6

Motion
1976/77: 30

av herr Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:41 om ändrade beskattningsregler
för egenföretagare, m. m.

Under våren 1976 beslutade riksdagen att reglerna för fördelning av inkomsterna
mellan familjemedlemmar i egna foretag skulle ändras. Beslutet
innebar en kompromiss mellan de olika regler som gällde för företag som
drevs i bolagsform och dem som drevs som enskild firma. Medan faktisk
sambeskattning tillämpades för enskild firma, som omöjliggjorde uppdelning
mellan makar av den gemensamma familjeinkomsten, kunde de som drev
företag i bolagsform dela upp inkomsterna inte bara mellan makarna utan
också mellan barnen.

Anledningen till att den faktiska sambeskattningen bibehölls för denna
typ av inkomster, när den obligatoriska särbeskattningen beslutades av riksdagen
1970, var riskerna för skatteflykt. Företagsskatteberedningen har i
sitt betänkande SOU 1975:54 på ett övertygande sätt visat att så också skett
i många företag som drivits i bolagsform. Det finns ingen anledning tro
att förhållandena blivit bättre för enskilda firmor, om samma rätt till uppdelning
funnits också för dessa företag. Företagsskatteberedningen har i
tabellform visat att uppdelningarna av inkomsterna på olika familjemedlemmar
i enskilda fall gällt avsevärda belopp och kan i många fall betecknas
som rena skatteundandraganden. Beredningen har inte anfört några invändningar,
om det rört sig om marknadsmässiga löner som utbetalats för utförda
arbetsprestationer, utan vänder sig mot missbruket. Det konstateras att det
i det praktiska taxeringsarbetet varit i det närmaste omöjligt att komma
till rätta med godtyckliga uppdelningar av inkomsten. Taxeringsmyndigheten
har av olika skäl tvingats att acceptera de av de skattskyldiga gjorda
fördelningarna, trots starka indikationer på att de varit oriktiga.

Motsättningar har alltså funnits mellan å ena sidan familjemedlemmar
i enskild firma, som haft mycket svårt att kunna få skäliga uppdelningar,
och mellan dem i bolag, som kunnat skaffa sig oskäliga skattefavörer. Arbetet
med att hitta en godtagbar kompromiss mellan dessa båda grupper har bedrivits
i de två skatteutredningarna. Det ledde fram till förslag som stöddes
av en bred majoritet. Förslaget som lades fram av de två skatteutredningarna
gemensamt innebar att familjeinkomster skulle beskattas på samma sätt,
oberoende av företagsform. Den faktiska sambeskattningen skulle i princip
upphöra, men vissa spärrar skulle införas i syfte att lättare kunna hindra
obehörigt skatteundandragande. Proposition framlades i början av år 1976

Mot. 1976/77: 30

7

i huvudsak efter de linjer som majoriteterna i skatteutredningarna föreslog.
Vid behandlingen i riksdagen kunde dock propositionens förslag genomföras
först efter lottning, och i fråga om begränsning av avdragsrätten för familjemedlems
arbete, som utförts i hemmet, utföll lottdragningen till propositionens
nackdel.

Den nu aktuella propositionen 1976/77:41 föreslår i fråga om familjeinkomsternas
uppdelning att flera av de införda spärrarna för att förhindra
skatteundandragande mjukas upp. Sålunda krävs bl. a. att en medhjälpande
make skall kunna tillföras del av företagsinkomsten motsvarande marknadsmässig
lön efter blott 400 timmars årlig arbetsinsats. Gällande regler
kräver 600 timmar. Med en så ringa arbetstid som den nu föreslagna torde
det komma att bli mycket svårt för taxeringsmyndigheterna att kontrollera
lämnade uppgifter, varför det kan sägas att det blir fritt fram för godtyckliga
uppdelningar. Även om uttag av en marknadsmässig lön skall vara den
främsta riktpunkten för uppdelning mellan makarna av den samlade inkomsten,
ligger det i sakens natur att detta är en tämligen bristfällig huvudregel
utan stöd av de ytterligare regler och spärrar som beslutades av
riksdagen i våras.

Utöver ett visst minsta timantal, som medhjälpande make måste arbeta
i makens rörelse, finns också en gällande regel att medhjälpande makens
lön aldrig för uppgå till mera än 1/3 av den samlade, gemensamma inkomsten
från företaget. 1 propositionen 1976/77:41 hävdas att denna regel
är orättvis och kan medföra att huvudregeln om marknadsmässig lön sätts
ur spel. Enligt vår uppfattning gör sig här propositionen skyldig till en missuppfattning.
Bestämmelsen om marknadsmässig lön var att anse som den
högsta överföring som kunde ske till medhjälpande make men ej en nivå
som skulle tillämpas under alla omständigheter. Det är möjligt med vilken
fördelning som helst av den samlade familjeinkomsten upp till de två nämnda
spärrarna. Propositionen bortser från det förhållandet att det i de flesta
fall är fråga om gemensamma inkomster som fördelas mellan makarna på
fördelaktigaste sätt från skatte- och socialförsäkringssynpunkt. Jämförelser
med inkomster från annat arbete utanför företaget kan inte göras av detta
skäl. Ett annat skäl som gör att alla jämförelser blir felaktiga är, att en
företagare har flera legala möjligheter att reglera sina inkomster mellan olika
år och att skjuta avsevärda skatteskulder framför sig.

I propositionen erinras om de kontrollsvårigheter som finns beträffande
arbete av barn under 16 år, varför deras arbete också i fortsättningen skall
beskattas hos föräldrarna. Vi menar att samma kontrollsvårigheter föreligger
för barn som är äldre. Det måste anses vara helt omöjligt för en taxeringsnämnd
att kontrollera huruvida hemmavarande barn som bedriver studier
på heltid samtidigt också utför arbete i föräldrarnas rörelse som är av den
arten att marknadsmässig lön bort utgå. I praktiken blir det i stället så
att taxeringsmyndighet tvingas att godta den yrkade uppdelningen av inkomsten.
I den mån arbete bedrivs under ferier eller andra längre uppehåll

Mot. 1976/77: 30

8

får enligt nu gällande bestämmelser marknadsmässig lön tillföras barn över
16 år med viss inskränkning för åldrarna mellan 16 och 18 år. Vi yrkar
avslag på de uppmjukningar av kontrollbestämmelserna som föreslås i föreliggande
proposition.

Däremot delar vi propositionens uppfattning att premier som erlagts för
företagarens egen grupplivförsäkring skall betraktas som driftskostnad i jordbruk
och rörelse i likhet med vad som är fallet med premier som erlagts
för de anställdas grupplivförsäkring. Då premier för privata grupplivförsäkringar
vid sidan av de avtalsbundna icke till någon del är avdragsgilla för
de anställda på annat sätt än genom de vanliga försäkringsavdragen, är
det angeläget att företagarnas egna försäkringar ej avviker från de förmåner
som överenskommits mellan arbetsmarknadens parter. Vi föreslår därför
att ordet väsentligt utgår ur lagtext och anvisningar.

Beträffande egenföretagarens allmänna arbetsgivaravgift beklagar vi att
det ej har gjorts något försök i propositionen till motivering varför avgiften
skall vara lägre för den egna företagaren än för de anställda. Den enda
motivering som framförts är att bereda egenföretagarna ytterligare lättnad.
De motiveringar som tidigare framförts i debatten är, att i egenföretagarens
rörelseinkomst också ingår andra inkomster än de som är belagda med arbetsgivaravgifter
för de anställda, exempelvis kapitalinkomster, och att avgift
utgår på avgift. Genom de införda schablonavdragen för egenavgifter har
denna senare skillnad upphört. Vi beklagar också att man i propositionen
ej gjort något försök att beräkna storleken av de extra avgifter som faller
på företagarens egen inkomst jämfört med avgifter för de anställda. Enligt
våra beräkningar skulle det nu gällande fribeloppet på 18 000 kr. vara mycket
generöst tilltaget för att täcka andra rörelseinkomster än arbetsinkomster.

Det finns alltså inget sakligt skäl att höja det belopp på vilket arbetsgivaravgift
ej skall utgå. Vi hävdar tvärtom att såväl skatte- som avgiftspolitiken
bör vara konkurrensneutral. Arbetsgivaravgiften är i dagsläget relativt
låg. Det kan tyckas att en snedvridning av konkurrensen med 480
kr. per år saknar betydelse, men vi har inte funnit några sakskäl tala för
en sådan extra favör för en utvald grupp av företagare.

För framtiden föreligger anledning att anta att den direkta inkomstskatten
sänks och att produktionsfaktorsskatterna höjs. 1 ett sådant läge är det allvarligt
om skatte- och avgiftspolitiken inte längre är konkurrensneutral.
Tendenser saknas inte ens i nuläget att slå sönder något större företag till
enmansföretag för att komma i bättre läge bl. a. beträffande arbetsgivaravgifterna.
Det kan inte vara skattepolitikens uppgift att ingripa i företagsstrukturen
genom att anpassa skatterna efter företagsstorleken, varför vi
yrkar avslag på denna del av propositionen.

Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen beslutar

1. att förslaget om ändringar i kommunalskattelagen beträffande
rätt till avdrag för familjemedlemmars lön från företagsin

Mot. 1976/77: 30

9

komster avslås,

2. att i förslaget om ändring av kommunalskattelagen, i vad avser
att företagarnas grupplivförsäkringspremier skall vara avdragsgilla
i rörelsen, ordet ”väsentligt” utgår,

3. att förslaget om ändring av lagen om allmän arbetsgivaravgift

avslås.

Stockholm den 2 december 1976
OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)
i Tyresö

INGEMUND BENGTSSON (s)
i Varberg

LISA MATTSON (s)

LILLY HANSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
i Ronneby

INGVAR SVANBERG (s)

PAUL JANSSON (s)

ESSEN LINDAHL (s)
i Lidingö

BENGT GUSTAVSSON (s)
i Eskilstuna

THAGE G. PETERSON (s)
i Nacka

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
i Huskvarna

VALTER KRISTENSON (s)

ERIK ADAMSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)