Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1976/77:1409

av herr Unckel och fru Diesen

med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och
forskning inom högskolan m. m.

I propositionen 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan
m. m. framhåller regeringen vikten av att bredda rekryteringen till högre
utbildning. För att uppnå detta föreslås omfattande insatser, bl. a. stimulans
av återkommande utbildning och en decentralisering av den högre utbildningen.
1 propositionen framhålls också vikten av att den högre utbildningen
i större utsträckning svarar mot arbetslivets krav. Nödvändigheten av att
forskning och grundutbildning även i fortsättningen samverkar intimt understryks
särskilt.

Arbetet med reformeringen av den högre utbildningen har pågått i snart
tio år. 1968 års utbildningsutredning (U 68), som 1973 lade fram sitt förslag,
utsattes för stark kritik. Förslaget reviderades av en av den förra regeringen
tillsatt parlamentarisk kommitté, men även dess förslag - den s. k. beredningspromemorian
- utsattes för betydande kritik från skilda håll. Framför
allt kritiserades tanken på den s. k. totaldimensioneringen och den tungrodda
byråkrati som skulle blivit resultatet om förslagen förverkligats.

I den nu framlagda propositionen har regeringen strävat efter att tillgodose
den kritik som framförts. Emellertid har det faktum att propositionen är
en kompromiss mellan tre partier medfört att samtliga partier inte kunnat
få igenom samtliga sina krav. Den stora tidspress som rått har också omöjliggjort
en förutsättningslös prövning av det ursprungliga förslaget. För att
de i propositionen angivna allmänna, positiva målformuleringarna skall slå
igenom också i praktiken ställs därför stora krav på uppföljningen av reformen.
Riksdagen bör uttala att vid uppföljningen av högskolepropositionen
och i det fortsatta reformarbetet särskild vikt skall läggas vid säkerställandet
av en fri och obunden forskning, utrymme för kritiskt tänkande i utbildningep,
utbildningens forskningsanknytning, individernas frihet i utbildningsvalet,
decentralisering av inflytandet inom högskolan samt en ökad
tillgänglighet till högre utbildning.

Bredare rekrytering

Propositionens förslag att bredda rekryteringen till den högre utbildningen
är centralt. En hög utbildningsstandard är en viktig förutsättning såväl för
en fördjupad demokrati som för fortsatt välståndsutveckling. Utbildningens
hittillsvarande expansion har möjliggjort skapandet av vårt fria öppna samhälle,
där toleransen gentemot andra människors idéer och intressen fått

Mot. 1976/77:1409

en stabil grundval i den kunskap som utbildningen förmedlat.

För den enskilde är möjligheterna att få tillgång till god utbildning av
lika vitalt intresse som för samhället i dess helhet. God utbildning är en
förutsättning för verklig valfrihet. Ett samhälle som kan förmedla sådan
utbildning åt alla medborgare är ett samhälle där mångfalden och öppenheten
ger varje människa de bästa möjligheterna till personligt självförverkligande.

Utbildning måste alltså ses såväl ur den enskildes som ur samhällets
synvinkel. Den högre utbildningen är ett sätt att tillgodose samhällets krav
på forskare och arbetskraft med viss utbildning, men i lika hög grad en
möjlighet för den enskilde att få sina förväntningar om framtida yrkesverksamhet
och kulturupplevelser uppfyllda. Kravet på frihet för den enskilde
att själv välja utbildningsinriktning måste garanteras och utbildningen
organiseras så att den enskildes rörelsefrihet inte onödigtvis begränsas av
administrativa regleringar.

Utbildningens tillgänglighet måste ökas, bl. a. genom att de lokala utbildningsenheterna
ges en betydande frihet att anpassa utbildningsutbudet
till de utbildningssökandes intressen och förutsättningar. Administrativa
regleringar och funktioner, syftande till likformighet inom utbildningssystemet,
måste därvid motverkas. Bestämmelserna för behörighet till högskolestudier
måste anpassas till faktiska kompetenskrav i stället för att utvecklas
till ett stelbent, formellt regelsystem. Utbildningen måste göras tillgänglig
också på orter, vilka inte har egen fast högskoleutbildning.

Ett fritt universitet

Förutom uppgiften att förmedla grundläggande högre utbildning är universitet
och högskolor centra för det fria sökandet efter kunskap. Vid universitet
och högskolor skall kritisk forskning bedrivas och skolning ske till
kritiskt tänkande. Högre utbildning skall inte ensidigt tjäna vissa grupper
eller åsiktsriktningars intressen. Mot denna bakgrund är det nödvändigt
att skapa administrativa verksamhetsformer som ger universitet och högskolor
frihet att verka utan beroende av etablerade värderingar och intressen.
I debatten om den högre utbildningen har stundtals framförts kritiska uttalanden
mot den akademiska friheten och mot det fria universitetet. Försvaret
för friheten har ansetts vara ett försvar för privilegier från en svunnen
tid. Så är emellertid inte fallet. Forskningens oberoende är i stället en viktig
beståndsdel i det öppna samhället - en förutsättning för mångfald och öppenhet
och därmed för nya idéer och ny kunskap.

Decentraliserat beslutsfattande

Av avgörande betydelse för universitetens och högskolornas möjligheter
att spela en dynamisk roll i samhällslivet är dels dessas grad av självständighet
och oberoende, dels utrymmet för enskilda utbildningssökande att

Mot. 1976/77:1409

själva välja utbildning och påverka utbildningens innehåll. Strävan måste
vara, såsom anförs i propositionen, att decentralisera beslutsbefogenheter
till de lokala enheterna samt att även fortsättningsvis möjliggöra ett fritt
tillträde till en så stor del av högskoleutbildningen som är ekonomiskt och
praktiskt möjligt.

I propositionen föreslås att beslutsfunktioner skall flyttas ut från de centrala
utbildningsenheterna till nyinrättade regionala styrelser. Denna strävan
att skära ned den centrala utbildningsadministrationen är positiv.

Regionaliseringen av centrala beslutsfunktioner kan emellertid paradoxalt
nog de facto komma att förde vid de lokala utbildningsenheterna verksamma
resultera i en centralisering av beslutsfunktionerna. Denna centralisering
skulle i så fall bero dels på att en ny administrativ nivå inrättas mellan
de centrala myndigheterna och universiteten och högskolorna, dels på att
de regionala organen endast innehåller en minimal representation för de
inom universiteten och högskolorna lokalt verksamma och alltså i första
hand kan sägas utgöra en nedflyttning och effektivisering av universitetsoch
högskoleämbetets (UHÄ) centrala styrfunktioner.

Kompetens och sammansättning

Den - trots propositionens positiva strävan - uppenbara risken för att
den regionala administrationen sväller ut och i en omfattning som inte
avsetts kommer att styra universitetens och högskolornas verksamhet samt
osäkerheten om effekterna av inrättandet av ett nytt regionalt organ med
stark dominans för s. k. allmänintressen motiverar en noggrann och skyndsam
uppföljning och utvärdering av högskolereformen.

Den i propositionen aviserade utvärderingen i UHÄ:s regi bör bl. a. överväga
möjligheterna att ytterligare ta till varade fördelar som ett decentraliserat
beslutsfattande obestridligen innebär. Förutom regionstyrelsernas kompetens
bör också effekterna av sammansättningen av de regionala styrelserna
särskilt uppmärksammas och eventuella förslag till förändrad sammansättning
presenteras. Inte minst erfarenheterna av den s. k. FNYS-verksamheten
på institutionsnivå visar att en öppenhet för nya representationsformer är
angelägen. Den s. k. folkbildningsutredningen bör få i uppdrag att överväga
möjligheterna att utnyttja de regionala högskoleorganen för en utökad satsning
på distansundervisning i form av s. k. mediauniversitet och i samband
därmed svara i första hand för kontakterna med bildningsförbund och kommuner.

Klart står att de regionala organens primära funktion åtminstone inledningsvis
kommer att vara att garantera ett utbildningsutbud och en forskningsanknytning
vid nya högskoleutbildningar, främst på nya högskoleorter.
Emellertid kommer regionalstyrelserna i och med införandet av det i propositionen
föreslagna anslagssystemet att spela en betydande roll också för
i dag existerande högskoleutbildningar. Exempelvis föreslås i propositionen

Mot. 1976/77:1409

att regionstyrelserna till de lokala enheterna skall fördela medlen såväl för
lokala och individuella utbildningslinjer som för enstaka kurser.

Resurser

Eftersom anslagssystemet ursprungligen är utformat för att användas i
en totalspärrad (totaldimensionerad) högskola, är det särskilt angeläget att
undanröja riskerna för att tillämpningen av reformen kommer att leda till
effekter som strider mot propositionens ställningstagande för bevarandet
av en ”fri sektor” inom högskolan. Propositionens förslag att riksdagen
skall garantera erforderliga resurser är härvid av största betydelse.

Propositionens intentioner kan emellertid ändå komma att motverkas
genom att i dag existerande högskoleutbildning, på grund av anslagssystemets
konstruktion, kan komma att ges så begränsade resurser för enstaka
kurser och lokala och individuella utbildningslinjer att de ”små” högskoleämnena
måste skäras bort. Detta skulle särskilt komma att drabba ämnen
inom nuvarande humanistisk fakultet. För att inte på detta sätt såväl omöjliggöra
studier vid dessa kurser som på sikt rycka undan underlaget för
forskning i ”små ämnen” bör riksdagen uttala som sin mening att dylika
resursbegränsningar från central eller regional nivå inte står i överensstämmelse
med principen om fritt tillträde och därigenom strider mot strävan
att behålla och utveckla en mångfalsetterad högre utbildning och forskning.

Fritt tillträde

I propositionen framhålls särskilt de enstaka kursernas roll i den fria sektorn.
De enstaka kurserna är också av särskilt stor betydelse när det gäller
strävan att utveckla ett system med återkommande utbildning, dvs. att
i ökad omfattning möjliggöra för förvärvsarbetande att under upprepade
kortare perioder läsa vid högskolan. För att ge denna satsning ett reellt
innehåll krävs emellertid mer än ett utbud av enstaka kurser. Utöver de
stora insatser inom områden vilka inte behandlas i samband med förslaget
till ny högskoleorganisation bör här nämnas frågan om den återkommande
utbildningens ”status”. Inte minst är denna av betydelse när det gäller de
”nya” högskoleorternas ställning, då dessa orters utbildningsutbud till stor
del utgörs av just enstaka kurser.

Det torde stå klart att det av många människor skulle betraktas som
både orättvist och nedsättande av studiemotivationen om man endast inom
systemet för sammanhängande utbildningslinjer skulle ha möjlighet ta högskoleexamen.
Det kan t. ex. inte vara rimligt att en person, som läst kurser
omfattande totalt 120 poäng i form av enstaka kurser med återkommande
uppehåll för förvärvsarbete, inte skall anses ha avlagt en fil. kand.-examen,
när en annan person, som läst ungefär motsvarande kurser inom en av
de tre fria sammanhängande utbildningslinjerna, ges rätten att avlägga ex

Mot. 1976/77:1409

amen. Riksdagen bör därför garantera att - såsom också H 75 förordat genomgångna
och avklarade enstaka kurser motsvarande de kurser som
ingår i utbildningslinje skall berättiga till examen.

Emellertid är frågan om de enstaka kursernas ställning inte löst genom
ett ställningstagande rörande kurser motsvarande kurserna i de tre fria linjerna.
I den nya högskolan kommer, oaktat det faktum att det fria tillträdet
till de enstaka kurserna medför att i huvudsak de ämnen som i dag är
fria också efter den 1 juli 1977 förblir fria, ett antal i dag fria utbildningslinjer
att spärras i sin nya utformning.

Detta gäller t. ex. beteendevetenskapliga linjen, samhällsvetarlinjen, fysikerlinjen
och geovetarlinjen. Inom exempelvis den nuvarande humanistiska
fakulteten kommer inom motsvarande område i den nya högskolan
den enda linje som ges (utöver den mycket specialiserade och spärrade tolklinjen
om 60 poäng), nämligen kulturkommunikationslinjen, att spärras.
Endast ca 1 000 studerande kommer enligt H 75:s förslag att beredas plats
på denna linje, vilket innebär att mycket få personer, jämfört med det antal
som i dag årligen bereds plats inom humanistisk fakultet, kommer att kunna
avlägga examen i framtiden. Denna effekt blir resultatet av att med all
sannolikhet inte alla kurser som ingår i kulturkommunikationslinjen kommer
att ges som enstaka kurser. 1 första hand gäller detta den inledande
baskursen och den avslutande fördjupningskursen. Samma förhållande som
för kulturkommunikationslinjen torde gälla också för den systemvetenskapliga
linjen.

1 linje med målsättningen att behålla den ospärrade sektorn inom högskolan
ligger att samtliga ovan nämnda linjer bör vara ospärrade även fortsättningsvis.
Detsamma gäller de ospärrade ämnen och linjer som i dag
ligger utanför anslagsautomatiken.

Regeringen har i propositionen aviserat att det skall få inkomma på UHÄ
att fatta beslut om användandet av examensbegreppet i högskoleutbildningen.
Frågan om rätten att erhålla fil. kand.-examen efter genomgångna och
avklarade studier inom enstaka kurser motsvarande totalt minst 120 poäng
är dock av den karaktären att riksdagen redan nu kan och bör fatta beslut
om att säkerställa denna rätt.

Högskoleorganisationen

När det gäller den framtida högskoleorganisationen innehåller propositionen
förslag till omfattande sammanslagningar av nu existerande enheter.

I vissa fall är sammanslagningarna både organisatoriskt och utbildningsmässigt
motiverade och i samklang med berörda anställdas och studerandes
synpunkter. I en del fall saknas dock en tillräcklig analys av de utbildningsmässiga
och pedagogiska motiven.

Stor risk föreligger att vissa sammanslagningar blir till men för såväl utbildningarna
som sådana som för berörda anställdas och studerandes si

Mot. 1976/77:1409

tuation och möjlighet till medinflytande. Denna risk är uppenbar när det
gäller t. ex. sammanslagningarna av lärarutbildningarna i Göteborg,
Lund/Malmö och Uppsala samt av journalisthögskolorna med berörda universitet.
Skälen för en sammanslagning av kulturutbildningarna med universiteten
i Göteborg och Malmö utvecklas inte heller särskilt i propositionen.
Det är mot denna bakgrund av största vikt att den i propositionen
aviserade utvärderingen av högskolereformen noga studerar effekterna av
sammanslagningarna för att, om så visar sig påkallat, snarast lägga fram
förslag till åtgärder.

Slutligen och för att betona vikten av reformens uppföljning och utvärdering
bör den av UHÄ planerade utvärderingen ske inom ramen för en
av utbildningsdepartementet tillsatt grupp med företrädare för riksdagspartierna.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen uttalar
att utbildningens innehåll och kvalitet skall sättas i centrum
vid uppföljningen av högskolereformen och att därvid forskningens
frihet, decentralisering av inflytandet, individernas valfrihet
i utbildningsvalet, fostran till kritiskt tänkande samt utbildningens
tillgänglighet skall betonas särskilt,

2. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående utvärderingen och uppföljningen av högskolereformen
i vad avser regionstyrelsernas kompetens och sammansättning
samt i vad avser sammanslagningarna av vissa
utbildningslinjer,

3. att riksdagen uttalar att resurstilldelningen till de nya högskoleorterna
inte får ske på bekostnad av möjligheterna att ge utbildning
i mindre ämnen vid de i dag befintliga enheterna,

4. att riksdagen, för att garantera det fria tillträdet, beslutar att
godkända studier på enstaka kurser, motsvarande totalt minst
120 poäng, skall berättiga till examen,

5. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående formerna för den föreslagna utvärderingen
och uppföljningen av högskolereformen.

Stockholm den 3 mars 1977

PER UNCKEL (m) INGRID D1ESEN (m)

GOTAB 53392 Stockholm 1977