Motion

Mot. 1976/77

1521-1522

1976/77: 1521

av fru Theorin och fröken Öhrsvik

med anledning av propositionen 1976/77:74 om inriktningen av säkerhetspolitiken
och totalförsvarets fortsatta utveckling

Varje regering försvarar sitt deltagande i kapprustningen såsom nödvändigt
för att trygga sin nationella säkerhet. Men detta är för alla länder en
illusion. Det som gör kapprustningen till en världsomfattande dårskap är
just detta, att alla länder nu gemensamt köper allt större otrygghet till allt
högre kostnader. (Alva Myrdal i Spelet om nedrustningen.)

1 regeringens proposition 1976/77:74 redovisas 1974 års försvarsutred- •
nings betänkanden (SOU 1976:5) Säkerhetspolitik och totalförsvar samt (SOU
1977:1) Totalförsvaret 1977-82 och läggs fram förslag om inriktningen av
säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling på längre sikt och
av planeringen för programperioden 1977/78-1981/82. 1 reservationer till
båda betänkandena har undertecknad Maj Britt Theorin vänt sig mot att
försvarsmakten i huvudsak ges uppgiften att möta ett stormaktsanfall med
konventionella vapen i skuggan av ett konventionellt stormaktskrig i Europa,
mot utredningens studieunderlag, hotbilder och scenarier, mot avsaknaden
av avvägningen inom säkerhetspolitiken och totalförsvaret och mot oförenligheten
mellan vad som i betänkandena anförs om det utrikes-, säkerhetsoch
militärpolitiska läget i Europa å ena sidan och å andra sidan utredningens
förslag till riktlinjer för den svenska säkerhetspolitiken och totalförsvaret.
Regeringens proposition har samma logiska brister.

Reservationerna vänder sig emot fortsatt upprustning av krigsmakten och
försök till fortsatt utveckling av komplicerade och för en småstat vanskliga
vapensystem av det slag som Viggensystemet är ett exempel på.

Säkerhetspolitik

Enligt utredningens första betänkande (SOU 1976:5) som behandlade säkerhetspolitiken
bör den svenska säkerhetspolitiken ha följande innehåll:

O Bidra till en fredlig utveckling i världen genom att bl. a. söka undanröja
konfliktsorsaker

O Bidra till utjämning av motsättningar och till större förståelse mellan
folken

O Bidra till att skapa en värld, där även små stater kan hävda sina intressen

O Bidra till att minska maktblockens intressen att dra in Sverige i eventuella
krig

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1521-1522

Mot. 1976/77:1521

2

O Redan i fred tillvarata våra intressen genom att slå vakt om den internationella
solidariteten
O Värna våra demokratiska friheter och rättigheter
O Förhindra eller lindra fredskrisers negativa verkningar

I detta syfte formas vår säkerhetspolitik genom en samverkan mellan
utrikespolitiken, försvarspolitiken, vår politik i internationella nedrustningsfrågor,
handelspolitiken och biståndspolitiken.

Utredningen anförde vidare att Sverige i ökad utsträckning bör medverka
till att påverka den internationella utvecklingen i riktning mot ökad
allmän säkerhet.

Sveriges säkerhet kan främjas om riskerna för konflikter minskas och
rustningarna internationellt kontrolleras och begränsas på ett balanserat sätt.
Ett samband föreligger mellan önskemålen om nedrustning och strävandena
att skapa en ny ekonomisk världsordning. De oerhörda satsningarna på
upprustning fordrar stora resurser. Om kapprustningen kan stoppas och nedrustning
inledas skulle de resurser som därvid frigörs kunna utnyttjas för
framsteg på vägen mot större ekonomisk och social rättvisa.

En viktig åtgärd för att främja freden i världen är därförenligt utredningens
mening att åstadkomma minskningar i de militära utgifterna. ”Internationell
säkerhet borde kunna upprätthållas på väsentligt lägre militära utgiftsnivåer
inte minst inom båda stormaktsblocken. I första hand bör därför de permanenta
medlemmarna i säkerhetsrådet liksom andra stater med jämförbara
utgifter för militära ändamål gå före och genomföra minskningar.

Försvarsutredningen erinrar om att Sverige har utlovat stöd för en ny
ekonomisk världsordning. "En sådan kräver politiska åtaganden från de
rika ländernas sida. Till dessa åtaganden hör bl. a. ett fortsatt offentligt
bistånd, ett integrerat råvaruprogram i syfte att stabilisera råvarumarknaden
och förbättra u-ländernas exportinkomster samt en handels- och investeringspolitik
som stärker u-ländernas självständighet på det ekonomiska området.”

Utredningen har varit helt enig i denna beskrivning av säkerhetspolitikens
mål och medel och Sveriges aktiva deltagande. Även försvarsministern ansluter
i allt väsentligt till utredningens förslag till inriktning av säkerhetspolitiken.
Tyvärr har varken utredningens majoritet eller försvarspropositionen
tagit konsekvenserna av sin säkerhetspolitiska analys och låtit den
få genomslag på de avvägningar och inriktningar som framförs. I stället
har man i den praktiska tillämpningen begränsat de säkerhetspolitiska mål
man själv formulerat.

Vi menar att denna säkerhetspolitiska analys med tonvikt på orsakerna
till konflikter, kriser och krig skall läggas till grund för satsningen på olika
säkerhetspolitiska instrument. Detta bör leda till en begynnande omfördelning
av resurserna från totalförsvaret till övriga säkerhetspolitiska instrument.
Säkerhetspolitikens yttersta mål måste enligt vår mening vara

Mot. 1976/77:1521

3

att ersätta spänningar, konflikter och orättvisor med politisk avspänning,
militär nedrustning och internationellt samarbete.

Hot. Angreppsfall

Försvarsutredningen har i sitt arbete i stort varit hänvisad enbart till studieoch
planeringsunderlag, framtaget av berörda myndigheter och präglat av
konventionell militär studiemetodik. Det innebär bl. a. att utredningen haft
mycket små möjligheter att genomlysa och analysera de omfattande och
ingående krigsspel m. m. som är utgångspunkt för planeringsunderlag och
förslag från myndigheter. Det har inte heller varit möjligt för utredningen
att skapa sig en självständig uppfattning om de värderingar och ingångsvärden
som utgör stomme för denna spelverksamhet m. m. som väsentligen
styr det underlag utredningen haft att tillgå. Den särpräglade och för utomstående
svårgripbara studiemetodik som tillämpas på försvarsområdet
medför att de myndigheter som försvarsbeslutet berör har ett inflytande
över planerings- och beslutsunderlag, som inte har någon motsvarighet inom
andra samhällssektorer.

En konsekvens av detta är att endast konventionella och etablerade synsätt
beträffande väsentliga utgångspunkter och avvägningar kommer fram i ett
arbete av försvarsutredningens karaktär. Detta kan t. ex. gälla säkerhetspolitisk
grundsyn och avvägning, uppfattningar om olika hots karaktär och
betydelse, avvägning inom totalförsvaret etc. Studieunderlag som avspeglar
andra intressanta men mindre etablerade synsätt har tyvärr inte tagits fram
och riskerar att helt försvinna i en konventionell försvarsutredning dominerad
av försvaret. Utredningen hart. ex. helt saknat underlag för att bedöma
innebörd och konsekvenser av en nord-sydlig konflikt, dvs. mellan rika
och fattiga länder, som alternativ till koncentrationen påen militärt präglad
öst-västlig konflikt.

Det underlag utredningen haft till sitt förfogande är framtaget sektorsvis.
Något underlag har därför inte funnits beträffande effekter och kostnader
av alternativa avvägningar inom totalförsvaret. Utredningen har inte sökt
analysera konsekvenser vid överföring av resurser mellan olika totalförsvarsgrenar.
Någon i analytisk mening genomförd avvägning inom totalförsvaret
har inte ägt rum. Förslagen i såväl utredning som proposition
är i princip bara en avspegling av de sektorsvis framtagna planernas resurskrav.
Underlag för att bedöma om den gjorda avvägningen är den säkerhetspolitiskt
mest effektiva saknas liksom underlag för en värdering av
avvägningen mellan totalförsvaret och andra säkerhetspolitiska medel, vilket
borde ha varit en självklar konsekvens av utredningens egen syn på orsakerna
till konflikter, kriser och krig.

I stället dominerar nu de konventionella föreställningarna om militära
hot i utredningens framställning och i än högre grad i propositionen. Propositionen
tar enligt vår mening inte tillräcklig hänsyn till förekomsten av

Mot. 1976/77:1521

4

andra än militära hot och förbiser därför både i sin grundsyn på och i konkret
avvägning inom totalförsvaret betydelsen av s. k. fredskriser och olika former
av ekonomiska påtryckningar i förhållande till betydelsen av konventionella
militära angrepp.

Det finns enligt vår mening vidare starka skäl att ifrågasätta den militära
hotuppfattning som bildar utgångspunkt för utredningens och propositionens
mycket höga ambition beträffande det militära försvaret. I centrum för denna
hotuppfattning står en storinvasion över landgräns och över hav mot vårt
land. Den grundläggande uppfattningen om militära hot innebär enligt vår
mening en överskattning av såväl sannolikheten för direkta militära konflikter
mellan stormakterna som Sveriges strategiska roll. Vårt land utgör
inget primärt angreppsmål för någon stormakt, men skulle vi trots detta
utsättas för ett isolerat stormaktsangrepp, skulle ett fortsatt militärt motstånd
öka skadeverkningarna på vårt land och folk. Ett försvarskrig på vårt territorium
är i det läget inte någon adekvat reaktion.

Motsvarande gäller i händelse av kärnvapenanfall mot vårt land. Något
meningsfullt militärt försvar mot ett sådant anfall torde vi inte kunna erbjuda,
något som det därtill torde föreligga en bred enighet om bland svenska
folket. Vidare är det inte heller särskilt sannolikt, att Sverige är något sekundärt
mål i ett storkrigs inledningsskede, såvida vi inte - genom att
ställa oss helt försvarslösa - inbjuder till detta.

Försvarsutredningen har enligt vår mening inte med tillräcklig analys
underbyggt sin bedömning av det militära försvarets helt dominerande roll
i totalförsvaret. Propositionens förslag innebär i realiteten att denna dominans
påtagligt ökar ytterligare.

Fred i Europa

I propositionen anför statsministern att mellan stormaktsblocken präglas
utvecklingen av strävanden till fortsatt avspänning och att detta bl. a. beror
på viljan hos dem att undvika varje åtgärd som kan tänkas leda till kärnvapenkrig.

Ser vi tillbaka på händelseutvecklingen i Europa sedan Berlinblockaden
1948-1949, under Koreakriget, under det engelsk-franska överfallet på Egypten
1956, under Kubakrisen, med regleringen av Berlinfrågan, med östfördragen
och Helsingforsdokumenten finner man dels att "det kalla kriget"
aldrig var så ”hett” som vi trodde - när exempelvis Sverige 1957 satte
i gång med den stora militära upprustningen - dels att vi nu finner ett
krig mellan NATO och Warszawapakten i Europa som tämligen uteslutet
under den tid vi nu någorlunda förmår överblicka. Ännu mera osannolikt
framstår ett isolerat stormaktskrig mot ett skandinaviskt land.

Statsministern anför också att maktbalansen mellan stormakterna kommer
att bestå under överskådlig framtid och att i uppkommande internationella
krissituationer stormakternas styrkor därför främst kommer att bindas mot

Mot. 1976/77:1521

5

varandra. ”Angrepp mol Sverige eller delar av svenskt område bedöms i
sådana situationer inte vara av ett primärt intresse för en stormakt.”

Också försvarsministern finnér att förhållandena i Europa under en lång
tid varit lugna, särskilt efter den reglering av de centraleuropeiska problemen
som skedde 1970 och att supermakterna sedan dess avstått från att aktualisera
motsättningar i vår del av världen. Konsekvenserna av krig med hänsyn
till risken att detta skulle kunna upptrappas till kärnvapenkrig skulle ”leda
till en oacceptabel förstörelse för båda parter”.

Propositionen är enig med försvarsutredningen om att supermakterna
även i framtiden kommer att sträva efter att förhindra en militär konfrontation
i Europa och att därför riskerna för krig mellan öst och väst i Europa
är förhållandevis små.

Säkerhetspolitisk expertis anser att så snart vitala intressen sätts på spel
kommer kärnvapen att sättas in. Man måste skilja på doktriner avsedda
att avskräcka från angrepp och intentioner att föra och söka få slut på ett
krig som inte kunnat undvikas. En stark intention torde vara att inte provocera
motståndaren att tillgripa kärnvapen. Båda stormakterna vet att en
militär seger med konventionella vapen tvingar motståndaren att använda
kärnvapen. Slutsatserna blir att en avgörande militär seger i Europa inte
är ett tänkbart mål för någon.

Ett europeiskt krig kan inte rationellt motiveras. Det leder oundvikligen till en
katastrof för alla krigsdeltagande länder och till trolig katastrof också för kringliggande
neutrala länder. Varken stormakter eller småstater förmår rusta sina
försvarsmakter till skydd mot en sådan katastrof - det finns bara ett skydd mot
den, fortsatt fred.

Rustningar och krigsrisker

Såväl propositionen som försvarsutredningen räknar med att krig mellan
NATO och Warszawapakten i Europa leder till kärnvapenkrig. Men detta
sägs aldrig rent ut. Man nöjer sig med uttryck som statsministerns, nämligen
att strävandena till avspänning ”bygger bl. a. på viljan att undvika varje
utveckling som kan leda till kärnvapenkrig”. Man undviker att skriva ut
att såväl svenska som utländska säkerhetspolitiskt sakkunniga är ense om
att krig i Europa, även om det inleds med konventionella vapen, snabbt
kommer att övergå först till krig med taktiska kärnvapen och därefter med
strategiska.

Propositionen och försvarsutredningens majoritet har uppenbarligen försökt
förtränga denna sin kunskap. Det har lett till att man ägnat sig åt
att planera, utveckla och organisera ett totalförsvar, som man inte vågat
eller förmått ge några sakligt hållbara, logiskt sammanhängande uppgifter.
Detta gäller särskilt försvarsmaktens roll.

Försvarsutredningen var ense om och propositionen utgår från att mot
stormaktsanfall med kärnvapen kan inte totalförsvaret och allra minst för

Mot. 1976/77:1521

6

svarsmakten föra något försvarskrig. Drabbas Sverige av ett A-krig - eller
ABC-krig - återstår för regeringen bara, för det första att söka åstadkomma
vapenstillestånd, för det andra att mobilisera alla kvarvarande samhällsresurser
för att öka befolkningens möjligheter att överleva. Redan i 1968
års försvarsbeslut ingick också att regeringens uppgifter blir ungefär desamma
om Sverige skulle komma att hotas av en stormakt, som redan underlagt
sig större delen av Europa - läget sommaren 1940.

Detta betyder inte att Sverige bör satsa allt på civilförsvar och ekonomiskt
försvar och avrusta försvarsmakten. Det militära försvaret kommer för överskådlig
framtid att fortfarande ha viktiga uppgifter som en stark gränsvakt
under fred och fredskriser och som neutralitetsvakt under krig i vår omgivning.

Det är emellertid självbedrägeri om vi utarbetar planer för det militära
försvarets utveckling utan att våga se den säkerhetspolitiska sanningen i
ögonen, nämligen att krig mellan öst och väst i Europa betyder kärnvapenkrig.
En logisk slutsats måste vara enligt vår mening att osannolika
konstruktioner utesluts och planeringen inriktar sig mot tänkbara utvecklingar.
Detta betyder att såväl utredningens som propositionens bedömning
att avspänningen i Europa är ett faktum och terrorbalansens avhållande
effekt att starta krig från stormakternas sida leder till att sannolikheten
för krig i Europa är minimal. Därest ändå ett krig inträffar utvecklas det
snabbt till ett kärnvapenkrig, mot vilket ett militärt försvar inte är möjligt.
Enligt vår mening bör också ett militärt försvar mot "enstaka kärnvapenladdningar”
bedömas som meningslöst.

Myten om ”Den stora invasionen”

I propositionen bara antyds de angreppsfall och de krisfall, som skall
utgöra underlag för planeringen av totalförsvaret. Angreppsfallen handlar
uteslutande om krigföring med konventionella vapen. Det är från alla synpunkter,
bl. a. ovan angivna, orimligt. Men det leder till ett mycket begränsat
scenario. Det utesluter det kärnvapenkrig, som all säkerhetspolitisk sakkunskap
fruktar att varje krig i Europa snabbt kommer att övergå till. Det
spelar så gott som uteslutande med ett förhållandevis långvarigt konventionellt
krig i Europa, vilket i varje fall utländsk militär sakkunskap och
internationell säkerhetspolitisk sakkunskap inte tror på.

Försvarsministern anför emellertid i propositionen: "Vårt iand innehåller
inte områden av primärt strategiskt intresse för stormaktsblocken. Kontrollen
av sådana områden i vår närhet förutsätter inte nödvändigtvis kontroll
av svenskt område.” Men försvarsministern tillägger därefter: ”Däremot
kan svenskt territorium beröras i samband med operationer som syftar att
nå kontroll över för stormaktsblocken viktiga områden på Nordkalotten
Skandinaviens västkust och vid Östersjöutloppen. För vårt vidkommande
kan därvid främst norra och södra Sverige samt västkusten komma att be

Mot. 1976/77:1521

7

röras av sådana operationer.” Detta är vaga och försiktiga formuleringar.
Svenskt område kan ”beröras”. Det kan betyda allt från överflygningar på
20 000 meters höjd, främmande krigsfartyg i våra kustfarvatten under ett
krigs inledningsskede och skador vållade av kärnvapenkrig i vår omgivning.

Men det som föresvävar försvarsministern är ”Den stora invasionen”.
Det angreppsfall som dels brukar anses inte helt osannolikt, dels kan innebära
en situation, där militärt motstånd kan vara meningsfullt, är ett stormaktsanfall
mot Sverige med konventionella vapen i ett senare skede av ett storkrig
i Europa. Detta är det angreppsfall varpå i princip det militära försvaret
är uppbyggt. Vilka är förutsättningarna för en sådan storinvasion genom
luften, över landgränsen eller över havet? ”Den stora invasionen” går dels
över Nordkalotten, dels mot södra Sverige. Det förefaller som om det endast
är inom militära kretsar som man hyser allvarliga bekymmer för dessa härnadståg
mot Atlantkusten eller för att hindra en fiende att nå dit. I kommunikationsdepartementet
och riksdagen i övrigt har man hittills inte beaktat
denna fara. Sverige har byggt ut den s. k. Blå vägen Umeå-TärnaMosjön
resp. Mo i Rånå till en stor turistväg. Samma är förhållandet med
den nyöppnade vägen Skellefteå-Arvidsjaur-Graddis-Bodö.

En tredje genomfartsväg Porjus-Ritjemjåkk-Sitasjaure-Grindfjord har
diskuterats. Beslut har också fattats om den stora genomfartsvägen Kiruna-Narvik.
Propositionens scenario för denna konventionella invasion verkar
föga allvarligt grundat.

”Den stora invasionen” mot södra Sverige har också ett scenario från
första och andra världskriget. Invasionen skall ske i skuggan av det konventionella
storkriget på kontinenten. Att planera att i första hand möta
den med svenska fjärrstridsvapen - ubåtar och attackplan - innebär att
man helt bortser från erfarenheterna av det andra världskrigets stora invasioner.

Det finns också skäl att söka klara upp vad försvarsministern avser med
uttrycket ”Skandinaviens västkust” vid sidan av ”Nordkalotten”, ”Östersjöutloppen”.
För att öppna Östersjöutloppen västerut måste avgörande operationer
utspelas på de danska öarna, på Jylland och i Sydnorge. NATO
håller hela området. Endast om Warszawapakten förmår köra ut NATO
från området öppnas utfarterna på glänt, tills Nordsjön och Norska havet
erövrats. Redan efter det att utloppen öppnats på glänt har Sverige skyldighet
att tillåta i varje fall handelstrafik och s. k. ofarlig genomfart på svenskt
territorialvatten, dvs. från Smygehuk till Svinesund. Naturligtvis kan Sverige
Itömma att beröras av de stora, säkerligen för hela Europa avgörande krigshandlingarna
på denna krigsskådeplats och komma att utsättas för svåra
neutralitetskränkningarellert. o. m. krigshandlingar. Men avgörandet i denna
väldiga strid om Östersjöutloppen, Danmark och Sydnorge kan Sverige
med sin försvarsmakt inte påverka.

Regeringen, militärledningen och försvarsutrédningens majoritet förefaller
emellertid att ha ägnat sig åt ett nostalgiskt drömspel, när de planerar upp

Mot. 1976/77:1521

8

gifter för försvaret vid sådana ”stora invasioner”, med förutsättningen att
de skall få utveckla sig innanför det konventionella krigets gränser. Det
har ingenting med verkligheten att göra.

Genom enkel matematisk analys av såväl svenskt som internationellt
offentligt material och med tillämpning av vedertagna militära beräkningsmetoder
i form av behov av överlägsenhet för en militär framgång ter sig
ett sådant invasionsangrepp helt osannolikt. Analyser - bl. a. i form av
krigsspel som utredningen tagit del av - visar att en sådan storinvasion kräver
lång förberedelse, stora truppinsatser, delvis av specialister, stort underhåll
och specialtonnage av en så stor omfattning och under så förhållandevis
lång tid, att sådana stormaktsinsatser ter sig helt osannolika, alldenstund
de skall ske som en sidoinsats under en pågående storkonflikt i Europa.
Vi anser därför att storinvasionen som planeringsmodell för försvaret skall
utgå. Detta leder till konsekvenser i utformning av det militära försvaret,
i första hand för fjärrstridsförband och övervattenstridsförband. Sverige skulle
kunna göra betydande nedskärningar utan att försvarets fredsbevarande
effekt och vår trovärdighet kan ifrågasättas. Redan i dag har vi således
en betydande militär överrustning, som därtill förstärks genom propositionens
förslag om ytterligare upprustning.

Det militära försvaret

Propositionens förslag för det militära försvarets utveckling innebär kraftiga
ambitions- och kostnadsökningar för samtliga försvarsgrenar. Det är
i verkligheten fråga om en påtaglig militär upprustning. Enligt vår mening
har propositionen inte presenterat något sakligt underlag vare sig i säkerhetspolitiskt
eller annat avseende för denna upprustning.

Det är anmärkningsvärt att ambitionshöjningen - till skillnad från besluten
1968 och 1972 - avser i princip alla program och funktioner. Någon minskning
av ett visst program för att balansera en ambitionshöjning inom ett
annat kan inte utläsas av förslagen. Det är inte fråga om en i egentlig mening
genomförd avvägning inom det militära försvaret utan snarare om en allmänt
välvillig behandling av flertalet program och funktioner och ett bejakande
av de militära myndigheternas önskemål på flertalet punkter.

Det är också anmärkningsvärt att propositionen i flera väsentliga avseenden
förordar ambitionsökningar som enligt tillgängligt planeringsunderlag
inte inryms i den föreslagna ekonomiska nivån. Dit hör

O inriktning mot en utbyggnad av inhemsk kapacitet att utveckla och
producera tyngre och mer komplicerade robotsystem, samt

O handlingsfriheten att anskaffa det lätta attackplanet B3LA.

Kostnadsökningen för det militära försvaret blir med denna inriktning
redan under den närmaste 5-årsperioden väsentligt större än vad propositionen
medger under avsnittet ekonomiska överväganden.

Mot. 1976/77:1521

9

Robotutveckling

Att inom landet utveckla och producera tyngre och teknologiskt kvalificerade
robotsystem som tyngre luftvärnsrobotar av Hawk-typ, sjö- och
kustrobotar, jaktrobotar samt attackrobotar kräver kompetens och kapacitet
som nästan helt saknas inom landet i dag. En uppbyggnad av denna typ
kommer att ställa sig utomordentligt kostsam. Med en sådan inriktning
på robotområdet läggs enligt vår uppfattning grunden till ytterligare en industriel!
påtryckningsmekanism - utöver flygindustrin - för allt snabbare
stegring av militärutgifterna. Vi förordar att riksdagen säger nej till en sådan
robotutveckling.

Flygplan

Försvarsutredningen har haft tillgång till ett omfattande beslutsunderlag
med stor bredd beträffande framtida flygplansanskaffning.

De olika anskaffningsformerna har analyserats ingående från såväl försvarsekonomiska
som samhällsekonomiska och säkerhetspolitiska utgångspunkter.
Majoriteten i utredningen liksom propositionen har trots detta inte
kunnat ta ställning till frågan om det lätta attackflygplanet B3LA. Det finns
enligt vår mening inget bärande skäl för ett uppskov. Man kan redan nu
fatta beslut om att avstå från anskaffning av B3LA. Att uppskjuta beslutet
om B3LA till hösten är endast ett sätt att frånhända riksdagen en totalbedömning
vid beslut om försvaret för fem år. Vi yrkar avslag på propositionen
och förordar en förlängning i ett år av gällande försvarsbeslut,
bl. a. för att möjliggöra en totalbedömning.

Det är vidare inte heller belagt med sakligt underlag att en vidare utveckling
av JA 37-flygplan A20- behöver genomföras. En vidareutveckling
av Viggen låser för framtiden stora kostnader och hör mot bakgrund av
vad vi tidigare anfört om storinvasion inte hemma i det framtida svenska
försvaret. Plan av SK 60-typ i samverkan med övriga komponenter av invasionsförsvaret
kan lösa förutsedda uppgifter.

En samhällsekonomisk analys av olika anskaffningsformer som utförts
på uppdrag av försvarsutredningen visar att det inte finns några långsiktiga
samhällsekonomiska skäl för en inhemsk militär flygindustri. Tvärtom kan
den - genom en sannolik framtida konkurrensnackdel i förhållande till omvärldens
flygindustrier - komma att utgöra en samhällsekonomisk belastning.
De resurser som utnyttjas inom flygindustrin - teknologisk kunskap,
systemsammanhållande kompetens, välutbildad arbetskraft, anläggningar
etc. - kan då med samhällsekonomisk fördel användas inom andra angelägna
samhällssektorer.

Den samhällsekonomiska utredningen visar vidare att de kortsiktiga omställningsproblemen
i samband med avveckling av inhemsk flygindustriell
kapacitet - avseende sysselsättning, regionalekonomi, bytesbalans etc. - är

Mot. 1976/77:1521

10

väsentligt mindre betydelsefulla än man tidigare befarat. Omställningsproblemen
kan anses hanterbara med hänsyn till den långa planeringstid man
har till förfogande och den relativt långa omställningsperiod som blir aktuell.

Det är enligt vår mening inte heller belagt att egen utveckling av flygplan
har någon avgörande säkerhetspolitisk fördel framför licenstillverkning eller
direktköp. Även vid inhemsk utveckling är det utländska beroendet stort
i vad gäller väsentliga delsystem och komponenter. Det är enligt vår mening
inte alls självklart att direktköp eller licenstillverkning skapar ett beroende
som är säkerhetspolitiskt allvarligare än vid nuvarande anskaffningsform,
där utlandsberoendet avser så centrala delar av flygplanssystemet som t. ex.
motor, merparten av elektroniken samt merparten av vapenutrustningen.
För Viggens del har ca 40 procent av den färdiga produkten utländskt ursprung.

Sysselsättningen för arbetarna i flygdivisionen är garanterad minst till
1987. För tekniker är problemen mer akuta. Men problemen är hanterbara.
Det visar försvarsutredningens material.

För att garantera trygghet åt de anställda även inom försvarsindustrin
har vid ett flertal tillfällen i riksdagen ställts krav på planering för alternativ
produktion. Riksdagen gav i februari 1976 regeringen till känna sin syn
på långsiktig, samordnad planering för alternativt utnyttjande av försvarsindustrins
resurser. Där anfördes att för att säkerställa handlingsfrihet på
det arbetsmarknadspolitiska området krävs ökade insatser för en mer långsiktig
och samordnad planering. ”1 denna planering bör frågan om behovet
av och möjligheterna att göra upp alternativa produktionsplaner och redovisa
alternativa användningar av resurserna beaktas.” Riksdagen har således redan
uttalat att samhället liksom försvarsindustrin har ett ansvar för en sådan
planering. Vidtagna åtgärder från regeringens sida i anledning av riksdagens
beslut bör redovisas.

Ekonomiska konsekvenser och låsningar för framtiden

Enligt gällande försvarsbeslut garanteras försvaret kompensation för prisförändringar
enligt nettoprisindex. Detta betyder i kronor räknat att propositionens
förslag om utgiftsram i prisläget februari 1976 om 10 385 744 000
kr. i prisläge februari 1977 (+ 13,1 %) innebär närmare 12 miljarder
(11 925 744 000). Med en försiktig beräkning om en prislägesförändring om
10 % per år under de kommande fyra åren blir slutsumman närmare 73
miljarder (72 854 263 000). Däri ingår ej flygplansutveckling (B3LA) eller
robotutveckling. Detta skall jämföras med propositionens beräknade planeringsram
om knappt 52 miljarder (51 875 miljoner) i 1976 års priser.

Redan fattade beslut om JA 37 Viggen låser under perioden 1977-1982
upp ca 6 miljarder. Genom en satsning på inhemsk kapacitet för produktion
av tyngre och komplicerade robotsystem och liknande materiel samt fortsatt
flytplansutveckling försvåras dessutom drastiskt möjligheterna till en om

Mot. 1976/77:1521

11

prioritering av resurserna, och handlingsutrymmet minskar kraftigt för såväl
perioden 1977-1982 som tiden därefter.

Militärutgifter

Sverige har - i förhållande till sin storlek, den säkerhetspolitiska situationen
och sin totala resurstillgång - ett mycket starkt militärt försvar och
mycket höga försvarsutgifter. Militärutgifterna per capita är t. ex. de högsta
i Västeuropa och placerar oss på fjärde plats i världen. Enligt vår mening
finns det inte några bärande motiv för detta. Militärutgifterna i förhållande
till våra totala resurser - BNP - är väsentligt högre än i länder med jämförbara
säkerhetspolitiska situationer, t. ex. de övriga nordiska länderna och de övriga
alliansfria staterna i Europa. Vårt flygvapen är inte bara relativt utan
absolut sett Västeuropas största, större än såväl Frankrikes som Västtyskland
och Storbritanniens flygvapen.

Propositionen föreslår nu ovanpå detta en ytterligare upprustning med
ca 2,5 miljarder kronor i 1976 års priser för femårsperioden 1977-1982.

Enligt långtidsutredningens bedömningar gavs inte utrymme för annat
än marginella ambitionsökningar inom samhällssektorn. Att mot den bakgrunden
och det samhällsekonomiskt kärva läget prioritera försvaret är orimligt.

För endast ett par månader sedan lade den nuvarande svenska regeringen
fram ett förslag i FN:s generalförsamling som underströk den ”brådskande
nödvändigheten av att säkerhetsrådets permanenta medlemmar liksom andra
stater med jämförbara militära utgifter minskar sina militärbudgetar”.
1 direkt motsatsställning till agerandet på det internationella planet för den
borgerliga regeringen nu fram förslag att kraftigt öka de egna militärutgifterna.

Remiss

Den framtida säkerhetspolitiken och totalförsvarets utformning är utomordentligt
stora och viktiga politiska frågor, som förtjänar en omfattande
och bred debatt på många nivåer. Någon sådan har emellertid inte kommit
till stånd i samband med de senaste försvarsutredningarna och inför de
därav följande riksdagsbesluten. Detta är beklagligt dels med tanke på den
demokratiska utvecklingen, dels med hänsyn till risken för att brist på folkligt
engagemang i dessa frågor i längden kan undergräva viljan att satsa på
olika säkerhetspolitiska instrument.

Mycket talar för att ett av skälen till den uteblivna säkerhetspolitiska
debatten är att tidigare försvarsutredningar - i motsats till praxis i samband
med andra utredningar - inte sänts på remiss till myndigheter och organisationer
för inhämtning av ett så allsidigt beslutsunderlag som möjligt.
Vi föreslår därför att försvarsutredningens två betänkanden sänds på remiss

Mot. 1976/77:1521

12

och att 1972 års försvarsbeslut förlängs ett år för att göra denna remissomgång
möjlig.

Kommande säkerhetspolitiska utredningar bör enligt vår mening automatiskt
sändas på remiss till myndigheter och organisationer.

Framtida utredningar

Som vi tidigare anfört har försvarsutredningen med instämmande av försvarsministern
vidgat perspektiven på frågan om orsaker till konflikter, kriser
och krig och beskrivit säkerhetspolitiska mål och metoder till att i första
hand undanröja konfliktanledningarna. Det har emellertid inte haft något
väsentligt inflytande över de bedömningar och förslag som nu framläggs.
Detta kan ha sin förklaring i det sätt på vilket en försvarsutrednings arbete
bedrivs - underordnat försvarsdepartementet - inom nuvarande planeringssystem.
Detta leder bl. a. till att viktigt underlag för säkerhetspolitiska avvägningar
kommit att saknas.

Erfarenheten visar vidare att arbetet därmed blir alltför begränsat. Övriga
säkerhetspolitiska instrument förlorar såväl i analys som i avvägning. Tekniskt
bistånd fås t. ex. till den allt övervägande delen från det fackdepartement
varunder utredning sorterar. En säkerhetspolitisk utredning, som
vi föreslår, kan av naturliga skäl ej läggas under specialiserat fackdepartement,
då avsikten bör vara att söka åstadkomma jämbördig avvägning
både mellan de olika säkerhetspolitiska instrumenten - utrikes-, handels-,
bistånds-, nedrustnings-, freds- och försvarspolitiken - och genom att integrera
dessa och ge politikerna reell styrning över säkerhetspolitikens inklusive
totalförsvarets utformning. En säkerhetspolitisk utredning med dessa
vidare uppgifter skulle också kunna granska konsekvenserna av olika grader
av en minskning av den svenska militärbudgeten.

För att få en öppnare och mer initierad försvarsdebatt, som också ger
möjlighet åt allmänheten att granska underlaget för de politiska ställningstagandena
angående försvarsutformningen, föreslår vi att större delen av
underlaget (angreppsfall m. m.) för framtiden avhemligas.

Ernst Wigforss sammanfattade 1966 sina erfarenheter från 70 års försvarsdiskussioner
i egenskap av en man som varken kunnat följa de totala
avrustarna eller kunnat omvändas till tron på att ett litet folk omgivet av
militära giganter skulle kunna på något väsentligt sätt ändra sitt läge genom
rustningar upp till gränsen av sin förmåga.

Den är i första hand en psykologisk fråga. Försvaret skall ge en känsla
av trygghet. Man vill inte vara försvarslös. Argumentet om ett militärt
vakuum är det enda som för många betyder något. Det är språnget från
detta minimum upp till det som en gång kallades ett betryggande försvar
som är det irrationella och där man tycks kunna hamna varsomhelst inom
mycket breda mariginaler, om man bara har tillräckligt många med sig
sorn tycker detsamma. Hade vi av omständigheternas makt kommit att

Mot. 1976/77:1521

13

ha en försvarsbudget dubbelt så hög som den nuvarande hade oron för
varje minskning varit densamma som nu. Och om de varit hälften av vad
de nu är, skulle reaktionerna antagligen inte varit annorlunda. Det är svårt
att tro att det varit våra militära anstalter som spelat någon väsentlig roll
för vår fred under halvtannat århundrade. Varken under forsta eller andra
världskriget var vi särskilt väl rustade. Och det tycks inte vara någon utbredd
uppfattning att vår fred de sista tjugo åren vilat på våra aktningsvärda försvarsanstalter.
Jag skulle önska att en opinion växer fram som ger försvaret
de begränsade uppgifter som jag tror vara de enda som det i ett litet
land kan fylla.

Vi instämmer.

Med hänvisning till vad som ovan anförts i motionen yrkar vi

i första hand att riksdagen beslutar

1. att avslå propositionen 1976/77:74,

2. att förlänga gällande försvarsbeslut ett år för budgetåret
1977/78, i avsikt att låta riksdagen i ett sammanhang bedöma
försvarsutvecklingen inklusive flygplansutvecklingen,

3. att hos regeringen begära att försvarsutredningens betänkanden
1976:5 och 1977:1 sänds ut på remiss till organisationer och
myndigheter;

i andra hand - därest yrkandena under punkterna 1-3 ej bifalls
- att riksdagen

1. underkänner förslaget till riktlinjer för det militära försvarets
fortsatta utveckling,

2. godkänner de riktlinjer för det militära försvaret som angetts
i motionen,

3. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om säkerhetspolitikens mål och metoder,

4. som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i
motionen om

a) att storinvasion som planeringsmodell skall utgå,

b) att vidareutveckling av JA 37- flygplan A20 - ej genomförs,

c) att beredningen om utvärdering av framtida flygplanssystem
(B3LA) avbryts,

d) att inhemsk tyngre avancerad robotutveckling ej förbereds,
försvaret till 9 863 181 295 kr. i prisläge februari 1976. dvs. en
förlängning av gällande beslut.

5. för budgetåret 1977/78 fastställer utgiftsramen för det militära
försvaret till 9 863 181 295 kr. i prisläge februari 1976, dvs. en
förlängning av gällande beslut.

Stockholm den 28 mars 1977

MAJ BRITT THEORIN (s)

LENA ÖHRSVIK (s)