Mot. 1976/77: 1676

Motion
1976/77: 1676

av herr Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:149 om arbetsmiljölag
m. m.

Sammanfattning

Det föreliggande förslaget till arbetsmiljölag måste trots sina många brister
ses som ett framsteg för den kamp för en bättre arbetsmiljö som bedrivits
ute på arbetsplatserna. Vänsterpartiet kommunisterna har deltagit i den kampen
och bl. a. här i riksdagen ställt krav på förändringar för att bryta arbetsköparnas
hänsynslösa spel med lönearbetarnas liv och hälsa.

Även om förslaget till arbetsmiljölag kan betecknas som ett framsteg
måste vi nu återigen upprepa många av de krav som vi ställt år från år
för att lagen verkligen skall kunna bli det stöd för lönearbetarnas kamp
som den måste vara. Därför föreslår vpk i denna motion bl. a.:

O arbetsmiljölagen måste leda till en riskfri arbetsmiljö,

O alla arbetare måste få företagshälsovård,

O farliga ämnen skall inte få användas och cancerframkallande ämnen förbjudas,

O lönearbetarna måste fä maktbefogenheter för att förändra sin arbetsmiljö,
O lönearbetarnas rätt att stoppa farliga arbeten måste utvidgas,

O inga ämnen som inte är bevisat ofarliga skall få användas,

O den lokala fackliga organisationen skall avgöra pausernas längd, antal
och förläggning,

O endast sådant skiftarbete och nattarbete som är nödvändigt på grund
av produktionsteknik, säkerhetsskäl eller servicebehov bör förekomma,
O minst 48 timmars veckovila,

O inget kvälls- och nattarbete för ungdomar under 16 år,

O det lokala skyddsarbetet organiseras genom förhandlingar med strejkrätt
för lönearbetarna,

O även arbetarorganisation som inte är kollektivavtalsbunden skall ha rätt
att utse skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller huvudskyddsombud,

O de fackliga organisationerna skall själva utbilda skyddsombud, men på
arbetsköparnas bekostnad,

O fritt tillträde till arbetsplatserna för fackliga förtroendemän och experter,
O skyddsombud skall ha rätt att avbryta allt hälsofarligt arbete och ensamarbete,

0 den lokala fackliga organisationen måste ges vetorätt i väsentliga arbetsmiljöfrågor,

1 Riksdagen 1976/77. 3 sam!. Nr 1676

Mot. 1976/77:1676

2

O yrkesinspektionen bör vara huvudman även för den kommunala tillsynen,

O det skall vara fackföreningens medlemmar som avgör i vad mån skyddsombud
och fackliga representanter skall beläggas med tystnadsplikt,
O facklig organisation eller dess företrädare skall inte kunna ådömas skadestånd,

O tillsynsmyndigheten skall inte kunna hindra lokal facklig organisation
och skyddsombuds rätt att utnyttja strejkrätt, vetorätt och rätt att avbryta
arbete,

O arbetsmiljölagen skall gälla inom hela försvaret i fredstid,

O inga inskränkningar i skyddsombudens rättigheter inom försvaret,

O de värnpliktiga skyddsassitenterna ges samma status som skyddsombud,
O antalet ämnen i den hygieniska gränsvärdeslistan skall utökas till ca 500,
O lokal facklig organisation skall på betald arbetstid ges möjlighet att utarbeta
arbetsmiljöprogram som underlag för förhandlingar,

O studiegrupper om arbetsmiljön på betald arbetstid,

O förlängda planeringstider för att ge reella möjligheter till förhandsgranskning,

O skärpta regler när det gäller farligt arbete för minderåriga,

O bättre utbildning och introduktion för nyanställda minderåriga,

O kraftiga straffavgifter och förverkande av egendom skall kunna utdömas
av företag som inte följer arbetsmiljölagens bestämmelser eller förelägganden
om förbättringar,

O vetorätt för lönearbetarnas representanter i arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionsnämnderna,

O endast arbete som föranleds av fara för liv eller egendom skall få bedrivas
utöver ordinarie arbetstid,

O att riksdagen skall uttala sitt stöd för inrättande av ett fackligt arbetsmiljöoch
kontrollinstitut.

Arbetsmiljön i dag

Under 1950- och 1960-talet genomgick arbetslivet en omfattande teknisk
förändring. I kapitalisternas ständiga jakt efter högsta möjliga profit krävs
ökade kapitalinsatser i fasta anläggningar såsom byggnader, maskiner o. d.
Därigenom kan man ta ut mer arbete av varje enskild lönearbetare. Detta
är ett livsvillkor för kapitalismen, eftersom lönearbetarna är de enda som
skapar nya värden.

En omfattande effektivisering av arbetsprocesserna är därför nödvändig
för att upprätthålla och öka lönsamheten för kapitalet. Resultatet av denna
utveckling är att de stora arbetsplatserna ökat i antal, liksom skiftarbetet
och andra former för obekväm arbetstid. Effektivare prestationslönesystem
med premie, merit- och arbetsvärdering har införts.

Statliga industrier, statens affärsverk och hela den s. k. offentliga sektorn

Mot. 1976/77:1676

3

är en del av den kapitalistiska ekonomin. Privatföretagens effektivitets- och
rationaliseringsmetoder sprids i allt snabbare takt på alla sektorer av arbetsmarknaden
bland såväl arbetare som tjänstemän i låg- och mellanställning.

Flertalet lönearbetare får i dag bättre utbildning än tidigare, men samtidigt
hänvisas allt fler till monotona och tråkiga arbeten. Även denna utveckling
gäller på samtliga sektorer av arbetsmarknaden. Den drabbar såväl arbetarna
som lågavlönade tjänstemän och stora grupper tjänstemän i mellanställning.

De ökade fysiska hälsoriskerna - luftföroreningar, giftiga ämnen, buller,
drag, belysning, dåliga arbetsställningar o. d. - har stått i centrum för arbetsmiljödebatten
det senaste årtiondet. Dålig/vs/s/c arbetsmiljö skadar, dödar
och slår ut allt fler.

Det förtjänar att påpekas att detta även återspeglas i officiell yrkesskadestatistik.
Antalet inträffade yrkesskador minskar inte och antalet yrkessjukdomar
ökar kraftigt (delvis p. g. a. bättre rapportering av hörselskador).
De trubbiga riskmåtten i yrkesskadestatistiken - yrkesskador/miljon arbetstimmar
och "svårhetstal" (förlorade arbetsdagar/1 000 arbetstimmar) - visar
ingen påtaglig sänkning. Den ökande andelen tjänstemän levererar allt fler
”arbetstimmar" och döljer därmed att svårhetstalet ökat i flera branscher
för arbetarna - de som verkligen utsätts för de dödande och invalidiserande
yrkesskadorna.

Nya risker avslöjas fortlöpande i den vetenskapliga litteraturen. Lösningsmedel
har övertygande visats ge hjärnskador, och en fördubbling av psykiska
sjukdomar har visats hos lösningsmedelsarbetare vid en genomgång av ett
förtidspensionsregister. Nyligen har flera studier gett misstankar om samband
mellan vissa njursjukdomar och lösningsmedel.

Dynamitarbetare som arbetat mer än 20 år i exponerat arbete löper en
mångfalt större risk att avlida i hjärt- och hjärnkärlssjukdomar än andra.

O Slipning av hårdmetaller ger luftvägssjukdomar.

O Asbest ger kraftigt förhöjd risk för lungcancer, lungsäckscancer förutom
asbestdammlunga och lungsäcksförtjockningar samt lungfunktionsförsämring.

O Vinylkloridens levercanceroffer fortsätter att öka.

O Buller misstänks ge blodtrycksförhöjning.

O Byggnadsgrovarbetare har förhöjd hjärtinfarktfrekvens.

O Fosterskadande effekter misstänks av narkosgaser och handtvältmedel
inom långvården, som drabbar personalens barn.

O Arsenik från Rönnskär har visats kraftigt öka lungcancerfrekvensen.

Listan kan göras mycket längre och visar främst att ett otal nya risker
kan förväntas bli avslöjade de närmaste åren i takt med att forskningen
fortskrider och resultaten förs ut.

Man måste bestämt vända sig mot påståenden att den vetenskapliga och
tekniska utvecklingen, behovet av nya produkter och behovet av rationa

Mot. 1976/77:1676

4

liseringar automatiskt medför ökade hälsorisker i arbetet. Modern teknik
skulle tvärtom kunna göra produktionen långt mer mänsklig. Det är i stället
produktionens kapitalistiska form som skapar riskerna och ökar antalet
olycksfall och sjukdomar. Profithänsynen får väga tyngre än hänsynen till
de arbetandes hälsa. Därför brukas kemiska ämnen i produktionsprocessen
trots att deras oskadlighet inte kan garanteras eller att deras skadeverkningar
t. o. m. är kända. Andra former av dålig fysisk arbetsmiljö behålls därför
att förbättringar inkräktar på kapitalisternas profiter.

På samma sätt är det med den ständiga ökningen av arbetstakten. Ökad
arbetsintensitet är en lag under kapitalismen, ett av de främsta medlen
att öka mervärdet och profiten. Den ständigt ökade arbetstakten drabbar
alla, oavsett om de har en bra, en hygglig eller en dålig fysisk arbetsmiljö.

Vpk och arbetsmiljön

Vpk har alltid drivit arbetsmiljön som en klassfråga där maktförhållandena
avgör arbetsmiljöns beskaffenhet. Under årtionden har kommunister och
andra progressiva arbetare ställt förslag i fackföreningar och på arbetsplatser
om en bättre arbetsmiljö. Vpk är ensamma i riksdagen om att ställa konkreta
krav mot arbetshets och utslagning, den fråga som är arbetslivets helt dominerande
problem oavsett om någon står på en industriarbetsplats, jobbar
på sjukhus, i servicenäringen eller på ett kontor.

När det gäller kemiska produkter och gränsvärden har vpk varit föregångare.
På ett mycket tidigt stadium ställdes krav på omvänd bevisföring
när det gäller giftiga ämnen och krav på hygieniska gränsvärden som förhindrar
ohälsa.

Kommunister och andra progressiva arbetare har spelat en betydelsefull
roll för att driva fram arbetsmiljöförbättringar och även varit de som starkt
bidragit till att opinionen om en bättre arbetsmiljö i dag är mycket stark.

Vänsterpartiet kommunisternas många förslag i riksdagen på arbetsmiljöns
område ligger väl i linje med opinionen på arbetsplatserna. Därför kommer
vpk på alla områden att fortsätta kampen för bättre arbetsmiljö genom att
ställa arbetarnas makt över arbetsmiljön, arbetsplatsen och samhället i centrum.

Ramlagstiftning befäster klassamarbetet

Den nuvarande arbetarskyddslagen är en vag lagstiftning med många
"bör" och utgör ett mycket bräckligt stöd i arbetarnas kamp. Dessutom
har arbetsmiljön under lång tid präglats av samarbetsfilosofin baserad på
"Saltsjöbadsandan". Utslagningar och utsortering, gifter, upptäckten av nya
yrkessjukdomar, larmrapporter och undersökningar som visade på arbetsmiljöns
brister innebar att statsmakterna tvingades utreda arbetsmiljön.

Arbetsmiljöutredningen tillsattes 1970 och avlämnade 1976 sitt slutbe

Mot. 1976/77:1676

5

tänkande till ny lag, som nu föreslås i propositionen. Förslaget från arbetsmiljöutredningen
är en ramlagstiftning, där det finns många vackra målsättningar
"att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar",
"att arbetet skall upplevas som meningsfullt och berikande", ”att
arbetarna skall kunna påverka sin arbetssituation”, ”att arbetet skall utföras
i en sund och säker miljö" och "att arbetslivet skall utformas så att det
ger betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall”. Dessa målsättningar
skall förverkligas genom samarbete mellan arbetsmarknadens parter, och
arbetarskyddsstyrelsen skall spela en central roll med att utfärda anvisningar
efter hand.

Den nu föreslagna ramlagstiftningen är därför en fortsättning på samförståndspolitiken.
Det illustreras av departementschefens yttrande vad gäller
arbetarskyddsstyrelsen med följande:

För att goda resultat skall kunna uppnås av arbetarskyddsmyndigheternas
verksamhet är det viktigt att myndigheternas avgöranden omfattas av förtroende
av alla dem som berörs. Enligt min mening åstadkommes detta
bäst genom att man inte ger markerad övervikt åt någon sida vad gäller
representation.

En ramlagstiftning med allmänna målsättningar som skall ges innehåll
av en arbetarskyddsstyrelse i vilken arbetsmarknadens parter skall ingå för
att samarbeta, är förslagets innehåll i klartext.

Fackföreningen ges inga avgörande befogenheter. Maktförhållandena i
samhället förbises helt. Att det är arbetsköparna som skapat dagens bristfälliga
arbetsmiljö förtigs, och i stället skapas illusionen att de som drivit
fram denna arbetsmiljö skall vara med och förändra densamma. En förändring
som bara kan ske på arbetsköparnas bekostnad genom minskade
profiter.

Propositionens förslag och fackets roll

Förslaget till ny arbetsmiljölag är på gott och ont. 1 förslaget har tagits
med krav som länge varit aktuella, starkare målsättningar bl. a. om gränsvärden,
att enmansarbete kan avbrytas, att pauser har tagits med i större
utsträckning i lagen m. m. Men den avgörande bristen är hela lagens samarbetsinriktning.

Propositionen tar upp frågan om den psykiska miljön, arbetshetsen och
utslagningen, vilket är ett framsteg. Flera andra krav som vpk drivit i många
år har tagits med. Vi gör här en kort sammanfattning av det som måste
betecknas som positivt och negativt i det nya förslaget.

Positivt i lagförslaget

Gränsvärdena: Lagtexten ger inget konkret, men i motiveringarna sägs
att målsättningen skall vara att de skall skydda liv och hälsa under ett
helt liv.

Mot. 1976/77:1676

6

Pauser ingående i den ordinarie arbetstiden har tagits med i lagen. Straff
kan ådömas försumliga arbetsköpare.

Arbetare kan avbryta arbete som han/hon anser vara "omedelbar och
allvarlig fara” för att kontakta skyddsombud eller "arbetsgivare" utan att
därför ådömas skadestånd för eventuell uppstådd skada.

Skyddsombud får avbryta enmansarbete om det är påkallat från skyddssynpunkt.

Arbetarskyddsstyrelsen skall förhandsgranska maskiner och annan teknisk
utrustning och även kunna förklara maskiner och teknisk utrustning förverkade,
om detta ej kan anses oskäligt.

Förbud är möjligt mot arbetsmetod, arbetsprocess eller ämne.

Negativt i lagförslaget

Förslaget till ny arbetsmiljölag kopplas ihop med § 32-förslaget om medbestämmanderätt.
Båda är ramlagstiftningar.

Samverkan är utgångspunkten. Inga avgörande fackliga maktbefogenheter.
Ramlagstiftningen ger inga bestämda målsättningar, än mindre hur en
bra arbetsmiljö skall förverkligas, detta är hänvisat till samarbete.

Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter skall utformas i samarbete med arbetsmarknadens
parter, gränsvärden m. m.

Frågan om arbetsintensiteten, stressen m. m. skall i första hand lösas
av parterna, anser utredningen.

Gränsvärdenas målsättning finns inte i lagtexten.

Skyddsombuden får endast avbryta arbete som medför omedelbar och
allvarlig fara. Kraven på att vidga detta begrepp avvisas av utredningen.
Yrkesinspektionen skall som tidigare bedöma skyddsombudets åtgärd. Vägran
att följa säkerhetsföreskrifter och att använda skyddsutrustning är saklig
grund för uppsägning.

Omfattningen av de i lagen föreslagna pauserna skall bestämmas avtalsvägen.

För tillverkare, importör eller användare föreligger ingen skyldighet att
bevisa ett ämnes ofarlighet innan det används.

Utbildningen slås fast som en sam arbetsfråga.

Sekretessbestämmelserna är desamma som i nuvarande lagstiftning.

Obligatorisk företagshälsovård finns inte inskrivet.

Vpk avvisar hörnstenarna i den föreslagna lagen och föreslår i stället målsättningar
och bestämmelser som underlättar lönearbetarnas och fackföreningarnas
kamp:

Arbetshetsen och utslagningen måste stoppas. Överordnade målsättningar
skall vara arbetstillfredsställelse, bra arbetsmiljö och trygghet i anställningen.
Kravet på ökad effektivitet måste underordnas dessa målsättningar.

Arbetsplatserna skall garantera en god fysisk arbetsmiljö, mänsklig arbetstakt
och omväxlande arbete. Den ständiga sänkningen av gränsen för

Mot. 1976/77:1676

7

lönearbetarnas produktiva ålder skall stoppas. Antalet sjukskrivningsdagar
och förtidspensioneringar skall nedbringas radikalt. Arbetshandikappade bereds
i snabbt ökad omfattning plats i produktionen.

Propositionen måste kritiseras av följande fyra skäl:

1. Lagen är en ramlag vars målsättningar skall arbetas fram av arbetsmarknadens
parter under överinseende av arbetarskyddsstyrelsen.

2. Lagen slår fast att det dagliga och lokala arbetsmiljöarbetet skall bygga
på klassamarbete. 3 kap. 1 §.

3. Det övergripande arbetsmiljöproblemet om arbetstakt, jäkt och stress,
utslagning och utsortering överlämnas helt till förhandlingar enligt medbestämmandelagen.

4. Fackföreningarna får inga avgörande konkreta maktbefogenheter.

Förändringarna i arbetarskyddslagen 1/1 1974 utgick från målsättningen

i lagens paragraf 39 ”arbetsgivare och arbetstagare skola samverka för att
åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden”.

Denna utgångspunkt måste avvisas som felaktig. Samarbetsideologin har
inte lett till några avgörande förbättringar av arbetsmiljön. Den kommer
inte heller att göra det i framtiden. Trots detta bygger förslaget till arbetsmiljölag
på samma lagparagraf ”arbetsgivare och arbetstagare skola samverka.
..”.

Samarbetsideologin bygger på illusionen att arbetare och arbetsköpare
har gemensamma intressen. Men kapitalisternas krav på ökad profit och
lönearbetarnas krav på en god lön, lugn arbetstakt, trygga anställningsförhållanden
och riskfri arbetsmiljö är oförenliga. Kampen för en bättre arbetsmiljö
är därför en viktig del av den oförsonliga kampen mellan kapital
och arbete. Det gäller också på de sektorer av arbetsmarknaden där det
inte skapas några vinster.

En bättre arbetsmiljö kan nås när samarbetspolitiken kastas överbord.
Då kan arbetarna tillkämpa sig verkliga arbetsmiljöförbättringar.

I förslaget till ny arbetsmiljölag förbigås det övergripande arbetsmiljöproblemet,
arbetshets, utslagning och utsortering som frambringas genom
arbetsköparrtas ökade krav på profit, effektiviseringar och rationaliseringar.
Dessa frågor hänskjuts till förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden
och medbestämmandelagen (MBL). MBL ger facket inga maktpositioner
gentemot arbetsköparna, det har redan lagen visat efter att ha varit i kraft
sedan 1/1 1977. Arbetsköparnas makt är oinskränkt genom deras ägande
till produktionsmedlen, strejkförbudet är till fördel för arbetsköparna, lagens
(MBL) rättigheter, förhandlings- och informationsrätten är grovt urholkade
och ger ingen makt. Förhoppningarna att medbestämmandeavtal skall förbättra
situationen är illusioner i den mån de är avhängiga av att arbetsköparna
frivilligt avstår från makt. MBL har som utgångspunkt samarbete mellan
arbete och kapital.

Medbestämmanderätten kan möjligen leda till att bristerna i det kapitalistiska
produktionssättet målas över, men de verkliga motsättningarna

Mot. 1976/77:1676

8

och konflikterna mellan kapital och arbete finns kvar. Det blir fortfarande
produktionen för profit, som blir drivkraft, bara med den skillnaden att
fackföreningarna tar ett huvudansvar för rationaliseringar och personalpolitik.
Produktionen för profit, med vilken följer konkurrens med andra företag,
kan leda till att fackföreningarna självmant uppger viktiga arbetsmiljökrav
för att hålla företagens lönsamhet uppe.

MBL är därför ingen lösning på arbetshets, utslagning och utsortering
på arbetsmarknaden. Förhandlingar i arbetsmiljöfrågor blir därför utan stöd
i lagstiftningen och den enda makt som kan mobiliseras är fackföreningens
egen styrka.

Arbetsköparnas ägande av produktionsmedlen innebär att de har makt
att styra arbetslivets och arbetsmiljöns utveckling. Det som kan ge arbetarna
någon makt mor den makt arbetsköparna har i kraft av sitt ägande är att
fackföreningarna för en aktiv kamp. Arbetsmiljölagstiftningen måste inriktas
på att stödja denna kamp. Facket måste alltid kräva att åtgärder från samhällets
sida skall ha till syfte att underlätta lönearbetarnas kamp för en bättre
arbetsmiljö.

Fackföreningarnas maktbefogenheter skall bl. a. bestå av vetorätt i frågor
där arbetsförhållandena är eller utformas så att de blir arbetarfientliga. Facket
bör t. ex. kunna förbjuda ackordsarbete, stoppa tidmätningar, produktionsoch
rationaliseringsmetoder samt nya prestationslönesystem, som ökar utsvettningen.
Facket måste tillkämpa sig rätt att få förhandla om personalstyrkornas
storlek och ha vetorätt om inte förhandlingar ger resultat.

Regeringsförslaget har dessutom andra allvarliga brister. De hittills gällande
bestämmelserna i arbetarskyddslagens 40 och 41 SS har nära nog
oförändrade överförts till det nya lagförslaget. Det innebär att skyddsombud,
huvudskyddsombud och representanter för arbetarna endast kan utses av
de fackföreningar som är eller brukar vara bundna av kollektivavtal. Om
den föreslagna lagen skall följas helt ut, innebär det att skyddsarbetet omöjliggörs
på vissa arbetsplatser. Som exempel kan nämnas många av de svenska
hamnarna. Det finns i dag svenska hamnar där förhållandet är sådant, att
det enligt lagen skall finnas både skyddsombud och huvudskyddsombud
samt skyddskommittéer, men bestämmelserna om kollektivavtalsbundenheten
lägger helt hinder i vägen att så sker. Anledningen härtill är att de
kollektivavtalsslutande fackföreningarna endast har ett fåtal eller inga medlemmar
alls.

Det nu föreliggande lagförslaget borde ha utformats så, att fackföreningar
som inte är kollektivavtalsslutande men ändå företräder en betydande del
av de anställda på en arbetsplats ges rätt att utse skyddsombud och i vissa
fall också huvudskyddsombud. Vänsterpartiet kommunisterna har tidigare
påtalat denna olägenhet i samband med att arbetarskyddslagen ändrades.

Vi föreslår med hänvisning till tidigare motioner att icke avtalsbunden
fackförening som företräder minst en femtedel av de anställda på en arbetsplats
skall ha rätt att utse skyddsombud och att fördelningen fackför

Mot. 1976/77:1676

9

eningarna emellan sker i förhållande till antalet arbetare som respektive
förening företräder.

När det gäller rätten att utse huvudskyddsombud och representanter till
skyddskommittéer måste större krav ställas på organisation som inte har
kollektivavtalsförhållande. Om sådan organisation företräder en stark majoritet
måste den också ges rätt att utse huvudskyddsombud och representanter
till skyddskommittéer. Vpk har tidigare krävt att fackförening
som företräder mer än 2/3 av de anställda skall ha rätt att utse huvudskyddsombud
och representanter till skyddskommittéer men att den kollektivavtalsslutande
organisationen alltid försäkras rätten till representation.

Hygieniska gränsvärden

Vänsterpartiet kommunisterna har länge krävt en lista över hygieniska
gränsvärden, och det var därför en framgång när arbetarskyddsstyrelsens
anvisning nr 100 publicerades 1974. Listan har emellertid en helt avgörande
svaghet i att den inte presenterar vilken dokumentation som värdena baserat
sig på. I inledningstexten nämns ett flertal källor, men varje diskussion
eller precisering kring de individuella gränsvärdena saknas. Det är uppenbart
att huvuddelen av värdena baseras på den s. k. ACGIH-listan från USA,
(American Conference of Governmental Industrial Hygienists) till vilken
det finns en viss dokumentation (Documentation of the Threshold Limit
Values, 1971). Genomgående för denna nordamerikanska dokumentation
är emellertid att den är ganska svag, ojämn och föråldrad. I sjävla verket
finns det mycket få studier som kan användas för att bedöma långtidseffekter
av ämnen som arbetare utsätts för under hela skift i flera decennier. Det
är emellertid just dessa 8-timmarsvärden som arbetarskyddsstyrelsen använder
sig av, i kombination med takvärden (som definieras som genomsnittet
av 15-minutersmätningar). I Sovjet tillämpar man i stället enbart
toppvärden, vilka aldrig får överstigas, dvs. en mycket hårdare bedömning
i sig och dessutom ligger de flesta gränsvärden avsevärt under värdena
i USA och Sverige. Inte heller i sovjetisk litteratur förefaller det att finnas
den dokumentation av långtidseffekter på människor som man skulle önska
- av djurförsök har man dragit slutsatser kring huvudsakligen akuta men
även kroniska skador - och man har sedan satt gränsvärdena betryggande
under befarad risknivå.

Det finns tills vidare ingen anledning att förkasta kombinationen av 8timmars-
och takvärden, men det måste klargöras att dokumentationen
bakom de gränsvärden som f. n. tillämpas är svag och att säkerhetsmarginalerna
är otillräckliga. I de flesta fall torde en sänkning till minst en
fjärdedel av nuvarande 8-timmarsvärden vara nödvändig (t. ex. för kvarts,
lacknafta, toluen, xylen, styren, fluorväte, svaveldioxid m. fl.) i avvaktan
på bättre underlag. Dessutom behöver listan kompletteras med en lång rad
ytterligare ämnen och i vissa fall erfordras mer drastiska sänkningar. Den

Mot. 1976/77:1676

10

vägledande principen måste vara att när dokumentationen kring ett gränsvärde
är dålig skall värdet sättas speciellt lågt.

Några jämförelser av de nya gränsvärdena från arbetarskyddsstyrelsen
med gränsvärdena i Sovjetunionen visar att arbetarskyddsstyrelsen måste
dokumentera sina gränsvärden och motivera varför Sverige har högre värden.
Siffrorna från Sovjet är från 1972. Gränsvärdet är mätt i mg/m3.

Amne	Sovjet	Sverige	Sverige före oktober 1974
Aceton	200	1 200	2 400
Butanol	10	150	300
Formaldehyd	0,5	3	6
Etylacetat	200	1 100	1 400
Metylenklorid	50	350	1 740

För att göra gränsvärdena tvingande för arbetsköparen bör den lokala
fackföreningen ges rätt att omedelbart avbryta ett arbete om de fastställda
värdena överträds.

De ämnen som är eller misstänks vara cancerframkallande tilldrar sig
särskild uppmärksamhet. Det finns uppgifter om att mellan 50 och 90 %
av all cancer har yttre, kemisk orsak - siffror som även stöds av WHOpublikationer.
Det blir allt tydligare att cancer till stor del är en social sjukdom,
ett resultat av en ohämmad industrialisering och produktframställning.
Rökning är ett annat problem i detta sammanhang, och det finns ett starkt
samband mellan lungcancer och rökning. Men lungcancer är trots allt bara
en liten del av all cancer och ofta - kanske alltid - samverkar kemiska
ämnen med rökningen (t. ex. asbest och radon). Rökning måste bekämpas
men utgör bara en mycket liten del av hela cancerproblematiken. Alla fastställda
och såsom cancerframkallande starkt misstänkta ämnen måste elimineras.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver:

O att antalet ämnen i hygieniska gränsvärdesl istan utökas från ca 120 ämnen
till ca 500,

O att alla ämnen som misstänks vara cancerframkallande på människan
åsätts nollvärde och att inga dispenser kan ges efter år 1980,

O att den dokumentation som gränsvärdet är satt efter redovisas för varje
enskilt gränsvärde,

O att en generell sänkning till högst en fjärdedel av nu gällande gränsvärden
genomföres för att minska riskerna och öka eventuella säkerhetsfaktorer,
O att importförbud av asbest och asbesthaltiga produkter införes, där endast
utomordentligt restriktiva dispenser kan ges.

Nära förknippad med frågan om hygieniska gränsvärden är bestämmelser
om hälso- och miljöfarliga varor. Dessa sorterar f. n. under jordbruksde

Mot. 1976/77:1676

11

partementet, naturvårdsverket och dess produktkontrollbyrå. Denna lag och
dess eftersyn är en stor besvikelse för de arbetande och detta borde ha
beaktats i samband med den nya arbetsmiljölagen. Ingen förhandsprövning
sker av produkter som förs in i arbetslivet - lika litet som i samhället för
övrigt (utom för läkemedel). De dåliga erfarenheterna av ”lagen om hälsooch
miljöfarliga varor” borde ha föranlett omprövningar och nya förslag
av arbetsmarknadsministern. Vpk har i en tidigare motion föreslagit en
ny lag med fastställda krav på förhandsgranskning och toxikologisk kontroll.

Framställning av nya produkter drabbar först och i allmänhet i högsta
koncentrationer dem som arbetar fram produkter. Däför vore det naturligt
med en text i arbetsmiljölagen om krav på förhandsgranskning m. m.

Kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor måste kraftigt byggas ut i
samarbete mellan naturvårdsverket, arbetarskyddsstyrelsen och den kommunala
tillsynen under demokratiskt styre.

Arbetsmiljö och utslagning

Med utslagning menas den process varigenom en växande del av den
vuxna arbetsföra befolkningen slås ut ur arbetslivet. Utslagningen kan ta
sig olika former. En del av de utslagna hänvisas till andra delar av arbetsmarknaden
eller skyddad sysselsättning. Andra hänvisas till olika former
av utbildning. Den största gruppen blir långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.
Ett relativt litet antal registreras officiellt som arbetslösa.

De som drabbas hårdast av utslagningen är medelålders och äldre manliga
arbetare. Att män drabbas hårdare än kvinnor sammanhänger naturligtvis
med att kvinnor i allmänhet kommit ut på arbetsmarknaden senare. Att
högre åldersgrupper drabbas hårdare beror först och främst på att de varit
utsatta för förslitning under längre tid. Med stigande ålder minskar också
motståndskraften mot stress. Det blir svårare att klara av ett arbete i högt
tempo. Förmågan att klara en omflyttning och att lära nya arbetsuppgifter
minskar.

Vid en rad undersökningar som gjorts på industriarbetsplatser brukar mer
än hälften av de anställda över 50 år förklaras som villkorligt arbetsföra
- dvs. de klarar av det arbete de har för närvarande men skulle med stor
sannolikhet inte klara en omflyttning. Vid industrinedläggningar brukar
en mycket stor andel av de äldre anställda bli permanent utslagna från
arbetsmarknaden.

Parallellt med utslagningen förekommer en avstötning som yttrat sig i
att stora grupper ungdomar över huvud taget inte släpps in i arbetslivet.
Det gäller framför allt ungdomar med dåliga skolbetyg eler sociala problem.
Om man så vill kan man tala om en utslagningsprocess redan under uppväxtåren
och skoltiden.

Mot. 1976/77:1676

12

Konkreta orsaker till utslagningen

De förändringar i arbetslivet som orsakar utslagning är framför allt följande:

a) Helt avgörande är den ständiga stegringen av arbetsintensiteten - den
stegrade utsvettningen. Denna orsakar en fysisk och psykisk förslitning ett
åldrande i förtid. Den medför också att allt fler människor, som har
sin prestationsförmåga sänkt av åldersmässiga eller andra skäl, inte kan
fl några lämpliga arbetsuppgifter.

b) Allt fler industrijobb försvinner. Trots en kraftig produktionsökning
minskar antalet arbetare i tillverkningsindustrin. Att den totala sysselsättningen
ändå hålls uppe beror i första hand på den snabba ökningen av
den offentliga sektorn. De jobb som skapas där är emellertid till stor del
lågavlönade jobb på deltid.

Bortrationaliseringen av arbeten drabbar också i stor utsträckning arbeten
som tidigare utgjort arbetsuppgifter för äldre anställda, exempelvis städ-,
reparations- och tillsynsuppgifter, vilka i stor utsträckning tagits över av
entreprenadfirmor och där arbetet ofta är hårt rationaliserat och ackordsatt.

c) Allt fler människor måste byta arbete. En ständigt pågående strukturrationalisering
innebära» arbetsplatser försvinner. Ett arbetsbyte innebär
i dessa fall ofta att man måste flytta från hemorten, mister sociala kontakter,
får längre resväg till jobbet och tvingas lära sig nya arbetsuppgifter. Inom
företagen innebär ofta införandet av en ny teknik - exempelvis data inom
kontorsvärlden - krav på helt nya kunskaper och mer monotona arbetsuppgifter.

d) Andelen relativt stora arbetsplatser ökar, vilket innebär större svårigheter
när det gäller sociala kontakter.

e) Skiftarbeten ökar i omfattning särskilt i företag med hög organisk sammansättning
på kapitalet. 1963 utgjorde skiftarbeten 16 96 och 1971 19 %
av det totala antalet arbetstimmar inom industrin.

0 Ackordsarbete visar för närvarande en minskande tendens - men ersätts
i stället av en ökande andel premielön och systematisk arbetsvärdering.
Orsaken till den minskande andelen ackordsarbeten är att arbetet i många
fall är så hårt styrt att ackorden blir överflödiga.

g) Ökad automatisering och mekanisering, vilket innebär att hårt styrda
arbetsuppgifter och kontrolluppgifter blir allt vanligare. Samtidigt bryts ofta
den direkta kontakten mellan arbetskamrater på arbetsplatsen.

Andra viktiga samhälleliga förändringar av betydelse för utslagningen
är följande:

O långa restider som ökar den effektiva arbetstiden,

O hyres- och prisstegringar som urholkar lönerna, bidrar till att pressa fram

ackordshets, extraarbeten och dubbelarbete trots bristande barntillsyn,
O kommersialisering av fritiden som därigenom vederkvicker sämre och

kräver alltmer pengar,

O social problem i boende- och livsmiljö som ökar mottagligheten för stress.

Mot. 1976/77:1676

13

Hur stor är utslagningen?

Någon exakt siffra är omöjlig att ge eftersom den statistik som finns
är ofullständig och mer siktar till att dölja än avslöja samhällsfenomen.

Statistiken över antalet sysselsatta är inte tillförlitlig. Där ingår exempelvis
de som är frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom, tjänstledighet
eller semester. Andelen frånvarande av det totala antalet sysselsatta har
ökat - men vilka orsaker detta har anges inte. Inom gruppen ”sysselsatta”
kan således ingå långvarigt sjukskrivna som inte kan återgå i jobb.

Det totala antalet sysselsatta anges ha ökat. Denna ökning är dock endast
skenbar och sammanhänger med det allt större antalet deltidsarbetande.
Räknar man om sysselsättningen i heltidsarbeten har den i stället sjunkit
från över 3 miljoner 1960 till 2,9 miljoner 1973. Samtidigt har det skett
en folkökning. Ytterligare skall således tilläggas att en allt större del av
de ”sysselsatta” i verkligheten är frånvarande.

Särskilt kraftig är minskningen av antalet sysselsatta bland män över
45 år. Inom denna åldersgrupp angavs 1965 ca 70 000 stå utanför arbetsmarknaden.
1974 hade siffran ökat till ca 120 000 i åldersgruppen 45-64
år.

En allt större del av de arbetande sysselsätts i AMS-regi eller i skyddad
sysselsättning. Denna grupp omfattar nu över 100 000 människor mot under
10 000 1960.

Antalet förtidspensionärer har ökat mycket kraftigt, och det är i dag också
betydligt lättare att få igenom ett beslut om förtidspension än tidigare.

År 1965 uppgick antalet förtidspensionärer till 150 000. År 1976 är siffran
närmare 300 000. På många håll kan man säga att man förtidspensionerat
bort arbetslösheten bland medelålders och äldre arbetare.

En stor del av dem som slås ut ur produktionen blir sjukskrivna. Antalet
sjukskrivna beräknas, med reservation för en osäker statistik, uppgå till
ca 400 000 i genomsnitt. Av dessa är åtminstone tre fjärdedelar långtidssjukskri
vna med läkarintyg. Frekvensen långtidssjukskrivna ökar mycket
snabbt med stigande ålder. Långvarig sjukskrivning övergår i många fall
till sjukbidrag eller förtidspension. Det finns således ett direkt samband
mellan långtidssjukskrivning och förtidspensionering.

Det finns positiva formuleringar i lagförslaget om att planera arbetsplatserna
för olika förutsättningar hos de arbetande. I trygghetslagarna finns
komplement när det gäller åtgärder för den äldre ”arbetskraften” och betingat
arbetsföra.

Dessa formuleringar och lagtexter kan dock endast åstadkomma marginella,
defensiva lindringar av utslagningsprocessen, om inte grunden för
produktionen ändras, från privatkapitalistisk profit till samhällsnytta i vidaste
mening.

Mot. 1976/77:1676

14

Facklig vetorätt mot arbetshets och utslagning

Utslagningsprocessen är följden av arbetsköparnas rovdrift av arbetskraften.
Den går inte att stoppa så länge kapitalet har den ekonomiska makten,
men den kan begränsas genom en aktiv facklig kamp. Ett led i denna kamp
är att ställa krav på en lagstiftning som utgör ett stöd för lönearbetarnas
intressen.

På arbetsplatserna betraktas i dag allmänt ackord och andra prestationslöner
som arbetarskyddets främsta fiende. Säkerheten på jobbet minskar
och ackordssystemet driver på utslagning och utsortering. I den nya arbetarskyddslagen
bör därför ett förbud mot ackord och andra prestationslöner
vara ett verksamt bidrag till en bättre arbetsmiljö. Lokala fackföreningar
bör ges rätt att förbjuda användandet av alla förekommande ackord och
prestationslöner, när de anser dessa vara ett hot mot en bra fysisk och
psykisk arbetsmiljö.

Lagen måste också innehålla bestämmelser om pauser på betald arbetstid,
avbytare, bemanning och reservstyrkor vid löpandebandsarbeten och liknande
arbetsprocesser. Likaså beträffande personalstyrkornas storlek, att den
lokala fackföreningen tillerkänns vetorätt i de fall förhandlingar inte ger
tillfredsställande resultat.

I propositionen föreslås en lagstiftning som helt utelämnar det övergripande
arbetsmiljöproblemet, nämligen den ökade arbetstakten och utslagningen.
Det hänvisas till medbestämmandelagen. Denna lag ger inte fackföreningen
något direkt stöd för att förhindra omänskliga arbetsförhållanden.
Orsaken till arbetshets och utslagning ligger i produktion och arbetslivets
organisation. Över detta bestämmer arbetsköparna enväldigt genom sitt
ägande till produktionsmedlen. Mot denna arbetsköparmakt kan arbetarna
mobilisera sin egen kraft - kampen mot arbetsköparna och kamp för arbetarnas
rättigheter. En lagstiftning som överlämnar de övergripande arbetsmiljöfrågorna
till en lagstiftning - medbestämmandelagen - som binder
arbetarnas kamp genom strejkförbud är en dålig lag.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår därför att de lokala fackföreningarna
skall tillerkännas vetorätt mot arbetsköparnas produktionsuppläggningar
och rationaliseringar som ökar utsvettningen samt vetorätt mot tidmätnings-
och analysmetoder som tjänar samma syfte.

Facklig makt

Facklig kamp i stället för samarbete

Propositionen har genomgående samarbete mellan arbetare och arbetsköpare
som lösningen på arbetsmiljöns problem. Samarbetet "är en förutsättning
för att man skall skapa goda arbetsförhållanden” enligt propositionen.
Propositionen framhåller också att samarbetet "har gamla anor
i vårt land” och ”det intensifierade samarbetet och det ökade inflytandet

Mot. 1976/77:1676

15

för de anställda har tillfört arbetsmiljön nya kvaliteter”. Vad arbetarna och
facket på den ena sidan och arbetsköparna på den andra skall ha för rollfördelning
i samarbetet beskrivs av följande:

"Dessa ger inte bara möjligheter för de anställda till inflytande och tillfälle
för arbetsgivarna att ta till vara värdefulla erfarenheter.” I klartext innebär
samarbetet att arbetarna och facket kan komma med önskemål, men det
är arbetsköparen som avgör om något skall göras och i så fall hur och i
vilken utsträckning.

Men propositionen och lagen nöjer sig inte med allmänna uppmaningar
till samarbete mellan kapital och arbete. Det ställs krav på skyldigheter
för arbetarparten att "med rätten att delta i arbetsmiljöns utformning följer
för de anställda också ett ansvar att medverka i olika samarbetsorgan",
och därmed har i 3 kap. 1 $ slagits fast att ”arbetsgivare och arbetstagare
är skyldiga att samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö".

Vänsterpartiet kommunisterna yrkade 1973 avslag på denna samarbetsparagraf
(39 § i nuvarande lag). I stället för samarbete mellan kapital och
arbete för att få en god arbetsmiljö måste arbetarna gå till kamp mot arbetsköparna
och den utveckling de bedriver, samt att arbetsmiljölagen ger
stöd för en sådan kamp. Vpk underkänner därför helt utgångspunkterna
för den föreslagna lagstiftningen och föreslår i stället att lagstiftningen på
arbetsmiljöns område skall utformas som ett stöd till den fackliga kampen.

Förhandling i stället för samarbete i skyddskommittén

Vid 1973 års förändringar i arbetarskyddslagen gjordes skyddskommittén
till det centrala samarbetsorganet. De lokala skyddsfrågorna skall handläggas
där. Trots avtal om arbetsmiljön är det ändock ett samarbete på arbetsköparnas
villkor. Inriktningen från 1973 föreslås i propositionen överförd
till den nya lagen. Vpk anser att skyddskommittéerna bör få en ny roll.
De skall vara forum för förhandlingar mellan de lokala parterna. Lagen
bör utgöra ett stöd för arbetarna och fackföreningarna i dessa förhandlingar
med vetorätter och möjligheter att tillgripa strejk i arbetsmiljöfrågor när
förhandlingar inte ger resultat. Tvister i skyddskommittéerna skall därför
lösas förhandlingsvägen och inte i något överordnat byråkratiskt organ.

Tystnadsplikt för skyddsombud och facklig förtroendeman ?

Skyddsombud ger i 6 kap. 6 $ i förslaget till arbetsmiljölag rätten till
information för sitt uppdrags utövande. Detta är nödvändigt för uppdragets
fullgörande. I 7 kap. 13^ åläggs skyddsombud och facklig förtroendeman
tystnadsplikt i vissa frågor. Denna tystnadsplikt utnyttjas av arbetsköparna
i egna syften. Därför bör i stället stadgas i lagen att det är hela det fackliga
kollektivet som skall beredas möjlighet att i alla frågor få den information
som behövs av skyddsombud. Ingen anställd skall kunna undanhållas in

Mot. 1976/77:1676

16

formation om sina arbetsförhållanden och sin arbetsmiljö. Det bör därför
vara även detta forum som avgör hur de skall handskas med informationen.
13 § i kap. 7 bör därför ändras i enlighet med detta.

Endast fackföreningen skall bedöma stoppat arbete

En framgång i lagstiftningen om arbetarskyddet var den 1973 beslutade
rätten för skyddsombud att stoppa farliga arbeten. Tyvärr innehöll denna
rätt stora begränsningar. Dels var rätten förknippad med "omedelbar och
allvarlig fara för liv och hälsa”, långtidseffekterna blev därför utanför skyddsombudets
befogenheter, dels gäller stoppningsrätten bara intill dess yrkesinspektionen
gett sitt omdöme. Denna stoppningsrätt föreslås nu utan förändringar
överförd till den nya lagen (6 kap. 7 $ första och fjärde styckena).

År 1973 föreslog vänsterpartiet kommunisterna att endast fackförening
skall kunna avgöra det berättigade i ett skyddsombuds åtgärd likaså att
stoppningsrätten skall omfatta arbetsmiljörisker som har långtidsverkan.
Skyddsombud och fackförening måste alltså få denna makt. Därför är vpkkraven
från 1973 lika aktuella i dag.

I förslaget lill ny lag föreslås i 3 kap. 4 § att arbetare skall kunna avbryta
arbete som innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa och underrätta
arbetsgivare eller skyddsombud. Denna bestämmelse har samma
brist som för skyddsombud, den ger inte fackföreningen någon makt och
det gäller endast akuta arbetsmiljöfaror. Denna paragraf bör nära sammankopplas
med skyddsombudens rätt att stoppa farliga arbeten. Därför skall
samma regler gälla såväl för arbete som är stoppat av arbetare som för
arbete som är stoppat av skyddsombud, och lokal facklig organisation bör
vara den instans som skall pröva det berättigade i att stoppa ett arbete.

I arbetsmiljöutredningen och i föreliggande proposition görs det ett stort
nummer av skyddsombudets rätt att stoppa ensamarbete. Denna rätt borde
vara en självklarhet utan några som helst inskränkningar. Tyvärr är så inte
fallet. Ensamarbetet är ytterst tvivelaktigt från både skyddssynpunkt och
social synpunkt. Stoppningsrätten är nu förknippad med stränga begränsningar
"att det är den särskilda risk som är förbunden med arbetet i fråga
som kan utgöra grund för ingripande och inte ensamarbetet som sådant".
Och ytterligare pekpinnar i propositionen: "Jag förutsätter att skyddsombuden
använder ifrågavarande befogenhet med särskild urskiljning i avvaktan
på att arbetarskyddsstyrelsen har gått igenom besvärliga områden
av ensamarbete och meddelat verkställighetsföreskrifter.”

I propositionen görs stoppningsrätten för ensamarbeten i väsentliga delar
illusorisk, eftersom de allvarliga frågorna som ensamhetskänslor, hjälplöshet,
oro och bristen på sociala kontakter inte skall beaktas, utan enbart skyddsskäl.
Dessutom behandlar föredraganden skyddsombud och fackförening som
helt ansvarslösa, eftersom han inte kan ge dem rätten att avgöra hur stoppningsrätten
skall brukas.

Mot. 1976/77:1676

17

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår därför att skyddsombudets tidigare
stoppningsrätt utvidgas att gälla ensamarbete och att inga restriktioner föreligger
samt att lokal facklig organisation avgör det berättigade i ett skyddsombuds
åtgärd.

Dessutom föreslås att det i en speciell lagparagraf skall framgå att arbetare
som drabbas av stoppat arbete skall ha full ersättning under tiden arbetet
är stoppat.

Facklig vetorätt mot avskedanden

Arbetsmiljöutredningen och även propositionen lämnar en möjlighet till
att arbetare som bryter eller inte vill rätta sig efter skyddsföreskrifter kan
avskedas. Hänvisning görs till lagen om anställningsskydd. Trots föredragandens
tolkningar öppnar denna skrivning i propositionen möjligheter till
hot och trakasserier från arbetsköparnas sida gentemot arbetare som uppfattas
som obekväma. Därför bör i lagen införas en paragraf som ger den lokala
fackliga organisationen vetorätt i fråga om avsked när arbetsmiljöskäl anförs.

Arbetsmiljöutbildning i fackets regi

De från 1973 beslutade normerna för utbildning, där det fastslås att arbetsköpare
och fackföreningen gemensamt skall ansvara för utbildningen
av skyddsombud på arbetsköparnas bekostnad, skall i stort överföras till
den nya lagstiftningen. Detta kan inte bli annat än samarbetsutbildning,
vilket inte kommer att befrämja kampen för en bättre arbetsmiljö.

I stället bör som vpk föreslog redan vid 1973 års lagstiftning det vara
fackföreningen själv som svarar för utbildningen men arbetsköparna som bekostar
den. Tidsåtgången och omfattningen av utbildningen måste avgöras av
fackföreningen.

Arbetstiden

Fler arbetspauser och ersättare

Jakten på profit har drivit fram en teknisk utveckling som kännetecknas
av att människan i allt större utsträckning underordnats maskinen. En kraftig
utslagning och utsortering av arbetskraft sker genom löpandebandsarbete
och andra kontinuerligt upplagda arbetsprocesser, nämligen att maskinerna
får bestämma arbetstakten, att arbetskraften utnyttjas till det yttersta genom
få pauser och få avbytare.

Därför är pauser som regelbundet återkommer ett försvar mot följderna
av denna produktionsuppläggning. Eftersom utslagningen och utsorteringen
av arbetskraft är störst just i arbetsprocesser som binder människan vid
maskinen, måste denna form av arbete humaniseras genom fler pauser.

Mot. 1976/77:1676

18

1 propositionen föreslås sådana pauser. Däremot är förslaget inte bra i vad
gäller bestämmandet av sådana pauser. Här bör riktmärken ställas upp. Lagen
bör ge allmänna rekommendationer som stöder arbetarnas möjligheter tili
att förbättra sin situation. Eftersom det i allt fler arbeten är maskinen som
styr arbetstakten och möjligheter till naturliga pauser, bör inte enbart MBL:s
förhandlingsföreskrifter gälla utan den lokala fackföreningen skall själv, om
förhandlingar inte ger resultat, avgöra mängden och längden på pauserna,
en s. k. tolkningsrätt för fackföreningen. Denna tolkningsrätt bör även gälla
för arbetarskyddsstyrelsens vägledning eller föreskrifter.

Den fråga som har ett nära samband med pauser är bemanningen och
avbytare. Därför bör den lokala fackföreningen i arbetsmiljölagen ges rätt
till förhandlingar om arbetsstyrkornas storlek, och om inte förhandlingarna
ger resultat skall fackföreningen ha en vetorätt genom att deras ståndpunkt
skall gälla, s. k. tolkningsrätt.

Begränsa skiftarbetet

Jakten på högre profiter och därmed effektivare utnyttjande av teknikens
framsteg har också inneburit att skiftarbetet ökat avsevärt. En generös tilllämpning
av skiftarbetet på nätter i produktionen innebär att de anställda
vid olika serviceinrättningar drabbas i än högre utsträckning.

Arbetarnas fysiskt bättre förhållanden i arbetslivet har bl. a. köpts till
priset av fysiskt och psykiskt pressande nattarbete och oregelbundna arbetstider.
Eftersom målsättningen måste vara att med fortsatta tekniska
framsteg ge arbetarna bättre arbetsförhållanden, måste det i arbetsmiljölagen
framgå att nattarbete och skiftarbete skall tillåtas endast när produktionen
och arbetstekniken så kräver av säkerhetsskäl och när kostnaderna för avbrott
är betydande för samhället och av vad som sedan följer på grund av service
inom bl. a. sjukvård.

Arbetstidsreglerna i arbetsmiljölagen 4 kap. 5 ij andra stycket och 8 § måste
utformas mycket mer restriktivt. Detta styrks av vad föredragande statsråd
säger i propositionen ”att vidgade arbetsmedicinska och arbetssociologiska
erfarenheter bestyrker att en rad nackdelar i fysiologiskt, psykologiskt och
socialt hänseende kan vara förenade med natt- och skiftarbete". Trots detta
konstaterande föreslås mycket liberala regler vid användandet av natt- och
skiftarbete: Det skall bli vid det gamla, vilket innebär att natt- och skiftarbete
skall underordnas kapitalisternas krav på effektivitets- och profitjakt.

Ytterligare ett undantag som kan godkännas för nattarbete och skiftarbete
är nödfallssituationer, där fara föreligger för liv och egendom. Denna undantagsregels
tolkning löses effektivast med att den lokala fackföreningen kan
stoppa sådant arbete som den inte anser undantagsreglerna vara tillämpliga
på. Fackföreningarna skall tillerkännas en vetorätt även i detta avseende.

Mot. 1976/77:1676

19

48 limmars veckovila

1 propositionen föreslås en utvidgning av den lagstadgade veckovilan från
24 timmar till 36 timmar. Detta är en alltför begränsad utvidgning av veckovilan.
I remissyrkandena från bl. a. LO och TCO förespråkas 48 timmar,
vilket även är den gängse uppfattningen på arbetsplatserna. 48-timmarsvilan
är för den som arbetar 5-dagarsvecka och dagarbete det naturliga. Varje
inskränkning i 48-timmarsregeln är till för att tillgodose s. k. effektivare
produktion, och det drabbar arbetarna och främst skiftarbetarna.

Utgångspunkten för veckovilan är att alla arbetare skall kunna tillgodogöra
sig 48 timmar och i regel under lördag/söndag. För skiftarbetare som arbetar
lördagar och söndagar kan inte utvecklingen mot långa sammanhängande
arbetsperioder, för att vinna en längre sammanhängande ledighet, godkännas.
Alla arbetare skall ha 48 timmars veckovila och för skiftarbetare och
likställda får en ytterligare arbetstidsförkortning vara alternativet, inte kortare
veckovila.

4 kap. 6 § bör därför ändras att gälla sammanhängande veckovila i 48
timmar, och undantag därifrån kan endast få ske i nödfallssituationer, då
fara för liv och egendom föreligger. Samma restriktivitet bör tillämpas för
övertidsarbete och de nuvarande bestämmelserna utgå ur arbetstidslagen.

Facklig kamp och planeringen av arbetsmiljön

Det är ingen slump att teknik och industriplanering i det borgerliga samhället
är "heliga områden", som arbetsköparna, chefstjänstemännen och
deras konsulter slår vakt om och medvetet mystifierar. Däri ligger möjligheter
för kapitalet att behärska teknologin och därmed människorna på
arbetsplatserna. Maskinsystemen, lokalutformningen, arbetsmetoderna, ja,
hela miljöbildningen omkring lönearbetarna är i dag lika mycket en kontrollapparat
för att behärska människor som anordningar för produktionen
"i sig”. Eller rättare sagt: Allt sammantaget utgör ett produktionssätt under
kapitalismen.

Planerandet framställs som herrarnas ensak. Det nya är emellertid att
herrarna för att kunna gå ännu längre i sina intressen nu måste få tillgång
till de anställdas erfarenheter. Därför har arbetarrörelsens gamla krav på
inflytande över produktionen och självförsvar mot dåliga arbetsförhållanden
de senaste åren bemötts med en invit från kapitalet om samarbete, samråd,
med inflytande-deltagande etc. i planeringen. På längre sikt utgör detta
en risk för arbetsköparna, men man är tvungen för att kunna driva rationaliseringarna
ända in i de anställdas själ.

För arbetarrörelsen kan läget trots allt utnyttjas för ett demokratiskt uppbyggnadsarbete
och ett visst strategiskt inflytande över kapitalets kärna:
produktionsprocesserna. Förutsättningen är att de anställda kan tillkämpa
sig rätten till ett permanent och självständigt utforskande av sina framtida

Mot. 1976/77:1676

20

villkor: att lokala fackliga studiegrupper på arbetstid träder i förbindelse
med varandra, med kommuninvånare, konsumenter etc. för att utveckla
fackliga planeringsunderlag specifika för den produktion och den miljö man
verkar i. Kopplat till detta breda kunskapande skall finnas ett forskningsoch
utvecklingsarbete som på de anställdas villkor systematiserar de lokala
erfarenheterna.

I praktiken har initiativet till verkliga miljöförbättringar alltid legat hos
lönearbetarna själva. Hindras denna initiativkraft att verka sker heller inga
förbättringar - tvärtom tilltar genast försämringarna. Vilken arbetsköpare
bjuder självmant på kostsamma miljöförbättringar eller vilken yrkesinspektör
har i praktiken tid att ägna sig åt arbetsplatser där de anställda inte
begärt kontroller! Motorn i miljöförbättringarna är och kommer alltid att
vara lönearbetarna som känner av bristerna till kropp och själ.

Det centrala i allt miljöarbete är möjligheterna för de anställda själva
att ta initiativ, att kunskapa och att kräva åtgärder. Så - och endast så
- kommer arbetsmiljöerna i praktiken att förbättras. Frågan gäller då: Hur
kan betingelserna utvecklas för vanliga anställda att bland sig själva utveckla
målmedvetna, kunniga och samlade opinioner för avgörande förbättringar
och ett aktivt försvar mot försämringar i arbetsmiljöerna och planeringen
av produktionen?

I ett samhälle med oförsonliga motsättningar mellan kapital och arbete
är det meningslöst att tala om samverkansregler. Det tjänar endast syftet
att ta loven av de anställdas egen initiativkraft. Det är att binda upp de
anställda och göra skyddsombuden till gisslan inför sina arbetskamrater.
Samverkan skapar inga förbättringar - tvärtom. Praktiken visar att förändringar
däremot kan uppstå om lönearbetarna kan driva hårda förhandlingar
på ett väl underbyggt underlag: lokala fackliga arbetsmiljöprogram.

Förutom sanktionsmedel är förutsättningen för förhandlingar att genomtänkta
underlag eller program finns. Detta förusätter i sin tur att den förhandlande
parten kan driva ett självständigt kunskapande. Återigen i sin tur
förutsätter detta bestämda resurser: demokratiska rättigheter på jobbet, rätt till
ali information, rätt till egen rådgivning och utbildning, ett långsiktigt samhälleligt
perspektiv etc. När det gäller programunderlaget för förhandlingar om arbetsmiljö
och planering kan detta endast uppstå genom ett kollektivt kunskapande
om framtiden. Det är bl. a. i avsaknad av möjligheterna till detta
kunskapande - och i bristen på klara sanktionsmöjligheter! - som det villkorslösa
”medflytandet” på arbetsköparnas villkor blir förhärskande i alla
partssammansatta organ i och utanför företagen. För många socialdemokrater
har detta blivit en farlig vana, som förråder lönearbetarnas sak. När
arbetsmiljölagen ger dåliga betingelser för den fackliga kampen och för de
anställdas självständiga och kollektiva kunskapande, medverkar lagen automatiskt
till klassamarbete i praktiken. Detta är ingenting som Ahlmark
m. fl. är okunniga om! Det är en medveten reaktionär hållning!

Därför kräver vpk att lagstiftningen inom arbetsmiljöområdet genomgående

Mot. 1976/77:1676

21

skall utformas som ett stöd för de anställdas egen initiativkraft och ett stöd för den
fackliga kampen. Till vissa delar innebär både förslaget till arbetsmiljölag och
medbestämmandelagen ett sådant stöd. Men i andra delar råder motsatsen.
Vad som här är väsentligt att trycka på är vilka kompletteringar förslaget
till arbetsmiljölag måste få för att bättre tjäna de anställdas behov och därmed
gagna det som defmitionsmässigt måste vara en arbetsmiljölags syfte, nämligen
att hävda lönearbetarnas rätt till en säker och stimulerande arbetsmiljö
och en omsorgsfull planering.

Låt oss utgå från skyddsombudets situation i samband med den s. k.
förhandsbedömningen. I propositionen avses med förhandsbedömning olika
myndighetsorgans, främst yrkesinspektionens, granskning av ett företags
planerade åtgärder. Av inspektörens protokoll till byggnadsnämnden skall
det framgå att skyddsombud eller facklig organisation har haft möjlighet
att yttra sig över förslagen. Men på vilka villkor har de anställda möjlighet
att ta ställning i för dem ofta avgörande frågor? Vanligt är att ett huvudskyddsombud
ensamt åläggs att över ett par dagar ta ställning till ett virrvarr
av ritningar och handlingar utan att tidigare ha kunnat sätta sig in i planeringen
- än mindre fått chansen att uveckla några alternativ. Hela situationen
är ett uttryck för klassamhällets förtryck och påtvingade oförnuft!

Tvärtom måste det gå till på följande sätt:

Alla anställda - och inte enbart skyddsombuden - skall ges möjligheter att på
arbetstid stadigvarande driva ett eget kunskapande om miljö och planering. Egna
experter och rådgivare skall kunna kallas in till de fackliga studiegrupperna på
produktionens bekostnad. En rad mätningar och kontroller av arbetsmiljö skall
lätt kunna utföras av de anställda själva som ett led i att utforska förhållandena.
De i miljöstudiearbetet engagerade arbetskamraterna skall på arbetstid också
kunna besöka andra arbetsplatser. De skall kunna uppsöka en lokal där aktuellt
material och olika hjälpmedel finns samlat om arbetsmiljö och planering, där
rådgivning finns och där möten kan hållas med anställda från exempelvis liknande
arbetsmiljöer. (1 dag är det mycket svårt för en vanlig anställd att någonstans
på rimligt reseavstånd få en överblick ens över det material som
arbetarskyddsstyrelsen producerar.)

/ varje centralort måste en sådan arbetsmiljöstudio byggas upp under fackligt
huvudmannaskap. Vidare skall de anställda kunna vända sig till ett fackligt
arbetsmiljöinstitut för forsknings- och utvecklingsarbete. Institutet skall kunna
genomföra projekt med stöd från arbetarskyddsfonden och andra forskningsfnansierade
organ, vilka därför till en viss kvot skall tvingas stödja enpartsJörskning
på de anställdas villkor. I samband med större förändringar, men
även under normal drift, skall de anställda kunna utveckla fackliga arbetsmiljöprogram,
hela paket av åtgärdskrav som ständigt ses över och byggs på.
Sådana arbetsmiljöprogram omfattar självklart alla viktiga problem: såväl
fysiska och psykiskt-sociala som frågor av annan karaktär. Arbetsmiljöprogrammen
utgör i praktiken det förhandlingsunderlag som ligger till grund för
skyddskommittéernas verksamhet. Härigenom förvandlas skyddskommittéerna

3 Riksdagen 1976177. 3 samt. Nr 1676

Mot. 1976/77:1676

22

till förhandlingsorgan i stället för som i dag - och så som propositionen
förutsätter - ett redskap för klassamarbetet, ett sätt att vrida de anställdas
inflytande till ett harmlöst ”medflytande” i sken av ”demokrati”. MBL
skall i sammanhanget utnyttjas dels för att få loss information frän arbetsköparna
till alla anställda, dels för att kalla in egna rådgivare, forskare etc. vid behov
i verksamheten omkring det fackliga arbetsmiljöprogrammet. Ärligen skall en
viss summa pengar tas ur produktionen att disponeras av facket för det egna
kunskapandet i alla dess pedagogiska former (kurser, rådgivning, studiebesök,
mätning och kontroll, inköp av publikationer om arbetsmiljö, hjälp med
visualisering av alternativa förslag, tryckning av nya upplagor av arbetsmiljöprogram,
utställningsskärmar, väggtidningar etc. om arbetsmiljöns planering).
MBL används också så att olösta förhandlingar i skyddskommittén
förs upp till förhandlingar direkt mellan företagsledning och de fackliga organisationerna
- och inte som i propositionen föreslås till yrkesinspektionen.
/ de fall arbetsköparen trots detta vidtar åtgärder i planeringen direkt i konflikt
med de anställdas - i arbetsmiljöprogram - uttalade intresse skall vetorätten
gälla.

Till hela frågan om förhandsbedömning och inflytandet över planeringen
i företagen hör också vilken roll de professionellt verksamma konsulterna,
projektorerna m. fl. skall spela. Vilka är i dag betingelserna för att dessa,
när de kontrakterats, kan göra den bästa tänkbara insatsen från miljösynpunkt?
Och hur kan företagshälsovårdens personal tillsammans med dessa
praktiker fungera i ett lagarbete på de anställdas villkor?

Under 1960- och 70-talen har det utrymme och resurser som av byggherrar
anslås för planering och projektering av byggnader, anläggningar etc. bantats
så till den grad, att omsorgsfulla insatser från konsulters sida nu längre
knappast är möjliga. Det som exempelvis tidigare fick ta ett halvår att projektera
skall i dag ägnas ett par veckor! Särskilt illa rimmar detta med det
stöd i lag och avtal som skyddsombuden numera har för att från sin sida
ägna tid åt kontakt med bl. a. konsulter i planeringen. Det är klart osunda
konkurrensförhållanden inom konsultbranschen som har medfört detta. Den
konsultfirma som inte ställer upp på dagens stressade villkor blir helt enkelt
av med jobbet. Det är en konkurrens på byggherrarnas och arbetsköparnas
villkor-fördärvlig för alla dem som skall bruka miljöerna, och fördummande
för de professionella i planeringen! Längre planeringstider med tillräckligt litty
mmeför de anställda både i arbetsmiljöerna och de anställda i konsultföretagen
att gemensamt tränga in i miljöproblemen och ta fram alternativa lösningar
är en förutsättning för förbättring av arbetsmiljöerna. Denna aspekt är helt
förbisedd både i propositionen och i den tidigare utredningen.

Konsulternas roll i planeringen, deras kontraktsvillkor, deras utbildning och
attityder etc. måste närmare granskas. En auktorisering i någon form av planerings-
och projekteringskonsulter i likhet med vad som diskuteras i vad gäller
mät- och analyskonsulter måste inrättas.

Vidare är det nödvändigt att företagshälsovårdens förebyggande insatser på

Mot. 1976/77:1676

23

ett systematiskt sätt förknippas med den långsiktiga planeringen av arbetsmiljön.
Den pågående utredningen om företagshälsovården måste ges direktiv att utreda
om inte planerings- och projekteringskompetens bör knytas till företagshälsovärdscentraler
i framtiden förutom den skyddstekniska personal som skall ingå.

/ ett samarbete mellan fackliga organisationer och de tekniska högskolorna
skall personal med denna kompetens ges en kvalificerad utbildning i arbetsmiljöoch
industriplanering.

Det tvä/vetenskapliga forsknings- och utvecklingsarbetet omkring framtida
arbetsmiljöer måste ges ett kraftigt stöd, främst från arbetarskyddsfönden, men
även statens råd för byggnadsforskning och styrelsen för teknisk utveckling
skall uppmanas att stödja facklig enpartsforskning i dessa frågor. Utöver industrins
självfinansierade forskning disponerar arbetsköparna i dag miljonbelopp
ur dessa fonder för verksamhet som i praktiken är enpartslig ur
kapitalets synvinkel. En plan för fackligt forsknings- och utvecklingsarbete om
varje vanlig typ av arbetsmiljö och ess framtida planering i flera alternativ måste
upprättas. Sådan forskning skall genomföras på grundval av den ackumulerade
erfarenhet sorn fackliga arbetsmiljögrupper runtom på arbetsplatserna sammanställer
i sina lokala arbetsmiljöprogram inför förhandlingar i skyddskommittéerna.
Forsknings- och utvecklingsarbetet av detta slag skall förläggas till ett
fackligt arbetsmiljöinstitut. Härigenom kan eventuellt redan efter ett par årtionden
arbetsköparnas kunskapsmonopol i planeringen brytas och i vart
fall uppstår ett värdefullt fackligt material för utbildning och kritik av den
gängse planeringen, projekteringen, maskinupphandlingen etc. En sådan arbetarrörelsens
egen erfarenhetsbank är viktig i den framtida fackliga kampen
oavsett den politiska situation som kan komma att råda.

Arbetslivsforskning

Forskningen i arbetslivsfrågor berörs endast ytligt i propositionen. Arbetsmarknadsministern
hänvisar i förbigående till arbetsmedicinska institutet
och centrum för arbetslivsfrågor, ett forskningsinstitut, som tillkom
i anslutning till riksdagsbeslutet om den s. k. medbestämmandelagen.

Båda dessa forskningsinstitutioner bedriver en traditionell forskning där
kapitalets vinstintressen med åtföljande värderingar blir utslagsgivande. Propositionen
berör inte med ett ord vilka ojämlika resurser kapitalisterna och
lönearbetarna har när det gäller forskningen i bl. a. arbetslivsfrågor.

Genom Personaladministrativa rådet har Svenska arbetsgivareföreningen
kunnat sätta storkapitalets intressen i centrum för arbetslivsforskningen,
även om många företrädesvis yngre obundna forskare under senare år tagit
upp projekt utgående från arbetarklassens intressen. De fackliga organisationerna
har gjort många egna värdefulla insatser och utredningar.

Genom sin kraftigt utbyggda tekniska avdelning har SAF generaliserat
forskningserfarenheterna om nya samarbetsformer, ny arbetsorganisation
och nya ledningsprinciper i företagen på ett sådant sätt, att SAF utarbetat

Mot. 1976/77:1676

24

modeller, som garanterar att kapitalets företrädare leder på ett nytt och
smidigare sätt för att öka effektiviteten och utsugningen av lönearbetarna.

Vilken vikt kapitalets företrädare tillmäter arbetslivsforskningen märks
först när arbetslivsforskare valt kontroversiella ämnen som makt och inflytande
för de anställda. Många kommer inte ens in på arbetsplatserna,
och en del har fått sina rapporter hemligstämplade.

Enligt en nyligen gjord enkät framgår att av 173 forskare som svarat
på enkäten har 24 procent över huvud taget inte blivit insläppta på arbetsplatserna.
22 procent har inte fått tillgång till begärda uppgifter, 12 procent
har fått sina rapporter censurerade och 11 procent fick sina rapporter
hemligstämplade. Över hälften av dessa svårigheter inträffade under åren
1975-1976, då löftena om "arbetslivets förnyelse” i samverkan var som
mest intensiva. Dessa siffror framkom vid ett möte i maj, vilket handlade
om samhällsforskningen och arbetslivet.

SAF och andra arbetsköparorganisationer har alltid haft klart för sig vilken
betydelse arbetslivsforskningen har för kapitalet och hur viktigt det är att
från arbetsplatserna utestänga forskare som går in på maktfrågorna. Denna
insikt har alltid präglat också de borgerliga partiernas syn på arbetslivsforskningen,
medan socialdemokratins ledning alltför länge blundat för denna
forsknings betydelse för att börja rubba maktrelationerna i arbetslivet.

Ny insikt

Först nu då kapitalet skaffat sig en ökad dominans på detta område tränger
sig ett nytänkande fram inom snabbt växande delar av arbetarrörelsen. "Den
som styr forskningen styr framtiden”, sade LO:s orförande Gunnar Nilsson
i en intervju efter 1976 års LO-kongress.

Den avgörande styrningen mot framtiden ligger i äganderätten, men Gunnar
Nilsson har rätt i att den som styr forskningen har ett övertag i kampen
om makten. Denna insikt präglar nu alltmer den fackliga debatten. Kraven
växer på en partsinriktad forskning och kontroll i arbetarklassens tjänst,
som motpol till kapitalets väldiga forskningsresurser i olika institutioner.

Fackligt arbetsmiljö- och kontrollinstitut

Vänsterpartiet kommunisterna ser denna utveckling som mycket glädjande
och som ett bevis på riktigheten i det krav som medlemmar av vårt
parti rest såväl inom fackföreningar som i riksdagen om inrättande av ett
fackligt arbetsmiljöinstitut med forskare, läkare, skyddsinspektörer, skyddsingenjöreroch
andra tekniker samt dataexperter och annan expertis, vilken utgår
från arbetarklassens värderingar i sitt arbete.

En snabbt växande opinion inom den fackliga rörelsen begär inrättande
av ett sådant institut. För detta uttalade sig exempelvis målar- och elekt

Mot. 1976/77:1676

25

rikerförbundens kongresser. Motioner om detta har väckts på en rad fackliga
förbundskongresser.

Enligt vår mening är ett sådant institut nödvändigt som en bas för bl. a.:

o utarbetande av alternativa modeller till arbetsorganisation i ställer för de
s. k. självstyrande grupperna som växer fram under kapitalets ledning,
O att facket skall kunna ge arbetsmiljöutbildningen ett självständigt innehåll,
O fackets obundna forskning om arbetsmiljörisker i den fysiska miljön och
för att motverka den ständigt stegrade arbetshetsen och utslagningen,
O en nödvändig facklig diskussion och forskning om alternativ produktion
och förädling i stället för fortsatt rovdrift av våra naturtillgångar,

O fackets kontroll av arbetsmiljöns utveckling.

Tillsammans med de fackliga arbetsmiljöstudier och förslag vi framlägger i
det sammanhanget skulle ett fackligt arbetsmiljö- och kontrollinstitut bli en
mäktig bas för de anställdas och de fackliga organisationernas kamp för bättre
arbetsmiljö utan arbetshets och utslagning.

Obotfärdigt förhinder

Mot kravet på ett sådant institut reses ständigt invändningar att experterna
är för få och att man inte skall "splittra resurserna". Det är inget annat
än den obotfärdiges förhinder.

Visst är experterna på många områden för få, men just därför bör de
främst sättas in där de mest behövs. Varför skall de främst sättas in i organ
som främst företräder storfinansens intressen? Många forskare och experter
har ingen högre önskan än att ställa sina kunskaper i arbetarklassens och
fackets tjänst. Det är ju där "de begränsade resurserna" främst kommer
arbetare och tjänstemän till godo.

Resurserna måste fördelas på det sätt vänsterpartiet kommunisterna förespråkar,
om arbetslivsforskningen åtminstone i ökad del skall få en inriktning
som främst gagnar de anställdas i stället för kapitalets intressen.

Tillträde till arbetsplatserna

Avgörande demokratiska rättigheter gör ännu halt vid ingången till fabriksportarna
och andra arbetsplatser. Arbetsköparna kan t. o. m. neka fackföreningarnas
förtroendemän, experter och andra att komma in på arbetsplatserna.

Det behövs inga ytterligare utredningar för att slå fast en så självklar
rätt som att fackliga förtroendemän och experter liksom arbetslivsforskare
utanför fackföreningsrörelsen skall ha tillträde till arbetsplatserna. De anställda
skall också ha en självklar rätt att kalla vem de vill till hjälp för
att förbättra sina arbetsvillkor. Det finns ju ingen som kan hindra arbetsköparna
att bjuda in vem de vill till arbetsplatsen.

Mot. 1976/77:1676

26

Vänsterpartiet kommunisterna har i motionen 1976/77:889 föreslagit att
riksdagen hemställer hos regeringen om förslag till lagstiftning, i syfte att garantera
de forskare som de arbetande och deras fackliga organisationer önskar
engagera för forskningsarbete tillträde till arbetsplatserna.

Minderåriga

Bestämmelser om minderårigas arbete har länge utgjort en viktig del av
arbetarskyddslagstiftningen. Men alltför många undantag har dock kunnat
göras från de huvudregler som förelegat.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att dessa bestämmelser i fortsättningen
verkligen måste vara en viktig del av arbetsmiljölagstiftningen. Den
får till sin funktion inte bli underlag till en marknad för utnyttjande av
minderårig arbetskraft. Regeringens proposition och Per Ahlmarks uttalanden
öppnar i verkligheten möjligheten för barnarbete. Detta i namn av att lagstiftningen
måste göras smidigare och mer lättöverskådlig. Samtidigt användes
argument som att arbetsmiljölagstiftningen inte får utformas så, att
den försvårar för minderåriga att komma in i arbetslivet eller att kunna
sätta sig in i arbetet.

I verkligheten ligger det en andemening som skall underlätta för arbetsköparna
att använda sig av yngre arbetskraft. Detta vill vpk förhindra och
motarbeta.

Utbildning och introduktion

En viktig faktor närdet gäller inträde till arbetslivet, vare sigdet rör sig om feriearbete
eller yrkesutbildning, är att utbildning och introduktion
ges innan de minderåriga sätts i arbete. En sådan utbildning måste inriktas
främst på de faror som hotar inom respektive arbete, på så sätt att de ej
får arbeta ensamma utan att först ha genomgått en kortare utbildning om
den arbetsmiljö de skall verka i. Samtidigt behövs också en introduktion
i arbetsförloppet, så att grundkunskaper erhålles för att därigenom motverka
olycksfallsrisker.

Lämpligt är att den fackliga organisationen tillsammans med skyddsombuden
genomarbetar en utbildnings- och introduktionsplan för respektive
arbete samt att de bedriver eller är ansvariga för denna undervisning och
introduktion. Detta skall givetvis ske på betald arbetstid, i syfte att stärka
den minderåriges kunskaper om arbetsmiljöfarorna.

Farligt arbete

1 den ännu gällande arbetarskyddslagens 24 § föreskrivs förbud mot användande
av den som ej fyllt 15 år till hantverks- eller industriellt arbete,
byggnadsarbete, arbete i gruvor, stenbrott, skogsavverkning eller transport

Mot. 1976/77:1676

27

av personer eller gods liksom hotell- och restaurangarbete. Arbetarskyddsstyrelsen
kan bevilja undantag från denna huvudregel.

Arbetsmarknadsministern avfärdar i sina motiveringar dessa förbud med
att de är komplicerade och svåröverskådliga. Dessa skäl kan inte få vara
tillräckliga för att släppa förbuden, utan i stället måste insatser till för att
följa upp dessa så att efterlevnaden blir tillfredsställande. Skäl som svåröverskådlighet
får inte ge möjlighet till att farligt eller tungt arbete kan
åläggas den minderårige.

Vpk anser att dessa regler bör finnas kvar för att därigenom ge tyngd
åt bedömningar som skall utestänga minderåriga som ej fyllt 16 år från
dessa och liknande arbeten. Lagstiftningen måste vara tydlig för att skydda
minderåriga mot den exploatering som de utsätts för.

Skiftarbete

Vpk vill även föra skiftarbete till kretsen av farliga arbeten. Många utredningar
visar på skiftarbetets faror och skadeverkningar. Både fysiska och
psykiska skador har påvisats i stor utsträckning. Skiftarbetet bör - som redovisas
på annan plats i motionen - i mesta möjliga utsträckning stoppas.
Detta gäller i allra högsta grad för dem som inte fyllt 16 år. Vpk föreslår
därför att lagstiftningen helt förbjuder användandet av dem som inte fyllt
16 år till skiftarbete och för övriga minderåriga endast då särskilda skäl
föreligger.

Arbetstiden

I lagförslaget har i viss mån arbetstiden skärpts i vad gäller de minderåriga.
De tidigare bestämmelserna om arbete 10 timmar per dygn eller 54 timmar
per vecka har reducerats till 9 respektive 45 timmar. Detta ställer vi oss
bakom.

Men vad som samtidigt skett är att regeln slopats om att de som inte
fyllt 16 år inte får användas i arbete mellan kl. 19.00 och 22.00. Vi föreslår
- i överensstämmelse med vad som sagts beträffande skiftarbete - att de
som inte fyllt 16 år inte får användas i arbete mellan kl. 19.00 och 07.00.
Något undantag från detta skall ej godkännas.

Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen

I konsekvens med att arbetsmiljölagen måste ses som ett skydd för lönearbetarnas
intressen bör de anställdas representanter i arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionsnämnderna ges ett avgörande inflytande. Vpk
anser därför att de anställdas representanter där bör ges vetorätt.

Tillsynen över de mindre arbetsplatserna skall numera skötas av kommunerna.
Omfattningen och kvaliteten på denna verksamhet har kommit

Mot. 1976/77:1676

28

att bli beroende av lokala variationer i intresset för denna verksamhet och
vilka resurser olika kommuner har ansett sig kunna avsätta för tillsynen.
Det är ofta de små arbetsplatserna som har de största arbetsmiljöbristerna,
därför måste tillsynen där göras effektiv. Hittills har den inte varit det och
det finns inte ute i kommunerna några planer på utbyggnad av verksamheten,
vilka gör att man inom överskådlig tid kan förvänta sig att
den blir tillfredsställande. Därför bör även tillsynen av de mindre arbetsplatserna
läggas under yrkesinspektionen, som i samband därmed måste
tillföras avsevärda förstärkningar.

Genom yrkesskador och -sjukdomar, trafikolyckor m. m. ökar antalet handikappade
ständigt i samhället. Många av dem återkommer i arbetslivet
på ett eller annat sätt, och ännu många fler måste beredas möjlighet att
göra det. För att bevaka dessa gruppers speciella problem anser vpk att
handikapporganisationerna bör ges representation i arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionsnämnderna.

Sanktioner

Sanktionsbestämmelserna i den föreslagna lagen riktas endast mot arbetsköparen
eller hans företrädare, såsom fysiska personer. Givetvis skall
detta fortfarande vara en grund för sanktionsbestämmelserna, men samtidigt
bör också straffavgifter i form av böter införas. Det är inte så verkningsfullt
att kraftigt höja skadeståndet för fysiska personer som att skapa straff för
en juridisk person - företaget - så att det inte kan vara ekonomiskt lönsamt
att bryta mot lagens regler.

I den nuvarande lagstiftningens tillämpning har i alltför hög grad undvikits
att använda de straffsanktioner som stått till buds. Arbetsköpare som försummar
arbetsmiljön av ekonomiska skäl - och det lär vara flertalet - har
inte ålagts straff i syfte att de skall följa lagens regler.

Det är därför nödvändigt att en ny sanktionsbestämmelse införes, så att
det inte på något sätt kan vara ekonomiskt lönsamt för företag eller andra
att bryta mot lagen. Det skall inte gå att köpa sig bort från arbetsmiljöåtgärder
med att chansa på att straff inte kommer att utdömas eller att det kommer
att bli så ringa att det ändå ekonomiskt kan vara lönande. Därför bör straffet
för juridisk person ställas så högt att det avhåller från underlåtenhet, samtidigt
som skyddsombuden ges maktbefogenheter. Till dessa straffavgifter bör givetvis
kopplas ansvaret för de fysiska personerna. Här måste en bättre uppföljning
och mer konsekvent tillämpning ske, och samtidigt som straff utdöms
för juridisk person måste även straff för den fysiska personens underlåtenhet
utdömas. Straffet kan exempelvis utgöras av förverkande av
egendom eller dess värde för de företag som använder anordning eller ämne
i strid mot lagen eller ålagt förbud.

Sanktionsbestämmelserna mot skyddsombud, arbetstagarledamot av

Mot. 1976/77:1676

29

skyddskommitté eller facklig organisation enligt 8 kap. 3 § är inte enligt
vår mening acceptabla.

Frågan om en bra arbetsmiljö är en fråga om kamp mot de intressen
som tjänar på att hålla ner kostnader för arbetsmiljöförbättringar eller underlåter
att vidta sådana åtgärder att fara för arbetares liv och hälsa undanröjes.

Mot dessa intressen måste skyddsombuden, skyddskommittéledamöter
från arbetstagarsidan och den fackliga organisationen kämpa, kämpa för
sina arbetskamraters och fackliga medlemmars hälsa. Det är därför fel att
de skall kunna ådömas skadestånd. Detta oavsett om arbetsköpare anser
sig ha blivit ekonomiskt lidande eller ej.

När det gäller arbetsmiljöfrågor skall aldrig facklig organisation eller av
denna utsedd företrädare kunna åläggas straffansvar. Vpk föreslår därför
att motsvarande paragrafer förändras i enlighet härmed.

Företagshälsovården

SAF, LO och PTK slöt 1976 ett avtal om företagshälsovården, vilket
innebär en väsentlig förstärkning av de anställdas inflytande över företagshälsovården,
men ekonomiskt är denna fortfarande beroende av och underställd
företagsledningen. Detta förhållande är ägnat att bibehålla de utbredda
tvivlen på företagshälsovårdens opartiskhet och innebär privatkapitalets
fortsatta kontroll över en viktig hälsosektor, vilket strider mot principen
om samhällets (landstingens) ansvar för hälso- och sjukvården. Varje
tendens till ökad privatisering av sjukvården innebär ett hot mot dess integritet
och tillgänglighet för de utslagna, minst bemedlade och mest sjukdomsdrabbade.
Det som inte kunde uppnås avtalsvägen bör nu lagstiftas
om. Lämpligen ändras direktiven till "utredningen om företagshälsovård
och yrkesmedicinsk verksamhet", så att utredningen får i uppdrag att lägga
fram ett lagförslag som innebär att företagshälsovården frikopplas från arbetsköparmakt
och i stället överförs till organ, där de arbetande har majoritet
och bestämmer om de ekonomiska resurserna, samt att den samordnas
med landstingens övriga hälso- och sjukvård.

Vi upprepar vårt krav att målsättningen bör vara att alla anställda skall
omfattas av företagshälsovård 1985 och att utbildningsresurserna förde olika
personalkategorierna inom företagshälsovården dimensioneras därefter. Med
ett förtydligande till direktiven för utredningen om företagshälsovård och
yrkesmedicinsk verksamhet kan detta lätt inkluderas i de tidigare givna
direktiven. Obligatorisk företagshälsovård bör skrivas in som målsättning i arbetsmiljölagen.

Mot. 1976/77:1676

30

Arbetsmiljön inom försvaret

Arbetsmiljön bör under fredstid kunna tillämpas utan några särregler inom
försvarets område. Vad beträffar förhållandena under krig eller beredskapstillstånd
kommer det då, som föredragande statsrådet själv påpekar, att göras
så många avsteg från normala förhållanden på alla samhällsområden att
det är onödigt att tynga lagstiftningen med detta. Det resonemanget kan
således lämnas utanför vad som här diskuteras.

Vänsterpartiet kommunisterna ansluter sig helt och oreserverat till den
uppfattning som TCO:s representant i utredningen och TCO i remissvaret
har intagit. Det är särskilt viktigt att yrkesinspektionen får möjlighet att
arbeta på samma villkor inom försvaret som inom andra samhällssektorer.
En annan viktig fråga är den inskränkning i skyddsombuds rätt att avbryta
verksamhet som anses farlig. Några sådana inskränkningar kan inte godtas.
De argument som bl. a. ÖB anför är välkända av alla försvarsanställda sedan
tidigare diskussioner som rört arbetsförhållanden, t. ex. arbetarskyddslagens
tillämpning.

Vad beträffar de värnpliktiga är det ett viktigt krav att de, när nu arbetsmiljölagen
skall gälla för dem, får möjlighet att själva kontrollera tilllämpningen.
Argumentet att tillräcklig kunskap och överblick skulle saknas
är lika dåligt här som när det gäller de anställdas skyddsombud. De värnpliktiga
skyddsassistenterna bör få samma ställning som skyddsombuden
har inom arbetslivet i övrigt.

Hemställan

Med stöd av det anförda föreslås

att riksdagen beslutar

1. att arbetsmiljölagen skall leda till en riskfri fysisk arbetsmiljö
utan arbetshets och utslagning och att 2 kap. 1 S ändras enligt
Bilaga till denna motion,

2. att alla arbetare skall ha tillgång till företagshälsovård och att
2 kap. 2 § får ett tillägg enligt Bilaga till denna motion,

3. att arbetsmiljölagen stadgar att ämne som misstänks vara hälsooch
miljöfarligt inte får användas, att cancerframkallande ämnen
skall förbjudas och att gränsvärden skall skydda hälsan
under ett helt liv och att 2 kap. 6 i; ändras enligt Bilaga till
denna motion,

4. att arbetsmiljölagen skall tillerkänna lönearbetarna maktbefogenheter
för att åstadkomma en sund och säker arbetsmiljö
och att 3 kap. 1 S ändras enligt Bilaga till denna motion,

5. att arbetares rätt att avbryta arbete utvidgas och att den lokala
fackliga organisationen är den enda instans som kan pröva
åtgärden samt att 3 kap. 4 Ii ändras enligt Bilaga till denna motion,

Mot. 1976/77:1676

31

6. atl ämne skall bevisas ofarligt innan det får användas i arbetslivet
och att 3 kap. 9 8 ändras enligt Bilaga till denna motion,

7. att pausernas längd, antal och förläggning avgörs av den lokala
fackliga organisationen, om inte förhandlingar ger resultat och
att 4 kap. 3 8 ändras enligt Bilaga till denna motion,

8. att skiftarbete och nattarbete endast får förekomma när produktionsteknik,
säkerhetsskäl och allmänhetens behov av service
påkallar detta och att 4 kap. 5 8 ändras enligt Bilaga till
denna motion,

9. att veckovilan skall vara 48 timmar och att 4 kap. 6 8 ändras
enligt Bilaga till denna motion,

10. att nattvilan för minderåriga som ej fyllt 16 år skall vara mellan
19 och 7 och att 5 kap. 5 8 ändras enligt Bilaga till denna motion,

11. att det lokala skyddsarbetet skall organiseras genom förhandlingar,
att arbetarparten skall ha strejkrätt och att 6 kap. 1 8
ändras enligt Bilaga till denna motion,

12. att skyddsombud, ledamot i skyddskommitté och huvudskyddsombud
kan utses från arbetarorganisation, som inte är
bunden av kollektivavtal, enligt vad som föreslås i 6 kap. 2,
3 och 8 88 enligt Bilaga till denna motion,

13. att utbildningen av skyddsombud tillkommer den fackliga organisationen,
att arbetsköparna bekostar utbildningen och att
6 kap. 4 8 ändras enligt Bilaga till denna motion,

14. att fackliga förtroendemän och fackliga experter har fritt tillträde
till arbetsplatsen och att en ny lagparagraf, 6 kap. 4 aij,
införs enligt Bilaga till denna motion,

15. att skyddsombud har rätt att avbryta allt hälsofarligt arbete
och allt ensamarbete samt att endast lokal facklig organisation
kan pröva skyddsombuds åtgärd och att 6 kap. 7 8 ändras enligt
Bilaga till denna motion,

16. att lokal fackförening tillerkänns vetorätt i arbetsmiljöfrågor
i vad avser ackords- och prestationsarbete, personalstyrkornas
storlek, avbytare, reservstyrkor, tidmätningar, rationaliseringar,
produktionsuppläggningar, avskedanden samt vid byggnadslov
och att därför en ny paragraf, 6 kap. 7 a 8, införs enligt Bilaga
till denna motion,

17. att skyddskommitté skall vara forum för förhandlingar mellan
parterna och att arbetarparten kan vidta strejk i arbetsmiljöfrågor
samt att 6 kap. 9 8 ändras enligt Bilaga till denna motion,

18. att yrkesinspektionen skall vara huvudman även för den kommunala
tillsynen och att 7 kap. 2 8 utgår,

19. att tystnadsplikten för skyddsombud och fackets förtroende

Mot. 1976/77:1676

32

valda skall avgöras av fackföreningens medlemmar och att 7
kap. 13 S ändras enligt Bilaga till denna motion,

20. att straffbestämmelserna i lagen inte gäller facklig organisation
eller dess företrädare och att en ny paragraf, 8 kap. 5 införs
enligt Bilaga till denna motion,

21. att tillsynsmyndighet ej kan förhindra lokal facklig organisations
och skyddsombuds rätt att utnyttja strejkrätt, vetorätt
och rätten att avbryta arbete och att 9 kap. 5 $ får ett tillägg
enligt Bilaga till denna motion,

22. att beträffande arbetsmiljön inom försvaret

a) arbetsmiljölagen i fredstid skall gälla inom hela försvaret
utan inskränkningar,

b) inga inskränkningar i skyddsombudets rättigheter får förekomma
inom försvaret,

c) de värnpliktiga skyddsassistenterna får skyddsombuds status,

23. att hos regeringen hemställa om att berörd myndighet åläggs

a) att utöka antalet ämnen i hygieniska gränsvärdeslistan från
ca 120 ämnen till ca 500,

b) att redovisa den dokumentation som ligger till grund för
fastställandet av varje enskilt gränsvärde,

c) att genomföra en generell sänkning till högst en fjärdedel
av nu gällande gränsvärden för att minska riskerna och för
att öka den s. k. säkerhetsfaktorn,

d) att förbjuda import av asbest och asbesthaltiga produkter
och att ge dispenser utomordentligt restriktivt,

24. att hos regeringen hemställa om att det skall uppdras åt berörd
myndighet att vidta åtgärder för att

a) dels lokal facklig organisation skall ges möjlighet att utarbeta
arbetsmiljöprogram, som skall vara underlag vid förhandlingar
om åtgärdsprogram, och att detta skall ske på betald arbetstid,
dels studiegrupper bland de anställda kontinuerligt skall kunna
studera och utforska sin egen miljö på betald arbetstid och
dels i övrigt verka för vad motionen anför om planering och
förhandsgranskning,

b) att fackföreningens experter, som kallas till arbetsplatsen, ges
fritt tillträde och att kostnaderna bestrids av arbetsköparen,

c) att planeringstiderna förlängs, så att fackföreningen och dess
experter har möjligheter till meningsfull förhandsgranskning,

25. att hos regeringen hemställa om förslag om kompletteringar
av arbetsmiljölagen i syfte

a) att regler för vad som skall gälla som farligt arbete för minderåriga
och regler för skiftarbete för minderåriga utformas i
enlighet med vad i motionen anförs,

Mot. 1976/77:1676

33

b) att kraftiga straffavgifter och förverkande av egendom eller
dess värde skall utdömas åt företag, som inte följer arbetsmiljölagen
eller förelägganden om förbättringar, och att en bättre
tillämpning av straffbestämmelserna garanteras mot enskild
arbetsköpare eller dess ställföreträdare som försummar arbetsmiljön
i enlighet med vad som anförs i motionen 8 kap. om
ansvar,

c) att arbetarrepresentanterna i arbetarskyddsstyrelsen och i yrkesinspektionsnämnderna
skall ha vetorätt när beslut uppenbart
strider mot lönearbetarnas intresse,

d) att representanter för de handikappade skall ingå i arbetarskyddsstyrelsen
och i yrkesinspektionsnämnderna,

26. att uttala att målsättningen för företagshälsovården är företagshälsovård
för alla senast 1985 och att utredningen "företagshälsovård
och yrkesmedicinsk verksamhet" bör ges tillläggsdirektiv,
i enlighet med vad som anförs i motionen,

27. att uttala att dygnsmaximeringen bör utgå från att bestämmelserna
om allmän och extra övertid utgår ur arbetstidslagen
och att endast arbete som föranleds av fara för liv och egendom
får bedrivas utöver ordinarie arbetstid samt att hemställa hos
regeringen om förslag till ändringar i arbetstidslagen i enlighet
därmed,

28. att uttala sitt stöd för inrättandet av fackliga arbetsmiljö- och
kontrollinstitut, i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 31 maj 1977

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
TOMMY FRANZÉN (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)

KARL HALLGREN (vpk)

LARS-OVE HAGBERG (vpk)
i Borlänge

i Malmö

Mot. 1976/77:1676

34

Förslag till
Arbetsmiljölag

Regeringens förslag

Bilaga

2 kap.

Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande
med hänsyn till arbetets natur
och den sociala och tekniska utvecklingen
i samhället.

Motionärernas förslag

1 S

Arbetsförhållandena skall anpassas
till människans förutsättningar i fysiskt
och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas
att arbetet anordnas så, att arbetstagare
själv kan påverka sin arbetssituation.

Arbetsplatsen skall utformas efter
lönearbetarnas sociala och kulturella
behov, med en god fysisk arbetsmiljö,
mänsklig arbetstakt och omväxlande
arbete. Överordnade målsättningar är
en bra arbetsmiljö, trygghet i anställningen
och arbetstillfredsställelse.
Kraven på effektivitet och produktivitet
underordnas dessa målsättningar.

Arbetsförhållandena skall anpassas
efter människans förutsättningar. Arbetshets
och utslagning och den ständiga
sänkningen av lönearbetarnas produktiva
ålder stoppas, sjukskrivning
och förtidspensioneringar nedbringas
radikalt samt att arbetshandikappade
bereds i ökad omfattning plats i produktion
och arbetsliv.

Arbetsmiljöns beskaffenhet avgörs
av maktförhållandena i samhället. Lönearbetarna
skall därför påverka arbetsmiljöns
utformning och sin arbetssituation
genom fackliga maktbefogenheter.

2 kap. 2 5

Arbete skall i samhället.

Arbetare skall ha tillgång till företagshälsovård
som under facklig kontroll
bedrivs av landstingskommun eller
kommun som inte hör till landstingskommun.

6 5

Amne sorn kan misstänkas föranleda
ohälsa eller olycksfall får inte användas.
Alla ämnen som misstänks
vara cancerframkallande åsätts gränsvärde
0 (noll). De hygieniska gränsvärdena
skall utformas så att de skyddar
mot ohälsa under ett helt liv.

2 kap

Amne som katt föranleda ohälsa eller
olycksfall får användas endast under
förhållanden som ger betryggande
säkerhet.

Mot. 1976/77:1676

35

Regeringens förslag

3 kap.

Arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för att åstadkomma en god
arbetsmiljö.

Arbetstagare skall
Finnér arbetstagare att arbete innebär
omedelbar och allvarlig fara för liv
eller hälsa, skall han snarast underrätta
företrädare för arbetsgivaren eller
skyddsombud. För skada till följd av
att arbetstagaren underlåter att utföra
arbetet i avvaktan på besked om det
skall fortsättas är han fri från ersättningsskyldighet.

3 kap.

Den sorn tillverkar, importerar eller
överlåter ämne, som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall, skall vidtaga de
åtgärder som behövs för att hindra eller
motverka att ämnet vid avsedd användning
innebär risk från skyddssynpunkt.
När ämnet avlämnas för att
tagas i bruk skall de anvisningar
medfölja som behövs för hanteringen.
Ämnet eller förpackning, kärl eller
liknande, vari det förvaras, skall
vara tydligt märkt med uppgifter av
betydelse för att förebygga ohälsa
och olycksfall.

Motionärernas förslag
1 S

För att åstadkomma en sund och säker
arbetsmiljö skall maktbefogenheter
tillförsäkras de anställda och deras
organisationer.

och olycksfall.

Innebär visst arbete fara för de anställdas
hälsa kan anställd avbryta arbetet
och kräva rättelse hos arbetsköparen;
kan icke rättelse ske genom
hänvändelse till arbetsköparen kan
anställd och skyddsombud avbiyta arbetet
tills rättelse skett.

Den anställdes och skyddsombudets
fackliga organisation skall ensam pröva
det berättigade ian avbryta arbetet.

För skada till följd av att arbetet icke
utförts i avvaktan på rättelse från arbetsköparen
är den anställde och
skyddsombudet fria från ersättningsskyldighet.

9$

Det åligger tillverkaren till ämne att
framta adekvata data för att visa olika
substansers förväntade hälso- och miljöeffekt
och påvisa ämnets ofarlighet
innan det får införas i arbetslivet. Den
som tillverkar, importerar eller överlåter
ämne skall innan produktion och
användning informera berörd myndighet.
Informationen skal! avse ämnets
kemiska egenskaper, tillverknings- och
förbrukningskvantitet, användningsområde,
antal berörda arbetare samt
resultat av utförda försök där hälsooch
miljöeffekter undersökts. Undersökningen
av ämnets hälso- och miljöeffekter
skall testas avseende biologiska
effekter. När ämnet avlämnas för
att tagas i bruk skall de anvisningar

3 kap. 4 >;

Mot. 1976/77:1676

36

Regeringens förslag

4 kap.

Arbete skall

I den

Pauser inräknas

4 kap.

Arbetstagare skall

Avvikelse från första stycket får
göras, om vissi arbete med hänsyn lill
sin natur, allmänhetens behov eller
annan särskild omständighet mäste
fortgå även nattetid eller annars bedrivas
före klockan 5 eller efter klockan

24.

4 kap.

Arbetstagare skall beredas minst
trettiosex timmars sammanhängande
ledighet under varje period om sju
dagar. Sådan veckovila skall såvitt
möjligt förläggas till veckoslut.

Undantag från första stycket får
göras tillfälligtvis, om det föranledes
av särskilt förhållande sorn ej har kunnat
förutses.

5 kap.

Minderårig får

Minderårig arbetstagare

Motionärernas förslag

medfölja som behövs för hanteringen.
Ämnet eller förpackning, kärl eller
liknande, vari det förvaras, skall
vara tydligt märkt med uppgifter av
betydelse för att förebygga ohälsa
och olycksfall.

3«

utöver raster.

-- omständigheterna medger.

i arbetstiden.

Om förhandlingar om pausers
längd, antal och förläggning ej kommer
till överenskommelse, gäller arbetarpartens
ställningstagande. Detta
ställningstagande får ej upphävas av
tillsynsmyndighet.

5 8

klockan 5.

Avvikelse från första stycket får
ske endast när produktionstekniken så
oundgängligen kräver detta av säkerhetsskäl,
allmänhetens behov av service
och när Jära för liv och egendom föreligger.
Loka!facklig organisation har
rätt att stoppa arbete som bedrivs i
strid med denna paragraf.

6*

Arbetare skall beredas minst 48
timmars sammanhängande ledighet
under en period om sju dagar. Sådan
veckovila skall såvitt möjligt förläggas
till veckoslut.

Undantag från första stycket får
göras tillfälligtvis, om det föreligger
Jära för liv eller egendom.

5 8

i veckan.

klockan 5.

Minderårig som icke fyllt 16 år skal!
för nattvila beredas oavbruten ledighet

Mot. 1976/77:1676

37

Regeringens förslag

Tillsynsmyndiget får

6 kap

Arbetsgivare och arbetstagare skall
bedriva en på lämpligt sätt organiserad
skyddsverksamhet.

6 kap.

På arbetsställe,

Skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation
som är eller
brukar vara bunden av kollektivavtal
i förhållande till arbetsgivaren.
Finns ej sådan organisation, utses
skyddsombud av arbetstagarna.

6 kap.

Finns vid

Motionärernas förslag

från arbetet under minst 12 timmar
varje dygn. / ledigheten skall ingå tiden
mellan klockan 19 och 7.
skäl föreligger.

1 5

Det lokala skyddsarbetet oiganiseras
genom förhandlingar mellan parterna,
där arbetarparten har maktbefogenheter
till sitt förfogande i form av
strejkrätt och vetorätt.

2S

ersättare utses.

Skyddsombud utses dels av lokal
facklig organisation som är eller brukar
vara bunden av kollektivavtal i
förhållande till arbetsgivaren och dels
av lokal facklig organisation sorn före träder
minst en femtedel av arbetstagarna
på arbetsstället.

Fördelningen av skyddsombuden,
då fler än en facklig organisation enligt
andra stycket är berättigade utse
skyddsombud, sker i förhållande till
antalet arbetstagare som respektive
organisation företräder, dock att den
kollektivavtalsslutande organisationen
erhåller minst ett skyddsombud.

3S

- skyddsombudens verksamhet.

Lokal facklig organisation som är
eller brukar vara bunden av kollektivavtal
i förhållande till arbetsgivaren
utser huvudskyddsombud om organisationen
företräder mer än en tredjedel
av arbetstagarna på arbetsstället. I

Mot. 1976/77:1676

38

Regeringens förslag

6 kap.

Skyddsombud företräder

Skyddsombud skall

Arbetsgivare och arbetstagare svarar
gemensamt för att skyddsombud
får erforderlig utbildning.

6 kap.

6 kap.

Innebär visst arbete omedelbar och
allvarlig fara för arbetstagares liv eller
hälsa och kan rättelse icke genast uppnås
genom hänvändelse till arbetsgivaren,
kan skyddsombud bestämma att
arbetet skall avbrytas i avvaktan på
ställningstagande av yrkesinspektionen.

Om det är påkallat från skyddssynpunkt
och rättelse icke genast kan upp

Motionärernas förslag

annat fall utses huvudskyddsombudet
av annan lokal facklig organisation
sorn företräder mer än två tredjedelar
av arbetstagarna på arbetsstället.

Finns ej sådana organisationer som
avses i andra stycket, utses huvudskyddsombuden
av arbetstagarna på
arbetsstället.

4 5

ombudets område.

i arbetet.

De anställdas organisationer svarar
för att skyddsombudet får erforderlig
utbildning.

4 a 5

Fackliga förtroendemän och experter
på alla nivåer inom fackföreningsrörelsen
äger fritt tillträde till arbetsplatserna.
Denna rätt tillkommer även
andra enskilda personer som anställda
och lokal facklig organisation önskar
anlita som biträde i arbetet för att förändra
arbetslivets villkor. Den tillkommer
också forskare som på eget initiativ
vill bedriva forskning i arbetslivsfrågor.

7 5

Innebär visst arbete fara för den anställdes
hälsa och kan ej rättelse ske vid
hänvändelse till arbetsköpare, kan
skyddsombud bestämma att arbetet
skall avbiy t as.

Skyddsombudets lokala fackliga organisation
är den enda instans som
äger rätt att pröva det berättigade i
skyddsombudets åtgärd.

Om det är påkallat från skyddssynpunkt
och sociala skäl och rättelse icke

Mot. 1976/77:1676

39

Regeringens förslag

nås genom hänvändelse till arbetsgivaren,
kan skyddsombud i avvaktan pä
yrkesinspektionens ställningstagande
avbryta arbete som arbetstagare utför
ensam.

Överträdes tillsynsmyndighets
För skada

6 kap.

Motionärernas förslag

genast kan uppnås genom hänvändelse
till arbetsköpare, kan skyddsombud
bestämma att arbete som utförs ensamt
avbryts. Skyddsombudets lokala
fackliga organisation är den enda instans
som äger rätt att pröva det berättigade
i skyddsombudets åtgärd.

Arbetare som berörs av skyddsombuds
åtgärd, att avbryta arbete, skall
erhålla full lön under tiden arbetet är
stoppat.

med förbudet.

- från ersättningsskyldighet.

7 a i;

Om förhandlingar om arbetsmiljön
ej kommit till överenskommelse eller
arbetsköparen i kraft av sitt ägande
beslutar genomföra förändringar eller
vägrar vidta nödvändiga åtgärder för
att förbättra arbetsmiljön, äger den lokala
fackföreningen rätt att förhindra
eller stoppa visst arbete eller åtgärd
genom vetorätt mot arbetsköparens
beslut. Vetorätten gäller följande områden:

- Rätt att förbjuda ackordsarbete och
andra prestationssystem som utgör en
fara från skyddssynpunkt.

- Personalstyrkornas storlek, avbytare
och reservstyrkor vid löpandebandsarbete
och liknande processer.

- Tidmätningar, produktionsuppläggningar
och rationaliseringar.

- Avskedanden som är påkallade av
arbetsmiljöskäl.

Därest vid förhandsgranskning av
ny-, om- eller tillbyggnad planlösningarna
ej godkänts av skyddsombudet
och den lokala fackliga organisationen,
skall detta utgöra hinder för medgivande
av byggnadslov.

Mot. 1976/77:1676

40

Regeringens förslag

6 kap.

Vid arbetsställe

Företrädare för de anställda utses
bland arbetslagarna av lokal arbetstagarorganisation
som är eller brukar
vara bunden av kollektivavtal i förhållande
till arbetsgivaren. Finns ej
sådan organisation utses företrädare
av arbetstagarna.

Motionärernas förslag
8 §

av arbetstagarna.

Företrädare för de anställda utses
dels bland arbetstagare av lokal facklig
organisation som är bunden av
kollektivavtal om organisationen företräder
minst en tredjedel av arbetstagarna
på arbetsstället och dels av annan
lokal facklig organisation sorn företräder
två tredjedelar av arbetstagarna
på arbetsstället.

Fördelningen av de anställdas företrädare
då mer än en arbetstagarorganisation
enligt andra stycket är berättigad
utse företrädare sker i förhållande
till antalet arbetstagare som
respektive organisation företräder,
dock att den kollektivavtalsslutande
organisationen erhåller minst en företrädare.
Finns ej sådana organisationer
som sägs i andra stycket utses företrädare
av arbetstagarna.

6 kap.

Skyddskommitté skall planera och
övervaka skyddsarbetet på arbetsstället.
Den skall noga följa utvecklingen
i frågor som rör skyddet mot ohälsa
och olycksfall samt verka för tillfredsställande
skyddsförhållanden. I
skyddskommitté skall behandlas
frågor om företagshälsovård, frågor
om planering av nya eller ändrade
lokaler, anordningar, arbetsprocesser
och arbetsmetoder liksom av användning
av ämnen som kan föranleda
ohälsa eller olycksfall samt frågor
om upplysning och utbildning
rörande arbetsmiljön.

9 §

Skyddskommitté är första instans
för förhandlingar mellan arbetsplatsens
parter i arbetsmiljöfrågor. Tvister
skall förås vidare till ordinarie förhandlingsverksamhet
mellan parterna.
När förhandlingar i arbetsmiljöfrågor
inte leder till överenskommelse äger
arbetarparten rätt att tillgripa strejk.
Skyddskommitté skall planera och
övervaka skyddsarbetet och noga följa
utvecklingen i frågor som rör skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt
verka för tillfredsställande skyddsförhållanden.
I skyddskommitté
skall behandlas frågor om företagshälsovård,
frågor om planering av
nya eller ändrade lokaler, anordningar,
arbetsprocesser och arbetsmeto

Mot. 1976/77:1676

41

Regeringens förslag Motionärernas förslag

der liksom av användning av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller
olycksfall samt frågor om upplysning
och utbildning rörande arbetsmiljön.

1 kap. 2 §
Det åligger kommun att efter samråd
med yrkesinspektionen utse en eller
flera kommunala tillsynsman med
erforderlig kompetens att biträda yrkesinspektionen
vid tillsyn enligt 1 §.

Kommun skall årligen till yrkesinspektionen
lämna redogörelse för den
kommunala tillsynens utövande.

Fullgör kommunal tillsynsman ej
vad som åligger honom och kommer
det genom anmälan av yrkesinspektionen
eller på annat sätt till kommunens
kännedom, skall kommunen vidtaga
åtgärder för att åstadkomma rättelse.

7 kap.

Den som har tagit befattning med
tillsyn enligt denna lag eller utsetts
till skyddsombud eller ledamot i
skyddskommitté får ej obehörigen
yppa eller utnyttja vad han under
uppdraget eller i tjänsten har erfarit
om yrkeshemlighet, arbetsförfarande,
affärsförhållande, enskilds personliga
förhållande eller förhållande
av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande
sätt ifråga om ledamot i styrelsen
för lokal facklig organisation
med avseende på vad denne har erfarit
av skyddsombud eller ledamot i
skyddskommitté som har utsetts av organisationen.

13 §

Den som tagit befattning med tillsyn
enligt denna lag eller utsetts till
skyddsombud eller ledamot i
skyddskommitté får ej obehörigen,
såvitt ej angår de anställdas arbetsmiljö
och skyddsintressen, yppa eller
utnyttja vad han under uppdraget eller
i tjänsten har erfarit om yrkeshemlighet,
arbetsförfarande, affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande
eller förhållande av betydelse
för landets försvar.

Skyddsombuds och förtroendemans
mottagande av information i arbetsmiljö-
och skyddsfrågor får Joras vidare
till den fackliga organisationens
medlemmar som äger att besluta om
medlem skall bindas vid sekretess.

Mot. 1976/77:1676

42

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

8 kap. 5 §

Vad som sägs om skadestånd och
straffbestämmelser i detta kapitel avser
inte fackliga organisationer eller
dess företrädare.

Tillsynsmyndighet kan ej ändra på
beslut av skyddsombud eller lokal
facklig organisation i kraft av lagens
stadganden om vetorätt, strejkrätt och
rätten att avbryta arbete.

9 kap. 5 §

Tillsynsmyndighet äger

efterrättelse omedelbart.

>TAB 55265 Stockholm 1977