2
Motion
1976/77:1416
av herr Gahrton
med anledning av propositionen 1976/77:64 om statligt personskadeskydd
m. m.
I propositionen 1976/77:64 föreslås förbättring av det statliga personskadeskyddet.
Det är en inriktning som förtjänar allt stöd. De personer som
drabbas av skador eller vissa sjukdomar efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande den 1 juli 1977 kommer att få en väsentligt bättre personlig
ekonomisk trygghet än vad som tidigare varit fallet. Detta aktualiserar
samtidigt ett intrikat rättviseproblem. Det heter i propositionen: "Det har
varit en allmän princip att ersättning för skada i arbetet fortsätter att utgå
enligt de bestämmelser som gällde då skadefallet inträffade oavsett att ny
lagstiftning genomförs.” Det finns naturligtvis många statsfinansiella och
administrativa skäl för en sådan ordning. Men ur sociala och mänskliga
synvinklar får det ofta orimliga konsekvenser. Särskilt gäller det en liten men
särskilt utsatt grupp, de militärskadade.
För denna grupp gäller dels militärersättningslagen, dels ett särskilt
olycksfallsskydd för ideell skada. Genom propositionens förslag kommer
ersättning såväl för inkomstbortfall som för ideell skada på grund av
militärskada att väsentligt höjas. Samtidigt erkänner man i propositionen att
”de äldre livräntorna kommer att släpa efter i standardutvecklingen”. Därför
föreslås en uppräkning av äldre livräntor, dock endast sådana som gäller
invaliditet till minst 25 procent. Någon motsvarande uppräkning av ersättningen
för ideell skada föreslås inte. Det innebär att det kommer att finnas
(minst) tre olika kategorier militärskadade i landet: 1) En grupp som skadats
före 1969 och som genom 1969 års kungörelse kunde få ett maximibelopp på
50 000 kr. 2) En grupp som skadats mellan 1969 och den nya lagens
ikraftträdande den 1 juli 1977 och som enligt 1969 års kungörelse kunnat få
engångsbelopp på 150 000 kr. 3) En grupp som skadats efter lagens ikraftträdande
den 1 juli 1977 och kan få ersättning beräknad efter statens
personskadeförsäkring.
Denna kategorisering - som ju beträffande de två förstnämnda kategorierna
redan föreligger - upplevs och kommer än mer att upplevas som
orättvis av de drabbade. Samtidigt är antalet berörda - lyckligtvis - ur
samhällelig synvinkel relativt litet. Grupp 1 kan beräknas till ca 600. Grupp 2
torde uppgå till högst ett 100-tal årligen, dvs. betydligt under 1 000 personer
sammanlagt. Totalt löpte för hela militärersättningskomplexet i januari 1975
4 272 egenlivräntor och 1 031 efterlevandelivräntor.
Utanför det militära området finns naturligtvis mångå människor i
liknande situation. Dock finns skäl att särbehandla de militärskadade.
Mot. 1976/77:1416
3
Yrkesskadeförsäkringskommittén anför i detta hänseende (SOU 1976:50):
Att vissa särförmåner hittills utgått vid militärskador är i huvudsak en följd
av att man ansett att skador under fullgörande av den medborgerliga
skyldighet, som tjänstgöringen innebär, skall kompenseras med större
ersättning än andra skador. Detsamma gäller för den som frivilligt bidrar till
den viktiga uppgiften att stärka landets totalförsvar.
Bakom denna uppfattning ligger i sin tur den bedömningen att militärtjänsten
innebär större skaderisker än annan verksamhet. Den enskilde har
därtill mycket små möjligheter att själv påverka risksituationen.
Detta resonemang är enligt kommitténs mening alltjämt bärande. Trots
ansträngningar från de militära myndigheterna att göra tjänsten säkrare är
fortfarande risken att råka ut för skada vid militärtjänstgöring betydande.
Värnplikten är en obligatorisk tjänstgöring som fullgörs av större delen av
landets manliga befolkning. Genom alltmer omfattande läkarkontroller vid
inskrivning och i viss mån även vid inryckning har de värnpliktiga visserligen
kommit att bli en grupp där personer med nedsatt hälsotillstånd frikallats från
tjänstgöring. Den värnpliktige fullgör emellertid sin tjänstgöring under
förhållanden som avsevärt skiljer sig från hans civila liv. De alltmer ökade
kraven på användbarhet hos den enskilde soldaten i ett modernt krig medför
också särskilda påfrestningar för den värnpliktige och risker för skador under
övningar och annan utbildning.
Det nu anförda motiverar enligt kommitténs mening att det även i
fortsättningen finns ett skydd utöver den allmänna försäkringens vid skador
som drabbar den som fullgör militärtjänstgöring.
Mot denna bakgrund förefaller kategoriseringen av de militärskadade
olycklig och stötande för rättskänslan. Det borde vara möjligt att inordna
också de äldre skadefallen i den nya lagstiftningens trygghetssystem utan
orimliga kostnader eller oöverstigliga administrativa svårigheter. Varje nu i
livet militärskadad person borde betraktas som om skadan har inträffat efter
den nya lagens ikraftträdande - med avdrag för eventuellt utbetalda
engångsersättningar för ideell skada. En gränsdragning vid 25-procentig
invaliditet förefaller under alla förhållanden socialt och humanitärt omotiverad
(vilket också påpekats av bl. a. LO).
Mot bakgrund av detta hemställer jag
att riksdagen beslutar att de nya lagbestämmelserna beträffande
militärskadade skall äga tillämpning på samtliga nu i livet
militärskadade personer som om deras skador inträffat efter den
1 juli 1977.
Stockholm den 24 februari 1977
PER GAHRTON (fp)