Motion
1976/77:6
av herr Gahrton
med anledning av propositionen 1975/76:194 om TV-övervakning
TV-övervakning har blivit ett allt flitigare brukat medel i samhällets och
vissa privata organs övervakning och sociala kontroll. Självfallet finns det
tillfällen då TV-övervakning kan erbjuda fördelar i förhållande till andra
övervakningsmetoder. Därför kan ett totalförbud knappast komma i fråga.
Ändå finns det anledning att se kritiskt på den pågående utvecklingen.
TV-övervakning innebär att alltmer av den sociala kontroll som i och för
sig är nödvändig i varje samhälle mekaniseras, avhumaniseras och anonymiseras.
Överheten framträder alltmer sällan i form av människor av
kött och blod som kan ge möjlighet till en mänsklig aspekt i relationen
mellan enskilda människor i övervakningssituation och samhällsapparaten.
TV-kameran blir ett mellanled som klipper av direktkontakten mellan övervakare
och övervakad, tillåter övervakare att anonymt iakttaga och föranstalta
om åtgärder mot den övervakade. Det är ganska uppenbart att en
sådan utveckling innebär ett hot mot individuell integritet, förstärker maktklyftor
och bidrar till den allmänna ”förtingling” av mänskliga relationer
som är ett av det moderna industrisamhällets allvarligaste problem. Därför
måste samhällets strävan vara att nedbringa TV-övervakningen till ett absolut
minimum.
Mot den bakgrunden är lagförslaget visserligen ett steg i rätt riktning
men långtifrån till fyllest.
I princip föreslås att all dold TV-övervakning förbjuds. Enligt 3 § får
övervakningskamera ”ej brukas med mindre upplysning därom lämnas
genom anslag eller på annat lämpligt sätt”. Det förefaller som om propositionen
ställer alltför långtgående förhoppningar på de effektiva verkningarna
av denna informationsplikt. Om en total och genomgripande information
om all förekommande TV-övervakning vore praktiskt genomförbar,
skulle naturligtvis enskilda människor få en viss möjlighet att skydda
sig mot integritetsinskränkningar och andra negativa effekter.
Men i praktiken lär informationens genomslagskraft med nödvändighet
ofta bli begränsad. I specialmotiveringen till förslaget skiner också detta
faktum tydligt igenom. Så heter det t. ex. på s. 24 att "det givetvis inte
(kan) fordras att varje individ som kan beröras av övervakningen faktiskt
har fått del av upplysningen”. Och på s. 31 anges som en upplysningsmetod
vid mindre integritetsintrång ”t. ex. ett anslag på kameran”. Det förefaller
bl. a. av dessa skäl uppenbart att mycken TV-övervakning i framtiden ur
den övervakade individens synvinkel trots lagförbudet i praktiken kommer
att vara dold.
Mot. 1976/77: 6
9
Därför blir det särskilt viktigt att den tillståndsprövning och kontroll
genom länsstyrelsen som nu föreslås blir så omfattande som möjligt.
1. Tillståndstvång för all TV-övervakning
1 propositionen föreslås tillståndstvång endast för TV-övervakning på allmän
plats.
Datainspektionen har i remissyttrande över integritetskommitténs betänkande
pekat på de svåra gränsdragningsproblem som härigenom uppstår
och förordat att också ”interna arbetsplatser” skall omfattas av tillståndstvånget.
Hyresgästernas riksförbund har t. ex. framhållit det tvivelaktiga
med TV-övervakning i vad gäller sådan övervakning av skolbarn på skolgårdar.
I specialmotiveringen till 4 § heter det också att tillståndstvång icke
skall gälla för enskilda platser dit allmänheten ”visserligen äger tillträde
men inte brukar frekventera”, t. ex. skog och mark. Det förefaller dels uppenbart
att gränsdragningsproblemen kan bli oöverstigliga, dels att medborgarnas
rätt till integritetsskydd är lika stort oberoende av platsens karaktär.
Därför bör lagens tillståndstvång gälla all TV-övervakning utom, som föreslås
i 1 §, ”övervakningskamera som används vid lokal, förvaringsutrymme
eller annan anläggning som har betydelse ur totalförsvarssynpunkt”.
2. Klarare riktlinjer för tillståndsgivningen
Enligt 2 § i lagförslaget skall övervakningskamera ”brukas med tillbörlig
hänsyn till enskilds personliga integritet”. I 6 § stadgas att tillståndsprövningen
skall ske efter en avvägning av sökandens intresse av övervakning
och den enskildes intresse av att slippa övervakning. Men någon närmare
anvisning om vilka situationer som kan föranleda tillstånd för TV-övervakning
respektive avslag på tillståndsansökan föreslås inte i lagförslaget.
I specialmotiveringen till 2 § i lagförslaget hävdas det att ”en mera detaljerad
beskrivning är inte möjlig att åstadkomma med hänsyn till högst varierande
förhållanden och uppfattningar som kan råda i dessa frågor”. Och i specialmotiveringen
till 6 S heter det att gränsdragningen bör överlämnas till
rättstillämpningen, varigenom det skulle bli ”möjligt att låta rådande värderingar
under skilda tider och förhållanden öva inflytande på den intresseavvägning
som enligt lagen skall företas”.
Men såvitt jag förstår måste tolkningen av rådande värderingar i detta
avseende utgöra ett politiskt ställningstagande och icke enbart en fråga om
rättstillämpningen. 1 remissvaren på integritetsskyddskommitténs betänkande
finns uttryck för klara sådana värderingar. Så yrkar t. ex. Handelsanställdas
förbund i första hand totalförbud mot all TV-övervakning på arbetsplatser,
i andra hand förbud mot TV-övervakning av personalrum och
andra utrymmen där personal tillbringar raster, toaletter, m. m. KF föreslår
förbud mot TV-övervakning av personalrum och provrum. Hyresgästernas
Mot. 1976/77: 6
10
riksförbund ifrågasätter - som nämnts - TV-övervakning av barn på skolgårdar.
Exempelsamlingen visar att det redan enligt nu gällande värderingar finns
situationer där starka opinioner förordar lagförbud mot TV-övervakning.
Såvitt jag kan bedöma vore det möjligt att redan i lagtexten - eller i varje
fall i tillämpningsföreskrifter eller motivuttalanden - ta in en negativ definition
av tillåten TV-övervakning, dvs. nämna ett antal situationer där
sådan över huvud taget inte bör få förekomma. Det bör ankomma på lagstiftarens
ansvar att redan nu formulera en lista på sådana situationer och
inte överlåta hela detaljregleringen av TV-övervakning till ”rättstillämpningen”.
Jag föreslår därför att regeringen får i uppdrag att förelägga riksdagen
förslag till klarare riktlinjer för tillstånd till TV-övervakning.
3. Utvidgad överklagningsrätt
Enligt propositionen skall tillståndstvång inte gälla för TV-övervakning
av arbetsplatser. Frågan föreslås i stället bli en förhandlingsfråga för arbetsmarknadens
parter. I denna motion föreslås däremot tillståndstvång även
för arbetsplatser. Det bör emellertid inte innebära minskat inflytande över
TV-övervakningen för de anställda. Tvärtom bör, såsom t. ex. datainspektionen
förordar, de anställdas uppfattning i allmänhet tillmätas avgörande
betydelse vid TV-övervakning av interna arbetsplatser.
Dessutom finns det anledning att stärka de fackliga organisationernas
ställning när det gäller besvärsmöjligheterna. Enligt lagförslaget kan endast
den som ansöker om tillstånd för TV-övervakning överklaga länsstyrelsens
beslut. Allmänhetens intressen skall tillvaratas av JK. Det är otillräckligt
och föga i linje med ett närdemokratiskt synsätt. Självfallet bör organisationer
som direkt företräder de människor som kan komma i övervakningssituation
också ha besvärsrätt, t. ex. fackklubbar, konsumentföreningar, pensionärsföreningar,
politiska stadsdelsavdelningar, byalag, elevråd, hem och skolaföreningar
och liknande sammanslutningar med lokal förankring i det område
som berörs av TV-övervakningen.
4. Kommunalt veto
Svenska kommunförbundet har med hänvisning till 2 $ allmänna ordningsstadgan
påpekat att kommunala organ har vetorätt mot utnyttjande
av allmän plats på annat sätt än för de ändamål för vilka platsen normalt
är avsedd. Förbundet anser att hänsyn till detta förhållande bör tagas också
när det gäller TV-övervakning. Föredraganden menar emellertid att TVövervakning
normalt inte är att anse som sådan användning av allmän
plats som kan föranleda kommunalt veto. Däremot föreslås att kommunens
synpunkter på tillståndsgivningen alltid skall inhämtas.
Såvitt jag förstår är det svårt att motivera en principiell skillnad mellan
Mot. 1976/77: 6
11
de kommunala organens ställning när det gäller å ena sidan tillstånd till
möten, demonstrationer och andra tillställningar på allmän plats och å andra
sidan TV-övervakning av människor och händelser inom kommunens område.
De kommunala organen står naturligtvis människorna mycket närmare
än länsstyrelsen. De är dessutom direkt eller indirekt valda av medborgarna
själva. Därför förefaller det orimligt att tillstånd till TV-övervakning skulle
kunna meddelas mot respektive kommunalt organs uttryckliga avstyrkan.
Det kommunala vetots princip, så som det kommer till uttryck i allmänna
ordningsstadgans 2 §, bör således införas i lämplig form också i den föreslagna
lagen om TV-övervakning.
Minskad TV-övervakning
Sammantaget torde de här föreslagna tilläggen och ändringarna, dvs. tillståndstvång
för all TV-övervakning (utom i samband med vissa försvarsanläggningar),
klarare riktlinjer för tillståndsgivningen, utvidgad överklagningsrätt
och kommunalt veto, leda till en minskning av TV-övervakningen
i samhället i allmänhet. Det vore i så fall helt i enlighet med motionärens
intention.
Riksdagen bör således i samband med att lagen om TV-övervakning antas
begära att regeringen låter utarbeta förslag till de lagändringar som ovan
angivits och förelägger riksdagen dessa.
Med hänvisning till det anförda hemställer jag
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ändringar av
lagen om TV-övervakning i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Stockholm den 11 oktober 1976
PER GAHRTON (fp)