3

Motion

1976/77:1539

av herr Ollén

med anledning av propositionen 1976/77:110 om ändring i lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.

Avtalsvillkorslagens bestämmelser innebär att näringsidkare av marknadsdomstolen
kan förbjudas att använda avtalsvillkor vid erbjudande av
varor eller tjänster till konsument om villkoret är oskäligt mot konsumenten.
Lagen gäller bara i förhållandet mellan näringsidkare och konsument.

I propositionen 1976/77:110 föreslår nu regeringen att avtalsvillkorslagens
tillämpningsområde skall vidgas i visssa avseenden. Viktigast är förslaget
att lagen skall omfatta erbjudande till konsument av även andra nyttigheter
än de som hittills omfattats av denna reglering. Avtalsvillkorslagen skall
således enligt förslaget vara tillämplig också vid köp av fast egendom och
vid erbjudande av annan lös egendom än varor. I propositionen föreslås
också att lagen skall bli tillämplig på villkor som används vid yrkesmässig
förmedling av erbjudanden.

De förslag som framlagts i propositionen är sakligt väl motiverade. Genom
att avtalsvillkorslagen utvidgas till att omfatta även annat än varor och
tjänster blir den heltäckande och bättre ägnad att tillgodose konsumenternas
krav.

På en punkt finns emellertid skäl att rikta invändning mot propositionen.
Det gäller utformningen av bestämmelserna rörande lagens tillämplighet
på förmedlande näringsidkares verksamhet. Den förmedlande näringsidkaren
skiljer sig från den försäljande näringsidkaren därigenom att han står
i två förhållanden: ett till köparen och ett till säljaren. I båda dessa förhållanden
är den näringsidkande förmedlaren normalt i ett överläge, kunskapsmässigt
och erfarenhetsmässigt. Det finns därför möjlighet för honom
att begagna sig av avtalsvillkor som är oskäligt i förhållande både till köpare
och till säljare. I det förslag som nu lagts fram föreslår emellertid regeringen
att endast köparen skall kunna åberopa avtalsvillkorslagen om ett avtalsvillkor
är oskäligt; detta trots att ett antal remissinstanser i sina yttranden
över de två betänkanden som legat till grund för propositionen pekat på
den ofullständighet i lagen som blir följden av en sådan begränsning.

Skånes handelskammare har utvecklat resonemanget i denna fråga varför
en del av handelskammarens yttrande återges här:

Den av såväl småhusköpkommittén som Justitiedepartementet föreslagna
utvidgningen av avtalsvillkorslagen till att omfatta även det fall då erbjudande
av nyttighet förmedlas av näringsidkare kan Handelskammaren inte
reservationslöst biträda. Visserligen menar Handelskammaren, i likhet med
förslagsställarna, att otillbörliga avtalsvillkor skall kunna angripas också då

Mot. 1976/77:1539

4

de används av förmedlande näringsidkare. Men i såväl småhusköpkommitténs
betänkande som Justitiedepartementets promemoria behandlas ensidigt
de fall då det är köparen/konsumenten som kommer i ett sämre
avtalsläge på grund av de villkor som tillämpas av den förmedlande näringsidkaren.
Också lagtextförslagen har en lydelse som pekar på att endast
dessa fall skall kunna bli föremål för prövning i marknadsdomstolen. Handelskammaren
vill härvid framhålla att en förmedlande näringsidkare ingalunda
har ett självklart intresse av att gynna säljaren. I ett läge då tillgången
på en vara är god men efterfrågan liten ligger det sannolikt i förmedlarens
intresse att i första hand tillgodose köparens krav. Att i en sådan situation
säljaren kan komma att förmås acceptera oskäliga avtalsvillkor kan inte
uteslutas. Det mest betydelsefulla förmedlingsfallet, förmedling av fast
egendom, förtjänar att särskilt belysas i detta sammanhang. Handelskammaren,
som i likhet med rikets övriga handelskamrar beviljar auktorisation
av fastighetsmäklare och utövar tillsyn över dessa, får därvid fästa uppmärksamheten
på att man från handelskamrarnas sida kräver att auktoriserad
mäklare skall uppträda objektivt och opartiskt i förhållande till såväl säljare
som köpare. Mäklaren skall kunna bistå båda parter med råd och upplysningar.
Handelskamrarna ställer särskilda krav på mäklarens oberoende ställning
för att denne inte ska kunna ha något sidointresse knutet till säljare
eller köpare. Kraven på balans i den förmedlande verksamheten är således
starka beträffande auktoriserade mäklare. För andra förmedlande näringsidkare
är måhända förhållandena något annorlunda. Som framhållits i det
föregående saknas emellertid anledning förmoda att förmedlande näringsidkare
i allmänhet endast kan tänkas bidra till för köparen oskäliga avtalsvillkor.

Handelskammaren får, på ovan anförda grunder, förorda att regleringen
avseende förmedlande näringsidkares verksamhet i nu förevarande hänseende
utformas så att även för säljare oskäliga avtalsvillkor, där denne
icke är näringsidkare, kan förbjudas. Omfattningen av den föreslagna regleringen
beträffande förmedlande näringsidkare föranleder i övrigt inga
erinringar av Handelskammaren.

Vad som anförts i handelskammarens remissvar och i denna motion talar
starkt för att avtalsvillkorslagen skall utvidgas till att omfatta också det
fall då förmedlande näringsidkare använder för säljare oskäligt avtalsvillkor.

I propositionen har denna fråga behandlats ytterst knapphändigt, och några
bärande skäl för att begränsa lagstiftningen på det sätt som där föreslås
har knappast framkommit.

Med stöd av vad ovan anförts hemställs
att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrives att I 5 lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse.

Mot. 1976/77:1539

5

1 ä

Är villkor, är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare
i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling från näringsidkare
eller annan av erbjudande som avses i forsta stycket. Marknadsdomstolen
äger, med tillämpning i motsvarande mån av de grunder som anges i forsta
stycket, meddela förbud för näringsidkare att använda villkor i sin yrkesmässiga
verksamhet vid förmedling av erbjudande av nyttighet om villkoret
är oskäligt mot säljaren, därest denne inte är näringsidkare.

Förbud kan dennes vägnar.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977
Stockholm den 31 mars 1977

JOAKIM OLLÉEN (m)

GOTAB 53662 Stockholm 1976