Mot. 1976/77

1366

Motion

1976/77:1366

av herr Biörck i Värmdö

med anledning av propositionen 1976/77:59 om utbildning och
forskning inom högskolan m. m.

Invokation

På riksdagens bord ligger nu en proposition med förslag till ny högskolelag
m. m. Ett genomgående och karakteristiskt drag för den ”högskolereform”,1
som redan i princip antagits av 1975 års riksdag och som 1977 års riksdag
inbjudes att i lagstiftningens form besegla, är okunnigheten om och den
bristande förståelsen för den högre utbildningens och forskningen villkor.

Dessa villkor är av både inre och yttre slag. Det må vara sant att statsmakterna
främst kan påverka verksamhetens yttre villkor. Icke desto mindre
råder det självfallet en växelverkan mellan de yttre villkoren för varje
mänsklig verksamhet och de inre.

Samhällsutvecklingen - såväl den politiska som den organisatoriska och
ekonomiska - har tyvärr kommit att utarma det politiska livet med avseende
på företrädare för vad som brukar kallas den högre utbildningen och forskningen.

Jag är förvissad om att om endast några av de universitetsprofessorer,
som under modern tid varit verksamma i Sveriges riksdag - låt mig nämna
personligheter sådana som Nils Edén, Johan Thyrén, Ernst Trygger och
Östen Undén, (två förutvarande universitetskanslerer), Vilhelm Lundstedt,

C.A. Reuterskiöld, K.G. Westman, Nils Wohlin, Israel Holmgren, Gösta
Bagge, Georg Andrén, Elis Håstad, Gunnar Heckscher, Sten Wahlund, Bertil
Ohlin och Gunnar Myrdal - haft säte och stämma i den riksdag, som 1975
fattade principbeslut rörande den s. k. ”högskolereformen” - den som nu
i form av ny högskolelag m. m. skall föras ut i verkligheten - skulle denna
”reform” troligen ha sett ganska annorlunda ut.

Med erfarenheten som utgångspunkt

Icke sedan sin begynnelse för 500 år sedan har det högre utbildningsväsendet
och den vetenskapliga forskningen i vårt land stått inför en mera
genomgripande förändring av sina villkor än vid årets riksdag. I en nyligen

1 Reform betyder väl i och för sig närmast återskapande, underförstått i en ny form.

Så som begreppet numera används tycks man ta för givet att varje reform också
innebär en förbättring. Eftersom jag inte har den uppfattningen att ”högskolereformen”
innebär en förbättring, tillåter jag mig använda citationstecken.

1 Riksdagen 1976/77. 3 sam!. Nr 1366

Mot. 1976/77:1366

2

utgiven skildring av Upsala universitets historia 1477-1977 skriver en av
de aderton, professorn i lärdomshistoria Sten Lindroth:

Den stora högskolereformen skall träda i kraft sommaren 1977. Det är
en ödets ironi, att det sker samtidigt som Uppsala universitet firar sitt 500årsjubileum.
En större förvandling har universitetet aldrig genomgått. Det
grundades en gång mot medeltidens slut som en fri och självständig andlig
korporation, och genom århundradenas växlingar har det så förblivit. En
framtid väntar nu, då dess frihet blir hårt beskuren. När Johannes Rudbeckius
en gång under 1600-talets första år hyllade det ännu späda universitetet
i Uppsala, talade han om det som Apollons och musernas hemvist,
där vetenskapernas skönhet, höghet och glans uppenbarades. Så högtravande
bör man väl inte uttrycka sig i våra dagar. Men utan ett fritt, av varje
hänsyn till kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen oberoende vetenskapligt
liv kan inget universitet värt namnet existera. Linné visste det,
och Geijer. Uppsala universitets framtida bestånd är inte nog. Det måste
också fyllas av en sökande forskaranda, som inte vet av några gränser och
inte låter sig dirigeras av tidens tillfälliga makter.

Det är mot denna bakgrund, som jag i riksdagen - för närvarande den
ende här med egen erfarenhet av det slag av verksamhet, som en universitetsprofessur
innebär och som denna ”reform” avser att i grunden förändra
- har att redovisa mina synpunkter på de föreliggande förslagen. Att
en professor numera är en sällsynt gäst i riksdagen beror icke på att de
svenska universiteten och högre läroanstalterna på senare tid skulle ha fjärmat
sig från samhället. Motsatsen är säkerligen fallet. Orsaken står i stället
att finna i enkammarriksdagen och i politikens professionalisering, där det
till slut kanske enbart finns plats för yrkespolitiker. I takt därmed förefaller
ärendenas behandling i riksdagen att alltmera gälla form snarare än sak.
Det är tvivelaktigt om en sådan utveckling i längden är till gagn för samhället
och medborgarna. Den s. k. ”högskolereformen”, sådan den i dag föreligger
på riksdagens bord, är ett exempel på detta. I denna motion skall jag försöka
belysa, i hur ringa grad ”reformen” tar hänsyn till den levande verkligheten.

Min erfarenhet från universitets- och högskoleväsendet har, ofrivilligt,
kommit att omfatta hela den s. k. karriärstegen: från student och studentkårsordförande,
över disputation och docentur (vid Karolinska institutet och
Lunds universitet) till professur, prefektskap och medlemskap av lärarkollegium,
sedermera fakultet, samt fakultets- och utbildningsnämnder. Under
nära tjugo år i den medicinska fakulteten vid Karolinska institutet har jag
självfallet också haft anledning att deltaga i remissbehandlingen av olika
reformförslag inom universitetsområdet, däribland U 68 och manifestationer
emanerande från H 75. Jag har däremot icke varit meddelaktig i 1975 års
riksdagsbeslut om högskolan. I min kritik av den nu föreliggande propositionen
anser jag mig därför för egen del icke bunden att utgå från de
genom detta beslut angivna förutsättningarna.

När det gäller att välja en praktisk utgångspunkt för min kritik är det
naturligt att tänka tillbaka till den tidpunkt för snart tjugo år sedan, då

Mot. 1976/77:1366

3

jag fick ta över ansvaret för den medicinska kliniken vid ett statligt undervisningssjukhus.

Denna klinik hade då i elva år stått utan normalt underhåll, sedan stat
och kommun väl hade träffat ett förpliktande avtal, vars förverkligande
dock ingendera parten bekymrade sig om. Under dessa år hade kliniken
drabbats av två långa perioder av interregnum, i avvaktan på besättande
av professuren, varigenom också den kvalificerade läkarstaben allvarligt
åderlåtits. Vilka blev då den nytillträdande professorns arbetsuppgifter? Jo,
först och främst att se till att erhålla åtminstone ett minimum av upprustning
av befintliga Ma/utrymmen. Därnäst att gripa tag i sjukvårdens dagliga drift
och se till att, såvitt möjligt, diagnostik och behandling samt journalföring
bragtes i nivå med tidens krav och möjligheter. När detta underlag började
ta form kunde man gripa sig an med att anpassa undervisningen efter studenternas
behov, vilket givetvis skedde i nära samarbete med de olika kursernas
förtroenderåd, tio år före studentrevolten och dess skäligen ointressanta
avläggare i form av s. k. FNYS-verksamhet. Först därefter, sedan
de fundamentala grundstenarna lagts, och pålitliga medarbetare successivt
rekryterats ur de varandra avlösande studentkursernas led, blev det möjligt
att steg för steg och på basen av de frågeställningar patientmaterialet aktualiserade
formulera, ta itu med att skaffa resurser för att genomföra
ett antal forskningsuppgifter.

Jag har velat redovisa dessa erfarenheter i konkreta termer för att belysa
hur intimt den dagliga praktiska verksamheten, den grundläggande undervisningen
och den vetenskapliga forskningen hänger samman inom den
kliniska verkligheten, och hur ofrånkomligt det är att den för institutionens
samlade verksamhet ansvarige, i detta fall professorn-överläkaren, har grepp
över alla de till kliniken hörande verksamheterna. En lång erfarenhet utökad
med liknande erfarenheter från många kolleger - har lärt mig att
dessa akti viteter mäste hållas samman, om man skall uppnå optimala resultat.
Hela föreställningen att ”lägre” och "högre” utbildning kan - och bör! skiljas
från varandra är en villolära, även om den omhuldas av en del vetenskapliga
skönandar och av utbildningsbyråkrater, som i söndrandet av
naturligt sammanhängande funktioner ser sin chans att själva kunna härska.1

Måhända kan det invändas att mina erfarenheter hämtats från en speciell
del av universitetet där praktisk verksamhet för både lärare och elever utgör
en ryggrad i såväl undervisning som forskning. Mycket av det senaste decenniets
”reform”-verksamhet inom universitetsväsendet har tagit sin utgångspunkt
i missförhållanden som med rätt eller orätt ansetts råda inom
de filosofiska fakulteterna. I stället för att analysera varje fakultets problem
för sig har man yxat till samma mallar för alla fakulteter, oavsett om de
varit tillämpliga där eller ej. Det kan därför vara lika rimligt att till omväxling
välja de medicinska fakulteterna som utgångspunkt, detta så mycket mera
som de i sin ”yrkesinriktade” karaktär alltid uppfyllt den målsättning för

1 Samma filosofi har på sjukvårdens område lett till uppbrytande och försvårande
av det naturliga samarbetet mellan kliniker inom ett och samma sjukhus och skapande
av nya, artificiella enheter genom s. k. sektorsblock.

Mot. 1976/77:1366

4

den högre utbildningens anordnande, som den nya ”högskolereformen”
eftersträvar. Samma är förhållandet med jordbrukets högskolor’ och, föreställer
jag mig, delar av den tekniska utbildningen. Även i många andra
discipliner ägnar sig lärarna ofta åt praktisk verksamhet (som juridiska, ekonomiska
eller industriella rådgivare), medan motsvarande praktisk tjänstgöring
beklagligtvis icke ingår i studentundervisningen. Jag vågar därför
tro att synpunkter, som emanerar från en medicinsk fakultet kan ha lika
stor - men också lika begränsad - allmängiltighet som de synpunkter från
den filosofiska fakultetens områden, vilka hittills helt dominerat ”reform”-debatten.

Karakteristik av ”reformen”

Högskole-”reformen” ter sig även i propositionens knastertorra språk svår
att genomskåda. Detta intryck förstärks i hög grad därav att alla väsentliga
regler och föreskrifter för den egentliga verksamheten vid universitet och
högskolor saknas i propositionen och uppenbarligen avses bli utfärdade
av regeringen i annan ordning liksom av det förhållandet att forskarutbildningen
tills vidare lämnats utanför. Huvudintrycket av den föreliggande
propositionen är därför bilden av ett organisatoriskt katedralbygge med
många avsatser, men utan känsla för verksamhetens egentliga innehåll och
villkor. Sedan en anslagsökning om ca 50 miljoner kronor förefaller att
slukas av styrelser och förvaltningar, återstår i jämförelse härmed för förbättringar
av verksamhetens egentliga innehåll alldeles otillräckliga anslag.
Detta är i och för sig ingenting ovanligt utan fastmera ett utmärkande drag
inom både undervisningsväsendet och sjukvården under senare år. Rent
groteskt har förhållandet varit inom universitetsvärlden, där den s. k. § 69prövningen
av professurer - som väl avsikten varit - lett till svåra lojalitetskonflikter
inom fakulteterna, där den enes död blivit den andres bröd,
allt under det att skaran av ”administratörer”, centralt och lokalt, tillåtits
växa med oförminskad hastighet. Ett elementärt krav för framtiden måste
vara att i den procedur, som väl framdeles kommer att avlösa § 69-prövningen,
all avvägning mellan personella anslagsbehov samtidigt skall omfatta
såväl lärare som administrativ kringpersonal.

Vad man nu skapar är en övertung organisationsapparat, bemannad med
en majoritet av personer med ingen eller ringa kännedom inifrån om den
verksamhet som de sätts att styra, medan samtidigt de som känner verksamhetens
villkor och har intresse av att den skall fungera väl i stor utsträckning
berövas sitt hittillsvarande inflytande. En ledamot av riksdagen

2 Denna omständighet har föranlett att dessa högskolor organisatoriskt sorterar under
jordbruksdepartementet. Måhända kunde det därför övervägas om icke läkarutbildningen
och den s. k. vårdyrkesutbildningen skulle vinna på att organisatoriskt knytas
till socialdepartementet eller ett självständigt hälsovårdsdepartement. Se härom även
motion 1976/77:261.

Mot. 1976/77:1366

5

har förklarat att syftet med ”reformen” är att ”ta ifrån professorerna makten”.
Om vederbörande visste, hur litet ”makt” professorer har, och hur
litet intresserade de flesta professorer är av ”makt”! Professorer är intresserade
av goda arbetsbetingelser för sina medarbetare och sina studenter,
och de är därför naturligtvis angelägna att få behövliga resurser för detta.
Politiker mäter måhända sitt status i maktens termer. Vetenskapsmän mäter
det i den grad av uppskattning för sina insatser de röner från erkända kolleger
hemma och borta. Däremot, och därför, känner professorer ansvar - för
sitt ämne, sina medarbetare och sina studenter. Ansvar är något man kan
känna när man själv har inflytande över en verksamhet och dess utveckling.
”Samhället” kan i allmänhet inte kontrollera den vetenskapliga verksamhetens
kvalitet. Det är hänvisat till tilltron till dem, som blivit anförtrodda
ett ämbete. Inflytande och ansvar går hand i hand. Den som finner sig
ha förlorat inflytande över den verksamhet han formellt bär ansvar för hamnar
i en omöjlig situation. Av honom kan man heller inte i längden förvänta
sig - eller utkräva - något ansvar. En ”högskolereform” som systematiskt
sätter de för verksamhetens innehåll ansvariga ur spel kan icke gärna vara
en bra reform.

Hur kan det då komma sig att fyra generaldirektörer, med ett stort uppbåd
av referensgrupper och annan gisslan, kunnat gå fram som tanks över den
högre utbildningens och forskningens terräng och därvid, som det visat
sig, hänsynslöst kört över både lärare och studenter, vilka var för sig, men
också tillsamman, sökt motverka denna ”reform”? Svaret står väl närmast
att finna i en psykologisk analys av de egenskaper och bevekelsegrunder
som leder somliga att överge den akademiska banan för att i stället söka
sig till samhällets styrfunktioner. Det är emellertid inte givet att deras handlag
med vetenskap och högre utbildning är allena saliggörande. För min
del tror jag det inte.

Det är lätt att säga vad jag är beredd att acceptera i den föreslagna högskolereformen.
Först och främst är det mycket tillfredsställande att utbildningsministern
har haft kuraget att lyfta ut den kuriösa målsättningsparagrafen.
Det länder honom likaledes till heder att han slagit undan reglarna
till den totalspärrade högskolans portar, även om dessa endast öppnas på
glänt. Nyttig är förmodligen också integreringen av åtskillig post-gymnasial
utbildning utanför de gamla fakulteternas råmärken inom en vidare högskoleorganisation
och en fortsatt satsning på lokala utbildningshärdar i
många av rikets städer. Detta är dock ingenting nytt: på den tiden en lektor
behövde vara en studerad karl, som disputerat för graden vid universitetet,
lyste också andens fyrbåkar i våra gamla läroverksstäder.

Jag är också beredd att acceptera ett vidgat studentinflytande, även om
man därvid skulle vilja uttrycka en from förhoppning att de äldre studenterna
- som hunnit förvärva en viss erfarenhet av studierna - i ökad omfattning
skulle vilja deltaga, och föra sina kamraters talan, i universitetsorganen.
En socialdemokratisk kulturpolitiker önskade sig en gång kamrater som

Mot. 1976/77:1366

6

”inte bara tycker och tror utan som vet och kart". Det är kanske ett hårt
krav att ställa på studenter, men det är nog ofrånkomligt i fråga om dem,
som på andras vägnar måste dela och bära ansvar. Endast den ”kårknutte”
kan vinna respekt, som också gör väl ifrån sig i sina studier.

Jag är däremot inte beredd att acceptera det i det närmaste utraderade
inflytandet för dem, på vilka hela verksamheten vilar - nämligen lärare
och institutionschefer - i högskoleväsendet och det i gengäld ohämmade
inflytandet av politiker och organisationsrepresentanter i de beslutande organen.
Detta beror inte på att jag fruktar något slag av ”radikalisering”
som motsats till en mera konservativ samhällssyn. Tvärtom'tror jag att
sprängstoffet för varje samhällsutveckling kommer från de vid universiteten
verksamma, medan etablerade företrädare för ”samhället” mestadels utgör
en skäligen konservativ materia. Vad jag fruktar är fastmera att samhällsoch
organisationsrepresentanterna (jag tar dem i klump för de är samma
sort) kommer att bli lätta byten för administratörernas till synes övertygande
föredragningar (det är ju samma referensramar man har och samma fikonspråk
man talar) och att man således genomgående kommer att tillgodose
formerna på innehållets bekostnad. Jag har länge nog behövt uppleva detta
inom sjukvården, så jag vet vad jag talar om. Det behövs i en universitetseller
högskolestyrelse heller inga andra representanter för de stora fackliga
organisationerna än dem som inom högskolan eller universitetet kan väljas
av arbetskamraterna från de olika organisationsområdena. Här finns förvisso
”eget” folk, som har mål i mun och som dessutom vanligen har fördelen
att känna till de förhållanden som man talarom. Det är en olycksalig eftergift
åt organisatorisk knappologi att så många remissinstanser ägnat så mycken
möda åt att diskutera om styrelser av ena eller andra slaget skall ha 15,
18 eller 21 representanter och hur dessa i så fall skall fördelas mellan skilda
intressegrupper. Ingen vet om 21 är klokare än 18, eller bättre än 15 eller
till äventyrs lämpligare än 5. Det är inte anhopningen av personer som
är viktig, utan de ifrågavarande personernas förmåga att själva sätta sig in
i ärendena och ta ansvar för besluten. Och det är en fråga om kunskap,
intresse och inte minst tid.

Inte heller kan jag acceptera den vid detta laget redan budgetmässigt genomförda
klyvningen av undervisning och forskning, som nu föreslås bli total
och oåterkallelig i och med att fakulteternas hittills, trots allt, övergripande
ansvar för hela verksamheten begränsas enbart tili forskningens område.
Det är en hisnande tanke att den centrala fakultetsfunktion, som bestått
genom fem sekler, och som bland annat inneburit att det funnits ett forum
för inbördes tankeutbyte, för avstämning av erfarenheter från skilda områden
mot varandra, för metodologisk kritik men också för utvecklandet av gemensamma
föreställningsramar och för organisationen av kollegialt samarbete
inom undervisning, forskning och - i vissa fakulteter - praktisk verksamhet
- att allt detta nu skall ersättas av en stor, amorf församling fakultets-”kollegiet”
- med huvudsaklig uppgift att utse en liten fakul

Mot. 1976/77:1366

7

tetsnämnd (jämte ev. andra nämnder) och i övrigt intet, alltunder det att
denna lilla fakultetsnämnd, bestående av några få procent av fakultets-”kollegiets”
ledamöter, skall betros med att okontrollerat och okontrollerbart
agera över huvudet på alla övriga ”kolleger”. Sanningen är, att om icke
fakulteter redan funnes, skulle de behöva uppfinnas, och om propositionen
i detta stycke bifalles, måste - i varje fall för medicinens del - någon form
av prefektkollegium skapas för att fylla åtminstone de mest trängande samarbetsfunktionerna.

Med all respekt för de ansatser till vidsynthet och känsla för universitetets
historiska uppgifter som departementschefen i flera stycken ändock visat
när han - hårt uppbunden av 1975 års riksdagsbeslut och ett pressande
tidsschema - nu tvungits forcera fram ett förslag till högskolelag, anser
jag mig sålunda, tyvärr, på avgörande punkter ur stånd att ansluta mig
till detta.

Samtidigt är jag naturligtvis medveten om att en majoritet i riksdagen
mekaniskt kommer att fortsätta marschen in i den nya högskolan oberoende
av protesterna från de berörda. ”Reformer” av detta slag går inte att hejda,
deras levande kraft är- som utbildningsministern själv fått erfara - förödande
stor. Samtidigt som jag som försvarsadvokat åt det hittillsvarande, femhundraåriga,
universitetet yrkar på fullständigt frikännande måste jag därför
alternativt i varje fall hemställa om mildaste möjliga straff. Av detta skäl
kommer jag i det följande att i denna motion ytterligare beröra vissa av
de detaljförslag, som framläggs i propositionen, liksom vissa frågor, som
ej berörs däri, men som rimligen måste avhandlas i de förordningar regeringen
senare säger sig skola utfärda.

Den högre utbildningens och forskningens villkor

Det är egendomligt men tankeväckande att i de handlingar som vid 1975
års riksdag och nu lagts fram rörande den högre utbildningen och forskningen
man ingenstädes finnér ens ett försök till analys av de villkor under vilka
denna verksamhet bedrives. Jag anser mig därför tvingad att, för en allsidig
belysning av frågan, något utförligare uppehålla mig vid detta.

Glädjande nog slår utbildningsministern fast att undervisningen vid högskolan
skall bygga ”på vetenskaplig grund”. Vad är då vetenskap? Det
är strävandet att på ett metodiskt och kritiskt sätt sammanknyta iakttagelser
och experimentella rön till en möjligast riktig, sammanhängande tolkning
av verkligheten. Vilka är då drivkrafterna bakom en sådan - för praktiskt
bruk och i kort perspektiv - till synes improduktiv sysselsättning? Drivkraften
är nyfikenhet, sanningslidelse om man så vill, behovet att söka
finna nya och bättre svar på frågor där svar saknas eller är otillfredsställande,
lusten att ge sig i kast med det okända, att pröva sina krafter men också
att därvid finna gemenskap och förståelse långt utanför det egna universitetet
eller det egna landets gränser. Om dessa förutsättningar, om deras historiska

Mot. 1976/77:1366

8

bakgrund, om deras internationella förankring, icke ett ord i de torftiga
dokument, varmed den största universitets-”reformen” på femhundra år
i vårt land beseglas!

Vad krävs då för att ge sig i kast med vetenskapligt arbete? Nyfikenhet,
det är redan sagt, oförskräckthet, originalitet, egna idéer, logiskt tänkande
och hederlighet. Papper och penna behövs alltid, stundom är detta tillräckligt:
Nobelpris i fysik lär ha kommit till över ett kafébord. Tillgång till bibliotek
är ofrånkomligt; i vissa vetenskaper har detta numera delvis ersatts genom
datoriserade informationssystem. Laboratorier är nödvändiga i vissa vetenskaper;
i andra utgör själva naturen, befolkningen eller samhällets institutioner
det experimentalfält, i vilket forskarna gör sina observationer. Men
inget byggande av storinstitutioner med utrustning i industriell skala eller
undervisningssjukhus i ohanterligt stora format bör ens för ett ögonblick
undanskymma det faktum att vetenskaplig forskning är en intellektuell process
och att forskarhjärnan är det viktigaste instrumentet, djupast sett det
enda verkligt betydelsefulla. Den nya forskarutbildningens mandarinväsen,
med alla dess formaliteter, är enligt min mening icke till fromma för forskningen
i vårt land.

Behövs det då ingenting mer? Jo, naturligtvis, här som eljest, och här
kanske mera än eljest: en arbetsmiljö, som är stimulerande samtidigt som
den ger möjlighet till koncentration; frihet från onödigt tyngande trivialiteter;
arbetskamrater med förståelse för arbetets villkor, uppmuntran och motstånd,
dvs. ifrågasättande och korsbefruktning av idéer.

Var finns då detta? - Inom institutionerna. Där finns arbetskamrater, medhjälpare
och hjälpmedel, och genom dem försiggår oavbrutet ett flöde av
ungdomar, studenter och yngre forskare, (kanske dessutom kunskapstörstande
äldre medborgare efter fullbordat dagsverke i ”produktionen”) och
gäster från utländska systerinstitutioner, som resonansbotten för nya idéer
och rekryteringskällor för nästa generations vetenskapliga frontinsatser. Det
är institutionerna, små eller stora (helst inte för stora), som utgör den vetenskapliga
brygdens jäskar. Varje försök att reformera ”högskole”-utbildningen
borde ta sin utgångspunkt här - icke i överbyggnaderna. Därför
är denna ”högskolereform” felaktig och dömd att på sikt bli en papperstiger.

Institutionerna och de, som verkar inom dem, formar tillsamman fakulteterna
och dessa i sin tur universiteten, eller de särskilda, mer eller
mindre kompletta, högskolorna. Den naturliga utvecklingen är att dessa,
i mångt och mycket ”självstyrande”, enheter successivt bygger upp sin administrativa
struktur, i demokratisk ordning och precis så, som det åtminstone
teoretiskt går till inom organisationsväsendet. Så skedde också till
1964, då universiteten själva valde sin kansler, att representera dem inför
statsmakterna. Det är från detta år, som organisationsteoretikerna i statsförvaltningen
fått fritt spelrum och börjat rita sina ”organisationsdiagram”
uppifrån och ned (se prop. 1975:9, avsnitt 1.1.6) i stället för att utgå från
verksamhetens villkor och dem som svarar för verksamheten däri och be

Mot. 1976/77:1366

9

trakta ”administrationen” som vad den är och borde vara: frontsoldaternas
försörjningsenheter, kort sagt trängen. - Inom sjukvården pågår samma
uppochnedvändning av begreppen, och ”direktörerna” pratar om sin ”sjukvårdsproduktion”.
Ännu har vi kanske inte hört talas om kunskapsproduktion,
men det kommer väl. Inom industrin - från vilken produktionsbegreppet
väl närmast kommer - kan man planera för och sätta i gång
en produktion av varor genom ett centralt beslut. Kanske kan man också
göra något liknande med en skolklass i grundskolan. Men institutionerna
låter sig inte kommendera. Vad de har att erbjuda kan inte bestämmas
centralt. I ”timmar” kanske. Men icke i innehåll. En institutions ”utbud”
kan inte programmeras: det måste komma spontant, inifrån.

Vilka är det då, som sätter sin prägel på institutionerna? Kanske är det
ännu i vår tid inte helt förmätet att svara: professorerna. Som det nu har
blivit utnämns nya professorer mot bakgrunden av en mer eller mindre
illusorisk ”ämnesbeskrivning” eller ett ”program”. I realiteten är de flesta
professorer ”ämnesföreträdare”. Därmed menas att de, förutom ”djup”,
också måste ha ”bredd”. Annars kan man inte företräda i vart fall de större
ämnena. Av och till hörs mer eller mindre sakförståndiga röster tala om
”profilering” av professurer. Det är uppenbart att hårt specialiserade professurer
behövs, men frågan är om de hör till universitetens kärna, eller
om sådana professurer bör tillhöra forskningsråden. I varje fall kan en alltför
”profilerad" professor inte ersätta behovet av en verklig ämnesföreträdare
med erforderlig bredd och vilja att ta ansvar för helheten.

Härtill kommer följande. Profilering i den enkla bemärkelsen fördjupning
inom ett visst område är en nödvändighet för varje forskare. Varje god
professor kommer att ha en profil, några kan ha två eller undantagsvis
tre profiler. Det är alltid önskvärt att få den bäste forskaren till professor.
Varje förutbestämd ”profilering” begränsar urvalet och därmed möjligheterna
att välja den bäste.

Professorer har vanligen 15-25 års verksamhet innan de når sin befattning
och följaktligen 25-15 år att realiter utöva sitt ämbete. Under denna period
av (sammanlagt) ca 40 år växlar självfallet forskningsfronterna och samhällets
behov åtskilligt. Det är osannolikt att samma behov och intressen är aktuella,
vare sig för forskaren själv eller för samhället under denna tid. Enda garantin
för en fortsatt hygglig kongruens mellan behov och resurser är att man
satsar på forskare med tillräcklig bredd och ådagalagd förmåga till utveckling
i sitt sätt att tackla problemen.

Inte minst är detta väsentligt för det samlade greppet om både ”högre”
och ”lägre” (olyckliga begrepp, men tyvärr officiellt vedertagna!) undervisning.
Studenter vill se och höra sina professorer och klagar, när så inte
sker. Professorer borde vilja se och lyssna till sina studenter, eftersom det
är dessa, som skall bära budskapet vidare. Docenter är naturligtvis många
gånger duktigare än professorer när det gäller speciella delar av ämnet. Professorns
uppgifter kommer vanligen med ålder och erfarenhet att mer och
mer ta formen av en helhetssyn på ämnet, dess plats i de stora samman

Mot. 1976/77:1366

10

hangen, dess anknytning till andra ämnesområden. Det är förmodligen också
genom att ge personliga överblickar och perspektiv som en professor gör
den största insatsen i den ”lägre” undervisningen - att ge studenterna en
levande uppfattning om ämnets ”vetenskapliga grund” och inbjuda dem
att följa med på den vidare färden. ”Meddela” undervisning betyder, efter
orden, dela med sig - av kunskaper och uppslag. Professorn hör också till
folket i den "lägre” undervisningen, inte bara till de utvaldas krets i den
”högre”. Hela isärsprängningen av ”utbildning” och ”forskning” är ett missfoster.
Må dess liv bli kort.

Sedan är det visserligen sant att många professorer i sitt ämbete småningom
uppslukas av administrativa engagemang. För somliga är väl detta
en flyktväg som erbjuder sig, när idétorka hotar eller vantrivsel med en
tung och improduktiv byråkrati fördystrar tillvaron. För andra blir det väl
i stället ett slags landstormskommendering i kulturförsvarets tjänst. Några
måste alltid offra det som är roligt för att uträtta det som är nödvändigt.
De inte längre lika skapande måste stå tillbaka för dem, som måste få tid
och bekymmersfrihet för att kunna skapa.

Detta har handlat om professurer. Det är nämligen till dem så mycket
av budgetdramatiken knyter sig. Men, ”härförarn ensam vinner icke slaget,
de djupa leder vinna det åt honom” (Tegnér 1820). Inom få arbetsplatser
har väl demokratin så länge varit så fast rotad som inom de vetenskapliga
institutionerna. Medbestämmande står där i relation till värdet av den enskilda
insatsen för gruppen som helhet. Här finns förvisso ingen plats för
utomstående att klampa in på den mark som utgör ”vetenskaplig grund”.

Detaljkritik av förslaget till högskolelag m. m.

Som jag antydde i slutet av det avsnitt, i vilket jag försökte karakterisera
”högskolereformen” och förklarade mig icke kunna ansluta mig till vissa
av de synsätt och intentioner, som legat bakom förslaget till högskolelag,
anser jag mig likväl böra göra en del randanteckningar till propositionen:
både vad som står där och vad som saknas. Jag har själv tagit del av ett
stort antal remissyttranden från både den sista omgången och tidigare och
har som universitetslärare ett förkrossande starkt intryck av att detta är
en ”reform” mot lärarnas och studenternas önskan. Inte minst gäller detta
mitt eget lärosäte och dess studentopinion. Att något gott i längden skulle
kunna komma ut av en styrkedemonstration från statsmakter och fackliga
huvudorganisationer mot dem det främst gäller ter sig för mig osannolikt,
och hela företaget därför också skäligen nedslående.

1 enlighet med min uppfattning om vad som är huvudsak och bisak
i fråga om den högre utbildningen och forskningen vill jag ånyo börja nedifrån,
dvs. med institutionerna:

Mot. 1976/77:1366

11

a. Professorstillsättningar. Huvudmotivet med införande av tjänstetillsättningsnämnder
torde ha varit önskvärdheten att förkorta tillsättningsproceduren.
Införandet av § 69-prövningen har i stället förlängt proceduren,
i vissa fall genom regeringens obeslutsamhet under flera år. Det förefaller
ovisst om någon verklig förkortning av tillsättningsproceduren uppnåtts.
Det har också ifrågasatts om icke den emellanåt alltför summariska proceduren
utgör ett hot mot rättssäkerheten. Det kan väl heller inte anses
rimligt att studentrepresentanter, som själva icke ens genomgått godkänd
tentamen i ett ämne, får rösta om tillsättning av professur i detta. Det är
nödvändigt ali tjänstetillsättningsnämndernas verksamhet omgående göres till
föremål för utvärdering.

b. Pensionsåldern. Sedan numera lagstiftningen kommit att arbeta med
begreppet delpension och ett varierande pensionsuttag mellan 60 och 70
år synes tiden vara mogen att diskutera den övre pensionsperioden i statlig
tjänst. En tydlig tendens i näringslivet är att befordra en äldre verkställande
direktör till styrelsens ordförande. En anordning i vissa fall med en seniorprofessor
och en junior-professor med ungefär motsvarande arbetsfördelning
vore måhända en lämplig variant.

c. Institutionsstyrelsen och prefekten. Det förutsättes uppenbarligen att prefekten
samtidigt skall vara ordförande och verkställande ledamot av institutionsstyrelsen.
Denna konstruktion är icke självklar. Motsvarande arrangemang
är t. ex. förbjudet i aktiebolagslagen. Prefekten kan inte rimligen
tvingas att verkställa en åtgärd som han själv anser olaglig eller till skada
för verksamheten. Organet borde därför snarare utformas som en "nämnd”
än som en "styrelse”.

På undervisningskliniker bör i princip alla läkare i överordnad ställning
och representanter för underläkarna samt för avdelningssköterskorna ingå
i institutions-”styrelsen”. Erfarenheten visar att en sådan klinikledning i
allmänhet behöver sammanträda varje vecka, varvid dock universitetsärendena
är ett ringa antal jämfört med de dagliga "drift”-problemen. De är
dock inbördes så kopplade till varandra, att de måste behandlas av samma
arbetsgrupp.

I fråga om närmast högre nivå, fakulteterna, har jag följande att anföra:

d. Fakulteterna och deras organ bör ha självklar rätt att behandla frågor
som gäller både "lägre" och "högre” undervisning samt forskning. Jag kan
under inga omständigheter dela den uppfattning som FUN den 10/9 1976
uttryckt så "att fakultetsbegreppet avvecklas när det gäller den grundläggande
utbildningen”.

e. Fakultetskollegiet vid Karolinska institutet beräknas komma att omfatta
275 personer med de bestämmelser som föreslås. Det torde vara helt inadekvat
att beteckna en sådan personanhopning som ett "kollegium”. Ordet
”församling” täcker bättre det bakomliggande begreppet. En sådan korporation
kan rimligtvis endast förrätta val men inte uträtta ett meningsfullt

Mot. 1976/77:1366

12

arbete. Däremot torde ett prefektkollegium, motsvarande den nuvarande fakulteten,
utgöra en både nyttig och nödvändig institution.

f. Det bör under alla omständigheter få tillkomma fakultetsförsamlingen
att själv avgöra, hur många ledamöter fakultetsnämnden och andra nämnder
bör ha för att kunna tillgodose behovet av adekvat representation för olika
verksamhetsområden inom fakulteten.

g. Det bör beträffande såväl fakultetsnämnder (av olika slag) som eventuella
linjenämnder finnas en generell och tvingande bestämmelse att låta
kalla ämnesföreträdaren (eller ställföreträdare för denne) till varje överläggning,
som berör hans/hennes verksamhet, samt giva honom/henne rätt
att yttra sig och få sin mening antecknad till protokollet.

h. Vad forskarutbildningen beträffar har denna inom de medicinska fakulteterna
råkat i svårigheter, då vissa sjukvårdshuvudmän, i uppenbar strid
mot tidigare i samband med forskarutbildnings-”reformen” gjorda utfästelser,
numera är ovilliga att meddela förlängning av underläkarförordnanden
på avsett sätt. Särskilda statliga, tidsbegränsade tjänster som extra kliniska
amanuenser bör därför stå till de medicinska fakulteternas förfogande för
att undanröja dessa svårigheter, om rättelse ej kan vinnas på annat sätt.

i. I varje fall vid yrkesförberedande högre utbildning av den typ de medicinska
fakulteterna representerar bör medelsanvisningen framdeles som hittills
ske institutionsvis utan någon konstlad uppdelning mellan anslag för utbildningsverksamhet
resp. rör forskning. (Vart hör t. ex. litteraturinköp och framställning
av diabilder anslagsmässigt?)

j. I konsekvens därmed erfordras heller inga linjenämnder vid sådana högskolor,
utan man bör - som i den tidigare universitetsorganisationen - ha
en utbildningsnämnd under fakulteten med representanter för lärare och studenter
samt, gärna, om detta kan förmodas vara till någon nytta, några
företrädare för sjukvårdens huvudmän.

Närmast högre instans är högskolestyrelsen. Om denna är bl. a. följande

att säga:

k. Högskolestyrelsen bör i allt väsentligt bestå av företrädare för verksamheten
inom högskolan, eller universitetet. Till ”verksamheten” hör med
nyare betraktelsesätt även personal verksam inom administration, försörjning,
laboratorieverksamhet, sekreterare etc. Det är skäligt att sådan personal
också är representerad i styrelsen. Det är däremot svårt att inse varför icke
denna personal kan betros med att själv utse sina representanter. Jag är
oförmögen att inse, varför personalens representanter här och i den föreslagna
regionstyrelsen skulle utses av de fackliga organisationerna (LO, TCO och
SACO/SR). Antingen skall vi ha en parlamentarisk demokrati i grundlagens
mening, eller också skall vi ha ett korporativt styrelseskick, men vi kan
inte samtidigt ha bådadera. Det kan icke vara rimligt att som LO, enligt
propositionen, åberopa ”de stora löntagargruppernas" intressen. Alla i högskolan
verksamma är i själva verket löntagare (eller låntagare). Det råder

Mot. 1976/77:1366

13

emellertid i högskolans styrelser ingen arbetsgivar-arbetstagarsituation. Denna
hanteras på annat sätt. Mera renodlat kommer emellertid vissa andra
motiv fram i en artikel i Byggnadsarbetaren 26/1 1977, vari det om den
högre utbildningen heter: ”Det som lärs ut är fortfarande inte intriktat på

att flytta fram löntagarnas positioner i samhället! Men i framtiden

måste forskningen ställas i löntagarnas tjänst.” Detta kan emellertid inte
vara den vetenskapliga forskningens uppgift, och det är knappast förenligt
med den föreslagna 14 tj i högskolelagen.

I. Rektor bör ensam vara ”rektorsämbetet” som juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet framhållit.

m. Studierektorsfunktionen och -begreppet bör bibehållas.

n. UHÄ:s förslag den 26/11 1976 om "utbildningsplan för läkarlinjen"
jämte kommentarer bör omarbetas speciellt ur klinisk synvinkel.

o. Sjukgymnastutbildningen bör ha statligt huvudmannaskap och läggas
under sådana högskolestyrelser som har ansvar för de medicinska fakulteterna.

p. Som tidigare styrelseledamot i Statens institut för högre utbildning av
sjuksköterskor anser jag övervägande skäl tala för att SIHUS i Stockholm
bör lyda under styrelsen för Karolinska institutet och icke under universitetets
styrelse.

q. Det är uppenbart att propositionen 1976/77:59 i många avseenden innebär
en ”reform utan resurser”. I en situation, där kampen om tjänster
av skilda slag inom de olika högskoleenheterna måste bli mycket hård, är
det ofrånkomligt att också alla administrativa tjänster, även på biträdesnivå,
måste göras till föremål för en med de för undervisning och forskning avsedda
gemensam prövning motsvarande den hittillsvarande 5 69-prövningen.

Beträffande slutligen regionstyrelserna har jag, mot bakgrunden av ett
flertal remissyttranden, icke kunnat bli övertygad om deras existensberättigande,
annat än möjligen som ett samrådsorgan.

r. Om riksdagen avser att bifalla högskolelagen tillåter jag mig att göra
vissa språkliga randanmärkningar:

4 §: Utvecklingsarbetet till att främja utvecklingen . Inte

särskilt god svenska.

5 ii: Ordet tryggas bör utbytas mot ett mera positivt ord, t. ex. befordras.
Ordet ”samband” bör stå i bestämd form, ”sambandet”, emedan ett sådant
faktiskt finnes.

7 ii andra stycket: Orden "att utbildningen kan ingå i en" kan saklöst
utgå. Ordet "främjar” synes kanske väl starkt, "möjliggör” eller ”underlättar”
svarar kanske bättre mot verkligheten.

18 ii och 31 ii: Företrädarna för "verksamheten” synes böra nämnas före
företrädarna för de s. k. allmänna intressena.

Mot. 1976/77:1366

14

37 §: Ordföljden bör ändras till ”Inom högskolan får försöksverksamhet
anordnas”.

I fråga om antagningsbestämmelser till viss spärrad utbildning, läkarutbildning
för sjuksköterskor, viss utbildning för ålderdomshemsföreståndare
samt förslag till ändrad benämning av vissa professurer avser jag att
framlägga särskilda motioner.

Slutord

I propositionen 1976/77:59 citeras ett uttalande av utbildningsutskottet
(UbU 1975:17), i vilket det anges, att riksdagen i anslutning till behandlingen
av den blivande högskolelagen ”skulle få tillfälle att diskutera och pröva
många för högskolan fundamentala frågor”. Det är detta jag genom denna
motion nu försökt att bidraga till.

Utbildningsministern anför vidare: ”1 regeringsförklaringen framhålls att
det fortsatta arbetet med att reformera högskolan nu bör få sin tyngdpunkt
förlagd till utvecklingen av utbildningens innehåll." Låt oss verkligen hoppas
detta! Men med en ovanifrån och utifrån påtvingad, väsensfrämmande topporganisation,
med förlusten av det andliga kraftcentrum, som fakulteterna
trots allt utgjort, med ökad byråkrati, formalism och kanske också ökande
inre intressemotsättningar inom ramen för en organisation, där de på grund
av vårt lands nuvarande ekonomiska trångmål nödvändigtvis mycket begränsade
resurserna rimligen i första hand kommer att kanaliseras till skapapandet
av nya formelia organisationer snarare än till att förstärka de befintliga
institutionernas av inflationen urholkade basresurser, är förhoppningarna
förvisso inte stora.

Mycket talar för att en reaktion kommer att bli att man vänder sig inåt
sig själv, snarare än utåt andra; med ryggen åt den nya överheten kommer
man måhända att söka sig till egna, mindre grupper. Forskningen kan ju
ändå fortsätta; för flertalet institutioner - i varje fall de mera aktiva - utgör
ju statsbudgetens forskningsmedel endast en mindre del av hela forskningsbudgeten
- den större delen kommer från allmänna och enskilda fonder,
forskningsråd och andra, och dessa medel har hittills delats ut efter någorlunda
sakliga grunder.

En annan tänkbar utveckling kan bli att blickarna riktas mot möjligheten
att upprätta ett fritt universitet, låt vara i anspråklösa former, kanske på
grundval av de erfarenheter enskilda studieförbund, ”Kursverksamheten”
och dylikt, kan bidraga med. Visserligen är de enskildas ekonomiska förutsättningar
härför i ett högskattesamhälle som Sverige mycket begränsade,
men inte minst tillgången till både lärare och elever med pension eller delpension
kan möjligen tänkas utgöra en bas för en verksamhet som bl. a.
kunde ge nytt innehåll åt långa pensionärsår. Av och till harju pensionärernas
studier redan nu lett till doktorsdisputationer i ovanliga kombinationer (flyggeneral
- religionshistoria).

Mot. 1976/77:1366

15

Utbildningsministern och hans medarbetare har haft en otacksam uppgift.
Förmodligen har propositionen inte heller blivit vad de egentligen skulle
ha velat om de fått gå till verket förutsättningslöst. Inte heller har det varit
möjligt att på tre veckor åstadkomma ett konsekvent genomtänkt motförslag.
För mig ter sig mycket av det vi har bättre än det vi får. Sådant
det politiska läget blivit efter 1975 års riksdagsbeslut, och med hänsyn till
det parlamentariska spelets regler, finner jag det emellertid inte meningsfullt
att yrka avslag på den föreliggande propositionen.

Det bör ankomma på utskottet att utarbeta författningsändringar.

Hemställan

Åberopande det anförda hemställes

A. att riksdagen beslutar ändra det vid propositionen fogade förslaget
till högskolelag i enlighet med vad som i motionen anföres

1. under c) om institutionsstyrelsen och prefekten,

2. under d) om fakulteterna,

3. under e) om fakultetskollegiet,

4. under Oom antalet medlemmar i fakultetsnämnden m. m.,

5. under i) om medelsanvisningen,

6. under j) om utbildningsnämnd,

7. under k) om högskolestyrelsen,

8. under 1) om rektorsämbetet,

9. under m) om studierektorsfunktionen,

10. under o) om sjukgymnastutbildningen,

11. under p) om statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor,

12. under r) om vissa språkliga anmärkningar,

B. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen

anföres

1. under a) om professorstillsättningar,

2. under b) om pensionsåldern,

3. under g) om linjenämnder,

4. under h) om forskarutbildningen,

5. under n) om UHÄ:s förslag om ”utbildningsplan för läkarlinjen”,

6. under q) om prövningen av administrativa tjänster.

Stockholm den 3 mars 1977

GUNNAR BIÖRCK (m)

i Värmdö

GOTA B 53383 Slockholm 1977