3

Motion

1976/77:1586

av herrar Polstam och Jonsson i Alingsås

med anledning av propositionen 1976/77:113 om körkortslag

Det i propositionen 1976/77:113 framlagda förslaget till körkortslag innefattar
jämfört med tidigare gällande bestämmelser betydande försämringar
i trafiknykterhetskontrollen för körkortshavare. Vi finner det påkallat att
riksdagen vid lagförslagets prövning ingående granskar hithörande frågor
i vissa hänseenden.

Vid remissen av lagförslaget har allvarliga erinringar framförts av vissa
remissinstanser, bl. a. regeringsrätten och MHF. En del av dessa invändningar
har av kommunikationsministern lämnats helt åsido och ej heller
upptagits i sammanfattningen av remissyttrandena, enär frågorna enligt hans
förmenande behandlats i samband med fjolårets proposition och därför inte
borde tas upp på nytt. Detta kan inte från riksdagens synpunkt vara helt
korrekt. I motionen 1975/76:2462 framlade undertecknade Jonsson och Polstam
dels krav på att körkortsfrågan reglerades i lag, dels på att vissa förslag
till förbättrad trafiknykterhetskontroll förverkligades i enlighet med de föreslagna
riktlinjerna för en körkortsreform. Yrkandet gick ut på en anhållan
till regeringen i första hand att förslag till körkortslag skulle föreläggas riksdagen
och, om detta ej blev riksdagens beslut, att vid utformningen av
författningstexten skulle beaktas vad i motionen anförts. Meningen var självfallet
att vid den kommande prövningen av förslag till körkortslag de av
oss yrkade sakändringarna skulle komma upp till behandling. Trafikutskottet
synes också ha behandlat motionen så, eftersom motionen åberopades som
stöd för utskottets hemställan om körkortsfrågans reglering i lag, medan
de yrkade ändringarna i trafiknykterhetskontrollen ej alls berördes i utlåtandet.

Oavsett hur fjolårets riksdagsbeslut i anledning av propositionen
1976/77:155 formellt rätteligen skall tolkas utgår vi ifrån att riksdagen inte
kan finna det rimligt att antaga en körkortslag utan att ingående pröva
den för trafiksäkerheten grundläggande nykterhetskontrollen.

Behovet av en vidare prövning av förslaget till körkortslag sammanhänger
också med den nya lagens tilltänkta användningsområde. Genomförandet
av den omläggning i forumhänseende för vissa körkortsåterkallelser, som
riksdagen beslutade, är beroende av fortsatt utredning i vissa avseenden.
Den nya körkortslagen kommer därför till en början att handhas av länsrätterna.

Om statsmakterna avser att körkortsåterkallelserna även i fortsättningen
skall vara trafiksäkerhetsåtgärder, synes lagstiftaren böra överväga antingen
att i auktoritativ form bringa riktlinjerna såsom anvisningar till domstolarnas

Mot. 1976/77:1586

4

kännedom eller låta lagen innefatta betydligt fler föreskrifter om de kortaste
eller de normala spärrtiderna vid olika slag av trafikbrott. När avgörandet
överflyttas från specialorganen vid länsstyrelserna till de allmänna domstolarna
- 4 å 5 gånger fler än länsrätterna - får man givetvis räkna med
en betydligt mera spridd praxis än tidigare. Trafiksäkerheten står och faller
förstås inte med att ett eller annat återkallelsebeslut blir orimligt milt. Kommunikationsminister
Norling betonade dock för sin del vikten av att spärrtiderna
utmättes efter vissa schabloner. Detta är ännu betydelsefullare efter
en överflyttning av återkallelserna till de allmänna domstolarna, på grund
av samordningen med länsstyrelsernas efterföljande prövning av frågan om
körkortstillstånd. Länsstyrelsens beslut om körkortstillstånd måste t. ex. vid
trafiknykterhetsbrott grundas på en lämplighetsprövning, avseende en tillräckligt
lång prövotid. Samordningen av länsstyrelsernas beslut om nytt
körkort med de av domstolarna beslutade spärrtiderna kan spricka, om domstolarna
i allmänhet inte håller schablonen och utmäter spärrtiden så att
den täcker den erforderliga prövotiden. Om särskilda anvisningar inte utfärdas
- vilket måhända anses svårt med tanke på den frihet under lagarna
som de allmänna domstolarna av gammalt gjort anspråk på att äga - kräver
sålunda den nya körkortslagen i vissa hänseenden en mera ingående reglering
till följd av överflyttningen av körkortsmål till de allmänna domstolarna.
Detta bör beaktas vid lagens utformning lika väl som att de godtagna riktlinjerna
kommer till fullgott uttryck.

Vi har funnit modifikationer i lagförslaget erforderliga främst beträffande
21 S och 7 § (lämplighetsprövningen).

Spärrtider för körkortstillstånd

De av riksdagen godkända riktlinjerna innebar inte endast en strävan
efter mera individualiserad och nyanserad bedömning än vid nuvarande
praxis utan också ett krav på att nyanseringen inte skulle leda till bristande
enhetlighet. Schabloner skulle därför uppställas för olika typfall. Lagförslaget
har i stort sett tillgodosett endast det förstnämnda önskemålet, trots att
lagens åsyftade tillämpning hos de allmänna domstolarna gör behovet av
garantier för enhetligt och rättvist bedömande av likartade fall ännu starkare
än det framstod med den utgångspunkt den förra regeringen hade. Lagstiftaren
måste vidare genom en mera ingående reglering skapa garantier
för att systemet med spärrtider inte råkar på glid mot ren ineffektivitet
från trafiksäkerhetssynpunkt. I anslutning till de av riksdagen godkända
allmänna riktlinjerna anser vi en sådan reglering påkallad åtminstone i följande
avseenden.

1 den föreslagna 21 § KKL anges spärrtidens längd till lägst en månad
och högst tre år. Men det finns ingenting i lagen som antyder den mycket
bestämda motiveringen för nedsättningen till en månad, nämligen att förkortningen
inte fick tas till intäkt för en allmän sänkning av nuvarande

Mot. 1976/77:1586

5

spärrtider vid mindre svåra trafikbrott, utan att tider under tre månader
avsågs för rena undantagsfall. Även riksdagen underströk detta. Med ordinär
lagstiftningsteknik skulle detta syfte kunna komma till uttryck i en regel
att spärrtiden skall bestämmas till lägst tre månader men vid ”synnerliga
skäl” får nedsättas till en månad. Vi förordar en sådan lagskrivning, vilken
såsom uttryck för lagstiftarens vilja måste antas få en viss åtstramande effekt.
(Jämför vidare vad nedan sägs om olämpligheten av ”synnerliga skäl” som
förbehåll vid 24 $.)

Det synes vidare nödvändigt att lagtexten innehåller en allmän riktlinje
för spärrtidens utmätande, så att den av domstol bestämda spärrtiden samordnas
med den lämplighetsprövning som länsstyrelsen i sinom tid har att
göra. Ordinärt måste ju domstolens lagakraftvunna beslut om spärrtiden
vara sådant att det kan respekteras av länsstyrelsen. Lagtexten bör förslagsvis
innehålla att spärrtiden skall, när återkallelse grundas på förhållande som
bör föranleda prövning enligt 7 § andra stycket av körkortshavares lämplighet
som förare av körkortspliktigt fordon, tillmätas så, att den innefattar erforderlig
prövotid för bedömande av lämpligheten.

Problemet är vidare hur lagen skall kunna förverkliga vad som i de av
riksdagen godkända riktlinjerna angetts om den ordinära spärrtiden vid olika
typfall. Detta torde kräva att lagen såsom hållpunkter anger minimitider
utöver den för rattfylleri och grov vårdslöshet nämnda tiden av ett år. Vad
blir det annars i praktiken av t. ex. det viktiga vägledande uttalandet att
rattonykterhetsfall med alkoholhalter över 0,8 promille ofta bör behandlas
ganska lika med rattfylleri, särskilt när alkoholhalten närmat sig 1,5 promille,
och att vid alkoholhalter under 0,8 promille spärrtiden i allmänhet bör avvägas
mellan sex och tolv månader, beroende på anmärkningar mot körningen
och tidigare förseelser, dock att varning skall kunna meddelas i
vissa fall då alkoholhalten obetydligt går över 0,5 promille? Åtminstone
bör lagen vid rattonykterhet, när alkoholhalten överstigit 0,8 promille, ange en
minimitid av nio månader. (Normalt gäller nu en återkallelsetid av 1 år
6 mån.) Vi förordar vidare att den nuvarande obligatoriska återkallelsen
vid smitning frän trafikolycka, som medfört personskada, icke såsom föreslogs
i propositionen 155, skall upphävas, utan att regeln bibehålles och att en
spärrtid av minst sex månader uppställes. Det bör inte förbises att den nuvarande
regeln också haft det på praktisk erfarenhet grundade syftet att
avskräcka alkoholpåverkade förare att smita, i avsikt att rädda körkortet
från den obligatoriska indragning som gäller vid trafiknykterhetsbrott.

Det kan ifrågasättas om inte den i 21 ^ föreslagna skyldigheten för myndigheterna
att fastställa spärrtid går alltför långt. Spärrtid skall enligt förslaget
utmätas varje gång ansökan om körkortstillstånd avslås på grund av personliga
förhållanden. Det borde räcka med spärrtid i de fall, när sökanden
särskilt begärt förhandsbesked. Det synes också något egendomligt att förlängning
av spärrtid endast skall ske efter ansökan av den, för vilken spärrtid
löper.

Mot. 1976/77:1586

6

Sammanfattningvis förordar vi sålunda i sak att det föreslagna första stycket
i 21 S kompletteras enligt följande (ändringar kursiverade):

Återkallas körkort jämlikt 16 § första stycket 1-6, skall spärrtid bestämmas
om lägst tre månader och högst tre år; dock md om synnerliga skäl föreligger
spärrtid i undantagsfall sättas till lägst en månad.

När återkallelse grundas pä förhållande, som bör föranleda ny prövning enligt
71 andra stycket av körkortshavares lämplighet som förare av körkortspliktigt
fordon, skall spärrtiden tillmätas så, att den innefattar tillräcklig prövotid för bedömande
av lämpligheten.

Spärrtiden bestämmes till lägst ett år vid brott enligt 1 $ andra stycket
eller 4 § mom. 1 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, lägst nio
månader vid brott enligt 4 § mom. 2 nämnda lag, om alkoholhalten uppgått till
0,8 promille eller mer, och lägst sex månader vid brott enligt 5 ,ss samma lag, om
personskada uppkommit.

Spärrtid skall jämväl bestämmas, när vid ansökan om förhandsbesked hinder
finnes föreligga mot körkortstillstånd.

I 24 § föreslås en mycket vittgående fullmakt för myndigheterna att avvika
från lagen. De skulle få underlåta att göra körkortsingripanden eller sätta
ned spärrtid utan hinder av lagens bestämmelser, när ”synnerliga skäl”
föreligger. Enligt 25 § skulle de få riva upp beslut om körkortsingripande
eller spärrtid, om ny omständighet inträffat eller blivit känd. Att ge domstolar,
polismyndighet och länsstyrelser så vittgående fullmakter torde sakna
motstycke i annan lagstiftning och måste avstyrkas.

På körkortsområdet är, som framgår av tillämpningen av nuvarande 56 8
KKK och av föreslagna 101 8 KKF, ”synnerliga skäl” en mycket diffus
och ofta använd term, som inte alls lämpar sig att utgöra förbehåll för de
sällsynta undantagsfall då myndigheter bör få avvika från allmän lag. En
lagstiftare som menar allvar med sin lagstiftning och inte vill riskera att
denna snabbt förlorar respekten hos allmänheten, måste kringgärda en
undantagsregel med helt andra förbehåll. Den lösliga utformningen av 24
och 25 88 strider också uppenbarligen mot de motiv som låg bakom riksdagens
krav på särskild körkortslag. Vi anser oss inte på rak arm kunna
rekommendera en hållbar utformning av en lämplig undantagsbestämmelse,
men vill erinra om de förbehåll som enligt RB 20:7 gäller för åklagares
rätt att underlåta åtal. Även när det av särskilda skäl är uppenbart att påföljd
ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att
åtal inte behövs för att upprätthålla bl. a. allmän laglydnad, skall beslutet
att underlåta åtal fattas av riksåklagaren.

På grund av intresset att hålla avvikelserna inom rimliga gränser och
förhindra att respekten för lagen upplöses vill vi förorda ett riksdagsbemyndigande
för regeringen att pröva de undantagsfall, där avvikelse från
körkortslagen i berörda hänseenden är påkallad. Det är viktigt att regeringen
följer körkortslagens tillämpning och handhar särskilt den vanskliga dispensgivningen
av förtida körkort för rehabilitering av frigivna. Alternativt
bör dispenserna prövas av eller i samråd med statens trafiksäkerhetsverk.

Mot. 1976/77:1586

7

Det i 25 5 föreslagna allmänna bemyndigandet att återbryta dem, dvs. att
ändra lagakraftvunna beslut om spärrtider och körkortsingripanden på grund
av nya omständigheter, synes även böra kringgärdas med förbehåll både
i sak och i fråga om forum, om det inte skall leda till ett i längden ohållbart
tillstånd med ständiga ansökningar om omprövning av återkallelser på grund
av förmenta ”nya” omständigheter.

Lämplighetsprövningen

I propositionen 1976/77:155 underströk kommunikationsministern emfatiskt
nykterhetskontrollens stora betydelse och uttalade att avkall på skötsamhet
i nykterhetshänseende inte fick göras bland kraven för innehav av
körkort. Varje omhändertagande på grund av berusning skulle föranleda
prövning från körkortsmyndighetens sida. Och detta godtogs av riksdagen.

Med de nu föreslagna reglerna är denna prövning icke tillfredsställande
garanterad. Särskilt otillfredsställande synes regleringen vara i fråga om den
viktigaste lämplighetsprövningen, den som länsstyrelsen skall göra vid ansökan
om körkort första gången. Att upprätthålla en strikt praxis här och
vägra körkort för personer, om vilkas lämplighet som förare tvekan råder,
är för både samhället och den enskilde viktigare än att göra den första
prövningen mindre noggrann och därefter nödgas att återkalla körkortet,
sedan vederbörande väl har anskaffat bil och kanske inrättat sitt liv med
hänsyn till bil- och körkortsinnehav.

Redan formellt är regleringen av den första lämplighetsprövningen otillfredsställande
svag. I 7 S lagförslaget anges endast de kvalitativa kraven
att sökanden är känd för nyktert levnadssätt och kan förväntas respektera
trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken. Skyldigheten
för de kommunala vårdorganen att lämna uppgifter kommer endast till
uttryck i 96 § KKF-förslaget i form av ett bemyndigande: polismyndighet
”får" inhämta uppgifter från sociala organ och andra myndigheter som kan
lämna uppgifter av betydelse för bedömningen av lämpligheten. Enligt andra
stycket 96 § meddelar rikspolisstyrelsen efter samråd med trafiksäkerhetsverket
och socialstyrelsen föreskrifter om personutredningen men endast
om den utredning som skall utföras av polismyndighet. Med hänsyn till
de kommunala nämndernas ställning och den på sina håll förekommande
obenägenheten hos deras tjänstemän att medverka i samhällets ordningsoch
säkerhetsfrågor (man vill inte ”mista klienternas förtroende”) bör körkortslagen
- i likhet med den tidigare vägtrafikförordningen - innehålla en
bestämmelse om att lämplighetsprövningen skall grundas på uppgifter, som
inhämtas från polismyndighet och nykterhetsnämnd (social centralnämnd)
i den eller de kommuner, där sökande varit mantalsskriven under de senaste
två åren. Det är viktigt att den minsta tid utredningen skall avse anges
i lagen, eftersom tvåårstiden i presumtionsregeln bortfallit.

Tidigare var det väl sörjt för polismyndighetens underlag för lämplig

Mot. 1976/77:1586

8

hetsbedömningen. Den hade uppgifter om sökandes fylleriförseelser, och
körkortsmyndigheterna kunde i allmänhet lita på dessa uppgifter (åtminstone
var de som regel mer tillförlitliga än de uppgifter som på sina håll lämnades
av lokala nykterhetsnämnder). Fortsättningsvis synes det närmast bli beroende
av en slump om polismyndigheten vid den första lämplighetsutredningen
har egen kännedom ens om de omhändertaganden för berusning
som ägt rum inom det egna distriktet.

Dokumenteringen vid omhändertagande skall ske enligt följande:

Enligt de anvisningar rikspolisstyrelsen utfärdat skall omhändertagande
enligt LOB dokumenteras på en blankett, kallad Omhändertagandeblad, och
dessa skall hos polisen förses med löpnummer och placeras i särskild skärm
i nummerordning. En sådan placering är direkt otjänlig för polisens uppgift
att avge yttrande om körkortssökandes lämplighet. Rikspolisstyrelsen har
dessutom föreskrivit, att uppgift om omhändertagen inte får införas i någon
form av register hos polisstyrelse. Denna föreskrift kan möjligen ha motiverats
såsom en parallell till vad som gäller vid omhändertagande enligt
LTO men innefattar en påtaglig olägenhet i detta sammanhang. Enligt anvisningarna
skall vidare ett exemplar av Omhändertagandeblad gå till nykterhetsnämnden
i den omhändertagnes hemort under förutsättning att identiteten
med säkerhet är fastställd. Ett annat exemplar skall, när innehavare
av körkort, trafikkort eller traktorkort omhändertagits enligt LOB, för vidare
befordran till körkortsregistret gå som anmälan till den länsstyrelse, som
är körkortsmyndighet. Även här göres reservation för att identiteten är fastställd.

Om fastställandet av den personliga identiteten skulle vara något större
praktiskt problem för polismyndigheten och kunna leda till att exempelvis
en omhändertagen körkortshavare helt enkelt vägrar säga sitt namn för
att rädda körkortet, bör lagstiftaren tillse att polismyndigheten får medel
att fastställa identiteten.

Det är för trafiksäkerheten angeläget att det ordnas en sådan rapportering,
som tillgodoser rimliga krav, innan körkortslagen träder i kraft. Det är möjligt
att detta bör ske genom att polisstyrelserna - tvärt emot rikspolisstyrelsens
nuvarande föreskrifter - åläggs att föra egna register över omhändertaganden
enligt LOB i fråga om dem som är mantalsskrivna inom respektive områden,
oavsett om de omhändertas där eller inom andra polisstyrelsers områden.
Även andra lösningar kan tänkas, t. ex. att länsstyrelsen skall för de i länet
mantalsskrivna föra register. Enligt vår mening står lagstiftaren inte till
svars med den nuvarande rapporteringen. Det av riksdagen godkända uttalandet
om noggrann prövning av varje omhändertagande för berusning
får inte resultera i att dessa för trafiksäkerhetens del viktiga larmsignaler
sopas under mattan i samband med fylleristrafiets slopande.

Ungdomsfylleriet har de senaste åren haft en sådan omfattning, att varje
år omkring 3 000 av 15-17-åringarna och över 4 000 bland 18-19-åringarna
skulle ha berörts av den förut gällande presumtionsregeln. Ingen kan vara
likgiltig för den försämring av trafiksäkerheten det skulle medföra, om de

Mot. 1976/77:1586

9

mer belastade av dessa ungdomar i körkortsåldern framdeles kommer ut
som legaliserade förare utan noggrann sovring till följd av att lagstiftaren
slopat varje presumtion om väntetid. Utöver den spärr en presumtionsregel
utövar har den en viktig förebyggande effekt. Mer än något annat i lagen
är en sådan regel ägnad att hos ungdomar inskärpa vikten av den skötsamhet,
som lagstiftaren kräver för att anförtro någon körkort.

Riksdagens tidigare ställningstagande på denna punkt bör för den skull
omprövas. Enligt vår mening vore det lämpligast att väntetiden för den
som omhändertagits enligt LOB sätts till minst två år som hittills vid fylleriförseelse,
med möjlighet att förkortas om sökanden ändock kan bedömas
som en skötsam person. Om två års väntetid anses svårt att infoga i lagen,
bl. a. med hänsyn till att spärrtiden vid rattfylleri satts till lägst ett år, kan
man till nöds tänka sig en allmän föreskrift om kortare väntetid, exempelvis
att sökande som omhändertagits enligt LOB icke får beviljas körkortstillstånd
förrän tidigast ett år därefter. Även en sådan regel vore av ett visst värde.
Eventuellt kan den tänkas ges i form av ett uttalande av riksdagen till
ledning för lagens tillämpning.

Vi anser oss i detta sammanhang böra påyrka att polismyndighetens yttrande
vid lämplighetsprövningen skall utmynna i ett till- eller avstyrkande
av körkortstillstånd och inte att den, såsom föreslagits, begränsas till att
enbart redovisa vissa belastande fakta. En sådan begränsning kan möjligen
godtas vid de sociala organens yttranden med hänsyn till det ofta åberopade
”förtroendet hos klienterna". Som skäl för polismyndighetens del anfördes
i propositionen 1976/77:155 att folk kunde missförstå dåvarande lämplighetsintyg
och tro saken vara avgjord därmed. Det skälet synes alltför svagt
för att lagstiftaren skulle avstå ifrån att låta den myndighet som har ett
omedelbart ansvar för trafiksäkerheten - och erfarenhetsmässigt brukar leverera
det viktigaste uppgiftsmaterialet för lämplighetsprövningen - att dra
slutsatsen av sin kunskap i form av ett sammanfattande till- eller avstyrkande.

I fråga om personer som är olämpliga körkortshavare sitter polisen inne
med betydande personkännedom. Om trafiksäkerhetsintresset effektivt skall
tillvaratas, får lämplighetsprövningen inte göras till en ren registreringsprodukt.

Körkortslagen är av sådan vikt både för den enskilde och för samhället
och innefattar sådana lagtekniska problem, att det enligt vår mening hade
varit en fördel om lagrådets yttrande över förslaget kunnat inhämtas före
riksdagens prövning av frågan.

Mot. 1976/77:1586

10

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen vid sin prövning av förslaget till körkortslag måtte
beakta av oss avgivna synpunkter på innehållet i 7, 21, 24
och 25 SS lagförslaget, samt

2. att riksdagen hos regeringen anhåller om att åtgärder skyndsamt
vidtas för att den av fjolårets riksdag förutsatta lämplighetsprövningen
av körkortssökande kan komma till stånd
samt att därvid erforderliga ändringar i körkortsförordningen
genomförs.

Stockholm den 19 april 1977
ÅKE POLSTAM (c)

ELVER JONSSON (fp)
i Alingsås