Motion

Mot. 1976/77

28-32

1976/77:28

av herrar Hugosson och Pettersson i Lund

med anledning av propositionen 1976/77:27 om åtgärder för att

begränsa möjligheterna att föra omfattande personregister

År 1969 aktualiserades frågan om en nationell datalagstiftning för första
gången i riksdagen genom socialdemokratiska motioner. Samma år tillsatte
den socialdemokratiska regeringen dels offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(OSK), dels kreditupplysningsutredningen. År 1972 presenterade
OSK i ett delbetänkande förslag till vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen
samt ett förslag till datalag. Med utgångspunkt i OSK:s
förslag framlades proposition för riksdagen 1973 och densamma antogs enhälligt.
Den nuvarande datalagstiftningen, som är den första nationella lagstiftningen
i världen, har i full utsträckning varit i kraft sedan den 1 juli
1974.

År 1972 framlades för riksdagen en proposition med förslag till ett statligt,
centralt personregister. Bakgrunden till regeringsförslaget var bl. a. den
mängd centrala personregister av främst privat karaktär som då var under
uppbyggnad och som av den socialdemokratiska regeringen uppfattades som
en ur integritetssynpunkt mindre önskvärd utveckling. Tyvärr visade det
sig vid riksdagsbehandlingen av denna proposition att såväl de borgerliga
partierna som vänsterpartiet kommunisterna icke ansåg det lämpligt med
ett centralt, statligt personregister, varför frågan föll i riksdagen. Detta visade
sig snabbt vara ett olyckligt beslut. En mängd centrala personregister omfattande
stora delar av befolkningen har vuxit fram under senare år, och
vi har i dag en mängd privata personregister som icke varit erforderliga,
om 1972 års proposition hade bifallits av riksdagen.

Utvecklingen föranledde datainspektionen ali i skrivelse till regeringen
hösten 1974 begära att ett statligt, ADB-baserat, centralt personuppdateringsregister(CUR)
skulle inrättas. Frågan har sedan utretts av statskontoret
och datasamordningskommittén, och propositionen 1976/77:27 är således
ett resultat av datainspektionens initiativ. Redan i december 1975 aviserade
finansministern i den förra regeringen att förslag om ett samordnat personoch
adressregister skulle föreläggas innevarande års riksmöte. I berjan på
1976 meddelade justitieministern i riksdagen svar på en fråga av Kurt Hugosson
(s) att en förändring av datalagen skulle föreläggas riksdagen för
undvikande av den oklarhet som visat sig föreligga vid tillämpningen av
datalagen i dess nuvarande utformning när det gällde ställningstagande till
omfattande personregister. Detta ändringsförslag skulle presenteras riksdagen
samtidigt med förslaget till ett samordnat person- och adressregister
(SPAR). I propositonen 1976/77:27 fullföljer den nya regeringen den gamla

1 Riksdagen 1976177. 3 sami. Nr 28-32

Mot. 1976/77: 28

2

regeringens intentioner. Med hänsyn härtill framstår det f. ö. som egendomligt
att föredraganden i propositionen refererar de borgerliga partiernas
kritik i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande (KU 1975/76:50) mot
den socialdemokratiska regeringen. Propositionen innebär ju i sak att den
nya regeringen accepterar den socialdemokratiska regeringens synsätt i dessa
frågor.

I propositionen erinras om att det egentligen ankommer på datautredningen
att överväga frågan om tillåtligheten av register som omfattar befolkningen
inom landet eller delar därav. Regeringen har emellertid i enlighet
med uttalanden av riksdagen bedömt det som angeläget att datalagen, om
än provisoriskt, redan nu ändras. Grundförutsättningen för att ändringen
skall bli effektiv är att ett centralt, statligt personregister (SPAR) inrättas.

Mot denna bakgrund är det otillfredsställande att SPAR inrättas först
om ett år och då endast i begränsad omfattning. SPAR anges dessutom
vara fullt utbyggt först 1979 eller 1980. Först då kan datainspektionen effektivt
tillämpa ändringen av datalagen.

För att ändringen av datalagen skall bli meningsfull måste SPAR snarast
komma i drift och långt tidigare bli fullt utbyggt.

Den föreslagna ändringen av datalagen innebär att tillstånd att inrätta
och föra personregister, som omfattar en betydande del av befolkningen
i riket eller i område därav, bl. a. görs beroende av om de som skall registreras
har viss anknytning till den registeransvarige, exempelvis är kund hos denne.

I propositionen konstateras att det i och för sig kan vara vanskligt att
avgöra om ett register skall anses omfatta en betydande del av befolkningen.
Föga ledning lämnas till tolkning av detta begrepp.

Ett av de personregister som aktualiserade ändringen i datalagen torde
omfatta omkring 3 500 000 s. k. huvudmän. Avsikten är uppenbarligen att
den föreslagna regeln skall kunna tillämpas på register av sådan storlek.
Det är mera tveksamt om regeln täcker ett nyligen av studentorganisationerna
kritiserat register som omfattar några hundratusen personer. Det
kan självfallet vara svårt att ange en exakt nedre gräns för vad som skall
anses omfattas av begreppet ”en betydande del av befolkningen”, men ytterligare
ledning behövs för att den föreslagna regeln skall kunna effektivt
tillämpas i praktiken.

Vanskligheten att bedöma uttrycket "betydande del av befolkningen”
anges i propositionen spela mindre roll med hänsyn till att tillstånd för
register görs beroende bl. a. av om de, som skall registreras, står i kundförhållande
till den registeransvarige.

Emellertid är inte heller kundbegreppet något otvetydigt. Beträffande t. ex.
Det Bästas register ansåg den registeransvarige att kundbegreppet måste
tolkas mycket vidsträckt. Datainspektionen ansåg att ett kundförhållande
upphör när parterna i ett avtalsförhållande fullgjort sina förpliktelser, dvs.
i regel betalning och leverans. Justitiekanslern ansåg att den registeransvarige
tolkade begreppet för vitt, medan datainspektionens tolkning var för snäv.

Mot. 1976/77: 28

3

Justitiekansler!! ansåg - mot bakgrund av inriktningen av den registeransvariges
försäljningsverksamhet - att denne borde medges rätten att hålla
register över varje person, vilken under viss förfluten tidsperiod, exempelvis
tre år, haft affärskontakt med honom.

Skulle sistnämnda tolkning tillämpas torde detta innebära att de register,
som avses påverkas av lagändringen, även i fortsättningen kan föras i oförändrad
omfattning.

De i propositionen föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att register
över en betydande del av befolkningen skall omprövas. Enligt kungörelsen
om avgift hos datainspektionen skall registeransvarig betala avgift
för handläggning hos inspektionen av ansökan. I många fall kan förutsättas
att handläggningen leder till beslut om avveckling eller begränsning av register.
Det är stötande att registeransvarig i dessa fall tvingas att betala
avgift. Även i de fall tillstånd meddelas synes det inte rimligt att avgift
debiteras. I dessa fall bör datainspektionen befrias från skyldigheten att ta
ut avgift.

Med anledning av det anförda hemställer vi
att riksdagen beslutar

1. att som sin mening ge regeringen till känna att SPAR inrättas
skyndsamt och byggs ut till full drift senast 1978,

2. att uttala sig om närmare avgränsningar av begreppet "betydande
del av befolkningen",

3. att uttala sig om den närmare innebörden av ”kundbegreppet”,

4. att som sin mening ge regeringen till känna att omprövning
enligt övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagändringen
skall vara fri från avgift.

Stockholm den 1 december 1976

KURT HUGOSSON (s)

LENNART PETTERSSON
i Lund