Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77
1578-1583

Motion

1976/77:1578

av herr Polstam

med anledning av propositionen 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag
m. m.

Propositionen 1976/77:123 innehåller förslag till en konsumentkreditlag.

Förslaget syftar till att stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang.

Lagen innehåller bl. a. regler om information beträffande kreditkostnader,
bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp och kreditgivarens återtaganderätt.

Vidare innehåller konsumentkreditlagen regler om 1. kreditgivarens rätt
att vid kvalificerad betalningsförsummelse av köparen fl betalning i förtid
(12 § andra stycket)och göra gällande förbehåll om återtaganderätt (15 i; andra
stycket), 2. avräkning vid förtida betalning (12 §)och 3. kreditgivarens ansvar
(10 K). På dessa punkter leder propositionen till vissa olägenheter för såväl
konsumenterna som kreditgivarna, bl. a. genom ökade kreditkostnader och
genom en mer omfattande administration.

1. Kreditgivarens rätt att vid kvalificerad betalningsförsummelse av köparen få
betalning i förtid (12 § andra stycket) och göra gällande förbehåll om återtaganderätt
(15 § andra stycket)

Kreditgivaren får enligt lagförslaget kräva betalning i förtid endast om vissa
villkor är uppfyllda. Bl. a. skall det förfallna beloppet ha uppgått till mer än
1/10 av hela den ursprungliga kreditfordringen. Samma förutsättning gäller
för att kreditgivaren skall få göra gällande rätt att återtaga avbetalningsgods.

Kreditköpkommitténs motsvarande bestämmelse grundade sig på en
maximal kredittid om 24 månader. Kravet på en längsta kredittid slopades
emellertid i propositionen i anledning av remisskritiken. Härvid förbisågs
uppenbarligen att 1/10-regeln var knuten till den föreslagna maximala
kredittiden på 24 månader. Då nu ingen begränsning av kredittiden
föreskrivits, blir kravet att förfallen del av kreditfordringen skall uppgå till
mer än 1/10 av hela kreditfordringen inte rimligt. Vid kredittider på 36,48 och
60 månader kan nämligen kreditgivarens krav på betalning framställas först
efter ca 4, 5 resp. 6 månader.

Genom att kreditgivaren under dessa långa tider ej har möjlighet att kräva
förtidsbetalning kan olika olägenheter uppkomma. Avbetalningsgods kan
lätt vanvårdas eller på annat sätt bli utsatt för onödig värdeförstöring.

Härigenom försämras kreditgivarens säkerhet. Därtill kommer att kreditgivaren,enligt
18 § andra stycket i lagförslaget, inte heller kan kräva köparen på

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1578-1583

Mot. 1976/77:1578

mellanskillnaden i de fall kreditgivaren tillgodoräknas ett större belopp än
köparen till följd av t. ex. varans värdeförsämring. Denna konsekvens blir
direkt stötande, om köparen förstör eller vanvårdar varan eller eljest vidtar
sådan åtgärd med varan att dennas värde väsentligen försämras.

Sammantaget leder propositionens förslag på denna punkt till att kreditgivaren
måste kompensera sig för de ökade ekonomiska riskerna, vilket i sin
tur leder till högre kreditkostnader för konsumenten.

2. Avräkning vid förtida betalning

Enligt 12 S i förslaget skall vid förtidsbetalning av kreditgivarens fordran
den obetalda delen minskas med så stor del av kreditkostnaden som den ej
utnyttjade kredittiden utgör i förhållande till den avtalade kredittiden.
Kreditkostnaden skall således fördelas proportionellt mot den tid krediten
utnyttjats.

Detta förslag till avräkningsmetod är inte helt tillfredsställande. Principen
för en avräkningsmetod bör vara att ränta och övriga kreditkostnader skall
utgå i enlighet med avtalet, oberoende av när under kredittiden som krediten
löses. Avräkningen bör ske under hänsynstagande inte bara till den tid
krediten utnyttjas utan också till kreditens storlek vid varje tillfälle. Förslaget
leder inte till detta resultat utan innebär att den del av kreditkostnaden som
vid avräkningen tillgodoräknas köparen i många fall blir orimligt stor jämfört
med den verkliga kreditkostnad som enligt avtalet rätteligen skall falla på den
tid köparen utnyttjat krediten.

Enkla räkneexempel ger vid handen att köparen genom att lösa en kredit i
förtid kan göra betydande förtjänster om han använder en konsumentkredit
enligt propositionen i stället för t. ex. ett banklån. Härigenom övervältras
kostnader på de konsumenter som utnyttjar kredittiden fullt ut. Den av
kreditköpkommittén föreslagna beräkningsmetoden, den s. k. 78-regeln,
vilken tar tillbörlig hänsyn till de avtalade villkoren och som inte är svårare att
tillämpa än andra beräkningsregler enligt den föreslagna konsumentkreditlagen,
bör därför införas i stället för propositionens avräkningsregel.

i. Kreditgivarens ansvar

I konsumentköplagen (15 och 16 SS), kreditköpkommitténs betänkande
(10 S) och regeringens proposition (10 S) finns bestämmelser som reglerar
köparens befogenheter mot annan kreditgivare än säljaren. Det gemensamma
för bestämmelserna är att köparen mot kreditgivaren får framställa
samma invändningar på grund av köpet som han äger göra mot säljaren.

Enligt konsumentköplagen har köparen endast en rätt att vägra betalning,
och kreditgivarens ansvar är således begränsat till belopp som återstår för
köparen att betala. I praktiken är kreditgivarens ansvar subsidiärt. Det bör
tilläggas att s. k. externa kreditkort ej omfattas av konsumentköplagens
kreditköpbestämmelser.

Mot. 1976/77:1578

Enligt kreditköpkommitténs förslag begränsades kreditgivarens ansvar till
summan av vad som återstår för köparen att betala och vad som köparen har
betalat till kreditgivaren. Denne är dock ej skyldig att betala tillbaka mer än
vad han mottagit av köparen med anledning av krediten. Kreditgivarens
ansvar är subsidiärt. Kreditgivarens ansvar föreligger även när köparen
utnyttjar externt kreditkort. Propositionensförslag svarar mot kreditköpkommitténs,
vartill dock kommer att kreditgivaren har ett solidariskt ansvar med
säljaren. Köparen kan således vända sig till antingen kreditgivaren eller
säljaren. Finns flera kreditgivare med i bilden under lånets löptid, kan
köparen vända sig mot envar av dessa.

1 yttrandena över kreditköpkommitténs förslag avstyrkte samtliga remissinstanser,
som behandlade frågan, med några få undantag, ett längre gående
ansvar för kreditgivaren än som intagits i konsumentköplagen. Endast fyra av
dem tillstyrkte kommitténs förslag, och icke någon instans påfordrade en
utvidgning av kreditgivarens ansvar utöver vad som föreslagits av kommittén.

Som kreditköpkommittén fastslagit på ett flertal ställen i sitt betänkande
består ett kreditköp av två klart åtskilda transaktioner, nämligen ett köpeavtal
och ett avtal om kredit. I de fall kreditköpstransaktionen inrymmer ett
trepartsförhållande, dvs. berör säljare, köpare resp. finansiär, har finansieringsfunktionen
överflyttats till institut, som med hela sin organisation och
kapacitet specialiserat sig på just finansiering. Att pålägga ett sådant
kreditinstitut ett långtgående köprättsligt ansvar för själva köptransaktionen
torde hämma den effektivitet som har kunnat uppnås tack vare kreditinstitutens
specialisering och arbetsfördelningen mellan dessa institut och
handelns företag. Kreditgivaren har i allmänhet inga resurser för vare sig
varu- eller leveranskontroll. Ett genomförande av särskilt propositionens
förslag, men även kommitténs, med ett kraftigt utökat köpsrättsligt ansvar
för kreditgivaren skulle därför skapa ett behov hos kreditinstituten att utöka
sina resurser för att möta dessa nya krav. Kostnadsökningar och i sista hand
höjda priser måste bli följden.

Även från en annan synpunkt kan hävdas att förslaget torde leda till
kostnadsökningar. Kreditgivarens ansvar mot köparen föreligger nämligen så
snart en fordringshandling varit överlåten på kreditgivaren. Denne kan
genom vidare överlåtelse eller eljest inte bli fri från sitt ansvar. Detta kan leda
till att en finansiär, som finansierar ett avbetalningsköp blott under någon
kort tid, kan få svara med hela avbetalningsbeloppet för säljarens förpliktelser
mot köparen.

En annan konsekvens av den valda lösningen beträffande kreditgivarens
ansvar är att kreditköparen får en väsentligt bättre ställning än en kontantköpare
eller en köpare, som köpt på kredit hos en säljare, som själv finansierar
sin försäljning.

Slutligen bör noteras, att det vid s. k. externa kontokrediter och liknande
kreditformer inte föreligger någon sådan förbindelse mellan köparen och

Mot. 1976/77:1578

säljaren som motiverar ett kreditgivaransvar. Krediten är inte varubunden.
Krediten är beviljad av kreditkortsföretaget innan den kan utnyttjas hos
säljare. Kreditgivaren står ensam kreditrisken och har ej regressrätt mot
säljaren. Det saknas således skäl att pålägga kreditgivaren ett ansvar för
säljarens skyldigheter.

Mot bakgrund av det nu angivna bör kreditgivarens ansvar helst bibehållas
i den utformning det fått i konsumentköplagen. I varje fall bör ansvaret ej
göras solidariskt, utan det måste anses tillräckligt med ett subsidiärt ansvar
för kreditgivaren.

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen

1. vidtar sådana ändringar i 10 $ beträffande kreditgivarens ansvar
i det vid propositionen 1976/77:123 fogade förslaget till konsumentkreditlag
att detta ansvar utformas i enlighet med konsumentköplagens
motsvarande regler,

2. vidtar de i bifogade bilaga 1 angivna ändringarna i 12,13 och 15
§§ i förslaget,

3. därest hemställan enligt 1. ovan ej kan bifallas, vidtar de i
bifogade bilaga 2 angivna ändringarna i 10 § i förslaget.

Stockholm den 19 april 1977
ÅKE POLSTAM (c)

Mot. 1976/77:1578

Bilaga 1

Bilaga till motion ang. ändringar i det
förslaget till konsumentkreditlag

Lydelse enligt propositionen

Vid kreditköp har köparen alltid
rätt att betala sin skuld till kreditgivaren
i förtid.

Andra stycket utgör ej hinder för
bank eller annan kreditgivare att
göra gällande strängare förbehåll om
betalning i förtid, om skyldighet
därtill följer av annan författning.

13 S

Vid förtidsbetalning enligt 12 §
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med så stor del
av kreditkostnaden som den ej
utnyttjade kredittiden utgör i förhållande
till den avtalade kredittiden.
Kreditgivaren får dock alltid tillgodoräkna
sig hela kostnaden för
uppläggning av krediten, om denna
kostnad särskilt anges i avtalet och ej
är oskälig.

vid propositionen 1976/77:123 fogade

Föreslagen lydelse

Vid kreditköp har köparen alltid
rätt att betala sin skuld till kreditgivaren
i förtid.

Kreditgivaren får kräva betalning i
förtid endast om han gjort förbehåll
härom samt köparen sedan mer än
en månad är i dröjsmål med att
erlägga förfallen del av kreditfordringen
som uppgår till mer än en
tjugondel av hela kreditfordringen
eller om köparen vidtagit sådan åtgärd
med vara.för vilken förbehåll om återtaganderätt
avtalats, att varans värde
som kreditsäkerhet väsentligen försämrats.

Andra stycket utgör ej hinder för
bank eller annan kreditgivare att
göra gällande strängare förbehåll om
betalning i förtid, om skyldighet
därtill följer av annan författning.

Vid förtidsbetalning enligt 12 §
skall vid beräkning av kreditgivarens
fordran den obetalda delen av kreditfordringen
minskas med den del av
kreditkostnaden som den återstående
kreditkostnaden utgör i förhållande
tillden obetalda delen av kreditfordringen
och den ej utnyttjade
kredittiden. Kreditgivaren får dock
alltid tillgodoräkna sig hela kostnaden
för uppläggning av krediten,
om denna kostnad särskilt anges i
avtalet och ej är oskälig.

Mot. 1976/77:1578

Lydelse enligt propositionen

Med förbehåll om återtaganderätt
avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren
möjlighet att återtaga varan,
om köparen ej fullgör sin del av
kreditköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt får
göras gällande endast under förutsättning
att förbehållet har giorts av
säljaren i samband med köpet för att
trygga säljarens rätt till betalning
samt köparen sedan mer än en
månad är i dröjsmål med att erlägga
förfallen och ej preskriberad del av
kreditfordringen som uppgår till mer
än en tiondel av hela kreditfordringen.

Använder näringsidkare förbehåll
om återtaganderätt vid försäljning av
vara,som med hänsyn till sin beskaffenhet
eller sitt värde eller på grund
av förhållandena på marknaden ej är
lämpad som kreditsäkerhet, kan
näringsidkaren förbjudas att framdeles
i liknande fall använda sådant
förbehåll. I fråga om förbud äger i
övrigt bestämmelserna i lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

15 8

Med förbehåll om återtaganderätt
avses avtalsvillkor som ger kreditgivaren
möjlighet att återtaga varan,
om köparen ej fullgör sin del av
kreditköpsavtal.

Förbehåll om återtaganderätt får
göras gällande endast under förutsättning
att förbehållet har gjorts av
säljaren i samband med köpet för att
trygga säljarens rätt till betalning
samt köparen sedan mer än en
månad är i dröjsmål med att erlägga
förfallen och ej preskriberad del av
kreditfordringen som uppgår till mer
än en tjugonde! av hela kreditfordringen
eller om köparen vidtagit sådan
åtgärd med vara för vilken förbehåll
om återtaganderätt avtalats, att varans
värde som kreditsäkerhet väsentligen
försämrats.

Mot. 1976/77:1578

Bilaga 2

Bilaga till motion ang. ändringar i det vid propositionen 1976/77:123 fogade
förslaget till konsumentkreditlag

Lydelse enligt propositionen

Vid kreditköp får köparen mot
kreditgivares krav på betalning framställa
samma invändningar på grund
av köpet som han kan göra mot
säljaren.

Har köparen på grund av köpet
anspråk mot säljaren på återbetalning
av köpeskilling, skadestånd
eller annan penningprestation svarar
kreditgivare lika med säljaren för
anspråkets fullgörande. Kreditgivaren
är dock ej skyldig att betala mer
än vad han mottagit av köparen med
anledning av krediten.

Föreslagen lydelse

10 i;

Vid kreditköp får köparen mot
kreditgivares krav på betalning framställa
samma invändningar på grund
av köpet som han kan göra mot
säljaren.

Vill köparen framställa anspråk mot
kreditgivare, skall han först visa att
säljaren avvisat anspråket.

Köparen äger ej framställa anspråk
mot kreditgivare om denne ej innehar
kreditavtalet med köparen eller om
säljaren ej förmedlat köparens lån till
kreditgivaren.