7

Motion
1976/77: 1338

av herr Werner m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:53 med förslag till lag om
särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

Sammanfattning. Vänsterpartiet kommunisterna anser det felaktigt att i
svävande juridiska formuleringar angripa ett problem, som endast kan lösas
med politiska beslut. Med tanke på den ytterst ogynnsamma situation som
f. n. råder i fråga om möjligheter till upparbetning och förvaring av kärnbränsle
och -avfall, är det enda rimliga att inte ta fler kärnreaktorer i drift.

Propositionen föreslår att nya kärnreaktorer ej får tas i drift med mindre
att reaktorinnehavaren före viss tidpunkt uppvisar godtagbart upparbetningsavtal
eller helt säker hanteringsmetod för icke upparbetat bränsle.

Principen att ställa villkor av nämnda slag är i sig själv helt riktig. Det
är i grunden orimligt att ta kärnreaktorer i drift utan rimliga garantier för
att också övriga led i kärnbränslecykeln kan fullföljas. Det är märkligt att
den riksdagsmajoritet som genomdrev kärnkraftsutbyggnaden 1975 inte givit
bättre garantier i detta avseende.

Vänsterpartiet kommunisterna måste likväl resa en rad invändningar mot
det förfaringssätt regeringen här väljer. Enligt vår mening angriper man
frågan i fel ände. Våra anmärkningar är främst följande:

Genom att anlägga ett juridiskt synsätt för man över ansvaret för kärnkraftsutbyggnaden
på kraftbolagen. Detta är inte tillfredsställande. Kärnkraftsutbyggnaden
är en politisk fråga. En regering bör bestämma sig för om
den vill ta ansvaret för utbyggnaden eller inte.

En central punkt är hur villkoren juridiskt formuleras. Enligt förslaget
skall upparbetningsavtalet vara ”betryggande”, hanteringen av avfall ”helt
säker”. Det är väl bekant att uppfattningen om dessa termers innebörd
går isär, både vid vetenskaplig och vid rent politisk bedömning. Sanningen
är ju att man alltid tar vissa risker. Man har att bedöma vid vilken nivå
man anser sig uppnå trygghet och säkerhet eller om man anser sig över
huvud inte uppnå tillräckligt låga risker. Det är otillfredsställande att vad
som är ”säkert” eller ”betryggande” skall avgöras av en regering, där det
existerar mycket skilda bedömningar om när den omtalade tryggheten och
säkerheten uppnås.

För närvarande synes Sverige kunna påräkna upparbetningstjänster endast
vid anläggningen La Hague i Frankrike. Den franska fackorganisationen
CFDT har riktat synnerligen skarp kritik mot denna upparbetningsanlägg

Mot. 1976/77:1338

8

ning från både säkerhets- och kapacitetssynpunkter. För Sverige borde man
då knappast nöja sig med att kräva formella upparbetningsavtal. Situationen
talar i stället för att man med hänvisning till flaskhals- och säkerhetsproblemen
borde stoppa vidare utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Detta kan
motiveras, oavsett om man i princip avvisar eller godtar kärnkraften som
sådan. Att visa upparbetningsavtal från La Hague är under rådande omständigheter
varken säkert eller betryggande. Frågan är om man då kan
komma ifrån det egna politiska ansvaret för kärnkraftshanteringen genom
att bara flytta över problemet på detta sätt.

Problemet om avfallshanteringen står på ett liknande sätt. Vad skall bedömas
som en ”helt säker” förvaring, när man saknar praktisk erfarenhet
av längre tids provverksamhet i någorlunda stor skala? Det logiska vore
ju att vänta med att producera mer avfall, tills sådan erfarenhet förelåg.
Detta så mycket mer som flaskhalsproblemet i upparbetningsledet skapar
större mängder avfall och dessutom nödvändiggör att också plutonium måste
betraktas som avfall, för vilket slutlig deponering måste tillgripas.

Vi återkommer slutligen till det otillfredsställande i att man ensidigt angriper
frågan från juridisk utgångspunkt. Kärnkraften ärbara till en marginell
del en rättsfråga. Den egentliga frågan ärekonomisk. Bestämmer man sig för att
minska eller avveckla kärnkraftsprogrammet, måste man parallellt
vidta planmässiga åtgärder på produktions- och sysselsättningssidan. Dessa
måste vara både kortsiktiga och långsiktiga. Vänsterpartiet kommunisterna
har i sin energipolitiska motion, avgiven under allmänna motionstiden i
år, utförligt berört dessa problem och vill hänvisa härtill. Det är inte ägnat
att skapa förtroende för det ledande regeringspartiet, när man underlåter
att utveckla några som helst linjer för att bemästra problemet energisysselsättning.

Yrkande

Mot bakgrund av det anförda föreslås

att riksdagen med avslag på propositionen 1976/77:53 beslutar att
- med hänvisning till läget på upparbetnings- och förvaringsfronten
- inga fler kärnreaktorer skall tas i drift.

Stockholm den 2 februari 1977
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) KARIN NORDLANDER (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk) OSWALD SÖDERQVIST (vpk)

i Malmö