4
Motion
1976/77:1368
av herr Biörck i Värmdö
med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och
forskning inom högskolan m. m.
1968 års utbildningsutredning (U-68) överlämnade i januari 1974 till regeringen
sitt femte specialbetänkande ”Högskoleutbildning-läkarutbildning
för sjuksköterskor" (SOU 1974:19). Betänkandet remitterades till ett stort
antal myndigheter och organisationer.
Mot bakgrund av betänkandet och remissvaren uppdrog regeringen
1975-09-18 åt UKÄ att utarbeta förslag till en särskild studiegång till läkare
för sjuksköterskor, bl. a. med direktiven
att studiegången skulle innebära en avkortning av den normala studietiden
för läkarexamen med åtminstone 40 veckor,
att studiegången skulle ha samma kunskaps- och färdighetsmål som nuvarande
grundutbildning av läkare,
att studiegången borde anordnas som en försöksverksamhet i en sammanhållande
grupp om högst 30 studerande,
att studiegången borde förläggas till en ort, där fullständig läkarutbildning
bedrivs,
att kostnaderna i vart fall skulle hållas inom ramen för den totala kostnaden
för nuvarande läkarutbildning.
UKÄ tillkallade 1972-02-24 biträdande professor Arne Ljungqvist att biträda
UKÄ vid fullgörandet av regeringens uppdrag. Till utredningsarbetet
knöts en grupp av experter samt en större referensgrupp med bl. a. företrädare
för arbetstagare, arbetsgivare och studerande.
Utredningsarbetet ledde fram till ett förslag om en särskild studiegång
till läkare för sjuksköterskor, 40,5 veckor kortare än den reguljära studiegången,
och avsedd för studerande med sjuksköterskeexamen och minst
2 års yrkeserfarenhet som sjuksköterska. Utredningen bedömde det möjligt
att under vissa förutsättningar genomföra den föreslagna studiegången som
en försöksverksamhet vid Karolinska institutet med ett första intag höstterminen
1977 och förnyade intag varje hösttermin. För Karolinska institutets
möjligheter att genomföra denna utbildning redovisades emellertid
behov av resursförstärkningar, bl. a. betingade av att den reguljära studiegångens
kursstorlekar i vissa ämnen blev avsevärt större än normalt, beroende
på att den särskilda studiegångens studerande skulle utgöra en sammanhållen
grupp. Ytterligare orsaker till resursbehoven varatt förkortningen
av utbildningen gjorde det nödvändigt att i vissa fall splittra det ordinarie
kurssystemet i några mindre kurser som icke finns i den reguljära studiegången
samt att i andra fall några kurser måste dubbleras om tidsvinsten
Mot. 1976/77:1368
5
på 40,5 veckor skall kunna klaras. Allt detta kostar lärotimmar.
Utredningen visade också att dessa problem med kurskollisioner och överfulla
kurser vid den reguljära studiegången till stor del var av igångsättningskaraktär
och att efter ca 6 år en normalisering av kursförhållandena
skulle nås med reducerat behov av extra tillskott.
Sammantaget redovisas ett resursbehov av ovan beskriven karaktär för
budgetåret 1977/78 med 0 kronor, 1978/79 med 60 000 kronor. 1979/80
med 150 000 kronor, 1980/81 med 220 000 kronor samt 1981/82 med 60 000
kronor, varefter detta resursbehov beräknas bortfalla.
Till ovan beskriven resurs yrkades kostnader för studievägledartjänst om
92 000 kronor/budgetår.
I propositionen 1976/77:59 har departementschefen beräknat medel för
studievägledning för den särskilda studiegången till läkare för sjuksköterskor
med 45 000 kronor. Därutöver säger departementschefen: ”För egen del
anser jag att kostnaderna för den särskilda studiegången bör kunna bestridas
inom ramen för befintliga resurser.”
Uppenbarligen har departementschefen förbisett att de av utredningen
redovisade behoven för Karolinska institutet är en absolut förutsättning
för att studiegången över huvud taget skall kunna genomföras. Det är självklart
att en särskild studiegång av en speciell studerandekategori leder till
extra kostnader. Det förhållandet att elevintaget sker inom ramen för ordinarie
intag lämnar ju ingen som helst garanti för att kostnaderna kan
ske inom ramen för ordinarie kostnader. Tvärtom kräver självfallet den
särskilda studiegången sin egen studievägledning samt i vissa fall egna kurser,
som med hänsyn till såväl placering i tiden som sitt innehåll icke kan
föras ihop med den reguljära studiegångens kurser. Förhållandet att studerandeantalet
i den särskilda studiegången i vissa fall är betydligt lägre
än i ordinarie kursstorlek - med överbefolkning av motsvarande kurser
på andra sjukhus som följd - i andra fall större än i de reguljära kurserna
gör att behov av ökade lärotimmar drabbar såväl den reguljära studiegången
som den särskilda. Att tänka sig att lärarna skall åka mellan olika sjukhus
och kurser och meddela den kliniska undervisningen är endast en teoretisk
möjlighet som stupar praktiskt dels på att lärarna är sjukhusanställda läkare,
dels på att självfallet kliniskt verksamma läkare undervisar på sina egna
patienter vid den klinik där vederbörande är anställda.
Mot bakgrund av det anförda är det nödvändigt att de av utredningen
föreslagna och av UHÄ tillstyrkta resurserna för den särskilda studiegången
även på sikt tillförsäkras Karolinska institutet därest avsikten är att denna
studiegång verkligen skall kunna genomföras. Om detta icke är möjligt,
bör den särskilda studiegången till läkare för sjuksköterskor tills vidare icke
påbörjas utan uppskjutas till dess ekonomiska förutsättningar härför kan
beräknas förefinnas. Denna uppfattning delas av utredningsmannen, professor
Arne Ljungqvist.
Mot. 1976/77:1368
6
Åberopande det ovan anförda hemställes
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående läkarutbildning för sjuksköterskor.
Stockholm den 2 mars 1977
GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö