­tande av ålderdomshem i byggnad som ursprungligen har uppförts för annat ändamål. Planen skall godkännas av länsstyrelsen, som skall hämta in so­cialstyrelsens yttrande. I PM II framhålls alt underslällningsprövningen vä­sentligen innebär granskning och godkännande av byggnadsritningar. Med hänvisning till att den statliga ritningsgranskningen numera inte anses nöd­vändig i fråga om skolor inom det obligatoriska skolväsendet eller i fråga om förskolor görs i promemorian den bedömningen alt granskningen kan undvaras också i ålderdomshemsbyggandet. Det framhålls i promemorian aU statsbidrag numera inte utgår till byggande av ålderdomshem, vilket däremot är fallet i fråga om skolor och daghem.


 


Prop.  1976/77:1                                                     103

Del övervägande antalet remissinstanser ansluter sig lill bedömningarna och förslagen i promemorian. Ett par remissinstanser är dock kritiska. Jag kan inte godta invändningen all länsstyrelsens roll som tillsynsmyndighet för bl. a. brand-, byggnads-, socialvårds- och hälsovårdslagstiftningen kräver alt underställningsprövningen av ålderdomshemsplanerna behålls. Vårt långt decentraliserade system på bl. a. dessa områden innebär ju all de kommunala nämnderna har ett förstahandsansvar för dessa verksamhetsområden. Bort­sett från prövningen av generella normer som brandordningar och stads­planer är den statliga tillsynen på dessa områden begränsad till fall där den föranleds av besvär eller av att missförhållanden befaras. Denna ordning bör kunna tillämpas också i fråga om ålderdomshemsbyggandet. Jag förordar därför att underställningsskyldighelen las bort.

Flera remissinstanser har framhållit att i nuvarande underställningspröv­ning finns moment som är värda all behålla. Dit hör länsexperternas med­verkan och tillgången lill den samlade erfarenhet av instilutionsbyggande som den centrala riiningsgranskningen ger. Jag finner dessa synpunkter väl värda atl beakta och förutsätter alt kommunerna i mån av behov rådfrågar länsexperterna på resp. område. I likhet med vad som gäller på andra områden bör en möjlighet till frivillig ritningsgranskning finnas kvar.

I PM II föreslås också att kommunerna skall befrias från skyldigheten enligt 18 S andra stycket socialhjälpslagen att underställa länsstyrelsen reg­lemente för ålderdomshem som drivs av två eller fiera kom­muner gemensamt. Remissinstanserna har inte haft något att invända mot förslaget. Jag förordar att det genomförs. Enligt 18 S första stycket åligger det kommun alt anordna ålderdomshem. Länsstyrelsen kan enligt tredje stycket befria kommunen från sådan skyldighet om det finns särskilda skäl. Denna skyldighet hänger nära samman med hur kommunernas allmänna vårdansvar skall utformas. Den frågan övervägs av socialutredningen, vars arbete i denna del inte bör föregripas. I avvaktan på en ny sociallagstiftning, bör alltså enligt min mening skyldigheten för kommun aU anordna ålder­domshem stå kvar. Denna skyldighet kan fullgöras av kommunen ensam eller i samarbete med en eller fiera andra kommuner.

Förslaget atl underställningsskyldighelen i fråga om beslut att anta reg­lemente angående burskap skall slopas har inte mött någon invändning från remissinstansernas sida. Också jag ansluter mig lill förslaget. Dock anser jag i linje med vad jag har anfört i fråga om uppgiftsfördelningen mellan nämnderna atl kommun skall kunna anförtro uppgiften att anta burskapsreglemente även åt annan nämnd än kommunstyrelsen.

I likhet med Svenska kommunförbundet anser jag atl det inte finns an­ledning att behålla en föreskrift i mäklareordningen (4 S)om att länsstyrelsen skall förordna mäklare som handels- och sjöfartsnämnd har antagit. Chefen för finansdepartementet kommer i annat sammanhang atl föreslå regeringen atl föreskriften las bon.

Beträffande det landstingskommunala området har, som jag har nämnt.


 


Prop. 1976/77:1                                                      104

ingen genomgång gions av föreskrifterna om underslällning. Bland de be­slämmelser som bör prövas i det fortsatta översynsarbetet inom kommun­departementet eller inom de utredningar som överväger frågor inom lands­tingskommunernas verksamhetsområde märks underställning av barn­hemsplaner och plan för omsorgsverksamhelen liksom den ritningsgransk­ning som är obligatorisk vid byggande av bl. a. sjukhus.

4.6 Institutet jordbruksstämma

Jordbrukssiämma är en särskild form av kommunalstämma för behand­ling av ärenden som endast rör den manlalssatta jorden. Beslämmelser om jordbruksstämma finns i 13 S i den i övrigt upphävda lagen (1930:251) om kommunalsiyrelse på landet. Vid tillkomsten av KL (prop. 1953:210, KU 1953:22, rskr 1953:419) förutsattes aU institutet jordbruksstämma skulle av­vecklas under en övergångsperiod, som sedermera har föriängts till och med utgången av år 1976. De tillgångar som skulle fö förbrukas eller ges nya förvaltningsformer var ursprungligen ganska betydande. De bestod främst av kassor för olika ändamål såsom magasinskassor och rolehållar-kassor. År 1960 beräknades antalet kassor lill närmare 400. Fyra år senare hade antalet sjunkit till något mer än hälften. År 1974 redovisades ett 30-tal kassor och fonder. Kassornas sammanlagda behållning har minskat på lik­nande sätt från närmare 6 milj. kr. år 1960 till något över 3 milj. kr. år 1964 och ungefär 550 000 kr. år 1974. Antalet sockenmagasin uppgick år 1960 till 54. År 1974 fanns sex sockenmagasin till eU sammanlagt värde av högst 40 000 kr. I fråga om den fasta egendom som tidigare förvaltades på jordbruksstämma gäller sedan den 1 juli 1974 lagen (1973:1150) om för­valtning av samfälligheter. Del innebär alt bl. a. sockenallmänningarna och de allmänningskassor som var knutna lill dem inte längre hör till jord-bruksstämmotillgångarna.

För en närmare redogörelse för institutet jordbruksstämma och det av­vecklingsarbete som hittills har förekommit hänvisar jag till departements­promemorian (Ds Kn 1976:3) Avveckling av institutet jordbruksstämma (bi­laga 4).

1 promemorian konstateras att de ändamål som jordbruksstämmotill-gångarna ursprungligen skulle tillgodose numera har föriorai sin betydelse eller inte längre kan tillgodoses genom dessa tillgångar. Förvaltningen av tillgångarna faller utanför den egentliga kommunala verksamheten och det är därför enligt promemorian uppenbart au institutet jordbruksstämma bör avvecklas i samband med den kommunallagsreform som förestår. Förvalt­ningen av den helt övervägande delen av de jordbrukssiämmotillgångar som har utgjorts av kassor har numera avvecklats. För atl slutligt genomföra avvecklingen bör väljas ett så enkelt förfaringssätt som möjligt. Möjligheten alt låta delägarna dela tillgångarna mellan sig avvisas i promemorian med hänvisning lill alt detta lämpligen skulle kunna ske endast i fall där värdet


 


Prop. 1976/77:1                                                      105

är mycket ringa. Det skulle därför behövas en beloppsgräns, som skulle bli ganska godtyckligt bestämd. Härtill kommeratt i magasinskassorna kan ingå statliga nödhjälpsmedel och donationsmedel. Möjligheten atl tvångsvis omvandla tillgångarna till stiftelser avvisas också i promemorian.

Den lösning som bedöms som den enklaste och naturligaste är alt kvar­varande tillgångar tas över av kommunen. Med hänvisning lill all värdet av tillgångarna i fiertalet fall är obetydligt framhålls i promemorian all sär­skilda föreskrifter om hur tillgångarna för användas skulle medföra onödiga administrativa svårigheter och därför bör undvikas. Det finns enligt pro­memorian inte heller skäl att föreskriva atl eventuella donaiionsbesiäm-melser skall iakttas eller att tillgångarna inle får användas till ändamål som kommunen enligt författning har att tillgodose. Detta hindrar inle an det ligger nära lill hands att medlen används för något av de ändamål som kunde tillgodoses enligl de tidigare reglerna för avveckling av jordbruks­siämmotillgångar.

Med hänsyn till att för några kassor redovisas betydande tillgångar bör enligt promemorian delägarna under en kort övergångstid ges tillföile att avveckla förvaltningen av tillgångarna i enlighet med reglerna i kungörelsen (1963:43) med föreskrifter rörande vissa av kommunalstämma förvaltade kassor. Kungörelsen, som upphävdes år 1973 (SFS 1973:76), avser tillgångar som hör till magasinskassa eller därmed jämföriig kassa eller invalidbe-väringskassa, uddemanlalskassa eller annan rotehållarkassa. Stämmorna be­reds enligt kungörelsen möjlighet att avveckla förvaltningen av kassorna, i den mån donationsvillkor inte lägger hinder i vägen. Avvecklingen kan ske antingen i den formen att tillgångarna helt förbrukas för visst ändamål eller genom att stämman beslutar att de skall bestå som särskilt kapital, vars avkastning skall användas för ett bestämt ändamål. Endast vissa än­damål är tillåtna. Enligl kungörelsen för tillgångarna inte användas för än­damål som kommunerna eller församlingarna författningsenligt skall till­godose. Magasinskassas kapital och avkastning för användas lill stipendier åt ungdom från orten för jordbruksutbildning eller liknande utbildning, för något förbrukningsbehov som är gemensamt för delägarna, för anskaffande eller förbättring av någon stadigvarande tillgång, som är till nytta för delä­garna, kommunen eller församlingen eller för annat ändamål som är an­gelägel för dem. Rotehållarkassornas kapital och avkastning får användas för samma ändamål och dessutom för ändamål som har anknytning till lokal försvarsverksamhet. Kassas tillgångar kan enligl kungörelsen över­lämnas till bl. a. kommun, församling, by- eller vägsamfällighet, styrelse för läroanstalt, hembygdsförening, hushållningsgille, intresseorganisation för jordbrukare, lokal sammanslutning på försvarets område eller annan för­ening, stiftelse eller sammanslutning på orten som kan antas bli bestående.

Enligt promemorian bör avveckling enligt reglerna i 1963 års kungörelse få ske fram till utgången av år 1976. Del bör vara lillräckligi alt beslut om avveckling fattas under denna tid. Det skall alltså inle vara nödvändigl


 


Prop.  1976/77:1                                                     106

att beslutet har vunnit laga kraft. Kvarvarande egendom skall tillfalla kom­munen. Dessa regler har i promemorian getts form av ett förslag lill lag om egendom som förvaltas av jordbruksstämma.

Remissinstanserna är positiva lill förslagen i promemorian. Allmän enig­het råder om atl institutet jordbrukssiämma bör avvecklas och att nuvarande tillgångar efter en avvecklingsperiod bör tillfalla kommunen. JK hyser dock stor tvekan inför en ivångsmässig överföring till kommunerna i de fall till­gångarnas värde inte är obetydligt. I dessa fall bör man enligt JK i första hand uppmuntra till en frivillig avveckling. De tillgångar som återstår efter avvecklingsperioden bör tillfalla kommunerna men få användas endast för vissa särskilda ändamål.

De invändningar som remissinstanserna i övrigt har rest avser dels av­vecklingsperiodens längd, dels frågan om vilken frihet kommunen skall ha att förfoga över tillgångar som har tillfallit kommunen enligt de be­slämmelser som föreslås i promemorian.

Även jag anser alt tiden nu är mogen alt avveckla institutet jordbruks­stämma. Detta bör ske genom att kvarvarande egendom efter en övergångs­period tillfaller kommunen. För avveckling under övergånsperioden bör prin­ciperna i 1963 års kungörelse följas. Någon motsvarighet till föreskriften i 4 S kungörelsen om att jordbruksstämmas beslut om avveckling skall un­derställas länsstyrelsen behövs enligt min mening inte. Detta ligger i linje med mina tidigare ställningstaganden i fråga om underställning (avsnitt 4.5).

I frågan om avvecklingsperiodens längd vill jag anföra föl­jande. Principbeslut om avveckling av institutet jordbruksstämma fattades förmerän tjugo årsedan. Under åren 1963-1973 har delägarna haft möjlighet att avveckla förvaltningen av jordbruksstämmotillgångarna och inom vida ramar besluta om hur dessa skall användas. Sådan avveckling har också ägt rum i mycket stor utsträckning. En ny, slutlig avvecklingsperiod bör enligl min mening kunna bli tämligen kort. Förslaget i promemorian innebär atl avvecklingsperioden bestäms till ett halvt år. I likhet med några re­missinstanser anser jag alt en sådan tidsfrist är väl kort. För att de stämmor som önskar det skall fö tillräcklig lid att avveckla förvaltningen enligl reg­lerna i 1963 års kungörelse föreslår jag att avvecklingsperioden bestäms till ett år. Jag tror inte att fiera stämmor skulle utnyttja en sådan möjlighet om tidsfristen föriängdes ytteriigare. Jag anser det viktigt alt information om under vilken tid avveckling kan ske når fram ordentligt lill stämmorna. Om riksdagen godtar mina förslag, ämnar jag ta fasta på ett par remiss­instansers förslag all sådan information skall föras ut med hjälp av länsstyrel­serna.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i sin remissyttrande pekat på möj­ligheten att ett avvecklingsbeslut som jordbruksstämma har fattat angrips med kommunalbesvär. Om beslutet upphävs efter utgången av avvecklingsperio­den kommer egendomen att tillfalla kommunen. Detta kan enligl länsstyrel­sen uppfattas som otillfredsställande. Jag vill framhålla au problem av denna


 


Prop. 1976/77:1                                                     107

art kan uppstå även om man stannar för en tämligen lång avvecklingsperiod. Reglerna i 1963 års kungörelse erbjuder vida ramar för avvecklingen av egendomsförvaltningen. Risken för att ett avvecklingsbeslut, som inte är behäftat med något formfel, skall behöva upphävas är därför ganska ringa. En längre avvecklingsfrist utgör däremot ingen garanti mot sådana effekter.

I frågan omdonationsvillkor skall iakttas, när egendom efter av­vecklingsperiodens slut har tillfallit kommunen, vill jag anlägga följande synpunkter. Om enskild donation med särskilda villkor ingår i egendomen, innebär förslaget i promemorian ett slags generell permulation. Delta finner JK från principiella utgångspunkter föga tilltalande. Även ett par andra re­missinstanser anser atl kommunen bör vara skyldig att iaktta donations­villkoren. Jag vill framhålla all det finns fiera exempel på föreskrifter som innebär ett slags generell permulation. Det har gällt egendom som har do­nerats eller satts av för ändamål som inte längre utan svårighet kan tillgodoses eller som numera tillgodoses i annan ordning. Dessa förhållanden föreligger också i fråga om jordbruksstämmotillgångarna. Det torde i många fall vara svårt alt utreda tillgångarnas sammansättning och ursprung liksom före­komsten av och innebörden i eventuella donationsvillkor. I fiertalet fall är värdet av tillgångarna obetydligt. Två tredjedelar av kassorna har en behållning av mindre än eller omkring 6 000 kr. Om eventuella donations­villkor skall tillgodoses, skulle del innebära ett i många fall omfattande utredningsarbete för au fastställa donationernas andel av nuvarande till­gångar. Detta arbete skulle i många fall inte slå i rimlig proportion till värdet av de tillgångar del är fråga om. Donationsmedlen skulle sedan fö omvandlas till stiftelser. Donationsvillkoren skulle sannolikt behöva permuteras i fier­talet fall. Praktiska skäl talar för att en sådan omgång bör undvikas. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag atl de principiella skäl som kan anföras mot en generell permulation bör fö vika i detta fall. Jag biträder alltså förslaget att donationsvillkor inle skall behöva beaktas.

En andra fråga är om kommunens förfoganderätt över egen­dom som har tillfallit den bör begränsas på annat sätt. JK anser att föreskrifter om alt tillgångarna för användas endast för vissa bestämda ändamål bör meddelas för de fall det inte är fråga om helt obetydliga tillgångar. Kam­markollegiet föreslår au det föreskrivs au tillgångarna skall bilda en sti­pendiefond för ungdomens yrkesutbildning på främst jordbrukets område eller föras till investeringsfond för kommunen.

För egen del vill jag främst se till vad som kan vara enkelt och praktiskt. Enligl vad jag tidigare har föreslagit för stämmorna under en ny avveck­lingsperiod möjlighet att avveckla förvaltningen av tillgångarna. Inom vida ramar kan behållningen fonderas eller förbrukas för olika ändamål som har samband med de ursprungliga syftena. Det är rimligt att anta att denna sista avvecklingsmöjlighet kommeratt utnyttjas, inte minst belräffande kas­sor som har en inte helt obetydlig behållning. Under sådana förhållanden


 


Prop.  1976/77:1                                                     108

kan jag inte finna alt några särskilda föreskrifter bör ges om användningen av de - i allmänhet obetydliga - tillgångar som efter avvecklingsperiodens slut skall lilHalla kommunerna. Sådana föreskrifter skulle vara administrativt tyngande utan all tillgodose något nämnvärt allmänt intresse. Detta gäller också föreskrifter av det slag som kammarkollegiet föreslår. I fråga om för­slaget att det skall föreskrivas all medlen skall föras till investeringsfond för kommunen kan vidare invändas att det här är fråga om mycket obetydliga tillgångar i jämförelse med de avsättningar lill kapitalbudgeten som normalt görs i kommunerna.

Jag anser alltså aU frågan om jordbruksstämmotillgångarnas användning kan överiämnas till kommunerna utan särskilda villkor. Om det i något eller några fall skulle komma atl röra sig om mer betydande tillgångar, är jag övertygad om atl kommunerna ägnar särskild omsorg åt frågan om hur medlen skall användas för att tillgodose behov som är förenliga med de ursprungliga ändamålen.

Frågan om de civilrätlsliga verkningarna av en bestämmelse om alt egen­domen tillfaller kommunen har tagits upp av Svenska kommunförbundet, som förutsätter atl alla enskilda rättsanspråk försvinner. Som torde ha fram­gått av vad jag har anfört är innebörden av mitt förslag alt några obli­gationsrättsliga anspråk från delägarnas sida inte kan göras gällande mot kommunen.

Jag förordar all del i en lag om egendom som förvaltas av kommu­nalstämma föreskrivs au, om sockenmagasin, tillgångar som hör till ma­gasinskassa eller rotehållarkassa eller annan egendom vid utgången av år 1977 förvaltas av kommunalstämma som avses i 13 S lagen om kommu­nalstyrelse på landet, skall egendomen vid nämnda tidpunkt tillfalla kom­munen. Dessförinnan skall sådan förvaltning fö avvecklas i den ordning och under de förutsättningar som i fråga om vissa kassor föreskrevs i 1-3 SS 1963 års kungörelse. Genom denna lydelse klargörs att - under avveck­lingsperioden - reglerna i 1963 års kungörelse skall ges motsvarande till-lämpning i fråga om annan egendom än tillgångar som hör till kassor, alt sådant hinder mot avveckling som kan föreligga på grund av villkor vid enskild donation skall beaktas och att underställning enligl 4 S kungörelsen inte behövs.

I kommunallagspropositionen föreslås en föreskrift om att 8 S lagen om införande av 1953 års kommunallag fortfarande skall gälla (14 S förslaget lill lag om införande av kommunallagen, 1976:000). Om riksdagen godtar de förslag som jag nu har lagt fram, bör del i stället föreskrivas all 8 S skall gälla intill utgången av år 1977.

5    Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommundepartemenlel upprättats förslag till


 


Prop.  1976/77:1                                                     109

1.    lag om ändring i brandlagen (1974:80),

2.    lag om ändring i byggnadsstadgan (1959:612),

3.    lag om ändring i skollagen (1962:319),

4.    lag om ändring i lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m.,

5.    lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp,

6.    lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97),

7.    lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

8.    lag om upphävande av lagen (1953:228) om tillsättning av vissa be­fattningshavare inom socialvården,

9.    lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),

 

10.   lag om ändring i lagen (1944:219) om djurskydd,

11.   lag om ändring i vallagen (1972:620),

12.   lag om ändring i föräldrabalken,

13.   lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

14.   lag om ändring i lagen (1964:63) om kommunal beredskap,

15.   lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning,

16.   lag om ändring i familjebidragslagen (1946:99),

17.   lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp,

18.   lag om ändring i lagen (1944:475) om arbetslöshetsnämnd,

19.   lag om ändring i lagen (1959:99) om köttbesiklning m. m.,

20.   lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),

21.   lag om ändring i folktandvårdslagen (1973:457),

22.   lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psy­kiskt utvecklingsstörda,

23.   lag om ändring i lagen (1968:598) angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län,

24.   lag om ändring i lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m. m.,

25.   lag om ändring i lagen (1947:523) om kommunala åtgärder till bo­stadsförsörjningens främjande m. m.,

26.   lag om egendom som förvaltas av kommunalstämma.

Av de angivna förslagen har de som har tagits upp under 2, 23 och 25 upprättats i samråd med chefen för bostadsdepartementet. Förslaget under 3 har upprättals i samråd med statsrådet Hjelm-Wallén, förslagen under 4-9,17 och 20-22 i samråd med chefen för socialdepartementet och förslagen under 10 och 19 i samråd med chefen för jordbruksdepartementet. Förslagen under 11, 12 och 24 har upprättats i samråd med chefen för justitiede­partementet, förslagen under 13 och 16 i samråd med chefen för försvars­departementet och förslaget under 15 i samråd med chefen för handels­departementet. Förslaget under 18 har upprättats i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.


 


Prop. 1976/77:1                                                      110

6   Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslagen.

7   Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen atl antaga de förslag som föredra­ganden har lagt fram.


 


Innehållsförteckning


 


 


 


Prop. 1976/77:1                                                                    111

Bilaga 1

PM II (Ds Kn 1975:3) Nämndorganisationen, underställning m. m.

Inledning ....................................................................... ..... 119

Sammanfattning av förslagen  .......................................       120

1.   Kommunernas roll i samhället   ................................       123

1.1     Den kommunala indelningen ............................. ..... 123

1.2     Den kommunala verksamhetens expansion   .... ..... 123

1.3     Samspelet mellan stat och kommun   ................ ..... 124

 

1.3.1    Ansvars- och uppgiftsfördelning ............... ..... 124

1.3.2    Former för statlig tillsyn och kontroll   ....... ..... 125

Besvärsinslitutel   ..................................... ..... 126

Underställning   ........................................ ..... 127

Effekiiviietskonlroll   .................................. ..... 128

Ekonomisk styrning   ................................. ..... 128

2.   Några genomförda åtgärder innebärande minskad statlig tillsyn

och kontroll   ............................................................       129

2.1     Ändringar i kommunallagen m. m........................       129

2.2     Förändringar på trafikområdet   ........................ ..... 130

2.3     Förändringar på skolområdet   ..........................       130

2.4     Förändringar på socialvårdsområdel   ...............       131

2.5     Förändringar på naturvårds- och miljövårdsområdena   . .      132

2.6     Vissa andra åtgärder   .......................................       133

3.   Förslag  från   några  ställiga  kommiltéer  rörande   förhållandet
stat-kommun   .........................................................
      133

3.1      Länsberedningen   ............................................       134

3.2      Kommunallagsutredningen   ..............................       134

3.2   Bygglagutredningen ........................................       135

3.4      Hamnutredningen..............................................       135

3.5      Länsskolnämndsutredningen och utredningen om skolans

inre arbete   ......................................................       136

3.6   Fo.sierbarnsutredningen   ...............................       137

4.   Några   pågående    utredningar   som    behandlar   förhållandet
stat-kommun   .........................................................
      137

4.1     Kommunalekonomiska utredningen   .................       138

4.2     Byggadminisiraiionsutredningen ........................       138

4.3     Utredningen om vissa kommunala trafik- och trafiksäker­hetsfrågor               139

4.4     Elutredningen    .................................................       139

4.5     Utredningen om skolan, staten och kommunerna        140

4.6     Socialuiredningen   ............................................ ..... 140

4.7     Hälsovårdsstadgekommiitén   ........................... ..... 141

4.8     Översyn av lagstiftningen om stiftelser .............       141

4.9     Översyn av bestämmelserna om intygsgivning vid rekvi­sition av statsbidrag                         142


 


Prop. 1976/77:1                                                                   112

5.     Nämndernas organisation och arbetsformer.......... .... 142

5.1  Valbarhetsbeslämmelser ................................... .... 144

5.1.1     Nämnder med kommunsiyrelseregler   ...... .... 145

5.1.2     Nämnder med modifierade kommunstyrelseregler 145

5.1.3     Överväganden och förslag   ......................      145

5.2  Särskilda regler om nämndernas sammansättning                 146

5.2.1     Social centralnämnd och social disiriktsnämnd 147

5.2.2     Socialnämnd   ............................................      149

5.2.3     Barnavårdsnämnd ..................................... .... 149

5.2.4     Nyklerhetsnämnd ......................................      151

5.2.5     Hälsovårdsnämnd ......................................      151

5.2.6     Överväganden och förslag.........................      152

5.3  Proportionella val av nämnder   ......................... .... 153

5.3.1     Nuvarande ordning   .................................     153

5.3.2     Överväganden och förslag   ......................     155

5.4  Utomståendes närvarorätt   .............................. ... 157

5.4.1     Brandstyrelse  ........................................... ... 158

5.4.2     Byggnadsnämnd   .....................................     159

5.4.3     Skolstyrelse   .............................................     159

5.4.4     Social centralnämnd och social disiriktsnämnd 160

5.4.5     Socialnämnd   ............................................     160

5.4.6     Barnavårdsnämnd .....................................     161

5.4.7     Nykterhetsnämnd ......................................     162

5.4.8     Hälsovårdsnämnd ......................................     163

5.4.9     Överväganden och förslag   ......................     165

5.5  Gemensam   personaladministration  och   fastigheisförvali-

ning   .................................................................     169

5.5.1     Uppgiftsfördelningen mellan kommunens organ 169

5.5.2     Nämnder för oreglerad förvaltning   ..........     171

5.5.3     Nämnder för specialreglerad förvaltning ... ... 172

5.5.4     Överväganden och förslag   ......................     174

56   Bestämmelser om delegation   ......................... ... 179

5.6.1     Nämnder med kommunsiyrelseregler   ...... ... 179

5.6.2     Nämnder med modifierade kommunstyrelseregler         180

5.6.3     Nämnder vars delegalionsbemyndigande fordrar un­derställning hos länsstyrelsen                   181

5.6.4     Överväganden och förslag   ......................     181

5.7 Föreskrifter om protokoll   .................................     183

5.7.1     Kommunallagens prolokollsregler ..............     183

5.7.2     De specialreglerade nämndernas protokoll                    184

5.7.3     Överväganden och förslag   ...................... ... 186

 

5.8      Några återstående frågor   ............................... ... 188

5.9      Närmare om förslagen till författningsändringar                    190

5.9.1   Förslag till ändringar i KL   ...................... ... 190


 


Prop. 1976/77:1                                                     113

5.9.2     Förslag till ändringar i brandlagen   ...... ... 191

5.9.3     Förslag till ändringar i byggnadsstadgan       191

5.9.4     Förslag till ändringar i skollagen och skolförordningen         192

5.9.5     Förslag till ändringar i lagen om social centralnämnd 192

5.9.6     Förslag lill ändringar i socialhjälpslagen..     193

5.9.7     Förslag till ändringar i barnavårdslagen      194

5.9.8     Förslag till ändringar i nykterhelsvårdslagen m. m.   194

5.9.9     Förslag till ändringar i hälsovårdsstadgan m. m.   .   194
6.    Kommuns skyldighet att underställa statlig myndighet vissa be­
slut           
..................................................... 195

6.1     Underställning enligt KL m. m......................       195

6.2     Den kommunala förordningsmakten   ...........       196

 

6.2.1     Lokala förordningar ...........................    196

6.2.2     Planbeslut   .....................................    197

6.2.3     Offentligrättsliga avgifter m. m............ .. 197

6.3 Övrig underställning enligl olika specialförfattningar  ...    199

6.3.1     Ålderdomshemsplan m. m....................      200

6.3.2     Fastställande av reglemente angående burskap ...     202

Bilageförteckning

Förslag till ändring i kommunallagen ........    bilaga   1.

Förslag till ändring i brandlagen (1974:80)    bilaga   2.

Förslag till ändring i byggnadsstadgan (1959:612)   ..     bilaga   3.

Förslag till ändring i skollagen (1962:319)  ..        bilaga   4.

Förslag till ändring i skolförordningen (1971:235)   ..       bilaga   5.

Förslag till ändring i lagen (1970:296) om social cen­
tralnämnd m. m................................
   bilaga   6.

Förslag till ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp .        bilaga   7.

Förslag till ändring i barnavårdslagen (1960:97)   ....       bilaga   8.

Förslag till ändring i lagen (1954:579)om nykterhetsvård  bilaga   9.

Förslag till lag om upphävande av lagen (1953:228) om
tillsättning av vissa befattningshavare inom social­
vården  .........................................
.. bilaga 10.

Förslag till ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)   .     bilaga II.

Förslag till ändring i lagen (1944:219) om djurskydd        bilaga 12.

Förslag till ändring i lagen (1964:653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden

m. m..............................................    bilaga 13.

Kommunallagsutredningens förslag till kommunallag

1-3 kap.......................................... ... bilaga 14.

(Ej i trycket)

8 Riksdagen 1976/77.  1 saml. Nr 1


 


Prop. 1976/77:1                                                    114

Bilaga 2

PM III (Ds Kn 1975:6) Övriga specialreglerade kommunala nämnder

m. m.

Sammanfattning    ............................................ ... 243

1.  Inledning  ...................................................     244

2.       Nämndreglernas principiella uppbyggnad   ..........     245

3.       Förslagen i PM II ..........................................     246

 

3.1      Valbarhetsbestämmelser ........................... ... 246

3.2      Särskilda regler om nämndernas sammansättning            246

3.3      Proportionella val av nämnder   ..................     246

3.4      Utomståendes närvarorätt  ....................... ... 247

3.5      Gemensam personaladministration   ............     247

3.6      Beslämmelser om delegation   ....................     247

3.7      Föreskrifter om protokoll   .........................     247

3.8      Antal ledamöter mm..................................     248

3.9      En allmän modell för regler om nämndernas organisation

och arbetsformer ....................................     248

4.       Jävsregler....................................................     249

5.       Obligatoriska särskilda nämnder   .....................     251

6.       Nämnderna .................................................     254

 

6.1      Valnämnd ..............................................     254

6.2      Överförmyndarnämnd   .............................     255

6.3      Särskild civilförsvarsnämnd    .....................     255

6.4      Särskild beredskapsnämnd ........................     256

6.5      Särskild krislidsnämnd ...............................     257

6.6      Uttagningsnämnd   .................................. ... 257

6.7      Särskild familjebidragsnämnd  ....................     259

6.8      Särskild krigshjälpsnämnd ......................... ... 260

6.9      Särskild hemvärnsnämnd   ........................ ... 261

6.10   Särskild arbetslöshetsnämnd  .................... ... 261

6.11   Handels- och sjöfartsnämnd  ..................... ... 265

6.12   Slakthusstyrelse  .................................... ... 267

7.  Bestämmelser i specialförfattningar om kommunalförbund ..    268

7.1      Kommunalförbund för skola   .....................     268

7.2      Kommunalförbund för bostadsförmedling ......     269

7.3      Regionplaneförbund   ...............................     271

Bilageförteckning

Förslag till lag om ändring i vallagen (1972:620) ...      bilaga    1.

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken                   bilaga   2.

Förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)     bilaga   3.
Förslag lill lag om ändring i lagen (1964:63) om kom­
munal beredskap .................................       bilaga   4.


 


Prop. 1976/77:1                                                      115

Förslag lill lag om ändring i lagen (1973:861) om lokal      bilaga   5.

kristidsförvallning   ...........................

Förslag   lill   förordning   om   ändring   i   kungörelsen

(1963:110) om ultagning i fred av vissa förnödenheter      Bilaga   6.

för totalförsvaret (uttagningskungörelsen)       

Förslag till lag om ändring i familjebidragsförordningen      bilaga   7.

(1946:99)   ....................................       bilaga   8.

Förslag lill lag om ändring i lagen (1964:47)om krigshjälp

Förslag lill  lag om  ändring  i  hemvärnskungörelsen      bilaga   9.

(1970:304)   ...................................

Förslag till lag om ändring i lagen (1944:475) om ar-      bilaga 10.

betslöshetsnämnd   ..........................

Förslag till förordning om upphävande av kungörelsen

(1966:369) med närmare föreskrifter om arbetslös-      bilaga 11.

helsnämnd och dess verksamhet m. m..

Förslag lill förordning om ändring i arbetsmarknads-      bilaga 12.

kungörelsen (1966:368) ....................

Förslag till lag om ändring i mäklareordningen (1893:51      bilaga 13.

s. I)   ............................................

Förslag till lag om ändring i lagen (1959:99) om kött-      bilaga 14.

besiktning  .....................................        bilaga 15.

Förslag till lag om ändring i skollagen (1962:319) .. Förslag lill lag om ändring i lagen (1947:523) om kom­munala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande      bilaga 16.

m. m..............................................        bilaga 17.

Förslag till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)

.3

PM IV (Ds Kn 1975:7) Landstingskommunernas specialreglerade nämnder

Sammanfattning    ............................................ ... 303

1.  Inledning .................................................... ... 305

2.  Reglerna om de landstingskommunala nämndernas organisation

och arbetsformer   ....................................... ... 308

2.1     Nuvarande regler   .................................. ... 308

2.2     Kommunallagsreformen ............................. ... 309

2.3     Allmänna synpunkter   ............................. ... 310

 

3.       Fakultativa eller obligatoriska nämnder ............. ... 312

4.       Antalet ledamöter och suppleanter  ................. ... 315

5.       Valbarhet m. m............................................     317

6.       Nämndernas sammansättning .........................     320

7.       Proportionella val av n?mnder m. m.................. ... 320


 


Prop. 1976/77:1                                               116

8.       Utomståendes närvaroräu   ............................     321

9.       Beslutförhet ................................................ ... 326

10.    Jävsregler.................................................... ... 327

11.    Protokoll   ...................................................     330

12.    Arkivvård   ..................................................     333

13.    Delegation ..................................................     334

14.    Gemensam personaladministration och egendomsförvaltning    336

15.    Närmare om förslagen till författningsändringar   .     337

 

15.1  En modell för regler om nämndernas organisation och ar­betsformer                  337

15.2  Sjukvårdslagen m. m.................................     338

15.3  Folktandvårdslagen ................................. ... 339

15.4  Lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings­störda m. m                340

15.5  Lagen angående handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län                  340

15.6  Kungörelsen om statsbidrag till driften av semesterhem    341

15.7  Folkhögskoleförordningen   ........................     341

15.8  Styrelse för sjuksköterskeskola...................     342

Bilageförteckning

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)      bilaga 1.

Förslag till förordning om ändring i sjukvårdskungö­
relsen (1972:676)  ...........................        bilaga 2.

Förslag   till   lag   om   ändring   i   folktandvårdslagen

(1973:457)   ...................................        bilaga 3.

Förslag till lag om ändring i lagen (1969:940) angående

omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda   ..       bilaga 4.

Förslag till förordning om ändring i stadgan (1968:146)
angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings­
störda ...........................................        bilaga 5.

Förslag till lag om ändring i lagen (1968:598) angående
handläggning av frågor om regionplan för kommu­
nerna i Stockholms län ......................        bilaga 6.

Förslag till förordning om ändring i kungörelsen
(1967:472) om statsbidrag till driften av semesterhem,
m. m..............................................        bilaga 7.

Förslag till förordning om ändring i folk högskoleförord­
ningen (1958:478)   .........................        bilaga 8.

Kommunallagsutredningens förslag till enhetlig kom­munallag (EKL) med de ändringar som har föranletts av   kommunaldemokratiutredningens  förslag,   1-3

kap. (SOU 1974:99 och 1975:41) ........        bilaga 9.

(Ej i trycket)


 


Prop. 1976/77:1                                                      117

Bilaga 4

Promemorian (Ds Kn 1976:3) Avveckling av institutet jordbruksstämma

1.  Inledning ....................................................       363

2.  Nuvarande förhållanden  ................................       364

2.1     Gällande regler i kommunallagarna   ............ ... 364

2.2     Jordbruksstämmas kompetens   ..................     365

2.3     Sockenmagasin och magasinskassor   ......... ... 367

2.4     Förfarandet på jordbruksstämma ................     368

2.5     1963 års kungörelse   .............................. ... 369

2.6     Förekomsten av jordbruksstämmotillgångar   ... 370

 

3.       Utredningsmannen   ...................................... ... 371

4.       Remissyttrandena   .......................................     374

5.       Överväganden .............................................     377

Bilageförteckning

Förslag till lag om egendom som förvaltas av jordbruks­
stämma  ........................................        bilaga 1.

Sammanställning av uppgifter från länsstyrelserna om
kassor m. m. som den 1 november 1974 alltjämt för­
valtades av jordbruksstämma .............        bilaga 2.

i5 Sammanställning av remissyttrandena

Kommunernas specialreglerade nämnder................ ... 385

1.1 Allmänna synpunkter   ..............................    385

1.2     Fakultativa eller obligatoriska nämnder.........    388

1.3     Antal ledamöter och suppleanter   ..............    389

1.4     Valbarhet   ............................................ .. 390

1.5     Nämndernas sammansättning   .................. .. 391

1.6     Proportionella val av nämnder   ..................    392

1.7     Utomståendes närvarorätt  .......................    392

1.8     Beslutförhet............................................    396

1.9     Jäv  ..................................................... .. 396

1.10  Protokoll   ............................................. .. 396

1.11  Arkivvård   ............................................ .. 397

1.12  Delegation ............................................. .. 397

1.13  Gemensam personaladministration och egendomsförvalt­ning                  398

1.14  Rätt atl väcka ärende hos fullmäktige   ....... ... 399

1.15........................................................... Enhetliga nämndbestämmelser               399

).)6 Kommunalförbund för specialreglerad verksamhet          400

1.17 Underställning  .....................................    400


 


Prop. 1976/77:1                                                    118

2     Landstingskommunernas specialreglerade nämnder              402

2.1     Allmänna synpunkter   ..............................    402

2.2     Fakultativa eller obligatoriska nämnder ........ .. 403

2.3     Nämndernas sammansättning och arbetsformer               403

2.4     Övriga frågor   ........................................ .. 405

3.    Avveckling av institutet jordbruksstamma.........    405


 


Minskad laU detaljitjglering av kx)mmunernä

PMH

NäoHidorganisationen underställning m« Hl.

Ds Kn 1975:3


Bilaga 1


 


 


 


Prop. 1976/77:1                                                      119

Inledning

Den kommunala indelningens anpassning till samhällsutvecklingen har skapat förutsättningar att vidga den kommunala självstyrelsen. Kommu­nerna har numera ansvaret för nästan hälften av den offentliga sektorns aktiviteter. I takt med den kommunala verksamhetens expansion har också kommunernas förvaltningsorganisation byggts ut med ökad tillgång till kva­lificerad sakkunskap på olika områden. Den service som kommunförbunden lämnar sina medlemmar har också i betydande utsträckning medverkat till effektivitet och enhetlighet i den kommunala förvaltningen. Behovet av slailig tillsyn och kontroll över kommunernas sätt att fullgöra sina uppgifter har därför minskat.

Formerna för statens relationer lill kommunerna har i stor utsträckning utvecklats under en lid då den kommunala strukturen och förvaltningen var helt annoriunda än nu. Detta motiverar överväganden från delvis nya utgångspunkter. Mot denna bakgrund har statsmakterna vid olika tillfällen uttalat, att den statliga deialjkontrollen av kommunal verksamhet bör be­gränsas. I samband med reformer på olika områden, där kommunerna har viktiga uppgifter att fullgöra, har åtgärder vidtagits i denna riktning. Frågan om kommuns skyldighet atl underställa statlig myndighet vissa beslut be­handlades i en särskild proposition vid 1972 års riksdag. Vidare har i di­rektiven till olika statliga kommittéer uttalals aU ett ökat kommunalt an­svarstagande med minskad statlig detalj kontroll skall eftersträvas.

Förhållandet mellan stat och kommun i här aktuellt avseende måste emel­lertid prövas kontinuerligt. I 1974 års slatsverksproposilion (prop. 1974:1, bil. 16) uttalades att en fortsatt översyn skulle göras av statens tillsyns-och kontrollfunktioner gentemot kommunerna. Syftet angavs vara att mön­stra ut sådana detaljföreskrifter som inte längre kan anses nödvändiga. Mot denna bakgrund pågår inom kommundeparlementet i samråd med andra berörda departement en successiv översyn.

Statens lillsyn och kontroll utövas i olika former och på skilda verk­samhetsområden. Översynsarbelet har därför uppdelats i olika etapper, näm­ligen

      lagar och andra författningar rörande kommunal verksamhet

      lagar och andra författningar rörande landstingskommunal verksamhet

      statliga myndigheters råd- och anvisningsverksamhet

      kommunala frågor som behandlas av statliga kommittéer.

Någon klar gräns går knappast au dra mellan frågan om fördelning av uppgifter på olika samhällsorgan och frågan om statens tillsyn och kontroll av den kommunala verksamheten. Det torde därför inte vara möjligt att ställa upp någon allmängiltig princip, som kan tillämpas på alla områden, vid ställningstaganden till utformningen av statens tillsyns- och kontroll-


 


Prop. 1976/77:1                                                      120

funktioner. Mot önskemålet alt öka kommunernas handlingsfrihet står bl. a. kraven på samordning och likformighet i samhällsarbetet. En avvägning mellan delvis motstridiga intressen måste därför komma lill stånd vid varje tillfälle.

Eli delresultat av översynsarbetet utgör promemorian (Ds Kn 1975:1) Minskad statlig detaljreglering av kommunerna, PM I avgifter hos bygg­nadsnämnd. I denna föreslås atl kommunfullmäktiges skyldighet att un­derställa länsstyrelsen beslut om avgifter hos byggnadsnämnd slopas den 1 juli 1975. Promemorian har remissbehandlats och regeringen har i enlighet med förslaget i promemorian i en proposition till 1975 års riksmöte hemställt om riksdagens bemyndigande att få besluta om föreskrifter med rätt för regeringen atl övertala åt kommun att meddela föreskrifter om sådana av­gifter.

I föreliggande promemoria, som utarbetats inom kommundepartemenlel i samråd med berörda departement, behandlas i huvudsak nämndernas or­ganisation och arbetssätt samt underställning hos statlig myndighet av vissa kommunala beslut.

Under översynsarbetets gång har kontakter fortlöpande upprätthållits med företrädare för den kommunala sektorn. Svenska kommunförbundet har beretts tillfälle att lämna synpunkter. Vidare har värdefulla uppslag inhäm­tats vid överläggningar med företrädare för kommuner och kommunför­bundets länsavdelningar.

Sammanfattning av förslagen

I promemorian föreslås dels ändringar i reglerna om de specialreglerade nämndernas organisation och arbetsformer, dels upphävande av kommuns skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut.

I avsnitt 5 redovisas en översyn av de i flertalet kommuner oftast fö­rekommande specialreglerade nämnderas organisation och arbetsformer. Det gäller brandstyrelse, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, skolstyrelse, social centralnämnd, socialnämnd, barnavårdsnämnd och nyklerhetsnämnd. De författningar som behandlas är således, förutom kommunallagen, i första hand brandlagen, byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan, skollagen och skol­förordningen, lagen om social centralnämnd, socialhjälpslagen, barnavärds-lagen och nykterhelsvårdslagen. Det konstateras att bestämmelserna om de specialreglerade nämndernas organisation och arbetsformer i flera av­seenden är onödigt detaljerade och innebär en obefogad statlig styrning av den kommunala verksamheten. De olika specialförfattningarna innehåller pä vissa punkter avvikelser från gängse ordning, vilka inte kan anses sakligt motiverade. Det framhålls att onödiga detaljföreskrifter bör tas bort och att enhetlighet bör eftersträvas efter förebild i den nya enhetliga kommu­nallag som kommunallagsutredningen föreslår (SOU 1974:99). Kommunal­lagens regler om kommunstyrelsen bör så långt möjligt göras tillämpliga


 


Prop. 1976/77:1                                                      121

på de specialreglerade nämnderna och särregler bör inte utan vägande skäl behållas.

I del följande anges i korthet de ändringar som föreslås i reglerna om de specialreglerade nämndernas organisation och arbetsformer.

Bestämmelserna om valbarhet till brandslyrelse, skolstyrelse och de sociala nämnderna ändras så att nuvarande valbarhetshinder för kommunens le­dande tjänsteman och vederbörande förvaltningschef faller bort. Därigenom kommer samma valbarhelsregler atl gälla för ledamöter i de specialreglerade nämnderna som enligt kommunallagsutredningens förslag skall gälla för ledamöter i kommunstyrelsen och de oreglerade nämnderna samt fullmäk­tige.

Specialförfattningarnas rekommendationer atl vissa yrkesgrupper (läkare, jurister och veterinärer) bör vara företrädda i social centralnämnd, barna­vårdsnämnd, nyklerhetsnämnd och hälsovårdsnämnd föreslås utgå. Det är inte förenligt med moderna demokratiska tankegångar att föreskriva eller rekommendera visst yrke eller utbildning som kvalifikation för uppdrag som kommunal förtroendeman. Nämnderna har, särskilt efter kommun-indelningsformen, goda möjligheter att tillgodose sitt behov av sakkunskap på andra sätt. Nykterhetsvårdslagens regel om att nyklerhetsnämnd skall beslå av såväl män som kvinnor är lika självklar som otidsenlig och bör tas bort.

Kommunallagens bestämmelse om proportionellt val utvidgas till alt om­fatta alla kommunala nämnder. Därigenom kommer även hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd m. fl. nämnder att kunna väljas med tillämpning av be­stämmelserna om proportionellt valsätt. När specialreglerna om nämnds sammansättning mönstrats ut finns inte längre något hinder för propor­tionellt val. Platserna i alla kommunala nämnder torde för övrigt i allmänhet ha fördelats efter proportionell grund.

Bestämmelserna i speciallagstiftningen om rätt för andra än nämndle­damöter att närvara vid nämnds sammanträden ersätts av en regel om att nämnden själv avgör vilka sakkunniga den skall kalla. Kommunallags­utredningen föreslår att samma princip skall gälla för kommunstyrelsen och de oreglerade nämnderna. Det här framlagda förslaget avser främst vissa experters medverkan i de sociala nämnderna, olika statliga tjänstemäns när­varo vid hälsovårdsnämnds sammanträde och vissa förvaltningschefers rätt att närvara vid nämndsammanträden. Nämnderna behöver visseriigen ofta anlita sakkunskap men det bör kunna överiämnas åt dem själva att avgöra när och hur deUa skall ske. Det statliga kontrollintresset är inte så starkt att det kan motivera atl nämndernas frihet i det berörda hänseendet be­gränsas.

Kommunfullmäktige föreslås genom ändringar i kommunallagen och spe­cialförfattningarna få ökade befogenheter atl bestämma hur uppgifterna att handha egendomsförvaltning och personaladministration skall fördelas mel­lan nämnderna. Förslaget innebär bl. a. atl fullmäktige får bättre möjligheter att överföra rätten att tillsälta tjänster från facknämnd till gemensamt per-


 


Prop. 1976/77:1                                                     122

sonalorgan. Kommunerna bör ha största möjliga frihet alt i dessa hänseenden ordna sin förvaltning och verksamhet med hänsyn till skiftande lokala behov.

Vissa ändringar föresläs i reglerna om delegation från specialreglerad nämnd till förtroendemän och tjänstemän. Den viktigaste är att byggnads­nämnds och hälsovårdsnämnds delegationsbeslut inte längre skall under­ställas länsstyrelsen utan fattas efter medgivande av kommunfullmäktige. Kommunallagens delegalionsbeslämmelse görs med vissa undanlag tillämp­lig på de specialreglerade nämnderna.

Beträffande protokollföringen föreslås att bestämmelserna i specialförfaii­ningarna om att nämndernas protokoll skall innehålla skälen för alla beslut mönstras ut. Förvaltningslagens regel om skyldighet att motivera beslut gäller numera hos de specialreglerade nämnderna i kvalificerade partsären­den som avgörs genom beslut som överklagas med förvaltningsbesvär. Det finns ingen anledning alt behålla motiveringsskyldigheten i de rent kom­munala ärendena. Den regel om rättelse av s. k. förbiseendefel, vilken ingår i kommunallagsutredningens förslag föreslås i promemorian bli tillämplig även på de specialreglerade nämndernas protokoll.

Reglerna om minimiantal ledamöter i social centralnämnd och skolstyrelse ändras så att för dessa nämnder gäller att fullmäktige bestämmer ledamots­antal och att del skall vara minst fem, såsom för övriga kommunala nämn­der. Slutligen görs den av kommunallagsutredningen föreslagna regeln om att fullmäktige beslutar om formerna för kommunstyrelsens och de ore­glerade nämndernas arkivvård tillämplig även på de specialreglerade nämn­derna.

De överväganden som görs i promemorian visar att det är möjligt all med ett minimum av särregler anpassa specialförfailningarnas nämndregler till kommunallagens motsvarande bestämmelser. Detta sker genom hän­visning i spcialförfattningarna till kommunallagens regler om kommunsty­relsen. Hänvisningsregeln kan ges i stort sett samma lydelse i alla spe­cialförfattningar.

För Stockholms kommun har i vissa fall krävts särskilda lösningar.

I avsnitt 6 ges en kort översikt över de olika reglerna om kommuns skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut. Det konstateras aU användningen av underställning som form för statlig kontroll har minskat betydligt och att förslag om att avskaffa underställningsskyldighet har lagts fram på fiera områden. Förslagen om inskränkning i underställningsskyl­dighelen begränsas därför i delta sammanhang lill tre fall, nämligen beslut om plan för byggande av ålderdomshem, beslut om reglemente för ålder­domshem, som drivs av två eller fiera kommuner, samt beslut om reg­lemente angående burskap.


 


Prop. 1976/77:1                                       ,                            123

1. Kommunernas roll i samhället

1.1 Den kommunala indelningen

Under efterkrigstiden har den kommunala indelningen genomgått om­fattande förändringar. Beslut om en indelningsreform fattades år 1948, va­rigenom antalet kommuner år 1952 minskade från 2 498 till 1 037. Under 60-talet beslutade statsmakterna om nya riktlinjer för den kommunala in­delningen. Dessa beslut om förändringar är nu praktiskt taget helt genom­förda, vilket innebär att kommunantalet i dag uppgår till 278. Även efter denna betydande omstrukturering varierar kommunernas storiek. En fjär­dedel av kommunerna har exempelvis under 10000 invånare. Detta framgår av nedanstående sammanställning.

 

Invånarantal

Ai

Hal kommuner

"„

- 9 999

 

68

24

10000-19 999

 

99

36

20 000-29 999

 

43

15

30000-39 999

 

21

8

40 000-49 999

 

13

5

50 000-

 

34

12

278               100

En av riktlinjerna för 60-talets kommunindelningsreform var, att varje kommun skulle omfatta tätort och kringliggande landsbygd som med hänsyn lill näringsliv, bosättning, kommunikationer och service samt människornas kontaktinrikining i övrigt bildade en sammanhållen region. Målsättningen var vidare att skapa kommuner med erforderiiga ekonomiska och personella resurser för all kunna tillgodose medborgarnas behov och kommunal service.

Reformen utgick också från behovet att göra kommunerna till väl av­passade områden för den lokala samhällsplaneringen och därmed skapa möj­ligheter för aktiv medverkan i den närings- och regionalpolitik som stats­makterna beslutar om. Alternativet till reformen hade varit att lyfta av kommunerna uppgifter och låta regionala eller centrala organ få ansvaret för dessa. Detta skulle ha inneburit ett fjärmande frän medborgarna av beslutanderätten i angelägenheter av direkt lokalt intresse. Statsmakterna valde i stället att reformera den kommunala indelningen. Den kommun-struktur, som därigenom tillkommit, är således avsedd att utgöra en garanti för att medborgarna även i framtiden skall kunna ta ansvar för viktiga sam­hällsfrågor genom kommunala beslut.

1.2 Den kommunala verksambetens expansion

Under de senaste decennierna har den offentliga sektorns tillväxt varit betydande. Både konsumtion och investeringar har ökat mer inom den of-


 


Prop. 1976/77:1                                                               124

fentliga än inom den privata delen av ekonomin. Under åren 1960-1972 har den andel av bruttonationalprodukten som stat och kommun tagit i anspråk stigit från 21 till 32 procent. Till stor del har expansionen ägt rum genom att kommunernas och landstingskommunernas uppgifter blivit allt­mer omfattande. Ända fram till 50-talels mitt svarade staten för större delen av den offentliga sektorn. Därefter har kommunernas och landstingskom­munernas tillväxt varit störst. År 1972 uppgick sålunda den statliga andelen till 12 och den kommunala till 20 procentenheter.

De totala bruttoutgifterna för samtliga kommuntyper ökade under lids­perioden 1960-1972 frän II miljarder till 52 miljarder kronor. Kommu­nernas medeluldebitering höjdes samtidigt från 14,63 lill 23,79 per skat­tekrona.

Den kommunala verksamhetens utbyggnad sammanhänger med olika faktorer i samhällsutvecklingen. Hit hör konsekvenserna av befolknings­omflyttningen, medborgarnas krav på ökad samhällelig service och stats­makternas beslut om alt lägga ansvaret för olika samhällsfrågor på kommunal nivå. Rent allmänt kan konstateras, att välståndsutvecklingen medfört behov av ökade kommunala engagemang. Det gäller för samhällsbyggandet i stort liksom för tillhandahållande av allmän service såsom barntillsyn, under­visning, kollektivtrafik och åldringsvård.

1.3 Samspelet mellan stat och kommun

Kommunernas betydelse för samhällsutvecklingen har, som tidigare fram­gått, ökat. Kommunindelningsreformen har varit en förutsättning för denna utveckling, som påverkats av såväl statsmakternas beslut som kommunernas egna ansvarstaganden. Kännetecknande för dagens samhällsförvaltning är bl. a. det ömsesidiga beroendet mellan statliga och kommunala åtgärder.

1.3.1 Ansvais- och uppgiftsfördelning

Fördelningen och ansvaret för olika samhällsuppgifter kan ses som ett resultat av både praktiskt administrativa och principiella överväganden. I propositionen (1961:180) med förslag till kommunindelningsreform framhöll departementschefen, att fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun inle är en gång för alla given. En fortlöpande anpassning efter utvecklingen bedömdes som nödvändig, varvid den vägledande principen skulle vara ändamålsenligheten. Med denna utgångspunkt uttalades att kommunerna borde handlägga sådana angelägenheter, som bäst sköttes genom lokal själv­styrelse och kommunal förvaltningsorganisation.

I direktiven (C 1970:28) för den år 1970 tillkallade länsberedningen fram­höll departementschefen, att kommunerna i enlighet med kommunindel-ningsreformens syfte även framdeles skulle svara för betydelsefulla sam­hällsuppgifter och i ökad usiräckning aktivt medverka i samhällsbyggandet.


 


Prop. 1976/77:1                                                     125

Som motiv för detta ställningslagande angavs dels intresset av att ge med­borgarna största möjliga inflytande över allmänna angelägenheter, dels möj­ligheterna till anpassning av samhällets åtgärder efter skiftande lokala för­hållanden.

Länsberedningen konstaterar i sitt betänkande (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan, atl det utmärkande för offentlig verksamhet - vare sig den är statlig eller kommunal - är

     insynen i beslutsfallandet

     offentlighetsprincipen

     rättssäkerheten

Länsberedningen formulerar fem principer som underlag för en bedöm­ning av uppgiftsfördelningen mellan olika samhällsorgan.

      Det är ett riksintresse att garantera landets alla medborgare en viss mi­nimistandard i fråga om trygghet, säkerhet och välfärd.

      En uppgift bör ej ligga på högre beslutsnivå än nödvändigt i förhållande till de av beslutet direkt berörda.

      Uppgifter som kräver stort mått av likformighet eller där överblick över hela riket är nödvändig bör ligga på central nivå.

      Uppgifter som kräver ett betydande inslag av lokalkännedom och specifik detaljkunskap bör decentraliseras.

      Näriiggande uppgifter bör verkställas på samma beslutsnivå och handhas av samma huvudman, om effektivitetsvinster därigenom kan uppnås.

1.3.2 Former för statlig tillsyn och kontroll

I det föregående har konstaterats att ett fortlöpande samspel mellan statliga åtgärder och intentioner samt den kommunala verksamheten är nödvändigt. Det övergripande ansvaret för samhällsutvecklingen och den samhällseko­nomiska balansen åvilar självfallet statsmakterna. Exempel på områden där bl. a. önskemålet om enhetlighet motiverar statliga insatser utgör närings-, utbildnings- och socialpolitiken. 1 dessa fall gäller del också att åstadkomma en samlad bedömning av landets resurser och dess fördelning, varvid mål­sättningen att skapa regional balans intar en central plats liksom åtgärder för att bereda medborgarna i olika delar av landet en så långt möjligt likvärdig kommunal service.

I regeringsformen anges att den svenska folkstyrelsen bl. a. förverkligas genom kommunal självstyrelse (RF 1 S)- I lagar och andra författningar reglerar statsmakterna den kommunala självstyrelsens form och innehåll. Av kommunallagarna framgår exempelvis kommunernas kompetens och i speciallagstiftning anges kommunernas ansvar på olika områden såsom bostadsförsörjning, socialvård, undervisning och hälsovård.


 


Prop. 1976/77:1                                                     126

Det statliga infiytandet och kontrollen över kommunerna kan utövas på i princip följande fyra sätt:

Besvärsinstitutei

Det vidsträcktaste tillämpningsområdet härden statskontroll, som utlöses på enskilds initiativ genom besvär över ett kommunalt beslut. Syftet med besvärsprövningen är atl få lill stånd en kontroll av atl kommunen använder sina maktbefogenheter i enlighet med dessas ändamål och inte i strid med allmänna eller andra berättigade intressen. Besvär, som anförs med stöd av kommunallagarna [(76-78 §§ kommunallagen, 1953:753, omtryckt 1969:765 (KL); 80-82 §§ kommunallagen för Stockholm, 1957:50, omtryckt 1969:766 (KLS); 89-92 §§ lag om församlingsstyrelse, 1961:436, omtryckt 1972:228 (LFS); 78 § landstingslagen, 1954:319, omtryckt 1972:101 (LL); 20 § lag om kommunalförbud, 1957:281 (LKF); 23 och 43 §§ lag om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, 1919:293, omtryckt 1969:770 (LKl)] s. k. kommunalbesvär, är den kontrollform som innebär det minsta ingreppet i den kommunala självstyrelsen. En mer ingående kontroll kommer till stånd genom s. k. förvaltningsbesvär, som anförs med stöd av specialför­faltningar.

Kommunfullmäktiges beslut överklagas alltid genom kommunalbesvär (76 S 1 mom. KL). Detsamma gäller för beslut av kommunstyrelsen eller annan kommunal nämnd, om inte annat är särskilt föreskrivet, (76 S 2 mom.). Prövningen av sådant kommunalt beslut ankommer på länsstyrelsen (76 S 1 mom.) och länsstyrelsens beslut kan överklagas till regeringsrätten (78 S). Bara den som är medlem av kommunen kan anföra kommunalbesvär (76 S 1 mom.).

Vid kommunalbesvär kan som grund för talan åberopas endast att beslutet inte har tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning, annorledes överskrider deras befogenhet som har fattat beslutet, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund (76 S 1 mom). Om besvärsmyndigheten finner att någon av dessa besvärsgrunder är tillämplig, upphävs det överklagade beslutet. Myndig­heten kan däremot inte, som vid förvaltningsbesvär, ändra beslutets in­nehåll. 1 princip föreligger inget hinder att verkställa ett kommunalt or­gans beslut även om det överklagats.

I den mån specialförfattningarna innehåller särskilda beslämmelser om besvär mot beslut av nämnd för specialreglerad förvaltning gäller inte reglerna om kommunalbesvär. I stället blir de allmänna reglerna om för­valtningsbesvär tillämpliga. Detta innebär bl. a. att besvärsrält tillkommer den som beslutet angår, om det gått honom emot, att besvärsprövningen är allsidig och inte begränsad till laglighetsfrågan och att besvärsmyn­digheten kan göra ändringar i det överklagade beslutets innehåll.


 


Prop. 1976/77:1                                                      127

Underställning

Vissa kommunala beslul måste för atl bli gällande underställas re­geringen eller statlig myndighet för prövning och fastslällelse. Initiativet lill fastslällelseprövningen tillkommer det kommunala organet. Besläm­melser om underslällning finns både i kommunallagarna och i olika spe­cialförfaltningar. Enligl kommunallagarna skall underställning bl. a. ske av vissa finansiella beslut, såsom låne-, borgens- och fondärenden. Enligl olika specialförfattningar krävs länsstyrelsens fastslällelse av beslut om antagande av kommunala stadgor, t. ex. lokala ordningsstadgor (23 S all­männa ordningsstadgan, 1956:617), hamnordningar (förordningen, 1874:26 s. 11, angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket), brandordningar (2 S brandsiadgan, 1962:91) och hälsovårdsordningar (68 S hälsovårdsstadgan, 1958:663). Vissa beslut om kommunala avgifter t. ex. taxor för gatumarksupplåtelser skall fastställas av länsstyrelsen. Vidare krävs statlig myndighets fast­slällelse av flertalet kommunala planläggningsbeslut enligt byggnadsla­ gen (1947:385).

I ett underställningsmål skall en allsidig prövning av del underställda beslutet företas. Prövningen avser inte bara beslutets laglighet utan även dess lämplighet, ändamålsenlighet och skälighet. Underställningsmyn-dighelen skall antingen fastställa eller ogilla det underställda beslutet och den kan i regel inle ändra beslutets innehåll. Rent formella ändringar utan saklig innebörd är dock tillåtna.

Underställningsmyndigheten har enligt några specialförfattningar rätt alt besluta i kommunens ställe. Om fullmäktige inte antar lokal ord­ningsstadga med innehåll som länsstyrelsen anser nödvändigt, kan länsstyrelsen själv besluta om lokal ordningsstadga för kommunen. Länsstyrelsens beslul skall i sådant fall underställas regeringen. Mot­svarande gäller i fråga om hamnordning, brandordning och hälsovårds­ordning.

Ett underställt kommunalt beslut bör i princip inte fastställas förrän det har vunnit laga kraft, eftersom fastställelsen skulle föriora sitt objekt, om del kommunala beslutet upphävs efter besvär. Vid underslällning enligl kommunallagarna har endast kommunen rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut atl vägra fastslällelse (75 S KL, 79 S KLS, 88 S LFS). Vid underställning enligt specialförfatining gäller enligt 11 S förvaltnings­lagen (1971:290) atl den som beslutet angår har rätt atl besvära sig över länsstyrelsens beslut att meddela eller vägra fastslällelse, om beslutet har gått honom emot. I fråga om rätlen all överklaga fastställelsebeslul enligl kommunallagarna råder viss oklarhet. Sådan rätt kan möjligen an­ses tillkomma kommunmedlem. Besvär över länsstyrelsens beslut i un­derställningsmål prövas av regeringen.


 


Prop. 1976/77:1                                                   "   128

Effektivitetskontroll

Kommunallagarna medger i princip inte några positiva statliga ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Effekiiviietskonlroll äger däremot rum med stöd av olika specialförfattningar som ålägger kommunerna att svara för vissa förvaltningsuppgifter och föreskriver statlig tillsyn över att upp­gifterna fullgörs på ett tillfredsställande sätt. Exempel på sådan reglering erbjuder allmänna ordningsstadgan (23 S). hälsovårdsstadgan (3, 68 och 81 SS) och brandstadgan (2 och 24 SS). Tillsynen kan utövas genom att en statlig myndighet ges befogenhet att lämna råd och anvisningar, på­kalla rättelse, förelägga kommunen atl förfara på visst sätt eller besluta i kommunens ställe. Den omedelbara kontrollen ligger främst på länsstyrelsen samt andra regionala statliga myndigheter. I länsstyrelseinstruklionen (5 S) anges att länsstyrelsen inom sitt verksam­hetsområde skall övervaka att vad som enligt lag eller annan författning åligger bl. a. kommunerna blir fullgjort. Sedan år 1957 har vidare riks­dagens ombudsmän (JO) vissa lillsynsbefogenheter över kommunerna. JO:s tillsyn omfattar förtroendemän med fullständigt ämbetsansvar och tjänstemän med självständiga uppgifter.

Till åtskilliga kommunala förvaltningsgrenar, såväl obligatoriska som fakultativa, utgår statsbidrag. Stalsbidragsförfattningarna brukar föreskri­va, alt statsbidrag lår beviljas endast om vissa villkor är uppfyllda, och att bidraget skall upphöra eller återbetalas om villkoren inle uppfylls. En styrning av kommunernas handhavande av åtskilliga angelägenheter utövas på detta sätt genom statlig bidragsgivning.

Genom lagstiftningen anger statsmakterna huvudmålsättningarna för den verksamhel, som är föremål för reglering. Mer preciserade målan­givelser redovisas i olika författningar, som regeringen utfärdar. 1 detta sammanhang ges ofta centrala ämbetsverk befogenhet att utfärda till-lämpningsföreskrifter. Denna anvisningsverksamhet är på vissa områden av betydande omfattning och utgör ett väsentligt statligt styrinstrument över kommunerna. En begränsning av myndigheternas rätt härvidlag har införts genom en särskild kungörelse (1970:641). I denna föreskrivs, att myndighet inte utan regeringens medgivande får ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd, som kan påverka gällande standard eller tillämpade normer och som i väsentlig grad kan leda till direkta eller indirekta kostnadsökningar.

Ekonomisk styrning

Ett myckel långtgående styrningsinstrument utgör statens möjlighet alt inom vissa verksamhetsgrenar bestämma över resurstilldelningen lill kommunerna. Syftet med dessa åtgärder är bl. a.

a) alt motverka säsongssvängningar i investeringsaktiviteten i över-


 


Prop. 1976/77:1                                                     129

ensslämmelse med samhällets sysseisätlningspolitiska mål {säsongssiyr-ning),

b)  alt påverka investeringarna i konjunklurstabiliserande riktning i överensstämmelse med allmänt stabiliseringspolitiska mål (konjunktur­styrning),

c)   att påverka investeringarnas geografiska fördelning i överensstäm­melse med målen för samhällets regionalpolitik (regional styrning), samt

d)    att påverka investeringarnas fördelning på skilda sektorer i över­
ensstämmelse med samhällets ekonomiska och allmänt välfärdspoliliska
mål (sektorsstyrning).

För alt uppnå de nämnda målen används såväl administrativa som ekonomiska styrmedel. Till den första gruppen hör bl. a. lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m. m. Exempel på ekonomiska styrmedel utgör inves­teringsavgifter, statsbidrag till kommunalt byggande och fastställda ramar för vissa byggnadsinvesteringar såsom sjukvårdsbyggnader, ålderdomshem och icke statsbelånade bostadshus exkl. fritidshus.

En ekonomisk styrning från statens sida sker också genom atl vissa kommunala borgens-, låne- och fondbeslul måste underställas regeringen. Ett annat ekonomiskt styrinstrument utgör de statsbidrag som har till syfte att stimulera tillkomsten av viss kommunal verksamhet.

2. Några genomförda reformer innebärande minskad statlig till­syn och kontroll

Begränsningar i statens tillsyns- och kontrolluppgifter har under senare år gjorts i samband med beslut om reformer på olika områden. I det följande skall några exempel redovisas.

2.1 Ändringar i kommunallagen m. m.

Vid 1969 och 1972 års riksdagar fattades beslut om att begränsa kom­muns underslällningsskyldighel i vissa ärenden. Vid del förstnämnda tillfället gavs kommunerna rätt att själva anta reglemente för andra kom­munala nämnder än besvärsnämnder och plan belräffande hushållning med stads donationsjord (prop. 1969:63, KU 1969:44, rskr (1969:405).

Det underställningspliktiga området reducerades ytteriigare år 1972. På grundval av bl. a. kommunalrättskommitténs betänkande XIII (Ds C 1970:2) Kommuns och andra kommunala menigheters skyldighet att un­derställa statlig myndighet vissa beslut beslutade statsmakterna, atl slopa underställningsskyldigheten den 1 juli 1972 i fråga om reglemente för besvärsnämnd och kommuns beslut om placering av penningmedel, som inte behövs för nära förestående utbetalningar, samt beträffande vissa offentligrätisliga avgifter, nämligen torgavgifter, gatuhandelsavgifter m. m.,

9 Riiisdagen 1976/77.  1 saml. Nr 1


 


Prop. 1976/77:1                                                      130

parkeringsavgifter och sotningsavgifter (prop.  1972:12, KU 1972:11, rskr 1972:45).

2.2      Förändringar på trafikområdet

En successiv utveckling har ägt rum som medfört att kommunerna i större utsträckning själva bestämmer belräffande förhållanden som rör den lokala irafikverksamheten. Delta har delvis skett ulan författnings­åtgärder som ett led i det ökade kommunala engagemanget i fråga om lokal trafikplanering och kollekliv trafikförsörjning.

Kommunerna har under senare tid fått vidgade möjligheter att med hjälp av förordningen (1940:910) ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m. (YTF) påverka trafikförsörjningen inom kommunen. Genom författnings­ändringar år 1969 erhöll kommun, landstingskommun eller kommunall trafikföretag viss företrädesrätt beträffande tillstånd lill linjetrafik med buss (12 § tredje stycket). Härtill kopplades bestämmelser om ålerkallelse av tidigare meddelade tillstånd (19 § 2 mom. första stycket). Genom änd­ringar i YTF som trädde i kraft den 1 oktober 1972 fick kommunerna också möjlighet att mera direkt påverka uppläggningen av laxitrafiken inom kommunerna och vid behov själva engagera sig i den (5 S tredje stycket).

1 fråga om den lokala trafiken har kommunerna i ökad utsträckning själva vidtagit åtgärder för alt åstadkomma en tillfredsställande trafik­försörjning. Vidare åligger del kommunerna a't upprätta trafikförsörj­ningsplaner enligt kungörelsen (1973:639) om statligt stöd till lokal lands­bygdstrafik. Planerna skall tjäna som underlag för bedömning av kom­munala ekonomiska engagemang i den kollektiva trafiken.

2.3      Förändringar på skolområdet

Flera genomgripande reformer har under de senaste decennierna genomförts rörande den obligatoriska skolan och gymnasieskolan. Ett gemensamt drag för denna omdaning är, att kommunerna fåll ökat ansvar för verksamheten. Vid olika tillfällen har också förändringar vidtagits för atl vidga kommunernas handlingsfrihet. Ett uttryck för detta är stats­makternas beslul år 1957 om grunder för en förenklad siatsbidragsgivning (prop. 1957:112, SlU 1957:91, rskr 1957:239). Ett betydande antal speciella driftbidrag ersattes då av två, nämligen ett lärarbidrag och ett högre skol-bidrag. För beräkning av de båda nya gemensamma statsbidragen infördes förenklade regler. En avlösning av vissa statsbidrag på skolans område vidtogs också år 1965 i samband med beslut om reformerad kommunal skalteuijämning (prop. 1965:43, SlU 1965:78, rskr 1965:319). Vid utform­ningen av statsbidragssystemet till de gymnasiala skolformerna under 60-talet (SFS 1966:115) beaktades i hög grad önskemålet om ett enkelt


 


Prop. 1976/77:1                                                     131

bidragssystem. Till de kommunala huvudmännen utgår sålunda ett all­mänt driftbidrag med 100 procent av ett bidragsunderiag som utgör de faktiska lönekostnaderna. Kommun kan för varje månad hos länsstyrel­sen rekvirera statsbidrag som utan dröjsmål skall utbetalas. Kommunen svarar själv för revisionen av räkenskaperna.

Förändringar i syfte atl ge kommunerna ökat ansvar och ökad frihet har vidare gjorts i bestämmelserna rörande det fritt valda arbetet och systemet med resurstimmar inom ramen för grundskolans verksamhet (prop. 1968:129, SlU 1968:179 och LU 1968:71, rskr 1968:336). De lokala skolstyrelserna har härigenom fått större frihet alt välja medel och me­toder för att nä de uppställda utbildningsmålen. Andra exempel på ut­vecklingen mot minskad statlig styrning utgör de ändringar som senare gjorts i skolstadgan. Kommunerna kan numera själva dels besluta om skolfastighelernas förvaltning (KU 1969:30, rskr 1969:314), dels om per-sonalljänstens organisation belräffande viss skolpersonal (prop. 1972:14, UbU 1972:8, rskr 1972:97). På skolområdet skall slutligen erinras om statsmakternas beslut år 1973 om förenklad handläggning av skolbygg­nadsärenden (prop. 1973:174, UbU 1973:55, rskr 1973:332). Denna reform innebar bl. a. all lokalbehovsprövningen för grundskolan numera är en kommunal angelägenhet, alt själva handläggningsförfarandet förenklats och att den statliga avsyningen slopats.

2.4 Förändringar pä socialvårdsområdet

Kommunernas insatser på socialvårdsområdet har under senare år kän­netecknats av en stark utbyggnad. Det gäller i särskilt hög grad barn­tillsyn, färdtjänst, hemtjänst och rådgivande verksamhet. Samtidigt har arbetsformerna inom socialvården successivt förändrats. Särskilt betonas numera behovet av samordning och helhetssyn. Bakom dessa önskemål ligger uppfattningen, att den hjälpsökandes svårigheter och problem mås-le bedömas i sin helhet och inte utifrån enstaka symptom. För att möjliggöra en sådan utveckling har kommunernas handlingsfrihet vidgats när det gäller förtroendemannaorganisalionens uppbyggnad. Genom lagen (1970:296) om social centralnämnd kan kommun numera inrätta social centralnämnd för alt handlägga de uppgifter som enligt gällande författningar ankommer på barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd och socialnämnd. Den nämnda lagen ger också kommun rätt att tillskapa sociala distriktsnämnder.

På barnomsorgens område har lättnader i den statliga tillsynen åstadkommits. Den nya statsbidragskungörelsen (1973:1207) till förskolor och fritidshem innebär bl. a., att den statliga ritningsgranskningen slopas vid prövning av statsbidrag till barnstugebyggande. Den statliga kon­trollen omfattar i fortsättningen endast en allmän bedömning av loka­lernas lämplighet för förskoleändamål och alt vissa krav på minimiylor är uppfyllda.


 


Prop. 1976/77:1                                                      132

Den så kallade balansregeln i kungörelsen (1968:236) om statsbidrag till kommunal familjedaghemsverksamhel har slopats i syfte att ge kom­munerna frihet all utan statsbidragsstyrning bestämma formerna for bar­nomsorgens utbyggnad. Ytterligare ett steg mot produktionsneutral siats­bidragsgivning på detta område togs i och med statsmakternas beslut år 1974 om statsbidrag till bl. a. familjedaghemsverksamhet, varvid den så skållade kvolregeln slopades (prop. 1974:141, SoU 1974:41, rskr 1974:345).

2.5 Förändringar på naturvårds- och miljövårdsområdena

Kommunernas ställning inom naturvården har genom beslul av 1974 års riksdag stärkts (prop. 1974:166, JoU 1974:52, rskr 1974:405). I pro­positionen framhöll departementschefen att kommunernas engagemang på detta område ökat kraftigt under senare år och atl denna utveckling låg i linje med kommunindelningsreformens syfte och den fysiska riks­planeringens utformning. De ökade kommunala insatserna på naturvårds­området motiverade enligt departementschefens mening en bättre sam­ordning och samstämmighet mellan de statliga och de kommunala or­ganens ställningstaganden saml att kommunerna i ökad utsträckning får direkt inflytande på handläggningen av naturvårdsärenden. Departe­mentschefen förordade därför att betydelsen härav markerades genom en uttrycklig lagbestämmelse av innehåll atl länsstyrelsen skall samråda med vederbörande kommun, innan den fattar beslut om bildande av naturreservat eller naturvårdsområde eller avgör annat nalurvårdsärende av vikt. Riksdagen biföll regeringens förslag om ändring av 43 S na­turvårdslagen (1964:822). Ändringen i 43 S naturvårdslagen innebär också all regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får förordna att vissa närmare angivna befogenheter som ankommer på länsstyrelse skall ankomma på kommunal myndighet. I 21 S nalurvårdskungörelsen (1974:1028) har regeringen angetl delegeringens närmare innehåll. De ärenden som kan delegeras är länsstyrelsens befogenheter atl medge undantag från strandskydd (16 S), ge föreläggande om borttagande av stängsel (17 S) eller rivning av förfallen byggnad (21 S), meddela dispens från föreskrifter för naturvårdsområde (19 S) samt meddela tillstånd och föreläggande belräffande utomhusreklam (22 S). Därjämte kan delegation att meddela föreläggande även inbegripa befogenhet att förena detta med vite (39 S andra stycket).

Statsmakterna har vidare vid 1974 års riksdag beslutat (prop. 1974:163, JoU 1974:50, rskr 1974:395) om ändring i kommunala renhållningslagen (1970:892). Härigenom får kommunerna i fortsättningen större möjlighet alt själva bestämma den närmare utformningen av renhållningsverksam­heten i glesbygd. I propositionen framhåller departementschefen, att pro­blemen med det obligatoriska kommunala renhållningsmonopolet främst gällt tillämpningen inom glesbygds- och fritidsområden. Särskilda ålgär-


 


Prop. 1976/77:1                                                      133

der för atl underiäiia för kommunerna att tillämpa renhållningslagen har därför ansetts motiverade. Med stöd av bemyndigande i renhållnings­lagen har regeringen i renhållningskungörelsen (1974:1024) utfärdat till-lämpningsbestämmelser som närmare reglerar renhållningsskyldighetens utövande av kommunen. 1 prop. 1975:32 om återvinning och omhänder­tagande av avfall föreslås bl. a. vissa ändringar i kommunala renhåll­ningslagen som syftar till ökad återvinning och bättre omhändertagande av avfall. Sålunda avses att kommunen skall kunna utfärda vissa fö­reskrifter i dessa hänseenden.

2.6 Vissa andra åtgärder

Regeringen fastställde fram till den 1 oktober 1973 kommunala vapen. Genom fastställelsebeslul blev vapnet skyddat mot obehörig användning i näringsverksamhet i enlighet med bestämmelserna i lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. Sådant skydd tillkom med säkerhet bara vapen som använts av ålder och otvetydigt vunnit hävd. Statsmakterna beslutade är 1973 att slopa fastslällelsesy-stemet (prop. 1973:69, LU 1973:17, rskr 1973:186). Detta ersattes genom lag (1973:405) om ändring i ovan nämnda lag av ett syslem med re­gistrering av kommunala vapen. Den enda förutsättning för registrering, som lagen uppställer, är att riksarkivets heraldiska sektion skall ha avgivit yttrande i ärendet innan kommunen beslutar anta vapnet.

Regeringen har i proposition (1975:37) framlagt förslag om nytt för­mänssystem för värnpliktiga m. fi. och ändringar i familjebidragsförord­ningen (1946:99) m. m. 1 propositionen föreslås, att administrationen av ersättningar ål bl. a. värnpliktiga under repetitionstjänstgöring förs över till försäkringskassorna. Dit förs också den lokala administrationen av det familjesociala stödet över. Genom reformen avlastas kommunerna vissa administrativa uppgifter och därmed försvinner statlig kontroll.

Av intresse i detta sammanhang är förslaget till ny aktiebolagslag. Enligt 75 a S aktiebolagslagen (1944:705) kan aktiebolag inte låna ut medel till bl. a. aktieägare. Regeln innehåller.vissa undanlag men omfattar också kommunägt bolags lån till kommun. I förslaget till ny aktiebolagslag föreslår regeringen, att kommun och landstingskommun skall undanias från låneförbudet (12 kap. 7 S), Föredragande departementschefen fram­håller, att det finns starka skäl för att en kommun bör ha möjlighet att tillgodose ett tillfälligt behov av likvida medel genom lån från kom-munägda bolag.

3. Förslag från några statliga kommittéer rörande förhållandet stat - kommun

Flera statliga kommittéer har lagt fram förslag som berör den kom­munala verksamheten i olika avseenden. I del följande behandlas några


 


Prop. 1976/77:1                                                     134

sådana  utredningsförslag varvid särskilt  intresse ägnas frågor avseende uppgiftsfördelning och statlig reglering.

3.1      Länsberedningen

Länsberedningens uppdrag har varit alt i anslutning till vissa tidigare verkställda utredningar, nämligen länsförvaltningsutredningen, lands­kontorsutredningen och länsindelningsutredningen (SOU 1967:20-23) saml länsdemokratiutredningen (SOU 1968:47) göra en sammanfattande bedömning rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. Därvid skulle bl. a. fördelningen i stort av samhällsuppgifter mellan stat och kommun övervägas.

De förslag som beredningen lagt fram i betänkandet (SOU 1974:84) Stat och kommun i samverkan innefattar huvudsakligen principiella ställ­ningstaganden. Beredningen konstaterar därvid, att staten och kommu­nerna delar ansvaret för utvecklingen av den offentliga sektorn. Allmänt gäller att staten och kommunerna samverkar på skilda områden och i olika former för att uppnå gemensamma samhälleliga mål. Det är därför enligl beredningen varken lämpligt eller möjligt alt en gång för alla dra orubbliga och preciserade gränser kring en kommunal självslyrelsesektor. Arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun måste i stället i ganska vid omfattning kunna ändras i takt med samhällsut­vecklingen. Med denna bakgrund har beredningen gått igenom flertalet samhällssektorer för att se om ansvaret bör vara statligt eller kommunalt. Resultatet av genomgången är, att uppgiftsfördelningen i stort sett är väl avvägd när det gäller huvudmannaskapet för olika verksamhetsom­råden. 1 betänkandet framhålls alt statens tillsyn och kontroll över den kommunala verksamheten har stor betydelse för den faktiska kompe­tensfördelningen mellan stal och kommun. Beredningen uttalar, alt di­rektivens intentioner, att staten skall påverka inriktningen i stort av den kommunala verksamheten men lämna en betydande frihet för kommu­nerna vid den praktiska utformningen, kan förverkligas genom alt kom­munerna i större utsträckning än nu får disponera statsbidrag ulan in­gående författningsreglering. Genom tillkomsten av större och bärkraf­tigare kommuner bör del vidare vara möjligt att minska den statliga tillsynen och kontrollen över den kommunala verksamheten.

3.2      Kommunallagsutredningen

Den centrala kommunallagstiftningen - kommunallagen (1953:753), kommunallagen (1957:50) för Stockholm, landstingslagen (1954:319) och lagen (1957:281) om kommunalförbund - har övervägts av kommunal­lagsutredningen (C 1970:30). Översynen har gjorts med syfte att göra lagstiftningen enklare och mer enhetlig samt i förekommande fall anpassa


 


Prop. 1976/77:1                                                     135

bestämmelserna till utvecklingen av kommunal praxis. Kommunallags-utredningens betänkande (SOU 1974:99) Enhetlig kommunallag inne­håller olika förslag som ökar kommunernas handlingsfrihet.

Uiredningen föreslår bl. a. atl länsstyrelsens rätt att förordna om sam­manträde med kommunfullmäktige slopas. Nuvarande krav på under­ställningsskyldighet i fråga om anslag som skall täckas genom utdebi­tering under mer än fem år föreslås utgå liksom kravet på underslällning för vissa fondavsättningar och fondanvändningar.

3-3 Bygglagutredningen

I direktiven för bygglagutredningen (1969 års riksdagsberälielse K:55) framhålls beträffande förhållandet stat-kommun bl. a. att utgångspunkten vid avvägningen mellan statligt och kommunalt inflytande på den fysiska planläggningen bör vara, att den statliga myndigheten skall pröva över­siktsplanerna med de långsiktiga perspektiven och de viktiga principiella bedömningarna. Däremot uttalas tveksamhet om alla detaljplaner be­höver underkastas granskning av statlig planexpertis. Den resurskapacitet som därigenom frigörs hos statliga myndigheter borde i stället enligt departementschefen ägnas åt viktiga principiella frågor samt rådgivning och service åt kommunerna.

Bygglagutredningen har i sitt principbetänkande (SOU 1974:21) Mark­användning och byggande skisserat en markanvändningslag för planlägg­ningen, en byggnadslag för byggandet och en särskild lag om kommunala vägar. 1 varje kommun skall finnas en kommunplan, som ger riktlinjer för markanvändningen och miljöulformningen och som omspänner hela kommunen. För område där närmare utredning och ställningstaganden behövs skall s. k. kommundelsplan upprättas. Båda de nämnda plan­formerna skall antas av kommunfullmäktige, varefter länsstyrelsen skall pröva att planen är godtagbar från de synpunkter länsstyrelsen har alt företräda.

De nuvarande detaljplaneformerna stadsplan och byggnadsplan föreslås bli avskaffade. 1 stället införs en ny typ av detaljplan, kallad byggnadsplan, som skall antas av byggnadsnämnden i kommunen eller i vissa fall av kommunfullmäktige. Den behöver inte prövas av statligt organ där kom­mundelsplan gäller. För andra områden skall det kunna bestämmas i kommunplanen i vilken utsträckning byggnadsplan skall få beslutas ulan statlig prövning. 1 övriga fall skall byggnadsplan fordra fastslällelse av länsstyrelsen för att bli giltig. Bygglagulredningens förslag, som remiss-behandlats, överarbetas f n. inom bostadsdepartementet.

3.4 Hamnutredningen

Hamnutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1974:24) Förslag till hamnlag föreslagit, atl det nuvarande systemet med särskilda av kom-


 


Prop. 1976/77:1                                                      136

munfullmäklige antagna och av länsstyrelsen fastställda hamnordningar skall slopas. Utredningen anser att, om behov av regler föreligger rörande allmän ordning och säkerhet utöver vad som följer av hamnlagen, sådana kan ges i form av lokal ordningsstadga utfärdad enligt allmänna ord­ningsstadgan. I betänkandet övervägs också frågan om alt i en ny hamnlag behålla bestämmelserna om statlig kontroll av taxor och andra avgifter i de allmänna hamnarna. Denna tanke avvisas. I stället föreslås atl i hamnlagen föreskrivs att avgift i allmän hamn skall bestämmas efter skälig och rättvis grund. Hamnutredningen föreslår vidare, all den nu­varande underställningsplikten av hamntaxor upphör. Taxeprövningen enligl hamniaxekungörelsen anses ej heller erforderiig. Taxesättningen i hamnarna överlämnas således till hamninnehavarna inom ramen för hamnlagens generella begränsningar. Efter mönster av va-lagen föreslås, att en särskild nämnd - statens hamnnämnd - inrättas för prövning av tvister mellan innehavare av allmän hamn och hamnens trafikanter.

3.5 Länsskolnämndsutredningen och utredningen om skolans inre arbete

Länsskolnämndsutredningen redovisar i sitt betänkande (SOU 1973:48) Skolans regionala ledning sin allmänna syn på hur ansvarsfördelningen mellan stat och kommun bör fördelas i en framtid. Statens uppgifter bör enligl uiredningen främst koncentreras lill att, utifrån ett principiellt ansvar för lika tillgäng till utbildning och likvärdig kvalitet på under­visningen i alla delar av landet, ange undervisningens mål, riktlinjer och innehåll. Statsmakternas generella ansvar för samhällsekonomin gör det också självklart, att dessa skall ha ett avgörande inflytande över den totala omfattningen av de resurser som skall disponeras för utbildnings­ändamål. Ett ytterligare motiv för statligt inflytande utgörs av behovet av överblick över förhållandena i hela landet som grund för beslut. I frågor som ställer krav på god kännedom om lokala förhållanden är där­emot ett lokalt inflytande av stor betydelse. Uiredningen framhåller atl uppgifter, vid vars lösande stora valmöjligheter står öppna och där stort utrymme finns för fri prövning, bör handhas av politiskt ansvariga organ, vilket ofta kan utgöra ett motiv för atl föriägga beslutanderätten till kom­munal nivå. Som ett motiv för kommunal beslutanderätt talar i princip även önskemålet om atl beslul bör fattas så nära dem som är berörda av besluten som det med hänsyn till övriga intressen är möjligt. Ett enkelt administrativt handläggningsförfarande bör vidare eftersträvas. Beslut av ren verkställighetskaraktär bör därför enligt utredningens me­ning kunna fattas av lokala organ. Med dessa principiella utgångspunkter framlägger länsskolnämndsutredningen bl. a. förslag till organisation av och uppgifter för den statliga regionala skolmyndigheten (länsskolinspekiio-nen), fortbildningsverksamheten, den framtida psykologorganisalionen på


 


Prop. 1976/77:1                                                      137

regional nivå och förslag i anslutning till tillsättning av ordinarie lärartjänster. Enligt uttalande i årets budgetproposition (prop. 1975:1, bil. 10) kommer huvuddelen av länsskolnämndsulredningens förslag all överlämnas för be­aktande till den pågående utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna.

Utredningen om skolans inre arbete (SIA) har i sitt huvudbetänkande (SOU 1974:53) Skolans arbetsmiljö lagt fram förslag om omfattande för­ändringar av formerna för skolans verksamhel. SIA presenterar bl. a. för­slag lill åtgärder för en bättre anpassning av undervisningen till alla ele­vers behov och förutsättningar. Ett annat förslag berör hur eleverna i nära kontakt med samhället i övrigt skal! kunna beredas meningsfulla aktiviteter i skolan under den dei av skoldagen som inte direkt sam­manhänger med själva undervisningen. En annan viktig fråga som be­handlas är hur man i större utsträckning skall kunna öka det lokala an­svaret för skolans arbete och utveckling. SIA framlägger i denna del förslag som innebär att ansvaret för och beslutsrätten angående vissa ut­bildningsresursers användning kan delegeras till lokala organ och till enskilda skolor.

3.6 Fosterbarnsutredningen

Fosterbarnsutredningen formulerar i sitt betänkande (SOU 1974:7) Barn- och ungdomsvärd sina utgångspunkter för värd och behandling i begreppen normalisering, närhet, frivillighet och medinfiytande. För alt skapa förutsäuningar för en verksamhel efter dessa riktlinjer anser uiredningen det angelägel, atl ett odelat vårdansvar åläggs den nämnd som svarar för barn och ungdom. Uiredningen föreslår, att kommunerna skall vara huvudmän för alla delar av den sociala barn- och ungdoms­vården, inkl. de nu landstingsdrivna barnhemmen. Förutom ökat kom­munalt ansvarstagande för verksamheten bör enligl utredningens mening kommunernas handlingsfrihet vidgas. Det nuvarande systemet med barn­hemsplaner, som underställs statlig myndighet, föreslås upphöra liksom socialstyrelsens och länsstyrelsernas särskilda tillsyn över kommunernas barn- och ungdomshem.

4. Några pågående utredningar som behandlar förhållandet stat-kommun

Frågor som rör stora delar av kommunernas verksamhel utreds av olika statliga utredningar. I det följande behandlas några som är av in­tresse när det gäller förhållandet mellan stat och kommun.


 


Prop. 1976/77:1                                                      138

4.1   Kommunalekonomiska utredningen

1 direktiven till utredningen (Fi 1971:08) om kommunernas ekonomi framhåller departementschefen, att lakien i den kommunala ulgiftsex-pansionen måste bringas till en nivå som står i bättre överensstämmelse med tillväxten i landets totala inkomster och produktionskapacitet. En allsidig utredning om kommunernas och landstingskommunernas eko­nomiska situation anses motiverad. En av kommitténs uppgifter anges vara att söka bedöma efterfrågeulvecklingen på de olika områden som har ett kommunall huvudmannaskap och atl genomföra en analys av vilka reala resurser som skulle behöva las i anspråk för att tillgodose de kommunala tjänsterna. 1 uppdraget ingår vidare en bedömning av den framtida kommunala finansieringssituationen, varvid utvecklingen av de skilda finansieringskällorna skall bedömas var för sig. Belräffande skattefinansieringen uttalas alt det i dag framstår som helt klart atl ut­rymmet för fortsatt stegring av den kommunala utdebiteringen är ytterst begränsat. Kommittén bör mot denna bakgrund redovisa konsekvenserna för de kommunala utgiftsprogrammen av en i framtiden i huvudsak oför­ändrad genomsnittlig utdebileringsnivå. I detta sammanhang framhålls, att kommittén alternativt bör pröva frågan om en begränsning av den kommunala beskattningsrätten liksom olika former av begränsningar av den kommunala expansionen genom fysiska regleringar eller en kvantitativ reglering av lånefinansieringen. I utredningsuppdraget ingår också att be­handla utformningen av statsbidragssystemet. Kommittén har därvid att undersöka fördelar och nackdelar av en övergång lill generella former för statsbidragsgivningen.

Genom tilläggsdirektiv den 28 december 1973 fick kommunaleko­nomiska uiredningen i uppdrag all med förtur behandla frågorna om storiek och utformning av statsbidragen till kommunernas sociala hemhjälp, fa­miljedaghemsverksamhet och färdtjänst. Resultatet av utredningens överväganden har redovisats i ett delbetänkande (SOU 1974:41). Stats­makterna beslutade i huvudsak enligt de förslag som utredningen fram­förde (prop. 1974:141, SoU 1974:41. rskr 1974:345). Utformningen av slatsbidragsförfatiningarna har gjorts på sådant sätt. alt önskemålen om enkelhet och minskad statlig kontroll i hög grad lillgodosetls (1974:840, 841 och 842).

4.2 Byggadminlstrationsutrednlngen

Byggadminisiraiionsutredningen (B 1974:04) har bl. a. i uppdrag att undersöka möjligheterna atl flytta över fiera uppgifter till kommunala organ. 1 detta sammanhang skall länsbostadsnämndernas ställning och uppgifter omprövas. Målsättningen är därvid att ge kommunerna ökad självständighet och större befogenheter vid handhavandet av de uppgifter


 


Prop. 1976/77:1                                                     139

som redan förut anförtrolls den kommunala seklorn. 1 direkliven fram­hålls, alt utredningen vid denna prövning bör uigå från all kommunerna efter slutförandet av indelningsreformen har förutsättningJir för att ta ett väsentligt ökat an.svar för samhällsuppgifterna inom samhällsplanering och bostadspolitik.

4.3      Utredningen om vissa kommunala trafik- och trafiksäkerhetsfrågor

Ansvaret för utvecklingen inom trafikområdet är fördelat mellan olika myndigheter. Länsstyrelserna meddelar tillstånd till yrkesmässig trafik med buss, medan trafiknämnderna meddelar tillstånd lill taxitrafik. Flera kommunala nämnder har alt la ställning till frågor som hänger samman med trafikförsörjningen. Förutom kommunstyrelsen har skolstyrelsen och socialnämnden viktiga uppgifter på området.

En arbetsgrupp bestående av representanter för statens trafiksäkerhets­verk och Svenska kommunförbundet föreslog år 1971 i promemorian Kommunerna och trafiksäkerheten, att i varje kommun skulle finnas en av kommunfullmäktige vald trafiknämnd. Den nya nämnden skulle enligl förslaget i allt väsentligt överta de nuvarande trafiknämndernas och irafiksäkerhelskommittéernas uppgifter. Vid remissbehandlingen framhöll vissa remissinstanser att ytterligare utredning erfordrades be­lräffande bl. a. samordningen mellan den nya trafiknämnden och andra kommunala organ, kompetensfördelningen mellan länsstyrelse, trafik­nämnd och väghållare, kostnadsansvaret för beslutade åtgärder, polisens befallning med utformningen av lokala trafikföreskrifter, det frivilliga trafiksäkerhetsarbelet och handläggningen av frågor angående tillstånd till taxitrafik.

För att överväga nämnda och vissa andra frågor på det kommunala trafik-och trafiksäkerhetsområdet har en särskild utredning nu (K 1974:03) tillsatts. 1 direkliven framhålls, all arbetet bör syfta lill samordning och överblick över handläggningen. För all ge kommunerna möjlighet att välja lämplig organisation bör en ramlagstiftning övervägas.

4.4      Elutredningen

Frågan om eldistributionens och elproduktionens organisation utreds av elutredningen (1 1971:1). De kommunala företagen utgör en femtedel av det totala antalet samt svarar för mer än 60 % av elenergin till landets 3,9 miljoner abonnenter. I direktiven framhålls, att kommunerna spelar en viktig roll i fråga om elförsörjningen framförallt i de större tätorterna. Del konstateras, alt en intensifierad rationalisering av distributionen ägt rum i anslutning till kommunindelningsreformens genomförande. Kom­munerna har även engagerat sig i distributionsförhållandena på lands­bygden och i de mindre tätorterna. Från kommunall håll har också i


 


Prop. 1976/77:1                                                     140

olika sammanhang uttalats att ett ökat infiytande från kommunernas sida är önskvärt med hänsyn till elförsörjningens samband med bl. a. bebyggelseplanering och bostadsförsörjning. Mot den bakgrunden fram­håller departementschefen, att det är angelägel atl möjligheterna lill sam­ordning av eldistributionen med andra allmännyttiga servicefunktioner effektivt las tillvara. Huvudansvaret för distributionens ordnande bör enligt direkliven åvila staten och kommunerna.

4.5      Utredningen om skolan, staten och kommunerna

Utredningen om skolan, staten och kommunerna (U 1972:06) har i uppdrag att överväga den framtida ansvarsfördelningen på skolans om­råde. Av direktiven framgår, att utredningen bl. a. skall undersöka möj­ligheterna atl komma fram till ett regelsystem för grundskolan och gym­nasieskolan som väsentligt ökar kommunernas ansvar för skolans verk­samhet. Huvuduppgiften för uiredningen är all nå den för skolans arbete mest gynnsamma avvägningen mellan å ena sidan de centrala besläm­melser som behövs för att de för skolan fastställda målen skall förverkligas och å andra sidan behovet av utrymme för de lokala initiativ, åtgärder och ansvarstaganden som också är nödvändiga för en väl fungerande skola. Utredningen skall särskilt studera den styrning som sker genom skolväsendets statsbidragssystem och dess personalförfattningar.

Utredningen har i ett delbetänkande (SOU 1974:36) Skolan, staten och kommunerna kartlagt det omfattande regelsystem som gäller för kom­munernas skolväsende.

1 betänkandet (SOU 1975:6) Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan har utredningen tagit upp lill diskussion frågan om vem som bör vara huvudman för dessa skolformer.

I betänkandet (SOU 1975:9) Individen och skolan tar utredningen upp lill diskussion huvudfrågorna om ansvarsfördelningen i pedagogiska och organisatoriska frågor.

4.6      Socialutredningen

Socialutredningens (S 1969:29) uppdrag kan sägas omfatta en ompröv­ning av samhällets hela socialvärdande verksamhet. Av utredningens principbetänkande (SOU 1974:39) Socialvården framgår bl. a., att utred­ningens avsikt är att i en andra etapp lägga förslag till en ramlag för hela den kommunala sociala omvårdnaden. Den sociala ramlagen skulle således ersätta bl, a, nuvarande barnavårdslag, nyklerhelsvårdslag och socialhjälpslag,

Uiredningen konstaterar, att den rättsliga regleringen bör lämna ut­rymme för en utformning av den kommunala socialvården under be­aktande av kommunens särskilda förutsättningar och behov. En alltför


 


Prop. 1976/77:1                                                      141

detaljerad reglering av socialvården kan medföra bristande flexibilitet i åtgärdsvalel, konstaterar utredningen, varför den lörfaliningsmässiga regleringen måste utformas under beaktande av de negativa effekter som kan följa av att verksamheten blir alltför hårt bunden.

4.7 Hälsovårdsstadgekommittén

Hälsovårdsstadgekommiitén (S 1974:08) har lill uppgift att företa en allmän översyn av hälsovårdsstadgan (1958:663) och att samordna lag­stiftningen på hälso- och miljövårdsområdet. Utredningens uppdrag om­fattar också att föreslå slopande av onödig statlig detaljreglering. I di­rektiven anförs bl. a. följande:

Utvecklingen har som tidigare framhållits medfört att hälsovårdsnämn­derna fåll fler och mer komplicerade arbetsuppgifter. Samtidigt har genom kommunindelningsreformen större och ekonomiskt mer bärkraftiga kom­muner skapats. Denna utveckling aktualiserar en översyn av hälsovårds­stadgans bestämmelser om organisation av hälsovårdsarbetet och om häl­sovårdsnämndernas sammansättning m. m. liksom frågan om nämnder­nas medverkan i samhällsplaneringen. Härvid bör de sakkunniga särskilt överväga vilka möjligheter till minskad statlig styrning och kontroll den genomförda kommunindelningsreformen har medfört. Detalj föreskri fler som kan försvåra nämndens arbete bör utmönstras till förmån för en frihet för kommunerna alt välja sina arbetsformer i den mån föreskrifterna inle påkallas av rättsäkerhetsskäl.

4.8 Översyn av lagstiftningen om stiftelser

Lagen (1929:116) om lillsyn över stiftelser föreskriver, att stiftelse som främjar ett allmännyttigt ändamål skall stå under länsstyrelsens tillsyn. Från denna regel kan undantag göras för bl. a. kommunala verksam­hetsdrivande stiftelser. I fråga om donationsfonder föreligger ingen mot­svarande undantagsmöjlighel. Med hänsyn till bl. a. den kommunala re­visionens utbyggnad har man från kommunalt håll under översynsarbelet ifrågasatt om länsstyrelsetillsynen numera är berättigad. Denna fråga kommer atl övervägas i den utredning som regeringen nyligen tillsatt för översyn av lagstiftningen rörande stiftelser (Ju  1975:01).

I direktiven anges, att utgångspunkten för en ny lagstiftning bör vara atl alla stiftelser - både självständiga och osjälvständiga - skall anmälas för registrering. I de fall stiftelsens tillgångar är små bör undanlag kunna göras. Föredragande statsrådet anför vidare atl de sakkunniga skall över­väga vilka stiftelser som bör undanias skyldigheten att avge offentlig årsredovisning. Belräffande de kommunala stiftelserna framhålls, att des­sa regelmässigt torde avge årsredovisning lill kommunfullmäktige eller motsvarande organ. I sina överväganden skall de sakkunniga beakta detta och anpassa kraven på årsredovisning härtill.


 


Prop. 1976/77:1                                                     142

4.9 Översyn av bestämmelserna om Intygsgivning vid rekvisition av statsbidrag

För utbetalning av vissa statsbidrag till kommuner och landstingskom­muner krävs f n. all rekvisitionen är försedd med ett särskilt intyg från revisor. Kraven på intygets innehåll varierar alltifrån ett bestyrkande av alt överensstämmelse föreligger med uppgifterna i slatsbidragsansökan och bokföringen till en fullständig granskning av det aktuella projektet.

Regeringen har uppdragit åt riksrevisionsverket all kartlägga omfatt­ningen av den berörda intygsgivningen. Där verket bedömer del möjligt atl vidta förenklingar skall överläggningar upptas med slatsbidragsgi-vande myndighet. Utredningsarbetet skall bedrivas i nära kontakt med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

5. Nämndernas organisation och arbetsformer

Den kommunala nämndorganisationen, nämndernas arbetsformer m. m. regleras i första hand i kommunallagarna, som innehåller dels föreskrifter om kommunstyrelsen och dess arbetsformer, dels motsva­rande regler för nämnderna för oreglerad förvaltning (oreglerade nämn­der). Genom hänvisning i de olika specialförfattningarna har stora delar av kommunallagarnas regelkomplex gällande främst kommunstyrelsen gjorts tillämpliga också på nämnderna för specialreglerad förvaltning (spe­cialreglerade nämnder).

I de olika författningar som reglerar de specialreglerade nämndernas verksamhel återfinns emellertid varierande särskilda föreskrifter om bl. a. val, valbarhet, sammansättning, utomståendes närvarorätt, delegation och protokoll. Mer detaljerade föreskrifter i berörda avseenden kan utgöra en obefogad statlig styrning av de kommunala arbetsformerna. Enhet­lighet i reglerna om den kommunala nämndorganisationen i dessa hän­seenden är också önskvärd. Reglerna om de specialreglerade nämnderna har därför närmare studerats inom ramen för översynen av den statliga tillsynen över och kontrollen av den kommunala verksamheten

Det föreligger vidare ett lagtekniskt skäl alt i delta sammanhang upp­märksamma reglerna för de specialreglerade nämndernas arbetsformer. 1 stor utsträckning innehåller de olika specialförfaiiningarna hänvisningar lill kommunallagens motsvarande regler för kommunstyrelse. Kommu­nallagsuiredningens lagtekniska översyn av kommunallagarna innebär icke oväsentliga ändringar i kommunsiyrelsereglerna.

Detta motiverar att ändringar i det följande föreslås bl. a. i reglerna för de sociala nämnderna, trots socialulredningens arbete, som syftar till bl. a. en helt ny ramlag, som skall ersätta de nuvarande socialvårds­lagarna. På delta sätt kan tillämpningen på de specialreglerade nämn­derna av kommunallagsutredningens förslag till enhetlig kommunaltag


 


Prop. 1916/11: \                                                     143

(förkortas i fortsättningen EKL) belysas på ett tidigl skede genom samtidig remissbehandling. Övervägandena har sin utgångspunkt i atl det är önsk­värt alt kommunallagens nämndregler också i fortsättningen blir till-lämpliga på de specialreglerade nämnderna. Särskilda lösningar för en­staka nämnder bör behållas endast då tungt vägande skäl finns.

Kommunallagskommittén övervägde i sitt betänkande III (SOU 1952:14 s. 204, 211-212) Förslag lill kommunallag m. m. en sådan regel i kommunallagen atl de organisatoriska bestämmelserna för kommunens styrelse skulle tillämpas även på de specialreglerade nämnderna. Kom­mittén förkastade dock av olika skäl denna tanke men förordade all man vid kommande revisioner av specialförfattningarna, liksom vid lag­stiftning om nya kommunala organ sökte i görligaste mån göra kom­munallagens bestämmelser om kommunens styrelse tillämpliga. Så har också i viss utsträckning skett. Någon allmän översyn i syfte atl åstadkomma enhetlighet i de specialreglerade nämndernas organisations­former med kommunallagens regler som förebild har emellertid hittills inte kommit till stånd. Kommunallagsutredningen framhåller att det i och för sig kan vara önskvärt att uppnå enhetlighet mellan styrelsens och de specialreglerade nämndernas organisationsformer (SOU 1974:99 s. 92). Enligt utredningens uppfattning bör de ändringar i fråga om reglerna om kom­munstyrelsens organisation som föreslås i betänkandet kunna genomföras också för de specialreglerade nämndernas del.

De förslag som läggs fram i det följande tangerar i vissa delar frågor som utredningen om den kommunala demokratin har att överväga. Det bör därför framhållas all de förslag lill anpassning av specialförfattning­arnas nämndregler lill kommunallagen som läggs fram inte avser atl föregripa demokratifrågornas lösning. Sådana ändringar i kommunalla­gens kommunstyrelseregler som kan komma alt föreslås av demokra-tiulredningen i syfte atl stärka medborgarinfiytandet får förutsättas bli tillämpliga också på de specialreglerade nämnderna.

Av främst arbetstekniska skäl har i översynsarbetets första etapp en begränsning gjorts till de i fiertalet kommuner oftast förekommande spe­cialreglerade nämnderna, nämligen brandstyrelse, byggnadsnämnd, skol­styrelse, social centralnämnd, social disiriktsnämnd, socialnämnd, barna­vårdsnämnd, nykterhetsnämnd och hälsovårdsnämnd. Av dessa är brand­styrelse och nykterhetsnämnd fakultativa, vilket innebär alt kommunen inte behöver inrätla sådan nämnd utan kan överlåta åt annan nämnd att fullgöra uppgifterna. De övriga är obligatoriska. De flesta av de spe­cialreglerade nämnder som inte behandlas här är fakultativa och i många kommuner, särskilt de mindre, har det inte ansetts nödvändigt att inrätta dem. Om man vill göra den eftersträvade enhetligheten i nämndorga­nisaiionen praktiskt betydelsefull, är det därför angeläget alt i första hand inrikta översynsarbelet på de här valda nämnderna.

Här skall emellertid tilläggas atl 256 av landets 278 kommuner har


 


Prop. 1976/77:1                                                      144

inrättat social centralnämnd. De föreslagna ändringarna i bestämmelserna för nyklerhetsnämnd, socialnämnd och barnavårdsnämnd får således inte särskilt stor räckvidd.

De gjorda övervägandena torde i allt väsentligt äga tillämpning också på övriga specialreglerade nämnder, men de författningar vari dessa reg­leras har ännu inte omfattats av översynen. I det fortsatta lagstiftnings­arbetet bör de om möjligt anpassas lill den här föreslagna enhetliga re­gleringen.

Del bör vidare anmärkas att vissa förslag i detta kapitel får effekter inte bara på här angivna nämnder. I något fall leder förslagen till ändringar också i reglerna rörande den landstingskommunala nämndorganisaiionen.

5.1  Valbarhetsbestämmelser

Enligt 7 § KL väljs kommunfullmäktige bland dem som uppfyller vill­koren för rösträtt i kommunen. För valbarhet till fullmäktige fordras således svenskt medborgarskap, kyrkobokföring i kommunen och upp­nådda arton års ålder. Den som är omyndigförklarad har dock inte rösträtt och är därmed inte valbar. Från valbarhet utesluts vidare landshövding och vissa högre tjänstemän vid länsstyrelse samt kommunens ledande tjäns­teman.

För valbarhet till kommunstyrelse och nämnd för oreglerad förvaltning gäller enligt 32 S KL vad som har föreskrivits om valbarhet till full­mäktige. Kretsen av icke valbara har dock utvidgats till att omfatta che­ferna för de förvaltningar som hör till respektive nämnd.

När det gäller de specialreglerade nämnderna varierar valbarhetskraven. För flertalet äger kommunstyrelsens valbarhelsregler motsvarande till-lämpning. 1 några specialförfattningar föreskrivs dock att tjänsteman hos kommunen inte på grund av sin tjänsteställning är obehörig att vara ledamot eller suppleant i nämnden.

Motiveringen för valbarhelshindren är enligt kommunallagskommillén (SOU 1952:14 s. 223) i huvudsak atl den ledande tjänstemannen och förvaltningscheferna enbart som tjänstemän bör tillföra resp. nämnd sina särskilda kunskaper och erfarenheter. Det ansågs angeläget atl de står neutrala i förhållande till olika partiriktningar, åtminstone såtillvida all de inte företräder viss riktning såsom ledamot av kommunal nämnd.

Kommunallagsutredningen föreslår att de för fullmäktige, styrelsen och oreglerade nämnderna gällande valbarhetsbesiämmelserna ändras sä alt valbarhetshindren för kommunens ledande tjänsteman och för för­valtningscheferna faller bort (9 och 33 SS EKL). Utredningen anser att de skäl på vilka valbarhetshindren grundals inle längre är bärande och alt valbarhelshindren för verkschefer bör ersättas med en särskild jävsregel av innebörd att verkschef inte får delta i avgörande av ärende som rör


 


Prop. 1976/77:1                                                     145

verket. Förslaget påkallar en översyn av specialförfailningarnas valbarhets­regler, som genomgående innehåller en hänvisning till kommunallagens bestämmelser om valbarhet till fullmäktige eller styrelsen.

5.1.1  Nämnder med kommunstyrelseregler

I 3 a S 1 mom. andra stycket brandlagen (1974:80), 4 S första stycket lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m., 4 S socialhjälpslagen (1956:2) och 5 S femte stycket nykterhelsvårdslagen (1954:579) ges val­barhetsregler genom reservationslösa hänvisningar lill kommunallagens bestämmelser om valbarhet till kommunstyrelsen. Uteslutna från val­barhet till brandslyrelse, social centralnämnd, social distriklsnämd, so­cialnämnd och nykterhetsnämnd är således kommunens ledande tjän­steman och vederbörande förvaltningschefer.

För skolstyrelse gäller i sak samma valbarhetsregel som för de nu upp­räknade nämnderna. Formellt sett avviker dock skollagens valbarhets-regel från motsvarande bestämmelser i de nyss berörda specialförfatt­ningarna. 1 14 S första stycket skollagen (1962:319) har valbarhetsregel sålunda getts formen av en hänvisning till kommunallagens bestämmel­ser om valbarhet till fullmäktige med tillägget att skolchefen inte får utses till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen.

5.1.2  Nämnder med modifierade kommunstyrelseregler

1 3 S andra stycket byggnadsstadgan (1959:612), 8 S första stycket bar­navårdslagen (1960:97) och 8 § första och andra styckena hälsovårdsstad­gan (1958:663) ges valbarhetsregler genom hänvisningar till kommunal­lagens bestämmelser om valbarhet till kommunstyrelse. Dessa bestäm­melsers tillämplighet på byggnadsnämnden, barnavårdsnämnden och häl­sovårdsnämnden har dock inskränkts genom en särskild regel alt tjän­steman hos kommunen inte på gmnd av sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant.

Denna särbestämmelse innebär att kommunens ledande tjänsteman och förvaltningschefen hos resp. nämnd är valbara. Skälet för denna ord­ning har framför allt varit det praktiskt betingade önskemålet att möj­liggöra inval av jurist hos kommunen i byggnadsnämnden och barna­vårdsnämnden. Beträffande hälsovårdsnämnd förklaras regeln av önske­målet om möjlighet att förena ledamotskap i nämnden med tjänst som hälsovårdsinspektör.

5.1.3  Överväganden och förslag

Som förut har framhållits föreslår kommunallagsutredningen att kom­munallagens regler om valbarhet till fullmäktige, styrelsen och de oreg-

10 Riicsdagen 1976/77.  1 saml. Nr I


 


Prop. 1976/77:1                                                      146

lerade nämnderna ändras så alt gällande valbarhetshinder för kommu­nens ledande tjänsteman och för vederbörande förvaltningschefer faller bort. I stället föreslår utredningen en särskild jävsregel för förvaltningschef

Om kommunallagsutredningens förslag förverkligas uppkommer frå­gan om de nyss nämnda valbarhetshindren bör slopas också i den mån de gäller förde specialreglerade nämnderna. Skälen för valbarhelshindren har i huvudsak varit desamma för alla nämnder och nämnderna bör även i fortsättningen kunna behandlas lika. Frågan om valbarhet till brandstyrelse, skolstyrelse, social centralnämnd, social diskiriktsnämnd, socialnämnd och nykterhetsnämnd bör kunna regleras genom en hän­visning till valbarhetsregeln för styrelsen i en ny enhetlig kommunallag. Om förvaltningschef bör vara valbar synes nämligen kunna bedömas på samma sätt belräffande de specialreglerade nämnderna som för övriga nämnder. Det kan erinras om att den föreslagna generösare regeln sedan flera år har gällt för val till betydelsefulla nämnder som byggnadsnämnd, barnavårdsnämnd och hälsovårdsnämnd, ulan all detta synes ha vållat några påtagliga olägenheter.

En bibehållen anknytning till kommunstyrelsereglerna synes inte ford­ra alt den särskilda jävsregel som kommunallagsutredningen föreslår för förvaltningschef ges moslvarande tillämpning beträffande de här aktuella specialreglerade nämnderna. Erfarenheterna från byggnads-, barna­vårds- och hälsovårdsnämndernas verksamhel visar att jävsreglerna i 4 och 5 SS förvaltningslagen, som gäller i alla ärenden hos de specialre­glerade nämnderna, är tillräckliga också i de fall dä valbarhetshindren är mindre strikta.

Den nu förordade lösningen medför atl valbarhetsreglerna i byggnads­stadgan, barnavårdslagen och hälsovårdsstadgan behöver justeras. Val-barhelsreglerna i övriga här berörda specialförfattningar behöver däremot inte ändras. De har redan formen av oreserverade hänvisningar till kom­munallagens bestämmelser om valbarhet till kommunstyrelsen. Regeln om jäv för verkschef görs ej tillämplig.

Vidare bör valbarhetsregeln i skollagen med hänsyn till intresset av enhetlighet ändras så att också den får formen av en hänvisning till kommunallagens bestämmelser om valbarhet till kommunstyrelsen.

5.2 Särskilda regler om nämndernas sammansättning

Vissa av specialförfattningarna innehåller särskilda regler eller rekom­mendationer om hur nämnderna skall vara sammansatta. Förutom häl­sovårdsstadgan gäller detta flertalet lagar om de sociala nämnderna.

Bestämmelserna är regelmässigt utformade så alt vissa yrkesgrupper -läkare, veterinärer eller jurister-anges böra vara företrädda i nämnden. 1 allmänhet ges härutöver en rekommendation till nämnden all, om an­given yrkesgrupp inte är företrädd i nämnden, anlita sådan expertis. Dessa senare bestämmelser behandlas i avsnitt 5.4.


 


Prop. 1976/77:1                                                      147

De särskilda reglerna om nämndernas sammansättning har lill syfte att ge nämnderna tillgång till den sakkunskap som behövs.

Eftersom kommunindelningsreformen bl. a. har öppnat andra möjlig­heter atl utnyttja behövlig expertis, har det bedömts lämpligt all pröva denna typ av föreskrifter i översynsarbelet.

Någon anledning att för denna begränsade fråga avvakta socialutred­ningens förslag om en ny social ramlagstiftning synes inte föreligga. Inte heller synes det vara nödvändigt att avvakta resultatet av hälsovårds-utredningens översyn av hälsovårdsstadgan.

5.2.1 Social cenlralnäintid och social disiriktsnämnd

Bland social centralnämnds minst nio ledamöter och social distrikts­nämnds minst fem ledamöter bör enligl 3 § första stycket och 8 § lagen om social centralnämnd juridisk och medicinsk sakkunskap om möjligt vara företrädd. Vid lagens tillkomst fördes denna rekommendation på so­cialutredningens förslag över från barnavårdslagen och nykterhelsvårdsla­gen, vilka, som utvecklas närmare i del följande, innehåller bestämmelser om att jurist resp. läkare om möjligt bör vara nämndledamot. Socialut­redningen (Stencil S 1969:11) framhöll alt den visseriigen var av den upp­fattningen att det inte står i god överensstämmelse med moderna demo­kratiska tankegångar att föreskriva eller ens rekommendera yrke eller ut­bildning som kompetensgrund när det gäller val till offentligt uppdrag. Ett förtroendemannaorgans behov av särskild expertis bör i princip tillgodoses på annat sätt. Utredningen ansåg emellertid att den i anslutning till förslaget om social centralnämnd, som bara syftade till att göra en integration av de tre sociala nämnderna möjlig, så lång möjligt borde avstå frän att föreslå sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Vid sitt slutliga ställnings­tagande till den framtida socialvårdsorganisationen skulle utredningen be­handla även hithörande frågor.

Vissa remissinstanser fann förslaget om specialistledamöter i nämn­derna riktigt. Några länsstyrelser beklagade att uiredningen inle i detta sammanhang ansett sig böra gå längre och ta ställning till frågan om obligatorisk jurisimedverkan i ärenden som gäller administrativa frihets-berövanden. Andra remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbun­det, förordade att bestämmelser om specialistledamöter i nämnderna skul­le utgå. Om nämnderna ansågs ha behov av en särskild expertis borde en sådan knytas till nämnden i andra former.

Föredragande departementschefen (prop. 1970:121 s. 28) uttalade för­ståelse för åsikten alt ett kommunalt förtroendemannaorgans behov av särskild expertis i princip bör tillgodoses på annat sätt än genom atl experter ingår som ledamöter. Eftersom socialutredningen skulle ta upp dessa frågor i ett större sammanhang borde dock enligt departements­chefen ingen saklig ändring vid detta tillfälle göras i gällande ordning.


 


Prop. 1916/71 :\                                                     148

Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget tilldrog sig frågan om ex­pertmedverkan särskilt intresse. I motionerna 1970:1:1181 och 11:1388 yrkades all rekommendationen om inval av jurist och läkare i sociala cen­tralnämnden skulle utgå. Motionärerna ansåg att en sådan rekommendation är otidsenlig och menade alt det är främmande för en demokratisk valordning atl specialdeslinera mandat till vissa yrkesgrupper. Den expertmedverkan som krävs vid behandling av vissa ärenden borde enligt deras mening ske genom medverkan av nämndens egna tjänstemän eller genom att särskilda sakkunniga tillkallas. I det sammanhanget framhöll motionärerna att det kan bli fråga om atl tillkalla inte bara jurist eller läkare utan också andra sakkunniga som barnpsykolog, skolkurator, familjerådgivare, tjänsteman vid invandrarbyrå m. fl.

Andra lagutskottet (2 LU 1970:51) erinrade om all frågan om jurists medverkan i barnavårdsärenden hade ägnats åtskillig uppmärksamhet vid barnavårdslagens tillkomst och att justitieombudsmannen i en fram­ställning till Kungl. Maj:t den 30 maj 1967 hade ifrågasatt om inte bar­navårdslagen borde ändras på sådant sätt att juristmedverkan i någon form gjordes obligatorisk i ärenden angående frihetsberövanden och för­bud mot fosterbarnsförflyttning. En närmare redogörelse för vad som har förevarit i dessa sammanhang lämnas i det följande (avsnitten 5.2.3 och 5.4.6).

I själva sakfrågan om juristmedverkan vid behandling av barnavårds­ärenden gav utskottet uttryck för uppfattningen att det är viktigt att de berörda nämnderna tillförs juridisk sakkunskap i erforderiig omfatt­ning. När det gäller formerna för hur juristmedverkan lämpligen bör anordnas var dock utskottet berett att i princip ansluta sig till de syn­punkter som hade redovisats i motionerna. Gällande bestämmelser härom fick enligt utskottet anses vara otidsenliga. Det behov av särskild expertis som ett förtroendemannaorgan kan ha borde enligl utskottets mening tillgodoses på sätt motionärerna hade föreslagit genom medverkan av nämndens eller kommunens egna tjänstemän eller genom att särskilda sakkunniga tillkallas.

Utskottet ansåg i princip att nuvarande rekommendation i barnavårds­lagen om inval av jurist i nämnden borde utgå och att någon motsvarande rekommendation inte borde föras över till den föreslagna lagen om social centralnämnd. Samma uppfattning hade utskottet i fråga om rekommen­dationen i nykterhelsvårdslagen om inval av läkare i nykterhetsnämnden och överförandet av denna rekommendation till lagförslaget. Med hänsyn till kravet på enhetlighet i lagstiftningen om kommunala nämnder med delvis samma kompetensområde ansåg utskottet det nödvändigt att bar-navärdslagen, nykterhelsvårdslagen och den föreslagna lagen om social centralnämnd innehåller likartade bestämmelser om expertmedverkan i nämnderna. Eftersom del inte var möjligt att i del aktuella ärendet ta upp frågor om ändring av de båda förstnämnda lagarna ansåg sig utskottet


 


Prop. 1976/77:1                                                     149

- som saknade anledning att för denna frågas skull avstyrka propositionen i dess helhet - nödsakat att tillstyrka den föreslagna rekommendationen om medverkan av läkare och jurist inom den sociala centralnämnden. DeUa ställningstagande skulle dock ses som en lösning under kortare övergångstid. Enligt utskottets mening borde Kungl. Maj:t lägga fram förslag om ändring i barnavårdslagen, nykterhelsvårdslagen och lagen om social centralnämnd av innebörd att rekommendationen om expertmedverkan inom berörda nämnder tas bort. Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1970:285). Riksdagsskrivelsen överiämnades för beaktande till socialutredningen, som bl. a. har att överväga socialvårdslagstiftningen.

5.2.2    Socialnämnd

För socialnämnd gäller inte några särskilda regler om sammansätt­ningen. Vid tillkomsten av socialhjälpslagen övervägdes dock om inte den i fattigvårdslagen (1918:422) intagna bestämmelsen att minst en av ledamöterna och en av suppleanterna i faltigvårdsslyrelsen skulle vara kvinna borde få en motsvarighet i socialhjälpslagen. Önskvärdheten av att kvinnor väljs in i socialnämnden ansågs dock framstå som så självklar att anledning saknades atl genom tvingande bestämmelser tillföra nämn­den kvinnliga ledamöter (prop. 1955:177, 2 LU 39, rskr 397).

5.2.3    Barnavårdsnämnd

Bland barnavårdsnämnds minst fem ledamöter bör enligt 7 S första stycket barnavårdslagen juridisk sakkunskap om möjligt vara företrädd.

Frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnd behandlades ingående under förarbetena till barnavårdslagen. Barnavårdskommittén (SOU 1956:61) ansåg alt sådan medverkan bara kunde tänkas motiverad av behov att höja nämndens förmåga att utreda och pröva ärenden som är av stor vikt och kan erbjuda betydande svårigheter.

Om jurisimedverkan skulle anses önskvärd, ansåg kommittén över­vägande skäl tala för att en kvalificerad domare skulle inträda som le­damot av nämnden vid handläggningen, företrädesvis av ärenden rörande omhändertagande. En sådan ordning skulle dock enligt kommittén in­nebära en principiell nyhet, som skulle bryta den dittillsvarande upp­fattningen om lämpliga former för det kommunala socialvärdsarbetets bedrivande. Med hänsyn härtill ansåg kommittén all det inte borde kom­ma ifråga atl införa en obligatorisk domarmedverkan i barnavårdsnämn­den. Denna borde enligt kommiuén fullt ut behålla sin karaktär av kom­munal nämnd, bildad av valda ledamöter, och inte vid handhavandet av vissa ärenden framträda som en domstolsliknande myndighet.

Denna ståndpunkt fick starkt stöd vid remissbehandlingen. I vissa yttranden redovisades dock en positiv inställning till tanken all barna-


 


Prop. 1976/77:1                                                      150

vårdsnämnd vid handläggningen av vissa ärenden borde förstärkas med domare eller annan jurist.

Föredraganden (prop. 1960:10 s. 94-96) framhöll vid remissen till lag­rådet att kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndens arbete hade kommit fram i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. administrativa frihetsberövanden. Den synpunkt som därvid hade anlagts hade varit att del var nödvändigl atl stärka rättssäkerhets-garantierna för de enskilda. Dessutom hade hävdats att barnavårds­nämnderna måste organiseras med domare eller annan jurist som le­damot, för att ungdomsbrottsligheten skulle kunna bekämpas tillräckligt effektivt och behovet av samhällsskydd tillgodoses.

Enligt föredraganden stod det fullt klart att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap skulle stärka rättssäkerheten och främja effektivite­ten i barnavårdsnämndernas arbete. Härigenom skulle nämndernas ställ­ning allmänt sett också förbättras. När det gäller formerna för jurist-medverkan anslöt sig föredraganden till kommitténs förslag, som hade biträtts av flertalet remissinstanser. Föredraganden ville därför inle till­styrka alt den i den äldre barnavårdslagen intagna föreskriften atl juridisk sakkunskap om möjligt borde vara företrädd i nämnden skulle behållas i den nya barnavårdslagen. Även om inval av domare eller annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kunde vara ett lämpligt sätt att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap kunde detta enligl föredragan­den tillgodoses också på andra vägar.

Lagrådet erinrade i sitt utlåtande (prop. 1960:10 s. 45152) över för­slaget lill ny barnavärdslag om att detta i flera hänseenden innebar vä­sentligt ökade befogenheter för barnavårdsnämnderna. De ökade befo­genheterna aktualiserade i hög grad behovet av juristmedverkan i nämn­derna. Lagrådet ansåg atl obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämn­derna var ett ofrånkomligt krav. Hur en sådan medverkan lämpligen borde anordnas i organisatoriskt avseende fick enligl lagrådet bli beroende på ytteriigare utredning. I avbidan härpå ansåg lagrådet alt man borde behälla den dittills gällande rekommendationen att om möjligt välja in en jurist i nämnden.

Vid anmälan av lagrådels yttrande förklarade föredraganden all hon -även om bestämmelser som endast innebär en rekommendation om inval i kommunala nämnder av personer med särskilda kvalifikationer syntes kunna ge anledning till invändningar från såväl praktiska som principiella synpunkter - ville gå lagrådet till mötes. I förslaget till ny barnavårdslag logs därför in en bestämmelse av innehåll att juridisk sakkunskap om möjligt borde vara företrädd inom nämnden.

Vid riksdagsbehandlingen (2 LU 1960:5, rskr 152) kom inle några ytter­ligare synpunkter på frågan fram.


 


Prop. 1976/77:1                             ,                        151

5.2.4 Nyklerhetsnämnd

Av nyklerhetsnämnds minst fem ledamöter bör enligl 5 S tredje stycket nykterhelsvårdslagen om möjligt en vara läkare. I lagen föreskrivs dess­utom alt såväl män som kvinnor skall vara representerade i nämnden.

Vid nykterhetsvårdslagens tillkomst fördes bestämmelsen om atl läkare om möjligt skall vara ledamot av nämnden utan särskilda kommentarer över från alkoholisilagen (1931:233). Skälet till föreskriften synes ha varit en önskan att förstärka del medicinska inslaget i nykterhetsvården.

Även bestämmelsen att såväl män som kvinnor skall vara represen­terade i nykterhetsnämnden hade sin motsvarighet i alkoholistlagen, i vilken föreskrevs att minst en av ledamöterna och en av suppleanterna i nämnden skulle vara kvinna. Alkoholistutredningen (SOU 1948:23) hade föreslagit atl bestämmelsen skulle behällas. Med anledning av den kritik som riktades mot förslaget av vissa remissinstanser föreslog föredragande departementschefen (prop. 1954:159) en föreskrift atl såväl män som kvin­nor skulle vara representerade i nämnden. Någon saklig ändring avsågs dock inte med den nya formuleringen. Föreskriften skulle enligt depar­tementschefen inle tolkas så att nämnden behöver ha mer än en kvinnlig ledamot.

5.2.5 Hälsovårdsnämnd

Av hälsovårdsnämnds minst fem ledamöter bör enligt 7 § hälsovårds­stadgan om möjligt en vara läkare och en vara veterinär.

Vid hälsovårdsstadgans tillkomst tilldrog sig frågan om formerna för medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskaps medverkan inom den allmänna hälsovården särskilt intresse. Hälsovårdsstadgekommiitén (SOU 1953:31) föreslog regler som nära anslöt lill tidigare gällande be­stämmelser. Enligl kommittéförslagel skulle sålunda stadsläkare och siadsveterinär samt köpingsläkare vara självskrivna ledamöter i hälso­vårdsnämnd. Inom andra hälsovårdsnämnder än de med läkare och ve­terinär som självskrivna ledamöter skulle också om möjligt medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap vara företrädd.

Remissinstanserna hade delade meningar om kommittéförslagel i dessa avseenden. Å ena sidan hävdade bl. a. Svenska stadsförbundet och Svens­ka Landskommunernas förbund att självskrivna ledamöter i princip över huvud tagel inte borde förekomma i hälsovårdsnämnd. Å andra sidan föreslogs att tjänsteläkare och tjänsteveterinär borde vara självskrivna le­damöter i hälsovårdsnämnderna inom samtliga kommuner och inte bara i nämnderna i vissa städer och köpingar.

Föredragande departementschefen (prop. 1958: B 46 s. 72-73) framhöll atl omgivningshygienens förebyggande betydelse var allmänt erkänd och atl därav följde att frågeställningarna inom hälsovården ofta krävde medi­cinsk fackkunskap för en tillfredsställande lösning. Läkarnas medverkan


 


Prop. 1976/77:1                                                      152

inom hälsovårdsnämnderna hade också enligt departementschefens genomgående visat sig vara mycket värdefull. Departementschefen anslöt sig alltså till kommitténs uppfattning atl medicinsk sakkunskap knappast kan undvaras inom hälsovärdsarbetet om detta skall kunna bli effektivt. Med hänsyn till hälsovårdsnämndens ökade uppgifter i fråga om livs­medelskontrollen och djurskyddet delade departementschefen kommit­téns uppfattning att också veterinärmedicinsk sakkunskap borde tillför­säkras nämnden.

Departementschefen ansåg emellertid att självskrivet ledamotskap i hälsovårdsnämnd för vissa ijäsnlemän över huvud taget inte säkerställer deras medverkan i hälsovårdsarbetet. Däremot ansåg han så starka sakliga skäl tala för deras ledamotskap atl de i betydande utsträckning kunde väntas bli invalda i nämnden. Enligt departementschefens mening var ett sådant val att rekommendera. Han förordade därför inte obligatoriskt ledamotskap i hälsovårdsnämnden för tjänsteläkare och ijänsleveterinär men väl en i hälsovårdsstadgan inlagen rekommendation att läkare och veterinär om möjligt bör vara ledamöter av nämnden.

5.2.6 Överväganden och förslag

Riksdagen har som tidigare framhållits (avsnitt 5.2.1) hemställt om förslag till ändringar i barnavårdslagen, nykterhelsvårdslagen och lagen om social centralnämnd av innebörd att rekommendationen om expertmed­verkan i berörda nämnder tas bort. Skälen för sådana ändringar är flera.

För det första står det, som socialutredningen har påpekat, inte i över­ensstämmelse med moderna demokratiska tankegångar att föreskriva el­ler ens rekommendera yrke eller utbildning som kompetensgrund när det gäller val till offentligt uppdrag. Det måste sägas vara i hög grad otidsenligt att på sådant sätt destinera mandat lill vissa yrkesgrupper. De politiska partierna bör enligt modernt synsätt inte vara bundna av sådana föreskrifter eller rekommendationer när de nominerar förtroen­demän.

Särskilda rekommendationer om nämndernas sammansättning har, som framgår nedan (avsnitt 5.3.1), i vissa fall ansetts utgöra hinder mot föreskrift om proportionell valmetod, vilket redan det utgör ett vägande skäl att pröva nödvändigheten av sådana föreskrifter.

Rekommendationerna att vissa yrkesgrupper om möjligt bör vara fö­reträdda i nämnderna har till syfte all ge nämnderna tillgång till den sakkunskap som behövs. Frågan hur nämndernas behov av sakkunskap skall tillgodoses kan dock lösas på flera olika sätt. Skälen för atl göra det förtroendemannavägen synes ha föriorai sin bärkraft när kommun­indelningsreformen har genomförts och kommunernas personalresurser därmed har blivit större. I de fall då erforderiig sakkunskap inte finns atl tillgå bland kommunens tjänstemän kan nämnderna få sitt behov


 


Prop. 1976/77:1                                                      153

av sakkunskap tillgodosett genom all tillkalla särskilda experter.

Det måste vidare betonas att nämndernas behov av sakkunskap inte är begränsat till den sakkunsakp som företräds av jurister och läkare. Även andra yrkesgruppers t. ex. psykologers sakkunskap är värdefull och kan i vissa sammanhang vara väl så betydelsefull som juridisk och medi­cinsk sakkunskap. Det kan därför ifrågasättas om det finns tillräckligt starka skäl att utpeka medverkan av viss sakkunskap som särskilt an­gelägen.

En särskild uppmärksamhet har frågan om jurisimedverkan i barna­vårdsnämnd tilldragit sig. Bl. a. har juslitieombundsmannen som tidigare nämnts (avsnitt 5.2.1) ifrågasatt om inte barnavärdslagen bör ändras på sådant sätt att jurisimedverkan i någon form görs obligatorisk i vissa ärenden. Också i andra sammanhang har förslag om obligatorisk jurist­medverkan förts fram. I allmänhet har dock dessa förslag inle inneburit krav att junst skall ingå som ledamot i nämnden. Om juristmedverkan ges denna form skulle barnavårdsnämnden på sätt och vis föriora sin egenskap av kommunal nämnd och - i vart fall vid handläggningen av vissa ärenden - framträda som en domstolsliknande myndighet. En sådan utveckling bör inte accepteras. Barnavårdsnämndens behov av juridisk sakkunskap får därför tillgodoses på annat sätt. Frågan om andra länkbara former för jurisimedverkan behandlas närmare i ett följande avsnitt (5.4).

Vad som nu har anförts leder till slutsatsen alt samtliga föreskrifter om särskild yrkesrepresentation bör mönstras ut ur hälsovårdsstadgan och lagstiftningen om de sociala nämnderna. Dessa ändringar kan inle anses vara av sådan karaktär att de på något sätt föregriper hälsovårds­utredningens eller socialutredningens överväganden. Utan alt mer genomgripande påverka den materiella regleringen av dessa områden eller utgöra hinder för ytterligare reformer ansluter förslaget väl till den anda som präglar de bägge utredningarnas direktiv.

Vad beträffar nykterhetsvårdslagens föreskrift att såväl män som kvin­nor skall vara representerade i nyklerhetsnämnd framstår det som sä självklart att båda könen bör vara företrädda i nämnden atl någon tving­ande bestämmelse härom inte behövs. Som föråldrad bör föreskriften mönstras ut ur nykterhelsvårdslagen.

5.3 Proportionella val av nämnder

5.3.1 Nuvarande ordning

För flertalet kommunala nämnder föreskrivs all de skall väljas pro­portionelll, om del begärs av ett visst antal ledamöter i fullmäktige (minst så många väljande som motsvarar det tal som erhålls om samtliga väl­jandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1). Prin­cipen är att en grupp i fullmäktige, som är tillräckligt stor för atl få mandat vid proportionell fördelning, skall kunna genomdriva att valet


 


Prop. 1976/77:1                                                      154

görs proportionellt. Regelns syfte är atl garantera att en minoritet i full­mäktige kan bli företrädd i nämnderna och att partierna där representeras i förhållande lill sin styrka i fullmäktige. Förfarandet vid proportionella val regleras i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.

För val av kommunstyrelsen, nämnder för oreglerad förvaltning, re­visorer och beredningar för ärenden som skall avgöras av fullmäktige finns en bestämmelse om proportionellt val med nyss angivet innehåll i 22 S fjärde stycket KL. Motsvarande bestämmelse finns i 23 S KLS och 32 S LL.

Samma regel om minoritets rätt att påkalla proportionellt val finns för de flesta nämnderna för reglerad förvaltning, däribland brandslyrelse (3 a S brandlagen), social centralnämnd och social distriktsnämnd (3 och 8 SS lagen om social centralnämnd), socialnämnd (3 S lagen om social­hjälp), barnavårdsnämnd (7 S barnavårdslagen), skolstyrelse (13 S skollagen), utbildningsnämnd (20 F S skollagen), sjukvårdsstyrelse (9 S sjukvårdslagen, 1962:242), styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda (14 S lagen, 1967:940, angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda), civil­försvarsnämnd (41 S civilförsvarslagen , 1960:74) och arbetslöshelsnämnd (4 S kungörelsen, 1966:369, med närmare föreskrifter om arbetslöshels­nämnd och dess verksamhet). I 3 S byggnadsstadgan och 3 kap. 1 S vallagen (1972:620) finns hänvisningsregler enligl vilka val av byggnadsnämnd resp. valnämnd skall ske proportionelll i de fall då sådant är föreskrivet vid val lill kommunstyrelsen.

Även andra av fullmäktige eller landsting förrättade val än sådana som avser den egna kommunens nämnder kan ske proportionelll om en minoritet i fullmäktige begär det. Detta gäller exempelvis val av andra ledamöter av polisstyrelse än polischefen (76 S polisinstruktionen, 1972:511), val av huvudmän i sparbank (13 S lagen, 1955:416, om spar­banker) och val av ledamöter i länsstyrelse (42 S länsstyrelseinstruktionen, 1971:460). Vidare kan nämnas atl en inom justitiedepartementet nyligen utarbetad promemoria (Ds Ju 1975:1) angående vissa ändringar i rät­tegångsbalken m. m. innehåller förslag om atl val av nämndemän i tings­rätt, fastighetsdomstol, länsrätt, länsskatterätl och fastigheisiaxeringsrält skall kunna ske proportionellt enligl samma regler som i kommunallagen.

Den proportionella valmetoden vid val inom de beslutande kommunala församlingarna infördes 1913 för val av landstings förvaltningsutskoll, drätselkammare och organ med beredande uppgifter. Sedan dess har me­todens användning successivt utvidgats till att omfatta det stora fiertalet val som förrättats av fullmäktige och landsting. Huvudinvändningarna mot atl låta metoden användas över hela linjen har varit att proportionella val dels var ägnade all leda till en icke önskvärd politisering av valen och nämndsarbelet, dels var oförenliga med de författningsbestämmelser om krav på nämnledamöiers sakkunskap som gäller för vissa nämnder.


 


Prop. 1976/77:1                                                     155

För hälsovårdsnämnd och nyklerhetsnämnd saknas föreskrift om pro­portionellt val. De väljs alltså formellt genom majoritetsval. Detsamma gäller ytterligare några specialreglerade nämnder med mer eller mindre klar kommunal anknytning, t. ex. försäkringsnämnd, irafiknämnd, sjuk­husdireklion och beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda.

Alt föreskrift om proportionellt valsätt saknas i hälsovårdsstadgan moti­verades av föredragande departementschefen (prop. 1958:B 46 s. 140) med all den proportionella valmetoden inte alltid var förenlig med rekommen­dationen i 7 S hälsovårdsstadgan atl välja in läkare och veterinär i hälso­vårdsnämnd. En liknande förklaring ges beträffande nyklerhetsnämnd (prop. 1956:137 s. 29). Enligt föredragande departementschefen är den proportio­nella valmetoden mindre ändamålsenlig om särskilda kvalifikationer är fö­reskrivna för en eller flera av nämndledamölerna. I 5 S nykterhelsvårdslagen föreskrivs att läkare om möjligt bör vara ledamot av nämnden och atl såväl män som kvinnor skall vara representerade.

Enligt 23 S KLS kan proportionelll val inte förekomma i fråga om nämnd där borgarråd är självskriven som ordförande. Kommunallags­utredningen föreslår alt regeln tills vidare står kvar (24 S fjärde stycket EKL).

5.3.2 Överväganden och förslag

Huvudregeln i kommunal förvaltning är alt fullmäktiges val av nämnder och andra organ skall vara proportionella, om en på visst sätt beräknad minoritet i fullmäktige begär det. De här aktuella undantagen förklaras fram­för allt av svårigheter alt förena den proportionella valmetoden med särskilda föreskrifter om nämnds sammansättning.

Eftersom rekommendationerna och föreskrifterna om hur hälsovårds­nämnd och nyklerhetsnämnd skall vara sammansatta i det föregående fö­reslås utgå, föreligger inga hinder mot atl bereda möjlighet för fullmäktige atl utse även ledamöterna i dessa nämnder genom proportionelll val.

Den proportionella valmetoden torde i och för sig kunna tillämpas även om man behåller rekommendationerna rörande nämndernas sammansätt­ning. Sådana rekommendationer finns i flera specialförfaltningar ulan all detta har ansetts behöva utesluta en föreskrift om proportionellt val. Inle heller den omständigheten atl någon är självskriven ledamot eller ordförande i en nämnd är nödvändigtvis ett hinder för proportionellt val av övriga ledamöter i nämnden. Kyrkoråd och polisstyrelse kan sålunda väljas pro­portionelll trots alt kyrkoherden författningsenligt är ledamot av kyrkorådet och polischefen ordförande i polisstyrelsen (25 S fjärde stycket och 44 S 1 mom. lagen, 1961:436, om församlingsstyrelse samt 38 och 76 SS polisin-slriktionen).

Det torde sedan länge ha förhållit sig på det sättet att de av fullmäktige och landsting valda organen nästan utan undanlag har fått sina platser för-


 


Prop. 1976/77:1                                                      156

delade efter proportionell grund vare sig formellt stöd för proportionelll val funnits eller ej. Denna ordning har tett sig självklar och farhågorna för skadlig politisering eller andra olägenheter har knappast besannats. I praktiken går valen oftast till så att partigrupperna i förväg kommer överens om en gemensam kandidatlista, som innehåller samma mandatfördelning som skulle följa av ett proportionellt val.

Möjligheten alt välja hälsovårdsnämnd eller nykterhetsnämnd propor­tionelll leder sannolikt i allmänhet inte till att dessa nämnder blir sam­mansatta på annat sätt än de har brukat vara. En utvidgning av den pro­portionella valmetodens användningsområde torde trots detta vara av visst värde för alt fullständiga det kommunala minoritetsskyddet. Utan lagstöd kan inte minoriteten framtvinga ett proportionellt val.

En regel om möjlighet till proportionellt val bör införas för val av i första hand hälsovårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Inga bärande skäl kan emellertid anföras mot alt tillämpa en sådan regel även på andra kommunala nämnder, som hittills formellt inte kunnat väljas proportionellt.

Den förslagna utvidgningen av den proportionella valmetodens tillämp­ningsområde kan lagtekniskt genomföras på två olika sätt.

Det första innebär alt en hänvisning lill kommunallagens regel om pro­portionellt val tas in i specialförfatiningen. Den kan exempelvis, såsom skett i byggnadsstadgan och vallagen, ges den formen alt val av nämnden i fråga skall ske proportionelll i de fall då sådant är föreskrivet vid val till kom­munstyrelsen.

Det andra innebär atl bestämmelsen i KL om proportionellt val utvidgas till alt omfatta samtliga kommunala nämnderna.

Det första alternativet innebär all man fortsätter på den hittills beträdda vägen och successivt utvidgar den proportionella valmetodens användning. Det andra innebär ett nytt grepp. Det ger frän flera synpunkter det mest tilltalande resultatet. I sin nuvarande lydelse, som i kommunallagsutred­ningens förslag behålls i princip oförändrad, föreskriver kommunallagens bestämmelse proportionellt nämndval endast beträffande kommunstyrelsen och sådan nämnd som sägs i 44 S andra stycket KL, dvs. nämnd för oreglerad förvaltning. Begränsningen lill de enbart kommunallagsreglerade nämnder­na bör tas bort. Hänvisningen till 44 S andra stycket utgår och regeln görs tillämplig, förutom på kommunstyrelsen, på annan nämnd. Delta skall gälla vare sig nämndens verksamhet är oreglerad eller specialreglerad. Special-författningarnas regler i ämnet kan därigenom mönstras ut.

Konsekvenserna härav blir i korthet följande. Förutom hälsovårdsnämnd och nykterhetsnämnd kommer några enstaka nämnder, som för närvarande inte kan väljas proportionellt, atl formellt kunna utses på detta sätt. Med utgångspunkt i alt ändringen görs i den av kommunallagsuiredningen fö­reslagna enhetliga kommunallagen (24 S tredje stycket EKL). som även avser landstingskommun, gäller det sjukhusdireklion, uttagningsnämnd, slakt­husslyrelse och möjligen ytteriigare någon nämnd. På de flesta håll medför


 


Prop. 1976/77:1                                                     157

den nya ordningen sannolikt inga ändringar i sak i förhållande lill den nu­varande. Vid lagstiftning om nya kommunala nämnder blir det propor­tionella valsättet tillämpligt på dessa, om man inle uttryckligen föreskriver annat.

Uttrycket "annan nämnd" bör inte vålla några större problem i tillämp­ningen. Kommunallagen innehåller fiera regler som gäller oreglerade och specialreglerade nämnder, t, ex, bestämmelserna om ersättning till ledamöter av kommunstyrelsen och annan nämnd (46 S 1 mom,) och om besvär över beslul av kommunstyrelsen och annan nämnd (76 S 2 mom,).

Den föreslagna bestämmelsen om proportionellt val avser, i likhet med kommunallagens övriga reglerom nämnd, endast kommunalnämnd. Sådana nämnder och andra organ som med hänsyn till bestämmelserna om deras tillsättande, verksamhetsformer och uppgifter är att betrakta som statliga myndigheter eller åtminstone icke kommunala organ faller således utanför bestämmelsens tillämpningsområde. DeUa torde gälla bl. a. trafiknämnd, försäkringsnämnd och beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda vilka alltså inte heller i fortsättningen utan ändring i resp. specialförfatining for­mellt kan väljas proportionelll. Vidare skall understrykas att ändringen en­dast gäller nämnder. För kommittéer, arbetsgrupper m. m. blir rättsläget således detsamma som tidigare.

Med den föreslagna ändringen vinner man den fördelen att kommunal­lagen uttömmande anger vilka av kommunens egna organ som kan väljas proportionellt. En sådan enhetlig reglering kan ha ett visst värde med hänsyn till atl fullmäktige och landsting i regel förrättar valen till dessa organ sam­tidigt. Reglerna om proportionellt val av kommunala nämnder behöver dä inle sökas i flera olika författningar.

De särskilda bestämmelserna om proportionellt val föreslås utgå ur de specialförfaltningar som omfattas av översynen. Att tills vidare låta dem stå kvar i övriga författningar angående specialreglerade kommunala nämn­der kan knappast medföra några olägenheter.

Den av borgarrådsinstitutionen betingade undantagsregeln för val av nämnder i Stockholms kommun, som intagits i kommunallagsutredningens förslag, bör inte ändras på annat sätt än så alt dess lydelse i formellt hänseende stämmer överens med huvudregeln om proportionelll val.

5.4 Utomståendes närvarorätt

I de olika specialförfaltningarna återfinns varierande bestämmelser om utomståendes närvaro vid nämndsammanträden. På den sociala sektorn har dessa föreskrifter i allmänhet getts formen av rekommendationer alt biträde av medicinsk eller juridisk sakkunskap bör anlitas i de fall sådan inte är företrädd i nämnden. Vid hälsovårdsnämnds sammanträde har en flertal utomstående tjänstemän rätt att närvara. Vissa har därutöver skyl­dighet alt vara närvarande, om rekommenderad sakkunskap inte är företrädd


 


Prop. 1976/77:1                                                      158

i nämnden. Motsvarande fråga har i socialhjälpslagen lösts så atl nämnden får tillkalla särskilda sakkunniga att delta i överiäggningarna. Denna rätt tillkommer f. ö. flertalet specialreglerade nämnder men i socialhjälpslagen har det inle ansetts behövligt med en uttrycklig rekommendation atl anlita biträde av viss sakkunskap. Andra specialförfatiningar innehåller varierande bestämmelser om närvarorätt lör förvaltningschef eller föredragande. De bestämmelser som gäller och de skäl som i olika sammanhang har anförts för och mot dessa föreskrifter redovisas i det följande.

Under senare år har frågor om närvarorätt för andra än nämndledamöterna främst aktualiserats beträffande heltidsengagerade förtroendemän och de anställda hos kommunerna. I direktiven för utredningen om den kommunala demokratin (1971 års riksdagsberälielse C 20) nämns särskilt frågan om när­varorätt för heltidsengagerad förtroendeman i nämnd där vederbörande inte är ledamot. Samma utredning har genom tilläggsdirektiv (1973 års riks­dagsberättelse C 10) fått i uppdrag atl utreda de problem som med hänsyn till den politiska demokratin och den kommunala verksamhetens karaktär är förenade med frågan om personal representation i kommunala nämnder. Med stöd av lagen (1972:271) om närvarorätt vid sammanträde med kom­munal eller landstingskommunal nämnd bedrivs under innevarande man-dalperiod viss försöksverksamhet i ett sextiotal kommuner och lands­tingskommuner.

Med hänsyn till del pågående utredningsarbetet och eftersom dessa frågor främst måste prövas från andra utgångspunkter än de som gäller för över­synsarbelet, kommer frågorna inte att vidare beröras i detta sammanhang.

5.4.1 Brandslyrelse

Enligl 3 a S 2 mom. brandlagen har brandchefen rätt atl vid sammanträde med brandslyrelsen delta i överiäggningarna men inle i besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet. Bestämmelsen fanns tidigare intagen i brandstadgan (1962:91).

Vid brandstadgans tillkomst gav Stadsförbundet och Landskommunernas förbund uttryck för uppfattningen att brandchefs rätt atl närvara och yttra sig vid sammanträde med brandstyrelsen inte borde bestämmas i författning. Till stöd för denna mening åberopade förbunden att jämförbara kommunala tjänstemän inte har en sådan särställning.

Föredragande departementschefen (prop. 1962:12 s. 149) erinrade dock om att del inom den specialreglerade förvaltningen är vanligt atl förvalt­ningschefen och vissa andra experter har närvaro- och yttranderält. Med hänsyn till den ställning som tillkommer brandchefen enligt brandlagstift­ningen och viss annan lagstiftning ansåg departementschefen att hans rätt att närvara och yttra sig liksom dittills borde anges uttryckligen.


 


Prop. 1976/77:1                           ,                          159

5.4.2 Byggnadsnämnd

Enligt 6S byggnadsstadgan har tjänsteman, som har lill åliggande att föredra ärenden inför byggnadsnämnden, rätt att delta i nämndens över­läggningar men inle i besluten samt atl där han begär del få sin särskilda mening antecknad till protokollet. Samma rätt tillkommer sådan tjänsteman vid länsstyrelse eller annan tjänsteman, som kallats all i denna egenskap närvara vid sammanträde med nämnden.

Vid byggnadsstadgans tillkomst slopades i stor utsträckning tidigare be­stämmelser om rätt för utomstående alt utan kallelse delta i byggnads­nämndens överiäggningar. Rätt att närvara vid nämndens sammanträden tillerkändes bara tjänsteman hos nämnden, i vars uppgifter det ingår att föredra ärenden direkt inför nämnden t. ex. stadsarkitekt, stadsplanechef stadsingenjör, mätningsman, byggnadsinspektör m. fi. Om utomstående ijänslerrian av nämnden kallades alt närvara vid sammanträde ansåg fö­redragande departementschefen (prop. 1959:168) det naluriigt alt han gavs rätt all fö sin mening antecknad lill protokollet.

5.4.3 Skolstyrelse

Enligt 16 S skollagen skall skolchefen närvara vid sammanträde med skol­styrelsen eller avdelning av denna. Han har därvid rätt att delta i över­läggningarna men inte i besluten och atl få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Bestämmelsen överfördes vid tillkomsten av skollagen oförändrad från skolstyrelselagen (1956:614). 1 förarbetena till denna lag framhölls atl de pedagogiska facksynpunkterna vid skolstyrelsens sammanträden skall fö­reträdas av såväl skolledare som lärare. Det påpekades alt skolledarens del­tagande i styrelsearbetet inte är betingat endast av behovet av att ha en sekreterare och föredragande ulan också av nödvändigheten atl vid frågornas behandling ha tillgång till den särskilda sakkunskap han besitter. Stor upp­märksamhet ägnades frågan om fackrepresentation i skolstyrelsen dvs. rätt för lärare att delta i sammanträden. Fakrepresentaiionen avskaffades genom en ändring i skollagen är 1970.

Frågan om fackrepresentationens avskaffande väcktes av riksdagen genom en skrivelse lill Kungl. Maj:t (2 LU 1969:88, rskr 376). I samband därmed framhöll andra lagutskottet att skolområdet inte är så säreget att behovet av sakkunnig hjälp inte kan tillgodoses på samma sätt som pä andra områden av den kommunala verksamheten. Önskemålet om sakkunskap kan till­godoses bl. a. genom atl skolchefen deltar, genom atl andra tjänstemän fungerar som föredragande inför styrelsen och genom atl lärare och andra tillkallas för att lämna upplysningar. För sKolstyrelserna borde enligl ut­skottet i fråga om sammansättningen gälla samma principer som för andra kommunala nämnder.


 


Prop. 1976/77:1                                                      160

5.4.4   Social centralnämnd och social distriktsnämnd

Som har framhållits i det föregående (avsnitt 5.2.1) bör juridisk och medi­cinsk sakkunskap om möjligt vara företrädd inom social centralnämnd. Är behovet avjuridisk eller medicinsk sakkunskap inte tillgodosett inom nämn­den, bör den enligt 5 S lagen om social centralnämnd anlita biträde av per­soner med sådan sakkunskap. Enligt samma lagrum får nämnden vid behov tillkalla särskilda sakkunniga au delta i nämndens överiäggningar och anlita det biträde i övrigt som fordras. Vad nu har sagts om social centralnämnd gäller också social disiriktsnämnd.

Förebild till rekommendationerna att nämnden vid behov skall anlita biträde av person med juridisk och medicinsk sakkunskap har hämtats frän barnavårdslagen resp. nykterhelsvårdslagen. Vid tillkomsten av lagen om social centralnämnd förklarade socialutredningen (Stencil S 1969:11) att man - eftersom lagförslaget endast syftade till att göra en integration av de tre vårdnämnderna möjlig - inle borde göra några sakliga ändringar i gällande rätt. Utredningen framhöll dock att det i ett behandlingsteam inom so­cialvården borde ingå även andra experter än läkare, t. ex. psykolog och sociolog. Uiredningen avsåg därför att vid sin slutliga revidering av vård­lagstiftningen ta ställning till frågan i vilken utsträckning det kan vara moti­verat att i fortsättningen i lagtexten särskilt framhäva betydelsen av den medicinska - liksom den juridiska - expertisen.

Föredragande departementschefen (prop. 1970:121) anslöt sig till utred­ningens uppfattning att ingen saklig ändring vid detta tillfälle borde göras i gällande ordning såvitt avsåg rekommendationen att nämnden skulle anlita biträde av juridisk och medicinsk sakkunskap.

5.4.5   Socialnämnd

Enligt 5 S socialhjälpslagen får socialnämnd vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att delta i nämndens överiäggningar saml anlita det biträde i övrigt som behövs. Vid tillkomsten av socialhjälpslagen diskuterades frågan om man i lagen borde ta in bestämmelser som motsvarade faltigvårdslagens föreskrifter om rätt för kyrkoherde och tjänsteläkare atl delta i fattigvårds-styrelsens förhandlingar. Föredragande departementschefen (prop. 1955:177 s. 275) ansåg att en sådan lagfäst rätt att närvara vid socialnämndens sam­manträden inte borde tillerkännas prästerskapet eller någon annan grupp av socialt verksamma personer och således inle heller tjänsteläkarna. I stället borde det ankomma pä nämnden själv att avgöra om församlingsprästen eller annan socialt intresserad person skulle tillkallas för att såsom sakkunnig delta i överiäggningarna. Även om del kanske var självklart atl nämnden hade denna befogenhet borde en bestämmelse härom tas in i lagen. Givetvis borde nämnden också i andra fall ha rätt alt i sin verksamhet anlita biträde av socialt intresserade män och kvinnor. Till departementschefens uppfatt­ning anslöt sig andra lagutskottet (2 LU 1955:39), som dock framhöll att


 


Prop. 1976/77:1                                                      161

det är av vikt alt nämnden utnyttjar den sakkunskap och personkännedom som må finnas hos prästerskapet eller andra.

5.4.6 Barnavårdsnämnd

Som har nämnts i det föregående (avsnitt 5.2.3) bör enligt 7 S barna­vårdslagen juridisk sakkunskap om möjligt vara företrädd inom barnavårds­nämnd. Är behovet avjuridisk sakkunskap inte tillgodosett inom nämnden, bör denna enligt 10 S barnavärdslagen anlita biträde av lagfaren person. Enligl samma lagrum får nämnden vid behov tillkalla särskilda sakkunniga alt delta i nämndens överiäggningar och anlita del biträde i övrigt som erfordras.

Frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämndens arbete har uiföriigi behandlats i avsnitt 5.2.3. Frågan om eventuellt inval av jurist i nämnden stod där i förgrunden.

Här lämnas en redogörelse för de skäl som vid barnavårdslagens tillkomst och vid andra tillfällen har anförts för och mot föreskriften atl nämnden bör anlita biträde av jurist, om sådan inte ingår i nämnden.

Föredraganden (prop. 1960:10 s. 94-96) strök starkt under betydelsen av att juridisk sakkunskap utnyttjas i barnavårdsnämndernas arbete. Det stod enligt föredraganden fullt klart att ett ökat utnyttjande av juridisk sak­kunskap skulle främja rättssäkerheten och effektiviteten i barnavårdsnämn­dernas arbete. Föredraganden framhöll atl nämndens behov av juridisk sak­kunskap kan tillgodoses också pä andra vägar än genom inval av jurist i nämnden. Nämnden borde enligt föredraganden ha en allmän befogenhet aU tillkalla särskilda sakkunniga att delta i överiäggningarna och att anlita del biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet kunde nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderiigt juridiskt biträde.

Utan atl i någon mån förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap kunde enligt föredraganden med fog sägas atl behovet av ju­ristmedverkan ligger på ett särskilt plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen föreskrivna formerna och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda skall han bl. a. se till att speciell sakkunskap, t. ex. medicinsk och psykologisk sådan, i erforderlig omfattning anlitas i nämndens arbete. Kraven på rätts­säkerhet talade också enligt föredraganden för att den juridiska sakkun­skapen i viss mån bör inta en särställning. Föredraganden föreslog därför aU i lagen skulle införas en direkt anmaning till barnavårdsnämnd att anlita biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk sakkunskap inte är till­godosett inom nämnden. Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i vilken omfattning delta skall ske ansåg föredraganden inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.

Som tidigare nämnts (avsnitt 5.2.1) har justitieombudsmannen i en fram­ställning till Kungl. Maj:t den 30 maj 1967 tagit upp frågan om juristmed­verkan i barnavårdsnämnd. Han har därvid uttalat att åtskilliga ärenden angående ingripanden med stöd av 25 S barnavårdslagen om omhänder-

H  Riksdagen 1976/77.   I saml.   Nr 1


 


Prop. 1976/77:1                                                      162

tagande av barn fÖr samhällsvård eller 50 S angående förbud alt flytta barn från dess fosterhem avgjorts ulan jurisimedverkan. Vid vissa inspektioner hade han kunnat konstatera alt barnavårdsnämnderna i åtskilliga av dessa ärenden gjort sig skyldiga till allvariiga och betänkliga feltolkningar av bar­navårdslagen och andra fel. Detta framstod desto mer betänkligt som det gällde frågor om frihetsberövanden. Enligt JO:s mening torde dessa fel i betydande utsträckning ha kunnat undvikas om jurist hade medverkat vid beslutens fattande. Han ville därför ifrågasätta om inte 10 S barnavårdslagen borde ändras på sådant sätt att juristmedverkan i någon form gjordes ob­ligatorisk i ärenden angående frihetsberövanden och förbud mot förfiyttning av fosterbarn.

Den fråga som JO aktualiserade nämns i socialulredningens direktiv (1969 års riksdagsberättelse S29) som ett av de spörsmål angående barnavårds­lagens sakliga innehåll som uiredningen bör uppmärksamma.

5.4.7 Nykterhetsnämnd

Som framgår av det föregående (avsnitt 5.2.4) bör läkare om möjligt vara ledamot av nykterhetsnämnd. Är behovet av medicinsk sakkunskap inle tillgodosett inom nämnden, bör denna enligl 6 S nykterhelsvårdslagen anlita biträde av person med sådan sakkunskap. Enligt 7 S får nyklerhetsnämnd vidare i den mån det är erforderligt till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor.

Vid nykterhetsvårdslagens tillkomst diskuterades frågan om läkares med­verkan i nykterhelsnämndens arbete. Alkoholistvårdsutredningen (SOU 1948:23) föreslog att vederbörande tjänsteläkare skulle vara skyldig all när­vara vid nykterhetsnämndens förhandlingar i den mån han inle hindrades av andra tjänsteåligganden. Eftersom del ansågs angeläget alt såvitt möjligt stärka det medicinska inflytandet inom nykterhetsvården anslöt sig före­dragande departementschefen till förslaget (prop. 1954:159). 1 nykterhels­vårdslagen föreskrevs också atl vederbörande tjänsteläkare - om i nykter-helsnämnden inte fanns ledamot som var läkare - skulle närvara vid nämn­dens sammanträden i den mån han inle hindrades av andra tjänsteålig­ganden. Han skulle därvid ha rätt att delta i överläggningarna och atl få sin mening antecknad till protokollet.

Vid 1963 års översyn av nykterhelsvårdslagen prövades på nytt frågan om läkarrepresentation i nykterhelsnämnderna. 1956 års nykterhetsvårds-ulredning (SOU 1961:58) hade ifrågasatt om de dä gällande bestämmelserna tillräckligt verksamt främjade sitt syfte all såvitt möjligt tillförsäkra varje nykterhetsnämnd fortlöpande medverkan av läkare. Uiredningen föreslog att tjänsteläkarens särställning enligt nykterhelsvårdslagen skulle avskaffas och au det i stället skulle införas en skyldighet för nämnden alt där så lät sig göra träffa överenskommelse med vissa läkare om medverkan i nämn­dens arbete.


 


Prop. 1976/77:1                                                      163

Förslaget avvisades emellertid (prop. 1963:13 s. 11), Föredragande de­partementschefen ansåg det synneriigen angeläget att medicinsk sakkunskap i görligaste mån står till nämndens förfogande. Han var dock inle övertygad om att utredningens förslag var ägnat att stärka läkarinflytandet i nämndens arbete. Departementschefen ansåg det värdefullt med bestämmelserna atl ijänsieläkaren skulle - i de fall då läkare inle var ledamot av nämnden - i möjlig mån närvara vid nämndens sammanträden med rätt att delta i överiäggningarna och få sin mening antecknad till protokollet. Del borde enligl föredraganden i sammanhanget framhållas atl denna ordning inte innebar något hinder mot att nyklerhetsnämnd anlitar utomstående läkare för särskilda uppgifter, när det är påkallat.

I samband med atl tjänsteläkarbegreppet avskaffades år 1972 ersattes fö­reskriften om ijänsteläkarens skyldighet all närvara vid nämndens sam­manträden med en regel om alt nykterhetsnämnd bör anlita biträde av person med medicinsk sakkunskap, om behovet av sådan sakkunskap inle är tillgodosett inom nämnden.

5.4.8 Hälsovårdsnämnd

Som har framhållits i det föregående (avsnitt 5.2.5) bör läkare och veterinär om möjligt vara ledamöter av hälsovårdsnämnd. Om läkare och veterinär inle ingår i nämnden, skall distriktsläkaren eller, i kommun med stadsläkare eller motsvarande läkare, denne resp. ijänstevelerinären eller stadsveleri-nären enligl 9 S hälsovårdsstadgan närvara vid nämndens sammanträden i den mån han inle hindras av andra tjänsteåligganden. Han har därvid , rätt att delta i överläggningarna och få sin mening antecknad till protokollet.

Enligl 10 S hälsovårdsstadgan har dessutom ett flertal experter rätt atl närvara vid nämndens sammanträden, atl delta i överiäggningarna och all få sin mening antecknad till protokollet. Sådan räu har tillerkänts bl. a. länsläkaren eller biträdande länsläkaren samt länsveterinären eller biträdande länsveterinären. Hälsovårdsnämnden får vidare enligt samma lagrum till­kalla särskild sakkunnig att delta i nämndens överiäggningar.

Vid tillkomsten av hälsovårdsstadgan tilldrog sig frågan om skyldighet för tjänsteläkare och ijänsleveterinär att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträde viss uppmärksamhet. Föredragande departemenischefen (prop. 1958:B 46 s. 72-73), som ansåg det angeläget att nämnden tillför­säkrades medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap, befarade atl tjän­steläkare och tjänsteveterinär särskilt på landsbygden med hänvisning lill sin arbetsbörda skulle vägra att acceptera ledamotskap av nämnden och atl inval av annan läkare eller veterinär av olika anledningar i många fall kanske inte kunde komma i fråga. För att i detta läge - när alltså läkare och veterinär inte ingår i nämnden - likväl tillföra nämnden medicinsk och veterinärmedicinsk sakkunskap och erfarenhet föreslog departements­chefen atl vederbörande tjänsteläkare och ijänsleveterinär i princip skulle


 


Prop. 1976/77:1                                                      164

vara skyldig atl närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden i den mån han inle hindrades av andra tjänsteåligganden. Förutom en sådan skyldighet föreslogs en regel om rätt för tjänsteläkare och tjänsteveterinär att närvara i de fall då skyldighet alt närvara inte förelåg dvs. då annan läkare resp. veterinär var ledamot av nämnden.

Vid riksdagsbehandlingen mildrades skyldigheten för tjänsteläkare och Ijänsleveterinär alt närvara vid nämndens sammanträden. 1 två likalydande motioner (1958:l:B 210 och ll:B 271) hemställdes att föreskriften skulle ut­formas på sådant sätt, atl ijänsieläkaren resp. tjänsteveterinären uppmanades men inte ålades att närvara vid sammanträdena. Andra lagutskottet (2 LU 1958:B 19) ansåg för sin del alt bestämmelsen borde formuleras om så att det framgick atl tjänsteläkare och tjänsteveterinär inte skulle vara skyldiga alt närvara vid nämndens sammanträden i andra fall än när deras närvaro verkligen måste anses från saklig synpunkt erforderlig.

För en sådan ståndpunkt talade enligt utskottet inte bara dessa tjänstemäns tunga arbetsbörda ulan också ijänstedistriklens pä många håll vidsträckta omfattning och anknytning till flera kommuner. Det angivna syftet fick enligt utskottet anses tillfredsställande tillgodo.sett, om tjänsteläkare och Ijänsleveterinär ålades att närvara vid nämndens sammanträden bara i den mån nämndens ordförande ansåg deras närvaro påkallad. Riksdagen följde utskottet.

Begränsningen av ijänsteläkarens och tjänsteveterinärens skyldighet atl närvara vid nämndens sammanträden togs emellertid bort i samband med tillkomsten av den nya livsmedelslagen (1971:511). Ändringen tillkom på förslag av livsmedelssiadgekommilién (SOU 1970:6) som ville ha en direkt skyldighet för hälsovårdsnämnden atl kalla tjänsteläkare och ijänsleveterinär till sammanträden vid vilka livsmedelsärenden förekommer (prop, 1971:61, JoU 41, rskr 218). Syftet härmed skulle vara att förbättra möjligheterna för en så sakkunnig bedömning av sådana ärenden som möjligt hos de hälsovårdsnämnder som inte har egen läkare och veterinär anställd.

I samband med alt tjänsteläkarbegreppet avskaffades år 1972 väcktes för­slag om att länshälsovårdskonsulent skulle fö räu att närvara vid samman­träde med hälsovårdsnämnd. Föredragande departementschefen biträdde förslaget, som hade vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen (prop. 1972:104).

Förslaget avvisades emellertid av riksdagen (SoU 1972:37, rskr 286) sedan yrkande härom hade framställts i två motioner (1972:1729 och 1735). I den ena motionen (1735) framhölls atl närvarorätt i äldre sociallagstiftning fanns föreskriven för vissa utanför de sociala nämnderna stående personer men att frågan om utomstående sakkunnigs närvarorätt i nyare lagstiftning hade lagts i resp. nämnds hand. Som exempel härpå nämndes 5 S socialhjälpslagen och 10 S barnavårdslagen. Tendensen kunde enligt motionärerna sägas vara den atl de specialreglerade nämnderna själva får avgöra om utomstående expertis skall tillkallas.


 


Prop. 1976/77:1                                                      165

Motionärerna ansåg del allmänt sett önskvärt alt man beaktar denna fråga vid kommande revisioner av lagstiftning som berör specialreglerade nämn­ders verksamhel. Den lösning som redan har kommit till användning för de sociala nämndernas del borde enligt motionärerna kunna tillämpas även för annan specialreglerad förvaltning.

I motionerna framhölls också all frågan för hälsovårdsnämndernas del borde tas upp till särskilt övervägande snarast, varvid målet borde vara atl mönstra ut de regler om närvaroskyldighet och närvarorätt för tjän­steläkare m. fl. som finns i 9 och 10 SS hälsovårdsstadgan. Dessa besläm­melser borde enligt motionärerna ersättas med en regel som lägger i häl­sovårdsnämndens hand alt bestämma när utomstående sakkunniga skall vara närvarande vid nämndens sammanträden.

5.4.9 Överväganden och förslag

De olika bestämmelserna i specialförfattningarna om närvaro vid nämnd­sammanträde av annan än nämndledamot har främst motiverats av an­gelägenheten alt tillförsäkra nämnderna erforderiig sakkunskap. Om nämn­dernas behov av att anlita utomstående sakkunskap och önskvärdheten av atl delta behov tillgodoses råder inle några delade meningar. Behovet av alt i lagstiftningen reglera detta har dock minskal till följd av kommun­indelningsreformen. Det kan ifrågasättas om inte nämnderna nu kan betros med att själva avgöra när sådan sakkunskap behöver anlitas eller med andra ord om inte de föreskrifter som inskränker nämndernas frihet i delta hän­seende kan mönstras ut som obehövliga. Vad som sägs i del följande får på intet sätt ses som uttryck för uppfattningen atl nämndernas behov av sakkunskap nu är mindre än tidigare.

Nämndernas behov av utomstående sakkunskap kvarstår och kan i viss mån sägas ha vuxit i takt med att nämnderna har anförtrotls nya och mer maklpåliggande arbetsuppgifter. Behovet växlar dock starkt från uppgift lill uppgift och kan tillgodoses på flera olika sätt. Bestämmelser, som innebär rekommendation eller föreskrift att expertbehovet bör eller skall tillgodoses på ett visst i författning angivet sätt, kan därför medföra stelhet vid till-lämpningen. Redan av denna anledning finns det skäl att undvika sådana bestämmelser. Som grundläggande utgångspunkt för de följande övervä­gandena gäller dock att intresset av statlig tillsyn och kontroll över nämn­dernas verksamhel inle utan tungt vägande skäl får inskränka nämndernas frihet alt själva avgöra när biträde av utomstående sakkunskap behövs. Som framgår av den föregående redogörelsen för de olika bestämmelserna om utomståendes närvaro vid nämndsammanträde innebär en del av dem att nämnden har rätt att anlita biträde av utomstående sakkunskap. En sådan bestämmelse ger möjlighet för nämnden alt med enkel majoritet be­sluta om alt tillkalla sådan sakkunskap. Utan uttryckligt förfaltningsstöd för åtgärden anses ett sådant beslul annars fordra enhällighei i nämnden.


 


Prop. 1976/77:1                                                      166

Kommunallagsuiredningen föreslår atl i en ny kommunallag las in en bestämmelse om atl kommunstyrelse och oreglerad nämnd skall få tillkalla tjänsteman hos den egna kommunen eller landstingskommunen eller sär­skild sakkunnig för alt meddela de upplysningar som behövs (37 S andra stycket EKL). Bestämmelsen skiljer sig från vissa av de i specialförfalt­ningarna givna reglerna på så sätt att en tillkallad sakkunnig inte tillerkänns rätt all delta i överläggningarna ulan endast atl lämna upplysningar på frågor som nämndledamöterna kan ställa, dvs. att yttranderätten beror på om någon ledamot påkallar att vederbörande hörs. Den sakkunnige skall enligt kom­munallagsutredningens förslag inte heller ha rätt all få sin mening antecknad lill protokollet (s. k. falsk reservationsrätt).

Även för de specialreglerade nämnderna bör del vara möjligt alt med enkel majoritet besluta om atl tillkalla utomstående sakkunskap. Del synes också vara naturligt alt begränsa en av nämnden tillkallad experts ytiran-derätt på det sätt som kommunallagsuiredningen föreslår. Bärande skäl synes inte heller finnas för att tillerkänna en tillkallad sakkunnig rätt att få sin mening antecknad till protokollet.

Med hänsyn till vad som nu anförts föreslås alt en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen i en ny kommunallag tas in bland de föreskrifter som gäller för de specialreglerade nämnderna. Skäl atl därvid undanta någon av nämnderna synes inle föreligga. Hänvisningen föreslås ersätta nu gällande bestämmelser i specialförfattningarna om rätt för nämnd att tillkalla sak­kunnig. Dessa bestämmelser bör således upphävas. Delsamma gäller be­stämmelsen i byggnadsstadgan att tjänsteman vid länsstyrelsen eller annan tjänsteman, som har kallats alt i denna egenskap närvara vid sammanträde med byggnadsnämnden, har rätt all delta i överläggningarna och all fä sin mening antecknad till protokollet.

Vissa nämnder har inte bara tillagts en uttrycklig rätt alt anlita biträde av utomstående sakkunskap ulan har också, som tidigare har framhållits, genom författningsbestämmelser rekommenderats atl anlita viss sakkun­skap, om sådan inte är företrädd bland nämndens ledamöter. Sålunda re­kommenderas barnavårdsnämnden att anlita juridisk sakkunskap och nyk­terhetsnämnden att anlita medicinsk sakkunskap. Båda dessa rekommen­dationer lämnas också social centralnämnd, som vid sin befallning med barnavårdsärenden och nyklerhetsvårdsärenden har underkastats samma regler som barnavårdsnämnden resp. nykterhelsnämnden.

Från principiell synpunkt bör kommunala nämnder inle onödigtvis styras av sådana rekommendationer vid prövningen av om biträde av särskild sakkunskap behövs och hur ett sådant behov bör tillgodoses. Mot rekom­mendationer att anlita visst slag av sakkunskap kan också göras den in­vändningen att nämndernas behov av sakkunskap givelvis inle är begränsat lill den sakkunskap som företräds av jurister eller läkare. Även andra yr­kesgruppers t. ex. psykologers sakkunskap, kan som förut har påpekats, vara värdefull och ibland väl så betydelsefull som juridisk eller medicinsk sak-


 


Prop. 1976/77:1                                                      167

kunskap. Denna invändning bör med hänsyn lill de senare årens utveckling mot en helhetssyn på det sociala arbetet nu tillmätas en större vikt än tidigare. Också kommunindelningsreformen har, som framhållits i olika samman­hang, stärkt de kommunala nämndernas förmåga att rätt fullgöra sina upp­gifter och minskal behovet av sådana rekommendationer som det här är fråga om.

Del resonemang som nu har förts är fullt ut tillämpligt på rekommen­dationen alt i nykterhelsnämndens och sociala centralnämndens verksamhel anlita biträde av medicinsk sakkunskap. Tillräckliga skäl att behålla denna rekommendation föreligger alltså inte och bestämmelserna härom föreslås utgå ur lagstiftningen.

När del däremot gäller rekommendationen all i barnavårdsnämndens och sociala centralnämndens verksamhet anlita biträde av juridisk sakkunskap är frågan mer komplicerad. Som föredraganden framhöll i samband med barnavårdslagens tillkomst ligger behovet av juristmedverkan i barnavårds­arbetet på ett särskilt plan. Framför allt kravet på rättssäkerhet talar för au den juridiska sakkunskapen i viss mån bör inta en särställning. JO har också, som förut har redovisats, i skrivelse till Kungl. Maj:t ifrågasatt om inte barnavårdslagen bör ändras så att jurisimedverkan i någon form görs obligatorisk i ärenden angående frihetsberövanden och förbud mot förflytt­ningar av fosterbarn.

Mot denna bakgrund kan del ifrågasättas om tillräckliga skäl finns all nu mönstra ut rekommendationen om jurisimedverkan i barnavårdsnämn­dens arbete och hävdas att man bör avvakta socialutredningens förslag till ny social ramlagstiftning, som kommer all innefatta en prövning av denna fråga från vidare utgångspunkter än de som kan anläggas inom ramen för delta översynsarbete. För kommunerna kan del knappast vara någon större olägenhet om rekommendationen behålls ännu någon lid.

Emellertid synes rekommendationen inle ha någon större praktisk be­tydelse. Man kan utgå från att barnavårdsnämnderna liksom de sociala cen­tralnämnderna och distriktsnämnderna kommer att beakta behovet av ju­ristmedverkan, även om en rekommendation härom inle finns inskriven i lag. Rekommendationen bör därför kunna utgå ur lagstiftningen. Härför talar också önskvärdheten av enhetliga regler för de kommunala nämndernas verksamhet.

En slutlig bedömning av de skäl som talar för och mot att rekommen­dationen om juristmedverkan i barnavårdsarbetet nu mönstras ut ur lag­stiftning leder till uppfattningen alt tillräckliga skäl saknas för au behålla denna bestämmelse.

Härefter återstår atl behandla frågan om den skyldighet eller ovillkoriiga rätt att närvara vid nämndsammanträde som i vissa speciallagar har till­erkänts förvaltningschef eller annan föredragande i nämnden eller vissa landslingskommunala eller statliga tjänstemän och som nämnden inte kan ta ifrån dem. Frågan om villkoriig närvarorätt, dvs. närvarorätt som är be-


 


Prop. 1976/77:1                                                                168

roende av nämndens medgivande, regleras genom den av kommunallags-utredningen föreslagna bestämmelsen atl nämnd skall få tillkalla tjänsteman hos kommunen eller landstingskommunen eller särskild sakkunnig för att meddela de upplysningar som behövs. Bestämmelsen har i det föregående föreslagits bli tillämplig på de specialreglerade nämnderna genom hänvis­ningar lill kommunallagen i de olika specialförfaiiningarna.

Vid granskningen av de nu aktuella bestämmelserna om närvaroplikt och ovillkoriig närvarorätt finns del skäl all skilja mellan dem som avser vissa läkares och veterinärers närvaro vid sammanträde med hälsovårds­nämnd och dem som avser förvaltningschefs och annan föredragandes när­varo vid sammanträde med brandstyrelse, byggnadsnämnd och skolstyrelse. Vad den förstnämnda kategorin beträffar motiveras bestämmelserna uppen-bariigen inte bara av hälsovårdsnämndens intresse av att tillförsäkras er­forderiig sakkunskap. 1 vart fall såvitt de avser närvarorätt för vissa länsexper-ler får de i hög grad sägas vara grundade på intresset av statlig lillsyn och kontroll över nämndens verksamhet.

Hälsovårdsnämndens intresse av all tillförsäkras erforderiig sakkunskap fordrar inte att nuvarande närvaroplikt eller närvarorätt för läkare och ve­terinärer behålls. Frän denna synpunkt bör det räcka med den förut föreslagna rätten för nämnden att tillkalla särskild sakkunnig för att meddela de upp­lysningar som behövs. Det bör inte möta svårigheter för nämnden all lill sig i lämplig form knyta en läkare och veterinär, som kan biträda med den sakkunskap som behövs.

Intresset av statlig lillsyn och kontroll kan inte heller sägas vara så starkt att tillsyns- och kontrollfunktionen måste utövas i nuvarande form, vilken framstår som främmande för ett modernt kommunalpoliiiskt tänkesätt. Del är svårt att påvisa att just hälsovårdsnämndens verksamhet har en sådan karaktär att utomstående sakkunniga fortfarande måste åläggas närvaroplikt eller tillerkännas närvarorätt vid nämndens sammanträden. Även pä delta verksamhetsområde får kommunindelningsreformen förutsättas ha i så hög grad ökat kommunernas förmåga att rätt fullgöra sina uppgifter atl intresset av statlig tillsyn och kontroll över hälsovårdsnämndernas arbete nu kan tillgodoses på annat sätt. Bestämmelserna i hälsovårdsstadgan om rätt och skyldighet för vissa läkare och veterinärer alt närvara vid nämndens sam­manträden bör därför kunna upphävas.

Som har nämnts i del föregående har brandchefen rätt och skolchefen skyldighet alt närvara vid brandstyrelsens resp. skolstyrelsens sammanträ­den. Vid byggnadsnämnds sammanträde har ett fiertal tjänstemän, som har föredragningsskyldighet inför nämnden, rätt alt närvara. Nu nämnda tjänstemän har rätt att delta i nämndens överläggningar men inte i besluten saml att få sin mening antecknad till protokollet.

En föredragande i byggnadsnämnden inlär i de hänseenden som nu är av intresse inte någon särställning i förhållande lill föredragandena i andra specialreglerade nämnder, t. ex. hälsovårdsnämnden och de sociala nämn-


 


Prop. 1976/77:1                                                      169

derna. Det synes därför inle finnas några bärande skäl att behålla de särskilda regler om närvarorätt för föredragande som finns i byggnadsstadgan. De bör således nu kunna mönstras ut. Någon anledning att avvakta resultatet av den pågående översynen av byggnadslagstiftningen torde inte finnas.

Beträffande brandchefs och skolchefs närvaro vid styrelses sammanträde kan en liknande bedömning göras trots de särskilda skyldigheter och be­fogenheter som dessa tjänstemän har tillagts i speciallagstiftningen. Reglerna om deras närvaro vid sammanträdena är av begränsat praktiskt intresse. Såväl brandchef och skolchef som andra kommunala förvaltningschefer tor­de så gott som undantagslöst närvara vid berörda nämnders och styrelsers sammanträden oavsett om del finns förfaltningsstöd härför eller inte. En ovillkoriig närvarorätt har i praktiken bara den konsekvensen atl nämnden, om den i särskilt fall vill överiägga enskilt, måste välja utvägen all sam­manträda formlöst.

Skäl talar för att överlåta åt nämnderna att avgöra i vilken utsträckning de egna tjänstemännen skall få vara närvarande vid sammanträdena och delta i överläggningarna. Mot bakgrund av vad som redovisats om för­valtningschefs närvaro i de fall förfaltningsstöd härför saknas kan det inte antas bli några mer genomgripande förändringar i nämndernas arbetsformer om de särskilda reglerna för brandchef och skolchef slopas. Nuvarande ord­ning är säkert ändamålsenlig i de allra flesta fall och när de särskilda när­varoreglerna nu föreslås utgå är avsikten inte atl ändra denna ordning utan endast att övertala beslutanderätten i närvarofrågan till nämnden.

Vad slutligen beträffar den falska reservationsrätten kan skäl anföras för alt behålla denna i de fall brandchef eller skolchef varit närvarande vid nämndens sammanträde. Det kan i så fall ifrågasättas om inte samma rätt att till protokollet anteckna avvikande mening borde tillerkännas andra för­valtningschefer, åtminstone i den specialreglerade verksamheten. Något be­hov härav har inte aktualiserats och då skälen att särbehandla brandstyrelsens och skolstyrelsens förvaltningschefer inle verkar övertygande, föreslås också regeln om falsk reservationsrätt utgå.

5.5 Gemensam personaladministration och fastigbetsförvaltning

5.5.1  Uppgifisfördelningen mellan kommunens organ

Principen för kompetensfördelningen mellan kommunfullmäktige och nämnder anges i 4 S KL. Kommunens beslutanderätt tillkommer fullmäk­tige, medan förvaltning och verkställighet utövas av kommunstyrelsen och övriga nämnder. KLS innehåller samma regel (4 S). En i huvudsak mot­svarande bestämmelse finns för landstingens del i 5 S LL. Denna grund­läggande uppgiftsfördelning har numera slagits fast i regeringsformen (1 kap. 6 och 7 SS). Nämnderna har även beredningsuppgifter.

Fullmäktiges beslutanderätt innebär att de har atl fatta alla viktigare fi­nansiella beslut. Fullmäktige beviljar sålunda bl. a. anslag till alla kommu-


 


Prop. 1976/77:1                                                      170

nala utgifter och kan därvid genom anslagsvillkor inskränka nämndernas handlingsfrihet, i den män de inle inkräktar på nämndernas lagenliga be­fogenheter. Alla viktigare förmögenhetsförfoganden beslutas av fullmäktige. Det gäller exempelvis köp och försäljning av fastigheter, upptagande av lån och ingående av borgen. Till fullmäktiges befogenheter hör vidare alt fatta alla beslut av mera generell räckvidd, t. ex. att utfärda kommunala förordningar och anta reglementen för nämnderna. Del är fullmäktige som fastställer kommunens nämnd- och förvaltningsorganisation samt väljer nämnder och inrättar tjänster. Fullmäktige kan förbehålla sig rätten att till­sätta tjänst, som de inrättat, om inte annat är föreskrivet i lag. De kommunala revisorerna utses av fullmäktige, som också prövar de anmärkningar som kan ha framställts i revisionsberättelsen.

Nämndernas förvaltning innefattar i KL och specialförfaiiningarna an­givna nämnduppgifter och sådan verksamhel som grundas på bemyndi-ganden av fullmäktige. Med verkställighet avses nämnds skyldighet alt se lill all fullmäktiges beslul förverkligas. 1 denna förvaltande och verkställande verksamhet fattar nämnderna en mängd mer eller mindre självständiga be­slut.

Fullmäktige får inle blanda sig i nämndernas löpande förvaltning, t. ex. genom att överta beslutanderätten i enskilda ärenden. Denna begränsning är särskilt påtaglig i förhållande lill de specialreglerade nämnderna, vars beslutsfunktioner grundas på specialförfatining. När fullmäktige beviljar an­slag eller fastställer en nämnds budget har dock fullmäktige vissa möjligheter atl ställa upp villkor för hur anslagna medel skall användas och därigenom binda nämnden mera i detalj.

Vad här har sagts om fullmäktige gäller i huvudsak också landsting.

Den kommunala nämndindelningen är väsentligen en indelning efter sak­område och inle efter funktion. Varje nämnd handlägger alla slags ärenden inom ett visst område såsom barnavård, hälsovård eller kultur, oberoende av om det gäller förvaltning, verkställighet, beredning eller utövande av självständig beslutanderätt. Kommunstyrelsens verksamhet spänner över hela det kommunala fältet men i regel är varje nämnds verksamhet be­gränsad lill visst sakområde.

Vid sidan av den förvaltning som direkt knyter an lill en nämnds i lag eller reglemente angivna uppgifter fullgör nämnden ofta en rad minder cen­trala åligganden, som inte är typiska för dess verksamhetsområde ulan åter­kommer i ungefär samma form hos de fiesta nämnder, vare sig de är ore­glerade eller specialreglerade. Här åsyftas i första hand personaladministra­tion, egendomsförvaltning, upphandling och medelsförvallning. Som ett led i den strävan efter effektivitet och rationalisering som utmärker modern kommunalförvaltning har man i kommunerna sökt föra över dessa uppgifter från de olika facknämnderna till ett centralt organ. Denna utveckling mot centraliserad personaladministration eic. har, i den mån den inle har haft direkt lagstöd, kunnat ske med den lill fullmäktiges anslagsbefogenhet knut-


 


Prop. 1976/77:1                                                      171

na direktiv- och delegationsrätten som rättsgrund. Den har emellertid brom­sats av kraven på att förvaltningen i ett och samma ärende inte får fördelas mellan flera nämnder och all fullmäktige inte får uppdra åt en nämnd alt handlägga ärenden för vilka en annan nämnd bär ansvaret (det odelade ansvarets princip). Rättslägel är inte så klart att del är möjligt att dra några säkra gränser mellan å ena sidan det område där fullmäktige fritt avgör vilken nämnd som skall anförtros förvaltningsuppgifter av det här aktuella slaget och å andra sidan det område där lagstiftningen tvingar kommunen atl låta resp. facknämnd handha uppgifterna. På senare tid har intresset främst kretsat kring möjligheterna att centralisera den kommunala perso­naladministrationen, i synnerhet de s. k. myndighetsfunktionerna, dvs. tjän-stelillsältningar samt beslut om vikariat, ledighet och skiljande från tjänst m. rri. I delta sammanhang behandlas främst denna fråga och därutöver centralisering av egendomsförvaliningen.

5.5.2 Nämnder för oreglerad förvaltning

Kommunfullmäktige bestämmer enligt 44 S andra stycket KL vilka äm­nesområden de olika oreglerade nämnderna skall svara för. Inom sitt område har nämnd enligl 4 S KL en egen kompetens i förvaltningsfrågor. Den när­mare omfattningen av denna kompetens när det gäller personaladministra­tion, egendomsförvaltning, medelsförvaltning och upphandling saml full­mäktiges befogenhet atl föra över dessa uppgifter från oreglerad facknämnd till annat organ kan inle utläsas ur KL. I fråga om egendomsförvaltning och medelsförvaltning får man dock viss ledning i några av bestämmelserna om kommunstyrelsen.

Kommunfullmäktige får enligt 43 S första stycket a) KL i reglemente för kommunstyrelsen bestämma alt de specialreglerade nämndernas me­delsförvaltning skall föras samman med kommunstyrelsens medelsförvall­ning. Kommunallagskommillén framhöll i sitt betänkande (SOU 1952:14) Kommunallag m. m. att ingen .särskild föreskrift behövs för centralisering av de oreglerade nämndernas medelsförvaltning, eftersom kommun har full frihet att besluta hur denna förvaltning skall ombesörjas. I allmänhet om­fattar kommunernas beslul om centralisering samtliga medelsförvaltande organ i kommunen. Kommunallagsuiredningen föreslår mot bakgrund av utvecklingen i kommunal praxis att den enhetliga kommunallagen som huvudregel upptar att medelsförvaltningen skall vara centraliserad och an­komma på kommunstyrelsen (32 S andra stycket b) EKL).

1 30 S KL föreskrivs atl kommunstyrelsen har alt förvalta kommunens egendom, i den mån inle sådan förvaltning har uppdragils ål annan nämnd. Denna bestämmelse ger fullmäkiige relalivt fria händer atl organisera för­valtningen av den egendom (fastigheter och inventarier) som är avsedd för de oreglerade nämndernas verksamhel efter vad som är lämpligt. För-valiningsuppgiften kan ligga kvar hos kommunsiyrelsen, uppdras åt ett sär-


 


Prop. 1976/77:1                                                      172

skilt organ eller anförtros åt den facknämnd i vars verksamhet egendomen används. Inget hindrar således att förvaltningen av exempelvis en biblio-leksfastighet överlämnas ål faslighetsnämnden, medan kulturnämnden har hand om biblioteksverksamheten.

På motsvarande sätt kan fullmäktige med stöd av regeln om egendomsför­valiningen och den lill anslagsmakten knutna direktiv- och delegationsrätten genomföra en ganska långtgående centralisering av upphandlingen av varor och tjänster för de oreglerade facknämndernas behov.

En viss centralisering av de oreglerade nämndernas personaladministra­tion är förenlig med kommunallagen. 1 praktiskt laget alla kommuner har frågor om arbetstagarnas löne- och anställningsvillkor (delta gäller även de specialreglerade nämnderna) förts över lill en särskilt vald lönenämnd, per­sonalnämnd e. d. eller till kommunstyrelsen. Det är däremot osäkert om uppgiften atl tillsätta tjänster kan föras över lill det centrala personalorganet. Med ansvaret för förvaltningen av en viss verksamhet följer rätlen att tillsälta den personal som behövs. En annan ordning skulle kunna medföra problem från revisions- och ansvarssynpunkt. De andra myndighetsfunktionerna, dvs. fattande av beslut om bl. a. ledighet, vikariat, avsked och entledigande bör bedömas på samma sätt som tillsättning av tjänster.

5.5.3 Nämnder för specialreglerad förvaltning

De specialreglerade nämndernas uppgifter anges i resp. specialförfattning, som i en eller annan form föreskriver att nämnden skall utöva inseendet över den verksamhet eller handha förvaltningen av de angelägenheter som regleras i författningen. När del gäller denna obligatoriska verksamhet in­skränker sig fullmäktiges befogenhet i huvudsak till alt anvisa de medel som behövs för densamma och utöva revisionskonlrollen.

De specialreglerade nämnderas förvallningsbefogenhei anses innebära att de också skall handha förvaltningen i fråga om den personal och den egen­dom som tas i anspråk för verksamheten. Möjligheten att centralisera de specialreglerade nämndernas personaladministration etc. är mindre än när det gäller de oreglerade nämnderna. Inom det specialreglerade området finns emellertid på flera håll särskilda bestämmelser som dels understryker nämnds ansvar för en viss förvaltningsuppgift, dels ger fullmäktige befo­genhet all föra över uppgift lill ett centralt organ. De specialreglerade nämn­dernas medelsförvallning kan som ovan nämnts genom beslul av fullmäktige enligt 43 S första stycket a) kommunallagen föras över till kommunstyrelsen. I övrigt varierar specialförfailningarnas bestämmelser om de här aktuella förvaltningsuppgifterna.

De sociala nämnderna har var och en att förvalta den egendom som hör lill den sektor av socialvården som nämnden ansvarar för, i den mån fullmäktige inte har uppdragit förvaltningen åt kommunstyrelsen eller annan nämnd (4 S 2 mom. nykterhelsvårdslagen, 6 § lagen om socialhjälp, 3 S bar-


 


Prop. 1976/77:1                                                     173

navärdslagen, 1 S lagen om social centralnämnd). Bestämmelserna härom har utformats med förebild i 30 S andra stycket b) kommunallagen (se t. ex. prop. 1955:177 s. 276 och prop.  1956:137 s. 29).

Socialvårdslagstiftningen innehåller också vissa föreskrifterom tillsättning av tjänster. Social centralnämnd får enligl 5 första stycket och 10 S lagen om social centralnämnd tillsätta tjänst hos nämnden och tjänst hos social distriktsnämnd. Detsamma gäller för socialnämnd enligl 5 S första stycket socialhjälpslagen och för barnavårdsnämnd enligl 10 S första stycket bar­navårdslagen, medan motsvarande regel i 7 S nykterhelsvårdslagen har for­mulerats så att nykterhetsnämnden lill sitt biträde får kalla därtill skickade män och kvinnor. Dessa beslämmelser innebär all varje nämnd själv skall tillsätta de tjänster som hör uteslutande lill den nämnden.

För tjänst som är gemensam för de sociala nämnderna gäller särskilda beslämmelser om tillsättning. Har sådan tjänst inrättats, får den tillsättas i den ordning kommunen bestämmer. Denna regel infördes genom lagen (1953:228) om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården och inarbetades senare i socialhjälpslagen (5 S andra stycket), barnavårdslagen (10 S tredje stycket) och lagen om social centralnämnd (5 S andra stycket) varvid den utvidgades till atl omfatta också tjänster som är gemensamma för ifrågavarande nämnd och annat kommunalt förvaltnings- och verksläl-lighelsorgan. 1953 års lag avsågs utgöra en provisorisk lösning av problemet atl åstadkomma en rationell ordning för tillsättande av tjänster i social värden. Föredragande departementschefen framhöll atl lagen inle får tillämpas på tjänstemän som biträder endast en av de sociala nämnderna (prop. 1953:180 s. 5). Rätten att tillsätta tjänst hos social centralnämnd kan alltså inle enligt gällande regler överiämnas till kommunstyrelsen eller personalnämnden.

1 en motion lill 1975 års riksdag hemställs all socialhjälpslagen och lagen om social centralnämnd ändras så atl fullmäktige får föreskriva atl personal hos socialnämnd, social centralnämnd och social distriktsnämnd får anställas av annan kommunal nämnd än socialnämnden och sociala centralnämnden (mot. 1975:1291). Motionen har ännu inte behandlats.

Även för skolstyrelsen gäller särskilda bestämmelser om fastighetsför­valtning och personaladministration. Enligt 8 S tredje stycket skollagen får kommunfullmäktige föreskriva att förvaltning och verkställighet i fråga om byggnad och mark för skola som förvallas av skolstyrelsen skall handhas av annan kommunal nämnd. Bestämmelsen återfanns tidigare i 2 kap. 4 S skolstadgan (1971:235). Innan denna regel infördes i skolstadgan medförde den bestämmelse i 9 S skollagen enligl vilken skolstyrelsen skall ombesörja förvaltning och verkställighet inom skolväsendel att förvaltningen av den för skoländamål anskaffade egendomen ankom på skolstyrelsen och atl full­mäktige inte kunde besluta att skollokalerna skulle förvaltas på annat sätt. Den nya regeln tillkom för att underiäiia dels samordningen av den kom­munala fastighetsförvaltningen, dels förvaltningen av skolbyggnaderna i de fall då dessa används till flera ändamål (KU  1969:30).


 


Prop. 1976/77:1                                                      174

1 skolförordningen, som skolstadgan numera heter, regleras bl. a. vilket organ som skall tillsätta tjänster inom skolväsendel. Enligl 17 kap. 55 S första stycket skolförordningen anställer skolstyrelsen annan personal än skolledare, lärare, skolläkare och skolsköterska. 1 18 kap. 9 S föreskrivs att skolstyrelsen även beslutar om ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst. År 1972 infördes tillägg till dessa bestämmelser av innebörd alt kommun­fullmäktige får bestämma att beslul om anställning etc. skall meddelas av annan kommunal nämnd än skolstyrelsen. Föredragande departementsche­fen ansåg att kommunerna själva borde få avgöra vilket organ som skall besluta i dessa frågor (prop. 1972:14 s. 6). Tilläggsbestämmelsen är numera inlagen i 8 S tredje stycket skollagen.

Skolområdet uppvisar del mest betydande undantaget från regeln atl den kommunala personaltjänsten inte är underkastad mer omfattande statlig styrning, nämligen det omfattande regelkomplexel rörande statligt reglerad personal, dvs. lärare och skolledare. Med hänsyn till del arbete som bedrivs inom utredningen om skolan, staten och kommunerna behandlas reglerna rörande denna personal inle vidare i delta sammanhang.

Enligl 3 S brandlagen skall förvaltningen av brandförsvarets angelägen­heter handhas av brandstyrelsen. I denna förvaltningsuppgift anses ligga rätten och skyldigheten att tillsätta personal inom brandförsvaret och förvalla den egendom som har anskaffats för verksamheten. Fullmäktige anses inle kunna besluta att annat kommunalt organ skall fullgöra dessa uppgifter.

För byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd saknas särskilda bestämmelser om egendomsförvaltning och personaladministration. Byggnads- och häl­sovårdslagstiftningen innehåller inte ens någon allmän bestämmelse om atl förvaltning och verkställighet inom ifrågavarande områden skall ombesörjas av byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Del får ändå anses osäkert om fullmäktige i någon nämnvärd utsträckning kan Överföra egendomsförvalt­ning och personaladministration, i synnerhet ijänstetillsättning, från bygg­nadsnämnd eller hälsovårdsnämnd till ett centralt organ.

5.5.4 Överväganden och förslag

Kommunallagens reglerom uppgiftsfördelningen mellan fullmäktige och nämnder och specialförfailningarnas ålägganden för de specialreglerade nämnderna att handha förvaltningen inom de olika sakområdena begränsar möjligheterna för kommunerna att ordna den kommunala förvaltningen som de finner lämpligt. Kommunallagarna syftar till atl ge en grundläggande enhetlig reglering av den kommunala förvaltningens organisation och ar­betsformer med iakttagande av principen alt kommunerna bör ha största möjliga frihet atl ordna sin förvaltning och verksamhet med hänsyn till skiftande lokala behov. Från denna synpunkt förefaller fullmäktiges be­fogenheter i fråga om egendomsförvaltning och personaladministration mera begränsade än vad som är nödvändigt.


 


Prop. 1976/77:1                                                      175

Hos kommunerna har sedan länge pågått en utveckling som innebär att vissa nämndfunklioner förts samman lill kommunstyrelsen eller något annat centralt kommunall organ. Man har strävat efter ökad effektivitet i nämn­darbetet och önskat avlasta facknämnderna förvaltningsuppgifter som inte har direkt betydelse för verksamheten på deras olika sakområden. Nämnd­ledamöterna har därigenom i större utsträckning kunnat koncentrera sina insatser lill huvuduppgifterna på del område vars förvaltning de har att svara för. Denna utveckling har ägt rum på flera områden och tagit sig olika former. Kommunerna har infört s. k. centraladministration, central byggnadskommitté, centraliserad inköpsverksamhet osv. I lagstiftning som berör den kommunala uppgiftsfördelningen kan på senare lid iakttas en motsvarande tendens alt ge fullmäktige ökad frihet atl bestämma vilket organ som skall handlägga en viss typ av ärenden.

De här behandlade uppgifterna fullgörs i större eller mindre utsträckning av både oreglerade och specialreglerade nämnder. Hos de sistnämnda hand­läggs hithörande ärenden oftast på i stort sett samma sätt som inom den oreglerade förvaltningen. Ärendenas kommunala karaktär lar sig bl. a. det uttrycket att besluten kan överklagas genom kommunalbesvär. Detta medför i sin lur att förvallningslagen, om särskilt undantag inte har gjorts, inte blir tillämplig på de specialreglerade nämndernas handläggning av dessa ärenden. Staten synes inte heller ha något påtagligt intresse av alt reglera de specialreglerade nämndernas egendomsförvaltning och personaladmini­stration mera ingående än de oreglerade nämndernas.

Av redogörelsen i föregående avsnitt framgår alt oklarhet i flera avseenden råder om fullmäktiges möjligheter att välja lämplig organisation för egen­domsförvaltning och personaladministration. Det finns inget utrymme för enhetliga lösningar av det slag som är möjligt beträffande medelsförvall-ningen genom bestämmelserna därom i 43 S KL. Reglerna varierar från nämnd till nämnd. I några fall ges detaljerade föreskrifter i specialförfatining. I andra fall får man lita till kommunallagens regler och allmänt kommu-nalrällsliga principer.

Fullmäktige har redan nu relativt stora möjligheter att uppdra förvalt­ningen av både fast och lös egendom, som används i de kommunala nämn­dernas verksamhet, till kommunstyrelse, fasljghetsnämnd, central bygg­nadskommitté eller annat centralt organ. Detta gäller i synnerhet de ore­glerade nämnderna. På det specialreglerade området har genom särskilda bestämmelser i resp. specialförfatining öppnats möjligheter för fullmäktige att överföra de sociala nämndernas egendomsförvaltning och skolstyrelsens fastighetsförvaltning till annan nämnd. Det finns ingen anledning varför fullmäktige inte skulle ha samma befogenhet i fråga om byggnadsnämnds, hälsovårdsnämnds och brandsiyrelses samt övriga specialreglerade nämnders egendomsförvaltning. Här föreslås därför att fullmäktiges befogenhet ut­vidgas i dessa hänseenden. Detta kommer inte alt få någon större betydelse för kommunal praxis men kommer att undanröja de formella hindren mot


 


Prop. 1976/77:1                                                      176

gemensam fastighetsförvaltning, inköpsverksamhet och förrådsförvaltning.

Personaladministrationen är det område där de författningsmässiga hind­ren för fullmäktige all välja organisationsform vållar de största olägenheterna för kommunerna. Kraven på atl den kommunala personalpolitiken skall vara konsekvent och ändamålsenlig och att handläggningen av personal­frågorna skall vara planmässig och effektiv har ständigt ökat i styrka. De förstärks ytterligare av den nya arbetsrätlsliga lagstiftningen.

Frågor om löne- och anställningsvillkor samt rådgivande och samordnande uppgifter på personalområdet kan, som har skett i åtskilliga kommuner, koncentreras till kommunstyrelsen eller en särskilt inrättad personalnämnd. Däremot har fullmäktige, som framgår av redogörelsen i föregående avsnitt, bara begränsade möjligheter atl överlåta åt ett centralt personalorgan att för alla facknämnder utöva de s. k. myndighetsfunktionerna, dvs. all besluta om tillsättning av tjänst, eller om ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst m. m. Delta gäller framför allt för de specialreglerade nämnderna men även i viss mån för de oreglerade. Det finns emellertid knappast några vägande skäl mot att ge kommunerna rätt atl centralisera även tjänsletillsäitningarna. Kommunerna föreslås därför fritt få välja organisationsform för sin per­sonaladministration även i den del som avser tillsättning av tjänst och de andra myndighetsfunktionerna. Detta bör gälla alla tjänster hos de oreglerade nämnderna och i princip alla icke statligt reglerade tjänster hos de spe­cialreglerade nämnderna.

Invändningar kan möjligen resas mot att öppna en möjlighet för full­mäktige att frånhända facknämnderna beslutanderätten rörande alla icke statligt reglerade tjänster, således även sådana specialiserade befattningar som bara förekommer inom ett visst sakområde och för vilka särskilda kompetenskrav har föreskrivits i specialförfatining. Starka skäl talar emel­lertid för alt ge kommunerna största möjliga frihet all utforma sin per­sonaladministration på sätt de finner lämpligt. Härigenom blir det möjligt för kommunerna att överlämna beslutanderätten i de frågor del här gäller till ett organ med tillgång till arbetsrättslig och personaladministrativ sak­kunskap. Behovet av sakkunskap i fråga om de olika förvaltningsområdena kan tillgodoses genom samråd med facknämnderna. Tillsättningsbeslut som strider mot kompeiensvillkor som har föreskrivits i lag eller av fullmäktige upphävs efter kommunalbesvär. Några negativa erfarenheter finns veteriigen inte av vare sig lagen om tillsättning av vissa befattningshavare inom so­cialvärden, 1972 års ändringar i skolstadgan eller den rätt som sedan länge har tillskrivits fullmäktige alt, om annat ej föreskrivits, i samband med inrättande av tjänst förbehålla sig tillsältningsrälten.

De föreslagna ändringarna belräffande egendomsförvaltning och perso­naladministration kan genomföras på olika sätt. När det gäller egendomsför­valtningen kan antingen särskilda beslämmelser av det slag som finns i socialvårdslagarna tas in i övriga specialförfaltningar eller en generell regel införas i KL. Om det första alternativet väljs, utelämnas de oreglerade nämn-


 


Prop. 1976/77:1                                                     177

derna. Det är i och för sig inte nödvändigl alt låta en lagändring innefatta dessa, eftersom fullmäktige redan har goda möjligheter att centralisera deras egendomsförvaltning. Det lämpligaste synes emellertid vara att införa en generell bestämmelse i KL, eftersom principen bör gälla alla nämnder, om inget annat sägs i specialförfatining.

Behovet av en bestämmelse om befogenhet för fullmäktige att centralisera tjänsletillsättningar etc. är bl. a. med hänsyn lill frågan om ansvaret för tjänstemännens verksamhel större än belräffande egendomsförvaltningen. Bestämmelsen bör vara generell, dvs. gälla alla kommunala nämnder, spe­cialreglerade såväl som oreglerade. I annat fall skulle en särskild föreskrift behöva inarbetas i varje specialförfattning. Genom en generell regel i KL undanröjs också den oklarhet som hittills har rått i fråga om tillsättningen av tjänster hos de oreglerade nämnderna. Inom den specialreglerade för­valtningen bör i första hand den inskränkningen av fullmäktiges befogenhet undanröjas som ligger i socialvårdslagarnas särskilda beslämmelser som de sociala nämndernas exklusiva lillsättningsrätt. För att fullmäktige skall fö den eftersträvade valfriheten, krävs dessutom en uttrycklig bestämmelse av det slag som redan finns i 8 S tredje stycket skollagen. I annat fall skulle tillsältningsrälten fortfarande ligga kvar hos nämnderna på grund av deras i specialförfaltningarna ålagda uppgift att utöva förvaltningen på resp. sak­område. Om däremot en generell bestämmelse tas in i KL, får fullmäktige möjlighet alt till kommunstyrelse eller personalnämnd föra över tillsätt­ningen av tjänster hos alla nämnder, om inget annat sägs i specialförfalt-ningartia. Den nya bestämmelsen i KL föreslås fä följande lydelse: Fullmäktige får, i den män ej annat är föreskrivet i lag eller annan för­fattning, besluta att styrelsen eller annan nämnd skall

1.   handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som eljest förvaltas av andra nämnder,

2.   handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst beträffande personal som är underställd andra nämnder.

Syftet med bestämmelsen är, som framgår av det följande, alt göra det möjligt för kommunerna atl ordna sin egendomsförvaltning och personal­administration på del sätt som de själva anser mest ändamålsenligt. Staten har ingen anledning atl på detta område söka påtvinga kommunerna någon bestämd lösning. Mest angelägel är att ge fullmäktige befogenhet att be­stämma vilket organ som skall tillsätta tjänstemän hos de sociala nämnderna. Beträffande statligt reglerade tjänster, som finns framför allt inom skol­väsendet, och andra tjänster som enligl uttrycklig bestämmelse i special-författning skall tillsättas av ett visst organ, föreslås här inga ändringar.

Den föreslagna bestämmelsen kan kanske sägas innebära alt man delvis ger upp det odelade ansvarets princip i dess traditionella utformning. Det ligger emellertid knappast någon risk i detta. Del bör understrykas all regeln inte gör anspråk på alt reglera alla detaljfrågor som uppkommer när en

12 Riksdagen 1976/77.  I saml. Nr I


 


Prop. 1976/77:1                                                      178

kommun skall besluta om sin förvaltningsorganisation. Fullmäktige bör självfallet även i fortsättningen sträva efter alt kompetensfördelningen mel­lan de kommunala organen sker på sådant sätt att ansvaret för besluten blir klart fördelat. Kommun som för över hela personaladministrationen lill ett centralt organ kan vidare lörutsältas se lill all samråd sker mellan den nämnd som tillsätter tjänst och den facknämnd lill vilken tjänsten hör. FörfaltningsfÖreskrifter härom torde inte behövas. Det bör kunna över­lämnas åt kommunerna att bestämma detta i reglementen för ifrågavarande nämnder eller på annat sätt.

Den bestämmelse som nu föreslås bör ha sin plats i regeln om special­reglerade och oreglerade nämnder i 44 S KL (43 S EKL). 4 S handlar vis­serligen om uppgiftsfördelning och i kommunallagsuiredningens förslag även om kommunal personal. Paragrafen bör dock på grund av sitt allmänna innehåll och sin placering inte innehålla beslämmelser om speciella delar av den kommunala förvaltningen.

Vissa följdändringar i de olika specialförfaltningarna blir nödvändiga.

Främst gäller detta socialvårdslagarna, där bestämmelserna om nämn­dernas rätt all tillsätta tjänster föreslås utgå. De beslämmelser som anger alt egendomsförvaltningen ankommer på nämnden, om fullmäktige ej be­slutat annat, föreslås också utgå, medan bestämmelserna om nämndernas allmänna förvaltningsansvar föreslås ändrade så all en hänvisning till den nya regeln i KL införs. 1953 års lag om tillsättning av vissa tjänstemän inom socialvården fyller inle längre någon funktion och kan upphävas.

Detsamma gäller 8 S tredje stycket skollagen scm i sak stämmer överens med den nya regeln i KL. Vissa justeringar föreslås också i 9 S skollagen samt i  17 kap. 55 S och 18 kap. 9S skolförordningen.

Brandslyrelsens allmänna förvaltningsansvar framgår av 3 S brandlagen, som föreslås ändrad så att det framgår alt regeln ej utesluter sådant full­mäktiges beslul som avses i den nya regeln i KL.

Motsvarande ändringar synes ej erforderliga i byggnadsstadgan eller häl­sovårdsstadgan. 1 dessa författningar anges all byggnadsnämnden och häl­sovårdsnämnden skall öva inseende över byggnadsverksamheten resp. den allmänna hälsovården i kommunen (1 S byggnadsstadgan och 1 S hälso­vårdsstadgan). Någon regel om atl nämnderna handhar förvaltningen ges däremot inle, varför del inte bör vara nödvändigt all i dessa specialför­fattningar ange att hinder ej möter all fullmäktige fattar sådant beslut som avses i den nya regeln i KL. I hälsovårdsstadgan (14 S första stycket) ges vidare en regel om ijänstetillsättning i ett fall. Det avser tjänst som stads­läkare, vilken skall tillsättas av hälsovårdsnämnden, om kommunfullmäk­tige ej förbehållit sig tillsältningsrätten. Denna regel torde komma atl över­vägas av hälsovårdsstadgekommiitén och lämnas här orubbad.

Vissa ändringar torde fordras också i andra specialförfattningar, exempelvis sjukvårdslagen, för att den föreslagna regeln i KL skall vinna tillämpning. Förslag härom har dock inle utarbetats i denna etapp av översynsarbetet.


 


Prop. 1976/77:1                                                     179

5.6 Bestämmelser om delegation

De kommunala nämnderna ges i KL resp. de olika specialförfaltningarna en mer eller mindre långtgående befogenhet att uppdra åt en eller flera förtroendemän eller åt tjänsteman att fatta beslut på nämndens vägnar. Sådan delegation, som i huvudsak avser ärenden av rutinkaraktär, utgör för nämn­derna - framförallt i de något större kommunerna - en värdefull arbetsmetod som gör del möjligt för nämnderna all ägna ärenden av större omfattning eller av principiell betydelse den tid och uppmärksamhet de förtjänar.

Delegaiionsreglerna är ganska lika för flertalet nämnder, men väsentliga avvikelser med exempel på detaljreglering, som kan sältas i fråga, före­kommer.

5.6.1 Nämnder med kommunsiyrelseregler

Fullmäktige kan enligt 43 S KL i reglemente ge kommunstyrelsen rätt all

"uppdraga åt särskild avdelning, bestående av ledamöter eller suppleanter i styrelsen, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas be­skaffenhet skall i reglementet angivas, dock att framställning eller yttrande lill kommunfullmäktige icke må beslutas annorledes än av styrelsen sam­fällt".

Sådant reglemente behöver numera inte underställas länsstyrelsen. Mot­svarande föreskrift beträffande oreglerad nämnd är likalydande bortsett från alt fullmäktiges delegationsmedgivande inle ges i reglemente utan i särskilt beslut (45 S andra och tredje styckena KL).

Kommunallagsuiredningen föreslår den förändringen alt delegalionsbe­myndigande för kommunstyrelsen inte behöver ges reglementes form utan kan meddelas i annat fullmäktiges beslul (42 S andra stycket EKL). Här­igenom fordras ingen särskild delegationsregel för de oreglerade nämnderna, för vilka kommunstyrelseföreskriften i stället görs tillämplig genom hän­visning.

Belräffande de specialreglerade nämnderna varierar delegaiionsbestäm­melserna något. För brandslyrelse och skolstyrelse gäller regler som i hu­vudsak motsvarar föreskrifterna i KL, medan övriga specialförfattningar in­nehåller något större avvikelser.

För brandstyrelse gäller sålunda reglerna för oreglerad nämnd genom en hänvisning lill KL (3 a S 1 mom, andra stycket brandlagen).

För skolstyrelse gäller i huvudsak samma regler. Tänkbara tjänstemanna­delegater preciseras dock i viss utsträckning genom alt även skolchef och annan skolledare utöver tjänsteman hos kommunen anges. Vidare undanias viss ärendegrupp, nämligen beslut om att meddela eller återkalla godkän­nande av enskild skola (15 S skollagen).


 


Prop. 1976/77:1                                                      180

5.6.2 Nämnder med modifierade kommunsiyrelseregler

De sociala nämndernas delegationsregler är uppbyggda efter kommunal­lagens mönster men skiljer sig härifrån bl. a. genom atl de ärendegrupper för vilka delegation får användas i vissa fall preciseras och genom alt dele­gation till ordföranden i några i lagstiftningen angivna fall får tillgripas, om nämndens beslul inte ulan olägenhet kan avvaktas.

De regler som gäller för social centralnämnds delegation sammanfattar i stort vad som gäller enligt resp. särskilda lag. Fullmäktiges medgivande fordras och delegalkrelsen är densamma som i KL (6 och 7 SS lagen om social centralnämnd m. m.). Ärendegrupper som kan delegeras anges som socialhjälps-, barnavärds- eller nyklerhetsvårdsärenden. Detta skulle enligt ordalydelsen innebära en begränsning av området där delegation kan komma i fråga jämfört nied reglerna i socialhjälpslagen och barnavårdslagen, där inga motsvarande preciseringar av ärendegrupperna ges. Av propositionen (1970:121) med förslag till lag om social centralnämnd framgår emellertid inte någon sådan avsikt. Tvärtom kan den allmänna inriktningen i pro­positionen beskrivas som en strävan efter all ulan mer ingående materiella ändringar skapa möjligheter lill nämndinlegration. Delegationsmöjligheten torde heller inte tillämpas på detta begränsade sätt.

I likhet med vad som gäller för all nämnddelegation får framställning eller yttrande lill fullmäktige inte delegeras. Delsamma gäller vissa kva­lificerade grupper av barnavårds- och nyklerhetsvårdsärenden.

Delegation till ordföranden får tillgripas i vissa brådskande socialhjälps-och barnavårdsärenden. Denna befogenhet för ordföranden ges direkt i lagen och fordrar således inle nämndens bemyndigande.

Bestämmelserna om delegation gäller i tillämpliga delar också social dis­triktsnämnd (10 S lagen om social centralnämnd m. m.).

De regler som gäller socialnämnds delegation behöver inte ytterligare be­handlas, eftersom de helt stämmer överens med motsvarande regler som gäller för socialhjälpsärenden i social centralnämnd (8 S socialhjälpslagen).

Beträffande de regler som gäller för barnavårdsnämnd skall utöver det föregående endast antecknas att vissa beslut huvudsakligen av ivångska-raklär enligt barnavårdslagen inte får delegeras vare sig barnomsorgen hand­has'av social centralnämnd eller av barnavårdsnämnd (11 och 12 SS bar­navårdslagen).

Möjligheten för nyklerhetsnämnd alt delgera beslutanderätten är utomor­dentligt begränsad och avser endast yttranden över körkortsansökningar (8 S 2 mom. nykterhelsvårdslagen). Fullmäktiges medgivande fordras inte i detta fall.

Tillkomsten av lagen om social centralnämnd innebar en utvidgning av möjligheten till delegation av nyklerhetsvårdsärenden, även om vissa ären­degrupper av ivångskaraktär undanias - helt analogt med barnavårdslagens regler.


 


Prop. 1976/77:1                                                      181

5.6.3  Nämnder   vars   delegalionsbemyndigande  fordrar   underslällning   hos
länsstyrelsen

För byggnadsnämnd gäller avvikande regler. Delegalionsbemyndigande prövas inte av fullmäktige, utan nämndens beslut att delegera skall i stället underställas länsstyrelsen för fastslällelse. Vidare får delegation till tjäns­teman endast avse ijänstemän hos nämnden. Krav på samlallt beslutsfat­tande gäller framställning eller yttrande inte bara till kommunfullmäktige ulan även till länsstyrelsen och lill regeringen. För beslut om föreläggande vid vite eller annat äventyr och för slutliga avgöranden i ärenden av prin­cipiell natur eller eljest av större vikt krävs likaså beslut av nämnden i dess helhet (7 S byggnadsstadgan).

Ocksåförhälsovårdsnämnd avviker delegaiionsbestämmelserna väsentligt från dem som gäller för flertalet nämnder. Överensstämmelsen med bygg­nadsstadgans beslämmelser är däremot stor. Sålunda krävs inte heller i häl­sovårdsstadgan fullmäktiges medgivande till delegation men däremot un­derslällning hos länsstyrelsen. Tjänstemannadelegationen är på samma sätt begränsad till nämndens egna tjänstemän och delegation får inte heller här avse framställning till fullmäktige, länsstyrelsen eller regeringen. Också en­ligt hälsovårdsstadgan kräver vissa former av myndighetsutövning nämn­dens samfällda beslut, nämligen vitesföreläggande och verkställande av ål-gärd på den försumliges bekostnad (12 S hälsovårdsstadgan).

5.6.4  Överväganden och förslag

Ganska stor enhetlighet kan trots de redovisade avvikelserna sägas prägla delegationsföreskrifterna i de olika författningarna.

Delegalkrelsen är i samtliga fall densamma med undantag av de fall då beslutanderätten lämnas till tjänsteman enligt byggnadsstadgan och häl­sovårdsstadgan. Där har den givits en något snävare omfattning.

Avgränsningen av ärendegrupper är generös och i stort likalydande med vissa undanlag. Dessa avser mer ingripande myndighetsutövning eller beslul om tvångsåtgärder i resp. specialförfatining. Nykterhetsvårdslagens delge-tionsmöjligheler är dock myckel begränsade. I delta avseende får nykter­helsvårdslagen anses vara föråldrad, vilket framgår av delegationsinstitutels utformning i lagen om social centralnämnd.

Den mest påfallande avvikelsen består i byggnadsstadgans och hälsovårds­stadgans regler om underställning hos länsstyrelsen av delegalionsbemyn­digande i stället för eljest förekommande medgivande av fullmäktige.

Denna konstruktion, som betingas av byggnadsnämnds och hälsovårds­nämnds relativt långtgående befogenheter, är främmande för allmänna kom-munalrätisliga principer och mindre väl förenlig med strävandena all be­gränsa statlig tillsyn och kontroll. Konstruktionen kan försvaras främst be­träffande de ärendegrupper som kan karaktäriseras som myndighetsutöv­ning, även om en naturlig invändning är alt motsvarande lösning inte har


 


Prop. 1976/77:1                                                      182

ansetts nödvändig för övriga myndighetsutövande nämnder. För dessa har det ansetts tillräckligt att i resp. författning ange de undantag som behövs. Liknande undantag ges fö. som nämnts också i byggnadsstadgans och hälsovårdsstadgans delegalionsregler.

Helt främmande ter sig kravet på medgivande av länsstyrelsen i stället för av fullmäktige beträffande de ärendegrupper som inte hänför sig till specialförfattningen utan utgör gängse inslag i fiertalet kommunala nämn­ders förvaltning. Enligt nuvarande ordning krävs länsstyrelsens medgivande lill delegation av exempelvis tillsättningar av kommunala tjänster, andra personalärenden, lokalfrågor, ekonomiska frågor och en rad mer eller mindre rutinbetonade ärenden inom det rent kommunala ansvarsområdet.

Av intresse i detta sammanhang är alt bygglagutredningen i sitt betän­kande (SOU 1974:21) förordar en övergång lill de delegalionsregler som gäller i den kommunala förvaltningen i övrigt för ärenden enligt en framlida markanvändnings- och byggnadslagstiftning.

I syfte atl reducera den statliga tillsynen bör nuvarande underställning hos länsstyrelsen beträffande bemyndigande för byggnadsnämnd och häl­sovårdsnämnd atl delegera beslutanderätt ersättas av eljest förekommande medgivande av fullmäktige.

Särskilt intressant ter sig därvid möjligheten atl anknyta bestämmelserna lill kommunallagens motsvarande regler för oreglerad nämnd, vilka enligl komunnallagsutredningens förslag skall gälla också för kommunstyrelse.

Ett sådant förenhetligande av lagstiftningen, genomfört exempelvis efter brandlagens mönster, bör kunna omfatta också övriga specialreglerade nämn­der, om en hänvisning lill 45 S andra och tredje styckena KL i special-förfaittningarna kompletteras med undantag för särskilt kvalificerade ären­degrupper. Delta synes vara en lämplig och enkel lösning. Konsekvenserna skulle bli i huvudsak följande.

Brandlagen: ingen förändring i sak.

Byggnadsstadgan: medgivande atl delegera beslutanderätt ankommer på fullmäktige i stället för på länsstyrelsen. Kravet atl ijänstemannadelegat skall vara anställd hos nämnden utgår. Vissa ärendegrupper undanias på samma sätt som hittills.

Skollagen: uppräkningen av möjliga tjänslemannadelegater utgår, vilket inle innebär någon saklig ändring, eftersom samtliga angivna ijänstemän innefattas i begreppet "tjänsteman hos kommunen". Samma ärendegrupp som f n. undandtas.

Lagen om social centralnämnd: uppräkningen av ärendegrupper utgår. Hänvisningen till KL kompletteras med reglerom delegation lill ordföranden i vissa brådskande fall. Uppräkningen av ärendegrupper som undanias från delegation behålles.

Socialhjälpslagen och barnavårdslagen: vissa lagtekniska ändringar men ingen förändring i sak.

Nykterhelsvårdslagen: nuvarande delegaiionsmöjlighel ökar genom en an-


 


Prop. 1976/77:1                                                     183

passning lill vad som gäller för nyklerhetsvårdsärenden i social central­nämnd. Vissa ärendegrupper, som f. n. anges i lagen om social centralnämnd, undanias från delegation. Hälsovårdsstadgan: samma konsekvenser som i byggnadsstadgan.

5.7 Föreskrifter om protokoll

I 24 S KL finns jämförelsevis detaljerade föreskrifter om kommunfull­mäktiges protokoll. Dessa regler gäller i huvudsak också för kommunsty­relsens och de oreglerade nämndernas protokoll (39 och 45 SS). När det gäller specialreglerad nämnds protokoll hänvisas regelmässigt i vederbörande specialförfattning till kommunallagens beslämmelser om kommunstyrelsens protokoll, som dock vanligen jämkas genom en särbestämmelse om pro­tokollets innehåll. I den mån fråga är om sådant ärende om myndighets­utövning mot enskild (s. k. kvalificerat parisärende) som avgörs genom be­slul som överklagas genom förvaliningsbesvär, regleras de specialreglerade nämndernas prolokollföring även av för\'allningslagens bestämmelser om beslutsmotivering (17 S ) och rättelse av beslut (19 S)-

Vid en genomgång av de bestämmelser som reglerar nämndernas or­ganisation och arbetsformer ter del sig naluriigt alt behandla också reglerna om protokoll. En översyn av dessa regler torde för övrigt vara påkallad av bristande kongruens mellan specialförfaltningarna och förvaltningslagen och aktualiseras ytterligare av de förslag till ändringar i kommunallagens protokollsbestämmelser som kommunallagsutredningen föreslår.

5.7.1  Kommunallagens prolokollsregler

Enligt 24 S KL skall kommunfullmäktiges ordförande föra eller på eget ansvar låta föra fullmäktiges protokoll. Detta skall innehålla en förteckning över närvarande ledamöter, en kortfattad redogörelse för varje ärendes be­skaffenhet, i varje ärende framställda förslag och yrkanden som inte har återkallats saml beslutet i varje ärende. Om omröstning har ägt rum, skall dessutom i protokollet tas in redogörelse för proposiiionsordningnen och uppgift om hur många som har röstat för eller emot. Vid öppen omröstning skall vidare anges hur var och en har röstat.

Utan uttryckligt stöd i KL anses atl reservationer skall redovisas i full­mäktiges protokoll. Däremot behöver skälen för beslul inte anges i pro­tokollet.

För justeringen av fullmäktiges protokoll finns ulföriiga regler i KL. Det torde dock inte finnas anledning att här närmare redovisa dessa regler.

Vad som nu sagts om kommunfullmäktiges protokoll gäller enligl 39 och 45 SS KL också kommunstyrelsens och oreglerad nämnds protokoll. För justering av dessa nämnders protokoll gäller bestämmelser, som i viss mån avviker från reglerna om justering av fullmäktiges protokoll.


 


Prop. 1976/77:1                                                      184

Regler om rättelse av förbiseendefel i protokoll saknas f. n. i KL. Kom­munallagsutredningen förslår dock atl i lagen las in en bestämmelse enligl vilken rättelse före besvärstidens utgång får vidtas i protokoll, om detta på grund av skrivfel, räknefel eller annat förbiseende uppenbart har avfattats felaktigt. Bestämmelsen föreslås gälla för såväl fullmäktige som styrelse och oreglerad nämnd (26 S iredje stycket EKL).

De övriga ändringar i kommunallagens protokollsregler som kommunal­lagsuiredningen föreslagit är av mindre intresse i detta sammanhang. Ett undanlag är utredningens förslag all redovisningen i protokollet av när­varande ledamöter skall kunna ske inte bara genom en förteckning över de närvarande utan också genom att de som är frånvarande anges (26 S första stycket EKL).

5.7.2 De specialreglerade nämndernas protokoll

I fråga om specialreglerad nämnds protokoll hänvisas, som tidigare har framhållits, regelmässigt i specialförfatiningen till kommunallagens bestäm­melser om kommunstyrelsens protokoll. För skolstyrelsens del stannar del härvid. När det däremot gäller brandstyrelsen, byggnadsnämnden, de sociala nämnderna och hälsovårdsnämnden föreskrivs i resp. specialförfattning att protokollet inte behöver innehålla annat än förteckning över närvarande ledamöter saml för varje ärende beslutet och skälen därför. I förhållande lill kommunallagens protokollsregler innebär bestämmelsen en påtaglig be­gränsning men också en viss utvidgning av protokollsskyldigheten. Dessa specialreglerade nämnders protokoll måste således - lill skillnad från de oreglerade nämndernas protokoll - innehålla beslutsmotiveringar.

Skälen till att de specialreglerade nämndernas prolokollsskyldighet har begränsats belyses bl. a. i förarbetena till socialhjälpslagen, vid vars tillkomst frågan ingående behandlades av riksdagen. 1 prop. (1955:177) med förslag lill lag om socialhjälp föreslogs att kommunallagens bestämmelserom kom­munstyrelsens protokoll skulle lill fullo göras tillämpliga på socialnämndens protokoll. Mot detta förslag framkom erinringar i fiera motioner.

I de likalydande motionerna 1955:1:548 och 11:677 uttalades att faltig­vårdslagens bestämmelse att endast fattigvärdsstyrelsens beslut och skälen härför skulle antecknas i protokollet borde gälla också för socialnämnden. Den noggranna prolokollföring.som hade föreslagits i propositionen kunde enligt motionärerna vara berättigad beträffande kommunens beslutande och verkställande organs sammanträden men i fråga om socialnämnden syntes den motionärerna medföra ett onödigt betungande arbete, som ibland kunde var3 mer lill skada än nytta. När det gäller åtgärder och ingripanden mot enskilda personer, kunde det enligt motionärerna vara till uppenbar skada om vederbörande fick kännedom om varje ledamots personliga ställnings­tagande.

Frågan om socialnämndens protokoll behandlades också i de likalydande


 


Prop. 1976/77:1                                                     185

motionerna 1955:1:552 och 11:682. Motionärerna fann del angeläget an be­stämmelserna om protokollet gjordes enklare och atl föreskriften om re­dovisning av de enskilda ledamöternas vota föll bort.

Andra lagutskottet (2LU 1955:39) framhöll med hänvisning till förslaget i propositionen att vissa fördelar givetvis stod att vinna om reglerna för protokolleringen i olika kommunala nämnder och organ gjordes likalydande. Enligl ulskotlets mening förelåg emellertid i fråga om socialnämndens nrotokoll inte samma skäl lill ulföriighet som i fråga om kommunfull­mäktiges och kommunstyrelsens protokoll. Den prolokollsskyldighet som hade föreslagits i propositionen ansågs framtvinga ett betydande skrivarbete och skulle enligl utskottets mening bli onödigt betungande för nämnderna. De i motionerna framförda erinringarna mot alt ledamöternas personliga ställningstaganden framgick av protokollet kunde enligl ulskotlet inte heller frånkännas betydelse. Ulskotlet ansåg det inte erforderiigt atl socialnämn­dens protokoll upptog annat än förteckning över närvarande ledamöter samt beslutet i varje ärende och skälen härför. Riksdagen beslöt i enlighet med ulskotlets förslag (rskr 1955:397).

1 den mån specialreglerade nämnders besjut kan överklagas genom för­valtningsbesvär och innebär myndighetsutövning mot enskild är förvalt­ningslagens beslämmelser om bl. a. beslutsmotivering (17 S) och rättelse av beslul (19 S) tillämpliga. Eftersom nämndernas beslut i allmänhet avfattas i prolokollform. får dessa föreskrifter betydelse för nämndernas prolokoll­föring.

Föreskriften om beslulmolivering innebär att beslut, varigenom ärende avgörs dvs. prövas slutligt, skall innehålla de skäl som har bestämt utgången. Skälen får utelämnas bara under vissa bestämda förutsättningar, som anges i lagen, t. ex. om beslutet inte har gått part emot eller när det annars är uppenbart obehövligt all redovisa skälen.

Räitelseregeln i förvallningslagen innebär alt beslut, som lill följd av skriv­fel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriklighet, får rättas först sedan part har lämnats tillfälle atl yttra sig. Parlen behöver dock inte höras om det är uppenbart obehövligt.

Dessa föreskrifter i förvaltningslagen är som nämnts bara tillämpliga i fråga om sådant beslul av specialreglerad nämnd som kan överklagas genom förvaltningsbesvär och som innebär myndighetsutövning mot enskild. Enligt en särskild bestämmelse i barnavårdslagen (14 S 4 stycket) är föreskrifterna dock tillämpliga också i sådant ärende hos barnavårdsnämnd i vilket med­delas beslut, som kan överklagas genom kommunalbesvär. Föreskriften om beslutsmotivering skall enligt samma bestämmelse tillämpas också på bar­navårdsnämnds beslul under ärendes handläggning. Denna specialreglering belräffande barnavårdsnämnd hänger samman med att man vid förvalt­ningslagens tillkomst inle ville försämra det rättsskydd som den enskilde redan tidigare åtnjöt på grund av barnavårdslagens ulföriiga reglering av förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd. Del bör observeras all sär-


 


Prop. 1976/77:1                                                                    186

bestämmelserna endast avser barnavårdsärenden och inte ärenden av annat slag.

Vad som nu har sagts om barnavårdsnämnd gäller också social central­nämnd och social disiriktsnämnd vid handläggning av barnavårdsärendc.

5.7.3 Överväganden och förslag

Självfallet är det önskvärt att enhetliga regler så långt möjligt gäller för de kommunala nämnderna prolokollföring. Dena önskemål är dock svårt att helt tillgodose med hänsyn till de skilda förutsättningar som gäller för den specialreglerade förvaltningen och för den sektor av kommunförvall-ningen som inte regleras annorstädes än i kommunallagen. Denna skillnad blev, som tidigare har redovisats, utförligt belyst vid socialhjälpslagens till­komst. Del ansågs då inte lämpligt all ålägga socialnämnden en lika om­fattande protokollsskyldighet som kommunstyrelsen och de oreglerade nämnderna. Föreskriften om socialnämnds protokoll motsvaras av regler av samma innebörd i övriga här aktuella specialförfaltningar med undantag av skollagen.

De olika förutsättningar som gäller för specialreglerad och kommunal­lagsreglerad förvaltning har ytterligare markerats genom tillkomsten av för­vallningslagen, som gäller ärende hos kommunal myndighet om ärendet avgörs genom beslul, som kan överklagas genom förvaltningsbesvär men inte om det kan angripas med kommunalbesvär. Till följd härav kan för­valtningslagens regler om förfarandet i kvalificerade partsärenden - t. ex. reglerna om beslutsmotivering och om rättelse av beslut - bli tillämpliga i de specialreglerade men inte i de oreglerade nämnderna.

De särregler som gäller för de här behandlade specialreglerade nämndernas protokoll avser framför allt protokollels innehåll. Särreglerna innebär i detta hänseende en påtaglig inskränkning men också en betydelsefull utvidgning av protokollsskyldigheten.

All i enhetlighetens intresse ta bort gällande inskränkning i de special­reglerade nämndernas protokollsskyldighet synes inte böra komma i fråga. De skäl på vilka inskränkningen har grundats synes fortfarande vara giltiga. Den eftersträvade enhetligheten skulle också kunna uppnås, om motsva­rande inskränkning görs i kommunstyrelsens och de oreglerade nämndernas prolokollsskyldighet. Denna fråga kan dock inte lämpligen övervägas inom ramen för det nu aktuella översynsarbelet. I sammanhanget bör observeras au kommunallagsuiredningen inle har föresiagii någon ändring i delta syfte av kommunallagens regler om kommunstyrelsens och de oreglerade nämn­dernas protokoll. Den bristande enhetligheten på detta område torde lör övrigt inte ha vållat några påtagliga olägenheter.

Den utvidgning av proiokollsskyldigheien som gäller för de specialre­glerade nämnderna avser beslutsmotiveringen och grundar sig f n. på fö­reskrifter både i specialtörfatiningarna och i förvallningslagen. Specialför­failningarnas föreskrifter om besluismolivering kan sägas vara mer kaie-


 


Prop. 1976/77:1                                                     187

goriska än molsvarande besiämmelsc i förvallningslagen, som bara gäller ärenden, som innebär myndighetsutövning mot enskild och som uttryck­ligen anger atl beslul inle behöver motiveras under vissa löruisätiningar. Till skillnad från denna föreskrift i förvaltningslagen gäller specialförfail­ningarnas föreskrifter om beslutsmotivering inte bara beslut i kvalificerat partsärende, som kan överklagas genom förvaliningsbesvär, utan också andra typer av beslul.

Någon anledning alt nu ompröva de överväganden på vilka förvaltnings­lagen har grundats i nu berörda hänseende föreligger inte. Förvaltningslagens föreskrift om beslutsmotivering bör fortfarande gälla för de specialreglerade nämnderna i samma utsträckning som nu. Vid sidan av denna nyanserade försskrift synes det inte finnas behov av regler om motivering av special­reglerade nämnders beslul. Gällande beslämmelser i specialförfaiiningarna att skälen för beslut skall anges i protokollet kan därför utgå. Exempel på °n sådan lösning finns bl. a. i lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning (5S).

Den nu förordade lösningen innebär att de specialreglerade nämndernas skyldighet atl motivera andra beslut än de som meddelas i sådana kva­lificerade partsärenden som kan överklagas genom förvaltningsbesvär faller bort. Föreskrifterna om motivering av samtliga beslul torde inle ha tillämpats särskilt strikt i övriga ärenden.

I den mån det är önskvärt alt kräva motivering av andra beslut av spe­cialreglerad nämnd än de som omfattas av förvaltningslagens föreskrift om beslutsmotivering, bör den utvägen väljas an nämnda föreskrifts tillämp­ningsområde utvidgas. Exempel härpå finns som tidigare har redovisats i barnavårdslagen.

Enligt särskilda bestämmelser i barnavårdslagen (I4S Ijärde stycket) är förvaltningslagens föreskrifter om bl. a. beslutsmotivering tillämpliga också i sådant barnavårdsärende i vilket meddelas beslul som kan överklagas genom kommunalbesvär. Föreskrifterna skall enligt samma beslämmelser tillämpas också på barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning. Skäl att nu ompröva dessa bestämmelser, som infördes vid förvaltnings­lagens tillkomst, finns inte.

Som förut har lYamhållits saknas f n. i KL regler om rättelse av för­biseendefel. Kommunallagsutredningen föreslår att en sådan regel las in i lagen (26 S tredje sycket EKL). Den föreslagna bestämmelsen ger möjlighet atl före besvärstidens utgång rätta såväl fullmäktiges som styrelsens och oreglerad nämnds protokoll, om delta på grund av skrivfel, räknefel eller annat lörebiseende uppenbart har avfaiials felaktigt.

Om utredningens förslag förverkligas, uppkommer frågan om kommu­nallagens räiielseregel skall gälla också de specialreglerade nämndernas pro­tokoll. Delta förefaller vara en lämplig huvudregel. 1 den mån det är fråga om kvalificerat partsärende, vilket avgörs genom beslut som kan överklagas genom förvaltningsbesvär, gäller redan förvaltningslagens regel om kom-


 


Prop. 1976/77:1                                                      188

munikaiion med part innan rättelse av förbiseendefel vidtas (19 S). Skäl att ändra denna ordning finns inte. Hinder synes inle föreligga mot atl låta båda reglerna gälla samtidigt beträffande de kvalificerade partsärendena. Tvärtom talar rättssäkerhetsskäl loren sådan lösning. Den räiielseregel som kommunallagsuiredningen föreslår kommer härvid alt gälla samtliga ären­den hos den specialreglerade nämnden. 1 den mån protokollet redovisar beslut som innebär myndighetsutövning mot enskild och som kan angripas med förvaliningsbesvär gäller härutöver fortfarande 19 S förvaltningslagen med del förstärkta rättsskydd denna regel innebär. Detta bör uttryckligen anges i hänvisningen lill KL.

Av den tidigare redogörelsen för gällande bestämmelser framgår atl reg­lerna om ansvaret för och justeringen av kommunstyrelsens protokoll är tillämpliga på de specialreglerade nämndernas protokoll genom särskilda hänvisningar i specialförfaltningarna. Det finns inle skäl att ändra denna ordning.

För närvarande gäller atl såväl kommunstyrelsens och oreglerad nämnds protokoll som specialreglerad nämnds protokoll skall innehålla förteckning över närvarande nämndledamöter. Kommunallagsutredningen föreslår som förut nämnts all kommunallagens reglerom närvaroredovisning skall ändras så all redovisningen kan ske inle bara genom en förteckning över de när­varande ledamöterna utan också genom alt de som är frånvarande anges. Denna ordning synes utan komplikationer kunna tillämpas också på de spcialreglerade nämndernas protokoll. Om utredningens förslag förverkligas, bör därför specialförfattningarnas proiokollsbestämmelser jämkas så alt rå­dande enhetlighet behålls.

5.8 Några återstående frågor

I delta avsnitt behandlas de i översynsarbetet aktuella specialförfailning­arnas nämndregler, i den mån de avviker från kommunallagens molsvarande avsnitt och inte tidigare har avhandlats.

Regler om antal ledamöter ges i samtliga här aktuella specialförfaltningar. I två fall avviker föreskrifterna från den regel om minst fem ledamöter som gäller för kommunstyrelsen. Skolstyrelse skall sålunda ha minst sju ledamöter (13 S skollagen) och social centralnämnd minst nio (3 S lagen om social centralnämnd m. m.).

Föreskrifterna om suppleanter stämmer överens med kommunallagens regler i samtliga aktuella författningar utom nykterhelsvårdslagen, där an­talet suppleanter i nykierhelsnämnd anges lill minsi hälften av anialet le­damöter. Bestämmelsen i 31 S första stycket KL om att suppleanter väljs av kommunfullmäktige till del antal fullmäktige bestämmer anses innebära alt minst en suppleant skall utses.

1 stället för jävsregeln i 37 S andra stycket KL gäller för alla här aktuella nämnder förvaltningslagens jävsregler (4 och 5 SS) i samtliga ärenden.


 


Prop. 1976/77:1                                                     189

Brandstyrelses rätt alt lill kommunstyrelsen överlämna sill arkiv följer av en hänvisning lill 45 S KL (3 a S 1 mom. andra slyckei brandlagen). Molsvarande beslämmelse finns posiiivi uilrycki i skollagen (12 S) och so­cialhjälpslagen (10 S) men saknas i övriga specialförfaltningar. De oreglerade nämnderna ges i 45 S KL en möjlighet att lill kommunstyrelsen överlämna sina arkivhandlingar. Kommunallagsuiredningen föreslår alt fullmäkiige skall få föreskriva formerna för arkivvärden (40 S tredje stycket EKL).

De särregler i specialförfaltningarna som inte behandlats här eller i fö­regående avsnitt kan beskrivas som en reglering utöver kommunallagens beslämmelser. I allmänhei har dessa ytterligare regler sin grund i nämndens specialreglerade arbetsuppgifter.

Som framgår av det föregående är del, utöver de tidigare behandlade detaljföreskrifterna, endast i ett fåtal avseenden som specialförfailningarnas nämndregler avviker från kommunallagens molsvarande regler. Utöver jävs­reglerna gäller delta föreskrifterna om antal ledamöter och suppleanter och om arkivvård.

Föreskrifterna om antal ledamöter anger genomgående minimianlal. För skolstyrelse är minimiantalet sju, för social centralnämnd nio. Au skol­styrelse eller social centralnämnd obligatoriskt skall ha fler ledamöter än exempelvis kommunstyrelsen förefaller svårt alt motivera. Det ligger ett värde i sig all till nämnderna knyts så många förtroendemän som är möjligt med hänsyn till kravet på effektivitet och arbetsduglighet. Det bör kunna överiämnas åt kommunerna alt själva fastställa antalet ledamöter i nämn­derna utöver ett minimianlal, som lämpligen kan vara del som gäller för kommunstyrelsen. Särbestämmelserna föreslås därför utgå. Det bör särskilt understrykas att detta förslag inte åsyftar en minskning av antalet nämnd-ledamöter ulan har sin grund uteslutande i en strävan att nå en enhetlig reglering med ett minimum av detaljföreskrifter.

Antalet suppleanter skall i nyklerhetsnämnd uppgå till minst hälften av antalet ledamöter. Molsvarande föreskrift saknas för övriga nämnder och inga skäl lalar för all behålla den.

Beträffande jävsreglerna synes ingen ändring vara påkallad. Det skall också framhållas att kommunallagsuiredningens förslag innebär en anpassning lill förvaltningslagens regel om släktskapsjäv.

De olikheter som har konstaterats beträffande föreskrifterna om de spe­cialreglerade nämndernas arkivvård förefaller sakna berättigande. En flertal kommuner har byggt upp gemensamma arkiv för hela den kommunala förvaltningen. Den regel som kommunallagsuiredningen föreslår om att fullmäktige beslutar om arkivvården bör bli tillämplig också på de special­reglerade nämnderna. Därigenom anpas.sas lagstiftningen till praxis och de särskilda bestämmelserna i specialförtallningarna kan slopas.


 


Prop. 1976/77:1                                                                     190

5.9 Närmare om förslagen till författningsändringar

De överväganden som har gjorts i de föregående avsnitten har len fram lill all goda löruisätiningar finns för atl med ctl minimum av särregler anpassa de olika specialförfailningarnas regler om nänmdernas organisation och arbetsformer lill kommunallagens motsvarande bestämmelser.

Genomgående föreslås i det följande en hänvisning i alla behandlade spe­cialförfaltningar till kommunallagsutredningens enhetliga kommunallag. Den bör ges i princip följande lydelse:

Beträffande x-nämnd skall bestämmelserna i 33 S, 34 S första stycket, 35-3o SS, 39 S första stycket samt 40-42 SS kommunallagen äga motsva­rande tillämpning.

Nämndens protokoll behöver dock ej upplaga annat än uppgift om när­varande ledamöter och beslutet i varje ärende. Föreskrifter om i vilken uislräckning beslul skall innehålla de skäl som har bestämt utgången finns i 17 S förvaltningslagen (1971:290). Föreskrifter om rättelse av beslut finns i  19 S samma lag.

Utan hinder av 2 S 2 förvaltningslagen äger 4 och 5 SS nämnda lag lill-lämpning i samtliga ärenden hos x-nämnd.

Smärre avvikelser behövs på grund av atl skolstyrelses protokoll skall vara fullständigt, alt hänvisningen till 17 S förvallningslagen inte låter sig infoga i barnavårdslagen saml all vissa begränsningar i delegationsrätten gäller beträffande några grupper av ärenden, som innefattar kvalificerad myn­dighetsutövning.

1 stort kan den angivna normalhänvisningen dock användas, varigenom ett stort antal motsvarande eller likartade regler i specialförfaltningarna kan mönstras ut.

Kommunallagsutredningens förslag till ny lagtext (1-3 kap.) redovisas i bilaga 14.

1 detta sammanhang har endast preliminära överväganden kunnat göras beträffande de särskilda lösningar som fordras för Stockholms kommun.

Inte heller de särskilda överväganden som den nya regeringsformen på­kallar om olika reglers status av lag eller torordning återspeglas i författ­ningsförslagen.

I detta kapitel sammanfattas först förslagen till ändringar i KL, varefter förslagen till ändringar i specialförfattningarna redovisas nämnd för nämnd. Förekommande hänvisningar till komunallagens bestämmelser avser kom­munallagsuiredningens förslag till enhetlig kommunallag.

5.9.1  Förslog lill ändringar i KL

1 ett föregående avsnitt (5.3) föreslås alt en regel om proportionell valmetod skall införas beträffande val till hälsovårdsnämnd och nyklerhetsnämnd m. fi. nämnder.

Denna förstärkning av minoritelsskyddei nås genom all lillämplighelen


 


Prop. 1976/77:1                                                                    191

av kommunallagens bestämmelse om proportionella val (24 S tredje slyckei EKL) uividgas. Begränsningen lill de oreglerade nämnderna slopas. Spe-cialtörlaliningarnas regler i ämnei kan därigenom tilgå.

1 eii tidigare avsniil (5.5) föreslås an kommunfullmäktige sjiilva skall laslsiälla fördelningen mellan nämnderna av vissa förvaliningsuppgifter. Den lämpligasie meioden all åstadkomma dena är att foga en nyii fjärde stycke lill 43 S EKL.

Ändringsförslagen, som av praktiska skäl utformats som förslag lill änd­ringar i kommunallagsuiredningens förslag (EKL), redovisas i bilaga  1.

5.9.2   Förslag lill ändringar i brandlagen

Brandlagsliftningens moderna utformninggörattdeändringarsom föreslås här får begränsad praktisk betydelse. Brandlagens regler fyller ganska högt ställda anspråk på enkelhet och - vad beträffar brandstyrelsens arbetsformer - frånvaro av deialjbestämmelser.

1 3 S ges brandstyrelsen ett allmänt förvaltningsansvar för brandförsvarets angelägeneheter. Paragrafen ändras så alt det framgår alt fullmäktige be­träffande brandförsvaret får fatta sådant beslut som avses i det nya Ijärde stycket i 43 S EKL.

Den allmänna hänvisningen lill KL ersätter nuvarande 3 a S brandlagen. Sakligt innebär detta att bestämmelsen om den begränsade protokollsskyl­digheten ges en bättre utformning och att regeln om brandchefs ovillkorliga närvarorätt och falska reservationsrätt ersätts av den regel om möjlighet att tillkalla bl. a. tjänsteman som kommunallagsuiredningen har föresiagii skall gälla hela den kommunallagsreglerade sektorn.

Förslaget redovisas i bilaga 2.

5.9.3   Förslag lill ändringar i byggnadsstadgan

Byggnadsnämnds sammansättning och arbetsformer regleras i byggnads­stadgans första kapitel.

En tillämpning av den föreslagna hänvisningen lill KL medför att en betydande del av textmassan kan undvaras.

1 enlighet med vad som tidigare har föreslagits slopas närvarorätten för de tjänstemän som har löredragsningsskyldighei hos nämnden liksom den falska reservationsrätt som tillkommer dessa och andra tjänstemän. Bestäm­melser om skyldighet för nämnden atl underställa länsstyrelsen beslul om delegation ersätts av kommunallagens delegalionsregler. Hittills gällande begränsning i delegationsrätten beträffande vissa kvalificerade ärendegrupper behålls.

I byggnadsstadgan återstår av nämndbestämmelserna därmed hänvisning­en till KL med viss inskränkning i delegationsrätten och en löreskrilt om viss personal hos nämnden.Del kan givetvis också ifrågasättas om del är


 


Prop. 1976/77:1                                                      192

nödvändigt an behålla dessa regler. De har dock en sådan ultörmning all de knappast kan anses innebära en besvärande detaljreglering och de bör därför prövas vid övervägandena i anledning av bygglagutredningens be­tänkande. Förslaget redovisas i bilaga 3.

5.9.4   Förslag lill ändringar i skollagen och skolförordningen

Skolstyrelses sammansättning och arbetsformer regleras i 2 kap. skollagen. Bestämmelserna i 12-16 och 18 SS ersätts av den genomgående hänvisningen till KL. Skyldigheten atl föra protokoll enligt reglerna i KL kvarstår dock fullt ut. Liksom f n. undanias en ärendegrupp från delegation.

De torändringar detta förslag innebär är i korthet täljande. Minimiantalet ledamöter sänks från nuvarande sju till fem, vilkel gäller för kommunstyrelse och fiertalet övriga nämnder. Det skall erinras om atl med detta förslag självfallet inte aves atl minska antalet förtroendemän utan endast atl över­lämna åt kommunerna att själva utforma sin nämndorganisation. Vidare anpassas valbarhetsreglerna till de regler kommunallagsuiredningen föreslår beträffande kommunstyrelsen, vilkel bl. a. innebär atl skolchefen blir valbar lill skolstyrelsen. Hans med tjänsten förenade rätt och skyldighet alt närvara vid slyrelsens sammanlräden slopas liksom hans falska reservationsrätt.

Ett par ändringar föreslås också i skollagen och skolförordningen som en följd av det tillägg lill 43 S EKL som har föreslagils i det föregående.

Sålunda föreslås atl 8 S iredje stycket skollagen utgår. 1 detta stycke fö­reskrivs att kommunfullmäktige kan uppdra förvaltning och verkställighet i fråga om byggnad och mark för skola, som står under skolstyrelsens för­valtning, åt annan nämnd liksom atl motsvarande uppdrag kan lämnas beträffande anställning m. m. av viss personal. Bestämmelserna blir över­flödiga, om en hänvisning till 43 S fjärde stycket EKL ges i 9 S skollagen saml i  17 kap. 55 S och  18 kap. 9S skolförordningen.

Slutligen föreslås molsvarande ändringar i reglerna om landstingskom­muns utbildningsnämnd (3 kap. skollagen).

Förslag till ändring i skollagen redovisas i bilaga 4, förslag till ändring i skolförordningen i bilaga 5.

5.9.5   Förslag lill ändringar i lagen om social centralnämnd

Förslagen lill ändringar i lagen om social centralnämnd motsvarar i stort sen ändringsförslagen belräffande de särskilda vårdlagarna.

Den hänvisning till KL som föreslås i samtliga specialförfaltningar kom­pletteras här, liksom i barnavårdslagen, med en hänvisning beträffande pro­iokollföringen till 14 S tredje stycket barnavårdslagen.

De begränsningar i delegationsrätten som föreskrivs för vissa barnavårds-och nyklerhetsvårdsärenden upprätthålls i förslaget genom atl de regler här-


 


Prop. 1976/77:1                                                     193

om som skall gälla för barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd görs till­lämpliga även i kommun, som har fattat beslut om att inrätta social cen­tralnämnd. Delta sker genom att 2 S första stycket lagen om social cen­tralnämnd ändras så atl delegaiionsbestämmelserna i de särskilda vårdla­garna inte längre undantas från tillämplighet i sådan kommun samtidigt som den begränsning i delegationsrätten i nyklerhetsvårdsärenden som f n. finns i lagen om social centralnämnd förs över lill nykterhelsvårdslagen. Bestämmelsen i 2 S andra stycket lagen om social centralnämnd kommer därefter att medföra atl delegaiionsbestämmelserna i de särskilda vårdlagarna blir tillämpliga på social centralnämnd.

Med samma metod kan bestämmelserna i 6 S om ordförandedelegation slopas.

De ändringar i KL som föreslås innebär atl reglerna i lagen om social centralnämnd om rätt att tillkalla särskilda sakkunniga och om tillsättning av tjänst, som nämnden har gemensamt med annan nämnd, kan mönstras ut.

Förslaget innebär sålunda all lagen, utöver inledande beslämmelser om inrättande av social centralnämnd och om tillämpligheten av föreskrifterna i de tre vårdlagarna i sådant fall, beträffande social centralnämnd endast innehåller hänvisning till KL. Beträffande social disiriktsnämnd begränsas bestämmelserna på motsvarande sätt.

Sakligt innebär ändringarna i huvudsak all föreskrivet minimiantal le­damöter minskas från nio till för övriga nämnder gällande fem, vilkel, lika litet som motsvarande ändring belräffande skolstyrelsen, avses få någon styrande effekt. Vidare utgår rekommendationen om anlitande av juridisk och medicinsk sakkunskap och nämndens delegationsmöjligheter vidgas till atl omfatta också andra ärenden än socialhjälps-, barnavårds-och nyk­lerhetsvårdsärenden.

Belräffande social disiriktsnämnd föreslås alt förbudet att göra framställ­ning eller avge yttrande lill fullmäktige slopas. Kommunfullmäktige bör få avgöra om disiriktsnämnd skall ges sådan befogenhet.

Förslaget redovisas i bilaga 6.

5.9.6 Förslag lill ändringar i socialhjälpslagen

De ändringar som föreslås i socialhjälpslagens nämndregler är sakligt sett av begränsad betydelse, även om en betydande textmassa utgår. Normal-hänvisningen till KL föreslås ersätta 3-5 SS, 8 S andra och iredje styckena samt 10 §. Bestämmelsen om egendomsförvaltning i 6 § utgår och regeln om nämndens allmänna förvaltningsansvar kompletteras med en hänvisning till 43 S Ijärde stycket EKL. Övriga beslämmelser kvarstår oförändrade. De sakliga förändringar förslaget innebär inskränker sig i stort sett till vad som följer av kommunallagsutredningens förslag till ny kommunallag och de förslag till ändringar i KL som tidigare har redovisats.

Förslaget redovisas i bilaga 7.

13 Riksdagen 1976/77.  I saml.  Nr 1


 


Prop. 1976/77:1                                                      194

5.9.7   Förslag till ändringar i barnavårdstagen

Beträffande barnavårdslagen föreslås att rekommendationen om att jurist skall vara ledamot i nämnden eller att juridiskt biträde i annat fall bör anlitas skall utgå. Bestämmelsen om egendomsförvaltning i 3 S utgår och regeln om nämndens allmänna förvaltningsansvar kompletteras med en hän­visning lill 43 S Ijärde stycket EKL.

1 övrigt föreslås den hänvisning till KL som genomgående används ersätta ett flertal bestämmelser. Hänvisningen kompletteras med den regel om be­gränsning av delegationsrätten som nu ges i 12 S barnavårdslagen. Reglerna om nämnden och dess arbetsformer kan därigenom begränsas till hänvis­ningen till KL, bestämmelsen i 9 S, som reglerar bl. a. samarbete med andra organ, regeln i 11 S om ordförandedelegation i vissa fall samt föreskriften i 13 S, som ger regeringen möjlighet att medge undantag från föreskriven organisation och undantar Stockholms kommun från tillämpligheten av bar­navårdslagens nämndregler.

Förslaget redovisas i bilaga 8.

5.9.8   Förslag lill ändringar i nykterhelsvårdslagen m. m.

Nykterhetsvårdslagens regler om kommunal nyklerhetsnämnd föreslås ändrade på i huvudsak samma sätt som reglerna om socialnämnd och bar­navårdsnämnd.

Sakligt innebär detta atl kravet pä alt såväl män som kvinnor skall vara företrädda slopas liksom rekommendationen om atl läkare skall vara ledamot i eller biträde ål nämnden. Nämndens möjlighet all delegera beslutanderätt utvidgas väsentligt. Bestämmelsen i lagen om social centralnämnd om att delegation inte får ske i vissa kvalificerade nyklerhetsvårdsärenden fiyltas till nykterhelsvårdslagen. Övriga ändringar är sädana som följer av EKL.

Förslaget redovisas i bilaga 9.

Som tidigare framhållits kan lagen om tillsättning av vissa befattnings­havare inom socialvården i och med de föreslagna ändringarna i social­vårdslagarna upphävas. Förslag till lag härom redovisas i bilaga 10.

5.9.9   Förslag lill ändringar i hälsovårdsstadgan m. m.

Flertalet bestämmelser i hälsovårdsstadgans 2 kap., som reglerar hälso­vårdsnämnds sammansättning och arbetsformer, föreslås utgå.

Den genomgående hänvisningen lill KL, som kompletteras med nuva­rande begränsning i delegationsrätten, föreslås ersätta 7-12 SS- 1 huvudsak innebär detta att rekommendationerna om läkares och veterinärs ledamot­skap mönstras ut och att bestämmelserna om olika utomstående befatt­ningshavares närvarorätt och falska reservationsrätt utgår. Vidare föreslås att underställningsskyldigheten beträffande delegalionsbemyndigande er­sätts av kommunallagens delegationsregler.


 


Prop. 1976/77:1                                                     195

Härutöver innehåller 2 kap. föreskrifter om skyldighet atl avge artig berättelse (13 S) och skyldighet all ha stadsläkare och hälsovårdsinspektör (14 S). Dessa bestämmelser föreslås kvarstå oförändrade i avvaktan på förslag från hälsovårdsstadgekommiitén, som har i uppdrag alt särskilt överväga vilka deialjbestämmelser av denna typ som kan mönstras ut.

Närvarorätt och falsk reservationsrätt tillkommer länsveterinären och dis­trikts- och sladsveterinären också enligl djurskyddslagen (1944:219). Även dessa beslämmelser föreslås utgå.

Förslag lill ändring i hälsovårdsstadgan redovisas i bilaga 11 och förslag 111 ändring i djurskyddslagen i bilaga 12.

6. Kommuns skyldighet att underställa statlig myndighet vissa be­slut

Kommunala beslul skall i vissa fall för atl vinna giltighet underställas statlig myndighelsprövning. Underställningsskyldigheten enligl KL och oli­ka specialförfaltningar har successivt reducerats. Särskilt gäller detta kom-munerna.s rätt atl la ut avgifter, där tendensen har varit att ersätta un­derställning av taxor med lagregler som ger kommunerna frihet att själva bestämma avgifterna inom ramen för verksamhetens självkostnader. Här kan erinras om hamnutredningens förslag att beslut om hamnavgifter skall undanias från underställninsskyldighet. 1 74 S KL skulle därmed inga un-derställningsplikliga områden återstå. Underställningsskyldighet kvarstår däremot såväl i andra delar av KL som i vissa specialförfaltningar.

6.1 Underställning enligt KL m. m.

Underslällningsskyldighel föreligger i tre fall i kommunallagens drätsel­kapitel. Den avser beslut om anslag atl täckas genom flerårig utdebitering, beslut om avsättning till och ianspråklagande av vissa fonder samt beslut om upptagande av vissa lån och tecknande av borgen för vissa län.

Beviljas anslag att läckas genom utdebitering under mer än fem är, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning (52 S andra stycket KL och 56 S andra stycket KLS). För landstingskommun gäller en motsvarande regel med den skillnaden all beslutet skall underställas regeringen (58 S andra stycket LL).

Möjligheten atl underställningsfrill bilda och ta i anspråk fonder regleras i 55 S KL, 59 S KLS och 61 S LL. Bestämmelsernas utformning är sådan aU kommunerna mera sällan har behov av att bilda andra fonder eller ta i anspråk fondmedel för annat ändamål än del ursprungligen avsedda. Sådana beslut skall annars enligt 56 S KL, 60 S KLS och 62 S LL underställas re­geringen.

Den viktigaste och för kommunerna mest ingripande underställnings-skyldigheten i drälselkapillen avser beslut om upptagande av vissa lån och


 


Prop. 1976/77:1                                                      196

tecknande av borgen för vissa lån.

Lånerätien och rätlen atl teckna borgen regleras för kommunerna i 58-60 SS KL och 62-64 SS KLS samt lor landstingskommunerna i 64 S LL. Beträffande möjligheterna atl ta upp lån utan regeringens tillstånd föreligger vissa skillnader mellan kommun och landstingskommun.

För båda gäller atl lånen skall vara ställda att återbetalas inom högst fem år. För kommunerna gäller dessutom en beloppsmässig inskränkning, så atl lånerätien står i relation lill skatteunderlaget i kommunen. Lands­tingskommunerna är inte underkastade denna begränsning och inte heller den för kommunerna gällande bestämmelsen, alt lånen åriigen skall av­betalas. I andra avseenden är landstingskommunernas rätt alt ta upp lån ulan regeringens särskilda medgivande mer inskränkt än kommunernas. Detta hänger samman med kommunernas uppgifter inom bostadsförsörj­ningens område samt kommunernas ansvar för gemensamma vatten- och avloppsanläggningar m. m.

Kommunallagsuiredningen föreslår all underställningsskyldighelen slo­pas i fråga om beslul om anslag att läckas genom flerårig utdebitering och beslut om avsättning lill och ianspråklagande av vissa fonder. Beträffande lån och borgen behålls underställningsskyldigheten. De beloppsmässiga be­gränsningarna och kravet på åriig avbetalning som nu återfinns i KL och KLS men inle i LL skall dock enligl utredningens förslag slopas. I detta sammanhang föreslås inte några ytterligare ändringar i fråga om under­ställningsskyldighelen i drätselkapitlen.

6.2 Den kommunala förordningsmakten

Utöver de beslul som nu har nämnts är kommunerna skyldiga underställa statlig myndighet i huvudsak vissa beslut om lokala förordningar, vissa taxor på del specialreglerade området samt planbeslut.

6.2.1  Lokala förordningar

Med lokala förordningar, som regelmässigt skall underställas statlig myn­dighet avses i det följande lokal ordningsstadga, lokal hälsovårdsordning, brandordning och hamnordning.

Atl ta bort slatsuppsiklen i fråga om de lokala förordningarna eller att ändra formerna for denna medför svåröverskådliga konsekvenser. Dessa föreskrifter bygger på tillgång lill bl. a. straffsanktioner och det torde inte vara förenligt med svensk rättsuppfattning att ge kommunerna en rätt atl självständigt besluta om straffsanktionerade föreskrifter.

Av statsmakterna fastställda normalföreskrifter av samma typ som ex­empelvis normalhälsovårdsordningen (1971:761) också på de områden där sådana i dag inle förekommer skulle snarast innebära en hårdare siyrning än hittills. Meioden är också mindre lämplig på områden med större behov av lokala variationer.


 


Prop. 1976/77:1                                                     197

Av bl. a. dessa skäl finns anledning aU åtminstone tills vidare undanta de lokala förordningarna från översynsarbelet. En avveckling av statskon­trollen av dessa har så vittgående och komplicerade konsekvenser att den knappast kan övervägas ulan en mer omfattande utredning.

I delta sammanhang skall noteras att hamnutredningen föreslår alt sy­stemet med särskilda hamnordningar skall slopas. De föreskrifter utöver den föreslagna hamnlagen som kan erfordras för allmän ordning och säkerhet skall kunna ges i lokal ordningsstadga. Härutöver skall hamninnehavaren kunna utfärda särskilda driftsföreskrifter utan straffsanktion.

Formerna för antagande och fastslällelse av lokal hälsovårdsordning får förutsättas bli övervägda av hälsovårdsstadgekommiitén.

6.2.2  Planbeslut

För flertalet planbeslul gäller atl de skall fastställas av länsstyrelsen. Hela planväsendet har emellertid övervägts av bygglagutredningen. I sitt prin­cipbetänkande föreslår utredningen väsentliga lättnader i statskontrollen på delta område. Del finns således inle anledning alt i detta sammanhang gå närmare in på dessa frågor.

6.2.3  Offentligrättsliga avgifier m, m.

Avgiftsmakten, som kan ses som ett utflöde av förordningsmaklen, har sedan länge underkastats en ingående statlig kontroll. Det främsta instru­mentet har härvid varit underställningsinstitutet. Som tidigare har fram­hållits har det underställningsplikiiga området successivt reducerats. Be­träffande avgifterna har underställningsskyldighelen i allmänhet ersatts av generellt hållna författningsföreskrifter. I fiertalet fall gäller att avgifterna skall svara mot kommunens självkostnad. Taxorna skall härutöver givelvis vara förenliga med den kommunala likslällighetsprincipen.

1972 års riksdagsbeslut om slopad underslällningsskyldighel i vissa av­seenden gällde i stor utsträckning de offentligrättsliga avgifterna, näm­ligen lorgavgifier, gatuhandelsavgifter m. m., parkeringsavgifter och sot­ningsavgifter. Beträffande torg- och gatuhandelsavgifterna föreskrivs en skä-lighelsprincip, som innebär atl kommunen vid avgiftssättningen får ta hän­syn inte bara till sina egna kostnader utan också till bl. a. nytljarens fördel av markupplåtelsen. För parkeringsavgifter gäller i stället för självkostnads­principen att kommunen får ta ut den avgift som fordras för trafikens ord­nande. Friheten att fastställa avgifter för särskilda uppställningsplatser för den yrkesmässiga trafiken och sotningsavgifter begränsas av självkostnads­principen.

Sammanfattningsvis kan sägas att kommunens frihet att själv fastställa avgifter i dag är relativt stor. De inskränkningar som finns gäller utöver


 


Prop. 1976/77:1                                                      198

hamnlaxan, där hamnutredningen har föresiagii att underställningsskyldig­heten skall ersättas av ett syslem efter mönster av va-avgifterna, två typer av avgifter enligt byggnadslagstiftningen. Ifråga om gatubyggnadskostnads­bidrag skall varje utökning av fastighetsägares skyldighet underställas statlig myndighet. Taxa för avgifter hos byggnadsnämnd utfärdas av länsstyrelsen efter förslag av kommunen. Dessa avgifter har redan behandlats inom ramen för kommundepartementets översynsarbele (Ds Kn 1975:1 PM I Avgifter hos byggnadsnämnd) och regeringen har (prop. 1975:107) begärt riksdagens bemyndigande all lill kommunen överlåta beslutanderätten belräffande av­gifter hos byggnadsnämnd.

Beträffande gatubyggnadskostnadsbidrag anförde föredragande departe­mentschefen i prop 1972:12 alt det i avvaktan pä resultatet av bygglag­utredningens allmänna översyn av byggnadslagstiftningen saknades anled­ning alt slopa underställningsskyldighelen. Chefen för bostadsdepartementet har den 15 maj 1975 bemyndigats tillkalla en utredning för att se över bl. a. gatubyggnadskoslnadsbidragens utformning i en kommande byggnads­lagstiftning. Det kan förutsättas att ett framlida avgiftssystem ges en sådan utformning att det kan överiämnas ät kommunerna all själva besluta dessa avgifter.

En bestämmelse, som har ett påtagligt samband med reglerna om ga­tubyggnadskostnadsbidrag, återfinns i kommunala renhållningslagen (1970:892). Enligt 2 § kan kommun ålägga fastighetsägare alt svara för ren­hållning m. m. av gängbana. Innebär sådant beslut åläggande av ny skyl­dighet, skall det underställas länsstyrelsen. Skyldigheten anses under vissa förutsättningar kunna bytas ut mot en avgifisplikt.

Del kan, liksom beträffande gatubyggnadskostnadsbidragen, ifrågasättas om ett underställningsförfarande inte är ett väl omständligt och tidskrävande instrument för atl tillgodose rätlssäkerhetsintresset. Skäl talar för atl det skulle vara till fyllest med en besvärskontroll.

I motioner till riksdagen har vid åtskilliga tillfällen krävts all kommuns möjlighet att ålägga fastighetsägare skyldighet alt renhälla gängbana slopas. Vid den senaste riksdagsbehandlingen ställde sig jordbruksutskottet (JoU 1974:50) inte avvisande lill delta krav. Mot bakgrund av bl. a. tredje lag­utskottets uttalande (3 LU 1970:90) i samma fråga förutsatte jordbruks­utskottet att frågan var uppmärksammad och skulle prövas när tiden var mogen. Tredje lagutskottet hade uttalat alt frågan borde anstå tills förhål­landena efter bl. a. kommunindelningsreformen hade stabiliserats. Riksda­gen följde i båda fallen utskotten. Motionskravet har förnyats vid inne­varande riksmöte (motion 1975:67).

Föreskriften om möjlighet atl ålägga fastighetsägare atl renhålla gångbana har samband med reglerna om gatubyggnadskostnadsbidrag inle bara vad avser underställningsskyldighelen ulan också vad gäller förutsättningarna för alt en kategori kommunmedlemmar skall kunna åläggas ett särskilt an­svar för vissa åtgärder av gemensamt intresse. Med hänsyn härtill synes


 


Prop. 1976/77:1                                                     I99

det lämpligast att frågan om underställningsskyldighet beträffande åläggande att renhålla gångbana inte prövas för sig. Något förslag om ändring i kom­munala renhållnings