Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1976/77

1407

Motion
1976/77: 1407

av herr Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och
forskning inom högskolan m. m.

Sammanfattning

I motionen noteras med tillfredsställelse att de borgerliga partierna nu
på flera punkter har frångått sin tidigare kritik mot reformarbetet inom
högskoleområdet och i stället anslutit sig till socialdemokratins synsätt. På
en väsentlig punkt kan vi emellertid inte godta propositionens förslag. Det
gäller förslaget att frångå det planerings- och resursfördelningssystem som
riksdagen beslutade om år 1975. Regeringen vill i stället infora ett av historiska
skäl avgränsat område med ett obegränsat intag av studerande. Ett
sådant system har många nackdelar. Bl. a. äventyras högskolans möjligheter
att nå nya grupper av studerande, och decentraliseringen av högskoleutbildningen
försvåras. I motionen föreslås att riksdagen beslutar om planerings-
och resursramar i enlighet med 1975 års riksdagsbeslut.

I motionen föreslås bl. a. också att de lokala högskoleförvaltningarna skall
få en personell förstärkning i jämförelse med regeringens förslag samt att
förskollärarutbildningen byggs ut med ca 150 platser utöver regeringens
förslag.

Inledning

Under de senaste decennierna har utbildningsväsendet undergått genomgripande
förändringar. En ledstjärna för socialdemokraterna har varit strävan
att ge alla ungdomar, oberoende av bostadsort och ekonomisk bakgrund,
en bred grundutbildning och lika möjligheter till fortsatt utbildning efter
den obligatoriska skolan. Utbildning har setts som ett väsentligt instrument
för att befästa demokratin och utjämna olikheter i fördelningen av välfärd,
inflytande och möjligheter till kulturell upplevelse.

Den allmänna förskolan kommer att få stor betydelse när det gäller att
ge barnen så långt möjligt lika förutsättningar att utvecklas. Det gamla
parallellskolesystemet med folkskolan och realskolan har ersatts aven nioårig
obligatorisk sammanhållen grundskola. Förra året beslutade riksdagen om
en genomgripande reformering av skolans inre arbete.

De gymnasiala utbildningarna har byggts ut kraftigt. Mellan 80 och 90 %
av en årskull påbörjar utbildning i gymnasieskolan före 20 års ålder. De
tidigare skolformerna, gymnasium, fackskola och yrkesskola, har sammanförts
i gymnasieskolan.

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1407

Mot. 1976/77:1407

Också den eftergymnasiala utbildningen har byggts ut och reformerats,
senast genom riksdagsbeslut år 1975. Stödet till vuxenutbildning och folkbildningsarbete
har kraftigt förstärkts, och nya studiemöjligheter har öppnats.

I 1975 års högskoleproposition (prop. 1975:9) sammanfattade utbildningsministern
huvuduppgifterna för reformarbetet:

O att ytterligare öka utbildningens tillgänglighet, särskilt för andra studerandegrupper
än de traditionella, och därmed främja den sociala utjämningen

O att bredda och differentiera det samlade utbildningsutbudet, särskilt
med hänsyn till anknytningen till arbetsmarknaden och förnyelsen av
arbetslivet

0 att demokratisera utbildningens organisation och anpassa dess verksamhetsformer
till en mer allsidig rekrytering av studerande.

Ett genomgående drag i högskolereformen och det fortsatta arbetet är
att underlätta för den enskilde att planera sin utbildning så att studier varvas
med verksamhet i yrkeslivet, dvs. att på olika sätt främja principen om
återkommande utbildning.

Den ökade tillgängligheten åstadkoms bl. a. genom att behörighetsreglerna
för tillträde till högskoleutbildning ändras. All gymnasial utbildning ger
i princip tillträde till högskolan. Inte bara betyg från genomgången utbildning
utan också arbetslivserfarenhet räknas som merit vid urval bland sökande
till utbildning med begränsat antal platser. Allmän behörighet för högskolestudier
får också de som uppnått 25 års ålder och som har varit yrkesverksamma
i minst fyra år.

Ett annat medel för att göra utbildningen lättare tillgänglig för alla och
därmed minska orättvisor i utbildningshänseende mellan olika befolkningsgrupper
är lokaliseringen av utbildningsutbudet. I huvudsak skall den fortsatta
utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbildningen ske utanför
de äldre universitetsorterna.

En strävan bakom reformarbetet är också att förändra den sociala snedrekryteringen
till högre utbildning samt att åstadkomma jämställdhet mellan
män och kvinnor.

1 riksdagsbeslutet år 1975 slogs fast att högskoleutbildningens primära
uppgift är att ge de studerande kunskaper och färdigheter som fordras för
yrkesverksamhet. Men högskoleutbildningen skall inte snävt inriktas mot
direkt yrkesanknutna och dagsaktuella mål, och varje enskild kurs behöver
inte ges en specifik yrkesinriktning: "Bredd i utbildningen och därmed möjligheter
att utnyttja den inom vidare sektorer är väsentlig på dagens och
än mer på morgondagens arbetsmarknad. Detta innebär krav på förändringar
av sådana utbildningar inom högskolan som f. n. är starkt specialiserade
och ensidigt arbetsmarknadsanpassade" (prop. 1975:9, s. 420).

Genom reformen vidgas högskolebegreppet. Den nya högskolan täcker
betydligt mer än vad som traditionellt har varit universitet och högskolor.
Denna vidgning är väsentlig för att åstadkomma en mer likartad värdering

Mot. 1976/77:1407

av skilda utbildningar efter ungdomsskolan. All högskoleutbildning skall
knytas an till vetenskaplig verksamhet. Därigenom skapas ett stimulerande
samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning
inom nya områden.

Riksdagsbeslutet om högskolereformen innebär en demokratisering av
utbildningens organisation. Företrädare för allmänintressena ingår i högskolestyrelserna
och i regionstyrelserna. Samverkan mellan studerande och
personal blir grunden för det dagliga arbetets utformning. En konsekvent
strävan bakom reformen är att decentralisera besluten. Innehåll och uppläggning
av utbildningen kommer i väsentlig utsträckning att fastställas
lokalt. Detta kräver en effektivt fungerande linjenämndsorganisation. 1 linjenämnderna,
som har till uppgift bl. a. att bevaka målen för och uppläggningen
av utbildningslinjerna och att samordna insatser från olika berörda
institutioner, ingår företrädare för lärare, studerande och yrkeslivet.

1975 års riksdagsbeslut angående reformeringen av högskoleutbildningen
var resultatet av ett ingående utredningsarbete och en livlig debatt. Från
borgerlig sida riktades under hela förberedelsearbetet kritik mot de riktlinjer
och principer som 1968 års utbildningsutredning (U 68) arbetade efter och
mot utredningens förslag.

Kritiken gällde inte enskildheter utan de grundläggande principerna om
en samlad syn på den högre utbildningen och om att denna utbildning
skulle göras mera öppen och bättre anpassad till de demokratiska strävandena
i samhället i övrigt. Kritiken underströks så sent som i 1976 års valrörelse.
Mot denna bakgrund fanns det skäl att frukta att den borgerliga regeringen
skulle förelägga riksdagen förslag om långtgående ändringar som skulle urholka
reformens innehåll. Så blev emellertid inte fallet. Vi noterar med
tillfredsställelse att de borgerliga partierna nu har frångått sina tidigare ståndpunkter
och i huvudsak - vi återkommer till undantagen - har anslutit
sig till högskolereformen. När den nya högskolan startar den 1 juli 1977
råder sålunda en bred politisk enighet om principerna och grundsynen. Detta
är till stor fördel för reformens genomförande. Vi beklagar emellertid att
regeringen genom sin handläggning av propositionen har försenat riksdagsbehandlingen
med flera månader och därigenom skapat en besvärlig planeringssituation
för de ansvariga inom skolan.

Vi kommer i det följande endast att uppehålla oss vid de avsnitt i prop.
1976/77:59 där vi finner skäl att framföra avvikande meningar. Detta gäller
framför allt planerings- och resursfördelningssystemet, där regeringen föreslår
riksdagen att gå ifrån sitt beslut år 1975, och resurserna för högskoleförvaltningarna.

Planerings- och resursfördelningssystemet

Fördelningsfrågorna har alltid stått i centrum för den socialdemokratiska
utbildningspolitiken. Under det senaste årtiondet har de särskilt präglat hög

Mot. 1976/77:1407

skolepolitiken. Vår grundsyn är och har varit att de samlade resurserna
för högre utbildning måste fördelas på ett sätt som så långt det är möjligt
tillgodoser såväl individernas som samhälls- och arbetslivets behov. Det
gäller både fördelningen mellan olika slag av utbildning och fördelningen
mellan olika regioner och orter. Redan i direktiven till U 68 pekade dåvarande
utbildningsministern på att fördelningsproblemet skulle bli svårt att lösa
på sikt så länge tillträdet är fritt vid vissa och begränsat vid vissa utbildningar.

Men en ohämmad tillströmning till en viss del av den högre utbildningen
är inte bara olycklig från fördelningssynpunkt. Den för också med sig en
rad andra olägenheter - för enskilda individer, för arbetsmarknaden och
för universiteten och högskolorna och deras personal. Låt oss kort erinra
om utvecklingen under 1960-talet och början av 1970-talet.

Under större delen av 1960-talet ökade tillströmningen till högre utbildning
mycket kraftigt. Ökningen kanaliserades i första hand till de filosofiska
fakulteterna. Genom den i slutet av 1950-talet införda s. k. universitetsautomatiken
garanterades utbildningen vid dessa fakulteter medel för lärarkrafter
i förhållande till studerandeantalet. Inom många ämnesområden
bottenskrapades, bildligt talat, lärarresurserna under denna expansionsperiod.
Forskarrekryteringen liksom behoven av universitetsutbildade inom
andra samhällssektorer kom att eftersättas i en kraftansträngning att klara
av de omedelbara problemen: att ge utbildning åt alla ungdomar som önskade
det. Det kunde inte undvikas att utbildningens kvalitet blev lidande och
att över huvud taget frågor om utveckling av utbildningens innehåll och
organisation kom i skymundan införde påträngande kvantitativa problemen.

Tillströmningen till de filosofiska fakulteterna under 1960-talet stimulerades
inte minst av de gynnsamma arbetsmarknadsutsikter som under
större delen av årtiondet förelåg för personer med detta slag av utbildning.
När mot decenniets slut antalet examinerade började öka, mättades snart
den traditionella arbetsmarknaden för dessa grupper. Följden blev under
en övergångstid betydande svårigheter på arbetsmarknaden, som inte hade
beredskap att ta emot detta tillskott, och för de berörda individerna som,
om de över huvud fick sysselsättning, inte fick arbeten svarande mot de
förväntningar som byggts upp under 1960-talets mera gynnsamma förhållanden.
Personliga tragedier blev i en del fall följden och kritiken från bl. a.
studerandehåll mot bristen på samplanering mellan utbildning och arbetsmarknad
var stark.

Tillströmningen till de filosofiska fakulteterna började minska under 1960talets
sista år. I takt med att de stora årskullarna utexaminerades började
under 1970-talets första år också antalet närvarande studerande minska.
Nya kvantitativa problem, av ”omvänt” slag, drabbade universiteten och
högskolorna. Lärarstaben måste vid många institutioner dras ned som följd
av det minskade underlaget, och friställningar fick tillgripas. Betydande insatser
vid universiteten måste läggas ned på trygghetsfrågorna; situationen
i fråga om lärarpersonal gav även i ”nedgångstiderna" begränsningar i möj

Mot. 1976/77:1407

ligheterna att ägna tid och resurser åt att utveckla och förnya utbildningsutbudet.

Det är mot denna bakgrund av negativa erfarenheter av en okontrollerad
tillströmning till en del av den högre utbildningen som man skall se det
system för planering och resursfördelning för grundläggande högskoleutbildning
som föreslogs i propositionen 1975:9. Detta system var inte - som
dess kritiker ofta hävdat - tänkt som ett instrument för att utestänga människor
från utbildning. Det var i stället avsett som ett hjälpmedel för att
fördela resurserna för högskoleutbildning med syftet att i största möjliga
utsträckning tillgodose inte minst individernas behov. Detta borde ske oberoende
av den traditionella uppdelningen av den högre utbildningen i en
”fri” och en spärrad del. Ett väsentligt motiv var också önskemålet att
även inom de s. k. fria fakulteterna ge förutsättningar för en sammanhållen
kvantitativ och kvalitativ planering och för ett ökat lokalt engagemang och
inflytande i utvecklingen av utbildningens innehåll och uppläggning.

Vissa modifikationer i propositionens förslag beträffande formerna för
beslut om antagningsbegränsning gjordes vid riksdagsbehandlingen. De angivna
huvudsyftena kvarstod emellertid i riksdagens beslut. Vi erinrar om
följande grundläggande avsnitt ur utbildningsutskottets betänkande 1975:17
(s. 27-28):

De negativa effekterna för den enskilda läroanstalten eller institutionen
av kraftiga svängningar i studerandeantalet från år till år är påtagliga, inte
minst med avseende på personalens anställningstrygghet. En ordning som
medger sådana svängningar försvårar också den önskvärda utvecklingen
av utbildningens innehåll och organisation genom att de kvantitativa problemen
kommer att dominera i planeringen. Enligt utskottets mening är
det nödvändigt att med hjälp av planeringsramar säkra en viss stabilitet
i planeringen för olika orter och läroanstalter för högskoleutbildning och
också ett effektivt utnyttjande av de totalt tillgängliga resurserna.

Utskottet utgår från att de totala planeringsramarna för högskoleutbildningen
skall fastställas under största möjliga hänsyn till tendenser i individernas
samlade efterfrågan på högskoleutbildning. Utskottet utgår vidare
från att fördelning av medel på orter, läroanstalter och utbildningsområden
för varje läsår skall göras under hänsyn till hur den aktuella efterfrågan
fördelar sig på olika orter och på olika slag av utbildning. Under dessa
förutsättningar anser sig utskottet kunna godta att de medel som för varje
budgetår anvisas för grundläggande högskoleutbildning får karaktär av resursramar
för de olika högskolemyndigheterna.

Av avgörande betydelse för utskottets ställningstagande härvidlag är de
möjligheter som en sådan ordning ger att till de lokala högskolemyndigheterna
föra över beslutanderätt i fråga om både utbildningens innehåll och
organisation, fördelningen av utbildningsplatser melian olika linjer, grupper
av linjer eller slag av kurser och användningen av tillgängliga resurser. Inte
minst viktigt för att tillgodose individernas efterfrågan på utbildningen är
en ökad frihet att inom de givna totalramarna fördela resurserna på olika
slag av utbildning. Antalet utbildningsplatser för olika linjer eller grupper
av linjer bör normalt endast i budgetpropositionen anges som en riktpunkt,
på vilken den schablonmässiga medelsberäkningen grundas. Den enskilda

Mot. 1976/77:1407

läroanstalten bör ha betydande frihet att disponera resurserna och därmed
fördela utbildningskapaciteten på ett sätt som överensstämmer med lokala
förutsättningar och önskemål.

Med de ramar för kapaciteten i den grundläggande högskoleutbildningen
som utskottet förordar finns det, som påpekats bl. a. i motionen 1975:1876,
anledning att anta att behöriga sökande till högskoleutbildning, som för
närvarande har fritt tillträde, under överskådlig tid kommer att kunna beredas
önskad utbildning enligt dessa principer. Det är emellertid - med
de berättigade krav på planeringsförutsättningar som de olika läroanstalterna
kan ställa - inte säkert att utbildningsönskemålen alltid kommer att kunna
tillgodoses vid den läroanstalt eller på den ort som den studerande söker
sig till i första hand. Det bör enligt utskottets mening ankomma på den
enskilda läroanstalten att slutligt avgöra hur många studerande som den
inom ramen för sina givna resurser kan ta emot i en viss utbildning. Om
härvid inte alla som önskar utbildning i fråga kan beredas plats, är det
viktigt att det finns ett instrument som visar om önskad utbildning finns
tillgänglig på annan ort. I detta läge kan en central registrering av anmälningar
fylla en betydelsefull funktion även inom den del av högskolan till
vilken tillträdet är fritt. Uppgiften att ha hand om denna registrering bör
lämpligen läggas på den enhet som svarar för central antagning till spärrad
utbildning.

Utskottet förordar sammanfattningsvis att som ett medel i planeringen
av den grundläggande högskoleutbildningen används resursramar med den
innebörd utskottet i det föregående angivit.

Den centrala organisationskommittén för högskolereformen (H 75) har
i förslag till högskolelag m. m. konkretiserat 1975 års riksdagsbeslut. Sammantagna
ger H 75:s förslag de lokala högskolemyndigheterna stora befogenheter
att besluta om utbildningsutbudets inriktning och omfattning
liksom om fördelningen av medel mellan olika ändamål och om användningen
av tillgängliga resurser. H 75 har vidare avgivit förslag till planeringsramar
för antagningen till grundläggande högskoleutbildning läsåret
1977/78. Dessa ramar är enligt kommitténs bedömning så avvägda, att det
vid ett förverkligande av förslaget inte föreligger någon risk föra» ytterligare
antagningsbegränsningar skall behöva tillgripas annat än i undantagsfall.

Det senaste årtiondets utredningsarbete, 1975 års riksdagsbeslut och det
planerings- och förberedelsearbete som följde på riksdagsbeslutet har alltså
haft en klar inriktning på att lösa planerings- och fördelningsproblemen
för högskoleutbildningen. Det är därför med förvåning som vi nu tar del
av regeringens förslag om ett s. k. fritt område.

I årets budgetproposition skymtar en kulturpolitisk motivering för förslaget
om ett ”fritt” område. Utbildningsministern talar där (prop.
1976/77:100 bil. 12 s. 3) om att utrymme för ”allmänt kulturella inslag”
måste garanteras inom bl. a. högskolan och säger att denna strävan markeras
i förslaget om att fritt tillträde skall behållas inom den del av högskolan
som i huvudsak motsvarar de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Vi känner förvåning inför den koppling av ”allmänkultur” till
humaniora och samhällsvetenskap som här görs. De senaste årtiondenas

Mot. 1976/77:1407

reformer inom utbildningsväsendet har inneburit en vidgning av kulturbegreppet
så att även bl. a. naturvetenskap och teknik kommit att innefattas.
Utbildningsministerns i budgetpropositionen uttalade kultursyn representerar
enligt vår mening ett steg tillbaka i dessa strävanden. Nu återfinns
dess bättre inte i propositionen 1976/77:59 någon allmänkulturell motivering
för det ”fria” området. Förklaringen till detta torde vara att det "fria” området
här preciseras till att omfatta endast drygt hälften av ämnesområdena
vid de nämnda fakulteterna. I detta ”fria” område ingår sålunda inte ett
antal språk, t. ex. de klassiska och de utomeuropeiska. Med andra ord: den
slutliga avgränsningen av det ”fria” området svarar inte ens mot det i sig
snäva kulturbegrepp som användes i budgetpropositionen.

1 själva verket redovisar regeringen inte några motiv alls för sitt förslag
om ett ”fritt” område. Det förekommer inte heller någon diskussion om
förslaget i förhållande till de bedömningar som låg till grund för 1975 års
riksdagsbeslut. Utbildningsministern konstaterar endast att det enligt hans
uppfattning bör finnas ett område inom vilket det fria tillträdet skall kunna
upprätthållas. Några motiv för avgränsningen av det fria området redovisas
inte heller. Det enda motivet är uppenbarligen de regler för resurstilldelning
enligt universitetsautomatiken som råkar gälla i dag.

Som återspegling av en decennielång och stundtals intensiv debatt i en
central utbildningspolitisk fråga är detta magert. Det är uppseendeväckande
att förslag om en principiell förändring av ett viktigt riksdagsbeslut läggs
fram utan några motiveringar. Det är också nedslående att regeringen så
lättvindigt lanserar ett i grunden starkt konserverande inslag i en reform
som ju i hög grad syftar till att öka samspelet mellan högskolans olika
delar och att stimulera planerings- och utvecklingsarbete över gränserna
för de nuvarande regelsystemen för olika utbildningar.

Ett ”fritt” område inom ett system, där resurserna i övrigt fördelas med
hjälp av resursramar och vid behov antagningsbegränsning, är endast ytligt
sett uttryck för en frihet för individerna att få tillträde till högskoleutbildning.
Denna frihet inom en del av högskolan innebär en motsvarande ofrihet
när det gäller att få tillträde till utbildning inom högskolan i övrigt. Enligt
vår principiella syn måste rätten till utbildning inom ramen för tillgängliga
resurser väga lika tungt inom hela högskolan.

I 1975 års beslut slogs fast att varken individernas efterfrågan eller arbetsmarknadens
behov ensamt kan läggas till grund för högskoleutbildningens
planering. Denna måste i stället grundas på båda de nämnda faktorerna
med de totalt tillgängliga resurserna för högskoleutbildning som
ytterst bestämmande för utbildningskapacitetens omfattning och fördelning
(UbU 1975:17 s. 26). Att låta enbart individernas efterfrågan styra utvecklingen
av en del av högskolan - en del som därtill avgränsas på föråldrade
kriterier - strider mot denna grundtanke i 1975 års beslut, som inte minst
byggde på de ovan berörda negativa erfarenheterna av en sådan ordning.
Det är värt att notera att dessa erfarenheter gjordes under en period då

Mot. 1976/77:1407

ännu den helt övervägande delen av de studerande i högre utbildning kom
från de treåriga och teoretiskt inriktade linjerna i gymnasieskolan (motsvarande).
Genom vidgningen av den allmänna behörigheten breddas nu
rekryteringsunderlaget för högskoleutbildningen till att omfatta praktiskt
taget alla vuxna och arbetande i landet. I detta perspektiv blir avsteget
från den år 1975 beslutade principen än mer uppseendeväckande.

Regeringen synes i sitt förslag om ett ”fritt” område över huvud taget
inte ha räknat med möjligheten att det skulle finnas något tak för vad
riksdagen är villig att satsa på den grundläggande högskoleutbildningen eller
snarare på en viss traditionell del av den. Av budgetförslaget för budgetåret
1977/78 får man likväl inte intrycket att resurser skulle kunna anvisas
för högskolan i en omfattning som gör prioriteringar överflödiga. Som redan
framgått menar vi att det är utomordentligt väsentligt att hålla fast vid
principen att individernas efterfrågan, arbetsmarknadens behov och resursernas
begränsning skall spela samma roll över heta högskolefältet. Detta
förutsätter ett system för planering och resursfördelning som - centralt,
regionalt och lokalt - möjliggör avvägningar på lika villkor inom heta högskolan.
Vi skall närmare utveckla vår syn på de prioriteringsfrågor som
regeringsförslaget aktualiserar.

Som framhölls i propositionen 1975:9 måste enskilda individers behov
av sådan utbildning som f. n. har antagningsbegränsning kunna vägas mot
behoven hos dem som nu - kanske i avsaknad av andra alternativ - söker
sig till utbildning med fritt tillträde. Men man måste också kunna väga
resursinsatserna per studerande - och därmed de kvalitativa kraven - inom
olika utbildningar mot varandra. 1 presentationen av propositionen har från
departementshåll åberopats de berörda ”filosofiska” utbildningarnas generellt
låga kostnader per studerande som argument för att bevara det fria
tillträdet till dem. Enligt vår bedömning är det betydligt lättare att åstadkomma
kvalitativa förbättringar i utbildningar där de totala kostnaderna
kan hållas under kontroll.

Argumentet om vissa utbildningars låga kostnader är cyniskt, eftersom
det får till konsekvens att de historiskt betingade standardskillnaderna, mätta
i kostnader per studerande, mellan olika utbildningar bevaras. Enligt vår
mening ligger det ett värde i att alla högskolans utbildningar har möjlighet
att på lika villkor konkurrera om resurserna på olika nivåer i organisationen.

Också inom de utbildningar som i dag hör till de fria fakulteterna saknas
enligt vår mening skäl för en generell prioritering av vissa kurser och linjer
framför andra. Det är sakligt orimligt att riksdagen skulle garantera i princip
varje behörig sökande rätt att läsa t. ex. ryska men inte kinesiska eller att
gå igenom t. ex. ekonomlinjen och samhällsplanerarlinjen men inte linjen
för offentlig förvaltning. Vi vill också peka på det orimliga i att, allteftersom
högskoleutbildningen utvecklas och förnyas, över huvud taget kunna identifiera
dels de i propositionen uppräknade ämnesområdena, dels de kurser
inom dem som motsvarar de ”nuvarande mera allmänna studiekurserna”.

Mot. 1976/77:1407

Men det avgörande fördelningspolitiska argumentet mot den föreslagna
ordningen ligger enligt vår uppfattning i att den kan äventyra högskolans
möjligheter att fylla sin betydelsefulla och i reformen högprioriterade uppgift:
att tillgodose nya behov av utbildning på högskolenivå hos nya grupper
av studerande. Enligt 1975 års riksdagsbeslut (prop. 1975:9 s. 490, UbU
1975:17 s. 67) är det för den närmaste planeringsperioden inte fråga om
att bygga ut den traditionella universitetsutbildningen utan att tillgodose
det mångskiftande och starkt växande behovet av klart yrkesinriktade utbildningar
på högskolenivå. Förslaget om ett ”fritt” område och den prioritering
av ”mera allmänna” studier inom vissa ämnesområden vid de nuvarande
filosofiska fakulteterna som det innebär betyder därmed en avgörande
förändring också av utbyggnadsdelen i 1975 års beslut.

Det finns anledning att fästa uppmärksamheten på den lokaliseringspolitiska
innebörden i denna omprioritering. Visserligen är avsikten att kurser
inom det ”fria” området skall kunna erbjudas på alla högskoleorter, alltså
även på utbyggnadsorter där sådan utbildning traditionellt inte funnits. Det
är likväl uppenbart att de större universitetsorterna f. n. kraftigt dominerar
inom denna del av högskolan. En prioritering av berörda ämnesområden
innebär därmed också en priotering av de redan etablerade högskoleorterna
på bekostnad av utbyggnadsorterna. De senare orterna kommer att få svårt
att hävda sig i konkurrensen om studerande och resurser, såväl inom det
"fria” området som vid avvägningar mellan detta och andra områden. Decentraliseringsmålen
i 1975 års beslut är alltså hotade.

Vad som nu har sagts har självklart inte bara en lokaliseringspolitisk
innebörd utan rör huvudfrågan vilka behov av utbildning som den nya
högskolan skall tillgodose. Det är uppenbart att förekomsten av ett ”fritt”
område försvårar möjligheterna att få en tillräcklig del av resurserna avsatta
för ändamål som mera direkt anknyter till behov hos olika grupper av yrkesverksamma.

Vi vill på intet sätt förneka att också studier inom de i propositionen
angivna s. k. fria ämnesområdena kan spela en betydelsefull roll när det
gäller att tillgodose nya gruppers behov. Men vi kan definitivt inte hålla
med utbildningsministern (s. 26) om att förslaget om ett ”fritt” område
ligger i linje med strävandena att vidga möjligheterna för nya studerande
att få tillträde till högskoleutbildning och om att den föreslagna garantin
bör möjliggöra växling mellan arbete och studier. Det är knappast för mycket
sagt att detta försök att koppla det ”fria” området till grundläggande jämlikhetssyften
i högskolereformen måste upplevas som en utmaning mot
alla dem som stod bakom 1975 års riksdagsbeslut. Vidgningen av tillträdet
är en del av demokratiseringen av den högre utbildningen. En annan, och
lika viktig del, är att bredda och differentiera utbildningsutbudet så att det
svarar mot behov och önskemål hos alla de grupper som ingår i den nya
högskolans rekryteringsunderlag. Detta syfte måste tillgodoses över hela
fältet av högskoleutbildning, och markeringen av ett speciellt område

1* Riksdagen 7976/77. 3 sami. Nr 1407

Mot. 1976/77:1407

utvalt enbart av historiska skäl - har snarare negativ än positiv betydelse
för dessa strävanden.

Det föreslagna systemet får också negativa konsekvenser för i första hand
de lokala högskolemyndigheternas arbete och för deras möjligheter att förverkliga
intentionerna i reformen. Vi skall peka på några sådana konsekvenser.

Ett viktigt inslag i den studieorganisatoriska delen av högskolereformen
är att utveckla mera sammanhållna utbildningslinjer också inom det område
som svarar mot de nuvarande filosofiska fakulteterna. Det är tacknämligt
att utbildningsministern (s. 237) uttalar sitt stöd för sådana strävanden och
förutsätter att den nya studieordningen och den vidgade lokala beslutanderätten
skall göra det möjligt att intensifiera detta arbete. Det står emellertid
samtidigt klart att det berörda arbetet kommer att försvåras beträffande
den del av högskoleutbildningen som enligt regeringens förslag skall tillhöra
det ”fria” området. Sålunda bidrar ju det ”fria" områdets avgränsning till
att vidmakthålla den traditionella strukturen i utbildningen, något som måste
försvåra insatser för att utveckla nya utbildningslinjer. Vidare kommer osäkerhet
om studerandeantalet i ”fria”kurser att råda också i den nya organisationen.
Inte heller detta är ägnat att ge den fasthet i planeringen som
är önskvärd för att sammanhållna och integrerade utbildningslinjer med
inslag av sådana kurser skall kunna utvecklas. I själva verket kan ett ”fritt”
område ge underlag för föreställningen att traditionella ämnesstudier - antingen
de sker inom en linje eller i form av enstaka kurser - kan prioriteras
framför integrerade och mera yrkesinriktade studier i vad gäller både dimensionering
och utvecklingsarbete.

Som vi förut berört är ett viktigt led i reformen att öka den lokala friheten
att disponera resurserna för att bl. a. utveckla och förnya utbildningsutbudet.
1 propositionens inledning säger sig utbildningsministern på några punkter
komma att förorda en vidgning av denna frihet i förhållande till H 75:s
förslag. Vi har emellertid bara kunnat finna en för de lokala myndigheterna
betydelsefull punkt i fråga om resursdisposition, där en förändring i förhållande
till H 75:s förslag förordas. Det gäller bevarandet av ett "fritt”
område. Enligt vår mening är detta inte en förändring som ökar den lokala
friheten att experimentera - tvärtom innebär den en restriktion i den lokala
planeringen och resursanvändningen. Högskoleenheterna kommer ju att i
sin planering och resursdisposition hela tiden tvingas beakta de särskilda
krav som förekomsten av det ”fria” området ställer - t. ex. när det gäller
att beräkna och fördela årsstudieplatser inom detta område - helt oberoende
av den av riksdagen fastställda studieorganisationen i utbildningslinjer och
kurser. Också kravet att omfördelningar och omdispositioner i första hand
skall göras för att tillgodose de behov som föranleds av det fria tillträdet
innebär begränsningar i den lokala rörelsefriheten.

Vi vill i detta sammanhang uttala farhågor för att förekomsten av ett
”fritt” område kan få ogynnsamma styrande effekter i den lokala plane

Mot. 1976/77:1407

ringen. Det förhållandet att resurstillskott ställs i utsikt för vissa delar av
högskoleutbildningen, medan andra inte har samma möjlighet, skulle kunna
påverka de lokala myndigheterna så att de båda delarna av högskoleutbildningen
behandlas på olika sätt i planeringen. Visar sig sådana farhågor
berättigade, äventyras ett huvudsyfte i högskolereformen, nämligen decentraliseringen
av beslut om den grundläggande högskoleutbildningens utformning,
kvalitativt och kvantitativt. Åtgärder kommer nämligen då att
framtvingas som innebär central reglering - administrativ och/eller ekonomiskt.
Inslag av denna karaktär kan skönjas redan i föreliggande regeringsförslag.
Även om det inte klart framgår av propositionen hur proceduren
för resurstillskott till det ”fria” området kommer att utformas, är det uppenbart
att den kommer att innefatta kontrollerande och justerande ingrepp på
såväl regional som central nivå. För varje enskilt ärende kommer också
att krävas framställning av högskolestyrelsen, yttrande av regionstyrelsen,
yttrande av UHÄ, proposition av regeringen och beslut av riksdagen. Förslaget
bär omisskännliga drag av byråkratisering och rimmar illa med regeringens
olika uttalanden mot sådana företeelser och för ökad lokal och
regional beslutanderätt.

Från lärarpersonalens synpunkt och med hänsyn till trygghetslagstiftningen
har ordningen med ett "fritt” område stora olägenheter. Osäkerhet om
vilka resurser som kommer att stå till förfogande inom olika områden kommer
att råda i avvaktan på den faktiska tillströmningen och på riksdagens
ställningstaganden till framställningar om tilläggsanslag för den ”fria” sektorn.
Detta är självfallet en omständighet som försvårar en rationell personalplanering
och som kan få negativa effekter också för utbildningens
kvalitet genom de ”temporära ändringar i undervisningens uppläggning”
som utbildningsministern räknar med. Också de negativa konsekvenserna
för den tekniska och administrativa personalens arbetsbörda av en ordning,
som innebär tilläggsanslag endast för lärarkrafter, bör beaktas i sammanhanget.

Även i andra avseenden kommer den föreslagna ordningen att innebära
ytterligare krav på administrativa insatser vid främst högskoleenheterna.

Det av 1975 års riksdag beslutade generella anmälningssystemet skall
enligt propositionen utsträckas till att gälla även studerande enligt äldre bestämmelser.
Vidare föranleder det ”fria” tillträdet vissa förändringar i principerna
för anmälningssystemet i förhållande till det förberedelsearbete som
redan har utförts. Enligt vad vi inhämtat har regeringen i ett planeringsuppdrag
till universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) den 13 januari i år
angivit att anmälan till ”ospärrad” allmän utbildningslinje av den som enbart
söker sådan linje skall göras lokalt i stället för till UHÄ såsom hittills planerats.
Den som söker ”ospärrad” linje som ett alternativ till ”spärrad”
skall däremot - på hittills förutsatt sätt - anmäla sig centralt.

Genom denna förändring kommer stora svårigheter att föreligga bl. a.
i informationen till blivande studerande om anmälningssystemet inför höst

Mot. 1976/77:1407

terminen 1977. En ökad börda i fråga om behörighetskontroll m. m. kommer
vidare även i fortsättningen att ligga på de lokala myndigheterna, som för
vissa linjer kommer att få utföra uppgifter i detta avseende som enligt H
75:s förslag skulle hanteras av UHÄ.

Vi vill i sammanhanget peka på de problem som är förenade med den
tänkta ordningen att alla kurser inom det ”fria” området, till vilka minst
10 studerande anmält sig i föreskriven tid, måste anordnas, även om inte
så många studerande infinner sig. Risken för okynnesanmälningar eller för
ett större antal anmälningar enbart i garderingssyfte är påtaglig. Konsekvensen
kan bli många kurser med ett fåtal studerande och totalt sett ett ineffektivt
utnyttjande av anvisade resurser. Vidare bör noteras att ökade krav
ställs på kontroll av vilka anmälda studerande som verkligen infinner sig
till undervisningen, detta för att det skall bli möjligt att vid läsårets början
bedöma det faktiska underlaget för ev. framställningar om tilläggsanslag
för det ”fria” området.

Utbildningsministern ansluter sig verbalt till det av riksdagen beslutade
och av H 75 konkretiserade systemet med planeringsramar och framställer
närmast ordningen med ett ”fritt” område som en marginell komplettering
av detta system. Några förslag till planeringsramar för antagningskapaciteten
läsåret 1977/78, motsvarande dem som diskuterats ända sedan U 68:s arbete,
presenteras emellertid inte. De närmast motsvarande siffror som redovisas
gäller dels det uppskattade totala antalet nybörjare i högskolan läsåret
1977/78, dels kapaciteten i de utbildningslinjer som förutsätts även fortsättningsvis
vara spärrade genom beslut av riksdagen, dels antalet årsstudieplatser
per högskoleregion inom det ”fria” området. Riksdagen har därmed
ingen möjlighet att relatera de dimensioneringsförslag som nu läggs
fram till förarbetena, senast H 75:s förslag till planeringsramar i oktober
1976. Detta är otillfredsställande, och vi förutsätter att erforderlig klarhet
kommer att kunna uppnås under utbildningsutskottets behandling av propositionen.

Vad beträffar resursberäkningarna vill vi ytterligare framhålla följande.
Enligt propositionen står strävan att undvika en ”totalspärr” inte i motsättning
till riksdagens beslut om planeringsramar så länge dessa grundas
på en generös beräkning av resurserna. Dessa ordalag antyder att medelsanvisningen
till den grundläggande högskoleutbildningen av regeringen
nu föreslås bli mindre generös med hänsyn till den samtidigt förordade
möjligheten till tilläggsanslag. Detta är enligt vår mening synnerligen betänkligt.
De resurser som riksdagen bedömer över huvud taget kunna anvisas
för grundläggande högskoleutbildning bör självklart anvisas i den reguljära
budgetprocessen på grundval av förslag i budgetpropositionen till ledning
för högskolemyndigheternas avvägningar. I enlighet med H 75:s förslag
bör alltså en kombination av det år 1975 beslutade planerings- och resursfördelningssystemet
och en generös beräkning av resurser väljas framför
den av regeringen föreslagna vägen.

Mot. 1976/77:1407

I sammanhanget vill vi efterlysa motiven för att under anslaget till lokala
och individuella linjer och enstaka kurser reservera ca 6,5 milj. kr. till regeringens
disposition. Enligt vår mening bör detta belopp behandlas på i
princip samma sätt som anslaget i övrigt. Det är principiellt fel och stridande
mot decentraliseringssträvandena bakom högskolereformen att regeringen
skall ha ett belopp till sin disposition för senare fördelning. Det försvårar
planeringsmöjligheterna förde regionala och lokala högskolemyndigheterna.

I det läge som nu har uppstått vill vi emellertid föreslå att dessa 6,5 milj.
kr. i stället ställs till UHÄ:s disposition för fördelning på regionerna. Det
bör ankomma på UHÄ att snarast menligt fördela medlen till regionerna
för att de regionala och lokala högskolemyndigheterna skall veta vilka resurser
som står till förfogande.

Sammanfattningsvis strider förslaget om ett ”fritt” område mot grundläggande
syften med högskolereformen och innebär betydande olägenheter
för högrkolemyndigheterna och deras personal. Enligt vår uppfattning bör
riksdagen därför inte godkänna de riktlinjer för verksamheten inom högskolan
som förordas i propositionen 1976/77:59 i vad avser planeringsramar
m. m. (s. 246-249) utan hålla fast vid det av 1975 års riksdag beslutade
systemet. I linje härmed bör sista meningen i den föreslagna 11 § högskolelagen
utgå.

Enligt vår mening bör vidare första meningen i nyssnämnda paragraf
få följande lydelse:

Riksdagen kan bestämma att antalet studerande som får antagas till viss
utbildning inom högskolan skall vara begränsat. Det antal studerande som
får antagas till sådan utbildning bestämmes av regeringen eller myndighet
som regeringen utser.

Motivet för denna ändring är att vi anser det orimligt att genom beslut
av riksdagen direkt låsa själva antagningstalet för en viss utbildningslinje.
Den strävan efter decentralisering och flexibilitet som kännetecknar högskolereformen
bör komma till uttryck också i fråga om sättet att dimensionera
de traditionellt spärrade linjerna. Riksdagen bör besluta om antagningsbegränsningen
som sådan samt anvisa medel. Inom ramen för riksdagens
medelsanvisning, grundad på beräkningar i budgetpropositionen av
antalet utbildningsplatser, bör vissa möjligheter till anpassningar av antagningstalen
efter de lokala förutsättningarna finnas. Regeringens lagförslag
i denna del innehåller en enligt vår mening omotiverad inskränkning i den
lokala friheten i förhållande till förarbetena. Vårt förslag innebär att den
i förarbetena avsedda kompetensfördelningen mellan, å ena sidan, riksdagen
och, å andra sidan, regeringen och högskolemyndigheterna formuleras tydligare
än i H 75:s förslag.

Mot. 1976/77:1407

Högskolans indelning i enheter

Vi konstaterar med tillfredsställelse att regeringens förslag om indelning
i högskoleenheter ligger helt inom ramen för vad som föreslogs i propositionen
1975:9 men då lämnades öppet av riksdagen. Det är emellertid
en punkt som vi i detta sammanhang vill ta upp.

Det har sedan länge stått klart att sjöbefälsutbildningen skall ingå i högskolan.
Redan U 68 räknade med att det skulle finnas två allmänna utbildningslinjer
på området, nämligen för utbildning av sjöingenjörer och
sjökaptener. I avvaktan på resultatet av det då pågående utredningsarbetet
inom skolöverstyrelsen förordade emellertid U 68 ingen förändring av sjöbefälsutbildningens
yttre ram, dvs. de nuvarande sjöbefälsskolorna. I propositionen
1975:9 följde utbildningsministern U 68:s förslag. H 75 förde också
upp de båda nämnda linjerna i sitt förslag och förordade att linjerna
skulle inordnas i organisationen av statliga högskoleenheter.

I propositionen 1976/77:59 säger utbildningsministern att även han anser
att den högre sjöbefälsutbildningen bör ingå i högskolan men att det krävs
ytterligare överväganden innan slutlig ställning kan tas. Utbildningsministern
utgår emellertid från att sjökaptensutbildningen och sjöingenjörsutbildningen
från den 1 juli 1977 bör räknas som högskoleutbildning.

Vi beklagar att regeringen i detta fall inte har följt H 75:s förslag och
sålunda föreslagit att sjöbefälsutbildningen såväl studieorganisatoriskt som
institutionellt inordnas i högskolan fr. o. m. den 1 juli 1977. Frågan har
beretts på ett sådant sätt att detta nu inte är möjligt när det gäller den
institutionella organisationen. Däremot bör de båda linjerna tas upp i förteckningen
över allmänna utbildningslinjer. Detta är helt konsekvent med
hänsyn till förslaget att utbildningarna i fråga skall räknas som högskoleutbildning
fr. o. m. den 1 juli 1977.

Kommunal högskoleutbildning

Diskussionen i anslutning till H 75:s arbete med frågor om den kommunala
högskolan har givit ytterligare belysning åt de problem som är förenade
med ett delat huvudmannaskap för högskoleutbildningen. H 75 förordar
mot denna bakgrund att regeringen tar initiativ till en ingående och förutsättningslös
utredning av förutsättningarna för och konsekvenserna av
ett förenhetligande av huvudmannaskapet för den grundläggande högskoleutbildningen.

Utbildningsministern anför (s. 89) att även han anser att det finns skäl
för ett enhetligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen. Samtidigt anser
han emellertid att vissa övergripande frågor om det kommunala och landstingskommunala
verksamhetsområdets utveckling bör klarläggas, innan
ställning tas till en utredning i frågan. Vidare anförs att några års erfarenheter
av en kommunal högskoleorganisation kan vara av värde för en bedömning

Mot. 1976/77:1407

av huvudmannaskapet. H 75:s förslag om en utredning får sålunda inte
stöd av regeringen.

Vi är väl medvetna om de problem som är förknippade med en förändring
av huvudmannaskapet för den kommunala högskoleutbildningen. Vi är
emellertid också medvetna om den starka opion, bl. a. inom löntagar- och
studerandeorganisationerna, som ser det delade huvudmannaskapet och dess
praktiska konsekvenser som allvarliga hinder för ett förverkligande av den
nya högskolan som en helhet.

H 75:s arbete och bestämmelseförslag har enligt vår mening på ett fullt
tillräckligt sätt belyst nackdelarna med de stora skillnader som kommer
att råda mellan den kommunala och den statliga högskoleutbildningen när
det gäller verksamhetens ramar och förutsättningar, bl. a. i fråga om lokal
frihet att besluta om användningen av tillgängliga resurser och i fråga om
möjligheter till inflytande för de i utbildningen verksamma. Stora svårigheter
kan förutses när det gäller att utveckla en forskningsanknytning inom utbildningarna
i en separat organiserad högskola. Betydande hinder kan också
uppkomma beträffande möjligheterna att skapa ett samband mellan kommunala
och statliga utbildningar inom samma område. Inte minst gäller
detta vårdområdet. Att i detta läge hävda att praktiska erfarenheter av den
kommunala högskoleorganisationen bör avvaktas är enligt vår uppfattning
överflödigt och måste mötas med förvåning av alla dem som redan i förberedelsearbetet
för högskolereformen fått insikt i och påpekat de problem
som de skilda regelsystemen förorsakar. Vi anser mot denna bakgrund att
H 75:s förslag om en utredning om huvudmannaskapet för högskoleutbildningen
bör bifallas.

Inte bara i grundfrågan om huvudmannaskapet utan också på två andra
punkter som rör den kommunala högskoleutbildningens samband med den
statliga lägger regeringen nu fram förslag som enligt vår mening innebär
avvikelser från strävandena mot en mer enhetlig och sammanhållen högskola.

I propositionen 1975:9 anfördes (s. 518) att det i vissa fall vid oförändrade
huvudmannaskapsförhållanden blir nödvändigt att ha för statlig och kommunal
högskoleutbildning gemensamma nämnder. Riksdagen lämnade detta
utan erinran. Organisationskommittéerna och de lokala intressena har
mot denna bakgrund i några fall planerat för gemensamma statliga-kommunala
linjenämnder.

Utbildningsministern motsätter sig att gemensamma linjenämnder inrättas.
Enligt vår mening saknas skäl för att här gå ifrån 1975 års beslut. Vi
anser det angeläget att olägenheterna av det delade huvudmannaskapet blir
så små som möjligt och menar att gemensamma linjenämnder kan vara
ett ändamålsenligt sätt att markera planeringsmässiga och innehållsliga samband
mellan olika utbildningslinjer oberoende av huvudmannaskapet. Särskilt
inom sektorn för utbildning för vårdyrken bedömer vi ”gränsöverskridanden”
av detta slag som väsentliga för utvecklingen av utbildnings

Mot. 1976/77:1407

utbudet. Som exempel på diskuterade kopplingar vill vi nämna sjukgymnastoch
arbetsterapeutlinjerna, tandläkar- och tandhygienistlinjerna, ADB-linjen
och systemvetenskapliga linjen.

Mot denna bakgrund förordar vi att andra stycket 21 § i den föreslagna
högskolelagen kompletteras enligt följande (tillägget understruket):

Linjenämnds verksamhetsområde skall avse grundläggande högskoleutbildning
vid en högskoleenhet eller en kommunal eller landstingskommunal
läroanstalt. Om det är lämpligt kan linjenämnds verksamhetsområde omfatta
grundläggande högskoleutbildning vid mer än en högskoleenhet eller kommunal
eller landstingskommunal läroanstalt.

1 sammanhanget utgår vi från att med termen kommunal eller landstingskommunal
läroanstalt avses hela kommunens eller landstingskommunens
utbildningsorganisation. Om en och samma utbildning anordnas vid
två eller flera skolenheter i en kommun eller landstingskommun, bör sålunda
huvudregeln vara att utbildningen vid samtliga dessa enheter skall tillhöra
samma linjenämnds ansvarsområde.

I och med att den kommunala högskoleutbildningen blir riksrekryterande
ökar kraven på samordning av antagningen, såväl mellan olika kommunala
utbildningar som mellan dessa och de statliga. H 75 föreslår därför att regeringen
skall ta ställning för att även antagningen till kommunal högskoleutbildning
skall inordnas i den centrala antagningsorganisationen vid
UHÄ samt ge UHÄ m. fl. i uppdrag att närmare utreda hithörande frågor
och lägga fram erforderliga förslag.

Utbildningsministern anför (s. 91) att det är viktigt att frågor om antagning
till kommunal högskoleutbildning blir ytterligare belysta, framför allt med
utgångspunkt i vad som är bäst för den enskilda sökanden. Han är därför
inte beredd att biträda H 75:s nämnda förslag. Samtidigt förordas emellertid
i propositionen att antagning av studerande till sjuksköterskeutbildning skall
överlåtas på Landstingsförbundets antagningsnämnd. Detta förslag synes
ha lagts fram utan någon ytterligare belysning av frågan med utgångspunkt
i bl. a. vad som är bäst för enskilda sökande.

Regeringens avståndstagande från principförslaget om en samordning mellan
antagning till statlig och antagning till kommunal högskoleutbildning
är beklagligt. Förslaget att därtill avsöndra en del av antagningen till en
avnämarorganisation är betänkligt och kan rimligen inte anses vara en väg
att bevara handlingsfrihet i fråga om en vidare samordning. Det måste tvärtom
tolkas som ett uttryck för uppgivenhet från regeringens sida när det
gäller att på sikt organisera antagningen till högskoleutbildning efter enhetliga
principer. Den föreslagna ordningen bidrar enligt vår mening på ett
olyckligt sätt till att isolera en av högskolans utbildningar från de andra,
detta även inom den berörda sektorn: utbildning för vårdyrken.

Vi tar avstånd från regeringens förslag beträffande antagningen till sjuk

Mot. 1976/77:1407

sköterskeutbildning och förordar i enlighet härmed att 35 § i den föreslagna
högskolelagen helt utgår. I stället bör regeringen uppmanas att ta initiativ
till de av H 75 förordade övervägandena om samordning av antagningen
till statlig och antagningen till kommunal högskoleutbildning. Enligt vår
uppfattning kan och bör detta initiativ tas oberoende av ställningstagandet
till vårt förslag om en utredning i huvudmannaskapsfrågan.

Kårobligatoriet

Utbildningsministern anför (s. 115) att han delar den av många framförda
uppfattningen att det obligatoriska medlemskapet i studerandesammanslutningar
är principiellt förkastligt och därför bör avskaffas. Med hänsyn till
att han inte kan biträda obligatoriekommitténs förslag rörande avvecklingen
av obligatoriet föreläggs emellertid inte riksdagen nu något förslag om dettas
avskaffande.

Vi kan godta de praktiska skäl som kan anföras för att inte redan den
1 juli 1977 avskaffa det obligatoriska medlemskapet, detta i avvaktan på
att de av obligatoriekommittén förordade förhandlingarna om de fortsatta
formerna för samhälleligt stöd till studerandefacklig och studiesocial verksamhet
slutförs. Det är emellertid angeläget att övergångstiden blir så kort
som möjligt. Mot bakgrund av den breda enighet som uppenbarligen råder
om att obligatoriet är principiellt förkastligt bör enligt vår mening riksdagen
nu klart uttala att obligatoriet bör avskaffas och samtidigt uppmana regeringen
att driva de förestående förhandlingarna så, att förslag om obligatoriets
avskaffande kan föreläggas riksdagen vid 1977/78 års riksmöte.

Den provisoriska ordning för det obligatoriska medlemskapet som regeringen
föreslår har många olägenheter. Vi vill här bara peka på det vanskliga
i att för varje nytillkommande linje eller kurs vid statlig högskoleenhet
avgöra vid vilken läroanstalt och i vissa fall fakultet utbildningen i fråga
skulle ha anordnats före den 1 juli 1977, detta för att på den grunden kunna
fastställa om berörda studerande skall omfattas av obligatoriskt medlemskap
och i så fall i vilken eller vilka sammanslutningar. Det är naturligtvis med
hänsyn till högskolereformens syften beklagligt att man på detta sätt tvingas
relatera den nya högskolans utbildning till äldre förhållanden. Härigenom
byggs en konserverande tendens in i den nya högskoleorganisationen.

Den av regeringen föreslagna elektorsförsamlingen för utseende av studeranderepresentanter
i högskolans olika organ är en nödlösning som inte
garanterar någon representativitet. Genom kombinationen av direkta och
indirekta val och genom de skilda beräkningsgrunderna för fördelning av
mandat mellan de olika valkretsarna sker en otillbörlig favorisering av redan
existerande obligatoriska sammanslutningar. Detta torde inte komma att
underlätta de förhandlingar om obligatoriets avskaffande som förutskickas
i propositionen. Direkta val vid sidan av de obligatoriska sammanslutningarna
hade varit att föredra. Vi avstyrker dock inte den föreslagna provisoriska

Mot. 1976/77:1407

ordningen men menar att dess principiella och praktiska olägenheter är ett
starkt skäl att påskynda arbetet på en mera definitiv lösning.

Regeringsförslagets strävan att från obligatoriskt medlemskap och avgiftsskyldighet
undanta grupper som f. n. inte omfattas av dessa skyldigheter
är lovvärd. Regeringen har emellertid i sammanhanget försummat frågan
om sådan befrielse också för vissa studerande inom utbildningar som i dag
omfattas av obligatoriet. Vi syftar här på den växande grupp studerande
som inte utgörs av ”traditionella” studerande, dvs. ungdomsstuderande på
heltid och med fast anknytning till högskoleorten.

Obligatoriekommittén har i sitt betänkande (SOU 1976:14 s. 80) behandlat
frågan om avgiftsreduktion för studerande som inte har möjlighet eller anledning
att utnyttja studerandesammanslutningamas service, dvs. yrkesverksamma
studerande, deltidsstuderande och studerande på annan ort än
högskoleorten. Det är självfallet svårt att genom direkta regler avgränsa
den studerandegrupp som av angivna skäl borde befrias från obligatoriet.
En allmän föreskrift, grundad på ett uttalande av riksdagen, borde emellertid
ge erforderligt stöd för högskolestyrelsernas bedömningar.

Enligt obligatoriekommitténs förslag skulle befrielsen endast gälla den
del av avgiftsskyldigheten som avser studiesociala anordningar, inte den
del som avser facklig verksamhet och representation. Med den av regeringen
förordade ordningen, där även studerande som står utanför de obligatoriska
sammanslutningarna får möjlighet att påverka utseendet av studeranderepresentanter
inom högskolan, finns inget skäl för denna begränsning. Högskolestyrelserna
bör sålunda enligt vår mening åläggas att positivt bedöma
och pröva framställningar om befrielse från obligatoriskt medlemskap, som
kommer från sådana studerande som till följd av medlemskap i annan facklig
organisation, stadigvarande vistelse på annan ort än högskoleorten eller annan
likartad omständighet inte kan eller önskar tillgodogöra sig studerandesammanslutningarnas
service i olika avseenden.

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad vi här anfört om
befrielse från det obligatoriska medlemskapet för vissa grupper av studerande.

Högskolan inom jordbruksdepartementets område

I propositionen 1975:9 (s. 532) anfördes att, med hänsyn till den särskilda
organisationen för jordbrukets högskolor, regionstyrelsernas uppgifter i administrativt
hänseende och beträffande yttranden över anslagsframställningar
m. m. inte kan gälla dessa högskolor. 1 vad gäller den samordnande
planeringen av den grundläggande högskoleutbildningen borde emellertid
regionstyrelserna ha att beakta verksamheten och resurserna också vid jordbrukets
högskolor. Detta lämnades utan erinran av riksdagen.

Utbildningsministern anför nu (s. 49) att de förutsättningar som förelåg
i denna fråga vid 1975 års beslut har förändrats genom att jordbrukets hög

Mot. 1976/77:1407

skolor föreslås sammanförda i en högskoleenhet, Sveriges lantbruksuniversitet.
Han motiverar med denna utgångspunkt att den grundläggande högskoleutbildningen
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde bör
undantas från regionstyrelsernas ansvar för samordnande planering.

Det är självklart - och torde ha stått fullt klart för riksdagen redan vid
1975 års beslut - att styrelsen för högskoleutbildningen inom jordbruksdepartementets
område själv kan svara för erforderlig samplanering inom
sitt ansvarsområde. 1975 års uttalande beträffande regionstyrelsernas uppgifter
i sammanhanget avsåg rimligen samordningen mellan högskoleorganisationen
inom utbildningsdepartementets och högskoleorganisationen
inom jordbruksdepartementets område. Vi kan inte finna att detta samordningsbehov
i något avseende minskar genom de nu föreslagna förändringarna
i den institutionella organisationen av jordbrukets högskolor. Vi
anser det inte heller förenligt med högskolereformens allmänna decentraliseringssyfte
att låta samordningsbehovet tillgodoses enbart på central nivå.

För den del av utbildningsutbudet som skall beslutas regionalt och lokalt
- dvs. lokala och individuella utbildningslinjer och enstaka kurser - är enligt
vår mening regionstyrelserna lämpliga samordningsorgan för hela högskolan.
Vi utgår från att även Sveriges lantbruksuniversitet, inom ramen för sitt
anslag under jordbruksdepartementets huvudtitel, skall kunna inrätta linjer
och kurser av dessa slag. Det är uppenbart att främst universitetet i Uppsala
och den del av lantbruksuniversitetet som är förlagd till Uppsala kommer
att ha resurser för utbildning och forskning inom likartade områden och
alltså kan komma att vilja anordna lokala linjer eller enstaka kurser med
likartad inriktning. 1975 års uttalande att regionstyrelserna i sin samordnande
planering skall beakta också verksamheten och resurserna vid nuvarande
jordbrukets högskolor är från denna utgångspunkt väl motiverat. Innebörden
blir konkret att de berörda regionstyrelserna, i Uppsala och Umeå, skall
följa utvecklingen av utbildningsutbudet i resp. region och ta de initiativ
som behövs för att de samlade resurserna för högskoleutbildning, oavsett
departementstillhörighet, skall utnyttjas så mångsidigt och effektivt som
möjligt.

Vi föreslår att riksdagen ger regeringen till känna vad vi här anfört om
regionstyrelsernas förhållande till högskoleutbildningen inom jordbruksdepartementets
område.

Rektorsval

Enligt 1975 års riksdagsbeslut skall rektor vid statlig högskoleenhet utses
av regeringen efter förslag antingen av högskolestyrelsen eller av en särskild
valförsamling. H 75 föreslår att, i de fall ordningen med förslag av en valförsamling
tillämpas, högskolestyrelsen skall yttra sig över denna församlings
förslag. Utbildningsministern tar (s. 146) avstånd från H 75:s förslag. Som
motivering anförs att det normala rimligen kommer att bli att valförsam

Mot. 1976/77:1407

lingens förslag följs.

H 75 gjorde bedömningen att högskolestyrelsen vid samtliga enheter borde
garanteras någon medverkan vid utseendet av rektor. Vi delar denna bedömning.
Även om säkerligen valförsamlingens förslag normalt kommer
att följas, kan det enligt vår mening uppstå situationer - i första hand då
valförsamlingen är splittrad mellan olika kandidater, t. ex. då två kandidater
har samma röstetal - där högskolestyrelsen med sitt inslag av företrädare
för allmänna intressen kan fylla en viktig sammanjämkande funktion. Också
principiellt kan ifrågasättas det rimliga i en ordning som ställer högskolestyrelsen,
som ändå har det yttersta ansvaret för högskoleenheten och
dess verksamhet, helt utanför förslagsproceduren.

Vi förordar att riksdagen ger regeringen till känna vad vi här anfört om
högskolestyrelsens medverkan vid avgivande av förslag till rektor.

Journalistutbildningen

Sedan år 1967 bedrivs journalistutbildning vid journalisthögskolorna i
Stockholm och Göteborg. Utbildningen är tvåårig och omfattar en ettårig
grundkurs som följs av en termins studiepraktik och en termins fördjupningsstudier.
Fortbildning av journalister sker bl. a. genom kurser som anordnas
av styrelsen för fortbildning av journalister (FOJO).

Frågan om den framtida journalistutbildningen har utretts av en särskild
utredning, som presenterat sina förslag i betänkandet (SOU 1975:25) Å
jour om journalistutbildning.

De förslag som nu föreläggs riksdagen har i stort utredningens förslag
som grund. Vi kan i huvudsak godta dessa förslag. Det gäller bl. a. behörighetsvillkoren.
Vi delar uppfattningen att arbetslivserfarenhet i detta
sammanhang bör ges större tyngd än för flertalet övriga utbildningar. Vi
har heller inga erinringar mot förslaget om en oförändrad intagning vid
journalisthögskolorna samt att endast betygen underkänd eller godkänd skall
användas i enlighet med den praxis som har utvecklats.

På några väsentliga punkter ställer vi oss kritiska till förslagen i propositionen.
Det gäller bl. a. omfattningen av praktiktiden. F. n. ingår en
termins studiepraktik i den sammanlagt tvååriga utbildningen. Utredningen
har föreslagit en förlängning av studietiden med en termin och därvid behållit
en termins studiepraktik, dvs. 20 poäng.

I propositionen föreslås att praktikterminen begränsas till en halv termin,
dvs. 10 poäng. Som motiv anförs dels att detta borde minska de nuvarande
svårigheterna att skaffa eleverna meningsfulla praktikplatser, dels att den
härigenom lediggjorda tiden borde kunna användas till problemorienterad
samhällsinriktad utbildning. Journalistutbildningsutredningen behandlade
noga frågan om studiepraktiken. Den fann att såväl tidigare journalisthögskoleelever
som journalistklubbar och tidningsföretag betraktade studiepraktiken
som en mycket viktig del av utbildningen. Studiepraktiken borde

Mot. 1976/77:1407

därför behållas i oförändrad omfattning. Utredningen ansåg inte att det är
några större problem att skaffa praktikplatser till samtliga studerande även
om individuella önskemål inte alltid kan tillgodoses. Som tänkbara vägar
att skaffa Iler praktikplatser inom dagspressen, där det i dag råder brist,
pekade utredningen på möjligheter av överenskommelser där företag förhinder
sig att upplåta praktikplatser. En annan möjlighet är att frågan löses
genom ett avtal mellan Svenska journalistförbundet och arbetsgivarorganisationerna.

För många elever på journalistlinjen är studiepraktiken den första kontakten
med journalistiskt arbete. Det tar därför lång tid innan de får den
överblick över och insikt i det praktiska journalistiska arbete som krävs
för att de aktivt skall kunna delta i produktionen på det sätt som är en
förutsättning för meningsfullt praktikarbete.

För företagen torde en förkortad praktiktermin komma att innebära att
ökade resurser måste ställas till elevernas förfogande. Kravet på handledning
ökar också genom att samma företag kan komma att ha två praktikanter
i stället för en. 1 nuvarande system kan företagen normalt räkna med att
eleverna i slutet av praktikterminen med viss handledning aktivt deltar
i produktionen. Förkortas praktikterminen kommer detta inte att bli fallet.
Det är troligt att en förkortning av praktiktiden kommer att öka svårigheterna
att skaffa praktikplatser, och det är risk för att många elever inte kommer
att kunna få en tillfredsställande praktiktjänstgöring.

Svenska journalistförbundet har tidigare förklarat sig villigt att med Tidningarnas
arbetsgivareförening försöka avtalsfästa skyldighet för tidningsföretagen
att ställa visst antal praktikplatser till förfogande. Förhandlingar
i denna fråga skulle troligen försvåras om praktikterminen förkortades.

En halvering av praktiktiden skulle allvarligt försämra de studerandes
kontakter med yrkeslivet. Vi kan därför inte godta att praktiktjänstgöringen
minskas. Den bör liksom hittills vara en termin, motsvarande 20 poäng.

Journalistutbildningsutredningen fann en utökning och en fördjupning
av det samhällsvetenskapliga stoffet i utbildningen nödvändig. Remissinstanserna
har också bekräftat utredningens uppfattning om betydande brister
i utbildningen i detta avseende. Utökningen av det samhällsvetenskapliga
stoffet skulle åstadkommas genom en förlängning av utbildningstiden med
en termin. Detta mera allmänna stoff borde förläggas till början av utbildningen.
Den första terminen skulle sålunda bestå av en samhällsorienterande
grundkurs.

Utbildningsministern är inte beredd att förorda att en förlängning av utbildningen
med en termin utformas på det sätt som utredningen har föreslagit.
I stället bör enligt propositionen journalistutbildningen inledas med
en utbildningsgång om fyra terminer, dvs. 80 poäng. Den femte terminen
bör utformas som en påbyggnadsutbildning, och för tillträde till denna skall
krävas minst ett års yrkesverksamhet inom journalistyrket eller annat informationsyrke
efter fullbordad inledande journalistutbildning. Påbyggnads

Mot. 1976/77:1407

utbildningen bör enligt föredraganden också stå öppen för journalister som
inte har genomgått den inledande grundutbildningen, under förutsättning
att de har minst fyra års verksamhet inom journalist- och informationsområdet.

Föredraganden konstaterar att hans förslag minskar utrymmet för att i
den inledande utbildningen lägga in ytterligare moment av samhällsorienterande
karaktär. Denna brist skall emellertid kompenseras genom att undervisningen
i större utsträckning ges en problemorienterad inriktning.

Enligt vår mening är det angeläget att de samhällsorienterande momenten
i utbildningen förstärks. Det gäller särskilt kunskap om kommunerna, organisationerna
och folkrörelserna. Förslagen i propositionen är i detta avseende
inte övertygande. Föredraganden är tveksam till en förlängning av
utbildningen som uteslutande kommer de samhällsorienterande momenten
till godo. Han anför vidare som motiv att många studerande när de börjar
journalistutbildningen redan har inhämtat betydande kunskaper, bl. a. i samhällsvetenskapliga
ämnen vid universitet. Men det är enligt vår mening
inte rimligt att förutsätta tidigare högskolestudier hos dem som påbörjar
journalistutbildning. Föredragandens synpunkter rimmar dessutom illa med
förslaget att ge arbetslivserfarenhet som merit vid antagningen större tyngd
än för övriga utbildningar. Enligt vår mening är det stor risk för att propositionens
förslag inte kommer att leda till den åsyftade förstärkningen
av samhällsorienteringen i utbildningen. Vi anser att en sådan förstärkning
måste garanteras. Den förstärkta samhällsorienteringen bör kunna ingå i
den fjärde terminen. Utrymme härför bör skapas genom att det nuvarande
examensarbetet utgår. Både företag och studerande ställer sig, enligt vad
utredningen har redovisat, tveksamma till examensarbetet. Det bör ankomma
på universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) att beakta detta vid fastställandet
av utbildningsplanen.

Föredraganden frångår utredningens förslag om en förlängning av grundutbildningen
med en termin och föreslår i stället en påbyggnadsutbildning
efter viss yrkespraktik. Vi är tveksamma till den föreslagna lösningen. Det
finns enligt vår mening starka skäl att anta att påbyggnadsterminen endast
kommer att utnyttjas av ett mindre antal elever.

Under hela den tid som journalisthögskolorna funnits har yrkesverksamma
journalister haft möjlighet att genomgå den fjärde terminen, som delvis
har fyllt samma funktion som den nu föreslagna påbyggnadsutbildningen.
Totalt har under hela tiden endast omkring tio personer utnyttjat den möjligheten.
Det finns inget skäl att anta att intresset för att genomgå den
nu föreslagna femte terminen skulle bli större bland journalister i denna
kategori. Inte heller för journalister som har genomgått journalistlinjen torde
ytterligare en termins allmän journalistutbildning efter ett års yrkeserfarenhet
framstå som mer attraktiv.

Vi vill dock inte, trots vad som här har anförts, motsätta oss att en femte
termin inrättas som en påbyggnadsutbildning. Enligt vår mening bör på

Mot. 1976/77:1407

byggnadsutbildningen inrättas som en försöksverksamhet och erfarenheten
få visa om den bör finnas kvar. Det bör uppdras åt UHÄ att följa utvecklingen
och föreslå de åtgärder som denna motiverar.

De synpunkter som vi här har redovisat får inte leda till slutsatsen att
behovet av och intresset för fortbildning är lågt bland yrkesverksamma
journalister. Tvärtom visar erfarenheterna från FOJO:s verksamhet att behovet
av fortbildning är stort. Utbildningen är emellertid här starkt ämnesoch
yrkesinriktad och bedrivs i kurser om en till tre veckor. Den studiesociala
situationen blir enbart genom kursernas längd annorlunda. Till detta kommer
att de allra flesta studerande kan bevista kurserna på betald arbetstid.
Antalet sökande till FOJO har ökat.

Det är mot denna bakgrund tillfredsställande att föredraganden under
anslaget Utbildning för kultur- och informationsyrken har beräknat medel
för en viss ökning av verksamheten vid FOJO. Det är enligt vår mening
angelägnare att bygga ut denna verksamhet än den i propositionen föreslagna
påbyggnadsutbildningen. Dessa synpunkter bör vara vägledande för regeringen
vid utformningen av nästa års budgetförslag.

Utbildning för undervisningsyrken. Förskollärarlinjen

Hösten 1975 träffades en överenskommelse mellan regeringen och Svenska
kommunförbundet enligt vilken 100 000 daghemsplatser och 50 000
fritidshemsplatser skall tillkomma under åren 1976-1980. Denna överenskommelse
har riksdagen ställt sig bakom.

En nödvändig förutsättning för att programmet skall kunna förverkligas
är ati utbildad personal finns att tillgå. Hittills har ett omfattande byggande
satts i gång på grundval av överenskommelsen. Det är därför viktigt att
utbildningen av förskollärare byggs ut i takt med det ökade daghemsbyggandet.
På initiativ av den socialdemokratiska regeringen har utbildningskapaciteten
ökats väsentligt. I propositionen föreslår föredragande statsrådet
en ökning med ca 300 intagningsplatser. Enligt vår bedömning är detta
inte tillräckligt. Vi föreslår att medel för ytterligare ca 150 intagningsplatser
anvisas. De bör så långt det är möjligt lokaliseras till sådana platser där
lärarutbildningskapacitet finns att tillgå. Det bör ankomma på regeringen
att, efter förslag från skolöverstyrelsen, närmare fördela utbildningsplatserna.

Högskoleförvaltningarna

De regionala organisationskommittéerna och H 75 har föreslagit att 130
nya tjänster inrättas för högskoleförvaltningarna i samband med högskolereformens
genomförande den 1 juli i år och att ytterligare 53 tjänster
inrättas budgetåret 1978/79. Förslagen är grundade på ingående överväganden
vid läroanstalterna och i lokala arbetsgrupper. De är redan i sig
uttryck för en betydande återhållsamhet i förhållande till de behov och

Mot. 1976/77:1407

önskemål som gjorts gällande från berörda myndigheter och grupper inom
högskolan. Utbildningsministern beräknar medel endast för ”närmare ett
sextiotal” nya tjänster för förvaltningarna.

Före framläggandet av propositionen för riksdagen har förhandlingar ägt
rum enligt medbestämmandelagen, 11 §. Sådana förhandlingar pågick under
tiden 14 januari 1977-7 februari 1977 mellan statens förhandlingsråd å ena
sidan och TCO:s statstjänstemannasektion, Statsanställdas förbund och Centralorganisationen
SACO/SR å andra sidan. Regeringen hade redan dessförinnan
fattat beslut, varför förhandlingar av det slag som medbestämmandelagen
föreskriver knappast kan anses ha förekommit. Avsikten med
lagens regler är att förhandlingar skall äga rum innan beslut fattas eller
åtgärd vidtas och att sådana förhandlingar skall ingå som ett normalt led
i beslutsprocessen. Organisationerna har sedermera påkallat tvisteförhandling
enligt gällande förhandlingsordning. Sådan påbörjades den 22 februari.

Hanteringen av den primära förhandlingsskyldigheten enligt medbestämmandelagen
från regeringens sida är i hög grad anmärkningsvärd. Även
om det i det här fallet är riksdagen som har att fatta det slutliga beslutet
måste de i lagen föreskrivna förhandlingarna föras på sätt som är avsett
med lagstiftningen om medbestämmanderätten. Förhandlingar måste självfallet
innebära att man från båda parter är beredd att lyssna till och ta intryck
av framförda synpunkter. Eftersom frågan nu är föremål för tvisteförhandling
har vi endast velat markera vår principiella kritik mot regeringens handläggning,
som innebär att några förhandlingar i medbestämmandelagens
mening aldrig i praktiken har kommit till stånd.

När det gäller resurser för de lokala högskoleförvaltningarna har regionkommittéerna
och H 75 angett följande områden där det är mest angeläget
med förstärkningar:

1. Utbildningsplanering och därmed sammanhängande ekonomisk planering.
Avser i första hand resurser för linjenämndernas planerings- och
utvecklingsarbete samt, i fråga om den ekonomiska planeringen, för högskolestyrelsens
sammanhållande planeringsfunktioner.

2. Lokal anmälan och antagning, studiedokumentation Avser resurser
för den lokala tillämpningen av behörighets-, urvals- och antagningsbestämmelserna
samt för registrering av studerande och studieresultat m. m. Nära
kopplade till dessa ändamål är förstärkningar av studieväglednings- och informationsresurser.

3. Personalomsorg. Avser bl. a. resurser för tillämpning av den nya arbetsrätts-
och medbestämmandelagstiftningen men också resurser för andra,
inom högskolesektorn hittills förhållandevis eftersatta, personaladministrativa
ändamål.

Härutöver anger H 75 uppbyggnaden av allmänna kansliresurser vid de
högskoleenheter som f. n. i stort saknar en egen administrativ bas som
viktig. Detta gäller bl. a. högskolorna på flertalet utbyggnadsorter liksom
den nya enheten för lärarutbildning i Stockholm.

Mot. 1976/77:1407

Högskolereformen är inte en administrativ reform. Men högskolan måste
få de resurser som är nödvändiga för att den skall kunna fylla sina vidgade
uppgifter och ge reformen ett substantiellt innehåll. Det är oundvikligt att
i detta sammanhang vissa ytterligare administrativa resurser krävs.

Högskolereformens decentraliseringseffekter måste rimligen återspeglas
också i själva förvaltningsorganisationen. I fortsättningen kommer ett stort
antal ärenden, som tidigare har handlagts av utbildningsdepartementet eller
av central myndighet, att ankomma på högskolestyrelser och linjenämnder.
Detta förutsätter att styrelserna och nämnderna får tillgång till den service
de behöver för att kunna fullgöra sitt planeringsansvar och verkligen ta
den ökade lokala friheten och beslutanderätten i anspråk. Särskilt vill vi
här peka på linjenämndernas behov av sekreterarresurser. Linjenämnderna
skall bevaka målen för och uppläggningen av resp. utbildningslinje som
helhet. De skall samordna de olika intressen och önskemål som kan göra
sig gällande bl. a. från berörda institutioner. Till denna uppgift hör att ge
styrelsen underlag för fördelning av de resurser som totalt står till förfogande.
En annan uppgift blir att följa studieresultaten inom linjen i dess helhet
och vidta eller föreslå de åtgärder som detta kan föranleda. På linjenämnd
ankommer också att fastställa lokal plan för allmän utbildningslinje liksom
utbildningsplan för lokal utbildningslinje.

Resultatet av högskolereformen kommer i hög grad att bli beroende av
hur linjenämnderna lyckas förnya och utveckla utbildningens innehåll och
organisation. Det är därför nödvändigt att sådana resurser ställs till förfogande
att linjenämnderna kan fungera enligt intentionerna.

Genom det vidgade tillträdet till högskolan kommer behovet av information
om t. ex. utbildningssystem, studievägar och tillträdesfrågor att öka.
I linje med målet om en mer öppen högskola ligger också kravet att sprida
kunskaper om forskningsresultat och vetenskaplig verksamhet till andra
delar av samhället, inte minst till arbetslivet.

Vi vill också hänvisa till de övriga områden som H 75 särskilt har pekat
på och som i det föregående har återgivits. Det gäller resurser för utbildningsplanering
och ekonomisk planering, lokal anmälan, antagning och studiedokumentation,
personalomsorg samt allmänna kansliresurser.

Under anslaget till högskoleförvaltningarna har utbildningsministern föreslagit
en uppräkning med ca 21 milj. kr. Det framgår emellertid inte hur
stor del av detta belopp som avser nya tjänster, inte heller hur dessa tjänster
har fördelats på de olika högskoleenheterna. Såvitt vi har kunnat utröna
har 58,25 tjänster lagts ut till en sammanlagd kostnad av 5 825 000 kr.

Enligt vår mening kan högskolereformen i väsentliga avseenden komma
att äventyras, om inte ytterligare resurser utgår för de lokala högskoleförvaltningarna.
Med den snäva tilldelning som utbildningsministern föreslår
är det risk för att de kritiker på borgerligt håll får rätt som tidigare varnat
för att reformen kan bli en administrativ skenreform Vi vill betona att
det nu inte gäller en slentrianmässig förstärkning av redan fungerande by

Mot. 1976/77:1407

råkratier utan att det i hög grad är fråga om att bygga upp en administrativ
basorganisation vid nya högskoleenheter, som i allt väsentligt saknar resurser
av detta slag. Det är i forsta hand vikten av att ge högskolan på utbyggnadsorterna
en fast grund för utveckling och behovet av service för linjenämnderna
som gör att vi trots det ansträngda budgetläget är beredda
att förorda en medelsanvisning till högskoleförvaltningarna som överstiger
den av regeringen föreslagna med ca 3 milj. kr. Detta möjliggör att högskoleenheterna
tillförs ytterligare omkring 30 administrativa tjänster, dvs.
sammanlagt omkring 90 tjänster, för budgetåret 1977/78.

Med hänvisning till vad som anförts föreslår vi att riksdagen till Högskoleförvaltningarna
för budgetåret 1977/78 anvisar 90 871 000 kr. samt uttalar
att den förstärkning detta innebär i förhållande till regeringens förslag
i första hand är avsedd för högskoleenheterna på utbyggnadsorterna samt
för uppgifter i anslutning till linjenämndernas arbete.

Enligt vårt förmenande hade det varit en riktigare ordning att de tillkommande
resurserna i propositionen inte fördelats på högskoleenheterna.
Den närmare fördelningen på enheter borde tillsammans med fördelningen
på olika slag av tjänster göras efter förhandlingar med berörda personalorganisationer.
Eftersom det finns anledning förmoda att planeringen på
de enskilda högskoleenheterna nu sker med propositionens förslag som bas,
vill vi emellertid inte föreslå någon ändring. Däremot yrkar vi att de resurser
för ca 30 ytterligare tjänster som vi har föreslagit skall fördelas på högskoleenheterna
efter förhandlingar med personalorganisationerna och med
iakttagande av de riktlinjer som vi här har angivit.

Mot. 1976/77:1407

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

att riksdagen

1. beslutar avslå propositionen 1976/77:59 i vad avser förslagen
om planerings- och resursfördelningssystem,

2. i överensstämmelse med 1975 års riksdagsbeslut godtar vad
som i motionen anförs angående planerings- och resursfördelningssystem,

3. beslutar ge regeringen till känna att sjökaptenslinjen och sjöingenjörslinjen
bör tas upp i förteckningen över allmänna utbildningslinjer,

4. beslutar att ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
angående utredning om huvudmannaskapet för högskoleutbildningen,

5. beslutar godta vad som i motionen anförs om linjenämnds
verksamhetsområde,

6. beslutar att ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
om samordning av antagningen till statlig och kommunal högskoleutbildning,

7. uttalar att kårobligatoriet bör avskaffas,

8. beslutar ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
om förhandlingar i syfte att snarast möjligt avskaffa kårobligatoriet,

9. beslutar att ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
om befrielse från det obligatoriska medlemskapet för vissa grupper
av studerande,

10. beslutar att ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
om regionstyrelsernas förhållande till högskoleutbildningen
inom jordbruksdepartementets område,

11. beslutar att ge regeringen till känna vad som i motionen anförs
om högskolestyrelsens medverkan vid avgivande av förslag
till rektor,

12. beslutar att journalistutbildningen utformas enligt de riktlinjer
som angetts i motionen,

13. till Utbildning för undervisningsyrken för budgetåret 1977/78 anvisar
ett i förhållande till regeringens förslag med 1000 000
kr. förhöjt reservationsanslag av 329 727 000 kr. samt ger regeringen
till känna vad som i motionen anförs om ändamålen
för denna förstärkning,

14. beslutar att avslå regeringens förslag under anslaget Lokala och
individuella linjer samt enstaka kurser att 6,5 milj. kr. skall
ställas till regeringens disposition samt att motsvarande belopp
i stället skall få disponeras av universitets- och högskoleämbetet

Mot. 1976/77:1407

för fördelning på högskoleregionerna i enlighet med vad som
anförs i motionen,

15. till Högskoleförvaltningarna för budgetåret 1977/78 anvisar ett
i förhållande till regeringens förslag med 3 000 000 kr. förhöjt
förslagsanslag av 90 871 000 kr. samt ger regeringen till känna
vad som i motionen anförs om ändamålen för denna förstärkning,

16. vid bifall till yrkandena under punkterna 2, 5 och 6 antar vid
motionen såsom bilaga fogat förslag till ändringar i förslaget

till högskolelag.

Stockholm den 3 mars 1977
OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)
i Tyresö

BENGT GUSTAVSSON (s)
i Eskilstuna

LILLY HANSSON (s)

LISA MATTSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

ERIK ADAMSSON (s)

THAGE PETERSON (s)
i Nacka

ESSEN LINDAHL (s)
i Lindingö

GÖRAN KARLSSON (s)
i Huskvarna

INGEMUND BENGTSSON (s)
i Varberg

INGVAR SVANBERG (s)

VALTER KRISTENSON (s)

PAUL JANSSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
i Ronneby

LENA HJELM-WALLÉN (s)

Mot. 1976/77:1407

Förslag till Högskolelag

Bilaga

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

ll§

Riksdagen kan bestämma hur
manga studerande som högst får antagas
till viss utbildning inom högskolan.

I fråga om annan utbildning än
den som omfattas av riksdagens beslut
enligt första stycket kan antalet
studerande begränsas, om tillgängliga
resurser ej räcker. Föreskrifter
om sådan begränsning meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen
utser. Riksdagen kan dock
för viss utbildning besluta att sådan begränsning
ej får ske eller att begränsningfår
ske endast om vissa villkor är
uppfyllda.

21 §

För den regeringen meddelar.

Riksdagen kan bestämma att antalet
studerande som får antagas till
viss utbildning inom högskolan skall
vara begränsat. Det anta! studerande
sorn får antagas till sådan utbildning
bestämmes av regeringen eller myndighet
som regeringen utser.

Linjenämnds verksamhetsområde
skall avse grundläggande högskoleutbildning
vid en högskoleenhet
eller en kommunal eller landstingskommunal
läroanstalt. Om det är
lämpligt kan linjenämnds verksamhetsområde
omfatta grundläggande
högskoleutbildning vid mer än en
högskoleenhet.

Linjenämnds verksamhetsområde
skall avse grundläggande högskoleutbildning
vid en högskoleenhet
eller en kommunal eller landstingskommunal
läroanstalt. Om det är
lämpligt kan linjenämnds verksamhetsområde
omfatta grundläggande
högskoleutbildning vid mer än en
högskoleenhet eller kommunal eller

landstingskommunal läroanstalt.
Linjenämnd skall skall organiseras.

Mot. 1976/77:1407

Regeringens förslag Motionärernas förslag

35 §

Regeringen får överlämna till organ
som Landstingsförbundet utser att antaga
studerande i grundläggande högskoleutbildning
som anordnas av kommun
eller landstingskommun.

GOTAB 53393