Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77 1512

Motion

1976/77:1512

av herr Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:107 om hushållning med
energi i byggnader m. m.

Socialdemokratisk politik för hushållning med energi

Energifrågorna har under de senaste åren tilldragit sig större intresse än
kanske någon annan samhällsfråga. Debatten om energifrågorna har i stor
utsträckning kommit att handla om avigsidorna med en okontrollerad energiförbrukning
och riskerna med olika energikällor. Men debatten har också
bekräftat behovet av att planera och vidta åtgärder för att styra utvecklingen,
i fråga om både produktion och konsumtion av energi. En tryggad tillgång
på energi är en avgörande förutsättning för att vi skall kunna förverkliga
våra önskemål om arbete, välfärd och social utjämning.

Energipolitiken måste vidare utformas på ett sådant sätt att den medverkar
till strävandena att uppnå viktiga sociala och fördelningspolitiska mål. Krav
på hushållning och sparande måste t. ex. tillgodoses på ett sådant sätt, att
de inte kommer i konflikt med arbetet för en bättre arbetsmiljö eller leder
till att skillnaderna i inkomst och levnadsnivå ökar.

Den socialdemokratiska regeringen tog initiativ till en planmässig hushållning
på energiområdet. Riksdagens energisbeslut våren 1975 (prop.
1975:30, NU 1975:30, CU 1975:28, rskr 1975:202 och 203) innebar ett antal
samordnande åtgärder för att få ett bättre grepp om energiförsörjningen
samtidigt som huvuddragen i en övergripande energiplanering lades fast.

1975 års energibeslut är internationellt unikt. Det innebär att vårt land
drar ned ökningen av energikonsumtionen snabbare än något annat industriland.
Enligt beslutet skall energikonsumtionens ökningstakt pressas ned
till i genomsnitt 2 procent per år t. o. m. 1985. Målet är att från 1990-talets
början kunna hålla konsumtionen på en oförändrad nivå.

Ett omfattande utredningmaterial i vårt land och internationellt visar att
det finns betydande möjligheter att spara energi även på relativt kort sikt.
Detta gäller kanske främst på uppvärmningssidan i vad gäller både bostäder
och andra lokaler. På förslag av den socialdemokratiska regeringen har också
en rad olika åtgärder vidtagits i besparingssyfte.

Ungefär hälften av den totala energiförbrukningen i Sverige faller på uppvärmning
av byggnader. De allra största besparingarna torde därför kunna
göras i det befintliga byggnadsbeståndet. Mot denna bakgrund var det ett
viktigt led i de sparåtgärder, som föreslogs av den tidigare regeringen, att
ställa medel till förfogande för att stimulera åtgärder som syftar till bättre
hushållning med energi i befintliga byggnader. Den dåvarande regeringen

1 Riksdagen 7976/77. 3 sami. Nr 1512

Mot. 1976/77:1512

gav vidare i augusti 1976 statens planverk i uppdrag att med förtur utreda
och redovisa vilka sparåtgärder som är möjliga att göra i befintliga byggnader.
Planverkets uppgift omfattade en beräkning av hur stora besparingar som
är tekniskt och ekonomiskt möjliga i sådana byggnader. Verket skulle vidare
utarbeta förslag tili bestämmelser och nya styrmedel där sådana kan vara
befogade. Planverkets rapport remissbehandlas f. n.

Den socialdemokratiska regeringen vidtog också åtgärder för att främja
en bättre hushållning med energi vid planering av ny bebyggelse. Dessa
innebar bl. a. kraftigt skärpta krav på isolering och täthet i alla delar av
byggnaderna, nya krav på injustering av värmesystem och nya värden för
luftväxling och ventilation.

En bred satsning har gjorts på forskning och utveckling med sikte på
besparing och effektivare energianvänning.

T. o. m. innevarande budgetår har sammanlagt 1 183 milj. kr. anvisats
för åtgärder i bostäder, statliga, kommunala och landstingskommunala byggnader
m. m. Sammanlagt 248 milj. kr. har anvisats till energibesparande
åtgärder i näringslivets byggnader, till industriella processer samt till vissa
prototyper och demonstrationsanläggningar.

Regeringens förslag om hushållning med energi i byggnader m. m.

Diskussionen om möjligheterna att spara energi blev ett viktigt inslag
i den senaste valrörelsen. Motsättningarna tog sig uttryck i att realistiska
och praktiska reformer från den tidigare regeringens sida, vilka berörts i
det föregående, ställdes mot propagandamässiga förslag från centerpartiets
sida.

Regeringens nu föreliggande förslag (prop. 1976/77:107) anges syfta till
att förbättra hushållningen med energi i byggnader m. m. Det uttalas i sammanfattningen
av propositionen att det är angeläget att kraftfulla åtgärder
vidtas för att ytterligare höja ambitionsnivån i energisparandet. Det kan
se ut som en tanke att kraftfullheten har utgått redan i den följande meningen:
”De förslag som läggs fram utgör på olika sätt åtgärder för att
öka energisparandet”, sägs det i propositionen.

Vid föregående riksmöte föreslogs i en centerreservation att anslaget till
Energisparstöd skulle räknas upp från 326 milj. kr. enligt den dåvarande
regeringens förslag till 672 milj. kr. Ramen för bidrag och lån skulle enligt
centerreservationen vara 550 milj. kr. mot det av övriga partier godtagna
beloppet 300 milj. kr. Klarsynt nog uttalades emellertid i reservationen att
ramarna och anslagen inte vara detaljberäknade utan i första hand gav uttryck
för en ambitionsnivå.

Vilken är då ambitionsnivån i den nuvarande regeringens av bostadsministern
(c) signerade proposition? Ramen för bidrag och lån föreslås nu sättas
till 429 milj. kr., vilket således redan beloppsmässigt är en avsevärd reträtt
från de 550 milj. kr, som föreslogs under föregående riksmöte. Regeringens

Mot. 1976/77:1512

nya ram omfattar dock också sådana bostadslån som tidigare inte räknades
av på energiramen. Dessa kan antas ligga i en storleksordning på närmare
50 milj. kr. Ramen i jämförbara termer skulle därmed ha krympt till 379
milj. kr. För att få riktig jämförbarhet bör emellertid också kostnadsökningarna
på ett år för de belånade åtgärderna räknas bort. Regeringens förslag
om ram ligger därför i stort sett på samma reella nivå som den nu gällande
ramen.

En sammanställning av utvecklingen i bruttobelopp - inte omräknade
för kostnadshöjningar och överföringar enligt vad som framhållits ovan ger
följande bild av ramar och anslag (belopp i milj. kr.).

	Gällande	Cenler	Regeringens
	ram	reservalion	förslag
		1976	1977
Bostäder	300	550	429
Samlingslokaler	5	10	10
Civila statt, byggn.	15	50	15
Kommunala byggn.	-(50)	50	20
Prototyp- och
dem. verksamhet	6	12	6
Kommunal verksamhet			15
Information m. m.			5

326 672 500

Om man enligt vad som ovan framhållits konstaterar att bostadsramen
i sig inte innebär någon reell ökning, skulle alltså propositionens ökade
ambitionsnivå i sak bestå i att anslaget till samlingslokalerna ökar med
5 milj. kr., att kommunerna får 15 milj. kr. till ett närmare inte definierat
ändamål och att 5 milj. kr. går till viss information, utbildning och material
förstudiecirklar. Härtill kommer ytterligare 5 milj. kr. till byggnadsforskning
(2 milj. kr. för provundersökning, 3 milj. kr. för mätcentraler) och 22 milj.
kr. för lån till experimentbyggande.

Lån och bidrag till energisparande åtgärder i bostäder m. m.

Det statliga stödet till enerigbesparande åtgärder i det befintliga bostadsbeståndet
kan utgå enligt energisparkungörelsen, bostadsfinansieringsförordningen
och kungörelsen om förbättringslån.

I sin anslagsframställning för budgetåret 1977/78 har bostadsstyrelsen
bl. a. tagit upp de administrativa formerna för stödet till energibesparande
åtgärder i bostäder och framhållit att det finns flera skäl för att nu föra
över reglerna för energisparstöd till bostadsfinansieringsförordningen. Styrelsen
framhåller att energisparverksamheten numera har fått en permanent
karaktär och att det är mindre lyckligt att det finns två stödformer som
riktar sig till samma krets av mottagare och avser samma åtgärder. De
inbördes olika bestämmelserna gör det svårt för de lånesökande att orientera

1* Riksdagen 1976 1 77. J sami Nr 1512

Mot. 1976/77:1512

sig och bedöma vilken stödform man bör välja. En nackdel med nuvarande
ordning är också enligt sytrelsen att i viss mån identiska bestämmelser finns
i två olika författningar. Behovet av information blir också större för att
skillnader av betydelse för sökanden skall kunna redovisas.

Bostadsstyrelsen anser alltså att det finns starka skäl för att föra över
bestämmelserna i energisparkungörelsen till bostadsfinansieringsforordningen.
Styrelsen har föreslagit att ändringen skall göras den 1 juli 1977.

I propositionen framhåller också bostadsministern det olämpliga i att det
statliga stödet till enbart energibesparande åtgärder i bostadshus kan utgå
enligt olika författningar. Tvärtemot bostadsstyrelsens förslag och med synnerligen
oklara motiv föreslås emellertid i propositionen att all långivning
till dessa ändamål skall ske genom lån enligt en vidgad energisparkungörelse.
Bostadsfinansieringsförordningens bestämmelser avseende lån till energibesparande
åtgärder föreslås sålunda så långt möjligt bli överförda till energisparkungörelsen.

Förslagets närmare innebörd redovisas inte i propositionen och konsekvenserna
har sålunda på många punkter inte blivit klarlagda. Tydligen
måste man i vissa fall arbeta med skilda bidrags- och låneunderlag, t. ex.
när det gäller kommersiella lokaler i en bostadsfastighet. Det har inte redovisats
om motsvarande ordning också skall gälla för direkt anknytande
åtgärder som fasadbeklädnad, treglasfönster och direkt anslutande garage
m. m. Det har inte heller getts en redovisning för grunderna för det avsedda
räntebidraget. Det är oklart om man kan direkt kombinera lån för energisparande
och lån för annan ombyggnad. Det är också oklart om tidigare
bidrag - t. ex. för pannbyte - skall avräknas vid en ny ansökan och vilka
följder en återkallelse av en tidigare ansökan kan ha. Ingenting har sagts
om att besvärsordningen i de olika låneformerna är olika. Ikraftträdandereglerna
är också oklara och diskutabla. Sålunda kan det starkt ifrågasättas
om inte en ny ordning borde träda i kraft vid viss dag, utan anknytning
till ansökningsdagen.

Propositionens redovisning av regeringens principiella förslag är sålunda
enligt vår mening bristfällig. Det kan möjligen antas att frågan om skilda
lånegränser för olika företagsformer spelat en avgörande roll för regeringens
ställningstagande. Förslaget skulle sålunda syfta till att erbjuda de privata
fastighetsägarna generösare villkor än f. n.

Enligt vår mening bör den av bostadsstyrelsen föreslagna förändringen
av de administrativa formerna för energisparstödet tillstyrkas. Styrelsens
förslag innebär en avsevärd förenkling och förbättring såväl för de enskilda
sökandena som förde berörda myndigheterna. Propositionens förslag i denna
del bör sålunda avslås.

Vissa kommunala resurser, stöd till experimentbyggande m. m.

Som framhålls i propositionen utför kommunerna i dag en rad uppgifter,
som har betydelse för att få till stånd en förbättrad energihushållning i bygg

Mot. 1976/77:1512

nader. Det gäller bl. a. rådgivnings- och informationsinsatser.

Med hänsyn till denna rådgivningsverksamhet föreslås i propositionen
att ett särskilt bidrag skall kunna ingå till kommunerna för ett inte närmare
definierat ändamål. I propositionen föreslås 15 milj. kr. bli anvisade för
ändamålet.

Enligt vår mening ger inte motiven i propositionen tillräckligt underlag
för att bilda sig en uppfattning i sakfrågan. Bostadsministerns argumentation
i frågan är tvärtom motsägelsefull. Med hänvisning till det pågående arbetet
inom utredningen om kommunernas ekonomi avvisas tanken att nu förorda
direkta statliga bidrag till kommunerna för deras kostnader för rådgivningsoch
informationsverksamheten. Samtidigt antyds att överväganden pågår
inom regeringens kansli i syfte att låta vissa kostnader för kommunernas
insatser ingå i de kostnader som berättigar till energisparstöd, varvid kommunerna
förutsätts kunna täcka sina kostnader via avgifter från allmänheten.
Slutligen föreslås, utan närmare motivering, det ovan nämnda statsbidraget
till kommunerna, som, likaledes utan motivering, enligt propositionen bör
begränsas till första hälften av budgetåret 1977/78.

Enligt vår mening bör kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna
i framtiden i än högre grad än som är fallet för närvarande kännetecknas
av generella regler. En alltför rik flora av specialdestinerade statsbidrag
till kommunerna bör av flera skäl undvikas. Överväganden i dessa
frågor pågår, som framhållits, inom utredningen om kommunernas ekonomi.
Beträffande syftet med de i propositionen antydda pågående övervägandena
inom regeringens kansli, vilka tycks syfta till avgifter för kommunernas
rådgivningsverksamhet, ställer vi oss tveksamma. Enligt vår mening bör
energisparstödet, som framhållits i det föregående, kännetecknas av enkelhet
i hanteringen gentemot allmänheten.

Vad slutligen beträffar det föreslagna särskilda bidraget till kommunerna
är det möjligt att skäl kan anföras för ett sådant bidrag. Några sådana skäl
redovisas emellertid inte i propositionen. Motiven utgörs endast av en önskan
att kommunernas insatser för rådgivning m. m. ökas och att det därför
är nödvändigt att ge ett visst stöd. Någon som helst vägledning till kommunerna
om villkoren för stödet ges inte. Inte heller anges efter vilka grunder
stödet skall fördelas mellan olika kommuner. Varför stödet föreslås begränsat
till första hälften av budgetåret 1977/78 framgår inte heller. Stödet skall
tydligen utdelas av regeringen helt efter eget gottfinnande på grund av uppgifter
om vad kommunerna gjort eller avser att göra.

Enligt vår mening ger inte propositionen i denna del tillräckligt stöd för
ett ställningstagande. Vi förutsätter därför att medel för ändamålet får anvisas
först sedan regeringen för riksdagen redovisat på vilket sätt anslaget kommer
att utnyttjas.

Det förslag till program för redovisning av byggnadsbeståndets beskaffenhet
med avseende på energiförbrukning som statens institut för byggnadsforskning
har utarbetat och som nämns i propositionen är enligt vår mening ett viktigt

Mot. 1976/77:1512

bidrag när det gäller att öka kunskapen om byggnadsbeståndets kvalitet
med avseende på energihushållningen. Programmet, som har redovisats i
tre steg, bör därför genomföras.

I propositionen behandlas även vissa frågor rörande experimentbyggande
m. m. Även i detta avseende innehåller propositionen oklarheter. Sålunda
beskrivs de föreslagna ränte- och amorteringsfria lånen för experimentbetingade
byggkostnader inte närmare. Inte heller anges något underlag för
beräkningen av medelsbehovet. Det tycks närmast uttrycka en ambitionsnivå.
Med hänsyn härtill bör under det särskilda investeringsanslaget Lån
till experimentbyggande m. m. anvisas 17 milj. kr. (-5 milj. kr.) för budgetåret
1977/78.

Beträffande de ovan nämnda lånen till experimentbyggande vill vi slutligen
framhålla att riksdagen bör medge att lånen, för att de skall få avsedd
effekt, får lämnas ut som förskott under de närmare förutsättningar som
regeringen bör ha att bestämma.

Inte heller när det gäller utbyggnaden av två nya mätcentraler, som föreslås
i propositionen, lämnas någon egentlig redovisning av övervägandena. Enligt
vår mening förefaller det finnas rimliga skäl för en fortsatt utbyggnad av
mätcentraler. Vi vill därför inte utesluta att en omfördelning inom det begärda
anslaget kan visa sig vara motiverad, för att möjliggöra en ytterligare
utbyggnad. Även på denna punkt förutsätter vi emellertid att utskottet i
samband med riksdagsbehandlingen inhämtar det ytterligare underlag för
bedömning av frågan, som saknas i propositionen.

I propositionen antyds att tillgången på forskare och övrig personal inom
energiforskningsområdet utgör en begränsning då det gäller att få i gång
denna verksamhet. Också i detta avseende är resonemanget i propositionen
dåligt underbyggt. Vi vill emellertid i detta sammanhang understyka betydelsen
av en kraftig satsning på forskar- och teknikerutbildningen, för
att en framtida ökad efterfrågan på sådan personal skall kunna mötas. Det
är vidare angeläget att läroplanerna för grundskolan, gymnasieskolan och
den högre utbildningen blir föremål för översyn med avseende på undervisning
och utbildning i sådana frågor som hänger samman med energihushållningen.

Information och utbildning

En viktig förutsättning för att målsättningen i 1975 års energibeslut om
en väsentligt dämpad ökningstakt för energikonsumtionen skall kunna
uppfyllas är en bred kunskap i dessa frågor hos allmänheten. Under de
senaste åren har därför särskilda informationsåtgärder vidtagits för att öka
och förbättra informationen i energifrågor.

Under 1974 bedrevs i studieförbundens regi en särskild informationsoch
studiekampanj, som mötte starkt gensvar. 1 anslutning till energicirklarna
ägde också politisk rådslagsverksamhet rum. Energisparkommittén

Mot. 1976/77:1512

fick ansvar för den samordnande och mer övergripande informationsverksamheten.

I propositionen förordas att en studiecirkelverksamhet i energipolitiska
frågor tas upp även under budgetåret 1977/78. För detta ändamål föreslås
studieförbunden få ersättning för vissa kostnder i samband med framtagning
av material m. m. för cirkelverksamheten.

Också enligt vår mening bör särskilt stöd utgå för de här nämnda informationsinsatserna.
Av propositionen framgår emellertid inte närmare hur
anslaget är avsett att fördelas. Enligt vår mening borde, som skett i andra
liknande sammanhang, studieförbunden redan i propositionen ha fått besked
om hur mycket pengar som står till förfogande för central framtagning av
kursmaterial m. m. och efter vilka grunder pengarna skall fördelas. För att
möjliggöra studieförbundens planering av den här nämnda verksamheten
bör beslut om anslagsram och fördelning snarast fattas. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.

I propositionen behandlas också frågan om utbildning a\ förtroendevalda
och vissa anställda i kommunerna. Enligt vad som uppges i propositionen
förutsätts Svenska kommunförbundet svara för genomförandet av denna
utbildning. Förslaget i propositionen innebär att stöd skall kunna utgå för
utarbetande av kursmaterial m. m. också för ifrågavarande utbildning.

Vi delar uppfattningen att denna utbildning är angelägen. Vi Tinner det
också naturligt att kommunerna och Kommunförbundet svarar för utbildning
av sådana kommunalt anställda som skall förmedla råd och service
till bl. a. fastighetsägare. Däremot bör enligt vår mening utbildning av de
förtroendevalda i första hand ankomma på studieförbunden och de politiska
partierna. De förtroendevaldas uppgift är att sätta in energisparandet i ett
större energipolitiskt sammanhang. Att ge helheten i samhällsdebatten är
ytterst en uppgift för de politiska partierna och deras studieförbund. Stödet
till studieförbunden bör därför beräknas med hänsyntagande också till detta
utbildningsbehov. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som anförs
i motionen om utbildning av de förtroendevalda.

I propositionen förutsätts också en fortbildning komma till stånd av sådana
yrkesverksam—n i olika led av byggnadsprocessen som har att hantera energihushållningsirågor.
Statens industriverk förutsätts ta de initiativ som bedöms
erforderliga för denna utbildningsverksamhet. Bostadsministern har
vid beräkningen av medelsbehovet räknat in kostnader för framställning
av studiematerial också för dessa yrkeskategorier.

Enligt vår mening bör vidareutbildning av personal inom fastighetsförvaltningen
i stor utsträckning kunna ske inom de organisationer som finns
på bostadsmarknaden. De riksorganisationer som nu finns för skilda upplåtelseformer
är väl lämpade för sådan verksamhet. Medel bör därför kunna
utgå också direkt till dessa organisationer.

Sammanfattningsvis har bostadsministern i propositionen under anslaget
Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet m. m. beräknat me

Mot. 1976/77:1512

del om ca 5 milj. kr. för olika informationsinsatser, nämligen information
om energisparstödet och information i anslutning till byggforskningsrådets
prototyp- och demonstrationsverksamhet samt kostnader för framställning
av visst studiematerial m. m. avseende studiecirkelverksamhet, utbildning
av förtroendevalda och vissa anställda i kommunerna samt de yrkeskategorier
som deltar i byggprocessen.

Med den utomordentliga vikt, som vi tillmäter hushållningen med energi,
är de beräknade medlen enligt vår mening helt otillräckliga för den nämnda
verksamheten. Som vi framhållit finns det dessutom behov av utbildningsinsatser
utöver de i propositionen nämnda. Den låga ambitionsnivå i vad
gäller utbildnings- och informationsinsatserna som propositionen alltså ger
uttryck för kan enligt vår mening inte accepteras. Sålunda måste t. ex. regeringens
förslag innebära att studieförbunden skulle få väsentligt sämre
stöd för sina utbildnings- och informationsinsatser än vad som var fallet
vid 1974 års informations- och studiekampanj. Enligt vår mening bör därför
under anslaget beräknas sammanlagt 10 milj. kr. (+ 5 milj. kr.) för den
här nämnda verksamheten.

Förbättrad finansiering av fjärrvärmeanläggningar

Som framhållits i det föregående var sparsamhet med energi en viktig
målsättning i riksdagens energibeslut våren 1975. 1 propositionen tillmättes
energiproduktion i mottrycksanläggningar en stor betydelse. Det anfördes
att det är angeläget att den betydande del av landets framtida elkraftsbehov,
som enligt riktlinjerna i propositionen måste tillgodoses med kraft från fossileldade
anläggningar, i första hand måste täckas med mottrycksproduktion.

Den socialdemokratiska regeringen vidtog ett antal olika åtgärder för att
stimulera utbyggnaden av fjärrvärme. Sålunda lades under 1976 ett förslag
(prop. 1975/76:149) om lag om allmänna fjärrvärmeanläggningar. Vidare
uppdrog regeringen i maj 1975 åt statens industriverk att utreda bl. a. frågan
om utbyggnad och produktion av mottryckskraft.

Utbyggnad av fjärrvärme har, som nämnts, stor betydelse för strävandena
att spara energi. Uppvärmning genom fjärrvärme kan göras väsentligt mer
energisparande än individuell uppvärmning i varje hus. Verkningsgraden
i central hetvattenpanna kan göras betydligt högre än i små individuella
pannor. Vidare reduceras luftföroreningarna från uppvärmning väsentligt,
då många rökutsläpp på låg höjd försvinner och förbränningen koncentreras
till en punkt där man kan installera effektiv rökgasrening och höga skorstenar.

Ett ljärrvärmesystem gör det också möjligt att'producera värmen i kraftvärmeverk
eller mottrycksverk, som ger ett mycket högt energiutnyttjande
i och med att oljan kan utnyttjas för såväl värme som elproduktion. Detta
är bl. a. fallet i ett antal större kommuner som Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Linköping, Uppsala, Västerås och Örebro.

I större eller mindre omfattning är (järrvärmesystem i dag utbyggda i

Mot. 1976/77:1512

55 tätorter i landet. Man räknar med att 850 000 lägenheter i flerfamiljshus,
30 000 i småhus och ytor motsvarande 450 000 lägenheter i övrig bebyggelse
uppvärms med fjärrvärme. Det innebär att omkring 3,5 miljoner människor
bor eller arbetar i lokaler, som är uppvärmda med fjärrvärme.

På senare tid har skett en viss stagnation i nyanslutningen till fjärrvärme.
Det beror främst på värmeverkens svårigheter att anskaffa kapital till de,
efter de enskilda kommunernas förhållanden, stora investeringarna i fjärrvärmenät
och produktionsanläggningar.

I rapporten (SIND 1976:3) Tätorternas och den tunga industrins energiförsörjning
har industriverket framhållit att det finns starka skäl som talar
för att det nuvarande finansieringssystemet ändras så, att de statliga bostadslånen
i stället kan betalas ut till värmeverken. Bostadslån bör dessutom
kunna utgå för såväl ledningsnät som produktionsanläggningar. En sådan
ändring av lånekonstruktionen skulle enligt industriverket bl. a. underlätta
att ansluta kontors- och förvaltningsbyggnader samt bostadsfastigheter som
inte finansieras med statliga bostadslån. Det föreslagna systemet skulle enligt
verkets mening även vara enklare att administrera än det nuvarande.

Industriverkets förslag har fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.
Åtskilliga remissinstanser har varit positiva till industriverkets finansieringsförslag,
medan ett antal instanser är negativa eller tveksamma
i fråga om att utsträcka bostadslångivningen på det sätt som industriverket
föreslagit. Kritiken mot verkets förslag är sålunda inte en kritik av att särskilt
gynnsamma finansieringsmöjligheter för värmeverk skulle tillskapas, utan
kritiken riktar sig mera mot att även sådana sektorer av fastighetsbeståndet
som finns utanför bostadsområdet skulle få del av de föreslagna åtgärderna.

Det är enligt vår mening utomordentligt angeläget att det skeren fortsatt
utbyggnad av fjärrvärmeanläggningar. Som anförts tidigare vidtog den socialdemokratiska
regeringen olika åtgärder för att stimulera en sådan utbyggnad.
Av industriverkets rapport och yttrandena över denna framgår
att svårigheter att finansiera en ytterligare utbyggnad i dag utgör ett betydande
hinder för tillkomsten av nya fjärrvärmeverk.

Det förslag till lösning av finansieringen av fjärrvärmeanläggningar som
regeringen redovisar i propositionen innebär i huvudsak längre amorteringstider
för de lån som kommunerna tar i syfte att finansiera utbyggnaden.
Detta innebär en förbättring av de nuvarande villkoren, enligt vilken kommunerna
tvingats finansiera anläggningarna med 10-15-åriga lån, medan
avskrivningstiden för anläggningarna i allmänhet beräknas ligga på mellan
25 och 30 år.

Om man emellertid verkligen önskar stimulera utbyggnaden av fjärrvärmeverk,
är regeringens förslag till åtgärder otillräckliga. I flertalet fall finansieras
värmeverken i dag till huvuddelen genom lån. Det finns anledning
att räkna med att låneandelen kommer att öka ytterligare vid en ökad utbyggnadstakt.
Utrymmet på kommunlånemarknaden är f. n. mycket begränsat,
och kommunernas lån till fjärrvärmeanläggningar har tidigare fått

Mot. 1976/77:1512

vägas mot andra angelägna lånebehov i kommunerna.

Genom de åtgärder som aviseras i propositionen kommer ett särskilt låneutrymme
att tillskapas för finansieringen av fjärrvärmeverk. Det finns
emellertid en risk för att detta låneutrymme bestäms så, att det kommer
att inkräkta på kommunernas normala lånemarknad, vilken - som redan
framhållits - f. n. är mycket ansträngd. I vilken utsträckning de i propositionen
aviserade åtgärderna kommer att få avsedd effekt vad beträffar
utbyggnaden av fjärrvärmeverken beror emellertid ytterst på den lånevolym
som kommunerna kommer att få tillgång till för detta ändamål.

Regeringen tycks för egen del inte vara helt säker på att den föreslagna
finansieringsordningen verkligen får avsett resultat, då det särskilt framhålls
i propositionen att åtgärder i syfte att säkra tillgången på krediter
får övervägas, om svårigheter skulle möta vid kreditgivningen med den
av regeringen föreslagna ordningen.

I sammanhanget bör det också framhållas att kommunerna enligt regeringens
förslag kommer att få betala en betydligt högre ränta för lånen
till fjärrvärmeverken än den som gäller för bostadslånen. Räntan kommer
också, som framhålls i propositionen, att ligga något över den som f. n.
tillämpas för kommunlånen.

Med hänsyn härtill kan det antagas att regeringens finansieringsförslag
inte blir den stimulans för fortsatt utbyggnad av fjärrvärmeverken, som
enligt vår mening är helt nödvändig.

Den av regeringen föreslagna åtgärden behöver därför kompletteras med
beslut som innebär en reell förbättring och som dessutom innebär en neutralitet
med avseende på alternativen individuell uppvärmning och fjärrvärmeanslutning.

Inom ramen för den statliga bostadslångivningen kan man erhålla statligt
bostadslån vid anslutning till fjärrvärmeanläggning. Lånet skall då täcka
kostnaderna för eventuell anslutningsavgift jämte fastighetsinterna distributions-
och mottagningsanordningar. Varje fastighetsägare behöver alltså
ta upp ett lån från länsbostadsnämnden för att med detta betala en avgift
till det kommunala företaget. Det nuvarande systemet är sålunda administrativt
ohanterligt. Dessa möjligheter har numera heller inte någon avgörande
betydelse för finansieringen av fjärrvärmeanläggningar.

Det krävs enligt vår mening att statsmakterna tar ställning för ett enkelt
lånesystem som i stora drag knyter an till tidigare överväganden. Det är
med dessa utgångspunkter naturligt att förorda ett system med statliga lån
direkt till den som driver eller skall driva fjärrvärmeanläggning. Låntagarkretsen
bör av naturliga skäl begränsas till huvudmän för sådan fjärrvärmeanläggning
som förklarats som allmän enligt lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar.

Det statliga lånet bör i princip avse de skäliga kostnader för anläggningen
som belöper på bostäder som finansieras med statliga bostadslån. Denna
avgränsning av en del av investeringskostnaderna bör emellertid inte vara

Mot. 1976/77:1512

i detalj beroende av anslutningar av vissa enskilda fastigheter eller bostadsområden.
Den lånegrundande andelen av kostnaderna bör i stället fastställas
schablonmässigt. Underlag för detta bör i forsta hand vara kommunala
planer eller uttalanden om planeringsriktlinjer, kompletterade med det material
som industriverket använt vid prövningen för allmänförklaring för sina
bedömningar av anslutningsgraden.

Statslånet bör i likhet med bostadslånet avse finansieringen av ett belopp
om 30 procent av ett enligt det föregående bestämt låneunderlag. Pantvärdet
bör i regel kunna innefatta även de kostnader som anses belöpa på annat
än statsbelånad bostadsbebyggelse. Det har då förutsatts att underliggande
kredit betraktas som prioriterad på lånemarknaden.

Statslånet bör lämnas med villkor som ansluter till bostadslångivningen
och förenas med räntebidrag för kostnader utöver den garanterade räntenivån.
För detta talar dels att lånen täcker en del av bostadsfinansieringen,
dels att en utjämning av kostnadsnivån är motiverad också med hänsyn
till att huvudmannens intäkter är lägre under ett uppbyggnadsskede än
vid fullt utnyttjad kapacitet.

En räntesubventionerad statlig långivning förutsätter att fördelarna därav
kommer de boende till godo. Detta måste lösas på så sätt, att lån utgår
endast under förutsättning att ett i princip motsvarande belopp dras av
från avgifter som eljest skall utgå enligt taxeavgifter i form av engångsbelopp
eller periodiska avgifter.

Införandet av ett lånesystem enligt ovan angivna riktlinjer måste föregås
av ytterligare beredning. Det bör dock vara möjligt att få systemet i kraft
från och med år 1978.

Vi föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förslag till ett lånesystem enligt ovan angivna riktlinjer bör föreläggas riksdagen
hösten 1977.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen

a. inte godkänner regeringens förslag till ändring av grunderna
för energisparstödet inom bostadsbeståndet,

b. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen förordats
om att föra in energisparstödet för bostäder i bostadslångivningen,

2. att riksdagen

a. inte godkänner regeringens förslag beträffande ett särskilt bidrag
för kommunala insatser beträffande rådgivning m. m. och
hos regeringen hemställer om preciserade grunder för bidragen,

b. medger att bidrag enligt a. beviljas från anslaget Vissa energibesparande
åtgärder inom bostadsbeståndet m. m., dock först
sedan riksdagen godkänt närmare grunder för bidragsgivningen,

Mot. 1976/77:1512

3. att riksdagen med motsvarande ändring i regeringens förslag
godkänner vad i motionen anförts om informations- och utbildningsverksamhet,

4. att riksdagen till Vissa energibesparande åtgärder inom bostadsbeståndet
m. m. förbudgetåret 1977/78 anvisar ett reservationsanslag
av 505 000 000 kr. (+ 5 milj. kr.),

5. att riksdagen till Lån till experimentbyggnader m. m. för budgetåret
1977/78 anvisar ett investeringsanslag av 17 000 000
kr. (- 5 milj. kr.),

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om finansiering av fjärrvärmeanläggningar.

INGEMUND BENGTSSON (s) INGVAR CARLSSON (s)

Stockholm i mars 1977

OLOF PALME (s)

ERIK ADAMSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)
LISA MATTSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

i Varberg

HANS GUSTAFSSON (s)
i Ronneby

BENGT GUSTAVSSON (s)
i Eskilstuna

THAGE PETERSON (s)
i Nacka

i Tyresö

GÖRAN KARLSSON (s)

ESSEN LINDAHL (s)
i Lidingö

INGVAR SVANBERG (s)

i Huskvarna

GOTAB 53630 Slockholm 1977