Mot. 1976/77: 1335

Motion

1976/77:1335

av herr Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1976/77:53 med förslag till lag om
särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m.

1. Villkorslagen

Riklig tillgång på energi har varit en förutsättning för de avancerade industristaternas
framväxt. Det har även varit en förutsättning för att möjliggöra
en social välfärdspolitik och en ekonomisk utjämning mellan olika
medborgargrupper.

Det finns ett antal energislag att välja mellan för att tillgodose ett utvecklat
lands energibehov. Bland dessa dominerar i dag kol, olja, gas och vattenkraft.
Kärnkraft har under 1970-talet kommit in i ett industriellt skede men svarar
alltjämt för mindre än en procent av världens energiproduktion. För Sveriges
del rör det sig om ungefär 3 %. Forsknings- och utvecklingsarbete försiggår
i fråga om nya energikällor såsom solenergi, geotermisk energi, vindkraft,
vågkraft och fusionsenergi.

All exploatering och användning av energi har konsekvenser av olika
slag för människan och den yttre miljön, för det enskilda landets nationella
oberoende och för villkoren för internationell samlevnad. Ett lands energipolitik
måste utformas mot bakgrund av detta vida perspektiv. Särskilt
gäller detta för ett Iand som Sverige, som för närvarande till omkring 70
% av sin energiförsörjning är beroende av importerad olja och som vill
göra en aktiv insats i utformandet av en rättvisare ekonomisk världsordning
och för en fredlig värld.

Frågeställningar av detta senare slag kan påverka såväl omfattningen av
energianvändningen som inriktningen mot olika energislag.

En grundläggande begränsning vid valet av energikällor utgör emellertid
de risker för inre och yttre miljö som följer med användning av olika energikällor.
Det finns inget energislag som är helt riskfritt och säkert. Varje
energislag har sina speciella typer av risker. Det gäller även kärnkraften.
Villkorslagen berör ett speciellt slag av risker som sammanhänger med kärnkraftens
användning. Den behandlar alltså inte kärnkraftsproblematiken i
hela dess vidd och sett mot bakgrund av den totala problematik som är
knuten till användning av andra energislag. Samma begränsning gäller därför
även för denna framställning. Till andra perspektiv på kärnkraft och andra
energislag blir det anledning återkomma i annat sammanhang.

Insikt om kärnkraftens risker fanns redan på 1950-talet, när man i världen
på allvar började utveckla kärnkraften till en fredlig energikälla.

För Sveriges vidkommande sattes från första början säkerhetsfrågorna

1 Riksdagen 1976/77. 3 sami. Nr 1335

Mot. 1976/77:1335

2

i förgrunden. En särskild atomenergilag tillkom år 1956, sorn tillförsäkrar
regeringen fullständig kontroll och tillsyn över all verksamhet på kärnenergiområdet.
Kontrollen bygger på tillståndstvång för varje särskild reaktor.
Strålskyddslagen från år 1958 ger kompletterande regler om skydd mot strålningsskador.
Atomenergilagen ger regeringen rätt att vid tillståndsgivningen
och under tillståndets hela giltighetstid uppställa de villkor som behövs
av säkerhetsskäl eller eljest från allmän synpunkt. Givna tillstånd kan återkallas
varvid prövning får ske av skälig ersättning för härigenom uppkomna
förluster hos tillståndsinnehavaren. En särskild myndighet, statens kärnkraftsinspektion,
har inrättats för att övervaka säkerheten på kärnkraftsområdet.
I motsats till förhållandena i exempelvis USA har denna kontrollmyndighet
från första början varit helt fristående gentemot de organ
som svarar för kärnkraftens utnyttjande.

I den nu framlagda s. k. villkorslagen föreslås att tillstånd att laddda en
reaktor får ges endast om reaktorns innehavare

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av
upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och
var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet kan ske, eller

2. har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej upparbetat
kärnbränsle kan ske.

Den nu föreslagna villkorslagen ger inte regeringen några befogenheter
som den inte redan har enligt atomenergilagen. Detta har också klart slagits
fast av lagrådet i dess yttrande över lagen. Redan detta ger anledning att
ifrågasätta behovet av den nya lagen. De i villkorslagen angivna villkoren
kan i princip uppställas enligt den nu gällande atomenergilagen. Till detta
kommer att även om kraftföretagen uppfyller dessa villkor kan regeringen
senare med stöd av atomenergilagen föreskriva andra villkor eller i sista
hand t. o. m. dra in tillstånd som meddelats enligt villkorslagen.

Dessutom bör i princip likvärdiga säkerhetskrav ställas för samtliga reaktorer,
varvid hänsyn givetvis skall tas till nya erfarenheter och kunskaper.
Om inga nya reaktorer tillåts bli idrifttagna av säkerhetsskäl bör också de
nuvarande reaktorerna stängas av.

Regeringsförslaget innebär att kraft företagen har tiden från nu fram till
hösten 1977 på sig för att visa att de kan uppfylla de i villkorslagen angivna
villkoren. Framför allt krävs att företagen kan visa hur och var en helt
säker slutlig förvaring kan ske av antingen högaktivt avfall eller av utbränt
ej upparbetat kärnbränsle. För att göra det bästa möjliga i den uppkomna
situationen har kraftföretagen inom ramen för det gemensamägda Svenska
kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) startat ett projekt som är tidsbegränsat
till 12 månader och kostar 30 milj. kr. Denna kostnad bör jämföras med
att totalt i världen läggs varje år ner ca 1 000 milj. kr. på forskning och
utvecklingsarbete kring kärnkraftens avfallsproblem. Hur väl än SKBF lyckas
under de återstående månaderna av programmet kommer vi i höst ej

Mot. 1976/77:1335

3

att veta påtagligt mer än i dag om möjligheterna att lösa problemen kring
slutförvaring. Detta projekt kan således inte få någon avgörande betydelse.
Den verkliga motiveringen för denna forcering torde vara att värna om
regeringsinnehavet. Skrivningarna i propositionen avser att dölja att meningarna
i regeringen går vitt isär och att löften från valrörelsen svikes.

Sammantaget innebär detta att villkorslagen är både onödig och olämplig.
Lagen är olämplig därför att den tvingar forskare och kärn kraftsföretag till
en brådska som inte gagnar säkerheten. Villkorslagen bör därför i sin helhet
avslås.

Såsom tidigare sagts är användning av alla energislag förenade med risker
och nackdelar. Riskerna för ras i kolgruvor, för oljeutsläpp till havs och
för bristande vattenfördämningar är några exempel. På kärnkraftens område
liksom beträffande andra energislag måste säkerhetsarbetet sikta till att
åstadkomma betryggande säkerhet. Detta synsätt är vägledande för säkerhetsarbetet
på kärnkraftens område i hela världen.

Frågan uppstår nu vad regeringen i villkorslagen lägger in i orden "helt
säker slutlig förvaring”. Om därmed menas att det skall vara praktiskt och
teoretiskt bevisat att organiskt liv aldrig skall kunna åsamkas någon skada
är villkorslagen onödig. Kärnkraften lika litet som någon annan energikälla
kan någonsin uppfylla ett sådant krav. Därav följer att all kärnkraft omedelbart
bör avvecklas enligt en av regeringen med det snaraste för riksdagen
redovisad plan. Om med ”helt säker” egentligen menas ”tillräckligt säker”
är villkorslagen också onödig eftersom detta är vad den föregående regeringen
krävde enligt atomenergilagens föreskrifter.

Kärnkraften innebär att ny teknik tas i anspråk. Historien utvisar att
vid alla nya tekniska landvinningar uppmärksammas först fördelarna och
senare nackdelarna. Så gällde exempelvis explosionsmotorn och kärnkraften
och så kommer att gälla ny teknik avseende exempelvis vindenergi och
jordvärme. Inte för någon ny teknik torde dock från början ha ställts så
stränga säkerhetskrav som för kärnkraften. Under 1950-1960-talen arbetades
främst för att göra själva reaktordriften tillräckligt säker. Detta var ganska
naturligt. Om man inte kunde uppfylla dessa säkerhetskrav skulle avfallsproblemen
inte bli aktuella. Under första hälften av 1970-talet började avfallsfrågorna
undersökas närmare. Man fann ett antal problem, vars lösande
krävde ökade forsknings- och utvecklingsinsatser. Den dåvarande svenska
regeringen var tidigt uppmärksam på att betryggande säkerhet även på avfallsområdet
var nödvändig för att kärnkraften skulle kunna accepteras som
energikälla. Redan år 1972 beslöt den låta utreda frågan om hantering
av högaktivt avfall från kärnkraftverk. Utredningen, som tog sig namnet
Aka-utredningen, har avgivit flera betänkanden med ett slutbetänkande i
april 1976. Detta sistnämnda betänkande har remissbehandlats och remisssvaren
föreligger sedan oktober 1976.

I förslaget till villkorslagen uttalar föredraganden med hänvisning till bl. a.
Aka-utredningens betänkande stor oro över de risker som är förenade med

Mot. 1976/77:1335

4

avfallshanteringen. Han anser denna oro vara skäl för att lägga fram förslaget
till villkorslag. I olika uttalanden har statsministern och energiministern
sagt att avfallsproblemen troligen inte kan lösas. Regeringen lägger alltså
fram ett förslag till lag som enligt statsministern och den ansvariga fackministern
troligen kommer att stoppa idrifttagning av ytterligare reaktorer
utan att regeringen för riksdagen på hävdvunnet sätt redovisar föreliggande
utredningsmaterial med därtill hörande remissyttranden. Detta är ett nytt
arbetssätt, som innebär en påfallande nonchalans gentemot- riksdagen från
regeringens sida. För att i någon mån korrigera regeringens uraktlåtenhet
gentemot riksdagen och för att underlätta allmänhetens ställningstagande
redovisas i det följande kortfattat Aka-utredningens slutsatser och vissa
remissinstansers yttranden över Aka-utredningens betänkande. Koncentration
sker till dels expertmyndigheter och forskningsinstitutioner, dels frågorna
om upparbetning av utbränt bränsle och slutlig förvaring av kärnkraftavfall.
Redogörelsen innebär inte att regeringen kan anses befriad från
sin skyldighet att redovisa ifrågavarande beslutsunderlag för riksdagen.

2. Aka-utredningen och remissyttranden över Aka-utredningens betänkande

Aka-utredningens viktigaste slutsatser kan helt kort sammanfattas till
följande:

1. Dagens teknik erbjuder tillfredsställande möjligheter att hantera och förvara
använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Det breda FoU-arbete
som pågår i världen kommer att ytterligare öka kunskaperna och därmed
säkerheten i hanteringen.

2. Det behövs en central anläggning i Sverige för lagring av använt bränsle.
Den bör kunna tas i bruk senast år 1982.

3. Förprojektering av en svensk upparbetningsaniäggning bör påbörjas snarast,
vilket möjliggör definitivt beslut om anläggningen i början av 80talet.

4. Sverige har gynnsamma geologiska förutsättningar för slutlig förvaring
av högaktivt avfall i urberget p.g.a. Sveriges stabila och sedan årmiljoner
tillbaka lugna berggrund. Högaktivt avfall från upparbetning av svenskt
bränsle utom lands kanåtersändas till Sverige tidigast år 1990. Planeringen
bör därför inriktas på att ha en förvaringsanläggning klar vid denna tidpunkt.

Expertmyndigheternas synpunkter

Statens kärnkraftinspektion (SK!)

SKI ser i viss mån annorlunda på upparbetningsfrågan än Aka. Utredningen
anser i princip att upparbetning av utbränt bränsle bör ske för att

Mot. 1976/77:1335

5

ta vara på uranet (energiresursskälet). SKI menar att energiresursskälet inte
är avgörande. SKI anser det väsentligaste vara att behålla handlingsfriheten
"ett antal år framåt” mellan å ena sidan upparbetning med slutlig förvaring
av högaktivt avfall och å andra sidan slutlig förvaring av utbränt bränsle
utan upparbetning. Det första alternativet ställer krav påen tillfredsställande
plutoniumhantering. Det andra alternativet är tekniskt svårare och kräver
mer utvecklingsarbete. SKI anser vidare att Sverige inte bör binda sig för
att bygga en egen upparbetningsanläggning förrän det är nödvändigt.

Stålens strälskyddsinstitut (SSI)

SSI säger inledningsvis att upparbetningsalternativet kontra icke-upparbetningsalternativet
innebär olika problem från strålskyddssynpunkt och allmän
säkerhetssynpunkt, men det kan inte utan vidare sägas att något av
de två alternativen är klart överlägset.

Icke-upparbetningsalternativet har främst två fördelar, nämligen (a) man
slipper upparbetningsprocessen med allt vad som där tillhör och (b) plutonium
blir svårare tillgängligt för missbruk. De två främsta nackdelarna
är (a) uranet i det utbrända bränslet kan ej användas och tb) säkerhetsproblemen
är ej fullt utredda. Beträffande upparbetningsalternativet säger
SSI att upparbetningen "måste för att vara meningsfull vara kopplad till
en återföring av plutoniet till nytt reaktorbränsle. Endast i så fall begränsas
den ytterligare risken med att hålla plutonium lagrat i stora kvantiteter.”

Om upparbetning säger SSI vidare att riskerna för yttre och inre miljö
begränsas kraftigt om utbränt bränsle lagras 5-10 år före upparbetning. Samma
internationella regler om tillåtna stråldoser gäller för kärnkraftverk och
upparbetningsanläggningar. Det råder dock viss osäkerhet om vilka krav
som bör ställas för att erhålla tillfredsställande arbetsmiljö vid upparbetningsanläggningar.

Beträffande slutlig förvaring utan tillsyn menar SSI att en deponering
i berg är ett irreversibelt beslut. Därför krävs hög grad av tillförlitlighet
i bedömningen av bergets geologiska egenskaper och möjligheterna av framtida
läckage. "Ur ren strålskyddssynpunkt kan knappast någonting vara
säkrare än att förvara fast högaktivt avfall under kontroll och tillsyn.” Det
är "ur strålskyddssynpunkt fördelaktigt att dröja med att avhända sig den
direkta kontrollen över avfallet så länge det är ekonomiskt rimligt. Detta
skulle nämligen ge handlingsfrihet beträffande alternativa metoder."

Sammanfattningsvis säger SSI att det råder osäkerhet om de tekniska
och ekonomiska konsekvenserna av den förutsatta säkerhetsambitionen vid
upparbetningsanläggningar. Men eftersom upparbetning inte är ett nödvändigt
villkor för kärnkraft påverkar detta inte Aka:s slutsats om att dagens teknik
är tillfredsställande förutsatt att bedömningen av de geologiska förutsättningarna
håller.

Mot. 1976/77:1335

6

Sveriges geologiska undersökning (SOU)

SGU förordar att slutförvaring av högaktivt avfall sker i urberget. SGU
framhåller dock att de geologiska bedömningar som gjorts i Aka-utredningen
(av SGU) är en första ansats. Ytterligare kraftfulla arbetsinsatser krävs rörande
bl. a. berggrundens hydrologiska förhållanden på större djup.

SMHI

SMHI säger sig inte ”reservationslöst” kunna ansluta sig till Aka:s påstående
att dagens teknik är tillfredsställande. Man anser bl. a. grundvattenförhållandena
vara ofullständigt belysta. Vid slutförvaring av högaktivt
avfall i urberget bör flera frågor ytterligare utredas för att få tillfredsställande
beslutsunderlag. SMHI pekar särskilt på frågan om spridning med grundvattnet
av skadliga avfallskomponenter. SMHI framhåller alltså behovet av
mer kunskap om urberget men säger inte att lagring i berget är olämpligt.
SMHI påpekar vidare att om en upparbetningsanläggning i Sverige inte planeras,
så ”blir de av Aka föreslagna studierna rörande direkt slutförvaring
av använt bränsle synnerligen angelägna”.

Andra myndigheter

Statens industriverk (SIND), som är central energipolitisk
myndighet, delar Aka:s uppfattning att ickeupparbetningsalternativet bör
klarläggas närmare. Man framhåller dock att alternativet är mindre tilltalande
utifrån resurssynpunkt samt utifrån ekonomiska och säkerhetsmässiga synpunkter.
Om icke-upparbetningsaltemativet väljs bör förvaringen ske så att
upparbetning kan ske senare. I plutoniumfrågan framhåller SIND att arbete
pågår med tekniska lösningar, som innebär att plutonium från upparbetning
späds ut så att det inte kan användas för vapenändamål.

Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) anser
att använt bränsle bör upparbetas så att resturan och plutonium på nytt
kan användas som bränsle. NE "förutsätter härvid att säkerhetsfrågorna
kring plutoniumhanteringen kan lösas”. Programrådet för radioaktivt
avfall, PRAV slutligen anser det vara för tidigt att nu starta
med en konkret förprojektering av en svensk upparbetningsanläggning. Lagring
av utbränt bränsle kan t. v. fortsätta utan olägenheter. PRAV påpekar
att det fortfarande saknas regler för hur plutonium skall hanteras och förvaras.

Forskarnas synpunkter

Stockholms universitet

Matematiskt-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet
(MNSt) har skrivit ett remissvar, som 53 namngivna forskare ställer sig

Mot. 1976/77:1335

7

bakom. En av dessa har i ett särskilt yttrande betonat de alternativa energikällornas
betydelse.

Inledningsvis konstateras att: ”Av tekniska skäl kommer konkreta åtgärder
avseende upparbetning och slutlig disposition inte att bli aktuella
här i landet förrän tidigast i början av 90-talet.” Beträffande Aka-utredningens
slutsats att dagens teknik är tillfredsställande sägs: "Utredningen
har emellertid inte givit någon definition av begreppet 'tillfredsställande'.
Uttalandet måste därför uppfattas som uttryckande en politisk värdering
snarare än ett faktiskt konstaterande.” 1 anslutning härtill betonas vikten
av att riksproblematiken tas upp i ett större sammanhang och att jämförelser
görs med alternativa metoder att producera energi.

MNSt delar Aka:s bedömning att upparbetning är att föredra framför
icke-upparbetning samt anser att förprojektering av en svensk upparbetningsanläggning
bör påbörjas snarast möjligt. Internationella alternativ beträffande
upparbetning bör analyseras före beslut om en svensk anläggning.

MNSt ifrågasätter om rörelserna i Sveriges berggrund är tillräckligt väl
kända för att motivera Aka-utredningens kategoriska uttalanden rörande
slutförvaring i urberget.

Beträffande den slutliga förvaringen framhålls att det finns olika metoder
och därmed många kombinationsmöjligheter. Det kan ifrågasättas om man
inte med andra metoder än de av Aka-utredningen diskuterade kan få en
för den totala säkerheten mer optimal slutförvaring. Alla handlingsalternativ
bör därför t. v. hållas öppna. "För tidigt fattade beslut resulterar i att FoUprojektet
avseende alternativa metoder nedlägges.”

Chalmers tekniska högskola (CTH)

Vid CTH finns ett energitekniskt centrum vars utlåtande CTH tagit som
sitt eget.

Som en allmän bedömning sägs att Aka:s utredning gör i huvudsak en
balanserad avvägning av samhälleliga och tekniska aspekter. Som en kompletterande
synpunkt påpekar CTH att varje år läggs i världen ner mer
än en miljard kronor på forskning om avfallshantering på kärnkraftområdet.
Denna FoU-verksamhet kommer att starkt påverka den upparbetningsteknik
som behövs på 1990-talet och den slutförvaringsteknik som behövs omkring
år 2 000. Aka har inte tillräckligt uppmärksammat att världens FoU-insatser
på dessa områden ökat kraftigt fr. o. m. år 1974. Direkt slutförvaring (utan
upparbetning) tillbakavisas p.g.a. bristen på energiråvara och riskerna med
stora mängder plutonium i marken.

CTH anser att Sverige bör ta längre tid på sig (6 år i stället för 4 år)
för förberedande studier rörande en egen upparbetningsanläggning. Man
anser vidare att Aka:s starka koppling lokaliseringsmässigt av slutförvaringsplats
och upparbetningsplats inte är motiverad.

CTH delar Aka:s åsikt att de geologiska förutsättningarna är goda för
en säker förvaring av det högaktiva avfallet i svensk berggrund. Underlaget

Mot. 1976/77:1335

8

för utredningens slutsatser anses väl underbyggt.

Sammanfattningsvis anför CTH om betänkandet:

Utredningen har behandlat frågeställningen sakligt och balanserat. Vi delar
i huvudsak utredningens slutsatser. Vi bedömer det således fullt möjligt
att redan nu på ett betryggande vis omhänderta och förvara radioaktivt
avfall uppkommet inom landet. Vi anser upparbetning vara att föredra framför
direkt lagring av förbrukat bränsle, då detta leder till energibesparing
och ett säkrare avfall.

Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH)

En särskild arbetsgrupp på 13 forskare har utformat KTH:s remissvar.
Till detta yttrande är fogat ett antal särskilda yttranden av vissa forskare.

I sitt remissvar framhåller KTH att inga tekniska hinder bör föreligga
vad gäller en ev. svensk upparbetningsanläggnings första steg - separation
- eftersom det här föreligger omfattande industriell erfarenhet. Beträffande
val av solidifieringsmetod och sammansättning av det fasta högaktiva avfallet
återstår ännu omfattande FoU-arbeten. Aka har inte tillräckligt beaktat
de process- och materialtekniska problem som kan uppstå vid solidifiering.
KTH menar att rent principiellt vore ett kristallint oorganiskt icke metalliskt
material bättre än glas som solidifieringsmetod. Man menar vidare att ickeupparbetning
har riskmässiga fördelar i vad avser riskerna för stöld av plutonium.

KTH kritiserar Aka för att inte ha behandlat korrosionsproblemen på
ett sakkunnigt sätt i vad avser behållarna för högaktivt avfall. (Samtidigt
hävdar prof. Westermark i ett särskilt yttrande att även med pessimistiska
antaganden är det ofarligt om avfallet efter något 1 000-tal år kommer upp
till jordytan - exempelvis i samband med en ny istid i norra Europa). KTH
anser att det fasta avfallet t. v. bör lagras i betongbunkers eller i torra bergrum
över grundvattennivån varvid inga korrosionsproblem finns. Slutlig förvaring
bör ske först efter 50-100 år.

KTH är kritiskt även beträffande Aka:s slutsatser om berggrunden. Man
menar att det icke är ”klarlagt att det verkligen existerar urberg med extremt
låg sprickbildning och vattenföring, som utredningen tveklöst förutsätter".
Man menar att berget kan förändras så att grundvattentransporten ger oacceptabla
risker för spridning av avfallet (jfr parentesen ovan om Westermarks
beräkningar). Sedimentära bergarter kan därför vara bättre än urberget.

Uppsala universitet

Den matematiskt-naturvetenskapliga fakulteten säger i sitt yttrande att
Aka-utredningen visar att dagens teknik erbjuder tillfredsställande lösningar.
Däremot saknas relevanta ekonomiska jämförelser mellan olika metoder.
Upparbetning bör ske. Slutsatserna om bergrumsförläggning tycks vara väl
underbyggda.

Mot. 1976/77:1335

9

Göteborgs universitet

Den medicinska fakulteten avvaktar energi- och miljökommitténs betänkande
innan man tar ställning.

Den matematiskt-naturvetenskapliga fakulteten underkänner i en av 11
personer undertecknad skrivelse om en sida helt och hållet Aka-utredningens
analys och slutsatser. Man kräver att kärnkraftsutbyggnaden avbryts, att
existerande aggregat utnyttjas minimalt och att FoU-arbetet nu inriktas på
att i liten skala ta hand om utbränt bränsle.

Professor Jan Rydberg tar i ett eget yttrande avstånd från fakultetens
uttalande och ansluter sig till CTH:s linje.

Lunds universitet

De medicinska och matematiskt-naturvetenskapliga fakulteterna anser att
utredningen har genomfort sitt uppdrag med stor noggrannhet och initierat
undersökningar och studier av största värde. De överväganden och förslag
som utredningen slutligen kommer fram till får därför också anses som
väl avvägda i förhållande till det på vissa punkter bristfälliga faktamaterialet.

Den tekniska fakulteten delar utredningens uppfattning i de tre stora
principiella frågorna: det använda bränslet bör upparbetas, tillgång till upparbetningsanläggning
för svenskt kärnbränsle måste säkras och den slutliga
deponeringen av högaktivt avfall kan ske i glasad eller keramisk form i
urberg. Medan Sverige har osedvanligt goda förutsättningar för en riskfri
slutlig deponering av det högaktiva avfallet kan upparbetningen måhända
förläggas på annat håll. Endast noggranna tekniska och ekonomiska studier
utan bundenhet vid en från början bestämd lösning kan ge svar på dylika
frågor.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA)

IVA framhåller att kärnenergi verksamhet, med dagens teknik, kan bedrivas
med mycket hög säkerhet. Ytterligare FoU om upparbetning kan
ge ännu säkrare systemlösningar. Man bör därför vänta med beslut om
en svensk upparbetningsanläggning. I fråga om slutlig förvaring anser IVA
att det finns goda förutsättningar att finna berg med låg permeabilitet
(genomsläppsförmåga) och tillstyrker Aka:s förslag och utrednings- och undersökningsarbeten.

Kungl. Vetenskapsakademien (K V)

KV tar främst upp slutförvaringsproblematiken. Man anser alt Aka:s geologiska
slutsatser för mycket baseras på osäkra antaganden. Det saknas kunskaper
om sprickförekomst på 300-500 meters djup. Man vet inte heller

Mot. 1976/77:1335

10

vad som händer med berget när man spränger ut bergrum. KV anser att
man inte vet om glas verkligen är det bästa materialet för sol idi Hering.

Vissa forska/ organ

AB Atomenergi instämmer i allt väsentligt i Aka-utredningens slutsatser.

FOA är mycket positiv till utredningens rapport men framhåller att
icke-upparbetningsalternativet bör analyseras bättre innan en meningsfull
jämförelse mellan de båda alternativen (upparbetning kontra icke-upparbetning)
kan göras. Icke-upparbetning är ett effektivt hinder mot plutoniummissbruk.
FOA framhåller dock att ” det för ett stort och växande

antal stater är såväl tekniskt och ekonomiskt helt rimligt att producera vapenplutonium
i enkla specialreaktorer eller på sikt eventuellt höganrika uran
för egna små kärnvapenprogram". Beträffande slutförvaring anser FOA
grundvattensfrågan vara fundamental. Man vet i dag för litet om transuranernas
kemi i samband med spridning med grundvattnet.

Statens geotekniska institut (SGI) delar Aka:s bedömning
att urberget ”sannolikt” är bäst för slutlig förvaring. SGI delar också ”i
stort sett” Aka:s uppfattning att risken för avfallsspridning p. g. a. långsiktiga
berggrundsdeformationer är liten. På vissa punkter är dock SGI
kritisk mot Aka. Man menar att Aka behandlat förhållandena i berggrunden
för schematiskt. Den mest svårbedömbara spridningsrisken hänger samman
med grundvattnets strömning i berggrunden. Man finnér det vara orealistiskt
att med ”rimliga” tätningsåtgärder få undermarkanläggningar helt täta mot
grundvatten. Därför förordas installation av pumpar, som suger upp läckande
grundvatten och därmed förhindrar spridning av radioaktivitet. Grundvattnet
i omgivningen bör kontrolleras kontinuerligt, vilket är tekniskt enkelt.
SGI menar att sådan kontroll jämte pumpning skyddar mot ”det oväntade”.

Sammanfattande bedömningar

Som ett allmänt omdöme kan sägas att remissvaren tillsammans ger en
allsidig och god belysning av den här behandlade problematiken. Aka-utredningen
får till helt övervägande del positiva recensioner. I det sammanhanget
finns det anledning att erinra om att problematiken är oerhört
svår och komplicerad. Det är därför inte förvånande att sannolikt berättigad
kritik kan riktas mot enstaka punkter i Aka-utredningens resultat. Det är
bl. a. för att hitta sådana punkter som vi har det internationellt sett unika
remissförfarandet i Sverige. Bortser man från olika detaljpåpekanden kan
man göra vissa mera övergripande bedömningar av expertopinionen.

För det forsla finns inte något vetenskapligt underlag för påståendet att
kärnkraften erbjuder oiösliga problem - problem som människor inte förmår
lösa. Visst återstår det problem men reaktionen bland forskare och experter

Mot. 1976/77:1335

11

är att man skall öka FoU-insatsen tor att lösa dessa - inte motsatsen. I
stor utsträckning är det egentligen inte grundforskning som behövs utan
utvecklingsarbete, mätningsarbeten och provningsarbeten.

För det andra varnar många experter för att alltför snabbt låsa sig vid
en viss bestämd lösning, exempelvis beträffande slutlig förvaring. Man anser
att det finns gott om tid och att handlingsfriheten bör bevaras ett antal
år.

För det tredje råder tämligen stor enighet om att mer kunskaper behövs
om urbergets förhållanden på större djup och om vilka skyddsbarriärer runt
avfallet som behövs för att komma ner till acceptabla risker. Detta är ett
arbete som tar viss tid - en tid som vi kan ta oss.

För det fjärde vill forskarna ha närmare undersökt alternativet med slutlig
förvaring utan upparbetning innan ställning tas till utformningen av kärnbränslecykelns
senare del. Motivet härför - ibland ej uttalat - är främst
inte tekniskt utan politiskt. Vid upparbetning frigörs nämligen plutonium,
och det finns en risk för att detta kan komma till icke avsedd användning.
Om tillfredsställande skydd inte kan åstadkommas och om plutonium inte
kan återföras för användning i energiproduktionen på ett tillfredsställande
sätt är det bättre att avstå från upparbetning av utbränt bränsle.

3. Slutsatser och förslag

Att villkorslagen juridiskt sett är onödig har redan visats både av lagrådet
och genom analysen tidigare i denna motion. Villkorslagens utformning
innebär inte strängare säkerhetskrav jämfört med tidigare. Däremot har en
betydande osäkerhet skapats om regeringens verkliga avsikter. Begreppet
”helt säker” är ett kamouflage. Tolkningen blir i verkligheten ett politiskt
beslut, vars innehåll kraftverksföretagen inte kan förutse.

Kärnkraftens avfallsfrågor är alltför allvarliga för att hanteras på det lättsinniga
sätt som regeringsdeklarationen och villkorslagen bär vittnesbörd
om. En ansvarsfull politik, som sätter säkerheten i centrum, bör låta sakliga
och inte taktiska skäl vara vägledande för beslutsfattandet.

Det bör då först konstateras att Aka-utredningens arbete får ett relativt
gott betyg av expertmyndigheter och forskare. Detta nya kunskapsunderlag
ger alltså ingen anledning att frångå det energipolitiska program som riksdagen
med bred majoritet fattade beslut om år 1975.

Av särskilt intresse är remissinstansernas varningar till politikerna att
alltför snabbt låsa sig vid en viss bestämd lösning av avfallsfrågorna. Det
pågående omfattande FoU-arbetet i världen innebär att existerande lösningar
förbättras och att nya tillkommer. Man anser att handlingsfriheten bör bevaras
ett antal år och att denna tid står till förfogande. Detta gäller även
slutlig förvaring av högaktivt avfall, som för Sveriges del inte kan bli aktuellt
förrän i början på 1990-talet.

Expertmyndigheternas och forskarnas syn på en ansvarsfull politik står

Mot. 1976/77:1335

12

i skarp kontrast till regeringsdeklarationens krav på att det inom ett år skall
föreligga ett förslag till en i alla avseenden bestämd lösning beträffande
upparbetning och slutlig förvaring. Regeringens ställningstagande till detta
förslag skall avgöra vilka villkor som i framtiden skall gälla för kärnkraften
i Sverige. Denna kollision mellan forskarnas och regeringens bedömning
mildras något i villkorslagen där den förändringen i förhållande till regeringsdeklarationen
skett att även slutlig förvaring av utbränt, ej upparbetat,
kärnbränsle sägs vara tänkbar.

Det väsentligaste är emellertid tidsaspekten. Villkorslagen innebär i direkt
strid med uppfattningen hos en överväldigande majoritet av forskare och
ansvariga myndigheter att man före 1977 års utgång skall ta ställning till
om då föreliggande lösningar visar hur och var en helt säker slutlig förvaring
kan ske. Forskaropinionens inställning är ju att förvaringsfrågan icke erbjuder
problem som människan ej förmår lösa men att det behövs ett fortsatt
forsknings- och utvecklingsarbete för att i alla avseenden nå fram till de
absolut bästa lösningarna och att det finns gott om tid härför.

Regeringen har inte anfört ett enda sakligt motiv för sin handlingslinje.
Kraftföretagens insats på 30 milj. kr. kan säkerligen ge värdefulla kunskaper
men förändrar inte på något avgörande sätt beslutsunderlaget. Detta inses
lätt om man betänker att årligen i världen läggs ner ca 1 000 milj. kr. i
FoU-arbete på kärnavfallsområdet. Kraftföretagen skall också före årets utgång
presentera godtagbara upparbetningskontrakt. Företagen förhandlar via
SKBF sedan en tid med den europeiska upparbetningsorganisationen United
Reprocessors GmbH (URG) om ett avtal som täcker 1980-talets behov. Villkorslagens
formuleringar gör att URG efter gottfmnande kan diktera de
ekonomiska villkoren i ett sådant avtal. Det aktuella förhandlingsläget visar
också att URG är väl medvetet om detta. 1 detta avseende har regeringsdeklarationen
och förslaget till villkorslag redan åsamkat landet onödiga
ekonomiska kostnader.

En ansvarsfull politik beträffande kärnkraftsavfallet bör ha som ledstjärna
att bevara handlingsfriheten så länge som möjligt. Man bör inte låsa sig
för en viss bestämd lösning onödigt tidigt. Den tidsfrist man har bör utnyttjas
för att finna ännu bättre lösningar än de som i dag finns och för att fördjupa
kunskaperna på vissa områden. Detta är också den linje som har stöd hos
en överväldigande majoritet av forskare och experter.

Det är framför allt på två områden som vi enligt forskarna behöver fördjupade
kunskaper. För det första behövs mer kunskaper om förhållandena
på större djup i det svenska urberget. Även om det svenska urberget är
ovanligt stabilt behöver vi genom mätningar få mer kunskaper om sprickbildning,
grundvattenrörelser, förkastningar, krosszoner m. m. För det andra
behöver närmare undersökas alternativet med slutförvaring av utbränt bränsle
utan upparbetning. Detta alternativ är intressant av två skäl. Man slipper
det tekniskt komplicerade upparbetningsledet i kärnbränslecykeln. Än viktigare
är emellertid att man undviker att framställa plutonium i ren form.

Mot. 1976/77:1335

13

1 den internationella debatten om kärnkraftens säkerhetsfrågor har en
allt starkare fokusering skett på plutoniumhanteringen, inte av tekniska skäl
utan av politiska och administrativa. Meningarna är visserligen delade om
hur stora plutoniumriskerna är, men eftersom frågan är av så allvarlig karaktär
bör vi avvakta ett bättre kunskapsunderlag. Kan tillfredsställande
garantier inte skapas kan det vara bättre att kvarhålla plutoniumet otillgängligt
i det utbrända bränslet även om detta innebär att man inte återvinner
kvarvarande uran för energiändamål.

Av dessa skäl bör Sverige behålla handlingsfriheten beträffande upparbetning
och slutförvaring genom att lagra det utbrända bränslet i ca 15
år. Under denna tid bör det klarare framgå vilket alternativ som är bäst,
upparbetning med slutförvaring av högaktivt avfall eller slutförvaring utan
upparbetning av det utbrända bränslet.

Någon förprojektering av en svensk upparbetningsanläggning bör inte nu
igångsättas. Ej heller bör svenska kraftföretag själva eller via SKBF träffa
avtal om upparbetning utomlands. Avsteg från denna huvudprincip om upparbetning
utomlands bör endast få göras i begränsad utsträckning när detta
är ett direkt led i ett önskvärt internationellt utvecklingssamarbete där Sverige
har att ta sin del av ansvaret. Redan träffade avtal skall hållas.

Sverige bör delta aktivt i det internationella samarbetet för att finna bästa
möjliga lösningar beträffande utbränt kärnbränsle. Sverige bör ha en positiv
attityd till internationella samarbetslösningar.

Regeringen bör omgående ta nödvändiga initiativ för att SKBF i samråd
med Programrådet för radioaktivt avfall måtte utarbeta ett konkret förslag
till centrallager för utbränt bränsle. Arbetet bör bedrivas med skyndsamhet.
Kraftföretagen bör finansiera alla med centrallagret förenade kostnader. Med
hänsyn till att nya arbetsuppgifter påläggs SKBF bör dess styrelse breddas
genom att två parlamentariska ledamöter utses. Vidare bör ordföranden
vara oberoende i förhållande till kraftföretagen. Slutligen bör självfallet centrallagret
stå under tillsyn av statens kärnkraftsinspektion.

Samhället bör även i fortsättningen bära ansvaret för forsknings- och utvecklingsarbetet
beträffande hantering av utbränt kärnbränsle och inte överlåta
detta på kraftföretagen. Självfallet skall arbetet genomföras i samarbete
med berörda parter och rent praktiskt ske vid de organ och institutioner
som är mest kompetenta.

Ökade insatser på Foll-området bör göras med tonvikten lagd på det svenska
urbergets egenskaper och på slutförvaring av utbränt bränsle utan upparbetning.
En flerårsplan bör utarbetas för detta FoU-arbete. De ökade insatser
som syftar till att finna betryggande metoder för hantering av använt
kärnbränsle bör finansieras genom avgifter på kraftföretagen.

Genom regeringens agerande har ersättningsfrågorna vid ett ev. kärnkraftsstopp
kommit att få stort utrymme i debatten. Det är då väsentligt att
erinra om att av de hittills 12 koncessionerade kärnkraftsreaktorerna ägs
7 st. helt (Ringhals 1-4) eller till helt övervägande del (Forsmark 1-3) av

Mot. 1976/77:1335

14

statens vattenfallsverk. För statens vidkommande är här ersättningsfrågan
närmast en bokföringsleknisk detalj. Skattebetalarna drabbas under alla förhållanden.
Av övriga fem reaktorer ägs två (Barsebäck 1-2) av AB Sydkraft,
som till helt övervägande del ägs av kommuner i Sydsverige. Den största
icke-kommunala ägaren är Kooperativa Förbundet. Sydkraft äger också 35
% av Oskarshamns Kraftgrupp (OKG) som innehar de återstående tre reaktorerna
(Oskar 1-3). Stockholms kommun har vidare ett begränsat ägarintresse
i OKG. Därutöver består ägarna främst av industriföretag. Den
renodlade ersättningsfrågan gäller alltså främst i vilken utsträckning ersättning
skall utgå till de icke statliga företag och kommunala organ som har
ägarintressen i Sydkraft och OKG resp. begränsade ägarintressen i Forsmarksbolaget.

Det är förståeligt om berörda parter efter regeringens utspel känner oro
för sina engagemang, även om atomenergilagen förutsätter att statlig ersättning
skall utgå vid indragen koncession. I det läge som uppstått (till
följd av regeringens agerande) är det nödvändigt att riksdagen klart deklarerar
sin syn på ersättningsfrågorna. En självklar utgångspunkt bör vara att om
meddelad koncession dras in av säkerhetsskäl, ägare till kärnkraftverk skall
hållas skadeslösa genom ersättning från staten. Därmed kan också kreditgivare
och leverantörer anses säkerställda, liksom de anställda i den utsträckning
det till följd av lag eller avtal finns direkta förpliktelser för berörda
företag i egenskap av arbetsgivare. Förpliktelserna mot de berörda arbetstagarna
kan emellertid enligt vår mening inte stanna vid detta. Det föreligger
här en helt unik situation - om den skulle inträffa. Riksdagen har med
bred majoritet lagt fast en utbyggnadsplan för kärnkraften. Berörda företag
och deras anställda har inrättat sig efter denna planering. Riksdagen bör
därför uttala sig för att - om meddelad koncession dras in - de anställda
vid kärnkraftverk och även i företag som arbetar med uppförande av kärnkraftverk
hålls skadeslösa genom ersättning från staten, i den mån det inte
sker genom ersättning från arbetsgivarna.

Vidare bör självfallet staten känna ett ansvar för de kommuner och övriga
berörda som indirekt kan komma att drabbas av ekonomiska förluster i
en sådan situation. Om ersättning skall utgå även till denna vidare krets
av intressenter får dock bedömas efter en skälighetsprövning i varje särskilt
fall.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition med förslag till
lag om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle,
m. m.

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförs i motionen i fråga om

a. förprojektering av svensk upparbetningsanläggning,

Mot. 1976/77:1335

15

b. avtal om upparbetning utomlands,

c. det internationella samarbetet,

d. projektering och finansiering av ett centrallager för utbränt
bränsle,

e. sammansättningen av styrelsen för Svensk kärnbränsleförsörjning
AB,

f. ansvaret för forsknings- och utvecklingsarbetet beträffande
hanteringen av utbränt kärnbränsle,

g. utarbetande av en flerårsplan för forsknings- och utvecklingsarbete
beträffande det svenska urbergets egenskaper och slutförvaring
av utbränt kärnbränsle utan upparbetning,

h. ökade insatser på det under punkt g. angivna forsknings- och
utvecklingsområdet samt finansieringen av dessa insatser,

3. att riksdagen uttalar

a. att ägare till kärnkraftverk kommer att hållas skadeslös genom
ersättning av staten, om meddelad koncession dras in av säkerhetsskäl,

b. att anställda vid kärnkraftverk och i företag som arbetar med
uppförande av kärnkraftverk i motsvarande situation kommer
att hållas skadeslösa genom ersättning av staten, i den mån
det inte sker genom ersättning från arbetsgivaren,

4. att riksdagen hemställer att av regeringen varje år få en särskild
redogörelse för läget beträffande kärnkraftens säkerhetsfrågor
samt resultatet av pågående forsknings- och utvecklingsarbete
nationellt och internationellt.

Stockholm den 1 februari 1977

OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)
i Tyresö

BENGT GUSTAVSSON (s)
i Eskilstuna

LILLY HANSSON (s)

LISA MATTSON (s)

ANNA-GRETA SKANTZ (s)

ERIK ADAMSSON (s)

THAGE PETERSON (s)
i Nacka

ESSEN LINDAHL (s)
i Lidingö

GORAN KARLSSON (s)
i Huskvarna

INGEMUND BENGTSSON (s)
i Varberg

INGVAR SVANBERG (s)

VALTER KRISTENSON (s)

PAUL JANSSON (s)

ANNA LISA LEWÉN-ELIASSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
i Ronneby

LENA HJELM-WALLÉN (s)

GOTAB 53065 Stockholm 1977