Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77:1520

Motion

1976/77:1520

av herr Lindblad

med anledning av propositionen 1976/77:74 om inriktningen av
säkerhetspolitiken och totalförsvarets fortsatta utveckling

Balansen i försvaret får inte äventyras
genom försök att vidmakthålla
en tidigare numerär som i olika avseenden
inte längre kan ges nödvändigt
kvalitativt innehåll.

Folkpartiets landsmöte 1975.

I denna motion om försvaret skall jag diskutera ett antal avvägningsproblem
som illustrerar vådorna av att numerären i det svenska försvaret så helt
får dominera över kvaliteten. Den redan tydliga obalansen i försvaret ser ut
att bli allt värre. Vidare tas frågan upp hur man inför nästa försvarsbeslut skall
kunna nyttja eller anpassa försvarets planeringssystem så att riksdag,
massmedia och allmänhet får en rimligare situation inför långsiktiga
försvarsbeslut. 1972 och innevarande år har visat att det sofistikerade och
påkostade planeringssystemet inte klarat att ge tid för och underlag till en
önskvärd försvarsdebatt.

Obalanser i försvaret

Genom att försvarets numerär ges absolut företräde samtidigt som
försvarets reella ekonomiska ramar minskats tenderar de kvalitativa bristerna
att öka mycket allvarligt. Att bygga in sådana brister i förhoppning om att vid
en senare tidpunkt kunna reparera dem blir allt orimligare, eftersom ett
försvar i obalans förlorar alltmer i trovärdighet.

Obalans mellan numerär och kvalitet häri vissa tidigare skeden varit ytterst
påtagliga. Sveriges försvar vid tiden för dansk-preussiska kriget 1864 var
totalt ihåligt till följd av undermålig kvalitet. Inför första världskriget fanns
stor numerär, byggd på allmän värnplikt, men bristerna i utrustning och
utbildning var långt större än den militära sakkunskapen förstod bara några år
tidigare. Inför andra världskriget fanns utomordentligt stora kvalitativa
brister, främst i fråga om flyg, pansar och luftvärn. Dessa brister skulle ha
varit ännu mycket värre därest politikerna följt den konservativa generalstabens
förord för ännu större numerär.

Det gäller att se till att vi inte nu ännu en gång drar på oss stor obalans, dvs.
ett i förhållande till kostnaderna ineffektivt försvar. Tidigare misstag kan nu
kritiseras, men dagens och morgondagens obalans borde kunna undvikas då
vi nu har helt andra möjligheter än tidigare att studera, planera och analysera
genom försvarets planeringssystem.

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1520

Mot. 1976/77:1520

Dagens och ännu mer morgondagens kvalitativa brister inom försvaret
gäller såväl personal, utbildning som materiel. En del brister har funnits
länge, t. ex. inom krigssjukvården. (Enligt flera studier är denna så dålig att
den sannolikt blir den faktor som i ett krig först gör våra förband obrukbara.)
Andra brister har blivit alltmer drastiska i takt med att organisation och
materiel förbättrats hos tänkbara angripare. Dit hör de svenska markstridskrafternas
primitiva transportsätt (cykel och cykeltolkning mot terränggående
bandfordon hos andra). Vidare ytattackfartygens avsaknad av en
modern sjörobot (torpeder är utomordentligt långsamma jämfört med
robotar, vilket ger en helt orimlig duellsituation).

Andra brister kommer att uppstå till följd av inriktning hos nuvarande
försvarsplanering, främst den väldiga minskningen av luftförsvaret. (För de
högsta höjderna försvinner det enda vi hittills haft, de sex divisionerna
Bloodhoundrobotar, som skrotas i förtid av ekonomiska skäl. Jaktflygets
kvalitet hålls uppe, men antalet divisioner minskar så kraftigt att möjligheterna
att skydda landet mot luftangrepp blir mycket sämre än hittills.)

Brister i utbildningen

Utbildningen av de värnpliktiga ger oroande svagt resultat. Utbildningstiden
kan inte utnyttjas effektivt, och som förklaring anförs oftast att antalet
instruktörer inte räcker för det antal värnpliktiga vi har. Utbildningsmålen
har reducerats i anslutning till den försöksvisa avkortningen av utbildningstiden,
vilket minskat förbandens användbarhet. Men inte heller dessa
begränsade mål klaras, och därför måste en del förband underkännas för
avsedd uppgift. Merparten - under föregående utbildningsår 223 av 289
utbildningsenheter inom armén - fick betyget "godtagbart”. Bara 56 enheter
fick betyget ”bra”. Från personalhåll har betonats att begreppet ”godtagbart”
i verkligheten är tämligen negativt, med snudd på underkännande. Man får
också anta att chefer drar sig för att sätta betyget ”underkänt”, eftersom man
inte gärna vill erkänna ett misslyckande.

Bristen på reservbefäl och värnpliktigt befäl i krigsorganisationen är
mycket stort. Detta minskar förbandens möjligheter att lösa tänkta uppgifter.
En mindre krigsorganisation skulle ge bättre befälsuppfyllnad.

Svag rörlighet

Ett förbands utrustning avgör till stor del vad som är möjligt att prestera.
Om förbandet bara har traktor och cykel för persontransport blir rörligheten
strategiskt (till och från stridsplatsen) och taktiskt (på stridsfältet) så svag att
man kommer i starkt underläge i en rörlig krigsföring. Om angriparen har
större rörlighet blir försvarets möjligheter att överraska och kraftsamla ytterst
små. De kontinentala stridskrafterna till lands transporteras i stor utsträckning
i pansrade bandfordon, vilket ger stor framkomlighet och snabbhet.

Mot. 1976/77:1520

samtidigt som soldaterna har gott skydd innan de utvilade sätts av i
stridsområdet.

De svenska förbanden har begränsad förmåga att strida i mörker. Striderna
i Mellanöstern 1973 visade hur stora fördelar den sida har som förfogar över
effektiv utrustning för ledning och målbestämning i mörker.

Underrättelsemedlen i det svenska markförsvaret brukar anges som en stor
brist. Kan man inte lokalisera en motståndare, snabbt identifiera olika mål
och rikta in elden mot dessa spelar det liten roll hur många vapen man har.
Även i andra sammanhang - för ledning på olika nivåer - torde svenskt
forsvar vara underförsörjt med elektroniska hjälpmedel. Genom att elektronik
blir allt lättare och billigare genom miniatyrisering finns här stora
möjligheter för framtiden.

Luftvärn, artilleri

Luftvärnet är ålderdomligt, med pjäsmateriel från 1940-talet. Eldhastigheterna
är små jämfört med t. ex. den materiel som användes i Mellanöstern.
Om eldluftvärnet, de äldsta pjäserna samt den minsta kalibern, endast anses
effektivt mot långsamflygande enheter, främst helikoptrar, blir sådant
luftvärn tämligen meningslöst mot attackflyg utrustat med robotar eller
styrbara bomber. Luftskyddet för hamnar, trafikpunkter, kraftverk etc.
minskas kraftigt, samtidigt som jaktflygets kapacitet minskats utomordentligt
starkt. Robotluftvärn finns endast för direkt skydd av vissa markförband
och vissa fartyg. En modernisering av Hawk-roboten - med god prestanda
även mot lågtflygande snabba enheter - ger visst skydd åt pansarförband.
Robot 70 anskaffas förvissa förband, för insats i vackert väder, under dagtid
på höjder upp till 3 000 meter över utskjutningsstället. Det är en mycket klar
iakttagelse att luftvärnet under lång tid fått ytterst ringa del av materieltillförseln
inom markstridsförbanden.

Artilleriet är i många avseenden eftersatt, med pjäsmateriel till stor del från
krigsåren. Mellanöstern har klart visat hur stor betydelse ett modernt artilleri
har i pansarstrid. I Sverige kommer den nya haubits 77 att tillföras
infanteribrigaderna, som därmed fåren väsentlig förbättring av sin indirekta
eld. Det kanske förvånande inträffar då att dessa förband får artilleri med
större rörlighet, räckvidd och skotthastighet än artilleriet vid pansarbrigaderna.
Artilleriet brukar tillsammans med pansar anges som huvudvapnet
hos markstridskrafterna, medan infanteriets roll mest är att sekundera och
följa upp. Detta understryks ännu mer genom att målen numera anges vara
att stoppa stridsfordon (samt fartyg och flygplan), inte att bokstavligt skjuta
ihjäl så många soldater som möjligt. Men en svensk struktur som satsar
relativt alltmer på rent infanteri ger ökat inslag just av direkt dödande på ömse
sidor - rimligen dock mest på den egna där andelen oskyddade soldater är
störst.

Mot. 1976/77:1520

Pansarvärn

Pansarvärnsvapnen har ansetts rätt väl tillgodosedda i svenskt försvar.
Pansarskott, granatgevär, rekylfria pansarvärnspjäser, lätta pansarvärnsrobotar,
minor och stridsvagnar ingår som vapen mot pansar. Antalet stridsvagnar
minskar, och Mellansverige blir i utgångsläget utan kompletta pansarförband.
Senare års bedömning är tydligen att pansarvärnet kommit på
efterkälken genom avsaknad av tyngre pansarvämsrobotar. Detta blir en
utomordentligt allvarlig brist om - som rapporter visar - nya pansarskydd
med långt större motståndskraft tas fram utomlands. En mycket stor del av
de svenska pansarvärnsvapnen har begränsad genomslagskraft och kan inte
antas stoppa moderna stridsvagnar. Behovet av tyngre pansarvämsrobotar är
därför mycket stort.

Få helikoptrar

Sverige har en närmast uppseendeväckande brist på helikoptrar i krigsorganisationen.
Det är en ytterligare illustration till att rörligheten länge varit
lågt prioriterad. I väglösa områden och i ett land med stora avstånd blir
helikoptern ytterst användbar. En angripare mot Sverige kan väntas använda
helikoptrar till en lång rad funktioner.

I flera länder ingår helikoptrar i organisationen för arméförband. I Sverige
finns endast en mindre enhet, i praktiken tydligen endast avsedd för övre
Norrland. Den innehåller ett 20-tal medeltunga och lika många lätta
helikoptrar (plus ett 20-tal som tas från polisen och civila ägare). Som
jämförelse kan anges att det brittiska försvaret, som numerärt är ungefär
hälften så stort som det svenska, förfogar över drygt 300 helikoptrar för
arméuppgifter. Frankrike häröver 400 helikoptar inom armén. Västtysklands
armé, ungefär hälften så stor som den svenska, har 550 helikoptrar. USA och
Sovjet förfogar ute i divisionerna och centralt över så stora mängder
helikoptrar att det är fullt möjligt för dem att bedriva operationer med
helikoptrar som dominerande transportsätt.

Genom att svenskt försvar har så få helikoptrar kan man räkna med att
dessa inte kan avdelas för sjuktransporter. Just svagheten i transporten av
skadade är den kanske allra största bristen i den svenska krigssjukvården.
Tiden från skada till dess patienten kommer under kompetent vård måste hos
oss räknas bli flerdubbelt så lång som hos t. ex. de amerikanska styrkorna i
Vietnam eller hos israelerna. De amerikanska soldaterna i Vietnam fördes i
85 % av fallen till sjukvård med helikopter. Bara 1 % av de soldater som
överlevde skadetillfället dog senare av sina skador. Dödligheten och
frekvensen kvarstående men ökar mycket kraftigt med den tid som det tar
innan den skadade får vård. (Inte nog med att vi har en svag transportorganisation
för skadade. Dessutom är nuvarande organisation sådan att åtskillig
tid förloras genom ett stationssystem som gör att den svårt skadade inte

Mot. 1976/77:1520

direkt forslas till ett ställe, där t. ex. operationer kan utföras.) En dåligt
fungerande krigssjukvård inverkar också starkt negativt på förbandens
psykiska motståndskraft.

Utländska erfarenheter och även svenska analyser visar att helikoptrar
kommer att bli ett allt effektivare attackvapen, särskilt som bärare av
pansarvärnsrobotar. Helikoptern kan mycket snabbt förflyttas och ingripa
mot stridsvagnar och andra pansrade fordon. De nuvarnade möjligheterna att
från stridsvagnen upptäcka helikoptern är små. Pansarvärnshelikoptrar ger
en utomordentligt effektiv kraft, som bedöms kunna bli avgörande i många
stridssituationer mellan pansarförband. Som exempel på moderna krav för
pansarvärnsrobotar för helikotrar kan nämnas den franska roboten HOT som
har en räckvidd på 4 200 meter med 17 sekunders skjuttid eller den
amerikanska TOW som har 3 000 meters räckvidd och en skjuttid på 15
sekunder. Helikoptern blottas alltså kort tid under anfallet.

För försvaret av främst Sydsverige skulle tillgången på pansarvärnshelikoptrar
bli ett utomordentligt effektivt tillskott. Även ett relativt litet antal
helikoptrar skulle som tilläggsförband till pansarbrigaderna kunna få stor
betydelse. På mycket kort tid skulle helikoptrarna kunna sättas in som stöd
för eget pansar eller för insats på ett ställe där egna stridsvagnar inte hinner
ingripa. Om försvararen förfogar över pansarvärnshelikoptrar måste en
angripare skydda sig med åtgärder som starkt begränsar den taktiska
rörligheten. (I princip samma resonemang som kan föras när ubåtar eller
attackflyg hos en försvarare begränsar handlingsfriheten för en angripare
under överskeppningsföretag.)

Sjörobot saknas

För sjöstridskrafterna är frånvaron av en modern sjörobot mycket allvarlig.
Sverige har sedan länge en mycket framskjuten ställning inom torpedvapnet,
men för ytattackfartyg synes roboten internationellt redan ha förpassat
torpeden till platsen som kompletterande vapen. Dettta gäller t. ex. hos de
övriga marinerna av betydelse runt Östersjön. Ett torpedutrustat fartyg
kommer i underläge mot ett robotbestyckat fartyg, om roboten har längre
räckvidd än torpederna och dessutom är mångdubbelt snabbare. En lätt
sjörobot, Pingvin, kommer på de nya svenska patrullbåtarna. Men en mer
slagkraftig robot behövs som bestyckning på de s. k. Spica-båtarna. Bristen på
sådana robotar har blivit allvarligare än de planerande myndigheterna insåg
ännu för få år sedan. Man kan t. ex. ställa frågan om det varit rimligt att i
marinens beställningar lägga byggandet av ett tredje minfartyg före anskaffningen
av sjörobotar. Det enda som synes göra den hittillsvarande prioriteringen
begriplig är sysselsättningshänsyn vid Karlskronavarvet. Men det
viktiga är att den obalans som frånvaron av en modern sjörobot utgör snarast
avhjälps. I annat fall kommer trovärdigheten till ytattackförbandens förmåga
att vara starkt hotad.

1* Riksdagen 1976177. 3 sami. Nr 1520

Mot. 1976/77:1520

När de nuvarande fregatterna - ombyggda jagare från åren 1942-1943 utgår
av åldersskäl försvinner de enda fartyg som har modern utrustning för
ubåtsjakt. Jagarna har mer begränsad apparatur, och bara om jagarna byggs
om och moderniseras kan de kvarstå under 1980-talet för ubåtsjaktuppgifter.
Sannolikt utgår de under de närmaste åren. Den egentligen enda effektiva
ubåtsjaktkapaciteten finns då hos ett begränsat antal tyngre helikoptrar.
Följden av detta blir att möjligheterna att skydda sjöfarten mot ubåtar blir
ytterst små. Kustnära sjöfart kan skyddas om man lägger minbälten utanför
farleden. Att kunna skydda sjöfart till och från Gotland synes bli ytterst
vanskligt. Att utbåtsjaktfunktionen reducerats så kraftigt är fullt medvetet,
utifrån tanken att nästan alla marina resurser skall avses i första hand för
invasionsförsvar. (Det väsentliga undantaget från detta är minsveparna.)

Luftbevakningen

Inom luftförsvaret finns stor sårbarhet hos de nuvarande radarstationerna.
Med moderna vapen, t. ex. målsökande robotar, torde radarstationerna bli
ytterst sårbara. Till detta kommer att en rad civila stationer och även en del
militära saknar störningsskyddsutrustning, vilket gör att de kan störas t. ex.
med staniolpapper och andra remsor som släpps från flygplan. För stora delar
av landet är stridsledning och luftbevakning ytterst svagt utbyggda.

Betydligt större säkerhet erhålls när de moderna PS-860-stationerna
levereras om några år. Dessa radarstationer har antenner som kan dras ned i
berg då hot om anfall registreras. För att ändå täcka lufthavet ordnas så att två
eller flera stationer har dubbeltäckning av ett område. Det räcker då att en
eller två angränsande antenner är i gång, medan en är neddragen i skydd.

Men också detta system med PS-860 kan slås ut, och dessa anläggningar få
antas bli mycket angelägna mål under ett förbekämpningsskede. Antalet
stationer är lägre än det skulle vara om man vore beredd att satsa mer på
uthållighet i luftbevaknings- och stridsledningssystemet. Men avvägningen
är gjord mot bakgrund av jaktflygets behov av stöd. Jaktviggen har egen
radarkapacitet som gör att den kan verka även vid begränsad ledning från
marken. En bedömning är också att behovet av jaktflyg blir extremt stort just
för att motverka förbekämpning, och i ett fortsatt krig måste man räkna med
att en stor del av jaktflyget redan förlorats. Detta kan motivera att man inte
satsar mer på att öka uthålligheten hos radarstationerna.

Larmsystem och skyddsrum

Förhållandet blir annorlunda om man tar med civilförsvarets behov.
Civilförsvaret har inga egna resurser för att upptäcka anflygande flygplan,
utan förvarningen till civilbefolkningen bygger på flygvapnets luftbevakning.

Mot. 1976/77:1520

Det betyder att när flygvapnets radarstationer slagits ut står civilförsvaret
utan förvarningssystem. Detären mycket allvarlig sak, eftersom de miljarder
som lagts ned i skyddsrum blir till ingen nytta om människor inte hinner
varnas inför anfall. Att tänka sig att befolkningen skulle befinna sig i
skyddsrum dygnet runt är orealistiskt. Civilförsvarsstyrelsen har starkt
betonat vikten av ökad uthållighet i förvarningssystemet. Detta kan åstadkommas
genom att reservantenner anskaffas till samma antal som de nya
radarstationerna. Försvarsutredningen och regeringen har inte velat ta
ställning för en sådan anskaffning. De säger att om fortsatta studier visar att
anskaffningen i fråga ger ett effekttillskott till befolkningsskyddet som
motiverar kostnaderna bör den genomföras inom den planeringsram som
gäller för civilförsvaret. Jag finner det en smula märkligt att en fråga av denna
storlek delegeras til! en myndighet, särskilt som en ökad uthållighet i
luftbevakningssystemet blir till nytta även för det militära försvaret som ju
rimligen måste ha intresse av att så länge som möjligt kunna varnas för
fientlig flygverksamhet.

Numerär före kvalitet

Jag har ovan berört en rad brister i försvaret, obalanser av olika slag. Från
socialdemokratiskt håll - med de första antydningarna redan 1967 - har tonat
fram något av en filosofi om att man bör hålla uppe stor numerär inom det
militära försvaret men att det spelar betydligt mindre roll om kvaliteten hos
förbanden minskar. I princip kan sägas att denna filosofi också präglar den
faktiska politiken i den nu framlagda propositionen. Det är dock fullt klart att
en minskning av de kvalificerade stridskrafterna till lands, till sjöss och i
luften kraftigt minskar möjligheterna till den ”uthållighet” som det talas om.
Om vår kapacitet för kraftsamling och överraskning kraftigt nedgår, blir
möjligheterna att försvåra såväl invasion som fortsatt framryckning från en
motståndare kraftigt lidande. Rörlighet och eldkraft blir nyckelord för den
som vill skapa osäkerhet för en angripare. Den svenska satsningen på allt
större andel svagrörliga och föga eldkraftiga enheter kommer att leda till en
struktur som verkligen måste ifrågasättas.

En viss parallell kan dras med 1920-talet, då dåvarande generalstaben just
pläderade för väldig prioritering av infanteri, medan kvalificerade vapen av
olika slag möttes med skepsis. Andra världskrigets erfarenheter visade sedan
att det var en kapital felbedömning. Vad hjälpte stor fransk eller polsk
numerär mot tekniskt och taktiskt överlägsna tyska enheter, som just
utnyttjade rörligheten?

Övre Norrland och Skåne

I den svenska försvarsdebatten finns röster som söker visa att ett
”ytförsvar” blir effektivt genom att striden kan föras över stora delar av
svenskt territorium. I övre Norrland finns ”djup” som måhända väl kan passa

Mot. 1976/77:1520

en dylik strategi, men även där gäller att inget försvarskrig är så svårt som
strid under ständig reträtt. Detta gäller särskilt om de egna försvarskrafternas
rörlighet är mindre än angriparens och denne har luftherravälde.

Vad som möjligen är rimligt för övre Norrland ter sig näst intill uteslutet för
Skåne. Visst skulle de svenska pansarbrigaderna och andra styrkor rätt snabbt
kunna utrymma Skåne för att kanske söka försvarslinjer upp mot Småland
och Halland. Att utrymma Tornedalen kan gå snabbt, men i Skåne bor över
en miljon människor. En totalutrymning av dessa är en så väldig apparat att
den torde vara praktiskt taget omöjlig i ett läge då strider pågår. Kommunkationssystemen
skulle snabbt klappa ihop. Följden blev sannolikt kaos och
enorma flyktingströmmar.

Skall man kunna ge någon som helst trovärdighet åt de militära möjligheterna
att snabbt överge Skåne behöver betydande nyinvesteringar göras, så
att stridsvagnsförbandens verkstäder, flygets ledningsorgan och militärbefälhavarens
ledningsställen förläggs betydligt längre från kusten än i dag.

Mycket stora kostnader krävs om man också vill ge det ekonomiska
försvaret trovärdighet i kombination med en strategi, där Skåne snabbt skall
kunna uppges till förmån för strid längre upp i landet. Helt dominerande delar
av svensk livsmedelslagring och livsmedelsindustri finns i Skåne. Att söka
flytta detta i ett krigsläge är omöjligt. Kommunikationerna skulle inte klara
detta, och dessutom saknas i övriga landet de kylanläggningar och and.a
lagerutrymmen som skulle behövas för en snabb omflyttning. Skall man få
trovärdighet för ”uthållighet” åt det ekonomiska försvaret i ett läge då Skåne
förlorats, krävs med all säkerhet att huvuddelen av livsmedelslagringen och
livsmedelsindustrin redan i fred, genom statliga beslut, lokaliseras bort från
Skåne till andra delar av landet. En sådan omläggning kräver säkert många år
och drar stora kostnader. Det vore en omgestaltning av näringslivet av en helt
annan omfattning än som hittills över huvud aktualiserats inom ramen för
svenskt ekonomiskt försvar.

Befolkningskoncentrationen i Skåne och detta områdes dominerande roll i
försörjningshänseende gör det nödvändigt att verkligen söka ge möjligheter
till ett avvärjande försvar i denna del av landet. Detta ställer krav på vissa
enheter, t. ex. tillräckligt med jaktflyg och attackflyg, för att en angripare inte
skall kunna göra en invasion utan att först tillgripa s. k. förbekämning, vilken
i sin tur ger möjligheter för svenskt försvar att hinna mobilisera markförsvaret.
Alternativet vore att vi gick över till betydande stående arméstridskrafter,
alltså den modell som finns i de två stormaktsblocken.

För att ge förvarning inför ett hot mot södra Sverige krävs också
spaningskapacitet i luften. För trovärdigheten i vårt försvar i den delen av
landet är det utomordentligt angeläget att ha resurser för s. k. incidentberedskap
- något som nu bedrivs året om genom insatser från radarövervakning,
jaktflyg, spaningsflyg och fartyg. Området är ju ett av de livligast trafikerade
sjöområdena i världen, och den militära flygaktiviteten över Östersjön är
utomordentligt omfattande. Bara genom att känna den i fred kan man spåra

Mot. 1976/77:1520

de förändringar som kan förebåda hot av olika slag.

De korta överskeppningssträckorna kring Skåne ställer stora krav, om man
vill ha ett marint försvar mot överskeppningar. Det finns behov av både
fartygsförband och kustartillerienheter, fasta och rörliga. En viktig del är
minfunktionen, dvs. en försvarare skulle ha mycket stor hjälp av att hinna
lägga utskyddande minor i ett kritiskt läge. En utvidgning av det svenska
territorialvattnet till 12 sjömil skulle underlätta detta.

För försvar till lands i den öppna skåneterrängen blir pansarvärnet av
central betydelse, eftersom en angripare annars skulle kunna göra mycket
snabba aktioner med pansrade fordon. Det är därför av utomordentlig vikt att
Sverige söker bevara ett antal pansarförband för primär användning som värn
i detta område. Jämsides med stridsvagnar behövs tyngre pansarvärnsrobotar
än dem vi i dag förfogar över. Helst bör en del av dessa robotar få den rörlighet
som kan erbjudas genom att helikoptrar används som vapenplattform.

Vad jag här skrivit om försvarets förutsättningar i övre Norrland och Skåne
- de två områden som brukar anges som strategiskt känsligast genom
knytningen till supermakternas vitala intressen på Nordkalotten och vid
östersjöutloppen - visar att försvarsförutsättningarna är mycket olika. I delar
av Mellansverige kan man nog finna förhållanden som försvarsmässigt
erbjuder ett mellanting. Inget annat område synes vara så känsligt som
Skåne; Stockholmsområdet har en skärgård som erbjuder stora skyddsmöjligheter.

Underhåll

En paradox i senare års försvarsdiskussion är att man samtidigt som det
talas om behov av mer utdragna strider över ytan så pläderas det också för att
underhållsfunktionen skall minskas, alltså de resurser som förser de
stridande enheterna med förnödenheter av olika slag. Det naturliga hade väl i
stället varit att ”ytförsvaref ’ skulle leda till ökade krav på just underhållsfunktionen.
Man kan jämföra med NATO, som har mycket stora underhållsförband
och relativt färre stridande - därför att man där räknat med att
behöva kunna bedriva strider under inte alltför kort tid. Sovjet däremot har
sedan länge satsat på förband med skäligen ringa underhåll och har i stället
nästan allt koncentrerat till de stridande enheterna. (Nu är dock tendensen
den att NATO söker öka sin andel stridande enheter på bekostnad av
underhållsförbanden.)

Visserligen har det sagts att det militära försvaret i Sverige i ökad
utsträckning skall lita till samhällets civila resurser för underhåll, men detta är
föga övertygande. Dels har det ekonomiska försvaret inte fått några ökade
medel för att kunna klara uppgifter som försvarsmakten hittills skött själv,
dels har urbaniseringsprocessen och koncentrationen av främst lagerhållning
och distributionssystem - liksom minskning av lagerhållningen som sådan avsevärt
minskat möjligheterna att försörja militära förband från de civila
enheterna.

Mot. 1976/77:1520

Halvering

1972 års försvarsbeslut innebar ett fastläggande av en mycket kraftig
minskning av antalet kvalificerade förband - ungefär en halvering. Den mest
drastiska utvecklingen gäller luftförsvaret, där antalet jaktdivisioner en bit in
på 1980-talet skulle bli åtta. I dag finns 17 divisioner, medan det för tio år
^sedan fanns 28 divisioner. Flottans enheter minskar i antal, samtidigt som de
stora enheterna utgår. Inom armén halveras antalet infanteribrigader från 20
till 10 och antalet pansarbrigader från sex till fyra, medan de fem Norrlandsbrigaderna
behålls. För de s. k. fördelningsförbanden, som kan förstärka och
komplettera brigaderna, sker minskningar, men dessa har inte närmare
redovisats.

En minskning av de kvalificerade förbanden är starkt motiverad. Skulle
man söka uppehålla numerären för dessa förband skulle nämligen kvaliteten i
varje förband nedgå så kraftigt att försvaret blev helt orimligt. Ett jaktflygplan
med svagare prestanda än tänkbara angripande enheters är till föga hjälp.
Under hela andra världskriget fick Sverige erfara hur det var att ha ett
omodernt jaktflyg. Fartyg utan robotar, brigader utan rörlighet, utan effektivt
luftvärn och utan effektivt pansarvärn blir så verkningslösa att varken vår
omvärld eller våra egna soldater skulle tilltro dem någonting.

1972 års försvarsbeslut innehöll alltså en minskning av antalet kvalificerade
förband. En sådan minskning är helt nödvändig just för att ge utrymme
för kvalitet åt de kvarvarande kvalificerade enheterna. Skulle armén ha
behållit 20 infanteribrigader med sinsemellan samma utrustning hade den
materiella kvaliteten sannolikt fortsatt att försämras i förhållande till
omvärlden. Nu blev beslutet att förnya tio brigader, som får nya terrängbilar
(dock ännu ej för persontransport), bandvagnar, ny infanterikanonvagn, nytt
artilleri och ny luftvärnsrobot. Samtliga dessa nyanskaffningar ersätter
materiel som måste anses omodern eller utsliten.

Brigaderna

Ingen enda ville år 1972 ta ansvar för en politik som innebar att man skulle
sänka de materiella kraven i brigaderna så att pengarna splittrades på 20
brigader. Däremot fanns det anledning att fråga om inte någon eller några fler
än tio kunde behållas.

Frågan hänger samman med hur mycket man sparar genom att inte förnya
de resterande. När den äldre materielen utgår, upphör brigaden. De
värnpliktiga kan då överföras till lokalförsvaret, och genom att antalet
brigader minskar blir det naturligt att låta en allt större del av de värnpliktiga
direktrekryteras till lokalförsvaret.

Lokalförsvarsförbanden har långt mindre utrustning än brigaderna, och de
är väsentligt mindre befälskrävande. En positiv bieffekt av minskningen av
antalet brigader borde därför bli att det blev färre befälsposter att besätta i krig,

Mot. 1976/77:1520

vilket minskar vakanserna i brigaderna. Därmed förstärks effekten i brigaderna.
Genom att minska antalet får vi alltså bättre kvalitet på både materiel
och personal i de kvarvarande. Man kan säga att minskningen av antalet
brigader borde ha kommit tidigare, ty i så fall skulle en del av brigadernas
nuvarnaden stora brister, t. ex. i fråga om rörlighet eller luftvärn, ha kunnat
undvikas.

Olyckliga ”skytteregementen”

Också dagens militära ledning har tendenser i samma riktning som så hårt
kännetecknade 1920-talet, alltså övertro på numerär och viss skepsis mot
t. ex. rörlighet och eldkraft.

Därav det olyckliga fixerandet vid s. k. skytteregementen. I stället för att
låta utgående brigader upphöra och låta de vanliga lokalförsvarsförbanden ta
över de värnpliktiga sökte myndigheterna behålla vad man kan kalla
”brigader utan modern materiel”. Dessa bastarder skulle kallas skytteregementen.
Vid sidan av de tio infanteribrigaderna skulle enligt detta förslag
finnas tio skytteregementen, som skulle kräva exakt lika mycket i värnpliktsutbildning
och exakt lika mycket befäl i krigsorganisationen. Men
genom att skytteregementena skulle sakna terrängbilar, infanterikanonvagnar,
effektivit luftvärn m. m. skulle dessa förbands användbarhet bli ytterst
begränsad jämfört med brigadernas. Skytteregementena skulle alltså bli
synnerligen dyrbara i förhållande till vad de kunde uträtta. Och genom att de
blev så dyra skulle de tvinga oss att avstå från fler brigader än som annars vore
nödvändigt av ekonomiska skäl.

Vettiga ord 1972

Lyckligtvis gick 1970 års försvarsutredning emot tanken på skytteregementen
för hela gruppen utgående brigader. Utredningen gick endast med på
att vissa av de utgående brigaderna skulle få organiseras som skytteregementen.
Departementschefen och riksdagen gick år 1972 på samma linje.
Departementschefen skrev: ”Enligt min mening bör därför i viss utsträckning
de brigadförband som förs över till lokalförsvarsförband i huvudsak
behålla nuvarande organisation. Personalen i dessa förband kan i regel stå
kvar under huvuddelen av sin kvarvarande värnpliktstid.”

Detta betyder alltså att bara några enstaka av de utgående infanteribrigaderna
skall få samma ledningsorganisation och befälsuppsättning som
brigaderna. Och de värnpliktiga som tillförs dessa skytteregementen skall stå
kvar i dessa förband under huvuddelen av sin värnpliktstid, dvs. man skall
inte omsätta de värnpliktiga i samma höga takt som i brigaderna, där behovet
av unga värnpliktiga är stort.

Mot. 1976/77:1520

Mindre vettigt 1977

Jag finnér det djupt beklagligt att 1974 års försvarsutredning och den nya
regeringen nu går in för den linje som så klart förkastades år 1972, nämligen
att alla de utgående brigaderna skall få behålla samma befälskader och
värnpliktsomsättning som brigaderna.

Ett skytteregemente har ytterst begränsade prestanda i förhållande till en
brigad. Det är utomordentligt trögrörligt genom att det helt saknar terrängfordon.
Eldkraften är så begränsad att förbandet i princip inte är användbart,
om det inte fatt tid att hinna gräva ned sig före strid - något som ju gör att det
kommer till korta i flertalet situationer där en mekaniserad och snabb
motståndare finns med i bilden.

I propositionen säger försvarsministern att ”planeringen bör enligt min
mening inriktas mot att om möjligt modernisera ett ökat antal infanteribrigader
i förhållande till vad som planerats i överbefälhavarens nivå B utan att
därför angelägen materielanskaffning till andra stridande förband eftersätts”.
Detta säger försvarsministern efter att i likhet med försvarsutredningen ha
understrukit betydelsen av att antalet kvalificerade markstridsförband kan
hållas relativt högt.

Men det förbluffande är att det inte är antalet brigader som ökar. I stället är
det skytteregementena som prioriteras i förhållande till 1972 års beslut.
Någon som helst argumentation för denna bakvända prioritering görs
inte.

De kloka orden från 1972 är helt borta. I stället sägs: ”De nuvarande
infanteribrigader som inte kan moderniseras bör behålla samma personella
kvalitet som de moderniserade brigaderna. Den organisatoriska utformningen
av alla infanteriförband bör så långt möjligt vara enhetlig. Därigenom
erhålls handlingsfrihet att, om resurserna på längre sikt så medger, ytterligare
öka antalet moderniserade brigader. Samtliga nuvarnade infanteribrigader
bör hänföras till delprogrammet Infanteribrigad m. m.”

Detta är mycket olyckligt, ty skytteregementena kommer att minska
utrymmet för brigader. Talet om att på sikt kunna växla upp till brigader är
också vilseledande, eftersom det är fråga om en process på så lång tid - i fråga
om materiel - att man också mycket väl skulle kunna hinna utbilda
värnpliktiga till nya brigader. (Se departementsutredningen Förvarning nådatid
- återtagning, 1974.) Inte heller argumentet att man genom
skytteregementena behåller befäl för kommande brigader är vettigt, eftersom
verkligheten i stället är den att dagens stora vakanser av reservbefäl och
värnpliktigt befäl leder till att skytteregementena stjäl befäl, som skulle
behövas i dagens brigader.

Blir dyra

Bara den som tror på starkt ökade reella försvarskostnader under 1980-talet
bör acceptera tanken på skytteregementen. Armén har redan visat att man är

Mot. 1976/77:1520

inne på tanken att förse skytteregementena med ny materiel. I en officiell
skrift vid förre arméchefens avgång meddelades att studieverksamhet visat
att man bör öka skytteregementenas taktiska rörlighet, och därvid rekommenderades
”en förstärkning med bandvagnar”.

Detta bör tas som en varning. Skytteregementena kommer att få så stora
brister att kraven på materiel sannolikt kommer att öka. Det är mycket lätt att
motivera sådana krav, om skytteregementena finns dels därför att den
materiel man har, t. ex. luftvärn och artilleri, redan nu är 30-35 år gammal,
dels därför att avsaknaden av t. ex. terrängfordon gör underläget mot en
snabbrörlig angripare allt större.

Det är alltså en illusion att tro att skytteregementen är något som bara
kostar utbildning men att materielen är mer eller mindre ”gratis”. Just de
närmaste åren blir materielen billig, därför att man låter viss materiel utgå
utan ersättning - stormkanonvagnar och terrängbilar - och i fråga om övrig
materiel accepterar att den åldras med tolv månader om året. Men ganska
snart inträder ett läge då nyanskaffning blir nödvändig, om skytteregementena
skall bestå, och då blir det fråga om stora belopp.

Varifrån tas då pengar till framtida materiel och till dagens utbildning av
skytteregementena? Sveret är enkelt: Från brigaderna. Genom bindningen
till skytteregementen omöjliggörs behållandet av ett par brigader mer än de
tio som skall finnas enligt 1972 års beslut.

Program och avvägning

År 1972 hänfördes skytteregementena till delprogrammet Lokalförsvarsförband.
Det var den rimliga tillhörigheten, eftersom skytteregementena så
markerat saknar rörlighet och bara passar för uppgifter, när de fått tid att gräva
ned sig. Allteftersom materielen föråldras blir ju avståndet till brigaderna allt
större.

När försvarsministern nu - liksom försvarsutredningen - föreslår att
skytteregementena skall hänföras till delprogrammet Infanteribrigad m. m.
försvåras läget. Låter man brigader och skytteregementen ingå i samma

delprogram, försvåras avvägningen inom försvaret.

Enligt försvarets planeringssystem är de s. k. avvägningsprogrammen
avsedda att underlätta avvägningar. Avvägningsprogrammen är sammansatta
av delprogram. Delprogrammet Infanteribrigad m. m. ingår i avvägningsprogrammet
Rörliga markstridsförband, medan delprogrammet Lokalförsvarsförband
ingår i avvägningsprogrammet Lokalt bundna markstridsförband.

Avvägningsprogrammen blev alltså till nytta när man skulle avväga
brigader mot skytteregementen. Men genom att de båda stoppas in i samma
delprogram hindras den avvägning dem emellan som är så viktig, när man vill
ta ställning till hur många brigader vi bör ha.

För egen del anser jag att man bör undvika fasta avvägningsprogram. I

Mot. 1976/77:1520

princip skall delprogram kunna sorteras hur som helst, så att man gör
speciella avvägningsprogram för varje speciell fråga som man vill ha belyst.
Ta t. ex. en bedömning av Viggen-systemet - det ingår i dag i tre skilda
avvägningsprogram genom att jakt finns i ett (tillsammans med luftvärn),
attack i ett (tillsammans med ubåtar) och spaning i ett (tillsammans med
staber). Jag vill alltså tona ned avvägningsrpgrammen. Men min invändning
här gäller att man vill stoppa in skytteregementena i samma delprogram som
brigaderna. Skytteregementena bör ingå i samma delprogram som lokalförsvarsförbanden,
alternativt utgöra ett eget delprogram. (Om man nu över
huvud skall ha några skytteregementen, vilket jag är ytterst tveksam om.
Men låt gå för ett mindre antal, ungefär som enligt beslutet 1972.)

Möjligheten kan propositionen tolkas som att de fyra nuvarande skytteregementena
skall upphöra. Det står nämligen att ”de nuvarande” infanteribrigader
som inte kan moderniseras skall bli skytteregementen. I nuläget
finns nämligen 16 infanteribrigader, inte 20 som 1972. Men sannolikt är en
dylik tolkning för optimistisk.

Antal och kvalitet hotas

Att uppvärderingen i förhållande till 1972 av skytteregementena hotar
brigaderna gäller inte bara antalet. Även den materiella kvaliteten i brigaderna
är hotad genom den absoluta prioriteringen av skytteregementena. Två
exempel ges i propositionen.

Det första exemplet på att brigaderna hotas är att antalet tunga pansarvärnsrobotar
minskar i förhållande till myndigheternas förslag - detta alltså i
ett läge då antalet och styrkan hos utländska stridsvagnar ökar. En stor del av
de svenska pansarvärnsvapnen är för svaga för att ha verklig effekt. Den
amerikanska roboten TOW har provats i Sverige, med tydligen mycket gott
resultat. En väsentligt svagare robot planeras genom svensk utveckling
(Saab-Scania och Bofors ägnar sig åt resurssplittrande dubbelarbete), men det
vöre trist om vi får en blandning med för liten andel tunga pansarvärnsrobotar.

Det andra exemplet på att brigadernas kvalitet hotas är att propositionen
ifrågasätter att brigaderna skall få persontärrängbilar. Statsrådet är dock mer
angelägen än försvarsutredningen att framhålla vikten av att man snabbt kan
förflytta briganderna. Finns inte personterrängbilarna i brigaden är risken stor
att brigaden inte kan förflyttas - strategiskt eller på stridsfältet - när behovet
är störst. General Almgrens kommentar är träffande: ”Cykelinfanteribrigader
var en god nyhet i 1942 års försvarsordning; i 1977 års motsvarighet skulle
de vara en relikt.”

Utbildning för lokalförsvar

Frågan om kortare utbildningstid för de värnpliktiga som direktrekryteras
till lokalförsvaret diskuterades 1972, främst till följd av Sven Wedéns

Mot. 1976/77:1520

insatser. 1972 års värnpliktsutredning gjorde ett försök att skjuta den tanken i
sank. Dess betänkande innehåller så mycket av överargumentering att
slutsatserna knappast är trovärdiga. Att olika intressenter har ett behov av att
bevara status quo inom försvaret i skilda avseenden är inte förvånande - man
behöver inte ha deltagit i mycket utredningsarbete för att märka hur intressen
påverkar argumenteringen.

Jag påstår att det visst är möjligt att ha kortare tid för lokalförsvarsförband
än för brigader. Skall man acceptera att ingen enda värnpliktig kan få kortare
utbildning än skyttesoldaten i den allsidigt användbara brigaden, återstår som
besparingsmöjlighet på värnpliktssidan endast att gå in för att minska antalet
värnpliktiga. Jag anser att båda vägarna bör prövas, helst i en kombination.
(Jag hänvisar till min motion 1976/77:343 om direktrekrytering av värnpliktiga
till civilförsvaret. En liberalisering av vapenfrireglerna får också positiva
effekter i fråga om besparingsmöjligheter för det militära försvaret.)

Följande indicier kan anföras för tanken att det bör vara möjligt att utbilda
värnpliktiga för lokalförsvar på kortare tid än de 7,5 månader som gäller för
brigadernas värnpliktiga:

O Brigadens värnpliktiga skall kunna flera saker, just därför att förbandet är
allsidigt användbart.

O Värnpliktiga, som inte anses klara faltförbandens krav, brukar krigsplaceras
i lokala förband, vilket väl är ett indirekt erkännande av att
utbildningsmålet är lägre vid lokalförsvaret.

O Värnpliktiga från flygvapnet, som inte behövs i dess krigsorganisation,
överförs till arméns lokalförsvar, däremot inte till arméns brigader. Den
värnpliktige från flygvapnet har bara några få veckors allmänmilitär
utbildning - varför skall det då vara omöjligt för armén att grundutbilda
någon till lokalförsvaret på kortare tid än 7,5 månader?

O 1972 förklarades från militärt håll att det var otänkbart att grundutbilda
värnpliktiga till lokalförsvaret på mindre tid än 7,5 månader. (Detta som
polemik mot Wedéns tanke om 5,5 månader.) Men i ÖB 75 skissas som
tanke i ett alternativ en grundutbildning på tre månader för dylika
uppgifter!

F redsorganisationen

Resonemangen ovan har rört krigsorganisationen. Fredsorganisationen är
den apparat som behövs för att skaffa fram krigsorganisationens resurser.
Men denna apparat i sig själv blir alltmer tyngande. Endast mycket
begränsade minskningar har gjorts.i denna - räknat i personal och antal
fredsförband en reduktion på mindre än 10 % det senaste årtiondet. Detta
alltså samtidigt som antalet kvalificerade förband minskat kraftigt och
samtidigt som de värnpliktigas utbildningstid reducerats ganska påtagligt.

Detta betyder inte nödvändigtvis att fredsorganisationen är ineffektiv,
snarare att den fått uppgifter som knappast är i balans med utvecklingen inom

Mot. 1976/77:1520

krigsorganisationen. Utbildningen tar allt större del av resurserna i anspråk,
samtidigt som de vapen som konstituerar så mycket av förbandens prestanda
förlorar i kvalitet i förhållande till omvärlden.

Risken är att detta leder till en situation där fredsorganisationen tar så stor
del av resurserna i anspråk att krigsorganisationen blir ytterst svältfödd på
utrustning.

Lösningen på problemet är knappast att söka jäkta på de anställda ännu
mer. Tvärtom visar undersökningar - främst vid I 14/Fo 49 i Gävle - att
stress, ohälsa och otrivsel följer av rationaliseringsåtgärder som slår bort
rekryteringen av unga och leder till hög medelålder i flera personalgrupper.

Enda rimliga metoden att minska antalet anställda inom försvaret är att
också söka minska på uppgifterna. Också detta talar alltså för en minskning av
antalet värnpliktiga och en minskning av utbildningstiden för den ökade
grupp värnpliktiga som bör gå direkt till lokalförsvaret. Först om så sker blir
det möjligt att reducera det tryck som nu finns på utbildningsapparaten i
försvaret. Personalorganisationerna har understrukit att bristfällig utbildning
ofta är en följd av dåliga resurser. Att anställa fler befäl skulle ytterligare
minska den andel av försvarsramarna som kan användas för nödvändig
modernisering av materiel och organisation. Lösningen bör i stället vara att
söka minska det totala antalet utbildningstimmar.

Rekord i byggande

Samtidigt som materielutrymmet år från år minskats bygger det svenska
försvaret nya hus som aldrig förr under efterkrigstiden. Därmed försvåras
också möjligheterna att reducera fortifikationsförvaltningen. Armén väntas
de närmaste åren bygga för tillsammans en miljard kronor - projekt som
främst är lokaliseringspolitiskt motiverade. En del betalas utanför försvarsramen
- Arvidsjaur och Östersund - men försvaret drabbas likväl genom att
försvarets fastigheter i princip betalas två gånger, dels när de byggs, dels
genom hyra. (Det är detta som gör att renoveringar av försvarets fastigheter
alltid ter sig bokföringsmässigt ytterst gynnsamma, även när det samhällsekonomiskt
blir dyrare.)

I Skövde, Enköping och Visby planeras storbyggen vid flyttning av
enheter. Erfarenheterna borde tala entydigt för att man i det längsta skall
undvika att flytta förband. Lägg gärna ned, men flytta inte i kedjor med två tre
fyra förband. (T. ex. Arvidsjaur-Umeå-Enköping-Uppsala som aktuellt
exempel.) Förbandsflyttningar leder till att ett mycket stort antal människor
blir berörda, och de sociala skadorna blir därför omfattande, vartill kommer
att förbandens verksamhet blir störd under mycket lång tid.

Att söka riva upp beslutet om förbandslokaliseringen i Arvidsjaur är
förmodligen lönlöst. Jag kan bara konstatera att statsmakterna aldrig
redovisat vad statsutskottet och riksdagen förutsatte som svar på en motion
från mig 1970, nämligen att "utskottet utgår från att ett eventuellt förslag om

Mot. 1976/77:1520

etl nämnt fredsförband kommer att läggas fram efter en redovisad avvägning
mellan olika tillgängliga alternativ”. Att en kvarts miljard i Arvidsjaur (och
väsentligt mer om man räknar in följdkostnader hos försvaret) skulle ge
mesta ökningen av nettosysselsättningen genom detta förband tillåter jag mig
ännu betvivla.

Den mycket stora satsningen på nya byggnader i Skövde bör snarast
omprövas. Det kan inte vara vettigt med så stora nybyggnader, samtidigt som
förband läggs ned på andra håll. Över huvud taget bör man vara ytterst
återhållsam med att bygga nya kaserner när flertalet värnpliktiga bor
hemma.

Den nya förvaltningsskolan, som skall komma i Östersund, är förvånande
mot bakgrund av talet om att försvaret mer skall lita till det civila samhällets
resurser. Högskolor på olika håll i landet skulle sannolikt på ett enkelt sätt
kunna ge merparten av den utbildning som väntas vid denna specifika
försvarsanläggning.

Vissa delar av de blivande tekniska skolorna i Östersund är också verkligt
tveksamma. Det tycks främst gälla flyttningen av den väl fungerande arméns
radarmekanikerskola i Göteborg.

Dyrt robotprojekt

Försvarsministern skall återkomma i höst till frågan om det framtida
attacksystemet. I det sammanhanget bör även ytterligare frågor tas upp. Det
förefaller mig ytterst tveksamt att tvinga flygvapnet att anskaffa den
svenskutvecklade IR-jaktroboten Saab 372 (RB 72). Den avses för Jaktviggen
men kan levereras först sent under planets tjänst. Den svenska roboten
beräknas bli ungefär dubbelt så dyr som det utländska alternativet (RB 74,
Sidewindler L). Skillnaden är ungefär en halv miljard. Den svenska roboten är
ingalunda utprovad, och projektet inrymmer därför väsentliga risker. När det
gäller den andra roboten för Jaktviggen, den radarstyrda, finns endast
utländska alternativ.

Flygplan med svensk profil

I fråga om flygplan finns mångdubbelt starkare skäl för svensk utveckling.
Erfarenheten har visat hur värdefullt det är att kunna utveckla flygplan
utifrån de behov som svenskt försvar har. Det hade inte varit möjligt att i dag
utomlands köpa flygplan som passat svenskt bassystem och svenskt
stridsledningssystem - medan vi däremot kunnat få betala för en mängd
egenskaper som inte behövs hos oss. Riksdagen skulle i år ha stått i en mycket
besvärlig beslutssituation i fråga om jaktförsvaret, därest statsmakterna inte
1972 varit kloka nog att gå emot ÖB:s rekommendationer. Nu utvecklades
Jaktviggen, vilket innebär mindre kostnader, mindre valutapåfrestning och
bättre flygplan än om vi tvingats att nu gå ut och köpa utomlands.

Det är lärorikt att fundera över den situation vi skulle ha varit i nu, därest

Mot. 1976/77:1520

Jaktviggen inte fått utvecklas. Såvitt jag förstår finns på den internationella
marknaden inget flygplan som passar för det svenska jaktförsvaret, med dess
speciella villkor. Det europeiska projektet MRCA (Tornado) som utvecklas
av Västtyskland, England och Italien i samverkan är långt mer komplicerat
än Viggen, bl. a. genom ställbara vingar. Planet blir väsentligt dyrare än
Viggen och har många osäkerhetsfaktorer.

Närmast till hands hade i stället legat att köpa från USA. Den typ som köpts
av Norge, Danmark, Belgien och Holland - F 16 - blir dyrare än dessa länder
räknat med, dyrare än Viggen. Dessutom har maskinen kapacitet bara för
vissa uppgifter - vilket Nato klarar genom att USA kompletterar med den
långt mer avancerade F 15. Men Sverige måste ha ett komplett system, alltså
kanske både F 16 och F 15. Det skulle bli utomordentligt kostsamt. Enbart F
16 skulle knappast kunna nyttjas i de delar av landet där stridsledningssystemet
är svagt, eftersom F 16 har långt mindre egen radar än Viggen. De
amerikanska planen kräver stora baser och kan knappast betjänas av
värnpliktiga, medan Viggen är specialgjord just för att klara sig med korta och
primitiva s. k. vägbaser. Viggen betjänas till stor del av värnpliktiga. Skulle vi
frångå det svenska bassystemet blev sårbarheten långt större och uthålligheten
i jaktförsvaret kraftigt försämrad.

Vi bör alltså med tillfredsställelse notera att 1972 års beslut om jaktsystem
blev ett bra beslut. Därmed är inte bevisat vad som bör beslutas i höst om det
kommande attacksystemet, efter AJ 37 och SK 60. Det finns dock skäl att
vara ytterst skeptisk till alternativet beväpning av ett skolflygplan, t. ex. en ny
generation av SK 60, som då blir en alltför omodern och ytterst sårbar maskin.
B3LA är ett projekt som synes inrymma en lång rad egenskaper av stor
betydelse för att ge ett flygplan med liten sårbarhet både i luften och på
marken. Det är synd att försvarsutredningen inte närmare presenterat de
mycket övertygande operativa argument som finns för detta projekt,
skräddarsytt för svenska behov. Detta är desto mer beklagligt som utredningen
inte heller angivit nackdelarna med att beväpna ett lätt skolflygplan.
Det lär kunna uträtta föga i en hård framtida miljö. Något svensktillverkat
skolflygplan lämpat för beväpning finns nog inte inför 1990-talet.

Jag skall inte argumentera mer för B3LA, eftersom frågan torde återkomma
till riksdagen i höst. Men försvarsutredningen och propositionen
synes mig vilseledande i sina allmänna resonemang om inhemsk flygindustri
resp. import. Det talas nämligen åtskilligt om ”säkerhetspolitiska skäl”,
främst att import gör oss sårbara och beroende i den särskilt känsliga delen av
en anskaffning, då leveranserna skall ske. Vidare talas om ekonomiska
jämförelser mellan egen utveckling och import.

Men det avgörande synes mig vara något helt annat, nämligen frågan om
det internationellt finns för oss lämpade typer att köpa. Någon motsvarighet
till B3LA finns inte. Jag har redan nämnt att någon motsvarighet till Viggen
inte stått att köpa utomlands. Huvudvinsten med egenutveckling är att vi
själva kan ange specifikationer och få ett plan som är rätt just för våra behov,

Mot. 1976/77:1520

vår profil. Vi skulle ha tur om något annat land givit en industri specifikationer
för ett plan som passade behoven i Sverige. Innan det kan göras troligt
att sådana plan finns att tillgå blir frågan om leveranssäkerhet och pris vid
import andrahandsfrågor. Först måste det finnas något lämpligt att köpa.

Ekonomiskt försvar

Också det ekonomiska försvaret kan råka ut för obalans. Inför 1972 års
försvarsbeslut fanns det inte med i planeringen, främst därför att regeringen
(handelsministern) alltför sent tillsatt en s. k. miljöutredning för det ekonomiska
försvaret. Detta kunde därför inte behandlas jämsides med det
militära försvaret och civilförsvaret i planeringen.

Inför årets beslut finns det ekonomiska försvaret studerat på motsvarande
sätt som militärt försvar och civilförsvar, med långsiktiga perspektivplaner
och femåriga programplaner. Det är av stort värde att olika delar av
totalförsvaret kunnat bedömas utifrån samma allmänna planeringsförutsättningar.
Därmed minskar riskerna för att någon sektor är så eftersatt att den
äventyrar stora delar av säkerhetspolitikens trovärdighet. (Även s. k. ”övrigt
totalförsvar” har denna gång tagits med, och de allvarligaste bristerna gäller
där utan tvivel sjukvården. Krigssjukvården är en mycket eftersatt del av
totalförsvaret såväl inom det militära försvaret som för de civila delarna.)

Det ekonomiska försvaret har olika program: livsmedel, beklädnad, energi,
övriga varuområden, transporter, tjänster. Det är angeläget att det råder
balans mellan dessa. Det ligger i det ekonomiska försvarets natur att mycket
som lagras behåller sitt värde under lång tid, främst råvarorav olika slag. Vad
som missas under en period kan kompenseras under en följande.

Däremot är risken för felaktiga beslut större när det gäller insatser direkt
mot industrin. Man kan komma för sent, om en strukturförändring
uppmärksammas för sent-och därmed kan en försörjningsmässigt intressant
tillverkning gå förlorad. Eller också kan i panikskeden resurser satsas på en
bransch eller ett företag som reellt har mindre säkerhetspolitisk betydelse än
andra.

Om insatser blir riktiga eller inte beror till stor del på om överstyrelsen för
ekonomiskt försvar och andra inblandade verk har tillräcklig överblick och
tillräckligt snabbt kan fatta rätt beslut. Det är oekonomiskt att satsa
lagringspengar och produktionspengar fel, därför att administrativ underkapacitet
lett till beslut på dåligt underlag. Detta är ett starkt argument för att
överstyrelsen skall få de resurser som behövs för rätt planeringsinsats. 1
princip kan sägas att detta inte beror på totalanslaget till ekonomiskt försvar,
utan i stället måste man inom ramen för ett totalanslag se efter vilken
avvägning mellan planering och verkställande som är den bästa.

Utredningar har bestyrkt att överstyrelsen under lång tid haft för små
planeringsresurser. Tyvärr anger propositionen inte någon princip för hur
planeringsfunktionen skall dimensioneras och bedömas under femårsperioden.
För nästa budgetår föreslås nio tjänster, varav sex vid överstyrelsen. För

Mot. 1976/77:1520

femårsperioden begär myndigheterna sammanlagt 43 nya tjänster. Genom
att det ekonomiska försvaret får ekonomiska flerårsramar påverkas inte
statsfinanserna av fördelningen mellan planering och verkställighet. Mot att
bevilja alla personalresurser som myndigheterna begär kan sägas att det är
angeläget att noga se efter hur mycket material från andra verk, industriverket,
pris- och kartellnämnden m. fl., som kan nyttjas av överstyrelsen så att
man undviker dubbelarbete.

I propositionen ingår också förslag med anledning av oljelagringskommitténs
betänkande. Förslagen från denna gäller en sjuårsperiod. Det måste
upplevas som otillfredsställande att i detta sammanhang arbeta med en annan
tidsperiod än den femåriga som gäller för programplanerna. En ensning av
tidsförhållanden skulle rimligen underlätta planeringsarbetet.

Försvarsplanering och debatt

Denna motion har berört ett antal frågor som jag anser böra belysas i en
aktiv försvarsdebatt. Det är avvägningar som bör aktualiseras för att inte
försvaret skall få kraftig obalans.

En aktuell fråga inför 1977 års försvarsbeslut är då självklar, nämligen om
försvarets planeringssystem givit det stöd åt försvarsdebatten som man
hoppades 1970. För egen del protesterade jag mot att riksdagen då helt
lämnades utanför när systemet utformades. Först i efterhand blev riksdagens
medverkan fastställd,och denna medverkan inskränker sig under planeringsskedet
till information.

Vilket stöd har då planeringssystemet varit för försvarsdebatterna 1972 och
1977? Skäligen litet. 1972 förstördes möjligheterna dessutom av att det inte
fanns någon koppling mellan planering och reellt beslut och detta därför att de
ramar som fastställdes låg under vad regeringen själv i förväg kunnat
föreställa sig som möjliga nivåer. Inte minst svårigheten att överblicka
priskompensationsfrågorna har gjort att planeringen är långt mer osäker än
man tidigare hoppats. Bedömningen av priskompensationen ger ju de största
skillnaderna mellan majoritet och huvudreservanter i årets betänkande från
försvarsutredningen. Men vem inbillar sig att en mer folklig försvarsdebatt
skall gälla priskompensationsssystemet?

Det är också rätt lätt att konstatera att föga av debatten under dessa år förts i
termer av avvägningsprogram Jag är som ovan framgått redan av andra skäl
skeptisk till fasta sådana program.

Språket i planeringssystemet har säkert också skrämt bort en del.

Men den enklaste invändningen mot planeringssystemets tillämpning är
nog ändå att det inte ges någon tid för debatt mellan det att försvarsutredningen
lägger fram slutbetänkandet till dess att propositionen avlämnas. Det
ter sig närmast absurt när man har femåriga beslutsperioder att underlaget för
dessa 60 månader långa perioder skall komma först en a två månader innan
propositionen lämnas.

Mot. 1976/77:1520

Möjligen kan sägas att det längre perspektivet, 15-20 år, presenteras ett år
tidigare. Visst borde perspektivstudierna kunna initiera en del debatt och
tänkande i organisationer och hos enskilda. Men samtidigt är detta första
alster föga konkret -att man nu säger studier hellre än plan visaren del av den
förändring som skett utan riksdagens hörande när det gäller planeringssystemet.
Det är ju en gammal ovana i svensk opinionsbildning över huvud att
reagera endast när ett slutligt förslag föreligger, medan debatt på ett mer
förberedande stadium, då påverkansmöjligheten är större, oftast är svår att få
i gång.

När fattas beslut?

Det kan också vara värt att notera att låsningen till femårsperioden blivit
hårdare än systemet förutsatt. Principen är att man har en rullande
femårsplan. Men om den vid första beslutstillfallet uppfattas som en plan
enbart för fem år så minskar ju framförhållningen ett år för varje årsskifte. Det
sades visserligen 1972 att man skulle kunna korrigera och ta nya beslut vid
varje rullning, men i praktiken var den ekonomiska nivån helt låst.

Slutsatsen är att det egentliga debattillfället borde vara sedan försvarsutredningen
presenterat sitt förslag och innan propositionen lämnats.

1 och för sig skulle försvarsutredningar kunna utgå, eftersom systemet ju
bygger på att det är regeringen som ger direktiv till myndigheternas
programplanering. Det i princip mest avgörande beslutet är när regeringen
anger planeringsförutsättningar, ty det är vid den tidpunkten som alla stora
nya avgöranden bör plockas in i systemet för belysning.

Två experter på försvarsplaneringen underströk detta mycket tydligt i en
bok 1974. (Ingvar Ehrling och Bengt Sjöberg i Nya ledningsmetoder i
försvaret.) De skrev att ”frågan är om inte de viktigaste besluten i praktiken
fattas då regeringen väljer ut den handlingslinje ur perspektivplan 2 som skall
ligga till grund för den programplan vilken skall sändas in hösten 1976.
Jämfört med det tidigare systemet har befogenheterna att besluta om den
långsiktiga inriktningen i hög grad centraliserats. I praktiken har detta skett
till regeringen.”

Jag fäster ingen vikt vid att Ehrling helt förnekade detta konstaterande när
han själv kort därefter just fått posten som planeringsansvarig hos departementet,
alltså själv fått hand om det som centraliserats. Boken uttrycker mer
av sanning än departementstjänstemannen sedan kan erkänna. Ingvar
Ehrlings förmodan att tillsättandet av försvarsutredningen skulle minska
centraliseringen var överoptimistisk, vilket bäst visades av att regeringsdirektiven
våren 1976 om programplanering i praktiken innebar att allt
försvarsutredningen skrivit om perspektivstudierna blev överkört, ty bara en
enda nivå gavs för programplaneringen.

Att sedan ÖB belyste tre nivåer varén senare historia, och man kan säga att
den redovisningen skedde på ÖB:s egna villkor, dvs. bara med det innehåll

Mot. 1976/77:1520

som passade honom. Följsamheten mot ÖB:s avvägningar, med få små
undantag när, blev ju också det utmärkande för försvarsutredningen. Den
funderade på ekonomiska nivåer, men närdetta gjorts svaldes i stort sett ÖB:s
avvägningar. I det hänseendet visade 1970 års försvarsutredning större
självständighet (jag har pekat på dess kloka beslut att inte följa ÖB i fråga om
jaktflyget). Jag vill dock inte hårdra detta omdöme. Ty i och för sig är det ju
fullt möjligt att parlamentariker finner en myndighets argument helt
övertygande, men sannolikheten för att olika rollinnehavare med olika
intressen skall hamna på samma stol borde ändå vara rätt liten.

Dock bör noteras att planeringssystemet i förhållande till tidigare teorier
och riksdagens beslut om systemet kommit att innehålla allt mera av
budgetdialoger och förhandlingar mellan olika intressenter.

Vänta inte med utredning

Slutsatsen är i alla händelser att det måste bli en ändring så att verklig tid
kan avsättas för allmänhet, massmedia, organisationer och partier att
diskutera försvaret mellan det försvarsutredningens betänkande lagts fram
och regeringens proposition skrivs. Man kan f. ö. säga att det i detta avseende
skulle ha varit mera gott om tid om ingen försvarsutredning funnits. Då
skulle alla intresserade hänvisas till myndigheternas programplaneförslag,
dvs. man skulle få perioden oktober-februari för diskussion och påverkan på
regeringen. I och med att en försvarsutredning sitter, hämmas säkert
debatten om programplanerna till dess att utredningen är klar, enligt den
gamla svenska vanan att låta utredningar vara detsamma som anmodan till
människorna att vara tysta i väntan på betänkanden.

Mot att slopa försvarsutredningar - vilka i och för sig inte riktigt passar i
systemet sådant det byggts upp utgående från kanslihusets behov - talar att
det är av värde att vissa parlamentariker får en direkt och nära kontakt med
materialet. Försvarsutskottet får ju endast vissa informationer, men utskottet
ingår inte i den egentliga beslutsprocessen förrän propositionen lagts.

Vill man ha kvar försvarsutredningar finns såvitt jag förstår bara en metod,
nämligen att de skall avlämna slutbetänkandet betydligt tidigare än som
hittills skett.

Mot detta har invänts att utredningarna helt binds av rytmen i programmyndigheternas
programplanearbete, som är direkt kopplat till ordinarie
anslagsframställningar. Om vi tvingas acceptera att man inte kan få
myndigheternas förslag vid andra tillfällen än på hösten -är det verkligen helt
nödvändigt? - återstår bara att förskjuta det hela ett helt år. För att riksdagen
1982 skall kunna fatta ett femårigt beslut behövs då ett förslag för den
perioden redan våren 1981, vilket alltså ger ett år för debatt. I praktiken
innebär det att man måste täcka en sexårsperiod eller, uttryckt på annat sätt,
att myndigheten hösten 1980 ger samtidiga förslag till två rullningar av
programplanen. Det hela är egentligen ologiskt, eftersom systemet ju bygger

Mot. 1976/77:1520

på årliga beslut om rullningar. Men om de politiska instanserna inte tillmäter
dessa årliga rullningar större betydelse utan bara tar reellt på de mer
manifestartade besluten vart femte år framtvingas sannolikt denna något
haltande nyordning.

En enkel slutsats är då också att en ny försvarsutredning bör tillkallas
mycket snart efter det att ett femårigt försvarsbeslut fattats. På myndighetsnivå
är ju nästa perspektivstudieomgång redan i full gång.

Raden av olösta avvägningsfrågor inom försvaret visar stora arbetsuppgifter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår propositionens förslag att skytteregementen
hänförs till delprogrammet Infanteribrigad m. m.,

2. att riksdagen hos regeringen uttalar att endast ett begränsat
antal av de utgående infanteribrigaderna får behålla brigadens
organisation,

3. att riksdagen hos regeringen hegar snar belysning av frågan hur
man skall kunna ge ökad uthållighet i försvarets luftbevakning,
i syfte att under längre tid kunna alarmera befolkningen då
skyddsrumsplatser bör intas,

4. att riksdagen hos regeringen begär ensning av tidsförhållanden
inom ekonomiskt försvar så att program för oljelagring får
samma perioder som andra insatser,

5. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att inför 1982 års
försvarsbeslut ge väsentligt längre tid för försvarsdebatt mellan
eventuellt utredningsbetänkande och försvarsbeslut samt att
regeringen även i övrigt söker underlätta belysning av viktiga
avvägningsfrågor inom totalförsvaret.

Stockholm den 28 mars 1977

HANS LINDBLAD (fp)

GOTAB 53651 Stockholm 1977