Motion

Mot. 1976/77

1615-1619

1976/77:1615

av herrar Hagel och Lövenborg

med anledning av propositionen 1976/77:144 om höjning av mervärdeskatten,
m. m.

Regeringen föreslår i propositionen 1976/77:144 att mervärdeskatten höjs
från 15 % till 17,1 %. Vidare föreslås att en investeringsavgift av 15 %
införs på vissa s. k. oprioriterade byggnadsarbeten som påbörjas under tiden
15 maj 1977-30 juni 1978.

Den förordade höjningen av skattesatsen till 17,1 % motsvarar ett pålägg
om 20,63 %, beräknat på priset före skatt. Det är följaktligen denna procentsats
som är intressant för konsumenten.

Arbetarpartiet kommunisterna säger nej till propositionens förslag därför
att dessa uteslutande måste betraktas som den borgerliga regeringens metod
att övervältra den kapitalistiska krisens verkningar på den arbetande befolkningen.
Momsen är en typisk klasskatt, vars verkningar hårdast drabbar
låginkomsttagarna, barnfamiljerna, pensionärerna m. fl. Vårt krav är att den
snarast avskaffas och att ett nytt och mera demokratiskt skattesystem läggs
fram.

Regeringen har, som ett dåligt camouflage för sin antidemokratiska politik,
förordat ett "allmänt prisstopp” under tiden 6 april—31 maj. Det innebär
ingenting annat än att de kapitalägande ges en andhämtningspaus och tid
för att planera nya prishöjningar över hela linjen. Erfarenheterna från tidigare
åtgärder av liknande slag ger vid handen att penningstarka grupper utnyttjar
tiden till hamstring, vilket f. ö. redaa skett. Det enda rätta är att förlänga
prisstoppet till att gälla under kommande avtalsperiod och omfatta alla nödvändighetsvaror.

Sker inte detta kommer prishöjningar att snabbt äta upp lönekampens
resultat, och rättmätiga reallöneförbättringar kommer att ersättas av reallönesänkning.
Kommunisterna är också kritiskt inställda till förslaget om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Att byggandet av bensinstationer,
bank- och kontorspalats, parkeringshus m. m. bör hållas tillbaka är
också vår åsikt, men i förslaget inräknas exempelvis sporthallar, idrottsanläggningar
och samlingslokaler som icke är avsedda för kyrkliga ändamål.
Det betyder att också nödvändiga och önskvärda byggnationer ställs på framtiden
eller att bl. a. kommunerna drabbas av stora kostnadsfördyringar. Den
andra effekten är att redan planerade åtgärder mot den regionala byggarbetslösheten
icke kan sättas i verket. Förslaget om investeringsavgift borde
alltså icke innefatta samlingslokaler, byggandet av sporthallar och idrotts

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1615-1619

Mot. 1976/77: 1615

2

anläggningar. Arbetarpartiet kommunisterna säger alltså nej till förslaget
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten i dess nuvarande utformning.
Nytt lagförslag bör utarbetas.

Monopolens vinstmarginaler ökar

Den svenska ekonomins koncentrationsgrad är nu i topp internationellt
sett. Under 1950- och 1960-talen har hälften av alla småföretag blivit uppköpta.
I dag svarar de svenska monopolen för 90 % av Sveriges export,
deras vinstmarginaler har ökat och löntagarnas andel av produktionsvärdet
minskat.

Den svenska statsapparatens åtgärder har byggt på en stabiliseringspolitik
och internationellt sett unika subventioner till storföretagen. Under 1960talet
har de stora subventionerna utvecklats, vilket till stor del kommit
storkapitalet till godo och varit en bidragande faktor till den snabba koncentrationen
inom den svenska industrin. Subventionerna under budgetåret
1973/74 till de svenska monopolen har uppskattats till 1,5 miljarder kronor,
varav 0,6 miljarder i rena bidrag.

Under 1970-talet har industrisysselsättningen minskat successivt, medan
antalet anställda i svenska företag i utlandet ökat snabbt. Som ett belysande
exempel på detta kan nämnas några svenska exportmonopols sysselsättning
utomlands:

1973 hade SKF 79 % av antalet anställda i utlandet, LM Ericsson 62 %,
STAB 76 %, ATLAS Copco 70 % och Electrolux 57 %. Belysande är att
alla dessa monopolföretag ingår i finansfamiljen Wallenbergs imperium.

Dessa tendenser har fortsatt och t. o. m. accelererat under 1970-talet. Detta
visas bl. a. i ökningen av svenska direktinvesteringar utomlands. Genom
fördjupandet av de kapitalistiska ekonomiska kriserna och en ökning av
internationella kapitalrörelser får kampen för sysselsättningen en ny karaktär.
Denna kamp blir en allt viktigare del i den antimonopolistiska kampen
i Sverige.

I den svenska politiska debatten har diskussionen, i synnerhet det senaste
året, berört strukturkriserna inom den svenska industrin. De branscher det
gällt är järn- och stålbranschen, varvs-, teko- och glasindustrin. Enbart inom
specialstålsindustrin och varvsindustrin har utredningar varslat om 12 000
minskade arbetstillfällen.

För varven innebär det 6 600 mindre arbetstillfällen och för stålindustrin
5 000. En sådan nedskärning innebär stora svårigheter för många svenska
kommuner och flyttning för många människor.

En bidragande orsak till de svenska strukturkriserna är en alltmer aggressivt
protektionistisk handelspolitik inom det imperialistiska världssystemet.
Kampen om avsättningsmarknader för Japan, USA och Västeuropa
hårdnar. Kommunisterna föreslår en lösning i dessa krisdrabbade branscher
genom planmässiga nationaliseringar samtidigt som den svenska utrikes

Mot. 1976/77: 1615

3

handeln snabbt byggs ut med den krisfria marknaden i den socialistiska
gemenskapens länder och med de alliansfria stater som slagit in på en socialistisk
eller icke-kapitalistisk väg och kämpar för sitt nationella oberoende.

Kapitalexporten måste stoppas

Den minskade sysselsättningen inom svensk industri orsakas bl. a. av
den snabbt ökande kapitalexporten. En allt större andel av investeringarna
i svenska företag sker i de svenskägda företagen utomlands. Kapitalexporten
är inte något specifikt för de svenska monopolen utan den är ett betecknande
drag för alla utvecklade kapitalistiska länder. De internationella kapitalrörelserna
ökar snabbt för att monopolen skall maximera profiten.

Under perioden 1965 till 1970 minskade den svenska industrisysselsättningen
med ca 18 000 anställda, medan sysselsättningen i svenskägda företag
utomlands ökat med ca 35 000 anställda under samma period. Denna utveckling
har också fortskridit under 1970-talet.

Med samma snabba takt har den svenska kapitalexporten ökat. I början
av 1960-talet utgjorde den ca 150 milj. kr., 1975 uppgick den till 2,3 miljarder
och 1976 till 3,5 miljarder kronor. Ett stopp för de svenska monopolföretagens
kapitalexport är nödvändigt.

Den borgerliga regeringens ekonomiska politik är ett uttryck för högeroffensiven
i det svenska samhället, och den riktar sig direkt mot den arbetande
befolkningens köpkraft. Samtidigt visar de borgerligas ekonomiska
politik en strävan att integrera den svenska ekonomin hårdare med de imperialistiska
internationella sammanslutningarnas (OECD, EG, IDB, Nordiska
Investeringsbanken etc.). Den borgerliga regeringen angriper inte den
hotande arbetslösheten, utan monopolen har fått ökat utrymme att själva
lösa de ekonomiska problemen utifrån sina intressen. Den borgerliga regeringen
har med miljardbelopp utvecklat en generell gåvo- och bidragspolitik
till storföretagen. För innevarande och nästa budgetår förutses 14
miljarder kronor plus särskilt stöd till varvsindustrin.

Regeringens s. k. krispian innebär på två punkter en ny fas i den svenska
statsmonopolitiska kapitalismen. För det första' innebär de åtgärder man
gått in för en direkt sänkning i absoluta tal av den privata konsumtionen
i Sverige genom devalvering och momshöjning, och för det andra står svensk
arbetarklass nu vid randen av en regeringsstyrd s. k. inkomstpolitisk helhetslösning
vilken, om den kan drivas igenom, kommer att innebära en
ny etapp i politiken genom att minska den fackliga rörelsens roll och självständighet
och utveckla det inkomstpolitiska maskineriet till arbetarnas
nackdel.

Devalvering, - momshöjning

Devalveringen av den svenska kronan får liera effekter: dels att den svenska
konsumtionsefterfrågan sjunker, dels att devalveringen med 6 "»> kom

1* Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1615-1619

Mot. 1976/77: 1615

4

mer att öka monopolens profiter i motsvarande grad och dels givetvis att
många miljarder kronor bildligt talat i ett enda svep har flyttats över från
småsparare, försäkringsinnehavare och ATP-pensionärer till dem som äger
fast egendom, i främsta rummet storfinansen. Att regeringen med devalveringen
åsyftar sänkta exportpriser och därav förbättrade exportandelar är
endast skenargument. De svenska företagens internationella monopolprissättning
berörs inte av devalveringsbeslutet. För detta krävs direkta prisingrepp
från regeringens sida.

De svenska företagen säljer sina exportprodukter i utländsk valuta och
ökar därmed sina vinster med 6 % vid överföring till svensk valuta. Den
svenska regeringens tre månaders prisreglering berör inte prisökningarna
på importvaror med anledning av devalveringen. Priset på importerade konsumentvaror
väntas komma att stiga med 6 96, medan inflationen påverkas
med 2 96. Lägg därtill verkningarna av den föreslagna höjningen av mervärdeskatten.

Den indirekta beskattningen har under den socialdemokratiska regeringsepoken
utvecklat sig till att bli den viktigaste skatteintäkten för staten.
Samtidigt har progressiviteten i skattesystemet som fördelningspolitisk ambition
alltmera urholkats. I det totala skattetrycket spelar den statliga progressiva
beskattningen samt bolagsbeskattningen en allt mindre roll. 1975
har en omfördelning av skattetrycket skett så att de indirekta skatterna
(bl. a. momsen) svarar för 40 miljarder, den kommunala skatten för 35 miljarder,
den statliga skatten för 30 miljarder och bolagsskatten för 4,2 miljarder
kronor. Det har under de två senaste årtiondena dels skett en skatteöverföring
från bolagen till löntagarna, dels skett en omfördelning bland skattebetalarna.
Enligt en TCO-undersökning betalade bolagen efter andra världskriget ca
15 96 av de totala skatterna, och 1970 har de sjunkit ner till 3 %.

Nu svarar den direkta skatten endast för 35 % av skattetrycket medan
den icke-progressiva kommunala beskattningen och momsen utgör resten.
Denna trend har nu kraftigt skärpts av den borgerliga högerregeringen. Det
svenska skattesystemet får nu alltmer karaktären av ett fördelningspolitiskt
instrument till förmån för höginkomsttagare och storkapitalet.

De borgerliga har nu genomfört både en ”skattereform” inom den statliga
beskattningen som gynnat höginkomsttagare och nu senast en momshöjning
med 3 96. Momsen, som är en beskattning på konsumtionen, slår hårdast
mot låginkomsttagare och riktar sig i allmänhet mot heia löntagarkollektivet.
Momshöjningen den 1 juli är nu tänkt att öka skatteintäkterna med ca
4 miljarder kronor per år.

Arbetarpartiet kommunisterna motsätter sig en höjning av momsen. Vi
vill snarast avskaffa mervärdeskatten därför att den är en odemokratisk
klasskatt, som hårdast drabbar de sämst ställda grupperna i samhället. Ett
nytt och mera demokratiskt system måste utarbetas.

För svensk arbetarklass gäller det att gå till samlad attack mot den borgerliga
regeringen och de nya och förstärkta attackerna mot löntagarnas

Mot. 1976/77: 1615

5

standard. I förgrunden ställer kommunisterna följande:

1. Kamp för reallönehöjningar. Regeringens ekonomiska plan innebär reallönesänkning
och måste därför bekämpas.

2. Kamp mot prishöjningar genom införandet av ett permanent pris- och
hyresstopp. Förslag om ytterligare höjning av mervärdeskatten avvisas. På
sikt slopas momsen och ett demokratiskt skattesystem utarbetas, med målsättningen
att beskatta produktionen i stället för konsumtionen.

3. Kamp mot arbetslösheten och för full sysselsättning. Samhället övertar
alla privata affärsbanker och viktiga industribranscher samt går in för upprättandet
av nya basindustrier. Monopolens växande kapitalexport, som bl. a.
utgör ett hot mot sysselsättningen i Sverige, måste stoppas.

4. Kamp för ökad handel med den socialistiska gemenskapens (SEV) länder
och de progressiva alliansfria staterna. Sveriges allt starkare integrering
med de imperialistiska internationella sammanslutningarna måste brytas.
En ökad handel med socialistiska länder garanterar svenska arbetstillfällen
och ger ökad stabilitet genom handel med krisfria marknader.

5. Kamp för en ny militärpolitik i stället för den nuvarande som lägger
beslag på en orimligt stor del av svenska folkets skattepengar och fungerar
som ett av inflationens mest pådrivande element.

En sådan politik skulle vara till gagn för det arbetande folket och måste
därför pressas fram. Regeringens plan är att övervältra den kapitalistiska
krisens verkningar på den arbetande befolkningen, vilket också klart framträtt
som metod i de flesta kapitalistiska länderna.

Krisen och monopolens regering

Den kapitalistiska ekonomiska krisen i Sverige har under de tre första
månaderna i år verkligen klarare än på länge visat motsättningarna inom
det kapitalistiska systemet. Brist på planmässighet, outnyttjad produktionskapacitet,
varsel och permitteringar trots att stora behov hos de breda folklagren
långt ifrån är tillgodosedda.

Det är en makaber tingens ordning att Sverige, där den vetenskapligatekniska
revolutionen nått längre än i de flesta utvecklade industriländer
och där det existerar en produktionsapparat sorn skulle kunna tillförsäkra
hela folket en ständigt högre levnadsstandard, nu - enligt regeringens recept
- skall sänka standarden för det arbetande folket. En högre reallön är möjlig.
Full sysselsättning kan garanteras, bl. a. genom en omedelbar övergång till
7 timmars arbetsdag.

Men den borgerliga regeringen går in för lösningar som gynnar monopolkapitalet
på det arbetande folkets bekostnad. Varvsutredningen och stålutredningen
offentliggör material där man kommer att ”rationalisera" bort
tiotusentals arbetstillfällen i framtiden. Den borgerliga regeringens metod
att lösa sysselsättningsläget är "selektiva" subventioner, som till sin karaktär
alltmer framträtt som generella. Flera miljarder kronor pumpas in.

Mot. 1976/77: 1615

6

Slutsatsen blir att det arbetande folket får bekosta den borgerliga regeringens
miljardbidrag till företagen genom höjd moms och andra former
för beskattning. Samtidigt med sysselsättningskrisen visar den svenska valutastyrelsen
att de svenska monopol företagens utlandsinvesteringar ökar
rekordartat. Vår ekonomiska handlingsfrihet blir alltmer beskuren och samordnad
med OECD och EG. Under 1976 har kapitalexporten ökat med
51 % till ca 3,5 miljarder kronor. Mer än en halv miljard kronor satsas
i Latinamerikas diktaturländer, vilket är en fördubbling på ett år. Med ett
förmodat medlemskap i IDB kan denna kapitalexport accelerara ytterligare.

Arbetarpartiet kommunisterna säger bestämt nej till regeringens nya svältpaket.
De svenska monopolen har kraftigt ökat sina profiter. De nyligen
presenterade boksluten för 1976 visar att många behållit samma aktieutdelning
som tidigare eller t. o. m. höjt aktieägarnas arbetsfria inkomster.
Nödvändiga inkomstförstärkningar till statskassan bör tas från de kapitalägande
och inte från arbetarklassen.

Med hänvisning till det ovan anförda föreslås

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1976/77:144,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag till
nytt demokratiskt skattesystem där momsen slopas och vars
grundval är beskattning av produktionen i stället för konsumtionen,

3. att riksdagen uttalar sig för en förlängning av prisstoppet till
att gälla under kommande avtalsperiod,

4. att riksdagen uttalar sig för generellt förbud för svenska företags
investeringar utomlands.

Stockholm den 27 april 1977

ROLF HAGEL (-)

ALF LÖVENBORG (-)