Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77:1410

Motion

1976/77:1410

av herr Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och
forskning inom högskolan m. m.

Propositionen 1976/77:59 innebär ett fullföljande av den på U 68-utredningen
vilande högskolereformen. Redan i samband med propositionen
1975:9 gav vpk i en motion sin syn på högskolereformen och högskolans
organisation och uppgifter. Men det finns anledning att här inledningsvis
behandla karaktären hos högskolereformen, inte minst därför att den måste
sättas in i ett vidare samhälleligt perspektiv.

Den traditionella ideologin på högskoleutbildningens område har varit
idén om den s. k. akademiska friheten. Huvudtanken i denna ideologi är
att den akademiska utbildningen och forskningen skall vara ”fri” från statsmakternas
och andra partsintressens direkta inblandning. Forskningen skall
utformas av forskarna själva, lärarna och studenterna skall själva få lägga
upp sin utbildning. Denna ideologi har naturligtvis aldrig motsvarats av
någon faktisk verklighet men kunde länge fungera ganska bra för att legitimera
ett system med relativt stor inre självstyrelse för universiteten.

Förutsättningen var det gamla systemet med en ”fri” universitetsutbildning,
ett system där bara en ytterst liten del av befolkningen fick universitetsutbildning
och där denna förbehölls borgarklassen eller till denna intimt
knutna skikt. I det läget kunde studenterna också räkna med att de själva
skulle komma att hamna i traditionella akademikeryrken och därmed tillhöra
ett mer eller mindre privilegierat skikt.

Fram till början på 1970-talet växte antalet studerande vid universitet
och högskolor mycket kraftigt. Detta innebar emellertid bara en mycket
blygsam ökning av antalet studenter från arbetarklassen; främst kom de
ökande studentgrupperna från bredare tjänstemannaskikt. Dessa studenter
kunde inte räkna med ekonomisk hjälp hemifrån. Han eller hon kunde
heller inte vara säker på att 11 jobb inom ett traditionellt och högavlönat
akademikeryrke. Det uppstod en betydande arbetslöshet bland de akademiskt
utbildade. Denna förändrade situation var en viktig bakgrund till
den ökade fackliga och politiska medvetenhet som växte fram bland studenterna
under det sena 1960-talet.

Orsakerna till den stora ansvällningen av studentantalet måste naturligtvis
sökas i de allt större krav på utbildning och kvalificering hos arbetskraften
som den teknologiskt utvecklade kapitalismen ställer. Jämsides med detta
finns ett ständigt stigande behov av akademiskt utbildade i näringslivets
och statsapparatens förvaltning (inkl. inom den kommunala förvaltningen).

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1410

Mot. 1976/77:1410

Det är som ett försök att lösa dessa problem som 1960-talets regeringsförslag
om reformering av högskolan måste ses. De lösningar man stannade för
innebar - liksom vid motsvarande reformer i t. ex. Frankrike och Danmark
- en ökad styrning och kontroll av den högre utbildningen.

Syftet med denna styrning är till en del ideologiskt. Vänsterströmningarna
bland studenterna innebär ett hot mot etablerade värderingar. En ökad ideologisk
övervakning av utbildningens innehåll har på så vis blivit angelägen
för statsmakten.

Men framför allt skall styrningen ses mot bakgrund av statens allt större
engagemang i den ”kapitalistiska planeringen”, vilket i hög grad har kommit
att prägla näringsliv och ekonomisk politik i Sverige. Staten har tagit på
sig ett direkt ansvar för att kapitalismen skall fungera. Man har i det läget
inte kunnat lämna den högre utbildningen som en sorts självständig ö i
det övriga samhället. En av staten dirigerad anpassning av högskolorna
till näringslivet i stort är målsättningen för högskolereformen.

Det vidgade tillträdet till högre utbildning, som är ett av de positiva
inslagen i reformen, måste också ses i detta perspektiv. Det har sin rot
i ett ökat behov av utbildning också för den äldre arbetskraften. Denna
utvidgade rekrytering har naturligt kopplats samman med kravet på större
kontroll. I det sammanhanget är det värt att uppmärksamma att den del
av arbetskraften som framför allt behöver mer utbildning är tjänstemannaskikten.
Studiemedelssystemet utesluter också effektivt industriarbetarna
från att i större utsträckning gå in på högre utbildning. 1 samma riktning
verkar också de traditionsbundna kraven på förkunskaper liksom de diskriminerande
”frivilliga högskoleprov”, som gynnar dem som har studievana.

På vilket sätt avser då högskolereformen att uppnå de skisserade målsättningarna?
Huvudpunkterna är fyra.

1. Själva förvaltningen av högskolan kommer genom den föreslagna beslutsorganisationen
i långt större utsträckning än tidigare att skötas av företrädare
för statsmakterna, byråkratin och det enskilda näringslivet (vilka
alla i korporativistisk anda uppfattas som representanter för "det allmänna”).

2. Fasta studiegångar ersätter de studerandes fria val av kurser. Dessa
studiegångar avser att ha en klar ”yrkes- och arbetsmarknadsinriktning”,
anpassad efter storfinansens intressen. De samhällsorienterande delarna hänvisas
till bildningsförbunden. Utbildningen styckas upp så att helhetsperspektivet
går förlorat.

3. En nära nog total dimensionering införs. Genom spärrarna hoppas man
kunna åstadkomma en bättre planering och anpassning till arbetsmarknadens
behov.

4. Genom sammanslagningar av skolor till större enheter hoppas man
uppnå bättre kontroll och lättare samordning och resursutnyttjande.

Utifrån den analys som här antytts ter det sig inte särskilt överraskande
att folkpartiet och moderaterna nu frångått sin tidigare kritiska inställning

Mot. 1976/77:1410

till högskolereformen och i allt väsentligt ställt sig bakom de av den tidigare
socialdemokratiska regeringen uppdragna riktlinjerna. 1 en oppositionsställning
kunde de traditionella akademiska inflytelsegrupperna inom dessa partier
göra sig gällande och ett forsvar för den ”akademiska friheten” mobiliseras
i röstfiskandets tecken. Regeringsställningen har medfört ett annat
läge. ”Vallöftena” har måst svikas, de ekonomiska intressenas fordringar
har blivit utslagsgivande. Vad finns då att invända mot högskolereformen?
En ökad planering och större samhällsinflytande över utbildningen kan knappast
i sig vara något negativt. Vari ligger felen?

För det första kan verklig planering inte tänkas för en ekonomi som
fungerar efter anarkiska principer. Den svenska ekonomin styrs av opersonliga
marknadskrafter som inte kan kontrolleras. Detta påverkar också,
om än med en viss dämpning, den offentliga sektorn. Planeringen kommer
därför inte att fungera mer än fragmentariskt.

För det andra är planeringen avsedd att tillfredsställa kapitalisternas ekonomi.
Effektivitet är inte - ens när den kan uppnås - något självändamål.
Vi måste fråga: Effektivitet för vad?

Risker som man bör peka på är att en alltför snäv och trångt uppfattad
yrkesinriktning kan leda till fragmenterade och handgreppsmässiga kunskaper
i stället för en kritisk och vetenskapligt grundad utbildning. Kapitalismens
intresse av att dess rätta natur skyls över och fördunklas medför
också att en ökad styrning kan leda till fler ovetenskapliga och borgerligt
ideologiska inslag i forskningen och utbildningen.

Vpk kräver i stället en radikal demokratisering av högskolan, som är
motsatsen både till det nuvarande professorsväldet och det föreslagna byråkratstyret.
En sådan demokratisering skulle lämna rum för en progressiv
och kritisk rörelse att utveckla sig på högskolorna.

Vpk vill också att individen på högskolan skall tillförsäkras en fullvärdig
utbildning, som ger honom/henne yrkesförberedande fackkunskaper, grundade
på förtrogenhet med relevanta vetenskapliga områden men också en
kritisk träning och insikter om det samhälle han/hon lever i.

Vpk vill ha sådana ramar för högskoleutbildningen att det blir möjligt
att utveckla en kamp för en forskning och utbildning i arbetarklassens tjänst.

Demokratisera högskolan

En förändring av utbildning och forskning i sådan riktning att den tillgodoser
arbetarklassens behov åstadkommer man inte genom att förändra
organisationen hos högskolans styrelser. Däremot kan organisationen försvåra
en sådan förändring eller underlätta den.

Det förslag som riksdagen nu skall ta ställning till innebär att progressiva
förändringar av högskolans verksamhet försvåras. Detta beror dels på att
det införs representanter för s. k. allmänintressen och yrkeslivet, dels på
att alla röster i valen till styrelser och nämnder inte väger lika tungt. I

Mot. 1976/77:1410

t. ex. högskolestyrelsen tillsätter de ordinarie lärarna 4 eller 6 platser, medan
studenterna får 3 platser. De ordinarie lärarna får alltså fler representanter
än de studerande, trots att de senare är mångdubbelt flera. Ett sådant system
måste karakteriseras som odemokratiskt och innebär att de etablerade uppfattningarna
om vetenskap och utbildning konserveras.

I propositionen föreslås, i linje med U 68-utredningen, att s. k. allmänintressen
skall vara företrädda i högskolestyrelser och regionstyrelser. Det
är principiellt riktigt att samhället får ett inflytande över den högre utbildningen.
Däremot vänder vi oss emot att representanter för storfinansen
och lönearbetarna jämställs och förklaras som representerande samhällets
intressen.

Enligt vår mening kan man i dagens svenska samhälle finna två intresseriktningar
som är varandra rakt motsatta. Den klass som äger produktionsmedlen
och därmed bestämmer om samhällets materiella grundvalar
har intresse av att denna deras rätt kvarstår och att utbildningen syftar
till att försvara och förstärka detta förhållande. De egendomslösa, lönearbetarna,
har i motsats till kapitalägarna intresse av att produktionen underordnas
demokratiska beslutsprocesser och att det privata ägandet av produktionsmedlen
upphör. Därmed har man också ett annat intresse av hur
utbildningen utformas.

Slutsatsen blir att lönearbetare och storfinans inte representerar ett gemensamt
”allmänt” intresse. Försöken att bortse från den ovan skissade
motsättningen leder till korporativism.

Dessutom innebär förslaget med allmänrepresentanter och yrkeslivsrepresentanter
inte att lönearbetarna får något reellt inflytande på högskoleutbildningen.
Dessa representanter kommer att utses av regering eller
landsting, vilket innebär att fackföreningsrörelsen inte ges självständig möjlighet
att påverka högskoleutbildningen.

Regionstyrelse

Vi anser att samhällets kontroll av den högre utbildningen skall ske genom
regionstyrelserna. Dessa skall ha till uppgift att dra upp riktlinjerna för den
högre utbildningen, göra prioriteringar och ställa upp målsättningar.

Eftersom dessa uppgifter gör att regionstyrelserna fattar politiska beslut
inom utbildningsområdet, blir deras verksamhet en angelägenhet för folkflertalet
och bör ges offentlighet och avgöras i politiskt tillsatta organ. Regionstyrelsernas
verksamhet skall inte styras av storfinansen, ämbetsmannakåren
eller av lärarna och studenterna på högskolorna. Därför anser vi
att regionstyrelsernas ledamöter skall vara politiker tillsatta i proportion till
antalet mandat i riksdagen, dock med viss minimirepresentation för varje
parti.

Mot. 1976/77:1410

Högskolestyrelse, linjenämnd och institutionsstyrelse

Högskolestyrelser, linjenämnder och institutionsstyrelser har till uppgift
att utforma och lägga upp utbildningen efter de riktlinjer regionstyrelserna
dragit upp. Eftersom uppläggning och utformning hänger samman med
arbetsmiljön för de verksamma på högskolan skall dessa organ väljas av
lärare, studenter och administrativ personal tillsammans i en valkorporation
enligt principen ”en människa - en röst”. Vårt förslag innebär också att
beslutsprocesserna inom högskolan blir demokratiska och därmed i överensstämmelse
med målsättningsparagrafen för offentlig verksamhet i regeringsformen.
Också här skall dock gälla att var grupp har en minimirepresentation.

Dimensioneringen

Det är principiellt riktigt med en dimensionering av den högre utbildningen.
Denna dimensionering skall emellertid grunda sig på folkflertalets
behov och inte på monopolkapitalets behov av utbildad arbetskraft. I propositionen
sägs att den tidigare föreslagna totalspärren av högskoleutbildningen
inte skall genomföras. Samtidigt sägs dock att den ”fria tillströmningen”
skall kunna korrigeras under löpande budgetår om det finns behov
av det. Vad man i själva verket gör är att man på papperet avskaffar totalspärren
men ändå bibehåller den och gör den avhängig av tillfälliga utvecklingstendenser.

När det gäller dimensioneringen måste en viktig princip vara att det skall
vara möjligt att få arbete inom utbildningsyrket. Staten måste ta på sig
ett avgörande ansvar för att så verkligen kommer att ske. Det innebär bl. a.
bättre prognosmöjligheter och ökade resurser för yrkesvägledning.

Till frågan om dimensioneringen hör också att möjligheterna måste öppnas
för att på ett helt annat sätt än hittills följa särskilda kurser vid högskolorna.
Som ett tungt vägande exempel kan nämnas behovet för aktiva fackföreningsmedlemmar
att under någon eller några terminer följa kurser som
har att göra med arbetslivsfrågor.

Rekryteringen till högskolan

Trots att fler människor, framför allt unga människor, nu åtminstone
i teorin ges möjlighet till bättre utbildning, är den sociala snedrekryteringen
till den högre, särskilt då den längre sammanhållna, utbildningen lika stor.
Här spelar naturligtvis förhållandena i den grundläggande utbildningen förskola,
grundskola och gymnasieskola - en roll och måste särskilt beaktas.
Vpk har i en särskild motion lagt fram förslag om en förändring av skolan
i mer demokratisk riktning, varvid särskilt tagits upp också betygens negativa
inverkan för utslagningen inom skolan och vikten av att den traditionella
uppdelningen mellan teoretisk och praktisk undervisning bryts.

Mot. 1976/77:1410

Nuvarande antagnings- och urvalsprinciper missgynnar studerande ur arbetarklassen.
Urvalssystemet bygger i huvudsak på betygens bibehållande,
medan arbetslivserfarenhet tillmäts alltför liten betydelse. Flera utredningar
har visat att den sociala snedrekryteringen är som hårdast vid de utbildningar
som är spärrade, dvs. vid de utbildningar där betygen spelar den avgörande
rollen. I sammanhanget måste också beaktas att invandrarnas möjligheter
att bedriva högskolestudier på ett grundläggande sätt måste förbättras. Vpk
anser att betygen skall avskaffas helt inom grund- och gymnasieskolan.
Betygens huvudsakliga funktion i dagens skola är att slå ut elever, i första
hand dem från arbetarklassen. Det mekaniska kunskapsinhämtandet, stressen
och hetsen och den ökade teknokratiseringen av utbildningens innehåll
är exempel på sådana negativa drag som betygssystemet bidrar till. Betygens
funktion som urvalsinstrument är därtill mycket tvivelaktig.

I stället borde det vara självklart att skolan genom sitt innehåll och sin
organisation garanterar samtliga elever vissa kunskaper, vilket inte sker i
dag. Den betygsdiskussion som förs i dag gäller i första hand dem som
har de högsta betygen och inte samtliga i skolan.

Betygen som urvalsinstrument bör i stället ersättas med ett system byggt
på arbetslivserfarenhet och köprincipen. Som arbetslivserfarenhet bör också
vid intagningen till vissa utbildningar räknas egna erfarenheter av vårdnadsarbete.

Så kallade studielämplighetsprov bör ej få genomföras. De mäter i stort
sett samma sak som betygen och kommer på sikt att få effekter också
på arbetsmarknaden genom att arbetsköparna kommer att kräva att få se
resultaten av genomgångna studielämplighetsprov. Den sociala snedrekryteringen
till den högre utbildningen kommer att förstärkas.

Också inom högskolan har självfallet betygssystemet negativa verkningar.
Det försvårar och förhindrar vissa arbetsformer och är till betydande men
för det pedagogiska utvecklingsarbetet inom högskolan. Enligt propositionen
kommer fortsättningsvis en flora av betygssystem att användas inom högskolan.
Vpk anser att redan nu bör de graderade betygen avskaffas, och
på sikt bör hela betygssystemet avvecklas liksom inom grund- och gymnasieskolan.

Studielön

En av de viktigaste orsakerna till snedrekryteringen till den högre utbildningen
är den ekonomiska situationen för de studerande. Studielånesystemet
gör att bara de ungdomar som är säkra på att få jobb efter avslutad
utbildning och de som vuxit upp i miljöer med en stark studietradition
är beredda att ta på sig den belastning som studieskulderna innebär. Ungdomarna
från arbetarklassen har svårare än andra grupper att få jobb efter
utbildningen, eftersom de saknar de kontakter med arbetsköpare som ofta
behövs. Därför är det naturligt att de inte vill sätta sig i skuld. Detta förstärks
av den tradition mot att sätta sig i skuld som finns inom arbetarklassen

Mot. 1976/77:1410

och som härstammar ur de bittra erfarenheter som denna klass har av att
stå i skuld och därmed vara beroende av fordringsägare.

För att bryta den sociala snedrekryteringen till högre studier och ge ungdomarna
från arbetarklassen samma möjligheter som andra ungdomar är
en av de nödvändiga åtgärderna att införa ett studielönesystem i enlighet
med vad vpk under åratal har krävt. Än mer betydelsefullt blir införandet
av ett sådant studielönesystem för att bereda vuxenstuderande från arbetarklassen
och de lägre tjänstemannaskikten verkliga möjligheter att delta
i högre utbildning.

Återkommande utbildning

Kravet på utbildning som en kontinuerligt återkommande företeelse har
i många år förespråkats av vpk. Syftet med återkommande utbildning är
att denna hela tiden varvas med annan verksamhet, i första hand yrkesverksamhet.
Återkommande utbildning kan då bidra till att avskaffa den
övervärdering som i dag råder av teoretiska kunskaper och minska avståndet
mellan teori och praktik. Praktisk yrkeserfarenhet gör också de studerande
mer medvetna om vilka problemområden som är väsentliga att studera.
Det innebär också att utbildningen kontinuerligt kan tillföras viktiga erfarenheter
från den praktiska tillämpningen ute i arbetslivet. En förutsättning
är då att de studerande har ett reellt inflytande över kursernas uppläggning,
så att dessa kan förändras under studiernas gång och de studerandes individuella
yrkeserfarenheter verkligen tas till vara.

En förutsättning för genomförandet av återkommande utbildning är att
tillräcklig information om möjligheterna att studera ges och att studiestimulans
och kompletteringsmöjligheter ges åt grupper som saknar studietradition.

För stora grupper blir utbildning också ett oeftergivligt krav för att kunna
hävda sig på arbetsmarknaden. Detta gäller särskilt dem som hotas av arbetslöshet
eller redan står utan arbete. Detta gäller också de människor
som inte fått del av senare års utbyggnad av utbildningsväsendet. Kvinnor
som söker sig ut på arbetsmarknaden har små möjligheter att utan utbildning
kunna få ett meningsfullt arbete.

Utbildning kan således inte ses bara som en rättighet i dagens samhälle
utan även som ett tvång för att man skall kunna hävda sig på arbetsmarknaden.
En förutsättning för att den återkommande utbildningen inte skall
bidra till att ytterligare förstärka den sociala snedrekryteringen är, såsom
tidigare framhållits, att alla ges samma möjligheter att finansiera sina studier.

Högskoleutbildningen under ett huvudmannaskap

Högskoleutbildningen bör organiseras under ett huvudmannaskap med
en enhetlig organisation och ett enhetligt antagningssystem. Detta innebär

Mot. 1976/77:1410

dock inte att högskolor bör slås samman till större enheter på det sätt
som föreslås i propositionen. De resursmässiga vinster som kan uppnås
genom sammanslagningen av mindre enheter uppväger på intet sätt de negativa
efTekter som blir fallet genom att den enskilda högskolan får svårare
att hävda sig och sin särart i och med att besluten fattas av utbildningsbyråkrater
och ”allmänintressen” utanför den egna högskolan. Detta gäller
i än högre grad på linjenämndsnivå, där de enskilda ämnenas särart och
pedagogiska utvecklingsmöjligheter riskerar komma i kollision och helt förkvävas
under resp. linjes standardutbildning.

Utvecklingsmöjligheterna och dynamiken i olika ämnen och utbildningsvägar
måste tas till vara och garanteras genom att beslutsbefogenheterna
om den egna utbildningen ligger på institutionsnivå. Detta kan inte garanteras
med de föreslagna sammanslagningarna. Sammanslagningar av nu
självständiga högskolor och linjer bör alltså endast ske om pedagogiska skäl
talar för detta och om en majoritet vid högskolan/linjen förordar detta.

Obligatoriska studerandesammanslutningar

Kårobligatoriet innebär att de studerande vid universitet och de flesta
andra högre utbildningar tvingas tillhöra en studentkår. Vi är motståndare
till denna tvångsanslutning, eftersom vi menar att de studerandes organisering
skall bygga på ett aktivt och frivilligt engagemang.

Vi har två grundläggande krav när det gäller obligatoriefrågan. Det ena
är att de sociala åtaganden som studentkårerna påtagit sig förs över på stat,
landsting eller kommun. Det innebär att vi är för att det skall finnas tillgång
till hälsovård, motionsidrott, lunchservering, kaféer och bostäder för alla
som är verksamma på universitet och högskolor. Men det är naturligtvis
inte studenterna som skall driva eller bekosta dessa verksamheter.

Det andra är att de studerandes inflytande på högskolans organisation
och utbildningens innehåll, på studiemiljön och på sin sociala situation måste
grundas på ett frivilligt engagemang och en självständig organisering. Vi
har inga principiella invändningar mot att använda statligt stöd för detta,
men stödet får inte kopplas till något som helst inflytande från statsapparaten
över studerandeorganisationerna. De som inte vill delta eller ekonomiskt
bidra till de studerandes olika organisationer skall heller inte tvingas till
vare sig obligatoriskt medlemskap eller till obligatoriskt uttaxerade avgifter.

Vi anser det också felaktigt att ansluta alla studerande till en organisation
eller tvinga dem att ekonomiskt stödja en organisation. De studerande har
ingen sådan naturlig intressegemenskap i flertalet viktiga frågor att detta
är rimligt. De klassmotsättningar som finns i det svenska samhället i stort
avspeglar sig även bland de studerande, samtidigt som t. ex. utbildningsfrågorna
i grunden är klassfrågor. Inga studerandeorganisationer skall heller
ges en särställning så att de t. ex. utser representanter till olika organ inom
högskolan.

Mot. 1976/77:1410

Vi kommunister för fram kravet på en demokratiskt styrd högskola, skild
från skendemokratiska styrmodeller av typ dagens FNYS-system. FNYSsystemet
kan fungera bra, framför allt på institutionsnivå, och det är i vissa
fall möjligt att genom det få igenom viktiga krav. Det gäller både för de
studerande och de anställda. Men själva grunden för FNYS-systemet är
val i skilda korporationer, där t. ex. en professors röst ofta väger tyngre
än hundratals studentröster. Detta är inte vad vi menar med demokrati.

Vpk avvisar propositionens förslag om en elektorsförsamling, som dels
skall bestämma om studenterna skall delta i de olika organ inom högskolan
där de har rätt att delta, dels skall ha att utse studentrepresentanter. Elektorsförsamlingen
kommer att domineras av de stora kårerna med deras manifesterade
borgerliga dominans, som härrör sig ur det förhållandet att arbetarklassen
är diskriminerad när det gäller tillträde till den högre utbildningen.
Det finns emellertid vissa kårer som inte har denna borgerliga dominans,
utan där förhållandena är motsatta. Systemet med en elektorsförsamling
skulle få till resultat att progressiva studentkårer i exempelvis
linjenämnd, fakultetsnämnd och institutionsstyrelse skulle företrädas av borgerliga
representanter. Därmed skulle elektorsförsamlingen komma att bidra
till en fortsatt borgerlig klassdiktatur inom högskolan.

Vpk kräver en högskola där de yttre ramarna dras upp av politiskt ansvariga
organ och verksamheten i övrigt styrs av de vid universitetet eller
högskolan verksamma.

Detta innebär att vi kräver en högskola där alla styrelser under regionstyrelsenivå
väljs av studerande, lärare och övrig personal tillsammans i
en valkorporation enligt principen ”en människa - en röst”. Alla grupper
måste naturligtvis garanteras en viss minimirepresentation i varje styrelse,
samtidigt som de olika styrelserna väljs i allmänna och direkta val.

Endast genom en sådan institutionell organisation får vi en reell demokrati
på universiteten och högskolorna. Endast på detta sätt kan utbildningen
få en flexibel form och ett progressivt innehåll.

Propositionen innebär att inte några nya grupper omfattas av det obligatoriska
medlemskapet och det ser vi som positivt. Det är däremot viktigt
att det nuvarande obligatoriska medlemskapet avskaffas omedelbart.

Vpk avvisar således propositionens förslag till Högskolelag, Lag om obligatoriska
studerandesammanslutningar och Lag om elektorsförsamling vid
högskoleenhet, liksom de konsekvensändringar i annan lagstiftning som
dessa lagförslag medför. I stället anser vi att en ny utredning på högskoleområdet
bör genomföras, varvid ovan utvecklade principer, som kan sammanfattas
i följande 9 punkter, bör vara vägledande för utredningens direktiv:

1. Politiskt valda organ fattar beslut om den högre utbildningens resurser
och riktlinjer.

2. Utbildningens innehåll och utformning fastställs av de vid högskolan
verksamma i enlighet med dessa riktlinjer.

Mot. 1976/77:1410

3. Besluten om utbildningens innehåll och utformning fattas av organ,
valda efter principen ”en människa - en röst”, i direkta val och i valkorporationer
bestående av alla i valet röstberättigade, varvid dock beaktas
en minimirepresentation för var och en av kategorierna lärare, studenter
och övrig personal.

4. Dimensioneringen av den högre utbildningen skall ske utifrån lönearbetarnas
behov. De studerande måste efter avslutad utbildning garanteras
rätten till arbete.

5. Antagningssystemet utformas på ett sådant sätt att arbetslivserfarenhet
får en avgörande betydelse. Betygssystemet slopas som grund för antagning.

6. De graderade betygen inom högskolan avskaffas.

7. Studielön införs för alla studerande från 16 års ålder.

8. Arbetslivserfarenhet tillvaratas bl. a. genom varvad teori och praktik.

9. Kårobligatoriet avskaffas.

Propositionen 1976/77:59 innehåller förutom förslagen till Högskolelag
m. m. även förslag beträffande olika utbildningslinjer som det är nödvändigt
att ta upp i detta sammanhang.

Förskollärar- och fritidspedagogutbildningarna

Vpk har redan tidigare i olika sammanhang konstaterat att staten har
svikit sitt ansvar när det gäller förskollärarutbildningen. I en motion i anslutning
till propositionen 1975/76:89 lade vpk fram förslag till en utbyggnad
av förskollärarutbildningen som är nödvändig för att tillgodose behovet av
utbildad arbetskraft på barnstugorna. Utvecklingen har sedan bekräftat riktigheten
i vpk:s förslag. För att täcka behovet av förskollärare behöver ca
7 000 utbildas årligen fr. o. m. 1976/77. Mot detta svarar en intagningskapacitet
på 4 230 platser innevarande budgetår, som i propositionen föreslås
utökad med ytterligare 300 platser. Bristen på utbildade förskollärare
kommer med denna planering att ökas med ca 2 500 årligen. Situationen
är likartad när det gäller fritidspedagogutbildningen.

Vi vänder oss med skärpa mot försöken från regeringens sida att sabotera
barnstugeutbyggnaden genom att hålla nere utbildningen av personal. Vi
anser förfarande att den genomsnittliga utbildningen för de fem åren fram
t. o. m. 1981 årligen bör uppgå till 7 700 förskollärare och 2 600 fritidspedagoger.
Därför bör under budgetåret 1977/78 antalet platser vid förskollärarutbildningen
ökas till 5 500 och vid fritidspedagogutbildningen till 2 350.
För att sedan en rimlig utbildningskapacitet skall kunna uppnås bör dessutom
under budgetåret 225 lärare för de nämnda utbildningarna utöver
vad som föreslås i propositionen utbildas.

Beträffande lokaliseringen av utbildningarna bör man eftersträva att förlägga
dem till orter där personalbristen är särskilt stor. Så är exempelvis
fallet i Stockholms södra förorter, varför Fittja bör vara en lämplig plats
att förlägga förskollärarutbildning till.

Mot. 1976/77:1410

Sociala servicelinjen

Antalet pensionärer närmar sig en och en halv miljon - ett stycke in
på 1980-talet är var sjätte svensk pensionär. I åtskilliga kommuner har redan
nu var fjärde svensk nått 65-årsåldern. Den utbyggnad av äldreomsorgen
som detta kommer att medföra ställer bl. a. stora krav på välutbildad personal.

Kommunerna satsar alltmer på den öppna åldringsvården som i huvudsak
riktar sig till friska pensionärer. Detta får dock inte medföra att den institutionella
åldringsvården kommer i kläm. Den nuvarande utbildningen
till ålderdomshemsforeståndare är alltför mycket inriktad på sjukvård. Vid
formandet av en ny utbildning bör man utgå från pensionärernas behov.

Den utbildningsplan som vårdutbildningsberedningen (Vård 76) utarbetat
tillgodoser inte de krav som ställs på personal inom åldringsvården. Den
nya utbildningen innebär att specialinriktningen på åldringsvård försvinner.
En stor mängd ämnen och korta splittrade praktikperioder ger eleverna
mycket ytliga kunskaper.

Berörda lärare och elever har ej deltagit i utarbetandet av utbildningsplanen.
Bakom förslaget från Vård 76 ligger bl. a. en utredning som SÖ
gjort kring dagens utbildning. Den är otillräcklig på många punkter. Den
har inte nått alla utbildade ålderdomshemsforeståndare med sina enkäter.

I direktiven till Vård 76 sägs det klart att man inte skall frångå dagens
utbildningsmål. Detta har utredningen inte beaktat.

Kommunförbundet/Landstingsförbundet och socialstyrelsen har bedrivit
förstudier bl. a. inom områdena äldreomsorg och samverkan mellan primärkommuner
och landsting. Dessa föreslås bli föremål för fortsatta gemensamma
utredningar angående boende, service och vård för äldre, sjukvård
i hemmet, social hemtjänst, omhändertagande av åldersdementa personer
samt kartläggande av arbetsuppgifterna inom primärvården och vilka
kunskaper som fordras för att lösa dem. Innan man förändrar utbildning
och yrkesfunktion inom äldreomsorgen bör man veta vilken personal som
kommer att behövas. Ovannämnda utredningars förslag bör bl. a. ligga till
grund för en förändring av den nuvarande ålderdomshemsföreståndarutbildningen.
Riksdagen bör därför inte fatta beslut om en sådan genomgripande
förändring av den sociala serviceutbildningen som föreslås i propositionen.

Teckningslärarutbildningen

I propositionen föreslås att 24 platser skall flyttas från teckningslärarinstitutet
i Stockholm till utbildningen i Umeå. Det är en uppenbar risk att
man med en sådan förändring kommer att kvalitativt försämra utbildningen
i Stockholm, samtidigt som man inte uppnår avsedda effekter i Umeå.

Vpk anser att teckningslärarutbildningen i Stockholm bör fortsättas med
oförändrad kapacitet. Vi anser också att en utökning av kapaciteten i Umeå

Mot. 1976/77:1410

bör tas upp i samband med att man inför halvklassundervisning i teckning.
T. v. kan dock elevantalet i Umeå ökas genom att man bereder de teckningslärare
som nu tjänstgör utan att ha formell kompetens möjlighet att
skaffa sig sådan kompetens.

Social forskning

Behovet av en förbättrad forskning inom det sociala området har länge
dokumenterats såväl av fackliga organisationer som från utbildningssidan.
I årets proposition föreslås en professur vid socialhögskolan i Göteborg. Självfallet
är det positivt att det tillkommer en professur i Göteborg. Detta är
emellertid inte tillräckligt. Vid socialhögskolan i Stockholm bedrivs redan
nu en omfattande forskning i samarbete med socialstyrelsen, universitetet
och de primärkommunala och landstingskommunala myndigheterna. Forskningen
bedrivs emellertid under mycket knappa förhållanden, och möjligheterna
att tillgodose de krav som ställs från fältet och de studerande är
mycket små. Den ekonomiska utvecklingen i landet med sysselsättningskris,
ökade priser och hyror, en allt snabbare utslagning och allt svårare sociala
problem pekar på behovet av en progressiv social planering och förbättrat
kunskapsunderlag för det sociala arbetet på fältet. Därtill kommer de speciella
problem som finns i storstadsområdena med en hög ungdomsarbetslöshet,
kraftig bostadssegregation och de äldres ökade isolering. Detta understryker
nödvändigheten av att en professur i socialt arbete inrättas också i Stockholm.

Utbildningar med inbyggd praktik

Det finns i dag ett flertal utbildningslinjer med inbyggd praktik. Vpk
anser att principen att varva teori och praktik bör göras allmän inom den
högre utbildningen och även få en avsevärt större betydelse inom skolsystemet
i övrigt.

För vissa utbildningar gäller att skolan ordnar praktikplatser för eleverna,
medan inom andra utbildningar eleverna lämnas att själva skaffa sig praktikplatser.
Detta senare förhållande anser vi vara synnerligen otillfredsställande.
Om en varvad utbildning verkligen skall få avsedda effekter, måste
praktiken planeras in som en del av utbildningen, och det förutsätter att
skolan sköter praktikplaceringarna. Den nuvarande situationen, exempelvis
inom delar av den tekniska utbildningen, gör att vissa elever har stora problem
med att få den praktik som är en förutsättning för deras examina.
De är utlämnade åt kontakter med privata företag. Därför bör det åligga
resp. skola att ordna praktikplaceringar.

Mot. 1976/77:1410

Hemställan

Med godkännande av propositionen 1976/77:59 i övrigt föreslås

1. att riksdagen avslår förslagen till Högskolelag, Lag om obligatoriska
studerandesammanslutningar, Lag om elektorsförsamling
vid högskoleenhet och därav följande lagar om ändringar
i förordningar för universitet och högskolor,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om en ny utredning
enligt de riktlinjer som anges i motionen och som sammanfattats
i det i motionen presenterade niopunktsprogrammet,

3. att riksdagen uttalar sig för en utbyggnad av förskollärar- och
fritidspedagogutbildningarna motsvarande ett årligt kapacitetsgenomsnitt
på 7 700 resp. 2 600 elevplatser fram t. o. m. år 1981,

4. att riksdagen uttalar att 970 studerande, utöver de av regeringen
föreslagna, bereds plats vid förskollärarseminarierna och att fritidspedagogutbildningen
ökas med 1 380 platser, utöver de i
propositionen föreslagna, och hemställer hos regeringen om
förslag därom,

5. att riksdagen uttalar att man bör eftersträva lokalisering av
förskollärar- och fritidspedagogutbildning till orter där behovet
av arbetskraft med dessa utbildningar är störst och att utbildning
för förskollärare som en konsekvens därav förläggs till
Fittja,

6. att riksdagen beslutar avslå propositionen i vad gäller minskning
av elevantalet vid teckningslärarinstitutet i Stockholm,

7. att riksdagen uttalar att delningstalet vid teckningsundervisning
i grundskolan bör fastställas till 16,

8. att riksdagen uttalar att de teckningslärare som f. n. tjänstgör
utan att ha formell kompetens snarast bör beredas möjlighet
att erhålla sådan kompetens,

9. att riksdagen beslutar avslå förslaget i vad gäller utbildningsplan
för den sociala serviceutbildningen och hos regeringen hemställer
om nytt förslag på grundval av det ytterligare material
som kommer att presenteras bl. a. av Kommunförbundet,
Landstingsförbundet och socialstyrelsen och efter hörande av
berörda lärare och elever,

10. att riksdagen uttalar att, i den mån praktik ingår som en del
i utbildningen, skolan skall ansvara för att eleverna erhåller
erforderlig praktik,

Mot. 1976/77:1410

11. att riksdagen uttalar att en professur i socialt arbete bör inrättas
vid socialhögskolan i Stockholm och hemställer hos regeringen
om förslag därom.

Stockholm den 3 mars 1977
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) KARIN NORDLANDER (vpk)

BARBRO BACKBERGER (vpk) INGA LANTZ (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö

GOTAB 53391 Stockholm 1977