3

Motion

1976/77:1546

av herr Svensson i Skara

med anledning av propositionen 1976/77:90 om semesterlag,
m. m.

I propositionen 1976/77:90 föreslås riksdagen antaga en ny semesterlag.
Förslaget att förlänga semesterledigheten från fyra till fem veckor motsvarar
det krav som moderata samlingspartiets partistämma uttalade sig för redan
1975. Ien motion till föregående riksmöte (mot. 1975/76:1301)framfördesett
krav på lagfäst rätt till fem veckors semester av herrar Åkerlind och
Wennerfors. Propositionens förslag om förbättrade semesterförmåner för
löntagarna hälsas därför med tillfredsställelse. Dessutom kan konstateras att
lagförslaget ger löntagarna även en rad nya förmåner, vilket gör reformen än
mera värdefull.

Emellertid innehåller lagförslaget ett regelsystem som kan bli svårt att
administrera. Den naturliga utvecklingen av semesterrätten hade varit att
bygga vidare på den hittillsvarande semesterlagstiftningen,eftersom denna är
relativt väl inarbetad. På arbetsplatserna är befintliga redovisningssystem
även anpassade till nu gällande lagstiftning. Propositionens förslag kommer
vid en jämförelse med nuvarande förhållanden att i hög grad förändra
situationen för såväl offentliga som enskilda arbetsplatser.

Lagtexten har blivit mycket omfattande, vilket ställer stora krav på
personalredovisningsrutinerna. Detta innebär en stor omställning för den
personal som i sina vardagsrutiner skall tillämpa lagen praktiskt. För
personalredogörare och motsvarande befattningshavare kan ett svårtolkat
regelsystem innebära en otillfredsställande arbetssituation.

Semesterlönen skall enligt propositionen generellt beräknas med en
användning av den s. k. 12 96-faktorn. Detta föreslås gälla även för månadsoch
veckolöner. I denna del avviker propositionen både från gällande
semesterlag samt semesterkommitténs förslag (SOU 1975:88). Bestämmelserna
är dessutom förenade med krav på långtgående registrering och kontroll
av närvaro och frånvaro.

Tillämpningen av den föreslagna 12 96-faktorn även på månadsavlönade
skulle innebära att man överger ”semesterlöneprincipen”. I stället skall ett
system införas som innebär komplicerade beräkningar för varje tillfälle då
semester uttas. Detta gäller både vid längre semesterledighet och vid uttag av
enstaka dagar.

En av de viktigaste tankegångarna i den nya lagen är att garantera alla
arbetstagare rätt att med vissa intervaller få en längre sammanhängande
ledighet i maximalt 10 veckor. Denna rätt - som i sitt syfte är väl motiverad innebär
dock administrativa problem. Man måste bokföra såväl uttagna

Mot. 1976/77:1546

4

semesterdagar som sparade semesterdagar och deltidsandelar uppdelade på
varje intjänat år. Detta kan leda till komplikationer även vidanställningsbyte.
Det framgår inte av propositionen hur innestående semesterlön skall
överforas till en ny arbetsplats.

Ovanstående exempel på propositionens förslag till nya regelsystem visar
att det vore av värde om reglerna kunde förenklas. Detta skulle underlätta
reformens genomförande och utgöra ett bidrag till den eftersträvade avbyråkratiseringen
av samhället.

Samhället bör därför kunna överlåta åt arbetsmarknadens parter att finna
former förden praktiska tillämpningen. Kollektivavtalet är liksom hittills det
främsta instrumentet för en sådan reglering. Riksdagen bör därför besluta, att
semesterlagens tillämpningsregler skall kunna utformas i kollektivavtalet.
Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen beslutar att de regelsystem som innefattas i semesterlagen
utöver den lagfästa rätten till 25 semesterdagar får
förenklas med stöd av kollektivavtal.

Stockholm den 12 april 1977

STEN SVENSSON (m)
i Skara