Mot. 1976/77
1445-1450
Motion
1976/77:1445
av herrar Lövenborg och Hagel
med anledning av propositionen 1976/77:80 om insatser För
samerna
Vi betraktar propositionen 1976/77:80 i dess helhet som ett genombrott för
de strävanden som den samiska minoriteten sedan urminnes tider och
särskilt sedan sitt forsta landsmöte år 1918 gett uttryck åt. Propositionen
andas en oreserverat positiv inställning och fastslår att samerna som
ursprunglig befolkning och etnisk minoritet har särskilda rättigheter och att
dessa rättigheter bör tillgodoses. Den går helt i linje med de insatser som
enskilda riksdagsmän, bl. a. Carl Lindhagen, Charles Lindley och på senare år
framfor allt John Takman, har krävt och förordat. Den överensstämmer
också med de intentioner som dåvarande utbildningsministern Bertil Zachrisson
uttryckte i sitt anförande vid Svenska samernas riksförbunds landsmöte
i Tänndalen den 16 juni 1976:
.. . inga andra än samerna själva har rätt att forma det samiska kulturarvet.
Men denna rätt kan aldrig utövas om inte samhället bemödar sig om att sätta
sig in i de samiska frågorna och försöka förstå den samiska minoritetens
trängda situation. Denna förståelse är en nödvändig grund för samhällsinsatser.
Vi är alla, såväl samer som icke-samer, ansvariga för att innebörden av
samernas problem klarläggs. Och vi har också ett gemensamt ansvar för
problemens lösning.
Vi hälsar med tillfredsställelse de många konkreta förslag som propositionen
innehåller. På två punkter anser vi dock att propositionens förslag är
alltför allmänt hållna. Det gäller dels de samiska utbildningsfrågorna, dels de
synpunkter som läggs på de näringspolitiska frågorna.
Vad utbildningen beträffar räcker det inte med ”samiska inslag”. I en
utförlig motion i januari 1976 om skolundervisning och lärarutbildningen för
den samiska minoriteten (motion 1975/76:1501) redogjorde John Takman för
de internationella erfarenheterna av undervisning för barn ur etniska
minoriteter:
Ett vanligt argument mot en inledande undervisning med finska eller
samiska som undervisningsspråk. inte bara som undervisningsämne någon
timme i veckan, är att det skulle vara bortkastad tid. Som det varit hittills och
alltjämt är får barn från samiska och finsktalande familjer börja grundskolan,
numera också förskolan, med språk 2, dvs. svenska, som undervisningsspråk.
Resultatet blir i allmänhet inte att de lär svenska snabbare och bättre än
om de under de två tre första åren haft sitt modersmål, språk 1, som
undervisningsspråk.
Bevisen går snarare i motsatt riktning. Att börja med språk 2 som
undervisningsspråk är alltid svårare, och resultatet blir mycket ofta halvsprå
1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1445-1450
Mot. 1976/77:1445
2
kighet i stället för tvåspråkighet. Man lär sig inte behärska sitt hemspråk i
skrift och kan vanligen inte heller läsa det obehindrat. Och man får, om inte
gynnsamma omständigheter föreligger, en sämre kunskap i språk 2, majoritetsbefolkningens
språk. Såväl av sameutredningens betänkande (SOU
1975:99) som av propositionens text är det oklart om man verkligen tar
ställning för en inledande undervisning med samiskan som undervisningsspråk.
Vi är medvetna om att det f. n. saknas lärare och läromedel, men det borde
redan nu vara möjligt att åtminstone på några platser starta en försöksundervisning
för att inom några år, då lärare utbildats i tillräckligt antal och
läromedelssituationen förbättrats, kunna utvidga denna alternativa skolform
till alla de platser där det finns ett elevunderlag för den.
Propositionen framhåller upprepade gånger att det krävs ett väsentligt
allsidigare och bättre näringsunderlag för att samerna skall kunna stanna och
få sin utkomst i hembygden och för att den samiska kulturen över huvud
taget skall kunna bestå. Ett intressant program, refererat i propositionen
(s. 115), har framlagts av Såminuorra - Svenska samernas riksungdomsförbund.
Organisationen föreslår en försöksverksamhet med utvidgade samebyar,
där renskötseln och dess ledning bör vara fristående från samebyns
övriga verksamhet. Rennäringslagen lägger hinder i vägen för en sådan
utvidgad verksamhet. Samebyn är, som bekant, både ett geografiskt och ett
juridiskt begrepp. Det är i sin egenskap av ekonomisk förening som samebyn,
enligt rennäringslagen, inte kan driva annan verksamhet än renskötsel. Det
finns dock inga juridiska men väl starka ekonomiska hinder för samerna i
samebyarna att bilda exempelvis bolag eller producentkooperativa föreningar
för annan verksamhet.
Det särskilda stöd till samiskt organisationsliv, som föreslås i propositionen
och som även skall kunna användas för administrationsarbete för försöksverksamhet
enligt Såminuorras program, kan ge betydande möjligheter. Vi
anser emellertid att det också är nödvändigt att satsa på en allsidig utveckling
av alla de samhällen i det norrländska inlandet där samerna är bosatta. Det
räcker inte med en och annan skyddad verkstad. Modellen bör vara de
industricentra som f. n. finns i Strömsund och Lycksele och som också
kommer att byggas i Haparanda, Ljusdal, Ånge och Vilhelmina. Om sådana
industricentra kom till stånd i Haparanda, Sopperobyarna, Kiruna, Jokkmokk
och övriga tätorter, där huvudparten av samerna i inlandet är bofasta,
skulle det öppnas helt nya möjligheter för både samer och icke-samer att fl
sysselsättning i hemorten.
Slutligen är det en brist att propositionen liksom sameutredningen förbigår
skogssamernas särskilda problem. Vi föreslår att deras situation snabbt
utreds.
Mot. 1976/77:1445
3
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
att riksdagen beslutar hos regeringen anhålla
1. att sameskolstyrelsen inom skolöverstyrelsen får i uppdrag att
på några orter starta en försöksverksamhet med samiskan som
undervisningsspråk i förskolan och de två första klasserna av
grundskolan,
2. att arbetsmarknadsstyrelsen får i uppdrag att i samarbete med
Stiftelsen Industricentra projektera industricenteranläggningar
i Haparanda, Sopperobyarna, Kiruna, Jokkmokk och andra
tätorter där huvudparten av samerna i inlandet är bofasta,
3. att skogssamernas problem skyndsamt utreds.
Stockholm den 16 mars 1977
ALF LÖVENBORG (-)
ROLF HAGEL (-)