Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77:1544

Motion

1976/77:1544

av herr Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:90 om semesterlag,
m. m.

Lag om fem veckors semester m. m.

1. Motionens huvudsakliga innehåll

I motionen konstateras att förslagen i propositionen 1976/77:90 i sina
huvuddrag överensstämmer med de ställningstaganden som den socialdemokratiska
regeringen hade gjort när det gäller förlängning av semestern
och förbättring av semesterrätten. Propositionen innehåller emellertid
på flera viktiga punkter förslag som avviker från ställningstagandena
i semesterkommittén och som innebär förändringar till arbetstagarnas
nackdel och till arbetsgivarnas fördel.

I regeringens proposition föreslås regler som äventyrar rätten till semesterledighet
och semesterlön för dem som har korta anställningar,
t. ex. byggnadsarbetare. I denna motion begärs att dessa regler skall tas
bort. Vidare krävs ett förstärkt skydd mot förlust av permitteringslön,
förbättringar i semesterledigheten för skiftarbetare, förlängd varseltid vid
utläggning av semesterledighet, förbättrade villkor när det gäller semesterlönegrundande
frånvaro samt likställighet mellan hemarbetande och
övriga arbetstagare. Slutligen begärs ändringar när det gäller inflytande
över semesterns förläggning.

I motionen krävs också ett fortsatt utredningsarbete om semesterlönefonder
i syfte att trygga rätten till semester även för dem som nu
inte omfattas av reformen, t. ex. de värnpliktiga, samt att garantera en
förstärkt semesterlön för lågavlönade samt semesterrätt vid arbetslöshet
och arbetsmarknadsutbildning. Utredningen bör även omfatta lika rätt
för alla att spara semester oavsett byte av anställning.

2. Från 12 limmars arbetsdag till fern veckors semester

Det är arbetarrörelsen som mot arbetsgivarna och de konservativa krafterna
drivit fram och genomfört reformerna på arbetstidens och semesterlagstiftningens
område.

Ett av arbetarrörelsens tidiga krav var att arbetstiden skulle regleras
i lag och att åtta timmars arbetsdag skulle genomföras. Det kravet fördes
fram mot bakgrund av den mycket långa arbetstiden, som då rådde.
Fortfarande i början på 1900-talet var arbetstiden för de flesta mer än

1 Riksdagen 1976177. 3 sami. Nr 1544

Mot. 1976/77:1544

tio timmar, trots många års facklig kamp för forbättringar. Någon semester
förekom inte. En undersökning som gjordes år 1905 bland industriarbetare
visade att tre arbetare av fyra hade en arbetsdag som var
10 timmar eller mer. En liknande undersökning, som utfördes 1917, visade
att den genomsnittliga arbetstiden för industriarbetarna var 9,4 timmar
per dag. Bland handelns arbetare var arbetsdagen i allmänhet 12
timmar och samma var förhållandet för lantarbetarna.

Genombrottet för den politiska demokratin gjorde det möjligt att uppfylla
kravet på åttatimmarsdagen. När socialdemokraterna hade kommit
med i regeringen kunde ett förslag till normalarbetstidslag läggas fram.
Det mötte motstånd i första kammaren, men sedan nyval skett till första
kammaren och socialdemokratin blivit det största partiet kunde lagen
om arbetstidens begränsning antas i december 1919.

På 1930-talet inleddes en bred reformverksamhet för att förbättra de
sociala förhållandena i samhället. En lagstadgad rätt till semester var
ett av kraven. Det genomfördes 1939 då riksdagen fattade beslut om
en semesterlag med 12 dagars ledighet med ersättning för alla arbetare
och tjänstemän. Arbetsgivarna motsatte sig reformen, och i riksdagen
höjdes röster mot att arbetarna och tjänstemännen skulle få dessa nya
rättigheter.

Efter andra världskriget inleddes en ny reformperiod. År 1946 förlängdes
semestern till tre veckor för ungdomar under 18 år. 1951 förlängdes
den allmänna semestern till tre veckor för alla. Den kunde nu
genomföras under bred enighet.

År 1957 beslutade riksdagen att förkorta veckoarbetstiden till 45 timmar,
och den förkortningen genomfördes 1958-1960. Därefter aktualiserades
från LO:s sida kravet på en fjärde semestervecka. Den socialdemokratiska
regeringen lade fram ett förslag om en sådan reform som
antogs av riksdagen 1963.

År 1966 träffades avtal om en förkortning av veckoarbetstiden till 42,5
timmar, och samma år beslutades om ändringar i arbetstidslagen, så att
denna kom att stå i överensstämmelse med de resultat som uppnåtts
i förhandlingarna. Samtidigt pågick arbetet i 1963 års arbetstidskommitté,
som lade fram förslag till en ny arbetstidslag för hela arbetsmarknaden.
Kommittén föreslog att principen om 40 timmars arbetsvecka skulle fastslås
i lagen och att förkortningen skulle genomföras i början av 1970-talet.
Regering och riksdag ställde sig bakom förslaget, men genomförandet
skedde snabbare än vad kommittén hade föreslagit.

Kort tid efter att arbetstidsförkortningen hade beslutats startade debatten
om nya reformer på arbetstids- och semesterområdet. Önskemål
fördes fram både om ytterligare förkortningar av veckoarbetstiden och
om förlängning av semestern. Metallindustriarbetareförbundet krävde vid
sin kongress 1963 en förlängning av semestern till fem veckor och en
reform av semesterrätten, innebärande bl. a. en lagstadgad minimisemes

Mot. 1976/77:1544

ter för alla. Landsorganisationen vände sig under 1973 till regeringen
med begäran om en utredning av semesterlagstiftningen. TCO hade redan
tidigare begärt en översyn av semsterlagen, bl. a. i syfte att ge äldre
arbetstagare längre semester. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte
1974 dels arbetstidsdelegationen som skulle utreda frågan om framtida
arbetstidsförkortningar, dels semesterkommittén, vars betänkande lades
fram i slutet av 1975. Svenska arbetsgivareföreningens representant i
utredningen reserverade sig mot förslaget på flera punkter.

i. Vära tidigare ställningstaganden

I vår motion om arbetsmiljön (1976/77:475) framhöll vi att arbetet
på förslaget till ny semesterlag var klart före regeringsskiftet på hösten
1976 i vad gällde huvudpunkterna i lagförslaget, medan ställningstagandena
i övriga frågor återstod. Det var emellertid klart att vissa frågor,
som inte hade slutligt behandlats i semesterkommittén, måste bearbetas
i en ny utredning.

Till den del som ställningstagandena var klara hade dessa redovisats
offentligt i form av ett pressmeddelande den 5 maj 1976. Det hade följande
innehåll:

- Fem veckors semesterledighet för alla. Även om man inte tjänat ihop
semesterlön för hela året, skall man få rätt till ledighet under hela femveckorsperioden.
För deltidsanställda innebär detta en avsevärd förbättring.
Deltidsanställda går nu ofta miste om semesterrättigheter beroende
på hur arbetstiden är förlagd.

- Bättre semestervillkor för nyanställda. En nyanställd får enligt förslaget
betald semester tidigare än han får i dag. Det sker genom att intjänandeperioden
flyttats närmare semestertiden. Det innebär t. ex. att en person
som anställs i början av ett år får viss betald semester samma år.

- Bättre regler för intjänande av semester. F. n. får man betald semester
även om man varit sjuk i upp till 90 dagar under det år man tjänade
in semestern. Den tiden förlängs till 180 dagar. Rätten till semesterlön vid
ledighet med föräldrapenning förlängs och skall gälla oavsett vem av föräldrarna
som är hemma. Även vissa fackliga studier skall ge rätt till semester.

- Höjd semesterlön. Semesterersättningen höjs från 9 till 12 % av den
semestergrundande inkomsten.

- Rätt att spara semesterledighet till en längre sammanhängande period.
Varje anställd skall ha rätt att hos en och samma arbetsgivare spara
upp till fem veckors semesterledighet, för att därigenom kunna ta ut
en längre sammanhängande ledighet.

- Fortsatt utredningsarbete. Frågan om en särskild fond för semesterlönen
skall utredas vidare. I första hand gäller detta den semesterlön
som tjänas in vid sjukdom och annan semesterlönegrundande frånvaro.

1* Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1544

Mot. 1976/77:1544

Även frågor som rör rätt att tjäna in semester i samband med värnplikt,
arbetslöshet m. m. skall utredas vidare.

4. Allmänna synpunkter pä regeringens lagförslag

Det förslag som lagts fram i propositionen 1976/77:90 överensstämmer
i sina huvuddrag med de ställningstaganden som den socialdemokratiska
regeringen hade gjort. Det gäller tanken på en forlängd semesterledighet,
förbättrad semesterlön, möjlighet att spara till längre sammanhängande
semesterledighet m. m.

Propositionen innehåller emellertid på flera viktiga punkter förslag som
avviker från semesterkommitténs förslag. I långa stycken har regeringen
därvid gjort förändringar till arbetstagarnas nackdel och till arbetsgivarnas
fördel.

Enligt vår uppfattning är semestern en rättighet som tjänats in av
arbetstagarna. Lagen bör därför utformas så att löntagarna verkligen kan
få ut sina rättigheter. Vi kommer därför i det följande att föreslå förändringar
i regeringens proposition i syfte att uppnå detta.

Det är nödvändigt att arbetet på att ytterligare förbättra semesterrätten
fortsätter. Det utredningsarbete som den socialdemokratiska regeringen
hade planerat måste komma till stånd. Det innebär att frågan om en
särskild fond för uppsamling av semesterlön måste komma upp i det
sammanhanget. Syftet med utredningsarbetet skall vara att visa hur en
sådan fond kan användas för att utvidga rätten till semesterlön vid sjukdom,
föräldraledighet och militärtjänst och att möjliggöra att semesterlön
som har tjänats in i flera anställningar kan sparas efter byte av anställning.
Andra viktiga frågor som kvarstår att lösa är förstärkt semesterlön för
lågavlönade samt semesterrätten vid arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning.

5. Förslag till förändringar i regeringens förslag

5.1 Garanterad minimisemester

I lagförslagets 4 $ sägs att arbetstagare har rätt till tjugofem semesterdagar
varje semesterår. I den 5 S inskränks emellertid denna rätt. Enligt
första stycket trappas rätten till semesterledighet ned mycket kraftigt
för den som börjar sin anställning efter fyra månader av semesteråret
(efter den 31 juli). 1 sådana fall utgår endast 10 dagars ledighet. Börjar
anställningen efter sex månader av semesteråret (efter den 30 september)
utgår fem dagars ledighet. Enligt andra stycket får vissa korttidsanställda
över huvud taget inte rätt till någon semesterledighet.

Vi kan inte acceptera de föreslagna inskränkningarna. Begränsningsreglerna
är så utformade att de slår sönder tanken bakom den garanterade

Mot. 1976/77:1544

minimisemestern. Avsikten med reformen, så som den skisserades i den
socialdemokratiska regeringens direktiv till utredningen, var att alla arbetstagare
skulle tillförsäkras en viss minsta garanterad semesterledighet
varje år. Lösningen låg i att dela rätten till semesterledighet och rätten
till semesterlön. Denna uppläggning fullföljs inte i det förslag som den
borgerliga regeringen lagt fram.

Semesterkommittén hade föreslagit att full semesterledighet skulle utgå
för dem som fått anställning fram till och med den 31 oktober. Regeringen
har nu sprängt in en ny gräns vid den 31 juli (5 5 första stycket). Det
innebär att den som tar anställning den 31 juli får rätt till full semesterledighet
hos den nya arbetsgivaren, medan den som anställs den 1
augusti endast får rätt till 10 dagars ledighet. Den som har haft anställning
i ett helt år och tjänat in full semesterlön har då inte lagens stöd för
att få ut sin ledighet i den nya anställningen. Vi föreslår att den av
regeringen föreslagna gränsen vid den 31 juli helt tas bort ur semesterlagen
och att full semesterledighet utgår för dem som fått anställning
fram till och med den 30 september och att semesterledigheten därefter
utgår med 5 dagar under återstoden av semesteråret.

Den andra inskränkningen (5 $ andra stycket) innebär att en ganska
godtyckligt vald 3-månadersgräns förs in. Det betyder att en person som
har haft flera korta anställningar inte får någon laglig rätt till semesterledighet
över huvud taget även om han har arbetat hela året. Begränsningen
kan särskilt äventyra semesterrätten på de områden där objektanställningar
är vanligt förekommande, t. ex. inom byggnadsindustrin.
Vi föreslår att denna inskränkning i semesterrätten avvisas av riksdagen.

Den tredje inskränkningen (5 § tredje stycket) innebär att ersättning
för arbete som avsetts pågå i högst tre månader och omfatta högst sextio
timmar skall anses innefatta semesterersättning. Denna begränsning i
rätten till semesterlön ingick inte i det förslag som regeringen remitterat
till lagrådet. Den har förts in på förslag av lagrådet. Syftet med lagen
är att semesterlön om 12 % ska utgå på all intjänad lön. Den av lagrådet
och regeringen föreslagna begränsningen innebär att en arbetstagare inte
automatiskt har en sådan rätt vid vissa korttidsanställningar. Och i de
fall arbetstagare och arbetsgivare skulle ha kommit överens om att semesterersättning
skall utgå, men det blir delade meningar om så skett,
faller bevisbördan på arbetstagaren. Vi anser denna inskränkning vara
principiellt felaktig. Vi kan inte dela regeringens uppfattning att det av
praktiska skäl skulle finnas anledning göra inskränkningar i rätten till
semesterlön. Det kan inte vara några svårigheter för arbetsgivaren att
i samband med slutlönen lägga på 12 % på den lön som arbetstagaren
fått för sitt arbete, eller att i förväg, vid överenskommelse om arbetet,
ange vad som utgör lön och vad som utgör semesterlön. Det måste befaras
att bestämmelsen kommer att leda till onödiga tvister. Vi anser således

Mot. 1976/77:1544

att några vägande praktiska skäl inte har anförts för den föreslagna begränsningen
och att principiella skäl talar emot en sådan regel. Vi kräver
därför att den utgår ur lagen.

Det kan tilläggas att den norska semesterlagen, som har samma uppbyggnad
som den nu föreslagna lagen, inte har några inskränkningar
av det slag som motsvarar 5 §. Man har där inte haft några problem
med lagens tillämpning i detta avseende.

Utöver dessa ändringar i sak i lagförslaget, hemställer vi om vissa
redaktionella ändringar i 4 och 5

5.2 Skydd mot förlust av permitteringslön

I 8 § i lagförslaget ingår regler som tillsammans med 13 § har till
avsikt att skydda arbetstagare mot att förlora permitteringslön. Tanken
är att permittering under semesterperiod med rätt till ersättning från
arbetslöshetskassa och permitteringslön inte skall kunna bytas ut mot obetald
semesterledighet.

Vi föreslår att dessa regler som nu har delats upp på två paragrafer
och blivit synnerligen svåröverskådliga förenklas och förs in i den av
oss föreslagna 5 §, där reglerna för avstående av semesterledighet återfinns.

Den s. k. obetalda semesterledigheten är ingenting annat än tjänstledighet
utan lön. Hittills har den grundsatsen gällt i svensk rätt att arbetstagaren
frivilligt har fått avgöra om han vill begära ledighet utan
lön. Den borgerliga regeringen försöker nu lagfästa en ny omvänd grundsats
i 8 arbetstagaren avkrävs en bindande utfästelse om han önskar
utnyttja obetald ledighet eller ej. Detta förslag bör avvisas, helst som
av motiven framgår att arbetsgivaren blir skyldig att påtvinga arbetstagaren
obetald ledighet, om arbetsgivaren inte har begärt besked av arbetstagaren
hur denne ställer sig. Arbetstagaren bör själv fritt få avgöra
utan risk för obehöriga påtryckningar om han vill begagna sig av sin
rätt till obetald ledighet eller ej. Detta bör gälla även efter det att den
obetalda ledigheten har lagts ut, vilket kan ha skett flera månader i förväg,
då den enskilde arbetstagaren inte till fullo har kunnat överblicka följderna
av semesterutläggningen. Avtal om förläggning av obetald semesterledighet
bör alltså inte vara bindande för arbetstagaren fram till en
skälig varselfrist. Arbetsgivarens intresse av planering är tillräckligt tillgodosedd
om gränsen sätts till tre veckor före semesterledighetens början (jfr
10 $ andra stycket studieledighetslagen, 3 S lagen om förbud mot uppsägning
eller avsedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m. och 8 S lagen om rätt till föräldraledighet).

Om arbetstagaren avstår från att utnyttja obetald semesterledighet får
arbetsgivaren ta ställning till om han kan erbjuda arbetstagaren arbete.
Annars blir det fråga om permittering.

Mot. 1976/77:1544

Genom vår uppläggning vinner man också ett säkrare skydd mot förlust
av permitteringslön. Den självklara utgångspunkten måste vara att rätten
till viss semesterledighet inte skall ta bort rätten till permitteringslön
i de fall arbetstagaren inte har rätt till semesterlön under semesterledigheten
helt eller delvis. Den del av semesterledigheten som inte täcks
av intjänt semesterlön skall m. a. o. alltid anses vara permitteringstid,
för vilken reglerna om permitteringslön skall gälla. Genom vår uppläggning
blir de oklara bestämmelserna i 13 § överflödiga. Vad menas t. ex.
med ”permittering som arbetstagare ej hade anledning att räkna med”?
Detta uttryck är ofullständigt belyst i motiven. Vårt förslag täcker vidare
andra fall, där obetald semesterledighet endast har betecknats på ett annat
sätt i avtalet mellan parterna, t. ex. tjänstledighet. Det förekommer nämligen
på en del håll att avtal träffas mellan nytillträdande arbetstagare
och arbetsgivare om tjänstledighet under semesterstängningen och där
arbetstagaren mer eller mindre blir vilseledd på grund av att han inte
är på det klara med följderna av avtalet. Arbetsgivaren kan sedan, när
verksamheten stängs under semestern, hävda att arbetstagare inte har
rätt till permitteringslön. Denne kan också gå miste om ersättning från
arbetslöshetskassan. Det är angeläget att i samband med reformeringen
av semesterlagstiftningen undanröja riskerna av ett sådant förfarande.
Det bör ske genom ett motivuttalande som klargör att avtal som får
dessa följder inte skall vara bindande.

5.3 Semesterledighet för skiftarbetare

I 9 S finns regler för semesterledighetens beräkning. Semesterkommittén
hade föreslagit en regel som skulle ge helgarbetare rätt till ledighet
lördag och söndag såväl vid semesterperiodens början som vid dess slut.
Avsikten med förslaget var att även skiftarbetare m. fl. skulle få sammanlagt
37 dagars ledighet, om semestern tas ut på en gång.

I regeringens förslag har denna rättighet tagits bort efter kritik från
bl. a. SAF. Enligt förslaget skall veckoslutet antingen före eller efter semesterledigheten
hållas utanför denna ledighet. Det innebär att skiftarbetare
kan få sammanlagt högst 35 dagars sammanhängande ledighet.
Som motiv för förändringen har anförts att det skulle bli svårt att hålla
i gång verksamheter under de veckoslut då både de som återvänder och
de som börjar sin semester samtidigt är lediga. Som ytterligare motiv
har regeringen hävdat att arbetsgivaren kan sätta bestämmelsen ur spel
genom att arbetsgivaren förlägger semesterledigheten för söndagsarbetande
på sådant sätt att ledigheten inte börjar i anslutning till veckoslut.

Vi kan inte dela regeringens uppfattning att det skulle uppstå svårigheter
av den omfattning som regeringen på grundval av SAF:s knapphändiga
argumentering vill göra gällande. Erfarenheterna av de senaste
årens arbetstidsförkortningar har visat att det mycket väl går att anpassa

1** Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1544

Mot. 1976/77:1544

olika arbetstidsschema till ändringar i arbetstiden. För de skiftgående
innebar den senaste arbetstidsförkortningen att arbetstiden per vecka
minskades med fyra timmar. Eftersom denna förkortning inte kunde
läggas ut i form av kortare arbetsdag, när skiften skall täcka dygnets
alla timmar, fick den i stället läggas ut i form av längre ledighetsperioder.
Denna utläggning har gått mycket bra, och den erfarenheten bör väga
tyngre än alla de allmänna farhågor som redovisats i ett par remissyttranden
och som regeringen nu tagit fasta på. Vi kan därför inte hålla
med om att det skulle innebära svårigheter för arbetsgivarna att bereda
ledighet lördag-söndag både före och efter semesterledigheten.

Vi är inte heller beredda att, som regeringen gör, utgå ifrån att arbetsgivarna
skulle förlägga semestern på ett sätt som skulle urholka bestämmelsen.
Som vi strax skall återkomma till bör medbestämmanderättsavtal
träffas om semesterledighetens förläggning, och det bör vara
ytterligare en garanti för att förläggningen sker på ett sätt som tillgodoser
såväl arbetstagarnas intressen, när det gäller ledighetens förläggning, som
intresset av att verksamheten kan bedrivas på avsett sätt. Lagförslaget
bör därför ändras på denna punkt. Semesterkommittén analyserade ingående
den viktiga frågan om semesterns förläggning för skiftarbetare, turlistearbetare
och andra arbetstagare med oregelbunden arbetstid (SOU
1975:88 s. 134 ff.). Kommitténs slutsats blev att någon generell regel
som täckte in alla skiftande fall inte kunde ges, men att utgångspunkten
skulle vara att varje enskild individ borde få en korrekt arbetstid enligt
avtal och att någon ledighet inte får gå förlorad genom semesterutläggningen.
Regeringen har ägnat denna viktiga fråga ett förstrött intresse
och endast kommit med några svaga motivuttalanden. Som TCO har
framhållit i sitt remissyttrande bör det dock av lagtexten klart framgå
att skiftarbetare m. fl. inte genom förläggning av semesterledigheten får
en längre årsarbetstid än som haröverenskommits i kollektivavtal mellan
parterna. De skall naturligtvis inte heller tjäna arbetstid på en semesterförläggning.
Vi ansluter oss till TCO:s krav som överensstämmer med
LO:s uppfattning och föreslår en uttrycklig lagregel som lämpligen kan
föras in i den ledigblivna 9 § i vårt förslag. Endast genom de av oss
föreslagna tilläggen till 8 och 9 SS uppnås ett fullgott skydd för skiftarbetare
och likställda. Vi vill tillägga att bestämmelsen i 8 S har utformats
så att den endast kan åberopas en gång varje semesterår. Den
gäller alltså endast om semesterledigheten är tre veckor (19 kalenderdagar)
i en följd eller längre.

5.4 Medbestämmande om semesterförläggningen

I propositionen erinras om möjligheten att träffa kollektivavtal om
medbestämmanderätt i fråga om förläggningen av semesterledigheten.
Detta kommer också till uttryck i lagen (10 S), där det vidare anges att

Mot. 1976/77:1544

arbetsgivaren, om inte sådant avtal träffats, har primär förhandlingsskyldighet
om semesterns förläggning. Detta gäller emellertid endast semesterperiod
av minst fyra veckor under juni-augusti. Övriga semesterperioder
faller därmed utanför arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet,
och arbetsgivaren är enligt lagen endast skyldig att samråda med
arbetstagaren. Till sist är det, om enighet inte har kunnat nås, arbetsgivaren
som ensam bestämmer semesterns förläggning (10 § fjärde stycket).

Enligt vår uppfattning är semesterledighetens förläggning en fråga där
löntagarna genom sina organisationer bör kunna ha självbestämmande.
Möjligheten till självbestämmande och andra former av inflytande utreds
f. n. av nya arbetsrättskommittén, och vi anser det lämpligt att avvakta
dess förslag innan vi tar ställning till hur ett sådant självbestämmande
skall fogas in i semesterlagstiftningen. Vi menar dock att lagen bör kunna
ge ett klarare uttryck för önskemålet att medbestämmanderättsavtal kommer
till stånd när det gäller semesterns förläggning och att lagen därmed
ger arbetstagarnas organisationer ett starkare stöd i dessa strävanden.
Detta var också semesterkommitténs avsikt, när den förklarade att den
lokala arbetstagarorganisationens inflytande på semesterledighetens förläggning
borde stärkas i förhållande till vad som hittills har gällt.

Vidare bör lagen utformas så att arbetsgivarens skyldighet att primärförhandla
om semesterledighetens förläggning också omfattar semesterperioder
som är mindre än fyra veckor och som är förlagda til! andra
tider än juni-augusti. Frågan om vilka fall av semesterförläggning som
faller under 11 § i MBL (primär förhandling) bör avgöras av parterna
lokalt och inte inskränkas genom regler i semesterlagen.

Förhandlingsskyldigheten avser det fall då arbetsgivaren tar initiativ
till utläggning av semesterledigheten. I det fall då arbetstagaren på eget
initiativ vill ta i anspråk sin semesterledighet och arbetsgivaren är beredd
att tillgodose önskemålet föreligger naturligtvis inte primär förhandlingsskyldighet.
De invändningar som lagrådet har anfört saknar således
grund, och den inskränkning som lagrådet på den grunden har föreslagit
bör föras bort ur lagen.

5.5 Varseltiden för semesterutläggning

Semesterkommittén hade föreslagit att, i de fall avtal om semesterns
förläggning inte träffats, arbetsgivaren skulle vara skyldig att underrätta
om semesterns förläggning tre månader före ledighetens början. Kommittén
föreslog också att varseltiden skulle kunna inskränkas till en månad
om särskilda skäl föreligger, t. ex. genom att anställningen har börjat
under tremånadersperioden.

I propositionen har underrättelsetiden begränsats till två månader.
Vidare har förslaget om att varseltiden kan inskränkas till en månad,

Mot. 1976/77:1544

om särskilda skäl föreligger, kompletterats med att varsel ”om möjligt”
skall lämnas en månad före ledighetens början (§ 11).

Två skäl har anförts i propositionen för att inskränka varseltiden till
två månader. För det första sägs att förskjutningen av intjänandeåret
(från kommitténs förslag om 1 mars till propositionens förslag om 1 april)
begränsar den underrättelsetid som det är möjligt att föreskriva i lag.
För det andra sägs att den ordning som föreslås i propositionen, att underrättelsen
om semesterledighetens förläggning endast skall omfatta betald
ledighet och sådan obetald ledighet som arbetstagaren önskar få ut,
gör det svårt med längre varseltid än två månader.

Vi kan inte finna att de argument som anförts är bärande. Att intjänandeåret
börjar den 1 april kan inte vara något argument mot den
av semesterkommittén föreslagna tremånadersregeln. Arbetsgivaren vet
redan tidigare vilken semesterledighet som en arbetstagare har rätt till,
eftersom denna är en rätt till minimisemester och dess längd endast
är beroende på vid vilken tidpunkt under året som anställningen börjat.
Att underrättelsen endast skall omfatta betald ledighet och sådan obetald
ledighet som arbetstagaren önskar få ut är i och för sig ett argument
för en kortare varseltid, men eftersom vi föreslagit en enklare ordning
(se 5.2 Skydd mot förlust av permitteringslön och 5 § andra stycket)
finns det inte längre några sakliga skäl för den ståndpunkt som regeringen
intagit. Vi föreslår därför att varseltiden sätts till tre månader.

När det gäller inskränkningen i arbetsgivarens skyldighet att underrätta
vill vi anföra följande. Vi delar uppfattningen att det är nödvändigt att
varseireglerna är så flexibla att de är tillämpbara i olika situationer, t. ex.
när en anställning har börjat inom tremånadersperioden. Vi är också av
uppfattningen att en sådan flexibilitet bör föreligga även under den sista
månaden före semesterns början. Av det skälet finns det, enligt vår uppfattning,
ingen anledning att ha två olika varselperioder och två olika
skäl för undantag från dessa regler. Vi föreslår därför att varseltiden
skall vara tre månader före semesterledighetens början, om inte särskilda
skäl föreligger. Med särskilda skäl avses fall där arbetsgivaren inte har
möjlighet att iaktta tremånaderstiden, t. ex. när det är fråga om en nyanställd
som anställts alltför nära semesterstängningen, eller andra fall
av ren undantagskaraktär, i vilka det med fog kan sägas att arbetsgivaren
är nödsakad att tillämpa kortare underrättelsetid.

5.6 Semesterledighet och uppsägningstid

Semesterkommittén hade föreslagit regler som skulle förhindra att arbetstagarna
gick miste om intjänade förmåner genom att arbetsgivaren
förläde semesterledighet och uppsägningstid till samma period. Förslaget
var så utformat att om semesterledigheten förlädes till uppsägningstiden
skulle återstoden av uppsägningstiden förskjutas. Härigenom kunde det

Mot. 1976/77:1544

aldrig inträffa att intjänad semesterlön kvittades bort mot uppsägningslön.

I regeringens förslag sägs att det finns behov av ett förbud mot utläggning
av semester under uppsägningstid. Ett sådant förbud kan, enligt
regeringens uppfattning, åstadkommas på ett enklare sätt än genom att
låta uppsägningstiden eller del av denna uppskjutas till dess semesterledigheten
har ägt rum. Regeringen har därför föreslagit att utläggning
av semesterledigheten inte får ske under uppsägningstid, om inte arbetstagaren
medger det, och skulle uppsägningstiden helt eller delvis
infalla under redan utlagd semesterledighet, så skall denna i samma mån
upphävas, om arbetstagaren begär det (14 §).

Innebörden av dessa regler är således att regeringen öppnar en möjlighet
för arbetsgivaren att träffa överenskommelse med arbetstagaren om att
förlägga semesterledigheten till uppsägningstiden. I propositionen beskrivs
detta som ett enklare sätt att förverkliga den princip som kommittén
uttalat sig för, nämligen att arbetstagarna inte skall kunna gå
miste om intjänade förmåner. Vidare sägs att man därigenom skulle undvika
de komplikationer i samband med arbetsgivarens konkurs vilka skulle
inträffa om den av kommittén förordade regeln infördes.

Enligt vår uppfattning innebär regeringens ställningstagande inte enbart
en förenkling av reglerna utan också en viktig förändring i sak.
Tanken bakom propositionen synes vara att löntagaren vid konkurs inte
skall av garantimedel kunna få ersättning för såväl uppsägningslön som
semesterlön, eftersom han inte behöver utföra arbete under semester.
Löntagaren skulle i en sådan situation kvitta en lagstadgad rätt till uppsägningslön
mot att få ut en lagstadgad semesterledighet och semesterlön.
En sådan uppgörelse kan knappast sägas vara i arbetstagarens intresse.

Vad arbetstagaren förlorar är en inkomst som kan uppgå till fem veckors
lön och det han uppnår med detta är att sluta sin anställning tidigare
än han annars skulle ha gjort. Om det nu skulle vara i arbetstagarnas
intresse att sluta anställningen för att t. ex. gå över till annat arbete så
kan det ske på vanligt sätt genom att arbetstagaren säger upp anställningen.
Den regel som regeringen föreslår kan därför vara tillämplig endast
i de fall där arbetsgivaren vill att arbetstagaren skall sluta anställningen
så snart som möjligt och där arbetstagaren inte är medveten om
att en sådan överenskommelse kan innebära ekonomiska förluster. Enligt
vår mening talar starka skäl emot en regel av detta slag, som kan innebära
förlust av redan intjänade rättigheter. Den bör därför utgå och ersättas
med en regel som motsvarar den som semesterkommittén hade föreslagit.

5.7 Semesterlönegrundande frånvaro

I propositionen föreslås en utvidgning av den semesterlönegrundande
frånvaron. Utvidgningen är mindre omfattande än vad semesterkom

Mot. 1976/77:1544

mittén hade föreslagit. Detta hänger samman med att det föreslagna
fondsystemet nu inte kan komma till stånd. Vi kan i princip acceptera
den uppläggning som förslaget fått i denna del om det fortsatta utredningsarbetet
bedrivs på det sätt som vi tidigare föreslagit (avsnitt 4).
Men vi föreslår ett par tillägg i sak samt vissa redaktionella förändringar,
vilket framgår av förslaget till lagtext.

Det första förslaget till ändring gäller reglerna för semestergrundande
frånvaro vid föräldraledighet. Kommittén hade föreslagit att dessa regler
skulle knytas till reglerna i den allmänna försäkringen om ersättningen
vid föräldraledighet. Regeringen har här fört in en tidsgräns på 120 dagar
för vardera föräldern. I avvaktan på ett ställningstagande till en semesterlönegrundande
frånvaro är vi beredda att acceptera den föreslagna uppläggningen.
När det gäller ensamstående förälder sägs i propositionen
att den föreslagna tiden bör förlängas till 180 dagar. Detta innebär emellertid
att ensamstående förälder - till skillnad från sammanboende som
delar föräldraledigheten - endast kan ta ut sex av de nu gällande sju
månadernas föräldraledighet med bevarande rätt till semesterlön. Någon
närmare motivering för att en ensamstående förälder skall få en sämre
rätt än vad två sammanboende föräldrar får har inte lämnats. Vi hävdar
att ensamstående måste jämställas med sammanboende när det gäller
semesterlönerätten. Detta kan ske genom att tiden för semesterlönegrundande
frånvaro - vid nuvarande regler om föräldraledighet - förlängs
till 210 dagar för ensamstående.

Det andra förslaget till ändring i sak gäller rätten till semesterlön vid
permittering. Som Landsorganisationen framhållit bör permittering som
äger rum utan kollektivavtalsenlig eller lagstadgad permitteringslön också
omfattas av reglerna för semesterlönegrundande frånvaro. Detta bör komma
till uttryck genom att ytterligare en punkt förs in i 17 § första stycket.

5.8 Uttag av sparade semesterdagar

I förslaget har intagits regler om att en del av semesterledigheten kan
sparas till ett senare semesterår. I lagförslagets 19 § finns regler om att
arbetstagare som vill ta i anspråk sparade semesterdagar skall underrätta
arbetsgivaren om detta. Om man vill ta i anspråk sparade semesterdagar
utan sammanhang med semesterledigheten i övrigt skall detta meddelas
till arbetsgivaren senast tre månader i förväg. I propositionen förklarar
föredraganden att en förhållandevis lång varseltid bör fordras från arbetstagarnas
sida men menar att en varseltid om tre månader bör kunna
accepteras.

Enligt vår mening är inte dessa regler utformade med nödvändig flexibilitet.
Det kan t. ex. inte vara rimligt att en person som av familjeskäl
vill utnyttja ett par tre dagars semesterledighet skall vara tvungen att
varsla om detta tre månader i förväg. Därtill skall läggas att förslagen

Mot. 1976/77:1544

om varseltider i regeringsförslaget saknar konsekvens. Regeringen menar
att arbetsgivarna skall vara skyldiga att underrätta arbetstagarna om semesterns
förläggning endast två månader i förväg men kräver att arbetstagarna
skall kunna underrätta arbetsgivaren tre månader i förväg, även
om det endast rör sig om ett fåtal sparade semesterdagar.

Enligt vår mening är det nödvändigt att finna en smidigare lösning,
som både tillgodoser ett berättigat intresse från arbetsgivaren att kunna
planera verksamheten och ett berättigat intresse från den enskilde arbetstagaren
att kunna ta i anspråk sin insparade semesterledighet. Det
bör kunna ske genom att varseltidens längd står i viss relation till längden
på den semesterledighet som skall tas i anspråk. Vi vill därför föreslå
att arbetstagaren skall vara skyldig att underrätta arbetsgivaren i förväg
om uttag av sparad semesterledighet, att underrättelsetiden skall utgöra
en månad för varje ianspråktagen semesterledighetsperiod upp till en
vecka, dock sammanlagt högst tre månaders varseltid.

5.9 Hemarbetandes villkor

Semesterkommittén hade föreslagit att s. k. okontrollerade arbetstagare,
dvs. främst hemarbetande, skulle jämställas med övriga arbetstagare
och således ha en uttrycklig rätt inte bara till semesterlön utan också
till semesterledighet.

I propositionen har regeringen gått ifrån denna uppläggning. De hemarbetande
har enligt lagen inte rätt till semesterledighet. Det sägs visserligen
att med den utformning som lagen har fått så har ett viktigt hinder mot
att jämställa okontrollerade arbetstagare med övriga fallit bort. Men samtidigt
sägs att tillämpningen av semesterlagens bestämmelser även på denna grupp
skulle medföra betydande praktiska problem. Vad som då åsyftas är bl. a.
reglerna om semesterledighetens beräkning och förläggning. I propositionen
sägs att man skulle driva fram en ökad kontroll från arbetsgivarens sida
om man nu skulle jämställa de okontrollerade arbetstagarna med övriga
arbetstagare och att deras frihet i fråga om tid och sätt för arbetets fullgörande
därmed blir beskuren.

Enligt vår uppfattning är de hemarbetande en grupp som har en svag
ställning på arbetsmarknaden i förhållande till andra. De fackliga organisationerna
har fått arbeta hårt för att förbättra de hemarbetandes
ställning och åstadkomma likartade anställningsvillkor. Det kan därför
inte vara rimligt att lagstiftningen utformas på ett sådant sätt som för
lång tid befäster en skillnad i villkoren. Vår principiella uppfattning är
alltså att särreglerna för bl. a. hemarbetande slopas.

När det gäller de praktiska problemen vid en tillämpning av semesterlagens
regler på de hemarbetande vill vi först notera att regeringen
hävdar att redan med hittills gällande lag hårde hemarbetande haft möjlighet
att "bereda sig semesterledighet i samband med att de fick särskild

Mot. 1976/77:1544

semesterlön”. Vidare vill vi notera att regeringen menar att den nya
lagstiftningens utformning gör det lättare att jämställa okontrollerade
arbetstagare med övriga arbetstagare. Innebörden av regeringens egna
argument är uppenbarligen att de hemarbetande hittills i stort sett har
kunnat lägga ut sin semesterledighet vid den tidpunkt, då de ansett detta
vara lämpligt. Man kan alltså säga att dessa grupper har ett självbestämmande
över semesterledighetens utläggning. Mot den bakgrunden
kan det alltså inte föranleda några betydande allmänna problem att slopa
de särregler som regeringen föreslår i 27 §. Vad som kan tänkas inträffa
är undantagsfall, då en arbetsgivares intresse av att få ett visst arbete
utfört står emot en hemarbetandes intresse att få ut den ledighet som
alla andra arbetstagare med lagens stöd kan få ut. Det kan inte vara
ett samhällsintresse, inte ens ett allmänt arbetsgivarintresse, att lagstiftaren
i sådana fall ställer sig på arbetsgivarens sida mot arbetstagaren. Lagen
bör inte gynna en arbetsgivare som lägger upp sin verksamhet på ett sådant
sätt att några få personer skall tvingas avstå från rättigheter som tillkommer
alla andra. Principiella skäl talar således för att reglerna i 27 jj slopas och
några vägande praktiska skäl finns inte för de av regeringen föreslagna särbestämmelserna.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda föreslås

1. att riksdagen antar det i regeringens proposition 1976/77:90
framlagda förslaget till Semesterlag med de av oss föreslagna
förändringarna,

2. att riksdagen beträffande det fortsatta utredningsarbetet som
i sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen.

Mot. 1976/77:1544

Bilaga

Förslag till
Semesterlag

Härigenom föreskrives följande

Regeringens förslag Motionärernas förslag

2 §

Avtal är ogiltigt i den mån det innebär att arbetstagares rättigheter
enligt denna lag upphäves eller inskänkes. Detta gäller dock ej, om annat

framgår av lagen.

Avvikelse från i, 9, II, 16, 22,
23, 26, 29 och 30 $$ får göras med
stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts
av organisation som är att
anse som central arbetstagarorganisation
enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Arbetsgivare som är bunden av sådant
kollektivavtal eller av kollektivavtal
om avvikelse från 12. 19.
20 eller 21 $, får i angivna hänseenden
tillämpa avtalet även på arbetstagare
som ej är medlem av den
avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
under förutsättning att
•arbetstagaren sysselsättes i arbete
som avses med avtalet och ej omfattas
av annat tillämpligt kollektivavtal.

Avvikelse från 3,8, II, 15,21,22,
25, 27 och 28 $$ får göras med stöd
av kollektivavtal som på arbetstagarsidan
har slutits eller godkänts av organisation
som är att anse som central
arbetstagarorganisation enligt lagen
(1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet. Arbetsgivare som är
bunden av sådant kollektivavtal eller
av kollektivavtal om avvikelse från
12, 18, 19 eller 20$, får i angivna
hänseenden tillämpa avtalet även på
arbetstagare som ej är medlem av
den avtalsslutande arbetstagarorganisationen,
under förutsättning att
arbetstagaren sysselsättes i arbete
som avses med avtalet och ej omfattas
av annat tillämpligt kollektivavtal.

3 5

Med semester avses tiden från och med den 1 april ett år till och
med den 31 mars påföljande år. Motsvarande tid närmast före ett se

mesterår kallas intjänandeår.

Såsom semesterledighet skall anses
ledighet enstaka semesterdagar
och period av semesterdagar jämte
i 9$ angivna arbetsfria dagar, vilken
börjar och slutar med semesterdag.

Såsom semesterledighet skall anses
ledighet enstaka semesterdagar
och period av semesterdagar jämte
i 8$ angivna arbetsfria dagar, vilken
börjar och slutar med semesterdag.

Mot. 1976/77:1544

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

4 §

Arbetstagare har rätt till tjugofem
semesterdagar varje semesterår
utom i fall som avses i 5 och

27 H.

Arbetstagare har rätt till tjugofem
semesterdagar varje semesterår.
Under det semesterår dd arbetstagare
anställes har han dock rätt till
fern semesterdagar om anställningen
börjar efter den 30 september.
Under semesterledighet skall arbetstagare ha semesterlön i den mån
han har tjänat in sådan under intjänandeåret.

Arbetstagare får avstå från rätt Om förlängd semesterledighet
till semesterledighet som ej är för- finns bestämmelser i lagen

enad med semesterlön.

(1963:115) om förlängd semester
för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

Under det semesterår då arbetstagare
anställes har han rätt till tio
semesterdagar, om anställningen
börjar efter den 31 juli, och till fem
semesterdagar, om den börjar efter
den 30 september.

Arbetstagare som anställes för viss
tid, viss säsong eller visst arbete saknar
rätt till semesterledighet, om ej
anställningsavtalet avser eller anställningen
varar längre tid än tre
månader, men äger rätt till semesterersättning
för anställningstiden
hos arbetsgivaren.

Vederlag för arbete, som har avsetts
skola pågå högst tre månader
och omfatta högst sextio timmar,
förutsättes inbegripa semesterersättning,
om ej annat framgår av omständigheterna.

Om förlängd semesterledighet
finns bestämmelser i lagen

Arbetstagare får avstå från rätt
till semesterledighet som ej är förenad
med semesterlön. Om arbetstagaren
önskar avstå från sådan semesterledighet
och har den redan
lagts ur, skall han meddela det till
arbetsgivaren senast tre veckor före
semesterledighetens början.

Mot. 1976/77:1544

Regeringens förslag Motionärernas förslag

(1963:115) om förlängd semester
för vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete.

7 5

Semesterdagar med semesterlön Semesterdagar med semesterlön
utgör så stort antal av semesterda- utgör så stort antal av semesterdagarna
enligt 4 5 som svarar mot den garna enligt 4 5 sorn svarar mot den

del av intjänandeåret, under vilken del av intjänandeåret, under vilken

arbetstagaren har innehaft anställ- arbetstagaren har innehaft anställning
hos arbetsgivaren. Arbetsdag ning hos arbetsgivaren. Arbetsdag

då arbetstagaren har varit frånva- då arbetstagaren har varit frånvarande
utan lön inräknas i anställ- rande utan lön inräknas i anställningstiden
endast om fråga har va- ningstiden endast om fråga har varit
om semesterledighet eller ledig- rit om semesterledighet eller ledighet
som enligt 17§ är semesterlö- het som enligt 16 i är semesterlö

negrundande. negrundande.

Vid beräkning enligt första stycket anges del av intjänandeåret i antal
dagar. Uppstår vid beräkning av antalet semesterdagar med semesterlön
brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal.

Av semesterdagar som utlägges under visst semesterår skall, om ej
annat avtalas, dagar som är förenade med semesterlön utgå först.

8 5

Arbetstagare är skyldig att på be- (Paragrafen utgår helt)
gäran lämna arbetsgivaren besked i
vad män han önskar få ut semesterledighet,
som ej är förenad med
semesterlön, eller avstå från sådan
ledighet. Besked behöver ej lämnas
innan arbetstagaren har fått veta,
hur många semesterdagar utan lön
han har eller kan beräknas få rätt
till.

Har semesterledighet utan lön
lagts ut med anledning av arbetstagarens
besked enligt första stycket,
får arbetstagaren ej senare avstå från
ledigheten utom i fall som avses i
13 *.

Mot. 1976/77:1544

Regeringens förslag Motionärernas förslag

9 5 8 S

Semesterledighet beräknas i hela dagar. Lördag och söndag räknas ej
som semesterdagar annat än i fall som avses i tredje stycket.

Vid semesterledighet som omfattar
minst fem dagar har arbetstagare,
som arbetar lördag eller
söndag eller båda dessa dagar, rätt
till ledighet motsvarande tid av
veckoslut dels under semesterledigheten
och dels antingen omedelbart
före eller omedelbart efter
denna. Omfattar semesterledigheten
minst nitton dagar i en följd, utsträcks
rätten även till veskosluten
såväl före som efter semesterledigheten.
Har i fall som nu avses arbetstagaren
ledighet av motsvarande
omfattning veckodag, som ej är
lördag eller söndag, och infaller den
under semesterledigheten, räknas
den som semesterdag.

Ar arbetstagare ledig lördag eller söndag, som annars skulle utgjort
arbetsdag, och är fråga om kortare semesterledighet än som anges i andra
stycket, räknas sådan dag som semesterdag. Arbetsfri dag skall då ej
anses som semesterdag.

Med söndag jämställes helgdag samt påskafton, pingstafton, midsommarafton,
julafton och nyårsafton.

9 5

För skiftarbetare, turlistearbetare
eller arbetstagare med annan form
av oregelbunden arbetstid skall semesterledigheten
beräknas med hänsyn
till arbetstagarens avralsenliga
årsarbetstid.

Vid semesterledighet som omfattar
minst fem dagar har arbetstagare,
som arbetar lördag eller
söndag eller båda dessa dagar, rätt
till ledighet motsvarande tid av
veckoslut dels under semesterledigheten
och dels antingen omedelbart
före eller omedelbart efter
denna. Har i fall som nu avses arbetstagaren
ledighet av motsvarande
omfattning veckodag, som ej är
lördag eller söndag, och infaller den
under semesterledigheten, räknas
den som semesterdag.

Mot. 1976/77:1544

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

10 S

Att i fråga om förläggning av semesterledighet
kollektivavtal kan
träffas om medbestämmanderätt för
arbetstagarna föijer av 32 s*1 lagen
(1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet. 1 fråga om arbetstagare
för vilken sådant avtal ej träffats,
skall gälla vad som föreskrivs i
andra och tredje styckena.

Mellan parter som träffar kollektivavtal
om löner och allmänna anställningsvillkor
bör, om arbetstagarparten
begär det, även träffas kollektivavtal
om medbestämmanderätt
för arbetstagare om förläggning av
semesterledighet enligt lagen
(1967:580) om medbestämmande i
arbetslivet. I fråga om arbetstagare, för
vilken sådant avtal ej träffats, skall
gälla vad som föreskrives i andra och
tredje styckena.

Angående förläggningen av semesterledighet
skall nyssnämnda
lags bestämmelser om arbetsgivares
förhandlingsskyldighet beträffande
viktigare förändring av arbetstagares
arbets- eller anställningsförhållanden
äga motsvarande
tillämpning. Om arbetstagaren
icke företrädes av förhand Ii ngsberättigad
organisation eller om sådan
organisation ej önskar förhandla,
skall arbetsgivaren samråda
med arbetstagaren om ledighetens
förläggning.

Angående förläggningen av semesterledighet
som avses i 12 sv
skall nyssnämnda lags bestämmelser
om arbetsgivares förhandlingsskyldighet
beträffande viktigare
förändring av arbetstagares arbetseller
anställningsförhållanden äga
motsvarande tillämpning. Om arbetstagaren
icke företrädes av förhandlingsberättigad
organisation
eller om sådan organisation ej önskar
förhandla, skall arbetsgivaren
samråda med arbetstagaren om ledighetens
förläggning.

Beträffande förläggningen av annan
semesterledighet skall arbetsgivaren
samråda med arbetstagaren,
om förhandling med dennes organisation
icke har ägt rum.

Kan överenskommelse om förläggning av semesterledighet ej uppnås,
bestämmer arbetsgivaren om förläggningen i den mån ej annat har avtalats.

11 S

Har beslut om förläggning av se- Har beslut om förläggning av semesterledighet
träffats på annat mesterledighet träffats på annat

sätt än genom överenskommelse sätt än genom överenskommelse

Mot. 1976/77:1544

Regeringens förslag

med arbetstagare eller företrädare
för honom, skall arbetsgivaren underrätta
arbetstagaren om beslutet.
Underrättelsen skall lämnas senast
tvä månader före ledighetens början.
När särskilda skäl föreligger får den
lämnas senare, dock om möjligt minst
en månad före ledighetens början.

13 S

Beslutar arbetsgivare om permittering
som arbetstagare ej hade anledning
räkna med då han lämnade
besked enligt 8 §, har arbetstagaren
rätt att avstå från utlagd semesterledighet,
som ej är förenad med semesterlön,
i den mån ledigheten
sammanfaller med permitteringsperioden.
Detta gäller dock endast om
han underrättar arbetsgivaren senast
två veckor före semesterledighetens
början. Får arbetstagaren först senare
kännedom om permitteringen,
har han rätt att avstå frän ledigheten
genom att utan dröjsmål underrätta
arbetsgivaren. Har semesterledigheten
dä inletts, upphör ledigheten med
utgången av den dag dä arbetsgivaren
underrättades.

Motionärernas förslag

med arbetstagare eller företrädare
för honom, skall arbetsgivaren underrätta
arbetstagaren om beslutet.
Underrättelsen skall lämnas senast
tre månader före ledighetens början,
om ej särskilda skäl föreligger.

(Paragrafen utgår helt.)

14 5

Semesterledighet får ej utan arbetstagarens
medgivande förläggas
till uppsägningstid.

Skulle vid uppsägning från arbetsgivarens
sida uppsägningstiden helt
eller delvis infalla under redan utlagd
semesterledighet och beror uppsägningen
på förhållanden som ej hän

13 5

Om semesterledighet sammanfaller
med uppsägningstid som är sex
månader eller kortare, skall återstoden
av uppsägningstiden förskjutas
med samma antal dagar som semesterledigheten
omfattar. Detta gäller
endast vid uppsägning från arbetsgivarens
sida som grundas påförhål

Mot. 1976/77:1544

Reger ingens förslag

för sig lill arbetstagaren personligen,
skall semesterledighetens förläggning
i samma mån upphävas, om arbetstagaren
begär det.

Första och andra styckena gäller
ej i den mån uppsägningstiden överstiger
sex månader.

Motionärernas förslag

lande som ej hänför sig till arbetstagaren
personligen.

15 S

Infaller under semesterledigheten
dag då arbetstagaren är oförmögen
till arbete på grund av sjukdom
eller dag som är semesterlönegrundande
enligt 17$ första
stycket 2-6 skall, om arbetstagaren
utan dröjsmål begär det, sådan dag
ej räknas som semesterdag.

Semesterdagar som återstår på gn
skall utgå i ett sammanhang, om

14 S

Infaller under semesterledigheten
dag då arbetstagaren är oförmögen
till arbete på grund av sjukdom
eller dag som är semesterlönegrundande
enligt 16$ första
stycket 2-6 skall, om arbetstagaren
utan dröjsmål begär det, sådan dag
ej räknas som semesterdag,
nd av att första stycket har tillämpats
arbetstagaren ej medger annat.

16 5 15 S

Semesterlönen utgör tolv procent av arbetstagarens under intjänan

deåret förfallna lön i anställningen.

Vid beräkning av lönen under
intjänandeåret skall i lönesumman
ej inräknas semesterlön eller permitteringslön
med anledning av
driftsuppehåll för samtidig semester.
I lönesumman skall ej heller
inräknas ersättning som har utgått
för dag, då arbetstagaren helt eller
delvis har haft sådan ledighet från
arbetet som är semesterlönegrundande
enligt 17$. För varje sådan
dag skall arbetsinkomsten i stället
ökas med ett belopp, motsvarande
arbetstagarens genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen under
övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren
då ej haft någon inkomst
i anställningen, skall semes

Vid beräkning av lönen under
intjänandeåret skall i lönesumman
ej inräknas semesterlön eller permitteringslön
med anledning av
driftsuppehåll för samtidig semester.
I lönesumman skall ej heller
inräknas ersättning som har utgått
för dag, då arbetstagaren helt eller
delvis har haft sådan ledighet från
arbetet som är semesterlönegrundande
enligt 16 $. För varje sådan
dag skall arbetsinkomsten i stället
ökas med ett belopp, motsvarande
arbetstagarens genomsnittliga
dagsinkomst i anställningen under
övrig tid av intjänandeåret. Har arbetstagaren
då ej haft någon inkomst
i anställningen, skall semes

Mot. 1976/77:1544

Regeringens förslag

terlönen beräknas med hänsyn till
den inkomst som det kan antagas
att han skulle ha haft, om han under
denna tid hade arbetat för arbetsgivarens
räkning.

17 §

Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande,
när fråga är om

1. ledighet på grund av sjukdom,
/ den mån frånvaron under intjänandedrel
icke överstiger 180 dagar el ler
om frånvaron beror på arbetsskada,

2. ledighet enligt lagen (1976:280)
om rätt till föräldraledighet dels i
samband med barns födelse eller
adoption i den mån frånvaron icke
överstiger 120 dagar eller, för ensamstående
förälder, 180 dagar,
dels vid tillfällig vård av barn.

Motionärernas förslag

terlönen beräknas med hänsyn till
den inkomst som det kan antagas
att han skulle ha haft, om han under
denna tid hade arbetat för arbetsgivarens
räkning.

16 S

Frånvaro från arbetet är semesterlönegrundande,
när fråga är om

1. ledighet på grund av sjukdom,
dock för högst 180 dagar under intjänandeåret
eller om frånvaron beror
på arbetsskada,

7. permittering, om arbetstagaren ej
har rätt till permitteringslön enligt lag

eller avtal.

Vid tillämpning av första stycket 1. skall frånvaro under de första
90 dagarna av frånvaroperiod ej i något fall anses bero på arbetsskada.
Har arbetstagare av anledning som anges i första stycket 1. varit oavbrutet
frånvarande från arbetet under två hela intjänandeår, grundar därefter
infallande dag av frånvaroperioden icke rätt till semesterlön.

I frånvaroperiod som avses i första stycket inräknas även dagar under
perioden då arbetstagaren icke skulle utfört arbete.

18 S i regeringens förslag motsvarar 17 § i vårt förslag. Hänvisningen
förskjutes dock på motsvarande sätt.

19 §

Vill arbetstagare spara semesterdagar
eller vill han taga i anspråk
sparade semesterdagar i anslutning
till semesterledigheten i övrigt,
skall han underrätta arbetsgivaren

18 5

Vill arbetstagare spara semesterdagar
eller vill han taga i anspråk
sparade semesterdagar i anslutning
till semesterledigheten i övrigt,
skall han underrätta arbetsgivaren

Mot. 1976/77:1544

Motionärernas förslag

i samband med att förläggningen
av årets semesterledighet bestämmes.
Underrättelse behöver dock
icke lämnas förrän arbetstagaren
har fått veta, hur många semesterdagar
med lön han har eller kan
beräknas få rätt till. Arbetstagare,
som vill taga i anspråk sparade semesterdagar
utan sammanhang
med semesterledigheten i övrigt,
skall meddela arbetsgivaren detta
i förväg. Varseltiden skall därvid
vara en månad för varje veckas semesterledighet
dock högst tre månader.

Vad i första stycket sägs gäller endast i den mån ej annat har avtalats.

20-26 SS i regeringsförslagel överensstämmer med 19-25 SS i vårt förslag.
Hänvisningarna förskjutes dock på motsvarande sätt.

27 S (Paragrafen utgår helt)

Arbetstagare, som alfor arbetet i
sitt hem eller annars under sådana
förhållanden att det icke kan anses
tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande, är berättigad
till särskild semesterlön med
tolv procent av arbetstagarens under
intjänandeåret förfallna lön i anställningen.

Beräkning av löner under intjänandeåret
skall ske med motsvarande
tillämpning av 16 $ andra stycket.

Vad där föreskrives angående seni
es leil ö negr undan de frånvaro skall
dock tillämpas med avseende på kalendervecka,
om ej annan tidsperiod
överenskommes. Å ven 24 och 25 .f\v
samt, om anställningen har avsetts
skola pågå högst tre månader och
omfatta högst 60 timmar, 5 I tredje

Regeringens förslag

Mot. 1976/77:1544

Regeringens förslag Motionärernas förslag

stycket äger motsvarande tillämpning.

Särskild semesterlön skall betalas
ut senast den 30 juni näst efter intjänandeårets
utgång eller, om intjänandeåret
löper ut efter den 30
april, senast två månader efter dess
utgång.

28 5

Upphör arbetstagare att vara anställd
hos arbetsgivaren innan han
erhållit den semesterlön som han
har tjänat in, skall arbetstagaren i
stället erhålla semesterersättning, i
den mån ej annat följer av 31 $.

Motsvarande skall gälla om arbetstagares anställningsvillkor ändras så
att semesterledighet med semesterlön skall utgå redan under intjänandeåret.
I sådant fall skall bestämmelserna om semesterersättning tillämpas
som om anställningen upphört vid den tidpunkt från vilken de nya anställningsvillkoren
skall gälla.

Om semesterersättning i visst an- (Stycket utgår)
nät fall föreskrives i 5 $.

26 §

Mot. 1976/77:1544

29-34 §§ överensstämmer med 27-32 $$ i vårt förslag.
Stockholm den 12 april 1977

OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)

INGEMUND BENGTSSON (s)
i Varberg

INGVAR CARLSSON (s)
i Tyresö

BENGT GUSTAVSSON (s)
i Eskilstuna

LILLY HANSSON (s)

PAUL JANSSON (s)

GUNNAR NILSSON (s)
i Järfälla

LISA MATTSON (s)

INGVAR SVANBERG (s)

VALTER KRISTENSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
i Huskvarna

HANS GUSTAFSSON (s)
i Ronneby

ESSEN LINDAHL (s)
i Lidingö

LENA HJELM-WALLÉN (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

THAGE PETERSON (s)
i Nacka

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

GOTA B 53762 Stockholm 1977