KU 1976/77:44

Konstitutionsutskottets betänkande
1976/77:44

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen
under år 1976. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av de till
ärendena hörande handlingarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets omfattning
och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat upptas
därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett antal
bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade granskningspromemorior
m. m.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

Riksdagsvalen i september förra året ledde till att den socialdemokratiska
regeringen avlöstes av en borgerlig trepartiregering. Härvid tillämpades för
första gången den nya regeringsformens bestämmelser om utseende av
statsminister m. m. Utskottet lämnar i betänkandet en redogörelse för
proceduren i samband med regeringsskiftet. I anslutning härtill redovisas
vissa organisatoriska förändringar inom regeringskansliet bl. a. uppdelningen
av finansdepartementet i ett ekonomidepartement och ett budgetdepartement.
Beträffande regeringsärendenas beredning har utskottet bl. a. undersökt
vilka ändringar i kommittéernas sammansättning m. m. som vidtagits
efter regeringsskiftet.

En särskild undersökning har utförts beträffande omfattningen av enskilt
statsråds beslutanderätt. På sedvanligt sätt har utskottet följt utvecklingen
beträffande lagrådsgranskningen och propositionsavlämnandet till riksdagen.
Utskottets granskning har som tidigare år även avsett författningarnas
utgivning liksom behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. I
sammanhanget lämnas en redovisning av vissa förberedelser från regeringens
sida för tillämpningen på den offentliga sektorn av den nya
medbestämmandelagen, som riksdagen fattade beslut om våren 1976 och
som trädde i kraft den 1 januari 1977.

Förra året genomförde utskottet en större undersökning av handläggningen
av besvärsärenden inom regeringskansliet därvid uppmärksamhet
även ägnades frågor om publicering och information beträffande regeringsbeslut.
I årets betänkande lämnas vissa uppgifter om åtgärder som vidtagits
från regeringens sida i fråga om handläggningen av besvärsärenden, författ 1

Riksdagen 1976/77. 4 sam!. Nr 44

KU 1976/77:44

2

ningsutgivningen, propositionsavlämnandet och publicering av regeringsbeslut
m. m. En uppföljning har gjorts beträffande påpekanden och uttalanden
som utskottet gjorde förra året i vissa frågor.

Ett antal särskilda ämnen beträffande regeringens handläggning har tagits
upp till granskning. Bland dessa skall nämnas frågan om Stålverk 80. Vidare
har behandlats den nuvarande regeringens handläggning av vissa energifrågor
mot bakgrund av bl. a. den s. k. villkorslagen. Utskottet har granskat
frågan om lokalisering av post- och järnvägsterminal inom Stockholmsregionen.
Vidare har utskottet behandlat fråga om ersättning i ett enskilt fall.
Slutligen harutskottet underavsnittet övriga frågor bl. a. behandlat frågor om
disposition av väganslag samt garantiutfastelser beträffande leverans av viss
flygmateriel.

1 ett senare sammanhang har utskottet för avsikt att ta upp till granskning
regeringens tillämpning av utlänningslagen med anledning av de terroristaktioner
som nyligen planerats i vårt land. Vidare avser utskottet att i nästa års
granskningsbetänkande behandla vissa andra frågor, bl. a. om rätt att föra
talan mot enskilt statsråds beslut och om information till riksdagen angående
Sveriges överenskommelser med främmande makter. Utskottet har också
avsett att som tidigare skett granska handläggningen av ärenden rörande
krigsmaterielexport.

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

I de senaste årens granskningsbetänkanden har lämnats vissa statistiska
uppgifter beträffande antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa på
olika departement. En motsvarande redovisning av förra årets ärenden har
tagits in i bilaga 1, där även 1975 års statistik har tagits med.1 Såsom utskottet
tidigare har redovisat har utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet
regeringsärenden (tidigare s. k. konseljärenden) under den senaste tioårsperioden
inneburit först en successiv minskning från närmare 32 000 ärenden år
1966 till omkring 25 000 ärenden under åren 1969 och 1970 och därefter åter
en kontinuerlig ökning till drygt 28 000 ärenden under åren 1973-1975.
Denna tendens har brutits under år 1976. Antalet regeringsärenden under
föregående år har i förhållande till år 1975 minskat med närmare 800
ärenden.

Beträffande de tio olika ärendegrupper som redovisas i bilaga 1 kan
konstateras att samtliga ärendegrupper minskat utom gruppen för regleringsbrev
samt anslags- och statsbidragsärenden. Den största minskningen, ca 400
ärenden, uppvisar gruppen tjänsteärenden. Beträffande denna ärendegrupp
kan anmärkas att genom särskilda regeringsbeslut i slutet av år 1975 och i
början av år 1976 har samtliga departementschefer eller tjänsteman som

1 Statistiken för år 1976 har tagits fram av statsrådsberedningen, som också lämnat
vissa kommentarer i anslutning till den.

KU 1976/77:44

3

departementschef utser fått vidgade möjligheter att besluta i fråga om
arvoden för departements- och kommittépersonal samt om särskild ersättning
vid tillfällig departementsanställning. Även andra omläggningar i
decentraliseringssyfte har bidragit till minskningen av antalet regeringsärenden.

I förra årets granskningsbetänkande redovisades en ingående undersökning
av regeringens handläggning av besvärsärenden. I denna undersökning
konstaterades bl. a. att antalet av regeringen avgjorda besvärsärenden hade
ökat från ca 2 000 ärenden under år 1966 till drygt 7 000 ärenden under år
1975. Detta innebar att vart fjärde ärende som företogs till avgörande i
regeringen under år 1975 var ett besvärsärende. Utskottet kommer i ett senare
sammanhang (se avsnitt 8 b) att ge en samlad redovisning av de åtgärder som
vidtagits inom regeringskansliet med anledning av utskottets påpekanden
beträffande handläggningen av besvärsärendena. Här skall dock noteras att
antalet besvärsärenden under år 1976 för första gången under en tioårsperiod
uppvisar en minskning. För alla departementen tillsammans uppgår minskningen
netto till ca 270 ärenden, vilket utgör omkring 4 % av antalet
besvärsärenden under år 1975. Minskningen sammanhänger främst med att
antalet besvärsärenden inom kommunikationsdepartementets område gått
ned från drygt 1 600 ärenden år 1975 till ca 900 ärenden under år 1976. Detta
beror i sin tur bl. a. på att en enskild, stor grupp av besvärsärenden (besvär
angående ansökningstid för erhållande av körkort med högre behörighet),
som under år 1975 föranledde 589 regeringsbeslut, i det närmaste försvunnit,
sedan körkortsreformen nu genomförts. Också inom social- och jordbruksdepartementen
har det skett en viss minskning av antalet besvärsärenden.
Övriga departement uppvisarökningar eller blott obetydliga minskningar. Ett
av de mest ”besvärstyngda” departementen, bostadsdepartementet, har
t. ex. fått vidkännas en ökning med ca 200 besvärsärenden.

Vad beträffar fördelningen av regeringsärenden på departement kan
konstateras att förändringarna i förhållande till år 1975 för de flesta
departement är ganska små. En mer betydande minskning har skett endast
för kommunikationsdepartementet. Antalet regeringsbeslut har gått ned från
2 741 år 1975 till 1 758 år 1976. Det sammanhänger med, förutom den nyss
nämnda starka nedgången av antalet besvärsärenden, en ej oväsentlig
minskning av såväl antalet tjänsteärenden som antalet dispens- och övriga
partsärenden. När det gäller minskningen av tjänsteärendena kan hänvisas
till det bemyndigande som chefen för kommunikationsdepartementet fick i
slutet av 1975 att från och med den 1 januari 1976 utse deltagare vid
förhandlingar och möten inom internationella organ och i internationellt
samarbete i övrigt.

Av övriga departement, som uppvisar en nedgång av antalet regeringsärenden,
är minskningen procentuellt störst inom utrikesdepartementet.
Minskningen med drygt 100 regeringsärenden sammanhänger med några
regeringsbemyndiganden, varigenom beslutanderätten i vissa frågor överförts
från regeringen till chefen för utrikesdepartementet.

KU 1976/77:44

4

Den största ökningen av antalet regeringsärenden uppvisar bostadsdepartementet.
Ökningen är främst hänförlig till den nyssnämnda uppgången av
antalet besvärsärenden.

Vidare kan här nämnas att särskilda protokoll fors vid konselj då
regeringen sammanträder under statschefens ordförandeskap. Under år 1976
har förekommit tre konseljer (den 9 januari, den 10 juni och den 8 oktober) vid
vilka sådana protokoll har forts. Vid konseljen den 9 januari informerades
statschefen om innehållet i 1976 års budgetproposition m. m. Den 10 juni
lämnades information om bl. a. de viktigare beslut som riksdagen fattade
under våren 1976. Vid konseljen den 8 oktober konstaterade statschefen att
regeringsskifte enligt 6 kap. 4 § RF hade skett. Vidare informerades
statschefen om innehållet i den regeringsdeklaration som den nye statsministern
tidigare samma dag lämnat riksdagen.

Utskottets granskning

1. Proceduren i samband med regeringsskiftet 1976

Genom 1974 års regeringsform (RF) ändrades statschefens ställning. I 1
kap. 4 § RF förklaras att konungen är rikets statschef. Närmare bestämmelser
om statschefen finns i 5 kap. RF. Reglerna innebär att statschefen inte längre
har någon befattning med statsstyrelsen. Hans uppgifter är enbart av
representativ och ceremoniell natur. Enligt övergångsbestämmelserna till RF
skulle dess bestämmelser om statschefens ställning och befogenheter inte
träda i kraft under den tid Gustaf VI Adolf var konung.

1 och med konung Gustaf VI Adolfs död den 15 september 1973 och
konung Carl XVI Gustafs trontillträde blev bl. a. de nya reglerna i RF om
förfarandet vid utseende av ny statsminister gällande och kom att tillämpas
första gången i samband med regeringsskiftet efter riksdagsvalet den 19
september 1976.

Enligt 3 kap. 5 § RF skall efter ordinarie val till riksdagen som förrättas vart
tredje år den nyvalda riksdagen samlas till riksmöte på femtonde dagen efter
valdagen, dock tidigast på fjärde dagen efter det valets utgång har kungjorts.
Varje val gäller för tiden från det att nyvalda riksdagen har samlats till dess
den närmast därefter valda riksdagen samlas. Nämnda tid utgör riksdagens
valperiod.

Riksdagens talman samt de tre vice talmännen utses inom riksdagen för
varje valperiod (RF 4 kap. 2 §). Enligt 6 kap. 6 § RF gäller att statsministern
skall entledigas när han själv begär det. Statsministern entledigas av
talmannen. Om statsministern entledigas skall talmannen entlediga övriga
statsråd (RF 6 kap. 7 §). Har regeringens samtliga ledamöter entledigats skall
de uppehålla sina befattningar till dess ny regering har tillträtt (RF 6 kap.
8 §).

Enligt 6 kap. 2 § RF gäller att när statsministern skall utses kallar
talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd.

KU 1976/77:44

5

Talmannen överlägger även med vice talmännen och avger sedan förslag till
riksdagen. Riksdagen skall senast på fjärde dagen härefter, utan beredning i
utskott, pröva förslaget genom omröstning. Röstar mer än hälften av
riksdagens ledamöter mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det
godkänt.

Det är den nyvalde talmannen som har att lägga fram förslag till
statsminister för riksdagen. Av förarbetena till den nya grundlagen framgår
emellertid att det inte uteslutits att den tidigare talmannen i ett inledande
skede tar befattning med regeringsfrågan. I grundlagspropositionen (prop.
1973:90 s. 178) anförs härom följande.

Inträffar en regeringskris efter ett riksdagsval, som har rubbat partiernas
inbördes styrkeförhållanden i riksdagen, föreligger vissa särskilda problem.
Genom de regler om ett omedelbart valgenomslag m. m. som jag har berört i
det föregående är det sörjt för att den nyvalda riksdagen mycket snart kan ta
ställning i regeringsfrågan. Förslag till ny statsminister skall självfallet läggas
fram av den talman som den nyvalda riksdagen har utsett. 1 allmänhet bör det
också vara denne som leder de föregående sonderingarna mellan partiernas
företrädare. Liksom beredningen anser jag emellertid att det inte bör vara
uteslutet att den gamla riksdagens talman för tids vinnande medverkar i ett
inledande skede. Ansökan om avsked kan inges till och prövas av den gamla
riksdagens talman.

Av grundlagspropositionen framgår att det har förutsatts att den särskilda
omröstningen kan föregås av en debatt. Som nyss har nämnts skall emellertid
riksdagens beslut endast innefatta godkännande eller förkastande av talmannens
förslag. Något ställningstagande till de skäl som har framförts under
debatten skall inte göras (se prop. 1973:90 s. 278).

Enligt 6 kap. 4 § RF gäller att när riksdagen har godkänt förslag om ny
statsminister anmäler denne så snart det kan ske de av honom utsedda
statsråden för riksdagen. Därefter äger regeringsskifte rum vid en särskild
konselj inför statschefen. Talmannen skall kallas till konseljen. Förordnande
för statsministern utfärdas av talmannen på riksdagens vägnar.

I grundlagspropositionen anförs bl. a. följande beträffande frågan om vad
som bör åligga en föreslagen regeringschef att tillkännage före förtroendeomröstningen
beträffande regeringens sammansättning, politik m. m. (prop.
1973:90 s. 178).

Beredningens förslag innebär, som framgår av vad jag nyss har sagt, att en
föreslagen regeringschef inte åläggs att före förtroendeomröstningen presentera
en ministerlista. Det äremellertid tydligt att riksdagens ställningstagande
realiter kommer att gälla inte bara vem som skall bli statsminister utan också
- och framför allt - regeringens partimässiga sammansättning och dess
program i stort. Det torde därför kunna förutses att talmannen i praktiken inte
kommer att lägga fram något förslag till statsminister för riksdagen förrän den
tilltänkte statsministern kan ge besked angående sin regerings politiska
karaktär. Avser två eller flera partier att samverka i regeringsfrågan, kan man
vidare anta att de sonderingar som föregår talmannens förslag har lett till
överenskommelse också om regeringens personsammansättning. Att

KU 1976/77:44

6

uppställa krav på fullständig ministerlista före kontrollomröstningen är
emellertid inte lämpligt.

Skulle talmannens förslag förkastas upprepas enligt 6 kap. 3 § RF
förfarandet för utseende av statsminister. Talmannen skall alltså på nytt efter
samråd med företrädare för partierna och överläggningar med vice talmännen
lägga fram förslag till statsminister. Har riksdagen förkastat talmannens
förslag fyra gånger avbryts förfarandet för utseende av statsminister och
återupptas först sedan extra val till riksdagen hållits. Talmannen bestämmer
tidpunkten för detta val (prop. 1973:90 s. 279 och 3 § ValL).

Enligt 1 kap. 6 § riksdagsordningen (RO) öppnas riksmötet vid ett särskilt
sammanträde med kammaren senast på riksmötets tredje dag, därvid
statschefen på talmannens hemställan förklarar riksmötet öppnat. Vid
sammanträdet avger statsministern regeringsförklaring om inte särskilda skäl
föranleder annat. Av grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 516-517)
framgår att regeringsförklaringen är tänkt som underlag för den allmänpolitiska
debatten som bör följa kort tid efter det att riksmötet har öppnats.
Lagtexten har fått en utformning som medger att en regering som har avgått
efter nederlag vid val men som kvarstår som expeditionsministär underlåter
att avge regeringsförklaring.

Efter valet den 19 september 1976 gav den preliminära sammanräkningen
till resultat att de tre borgerliga riksdagspartierna fått ett större antal mandat
sammanlagt i riksdagen än de övriga två riksdagspartierna tillsammans. Det
slutliga valresultatet innebar följande mandatställning:

Socialdemokratiska partiet (s) 152

Centerpartiet (c) 86

Moderata samlingspartiet (m) 55

Folkpartiet (fp) 39

Vänsterpartiet kommunisterna (vpk) 17

349

Henry Allard (s) var vid tidpunkten för 1976 års allmänna val riksdagens
talman. Vid samma tidpunkt innehades regeringsmakten av det socialdemokratiska
partiet med partiets ordförande Olof Palme som statsminister.

Från kammarens kansli har utskottet erhållit en av kammarsekreteraren
upprättad promemoria med vissa uppgifter om regeringsskiftet m. m. (bilaga
2). Av denna framgår bl. a. följande. Dagen efter valet, alltså den 20
september 1976, begärde statsministern vid personligt besök hos talmannen
skriftligt sitt entledigande. Talmannen entledigade omedelbart statsministern
och övriga statsråd och överlämnade en skrivelse härom till statsministern.
I skrivelsen erinras bl. a. om att regeringens ledamöter enligt, 6 kap. 8 §
RF är skyldiga att uppehålla sina befattningar till dess ny regering har
tillträtt.

KU 1976/77:44

7

För tids vinnande inledde talmannen omedelbart föreskrivet samråd om
utseende av statsminister. Överläggningarna med Olof Palme ägde rum vid
sammanträffandet den 20 september. Med övriga partiledare för de i
riksdagen representerade partierna, dvs. Thorbjörn Fälldin (c), Gösta
Bohman (m), Per Ahlmark (fp) och Lars Werner (vpk) ägde överläggningar
rum påföljande dag vid olika tidpunkter. Den 4 oktober utsågs Henry Allard
till talman i den nyvalda riksdagen. Påföljande dag kallade talmannen
samtliga partiledare till fortsatt samråd om ny statsminister. Vid detta samråd
uttalade Olof Palme och Lars Werner att valresultatet gav underlag för en
borgerlig regering och att det därför borde ankomma på företrädarna för
centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet att föreslå ny statsminister.
Gösta Bohman och Per Ahlmark förordade att talmannen skulle
föreslå riksdagen att till ny statsminister utse Thorbjörn Fälldin. Denne
förklarade sig beredd att acceptera statsministerposten.

Vid överläggning med förste vice talmannen Torsten Bengtson (c) andre
vice talmannen Tage Magnusson (m) och tredje vice talmannen Karl Erik
Eriksson (fp) senare samma dag anslöt sig dessa till rekommendationen att
utse herr Fälldin till statsminister.

Kammarens sammanträde den 5 oktober 1976 inleddes med att talmannen
i ett anförande föreslog riksdagen att till ny statsminister utse Thorbjörn
Fälldin. Detta förslag bordlädes. 1 enlighet med stadgandet i 5 kap. 2 § (RO)
bordlädes förslaget åter vid kammarens sammanträde den 6 oktober.
Förslaget till ny statsminister prövades därefter av riksdagen vid kammarens
sammanträde den 7 oktober. Därvid avgavs s. k. röstförklaringar av partigruppledarna
för socialdemokratiska partiet resp. vänsterpartiet kommunisterna.
Dessa förklarade att resp. partigrupper beslutat att rösta nej till
talmannens förslag. Härvid åberopades bl. a. de tidigare återgivna uttalandena
i grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 178). Den härefter företagna
omröstningen gav till resultat att 174 ledamöter röstade för talmannens
förslag och 160 ledamöter emot förslaget. Riksdagen hade alltså godkänt
talmannens förslag att till ny statsminister skulle utses Thorbjörn Fälldin.
Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för
statsministern.

Vid kammarens sammanträde den 8 oktober anmälde statsministern för
riksdagen de statsråd han utsett att tillsammans med honom ingå i
regeringen. I omedelbar anslutning till denna anmälan gav statsministern
riksdagen till känna att enighet nåtts mellan centerpartiet, folkpartiet och
moderata samlingspartiet om att bilda regering och att dess politik under
mandatperioden skulle grundas på de riktlinjer som angavs i den regeringsdeklaration
statsministern därefter föredrog inför kammaren.

Regeringsskifteskonselj jämlikt 6 kap. 4 (i RF ägde rum samma dag inför
statschefen i närvaro av talmannen.

Utskottet konstaterade i sitt betänkande år 1973 med anledning av förslaget
till en total författningsreform(KU 1973:26 s. 31 f.) att den nya RF innebär att

KU 1976/77:44

8

parlamentarismens principer även formellt vinner inträde i fråga om
regeringsbildningen. Det bör erinras om att RF:s regler i detta avseende i allt
väsentligt vilar på grundlagberedningens förslag som i denna del var
enhälligt. Utskottet anförde vidare bl. a. följande. För det fall att utgången av
ett riksdagsval ger ett politiskt parti egen majoritet i riksdagen kommer frågan
om utseende av statsminister sannolikt inte vålla någon konflikt i riksdagen.
Även när ett valresultat talar för någon form av koalitionsregering, kan
styrkeförhållandena mellan partierna klart ange från vilket parti statsministern
skall hämtas. Föreligger inte någon sådan på förhand given lösning får
det förutsättas, att statsministerfrågan, liksom regeringsfrågan i övrigt, i
första hand kommer att lösas vid överläggningar mellan partierna.

Den lämnade redogörelsen för regeringsbildningsproceduren efter 1976 års
val visar enligt utskottet att de nya grundlagsreglerna fungerade på ett
tillfredsställande sätt. Regeringsbildningen kunde sålunda genomföras på
kortast möjliga tid enligt de regler som gäller för handläggningen av sådana
frågor i riksdagen.

2. Den nya regeringens sammansättning samt vissa förändringar inom
regeringskansliet m. m.

Som ovan framgått tillsatte statsminister Fälldin den 8 oktober 1976 de
statsråd som tillsammans med honom skulle ingå i den nya regeringen.
Antalet statsråd bestämdes till 20, en ökning med ett statsråd jämfört med
den avgångna regeringen. Mellan de tre i regeringen samverkande partierna
fördelades 19 av de 20 statsrådsposterna. Centerpartiet erhöll åtta poster,
moderata samlingspartiet sex och folkpartiet fem. Till statsråd och chef för
justitiedepartementet utsågs en opolitisk ämbetsman, f. d. justitierådet Sven
Romanus.

Till ställföreträdare för statsministern utsågs statsrådet och chefen för
arbetsmarknadsdepartementet Per Ahlmark.

Den 4 november beslöt regeringen att dela upp finansdepartementet i två
departement, ekonomi- och budgetdepartementen. Samma dag förordnade
statsministern statsråden Bohman och Mundebo att fr. o. m. den 25
november vara chefer för ekonomidepartementet resp. budgetdepartementet.

Samma dag som de nya statsråden utsågs, dvs. den 8 oktober, förordnade
statsministern i enlighet med 7 kap. 5 § RF att vissa grupper av ärenden, som
hör till visst departement, skulle föredragas av annat statsråd än departementschefen.
Ytterligare förordnanden av detta slag har sedermera utfärdats
vid några tillfällen. Bilaga 3 A innehåller en sammanställning av dessa
förordnanden. Härav framgåratt f. n. finns 13 sådana förordnanden. Flertalet
av dem avser statsråd som inte är departementschef. Några förordnanden har
meddelats för departementschef.

I detta sammanhang skall också nämnas att statsministern genom beslut

KU 1976/77:44

9

den 25 november förordnade utbildningsministern att ”när chefen för
justitiedepartementet har förfall i dennes ställe fullgöra de särskilda åligganden
som enligt lag eller annan författning ankommer på chefen för
justitiedepartementet”. Ett sådant generellt förordnande har, såvitt är känt,
inte tidigare meddelats.

Som tidigare nämnts ändrades departementsorganisationen den 25
november genom finansdepartementets uppdelning. I en särskild kanslipromemoria
- bilaga 3 B till detta betänkande - redogörs närmare för de båda nya
departementens uppgifter och organisation.

Inom det nya ekonomidepartementet utarbetas de allmänna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken och den principiella inriktningen av finans- och
kreditpolitiska åtgärder. Redovisningen av dessa sker främst i finansplanerna.
Ekonomidepartementet svarar också för utarbetande av långtidsutredningarna
och för förslag till förändringar av kapitalmarknadens organisation.

En annan uppgift för ekonomidepartementet är att i samarbete med andra
departement bedöma de samhällsekonomiska effekterna av olika beslutade
och planerade åtgärder samt att klarlägga åtgärdernas konsekvenser för
övergripande samhällsekonomiska mål. Departementet svarar vidare för
internationellt ekonomiskt samarbete, omfattande även det finansiella och
valutapolitiska området. I departementets verksamhet ingår även att bereda
frågor som rör den statliga statistikproduktionen, bank- och försäkringsväsendet,
fondbörsen, myntväsendet m. m.

Ekonomidepartementet är organiserat på fem sakenheter. Därutöver finns
bl. a. ett s. k. samordningskansli (se nedan).

Huvuddelen av det tidigare finansdepartementets uppgifter handläggs av
det nybildade budgetdepartementet. Departementets verksamhet avser
således främst beredning av frågor om skatteväsendet och samordning av alla
frågor som rör statens budget. Till departementets verksamhetsområde hör
vidare ärenden som gäller skatteutjämningsbidrag till kommunerna och
andra kommunalekonomiska frågor, rationalisering och revision inom
statsförvaltningen samt presstöd och samhällsinformation. Till budgetdepartementet
överfördes även frågor om arbets- och anställningsvillkor i allmän
tjänst samt personaladministrativa och personalpolitiska frågor för statligt
anställda. Ärenden rörande tullar och tullväsendet har den 1 februari 1977
överförts till handelsdepartementets verksamhetsområde.

I departementet finns en budgetavdelning som bereder de på departementet
ankommande frågor om den ekonomiska politiken som i första hand
rör resursfördelning m. m. Vidare svarar budgetavdelningen bl. a. för frågor
om budgetregleringen i allmänhet. Därutöver finns tio arbetsenheter för olika
sakområden.

För samordning av regeringspolitiken har sedan mitten av 1960-talet funnits
en särskild enhet inom statsrådsberedningen, det s. k. statsministerns kansli.
Efter regeringsskiftet inrättades ytterligare två samordningskanslier. Det ena

KU 1976/77:44

10

är knutet till ekonomidepartementet och det andra till arbetsmarknadsdepartementet.

En naturlig följd av regeringsskiftet var att vissa personalförändringar inom
regeringskansliet aktualiserades. Redan före det formella regeringsskiftet
träffades en överenskommelse om vissa personalfrågor mellan den avgående
regeringen och representanter för de partier som väntades ingå i den nya
regeringen. Enligt upplysningar från statsrådsberedningen gäller överenskommelsen
tjänstemän med politiska uppgifter, dvs. statssekreterare och
informationssekreterare. Dessa skulle enligt överenskommelsen lämna sina
uppgifter i regeringskansliet. Statssekreterarna skulle emellertid ställas till
den nya regeringens förfogande under kortare tid för rent administrativa
uppgifter. Den nya regeringen skulle enligt överenskommelsen erbjuda alla
som så önskade annat arbete inom statsförvaltningen. De principer överenskommelsen
byggde på ansågs kunna tillämpas även vid kommande regeringsskiften.

Utskottet har inhämtat vissa ytterligare upplysningar om personalförändringar
inom regeringskansliet. Dessa upplysningar har inte gett anledning till
något uttalande från utskottets sida.

Beträffande regeringsärendenas beredning har inom utskottets kansli
företagits en särskild undersökning av vissa forändringar inom kommittéväsendet
under tiden från regeringsskiftet den 8 oktober 1976 till och med
februari månad 1977. Undersökningen redovisas som bilaga 4 till detta
betänkande.

Av undersökningen framgåratt sedan regeringsskiftet har fem kommittéer
lagts ned. Fyra av dessa kommittéer har ersatts av tre nytillsatta kommittéer
med andra eller delvis andra direktiv och med förändrad personsammansättning.
Vidare konstateras att 15 av de 276 kommittéer som var verksamma vid
regeringsskiftet har erhållit tilläggsdirektiv.

Vad beträffar förändringarna i kommittéernas personsammansättning
uppmärksammas i undersökningen först skiften av politisk innebörd på
ordförandeposterna och i s. k. enmansutredningar. Härvid konstateras att i
drygt hälften av de 67 kommittéer som före regeringsskiftet hade ordförande
eller utredningsmän med socialdemokratisk anknytning har ingen förändring
inträffat. I 16 kommittéer har emellertid den tidigare ordföranden ersatts av
en person med politisk hemvist inom de nuvarande regeringspartierna.
Resterande kommittéer med socialdemokratisk ordförande före regeringsskiftet
har därefter antingen fått en ordförande utan känd politisk hemvist
eller har sedermera lagts ned.

I undersökningen kartläggs också förändringar av politisk innebörd bland
utredningarnas ledamöter och sakkunniga. Två huvudtyper av sådana
förändringar urskiljs i undersökningen. För det första har inom 20 kommittéer
det politiska styrkeförhållandet förskjutits till de nuvarande regeringspartiernas
favör. Denna effekt har vanligen uppkommit genom att personer

KU 1976/77:44

11

med anknytning till något av dessa partier fdrordnats som ledamöter utan att
samtidigt någon ledamot entledigats. Den andra huvudtypen av förändring
innebär att det skett personskiften inom kommittéerna som inte påverkat de
politiska styrkeförhållandena åt något håll. I regel rör det sig i dessa fall om
statsråd i den nuvarande regeringen som ersatts av annan person från samma
parti.

Den företagna undersökningen föranleder inget uttalande från utskottets
sida.

3. Reformer inom kommittéväsendet under år 1976

Sedan början av år 1974 har inom regeringskansliet pågått arbete med en
översyn av formerna för kommittéverksamheten. En särskild arbetsgrupp
bildades i januari 1974 med uppgift att undersöka möjligheterna till reformer
av utredningsväsendet. Gruppen presenterade i april 1975 betänkandet
Rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975:14). Rapporten remissbehandlades.

Översynsarbetet har fortsatt under år 1976. En ny författning om
kommittéerna, kommittéförordningen (1976:119), har utfärdats. Denna har i
huvudsak ersatt kommittékungörelsen från år 1946 (1946:394). Den nya
kommittéförordningen innehåller bl. a. föreskrifter om befogenheter som
tillkommer olika medverkande i kommittéarbetet.

Samtidigt med förordningen utgavs en handbok i kommittéarbete (Ds Ju
1976:6). Handboken, som utarbetats av en arbetsgrupp inom regeringskansliet,
är i första hand avsedd för kommittéordförande och kommittésekreterare.
Enligt arbetsgruppen skall handboken betraktas som en försöksutgåva.

En annan arbetsgrupp inom regeringskansliet har lagt fram förslag i en rad
administrativa frågor som rör kommittéerna. Förslagen berör bl. a. registreringen
av och informationen om kommittéerna, kommittéernas lokalförsörjning
och servicen till kommittéerna i fråga om litteratur, expeditionstjänst,
skrivhjälp o. d.

Gruppen har vidare föreslagit att kommittéberättelsen delas upp på två
volymer, en huvuddel som innehåller personredovisning m. m. och en del
som innehåller direktiv som har meddelats efter det redovisningen i
föregående kommittéberättelse färdigställdes. I samband med denna förändring
bör man enligt arbetsgruppen övergå till att ge ut kommittédirektiv
fortlöpande i en serie på samma sätt som nu sker med departementspromemorior.

Sistnämnda förslag från arbetsgrupperna har genomförts. 1977 års kommittéberättelse
är till skillnad från tidigare års uppdelad på två volymer. Del 1
innehåller uppgifter om kommittéernas sammansättning, redogörelse för

KU 1976/77:44

12

arbetet under den tid berättelsen avser, kostnader samt register. I del II finns
enbart direktiv och tilläggsdirektiv som har meddelats av regeringen sedan
redovisningen i 1976 års berättelse färdigställdes. Vidare utges kommittédirektiven
fr. o. m. den 1 januari 1977 i en särskild serie. Publiceringen av
direktiven i Post- och Inrikes tidningar har upphört.

Enligt regeringens skrivelse (Skr 1976/77:103) med överlämnande av 1977
års kommittéberättelse kommer översynen av kommittéväsendet att fortsätta
under år 1977 inom regeringskansliet. I sammanhanget erinrar också
föredragande statsrådet om de förslag till ändringar av redovisningen i
kommittéberättelsen som lagts fram av besparingsutredningen i betänkandet
Offentligt utredningsväsende (SOU 1976:49).

Som utskottet tidigare uttalat är det värdefullt att frågor om formerna för
kommittéarbetet och kommittéredovisningen blivit föremål för översyn. De
åtgärder som vidtagits under år 1976 torde enligt utskottet medföra en
förbättring härvidlag.

4. Enskilt statsråds beslutanderätt

Som huvudregel gäller att alla ärenden som kommer in till regeringskansliet
eller som initieras där är regeringsärenden. Dessa ärenden skall i enlighet
med bestämmelserna i 7 kap. 3 § RF avgöras kollektivt av regeringen vid
regeringssammanträde. Undantagna från principen om kollektivt beslutsfattande
är endast regeringsärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten
av författningar eller särskilda regeringsbeslut. Dessa ärenden kan i
den omfattning som anges i lag under statsministerns överinseende avgöras,
av chefen för det departement till vilket ärendena hör.

Ett system med ministerstyrelse i regeringsärenden är således i princip
okänt för den nuvarande regeringsformen. Inte heller 1809 års regeringsform
medgav att enskilt statsråd fattade beslut i regeringsärende. Frågan om
införande av formell ministerstyrelse har emellertid aktualiserats både i och
utanför riksdagen vid flera tillfällen under 1800- och 1900-talen, men förslag
härom har regelmässigt avvisats. Frågan diskuterades senast med anledning
av författningsutredningens förslag till nytt statsskick (SOU 1963:16).
Utredningen föreslog en ordning för regeringsärendenas avgörande som
avsåg att ”bringa form och realitet i bättre överensstämmelse med varandra”.

I fråga om ärenden som i realiteten avgjordes och lämpligen borde avgöras av
enskilt statsråd skulle enligt utredningen även den formella beslutanderätten
ligga hos denne. Regeringsärenden som var av mera politisk natur eller i
övrigt av större vikt borde enligt utredningen avgöras av ministären i dess
helhet. Grundlagberedningen (SOU 1972:15) stannade emellertid efter
noggranna överväganden för att avstå från att förorda en uppdelning av
regeringsärendena i enmansärenden och kollektivärenden enligt författningsutredningens
förslag. Samma ståndpunkt intogs av Kungl. Maj:t och
riksdagen (prop. 1973:90, KU 1973:26, 1974:8).

KU 1976/77:44

13

Frågan är då hur förekomsten av beslutanderätt för statsråden i vissa slags
ärenden kan förenas med regeringsformens krav på kollektiv beslutsform.
Det avgörande härvidlag är innebörden av begreppet regeringsärende. Enligt
uttalande av föredragande statsrådet i 1973 års grundlagsproposition skulle
detta begrepp i första hand få bestämmas rent formellt. Det var enligt
statsrådet emellertid uppenbart att regeln om kollektiv beslutsform inte fick
kringgås på så sätt att ärenden förklarades vara departementschefsärenden.
Principen måste vara att alla frågor som anses kräva ett ställningstagande från
någon i regeringskretsen skall behandlas som regeringsärenden. Statsrådet
ansåg dock att det även i fortsättningen borde vara möjligt att i särskild
författning förlägga den formella beslutanderätten hos en departementschef.
En särställning i det avseendet intog enligt statsrådet beslut som hör till
beredningen av regeringsärenden och beslut som gäller departementsadministrationen.
Dessa uttalanden lämnades utan erinran vid riksdagsbehandlingen.

Inom utskottets kansli har företagits en kartläggning av omfattningen av
den beslutanderätt som enligt författningsbestämmelser och särskilda regeringsbeslut
tillkommer i första hand departementscheferna men också övriga
statsråd (bilaga 5 till detta betänkande). I undersökningen redovisas dock ej
stats- och utrikesministrarnas befogenheter. Undersökningen grundar sig
främst på en genomgång av 1975 års protokoll i departementsärenden, dvs. de
ärenden som avgörs av statsråd eller - efter delegation - av tjänsteman i
regeringskansliet.

Av undersökningen framgår att departementsärendena kan indelas i tre
större grupper med hänsyn till deras sakliga beskaffenhet. Den första gruppen
av ärenden gäller administrationen inom ett departement. Hit hör då främst
olika personalfrågor såsom tillsättning och entledigande av personal, personalens
tjänstgörings- och lönevillkor m. m. Departementschefens beslutanderätt
i dessa frågor grundar sig främst på bestämmelser i förordningen
(1965:386) med instruktion för regeringskansliet. Enligt den ärendestatistik
för år 1975 som redovisas i kanslipromemorian uppgick antalet sådana
administrativa ärenden inom samtliga departement utom UD till 1 459.

Nära besläktade med denna ärendegrupp är kommittéärendena. Med
kommittéärenden avses i detta sammanhang förordnande och entledigande
av kommittépersonal, frågor om formerna för hur utredningsarbetet skall
bedrivas och redovisas m. m. Rättsgrunderna för statsrådens beslutsbefogenheter
i kommittéärenden är dels de bemyndiganden som regeringen beslutar
ge det statsråd som föredrar förslaget till kommittédirektiv, dels bestämmelser
i den nya kommittéförordningen (1976:119), tidigare intagna i
kommittékungörelsen från år 1946 (1946:394). Det totala antalet statsrådsbeslut
i kommittéfrågor uppgick under år 1975 till 1 945.

Den tredje gruppen av departementsärenden gäller externa frågor, dvs.
frågor som ligger utanför departementen och kommittéerna. Denna ärendegrupp
har en oenhetlig sammansättning. I grundlag regleras tillsynen av

KU 1976/77:44

14

tryckfrihetsförordningens efterlevnad, vilken ännu utövas av chefen för
justitiedepartementet. Riksdagen har emellertid beslutat att tillsynsfrågorna
från och med den 1 januari 1978 skall överföras till justitiekanslern (JK).
Möjlighet skall dock finnas att i vanlig lag föreskriva att allmänt åtal för vissa
grövre brott mot tryckfrihetsförordningen får väckas endast efter regeringens
medgivande. En proposition med förslag till sådan lag har aviserats till slutet
av maj 1977. - Den företagna undersökningen visar att chefen för justitiedepartementet
under år 1975 avgjorde 561 tryckfrihetsärenden. Det alldeles
övervägande antalet ärenden gällde meddelande av utgivningsbevis för
periodisk skrift.

1 lag angivna beslutsbefogenheter för statsråd gäller bl. a. tidsfrist för
framställning om utlämning för brott till främmande stat (chefen för
justitiedepartementet), vissa frågor rörande transitering genom Sverige av
utländsk medborgare (chefen för justitiedepartementet), förordnande om
särskild kommission för undersökning av luftfartsolycka (chefen för
kommunikationsdepartementet).

Genom förordning eller annat beslut av regeringen (Kungl. Majit) har
statsråd fått bemyndigande att besluta i vissa frågor. Ett ofta utnyttjat
bemyndigande, som avser samtliga departementschefer, gäller återkallade
regeringsärenden som enligt Kungl. Majits beslut den 26 september 1921
(”1921 års brev”) inte behöver anmälas för regeringen. Enligt samma beslut
får vidare till regeringen ställd framställning i ärende som underordnad
myndighet skall avgöra överlämnas till myndigheten utan föregående
anmälan för regeringen. Beslut att avskriva återkallat ärende resp. överlämna
ärende till underordnad myndighet fattas i stället av departementschef.
Antalet beslut av detta slag uppgick under år 1975 till ca 550.

Enligt regeringens bemyndigande har samtliga statsråd rätt att ge statens
avtalsverk i uppdrag att förhandla om anställnings- och arbetsvillkor för
arbetstagare hos myndighet eller annan inrättning som hör till departementet.
Ingås ett avtal mellan parterna vid de förhandlingar som statsråd
uppdragit åt avtalsverket att föra, sker det dock under förbehåll av
regeringens godkännande.

Vissa departementschefer har fått regeringens bemyndigande att förordna
viss personal i några mindre, statliga myndigheter. För några departementschefer
föreligger också rätt att utse deltagare i sammanträden inom internationella
organisationer m. m. Genom beslut vid olika tillfällen har regeringen
vidare bemyndigat statsråd att själv eller genom ombud på bolagsstämma
med aktieägarna i de aktiebolag som ligger inom hans ansvarsområde föra
talan och utöva rösträtt för staten som aktieägare.

Bland de bemyndiganden som gäller viss departementschef skall här
endast nämnas handelsministerns beslutanderätt i ärenden som gäller export
av krigsmateriel. Huvudregeln är att sådan export inte får förekomma utan
tillstånd. Frågan om utförseltillstånd prövas enligt krigsmaterielkungörelsen
av chefen för handelsdepartementet. Avser ärendet utförsel i större omfatt -

KU 1976/77:44

15

ning eller är det eljest av större vikt, skall tillståndsfrågan prövas av
regeringen. Ärenden som enligt kungörelsen prövas av handelsministern har
krigsmaterielinspektören bemyndigats att avgöra. Enligt utskottet lämnar
inte krigsmaterielkungörelsen något utrymme för ett sådant bemyndigande.
Från handelsdepartementet har upplysts att en ändring i detta hänseende
kommer att ske inom kort.

Den företagna kartläggningen visar enligt utskottet att - som förutsattes i
grundlagspropositionen 1973 - flertalet statsrådsbeslut antingen rör departementsadministrationen
eller har samband med beredningen av regeringsärenden.
Endast i mycket begränsad utsträckning har statsråd erhållit rätt att
pröva ärenden som gäller frågor utanför departementen och kommittéerna.
Många av dessa bemyndiganden kan enligt utskottet ses som en ”förlängning”
av statsrådens befogenheter i fråga om departementsadministrationen
eller beredningen av regeringsärenden. På några områden har emellertid
statsråd av vissa speciella skäl fått befogenheter av samma slag som en
självständig myndighet. Mest vidsträckta är justitieministerns befogenheter
när det gäller tillsynen av tryckfrihetsförordningens efterlevnad. Men som
nyss nämnts kommer dessa befogenheter att försvinna från och med den 1
januari 1978.

Granskningen har inte gett utskottet anledning till erinran mot de beslut av
regeringen varigenom statsråd bemyndigas att avgöra visst ärende eller viss
grupp av ärenden. Mot bakgrund av principen om kollektivt beslutsfattande
inom regeringen vill utskottet framhålla att denna princip inte bör urholkas
genom alltför vidsträckta bemyndiganden till enskilt statsråd. Liksom hittills
bör därför enskilt statsråd utom i vissa undantagsfall endast ges beslutanderätt
i frågor som har samband med departementsadministrationen och
beredningsarbetet i vid mening.

5. Remisser till lagrådet

8 kap. 18 ii regeringsformen(RF) innehåller följande bestämmelse om
lagrådet:

För att avge yttrande till regeringen över lagförslag skall finnas ett lagråd,
vari ingår domare i högsta domstolen och regeringsrätten. Även riksdagsutskott
får inhämta yttrande från lagrådet enligt vad som närmare angives i
riksdagsordningen. Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i lag.

Hänvisningen till riksdagsordningen syftar på bestämmelsen i 4 kap. 10 $,
som har följande lydelse:

Statlig myndighet skall lämna upplysningar och avgiva yttrande, då
utskottet begär det. Sådan skyldighet åligger dock ej regeringen. Myndighet
som ej lyder under riksdagen kan hänskjuta begäran från utskott till
regeringens avgörande.

Begär minst en tredjedel av ledamöterna i ett utskott vid behandlingen av
ett ärende att upplysningar eller yttrande skall inhämtas från myndighet som
avses i första stycket, skall utskottet föranstalta om detta, såvida det icke

KU 1976/77:44

16

finner att därmed förenat dröjsmål med ärendets behandling skulle leda till
avsevärt men.

Lagrådets närmare sammansättning, arbete på avdelningar m. m. regleras i
lagen om lagrådet (1965:186), senast ändrad den 10 maj 1974 (1974:578).
Enligt lagen utgörs lagrådet av en ordinarie och högst två extra avdelningar,
varje avdelning i normalfallet bestående av tre justitieråd och ett regeringsråd.
Det stadgas vidare, att extra avdelning träder i tjänst endast när
regeringen förordnat därom och att sådant förordnande må meddelas när
arbetsbördan i lagrådet kan antas bli särskilt betungande. Beträffande
rekryteringen till lagrådet skall enligt lagen högsta domstolen utse justitieråden
och regeringsrätten regeringsråden. Regeringen kan förordna ledamot
som inte är justitieråd eller regeringsråd att tjänstgöra i lagrådet.

Den viktigaste ändringen beträffande lagrådets uppgifter infördes genom
beslut av 1970 och 1971 års riksdagar. Härigenom upphävdes Kungl. Maj:ts
skyldighet att beträffande viss lagstiftning inhämta yttrande av lagrådet.
Denna s. k. obligatoriska lagrådsgranskning omfattade bl. a. allmän civil- och
kriminallag, svenskt medborgarskap och statstjänstemännens rättsställning.
Utanför detta obligatoriska område föll t. ex. grundlag, kommunallag, vallag,
sekretesslag och skattelag.

Vid slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen framhöll konstitutionsutskottet
(KU 1970:20) särskilt värdet av att lagrådsgranskningen kunde
utsträckas till lagförslag utanför det obligatoriska området. Det framstod för
utskottet som en brist att det inte tidigare funnits utrymme härför med
hänsyn till bl. a. att enligt utskottet en lagrådsgranskning inom andra
områden i åtskilliga fall kunde vara en angelägnare uppgift än granskningen
av vissa lagförslag inom den obligatoriska sektorn.

Vid riksdagsbehandlingen av författningsreformen förelåg inte enighet
inom konstitutionsutskottet angående den framtida utformningen av
lagrådsgranskningen (KU 1973:26 s. 55 och s. 125). Riksdagen följde
utskottets majoritet, som under hänvisning till utskottets uttalande i
samband med obligatoriets avskaffande bl. a. framhöll värdet av att lagrådsgranskningen
kunde utsträckas till lagförslag utanför det tidigare obligatoriska
området. Utskottet fann det vidare välgrundat med införande av rätt för
en utskottsminoritet att få till stånd lagrådsgranskning. Härigenom skapades
enligt utskottet ytterligare garantier för att de lagförslag beträffande vilka
lagrådsgranskning bedömdes som särskilt angelägen blev föremål för granskning.
Reservanterna i utskottet (c, m, fp) förordade å sin sida i princip
återinförande av obligatorisk lagrådsgranskning och framhöll därvid som sin
åsikt att lagrådsgranskningen utgjorde ett vidgat skydd för rättssäkerhetsintresset
och för enhetlighet, konsekvens och klarhet i rättssystemet. Även
reservanterna framhöll värdet av att en utskottsminoritet fick rätt att
föranstalta om lagrådsremiss.

Lagrådsgranskningen har därefter vid flera tillfällen behandlats av riksdagen
dels i samband med utskottets granskning av regeringsprotokollen,

KU 1976/77:44

17

dels med anledning av motioner (KU 1974:22 och 57, 1975:12 samt 1975/
76:50 och 56). Det senaste tillfället avsåg behandlingen av de nya reglerna i RF
om de grundläggande fri- och rättigheterna. I propositionen (1975/76:209 s.
96) uttalade departementschefen bl. a. att han inte hade något att invända
mot att lagrådets ställning blev föremål för en förutsättningslös utredning
som gällde lagrådets uppgifter inom hela lagstiftningsområdet. Under
riksdagsbehandlingen framfördes i motioner yrkanden om bl. a. införande av
ett granskningsobligatorium inom större delen av lagområdet. Utskottet
anslöt sig till propositionens förslag och hemställde att riksdagen måtte
anhålla hos regeringen om en förutsättningslös utredning om lagrådets
ställning och uppgifter. I en reservation (c, fp, m) yrkades att 8 kap. 18 § RF
ändrades på så sätt att lagrådet i princip skulle yttra sig över lagförslag,
hänförliga till 8 kap. 2 och 3 §§ RF. Riksdagen biföll efter lottning utskottets
hemställan.

Den i år tillsatta utredningen om förstärkt skydd i regeringsformen för de
medborgerliga fri- och rättigheterna skall enligt sina direktiv även pröva
frågan om lagrådets framtida ställning. Till grund för kommitténs arbete
härvidlag skall ligga en utredning verkställd av en särskild utredningsman.
Denne skall enligt de direktiv han erhållit ha avslutat sitt arbete vid
halvårsskiftet 1977. De frågor som tas upp i direktiven är lagrådets
sammansättning, inriktningen av granskningsverksamheten och avgränsningen
av området för den obligatoriska granskningen.

Lagrådet har under 1976 arbetat på två avdelningar under tiden 1
januari-31 mars och 28 november-årets slut.

Av de under 1976 till riksdagen avgivna lagförslagen har åtta granskats av
lagrådet. Motsvarande antal var för år 1970 omkring 60, 1971 omkring 30,
1972 15,1973 13,1974 lOoch 1975 20. Under 1976 har vidare riksdagsutskott i
tre fall begärt lagrådets yttrande över propositioner.

De under 1976 till riksdagen avlämnade propositionerna som granskats av
lagrådet är upptagna i bilaga 6.

Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet har utskottet inte funnit
anledning att göra något särskilt uttalande om utnyttjandet av lagrådsinstitutet
under 1976.

6. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS).

Riksdagen fattade år 1976 beslut om ny lagstiftning angående kungörande
av lagar och författningar (1976:725). Den nya lagen och därav föranledda
följdändringar i annan lagstiftning har trätt i kraft först den 1 januari 1977 och
är således inte direkt tillämplig på den tid som nu omfattas av utskottets
granskning. En redogörelse för innebörden av den nya lagstiftningen är ändå
motiverad bl. a. med hänsyn till de riktlinjer för författningsarbetet som anges

2 Riksdagen 1976/77. 4 sami Nr 44

KU 1976/77:44

18

i motiven till lagstiftningen.

Före den nya lagstiftningens tillkomst fanns inte något enhetligt system för
hur normbeslut skulle kungöras. Bestämmelserna i ämnet fanns i stället
spridda i många olika författningar.

Lagen om kungörande av lagar och författningar är tillämplig på författning
som beslutats av riksdagen, regeringen eller myndighet under riksdagen eller
regeringen. De publikationer som förekommer för kungörandet är, förutom
SFS, riksdagens författningssamling, författningssamlingen för centrala
myndigheter samt en författningssamling för varje län.

För författningar som utfördas av regeringen skall kungörandet liksom
hittills i princip ske i SFS. Enligt 13 § skall av författning framgå när den träder
i kraft.

Beträffande tidpunkten för kungörandet stadgas i 8 kap. 19 § regeringsformen
(RF), att beslutad lag skall utfördas av regeringen utan dröjsmål och
kungöras så snart det kan ske samt att samma regel skall gälla beträffande
förordning, om ej annat föreskrives i lag.

Utskottets granskning har i år främst avsett inom vilken tid före
ikraftträdandet som de i SFS intagna författningarna varit av trycket utgivna
och således tillgängliga för allmänhet och myndigheter.

Utredningen om författningspublicering (SOU 1970:48) föreslog att i lagen
om kungörande av lagar och andra författningar skulle tas in en bestämmelse
av innebörd att författning, om inte annat framgick av den, skulle träda i kraft
två veckor efter det att den getts ut från trycket. Departementschefen (prop.
1975/76:112) framhöll emellertid, att det i författningar som tas in i SFS
numera regelmässigt på något sätt angavs när författningen trädde i kraft.
Den subsidiära fyraveckorsregeln i lagen angående allmänna författningars
trädande i kraft hade enligt departementschefen spelat ut sin roll och borde
därför upphävas. I stället borde med avseende på alla författningar föreskrivas
i lag att det skall framgå av författningen när den träder i kraft. En sådan
ordning var enligt departementschefen väl motiverad ur rättssäkerhetssynpunkt.

Vid riksdagsbehandlingen underströks i flera motioner vikten av att en
författning kan nå sina adressater i god tid före ikraftträdandet. Med
anledning härav uttalde konstitutionsutskottet (KU 1975/76:51 s. 8)
följande:

Utskottet kan instämma med motionärerna när det gäller vikten av att
planeringen av författningsutgivningen sker med beaktande av informationsfrågorna.
Som allmän riktlinje bör härvid gälla att en författning skall träda i
kraft först efter erforderligt rådrum för information om författningens
innehåll m. m. Utskottet förordar att planeringen av arbetet med nya lagar
och andra författningar sker med utgångspunkt från att om möjligt minst fyra
veckor bör förflyta mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande.
Är detta ogörligt bör helst åtminstone två veckor skilja kungörandet
och ikraftträdandet. Kortare tid än en vecka bör endast kunna komma i fråga i
undantagsfall. Till de absoluta minimikraven hör att en författning skall

KU 1976/77:44

19

kungöras på ett sådant sätt att möjlighet föreligger för envar som berörs av
författningen att ta del av författningens innehåll innan den träder i kraft.

Vad utskottet sålunda uttalat gav riksdagen regeringen till känna (rskr
1975/76:362).

Statsrådsberedningen har i en den 6 september 1976 dagtecknad promemoria
om rutinerna vid handläggningen av regeringsärendena m. m. beträffande
ikraftträdandetiden förklarat sig förorda att den nuvarande allmänna
minimitiden av en vecka mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen från
trycket) och ikraftträdandet förlängs med en vecka och samtidigt understrukit
att denna ”tvåveckorsfrist” skall anses som en minimitid. Om möjligt
borde tiden vara längre och - liksom hittills - ikraftträdandet sättas till en
bestämd dag.

Av de under år 1976 i SFS publicerade författningarna häromkring 35 satts i
kraft omedelbart eller dagen efter utgivningsdagen. Det övervägande antalet
av dessa rör ändringar i skattelagstiftningen och följdändringar till denna
lagstiftning. I förekommande fall har angetts att lagstiftningen skall börja
tillämpas först vid 1977 års taxering (t. ex. SFS 1976:67,68,69,70, 71 och 73).
Vidare har ikraftträdandedagen efter utgivningsdagen gällt ändringar i
förordningen om prisstopp (t. ex. SFS 1976:30 och 66), förordningen om
försöksverksamhet med automatisk databehandling inom exekutionsväsendet
(SFS 1976:163), ändring i expeditionskungöreisen rörande avgiftssättningen
på vissa fiske- och jakttillstånd (SFS 1976:171), ändringar i utlänningskungörelsen
(SFS 1976:30 och 818), förordningen om prägel på enkronemynt
och öresmynt (SFS 1976:857) och ändring i kungörelsen om prägel på rikets
mynt (SFS 1976:858) samt ändring i förordningen om införsel av växter m. m.
(SFS 1976:961).

Ikraftträdande före utgivningsdagen har förekommit i ett fåtal fall. Lagen
(1976:102) om utjämning av taxorna för fjärrtransporter av gods med lastbil
till och från Gotland utkom från trycket den 30 mars 1976 och trädde i kraft
den 1 mars samma år. Lagen innehåller ett bemyndigande från riksdagen till
regeringen att föreskriva högsta pris för inrikes fjärrtransport av gods med
lastbil till eller från Gotland. En ändring av värnpliktslagen trädde i vissa delar
som berörde utbildningen av värnpliktiga i kraft den 1 juni 1976 och utkom
från trycket den 9 juni samma år (SFS 1976:307). Slutligen trädde en
förordning om tillämpning av en mellan Sverige och övriga nordiska länder
ingången överenskommelse med avseende på rätt till ersättning för arbetslöshetsförsäkrade(SFS
1976:555) i kraft den 1 juli 1976 och utkom från trycket
dagen efter.

I ett drygt 25-tal författningar har ikraftträdandet angetts till dag som
regeringen bestämmer. I samtliga fall har det varit fråga om lagar. Riksdagen
har således bemyndigat regeringen att förordna om ikraftträdande. Bland de
fall där detta förfaringssätt har använts kan nämnas lag (1976:6) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg inom Östersjöområdet, lag om ändring i
lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (1976:7), d:o om förbud

KU 1976/77:44

20

mot dumpning av avfall (1976:8), lag om ändring i luftfartslagen (1976:11), lag
om ändring i lagen med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier
(1976:17); lagen om internationellt samarbete rörande lagföring för brott
(1976:19) samt därav föranledda ändringar i brottsbalken och rättegångsbalken
(1976:20 och 21), lag om ändring i lagen om marknadsdomstol
(1976:37), lag om ändring i marknadsföringslagen (1976:55), lag om järnvägs
ansvarighet vid befordran av resande, lag om felparkeringsavgift (1976:206),
lag om ändring i lagen om flyttning av fordon i vissa fall (1976:207) samt
lagstiftning om fylleristraffets avskaffande och därav föranledda lagändringar
(1976:510-517) samt lag om ändring i körkortskungörelsen (1946:987).

Liksom tidigare år har under 1976 ett mycket stort antal författningar satts i
kraft i samband med halvårsskiftena den 1 juli och den 1 januari. Även
ikraftträdande den 1 april och den 1 oktober är vanligt förekommande. Tre
dagar eller kortare tid mellan utgivningsdag och ikraftträdandedag har därvid
förekommit i ett femtontal fall, varav ungefär lika många den 1 juli som den 1
januari. Bland sådana författningar kan nämnas lag om ändring i lagen om
kriminalvård i anstalt (1976:506), förordningar om ändringar i kungörelserna
om ersättning till nämndemän m. fl. (1976:520 och 521), förordning om
ändring i vämpliktsavlöningskungörelsen (1976:523), förordning om ändring
i kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga
(1976:524), förordning om ändring i namnförordningen (1976:1058), lag om
ändring i semesterlagen(1976:1071), samt förordning om ändring i förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar (1976:1074).

Endast i omkring 75 författningar mot närmare 250 år 1975 har ikraftträdandet
angetts till en vecka efter utgivningsdagen. För författningar utan
bestämd ikraftträdandedag är från och med oktober månad en tid av två
veckor från utgivningsdagen mer vanligt förekommande än en vecka, vilket
kan antas ha sin grund i förenämnda rekommendation från statsrådsberedningen.

Granskningen ger liksom tidigare år utskottet anledning framhålla vikten
av att informationskravet blir tillgodosett genom att erforderlig tid får förflyta
mellan författningars utgivning av trycket och ikraftträdandet. Det är därför
tillfredsställande att statsrådsberedningen i promemorian den 6 december
1976 förordat att den allmänna minimitiden av en vecka mellan utgivningsdag
och ikraftträdande förlängs med en vecka.

Utskottet vill tillägga, att behovet av information om en författnings
innehåll i god tid före ikraftträdandet självfallet varierar beroende på
författningens innehåll. Att s. k. beredskapslagstiftning, t. ex. förordnande
om prisstopp, för att vara effektivt måste ges omedelbar verkan kan inte
ifrågasättas. Liknande skäl kan tala för att bestämmelser om skatter och
avgifter ibland sätts i kraft genast. Vidare kan det beträffande ändringar i
verksinstruktioner och liknande förordningar som inte omedelbart påverkar

KU 1976/77:44

21

andra än viss myndighet enligt utskottets mening accepteras att kort tid
förflyter mellan utgivning och ikraftträdande.

Bemyndigande till regeringen att förordna om ikraftträdande av lag har
ansetts möjligt genom bestämmelsen i 8 kap. 13 § RF. Den i det föregående
återgivna regeln i 13 § lagen om kungörande av lagar och författningar att det
av författning skall framgå när den skall träda i kraft har heller inte ansetts
hindra ett sådant bemyndigande.

Utskottet är medvetet om att det i särskilda fall kan föreligga svårigheter att
ange exakt ikraftträdandetid, när lagar antas av riksdagen. Detta gäller t. ex.
lagstiftning i anledning av att Sverige tillträtt en konvention som skall
tillämpas först sedan visst antal länder anslutit sig. Vidare kan ibland
ikraftträdandet vara beroende av annan lagstiftning eller av svåröverskådligt
följdarbete. En till innehållet så obestämd ikraftträdandebestämmelse som
att frågan överlämnas till regeringens avgörande är emellertid enligt utskottets
mening inte tillfredsställande från informationssynpunkt. Det är därför
angeläget att en sådan ordning inte används annat än i undantagsfall och när
det av alldeles speciella skäl är motiverat.

I övrigt har granskningen inte föranlett något särskilt uttalande från
utskottets sida.

7. Propositionsavlämnandet till riksdagen

Riksdagen har sedan länge sökt få till stånd en ordning, där regeringens
propositioner till riksdagen lämnas så att en jämn arbetsbelastning erhålls i
riksdagsarbetet. Det har emellertid varit vanligt att propositioner har
avlämnats sent på våren och därigenom förorsakat en svår forcering av
riksdagsarbetet under maj månad. 1957 infördes i riksdagsordningen en
bestämmelse att Kungl. Maj:ts propositioner borde avlämnas till riksdagen så
snart sig göra låter. Dessutom föreskrevs vissa tidsgränser för avlämnandet,
vilka blott fick överskridas om särskilda skäl fanns.

De nuvarande reglerna för propositionsavlämnandet finns i 3 kap. riksdagsordningen.
Enligt 2 S skall regeringen senast den 10 januari eller, om
hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte, snarast möjligt
därefter avlämna budgetproposition för det närmast följande budgetåret.
Kompletteringsproposition skall, om hinder inte möter, avlämnas före
utgången av april månad. Annan proposition angående anslag för det närmast
följande budgetåret skall avlämnas senast den 10 mars, såvida regeringen inte
finnér att propositionens behandling kan uppskjutas till följande riksmöte.
Enligt 3 § skall annan proposition än sådan som avses i 2 fj avlämnas senast
den 31 mars om regeringen anser att propositionen bör behandlas under
pågående riksmöte. De nu nämnda bestämmelserna gäller inte om budgetpropositionen
med stöd av 2 8 har avlämnats efter den 10 januari, eller i fråga
om proposition varigenom regeringen enligt lag för prövning underställer

KU 1976/77:44

22

riksdagen en utfärdad förordning, eller om regeringen finnér synnerliga skäl
föreligga att avlämna propositionen senare (4 §). Enligt 5 § bör regeringen
avlämna sina propositioner på sådana tider att anhopning av arbete hos
riksdagen om möjligt förebyggs. Regeringen skall samråda med talmannen
därom. Proposition kan avlämnas även när riksmöte inte pågår. Enligt
tilläggsbestämmelse 3.1.1 avlämnas proposition genom att den ges in till
kammarkansliet. Den anmäls av talmannen vid sammanträde med
kammaren efter det att den har delats ut till riksdagens ledamöter.

Koncentreras avlämnandet av propositioner till vissa, korta tidsperioder
uppstår en rad olägenheter i riksdagsarbetet. Det gäller bl. a. de enskilda
ledamöternas möjligheter att hinna lämna motioner, utskottens beredningsarbete
samt kammarbehandlingen. Vidare försämras massmediernas möjligheter
att ge en tillfredsställande redovisning av de behandlade frågorna.
Avlämnas propositioner sent under våren tvingas utskotten forcera sitt
beredningsarbete, och kammaren nödgas behandla och avgöra många
ärenden med åtföljande starka tidspress under riksmötets sista veckor.

Utskottet har ägnat frågan om propositionsavlämnandet uppmärksamhet
vid upprepade tillfällen under de senaste årens granskningsarbete. Särskilda
undersökningar har gjorts om spridningen i avlämnandet av propositioner i
helårsperspektiv men framförallt under vissa perioder under vårsessionerna.
Dessutom har man studerat hur regeringens planering av propositionsavlämnandet
har fallit ut, liksom omfattningen av försenade propositioner och hur
stora förseningarna har varit.

Vid förra årets granskning konstaterade utskottet, att vissa förbättringar
skett i propositionsavlämnandet. Det gällde såväl själva planeringen som en
minskad anhopning och koncentration till vissa perioder samt också en något
mindre försening av propositionerna än tidigare. Utskottet ansåg dock att från
riksdagens arbetssynpunkt kunde förhållandena inte anses tillfredsställande.
Utskottet underströk att det för riksdagens arbete var nödvändigt med
ytterligare förbättringar. Propositionsavlämnandet borde från regeringens
sida organisaeras så, att det verksamt bidrog till en utjämning av arbetsbelastningen
i riksdagen och möjliggjorde en mera ändamålsenlig planering av
riksdagsarbetet. I sammanhanget bör erinras om att frågan om propositionsavlämnandet
också är föremål för uppmärksamhet inom utredningen för
översyn av riksdagens arbetsformer. I sitt 1976 avgivna betänkande ”Riksdagsarbetets
planering” har utredningen redovisat sin syn på problematiken
kring propositionsavlämnandet och vilka åtgärder som kan vidtagas. Utredningen
konstaterar att man i sitt fortsatta arbete har möjlighet att överväga
behovet av en eventuell ytterligare reglering på detta område. Det skall
slutligen nämnas att statsrådsberedningen i den i avsnittet om utgivningen av
Svensk författningssamling omnämnda promemorian den 6 september 1976
understrukit vikten av att de uttalanden och påpekanden konstitutionsutskottet
gjorde angående propositionsavlämnandet beaktas.

KU 1976/77:44

23

Som underlag för årets granskning har framtagits ett statistiskt material
motsvarande vad som skett tidigare år. I bilaga 7, tabellerna A-D, redovisas
uppgifter för åren 1971-1976.

Avseende spridning i propositionsavlämnandet (tab. A) kan konstateras,
att den framflyttning av propositionstiderna som tillåmpades första gången
1975 har haft viss betydelse. Både 1975 och 1976 har andelen propositioner
som lämnats i slutet av februari och början av mars ökat medan andelen som
lämnats under slutet av mars och början av april har minskat, jämfört med
åren 1971-1974. Under våren 1976 har vidare en osedvanligt stor andel
propositioner lämnats under sista dagen av resp. propositionstid (23 st. eller
18 %) och även under sista veckan (58 st. eller 45 %). Nästan en fjärdedel
av alla propositioner avlämnades efter propositionstidens utgång. Förseningen
i propositionsavlämnandet, mätt i antal dagar (tab. B), har inte undergått
några större förändringar jämfört med tidigare år.

Planeringen av propositionsavlämnandet våren 1976 (tab. C) förbättrades
jämfört med våren 1975 (tab. D) så till vida som antalet aviserade
propositioner som inte avlämnades sjönk, liksom antalet avlämnade propositioner
som inte aviserats. Det rör sig emellertid ändå om ett betydande antal
propositioner i båda fallen, ca 30.

Utskottets granskning har gett vid handen att en del förbättringar skett
rörande propositionsavlämnandet 1976 men att det i vissa avseenden även
inträffat klara försämringar. Särskilt otillfredsställande är att en mycket stor
andel av propositionerna avlämnats mot slutet av propositionstiderna -nästan hälften av samtliga under sista veckan. Ledamöternas möjligheter att
läsa in propositionerna och väcka motioner i anledning av dem blir alltmer
beskurna, ju mer koncentrerat propositionerna avlämnas.

Det är för utskottet också angeläget att framhålla att den propositionsförteckning
som lämnas av statsrådsberedningen i januari blir så realistisk som
möjligt, eftersom den i stor utsträckning kommer att styra riksdagsarbetets
planering. Under 1976 förekom det t. ex. att 30 propositioner avlämnades
utan att ha varit upptagna i förteckningen. Det antalet bör kunna nedbringas
väsentligt.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att det har varit vanligt med
förseningar i förhållande till uppgjorda planer och de i riksdagsordningen
fastställda propositionstiderna. Vidare har en stark anhopning av propositionsavlämnandet
till vissa, mycket korta tidsperioder skett. Utskottet vill i
likhet med vad som uttalats tidigare år understryka att riksdagsarbetets
planering och möjligheterna att hålla den uppgjorda planeringen är till stor del
beroende av när propositionerna lämnas. Utöver det självklara kravet att
riksdagsordningens tidsfrister bör respekteras vill utskottet framhålla vikten
av att man undviker att koncentrera propositionsavlämnandet till några få
dagar i slutet av propositionsperioderna.

KU 1976/77:44

24

8. Riksdagens skrivelser till regeringen

a. Allmänt

Riksdagens skrivelser till regeringen, som undertecknas av talmannen,
utgörs av en formell redovisning av sådana beslut av riksdagen som skall
föranleda åtgärder från regeringens sida.

I samband med årets granskningsarbete har utskottet i likhet med tidigare
år tagit del av den redovisning - regeringens skrivelse 1976/77:102 - som
lämnats beträffande behandlingen under perioden 1 december 1975-30
november 1976 av riksdagens skrivelser till regeringen.

Regeringens redovisningav behandlingen av riksdagsskrivelserna har varit
föremål för en översiktlig genomgång inom utskottets kansli, vilken
redovisas i tabellform i bilaga 8 A till detta betänkande. Av tabellen framgår
bl. a. att det totala antalet skrivelser som kommit in till och med den 30
november 1975 och som inte hade slutbehandlats senast nämnda dag uppgick
till 110. Av de 110 skrivelserna slutbehandlades 46 skrivelser under perioden
1 december 1975-30 november 1976. Under samma tid avlämnades vidare 77
skrivelser, som inte hade slutbehandlats senast den 30 november 1976.
Balansen av oavgjorda ärenden föranledda av riksdagens skrivelser ökade
således under den aktuella tiden med 31.

Av de den 1 december 1976 kvarstående ärendena är 56 delvis slutbehandlade,
medan utredning pågår eller har skett i 12 ärenden. Beträffande
sammanlagt 73 riksdagsskrivelser anges att de är beroende på regeringens
prövning. Knappt hälften av dessa skrivelser har inkommit före den 1
december 1975.

b. 1976 års granskningsbetänkande

I den sammanställning som är intagen som bilaga 8 B jämförs utskottets av
riksdagen godkända uttalanden i förra årets granskningsbetänkande med
hittills vidtagna åtgärder av regeringen och inom regeringskansliet.

I samband med förra årets granskningsarbete genomfördes en omfattande
undersökning av regeringens handläggning av besvärsärenden. Penna
granskning föranledde utskottet att göra en rad uttalanden och påpekanden.
Utskottet noterade bl.a. det stora och ökande antalet besvärsärenden, som
enligt utskottet otvivelaktigt inneburit en ökad belastning på departementen.
Utskottet hade erfarit från regeringskansliet att utvecklingen hade uppmärksammats
och att bl. a. vissa åtgärder i decentraliseringssyfte övervägdes. Mot
denna bakgrund fann utskottet inte anledning till annat uttalande än att den
vidare utvecklingen på detta område skulle följas med uppmärksamhet.

Som utskottet ovan konstaterat visar antalet avgjorda besvärsärenden
under år 1976 en viss minskning. Minskningen sammanhänger emellertid till
stor del med att en enskild, stor grupp av besvärsärenden inom kommunikationsdepartementets
område (besvär angående ansökningstid för erhål -

KU 1976/77:44

25

lande med körkort av högre behörighet) så gott som helt försvunnit, sedan
ärendegruppen i fråga förlorat sin aktualitet. Av större intresse för utvecklingen
på detta område torde vara ett initiativ som tagits under april 1977 från
statsrådsberedningens sida i syfte att få till stånd en genomgång av
möjligheterna att i större omfattning än som gäller f. n. befria regeringen från
handläggningen av vissa besvärsärenden. Utskottet kommer att uppmärksamt
följa resultatet av detta initiativ.

Utskottets uttalanden med anledning av förra årets besvärsundersökning
gällde också de rutiner som tillämpas inom departementen vid handläggningen
av besvärsärenden. Utskottet har noterat att statsrådsberedningen i
skrivelse i september 1976 har anmodat departementen att - i den mån
avvikelser förelegat - anpassa sina handläggningsrutiner i besvärsärenden till
dem som riksdagen uttalat sig för.

Vid flera tillfällen under senare år - senast i förra årets granskningsbetänkande
- har utskottet uttalat sig för en översyn av frågan om särskilda regler
för regeringens handlande i nödsituationer. Enligt vad utskottet erfarit har
under våren 1977 förutsättningarna för en sådan översyn tagits upp inom
justitiedepartementet.

Andra uttalanden i förra årets granskningsbetänkande gällde publiceringen
av regeringsbeslut och regeringens information till riksdagen om innehållet i
förordning som regeringen avser utfärda i anslutning till av riksdagen
godkänt lagförslag. Som närmare framgår av bilaga 8 B har utskottets
uttalanden även i dessa frågor beaktats.

9. Förberedelser för tillämpningen av medbestämmandelagen på den
offentliga sektorn

Riksdagen antog i maj 1976 förslag till ny arbetsrättsreform (prop. 1975/
76:105, InU 1975/76:45, rskr 1975/76:404). Reformen trädde i kraft den 1
januari 1977 och omfattar förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare
på både den enskilda och den offentliga sektorn. De nya reglerna finns i lagen
(1976:580) om medbestämmanderätt i arbetslivet (MBL). En särskild lag
(1976:600) om offentlig anställning har ersatt de tidigare statstjänstemannaoch
kommunaltjänstemannalagarna.

Vad gäller den offentliga sektorn är utgångspunkten för den nya lagstiftningen
att ge de offentligt anställda liksom övriga arbetstagare ett ökat
inflytande på sin arbetssituation. Detta syfte skall främst tillgodoses på
föreningsrättens och förhandlingsrättens grund. Arbetstagarnas rätt att sluta
sig samman i organisationer och genom förhandlingar reglera sina förhållanden
befästs och utvecklas genom den nya lagstiftningen. Kollektivavtalen
är liksom hittills det främsta instrumentet för denna reglering.

Enligt MBL (11 §) åligger det arbetsgivaren att innan beslut fattas om
viktigare förändring av verksamheten förhandla med berörda fackliga

KU 1976/77:44

26

organisationer. Detsamma gäller viktigare ändringar av arbets- och anställningsförhållanden
för de anställda (primär förhandlingsskyldighet). Vidare
har de fackliga organisationerna rätt att även i andra fall än de nämnda få till
stånd förhandlingar med arbetsgivaren (12 5). Enligt lagen föreligger även
s. k. facklig vetorätt i vissa fall. Sådana frågor skall föregås av förhandlingar
(38 §).

Den nya lagstiftningen innebär att den tidigare konstruktionen i tjänstemannalagstiftningen
med ett särskilt förbud mot avtal i vissa frågor mellan
arbetsgivare och arbetstagare på den offentliga sektorn frångåtts. Syftet
härmed är att undgå de problem som följer med de krav på en teoretiskt
bestämd gräns som ett avtalsförbud innebär. En given utgångspunkt är
emellertid att rätt till förhandling och avtal saknas, i den mån avtalet skulle
strida mot uttryckliga bestämmelser i regeringsformen, kommunallag eller
annan tvingande lagstiftning. I propositionen diskuterades vad som borde
gälla för det fall att den ena parten vägrade träffa avtal under hänvisning till
att avtalet - utan att uttryckligen strida mot lag - likväl direkt eller indirekt
skulle kränka den politiska demokratin. I första hand borde det enligt
föredragande statsrådet ankomma på parterna att inom förhandlingens ram
lösa denna fråga.

Enligt ett särskilt huvudavtal har arbetsgivar- och arbetstagarparterna på
den offentliga sektorn "i fråga om sådana ämnen varom avtal får anses kränka
den politiska demokratin enats om att sträva efter fredliga förhandlingar samt
att undvika stridsåtgärder”. Vidare innebär avtalet att en särskild rådgivande
nämnd inrättas med uppgift att uttala sig i frågor om gränsdragningen mellan
politisk demokrati och förvaltningsdemokrati. Nämnden som numera inrättats
består av sex företrädare för arbetsmarknadens parter och sju ledamöter
av riksdagen.

Enligt MBL (15 4;)åligger det förhandlingsskyldig part att själv eller genom
ombud inställa sig vid förhandlingssammanträde. I övrigt överlämnas i lagen
till parterna att besluta hur de vill låta sig representeras vid förhandlingarna.

I arbetsrättspropositionen uttalades (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 177 f.)
beträffande förhandlingsverksamheten på den offentliga sektorn att det
ankommer på regeringen resp. vederbörande kommun eller landstingskommun
att med tillämpning av sedvanliga regler om delegation besluta om
vem eller vilka som skall företräda den offentliga arbetsgivaren vid förhandlingar
enligt medbestämmandelagen. En utgångspunkt bör vara att förhandling
enligt 11 eller 12 § MBL skall föras av den myndighet som slutligt får
besluta i den fråga som förhandlingen avser. Rör denna fråga bara de interna
förhållandena inom viss myndighet, bör således denna myndighet kunna
sköta erforderliga förhandlingar i den mån som den själv får besluta i frågan.
Om det gäller frågor om inverkar på förhållandena vid flera myndigheter
under en central förvaltningsmyndighet, bör förhandlingarna naturligen
föras av denna.

KU 1976/77:44

27

Ett stort antal frågor som på ett ingripande sätt berör myndigheterna avgörs
emellertid av regeringen. Ofta gäller det frågor som angår flera myndigheter.
Förhandlingar i sådana spörsmål kunde enligt propositionen inte äga rum
direkt med regeringen utan borde föras under medverkan av regeringens
kansli. För detta ändamål var avsikten att under finansdepartementet inrätta
ett särskilt förhandlingsorgan, ett statens förhandlingsråd. Enligt propositionen
skulle rådets uppgift i första hand bli att på lämpligt sätt organisera
förhandlingsarbetet och föra förhandlingar i samarbete med tjänstemän från
berörda departement. En annan viktig uppgift för rådet var att verka för
samordning av statens insatser m. m. samt att ge råd och anvisningar till
myndigheter i förhandlingsfrågor. Enligt propositionen skulle regeringen i ett
senare sammanhang återkomma till frågan om inrättandet av förhandlingsrådet
m. m. Riksdagen hade inte något att erinra mot propositionens förslag i
angivna hänseende (InU 1975/76:45 s. 60).

Genom beslut i juni 1976 förordnade regeringen att det under andra
halvåret 1976 skulle finnas ett särskilt organ med uppgift att förbereda
inrättandet av statens förhandlingsråd. I september 1976 lade detta särskilda
organ fram förslag till arbetsuppgifter och organisation m. m. för förhandlingsrådet.
Förslaget togs efter remissbehandling upp i propositionen 1976/
77:25 om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1976/77 (prop. s. 24
ff.). I propositionen föreslogs att den nya myndigheten - statens förhandlingsråd
- skulle inrättas från den 1 januari 1977. Enligt propositionen skall
rådet föra förhandling enligt MBL i frågor på departementsnivå och lämna de
statliga myndigheterna rekommendationer i principiella frågor som inte
syftar till kollektivavtal. Därutöver skall rådet ge myndigheterna råd och
anvisningar och - i mån av resurser - önskat biträde i frågor om förhandling
och information enligt MBL.

Det skall inte ankomma på förhandlingsrådet att föra förhandlingar som
syftar till kollektivavtal utan sådana förhandlingar skall ankomma på statens
avtalsverk. För att underlätta samordningen mellan de båda myndigheterna
föreslogs att chefen för förhandlingsrådet skall ingå i avtalsverkets styrelse
och arbetsutskott. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionens förslag
(AU 1976/77:11).

I samma proposition föreslogs också inrättandet av en särskild rådgivande
nämnd i medbestämmandefrågor. I nämnden avsågs ingå företrädare för
departementen och förhandlingsrådet samt bl. a. cheferna för statskontoret,
statens avtalsverk och statens personalnämnd. Det var avsett att ett av
statsråden skulle vara ordförande i nämnden. Även på denna punkt
godkände riksdagen propositionens förslag.

Under arbetet med 1977 års budgetproposition aktualiserades frågan om
förhandlingsverksamheten. I skrivelse i september 1976 från statssekreteraren
i finansdepartementets löne- och personalenhet till övriga statssekreterare
erinrades om att MBL skulle träda i kraft den 1 januari 1977. Vidare
anfördes att någon formell skyldighet att tillämpa bestämmelserna i MBL

KU 1976/77:44

28

ännu inte förelåg men att avsikten var att i stället för sådana överläggningar
som hittills hållits tillämpa ett förfarande som så nära som möjligt anknyter
till det som skulle komma att följa av MBL. På grund av att budgetarbetet
hade blivit så tidsmässigt pressat var det dock nödvändigt att tillämpa ett
tidsschema som kunde medföra vissa olägenheter för berörda parter.
Skrivelsen fogas som bilaga 9 A till detta betänkande.

Enligt uppgift tillämpades det i skrivelsen angivna förfarandet under
budgetarbetet.

Genom beslut den 25 november 1976 bemyndigade regeringen det tidigare
nämnda särskilda organet med uppgift att förbereda inrättandet av statens
förhandlingsråd att vidta följande åtgärder:

1. Att meddela statsmyndigheterna erforderliga rekommendationer
beträffande sådana förhandlingar enligt MBL som ej syftar till kollektivavtal
och beträffande information enligt nämnda lag.

2. Att samordna och genomföra sådana förhandlingar enligt 1 som för
beslut efter den 31 december 1976 av riksdagen eller regeringen förbereds
inom regeringskansliet.

3. Att samordna och genomföra överläggningar med de statsanställdas
huvudorganisationer beträffande 1977 års budgetproposition.

Resultatet av förhandlingsverksamheten tog sig uttryck i ett antal
överläggningsprotokoll. Vidare träffades i december ett övergångsavtal för
det statliga arbetstagarområdet i anledning av arbetsrättsreformen.

Instruktion för statens förhandlingsråd utfärdades den 28 december 1976
(SFS 1976:1065, ändrad SFS 1977:73). Av denna framgår bl. a. att det särskilt
åligger rådet att samordna och genomföra förhandlingar i frågor som för
beslut av riksdagen, regeringen eller departementschef förbereds inom
regeringskansliet och som ej enbart rör arbetstagare i regeringskansliet eller
hos kommitté som hör till departementet.

Som bilaga 9 B till detta betänkande fogas utdrag ur bilaga 3 till årets
budgetproposition, som avser behandlingen av budgetpropositionen mot
bakgrund av MBL.

Den lämnade redogörelsen för regeringens förberedelser för tillämpningen
av MBL på den offentliga sektorn har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

10. Stålverk 80

Mot bakgrund av det beslut som hösten 1976 fattades av Norrbottens
Järnverks AB (NJA) styrelse att skjuta Stålverk 80-projektet på framtiden har
utskottet vid årets granskning tagit upp frågan om den förra regeringens
handläggning av ärendet. Granskningen omfattar några moment i beredningen
inom industridepartementet. Däremot har utskottet inte sett det som
sin uppgift att bedöma det ansvariga statsrådets och regeringens ställningstaganden
i olika sakfrågor med anknytning till projektet. I en inom utskottets

KU 1976/77:44

29

kansli upprättad promemoria, bilaga 10 till detta betänkande, lämnas en
redovisning för ärendets beredning och fattade beslut under tiden 1973-1976.

1 det följande ges därför endast en översiktlig beskrivning av ärendets
handläggning.

Planerna på Stålverk 80 initierades inom NJA våren 1973. Avsikten varatt
åstadkomma en utvidgning av NJA:s verksamhet genom att i stor skala
vidareförädla norrbottensmalm till stålämnen. Utredningsarbetet, som
bedrevs i nära samarbete mellan NJA:s ledning och industridepartementet,
ledde till att regeringen våren 1974 föreläde riksdagen en proposition med
riktlinjer för finansieringen av Stålverk 80. Vid riksdagsbehandlingen förelåg
enighet mellan partierna om projektets fullföljande, men representanterna för
moderata samlingspartiet förordade vissa andra riktlinjer för genomförandet,
lenlighet med 1974 års riksdagsbeslut beviljade riksdagen vid 1975och 1975/
76 års riksdagar ytterligare medel till stålverket. 1976 års beslut innebar en
inskränkning av projektets inriktning, bl. a. på så sätt att stålverket i första
hand skulle anpassas till svensk stålindustris behov.

Under granskningen har förre industriministern Rune Johansson, Statsföretags
verkställande direktör Per Sköld och ordföranden i Statsföretags
styrelse Bertil Olsson företrätt inför utskottet och redogjort för ärendet.

Utskottet vill till en början beröra några frågor med anknytning till
utarbetandet av 1974 års proposition i stålverksfrågan.

Det är uppenbart att förberedelsearbetet inom industridepartementet skett
med en påfallande forcering. Även med ett nära samarbete mellan NJA:s
ledning och industridepartementet är det enligt utskottet anmärkningsvärt
att propositionen kunde vara klar att föreläggas riksdagen redan omkring två
veckor efter det att Statsföretag fattade beslut om tillstyrkande av projektet
och endast en och en halv månad efter det att NJA:s slutliga utredning
inkommit till departementet. Detta forcerade tidsschema måste givetvis ha
inverkat på ärendets beredning. Utskottet vill i sammanhanget särskilt peka
på följande omständigheter.

Det är känt att Stålverk 80-projektet drevs med stor kraft från NJAledningens
sida. En sådan ambition kan naturligen vara ägnad att ta mera
sikte på för projektet positiva än negativa faktorer. Det hade därför enligt
utskottets mening kunnat krävas att man från regeringens sida också
redovisade kritiska eller ifrågasättande synpunkter på projektet. Av några
sådana visar emellertid 1974 års proposition inga spår. De kritiska röster som
förekommit har inte fått något utrymme i propositionen. Utskottet syftar
härvid bl. a. på den i propositionen omnämnda referensgruppen som enligt
brev till industriministern från två av dess ledamöter över huvud taget inte
fyllt någon uppgift. Detta påstående, vars riktighet utskottet saknar anledning
ifrågasätta, framstår som så mycket mera anmärkningsvärt som
avsikten med den allsidigt sammansatta referensgruppen synes ha varit att
med denna ersätta det sedvanliga remissförfarandet. Detta ledde till att en för
svenska förhållanden så omfattande satsning som Stålverk 80 inte blev

KU 1976/77:44

30

föremål för den grundliga beredning som i vårt land anses så betydelsefull för
statsmakternas ställningstaganden.

Industridepartementet inhämtade vidare under ärendets beredning
synpunkter från nationalekonomisk expertis angående vilken inverkan
Stålverk 80 kunde ha på landets betalningsbalans. Detta sakkunnigutlåtande,
som går ut på att projektet i förevarande hänseende skulle sakna nämnvärd
betydelse, har inte berörts i propositionen. Enligt utskottet hade det för
riksdagens ställningstagande varit av värde om utlåtandet i fråga redovisats i
propositionen.

Utskottet vill vidare något beröra Statsföretags roll i sammanhanget.

Statsföretag tillkom 1969 som ett statligt förvaltningsbolag med uppgift att
vara ett mellanled i förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagen.
Dess uppgift skulle vara att ta ansvaret förden översiktliga planeringen i stort
av de statliga företagen, varmed främst avsågs frågor rörande investeringar av
sådan omfattning att de i väsentlig grad påverkade företagssektorns struktur
eller innebar upptagande av nya verksamheter.

Enligt vad departementschefen anförde i propositionen om bildandet av
Statsföretag borde man efter tillkomsten av ett förvaltningsbolag kunna skilja
mellan sådana beslut av mera allmän innebörd, vilka fattas av den politiskt
ansvariga instansen i förhållande till förvaltningsbolaget och beslut som
huvudsakligen är ekonomiskt/tekniskt motiverade, vilka förvaltningsbolaget
fattar vid utövandet av sitt ägaransvar gentemot dotterbolagen.

Riksdagen ställde sig bakom ett uttalande av statsutskottet att det genom
inrättandet av förvaltningsbolaget blev möjligt att i större utsträckning än nu
hänföra politiska beslut av verkställande natur till skilda organ, vilket enligt
utskottet innebar faktiska fördelar och stod i överensstämmelse med
traditionen inom svensk förvaltning. Utskottet fortsatte:

Den föreslagna ansvarsuppdelningen mellan Kungl. Majit och förvaltningsbolaget
ser utskottet som ett nödvändigt led i vad avser en rationell
ledning av de statliga företagen. Kungl. Majit har fortfarande huvudansvaret
för skötseln av den statliga företagssektorn. Utskottet anser inte att den
föreslagna ansvarsuppdelningen begränsar riksdagens möjligheter att erhålla
upplysningar om de olika statliga bolagen. Sådana möjligheter kommer bl. a.
att finnas dels genom riksdagens medverkan vid revision av förvaltningsbolaget,
dels genom att riksdagsledamöter bereds tillfälle delta i förvaltningsbolagets
bolagsstämmor och där kan ställa frågor, dels i anslutning till den
redogörelse om den statliga koncernen, som årligen avses föreläggas
riksdagen, dels genom interpellationer och enkla frågor.

Stålverk 80 var utan tvekan ett projekt av en sådan storleksordning att ett
förberedande utredningsarbete knappast skulle ha kunnat påbörjas utan att
regeringen varit ingående informerad och ställt sig positiv. Om motivuttalandena
vid Statsföretags bildande följts, borde emellertid, såvitt utskottet
kan finna, det fortsatta utredningsarbetet i första hand ha skett i samarbete
mellan NJA och Statsföretag. Detta synes också ha varit förutsatt från början.
Sålunda anförde industriministern i det brev han den 11 september 1973

KU 1976/77:44

31

sände till styrelseordföranden i Statsföretag att regeringen var villig att
medverka i projektet och att NJA och Statsföretag sålunda borde vara
oförhindrade att omedelbart igångsätta de mera detaljerade undersökningar
av projektet som var nödvändiga för ett beslut. Dessa intentioner har
emellertid uppenbarligen inte följts. Det nära samarbete som i stället förekom
mellan NJA och industridepartementet var ägnat att sätta Statsföretag på
mellanhand. Det finns därför anledning anta att Statsföretags styrelse, när
den den 27 februari 1974 hade att fatta beslut om projektet, såg sig ställd inför
fullbordat faktum och därmed förhindrad att pröva frågan förutsättningslöst.

Enligt vad som numera är känt lät Statsföretags verkställande direktör Per
Sköld anteckna skiljaktig mening till protokollet när Statsföretag fattade sitt
tillstyrkande beslut i Stålverk 80-frågan. Per Sköld har inför utskottet
uppgivit, att han omedelbart underrättade industriministern härom. Även
om denna omständighet inte inverkade på industriministerns egen bedömning
av ärendet hade det enligt utskottets mening kunnat krävas att
industriministern hade redovisat denna för en allsidig bedömning av ärendet
så viktiga fråga för riksdagen.

Redan under 1974 togs vissa kontakter mellan NJA:s ledning och
Kruppkoncernen i Tyskland om att skapa ett gemensamtägt valsverk i Luleå.
Dessa planer hade, såvitt framkommit, avancerat ganska lång när anslagsframställningen
i 1975 års budgetproposition gjordes. Om planerna hade
fullföljts skulle det, enligt samstämmiga uppgifter, ha inneburit en mångdubbel
investeringskostnad för projektet. Likväl sägs i nämnda proposition
"att projektplanerna enligt vad som inhämtats pågår i enlighet med uppgjord
tidsplan, att tekniska specifikationer håller på att utarbetas och att anbud
inhämtats för vissa markarbeten”.

Med hänsyn till den ändrade inriktning som planeringsarbetet fått genom
valsverksplanerna måste budgetpropositionen på denna väsentliga punkt
anses ofullständig. Enligt utskottets mening borde det ha varit möjligt att
redan i det sammanhanget redovisa att planer förelåg om en utvidgning av
projektet. Detta hade, såvitt utskottet kan finna, inte behövt innebära att
frågan om ett samarbete med Kruppkoncernen vid den tidpunkten bringats
till offentligheten mot koncernens uttryckliga önskan. Det kan erinras om att
den kortfattade redogörelsen i budgetpropositionen ledde till att riksdagen
återförvisade näringsutskottets betänkande till förnyad utskottsbehandling.

Med det anförda vill utskottet självfallet inte påstå att mera grundliga och
allsidiga analyser från regeringens sida skulle ha inneburit att stålverksprojektet
inte påbörjats eller fått en annan inriktning. Däremot är det med
hänsyn till de allvarliga ekonomiska konsekvenser som stålverkssatsningen
medfört, inte minst för Luleå kommun, och de förhoppningar om ökad
sysselsättning som väckts bland människorna i regionen enligt utskottets
mening betänkligt, att det föreligger anledning till kritik mot det ansvariga
statsrådet i vad gäller ärendets beredning.

KU 1976/77:44

32

11. Angående regeringens handläggning av vissa energifrågor

De energipolitiska frågorna har alltsedan regeringsskiftet ägnats den största
uppmärksamhet från regeringens sida. Ett särskilt statsråd med ansvar för
handläggningen av enerigfrågorna har utsetts för att skapa ett samlat grepp
över energipolitikens olika delfrågor. I regeringsdeklarationen ägnades ett
stort avsnitt åt energipolitiken. Där uttalade regeringen bl. a. att den skall föra
en energipolitik som tryggar energiförsörjning och sysselsättning samt ger
handlingsfrihet för framtiden. I regeringens program på detta område ingår
besparingsåtgärder av olika slag, en energiforskning som i ökad utsträckning
inriktas på att utveckla teknik för användning av förnyelsebara energikällor,
ett effektivare utnyttjande av vattenkraften i redan exploaterade älvar
osv.

Det största intresset i den allmänna debatten har den nya inriktningen av
kärnkraftspolitiken väckt. Kärnkraften är förenad med stora problem och
risker. Främst gäller det hanteringen av det använda bränslet och det
högaktiva avfallet. Satsningen på kärnkraft kan enligt regeringsdeklarationen
inte ske, om inte dessa risker bemästras på ett betryggande sätt.

Den stora vikt som den nya regeringen tillmäter kärnkraftens säkerhetsfrågor
har också kommit till uttryck i direktiven till energikommissionen och
i villkorspropositionen, vilken antagits av riksdagen under våren. Enligt den
s. k. villkorslagen krävs särskilt tillstånd för att tillföra kärnreaktor kärnbränsle.
Tillstånd meddelas av regeringen. Sådant tillstånd får ges endast om
reaktorinnehavaren har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser
behovet av upparbetning av använt kärnbränsle. Han skall vidare ha visat hur
och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat
krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker
slutlig förvaring av det använda icke upparbetade bränslet kan ske.

För reaktorn Barsebäck 2, vilken redan är färdigställd, gäller särskilda
föreskrifter. Dessa innebär i huvudsak att reaktorn inte får drivas efter
utgången av år 1977, om inte särskilt tillstånd har meddelats till det. För
reaktorn krävs mindre omfattande krav för tillstånd än vad som gäller
beträffande övriga reaktorer.

Vägras tillstånd eller föranleder den föreslagna lagen i annat fall att
meddelat tillstånd inte kan utnyttjas, blir reaktorinnehavaren berättigad till
ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före
lagens ikraftträdande. För kostnader som nedlagts efter lagens ikraftträdande
föreligger ingen lagfäst rätt till ersättning. Ersättning kan i stället utgå efter
särskild prövning. Vägledande för ersättningens storlek bör enligt lagen vara
om reaktorinnehavaren sökt begränsa förlusten om och när det blivit
uppenbart att villkoren inte kommer att kunna uppfyllas.

Genom den nu av riksdagen godkända villkorslagen haren ansvarsfördelning
etablerats som innebär att kärnkraftsproducenterna själva har att

KU 1976/77:44

33

bedöma möjligheterna att lösa säkerhetsfrågorna och ta de initiativ som
föranleds av dessa bedömningar. Det slutliga ansvaret för säkerhetsfrågorna
ligger emellertid på regeringen.

Utskottet finner det mycket tillfredsställande att den nya regeringen
organiserat sitt arbete på ett sätt som medger att energifrågorna kan ägnas
större uppmärksamhet. Genom energiministerns försorg har kontakter med
kärnkraftsproducenterna etablerats i flera omgångar. Redan i oktober 1976
fördes informerande samtal mellan representanter för regeringen och regeringspartierna
samt kärnkraftsproducenterna. Dessa samtal har sedan under
våren 1977 följts upp med ytterligare överläggningar bl. a. rörande förutsättningarna
för och konsekvenserna av senareläggning alternativt avbrytande
av pågående kärnkraftsprojekt. Dessa överläggningar skall ses som ett led i
arbetet att skapa ett allsidigt faktaunderlag för de beslut som kommer att
krävas av regeringen med anledning av villkorslagen.

Under februari 1977 besökte energiministern Paris för att delta i den
europeiska rymdorganisationens styrelsemöte. I samband med denna resa
förmedlade svenska ambassaden ett informellt sammanträffande för energiministern
med representanter för det franska atomenergikommisariatet.
Därigenom blev energiministern informerad om de franska myndigheternas
syn på upparbetningsfrågorna och om möjligheterna att uppnå mer långsiktiga
upparbetningsavtal för de svenska kärnkraftverken. Upparbetning kan
f. n. endast ske i det internationella företaget United Reprocessors regi och
äga rum antingen i den franska anläggningen La Hague eller i den engelska
anläggningen i Windscale. De franska myndigheternas uppfattning i dessa
frågor måste med hänsyn härtill vara av största intresse för en bedömning av
möjligheterna att lösa de säkerhetsproblem som är aktuella i detta sammanhang.

Vid det sammanträffande som energiministern efter återkomsten från
Paris hade med representanter för Sydkraft AB (bilaga 10) som driver
Barsebäck 2, informerade energiministern om sin bedömning av förutsättningen
för att uppnå ett från statsmakternas synpunkt godtagbart avtal för det
avfall som kommer att produceras under resten av 1970-talet samt under
1980-talet. I samband därmed aktualiserades naturligen vilka möjligheter
som fanns att stoppa provdriften av Barsebäck 2 och - för att minska risken för
större ekonomiska förluster - avvakta med idrifttagning till den tidpunkt
under hösten då ett ev. upparbetningsavtal skall prövas av regeringen. Ett
sådant avtal har sedermera träffats mellan kärnbränslebolaget vilket är ett av
kraftproducenterna samägt bolag med uppgift att sluta kontrakt om bl. a.
kärnbränsleförsörjning och upparbetning och COGEMA och gäller för 1970-talets avfall från Barsebäck 2 samt Ringhals 3. Om detta avtal fyller de krav
som stipuleras i villkorspropositionen har ännu inte prövats av regeringen.

Inom utskottet har ifrågasatts om energiministern genom sina kontakter
med företrädare för kärnkraftsindustrin i Sverige och atomenerigkommis 3

Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44

34

sionen i Paris agerat självständigt i strid mot principen att s. k. ministerstyrelse
ej bör förekomma. Utskottet vill bestämt hävda att statsrådets
verksamhet inte kan betraktas som ministerstyrelse. Redan inträttandet av
en särskild ministerpost markerade regeringens avsikt att fasta den största
vikt vid energipolitiken. Med hänsyn till de stora tekniska och ekonomiska
frågor som aktualiseras vid en ändrad inriktning av kärnkraftspolitiken är det
nödvändigt att energiministern har överläggningar med berörda kärnkraftsproducenter
och andra för att skaffa fram det underlag som krävs för de
energipolitiska besluten. Av hänsyn till kärnkraftsproducenternas behov av
information om hur man inom regeringen sett på olika frågor är det naturligt
att energiministern på sätt som skett under våren inleder kontakter med
dessa för att klara ut konsekvenserna av olika tänkbara framtida beslut.
För övrigt har kärnkraftproducenterna själva begärt att få till stånd överläggningar
med företrädare för regeringen.

Samtidigt som utskottet vill framhålla att ministerstyrelse inte bör
förekomma i ett parlamentariskt system utformat enligt vår svenska modell
konstaterar utskottet sålunda att inget framkommit under utskottets granskning
i denna del som ger anledning till kritik mot energiministern. Den
verksamhet som utskottet ovan redovisat ligger inom ramen för regeringsformens
bestämmelser och anda. Utskottet kan inte heller finna att
energiministern - som ifrågasatts under utskottsbehandlingen - i dessa
sammanhang agerat på annat sätt än vad som förutsatts i regeringsdeklarationen.
Där anges att regeringen skall ta initiativ till förhandlingar med bl. a.
Svensk Kärnbränsleförsörjning och de berörda kraftföretagen. Att olika
alternativa handlingslinjer övervägs i dessa sammanhang ligger enligt
utskottets uppfattning i linje med regeringens politik i övrigt på detta område.
Sammanfattningsvis har granskningen av dessa frågor inte föranlett något
uttalande från utskottets sida.

12. Fråga om lokalisering av post- och järnvägsterminal till Solna

Regeringen uppdrog i september 1962 åt försvarets fastighetsnämnd att
upprätta en översiktlig plan rörande det framtida utnyttjandet av Järvafältet
norr om Stockholm. 1 planen skulle fastighetsnämnden ange vilka delar av
fältet som borde reserveras för statliga ändamål och vilka delar som borde
avsättas för bostadsbebyggelse och andra ändamål.

Fastighetsnämnden överlämnade i slutet av år 1964 till regeringen ett
förslag angående Järvafältets framtida utnyttjande. Enligt förslaget borde för
statliga ändamål behållas bl. a. ett närmare angivet område vid Västerjärva.
De delar av fältet som inte erfordrades för något statligt ändamål kunde,
enligt fastighetsnämnden, med vissa förbehåll avstås för bostadsbebyggelse
m. m. till de kommuner inom vilka marken var belägen.

Den av försvarets fastighetsnämnd upprättade översiktliga planen grundade
sig bl. a. på en av Stockholmstraktens regionplanekontor upprättad

KU 1976/77:44

35

regionplaneskiss 1963. Såväl i regionplaneskissen 1963 som i försvarets
fastighetsnämnds planförslag upptogs ett betydande område vid Bagartorp
och Järva skjutbanor för godsterminal och lagerbyggnader m. m. för SJ:s
räkning.

I januari 1966 träffades ett avtal mellan statens markdelegation och berörda
kommuner om överlåtelse av vissa delar av Järvafältet - sammanlagt 4 000
hektar - varigenom 1 560 hektar överläts till Stockholm, 70 hektar till Solna,
235 hektar till Sundbyberg, 1 450 hektar till Sollentuna och 630 hektar till
Järfälla kommun. Avtalet godkändes av regeringen och av de fem berörda
kommunerna.

Utöver villkor för överförande av marken till resp. kommun angavs i
avtalet att ”envar kommun skall medverka dels till skyndsam erforderlig
planläggning av Kronans inom kommunen behållna områden på Järvafältet,
dels till att dessa områden i samband med blivande utbyggnad erhålla
anslutningar till erforderliga kommunaltekniska anordningar i enlighet med
gällande föreskrifter och praxis”.

De områden som omfattades av avtalet har sedermera genom särskilda av
regeringen godkända köpeavtal överlåtits till resp. kommun.

Parallellt med förhandlingarna om överlåtelse till kommunerna av delar av
Järvafältet pågick översiktlig planering av fältet. Med stöd av ett regeringsbemyndigande
i mars 1965 tillsatte chefen för kommunikationsdepartementet
en delegation, Järvafältsdelegationen, med uppgift att upprätta en
översiktlig dispositionsplan för de delar av Järvafältet som avsågs bli
reserverade för statliga ändamål. Delegationen avgav den 1 mars 1968
betänkandet Statlig stadsdel. I betänkandet föreslogs bl. a. att ett område
mellan Ursvik och Uppsalabanan skulle avsättas för godsterminal och
spåranslutet industrilagerområde.

Regeringen gav den 1 april 1971 statens markdelegation i uppdrag att
företräda staten vid förhandlingar med vederbörande kommunala organ
inom Stockholmsområdet avseende frågor rörande användningen av det
statliga markområdet inom Järvafältet och därtill knutna frågor.

Vid överläggningar mellan markdelegationen och Järvafältskommittén
den 1 maj 1971 beslöt parterna att tillsätta ett gemensamt expertutskott ”med
uppgift att utreda och framlägga förslag beträffande förutsättningarna för
vissa marköverlåtelser på Järvafältet”. Till grund för beslutet låg en inom
markdelegationen upprättad promemoria, varav framgick att man från
statens sida var beredd att under vissa förutsättningar uppta överläggningar
om bl. a. eventuell jämkning av markreservatet för godsterminalen.

Inom expertutskottet diskuterades olika möjligheter att lösa terminalfrågorna
för SJ och postverket med ianspråktagande av delar av statens behållna
mark inom Järvafältet men även av den Solna kommun tillhöriga f. d.
kapplöpningsbanan vid Ulriksdal.

Flera olika alternativ diskuterades utan att det gick att uppnå full enighet
mellan alla berörda intressenter.

KU 1976/77:44

36

Genom ett regeringsbeslut i januari 1972 lämnades utan bifall en ansökan
från Solna kommun om fastställelse av ändring och utvidgning av stadsplan
för Bagartorpsområdet ”med hänsyn till att frågan om eventuell lokalisering
av en godsterminal för statens järnvägar till det av planförslaget berörda
området ännu är oklar”.

I förslag till regionplan 1973 är området söder om Igelbäcken inom
Järvafältet i princip markerat som arbetsområde. Under behandlingen av
regionplanen framförde Solna kommun bl. a. önskemål om att arbetsområdet
i Västerjärva ersattes med bostadsområde. I skrivelse från landstingets
planeringskommitté i mars 1973 - vilken skrivelse enligt landstingets beslut
skulle tjäna till ledning vid regionplanens tillämpning - yttrade kommittén
att det inte varit möjligt att finna något bättre läge bland andra studerade
alternativ för lokalisering av en godsterminal för SJ, och då några nya
omständigheter inte framkommit borde yrkandet inte föranleda någon
åtgärd.

Regionplanen fastställdes av regeringen i april 1974.

I bilaga 12 A till detta betänkande lämnas vissa ytterligare uppgifter om
frågans läge, som hämtats från en inom kommunikationsdepartementet
upprättad PM dagtecknad 1976-04-01.

I motionen 1975:1451 av herrGranstedt m. fl. (c) yrkades att riksdagen hos
regeringen skulle anhålla att planeringen för lokalisering av post- och SJterminal
till Västerjärva skulle avbrytas och att frågan om annan lokalisering
skulle utredas.

I sitt av riksdagen godkända yttrande över motionen uttalade trafikutskottet
(TU 1975:8):

De anläggningar varom här är fråga berör såväl Solna kommun som
Storstockholmsregionen i övrigt och bedöms enligt vad utskottet erfarit av de
båda verken som nödvändiga för att de stora trafik- och servicebehov som
inom området föreligger skall kunna tillgodoses på ett betryggande sätt.
Något annat lämpligt alternativ för lokalisering av anläggningarna har av
verken ej heller befunnits föreligga. Sedan åtskilliga år tillbaka pågår därför ett
omfattande och komplicerat utrednings- och förhandlingsarbete för att i
samråd med vederbörande regionala och lokala myndigheter m. fl. få till
stånd en för de olika parterna så gynnsam lösning som möjligt av frågorna.
Det måste enligt utskottets uppfattning få ankomma på de båda verken att
fortsätta arbetet härmed samt att i föreskriven ordning för statsmakternas
prövning anmäla härav föranledda förslag eller eljest uppkommande spörsmål.
Utskottet vill dock i sammanhanget understryka att staten såsom en stor
arbetsgivare i regionen har ett ansvar för en förbättrad inomregiona!
balans.

Under hänvisning till det anförda och då utskottet anser det fortsatta
utrednings- och förhandlingsarbetet böra avvaktas anser utskottet någon
åtgärd från riksdagens sida i frågan i vart fall f. n. ej påkallad.

Riksdagsbeslutet fattades den 16 maj 1975.

I en skrivelse i juli 1975 till Solna kommun hemställde statens järnvägar
och postverket att kommunen skulle upprätta detaljplan för det staten

KU 1976/77:44

37

tillhöriga markområdet inom Västerjärva, som enligt den tidigare nämnda
regionplanen hade reserverats för terminaler för de båda verken.

Kommunen meddelade i skrivelse i januari 1976 att kommunen motsatte
sig den tänkta lokaliseringen av terminalerna och alltså inte vidtagit några
åtgärder i planläggningsfrågan. Statens järnvägar och postverket begärde med
anledning av skrivelsen att regeringen skulle vidta den åtgärd som det
angivna förhållandet föranledde.

I beslut den 1 april 1976, vari hänvisades till den inom kommunikationsdepartementet
upprättade promemorian uttalades följande:

Tillkomsten av de nya terminalerna måste anses utgöra ett betydande
allmänt intresse. Till främjande av detta intresse är det nödvändigt att
stadsplan upprättas för det aktuella området. Kommunen har underlåtit att
vidtaga erforderliga planeringsåtgärder. Utredningen i ärendet visar att det
föreligger ett omedelbart behov av en terminal för postverket.

Regeringen föreläde med stöd av 27 § byggnadslagen kommunfullmäktige
i Solna kommun att senast den 31 december 1976 för prövning underställa
regeringen stadsplan för postterminal inom berört område i Västerjärva.

Regeringen förutsatte att kommunen vid den översiktliga planeringen som
borde föregå upprättande av slutligt förslag till stadsplan för postterminal
reserverade mark för tillgodoseende av statens järnvägars behov av godsterminal
m. m.

Frågan togs upp av den nya regeringen som i beslut den 11 november 1976
upphävde föreläggandet den 1 april 1976 för Solna kommun i fråga om
stadsplan för markområdet i Västerjärva. Vidare hemställde regeringen
samma dag i skrivelse till Stockholms läns landsting att landstinget genom
regionplanenämnden måtte utreda frågan. Regeringens skrivelse fogas som
bilaga 12 B till detta betänkande.

Av skrivelsen framgår bl. a. att regeringen för att underlätta regionplanenämndens
arbete att skapa praktiska förutsättningar för överläggning om
alternativ lösning skulle tillsätta en referensgrupp under ledning av statssekreteraren
i bostadsdepartementet. Vidare framhölls att det var angeläget att
arbetet bedrivs i sådan takt att förslag till lokalisering och eventuell ändring i
regionplanen kunde föreläggas under första halvåret 1977. Enligt uppgift från
bostadsdepartementet har den nämnda referensgruppen tillsatts och ett antal
sammanträden med regionplanenämnden hållits.

Frågan har behandlats i interpellationsdebatter i riksdagen den 24 februari
och den 18 november 1976. Som bilaga 12 C till detta betänkande fogas
skrivelse 1976-10-25 från chefen för postverket och chefen för statens
järnvägar till bostads- och kommunikationsministrarna.

Inom utskottet har tagits upp frågan om den nya regeringen genom
upphävande av regeringsbeslutet den 1 april 1976 åsidosatt vad riksdagen
tidigare uttalat angående lokaliseringsfrågan. Vidare har ifrågasatts om
berörd personal enligt de principer som statsmakterna fastlagt fått tillfälle att

KU 1976/77:44

38

framföra sina synpunkter i saken. Även frågan om tillämpningen av 27 §
byggnadslagen i förevarande fall har tagits upp inom utskottet.

I vad gäller den första frågan har bl. a. åberopats det tidigare återgivna
riksdagsbeslutet den 16 maj 1975, i vilket uttalades att något annat lämpligt
alternativ för lokalisering av anläggningarna i fråga än det angivna området
inom Solna kommun inte befunnits föreligga.

Utskottet vill erinra om att regeringsbeslutet den 11 november 1976
innefattade förutom upphävandet av föreläggandet för Solna kommun en
hemställan till Stockholms läns landsting att genom regionplanenämnden
skyndsamt utreda lokaliseringsfrågan. För att underlätta regionplanenämndens
arbete har regeringen tillsatt en referensgrupp under ledning av
statssekreteraren i bostadsdepartementet.

Mot bakgrund av bl. a. Solna kommuns inställning i saken var det enligt
utskottet naturligt att regeringen lät föranstalta om ytterligare utredning av
frågan. Något definitivt ställningstagande föreligger sålunda ännu inte. Enligt
utskottet får det självfallet förutsättas att vederbörlig information lämnas
berörda personalkategorier innan slutligt beslut fattas i frågan.

Beträffande tillämpningen av 27 § byggnadslagen vill utskottet erinra om
den kommunala självstyrelsen och det s. k. planmonopolet. Bestämmelsen i
fråga, som tillkom redan 1931, innebär visserligen en inskränkning i
planmonopolet, men det framgår av bl. a. förarbetena att det förutsatts att
bestämmelsen skulle tillämpas restriktivt. Det bör erinras om att den
möjlighet som enligt bestämmelsen föreligger för regeringen att även mot
kommuns önskan fastställa stadsplan aldrig tidigare tagits i anspråk. (Se
Bexelius m. fl. Byggnadslagstiftningen s. 157). Vidare kan nämnas att
departementschefen vid bestämmelsens tillkomst bl. a. framhöll att det var
uppenbart att med ”allmänt intresse” i bestämmelsen inte åsyftades det fall
att stadsplanen var av betydelse för staten som fastighetsägare.

Upphävandet av det tidigare regeringsbeslutet får bl. a. ses mot bakgrund
av angivna förhållanden. I övrigt har utskottet inte funnit anledning till något
uttalande i frågan.

13. Ersättning i visst enskilt fail

I propositionen 1976/77:71 om viss ersättning till handikappad föreslogs att
riksdagen godkände att särskild ersättning skulle utbetalas till Tonny
Bodmark med 17 000 kronor. Bodmark, som är handikappad efter en
hjärnskada, har i enlighet med bestämmelser i lagen (1962:381) om allmän
försäkring uppburit folkpension i form av helt sjukbidrag sedan mitten av
1960-talet med undantag av perioden december 1973-maj 1975. Enligt
propositionen borde statsmakterna ”med hänsyn till de speciella förhållanden
som obestridligen föreligger i detta fall” utnyttja de möjligheter som
myndigheterna saknar och i särskild ordning ge Bodmark ersättning för
uteblivna pensions- och tilläggsformåner för den nyss nämnda tidsperioden

KU 1976/77:44

39

december 1973-maj 1975.

Ett enigt socialförsäkringsutskott (SfU 1976/77:20) hade inte något att
erinra mot att den ersättning som ställts i utsikt till Bodmark utbetalades och
tillstyrkte följaktligen propositionens förslag. Socialförsäkringsutskottet
anförde emellertid vissa principiella synpunkter på det förfaringssätt som
använts i detta fall. Riksdagen godtog utan votering utskottets förslag.

Med anledning av denna proposition har utskottet velat belysa frågan om
riksdagsbehandling av ärenden som gäller ersättningar, pensioner o. d. till
enskilda personer. I en kanslipromemoria (bilaga 13) redogörs dels för
regeringsformens bestämmelser i detta hänseende, dels för de ärenden av
detta slag som förekommit i riksdagen sedan enkammarreformen 1971.

Regeringsformen lämnar utrymme för riksdagen att med utnyttjande av
sin rätt att besluta över statens medel tillerkänna enskilda personer ekonomiska
förmåner. Denna möjlighet har emellertid, som den ovannämnda
kanslipromemorian visar, endast utnyttjats i rena undantagsfall. Det nu
aktualiserade ärendet eller den praxis som utbildats föranleder därför inget
uttalande från utskottet.

14. Övriga frågor

Utskottet har utöver de granskningsämnen som redovisats i det föregående
tagit upp ytterligare några frågor.

a. Fråga om vissa garantiutfästelser

Mot bakgrund av de ansträngningar som från svensk sida tidigare gjorts i
fråga om export av jaktflygplanet Viggen m. m. till Belgien, Danmark,
Nederländerna och Norge har inom utskottet tagits upp frågan om vissa
garantiutfästelser från den svenska regeringens sida till berörda länder. En
kanslipromemoria i ämnet har upprättats -bilaga 14 till detta betänkande.

Av promemorian framgår bl. a. att dåvarande försvarsministern i brev till
de nämnda ländernas regeringar (försvarsministrar) i december 1974
behandlat frågor om eventuell export av Viggenplanet m. m. och därvid gjort
vissa uttalanden om garantiutfästelser från svensk sida. Enligt vad utskottet
erfarit informerades utrikesnämnden om regeringens åtgärder i Viggenfrågan.
Som känt kom någon export av Viggenplanet inte till stånd. Hade så
skett och fråga uppkommit om eventuella garantier från statens sida
beträffande fullföljande av berörda svenska företags åtaganden, vill utskottet
anföra att en sådan åtgärd självklart skulle ha krävt riksdagens medverkan på
grund av åtagandenas omfattning och konsekvenser. Det är naturligt att
frågan om riksdagens medverkan klargörs i sådana sammanhang.

KU 1976/77:44

40

b. Dispositionen av visst väganslag

I statsverkspropositionen 1974 föreslogs införandet av ett särskilt,
konjunkturpolitiskt betingat anslag om 200 milj. kr., benämnt Särskilda
byggnads- och förbättringsåtgärder avseende statliga vägar. En lämplig
ordning var enligt departementschefen, att det särskilda anslaget ställdes till
Kungl. Maj:ts förfogande att disponeras för särskilda insatser i fråga om drift
och byggande av statliga vägar, när detta är motiverat av konjunkturpolitiska
eller andra skäl. Åtgärderna, som i första hand borde inriktas på arbeten, som
på en gång var från sysselsättningssynpunkt värdefulla och vägpolitiskt
angelägna, skulle enligt departementschefen planeras i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS).

Ett enigt trafikutskott (TU 1974:1) framhöll bl. a. att anslaget borde till fullo
få utnyttjas av vägverket som skulle få i uppdrag att planera sin verksamhet
med hänsyn till detta. Det borde också få ankomma på verket att göra
fördelningen mellan byggnads- och driftsanslagen. Utskottet förutsatte att
behovet av en snabb ombyggnad av broar med otillräcklig bärighet särskilt
uppmärksammades, att angelägna nybyggnadsbehov inte eftersattes och att
en återhämntning kunde påbörjas i fråga om det ackumulerade behovet av
egentligt vägunderhåll. Utskottet föreslog att bl. a. vad här återgetts gavs
regeringen till känna samt att riksdagen anvisade de begärda medlen. Detta
blev också riksdagens beslut.

I budgetpropositionen 1975 förordade departementschefen att ett motsvarande
anslag togs upp även förbudgetåret 1975/76. Anslaget föreslogs liksom
föregående år bli ställt till regeringens förfogande för att disponeras för
särskilda insatser i fråga om drift och byggande av statliga vägar när detta var
motiverat av konjunkturpolitiska och andra skäl. Trafikutskottet (TU 1975:1)
upprepade i huvudsak samma uttalande som gjorts ett år tidigare. Utskottets
enhälliga uttalande godkändes av riksdagen.

Utskottet har tagit del av regleringsbreven för ifrågavarande anslag för
budgetåret 1974/75 och 1975/76. Av dessa framgår visserligen att hela
anslaget i enlighet med riksdagens beslut ställts till statens vägverks
disposition och att vägverket vid fördelningen mellan drift- och byggnadsåtgärder
skall beakta vad trafikutskottet anfört. Men regeringen har enligt
båda regleringsbreven förbehållit sig den slutliga prövningsrätten i fråga om
anslagets fördelning. Särskilt bör noteras att regeringen i regleringsbrevet för
1975/76 har gett vägverket detaljerade direktiv om vilka vägprojekt som skall
beaktas vid upprättandet av förslaget till fördelning av anslaget. Enligt
utskottet har regeringen i fråga om detta anslag inte tillräckligt noggrant
iakttagit vad riksdagen beslutat.

c. Vissa ytterligare frågor

Härutöver har utskottet granskat vissa frågor beträffande regeringens
åtgärder till bekämpande av tobaksrökningens skadeverkningar. En kanslipro -

KU 1976/77:44

41

memoria i ämnet har upprättats {bilaga 15). Vidare har för utskottets
granskning anmälts ett inom utbildningsdepartementet handlagt tillsättningsärende
rörande en universitetslektorstjänst i Umeå - kanslipromemoria
bilaga 16. Vissa frågor rörande den berörde sökanden behandlades av
utskottet även i förra årets granskningsbetänkande (se KU 1975/76:50 s. 49).
Inom utskottet har tagits upp vissa frågor rörande utfärdandet av lagen
(1976:891)om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse (kanslipromemoria bilaga
17). Slutligen har utskottet behandlat fråga om direktiv till socialutredningen
(kanslipromemoria bilaga 18).

Utskottet har inte funnit anledning att göra något särskilt uttalande med
anledning av de angivna frågorna.

Den granskning som sålunda utförts samt resultatet därav får utskottet för
riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1977

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: herrar Boo (c). Johansson i Trollhättan (s), Björck i Nässjö (m),
Mossberg (s), Fiskesjö (c), Lindahl i Hamburgsund(fp), Svensson i Eskilstuna
(s). Nordin (c), Karlsson i Malung (s). Schött (m), Kindbom (c). Nyquist (s), fru
Hammarbacken (c), fröken Nilsson (s) och fru Stålberg (s).

Vid beslut under nedan antecknade avsnitt har beträffande avsnittet 14
Övriga frågor herr Eliasson ersatt herr Kindbom och fru Lundqvist - såvitt
avser länsstyrelsens styrelse - ersatt herr Lindahl Hamburgsund.

KU 1976/77:44

42

Reservationer

Herrar Johansson i Trollhättan, Mossberg, Svensson i Eskilstuna, Karlsson i
Malung, Nyquist, fröken Nilsson och fru Stålberg (alla s) har avgivit följande
åtta reservationer till betänkandet:

1. Beträffande avsnittet 2. Den nya regeringens sammansättning samt vissa
förändringar inom regeringskansliet såvitt avser samordning och personalförändringar Reservanterna

anser att den del av utskottets yttrande som börjar på
s. 9 ”För samordning” och slutar på s. 10 ”från utskottets sida” bort ha följande
lydelse:

I en modern parlamentarisk demokrati har medborgarna rätt att ställa höga
krav på regeringens politiska handlingskraft. För att kunna möta dessa krav
måste regeringen organisera sitt arbete på ett effektivt sätt. Härigenom skapas
förutsättningar för en målmedveten och sammanhållen regeringspolitik.

Det är mot denna bakgrund som man skall se den tidigare regeringens
ansträngningar att förstärka de samordnande och politiska funktionerna
inom regeringskansliet. Inom statsrådsberedningen skedde en successiv
utbyggnad av ett centralt politiskt samordningskansli. Samtidigt tilldelades
statssekreterarna betydelsefulla roller i det politiska samordningsarbetet.
Också informationstjänsten inom regeringskansliet fick en fastare organisation.
Bl. a. inrättades inom departementen och statsrådsberedningen
särskilda tjänster som informationssekreterare.

Den nya regeringen som på grund av sin koalitionskaraktär uppenbarligen
har särskilda behov av samordningsresurser har valt att i stället för en central
samordningsenhet arbeta med tre separata kanslier. Förutom statsministerns
kansli inom statsrådsberedningen har regeringen inrättat samordningskanslier
inom ekonomi- och arbetsmarknadsdepartementen. Av en undersökning
som redovisas som bilaga till denna reservation (bilaga 19) framgår att
inom dessa kanslier har t. o. m. mitten av mars 1977 anställts sammanlagt 19
personer, därav två som statssekreterare, en som kansliråd och 16 som
sakkunniga. Samtidigt har även utanför samordningskanslierna förordnats
personer med huvudsakligen politiska uppgifter. Undersökningen i bilagan
visar, att vid sidan av statssekreterarna och informationssekreterarna, vars
antal ökat med två resp. fyra efter regeringsskiftet, har 18 politiskt sakkunniga
förordnats. Utskottet avser att återkomma med en mer ingående kartläggning
av dessa förhållanden. Men redan nu kan enligt utskottet konstateras att
antalet politiskt rekryterade i det närmaste fördubblats efter regeringsskiftet.

Den metod som regeringen har valt för samordning har av allt att döma
inneburit en fördröjning av beslutsprocessen inom regeringskansliet. Som
exempel kan nämnas att kompletteringspropositionen inte kunnat avlämnas
till riksdagen i tid. Den bristande samordningen har också medfört att

KU 1976/77:44

43

enskilda statsråd i olika sammanhang agerat på egen hand i uppenbar
motsättning till den fastställda regeringspolitiken. Utskottet har under årets
granskning särskilt uppmärksammat energiministerns handläggning av olika
energipolitiska frågor.

Parlamentarismen förutsätter att regeringen uppträder och handlar som en
enhet. Det är uppenbart att en regering bestående av flera partier har särskilda
svårigheter i detta hänseende. Dessa svårigheter synes emellertid ha
förvärrats av den lösning av samordningsfrågorna som den nya regeringen
valt. Trots att ett stort antal politiska rådgivare anställts fungerar uppenbarligen
inte regeringen som en sammanhållen politisk enhet.

Detta ges riksdagen till känna.

2. Beträffande avsnittet 10 Stålverk 80

Reservanterna anser att utskottets yttrande i detta avsnitt (s. 28-31) bort ha
följande lydelse:

Mot bakgrund av det beslut som hösten 1976 fattades av Norrbottens
Järnverks AB (NJA) styrelse att skjuta Stålverk 80-projektet på framtiden har
utskottet vid årets granskning tagit upp frågan om den förra regeringens
handläggning av ärendet. Granskningen omfattar några moment i beredningen
inom industridepartementet. Däremot har utskottet inte sett det som
sin uppgift att bedöma det ansvariga statsrådets och regeringens ställningstaganden
i olika sakfrågor med anknytning till projektet. I en inom utskottets
kansli upprättad promemoria, bilaga 10 till detta betänkande, lämnas en
redovisning för ärendets beredning och fattade beslut under tiden 1973-1976.

1 det följande ges därför endast en översiktlig beskrivning av ärendets
handläggning.

Planerna på Stålverk 80 initierades inom NJA våren 1973. Avsikten var att
åstadkomma en utvidgning av NJA:s verksamhet genom att i stor skala
vidareförädla norrbottensmalm till stålämnen. Utredningsarbetet, som
bedrevs i nära samarbete mellan NJA:s ledning och industridepartementet,
ledde till att regeringen våren 1974 föreläde riksdagen en proposition med
riktlinjer för finansieringen av Stålverk 80. Vid riksdagsbehandlingen förelåg
enighet mellan partierna om projektets fullföljande, men representanterna för
moderata samlingspartiet förordade vissa andra riktlinjer för genomförandet.
I enlighet med 1974 års riksdagsbeslut beviljade riksdagen vid 1975 och 1975/
76 års riksdagar ytterligare medel till stålverket. 1976 års beslut innebar en
inskränkning av projektets inrikning bl. a. på så sätt att stålverket i första
hand skulle anpassas till svensk stålindustris behov.

Under granskningen har förre industriministern Rune Johansson, Statsföretags
verkställande direktör Per Sköld och ordföranden i Statsföretags
styrelse Bertil Olsson företrätt inför utskottet och redogjort för ärendet.

Satsningen på ett stort ämnesverk i Norrbotten kom till stånd på grund av
många samverkande faktorer. Förutom rent företagsekonomiska aspekter på

KU 1976/77:44

44

projektet var det framför allt regionalpolitiska motiv i en svår sysselsättningssituation
som gjorde satsningen angelägen. Därom rådde också en bred
enighet i riksdagen. Det var mot denna bakgrund naturligt att frågan drevs
med kraft och skyndsamhet från såväl NJA-ledningens och Statsföretags
som regeringens sida. Den som stålexpert kände förre chefen för Sandvik AB
Wilhelm Haglund hade först fört fram tanken på ett stålverk i Luleå.

Såväl de tidigare nämnda regionalpolitiska skälen som de prognoser som
gjordes angående efterfrågan på stål i världen talade för ett projektet skulle
börjas snarast. Detta gjorde det enligt utskottets mening nödvändligt att
propositionen i ämnet snabbt kunde föreläggas riksdagen. Vid riksdagsbehandlingen
1974 riktades inte någon kritik mot ärendets beredning i
industridepartementet. Det bör i sammanhanget erinras om att näringsutskottet
hade tillgång till det detaljerade utredningsmaterialet i ärendet samt
att utskottet under beredningen av ärendet inhämtade upplysningar av
disponenten vid NJA John Olof Edström, Jernkontorets direktör Lars
Nabseth och Per Sköld.

Riksdagens enhälliga beslut om finansieringen av ett nytt stålverk byggde
på ett omfattande utredningsarbete från NJA:s sida samt tillstyrkan av
projektet från både NJA:s enhälliga och Statsföretags styrelse. Statsföretags
verkställande direktör redovisade skiljaktig mening i sin styrelse utan att
anmäla reservation. Med tanke på att han en månad tidigare varit med om att
i egenskap av styrelseordförande i NJA tillstyrka projektet, kan enligt
utskottet tyngden i hand senare ställningstagande starkt ifrågasättas.

Mot bakgrund av det anförda måste enligt utskottets mening den
beredning av stålverksärendet som skedde inom industridepartementet
anses tillfredsställande, vilket också framgick av att riksdagen ansåg sig ha
tillräckligt underlag för att fatta sitt beslut.

Det har inom utskottet gjorts gällande att Statsföretag inte fyllt den
funktion i ärendet som var förutsatt vid dess bildande.

För att belysa denna fråga vill utskottet först något beröra Statsföretags
ställning i förhållande till å ena sidan de statliga bolagen och å andra sidan
regeringen.

Statsföretag tillkom 1969 som ett statligt förvaltningsbolag med uppgift att
vara ett mellanled i förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagen.
Dess uppgift skulle vara att ta ansvaret för den översiktliga planeringen i stort
av de statliga företagen, varmed främst avsågs frågor rörande investeringar av
sådan omfattning att de i väsentlig grad påverkade företagssektorns struktur
eller innebar upptagande av nya verksamheter.

Enligt vad departementschefen anförde i propositonen om bildandet av
Statsföretag borde man efter tillkomsten av ett förvaltningsbolag kunna skilja
mellan sådana beslut av mera allmän innebörd, vilka fattas av den politiskt
ansvariga instansen i förhållande till förvaltningsbolaget och beslut som
huvudsakligen är ekonomiskt/tekniskt motiverade, vilka förvaltningsbolaget
fattar vid utövandet av sitt ägaransvar gentemot dotterbolagen.

KU 1976/77:44

45

Riksdagen ställde sig bakom ett uttalande av statsutskottet att det genom
inrättandet av förvaltningsbolaget blev möjligt att i större utsträckning än nu
hänföra politiskt beslut av verkställande natur till skilda organ, vilket enligt
utskottet innebar faktiska fördelar och stod i överensstämmelse med
traditionen inom svensk förvaltning. Utskottet fortsatte:

Den föreslagna ansvarsuppdelningen mellan Kungl. Majit och förvaltningsbolaget
ser utskottet som ett nödvändigt led i vad avser en rationell
ledning av de statliga företagen. Kungl. Majit har fortfarande hvudansvaret
för skötseln av den statliga företagssektorn. Utskottet anser inte att den
föreslagna ansvarsuppdelningen begränsar riksdagens möjligheter att erhålla
upplysningar om de olika statliga bolagen. Sådana möjligheter kommer bl. a.
att finnas dels genom riksdagens medverkan vid revision av förvaltningsbolaget,
dels genom att riksdagsledamöter bereds tillfälle delta i förvaltningsbolagets
bolagsstämmor och där kan ställa frågor, dels i anslutning till den
redogörelse om den statliga koncernen, som årligen avses föreläggas
riksdagen, dels genom interpellationer och enkla frågor.

Stålverk 80 var utan tvekan ett projekt av sådan storleksordning att ett
förberedande utredningsarbete knappast skulle kunnat påbörjas utan att
regeringen varit ingående informerad och ställt sig positiv. Särskilt som det
redan på ett tidigt stadium stod klart, att finansieringen till stor del måste ske
vid sidan av Statsföretag, var det också enligt utskottets mening nödvändigt
för regeringen, dvs. i första hand industriministern, att noggrant följa
utredningsarbetet och därmed bevaka statens ägarintressen. Såvitt utskottets
granskning gett vid handen har detta inte inverkat på Statsföretags roll i
sammanhanget. Statsföretag var från början med i utredningsarbetet och
hölls därefter fortlöpande underrättat om ärendets utveckling. Dessutom
sammanträffande styrelsens ordförande och vice ordförande samt verkställande
direktören ungefär varannan vecka med industriministern. Ända fram
till senhösten 1974 var Statsföretags verkställande direktör ordförande i
NJAis styrelse och hade således även i denna egenskap möjlighet att följa
projekteringsarbetet rörande Stålverk 80.

Det har slutligen inom utskottet gjorts gällande att uppgifterna om Stålverk
80 i 1975 års budgetproposition var ofullständiga med hänsyn till de planer
som då fanns att NJA tillsammans med Kruppkoncernen i Tyskland skulle
bygga ett valsverk i Luleå.

Enligt utskottets mening skulle det snarast ha varit felaktigt av regeringen
om man i detta inledande förhandlingsskede mot i vart fall det ena företagets
uttryckliga önskan gett offentlighet åt de pågående överläggningarna.

På grund av det anförda finnér utskottet inte granskningen ge anledning till
några erinringar mot det sätt på vilket stålverksprojektet handlades av den
dåvarande regeringen. Utskottet vill tillägga, att frågan om att förlägga ett
stålverk till Luleåregionen är uppskjuten på grund av den nuvarande pressade
situationen på stålmarknaden men att planerna därmed på intet sätt kan
anses skrinlagda.

Detta ges riksdagen till känna.

KU 1976/77:44

46

3. Beträffande avsnittet 11 Regeringens handläggning av energifrågorna

Reservanterna anser att utskottets yttrande i detta avsnitt (s. 32-34) bort ha
följande lydelse:

Samhällets energiförsörjning är av grundläggande betydelse för den
fortsatta välfärdsutvecklingen. Inte minst efter oljekrisen 1973 har behoven
av en planmässig hushållning med energi och en långsiktig planering av
energiförsörjningen framstått som en av de viktigaste frågor som statsmakterna
har att handlägga. Mot denna bakgrund har utskottet funnit det
angeläget att i årets granskning särskilt uppmärksamma regeringens handläggning
av de energipolitiska frågorna.

I regeringsdeklarationen aviserade regeringen vissa förändringar i energipolitiken.
Framför allt skulle förslag till en särskild villkorslag för tillstånd
att ha kärnkraftsverk i drift presenteras för riksdagen. En energikommission
skulle tillsättas för att förbereda nästa beslut rörande energipolitiken. En
viktig uppgift för denna energikommission skulle bli att utarbeta en särskild
beredskapsplan för avveckling av kärnkraften, vilken skall sättas i kraft, om
säkerhetsproblemen inte kan lösas. För kärnreaktorn Barsebäck 2, vilken vid
detta tillfälle var färdigbyggd, skulle särskilda regler gälla. Reaktorn skulle tas
ur drift om avtal om upparbetning icke företetts före den 1 oktober 1977.

Tillsammans gav dessa uttalanden i regeringsdeklarationen upphov till en
betydande osäkerhet rörande framtiden för de kärnkraftsverk som är under
byggnad och projektering. Förslaget till villkorslag presenterades först den 18
januari i år och direktiven till energikommissionen publicerades den 23
decemberl976. Villkorslagen, som nu är antagen av riksdagen, lägger
ansvaret för centrala energipolitiska beslut på kärnkraftsproducenterna.
Enligt lagen krävs särskilt tillstånd för att tillföra kärnreaktor kärnbränsle.
Sådant tillstånd får meddelas endast om reaktorinnehavaren har företett avtal
som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt
kärnbränsle. Han skall vidare ha visat hur och var en helt säker slutlig
förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om
använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren
har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det icke
upparbetade använda bränslet kan ske. För Barsebäck 2 gäller som aviserats i
regeringsdeklarationen särskilda mindre omfattande krav än vad som gäller
beträffande övriga reaktorer.

Vägras tillstånd eller föranleder den föreslagna lagen i annat fall att
meddelat tillstånd inte kan utnyttjas, blir reaktorinnehavaren berättigad till
ersättning av staten för förlust till följd av åtgärd som han har vidtagit före
lagens ikraftträdande. För de investeringsbeslut som fattas därefter riskerar
sålunda kärnkraftsproducenterna att själva få svara för förlusterna i de fall de
vägras tillstånd att ta reaktorn i drift.

Som framhållits av de socialdemokratiska reservanterna i näringsutskottet
(NU 1976/77:23 s. 24-25) råder stor ovisshet om tolkningen av vissa centrala

KU 1976/77:44

47

punkter i lagen. Innebörden av uttrycket ”helt säker förvaring” är t. ex. inte
nöjaktigt klarlagd i lagtexten eller i motiveringen. Detsamma gäller kravet på
att reaktorinnehavaren skall ha visat ”hur och var” en helt säker slutlig
förvaring av högaktivt avfall eller ej upparbetat kärnbränsle skall ske. Av det
anförda följer att kämkraftföretagen - och allmänheten - lämnas i ovisshet
om innebörden av lagen i väsentliga delar.

Det är självfallet otillfredsställande - inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt
- att tolkningen av ny lagstiftning är oklar redan vid ikraftträdandet. Med
hänsyn till de stora ekonomiska värden som står på spel i dessa frågor och den
vitala betydelse som energiförsörjningen har för sysselsättnning och välstånd
är det otillständigt av regeringen att med stöd av denna lag skjuta ifrån sig
ansvaret för viktiga beslut av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen.
Regeringens tillämpning av villkorslagen måste följas med den
största uppmärksamhet och utskottet avser att återkomma till denna fråga i
nästa års granskningsarbete.

Den svåra situation som kraftproducenterna försatts i genom den långa
väntan på en proposition som dessutom visade sig vara oklar på centrala
punkter har förvärrats ytterligare av olika initiativ som tagits från energiministerns
sida. I februari 1977 företog energiministern en resa till Frankrike
under vilken han besökte det franska atomenergiorganet CEA (Commissariat
d’Energie Atomique). Enligt uppgifter som lämnats till utskottet under
utfrågningar med energiministern och representanter för kraftproducenterna
förekom vid detta besök samtal om möjligheterna för Svensk kärnbränsleförsörjning
AB att få till stånd ett sådant upparbetningsavtal som krävs enligt
villkorslagen. Denna hade då ännu inte antagits av riksdagen. Svensk
kärnbränsleförsörjning AB är ett av kraftproducenterna samägt bolag som i
viss utsträckning tecknar kontrakt rörande kärnbränsle, upparbetning osv.
för delägarnas dvs. även Vattenfalls räkning.

Energiministerns besök synes ha ägt rum utan stöd av något regeringsbeslut.
Statsrådet åtföljdes inte av någon representant för kärnbränslebolaget
trots att detta vid denna tidpunkt stod mitt uppe i förhandlingarna med det
statliga franska bolaget COGEMA om ett upparbetningsavtal. Det har inte
varit möjligt för utskottet att få ett klart begrepp om i vilken utsträckning
kämbränslebolaget eller de berörda kraftproducenterna var informerade om
besöket. Någon kontakt togs inte heller med den franska regeringen.

Vid återkomsten till Sverige hade energiministern överläggningar med
bl. a. representanter för Sydkraft AB som driver bl. a. Barsebäck 2. Till dessa
överläggningar inbjöd energiministern i brev den 13 januari 1977. I brevet
anförs att regeringen fann det vara lämpligt att vid denna tidpunkt inleda
diskussioner med berörda kraftföretag. Syftet med kontakterna borde enligt
energiministerns brev vara bl. a. att klarlägga konsekvenserna av om driften
av Barsebäck 2 skulle avbrytas. Motsvarande inbjudningar sändes till övriga
kärnkraftsproducenter som har reaktorer under byggnad eller projektering.
Även om brevet sålunda sändes i regeringens namn finns inte något

KU 1976/77:44

48

regeringsbeslut som bemyndigar energiministern att inleda dessa kontakter.

Enligt vad som framkommit vid utskottsbehandlingen var energiministern
vid överläggningarna med Sydkraft mycket skeptisk inför möjligheterna att
uppnå ett godtagbart upparbetningsavtal för Barsebäck 2 inom den av
villkorspropositionen stipulerade tidsramen. Energiministern förordade att
bolaget skulle stoppa reaktorn, som då var under provdrift, i avvaktan på
regeringens tillståndsprövning under hösten 1977. Ett sådant alternativ
avvisades dock av bolaget med hänsyn till den ökade kraftproduktion från
olja och kol som därmed skulle bli nödvändig. Det har sedermera visat sig att
energiministerns bedömning av svårigheterna att erhålla upparbetningsavtal
var orealistisk. Endast en dryg månad senare uppnåddes en överenskommelse
mellan Svensk kärnbränsleförsörjning AB och COGEMA om ett avtal
som är giltigt för den återstående delen av 1970-talet.

Enligt utskottets mening är energiministerns agerande i dessa frågor i flera
avseenden uppseendeväckande. Besöket i Frankrike - mitt uppe i en känslig
förhandlingssituation - ägde rum utan tillfredsställande kontakter med det
förhandlande svenska bolaget och berörda kärnkraftsproducenter. Vid
samtalen med Sydkraft försökte energiministern genom påståenden vilka av
representanter för bolaget uppfattades som påtryckningar om svårigheter
som uppenbarligen inte förelåg att få bolaget att avbryta driften av Barsebäck
2. Detta skedde trots att regeringens utåt deklarerade ståndpunkt både enligt
regeringsdeklarationen och villkorspropositionen var att Barsebäck 2 fick
startas och drivas i avvaktan på en prövning under hösten 1977.

Som framhållits skapar redan villkorslagens utformning en betydande
osäkerhet om vad som egentligen gäller på detta område. När sedan
regeringens främsta företrädare i energifrågorna - energiministern - under
hand som vid förhandlingarna med Sydkraft rörande Barsebäck 2 agerar i en
riktning som går emot vad regeringen kollektivt beslutat och offentliggjort i
regeringsdeklarationen och villkorspropositionen blir svårigheterna för kraftproducenterna
självfallet ännu större. Inte heller bidrar energiministerns
inbjudan till överläggningar i regeringens namn men utan bemyndigande
från regeringen till att skapa klarhet i var regeringen i sin helhet står i dessa för
samhället så väsentliga frågor.

Enligt utskottets mening måste det kravet ställas på en regering att den står
enad utåt om den politik som man under kollektivt ansvar och utan
reservationer beslutat om. Det är en lång tradition i vårt land, som slagits fast i
den nya regeringsformen, att s. k. ministerstyrelse ej bör förekomma. Det är
något alldeles nytt i vår moderna politiska historia att enskilda statsråd agerar
självständigt vid sidan av och i klar motsättning till den officiella regeringspolitiken.
I energifrågorna är detta särskilt olyckligt eftersom det kan bidra till
en osäkerhet som hotar den framtida energiförsörjningen och därmed
möjligheterna till full sysselsättning och en fortsatt välståndsökning.

Detta ges riksdagen till känna.

KU 1976/77:44

49

4. Beträffande avsnittet 12. Fråga om lokalisering av viss post- och järnvägsterminal.

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar
”Utskottet vill erinra” och slutar ”uttalande i frågan.” bort ha följande
lydelse:

I det nämnda riksdagsbeslutet hänvisades till det pågående utrednings- och
förhandlingsarbetet. Någon åtgärd från riksdagens sida ansågs i vart fall vid
denna tidpunkt inte påkallad. Som tidigare framgått meddelade Solna
kommun i januari 1976 berörda verk att man motsatte sig den tänkta
lokaliseringen av terminalerna och därför inte vidtagit några åtgärder i
planläggningsfrågan.

Regeringsbeslutet den 1 april 1976 får ses mot denna bakgrund och var
enligt utskottet också en mycket naturlig åtgärd med hänsyn till de nämnda
riksdagsuttalandena, i vilka som nyss nämnts konstaterades att något annat
lämpligt lokaliseringsalternativ inte förelåg. Enligt utskottet borde riksdagens
åsikt om en ändrad lokalisering ha inhämtats.

Bostadsministern tillkännagav redan den 23 oktober att regeringen hade
för avsikt att upphäva den socialdemokratiska regeringens beslut den 1 april
om lokalisering av gods- och postterminal. Därefter fattade regeringen sitt
beslut den 11 november 1976, utan att berörda verk givits möjligheter att,
enligt företagsnämndskungörelsens bestämmelser, informera och samråda
med berörd personal. Denna handläggning måste betraktas som ett åsidosättande
av gällande företags nämndsavtal för statsförvaltningen, enligt vilket
berörd personal skall ges tillfälle till information och samråd. Berörda verk
borde i god tid före tillkännagivandet av regeringens planer getts möjligheter
att inom ramen för företagsnämndsavtalet informera berörd personal, i en för
personalen mycket viktig fråga.

Detta ges riksdagen till känna.

5. Beträffande avsnittet 13. Ersättning i visst enskilt fall.

Reservanterna anser att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar
”Regeringsformen lämnar utrymme” och slutar ”uttalande från utskottet”
bort ha följande lydelse:

Regeringsformen lämnar utrymme för riksdagen att med utnyttjande av
sin rätt att besluta över statens medel tillerkänna enskilda personer ekonomiska
förmåner. Denna möjlighet är emellertid inte avsedd att utnyttjas på
ett sådant sätt att förbudet mot att fullgöra förvaltningsuppgift i praktiken
kringgås. Härigenom skulle, som ett enigt socialförsäkringsutskott betonat i
det aktuella fallet, en risk för rättsosäkerhet hos medborgarna och för
svårigheter för de lagtillämpande organen uppkomma.

Även om utskottet inte vill utesluta att regeringen även framdeles kan anse
det nödvändigt att i vissa undantagsfall lämna riksdagen förslag om

4 Riksdagen 1976177. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44

50

ersättningar till enskilda personer, förutsätter utskottet i likhet med socialförsäkringsutskottet
att den nämnda propositionen inte blir vägledande för
framtiden.

Detta ges riksdagen till känna.

6. Beträffande avsnittet 14. Övriga frågor® Dispositionen av visst väganslag Reservanterna

anser att den del av utskottets yttrande på s. 40 som börjar
”Utskottet har tagit” och slutar ”vad riksdagen beslutat” bort ha följande
lydelse:

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen inte tillbörligen följt
riksdagens beslut. Medlen har emellertid, såsom riksdagen avsett, i sin helhet
ställts till statens vägverks disposition. Enligt regleringsbreven för resp.
budgetår skulle det vidare få ankomma på vägverket att - med beaktande av
vad trafikutskottet anfört vid sin behandling av förevarande anslag - i samråd
med AMS bedöma fördelningen mellan drift- och byggnadsåtgärder samt
inkomma med förslag härom till regeringen som därefter meddelade beslut
om anslagets användning.

Utskottet har inte kunnat finna att regeringen åsidosatt de ifrågavarande
riksdagsbesluten.

Detta ges riksdagen till känna.

7. Beträffande avsnittet 14. Övriga frågo^ Vissa ytterligare frågor såvitt avser
val av ledamöter i länsstyrelses styrelse.

Reservanterna anser att utskottets yttrande i frågan (s. 41) bort ha följande
lydelse:

Som närmare framgår av kanslipromemorian, bilaga 17, har utskottet tagit
upp vissa frågor med anknytning till lagen om val av ledamöter i länsstyrelses
styrelse, som beslöts av riksdagen den 1 december 1976.

Propositionen med förslag till lag om val av ledamöter i länsstyrelses
styrelse forcerades av politiska skäl för att möjliggöra att det nya valsättet
skulle slå igenom redan med ingången av år 1977. Detta ledde till att
landstingen och de kommuner som skulle förrätta valen tvangs göra detta
innan den nya lagen trätt i kraft. Tre landsting såg sig t. o. m. tvingade att
förrätta valen redan före riksdagsbeslutet. Stöd för ett sådant förfaringssätt
hade de uppenbarligen genom den aktivitet som förekom från kommundepartementets
sida. Sålunda uttryckte kommunministern sig i brev till
landstingen och till de kommuner som skulle förrätta valen på ett sätt som
visar att han ställde sig bakom att valen förrättades så tidigt.

Även om landstingen förrättade valen under uttryckligt förbehåll om
riksdagens beslut är det enligt utskottet betänkligt att kommunministern på
detta sätt föregrep riksdagsbeslutet.

KU 1976/77:44

51

Utredning visar att samtliga landsting utom ett förrättade valen utan att ha
tillgång till författningen.

Detta ges riksdagen till känna.

8. Beträffande avsnittet 14. Övriga frågo^ Vissa ytterligare frågor såvitt avser
direktiv till socialutredningen.

Reservanterna anser att utskottets yttrande i frågan (s. 41) bort ha följande
lydelse:

Som framgår av kanslipromemoria (bilaga 18) beslöt den förutvarande
regeringen efter remissbehandlingen av socialutredningens principbetänkande
att ge utredningen ett tilläggsuppdrag. Uppdraget ledde till att
utredningens arbete med frågan om tvångsingripanden inom socialvården
inriktades på att utforma ett lagförslag som inte innehöll några bestämmelser
om tvångsåtgärder mot vuxna inom socialvårdslagstiftningen. Efter regeringsskiftet
grep emellertid den nya socialministern in i utredningens arbete
under hand och förändrade arbetets inriktning så att också ett tvångsalternativ
har kommit att utredas. Enligt utskottet borde denna förändring av
inriktningen av utredningens arbete ha kommit till uttryck i av regeringen
beslutade tilläggsdirektiv.

Detta ges riksdagen till känna.

BILAGEDEL

KU 1976/77:44

Regeringsärenden år 1975

B 1

Bilaga 1

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	B	I	Kn	S:a
1 Proposi-tioner	44	3	5	13	9	55	17	14	11	11	7	10	3	202
2 Lagråds-remisser	15				.	1				2				18
3 Utfärdade författning-ar (SFS)	364	8	34	120	128	289	144	107	56	47	48	43	25	1 413
4 Kommitté-och utred-ningsdirek-tiv	12	1	8	3	9	9	15	7	5	5	3	15	2	94
5 Reglerings-brev samt anslags-och stats-bidrags-ärenden	548	89	280	405	107	315	732	332	88	452	150	181	435	4 114
6 Tjänste-ärenden	759	336	472	280	379	1 335	1 172	267	152	147	108	258	357	6 022
7 Besvärs-ärenden	266	17	541	358	1 607	697	983	664	50	775	1056	52	116	7 182
8 Dispens-och övriga partsären-den	2 332'	49	367	663	485	2 343	602	222	158	861	390	239	29	8 740'
9 B-protokoll-ärenden2	10	43	82		1	122	2	1	98	18	2	2	2	383
10 Övriga ärenden	19	16	14	14	16	39	19	14	9	7	7	6	2	182
Totalt	4 369	562	1 803	1 856	2 741	5 205	3 686	1 628	627	2 325	1 771	806	971	28 350

1 Inkl. 1 828 nådeärenden.

2 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1976/77:44

Regeringsärenden år 1976

B 2

Ärendegrupp	Ju	UD	Fö	S	K	Fi1	U	Jo	H	A	B	I	Kn	S:a
1 Propositio-ner	31	4	8	8	12	45	15	6	10	15	6	12	4	176
2 Lagrådsre-misser	7									1		1		9
3 Utfärdade författningar (SFS)	252	6	43	93	82	236	117	102	39	55	34	30	27	1 116
4 Kommitté-och utred-ningsdirek-tiv	9	1	4	3	7	11	19	8	7	5		6	6	86
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	526	85	301	266	127	442	661	296	80	700	205	198	584	4 471
6 Tjänsteären-den	773	212	488	303	242	1 336	1 126	265	137	166	92	251	241	5 632
7 Besvärsären-den	315	16	589	238	899	881	988	602	161	813	1238	92	82	6914
8 Dispens-och övriga partsärenden	2 5002	75	459	623	380	1993	683	204	180	778	483	213	59	8 6302
9 B-protokoII-ärenden3	11	59	59	1	2	127	1		86	10	1	1		358
10 Övriga ären-den	15	-	30	5	7	43	23	26	1	3	2	7	3	165
Totalt	4 439	458	1 981	1 540	1 758	5 114	3 633	1 509	701	2 546	2 061	811	1006	27 557

1 Hit har förts även regeringsärenden inom ekonomi- och budgetdepartementen (fr. o. m. 76-11-25).

2 Inkl. 1 820 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1976/77:44

B 3

Bilaga 2

1977-02-17

Regeringsskiftet efter valet den 19 september 1976

Vissa stadga riden om regeringsskifte efter allmänt val

Enligt den nya författningen är statsministern och talmannen de huvudagerande
vid ett regeringsskifte.

Talmannens valperiod är identisk med mandatperioden för den riksdag
som valt honom. Härav följeratt den gamla riksdagens talman fungerar som
sådan fram till dess den nya riksdagen samlas. Val av talman äger rum vid
riksmötets första sammanträde.

Om statsministern inlämnar sin ansökan om entledigande till den gamla
riksdagens talman entledigar denne statsministern jämte övriga statsråd. 1
väntan på att en ny regering tillträder kvarsitter den gamla som expeditionsministär.

Då statsministern entledigats skall talmannen samråda med företrädare för
varje partigrupp om utseende av ny statsminister. Av departementschefsuttalanden
i grundlagspropositionen framgår att i första hand åsyftas den
nyvalde talmannen. För den händelse entledigandet skett redan innan den
nya riksdagen samlats och ny talman valts har det dock inte uteslutits att den
gamle talmannen för att vinna tid inleder samrådet. Förslag rörande ny
statsminister skall dock framlägags för den nya riksdagen av dess nyvalde
talman. Samrådet kommer därför alltid att slutföras av den nyvalde
talmannen. Sedan denne även överlagt med de nyvalda vice talmännen avger
han muntligen vid kammarsammanträde förslag till riksdagen om ny
statsminister (prop. 1973:90 s. 178 och 278). Någon tidsfrist inom vilken
förslaget skall lämnas föreskrivs inte. Riksdagen skall härefter, utan beredning
i utskott, senast på fjärde dagen pröva förslaget genom omröstning.
Omröstningen kan föregås av debatt. Riksdagens beslut skall emellertid
innefatta endast godkännande eller förkastande av talmannens förslag. Något
ställningstagande till de skäl som framförts under debatten skall inte göras
(prop. 1973:90 s. 278). Röstar mer än hälften, dvs. minst 175 av riksdagens
ledamöter, mot förslaget är detta förkastat. I annat fall blir det godkänt.
Talmannen utfärdar förordnande för statsministern på riksdagens vägnar.

Den nye statsministern anmäler snarast muntligen eller skriftligen de av
honom utsedda statsråden för riksdagen. Därefter äger regeringsskifte rum
vid en särskild konselj inför statschefen. Talmannen skall kallas till
konseljen.

Skulle talmannens förslag förkastas framlägger denne efter samråd med
företrädare för partierna och överläggningar med vice talmännen ånyo förslag
till statsminister. Har riksdagen förkastat talmannens förslag fyra gånger
avbryts förfarandet för utseende av statsminister och återupptas först sedan
val till riksdagen hållits. Eftersom ordinarie val inte skall hållas inom tre

KU 1976/77:44

B 4

månader måste inom samma tid förrättas extra val. Talmannen bestämmer
tidpunkten för detta val (prop. 1973:90 s. 279 och 3 $ ValL).

Vid riksmötets öppnande skall statsministern avge regeringsförklaring
”om icke särskilda skäl föranlederannat”. Av departementschefsuttalanden i
grundlagspropositionen framgår att därmed åsyftas bl. a. att en regering som
avgått efter nederlag vid val men som kvarstår som expeditionsministär inte
behöver avge regeringsförklaring (prop. 1973:90 s. 516).

Entledigandet av statsministern och övriga statsråd efter valet

Måndagen den 20 september 1976 kl. 18.45 inlämnade statsminister Palme
en skrivelse vari han begärde sitt entledigande (underbilaga 1) till talman
Allard på dennes tjänsterum. Talmannen entledigade omedelbart statsministern
och övriga statsråd och överlämnade ett exemplar av bifogade
skrivelse (underbilaga 2) till statsministern. Tisdagen den 21 september
översändes exemplar av skrivelsen till övriga statsråd.

Vid utväxlingen av skrivelser i talmannens tjänsterum var inga representanter
för massmedia närvarande men ett stort uppbåd av press- och TVfotografer
hade samlats i korridoren utanför och bereddes tillfälle att där ta
bilder av statsministern och talmannen.

Kopior av statsministerns och talmannens skrivelser delades ut till svenska
och utländska journalister vid den presskonferens som talmannen anordnade
i stora partilokalen kl. 19.15 på måndagskvällen.

Det inledande samrådet om ny statsminister

För tids vinnande inledde talman Allard omedelbart föreskrivet samråd
om ny statsminister. Överläggningarna med statsminister Palme (s) ägde rum
vid sammanträffandet på måndagskvällen. Med övriga partiledare hade
talmannen samtal tisdagen den 21 september enligt följande tidsschema:

kl. 10.00 herr Fälldin (c)

kl. 10.30 herr Bohman (m)

kl. 13.30 herr Ahlmark (fp)

kl. 14.00 herr Werner (vpk)

Även dessa sammanträffanden bevakades intensivt av massmedia.

Med hänsyn till att ansvaret för erforderliga initiativ vid regeringsskifte
efter allmänt val i första hand åvilar den nyvalda riksdagens talman
begränsade talman Allard sig vid sina inledande kontakter med partiledarna
till att framhålla att överläggningarna om utseende av ny statsminister borde
bedrivas med största möjliga skyndsamhet.

Samtliga partiledare uttryckte sin tacksamhet över det snabba initiativ
talman Allard tagit och förklarade sig ha för avsikt att överlägga sinsemellan

KU 1976/77:44

B 5

som en förberedelse för fortsatt samråd med den talman som den 4 oktober
utsågs av den nyvalda riksdagen.

Fortsatt samråd om ny statsminister

Måndagen den 4 oktober 1976 utsågs herr Allard till talman i den nyvalda
riksdagen.

Tisdagen den 5 oktober kallade talmannen samtliga partiledare till fortsatt
samråd om ny statsminister enligt nedanstående tidsplan:

kl. 10.00 herr Palme (s)
kl. 10.10 herr Fälldin (c)
kl. 10.20 herr Bohman (m)
kl. 10.30 herr Ahlmark (fp)
kl. 10.40 herr Werner (vpk)

Vid detta samråd uttalade herrar Palme och Werner att valresultatet gav
underlag för en borgerlig regering och att det därför borde ankomma på

företrädarna för centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet att

föreslå ny statsminister. Herrar Bohman och Ahlmark förordade att
talmannen skulle föreslå riksdagen att till ny statsminister utse herr Fälldin.
Denne förklarade sig beredd att acceptera statsministerposten.

Vid överläggning med herr förste vice talmannen Bengtson (c), herr andre
vice talmannen Magnusson (m)och herr tredje vice talmannen Eriksson (fp)
kl. 11.00 samma dag anslöt dessa sig till rekommendationen att utse herr
Fälldin till statsminister.

Förslag om ny statsminister

Vid kammarens sammanträde samma dag, tisdagen den 5 oktober, kl. 14.00
föreslog talmannen i ett anförande (underbilaga 3) riksdagen att till ny
statsminister utse herr Fälldin. Detta förslag bordlädes.

1 enlighet med stadgandet i 5 kap. 2 $ riksdagsordningen bordlädes
förslaget åter onsdagen den 6 oktober kl. 14.00.

Vid sammanträdet torsdagen den 7 oktober kl. 14.00 erinrade talmannen om
att förslaget bordlagts två gånger och att riksdagens prövning av förslaget
kunde ske antingen vid sammantärdet den 7 oktober eller vid ett följande
sammanträde, dock senast lördagen den 9 oktober.

Kammaren beslöt pröva förslaget om ny statsminister vid sammanträdet
den 7 oktober. Därvid avgavs röstförklaringar (underbilaga 4) av herrar
Svanberg (s) och Hermansson (vpk).

Sedan herr talmannen erinrat om att förslag om ny statsminister skulle
prövas av riksdagen genom omröstning upplästes och godkändes följande
voteringsproposition:

KU 1976/77:44

B 6

Den som godkänner talmannens förslag att till ny statsminister utses herr

Fälldin röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter nej har riksdagen förkastat
förslaget.

Vid omröstning genom uppresning förklarades mindre än hälften av
kammarens ledamöter ha röstat för nej-propositionen. Under överläggningen
hade emellertid begärts rösträkning, varför votering verkställdes med
omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 174
Nej - 160

Riksdagen hade alltså godkänt talmannens förslag att till ny statsminister
skulle utses herr Fälldin.

Talmannen utfärdade samma dag på riksdagens vägnar förordnande för
statsministern (underbilaga 5).

#-

Anmälan av utsedda statsråd och avgivande av regeringsförklaring

Vid sammanträden torsdagen den 7 oktober kl. 19.00 hade centerpartiets,
moderata samlingspartiets och folkpartiets riksdagsledamöter informerats
om innehållet i den regeringsdeklaration som statsminister Fälldin avsåg att
avge i samband med anmälan av utsedda statsråd.

Fredagen den 8 oktober kl. 9.00 anmälde statsministern för riksdagen de
statsråd han utsett att tillsammans med honom ingå i regeringen. I omedelbar
anslutning till denna anmälan gav statsministern riksdagen till känna att
enighet nåtts mellan centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet
om att bilda regering och att dess politik under mandatperioden skulle
grundas på de riktlinjer som angavs i den regeringsdeklaration statsministern
nu läste upp.

Statsministerns anmälan lades till handlingarna.

R egeringsskifteskonseljen

Regeringsskifteskonseljen hade ursprungligen utsatts till fredagen den 8
oktober kl. 11.30 men tidpunkten ändrades till kl. 10.15. varigenom vanns en
bättre tidsmässig samordning med den presskonferens som den nya regeringen
gav i riksdagshuset samma dag.

För förfarandet vid regeringsskifteskonseljen hade rättschefen i statsrådsberedningen
upprättat bifogade promemoria (underbilaga 6).

Vid konseljen lämnade talmannen bilagda redogörelse (underbilaga 7).

KU 1976/77:44

Underbilaga 1

till bilaga 2

1976-09-20

Riksdagens talman

Jag begär härmed att bli entledigad från befattningen som statsminister.

Olof Palme

KU 1976/77:44

B 8

Underbilaga 2

till bilaga 2

Till Statsministern och övriga statsråd

Statsministern har i dag till mig överlämnat en skrivelse med begäran om
entledigande. I anledning därav och med stöd av bestämmelserna i 6 kap. 6
och 7 §§ regeringsformen entledigar jag statsministern och övriga statsråd.
Jag erinrar om stadgandet i 8 ij i samma kapitel: Har regeringens samtliga
ledamöter entledigats, uppehåller de sina befattningar till dess ny regering har
tillträtt.

Stockholm den 20 september 1976

Henry Allard
Talman

KU 1976/77:44

B 9

Underbilaga 3

till bilaga 2

Förslag om ny statsminister

Herr TALMANNEN:

Sedan statsminister Palme den 20 september begärt att bli entledigad från
sin befattning har jag samma dag beviljat honom och övriga statsråd
entledigande. Enligt regeringsformen ankommer det på mig att för riksdagens
godkännande avgiva förslag om ny statsminister. Efter samråd med
företrädare för varje partigrupp inom riksdagen och överläggning med vice
talmännen för jag härmed föreslå riksdagen att till ny statsminister utse herr
Fälldin.

KU 1976/77:44

Underbilaga 4

till bilaga 2

Anföranden vid prövning av förslag om ny statsminister

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Valresultatet medför en borgerlig majoritet i riksdagen. Den
socialdemokratiska riksdagsgruppen finnér det mot denna bakgrund naturligt
att en borgerlig regering bildas och att till statsminister utses den varom de
borgerliga partierna kan enas. Denna gruppens uppfattning har framförts till
talmannen. Mot denna bakgrund har gruppen övervägt att avstå i omröstningen
om talmannens föreliggande förslag.

I förarbetena till den nya grundlagen, i propositionen 1973:90, står dock
följande: ”Det är emellertid tydligt att riksdagens ställningstagande realiter
kommer att gälla inte bara vem som skall bli statsminister utan också - och
framför allt - regeringens partimässiga sammansättning och dess program i
stort.”

Inga invändningar har i riksdagen rests mot detta.

Att avstå från att rösta skulle med denna skrivning som utgångspunkt
innebära att gruppen ställer sig neutral till ett borgerligt regeringsprogram.
Det kommer vi självfallet inte att göra. Därför har vi beslutat att rösta nej till
talmannens förslag.

Jag föreslår därmed också att rösträkning sker.

Herr HERMANSSON (vpk).

Herr talman! Även vpk-gruppen kommer att rösta nej till talmannens
förslag. Innebörden i den ordning som regeringsformen föreskriver för
utseende av statsminister måste rimligen vara att riksdagen i sak har att ta
ställning till den politik den till statsminister föreslagne kan väntas föra. I och
för sig hade det varit rimligare att statsministerkandidaten för riksdagen
presenterade sitt förslag till regeringsprogram innan omröstningen skedde,
men därom finns inget utsagt i regeringsformen. Den omröstning som
riskdagen nu står inför är alltså i grunden en omröstning för eller mot ett
borgerligt regeringsprogram och inte främst för eller mot en viss person. Att
rösta nej är därför för vpk-gruppen det självklara.

Jag vill tillägga att det i och för sig inte alls är självklart att en borgerlig
samlingsregering måste bli resultatet av valutslaget. Grundvalen för en
fortsatt socialdemokratisk regering har ryckts undan, men därav följer inte att
en borgerlig samlingsregering är alternativet. Att regeringsbildaren utgår ur
det största borgerliga partiet är heller inte självklart. Riksdagens prövning av
talmannens förslag avgör dock denna fråga. Jag vill emellertid erinra om
regeringsformens föreskrift att talmannen, om hans förslag förkastas, tre
gånger kan återkomma med nya förslag till statsminister innan extra val till

KU 1976/77:44

B 11

riksdagen skall utlysas. Under valrörelsen har det från de båda borgerliga
mittenpartiernas sida framhållits att en eventuell borgerlig regering skulle
grundas på mittenpolitik. Både ur denna och uren rad andra synpunkter hade
det enligt vpk-gruppens mening varit riktigt att företrädare för det moderata
samlingspartiet icke utses till ministerposter.

KU 1976/77:44

Underbilaga 5

till bilaga 2

Förordnande för statsministern

Sedan riksdagen denna dag godkänt mitt förslag om ny statsminister
förordnar jag enligt 6 kap. 4 i; regeringsformen riksdagsledamoten Thorbjörn
Fälldin att vara statsminister.

Stockholm den 7 oktober 1976

Henry Allard
Talman

5 Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44

Underbilaga 6

till bilaga 2

STATSRÅDSBEREDNINGEN

Rättschefen

1976-10-07

PM
Förfarandet vid konseljen den 8 oktober 1976 kl. 10.15 (regeringsskifteskonseljen) -

I BAKGRUND

1. Hans Maj:t Konungen är ordförande vid konseljen (5 kap. 1 § regeringsformen).

2. De avgående statsråden deltar inte i konseljen.

3. Vid konseljen förs protokoll enligt vanliga regler [se förordningen
(1975:1) om protokoll och expeditioner i regeringsärenden m. m.].

4. Konseljens inledande del är offentlig. Under denna del (avsnitt II p. 1-7)
står konseljsalens dörrar öppna.

II KONSELJEN

1. Talmannen och statsråden samlas i konseljsalen. Statsråden ställer sig
vid sina platser vid konseljbordet (namnskyltar finns vid platserna) - se
vidare punkten 4. där principerna för placeringen anges.

2. Hans Maj:t Konungen kommer in i konseljsalen och hälsar på talmannen
och statsministern.

3. Hans Maj:t Konungen går runt bordet och hälsar på statsråden som
därvid presenteras av statsministern.

4. Hans Maj:t Konungen, talmannen och statsråden sätter sig vid konseljbordet.

Hans Maj:t Konungen sätter sig vid bordets, från dörren sett, övre
kortända,

talmannen sätter sig till höger om Hans Maj:t Konungen,
statsministern sätter sig till vänster om Hans Maj:t Konungen,
statsrådet Bohman sätter sig t i 11 h ö g e r om talmannen och statsrådet
Ahlmark till vänster om statsministern,

övriga statsråd sätter sig vid bordet i ordning efter ålder, dvs. med det till
levnadsåren äldsta statsrådet till höger om statsrådet Bohman, det till
levnadsåren näst äldsta till vänster om statsrådet Ahlmark osv. (7 kap.

KU 1976/77:44

8 § regeringsformen). Skulle två eller flera av de statsråd, som avses nu,
vara födda samma år avgör födelsetiden det året företrädet mellan
dem.1

5. Hans Majit Konungen öppnar konseljen och hälsar de närvarande
välkomna.

6. Talmannen redogör för den i regeringsformen 6 kap. 2-4 §§ fastlagda
proceduren vid utseende av statsminister och för det förslag som han har
lagt fram samt riksdagens beslut med anledning av detta.

7. Hans Majit Konungen konstaterar att regeringsskifte enligt 6 kap. 4 §
regeringsformen nu har skett.

Med Hans Majit Konungens konstaterande är den ”öppna” delen av
konseljen avslutad. Talmannen samt ev. närvarande allmänhet avlägsnar sig.
Dörrarna till konseljsalen stängs.

8. Statsministern redogör för innehållet i den regeringsdeklaration som han
tidigare under dagen har lämnat i riksdagen.

9. Ev. ytterligare ärenden.

10. Hans Majit Konungen förklarar konseljen avslutad.

1 Det förutsätts att samma placeringsprincip skall gälla såväl vid följande
konseljer som vid regeringssammanträdena.

KU 1976/77:44

Underbilaga 7
till bilaga 2

1976-10-08
Eders Majestät!

Sedan statsminister Palme den 20 september begärt att bli entledigad från
sin befattning beviljade jag samma dag honom och övriga statsråd entledigande.

Efter samråd med företrädare för varje partigrupp inom riksdagen och
överläggning med vice talmännen föreslog jag den 5 oktober riksdagen att till
ny statsminister utse herr Fälldin. Detta förslag godkändes av riksdagen den 7
oktober, och jag har på riksdagens vägnar utfärdat förordnande för den nye
statsministern, som i dag anmält de av honom utsedda statsråden för
riksdagen.

KU 1976/77:44

B 16

Bilaga 3 A

Nu gällande förordnanden enligt 7 kap. 5 § RF

Föredragande statsråd

Fr. o. m. Ärendegrupp

Departement

Johannes Antonsson (c)

Britt Mogård (m)

Elvy Olsson (c)

Nils G. Åsling (c)
Ingegerd Troedsson (m)

Ola Ullsten (fp)

Staffan Burenstam Linder (m) 76-10-

76-10-08 ”sorn ansvarig för samordningen av nor diska

samarbetsfrågor föredra de ärenden
som omfattas av de i handelsdepartementets
regleringsbrev upptagna anslagen A 5
kostnader för nordiskt samarbete och A 6
Nordiska ministerrådssekretariatet”

76-10-08 kyrkliga ärenden

76-10-08 1. ungdomsorganisationers verksamhet

och därmed sammanhängande frågor

2. skolväsendet

3. lärarutbildningen

76-11-25 lagstiftningsärenden som rör

1. expropriation och förköp av fast egendom.

2. fastighetsbildning, inbegripet äganderättsutredning
och legalisering.

3. gemensamhetsanläggningar, samfälligheter
och ledningsrätt.

4. allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

5. tomträtt

76-10-08 1. regionalpolitiken

2. företagarföreningarna

76-10-08 1. den allmänna hälsovården.

2. handikappvård och rehabilitering.

3. sjukvårdsväsendet, inbegripet frågor om
utövning av läkar- och tandläkaryrkena
och frågor om rättsmedicinska och rättspsykiatriska
undersökningar, samt apoteksväsendet 76-10-08

internationellt utvecklingssamarbete

77-01-14 invandrar- och medborgarskapsfrågor

handels

utbildning

utbildning

justitie

arbetsmarknad

social

utrikes

arbetsmarknad

utrikeshandeln med undantag av samfärd- utrikes
selfrågor

Olof Johansson (c)

76-10-08 1. energipolitiken industri

2. teknisk forskning och utveckling
76-10-14 provning, kontroll och standardisering

KU 1976/77:44

Föredragande statsråd	Fr. o. m.	Ärendegrupp	Departement
Birgit Friggebo (fp)	76-10-08	bostadsbyggande	bostad
	76-11-25	lagstiftningsärenden som rör 1. hyra och hyresreglering 2. förvärv och förvaltning av hyresfas-tighet 3. bostadsrätt	justitie

KU 1976/77:44

Bilaga 3 B

PM angående ändrad departementsorganisation

Departementsorganisationen ändrades den 25 november 1976. Finansdepartementet
delades då i två departement - ekonomi- (E) och budgetdepartementen
(B).1

Gällande regler

Enligt 7 kap. 1 § RF skall för beredning av regeringsärenden Finnas ett
regeringskansli. I detta skall ingå departement för skilda verksamhetsgrenar.
Regeringen fördelar ärendena mellan departementen och statsministern
utser bland statsråden chefer för departementen.

Vilka departement som finns, ärendefördelningen mellan dessa m. m.
framgår av departementsförordningen (1963:214, senast omtryckt
1976:1052).

Ekonomidepartementets uppgifter och organisation

Inom ekonomidepartementet utarbetas de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken och den principiella inriktningen av finans- och
kreditpolitiska åtgärder. Redovisningen av dessa sker främst i finansplanerna.
Ekonomidepartementet svarar också för utarbetande av långtidsutredningarna
och för förslag till förändringar av kapitalmarknadens organisation.

En annan uppgift för ekonomidepartementet är att i samarbete med andra
departement bedöma de samhällsekonomiska effekterna av olika beslutade
och planerade åtgärder samt att klarlägga åtgärdernas konsekvenser för
övergripande samhällsekonomiska mål. Departementet svarar vidare för
internationellt ekonomiskt samarbete, omfattande även det finansiella och
valutapolitiska området. I departementets verksamhet ingår även att bereda
frågor som rör den statliga statistikproduktionen, bank- och försäkringsväsendet,
fondbörsen, myntväsendet m. m.

Departementet är organiserat på fem sakenheter (se figur 1). En av dessa
bereder frågor som gäller riktlinjerna för den ekonomiska politiken på kort
sikt. Enheten för finanspolitik utför inkomstberäkningar, analyser av
inkomstfördelningsfrågor samt skatte- och transfereringssystemets effekter,
m. m. Inom en särskild enhet bereds frågor om riktlinjerna för den
ekonomiska politiken rörande samhällsutvecklingen på längre sikt. Den
internationella enheten följer löpande den internationella ekonomiska

1 Samtidigt ändrades förkortningen för bostadsdepartementet från B till Bo

KU 1976/77:44

utvecklingen och deltar i internationellt förhandlingsarbete. Bank- och
försäkringsenheten, som överförts från finansdepartementet, bereder
ärenden i fråga om lagstiftning om bank- och försäkringsväsendet samt i
kredit- och valutapolitiska frågor m. m. Dessutom finns en särskild arbetsgrupp
som under chefskap av expeditionschefen/rättschefen bl. a. handlägger
administrativa ärenden, ekonomidepartementets avsnitt i budgetpropositionen
och ärenden som rör den statliga statistikproduktionen.

I departementet finns slutligen ett samordningskansli som svarar för
kontakten med motsvarande organ i statsrådsberedningen och i arbetsmarknadsdepartementet
.

Chefstjänstemännen i ekonomidepartementet är en statssekreterare, en
planeringschef och en expeditionschef/rättschef. Tjänsterna som statssekreterare
och planeringschef har överförts från finansdepartementet. För
expeditionschefen/rättschefen föreslås i budgetpropositionen (prop. 1976/
77:100, bilaga 10 s. 5) att en ordinarie tjänst inrättas. För cheferna för fyra av
de fem sakenheterna har kanslirådstjänster överförts från finansdepartementet
. Två av dessa har bytts ut mot tjänster för departementsråd. För chefen för
den femte sakenheten har en kanslirådstjänst inrättats. I övrigt har från
finansdpartementet överförts 22 tjänster för handläggande personal och åtta
tjänster för övrig personal. Fem handläggar- och fem biträdestjänster har
inrättats. I samband med bildandet av departementet inrättades således
sammanlagt 7 handläggartjänster och 5 tjänster för övrig personal, medan
övriga tjänster överfördes från finansdepartementet.

Enligt förslag i budgetpropositionen för 1977/78 skall i departementet
finnas 50 tjänster, varav 37 avser handläggande personal och 13 övrig
personal.

Till ekonomidepartementet hör 13 förvaltningsmyndigheter, bl. a. myntverket,
statistiska centralbyrån, bankinspektionen, försäkringsinspektionen
och konjunkturinstitutet. Vidare överfördes från finansdepartementet nio
kommittéer. Bland dessa kommittéer återfinns 1968 års kapitalmarknadsutredning
(Fi 1969:59) och utredningen (Fi 1975:03) om löntagarna och
kapitaltillväxten.

Budgetdepartementets uppgifter och organisation

Huvuddelen av det tidigare finansdepartementets uppgifter handläggs av
det nybildade budgetdepartementet. Departementets verksamhet avser
således främst beredning av frågor om skatteväsendet och samordning av alla
frågor som rör statens budget. Till departementets verksamhetsområde hör
vidare ärenden som gäller skatteutjämningsbidrag till kommunerna och
andra kommunalekonomiska frågor, rationalisering och revision inom
statsförvaltningen samt presstöd och samhällsinformation. Till budgetdepartementet
överfördes även frågor om arbets- och anställningsvillkor i allmän
tjänst samt personaladministrativa och personalpolitiska frågor för statligt
anställda.

KU 1976/77:44

Figur 1: Ekonomidepartementets organisation

Statsråd

Chefstjänsteman:
Statssekreterare
Planeringschef
Expeöitioi—
rättschef

litionschef/

Särskild

arbetsgrupp:

ada. ärenden.

dep, hurudtitel. statl.

Bank- och
försäkringsenhet
(3)

Enhet för
finanspolitik
(F)

Kortsiktsenheten
(K)

Internationellaenheten

(i)

Ärenden rörande tullar och tullväsendet har den 1 februari 1977 överförts
till handelsdepartementets verksamhetsområde.

Budgetdepartementets organisation framgår av figur 2. I departementet
finns en budgetavdelning, som bereder de på departementet ankommande
frågor om den ekonomiska politiken, som i första hand rör resursfördelning
m. m. Vidare svarar budgetavdelningen bl. a. för frågor om budgetregleringen
i allmänhet. Därutöver finns tio arbetsenheter för följande sakområden: 1.

administrativa ärenden,

2. ärenden om kommunala lån och fonder samt kommunal skatteutjämning,

3. frågor om företagsbeskattning, taxeringskontroll, m. m.,

4. frågor om direkt beskattning i övrigt (företrädesvis fysiska personers
beskattning), folkbokföring och uppbörd, avstående av statsverkets fordran,
m. m.,

5. frågor om dubbelbeskattningsavtal, m. m.

6. frågor om arvs- och gåvoskatt, indirekt beskattning, alkohollagstiftning,
m. m.,

7. frågor om löner,

8. frågor om pensionsförmåner, m. m.

9. inflytandefrågor, m. m.,

KU 1976/77:44

10. frågor om personaladministrativ utveckling och organisation, omlokalisering,
personalutbildning m. m.

I departementet finns vidare ett statistiskt sekretariat, som biträder inom
departementet och dess kommittéer med statistiska uppgifter, ett rättssekretariat
för rättsfrågor rörande arbetstagare i allmän tjänst m. m. och en
sektion för skälighetsfrågor inom löneområdet.

Gemensam beteckning för de arbetsenheter, som nämnts ovan under
punkterna 7-10, samt för rättssekretariatet och sektionen för skälighetsfrågor
inom löneområdet är personalenheterna.

Till departementet räknas också departementens organisationsavdelning
(OA) som är ett gemensamt organ för samtliga departement inom utrikesdepartementet
(ej med i figur 2).

Chefstjänstemän i budgetdepartementet är två statssekreterare, två expeditionschefer,
två rättschefer och en budgetchef. Den ene av expeditionscheferna
och rättscheferna har sina arbetsuppgifter inom personalenheternas
sakområden. Som tidigare nämnts överfördes en av finansdepartementets
båda statssekreterartjänster till ekonomidepartementet. Som ersättning inrättades
därför en ny tjänst som statssekreterare för de löne- och personalfrågor
samt medbestämmandefrågor som rör de statligt anställda. Tjänsten föreslås i
budgetpropositionen (prop. 1976/77:100, bilaga 11, s. 11) bli ordinarie.

För budgetåret 1977/78 föreslås det totala antalet tjänster i budgetdepartementet
(inklusive departementens organisationsavdelning) bli 177. Härav
utgör 113 tjänster för handläggande personal och 64 för övrig personal.
Motsvarande siffror för finansdepartementets del var för budgetåret 1976/77
205, 134 resp. 71.

Till budgetdepartementet hör 35 förvaltningsmyndigheter med uppgifter
som omfattar bl. a. rationalisering och revision, skatteadministration, lokalförsöijning
och personalfrågor. Flertalet kommittéer inom finansdepartementets
verksamhetsområde (20 kommittéer) överfördes till budgetdepartementet.

KU 1976/77:44

Figur 2: Budgetdepartementets organisation

B 22

U I B -P

:o w o d)
Vi-P C rtJ

d> »rt »O

C£ U
o to u s

•H-H O O
-PiH 5? m

Ih -p
cd cd
•p -p

• -P t»0

d) c6 CU -P TJ
Ä -P K :ed 3

o to W fe CQ

I • m

03 C tjOrH
W)-P C rH
(ff-P .H O
+*<« t. I d)

^ d) Pt<
« H C
:o n> tö o
fe ,o -P ^

•H C rH
O -P rH •

« -P O C

I -p cd .C -p

m -p St o
> a mx -H

P .*

-< n «J M

s

0 ^ C

n3 ’H d>
< -P t3

KU 1976/77:44

Bilaga 4

PM angående förändringar i kommittéväsendet efter regeringsskiftet den 8
oktober 1976

I denna PM redovisas en undersökning av vissa förändringar som inträffat
inom kommittéväsendet undertiden från regeringsskiftet den 8 oktober 1976
till och med februari månad 1977. Materialet för undersökningen är 1977 års
kommittéberättelse (Skr 1976/77:103) kompletterad med uppgifter som
erhållits från statsrådsberedningen.

I undersökningen har tre typer av förändringar sedan regeringsskiftet
kartlagts:

1. Nedlagda kommittéer (se underbilaga 1)

2. Kommittéer som erhållit tilläggsdirektiv (underbilaga 2)

3. Förändringar i kommittéernas personsammansättning.

Att undersöka vilka kommittéer som upphört eller som erhållit tilläggsdirektiv
har inte inneburit några problem. Den tredje uppgiften kräver däremot
en speciell metodik för att vara av intresse i detta sammanhang. Denna
metodik diskuteras närmare under avsnitt 3 nedan.

Undersökningens huvudresultat

1. Nedlagda kommittéer

Sedan regeringsskiftet har fem kommittéer upphört utan att ha slutfört sitt
arbete. Fyra av dessa kommittéer har ersatts med tre nytillsatta kommittéer
med andra eller delvis andra direktiv och med förändrad personsammansättning.
Enligt sina direktiv skall sålunda den nytillsatta utredningen (Fi
1976:06) om kommunernas ekonomi, som tillkallades enligt regeringens
bemyndigande den 18 november, fullfölja det arbete som har påbörjats inom
kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08) och 1976 års skatteutjämningsutredning
(Fi 1975:09). Arbetsgruppen (Kn 1976:01) för översyn av
kontakterna mellan medborgare och samhällsorgan har genom regeringens
bemyndigande 22 december ersatts av en parlamentariskt sammansatt
utredning i samma ämne. Vidare har utredningen (Kn 1976:04) om vidgad
länsdemokrati ersatt utredningen (Kn 1976:02) om den regionala samhällsplaneringens
huvudmannaskap.

Den femte kommittén som lagts ned är delegationen (Ju 1973:03) för
jämställdhet mellan män och kvinnor, vars uppdrag överlämnats till den före
regeringsskiftet tillsatta kommittén (Ju 1976:08) att utreda frågor om
jämställdhet mellan män och kvinnor. Denna kommitté har efter regeringsskiftet
förts över från justitie- till arbetsmarknadsdepartementet.

KU 1976/77:44

2. Kommittéer som erhållit tilläggsdirektiv

Av de 276 kommittéer som var verksamma vid regeringsskiftet har 15
erhållit tilläggsdirektiv t. o. m. februari månad 1977 (se bilaga 2). Fem av
dessa kommittéer hör hemma inom utbildningsdepartementets område, två
inom vardera justitie-, kommunikations- och budgetdepartementen samt en
inom försvars-, jordbruks-, handels- och arbetsmarknadsdepartementen.

3. Personförändringar inom kommittéväsendet

Som inledningsvis angavs måste i denna del av undersökningen vissa
avgränsningar och definitioner göras för att resultaten skall vara av intresse i
detta sammanhang.

För det första är det uppenbarligen endast intressant att redovisa förändringar
när det gäller ordförande, ledamöter och sakkunniga, inte beträffande
experter, sekreterare och annan biträdes personal i kommittéerna.

För det andra bör endast sådana förändringar redovisas som - med
tillämpning av på förhand angivna kriterier - kan antas ha en politisk
innebörd. Intresset bör då i första hand riktas mot förordnanden och
entlediganden av personer som - såvitt framgår av undersökningsmaterialet
- är statsråd, riksdagsledamot, kommunalråd eller landstingsråd, i denna
undersökning kallade yrkespolitiker. Som yrkespolitiker betraktas däremot
exempelvis inte landshövding som tidigare varit statsråd.

En grupp av tjänstemän som spelaren framträdande roll inom utredningsväsendet
är statssekreterarna. I samband med regeringsskiftet lämnade
samtliga statssekreterare utom kabinettssekreteraren och den ene av de båda
statssekreterarna på UD sina tjänster. Detsamma gällde departementens
informationssekreterare. Härav kan dras slutsatsen att dessa tjänstemän
tillsätts huvudsakligen på politiska grunder. Som politiska tjänstemän bör
också betraktas tjänstemännen inom riksdagsgruppernas kanslier. Mot
bakgrund av dessa uppgifter förefaller det således lämpligt att i denna
undersökning även redovisa förändringar som berört politiska tjänstemän i
nyss angiven mening. Naturligtvis skulle det vara möjligt att särredovisa
dessa förändringar men ett sådant förfaringssätt skulle leda till åtskilliga
komplikationer, framför allt i resultatredovisningen.

Vid analysen av resultaten har de politiska tjänstemännen förts till två
grupper:

1) tjänstemän hos de nuvarande regeringspartierna

2) tjänstemän hos det förutvarande regeringspartiet.

Ytterligare en fråga av metodiskt slag skall till sist diskuteras. Sedan
regeringsskiftet har det i viss utsträckning förekommit personskiften inom
kommittéerna, där endast den förordnade eller den entledigade är yrkespolitiker
eller politisk tjänsteman. Med tillämpning av nyss angivna kriterier
skulle då endast ena parten i personbytet redovisas. Detta skulle troligen ge en

KU 1976/77:44

mindre intressant och i vissa fall rent av missvisande bild av förändringens
karaktär. Därför omfattar undersökningen alla beslut om förändringar i
kommittéernas personsammansättning som berör minst en yrkespolitiker eller
politisk tjänsteman.

I den följande redovisningen av undersökningens resultat behandlas
personförändringarna i två avsnitt. Det första avsnittet gäller utredningsordförande
och särskilda utredningsmän (”enmansutredningar”), det andra
ledamöter och sakkunniga.

Ordförande och utredningsmän. Vid regeringsskiftet den 8 oktober var 276
kommittéer verksamma. Vid denna tidpunkt leddes 69 kommittéer (25 %) av
personer som med tillämpning av förut angivna kriterium kan betecknas som
yrkespolitiker eller politiska tjänstemän. Två av dessa hade sin politiska
hemvist inom något av de nuvarande regeringspartierna, medan resterande
67 personer kom från det förutvarande regeringspartiet. Men det bör alltså
understrykas att ordförande eller utredningsmän i tre av fyra statliga
kommittéer alltså inte var yrkespolitiker eller politiska tjänstemän.

Någon minskning i sistnämnda hänseende har inte kunnat iakttas efter
regeringsskiftet. Resultaten av undersökningen tyder snarast på en svag
tendens i motsatt riktning: en ökning av andelen kommittéer med ”opolitisk”
ordförande eller utredningsman. Nio kommittéer, som före regeringsskiftet
hade en ordförande eller motsvarande med anknytning till det
socialdemokratiska partiet, har därefter fått ”opolitiska” ordförande. Nettoresultatet
av ökningen blir emellertid endast sex på grund av att i ett fall en
”opolitisk” ordförande ersatts av en borgerlig yrkespolitiker och i två fall
”opolitiska” ordförande entledigats utan att ersättare hittills utsetts.

Som angavs ovan hade före regeringsskiftet 67 kommittéer ordförande eller
utredningsmän med socialdemokratisk anknytning. I drygt hälften av dessa
kommittéer (35) har ingen förändring inträffat. 116 kommittéer har emellertid
den tidigare ordföranden ersatts av en person med politisk hemvist inom de
nuvarande regeringspartierna. Som nyss framhölls har den socialdemokratiske
ordföranden eller utredningsmannen i nio kommittéer ersatts av en
”opolitisk” person. I sju fall, slutligen, har den tidigare ordföranden
entledigats och ej ersatts. Fem av dessa kommittéer har sedermera lagts ned
(jfr ovan).

Sammanlagt 32 utredningsordförande eller utredningsmän med anknytning
till det förutvarande regeringspartiet har således entledigats från sina
uppdrag. Huruvida detta skett på egen begäran eller på annat sätt har inte
utretts. Här skall emellertid nämnas att enligt tidningsuppgifter den 30
september 1976 begärde elva utredningsordförande efter samråd med det
socialdemokratiska partiet att bli entledigade. Åtta av dessa lämnade också
sedermera sina uppdrag.

Ledamöter, sakkunniga. Sedan regeringsskiftet har förändringar, som
berört minst en yrkespolitiker eller politisk tjänsteman, ägt rum inom 46 av de
276 kommittéerna. Två huvudtyper av förändringar kan urskiljas.

KU 1976/77:44

För det första har inom 20 kommittéer det politiska styrkeförhållandet
förskjutits till de nuvarande regeringspartiernas favör. Denna effekt har
uppkommit på olika sätt. Det vanligaste är att personer med anknytning till
något av de borgerliga partierna förordnats som ledamöter utan att samtidigt
någon ledamot entledigats. Kommitténs ledamotsantal har m. a. o. ökats. En
annan förändring med samma effekt är att antalet personer från de borgerliga
partierna som förordnats, är fler än dem som entledigats från samma partier.
Även i dessa fall har alltså en utökning av ledamotsantalet skett. Ytterligare
andra förändringar som förskjutit styrkeförhållandet till borgerliga partiernas
favör är att ledamot från det socialdemokratiska partiet ersatts av borgerlig
ledamot och att ledamöter från socialdemokraterna entledigats utan att
ersättas i kommitté som innehåller ledamöter med anknytning till något av de
borgerliga partierna.

Den andra huvudtypen av förändring innebär att det skett personskiften
som inte påverkat de politiska styrkeförhållandena åt något håll. En eller flera
ledamöter från ett visst parti har ersatts av lika många ledamöter från samma
parti. Vanligen rör det sig i dessa fall om statsråd i den nuvarande regeringen
sorn ersatts av annan person från samma parti. Denna typ av förändring har
ägt rum inom 18 kommittéer.

Här bör emellertid påpekas att i sju av dessa kommittéer har ordförandeskiften
ägt rum, vilka samtliga påverkat de politiska styrkeförhållandena
inom kommittén till fördel för regeringspartierna.

Bland övriga förändringar kan nämnas att i tre fall har statsråd i den
nuvarande regeringen lämnat en kommitté utan att hittills ersättas av annan
borgerlig yrkespolitiker. I dessa kommittéer har alltså styrkeförhållandena
förskjutits i socialdemokratisk favör.

KU 1976/77:44

Underbilaga 1
till bilaga 4

Förändringar i kommittéväsendet efter regeringsskiftet den 8 oktober 1976
(t. o. m. februari 1977)

Nedlagda kommittéer:

Ju 19. Delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och
kvinnor

B 13. Kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08)

B 27. 1976 års skatteutjämningsutredning (Fi 1975:09)

Kn 10. Arbetsgruppen (Kn 1976:01) för översyn av kontakterna mellan
medborgare och samhällsorgan
Kn 11. Utredningen (Kn 1976:02) om den regionala samhällsplaneringens
huvudmannaskap m. m.

KU 1976/77:44

Underbilaga 2

till bilaga 4

Förändringar i kommittéväsendet efter regeringsskiftet den 8 oktober 1976
(t. o. m. februari 1977)

Kommittéer som erhållit tilläggsdirektiv:

Ju 11. Konkurslagskommittén (Ju 1971:06)

Ju 54. Utredningen (Ju 1976:04) för översyn av lagstiftningen om förmö genhetsbrott Fö

11. Beredningen för det fortsatta arbetet om kvinnan i försvaret
(BKF)

K 20. Stockholmsregionens allmänflygutredning (K 1975:08)

K 23. Utredningen (K 1976:02) om vissa körkortsfrågor

B 8. Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77)

B 14. 1972 års skatteutredning (Fi 1972:02)

U 15. Utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna

(SSK)

U 25. 1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974:04)

U 45. Studiestödsutredningen (U 1975:16)

U 57. Utredningen (U 1976:06) om stöd till de fria trossamfundens

teologiska seminarier m. m.

U 61. Utredningen (U 1976:10) om den gymnasiala utbildningen

Jo 13. Jordförvärvsutredningen (Jo 1974:07)

H 16. Utredningen (Fl 1976:03) om insyn i företagens marknads- och

produktplanering

A 21. Kommittén (Ju 1976:08) att utreda frågor om jämställdhet mellan

män och kvinnor, m. m.

6 Riksdagen 1976/77. 4 samt. Nr 44

Kl) 1976/77:44

Bilaga 5

PM angående omfattningen av statsrådens beslutanderätt

Inledning

Som huvrdregel gäller att alla ärenden som kommer in till regeringskansliet
eller som initieras där är regeringsärenden. Dessa ärenden skall i
enlighet med bestämmelserna i 7 kap. 3 § RF avgöras kollektivt av regeringen
vid regeringssammanträde. Ett system med ministerstyrelse i regeringsärenden
är således okänt för regeringsformen. Undantagna från principen om
kollektivt beslutsfattande är dock regeringsärenden som gäller verkställighet
inom försvarsmakten av författningar eller särskilda regeringsbeslut. Dessa
ärenden kan i den omfattning, som anges i lagen (1974:613)om handläggning
av vissa regeringsärenden, under statsministerns överinseende avgöras av
chefen för det departement till vilket ärendena hör.

Förandra ärenden inom regeringskansliet än regeringsärenden föreskrivs
andra beslutsformer. Det är då fråga om beslut av departementschef eller
annat statsråd. Statsråds beslutanderätt kan i många fall med stöd av
författningsbestämmelse överlämnas till tjänsteman i regeringskansliet.
Ärenden som avgörs av statsråd eller av tjänsteman benämns departementsärenden.
Vilka slag av ärenden som är departementsärenden är denna
undersöknings huvuduppgift att närmare kartlägga. Här skall endast nämnas
att dessa ärenden huvudsakligen gäller administrationen inom ett departement
och de kommittéer och andra beredningsorgan som hör till ett
departement. I viss begränsad utsträckning har departementschef också
beslutanderätt i frågor som gäller förhållanden utanför departementsorganisationen
och kommittéväsendet.

Slutligen skall erinras om att regeringsformen föreskriver att statsministern
beslutar i frågor som gäller regeringens sammansättning, bl. a. chefskapet för
departementen och ansvarsområden för de statsråd som ej är departementschefer.

Kollektivt beslutsfattande kontra ministerstyrelse i regeringsärenden

Under det utredningsarbete som föregick beslutet om 1974 års regeringsform
föreslogs av forfattningsutredningen (SOU 1963:16) en ordning för
regeringsärendenas avgörande som avsåg att ”bringa form och realitet i bättre
överensstämmelse med varandra”. I fråga om ärenden som i realiteten
avgjordes och lämpligen borde avgöras av enskilt statsråd skulle även den
formella beslutanderätten ligga hos denne. På motsvarande sätt borde enligt
utredningen regeringsärenden som var av mera politisk natur eller i övrigt av
större vikt avgöras av ministären i dess helhet genom ett kollektivt beslut för
vilket också ett kollektivt ansvar borde komma i fråga. Utredningen föreslog i
enlighet härmed att statsråden samlade till ministerråd skulle utgöra den

KU 1976/77:44

centrala gemensamma instansen i regeringens verksamhet och att i denna
krets beslut borde fattas i alla ärenden av större vikt. Övriga regeringsärenden
skulle enligt förslaget delegeras till avgörande av enskilt statsråd. Vid
tillkomsten av vissa regeringsbeslut, bl. a. propositioner och andra skriftliga
meddelanden till riksdagen, författningar rörande regeringsarbetet och vissa
tjänstetillsättningar, ansåg utredningen det lämpligt att statschefen medverkade.
Denna medverkan föreslogs i anslutning till då gällande ordning få
formen av behandling i konselj av dessa regeringsärenden. Alla regeringsärenden
som togs upp i konselj skulle enligt förslaget dessförinnan ha
behandlats i ministerråd. Beslut i konseljärende föreslogs komma till stånd
genom att konungen biträdde ministerrådets förslag.

Grundlagberedningen (SOU 1972:15) avvisade av principiella skäl-liksom
f. ö. redan skett i direktiven till beredningen - författningsutredningens
förslag om statschefens medverkan vid tillkomsten av regeringsbeslut. Enligt
beredningen borde beslutanderätten i regeringsärendena i enlighet med
parlamentarismens principer helt tillkomma ministären.

Beredningen diskuterade vidare utförligt för- och nackdelar med den av
författningsutredningen förordade uppdelning av regeringsärendena i ”rutinärenden”,
som skulle avgöras av enskilt statsråd, och viktigare ärenden, i
vilka besluten skulle fattas av regeringen kollektivt. Beredningen erinrade i
detta sammanhang om det pågående arbetet på att överföra beslutanderätten i
vissa regeringsärenden av enklare beskaffenhet till annan myndighet. Enligt
beredningens mening borde dessa strävanden kunna leda till att regeringens
arbete koncentrerades till viktigare frågor utan en uppdelning av det slag som
föreslogs av författningsutredningen. Beredningen rekommenderade en
fortsatt utflyttning av ärenden från regeringen.

På beslutsformerna i regeringen borde enligt beredningen i första hand
ställas det kravet att de skall ge säkerhet för att ärendena blir omsorgsfullt
beredda och riktigt avgjorda. Beredningen ansåg det svårt att härvidlag
generellt ge företräde åt vare sig ett system med ensambeslut eller ett system
med samfällda beslut. Det var enligt beredningen emellertid inte osannolikt
att det formellt enskilda ansvaret vid beslutsformen ”ensam minister” skulle
kunna leda till att samarbetet över departementsgränserna avtog. I varje fall
kunde behovet av omsorgsfull beredning och prövning inte åberopas som
stöd för att beslutsformen ”ensam minister” skulle vara överlägsen.

Ett andra syfte hos beslutsformerna kunde enligt beredningen sägas vara
att ge underlag för utkrävande av ansvar, både i politiskt och i juridiskt
hänseende. Allmänt sett torde formen ”samfällda beslut” beträffande det
politiska ansvaret snarast vara mera ändamålsenlig än ensambeslut, eftersom
det är ett intresse att regeringsarbetet så långt möjligt präglas av enhetliga
värderingar. Härtill kommer, att den samfällda beslutsformen bättre än
ensambeslut kan fånga upp alla de varierande beredningsformer som har
utvecklats i praxis. Vad gäller det juridiska ansvaret torde det enligt
beredningen vara likgiltigt, om man väljer den ena eller den andra

KU 1976/77:44

B 31

beslutsformen.

Beredningen diskuterade vidare vilken verkan beslutsformen kan ha i fråga
om regeringens sammanhållning. Det kan vara angeläget att regeringen,
särskilt om den består av företrädare för skilda partier, arbetar i former som
stimulerar till sammanhållning mellan statsråden. Ett samfällt ansvar
gentemot riksdagen och allmänheten torde skärpa kravet på sammanhållning.
Beredningen framförde vidare den synpunkten att regeringens
sammanhållning borde komma till uttryck även mot underordnade myndigheter.
Det fanns, menade beredningen, en risk att en minister som ensam
stod för vissa beslut i högre grad än nu skulle se sig oförhindrad att ge
underhandsdirektiv till sådana myndigheter.

Beredningen framhöll slutligen att en fördel med att alla regeringsärenden
avgjordes i en och samma form var att man i annat fall kunde befara att det
väcktes krav på överprövning hos regeringen i dess helhet av beslut som hade
fattats i enklare form.

Beredningen kom på grundval av dessa överväganden fram till att avstå
från att förorda en uppdelning av regeringsärendena i enmansärenden och
kollektivärenden. Enligt beredningens förslag skulle beslutanderätten i
regeringsärenden tillkomma ministären och utövas vid regeringssammanträden.
Undantag härifrån gjordes dock i fråga om regeringsärenden som
handlade om befälet över försvarsmakten.

I propositionen 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
förordades beredningens förslag att i princip alla regeringsärenden
skulle avgöras av regeringen som ett kollektiv. Departementschefen, som i
det väsentliga instämde i beredningens argumentering, betonade att enligt ett
parlamentariskt synsätt borde besluten i alla regeringsärenden färgas av eller
åtminstone vara förenliga med värderingar gemensamma för hela regeringen.
Visserligen var det enligt departementschefen ofrånkomligt att ett avsevärt
antal ärenden måste avgöras efter reellt ställningstagande från endast en
ledamot i regeringen. Men avgörandet borde i sådana fall vara ett uttryck, inte
enbart för det enskilda statsrådets värderingar utan för hela regeringens.

Enligt departementschefen skulle en författningsmässig uppdelning av
regeringsärendena på enmansbeslut och samfällda beslut bara bristfälligt
komma att återspegla den verkliga beslutsprocessen inom regeringen. I
realiteten skulle säkerligen många ärenden som hänvisades till den kollektiva
beslutsformen komma att avgöras utan att andra än föredraganden närmare
kände till frågan. Departementschefen ansåg det nämligen omöjligt att i en
författning dra en klar gräns kring de ärenden där ett gemensamt bedömande
verkligen skulle behövas och äga rum. Departementschefen pekade vidare på
riskerna för kompetenstvister i efterhand, huruvida ett statsråd hade varit
behörigt att fatta ett visst beslut ensam, samt för krav på överprövning hos
regeringen i dess helhet av enmansbeslut. Slutligen framhöll departementschefen
i likhet med beredningen betydelsen av att arbetsmängden i
regeringen ytterligare reduceras genom decentralisering av ärendegrupper.

KU 1976/77:44

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen anslöt sig riksdagen i enlighet
med konstitutionsutskottets förslag (KU 1973:26 s. 34) till de allmänna
principer om regeringens arbetsformer som föreslagits i propositionen.

Den konstitutionella ramen för statsrådens beslutanderätt

Övervägandena i samband med grundlagsreformen om formen för beslutsfattande
i regeringsärende resulterade således i den bestämmelse som finns i
7 kap. 3 § RF och som har följande lydelse:

3 § Regeringsärenden avgöres av regeringen vid regeringssammanträde.
Regeringsärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten av författningar
eller särskilda regeringsbeslut kan dock, i den omfattning som angives
i lag, under statsministerns överinseende avgöras av chefen för det departement
till vilket ärendena hör.

Motsvarande stadgande i 1809 års RF överensstämmer i sak och såsom
stadgandet kom att tillämpas i praxis med den nya regeringsformens
bestämmelse. Stadgandet i 7 § i 1809 års RF löd:

§ 7. Alla regeringsärenden, med undantag av sådana, som i 15 § omförmälas,
skola inför Konungen i statsrådet föredragas och där avgöras.

De i 15 § angivna ärendena var de s. k. kommandomålen.

Av betydelse för förevarande undersökning är frågan om hur förekomsten
av beslutanderätt för statsråden i vissa slags ärenden kan förenas med
regeringsformens - både den gamla och den nya - krav på kollektiv
beslutsform. Det avgörande härvidlag är innebörden av begreppet regeringsärende.

1 Malmgrens m. fl. kommentar till gamla regeringsformens 7 § heter det att
begreppet regeringsärende bör bestämmas rent formellt och anses omfatta
varje ärende som författningsenligt skall prövas av Konungen. Malmgren
fortsätter:

Att med hänsyn till innehållet, ärendets vikt och betydelse e. d. skilja
regeringsärenden från andra låter sig ej göra. Även en obetydlig dispensfråga
är ett regeringsärende, och ett ärende som först handlagts av ett ämbetsverk,
blir regeringsärende, då det kommer till K.M:t.

Malmgren framhåller vidare att om det i vederbörlig ordning bestämmes,
att ett ärende icke vidare skall avgöras av K. M:t, utan av någon ämbetsmyndighet,
så upphör ärendet därigenom att vara ett regeringsärende.

I Malmgrens kommentar ställs sedan frågan om RF § 7 är till hinder för
införandet avs. k. ministerstyrelse (med beslutanderätt för departementscheferna).
Enligt Malmgren bör denna fråga besvaras nekande, då 7 § visserligen
stadgar, att ärendena skall avgöras inför konungen i statsrådet, så länge de är
regeringsärenden, men icke förbjuder statsråden att handlägga och avgöra
ärenden som ej är regeringsärenden. Däremot bör man säga, tillägger

KU 1976/77:44

Malmgren, att ministerstyrelse ”icke står väl tillsammans med den kollegiala
karaktär och den solidariska ansvarighet, som ministären äger”.

Utan att utvecklas lika ingående är det samma ståndpunkt som intas av
departementschefen i grundlagspropositionen (prop. 1973:90, s. 184). Där
sägs att vad som är ett regeringsärende får i första hand bestämmas formellt.
Enligt departementschefen är det emellertid uppenbart att regeln om
kollektiv beslutsform inte får kringgås på så sätt att ärenden förklaras vara
departementschefsärenden. Principen måste vara att alla frågor som anses
kräva ett ställningstagande från någon i regeringskretsen skall behandlas som
regeringsärenden. Enligt departementschefen bygger de särskilda bestämmelserna
om handläggning av kommandomål på denna tanke. Departementschefen
anser dock att det även i fortsättningen bör vara möjligt att i
särskild författning förlägga den formella beslutanderätten hos en departementschef.
En särställning i det avseendet intar enligt departementschefen
beslut som hör till beredningen av regeringsärenden och beslut som gäller
administrationen inom ett departement. Departementschefen erinrar också
om utrikesdepartementets myndighetsfunktioner och chefens för justitiedepartementet
befogenheter enligt tryckfrihetsförordningen.

Bestämmelser rörande handläggningen av departementsärenden.

1 proposition 1971:30 med förslag till förvaltningslag uttalade departementschefen
(s. 319) att lagen inte till någon del borde göras tillämplig hos
Kungl. Maj:t i statsrådet. Departementschefen utgick från att handläggningen
av ärenden hos Kungl. Maj:t i tillämpliga delar följde samma principer
som enligt lagen skulle gälla för underordnade myndigheter. Departementschefen
ansåg däremot att lagen borde gälla utan undantag beträffande ärende
hos departementschef, när han på grund av särskilt bemyndigande fungerade
som förvaltningsmyndighet med självständig beslutanderätt, t. ex. i personalärenden.
Förvaltningslagens bestämmelser skulle i princip gälla också i
ärenden hos departementschef om utlämnande av allmän handling. Förfarandereglema
i 2 kap. tryckfrihetsförordningen tog dock givetvis över
motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen. Departementschefen erinrade
slutligen om att förvaltningslagen skulle bli tillämplig också när
tjänsteman i departementet på grund av delegation handlade ett ärende i
departementet.

Undersökningens uppläggning

Den undersökning som företagits syftar till att kartlägga omfattningen av
och innehållet i den beslutanderätt som enligt författningsbestämmelser och
särskilda regeringsbeslut tillkommer i första hand departementscheferna
men också övriga statsråd. 1 undersökningen redovisas dock ej utrikesministerns
befogenheter, vilka på grund av sin omfattning och speciella karaktär

KU 1976/77:44

bör ägnas en särskild undersökning. Inte heller handelsministerns befogenheter
såsom föredragande i utrikeshandelsfrågor har undersökts.

Undersökningens bas utgörs av en genomgång av 1975 års protokoll i
departementsärenden för samtliga departement utom UD. Protokollen har
bedömts ge ett gott underlag för den åsyftade undersökningen trots att det
inte föreligger något krav på protokollering av besluten i departementsärenden.
Det heter nämligen i 18 a § i förordningen (1965:386) med instruktion för
regeringskansliet att i fråga om varje beslut av departementschef eller
tjänsteman i departement eller departementens organisationsavdelning skall
finnas protokoll eller annan handling varav framgår vem som fattade beslutet,
beslutets dag och dess innehåll. Enligt statsrådsberedningens skrivanvisningar
angående utformningen av protokoll och expeditioner m. m. (daterade
1975-01-02) skall regeln vara att alla departementsbeslut tas in i departementsprotokollet,
såvida inte ”beslutet är av beskaffenhet att kunna
antecknas på handling i ärendet” (s. 15).

Praxis vid departementens tillämpning av denna regel synes vara tämligen
enhetlig. Vad som således endast undantagsvis återfinns i protokollen är
beslut som hör till den normala beredningen av ett ärende, t. ex. beslut om
remiss av ärende och om kommunikation av remissyttrande. Sådana beslut
fattas i regel inte heller av departementschefen utan av chefstjänsteman eller
annan tjänsteman, som departementschefen utser (17 S instruktionen för
regeringskansliet).

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att departementsärendena kan
uppdelas dels med hänsyn till om statsråd eller tjänsteman fattat beslutet, dels
med hänsyn till om beslutet är protokollfört eller inte. Vad undersökningen
omfattar är av statsråd [aliade, protokollförda beslut i departementsärenden.
Antalet protokollförda tjänstemannabeslut är ganska begränsat och hänför
sig huvudsakligen till ärenden som rör departementspersonalen.

Beträffande undersökningsmetoden skall blott ytterligare nämnas att
protokollsgenomgången självklart har kompletterats med studier av författningsbestämmelser
och förarbeten till dessa, förfrågningar på departementen
m. m.

Olika huvudgrupper av departementsärenden

Som antyddes inledningsvis kan departementsärendena indelas i tre större
grupper med hänsyn till deras sakliga beskaffenhet. Den första gruppen av
ärenden gäller administrationen inom ett departement. Hit hör då främst olika
personalfrågor såsom tillsättning och entledigande av personal, personalens
tjänstgörings- och lönevillkor m. m. Departementschefens beslutanderätt i
dessa frågor hör naturligt samman med chefskapet över departementet.
Departementschefens funktion i dessa sammanhang är alltså densamma som
chefen för en förvaltningsmyndighet och/eller myndighetens styrelse har i
motsvarande ärenden.

KU 1976/77:44

Nära besläktade med denna ärendegrupp är kommittéärendena. Med
kommittéärenden avses i detta sammanhang förordnande och entledigande
av kommittépersonal, frågor om formerna för hur utredningsarbetet skall
bedrivas och redovisas m. m. Kommittéerna (och andra berednings- och
samrådsorgan som tillsätts av regeringen eller efter regeringens bemyndigande)
är visserligen självständiga beredningsorgan som på grundval av de
direktiv eller allmänna riktlinjer som utfärdas har att förbereda regeringens
beslut i olika frågor. Men antingen kommittén tillkallas av regeringen eller,
såsom vanligen är fallet, av ett enskilt statsråd efter regeringens bemyndigande
har kommittén genom sin ämnesinriktning en anknytning till ett visst
departement.

Den tredje gruppen av departementsärenden gäller frågor som ligger
utanför departementen och kommittéerna, i fortsättningen kallade externa
ärenden. Denna ärendegrupp har en oenhetlig sammansättning. Med viss
förenkling kan man dock säga att den huvudsakligen innehåller två slags
ärenden, dels ärenden i vilka det ”normalt” borde tillkomma regeringen att
besluta men som av praktiska eller av vissa speciella skäl bör få avgöras av
statsråd, dels ärenden vilkas beredning kräver ett ”externt” statsrådsbeslut
och som alltså senare kommer under regeringens prövning.

En uppdelning av de under år 1975 protokollförda statsrådsbesluten i
departementsärenden i dessa tre huvudgrupper har i allmänhet inte inneburit
några svårigheter. Vissa gränsdragningsproblem har dock förelegat. Några
exempel skall anföras. Framställningar från enskilda, myndigheter, organisationer
m. m. har i allmänhet förts till kategorin externa ärenden. Framställningar
som gäller t. ex. anställning vid departementet och representation
i kommittéer har emellertid räknats till ärendegrupperna för departementsadministration
resp. kommittéväsendet.

En annan grupp av ärenden, som vållat vissa problem vid klassificeringen,
gäller olika frågor, vanligen personalfrågor, rörande arbetsgrupper, samrådsorgan,
nämnder och andra liknande organ. Klassificeringsprinciperna har här
varit följande. Ärenden som gäller en arbetsgrupp eller motsvarande som ett
statsråd inrättat inom ett departement för beredning av viss fråga har förts till
den administrativa ärendegruppen. Som kommittéärenden har betraktats
ärenden rörande berednings- eller samrådsorgan, som inrättats på samma sätt
som ”vanliga” kommittéer, dvs. i regel av statsråd efter regeringens
bemyndigande, under förutsättning av att organet har en ”tillfällig” karaktär.
Rör ärendet däremot organ av mera ”permanent” karaktär, då vanligen
benämnd nämnd, har det förts till de externa ärendena. Gränsen mellan
”tillfälliga” och ”permanenta” organ har dragits med hjälp av 6 § departementsförordningen
(1963:214). De organ som räknas upp i denna paragraf
som hörande till visst departement har ansetts vara ”permanenta” och övriga
organ ”tillfälliga”.

KU 1976/77:44

Tab. 1. Antalet protokollförda statsrådsbeslut år 1975 fördelade på ärendetyp
och departement

Ärendetyp Ju	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	Summa
Departementsadmini-strationen 2181	107	89	118	1572	157	191	69	140	91	83	39	1 459
Kommittéväsendet m. m. 2143	103	132	145	197	396	110	89	181	75	261	42	1 945
Externa förhållan-den 804	128	28	100	26	133	182	102	46	114	58	48	1 769
Summa 1 236	338	249	363	380	686	483	260	367	280	402	129	5 173

1 Härav avser 38 ärenden statsrådsberedningen

2 Inklusive ärenden som gäller departementens organisationsavdelning

3 Härav avser 27 ärenden kommitté som tillkallats av statsråd knutet tili statsrådsberedningen -

Av tabell 1 framgår att det totala antalet protokollförda statsrådsbeslut
under år 1975 uppgick till närmare 5 200. Av dessa avsåg ca 37 %
kommittéväsendet, 34 % externa förhållanden och de resterande dryga 28 %
interna departementsförhållanden.

En jämförelse mellan departementen ger vid handen att justitiedepartementet
har väsentligt fler departementsärenden än övriga departement.
Förklaringen härtill är de särskilda befogenheter som justitieministern har
när det gäller tryckfriheten. Räknar man bort denna ärendegrupp (ca 560
ärenden) blir resultatet av departementsjämförelsen följande. Störst var
justitie- och utbildningsdepartementen som under år 1975 hade var för sig
närmare 700 departementsärenden. Näst störst var jordbruksdepartementet
med knappt 500 ärenden. Därnäst kom industridepartementet,där något över
400 ärenden avgjordes under år 1975. Mellan 300 och 400 departementsärenden
beslöts under året inom vart och ett av försvars-, kommunikations-,
finans- och arbetsmarknadsdepartementen. Färre än 300 ärenden hade
social-, handels-, bostads- och kommundepartementen. Minst av dem var
kommundepartementet med ca 130 ärenden.

En närmare analys av skillnaderna mellan departementen kommer att
göras i det följande, där de tre huvudgrupperna av departementsärenden tas
upp till behandling var för sig. Dessförinnan skall emellertid nämnas att
statistiska undersökningarav departementsärendena harföretagits vid ett par
tidigare tillfällen i samband med att regeringsarbetet utretts. Dessa undersökningar
ligger förhållandevis långt tillbaka i tiden och har redan av den
anledningen begränsat värde som jämförelse. Härtill kommer att i ingen av
dessa undersökningar lämnas närmare upplysningar om hur beräkningen
gått till, något som ökar osäkerheten i de slutsatser som sådana jämförelser

KU 1976/77:44

skulle kunna ge anledning till. Det har därför inte ansetts meningsfullt att
använda dessa undersökningar i jämförande syfte.1

Departementsadministrationen

Gällande bestämmelser

Departementschefens beslutanderätt i frågor som gäller departementets
arbetsorganisation och personal grundar sig främst på bestämmelser i
förordningen (1965:386, omtryckt 1974:834) med instruktion för regeringskansliet.
Instruktionen tillämpas inom statsrådsberedningen och inom
samtliga departement med undantag av utrikesdepartementet. För UD finns
en särskild instruktion (1965:857), som bl. a. innehåller bestämmelser i
motsvarande hänseenden.

1 instruktionen för regeringskansliet finns bestämmelserom arbetsfördelning
m. m. inom departementen. Departementschefen får därutöver
meddela ytterligare föreskrifter. Departementschefen får också besluta om
avvikelser från instruktionens bestämmelserom arbetsfördelning (13 S). Med
stöd av detta stadgande fastställer departementschefen bl. a. en arbetsordning
för departementet.

Departementschefens beslutanderätt i personalärenden gäller bl. a. frågor
om tjänstetillsättning, semester och annan ledighet samt vikariat. När det
gäller tjänstemännen i lönegrad F 23/24 och däröver beslutar dock regeringen
i vissa personalfrågor. Tjänster i dessa lönegrader tillsätts således av
regeringen (22 §). Likaså prövar regeringen fråga som gäller dessa tjänstemäns
ledighet för ”annat än sjukdom eller sådant allmänt uppdrag som
meddelats av regeringen eller på grund av regeringens bemyndigande, om
ledigheten skall vara minst sex månader i följd” (24 ij).

Även frågor om upphörande av anställning prövas i allmänhet av
departementschefen (27 $). Så är exempelvis fallet då tjänsteman uppnått den
ålder som anges i avtal om statlig pension eller motsvarande avtal (lagen
(1976:600) om offentlig anställning (LOA) 7 kap. 3 §) eller då tjänstemannen
själv begärt entledigande. Även tvångsentledigande vid nedsatt arbetsförmåga
på grund av sjukdom e. d. (LOA 7 kap. 4 fj) beslutas av departementschefen.
Fråga om uppsägning av tjänsteman enligt lagen (1974:12) om
anställningsskydd (LOA 7 kap. 2 $) prövas beträffande tjänst eller vikariat
som regeringen tillsätter av regeringen och i övrigt av departementschefen.

I instruktionen för regeringskansliet finns en generell delegationsregel.

1 De undersökningar som här avses är:

Betänkande angående statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer
m. m., avgivet av Axel Schotte, Stockholm 1917.

Utredningen angående statsdepartementens organisation (SOU 1939:44)
Författningsutredningen: 11 Regeringsarbete! (SOU 1958:14)

KU 1976/77:44

Den stadgaratt departementschefen får förordna tjänsteman i departementet
eller i departementens organisationsavdelning att avgöra ärende rörande
departementets organisation som ankommer på departementschefen men
”ej är av sådan beskaffenhet att det bör avgöras av denne” (16§). Hur
omfattande delegationen får vara anges närmare för varje särskild typ av
ärende, där beslutanderätten enligt instruktionen ligger hos departementschefen.
Bl. a. får tjänster i högst lönegrad F 4 och annan personal med
motsvarande löneställning tillsättas av tjänsteman som departementschefen
bestämmer(22 fj). Även beslutanderätten i fråga om förläggning av personalens
semester och om annan ledighet än semester kan delegeras till
tjänsteman i departementet (24 §). Delegation får vidare förekomma i
ärenden som gäller upphörande av anställning på grund av pensionering eller
på tjänstemannens egen begäran (27 §). När dessa delegationsmöjligheter
utnyttjats är det vanligen departementets expeditionschef som erhållit
beslutanderätten.

Härskall ytterligare nämnas, att i många författningar och även i avtal, som
staten har ingått med arbetsmarknadens parter, gäller i personalfrågor och
liknande att beslutanderätten tillkommer ”myndigheten”, ”vederbörande
myndighet”, ”den myndighet hos vilken tjänstemannen är anställd” etc. Är
en sådan bestämmelse tillämplig på departementen avses med ”myndigheten”
eller det motsvarande uttryck som använts vederbörande departementschef.
Därvid förutsätts naturligtvis att det inte framgår klart av författningar
eller avtalet i övrigt att annan myndighet åsyftas.

Som exempel på författningar, där med ”myndigheten” avses vederbörande
departementschef, kan nämnas lagen (1976:600) om offentlig anställning,
anställningsförordningen (1965:601) och allmänt resereglemente
(1952:735).

Undersökningen

Utgångspunkten för den följande jämförelsen mellan departementen i
fråga om antalet departementsadministrativa ärenden är att antalet ärenden
av detta slag bör vara i huvudsak proportionellt mot antalet anställda inom
resp. departement. Som framgår av tab. 2 var emellertid antalet administrativa
ärenden inom några departement betydligt större resp. mindre än vad
man hade anledning att vänta sig med tanke på personalstyrkan.

KU 1976/77:44

Tab. 2. Antalet protokollförda statsrådsbeslut rörande departementsadministrationen
och antalet anställda inom resp. departement under år 1975

	SB + Ju	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	Alla dep. (utom UD)
Antal administrati-va beslut	218	107	89	118	157	157	191	69	140	91	83	39	1 459
Antal anställda	190	120	91	84	198	140	90	78	96	72	97	38	1 294
Antal administrati-va beslut/Antal an-ställda	1,15	0,89	0,98	1,40	0,79	1,12	2,12	0,88	1,46	1,26	0,86	1,03	1,13

Källa för uppgifterna om antal anställda: budgetpropositionen 1976 (prop. 1975/76:100)

Ett särskilt stort antal beslut av administrativ art (i förhållande till
personalstyrkan) fattades inom jordbruksdepartementet. Antalet beslut var
nästan dubbelt så stort som inom jämförbara departement. I den tabell som
återfinns i underbilaga I redovisas antalet administrativa beslut uppdelade på
olika ärendegrupper. Av denna tabell framgår att jordbruksdepartementet
skilde sig markant från övriga departement beträffande ärendegruppen
tjänsteresor. Antalet protokollförda beslut inom denna ärendegrupp var
avsevärt större för jordbruksdepartementet än för något annat departement.
Detta förhållande beror till viss del på jordbruksdepartementets omfattande
internationella verksamhet men framför allt på en annorlunda praxis i fråga
om registreringen av besluten om tjänsteresor. Enligt uppgift från statsrådsberedningen
fattas i de flesta andra departement beslut om tjänsteresor
informellt och bekräftas formellt genom attestering av reseräkning.

Även inom arbetsmarknads- och kommunikationsdepartementen var
antalet administrativa ärenden större än vad man hade anledning vänta sig
med hänsyn till antalet anställda. Tabellen i underbilaga 1 utvisar för
arbetsmarknadsdepartementets del en ”anhopning” av ärenden, som var
större än för andra jämförliga departement, när det gäller två ärendegrupper,
nämligen förordnanden och entlediganden att biträda inom departementet
samt ärenden som gäller löne- och ersättningsfrågor. Behovet av tillfälligt
anställd personal inom detta departement torde få ses mot bakgrund av det
beredningsarbete på det arbetsrättsliga området som pågick inom departementet
under år 1975 och som våren 1976 resulterade i propositionen om lag
om medbestämmanderätt i arbetslivet m. m. (prop. 1975/76:105).

När det gäller kommunikationsdepartementet kan inga liknande ”anhopningar”
av ärenden urskiljas. Vid en jämförelse med andra departement i
samma storleksordning kan endast konstateras att i flertalet ärendegrupper
var antalet ärenden inom kommunikationsdepartementet något större.
Anledningen torde vare sig ha varit en annorlunda praxis eller några andra

KU 1976/77:44

speciella förhållanden utan endast tillfälliga omständigheter.

Bland de departement där antalet administrativa beslut var väsentligt
mindre än personalstyrkan ”motiverar” är finansdepartementet av särskilt
intresse. Departementet var under år 1975 - bortsett från UD - det största i
antal anställda räknat. Till departementet hörde, som bekant, också departementens
organisationsavdelning (numera inom budgetdepartementet).
Redan nu nämnda förhållanden aktualiserade för finansdepartementets del
på ett helt annat sätt än för andra departement behovet av delegation av
beslutanderätten i administrativa ärenden.

Det kan nu konstateras att de delegationsmöjligheter, som enligt vad som
ovan framhölls finns i instruktionen för regeringskansliet, under år 1975
utnyttjades i betydande utsträckning inom finansdepartementet. Delegationsbeslut
av expeditionschefen eller av chefen för departementens organisationsavdelning
(organisationschefen) förekom inom de administrativa
ärendegrupperna förordnande och entledigande av personal, göromålsförordnande,
tjänstgöringsfrågor och lönefrågor. Det sammanlagda antalet sådana
beslut uppgick under året till närmare 300, häri inräknat beslut av organisationschefen
på grund av delegation från annan departementschef än chefen
för finansdepartementet.

Också det förhållandevis låga antalet administrativa beslut inom försvars-,
handels- och industridepartementen beror på att delegationsmöjligheterna
utnyttjades. Inom övriga departement förekommer - såvitt framgår av
protokollen - delegation inte alls eller i mycket begränsad utsträckning i
administrativa ärenden.

Kommittéväsendet

Gällande bestämmelser

Rättsgrunderna för statsrådens beslutsbefogenheter i kommittéärenden är
dels de bemyndiganden som regeringen beslutar ge det statsråd som föredrar
förslaget till kommitténs direktiv, dels bestämmelser i kommittéförordningen
(1976:119). Under år 1975, som denna undersökning avser, gällde
ännu kommittékungörelsen från år 1946 (1946:394) i sin helhet. Denna har
fr. o. m. 1 maj 1976 till största delen ersatts av kommittéförordningen.

Ett regeringsbeslut om att bemyndiga chefen för visst departement eller
annat statsråd att tillkalla en kommitté innehåller i regel också föreskrifter om
högsta antalet ledamöter av kommittén. Vidare brukar statsrådet ges rätt att
utse-en av ledamöterna att vara ordförande och att besluta om sakkunniga,
experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén. Bemyndigande i fråga
om kommitténs rätt att samråda med statliga myndigheter och att inhämta
upplysningar och yttranden från dem förekom regelmässigt före ikraftträdandet
av den nya kommittéförordningen men behövs numera inte då
tillstånd härtill ges direkt i 6 S i förordningen.

KU 1976/77:44

B 41

Enligt den under år 1975 gällande kommittékungörelsen krävdes departementschefsbeslut
i följande frågor. En kommitté måste ha departementschefens
tillstånd för att få sätta i gång större undersökning under medverkan av
enskilda personer, foretag eller sammanslutningar (2 § forsta stycket).
Medgivande av departementschef krävdes också för att kommittén skulle få
hålla sammanträde på annan ort än Stockholm (3 § första stycket). Detsamma
gällde i fråga om att företa andra resor på statens bekostnad än från och till
hemorten vid arbetets början och slut samt vid dess ajournering (3 § andra
stycket). Även för tryckning av betänkande behövdes tillstånd av departementschefen
(2 § tredje stycket).

Dessa bestämmelser kvarstår i sak så gott som oförändrade i 1976 års
kommittéförordning. I stället för departementschef tillkommer dock enligt
förordningen beslutanderätten ”det statsråd som handlägger ärenden angående
kommittén” (7 8). Vidare behövs vederbörande statsråds tillstånd för att
hålla sammanträde på annan ort än ”ordinarie sammanträdesort” som
således inte längre behöver vara Stockholm (8 §).

Den enda nyheten av betydelse är att en delegationsbestämmelse införts
(18 8). Enligt denna bestämmelse kan statsråd förordna tjänsteman i
departementet att i statsrådets ställe besluta i fråga om tillstånd till större
undersökningar, ändrad sammanträdesort, resor och tryckning, dvs. i
samtliga slag av ärenden där statsrådets medgivande krävs.

Undersökningen

För att kunna göra en rättvisande jämförelse mellan departementen i fråga
om antalet statsrådsbeslut i kommittéärenden måste hänsyn tas till att antalet
kommittéer inom de olika departementens verksamhetsområde skiftar
starkt. I tab. 3 anges för resp. departement antalet kommittébeslut under år
1975, antalet under året verksamma kommittéer samt kvoten mellan dessa
båda tal.

Tab. 3. Antalet protokollförda statsrådsbeslut rörande kommittéväsendet
m. m. och antalet kommittéer inom resp. departement under år 1975

	SB + Ju	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	Alla dep. (utom UD)
Antal kommittébe-slut	214	103	132	145	197	396	110	89	181	75	261	42	1 945
Antal kommittéer	64	18	30	33	43	63	24	18	21	15	29	12	370
Antal kommittébe-slut/Antal kommit-téer	3,34	5,72	4,40	4,39	4,58	6,29	4,58	4,94	8,62	5,00	9,00	3,50	5,26

Källa för uppgifterna om antalet kommittéer: konstitutionsutskottets granskningsbetänkande 1976 (KU 1975/
76:50 s. 216).

KU 1976/77:44

På motsvarande sätt som i analysen av de administrativa besluten skall här
anges de departement som hade betydligt fler resp. färre beslut än man har
anledning vänta sig mot bakgrund av kommittéväsendets omfattning inom
departementet. Som hjälpmedel vid analysen av avvikelserna skall användas
en tabell, införd som underbilaga 2, där kommittéärendena brutits ned i olika
ärendegrupper.

Inom tre departement, nämligen industri-, arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen,
fattades under år 1975 väsentligt fler kommittébeslut
än som var ”motiverat” av antalet kommittéer som hörde till resp.
departement. För industridepartementets del var det - som framgår av
underbilaga 2 - framför allt ärendegruppen rörande tillstånd till särskilda
undersökningar, konsultationer m. m. som var större än för andra departement.
Detta förhållande torde få ses mot bakgrunden av arten av den
utredningsverksamhet som i många fall bedrivs inom industridepartementets
kommittéer. Det rör sig ofta om utredningsuppgifter som kräver
omfattande kartläggningar och ingående samhälls- och företagsekonomiska
analyser av förhållandena inom t. ex. en viss industrigren. När det gäller
industridepartementet skall vidare noteras förekomsten av ett ganska stort
antal beslut som gällde ärenden rörande andra beredningsorgan än kommittéer
i vanlig bemärkelse. Som exempel på sådana beredningsorgan kan
nämnas bygg-, skogs- och stålbranschråden.

För arbetsmarknadsdepartementets del var det framför allt två typer av
ärenden som förekom i större utsträckning än inom andra jämförliga
departement, nämligen ärenden rörande kommittépersonalens löner och
ersättningar samt ärenden som gäller tillstånd för kommitté att sammanträda
utanför Stockholm. Gruppen övriga ärenden var vidare större för arbetsmarknadsdepartementet
än för något annat departement. Det hänger samman
med att till denna grupp har förts en ärendetyp som endast förekommer inom
detta departement, nämligen bidrag till forsknings- och utvecklingsarbete.
För utredningar av detta slag inom arbetsmarknadsdepartementets område
finns särskilt anvisade medel under kommittéanslaget.

Utbildningsdepartementet var under år 1975 jämte justitiedepartementet
(inklusive statsrådsberedningen) störst av departementen när det gällde
kommittéernas antal. Till vart och ett av dessa departement hörde drygt 60
kommittéer. Antalet kommittébeslut var emellertid väsentligt större inom
utbildningsdepartementet. Inom så gott som samtliga ärendegrupper som
redovisas i underbilaga 2 fattades fler beslut inom utbildningsdepartementet
än inom justitiedepartementet. Skillnaden var speciellt stor - såväl i
förhållande till justitie- som till andra departement - i fråga om förordnande
och entledigande av sekreterarpersona! och experter samt i fråga om tillstånd
till resor. Särskilt bör noteras det stora antalet beslut inom utbildningsdepartementet
om förordnanden och entledigande av experter. Antalet sådana
beslut var mer än dubbelt så stort som inom något annat departement.
Antalet ”expertbesluf ’ bör emellertid ses mot bakgrund av omfattningen av

KU 1976/77:44

de ärenden som gällde tillstånd till särskilda undersökningar och konsultationer.
I huvudsak kan nämligen dessa båda typer av beslut sägas innebära
alternativa sätt att tillgodose en kommittés behov av expertkunskap. Man
kan då för utbildningsdepartementets del konstatera att antalet lämnade
undersökningstillstånd m. m. var mindre eller ungefär lika stort som inom
departement med avsevärt färre kommittéer.

Vid en sådan jämförelse som nyss gjordes mellan justitie-och utbildningsdepartementen
- de båda stora ”kommittédepartementen’' - bör beaktas att
antalet kommittébeslut per kommitté inom justitiedepartementet är lägre än
för alla andra departement (se kvottalen i tab. 3). Vid en granskning av
tabellen i underbilaga 2 framgår att i samtliga ärendegrupper med undantag
av resetillstånden var antalet beslut inom justitiedepartementet, trots
kommittéväsendets storlek, ungefär lika stort eller endast något större än
inom departement med färre kommittéer. Detta resultat torde bl. a. innebära
att antalet personer, som i olika funktioner knyts till justitiedepartementets
kommittéer, i genomsnitt är mindre än inom kommittéer som hör till andra
departement, särskilt utbildningsdepartementet. Ett ytterligare tecken på
detta är att justitiedepartementet under år 1975 hade ett förhållandevis stort
antal ”enmansutredningar”. Inte mindre än 20 av departementets 64
kommittéer hade denna karaktär. Motsvarande tal för utbildningsdepartementet
var sju av 63 kommittéer.

Externa förhållanden

Denna ärendegrupp har som tidigare framhölls en oenhetlig sammansättning.
Det gemensamma för dessa ärenden är att de vare sig avser departementens
inre förhållanden eller kommittéväsendet i vid mening. Vanligen
har de anhängiggjorts genom framställningar från myndigheter, organisationer
eller enskilda personer. Mera sällan har de initierats inom regeringskansliet.

Redan ärendegruppens heterogena sammansättning gör det nödvändigt att
ägna redovisningen av den ganska stort utrymme. Men en mer detaljerad
redogörelse kan också motiveras från andra utgångspunkter. För det första
torde det vara mindre välkänt vilka utomdepartementala befogenheter som
tillkommer departementschef eller annat statsråd. För det andra är det
antagligen av större intresse att diskutera de externa befogenheternas
förenlighet med regeringsformens princip om kollektivt beslutsfattande än i
fråga om de befogenheter som ligger inom departements- och kommittéadministrationen.

En redovisning som gör anspråk på fullständighet kan det dock bara bli
fråga om när det gäller de befogenheter som är meddelade i publicerade
författningar. De särskilda regeringsbesluten om bemyndiganden för statsråd
redovisas i den mån de synes ha ett mera allmänt intresse eller utgör
rättsgrunden för ett någorlunda stort antal beslut under det år som

KU 1976/77:44

undersökts.

Framställningen har disponerats så att i det första avsnittet behandlas de
bestämmelser om statsråds beslutanderätt som meddelats i grundlag och lag,
dvs. bestämmelser som tillkommit genom beslut av riksdagen (före 1975
genom gemensamt beslut av riksdagen och Kungl. Maj:t). Denna redovisning
gör som ovan framhölls anspråk på fullständighet. I det andra avsnittet
redogörs för bemyndiganden som statsråd erhållit genom beslut av regeringen
(Kungl. Majit). Någon skillnad görs inte här mellan beslutanderätt
enligt författning och enligt särskilt beslut av regeringen. Slutligen redovisas i
det tredje avsnittet vissa vid genomgången av 1975 års departementsprotokoll
påträffade ärenden i vilka besluten fattats av statsråd utan stöd i särskild
författning eller i särskilt regeringsbeslut.

En tabellarisk sammanställning av antalet externa statsrådsbeslut under år
1975, fördelade på olika ärendegrupper, finns i underbilaga 3.

Beslutanderätt för statsråd enligt grundlag och lag

Utlämnande av allmän handling

Enligt vad som anförs i propositionen 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser
angående allmänna handlingars offentlighet (s. 195) prövas f. n.
fråga om utlämnande av handling, som förvaras inom regeringskansliet och
som hör till regeringsärende, inom varje departement av tjänsteman eller, i
sista hand, av det statsråd till vars ansvarsområde ärendet hör. Enligt
propositionen föreligger emellertid inte något hinder mot att frågan hänskjuts
till regeringens avgörande. Stöd för denna ordning kan enligt propositionen
hämtas från bestämmelser i 2 kap. 3 § första stycket och 9 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen.

Enligt särskilt stadgande i nu gällande bestämmelser kan beslut, som
meddelats av departementschef, inte överklagas (10 §).

Riksdagen har nyligen beslutat om nya bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet (prop. 1975/76:160, KU 1975/76:48, 1976/77:1). De
nya bestämmelserna, som skall träda i kraft den 1 januari 1978, förändrar
rättsläget i nu aktuellt hänseende på två sätt. Dels skall i överensstämmelse
med den praxis som hittills rått rätten att i sista hand pröva fråga om
utbekommande av handling tillkomma även annat statsråd än departementschef
inom vederbörandes verksamhetsområde. Dels blir det möjligt att
besvära sig över beslut av statsråd. Sådana besvär skall anföras hos regeringen
(15 §).

Under år 1975 förekom i departementsprotokollen endast två ärenden, som
gällde utlämnande av allmän handling. I det ena fallet avslog chefen för
socialdepartementet en ansökan att få ta del av ett yttrande av överinspektören
för den psykiatriska vården med hänvisning till vissa bestämmelser i
sekretesslagen (61 § i departementsprotokollet). Det andra ärendet gällde en

7 Riksdagen 1976/ 77. 4 sami Nr 44

KU 1976/77:44

ansökan att få ut vissa handlingar rörande uppgörelsen mellan staten och
PRIBO. Finansministern lämnade ansökan utan bifall. Av ärendebeskrivningen
framgår att chefen för finansdepartementet genom ett tidigare beslut
föreskrivit att dessa handlingar jämlikt bestämmelse i sekretesslagen inte fick
utlämnas förrän efter tjugo år - när det gällde viss handling, efter två år - utan
särskilt tillstånd av chefen för finansdepartementet eller av dennes expeditionschef
(01-22 § 1).

Att döma av genomgången av departementsprotokollen skulle alltså
antalet ärenden av detta slag vara litet. För hela år 1975 har endast två ärenden
påträffats. Man bör emellertid hålla i minnet att med stöd av bestämmelse i
TF avgörs i regeringskansliet ärenden om utlämnande av allmän handling i
första hand av tjänsteman. Enligt denna bestämmelse skall befattningshavaren
hänskjuta frågan till myndighetens avgörande endast i tveksamma fall
och vidare i fall då befattningshavaren vägrar att lämna ut handlingen och
sökanden begär att myndigheten skall avgöra frågan.

Justitieministerns befogenheter enligt tryckfrihetsförordningen

Bakgrund. Justitieministerns funktioner i samband med tillsynen av
tryckfrihetsförordningens efterlevnad är de äldsta och kanske mest anmärkningsvärda
av de självständiga befogenheter som tillkommer statsråden.
Intill departementalreformen 1840 utövades dessa funktioner av hovkanslern
men överflyttades i samband med reformen på justitiestatsministern. Sedan
år 1876 tillkommer de chefen för justitiedepartementet.

Frågan vem som har att utöva tillsyn och besluta om allmänt åtal enligt
tryckfrihetsförordningen har föranlett åtskilliga ändringsförslag, vilka i
allmänhet inneburit att dessa uppgifter helt skulle överflyttas på justitiekanslern.
Frågan restes bl. a. under det utredningsarbete som föregick beslutet om
den nu gällande tryckfrihetsförordningen. I sitt betänkande med förslag till
ny tryckfrihetsförordning uttalade 1944 års tryckfrihetssakkunniga att vissa
principiella skäl kunde tala för att tillsynen och åtalsrätten helt borde
anförtros JK. Mot en sådan lösning kunde emellertid enligt de sakkunniga
anföras att åtalsfrågan ofta har en politisk innebörd och i sådana fall bör
prövas även från andra synpunkter än de strängt juridiska. De sakkunniga
ansåg därför att dessa ärenden även i fortsättningen borde prövas av chefen
för justitiedepartementet (SOU 1947:60 s. 165). Samma ståndpunkt intogs av
Kungl. Maj:t och riksdagen (prop. 1948:230, KU 1948:30, 1949:10).

År 1970 tillsattes massmedieutredningen (MMU) med uppdrag att utreda
frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier
m. m. I direktiven till utredningen tog departementschefen bl. a. upp
tillsynsfrågan och framhöll att erfarenheten visade att det med nuvarande
system var svårt att genomföra en effektiv tillsyn. Enligt departementschefen
kunde det diskuteras om inte granskningsuppgifterna med fördel skulle
kunna anförtros någon annan instans än en ledamot av statsrådet. I sitt år

KU 1976/77:44

1975 avgivna betänkande Massmediegrundlag (SOU 1975:49) förordade
MMU en omläggning av tillsynen av TF:s efterlevnad. Förslaget innebar att
justitieministern inte längre skulle ha denna uppgift och att systemet med
tryckfrihetsombud skulle avskaffas, liksom skyldigheten att avlämna granskningsexemplar
av tryckt skrift. När det gäller frågan om vem som skall ta
initiativ till allmänt åtal för tryckfrihetsbrott föreslog utredningen att denna
uppgift anförtroddes JK. Enligt MMU kunde dock en politisk bedömning i
åtalsfrågan vara värdefull i en del fall. Därför föreslogs att det skulle kunna
föreskrivas i vanlig lag att JK får väckta åtal för visst slag av tryckfrihetsbrott
endast efter tillstånd från regeringen. Även justitieministerns befattning med
utgivningsbevis för periodisk skrift skulle enligt förslaget upphöra.

MMU:s förslag i nu berört hänseende låg till grund för de förslag till
ändringar i TF:s bestämmelser angående tillsyn och åtal, som regeringen
framlade våren 1976 (prop. 1975/76:204). 1 propositionen följdes utredningens
förslag att justitieministerns befattning med tryckfrihetsfrågorna
skulle upphöra. Enligt departementschefen talade principiella skäl mot att
justitieministern utövade tillsyn över TF:s efterlevnad. Vidare anfördes att
det nuvarande systemet var behäftat med åtskilliga brister. 1 propositionen
godtogs också MMU:s förslag att tillsynen och åtalsbefogenheter skulle
anförtros JK. I likhet med MMU förordade departementschefen att det borde
finnas möjlighet att i vanlig lag föreskriva att allmänt åtal för visst
tryckfrihetsbrott får väckas endast efter regeringens medgivande. Enligt
departementschefen borde det dessutom vara möjligt för regeringen att
anmäla tryckfrihetsbrott till allmänt åtal, vare sig sådant medgivande krävdes
eller inte. Härigenom skulle nuvarande praxis beträffande förhållandet
mellan justitieministern och JK tillämpas i viss utsträckning. Samtidigt skulle
förutsättningar skapas för en konstitutionell kontroll av tillsynen av TF:s
efterlevnad.

Riksdagen (KU 1975/76:54, KU 1976/77:1) har godkänt den föreslagna
ordningen som skall tillämpas från och med den 1 januari 1978.

I ett nyligen avlämnat betänkande (Ds Ju 1976:18) har MMU framlagt
förslag till följdförfattning till ändringarna i TF. Enligt förslaget måste JK
inhämta regeringens tillstånd innan han väcker åtal i tryckfrihetsmål som
gäller spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift och andra grövre
brott mot tryckfrihetsförordningen. MMU föreslår också att JK innan
regeringens medgivande lämnas får inleda endast sådan förundersökning
som erfordras för att inhämta medgivandet. En proposition i ämnet har
aviserats till slutet av maj 1977.

Gällande bestämmelser. Chefens för justitiedepartementet befogenheter i
tryckfrihetsfrågor regleras i olika stadganden i tryckfrihetsförordningen. I 9
kap. återfinns bestämmelserna om tillsyn och åtal. Av dessa framgåratt det är
justitieministern som själv eller genom ombud skall vaka över förordningens
efterlevnad. Ombuden förordnas av justitieministern, som också fastställer
en instruktion för tryckfrihetsombuden (1 §). Om justitieministern finnér att

KU 1976/77:44

allmänt åtal för tryckfrihetsbrott bör väckas, skall han anmäla detta till JK,
som alltså är åklagare i sådana mål (2 §).

TF:s 10 kap. innehåller bestämmelser om beslag och andra särskilda
tvångsmedel som riktar sig mot skrift och spridning av skrift. Behörig att
besluta om beslag ari första hand justitieministern. Han kanäven uppdraga åt
tryckfrihetsombud att förordna om beslag. Denna beslutanderätt gäller till
dess åtal väckts för tryckfrihetsbrott eller begäran framställts hos rätten om
konfiskering (2 §). Justitieministern eller tryckfrihetsombud har att besluta
om beslag inom en vecka från det skriften utgavs och granskningsexemplar
avlämnades. Ombud som förordnar om beslag skall genast anmäla detta till
justitieministern, som prövar om beslaget skall bestå (3 $). När justitieministern
förordnat om beslag eller fastställt beslag som tryckfrihetsombud
beslutat, skall han genast underrätta JK, som har att ta ställning till
åtalsfrågan (4 §).

I justitieministerns befogenheter ingår vidare att efter ansökan från ägaren
meddela utgivningsbevis för periodisk skrift (5 kap. 5 §) samt att återkalla
utfärdat utgivningsbevis (5 kap. 6 §).

Iakttagelser vid granskningen. Sammanlagt avgjorde under år 1975 justitieministern
561 tryckfrihetsärenden. En tabellarisk sammsntällning över dessa
ärenden och besluten i dem återfinns i underbilaga 4. Det alldeles övervägande
antalet, 518 ärenden, gällde meddelande av utgivningsbevis för periodisk
skrift. 511 ärenden avsåg ansökan från ägaren om utgivningsbevis eller om
ändrad titel på periodisk skrift, för vilken utgivningsbevis redan meddelats.
Ansökningarna bifölls i 458 fall (90 96). Av övriga ärenden lämnades ansökan
utan bifall i 44 fall (9 96) under åberopande av att titeln företedde ”sådan
likhet med titeln på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att
förväxling lätt kan ske” (5 kap. 5 §, tredje stycket). Resterande nio ärenden
avskrevs, sedan begärd komplettering inte kommit in från sökanden, eller
lämnades utan åtgärd därför att skriften inte uppfyllde TF:s kriterier på
periodisk skrift (1 kap. 7 §).

Av övriga sju ärenden, som hänförts till kategorin meddelande av
utgivningsbevis för periodisk skrift, avsåg fyra ärenden anmälan om ändrad
tryckningsort och tre ärenden sådan utgivaranmälan (5 kap. 4 §) utan vilken
utgivningsbevis ej får utfärdas (5 kap. 5 § andra stycket). Dessa tre ärenden
rörande utgivaranmälan avskrevs då begärd komplettering inte kommit
in.

Den näst största gruppen av tryckfrihetsärenden gällde återkallande av
utgivningsbevis för periodisk skrift. Av de 23 ärenden som hänförts till denna
grupp avsåg 17 återkallelse efter anmälan från ägaren att skriftens utgivning
upphört (5 kap. 6 § första stycket 1.). I ett fall återkallades utgivningsbeviset
med hänvisning till att skriften inte kommit ut med minst fyra nummer
under något av de två senaste åren (5 kap. 6 § första stycket 5.). Resterande
fem ärenden gällde anhållan från annan än ägaren om återkallelse av ett
utgivningsbevis. I tre av dessa ärenden förelädes ägaren att visa att skriften

KU 1976/77:44

faktiskt kommit ut. Två ansökningar avslogs.

Inom området för justitieministerns befogenheter i samband med
kontrollen av TF:s efterlevnad förekom under år 1975 endast ett mindre antal
ärenden. Ärenden, som gällde förordnande och entledigande av tryckfrihetsombud
och vissa andra ombudsfrågor (9 kap. 1 §, första stycket) uppgick till
elva. En framställning om åtalsanmälan hos JK. för tryckfrihetsbrott (9 kap.
2 §)ochen framställning om förordnande av beslag (\0 kap. 2 §)lämnades båda
utan bifall. Två anmälningar gjordes till JK om att skrift saknade i ena fallet
uppgift om tryckeri, tryckort och tryckningsår, i andra fallet uppgift om
tryckort. Att sådana uppgifter skall åsättas skrift föreskrivs i 4 kap. 4 §. Brott
mot denna föreskrift räknas inte som tryckfrihetsbrott utan som s. k.
ordnings förseelser och handläggs ej som tryckfrihetsmål.

Slutligen förekom under året ett mindre antal andra skrivelser och
framställningar i tryckfrihetsfrågor. Samtliga dessa ärenden, som uppgick till
fem, lämnades utan bifall eller utan åtgärd.

R ä t tshjälpsfrågor

Enligt den ursprungliga lydelsen av 43 8 i rättshjälpslagen (1972:429) skulle
anmälan till rättshjälpsnämnd om förordnande av offentligt biträde göras av
”den myndighet som handlägger målet eller ärendet”. Bestämmelsens
avfattning ledde till att fråga om anmälan i ärende som handlades hos Kungl.
Maj:t måste beslutas i konselj. Med hänvisning till att frågan egentligen
närmast hade karaktären av ett led i vederbörande departements beredning
av huvudfrågan föreslogs i proposition till 1974 års riksdag (prop. 1974:71)att
bestämmelsen ändrades. Enligt förslaget skulle stadgandet kompletteras med
bestämmelse enligt vilken anmälan i ärende hos Kungl. Majit får avges av
chefen för det departement, till vilket ärendet hör, eller av tjänsteman som
departementschefen bestämmer. Riksdagen godkände förslaget (JuU 1974:18,
rskr 235). En motsvarande bestämmelse hade redan tagits in i 37 8
rättshjälpskungörelsen(1973:248)såvitt angick yttrande till rättshjälpsnämnd
över biträdes kostnadsräkning eller parts ansökan att offentligt biträde skall
förordnas.

I departementsprotokollen för år 1975 hade endast påträffats ett beslut som
har samband med dessa bestämmelser. Beslutet, som är fattat av chefen för
försvarsdepartementet, innebär ett bemyndigande för chefen för arbetsenhet
att i ärende som handläggs vid enheten avge yttrande som avses i 15 §
rättshjälpskungörelsen (08-25 § 12). Enligt uppgift från statsrådsberedningen
har motsvarande bemyndiganden givits av justitie- och finansministrarna.

Utlämning för brott m. m.

Enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott har chefen för justitiedepartementet
beslutanderätt i två hänseenden.

KU 1976/77:44

I 23 § stadgas att den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller
dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på
begäran av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning
av där utfärdad efterlysning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av
åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslut om anhållande
eller reseförbud skall utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt
prövar åtgärden. Om rätten förordnar att anhållandet eller reseförbudet skall
bestå, skall chefen för justitiedepartementet genast underrättas. Finner
denne, att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning eljest inte bör
ske, kan han utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I
annat fall skall den främmande staten genom utrikesdepartementets försorg
underrättas om åtgärden. Därvid skall chefen för justitiedepartementet ange
viss tid inom vilken framställning om utlämning skall göras. Denna tid får
inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud
meddelades.

Under år 1975 fattade justitieministern åtta beslut som gällde tidsfrist för
framställning om utlämning för brott till främmande stat.

Enligt 26 § utlämningslagen kan chefen för justitiedepartementet medge
att den som av främmande stat utlämnas till annan stat får föras genom riket
såvida denne inte är svensk medborgare och inte heller eljest synnerliga skäl
talar däremot. Framställning härom görs på diplomatisk väg.

I det lagförslag som Kungl. Maj:t i samband med lagens tillkomst år 1957
remitterade till lagrådet förutsattes att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t
att ge tillstånd till genomtransport för den som av främmande stat
utlämnades till annan stat. Lagrådet ansåg emellertid att det föreslagna
förfarandet var onödigt restriktivt och bedömde dessutom, med hänsyn till
flygtransporter, att det var alltför omständligt att avvakta konseljbeslut.
Därför föreslog lagrådet att tillståndet skulle ges av chefen för justitiedepartementet.
Kungl. Majit och riksdagen anslöt sig till lagrådets förslag och
bestämmelsen fick därmed den utformning som ovan angivits.

Något tillståndsärende av detta slag förekom inte i 1975 års departementsprotokoll
för justitiedepartementet.

En motsvarighet till stadgandet i 26 § utlämningslagen finns i 40 § lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.
Denna paragraf innehåller regler om transitering genom Sverige av
utlänning som har berövats friheten i främmande stat och skall föras till
annan främmande stat på grund av överenskommelse om verkställighetssamarbete
enligt den s. k. brottmålskonventionen vilken bl. a. undertecknats
av Sverige. Enligt stadgandet ankommer det på chefen för justitiedepartementet
att pröva frågan om transitering. Vid prövningen skall beaktas de
omständigheter som enligt brottmålskonventionen kan utgöra grund för en
vägran att medge transitering. Sådana grunder är t. ex. att den dom som skall
verkställas avser brott av politisk natur eller rent militärt brott eller att det
finns synnerliga skäl att anta att domen har föranletts eller skärpts på grund

KU 1976/77:44

av ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt.

Inte heller något ärende av detta slag förekom i departementsprotokollet
under år 1975.

Undersökning av luftfartsolycka

I proposition till 1970 års riksdag (prop. 1970:51) föreslogs en ändring i 11
kap. 9 § luftfartslagen (1957:297) som innebar att chefen för det departement
till vilket ärenden rörande luftfart hör, dvs. f. n. chefen för kommunikationsdepartementet,
gavs befogenhet att förordna särskild undersökningskommission
och särskilda ledamöter i haverikommission med uppgift att verkställa
undersökning av luftfartsolycka. Enligt då gällande bestämmelser tillkom
dessa befogenheter Kungl. Maj:t. Ändringen motiverades med behovet av att
utredningen av en inträffad luftfartsolycka snabbt skulle komma i gång.
Enligt propositionen kunde då gällande bestämmelser medföra att den tid
som förflöt innan kommissionen kom i arbete blev onödigt lång.

Vid förslagets behandling i lagrådet yttrade lagrådet följande:

Bemyndigande för statsråd att avgöra ärenden står mindre väl i överensstämmelse
med den rådgivande ställning som regeringsformen anvisar
statsråden och lärer numera vara ovanligt. Med hänsyn till beskaffenheten av
nu ifrågavarande ärenden och de skäl som anförts för förslaget, lämnar
emellertid lagrådet detta utan erinran.

Riksdagen biföll propositionens förslag (1 LU 1970:28, rskr 134).

Under år 1975 förekom ett ärende, som gällde förordnande av ledamöter i
haverikommission.

Här skall nämnas att en arbetsgrupp inom försvars- och kommunikationsdepartementen
med företrädare för chefen för flygvapnet och luftfartsinspektionen
nyligen avlämnat ett betänkande (Ds K 1977:2) vari föreslås inrättande
av en statens haverikommission. Kommissionen skall enligt förslaget vara ett
utredningsorgan för allvarligare luftfartsolyckor inom såväl den civila som
militära luftfarten. Om kommissionen inrättas kan enligt förslaget 11 kap. 9 S
luftfartslagen upphävas.

Vissa frågor enligt utlänningslagen

I proposition till 1975/76 års riksmöte (prop. 1975/76:18) föreslogs bl. a.
sådana ändringar i utlänningslagen (1954:193), att beslut om avlägsnande av
utlänning genom avvisning, förpassning eller utvisning skulle förfalla, om
det inte verkställts inom två år från det beslutet vann laga kraft. Preskriptionen
skulle inte gälla terrorister. Inte heller skulle preskriptionsregeln
omfatta domstols beslut om förvisning. Som en följd härav föreslogs i
propositionen vissa inskränkningar i fråga om möjligheterna att återbryta
beslut om avlägsnande. Återbrytningsrätten skulle enligt förslaget förbehållas
regeringen. Samtidigt föreslogs införande av en ny bestämmelse i

KU 1976/77:44

B 51

utlänningslagen (51 a §) enligt vilken det statsråd som ansvarar för handläggningen
av utlänningsärenden skulle ges rätt att interimistiskt besluta om
inhibition (uppskov) av verkställighet av avlägsnandebeslut i avvaktan på att
regeringen meddelar slutligt beslut i ärendet.

Förslaget godkändes av riksdagen (InU 1975/76:24, rskr 121).

I utlänningslagen föreskrivs i åtskilliga fall att förhör skall hållas med
utlänning, i vissa fall först efter begäran av denne. I fråga om ärende som
handläggs av regeringen skall enligt lagens nuvarande lydelse regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer utse förhörsmyndighet. I en nyligen
avlämnad proposition (1976/77:132) föreslås att frågor som rör förhör i
utlänningsärende får avgöras av det för dessa ärenden ansvariga statsrådet,
med rätt för statsrådet att delegera frågan till tjänsteman som statsrådet
bestämmer. Den föreslagna ändringen (utlänningslagen 40 §) motiveras på
följande sätt:

Den ordning som gäller beträffande förhör i utlänningsärende som
handläggs av regeringen vållar betydande olägenheter. Själva beslutet att
förhör skall hållas i visst fall, liksom beslutet vilken myndighet som skall
hålla förhöret fattas av regeringen vid regeringssammanträde. Om utlänningen
har tagits i förvar, kan beslut behöva fattas så skyndsamt, att närmaste
ordinarie regeringssammanträde inte kan avvaktas. Extra regeringssammanträde
blir då nödvändigt. En sådan ordning bör enligt min mening inte längre
behållas. De frågor det här gäller har karaktär av led i departementets
beredning av utlänningsärendet.

Propositionen har ännu inte behandlats av riksdagen.

Beslutanderätt för statsråd enligt förordning (motsv.) och enligt särskilt
beslut av regeringen

Bemyndiganden som gäller samtliga departementschefer eller statsråd

Kungl. Maj:t beslöt den 26 september 1921 dels att återkallelse som avser
ärende vars prövning ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet inte behöver
anmälas för Kungl. Maj:t, dels att till Kungl. Maj:t ställd framställning i
ärende vars avgörande tillkommer underordnad myndighet utan föregående
anmälan för Kungl. Maj:t får överlämnas till sådan myndighet. Detta beslut
som går under benämningen "1921 års brev" får enligt statsrådsberedningens
skrivanvisningar numera anses gälla i fråga om regeringens befattning med
sådana ärenden. Beträffande ”brevets” innebörd och tillämpning anförs i
skrivanvisningarna vidare följande:

”Brevet" innebär inte att ärendena formlöst kan läggas till handlingarna
efter anmälan för departementschefen eller att annan än departementschefen
kan fatta beslut i sådant ärende. ”Brevet” innebär endast en reglering av
kompetensfördelningen så till vida att regeringen inte fattar beslut i ärendet.
Beslutsfunktionen får i stället anses tillkomma det ansvariga statsrådet.
Något stöd i förordningen med instruktion för regeringskansliet för att

KU 1976/77:44

statsrådets beslutanderätt får utövas av annan än denne finns inte. Ärendet
bör anmälas för statsrådet, som haratt fatta beslut om ärendet skall avskrivas
från vidare handläggning eller överlämnas till underordnad myndighet.
Beslutet skall givetvis finnas bevarat i en urkund. Det naturligaste är
departementsprotokollet, men det kan också tänkas att beslutet antecknas på
handlingen i ärendet. Beslut om avskrivning eller återkallelse har betydelse
som utgångspunkt för exempelvis fatalietid eller som det beslut varigenom
ett överklagat beslut vinner laga kraft.

Ett beslut av liknande slag som ”1921 års brev” fattades av Kungl. Maj:t
den 30 december 1947. Enligt detta beslut behöver inte berättelser oell
redogörelser, som enligt meddelade föreskrifter skall inges till Kungl. Majit,
anmälas i konselj om vederbörande statsråd inte ifrågasätter någon särskild
åtgärd. Även detta beslut får enligt skrivanvisningarna numera anses gälla i
fråga om regeringens befattning med sådana berättelser och redogörelser.

Protokollförda statsrådsbeslut att avskriva återkallat ärende, att överlämna
ärende till myndighet och att lägga berättelser och redogörelse till handlingarna
var under år 1975 vanligt förekommande inom alla departement utom
finansdepartementet (se tabell 4). Från detta departement har upplysts att
man för beslut av detta slag använder det enklare förfarande som anges i
statsrådsberedningens skrivanvisningar. 1 stället för att protokollföras
antecknas beslutet på handlingen i ärendet.

Tab. 4 Antal protokollförda statsrådsbeslut under år 1975 om att avskriva
återkallat ärende, överlämna ärende och lägga berättelser och redogörelser till
handlingarna

	SB + Ju	Fö	S	K Fi	U	Jo	H	A	Bo	1	Kn	Alla dep. (utom UD)
Avskrivning av åter-
kallat ärende	10	25	8	74	74	41	26	19	86	5	34	402
Överlämnande av
ärende till myndig-
het	37	38		16		19	2		15	13	5	145
Berättelser och redo-
görelser till hand-
lingarna		10		1 1								12
Summa	47	73	8	91 1	74	60	28	19	101	18	39	559

Av tabellen framgår bl. a. att avskrivning av återkallat ärende helt naturligt
förekom särskilt ofta inom departement med många partsärenden (besvärsärenden,
dispensärenden m. m.). Sådana departement var under år 1975
kommunikations-, utbildnings-, arbetsmarknads- och bostadsdepartementen
(jfr KU 1975/76:50 s. 73). Antalet avskrivningsbeslut inom arbetsmarknadsdepartementet
var emellertid inte speciellt stort. Även inom finansde -

KU 1976/77:44

partementet behandlades under år 1975 åtskilliga partsärenden men besluten
om avskrivning registreras som nyss nämnts i annan ordning.

När det gäller exempelvis inrättande av en ny myndighet får statens
avtalsverk i uppdrag av visst statsråd att förhandla om anställnings- och
arbetsvillkor i fråga om arbetstagare hos myndigheten. Denna befogenhet
grundas på ett beslut av Kungl. Maj:t den 22 oktober 1965. Enligt detta beslut
bemyndigades chef jor statsdepartement att lämna sådant förhandlingsuppdrag
i fråga om arbetstagare hos myndighet eller annan inrättning som hör till
departementet. Bemyndigandet gäller enligt beslutet även statsråd som
förordnats enligt 5 § 1809 års RF att föredraga ärenden i departementschefs
ställe. Från den 1 januari 1975 torde bemyndigandet även gälla statsråd som
statsministern förordnat som föredragande i visst ärende eller viss grupp av
ärenden i stället för departementschefen (7 kap. 5 § RF).

Ingås ett avtal mellan parterna vid de förhandlingar som statsråd uppdragit
åt avtalsverket att föra, sker det under förbehåll av regeringens godkännande.
Formellt sett är regeringen alltså inte bunden av den ingångna överenskommelsen.
Statsrådets uppdrag är följaktligen att betrakta som ett led i
beredningen av ett regeringsärende. Här skall ytterligare erinras om att i vissa
fall krävs också godkännande av riksdagens lönedelegation för att avtalet
skall bli giltigt.

Under år 1975 utnyttjades detta bemyndigande i 18 statsrådsbeslut. Beslut
om förhandlingsuppdrag till statens avtalsverk förekom inom samtliga
departement utom social-, kommunikations-, jordbruks- och bostadsdepartementen.
Inom försvarsdepartementet uppgick antalet beslut till fem, inom
vart och ett av justitie- och utbildningsdepartementen till fyra. Inom vart och
ett av de övriga departement där beslut av detta slag förekom fattades ett
sådant beslut.

En liknande befogenhet för departementschef anges i instruktionen
(1974:628) för statens förhandlingsnämnd. Enligt 2 § instruktionen har
nämnden bl. a. till uppgift att på Kungl. Maj:ts eller departementschefs
uppdragföra förhandlingar med kommun, landstingskommun eller annan ickestatlig
huvudman, främst om villkor för samverkan mellan staten och
huvudmannen inom sjukvård, utbildning eller forskning. Fem sådana
uppdrag lämnades under år 1975, tre av utbildningsministern och två av
socialministern.

Genom 3 § kungörelsen (1974:225) om utmärkelsen "För nit och redlighet i
rikets tjänst’' tilläggs departementschef beslutanderätt i en fråga som berör de
myndigheter som hör till departementet. Det heter nämligen i detta
stadgande att fråga om tilldelning av denna utmärkelse till chef för myndighet
som lyder omedelbart under regeringen skall prövas av ”chefen för det
departement dit myndigheten hör eller av myndighet eller tjänsteman som
departementschefen bestämmer”. Under år 1975 förekom fyra sådana
ärenden, ett inom vartdera finans-, utbildnings-, handels- och bostadsdepartementen.

KU 1976/77:44

Bemyndiganden som galler flera departementschefer

Enligt bemyndigande av regeringen (Kungl. Maj:t) har departementschef i
flera fall fått rätt att förordna experter, sekreterare och annan biträdespersonal i
vissa mindre, statliga myndigheter, vanligen kallade nämnder. I vissa fall
förekommer också att departementschefen bemyndigats att utse ledamöter i
sådana nämnder men i regel utses ledamöterna av regeringen. Som exempel
på nämnder för vilka sådana bemyndiganden av olika omfattning föreligger
kan från försvarsdepartementets område nämnas försvarets arbetstidsnämnd,
försvarets fastighetsnämnd, försvarets haverikommission och
försvarets personal nämnd. Exempel från socialdepartementets område är
statens handikappråd.

Beslut som grundar sig på sådana bemyndiganden har påträffats i 1975 års
protokoll för försvarsdepartementet (12 beslut), socialdepartementet (8
beslut), finansdepartementet (3 beslut), jordbruksdepartementet (7 beslut),
industridepartementet (1 beslut) och kommundepartementet (1 beslut).

Befogenhet att utse ledamöter, revisorer m. fl. i vissa icke-statliga organ
tillkommer ibland departementschef. Beslut i sådana ärenden fattades under
år 1975 av cheferna för socialdepartementet (1), kommunikationsdepartementet
(1), finansdepartementet (1), jordbruksdepartementet (1) och industridepartementet
(1).

Inom några departement finns bemyndiganden för departementschefen att
utse deltagare i sammanträden inom internationella organisationer m. m.
Åtskilligt av det internationella samarbetet ligger på utredningsplanet.
Arbetet i t. ex. expertgrupper eller andra underkommittéer har ofta huvudsakligen
beredningskaraktär. Här finns alltså en principiell likhet med
regeringens bemyndiganden i kommittéfrågor.

Enligt regleringsbrev för åttonde huvudtiteln (anslaget 11. Kulturellt
utbyte med utlandet) bemyndigas chefen för utbildningsdepartementet att
utse deltagare i konferenser och kurser, anordnade av eller i samverkan med
internationella organisationer på kulturområdet. Under år 1975 utnyttjades
detta bemyndigande vid 27 tillfällen.

Jordbruksministern kan enligt olika bemyndiganden förordna deltagare i
sammanträde med internationell organisation inom sitt område. 104 beslut
grundade på sådana bemyndiganden fattades under år 1975. Cirka hälften av
dem avsåg deltagande i sammanträde inom ramen för FAO.

Det skall tilläggas att även utrikesministern och handelsministern - den
senare i sin egenskap av föredragande i utrikeshandelsfrågor - har erhållit
motsvarande slag av bemyndiganden.

Statsrådsberedningen har utarbetat förslag om övergång till denna ordning
för att utse deltagare i sammanträden inom internationella organisationer
även för andra departement med stor internationell kontaktverksamhet. På
grundval av ett sådant förslag beslöt regeringen den 27 november 1975 att ge
chefen för kommunikationsdepartementet motsvarande bemyndigande
inom dennes ansvarsområde.

KU 1976/77:44

Det finns exempel på att även ombud och sakkunniga vid förhandlingar med
annan star eller inom internationell organisation utses av statsråd. Handelsministern
har exempelvis fått regeringens bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för Sveriges deltagande inom ramen för det nordiska ministerrådet (24
beslut under år 1975). Ett motsvarande bemyndigande har handelsministern
även såsom föredragande i utrikeshandelsärenden.

Även i de fall där deltagare i internationell konferens utsetts på annat sätt
än genom statsrådsbeslut har vissa departementschefer möjlighet att besluta
om resekostnadsersättning m. m. till deltagare i sådana konferenser. Utbildningsministern
får t. ex. disponera ovannämnda anslag för Kulturellt utbyte
med utlandet för detta ändamål. Under år 1975 uppgick antalet beslut om
resebidrag till åtta, vilka samtliga tillkom med anledning av framställning om
bidrag från olika myndigheter och organisationer. Anslaget till Internationellt
samarbete inom arbetsmarknadsdepartementets område (XI. A 4) får av
arbetsmarknadsdepartementet disponeras för bl. a. utgifter för svenskt
deltagande i ILO:s verksamhet, kostnader för det nordiska samarbetet såvitt
gäller arbetsmiljöfrågor och internationellt arbetsmarknadspolitiskt samarbete
i övrigt (åtta beslut 1975). Inom bostadsdepartementet används anslaget
Bidrag till vissa internationella organisationer m. m. (XII A 4) för reseersättningar
till deltagare! internationella konferenser och seminarier (åtta beslut
1975). På motsvarande sätt får, efter särskilda beslut av regeringen, flertalet
depatementschefer besluta om användning av departementets anslag till
extra utgifter för bidrag till organisationers och enskilda personers deltagande
i internationella konferenser m. m.

Genom beslut vid olika tillfällen har regeringen bemyndigat statsråd att
själv eller genom ombud på bolagsstämma med aktieägarna i de aktiebolag,
som ligger inom hans ansvarsområde,.föra talan och utöva rösträtt,för staten
som aktieägare. I departementsprotokollen återspeglas dessa berny ndiganden
i de beslut varigenom fullmakt utfärdas för tjänsteman i departementet att
företräda staten vid bolagsstämma. Under år 1975 utfärdade chefen för
försvarsdepartementet tre sådana fullmakter, chefen för finansdepartementet
12 fullmakter, chefen för jordbruksdepartementet en fullmakt och chefen för
industridepartementet 34 fullmakter.

Bemyndiganden för viss departementschef

Genom beslut den 20 mars 1908 bemyndigade Kungl. Majit järnvägsstyrelsen
att utfärda permanenta eller tillfälliga fribiljetter för resor pä statens
järnvägar för befattningshavare vid statens och i vissa fall enskilda järnvägar
och för vissa av befattningshavarnas anhöriga. Bemyndigandet avsåg också
rätt för järnvägsstyrelsen att efter chefens för civildepartementet ”beprövande”
(sedan 1920 chefens för kommunikationsdepartementet) utfärda permanent
fribiljett på samtliga statensjärnvägar för ”ämbetsmän inom departementet,
vilka handlade järnvägsärenden”. 1 Kungl. Majits beslut heter det

KU 1976/77:44

vidare att ”därest fråga förekommer om beviljande av fria resor eller fria
transporter i andra än här ovan nämnda fall” skall hemställan därom göras
hos vederbörande departementschef, som fattar beslut i ärendet.

Med tillämpning av sistnämnda föreskrift i 1908 års beslut av&jorde
kommunikationsministern under år 1975 två ansökningar som gällde
fribiljettsförmån resp. frikort på statens järnvägar. Den ena ansökan
lämnades utan bifall, den andra utan åtgärd.

Här skall ytterligare nämnas att i samband med uppdelningen år 1920 av
civildepartementet i social- och kommunikationsdepartementen förordnade
Kungl. Majit att befattningshavare i kommunikationsdepartementet, som
inte hade rätt till permanent fribiljett enligt 1908 års bestämmelser, skulle
åtnjuta samma förmån när det gällde att erhålla tillfälliga fribiljetter som
tillkom jämförliga befattningshavare vid statensjärnvägar.

Från denna tidpunkt utfärdades på grund av chefens för kommunikationsdepartementet
bemyndigande för järnvägsstyrelsen permanenta fribiljetter
för byråchefer och högre befattningshavare i departementet samt tillfälliga
fribiljetter för den övriga personalen i departementet och deras hustrur och
minderåriga barn. Genom senare bemyndiganden av chefen för kommunikationsdepartementet
har åtskilliga andra tjänstemän tillerkänts permanent
fribiljett.

Genom olika av riksdagen godkända överenskommelser med främmande
stater sluts avtal för undvikande av dubbelbeskattning m. m. (dubbelbeskattningsavtal).
Regeringen föreskriver genom förordning (kungörelse) om avtalets
tillämpning för Sveriges del. Enligt bestämmelse i sådant avtal får
"finansministern eller hans befullmäktigade ombud” träffa överenskommelse
med utländsk myndighet i fråga som gäller tillämpningen av avtalet. Antalet
kungörelser eller förordningar som rör dubbelbeskattningsavtal uppgick
enligt registret över gällande SFS-författningar den 1 januari 1976 till 75.

Finansministerns beslutanderätt enligt dubbelbeskattningsavtalen återspeglas
i departementsprotokollet, då fullmakt utfärdas för tjänsteman i
finansdepartementet att i dubbelbeskattningsärende träffa överenskommelse
med utländsk myndighet. Under år 1975 utfärdade finansministern fyra
sådana fullmakter.

Kr/gsmaterielexporten regleras i kungörelsen (1949:614) angående förbud
mot utförsel från riket av krigsmateriel (krigsmaterielkungörelsen) med
därtill fogad förteckning över krigsmateriel. Huvudregeln är att sådan export
inte får förekomma utan tillstånd. Frågan om utförseltillstånd prövas av
chefen för handelsdepartementet. Avser ärendet utförsel i större omfattning
eller är det eljest av större vikt, skall tillståndsfrågan prövas av regeringen (2 §,
första stycket). Genom en ändring i krigsmaterielkungörelsen år 1972 gavs
chefen för handelsdepartementet också rätt att i brådskande fall förordna, att
kungörelsen skall under viss kortare tid tillämpas även i fråga om vara som ej
är upptagen i förteckningen men som kan få militär användning (3 §). I
proposition 1971:146 om riktlinjerna för krigsmaterielexporten, vari bl. a.

KU 1976/77:44

denna ändring av krigsmaterielkungörelsen berördes, uttalade departementschefen
att motivet för att ge chefen för handelsdepartementet detta
bemyndigande var behovet att snabbt kunna stoppa export av civila varor,
som kunde få militär betydelse. Uttalandet lämnades utan erinran vid
riksdagsbehandlingen (UU 1971:21).

Ärenden om utförseltillstånd bereds av krigsmaterielinspektionen inom
handelsdepartementet. Enligt 1971 års proposition om krigsmaterielexporten
(s. 3) avgörs de ärenden som enligt kungörelsen prövas av chefen för
handelsdepartementet av krigsmaterielinspektören enligt bemyndigande.
Från handelsdepartementet har upplysts att detta bemyndigande är muntligt.
Av betydelse i sammanhanget är möjligen ett beslut av chefen för handelsdepartementet
den 28 maj 1946. Enligt detta beslut skulle från och med den
18 maj 1946 krigsmaterielinspektören eller - vid förfall för denne - den
tjänsteman, departementschefen därtill förordnade ”omhänderhava” ärenden
rörande undantag från kungörelsen (1930:437) angående förbud mot
utförsel från riket av vissa varor och ”underteckna utgående expeditioner”.

De redovisningsprinciper som tillämpas i denna undersökning-protokollförda
statsrådsbeslut - har medfört att handelsdepartementets beslut under år
1975 om krigsmaterielexport utelämnats i översiktstabellen, tab. 1 ovan, på
grund av att besluten alltså ej fattades av chefen för handelsdepartementet
utan av krigsmaterielinspektören. Här skall därför nämnas att enligt uppgift
från krigsmaterielinspektionen avgjordes under år 1975 sammanlagt 1 368
krigsmaterielärenden. Tillstånd till export meddelades i 1 360 ärenden, sex
ärenden lades till handlingarna och två framställningar lämnades utan
bifall.

Chefen för handelsdepartementet erhåller vidare fortlöpande vissa bemyndiganden
i lotter frågor. 1 regeringens beslut om tillstånd till vissa lotterier
enligt lotteriförordningen (1939:207) bemyndigas i regel samtidigt handelsministern
att utse ombud vid lotteriet. Under år 1975 förekom 24 beslut som
avsåg förordnande av sådant ombud. Vidare skall enligt gällande koncession
för penninglotteriet (Kungl. Maj:ts beslut 1973-10-26) chefen för handelsdepartementet
förordna kontrollanter i lotteriet. Antalet sådana beslut under år
1975 uppgick till 12. Slutligen förordnar handelsministern kontrollanter vid
Tipstjänst AB enligt gällande koncession för bolaget (Kungl. Maj:ts beslut
1973-06-14). Ett sådant beslut fattades under år 1975.

Statsrådsbeslut utan stöd i särskild författning eller särskilt regeringsbeslut Vid

genomgången av departementsprotokollen för år 1975 har påträffats ett
antal beslut som inte grundar sig på någon särskild författningsbestämmelse
eller på något särskilt beslut av regeringen eller Kungl. Maj:t om bemyndigande.
Frånvaron av särskild rättsgrund för dessa beslut får emellertid inte

KU 1976/77:44

uppfattas så att det inte finns allmänna grunder som kan motivera att statsråd
beslutat i dessa ärenden.

En sådan allmän grund är den beslutanderätt som tillkommer statsråd i
fråga som hör till beredningen av ett ärende. På denna grund bör det t. ex.
vara möjligt för statsråd att till en kommitté överlämna en framställning om
utredning i ämne som ryms inom kommitténs uppdrag. Skrivelser med
utredningsyrkanden torde på samma grund kunna lämnas över till förvaltningsmyndighet
under förutsättning av att inom myndigheten pågår en
utredning, som gäller samma ämne och vars resultat senare kommer att
prövas av regeringen. Mera omdiskuterat är om departementschef med eller
utan överlämnande av skrivelse med utredningsyrkande kan uppdra åt
förvaltningsmyndighet att utreda en fråga som inte redan är föremål för
utredning inom myndigheten. Ett sådant uppdrag får inte förväxlas med det
vanliga remissförfarandet, där departementschefen eller i allmänhet en
tjänsteman inom departementet begär myndighetens yttrande över en
framställning som kommit in till departementet. Att en sådan begäran i vissa
fall kan leda till en mer eller mindre omfattande utredning inom myndigheten
är en annan sak.

Från genomgången av 1975 års departementsprotokoll kan noteras att
beslut att överlämna ärende till kommitté eller annat beredningsorgan
förekom inom samtliga departement utom kommunikations-, finans- och
utbildningsdepartementen. Flest sådana beslut hade arbetsmarknadsdepartementet
med 14. Sammanlagt fattade departementscheferna 50 beslut av
detta slag.

Inom regeringskansliet liksom inom varje annan myndighet finns självfallet
ett behov av att på ett så enkelt sätt som möjligt avgöra ärenden som inte
kan leda till ett ställningstagande i sak. ”1921 års brev” har anvisat en lösning
på detta problem när det gäller återkallade ärenden och ärenden som skall
avgöras av underordnad myndighet. Det finns emellertid ärenden där
förutsättningarna för en tillämpning av ”1921 års brev” inte föreligger men
som ändå inte kan eller inte finns anledning att pröva i sak. Som exempel kan
nämnas till regeringen eller till enskilt statsråd avgivna opinionsyttringar. Det
kan gälla klagomål på regeringens politik i allmänhet eller på åtgärder som har
vidtagits av något enskilt statsråd. Men det kan också vara fråga om
rekommendationer till regeringen, statsministern eller statsråd att föra en
viss politik. Ett annat exempel är i sak klara skrivelser, som saknar preciserat
yrkande. Framställningarna är då ofta inriktade på ett visst ändamål eller ett
visst verksamhetsområde, som man begär att staten skall ha sin uppmärksamhet
på.

Enligt uppgift från statsrådsberedningen saknas en fast praxis vid behandlingen
av dessa och liknande ärenden. I många fall tas sådana ärenden upp till
avgörande i regeringssammanträde. I andra fall beslutar departementschefen.
Meddelandet om beslut till den sökande åtföljs ibland av en departementsskrivelse
i vilken olika upplysningar i sakfrågan lämnas.

KU 1976/77:44

Denna något diffust avgränsade ärendegrupp avspeglas i departementschefsbeslut
genom vilket ärende avskrivits, skrivelse lagts till handlingarna
eller skrivelse lämnats utan åtgärd. Denna ärendegrupp förekom under år
1975 inom justitie-, försvars-, kommunikations-, utbildnings- och jordbruksdepartementen.
Mest frekvent var den inom justitiedepartementet (172
ärenden) och försvarsdepartementet (22 ärenden). Inom övriga uppräknade
departement rörde det sig endast om ett fåtal ärenden.

KU 1976/77:44

Underbilaga 1

till bilaga 5

Antalet protokollförda statsrddsbeslut under dr 1975 i departementsadministrativa ärenden, fördelade
pä ärendegrupper och departement

Ärendegrupper	SB + Ju	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	Summa
1. Förordnande och ent-
ledigande av personal	88	38	58	52	77	67	45	23	24	32	32	11	547
2. Förordnande och ent-
ledigande att biträda
som sakkunnig m. m.	64	13	4	18	36	20	13	4	44	20	12	6	254
3. Göromålsförordnan-
de	10	2	1	4	12		1			5		5	40
4. Bemyndigande, upp-
drag m. m. till tjän-
steman i departemen-
tet	5	2		11	3	3	3	6	5	4	2	4	48
5. Förordnande att ingå i
interna arbetsgrupper
o. d.	1					7		1	11		8		28
6. Tjänstgöringsfrågor	32	8	11	21	8	45	4	9	18	6	10	5	177
7. Löne- och ersätt-
ningsfrågor	12	11	13	6	16	15	5	9	30	12		5	134
8. Tillstånd till tjänste-
resa m, m.	5	26		1			114	15	7	9	15		192
9. Övriga ärenden	1	7	2	5	5		6	2	1	3	4	3	39
Summa	218	107	89	118	157	157	191	69	140	91	83	39	1 459

8 Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44 B 61

Underbilaga 2

till bilaga 5

Antalet protokollförda statsrddsbeslut under år 1975 i kommittéärenden, fördelade på ärendegrupper och
departement

Ärendegrupper	SB + Ju	Fö	S	K	Fi	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	Summa
1. Förordnande och ent-
ledigande av:
a) hel kommitté	18	4	5	23	11	23	6	11	4	3	18	2	128
b) ledamöter, sakkun-
niga	17	2	8	7	3	16	5	2	7	10	10		87
c) experter	37	20	16	28	22	99	21	16	17	7	35	10	328
d) sekreterarpersonal	21	8	27	10	7	51	7	10	16	2	13	7	179
e) biträdespersonal	23	4		10	19	30	3	3	9	10	29	2	142
0 ospecificerad perso-
nal					20			8					28
2. Tjänstgöringsfrågor	1		3	6	13	21		2		1	4		51
3. Löne- och ersätt-
ningsfrågor	6	12	33		9	3	1	4	30	8	9		115
4. Tillstånd till resor
m. m.	55	17	10	20	15	92	23	18	9	9	44	6	318
5. Tillstånd till sam-
manträde utanför
Stockholm	10	12	7	13	15	19			27	3	4		110
6. Tillstånd till under-
sökningar, konsulta-
tioner m. m.	10	3	6	18	23	15	20	8	21	12	62	6	204
7. Tryckningstillstånd	13	4	11	8	18	21	1	4	7	5	10	7	109
8. Ärenden rörande
andra beredningsor-
gan		13	4		15	2	23		13		23	1	94
9, Övriga ärenden	3	4	2	2	7	4		3	21	5		1	52

Summa

214 103 132 145 197 396 110 89 181 75 261 42 1 945

KU 1976/77:44

Underbilaga 3

till bilaga 5

Antalet protokollförda statsrädsbeslut i externa ärenden, fördelade på ärendegrupper och departement Ärendegrupper

SB+

Ju Fö S K Fi U Jo H A Bo I Kn Summa

I. Beslutanderätt enligt
grundlag och
lag

A. Samtliga statsråd

1. Utlämnande av allmän
handling 1 1 2

B. Chefen för justitiedepartementet 1.

Tillsyn m. m. enligt
TF (se även underbi laga

4) 561 561

2. Tidsfrist för framställning
om utlämning
för brott till

främmande stat 8 8

C. Chefen för kommunikationsdepartementet I.

Undersökning av

luftfartsolycka 1 1

II. Beslutanderätt enligt
förordning
(motsv.) och enligt
särskilt beslut av regeringen A.

Samtliga statsråd

1. Avskrivning av återkallat
ärende 10 25 8 74 74 41 26 19 86 5 34 402

2. Överlämnande av

ärende till myndighet
37 38 16 19 2 15 13 5 145

3. Berättelser och redogörelser
till handlingarna
10 1 1 12

4. Förhandlingsuppdrag
till statens av talsverk

4 5 14 11 1 1 18

5. Förhandlingsuppdrag
till statens för handlingsnämnd

2 3 5

6. Tilldelning av utmärkelsen
”För nit
och redlighet i rikets
tjänst” till chef för
myndighet som lyder
omedelbart under
regeringen lill 4

KU 1976/77:44

Ärendegrupper SB+

Ju Fö S K Fi U Jo H A Bo I Kn Summa

7. Rättshjälpsfrågor 1 1

B. Flera departementschefer 1.

Förordnande m. m.
gällande personal i
vissa mindre, statliga
myndigheter 12 8 3 7 1 1 32

2. Förordnande m. m.
gällande ledamöter
revisorer m. fl. i vissa
icke-statliga organ
lil 1 1 5

3. Förordnande av deltagare
i sammanträden
inom internationella
organisationer

m.m. 27 104 131

4. Förordnande av ombud
och sakkunniga
vid förhandlingar
med annan stat eller
inom internationell

organisation 24 24

5. Beslut om resekostnadsersätlning m.

m. 3 8 6 8 8 33

6. Fullmakt att föra talan
och utöva rösträtt
för staten som

aktieägare 3 12 1 34 50

C. Chefen för försvarsdepartementet 1.

Diverse regeri ngsbe myndiganden

5 5

D. Chefen för socialdepartementet 1.

Diverse regeringsbe myndiganden

3 3

E. Chefen för kommun -ikationsdepartemen -tet

1. Beslut om fribiljettsförmåner
m. m. vid

SJ 2 2

2. Anvisningar till
länsstyrelserna enligt
regeringens bemyndigande
1 1

KU 1976/77:44

Ärendegrupper SB+

Ju Fö S K Fi U Jo H A Bo I Kn Summa

F. Chefen för finansdepartementet 1.

Fullmakt att träffa
överenskommelse
med utländsk myndighet
i dubbelbe skattningsärende

4 4

G. Chefen för utbildningsdepartementet 1.

Kostnader för

svenska unescorådets
konferenser och

utredningar II II

H. Chefen för handelsdepartementet I.

Lotteriärenden

m. m. 37 37

2. Diverse regeringsbe myndiganden

3 3

I. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet 1.

Diverse regeringsbe myndiganden

3 3

III. Beslut utan stöd i
särskild författning
eller särskilt regeringsbeslut A.

Flera departementschefer 1.

Ärende avskrivs
utan återkallelse (jfr

ovan II. A.l) 17 4 3 24

2. Skrivelse läggs till

handlingarna 95 3 98

3. Skrivelse utan åtgärd
77 2 79

4. Överlämnande av
ärende till kommitté/arbetsgrupp
661 27 14 437 50

5. Övrigt 6 11 2 2 111 15

Summa

804 128 28 100 26 133 182 102 46 114 58 48 1 769

KU 1976/77:44

Underbilaga 4

till bilaga 5

1. Tryckfrihetsärenden

a) Meddelande av utgivningsbevis och ändring i utgivningsbevis för periodisk
skrift (5 kap. 5 § TF) 518

1. Ansökan om utgivningsbevis 459

bifall 409

utan bifall, titeln innebär förväxlingsrisk

(5 kap. 5 § 3 st) 41

utan åtgärd, ej periodisk skrift 4

avskrivet, begärd komplettering ej inkommen
5

2. Ansökan om ändrad titel 52

bifall 49

utan bifall, titeln innebär förväxlingsrisk
(5 kap. 5 8 3 st) 3

3. Anmälan om ändrad tryckningsort 4

4. Utgivaranmälan 3

avskrivet, begärd komplettering ej inkommen
3

b) Återkallande av utgivningsbevis för periodisk skrift (5 kap. 6 § TF) ... 23

1. Anmälan från ägaren att skriftens utgivning upphört (5 kap.

6 8 första stycket 1.) 17

2. Skriften har icke under något av de två senast förflutna

kalenderåren på särskilda tider utkommit med minst fyra
nummer (5 kap. 6 8 första stycket 5.) 1

3. Anhållan om återkallelse 5

ägaren föreläggs att visa att skriften utkommit
3

medges ej 2

c) Förordnande av tryckfrihetsombud (9 kap. 1 8, första stycket TF) .... 11

1. Förordnande/Entledigande av tryckfrihetsombud 9

2. Övriga frågor rörande tryckfrihetsombud (tills vidare ej nytt

TF-ombud, ledighet för ombud) 2

d) Åtalsanmälan hos justitiekanslern för tryckfrihetsbrott (9 kap. 2 8 TF) 1

framställning om anmälan, utan bifall 1

e) Förordnande om beslag m. m. (10 kap. 1 8 TF) 1

framställning om åtgärd, utan åtgärd 1

f) Anmälan till JK om att skrift saknar uppgift som föreskrivs i 4 kap. 4 8

(tryckeriets namn, tryckningsorten, tryckningsåret) 2

g) Övriga skrivelser och framställningar angående tryckfrihetsfrågor .... 5

utan bifall 1

utan åtgärd 4

Summa

561

KU 1976/77:44

Bilaga 6

Under år 1976 till riksdagen angivna propositioner sorn granskats av
lagrådet

Med förslag till lag om erkännande och verkställighet
av utländskt avgörande ang. underhållsskyldighet Med

förslag till arbetsrättsreform, m. m.

Med förslag till lag om påföljder och ingripande
vid olovligt byggande, m. m.

Om ändring i föräldrabalken, m. m.

Om ändring i brottsbalken, m. m.

Om ändring i konkurslagen (1921:225) m. m.

Med förslag til! lag om vattenförbud, m. m.

Med förslag till preskriptionslag, m. m.

Prop.	1975/76:98
Prop.	1975/76:105
Prop.	1975/76:164
Prop.	1975/76:170
Prop.	1975/76:176
Prop.	1975/76:210
Prop.	1975/76:215
Prop.	1976/77:5

(Ju)

(A)

(B)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

(Ju)

Under riksdagsbehandlingen har lagrådets yttrande inhämtats beträffande

Prop. 1975/76:148 Med förslag till ändring i brottsbalken m. fl. lagar rörande

enklare former för beivrande av mindre lagöverträdelser JuU
1976/77:11

Prop. 1975/76:174 Med förslag till ändring i brottsbalken (spioneribestämmel serna

m. fl. brott) JuU 1975/76:46

Prop. 1975/76:202 Med förslag till nya regler om telefonavlyssning m. m. JuU

1976/77:20

Antalet propositioner samt spridningen i propositionsaviämnandet under åren 1971-1976

KU 1976/77:44

Bilaga 7 A

c

%

o

Q.

O

ju *o

o

T

>

CL 2

'-a >

r<-> Tf

rs m
— o

H 2

*o cl

5 2

< Q.

f §■

M *—

CQ Cl

*

H 2

•O Cl

5 2

< Cl

fi

CQ Cl

H 2

< Q.

3 2

CQ Q.

C

<

»Al OO (N Tf ^ (N

oo o Os oo tj- r -

Ov « IT) (N tJ -

n 0\ a rs ^ a
Tf os r'" o

O rf fS n rs (N

ir> vo Os rj- On «—i

cn \© 't Tf o n

oo o \o Tt n ti

(N n ro n ro rf

ro •- rs oo n oo

F~ rs ‘Sv öo
— O n fN O (N

—< oo o

OO rf O OO On I-»

- M n rr vc

r-~ r- r- r- i—

On O. O-' On On 0“<

?

O

l_

o.

2

T3

C

rs

r-~

ON

3C r- __
_ cjn =

2

. :0
O C
:0 vj

Ii

V)

V)

I- 45

p £ e £

. 2 & •* ^
, ^ ^ IO

— r- r«2
on on

2

CL

OJ

00

T3

3

-O

c/5 3 3 w

•3 '7 = .2, 3

:

? •£ *
■ V> o

'i? -j?

T2 c/> t/>

_ iri ^

w r- n
.2.2: rs o

ala&a
&&§■&&

q. «d «/->

. r g

ON -

g.

. o. o"
2 Q. :

• Cd

g^;
> > ;
cd cd

C C
OJ O)

) 00 00
C C

o u _ o •

c c r: ■

.O o :0

S S -S « .

i. i §• i ■

O O »- C/3

o. n. _g
■5.= c £

■ * 8,-S

c c c
oj oj oj
00 00 oo
c c c

3 3 3 3 3

cd cd
_c sz

OJ OJ
CQ CQ

cd cd cd
SI SI XI
o OJ OJ

m CQ CQ

— fN ro rf */"> sO

00-

L, > C

cd cd •— r-.

C c — :

00 00-3 £

<= c .S — •

— — £ I

-o -O c > <

C C o =0 '
cd ed •— —
r c S w

12 Behandlingen av 17 propositioner har uppskjutits till 1976/77 års riksmöte.

i proposnionsaviamnanaer aren iv/j-iv/o

KU 1976/77:44

Bilaga 7 B

00 2
c .s>

§ > M 3

r? — 00

Elig

00 CO
—• i—. C (—• |

11 ä §«.g -a

c . g c/i (2 ^

o. So . . op

k;ö 2 U c a-£

Qj 6: o. -o

I 8

a c

00	3
e CL)	‘> OJ
00	CO
c	cd
c	C/i

2 .2? O..S
i2ci5 =

_ u 3 o S
« öo w « S)
o 3 då .5 _2
f- e co <2 3

d P 3 a>

w- u—
C :ca

la Sii *>

5 > 3S M =
<, fl c w u

C0

C ■O

5 C0

< C

ro O ro
»o rs «o
I I I

*o r- nO ro NO to '—I to

T 1 T 111

(N » ^
Tf- »O d

On CD ro
fN OO >h

^ I OO | OO tO

<0 to O to >—I o

CN OO — Tf O Tj On

—■ — O fN OO

~ — (N (N M ro <

( r- i— (— r- r~-

On On On On On On On >

•—

c/>

3 8 -e t« js

°co :0

> i ac

*- £ —

•fl :0 (U

> 2: a:

to —

I I

»O OO

T to
I

'O fl;

cn

«o
r- ro

O vO
h-r ri

fN CN
fN fO
Nj. O

NO O
rN r—1
On

to to
r- r ON

ON

l_ C/3 _

<>cfl :0 d>

> S E

o

8 5
« ^

to J2
:0 (1)
a: 1

— a>

r- t 5

»C0

:0

X X

<*) JS
:0

1 a:

o

T

1 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. 1975.

2 1975 års riksmöte (dvs. t. o. m. 1975-05-31).

3 Del av 1975/76 års riksmöte (t. o. m. 1975-12-31).

Propositionsavlämnandet under våren 1976

(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1976-01-12)

KU 1976/77:44

B 69
Bilaga 7 C

>«|5
11° ^
3 c a. >
e E S M
< 2 o.'57

•S c

7D ca

*cä = ^

C ~

ca

'—' t) 3
OX) C C.

c J2 -o
c 5ä ‘s
OJ -C c

£ £ se

g _
Q. so

ca a>

ii

] sO

5 ^
- Os

ii

• -O
C O

C ~ _

51 cS

■g > §

£ oo a

c c
E«c

:ca ' 3

2 C TD

3 o

> ^ C ^

g 0) ^ c
:ea •— 3

■O D M D.

TfOrMOtoosr^O — r^—« r*->

T -

7 °P

rN —

SO SO
04 — — ro

O O OO — O Os

777T77T3

fN — r^fNtN^TtZ.

r-^ r-^ u-> sq

sO*OOssOsOO'^"^7'
rs fN so

— (noooso-o -

(N fN n (N —

OroOroO^-^-OOr^O — O

ro —

i?) X M — (N n -

"^■000 — ^0000000

r-oo--'to-o--o -

r- — OO — SOOO — -

Os >n Tt oo n (N — sosor^rroofs

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”mars-april”).

2 För försenade propositioner avlämnade under våren 1976 exkl. de i noten 1 angivna.

Proposilionsavlämnandet under 1975 års riksmöte

(i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1975-01-10)

KU 1976/77:44

Bilaga 7 D

E g
q b

c E

< -2

cd ^*0 3

00 S "TT"

c JS s
c

52 i i
:0 .>

U-> 00

E	rs
o	CD
C/)	:0
o.	£
o	V)
Q.
0)	tn
"O	i—
2	»cd
CD	<0)
.C/)	o~
>	Os
cd	'1
__	i—
cd	(D
C <	T3 C 3

. ON

*a:

a u

c- 4) 73 il)

■> E 3 c

« SS 2 1

— cd
2 Q. C «-

C O £

< a.2 45

. -o

C W

C

> §
00 o

> ^
öö

c c

CO 3

s-S

> w

cd

C ^

^ C ^ c
:cd :c0 .C 3
T3 C 00 O

2 c -o

33 cd '3
> 5 C ^

2 P ^ c
:cd ■- .> 3
T3 ~a 00 o

T

i i

rn T| OO
ro — o->
lill
r*3 n sO

ro o

04 O-*

ON ro 09 O O f-; O. t/0

I »O !>0 ro Tfrr) —ri

09 .—i ro

—

' O r-~ ro \o — ■

"cf-OOn-OrO — 04 — 04 0

OO04’^-tO04 — OO — O

ro — — O — ro O ro O ■

■'0-040004-^00 — OOOO

O Ol -t Ti O i— On

n d- o- n n

:0

s

d*

: c -o

; 3
O —;

5 5 *

i 0

“ oj

5 S :0

1 : CO C
J- ni ^

1 M h*

3 *-

: C
: °
j ö£) °c0

2 —> os

3 °

0 cd Jr

cd

sfi

«u cd

00 tf) -

-O c

3 aj

E I

00

Cd

£
C/O
00 ■
c •

C E’

9 :co SZ ■
O
O ■

- >

8 *

O)

2 _

CL O

(D

cd cd 2 —

w ZZ Q. d)

C C O >

2 c
2 % “>
ii ■§

oo

£ c £

0 3-*

mac

•Slä

-2 ^ ^

— cd

0» *> °
T3 — —

OJ —

2 »cd °cd
>

23 h h

KU 1976/77:44

Bilaga 8 A

Regeringens behandling av riksdagens skrivelser den 1 december 1975-30 november 1976

Skrivelserna uppdelade i olika kategorier efter art av behandling.

Källa: Regeringens skrivelse 1976/77:102.

Riksdagsskrivelser som inkommit t. o. m. 1975- Riksdagsskrivelser som inkom -

11-30 och som ej slutbehandlats senast nämnda dag	mit 1975-12-01-1976-11-30 och som ej slutbehandlats senast sist-nämnda dag
Departe- ment	Kategori 1 2	3	4	Summa	Kategori 2 3	4	Summa
Ju	10	2	3	17	32	7	1	6	14
UD	-	-	-	1	1	-	-	1	1
Fö	5	1	1	-	7	-	-	1	1
S	2	1	-	-	3	-	-	3	3
K	4	5	1	1	11	6	-	1	7
Fi	6	1	-	6	13	3	-	10	13
U	4	4	1	2	11	8	1	5	14
Jo	7	-	3	5	15	-	-	6	6
H	2	-	1	-	3	-	-	-	-
A	4	1	-	-	5	1	-	1	2
B	2	3	-	-	5	5	-	2	7
I	-	3	-	-	3	4	-	4	8
Kn	-	-	-	1	1	1	-	-	1
Summa	46	21	10	33	110	35	2	40	77

Anm:

Kategori 1: Ärendet i sin helhet slutbehandlat under tiden 1975-12-01-1976-11-30.

2: Ärendet delvis slutbehandlat, delvis föremål för utredning eller
beroende på regeringens prövning.

3: Ärendet i sin helhet under utredning eller efter utredning
beroende på regeringens prövning.

4: Ärendet i sin helhet beroende på regeringens prövning.

KU 1976/77:44

Bilaga S B

PM angående regeringens åtgärder med anledning av uttalanden (påpekanden)
i KU:s granskningsbetänkande 1975/76:50

Riksdagens skrivelse den 29 april 1976 (rskr 1975/76:269) med anledning av
KU:s granskningsbetänkande anmäldes vid regeringssammanträde den 16
september 1976. I den följande sammanställningen jämförs riksdagens
uttalanden med anledning av KU:s betänkande med hittills vidtagna åtgärder
av regeringen och inom regeringskansliet.

I skrivelse av den 6 september 1976 till statssekreterarna, expeditionscheferna
och rättscheferna har rättschefen i statsrådsberedningen sammanfattat
de uttalanden som riksdagen gjorde med anledning av utskottets granskning
av handläggningen av besvärsärenden. Skrivelsen innehåller vidare en
redovisning av vad utskottet anfört och riksdagen godkänt i fråga om
utgivningen av SFS, propositionsavlämnandet och publiceringen av regeringsbeslut
m. m. 1 skrivelsen har tagits upp även de synpunkter på
författningsarbetet som KU anlagt i betänkandet 1975/76:51 med anledning
av propositionen 1975/76:112 om kungörande av lagar och andra författningar
(ej med i den följande sammanställningen). 1 den mån statsrådsberedningen
ansett uttalandena motivera särskilda åtgärder har dessa angetts i
skrivelsen under resp. avsnitt.

Beträffande uttalanden i övriga frågor som riksdagen gjorde med anledning
av utskottets granskning våren 1976 har för varje särskilt uttalande undersökts
om och i så fall vilka åtgärder som vidtagits från regeringens sida.

Utskottets uttalande

(sidhänvisningarna avser KU 1975/
76:50)

1. Regeringens handläggning av besvärsärenden s.

6-7

Ökningen av antalet besvärsärenden
har otvivelaktigt inneburit en
ökad belastning på departementen.
Häri ligger bl. a. en risk för längre
handläggningstider och mindre
ingående behandling av ärendena.
Utskottet har erfarit att utvecklingen

Regeringens åtgärder

I skrivelse till expeditionscheferna
1977 -04-25 ha r statsrådsberedn i ngen
bl. a. framhållit att konstitutionsutskottets
påpekanden motiverar att
det görs en ordentlig genomgång av
möjligheterna att i större omfattning
än som gäller f. n. befria regeringen

KU 1976/77:44

Utskottets uttalande

har uppmärksammats inom regeringskansliet
och att man f. n. överväger
bl. a. att decentralisera beslutanderätten
i vissa speciella grupper
av besvärsärenden. Utskottet har
sålunda anledning att räkna med att
erforderliga åtgärder vidtas och kommer
att med fortsatt uppmärksamhet
följa den framtida utvecklingen på
detta område.

s. 7

Antalet besvär, som kommit in till
regeringen efter besvärstidens utgång
och som i enlighet med huvudregeln
har avvisats, har under de två
senaste åren uppgått till 373 resp.
327. I relation till hela mängden av
besvär hos regeringen är dessa tal
visserligen inte särskilt höga. Men
det synes ändå värt att observera att
så pass många besvär årligen inte har
kommit in till regeringen i rätt tid. I
detta sammanhang vill utskottet
framhålla vikten av att besvärstidsreglema
klart framgår av besvärshänvisningarna.
Regeringen bör verka
för att enhetliga och entydiga
formuleringar används i detta hänseende
av förvaltningsmyndigheterna.

s. 8

Även om regeringen, såsom nyss
sagts, i vissa fall har formell rätt att ta
upp för sent ingivna besvär till prövning
anser utskottet att detta bör ske
endast om något tredjemansintresse
inte berörs och ett avvisande av
besvären skulle leda till ett materiellt
otillfredsställande resultat. Utskottet
får sålunda i detta sammanhang

Regeringens åtgärder

från handläggningen av vissa besvärsärenden.

SB:s skrivelse till statssekreterarna
m. fl. (s. 1):

"KU (bet. 1975/76:50, s. 7-8)
framhåller vikten av att

a) förvaltningsmyndigheterna använder
enhetliga och entydiga formuleringar
vid angivandet av besvärstidsreglerna
i sina besvärshänvisningar b)

de principer för handläggningen
av för sent inkomna besvär som
statsrådsberedningen har lagt fast i
sina anvisningar och vilka helt överensstämmer
med utskottets egna
rekommendationer strikt följs inom
samtliga departement. KU betonar
särskilt att remissbehandling av för
sent inkomna besvär inte skall äga
rum (s. 8 n).”

KU 1976/77:44

B 74

Utskottets uttalande

understryka vikten av att de i statsrådsberedningens
anvisningar fastlagda
principerna, som helt överensstämmer
med utskottets rekommendationer,
strikt tillämpas inom samtliga
departement.

s. 9

Beträffande remissbehandling av för
sent inkomna besvär

Utskottet kan alltså konstatera att
handläggningen av dessa ärenden
fortfarande inte sker efter enhetliga
principer. En förändring bör komma
till stånd så att de av utskottet och i
statsrådsberedningens anvisningar
förordade principerna följs inom
samtliga departement.

s. 9-10

Vid granskningen av handläggningen
av vissa grupper av besvärsärenden
under år 1975 har uppmärksammats
att i de grupper av ärenden
där remiss har skett av alla, eller så
gott som alla, ärenden har remissen
gått ut omedelbart efter det att
besvärsinlagan kommit in till departementet.
Det är uppenbart att i
sådana fall har remissen karaktär av
en ren rutinåtgärd. Den kan knappast
ha föregåtts av den noggranna
prövning av behovet av åtgärden,
som förordas i förvaltningslagen och
statsrådsberedningens anvisningar.
Det kan emellertid inte bestridas att
det beskrivna förfaringssättet ibland
kan ha vissa praktiska fördelar,
särskilt i fråga om sådana ärendegrupper
där ett behov av remiss
erfarenhetsmässigt föreligger. Utskottet
anser det önskvärt att remiss -

Regeringens åtgärder

SB:s skrivelse till statssekreterarna
m. fl. (s. 1-2):

"KU(bet. 1975/76:50, s. 10) framhåller
sammanfattningsvis vikten av
att regeringens prövning inte fördröjs
genom onödigt eller onödigt
utdraget remissförfarande. Självfallet
är det också angeläget att ärendena
efter avslutad remissbehandling
tas upp till avgörande av regeringen
så snart det kan ske. Bl. a.
måste strävan givetvis vara att
undvika en sådan tidsutdräkt i brådskande
ärenden att frågan har förlorat
sin aktualitet då regeringens
beslut fattas.”

KU 1976/77:44

Utskottets uttalande

behovet för ärendegrupper av nämnt
slag tas upp till prövning från tid till
annan.

s. 10

Beträffande remittering har vidare
iakttagits att det mycket ofta har
förekommit att tid för yttrande inte
har satts ut. Detta förfaringssätt, som
inte stämmer överens med statsrådsberedningens
anvisningar, synes
rent av vara det normalt tillämpade.

s. 10

Sammanfattningsvis vill utskottet
framhålla vikten av att regeringens
prövning inte fördröjs genom onödigt
eller onödigt utdraget remissförfarande.
Självfallet är det också angeläget
att ärendena efter avslutad
remissbehandling tas upp till avgörande
av regeringen så snart det kan
ske. Bl. a. måste strävan givetvis
vara att undvika ett sådan tidsutdräkt
i brådskande ärenden att
frågan har förlorat sin aktualitet då
regeringens beslut fattas.

s. 13

I flertalet fall då regeringen lämnar
besvären utan bifall förekommer
över huvud taget ingen beslutsmotivering.
Ofta torde emellertid skälen
för regeringens ståndpunkt kunna
utläsas av själva ärendebeskrivningen
(reciten). Inom många departement
tillämpas därvid den metoden
att om regeringen helt instämmer i
den överklagade myndighetens bedömning
lämnas inte någon motivering
alls i beslutet. Inom andra

Regeringens åtgärder

SB:s skrivelse till statssekreterarna
m. fl. (s. 2):

"KU (bet. 1975/76:50, s. 13)
konstaterar att en förbättring på
detta område har skett men understryker
på nytt vikten av en ökad
användning av så utförliga och klargörande
motiveringar som möjligt i
regeringens beslut.”

KU 1976/77:44

Utskottets uttalande

departement hänvisas tvärtom ofta
till just nämnda omständighet i regeringens
beslut. Från den klagandes
synpunkt torde det senare förfaringssättet
vara mer upplysande och
bör i större utsträckning än f. n.
kunna användas i regeringens beslut
i besvärsärenden.

s. 13

Sammanfattningsvis kan konstateras
att det har skett en ytterligare
utveckling i den av utskottet tidigare
förordade riktningen. Motiveringar
förekommer allmänt sett oftare och i
större utsträckning än tidigare informativa
både från den klagandes och
från berörda myndigheters synpunkter.
Mot bakgrund av de iakttagelser
som utskottet gjort vill utskottet
dock ånyo understryka vikten av en
ökad användning av så utförliga och
klargörande motiveringar som möjligt
i regeringens beslut.

2. Publicering av regeringsbeslut och
vissa informationsfrågor

s. 17

Beträffande innehållet i Från
Riksdag & Departement kan här
särskilt nämnas referat av vissa
frågedebatter i riksdagen,det huvudsakliga
innehållet i vissa propositioner,
utredningsförslag och utredningsdirektiv
samt utkomna SFSförfattningar
och vissa officiella publikationer.
Däremot har i denna
tidning hittills inte publicerats några
regeringsbeslut av det slag som
utskottet i det tidigare berört, nämli -

Regeringens åtgärder

SB:s skrivelse till statssekreterarna
m. fl. (s. 7)

”Frågan om publicering av regeringsbeslut
har vid flera tillfällen
uppmärksammats av KU. Redan år
1969 utfärdade SB anvisningar i
ämnet. Dessa ledde emellertid inte
till några praktiska resultat. Ytterligare
överväganden har därefter
gjorts bl. a. med utgångspunkt i en
diskussionspromemoria (1973-05-30) från SB. Dessa överväganden

9 Riksdagen 1976/77. 4 samt. Nr 44

KU 1976/77:44

Utskottets uttalande

gen viktigare beslut av regeringen av
rättsskapande, tolkande eller eljest
vägledande karaktär. Utskottet har
emellertid uppmärksammat att vissa
beslut av detta slag, i enlighet med
vad som tidigare har förutsatts skulle
ske, under senare år har publicerats i
Förvaltningsrättslig Tidskrift. Detta
har dock hittills förekommit i mycket
ringa omfattning (under 1975 i
endast två fall). Vikten av att regeringen
i ökad utsträckning låter på
lämpligt sätt publicera och sprida
kännedom om innebörden av viktigare
beslut, inte minst i besvärs- och
dispensärenden, bör därför ytterligare
understrykas. En möjlighet som
bör undersökas är att beslut som
ovan berörts publiceras i tidskriften
Från Riksdag & Departement.

5. Utgivning av Svensk författningssamling s.

22

Utskottet får med anledning av de
gjorda iakttagelserna erinra om sina
tidigare uttalanden om att inte minst
rättssäkerhetskraven motiverar att
takten i lagstiftningsarbetet hålls så
jämn som möjligt under hela året
och att författningarna kommer ut i
så god tid före ikraftträdandet att alla
berörda kan få tillräcklig information
om innebörden av de nya bestämmelserna
(se t. ex. KU 1974:58 och
1975:12 s. 23). Mot bakgrunden av
det till hel- och halvårsskiftena i hög
grad koncentrerade författningsarbetet
har utskottet därför vid flera
tillfällen tagit upp frågan, om inte en

Regeringens åtgärder

avsatte inte heller de några praktiska
resultat.

KU har nu återvänt till frågan och
anför i bet. 1975/76:50 (s. 14-17)
sammanfattningsvis.

- Vikten av att regeringen i ökad
utsträckning låter på lämpligt sätt
publicera och sprida kännedom om
innebörden av viktigare beslut, inte
minst i besvärs-ochdispensärenden,
bör därför ytterligare understrykas.
En möjlighet som bör undersökas är
att beslut som ovan berörts publiceras
i tidskriften Från Riksdag &
Departement.

SB avser att under hösten på nytt
aktualisera frågan om publicering av
regeringsbesluten och hemställer att
man inom departementen överväger
vad som lämpligen kan göras på
området.”

SB:s skrivelse till statssekreterarna
m. fl. (s. 3-4):

"KU

a) bet. 1975/76:50 (s. 22): - Mot
bakgrunden av det till hel- och halvårsskiftena
i hög grad koncentrerade
författningsarbetet har utskottet vid
flera tillfällen tagit upp frågan, om
inte en ytterligare tidsmässig utspridning
av författningarnas ikraftträdande
borde göras. Utskottet,
som har erfarit att detta eftersträvas
av statsrådsberedningen, avser att
följa denna fråga med fortsatt uppmärksamhet.
Över huvud taget bör
det enligt utskottets mening inte

KU 1976/77:44

Utskottes uttalande

ytterligare tidsmässig utspridning av
författningarnas ikraftträdande borde
göras. Utskottet, som har erfarit
att detta eftersträvas av statsrådsberedningen
, avser att följa denna fråga
med fortsatt uppmärksamhet. Över
huvud taget bör det enligt utskottets
mening inte förekomma att författningar
sätts i kraft utan att möjlighet
förelegat för den som berörs av
författningen att dessförinnan få del
av författningens innehåll. Ytterligare
ansträngningar måste göras för
att förhindra att detta inträffar i
fortsättningen. Utskottet förutsätter
att statsrådsberedningen vidtar erforderliga
åtgärder i detta syfte.

Regeringens åtgärder

förekomma att författningar sätts i
kraft utan att möjlighet förelegat för
den som berörs av författningen att
dessförinnan få del av författningens
innehåll. Ytterligare ansträngningar
måste göras för att förhindra att detta
inträffar i fortsättningen. Utskottet
förutsätter att statsrådsberedningen
vidtar erforderliga åtgärder i detta
syfte.

b) bet. 1975/76:51 (s. 8-9): - Som
allmän riktlinje bör gälla att en
författning skall träda i kraft först
efter erforderligt rådrum för information
om författningens innehåll
m. m. Utskottet förordar att planeringen
av arbetet med nya lagar och
andra författningar sker med utgångspunkt
från att om möjligt
minst fyra veckor bör förflyta mellan
en författnings kungörande och dess
ikraftträdande. Är detta ogörligt bör
helst åtminstone två veckor skilja
kungörandet och ikraftträdandet.
Kortare tid än en vecka bör endast
kunna komma i fråga i undantagsfall.
Till de absoluta minimikraven
hör att en författning skall kungöras
på ett sådant sätt att möjlighet föreligger
för envar som berörs av författningen
att ta del av författningens
innehåll innan den träder i kraft.

SB förordar att den nuvarande
allmänna minimitiden av en vecka
mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen
från trycket) och ikraftträdandet
förlängs med en vecka. SB vill
samtidigt understryka att denna
”tvåveckorsfrist” skall anses som en
minimitid. Om möjligt bör tiden
vara längre och - liksom hittills -ikraftträdandet sättas till en bestämd
dag.

KU 1976/77:44

Utskottets uttalande

Regeringens åtgärder

Den här förordade nya ordningen
bör tillämpas i fråga om författningar
som trycklovas efter den 1 oktober
1976. SB kommer senare i höst göra
de ändringar i gröna boken som
föranleds av vad som här har förordats.
”

6. Propositionsavlämnandet till riksdagen s.

30

Utskottet vill understryka att det
för riksdagens arbete är nödvändigt
med ytterligare förbättringar vad
gäller propositionsavlämnandet. De i
riksdagsordningen angivna tidsgränserna
bör respekteras och de propositionsförteckningar
som lämnas riksdagen
bör vara så realistiska att den i
förteckningen angivna planeringen i
allt väsentligt kan följas. Propositionsavlämnandet
bör även i övrigt
från regeringens sida organiseras så
att det verksamt bidrager till en
utjämning av arbetsbelastningen i
riksdagen och möjliggör en mera
ändamålsenlig planering av riksdagsarbetet.

SB:s skrivelse till statssekreterarna
m. fl. (s. 6):

"KU bet. 1975/76:50 (s. 26-30)
konstaterar sammanfattningsvis i
detta ämne att det för riksdagens
arbete är nödvändigt med ytterligare
förbättringar vad gäller propositionsavlämnandet.
De i riksdagsordningen
angivna tidsgränserna bör respekteras
och de propositionsförteckningar
som lämnas riksdagen bör
vara så realistiska att den i förteckningen
angivna planeringen i allt
väsentligt kan följas. Propositionsavlämnandet
bör även i övrigt från
regeringens sida organiseras så att
det verksamt bidrager till en utjämning
av arbetsbelastningen i riksdagen
och möjliggör en mera ändamålsenlig
planering av riksdagsarbetet.

SB vill när departementen lämnar
uppgifter om planerade propositioner
kraftigt betona vikten av att de
synpunkter beaktas som KU sålunda
har fört fram.”

KU 1976/77:44

Utskottets uttalande

7. Riksdagens skrivelse lill regeringen
angående tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen
i fråga om vägar och
flygplatser

s. 53 Reservation 3 (4 c, 2 m, 1 fp)

Riksdagens beslut som fattades
för snart ett och ett halvt år sedan
måste ses som en direkt uppmaning
till regeringen att för riksdagen
snarast lägga fram förslag i ämnet.
Enligt uppgift kommer frågan att tas
upp i samband med en kommande
översyn av miljöskyddslagstiftningen.
Det är emellertid från konstitutionell
synpunkt inte godtagbart
att så lång tid kommer att förflyta
innan riksdagsbeslutet i fråga förverkligas.

8 Behovet av särskilda regler för regeringens
handlande i nödsituationer

s. 36

Mot bakgrund av de initiativ som
således tagits från regeringens sida
har vad utskottet och riksdagen tidigare
begärt i fråga om prövning av
behovet av särskilda regler för extraordinära
situationer vunnit visst
beaktande. Med hänsyn emellertid
till vikten av så klara handlingslinjer
som möjligt beträffande regeringens
och berörda myndigheters möjligheter
och ansvar i ett sådant läge
förutsätter utskottet att regeringen i
enlighet med riksdagens tidigare
uttalanden fortlöpande ägnar dessa
frågor största uppmärksamhet och i
lämpliga former föranstaltar om
översyn i angivet syfte.

Regeringens åtgärder

Regeringen beslöt den 18 mars
1976 att bemyndiga jordbruksministern
att tillkalla en utredning för att
göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen.

Enligt vad som uppgetts från justitiedepartementet
har man inom
departementet tagit upp frågan om
förutsättningarna för en översyn i
detta hänseende.

KU 1976/77:44

B 81

Utskottets uttalande

12. Bemyndigande till regeringen enligt
terrängkörningslagen

s. 40

Utskottet vill samtidigt understryka
att det för riksdagens bedömning i
ärenden av liknande slag är synnerligen
viktigt att det i propositionen
redovisade beslutsunderlaget klargör
hur avvägningen mellan normgivningen
i lag respektive förordning
kommer att utformas. I detta syfte är
det värdefullt, att den tilltänkta
förordningen biläggs respektive lagförslag
när propositionen avlämnas i
riksdagen.

Regeringens åtgärder

Från statsrådsberedningen har
upplysts att vid propositionsskrivandet
eftersträvas att lämna riksdagen
så fullständig information som möjligt
om innehållet i de föreskrifter
som regeringen avser utfärda genom
förordning i anslutning till av riksdagen
godkänt förslag. I fall då det
har varit praktiskt möjligt från
tidsmässiga och andra synpunkter
har förslag till förordningstext presenterats
riksdagen. Ett exempel
härpå är prop. 1976/77:113 om körkortslag
som också innehåller förslag
till körkortsförordning.

I sammanhanget kan framhållas
att statsrådsberedningen i sina anvisningar
för propositionsskrivning
(den s. k. röda boken) under rubriken
Verkställighetsföreskrifter(s. 63) anför
följande:

”De förslag som läggs fram i en
proposition kräver ofta föreskrifter
av regeringen, t. ex. verkställighetsföreskrifter
tillen lag, statsbidragsbestämmelser,
förordning för myndighets
verksamhet etc. Det är av stor
vikt att utkast till sådana föreskrifter
föreligger när man skriver föredragandeavsnittet.
Annars kan det
ibland bli svårt att efteråt åstadkomma
en författning som stämmer
överens med vad riksdagen har
beslutat. Det kan dessutom vara
fördelaktigt från arbetssynpunkt att
skriva författningstexten före föredragandeavsnittet.
Att man sparar
mycket arbete när regeringens före -

KU 1976/77:44

Utskottets uttalande

Regeringens åtgärder

skrifter så småningom skall meddelas
är uppenbart. Ofta förhåller det
sig emellertid så att tiden inte
medger att man förfar på detta sätt.
Skrivs föredragandeavsnittet helt eller
i huvudsak inom en sakenhet
skall man dock så tidigt som möjligt
ta kontakt med rättssekretariatet
eller motsvarande för att få dess
medverkan vid utarbetandet av författningsutkast.
Visar det sig först i
ett sent skede av arbetet att särskilda
föreskrifter behövs och medger inte
tiden att texten utformas, skall rättssekretariatet
ändå kopplas in.”

KU 1976/77:44

Bilaga 9 A

Skrivelse i september 1976 från statssekreteraren i finansdepartementets
löne- och personalenhet till övriga statssekreterare.

Lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580) (MBL) träder som
bekant i kraft den 1 januari 1977. 1977 års budgetproposition kommer i likhet
med vad som tillämpades i fråga om 1976 års budgetproposition att anmälas
på sista regeringssammanträdet i december. Någon formell skyldighet att
tillämpa bestämmelserna i MBL finns alltså inte i fråga om nästa års
budgetproposition. Vi vill ändå försöka att i stället för sådana överläggningar
som hittills hållits tillämpa ett förfarande som så nära som möjligt anknyter
till det som kan komma att följa av MBL. På grund av att budgetarbetet i år
har blivit så tidsmässigt pressat är det dock nödvändigt att tillämpa ett
tidsschema som kan medföra vissa olägenheter för berörda parter.

Naturligast vore att budgetarbetet först framskridit så långt att arbetsgivaren
(fackdepartementet i samråd med finansdepartementet) för sin del tagit
ställning till hela budgetarbetet innan någon förhandlingskontakt tas med
personalorganisationerna. För att organisationerna skall kunna få tid att
överväga olika förslag bör dock fackdepartementen så snart Fi/Ba och
fackdepartementet är preliminärt överens, dvs. sedan Fi/Ba lämnat sina
definitiva ställningstaganden (Fi II) och dessa godtagits av vederbörande
fackdepartement, successivt anmäla till Fi/L varje fråga rörande viktigare
förändring av verksamheten, viktigare förändring av anställnings- eller
arbetsförhållanden och sådana frågor i övrigt som bedöms vara av allmänt
intresse för personalorganisationerna. Efter samråd med berört fackdepartement
kallar Fi/L berörda personalorganisationer till information om de frågor
som anmälts. Informationerna, som beräknas kunna påbörjas tidigast under
vecka 47, lämnas av företrädare för fackdepartementen. Vid dessa informationsmöten
skall härutöver ges den information i övrigt som kan lämnas. Till
informationsmötena kallas generaldirektören i förhandlingsrådet. Begär
någon personalorganisation i anslutning till informationen att särskilda
överläggningar skall ske överlämnas ärendet till generaldirektören i förhandlingsrådet
som leder överläggningen med biträde av företrädare för berört
fackdepartement och Fi/L.

Avsikten är att informationen och ev. överläggningar skall vara avslutade
före den 10 december. Därefter slutförs propositionsarbetet. De ev. ändringar
i departementens tidigare ställningstaganden som kan bli följd av överläggningarna
förs in i budgetpropositionen, som därefter delas. Vid delningen bör
även generaldirektören i förhandlingsrådet och - om frågan rör arbets- och
anställningsvillkor för statstjänstemän - statens avtalsverk få tillfälle att
anlägga synpunkter på förslaget.

KU 1976/77:44

Bilaga 9 B

Behandlingen av 1977 års budgetproposition mot bakgrund av den nya
medbestämmandelagen

Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet träder i kraft den 1
januari 1977.1 11 § behandlas arbetsgivarens s. k. primära förhandlingsskyldighet.
Där sägs att arbetsgivare skall på eget initiativ förhandla med
arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal,
innan han beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet eller av
arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen.
Enligt 12 § är arbetsgivaren skyldig att förhandla innan han fattareller
verkställer beslut även i andra frågor som rör förhållandet mellan honom och
arbetstagare hos honom, om sådan organisation begär detta och beslutet rör
medlem i organisationen.

1 prop. 1975/76:105 bil. 2 (InU 1975/76:45, rskr 1975/76:404) med förslag
till arbetsrättsreform såvitt rör den offentliga sektorn behandlas frågan om
den förhandlingsordning som bör tillämpas på denna sektor vid förhandlingar
enligt 11 och 12 §§ medbestämmandelagen och som alltså avser frågor som
rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Föredraganden pekar
först (s. 173) på att de för den statliga och den kommunala sektorn speciella
beslutsformerna erbjuder vissa lagtekniska och praktiska problem i detta
sammanhang. Således kan det naturligtvis av principiella skäl inte komma i
fråga att införa ett förhandlingsförfarande direkt med regeringen eller som ett
moment i riksdagsbehandlingen av en fråga. Detsamma gäller i samband
med beslutsfattandet i en kommuns politiska organ. Även om förhandlingar
enligt 11 eller 12 § således inte kan få förekomma direkt med de högsta
politiska organen, torde de anställdas medverkan i frågan i stället kunna
förekomma i ett tidigare skede, när ärenden inför det politiska avgörandet
förbereds av tjänstemän i regeringskansliet eller av olika kommunala
myndigheter. Den för den offentliga sektorn lämpligaste ordningen i dessa
situationer synes enligt föredraganden vara att förhandlingar enligt 11 eller
12 § sker på den nivå där underlaget för de politiska organens beslut slutligt
arbetas fram.

Föredraganden framhåller att ett stort antal frågor som på ett mycket
ingripande sätt rör förhållandena vid en eller flera myndigheter avgörs av
regeringen (s. 177). Förhandlingar i sådana frågor kan av principiella skäl inte
ske direkt med regeringen. 1 den mån förhandlingar därvid skall föras i sådana
frågor, får det enligt föredraganden i stället ske under medverkan av
regeringskansliet. Viktiga förhandlingsfrågor på departementsnivån torde
komma att avse den verksorganisatoriska uppbyggnaden i stort och större
organisationsförändringar inom myndighet. Sådana frågor innefattar i stor
utsträckning problem av likartad natur, antingen frågorna rör myndigheter
som lyder under det ena eller det andra departementet. Behandlingen av

KU 1976/77:44

sådana frågor kan ofta få betydelse även för andra myndigheter än den eller
dem som en viss förhandling avser.

För att dessa förhandlingar skall kunna samordnas kommer en särskild
myndighet, statens förhandlingsråd, att inrättas samtidigt som medbestämmandelagen
träder i kraft(prop. 1976/77:25, AU 1976/77:ll.rskr 1976/
77:75). Förhandlingsrådet får till uppgift bl. a. att föra sådana förhandlingar
enligt medbestämmandelagen som inte syftar till kollektivavtal i frågor som
för beslut av riksdagen eller regeringen förbereds inom regeringskansliet.
Under andra halvåret 1976 finns ett särskilt organ inrättat med uppgift att
förbereda inrättande av statens förhandlingsråd. Detta organ har bl. a. i
uppdrag att samordna och genomföra sådana förhandlingar enligt 11 eller 12 medbestämmandelagen som förbereds inom regeringskansliet för beslut av
riksdagen eller regeringen efter den 31 december 1976. Det särskilda organet
har också bemyndigats att samordna och genomföra överläggningar med de
statsanställdas tre huvudorganisationer - Centralorganisationen SACO/SR,
Statsanställdas förbund och TCO:s statstjänstemannasektion - beträffande
1977 års budgetproposition.

Eftersom 1977 års budgetproposition anmäls i december 1976 och medbestämmandelagen
träder i kraft först den 1 januari 1977 finns ingen skyldighet
att tillämpa lagens bestämmelser i fråga om budgetpropositionen. Det har
ändå ansetts lämpligt att tillämpa ett förfarande som nära anknyter till det
som följer av medbestämmandelagen. De statsanställdas huvudorganisationer
har fått information om sådana frågor som rör viktigare förändring av
verksamheten, viktigare förändring av anställnings- eller arbetsförhållanden
och sådana frågor i övrigt som bedöms vara av allmänt intresse för dem.
Personalorganisationerna har beretts tillfälle att i anslutning till att informationer
lämnades begära särskilda överläggningar om de olika punkterna i
budgetpropositionen. Sådana överläggningar har i enlighet med nyssnämnda
bemyndigande letts av det särskilda organet med biträde av företrädare för
regeringskansliet.

Budgetpropositionen har fått sin slutliga utformning först sedan dessa
överläggningar slutförts. Detta innebär självfallet inte att riksdagen skulle
vara på något sätt bunden i förhållande till organisationerna beträffande de
punkter som har varit föremål för överläggningar. Resultatet av överläggningarna
har f. ö. inte karaktär av kollektivavtal.

Vid överläggningarna har förts protokoll som redovisar parternas inställning
i överläggningsfrågan. I vissa fall har överläggningarna avslutats med att
parterna har protokollfört att enighet inte har kunnat uppnås i den
diskuterade frågan.

Från personalorganisationernas sida har vid överläggningarna understrukits
betydelsen av att myndigheterna planerar sitt arbete på ett sådant sätt att
de uppfyller de krav som utvecklingen inom arbetsrättens område ställer. Jag
delar helt organisationernas uppfattning av betydelsen härav.

KU 1976/77:44

Bilaga 10

PM angående Stålverk 80
NJA:s utveckling 1939-1974

Norrbottens Järnverk AB (NJA) bildades genom riksdagsbeslut (prop. 1939
U:70, SäU 76). Produktionen var till en början i huvudsak inriktad på
framställning av tackjärn för vidareförädling vid andra järnverk och hade en
kapacitet på ca 60 000 ton tackjärn per år.

År 1954 hade NJA utvecklats genom bl. a. en masugn, ett götvalsverk och
ett grovvalsverk till en årlig produktion av 200 000 ton valsverksprodukter
och ca 30 000 ton tackjärn samt hade omkring 2 000 anställda. Företagets
resultat kunde emellertid inte förränta det kapital som hade investerats i
anläggningarna, och 1954 års riksdag (prop. 1954:51, SU 1954:60) anvisade
därför 200 milj. kr. till teckning av aktier samt 30 milj. kr. för nedskrivning av
aktier. NJA:s aktiekapital kom härigenom att uppgå till 300 milj. kr. 75 milj.
kr. ställdes dessutom till bolagets förfogande som en rörlig kredit för att täcka
behovet av rörelsekapital.

Under åren 1954-1962 redovisade NJA i stort sett tillfredsställande
resultat, men därefter förändrades situationen igen till följd av prisfall på stål.
Detta ledde till att riksdagen 1966 (prop. 1966:48, SU 1966:105)anvisade 100
milj. kr. avsedda att täcka förlusten, lösa in kortfristiga krediter och
möjliggöra slutförandet av vissa investeringar. Den rörliga krediten hos
riksgäldskontoret höjdes samtidigt till 125 milj. kr.

Vid årsskiftet 1969-1970 uppgick de ackumulerade förlusterna för företaget
till omkring 100 milj. kr. Förlusten var delvis orsakad av kraftiga prissänkningar
på sådana produkter som dominerade NJ A:s program såsom halvfabrikat,
räls, tråd m. m. NJA erhöll ett nytt kapitaltillskott på 100 milj. kr. (prop.
1970:78, SU 1970:104). Produktionen uppgick år 1970 till ca 425 000 ton
valsade produkter. Antalet anställda var 3 400.

Föratt komma till rätta med lönsamhetsproblemen beslöt NJA att förändra
sortimentet i riktning mot mera förädlade produkter och samtidigt öka den
metallurgiska kapaciteten (IP 70). Beskrivning av den tänkta inriktningen av
verksamheten lämnades riksdagen i prop. 1970:78 och 1971:64. IP 70 innebar
en betydande satsning på den metallurgiska sidan av verksamheten.
Vidareförädlingen inriktades till stor del på fartygsprofiler men också på
stålbyggnadsmaterial och verkstadsmaterial av olika slag. En betydande del
av produktionen var avsedd att säljas i form av tackjärn och ämnen.
Kostnaderna för IP 70 uppgick till 550 milj. kr. inkluderande även ett ökat
behov av rörelsekapital. Staten lämnade stöd med sammanlagt 260 milj. kr.,
varav 22 milj. kr. som bidrag och 238 milj. kr. som lån (prop. 1971:64, NU
1971:22, prop. 1971:139, NU 1971:45 samt prop. 1972:1 bil. 15, NU
1972:15).

KU 1976/77:44

IP 70 gav NJA en produktionskapacitet på 1,6 miljoner ton råjärn och 1,2
miljoner ton råstål. Vidare uppnåddes en optimal kapacitet av 800 000 ton
färdigvalsade produkter och 150 000 ton svetsade produkter. Detta åstadkoms
genom att en ny masugn och en ny s. k. LD-ugn för stålframställning
installerades. Vidare uppfördes ett nytt syrgasverk, en stränggjutningsanläggning
och en ytbehandlingsanläggning.

IP 70 ökade koksbehovet. För att förbilliga tillgången till koks beslöt NJA
att investera i ett eget koksverk. Kostnaderna härför beräknades till 337 milj.
kr. I statligt finansiellt stöd till koksverket beviljade riksdagen 200 milj. kr.,
varav 75 milj. kr. som tillskott till statsföretag för aktieteckning i NJA, 100
milj. kr. i lån enligt samma villkor som för lokaliseringsstöd och 25 milj. kr. i
form av bidrag (prop. 1972:117, NU 1972:55, prop. 1973:85, bil. 9 och NU
1973:36). Senare kompletterades koksverket med en förvärmningsanläggning
för 63 milj. kr. Denna har dock aldrig fungerat.

För att åstadkomma en ökad förädling av råjärn till stålämnen anskaffades
under åren 1974 och 1975 ytterligare en LD-konverter och två stränggjutningsanläggningar.
Härigenom ökades ämneskapaciteten till 800 000 ton per
år. Investeringarna kostnadsberäknades till omkring 230 milj. kr. Det ökade
behovet av rörelsekapital uppskattades till omkring 40 milj. kr. Staten
medverkade genom lån på samma villkor som för lokaliseringslån med
sammanlagt 154 milj. kr.(prop. 1974:170 bil. 11, NU 1974:56,prop. 1975:1 bil.
15 och NU 1975:15).

Stålverk 80

Förberedelsearbetet

Planerna på Stålverk 80 initierades inom NJA våren 1973. Avsikten varatt
åstadkomma en utvidgning av NJA:s verksamhet genom att i stor skala
vidareförädla Norrbottenmalm till stålämnen och därigenom förbättra NJA:s
ekonomiska resultat. Förberedelsearbetet bedrevs i nära samarbete mellan
NJA:s ledning och industridepartementet. Utredningar gjordes angående
bl. a. marknadsförutsättningar, anläggningskostnader, kapitalavkastning,
konsekvenserna för stålbranschen och annan industri, förväntade konsekvenser
i form av befolkningsförändringar och sysselsättningsläge i Luleå och
i Norrbotten i övrigt.

I en sammanfattning av utredningarna, daterad den 22 januari 1974,
redovisades resultaten av det utförda utredningsarbetet. Härav framgick bl. a.
att kapaciteten för den ämnesproducerande enheten beräknades till 4
miljoner ton per år. Stålämnena skulle i första hand levereras till västeuropeiska
företag. Kapitalbehovet angavs till 4 600 milj. kr. med hänsyn tagen till
kostnadsutveckling under genomförandetiden samt erforderligt rörelsekapital.
Lönsamheten beräknades bli god, 12-16 procent för engagerat kapital.

KU 1976/77:44

Statsföretags styrelse beslöt den 27 februari 1974 att fullfölja projektet
under förutsättning att staten medverkade vid finansieringen.

Förutom NJA:s utredningsarbete föregicks 1974 års proposition i stålverksfrågan
(1974:64) av en utredning, företagen inom länsstyrelsen i Norrbottens
län om projektets inverkan på sysselsättning, folkmängd och samhällsbyggande,
inkommen till industridepartementet den 1 mars 1974. Utredningen
innehöll väsentligen följande:

Arbetskraftsefterfrågan, som analyserats branschvis, skulle enligt undersökningen
öka från omkring 24 000 åren 1950-1970 till närmare 36 000 1980.
Enligt denna beräkning skulle jord-och skogsbruk minska från 1 269 år 1970
till 761 år 1980, industrin öka från 6 463 till 11 580. varav 4 400 på stålverkets
och NJ A:s i övrigt antagna expansion, byggnadsindustrin från 2 268 till 4 000,
varuhandeln från 3 125 till 4 440, samfärdsel, post och tele från 2 533 till 3 000
samt offentlig förvaltning från 8 927 till 12 200.

Folkmängden i Luleå beräknades 1980 till ca 80 000. Härav skulle
stålverket svara för 10 000, innefattande även indirekta effekter. Det antogs i
undersökningen att inflyttningen till Luleå, som totalt uppskattades till
17 000, till 60-70 procent skulle komma från övriga delar av länet.

Enligt länsarbetsnämndens i länet bedömning av arbetskraftsutbudet
skulle tillgången på arbetskraft i länet komma att för överblickbar tid vara
betydligt större än efterfrågan.

Beträffande samhällsbyggande! i Luleåregionen mot bakgrund av Stålverk
80 var tongångarna i utredningen optimistiska. Det pekades på att regionen
till följd av den utbyggnad av NJA som redan ägt rum samt tillkomsten av
Tekniska högskolan i Luleå och av flera nya industriföretag haft en även med
nationella mått betydande tillväxt men att den år 1969 bildade nya Luleå
kommun väl förmått att behärska utvecklingen. Den ytterligare befolkningsökning
som tillkomsten av Stålverk 80 kunde väntas utgöra skulle kunna
hanteras genom förenade insatser av de fyra kommunerna Luleå, Boden,
Piteå och Älvsbyn, som utgör länets primära centrum och som genom sin
samarbetskommitté deklarerat sin beredskap att samfällt lösa de problem
som kan uppkomma.

Beträffande serviceutrustning uppfyllde enligt länsstyrelsens mening de fyra
centralorternas resurser högt ställda krav, och det var endast på idrottens
område som en starkt växande folkmängd kunde föra med sig större krav på
nyanläggningar.

Vidare kunde en växande folkmängd medföra ökade krav på kollektivtrafiken
liksom på väg- och gatunätet i regionen.

Regionens vatten- och avloppsfrdgor gav inte anledning till några särskilda
farhågor i samband med en befolkningstillväxt.

Beträffande t/lldtlighetsprövning och miljökonsekvenser uttalades endast att
överläggningar pågick mellan länsstyrelsen och NJA för att de tillsammans
skulle försöka få till stånd den smidigaste handläggningsmaterian.

Professorn i nationalekonomi Peter Bohm gjorde en utredning om stålver -

KU 1976/77:44

kets inverkan på betalningsbalansen. Utredningen inkom till industridepartementet
den 7 mars 1974 och tar upp två huvudfrågor med anknytning till
Stålverk 80. Ett sammandrag av Bohms synpunkter bifogas denna PM som
underbilaga 1.

En referensgrupp tillkallades av chefen för industridepartementet den 30
november 1973 med uppgift att ta del av olika utredningar och lämna
synpunkter. I gruppen ingick chefen för Jernkontoret direktör Lars Nabseth,
f. d. generaldirektören Bertil Olsson,direktören för Höganäs AB Ernst Geijer,
fil. dr Rudolf Meidner, bruksdisponenten Wilhelm Haglund, förbundsordföranden
Bert Lundin, planeringschefen Erik Höök, byråchefen Östen
Johansson och professor Ragnar Benzel.

Gruppen hade tre sammanträden; det sistaden 21 februari 1974. Efter detta
sammanträde skrev Nabseth och Geijer var för sig brev till industriministern,
där de framhöll att det presenterade materialet inte givit dem någon möjlighet
att ta ställning vare sig för eller emot projektet. Breven bifogas denna PM som
underbilagor 2 och 3.

Propositionen 1974:64

NJA:s huvudutredning angående stålverket vardagtecknad den 24 januari
1974 och inkom till industridepartementet den 1 februari 1974. Den är i vissa
delar sekretessbelagd. Propositionen 1974:64 beslöts vid regeringssammanträde
den 15 mars 1974.

Propositionen innehöll först ett avsnitt om den internationella stålmarknaden,
där bl. a. följande uppgifter lämnades:

Världskonsumtionen av stål ökade under de senare decennierna med i
genomsnitt närmare 6 procent per år och uppgick 1972 till ca 630 miljoner
ton.

I de prognoser för den framtida stålkonsumtionen som gjorts under senare
år bedömdes tillväxttakten komma att uppgå till i genomsnitt mellan 4 och 5
procent per år fram till mitten av 1980-talet. Samma tillväxttakt beräknades
för tiden 1985-2000. Den totala världskonsumtionen skulle enligt prognoserna
uppgå till 950 miljoner ton år 1980,1 150 miljoner ton år 1985 och 2 500
miljoner ton år 2000.

Liksom stålkonsumtionen är stålproduktionen i hög grad koncentrerad till
ett relativt fätal länder. De fyra största producentländerna var samtidigt de
största stålkonsumenterna. De svarade 1970 för 63 procent av världsproduktionen
av stål.

Stålindustrins stora råvarubehov har medfört att den i regel lokaliserats i
nära anslutning till järnmalms- och kolförekomster. Under efterkrigstiden
har dock de stora producentländerna i allt mindre utsträckning kunnat basera
sin ståltillverkning på inhemska råvarutillgångar. Särskilt stort har importbehovet
av järnmalm blivit. Sålunda har världshandeln med järnmalm vuxit
från ca 150 miljoner ton år 1960 till över 300 miljoner ton år 1972. En liknande
utveckling har ägt rum beträffande exporten av kokskol, dock i betydligt

KU 1976/77:44

mindre skala.

Utvecklingen mot en lägre grad av inhemsk råvaruförsörjning har medfört
att kustlokalisering av stålverk blivit fördelaktigare.

Utvecklingen har vidare medfört att ökad uppmärksamhet ägnas möjligheterna
att i större utsträckning geografiskt skilja mellan tillverkningsorterna
för å ena sidan göt och ämnen och å andra sidan den vidare bearbetningen
genom i första hand valsning. Så t. ex. förutsågs i tioårsplanen för British Steel
Corporation utvecklingen i Storbritannien gå i denna riktning.

Propositionen innehöll vidare en redogörelse för NJA:s utredning om
Stålverk 80. Av denna framgick följande om marknadsinriktning och konkurrenssituation: Som

grund för NJA:s marknadsbedömningar ligger dels utvecklingen av
stålförbrukning och stålproduktion, dels en förväntad omstrukturering av
stålindustrin. Redan under 1970-talet kan sålunda ett ökat behov av
ämnesköp väntas uppkomma hos många västeuropeiska stålverk. Särskilt
gäller detta den västtyska stålindustrins produktion av handelsfärdigt stål. De
främsta anledningarna till denna utveckling är den stora koncentrationen av
stålverk till områden som dels är mindre lämpliga för ytterligare stålverksutbyggnader,
dels har ett ogynnsamt läge med hänsyn till råvarutransporter.
Eftersläpningar i stålindustrins investeringar under 1960-talet har medfört ett
stort behov av ersättningsinvesteringar inom framför allt råstålstillverkningen.
Det kan från stålverkens synpunkt bedömas vara fördelaktigt att
koncentrera sina investeringar på manufakturering inom de existerande
stålverken och i ökad utsträckning köpa eller på annat håll tillverka
ämnen.

NJA har haft täta kontakter med stålverk som man bedömt kunna vara
framtida köpare av ämnen från Stålverk 80. NJA har tidigare levererat ämnen
till några av dessa verk. För varje verk har den framtida produktionen av
handelsfärdigt stål satts i relation till råstålsförsörjningen. Behovet av externa
ämnesköp har framräknats och tillsammans med de ansvariga inom resp.
stålverk har NJA bedömt den andel av de kontinuerliga ämnesköpen som
kan förväntas bli placerade hos NJA. Det sammanlagda ämnesbehov som
stålverken uttalat intresse av att köpa från NJA är betydligt större än den
kvantitet som skall marknadsföras från Stålverk 80. Även från stålverk
utanför Europa har kommit förfrågningar om ämnesleveranser från NJA.

Vid Stålverk 80 kommer 4 miljoner ton ämnen för såväl profil-, stång- som
plåttillverkning årligen att produceras. Kontakter med potentiella kunder har
visat att sortimentet kan begränsas till ett förhållandevis litet antal dimensioner
och kvaliteter. Detta är fördelaktigt ur bl. a. produktionsteknisk och
transportekonomisk synvinkel.

Även om Stålverk 80 genom sin stora kapacitet blir starkt exportinriktat
bedöms betydande kvantiteter kunna avsättas på den svenska marknaden.
Av den totala produktionen på 4 miljoner ton beräknas sålunda 10-15 %
komma att vidarebearbetas vid andra svenska stålverk.

NJA kommer med Stålverk 80 att relativt snabbt stå rustat för att förse en
växande marknad med ämnen. På längre sikt får man dock vara beredd att
möta en ökad konkurrens. Vid NJA har man därför gjort en jämförelse
mellan Stålverk 80 och tänkbara konkurrenter på den västeuropeiska
marknaden. NJA har därvid jämfört förutsättningarna för en etablering av
ämnesverk i Luleå med orter i Brasilien, Sydafrika, Mellanöstern och Europa.

KU 1976/77:44

B 91

Jämförelserna avser kostnaden per ton ämnen vid leverans till europeiska
avsättningsområden, främst Ruhr- och Saarområdena. Varje ort har jämförts
med Luleå i fråga om inköpskostnader för malm och kol, transportkostnader
för råvaror och färdiga produkter, lönekostnader och kapitalkostnader. NJA
har därvid också försökt uppskatta de kostnader som sammanhänger med
vintersjöfart vid Luleå.

Rotterdam har vid kostnadsjämförelser ansetts vara den ur ekonomisk
synpunkt lämpligaste lokaliseringsorten för ett nytt järnverk inom CECA.
Rotterdams lokaliseringsfördelar ligger i dess närhet till de europeiska
avsättningsområdena samt i något lägre kolpriser. I Luleå kan malmen
erhållas till ett betydligt lägre pris än i Rotterdam. NJA beräknar att
kostnaden per ton ämnen från Luleå vid aktuell marknadsbild ligger lägre än
för motsvarande ämnen från Rotterdam.

Av de planerade ämnesverken anses ett vid Tubarao i Brasilien ha
avancerat längst i planeringen. Priset för malm i Tubarao ligger under det i
Luleå medan kolpriset beräknas bli något högre. Efter hänsyn till leveranskostnader
till kundkrets i Europa skulle brasilianska ämnen enligt NJA:s
beräkningar bli dyrare än ämnen från Luleå.

NJA har också jämfört kostnaderna för ämnesverk baserade på direktreduktion
i Luleå och i Iran. I denna jämförelse belastas Luleå med
oljekostnader för framställning av reduktionsgas. Reduktionen i Iran skulle
enligt denna jämförelse kunna ske kostnadsfritt med naturgas utan alternativanvändning.
Merkostnaderna för malm och utleveranser skulle emellertid
belasta ett verk i Iran så att priset per ton ämnen därifrån skulle bli betydligt
högre än från Luleå.

Av de övriga konkurrensjämförelser som NJA har utfört skall här bara
nämnas en mellan ämnesverk i Uddevalla och Luleå. I Uddevalla skulle
kostnaderna för kol och utleveranser bli något lägre men denna skillnad
skulle mer än uppvägas av högre malmkostnader.

Vid flertalet lokaliseringsjämförelser mellan kustbaserade stålverk är
skillnaderna störst i fråga om kostnader för malm och utleveranser.
Kolkostnaderna däremot, skiljer sig som regel inte nämnvärt och skillnader i
lönekostnader kompenseras i huvudsak av skillnader i produktivitet. Löneandelen
vid ämnesframställningen är dessutom en förhållandevis liten
kostnadspost. Bland orter som aktualiserats för stålverksetablering kan Luleå
uppvisa den gynnsamma kombinationen av näraliggande malmfyndigheter
och relativ närhet till marknaderna. Det kunnande i fråga om järnhantering
som finns i Luleå bör också vara en konkurrensfördel jämfört med orter utan
motsvarande industriell tradition.

A'JA:s kalkyl/or Stålverk80 beräknade den totala investeringskostnaden till
2 700 milj. kr. i 1973 års penningvärde. De största kostnadsposterna skulle
utgöras av masugnar, koksverkstillbyggnad, stålverk och stränggjutningsanläggningar.
Totala kostnader exkl. räntor under byggnadstiden uppskattades
till 3 700 milj. kr. i löpande penningvärde.

I kalkylförutsättningarna ingick att malmen erhölls på järnväg och att 85
procent av malmen sintrades i stålverket.

Rörelsekapital i form av lager och kundfordringar beräknades till 400 milj.
kr. i 1973 års penningvärde. Igångsättningskostnaderna beräknades till
100-200 milj. kr.

Vid en normal konjunkturutveckling och vid en ekonomisk livslängd av 15

KU 1976/77:44

år skulle enligt NJA:s beräkningar investeringen vara återbetalad år 1986,
dvs. 8 år efter det att den första masugnen vid Stålverk 80 skulle tas i
bruk.

För att studera den genomsnittliga avkastningen på investerat kapital
under en konjunkturcykel gjordes inom NJA en beräkning med utgångspunkt
i att verket skulle ha varit färdigställt år 1969. Även vid denna
beräkning visade verket en mycket god räntabilitet.

Ett antal känslighetsanalyser har gjorts angående stålverkets lönsamhet.
Enligt dessa skulle förskjutningar i lönekostnader fl relativt begränsade
konsekvenser för räntabiliteten. Detta berodde på att lönekostnader utgjorde
en liten andel av de totala kostnaderna. En löneökning på 8 procent per år,
som inte kunde kompenseras av prishöjningar, medförde således en genomsnittlig
försämring av räntabiliteten på 2 procent per år. En prisändring på
ämnen med 10 kr. per ton skulle påverka räntabiliteten med knappt 1 procent.
Vidare skulle enligt beräkningarna den beläggningsnivå vid vilken verket
upphörde att vara lönsamt ligga vid 60 procent.

Beträffande finansieringen angavs i propositionen följande:

Kapitalbehovet för Stålverk 80 inkl. prisstegringar och räntor under
byggnadstiden samt rörelsekapital beräknas av NJA i löpande penningvärde
till 4 600 milj. kr. Härav bedömer NJA att ca 4 000 milj. kr. behöver
finansieras externt genom kapitaltillskott och lån. Under åren 1974-1976 kan
sålunda ett sammanlagt kapital av 800 milj. kr. och under åren 1977-1979
sammanlagt 3 150 milj. kr. komma att behöva tillföras. Stålverk 80 väntas
från produktionsstart år 1979 t. o. m. år 1986 generera vinstmedel motsvarande
den totala investeringskostnaden.

I skrivelse från Statsföretag AB av den 1 mars 1974 framgår i huvudsak
följande.

Statsföretags styrelse rekommenderar genomförandet av Stålverk 80 under
förutsättning av statligt kapitaltillskott till Statsföretag av lägst 1 000 milj. kr.,
lån enligt samma villkor som gäller för lokaliseringslån med 1 300 milj. kr.
och statliga garantier för lån med lägst 1 500 milj. kr. Av Statsföretags
skrivelse framgår vidare att formerna för kapitaltillskottet bör bli föremål för
överläggningar. Statsföretag förväntar sig att staten är beredd att bära en del
av eventuell förlust som kan uppstå under stålverkets första verksamhetsår.

Det som återstår att finansiera beräknas kunna tillföras bolaget genom
extern upplåning. På den svenska kapitalmarknaden räknar NJA med att
kunna placera bl. a. obligationslån. Beroende på var inköp av anläggningar
sker kan exportkrediter utnyttjas. Den internationella lånemarknaden anser
NJA bör kunna absorbera lån av den storleksordning det här kan bli fråga
om.

Departementschefen anförde sammanfattningsvis följande:

Stålverk 80 synes ha förutsättningar att ge en god avkastning på investerat
kapital. Satsningen på en statlig basindustri i Norrbotten ger underlag för en
positiv näringslivs- och befolkningsutveckling inom såväl Norrbotten som
andra län där stålindustrin är lokaliserad. En vidareförädling av malmen i
Sverige är motiverad från företagsekonomiska och sysselsättningspolitiska

10 Riksdagen 1976/77. 4 samt. Nr 44

KU 1976/77:44

synpunkter och ger dessutom ökade exportintäkter från den norrbottniska
malmen. Det är av vikt att kunna konstatera att en lokalisering till Luleå av
det föreslagna stålverket av såväl företagsekonomiska som samhälleliga skäl
är att föredra framför andra lokaliseringsalternativ. Stålverket bör mot denna
bakgrund uppföras av NJA och staten bör medverka till dess finansiering.

Stålverk 80 är en investering av sådan storlek att Statsföretag endast i
begränsad omfattning kan bidra till dess finansiering. NJA har beräknat
kapitalbehovet för stålverket till 4 600 milj. kr. i löpande penningvärde under
uppbyggnadsperioden. Enligt Statsföretags uppfattning bör staten bidraga
med ett kapitaltillskott på lägst 1 000 milj. kr. och med lån av 1 300 milj. kr. på
samma villkor som gäller för lokaliseringslån. Därutöver förväntar sig
Statsföretag statliga garantier för den övriga upplåning som kan bli aktuell.

1 likhet med Statsföretag anser jag att staten i betydande omfattning måste
medverka till finansieringen av Stålverk 80. Denna medverkan bör ske i
ungefär den takt stålverket byggs upp. Det egna kapitalet i stålverket bör
uppgå till omkring 25 % av det totala finansieringsbehovet som av NJA
beräknas till 4 600 milj. kr. Denna del av kapitalet bör tillföras i form av en
ökning av det egna kapitalet i NJA. Det torde ankomma på Statsföretag att
tecknade nya aktierna i NJA, vilket bör ske till överkurs så att en lämplig del
av det tillkommande egna kapitalet tillförs NJA:s reservfond. Staten bör bidra
till Statsföretags finansiering av aktieteckningen till ca två tredjedelar genom
att teckna nya aktier i Statsföretag. Även dessa aktier bör tecknas till viss
överkurs. Den sammanlagda ökningen av det egna kapitalet i Statsföretag
skulle härigenom komma att uppgå till 700 milj. kr. Jag anser att aktieteckningen
bör fördelas över de kommande fyra budgetåren och ske med 175 milj.
kr. under budgetåret 1974/75.

Statens övriga medverkan till finansieringen bör ske i form av lån till NJA.
Dessa lån kan sammantaget komma att uppgå till 1 300 milj. kr. och bör
lämnas på samma villkor som lokaliseringslån. Det första av dessa lån synes
komma att behövas tidigast under budgetåret 1976/77. Jag avser att
återkomma i denna fråga.

Stålverk 80 kan väntas lämna avkastning på investerat kapital omkring år
1980. Detta kommer givetvis att beaktas när staten ställer krav på utdelning
från Statsföretag.

Jag är beredd att ställa det detaljerade utredningsmaterialet i ärendet till
vederbörande riksdagsutskotts förfogande.

Propositionens hemställan avsåg att riksdagen

1. skulle godkänna de förordade riktlinjerna för finansieringen av ett nytt
stålverk i Luleå,

2. till teckning av aktier i Statsföretag AB för budgetåret 1974/75 under
fonden för statens aktier skulle anvisas ett investeringsanslag på 175 milj.
kr.

Riksdagsbehandlingen 1974

Vid riksdagsbehandlingen ställde sig näringsutskottet (NU 1974:40) positivt
till projektet som sådant. Till grund för denna bedömning låg förutom
propositionen även det fullständiga utredningsmaterialet i ärendet. Utskottet

KU 1976/77:44

fick också projektet belyst genom särskilda föredragningar, bl, a. av representanter
för NJA och Statsföretag AB.

De i anledning av propositionen väckta motionerna gav samtliga uttryck
för en positiv inställning till projektet. Endast en motion (m) berörde
huvudfrågorna i propositionen. Sålunda föreslogs att Stålverk 80 borde
realiseras som ett fristående objekt, ett nytt aktiebolag. Ett av skälen härtill
var att aktierna i så fall skulle kunna utbjudas på den öppna marknaden.
Utskottet avstyrkte motionen under motivering dels att en uppdelning på två
bolag av den samlade malmförädlingsverksamheten i Luleå inte kunde anses
rationell, dels att en basindustri av sådana dimensioner som stålverket
naturligen borde helt ägas av staten.

En annan motion (vpk) tog upp de miljöproblem som hängde samman med
stålverkets tillkomst. Utskottet hänvisade till vad departementschefen
uttalat om god planering och bra samarbete från ansvariga regionala
myndigheters sida och om NJA:s noggranna utredningar om erforderliga
reningsanläggningar.

Flera motioner (m, c, fp och vpk) ägnades åt de regionala problem som
kunde uppkomma genom en kraftig expansion i Luleåområdet till följd av
stålverket. Utskottet ansåg inte några särskilda åtgärder motiverade på grund
av motionerna men förklarade sig fästa stor vikt vid att en konsolidering och
utbyggnad av näringslivet kom till stånd i Norrbottens län samt underströk
betydelsen av insatser från de statliga företagens sida.

Utskottet tillstyrkte propositionens hemställan.

Till utskottets betänkande fogades, såvitt nu är i fråga, tre reservationer. En
reservation (2 m) knöt an till den i det föregående nämnda motionen om
finaniseringen av stålverket. I en annan reservation av samma ledamöter
yrkades ett särskilt program för åtgärder i syfte att stödja sysselsättningen i
Norrlands inland. Ett liknande yrkande framfördes i den tredje reservationen
(vpk).

Riksdagen, som följde utskottet, biföll propositionen om Stålverk 80 den 28
maj 1974.

Proposition och riksdagsbehandling 1975

Propositionen 1975:1 bil. 15 (s. 188) innehöll yrkande om ett nytt
investeringsanslag på 175 milj. kr. för aktieteckning i Statsföretag AB i
enlighet med de år 1974 av riksdagen beslutade riktlinjerna. Beträffande
arbetet med Stålverk 80 anfördes, att projektplanerna pågick i enlighet med
uppgjord tidsplan, att tekniska specifikationer höll på att utarbetas samt att
anbud hade inhämtats för vissa markarbeten.

Näringsutskottet (NU 1975:15) tillstyrkte propositionens förslag, men vid
kammarbehandlingen yrkades återremiss till utskottet av representanter för
centerpartiet, moderata samlingspartiet och folkpartiet. Grunden till återremissyrkandet
var att nya fakta om projektet påstods ha kommit fram sedan

KU 1976/77:44

utskottsbetänkandet justerades. Enligt vad som anfördes i anslutning till
återremissyrkandet hade uppgifter om fördyringar av projektet i jämförelse
med tidigare beräkningar presenterats. Bl. a. stödde man sig på att industriminister
Rune Johansson i en interpellationsdebatt den 1 april 1975
(riksdagsprotokollet 45, s. 11 f.) bekräftat fördyringarna av stålverket.

Merän en tredjedel av de röstande biföll återremissyrkandet,och riksdagen
beslöt således att återförvisa ärendet till näringsutskottet.

Vid den förnyade behandlingen erhöll näringsutskottet (NU 1975:31)
redogörelser rörande anläggningen av Stålverk 80 av ordföranden i Statsföretags
styrelse, generaldirektör Bertil Olsson, ordföranden i NJA:s styrelse,
generaldirektör Erik Grafström, verkställande direktören i Statsföretag, Per
Sköld, verkställande direktören i NJA, John Olof Edström och projektledaren
för Stålverk 80, direktör Jan Friberg.

Utskottet tog vidare del av statens naturvårdsverks yttrande över NJA:s
ansökan om tillstånd enligt byggnadslagen att anlägga ett stålverk i Luleå och
koncessionsnämndens för miljöskydd yttrande i samma ärende. Kompletterande
upplysningar rörande miljövårdsproblem i samband med stålverket
lämnades av byråchefen i naturvårdsverket, Lars Lindau och ordföranden i
koncessionsnämnden, chefsrådmannen Lennart af Klinteberg. Vidare
lämnades upplysningar i ärendet av professorn vid handelshögskolan i
Stockholm, Erik Ruist och docenten Lars Wohlin, Industrins utredningsinstitut.

Utskottet fann inte att vid genomgången presenterats några fakta som
ändrade den grundläggande bedömningen av projektet som utskottet gjorde
1974. Utskottet fortsatte:

De upplysningar som utskottet erhållit om projektets miljömässiga
aspekter visar att NJA:s ledning lägger stor vikt vid dessa. Utskottet
förutsätter att stålverkets miljöskydd kommer att utformas enligt långtgående
bestämmelser om skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått för att
reducera störningarna för omgivningen, främst då i form av utsläpp till luft
och vatten.

Det är uppenbart att den ursprungliga kostnadsramen inte kommer att
hållas. En betydande ökning av kostnaderna för projektet har konstaterats.
Finansieringen av Stålverk 80 är enligt utskottets uppfattning ett allvarligt
problem. Från Statsföretags ledning har framförts att en förstärkning av
Statsföretags aktiekapital utöver den som i princip beslutats förra året är
nödvändig. Utskottet förutsätter att regeringen så snart lämpligen kan ske
återkommer till riksdagen med en fullständig finansieringsplan för Stålverk
80.

Med hänsyn till de stora investeringskostnader som uppbyggnaden av
Stålverk 80 för med sig och projektets regionalpolitiska betydelse utgår
utskottet från att riksdagen kontinuerligt hålls underrättad om hur projektet
framskrider.

Utskottet vidhöll således sin hemställan i det återremitterade betänkandet
(NU 1975:15).

KU 1976/77:44

Utskottets två moderata ledamöter reserverade sig rörande motiveringen
och ansåg att utskottets sista stycke bort ha följande lydelse:

Stålverk 80 är en för svenska förhållanden ovanligt stor industriinvestering.
Enligt den nuvarande planeringen beräknas hela anläggningen med två
masugnar vara färdigställd vid utgången av år 1979. Med hänsyn till
projektets storlek och komplexitet är detta en mycket kort uppbyggnadsperiod.
Redan nu står det klart att projektet drabbats av en rad svårigheter
främst av ekonomisk och administrativ natur. Det är enligt utskottets mening
väsentligt att en satsning av denna storleksordning inte utsätts för störningar.
För att minska risktagandet bör projektet inte forceras fram utan lämpligen
delas upp på två etapper. En sådan uppdelning kan vara väl motiverad även
med hänsyn till den påfrestning på kapitalmarknaden som en forcering av
projektet innebär. De påtagliga riskerna för överhettning av regionen skulle
lättare kunna bemästras genom utbyggnad över längre tid.

Med hänsyn till de stora investeringskostnader som uppbyggnaden av
stålverket för med sig och projektets regionalpolitiska betydelse anser
utskottet att riksdagen halvårsvis bör få en fyllig redogörelse för projektets
utveckling.

I ett särskilt yttrande (1 c och 1 fp) anfördes följande:

Enligt vår mening är det nödvändigt att riksdagen får full insyn i
uppbyggnaden av Stålverk 80. Riksdagen bör ges reella möjligheter att
bedöma hur ändrade förutsättningar beträffande t. ex. avsättningsmöjligheterna
för verkets produkter, kostnaderna och lönsamheten påverkar projektet.
För detta ändamål är det inte tillräckligt att riksdagen erhåller en
redovisning i samband med anslagsfrågor rörande stålverket. Det fordras
också att en fristående expertgrupp på riksdagens vägnar följer projektet och
årligen till näringsutskottet redovisar hur projektarbetet enligt dess mening
fortskrider samt hur olika händelser påverkar projektets förutsättningar och
genomförande. Denna expertgrupp bör knytas till näringsutskottet och
omfatta såväl företagsekonomisk expertis som företrädare förarbetstagarparten.

Riksdagen fattade beslut i ärendet den 22 maj 1975 och biföll därvid
utskottets hemställan.

Utvecklingen juni 1975-april 1976

Redan före riksdagsbeslutet den 22 maj 1975 var det känt, att ett samarbete
under slutet av år 1974 inletts mellan NJA och Krupp Huttenwerke AG
(Krupp) angående ett gemensamt valsverk i Luleå. Industriminister Rune
Johansson redogjorde för detta samarbete vid en interpellationsdebatt i
riksdagen den 1 april 1975 (riksdagsprot. 1975:45 s. 11 ff).

Den 16 juni 1975 kom NJA överens med Stora Kopparbergs Bergslag AB
om att bilda ett gemensamt företag, Baltic Steel AB, för att utreda
förutsättningarna för att etablera ett varmvalsverk för breda band i Gävle.
Valsverket skulle basera sin tillverkning på ämnen från NJA och på så sätt
garantera en säker och kontinuerlig avkastning för en betydande del av
stålämnena från Stålverk 80. Valsverket skulle också medföra en ökad

KU 1976/77:44

tillförsel av halvfabrikat till Stora Kopparberg som på så sätt skulle kunna
expandera inom tunnplåtområdet. Utredningarna beräknades vara klara i
början av år 1978.

I mitten av oktober 1975 offentliggjorde NJA resultaten av det fortsatta
projekteringsarbetet. Nu hade väsentliga ändringar av planeringsförutsättningarna
inträffat. För första gången förordade projektledningen en direkt
planeringsmässig koppling mellan Stålverk 80 och valsverksprojekten.
Förverkligandet av dessa bedömdes utgöra en avgörande förutsättning för att
Stålverk 80 skulle kunna byggas. Detta ändrade ställningstagande motiverades
av förändrade marknadsbedömningar. Dessa hade i sin tur till stor del
föranletts av energikrisens verkningar och av en mindre optimistisk
uppskattning av stålefterfrågan. Projektledningen bedömde mot denna
bakgrund marknadsutvecklingen innebära ett genomsnittligt lägre kapacitetsutnyttjande
och en större konjunkturkänslighet för stålverkets produkter
än vad man tidigare antagit. Genom att knyta Stålverk 80 till de båda
valsverken skulle man kunna påräkna en jämnare och lönsammare ersättning
än om man skulle sälja hela ämnesproduktionen till externa köpare.

Sammankopplingen av Stålverk 80 med valsverken föranledde NJA att
beräkna det sammanlagda kapitalbehovet i 1975 års penningvärde till 13 000
milj. kr. I löpande penningvärde innebar detta omkring 16 000 milj. kr. I
beloppen var inräknade de delar av valsverken som förutsattes bli finansierade
av Krupp resp. Stora Kopparberg.

De förändrade förutsättningarna medförde enligt NJA att byggnadstiden
förlängdes till 1984. Stålverken skulle därvid genomföras i två etapper med
driftstart 1979 resp. 1982.

Ökningen av anläggningskostnaderna berodde enligt NJA främst på
prisökningar för anläggningar och på de ökade kraven från miljövården och
kompletteringar beträffande i första hand infrastruktur för Stålverk 80.
Kostnadsökningarna låg på 40-60 procent. Åtgärder för förbättrad arbetsmiljö
och yttre miljö som kommit till efter den preliminära kalkylen låg på
omkring 500 milj. kr. Merkostnaderna för infrastruktur bl. a. i fråga om
distributionssystem för vatten, el, gas m. m. samt för interna transportsystem
och hamnar uppskattades till närmare 1 000 milj. kr. Stålverk 80 bedömdes
kostnadsmässigt ligga omkring tio procent högre än andra liknande verk med
hänsyn till de höga miljökraven och klimatförhållandena i Luleå.

Trots de ökade kostnaderna ansåg NJA att Stålverk 80 borde kunna ur
lönsamhetssynpunkt konkurrera med andra nyuppförda stålverk under
förutsättning att malmpriserna var konkurrenskraftiga och miljökraven inte
blev väsentligt högre än för andra stålverk som uppfördes under samma
tid.

I november 1975 lämnade bolagets styrelseordförande och verkställande
direktör samt projektledaren för Stålverk 80 en redogörelse till näringsutskottet.

En fördjupad granskning av projektet redovisades av NJA i en särskild

KU 1976/77:44

rapport i februari 1976, den s. k. februarirapporten.

Av februarirapporten framgick bl. a. att osäkerheten om konjunkturutvecklingen
på stålmarknaden var mycket stor med särskilda svårigheter för
nya stålverk. Olika kalkylalternativ gav som resultat att stålverket t. o. m.
1984 skulle medföra ackumulerade förluster på mellan 2 500 och 3 400
miljoner. Sett över en längre period skulle internräntan bli 6-10 procent.

En bidragande orsak till de beräknade stora förlusterna under projektets
första år berodde enligt NJA på den etappuppdelning som ansetts nödvändig
på grund av kopplingen till de båda valsverksprojekten. Den forsta etappen
för stålverket skulle nämligen komma att innehålla anläggningsinvesteringar
dimensionerade för stålverket i dess helhet.

NJA:s och Krupps utredningar om ett gemensamt ägt valsverk i Luleå
ledde till att det inte fanns förutsättningar för att lägga in detta projekt i
planeringen av Stålverk 80.

Sammanfattningsvis gav februarirapporten vid handen, att Stålverk 80
med en produktion av 4 milj. km ämnen per år och en samtidig satsning på två
valsverk kunde komma att ställa anspråk på betydligt mer kapital än vad
tidigare beräknats. Vidare skulle de ekonomiska resultaten från Stålverk 80
under verkets första verksamhetsår föra med sig mycket stora ackumulerade
förluster.

Proposition 1975/76:207

Mot bakgrund av slutsatserna i februarirapporten ägde samtal rum mellan
regeringen, Statsföretag och NJA om en modifierad inriktning av projektet
Stålverk 80. Vid dessa överväganden utgick regeringen enligt vad som
anfördes i prop. 207 i hög grad från industripolitiska och regionalpolitiska
bedömningar. Därvid spelade behovet av en starkare inhemsk metallurgisk
bas för stålindustrin en stor roll. Vidare framhölls den stora vikt regeringen
fäste vid behovet av en industriell utveckling i Norrbotten. Industriministern
angav i propositionen bl. a. de omständigheter som enligt hans mening låg
bakom den betydande fördyring av det ursprungliga projektet som kunnat
konstateras. Marknadsutvecklingen hade förändrats, anläggningskostnaderna
hade ökat starkt till följd av dels prisstegringar, dels ökade krav på
miljöåtgärder och infrastruktur för stålverket. Det förändrade läget på
stålmarknaden hade till stor del föranletts av den internationella energikrisen
1973-74. Industriministerns slutsatser överensstämde således med NJA:s
bedömning som återgivits i det föregående.

Vid tiden för propositionen, som beslöts den 1 april 1976 hade staten
medverkat med 350 milj. kr. till finansiering av projektet. Enligt NJA:s
beräkningar hade 125 milj. kr. använts för projektet och ytterligare 135 milj.
kr. var uppbundna i det fortsatta projektarbetet. Av dessa 260 milj. kr. var
närmare 100 milj. kr. att hänföra till muddringsarbeten, 50 milj. kr. till
tunnelarbeten, 30 milj. kr. till projektorganisationer, 13 milj. kr. till projekt -

KU 1976/77:44

kontor, 37 milj. kr. till tegel (or utbyggnaden och 30 milj. kr. till övriga
kostnader. Återstoden av de 350 milj. kr. beräknades vara tagna i anspråk den
1 juli 1976.

Den modifierade inriktning av stålverksprojektet som föreslogs i prop. 207
innebar i korthet all ett metallurgiskt centrum i Luleå, i första hand anpassat
till svensk stålverksindustris behov, skulle byggas ut samt all denna
utbyggnad skulle ge minst samma sysselsättningseffekt som angavs i prop.
1974:64, nämligen 2 300 anställda.

Propositionens förslag byggde på NJA:s kalkyler, vilka Statsföretags
styrelse i skrivelse till regeringen den 31 mars 1976 ställt sig bakom och vilka i
korthet innebar följande.

I målet att skapa minst 2 300 arbetstillfällen inrymdes en strävan att bereda
7 500-8 000 anställda tryggad långsiktig sysselsättning vid NJA. Åtgärder för
att främja sysselsättningsmålet skulle i första hand utgå från företagsekonomiska
överväganden. Förslaget innebar vidare att NJA:s produkter
primärt skulle anpassas till den svenska marknaden och dämtöver till
näraliggande exportmarknader.

Med hänsyn till de kraftiga förluster NJA lidit under 1975 och också
beräknades lida under 1976 ansåg NJA att de resurser som samhället ställde
till förfogande för att realiserade regionalpolitiska och industripolitiska målen
borde avse både ämnesverket och den fortsatta produktionsapparaten inom
nuvarande NJA.

Den metallurgiska kapaciteten vid NJA skulle öka med 2,5 milj. ton ämnen
per år i stället för det ursprungliga projektets 4 milj. ton. Man utgick härvid
från att inriktningen på den svenska marknaden till väsentlig del skulle
komma till uttryck genom det bandvalsverk som planerats i Gävle. Hänsyn
togs också till andra svenska handelsståltillverkares väntade långsiktiga
behov. Under en relativt lång övergångsperiod skulle en del av NJA:s
ämnesproduktion exporteras. NJA förhandlade sålunda med kontinentala
valsverksintressenter om långsiktiga leveranser av ämnen.

NJA:s beräkningar utgick alltså från att det i Gävle planerade bredbandsvalsverket
skulle komma till stånd. Detta beräknades i sin första etapp ha ett
ämnesbehov på ca 1,5 milj. ton per år. Det totala kapitalbehovet för valsverket
beräknades uppgå till ca 2 000 milj. kr. och beräknades sysselsätta ca 500
personer.

Departementschefen ansåg att ett valsverk i Gävle var ett naturligt led i en
strukturomvandling inom den mellansvenska stålindustrin. Valsverket
skulle ge Stora Kopparberg nya utvecklingsmöjligheter, som skulle räcka till
att trygga sysselsättningen där på lång sikt. Det var därför motiverat med en
statlig medverkan i valsverket via NJA.

Propositionen redovisade inte några detaljerade kostnadskalkyler för den
aktuella utbyggnaden av NJA. Det angavs endast, att utbyggnaden kunde
beräknas dra betydligt lägre kostnader än vad det förstnämnda valsverket i
Luleå som tidigare planerades i samverkan med Krupp skulle ha gjort. Även

KU 1976/77:44

B 100

för ämnesverket skulle kapitalbehovet bli lägre än i det ursprungliga
projektet. Minskningen skulle dock inte bli proportionell till minskningen av
ämnesverkets kapacitet. Kostnadsreduktionen torde dock ”kunna räknas i
miljarder kronor”.

Inte heller lönsamheten för det aktuella projektet kunde anges vid
tidpunkten för propositionen. Enligt NJ A:s bedömningar borde lönsamheten
i det nya projektet dock bli bättre än i det tidigare projektet. De faktorer som
låg till grund för denna bedömning var ett snabbare genomförande,
samordningen mellan utbyggnaden i NJA och ämnesverket och bättre
marknadsanpassning med kortare transportavstånd till marknaden. En
ytterligare förbilligande omständighet var att det nya projektet skulle kräva
väsentligt mindre - om ens några kvantiteter av den ur transportsynpunkt
dyrare Kirunamalmen.

Projekteringsarbetet vid NJA skulle beträffande ämnesverket inriktas på
att medge leveranser under år 1981. Det skulle bedrivas så att ett detaljerat
beslutsunderlag skulle kunna föreligga i början av år 1977. Vid samma tid
beräknades också ett detaljerat beslutsunderlag för bandvalsverket i Gävle
föreligga.

NJA:s beräkning av det fortsatta medelsbehovet låg till grund för
propositionens förslag. Enligt dessa skulle NJA intill utgången av budgetåret
1976/77 behöva ytterligare ca 450 milj. kr. Vidare ansåg sig NJA behöva ett
bemyndigande som möjliggjorde att beställningar kunde utläggas med
betalningar efter den 30 juni 1977 intill ett belopp på 300 milj. kr. Vid sin
tillstyrkan framhöll departementschefen särskilt angelägenheten för Luleå
kommun att kunna fullgöra sina åtaganden i fråga om samhällelig service
m. m.

Sammanfattningsvis anförde departementschefen följande:

Förutsättningarna för Stålverk 80 med den inriktning som angavs i prop.
1974:64 har som jag tidigare nämnt i väsentliga avseenden förändrats.
Sålunda skulle ett ekonomiskt engagemang i såväl stålverk som de båda
valsverken enligt min mening ställa alltför stora krav på finansiella resurser
samtidigt som högst betydande förluster skulle kunna påräknas under de
första verksamhetsåren.

Malmtillgångarna i Mellansverige har hittills utgjort basen för en stor del av
den svenska stålindustrin. Den tekniska utvecklingen härefter hand medfört
att den norrbottniska järnmalmen fått en ökad användning. Denna malm har
emellertid hittills till största delen exporterats. Att i detta läge med en
malmbas i Mellansverige som av ekonomiska skäl avtar i tillgänglighet
ensidigt exportera den norrbottniska malmen kan inte anses samhällsekonomiskt
försvarbart.

En trygg inhemsk ämnesförsörjning är av stor betydelse för den svenska
stålindustrin. Ett nytt ämnesverk vid NJA i Luleå bör tillgodose den ökning
av metallurgiska kapaciteten som är nödvändig för att stärka den svenska
stålindustrins konkurrenskraft och möjliggöra ökade investeringar i såväl
valsningskapacitet som manufakturering i svensk stålindustri.

De ytterligare åtgärder som kan vara nödvändiga för att göra svensk
stålindustri konkurrenskraftig på sikt studeras f. n. inom handelsstålutred -

KU 1976/77:44

B 101

ningen och den strukturutredning beträffande specialstålet som görs av
Jernkontoret.

Mot denna bakgrund har målinriktningen för projektarbetet för Stålverk 80
formulerats, nämligen

- att NJA skall genomföra utbyggnaden av ett metallurgiskt centrum i Luleå

i första hand anpassat till svenska stålindustrins behov,

- att denna utbyggnad skall ge minst samma sysselsättningseffekt som

angavs i prop. 1974:64, nämligen 2 300 anställda.

Det modifierade Stålverk 80-projektet bör sålunda i första hand inriktas på
produktion för vidareförädling inom landet. Huvuddelen av ämnesproduktionen
bör på sikt kunna levereras till ett bandvalsverk i vilket NJA har
ägarintressen. Samtidigt och integrerat med uppförandet av ett nytt stålverk
för produktion av ämnen bör resurserna för valsning och vidareförädling
inom NJA:s nuvarande ståldivision väsentligt förstärkas.

Den modifierade inriktningen av Stålverk 80-projektet och ett engagemang
i ett bandvalsverk kan genomföras med sammantaget betydligt lägre
kapitalanspråk än vad som bedömdes nödvändigt vid en anläggning för
produktion av 4 milj. ton ämnen per år och de båda valsverk som därvid
förutsattes.

För att inte projektarbetet skall fördröjas bör ytterligare medel ställas till
NJA:s förfogande redan nu. NJA har beräknat kapitalbehovet under
budgetåret 1976/77 till 450 milj. kr.

Staten har enligt finansieringsplanen för Stålverk 80 i prop. 1974:64 tecknat
aktier i Statsföretag med 175 milj. kr. under vart och ett av budgetåren 1974/
75 och 1975/76. Jag förordar att staten på samma sätt under budgetåret 1976/
77 ställer ytterligare 175 milj. kr. till förfogande för projektet.

Enligt samma finansieringsplan förutsattes staten utöver aktiekapitalet
medverka till stålverkets finansiering i form av lån till NJA på sammanlagt
1 300 milj. kr. på samma villkor som lokaliseringslån. Av NJA angivet
kapitalbehov under budgetåret 1976/77 om 450 milj. kr. bör 275 milj. kr.
ställas till förfogande av staten i form av lån på samma villkor som
lokaliseringslån. Medlen bör utbetalas till NJA efter prövning av regeringen i
varje enskilt fall.

NJA har vidare anhållit om ett bemyndigande som möjliggör att beställningar
kan läggas ut med betalningar efter den 30 juni 1977 intill ett belopp av
300 milj. kr. Enligt den tidigare nämnda finansieringsplanen i prop. 1974:64
skulle Statsföretag med egna medel teckna aktier i NJA för 350 milj. kr. Detta
bör enligt min mening ske under år 1976 varigenom behovet av ett särskilt
bemyndigande bortfaller.

Till det modifierade Stålverk 80-projektets slutliga utformning och till
statens finansiella medverkan utöver redan beviljade och av mig nu
förordade anslag ämnar jag återkomma under år 1977.

Jag är beredd att ställa utredningsmaterial till vederbörande riksdagsutskotts
förfogande.

Propositionens hemställan avsåg, att riksdagen skulle

1. godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för fullföljande av
projekteringen av en stålverksutbyggnad i Luleå,

2. till lån till NJA för budgetåret 1976/77 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av 275 milj. kr.,

3. till aktieteckning i Statsföretag AB för finansiering av stålverket för
budgetåret 1976/77 under fonden för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
på 175 milj. kr.

KU 1976/77:44

B 102

Riksdagsbehandlingen av det modifierade Stålverk 80-projektet (NU 1975/
76:72

Vid sin behandling av ärendet hade näringsutskottet tillgång till utredningsmaterial
som ställts till förfogande av industridepartementet. Liksom
tidigare fick utskottet redogörelser av ledningen för NJA, av projektledaren
för stålverksutbyggnaden och av verkställande direktören i Statsföretag AB.
Utskottet behandlade samtidigt fem följdmotioner och sex under den
allmänna motionstiden väckta motioner. En redogörelse för några av dessa
lämnas i det följande.

Beträffande frågan om de allmänna riktlinjerna för den fortsatta projekteringen
konstaterade utskottet att det förelåg en bred enighet om att den
förändrade uppläggningen av projektet gav uttryck för en välmotiverad
omprövning av de ursprungliga planerna med hänsyn till de betydande
ändringar i förutsättningarna för projektet som inträtt sedan planerna
ursprungligen gjordes upp.

Av de fem följdmotionerna var fyra partimotioner som var och en gav
uttryck för ett samlat ställningstagande till propositionens förslag. 1 partimotionerna
uttalades kritik mot den hittillsvarande handläggningen av stålprojektet
och de successiva ändringarna av målinriktningen. Inte i någon av
partimotionerna godtogs de av regeringen föreslagna riktlinjerna för fullföljandet
av projekteringen av stålverksutbyggnaden. I flera av motionerna
ansågs beslutsunderlaget otillfredsställande. Allmänt stödde man emellertid
förslaget att 450 milj. kr. skulle anslås för det fortsatta projekteringsarbetet.

Centerpartiet begärde i sin partimotion att riksdagen skulle låta anstå med
fastställande av riktlinjer för stålverksutbyggnaden i avvaktan på bättre
beslutsunderlag. I motionen förespråkades bl. a. en intensiv regionalpolitisk
insats för vidareförädling av malmen, innefattande bl. a. uppbyggnad av
verkstadsindustrin.

Folkpartiet föreslog i sin partimotion att man skulle avvakta med ett
slutligt ställningstagande till utbyggnaden till dess man fått ytterligare
beslutsunderlag men att riksdagen borde uttala att en stålverksutbyggnad
borde komma till stånd inom ramen för det nuvarande NJA.

Moderata samlingspartiets partimotion angav andra riktlinjer än propositionens.
Dessa gick bl. a. ut på att man vid projekteringen även skulle pröva
alternativ till ett stålverksutbyggande för att uppnå avsedd sysselsättningseffekt.

Vpk-motionen tog bl. a. sikte på ett förstatligande av hela stålindustrin
samt förespråkade att projekteringen skulle fortsätta enligt de ursprungliga
planerna.

Utskottet avstyrkte motionerna i vad de gick ut på avvikelser från de i
propositionen angivna riktlinjerna för det fortsatta projekteringsarbetet.
Utskottet ställde sig således bakom propositionens förslag rörande den

KU 1976/77:44

B 103

målinriktning för projektarbetet som industriministern hade formulerat.
Utskottet framhöll att i denna ingick att riksdagen senare skulle fl tillfälle att
på grundval av ett utförligt beslutsunderlag definitivt ta ställning till
stålverksprojektets utformning.

Partimotionerna från folkpartiet, centerpartiet och moderata samlingspartiet
innehöll yrkanden om åtgärder i anslutning till stålverksprojektet för
ökad sysselsättning i övre Norrlands inland. Utskottet instämde i att dessa
frågor var angelägna samt pekade på åtgärder som redan vidtagits, t. ex. ett
inlett samarbete mellan företagarföreningen i Norrbottens län och NJA samt
åtgärder från Statsföretags sida för att skapa ytterligare sysselsättningstillfällen
inom främst det inre stödområdet. Mot bakgrund härav utgick
utskottet från att problemen skulle beaktas utan något särskilt uttalande från
riksdagens sida. 1 anslutning till behandlingen av en motion (c) om
gruvbrytning i Kaunisvaara framhöll utskottet vidare beträffande sysselsättningsaspekterna
att det var angeläget att frågan om utnyttjande av Kaunisvaaramalmen
kunde komma till stånd med det snaraste och att det vore
önskvärt med en offert från LKAB:s sida, som klart angav vilka kostnader
staten skulle behöva ikläda sig för att fä en gruvbrytning till stånd.

Utskottet godtog i sin hemställan propositionens förslag i vad avser både
riktlinjer och medelstilldelning och avstyrkte således samtliga motioner utom
den som behandlade gruvdriften i Kaunisvaara, vilken föranledde ett
yrkande om tillkännagivande av vad utskottet anfört.

Till utskottsbetänkande! fogades åtta reservationer.

Beträffande riktlinjerna för den fortsatta projekteringen av stålverket
ansågs i en gemensam c- och fp-reservation att riksdagen inte på grundval av
det knapphändiga material som nu förelåg borde fatta ett beslut som
väsentligt inskränkte riksdagens framtida handlingsfrihet. Enligt reservanterna
borde det fortsatta arbetet med projektet baseras på att enighet rådde om
att en betydande satsning för utbyggd stålproduktion i Luleå skulle komma
till stånd. Utgångspunkt för planeringen borde vara det nuvarande NJA, vars
upprustning och modernisering borde fullföljas genom fortsatt investeringsverksamhet.
Stålverksprojektets detaljutformning skulle stå öppen för prövning,
när ett fullständigt beslutsunderlag förelåg. Detta förutsatte att
kostnader, tillgång på finansieringsmedel, lönsamhetsberäkningar, sysselsättningseffekter,
marknadsbedömningar osv. grundligt utreddes och dokumenterades
för att kunna redovisas för riksdagen. Det ansågs vidare
nödvändigt att riksdagen, och i synnerhet näringsutskottet, under det
fortsatta projekteringsarbetet fick tillfälle att följa utvecklingen, så att en
god beredskap för det slutliga beslutet byggdes upp inom riksdagen.

Moderata samlingspartiets företrädare i utskottet ansåg liksom c- och fpreservanterna
att riksdagens beslut inte fick innebära att handlingsfriheten
bands eller att ett realistiskt och för den närmast berörda regionen positivt
beslut försvårades eller omöjliggjordes, när frågan om stålverksutbyggnaden
återkom till riksdagen för ett definitivt ställningstagande. Moderat reservan -

KU 1976/77:44

B 104

terna skilde sig så till vida från folkparti- och centerreservanterna att de ansåg
att flera alternativa vägar att uppnå sysselsättningsmålet måste prövas under
projekteringsarbetet. Ett av dessa alternativ skulle vara en ytterligare
förädling av NJA:s produkter.

Vpk:s representant i utskottet ansåg i sin reservation beträffande riktlinjerna
för projektet att projektets ursprungliga omfång borde garanteras.

I fråga om miljöhänsyn och energihushållning yrkade företrädarna för m, c
och fp i en reservation att riksdagen i ett särskilt uttalande till regeringen
skulle understryka vikten av att miljö- och energihushållningsaspekterna
tillmättes stor betydelse vid planeringsarbetet och att åtgärder vidtogs för att
stimulera till vidgad forskning.

Riksdagen följde utskottet utom beträffande sistnämnda reservation, som
antogs efter lottning.

Utvecklingen efter 1975/76 års riksdagsbeslut

Styrelsen för NJA rekommenderade i oktober 1976 att projektet Stålverk 80
skulle uppskjutas. Man hänvisade härvid till de ändrade marknadsförutsättningar
som det fortsatta utrednings- och projekteringsarbetet påvisat.
Samtidigt uttalades att en utbyggnad av den metallurgiska kapaciteten dock
oförändrat utgjorde grunden för NJ A:s långsiktiga utveckling och bedömdes
viktig såväl från NJA:s som hela landets synpunkt.

Näringsutskottet lämnades under hösten 1976 redogörelse för denna
utveckling.

I prop. 1976/77:57 begärdes anslag till NJA:s fortsatta verksamhet med
närmare 1,8 miljarder kronor. Näringsutskottet har i ett i dagarna avgivet
betänkande tillstyrkt framställningen. Betänkandet bifogas.

1 propositionen omnämns beträffande Stålverk 80-projektet att NJA:s
styrelse beslutat rekommendera att det ställs på framtiden och att detta
ställningstagande biträtts av de fackliga organisationerna inom företaget.
Industriministern säger sig ha för avsikt att i annat sammanhang återkomma
beträffande Stålverk 80. Enligt vad som uppgivits från industridepartementet
kan detta inte förväntas ske under innevarande riksmöte.

KU 1976/77:44

B 105

Underbilaga 1

lill bilaga 10

Sammandrag av professorn i nationalekonomi Peter Bohms utredning angående
Stålverk SOts inverkan på betalningsbalansen

Först behandlas den mer allmänna frågan angående i vilka huvudsakliga
avseenden en konventionell investeringskalkyl av ett omfattande industriprojekt
är otillräcklig som underlag för ett ställningstagande i regering och
riksdag. Därefter diskuteras problemet om, i vad mån och i vilket hänseende
projektets effekter på Sveriges export och import utgör en sådan punkt där
den konventionella kalkylen måste korrigeras för att få samhällsekonomisk
relevans.

Beträffande den förstnämnda frågan definieras en konventionell investeringskalkyl
som en rent företagsekonomisk kalkyl som med tanke på
projektets storlek från sysselsättningssynpunkt e. I. har kompletterats med en
beräkning av de effekter på bostadsbyggande och samhällsservice som träffar
närmast berörda kommun och län. Med samhällsekonomisk bedömning av
ett investeringsprojekt menas en sammanställning av i prinicp alla effekter på
samhället - hushåll, företag samt stat och kommun i landet som helhet. Vid
bedömningen av problemet förutsätter Bohm
att ett projekt som Stålverk 80 bedöms på samma sätt från företagsekonomisk
synpunkt som normalt gäller för privata företags investeringar i
Sverige,

att projektets storlek i förhållande till branschens produktion föranleder en
jämförelse av alternativa lokaliseringar i vad gäller såväl orter som företag och
att projektets inhemska varuleveranser jämförs med en alternativ försörjning
vid import.

Bohms överväganden rörande relationerna mellan objektets företagsekonomiska
och samhällsekonomiska konsekvenser omfattar först frågan om
sysselsättningsbehovet i kommunen. Han kommer här fram till att Luleåregionen
oavsett om projektet kommer till stånd karakteriseras av förväntad
full sysselsättning. Stålverk 80 skulle därmed i princip komma att motsvara
vilket annat projekt som helst i expanderande regioner med i stort sett full
sysselsättning. Detta leder enligt Bohm till följande slutsatser: 1) Eftersom
alternativa projekt får antas komma till stånd utifrån i huvudsak konventionella
företagsekonomiska kriterier torde detta motivera att samma företagsekonomiska
kalkylränta används i båda fallen, 2) Stålverk 80 skall ge upphov
till en betydande nyinflyttning till Luleå i stället för en motsvarande
inflyttning till alternativa expansiva orter och i Syd- och Mellansverige och
därmed ställa ungefär samma krav på bostadsbyggande och utbyggnad av
samhällsservice som en alternativ användning av de i projektet nedlagda
resurserna. Från sysselsättnings- och samhällsplaneringssynpunkt skulle
projektet således knappast medföra ett nämnvärt behov av omvärdering eller

KU 1976/77:44

B 106

komplettering av den företagsekonomiska kalkylen.

Likaså finner Bohm att miljöeffekten av projektet får anses måttlig,
åtminstone i relation till andra industriprojekt som resurserna annars skulle
ha använts till.

Inte heller anser Bohm att någon korrigering av kalkylräntan eller någon
komplettering av den företagsekonomiska kalkylen är påkallad med hänsyn
till de särskilda poster som ingår i kalkylen. Sålunda finns det med hänsyn till
uppställda jämförelsealternativ inte anledning att omvärdera arbetskraftskostnader
och förekommande skatter. Samma gäller beträffande materialoch
råvaruanskaffningen, eftersom det här i huvudsak torde vara fråga om
uppköp till priser som bestäms på världsmarknaden eller på marknader med
anbudskonkurrens. Undantag härifrån utgör malmtransporterna från
Lappland, där projektet kommer att belastas av kostnader som klart
överstiger de merkostnader som frakterna förorsakar SJ. I en samhällsekonomisk
bedömning skulle det därför vara nödvändigt att omvärdera
fraktkostnaderna ner till nivån för järnvägstransporternas faktiska merkostnader.

Sammanfattningsvis gör Bohm således den bedömningen att den företagsekonomiska
projektvärderingen av Stålverk 80 i allt väsentligt fångar in också
projektets samhällsekonomiska konsekvenser sett i relation till den alternativa
användningen av de resurser projektet skulle disponera.

Beträffande den andra av Bohm behandlade frågan, nämligen om det
faktum att produktionen ger Sverige ökade valutaintäkter medför att det
samhällsekonomiska produktionsvärdet överstiger det företagsekonomiska,
leder Bohms argumentering till slutsatsen att valutaintäkterna för landet som
helhet av ett projekt som Stålverk 80 blir långt mer blygsamma än
förekommande uppgifter ger vid handen. Bakgrunden till denna slutsats kan i
korthet sammanfattas så att effekterna på valutareserven av ett industriprojekt
inte kan utläsas av dess exporthandel och importsubstitutioner utan
måste jämföras med resultatet av ett alternativt resursutnyttjande. Vidare
kan frågan om huruvida ökade valutaintäkter anskaffas på ett för samhället
effektivt sätt inte avgöras enbart på grundval av att ett projekt har hög
exporthandel eller leder till betydande importsubstitution. Projektet måste i
dessa avseenden jämföras med alternativa sätt att inbringa utländsk valuta
för att finna den väg som ger en given måluppfyllelse till lägsta samhälleliga
resursuppoffringar. För ett långsiktigt investeringsprojekt saknar dock
valutaintäkternas storlek betydelse för de ekonomisk-politiska mål som
formulerats i Sverige. På lång sikt strävar valutakurserna mot jämvikt, varför
en trend mot ökad svensk export delvis kommer att motverkas av en ökad
import. Om ett projekts avkastning som helhet saluförs inom landet eller
utomlands är således utan betydelse.

KU 1976/77:44

B 107

Den enda egentliga skillnaden är att en extra komplikation i investeringsbedömningen
inträder när man dessutom måste göra en långsiktsprognos
över framtida valutakurser. Låter man denna skillnad spela någon roll skulle
det snarare vara en fördel om stora och långsiktiga projekt som Stålverk 80
inte gav några exportintäkter alls.

KU 1976/77:44

B 108

Underbilaga 2

lill bilaga 10

JERNKONTORET

Till Statsrådet och Chefen för Industridepartementet

Enligt utdrag ur departementsprotokoll den 30.11.1973 har undertecknad
ingått i en arbetsgrupp under ordförandeskap av statssekreterare Tony
Hagström med uppgift att medverka vid undersökningarna av projektet
Stålverk 80 vid Norrbottens Järnverk AB. Då denna arbetsgrupp haft sitt
slutsammanträde den 21.2.1974, finner jag det angeläget att få framföra
följande synpunkter på gruppens arbete.

Redan vid det första sammanträdet framhölls från ordförandens sida att
gruppen inte skulle utarbeta någon skriftlig rapport över sitt arbete. Något
ställningstagande från gruppens sida till projektet Stålverk 80 var det inte
fråga om, och sammansättningen av gruppen var inte heller sådan att detta
skulle vara möjligt. Gruppens uppgift var i stället att granska ett antal delutredningar
närmast av samhällsekonomisk natur, som skulle göras i anslutning
till projektet, och att diskutera problem i anslutning därtill. Från
departementets sida fick man sedan, om så befanns lämpligt, beakta de
framförda synpunkterna vid ärendets fortsatta handläggning. Någon närmare
granskning av de rent företagsekonomiska aspekterna av projektet var det
däremot inte fråga om. Det kunde dessutom ifrågasättas om gruppen var
lämpligt sammansatt för en dylik uppgift.

Vid det avslutande sammanträdet den 21.2.1974 upprepades åter de
inledningsvis framförda synpunkterna, att gruppen inte skulle ta och inte
heller hade tagit ställning till det ifrågasatta projektet. Enligt undertecknades
mening skulle detta inte heller ha varit möjligt. Såsom jag upplevde
diskussionen och tillgängliga fakta, kunde inte de sysselsättningspolitiska
och de exportstimulerande argument som framfördes på något vis motivera
det ifrågsatta projektet, om jämförelse gjordes med möjliga alternativ. Det
centrala argumentet för projektet måste vara det rent företagsekonomiska.
Visserligen skedde vid gruppens sammanträden en viss presentation av de
tillgängliga företagsekonomiska kalkylerna. Men någon möjlighet för gruppens
medlemmar att närmare ta del av dessa kalkyler gavs inte. Inte heller
skedde i enlighet med det ursprungliga syftet någon inträngande diskussion
av dem. Undertecknad skulle därför inte på grundval av det presenterade
materialet över huvud taget ha någon möjlighet att ta ställning vare sig för
eller emot ifrågavarande projekt. Såsom framhållits muntligt vid sammanträdena,
var detta heller inte avsikten. Jag finnér det emellertid viktigt inför
den fortsatta handläggningen att denna synpunkt på detta sätt också
framföres i skriftlig form.

Stockholm den 26 februari 1974
Lars Nabseth

11 Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44

B 109

Underbilaga 3

till bilaga 10

Höganäs den 25 februari 1974

Industriminister Rune Johansson

Industridepartementet

Fack

103 10 Stockholm 2
Rune,

Referensgruppen, Stålverk 80, har haft sitt tredje och sista sammanträde.

1 referensgruppens uppgifter ingick inte att behandla projektets företagsekonomiska
berättigande utan skulle den vara behjälplig med synpunkter
på andra aspekter av projektet, såsom konsekvenserna på sysselsättningen
i Norrbotten och i Bergslaget.

Något skriftligt yttrande har som avsetts ej avgivits, men jag hoppas en del
av de synpunkter som framförts under sammanträdena skall vara av värde
vid vidarebehandlingen av projektet.

Trots det inkompletta underlaget var referensgruppen vid det sista
sammanträdet enig om att Stålverk 80 ej kan motiveras med sysselsättningsskäl
utan måste bedömas på företagsekonomiska grunder, en uppfattning
som jag helt delar.

Det förefaller snarare som om projektet genom sitt behov av huvudsakligen
manlig arbetskraft kan komma att bidraga till undersysselsättningen av
kvinnor i Luleå-området. Ej heller bidrar projektet till att Norrbottens
invånare kan stanna kvar där de ursprungligen varit bosatta, då de ju måste
flytta till Luleå med de konsekvenser det har av nya bostäder, serviceanläggningar
etc. Är projektet företagsekonomiskt riktigt går emellertid arbetskraftsproblemet
såsom länsstyrelsen i Norrbotten anger säkert att lösa.

Den information vi fick angående det företagsekonomiska berättigandet av
projektet var för inkomplett för att möjliggöra några mer kvalificerade
synpunkter och kan alltså inte ligga till grund för en tillstyrkan av detta efter
svenska förhållanden så enorma projekt.

Med vänlig hälsning
Ernst Geijer

KU 1976/77:44

B 110

Bilaga II A

INDUSTRIDEPARTEMENTET Stockholm den 9 januari 1977

STATSRÅDET OLOF JOHANSSON

Statens vattenfallsverk
162 87 VÄLLINGBY

Regeringen har 1976-12-30 beslutat att förelägga riksdagen förslag till lag
om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (prop. 1976/
77:53). Förslaget innebär att kärnreaktor får tas i drift endast om reaktorns
innehavare har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet
av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en helt säker
slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan
ske. För det fall att upparbetning inte äger rum ställs kravet att innehavaren
skall visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det inte upparbetade
kärnbränslet kan ske. Frågor om tillstånd enligt lagen skall enligt förslaget
prövas av regeringen.

Enligt förslaget har innehavaren av en reaktor som vägras tillstånd eller
som till följd av lagen inte kan utnyttja tillstånd enligt atomenergilagen rätt
till ersättning av staten i princip motsvarande de kostnader som han har lagt
ned före lagens ikraftträdande. Någon generell regel om ersättning för förlust
till följd av åtgärd som reaktorinnehavare har vidtagit efter ikraftträdandet
finns inte i förslaget. Frågor om ersättning för sådana kostnader får prövas
särskilt.

De olika kraftföretag som är engagerade i kärnkraftsprogrammet har under
hösten begärt överläggningar med regeringen för att diskutera den nya
situation som regeringsförklaringen och sedermera villkorspropositionen
innebär. Regeringen har tidigare - bl. a. i regeringsförklaringen aviserat sin
avsikt att ta initiativ till förhandlingar i hithörande frågor med de berörda
kraftföretagen. Vad gäller vattenfallsverket blir det närmast fråga om överläggningar.

Utan att föregripa riksdagens behandling av prop. 1976/77:53 finnér
regeringen det nu vara lämpligt att inleda diskussioner med berörda
kraftföretag. Jag får härmed kalla statens vattenfallsverk till överläggningar
i industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Stockholm, vid tidpunkt som
kan överenskommas.

De inledande kontakternas syfte bör bl. a. vara att klarlägga förutsättningarna
för och konsekvenserna av senareläggning alternativt avbrytande av
kärnkraftprojektet Forsmark 3.

Med vänlig hälsning

Olof Johansson

KU 1976/77:44

INDUSTRIDEPARTEMENTET
STATSRÅDET OLOF JOHANSSON

Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB
Box 1746

lil 87 STOCKHOLM

Regeringen har 1976-12-30 beslutat att förelägga riksdagen förslag till lag
om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle m. m. (prop.
1976/77:53). Förslaget innebär att kärnreaktor får tas i drift endast om reaktorns
innehavare har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser
behovet av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var
en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva
avfallet kan ske. För det fall att upparbetning inte äger rum ställs kravet
att innehavaren skall visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av
det inte upparbetade kärnbränslet kan ske. Frågor om tillstånd enligt lagen
skall enligt förslaget prövas av regeringen.

Den föreslagna lagen gäller inte för de fem reaktorer som var tagna i drift
hösten 1976. För Barsebäck 2, som är färdig, innebär förslaget att reaktorn får
tas i drift utan särskilt tillstånd. Den får dock ej drivas efter utgången av år
1977 utan tillstånd av regeringen. Tillstånd får meddelas endast om reaktorns
innehavare före utgången av september 1977 har företett avtal som på ett
betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning eller, alternativt, har
visat att hanteringen av använt, inte upparbetat kärnbränsle kan ske på ett
helt säkert sätt.

Enligt förslaget har innehavaren av en reaktor som vägras tillstånd eller
som till följd av lagen inte kan utnyttja tillstånd enligt atomenergilagen
rätt till ersättning av staten i princip motsvarande de kostnader som han
har lagt ned före lagens ikraftträdande. Någon generell regel om ersättning
för förlust till följd av åtgärd som reaktorinnehavare har vidtagit efter ikraftträdandet
finns inte i förslaget. Frågor om ersättning för sådana kostnader
får prövas särskilt.

De olika kraftföretag som är engagerade i kärnkraftprogrammet har under
hösten begärt överläggningar med regeringen för att diskutera den nya
situation som regeringsförklaringen och sedermera villkorspropositionen
innebär. Regeringen har tidigare - bl. a. i regeringsförklaringen aviserat sin
avsikt att ta initiativ till förhandlingar i hithörande frågor med de berörda
kraftföretagen.

Utan att föregripa riksdagens behandling av prop. 1976/77:53 finner
regeringen det nu vara lämpligt att inleda diskussioner med berörda

Bill
Bilaga 11 B
Stockholm den 9 januari 1977

KU 1976/77:44

B 112

kraftföretag. Jag får härmed inbjuda Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB till
en första genomgång i industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Stockholm,
vid tidpunkt som kan överenskommas.

De inledande kontakternas syfte bör bl. a. vara att klarlägga förutsättningarna
för och konsekvenserna av senareläggning alternativt avbrytande av
kärnkraftprojektet Oskarshamn 3.

Med vänlig hälsning

Olof Johansson

KU 1976/77:44

B 113

Bilaga I1C

INDUSTRIDEPARTEMENTET Stockholm den 9 januari 1977

STATSRÅDET OLOF JOHANSSON

Forsmarks Kraftgrupp AB

Kungsgatan 17

lil 43 STOCKHOLM

Regeringen har 1976-12-30 beslutat att förelägga riksdagen förslag till lag
om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (prop. 1976/
77:53). Förslaget innebär att kärnreaktor får tas i drift endast om reaktorns
innehavare har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet
av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och varén helt säker
slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan
ske. För det fall att upparbetning inte äger rum ställs kravet att innehavaren
skall visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det inte upparbetade
kärnbränslet kan ske. Frågor om tillstånd enligt lagen skall enligt förslaget
prövas av regeringen.

Enligt förslaget har innehavaren av en reaktor som vägras tillstånd eller
som till följd av lagen inte kan utnyttja tillstånd enligt atomenergi lagen rätt
till ersättning av staten i princip motsvarande de kostnader som han har lagt
ned före lagens ikraftträdande. Någon generell regel om ersättning för förlust
till följd av åtgärd som reaktorinnehavare har vidtagit efter ikraftträdandet
finns inte i förslaget. Frågor om ersättning för sådana kostnader får prövas
särskilt.

De olika kraftföretag som är engagerade i kärnkraftprogrammet har under
hösten begärt överläggningar med regeringen för att diskutera den nya
situation som regeringsförklaringen och sedermera villkorspropositionen
innebär. Regeringen har tidigare - bl. a. i regeringsförklaringen aviserat sin
avsikt att ta initiativ till förhandlingar i hithörande frågor med de berörda
kraftföretagen. Vad gäller vattenfallsverket blir det närmast fråga om
överläggningar.

Utan att föregripa riksdagens behandling av prop. 1976/77:53 finner
regeringen det nu vara lämpligt att inleda diskussioner med berörda
kraftföretag. Jag får härmed inbjuda Forsmarks Kraftgrupp AB till en första
genomgång i industridepartementet, Storkyrkobrinken 7, Stockholm, vid
tidpunkt som kan överenskommas.

KU 1976/77:44

B 114

De inledande kontakternas syfte bör bl. a. vara att klarlägga förutsättningarna
för och konsekvenserna av senareläggning alternativt avbrytande av
kärnkraftprojektet Forsmark 3.

Med vänlig hälsning

Olof Johansson

KU 1976/77:44 B 115

Bilaga II D

INDUSTRIDEPARTEMENTET Stockholm den 13 januari 1977

STATSRÅDET OLOF JOHANSSON

Sydsvenska Kraft AB
Fack

200 70 MALMÖ 5

Regeringen har 1976-12-30 beslutat att förelägga riksdagen förslag till lag
om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (prop. 1976/
77:53). Förslaget innebär att kärnreaktor får tas i drift endast om reaktorns
innehavare har företett avtal som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet
av upparbetning av använt kärnbränsle och har visat hur och var en helt säker
slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan
ske. För det fall att upparbetning inte äger rum ställs kravet att innehavaren
skall visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det inte upparbetade
kärnbränslet kan ske. Frågor om tillstånd enligt lagen skall enligt förslaget
prövas av regeringen.

Den föreslagna lagen gäller inte för de fem reaktorer som var tagna i drift
hösten 1976. För Barsebäck 2, som är färdig, innebär förslaget att reaktorn får
tas i drift utan särskilt tillstånd. Den får dock ej drivas efter utgången av år
1977 utan tillstånd av regeringen. Tillstånd får meddelas endast om reaktorns
innehavare före utgången av september 1977 har företett avtal som på ett
betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning eller, alternativt, har
visat att hanteringen av använt, inte upparbetat kärnbränsle kan ske på ett
helt säkert sätt.

Enligt förslaget har innehavaren av en reaktor som vägras tillstånd eller
som till följd av lagen inte kan utnyttja tillstånd enligt atomenergilagen rätt
till ersättning av staten i princip motsvarande de kostnader som han har lagt
ned före lagens ikraftträdande. Någon generell regel om ersättning för förlust
till följd av åtgärd som reaktorinnehavare har vidtagit efter ikraftträdandet
finns inte i förslaget. Frågor om ersättning för sådana kostnader får prövas
särskilt.

Sydkraft har under hösten uttalat intresse för överläggningar med regeringen
för att diskutera den nya situation som regeringsförklaringen och
sedermera villkorspropositionen innebär. Regeringen har tidigare - bl. a. i
regeringsförklaringen - aviserat sin avsikt att ta initiativ till förhandlingar i
hithörande frågor med de berörda kraftföretagen.

Utan att föregripa riksdagens behandling av prop. 1976/77:53 finner
regeringen det nu vara lämpligt att inleda diskussioner med berörda
kraftföretag. Jag får härmed inbjuda Sydsvenska Kraft AB till en första

KU 1976/77:44

B 116

genomgång vid tidpunkt och på plats som kan överenskommas.

Syftet med denna och ev. ytterligare kontakter bör vara bl. a. att klarlägga
konsekvenserna av om driften av Barsebäck 2 skulle avbrytas.

Med vänlig hälsning

Olof Johansson

KU 1976/77:44

B 117

Bilaga 12 A

Ur promemoria, dagtecknad 1976-04-01, som upprättats inom kommunikationsdepartementet 1.

Fortsatta överläggningar

Vid överläggningar, som statens markdelegation senare upptagit med
företrädare för Solna kommun, behandlades i första hand förutsättningarna
för kommunens medverkan till genomförande av en planläggning i huvudsaklig
överensstämmelse med det s. k. alt. b dvs. med placering av
terminalanläggning på Västerjärva och industrilager på kapplöpningsfältet,
med spårförbindelse på viadukt över Uppsalabanan och tillfartsspår, till stora
delar i tunnel, i en båge norr och väster om terminalområdet. Olika förslag att
bereda kommunen kompensation för det markområde på kapplöpningsbanan,
som därvid erfordrades för lagerhusdelen av SJ-terminalen, berördes.
Kommunrepresentanterna ansåg sig emellertid inte kunna förorda att
kapplöpningsbanan togs i anspråk för föreslaget ändamål. Övriga föreliggande
alternativ till planläggning kunde inte heller läggas till grund för en ny
överenskommelse om samverkan för genomförande.

Markdelegationen beslutade då att undersöka möjligheterna att lösa
terminalfrågorna helt inom ramen för statens eget markinnehav vid Västerjärva.
Det har därvid visat sig möjligt att genom utnyttjande av spåranslutning
i tunnel enligt alt. 5 inpassa erforderliga anläggningar inom ett jämfört
med tidigare planer mera begränsat markområde väster om stambanan med
ett utdragsspår öster om stambanan. Förslaget, det s. k. alt. 5 b, innebär bl. a.
att en postterminal förläggs i områdets sydöstra del, i nära anslutning till
Enköpingsvägen, och att utrymmet för industrilager minskas. Terminalens
förläggning medför kortast möjliga tillfartsväg samt kortaste sträckning för
vatten- och avloppsledningar. Läget är också gynnsamt med hänsyn till
allmänna färdmedel och utbyggd service. Förslaget har godtagits av SJ och
postverket.

Alt. 5 b har lagts till grund för ytterligare överläggningar med representanter
för Solna kommun. Kommunen har därvid uttalat att minskningen av
markbehovet för terminalanläggningarna i och för sig är en positiv ändring,
men då kommunen intagit den ståndpunkten att terminalanläggningarna
över huvud taget inte bör lokaliseras till plats inom kommunen, har
representanterna ansett sig förhindrade att ingå på en närmare prövning av
förslaget.

2. Alternativa placeringar av nya terminalanläggningar för SJ, ASG och
postverket

För SJ:s del krävs terminalanläggningar såväl söder som norr om
Stockholm. För södra storstockholmsområdet tillgodoses terminalbehovet

KU 1976/77:44

B 118

f. n. genom anläggningar vid Södra station och Årsta. För norra storstockholmsområdet
är terminalanläggningar belägna vid Norra station och Solna
station. Lokalerna är omoderna vilket försvårar en utbyggnad och rationalisering
av godshanteringen. Bl. a. befintliga trafikanordningar samt planerad
utbyggnad av gatunätet (Norra länken) i området kring Norra station
omöjliggör en utbyggnad där.

SJ:s enhetslastterminal vid Solna måste vidare flyttas när E 18 får sin nya
planerade sträckning förbi Hagalunds övre.

Huvuddelen av SJ:s ankommande och avgående gods framförs i dag i
fjärrgodståg till/från rangerbangården i Tomteboda. En ny SJ-terminal bör
därför vara belägen i närheten av rangerbangården. För att inte belasta
huvudspåren, vilka genom bl. a. pendeltrafiken är hårt utnyttjade, måste
växlingsrörelserna mellan rangerbangården och terminalen kunna ske på
särskilda spår. Detta understryker behovet av närhet till Tomteboda, vilket
krav tillgodoses vid en förläggning av terminalen till Järvafältet. Huvudparten
av styckegodsmängden torde vidare under överskådlig tid komma att
distribueras till och från de inre delarna av Stockholmsregionen. Mot denna
bakgrund måste en förläggning av den norra godsterminalen till det som i
plansammanhang benämns som det halvcentrala bandet från SJ:s synpunkt
anses nödvändig.

Planeringen inom SJ har mot den angivna bakgrunden varit inriktad på
placering på Järvafältet. SJ har dock under årens lopp undersökt och bedömt
andra alternativ, bl. a. i Barkarby, Upplands Väsby och Märsta. Genomgående
gäller att all annan placering än på Järvafältet ger betydande merkostnader
både för investeringarna - i form av olämpligare placering av
terminalen samt framför allt längre spårdragningar från rangerbangården i
Tomteboda - och för driften i form av längre tågdragningar m. m.

Förutom betydande anläggnings- och driftmerkostnader skulle alternativa
lokaliseringar medföra långa transporter med bil till och från terminalerna
vilket i sin tur ställer ökade krav på vägnätet. Denna belastning accentueras
av det förhållandet att distributionsbilarnas trafikströmmar sammanfaller
med den övriga biltrafikens toppar.

ASG räknar med att det inom kort blir nödvändigt med en ny terminal i
norra storstockholmsområdet som ersättning för anläggningarna vid Norra
station och Albano. En naturlig förläggning är i anslutning till en ny SJterminal.

För postverkets del stod det redan i mitten av 1960-talet klart att lokalerna
vid Stockholm Ban och där tillgängligt lastutrymme och spårområde på sikt
skulle vara otillräckliga. Efter en intern utredning beslöt postverket år 1966 att
i princip flytta behandlingen av tung och skrymmande post (paket, korsband,
tidningar, dvs. s. k. B-post) från Stockholm Ban till en ny postterminal.

I dag hyr postverket lokaler av SJ i ilgodsbyggnaden vid Blekholmsgatan.
Detta är en provisorisk lösning som blir allt orimligare efterhand som
postmängden ökar. Postverket är f. n. i en situation där en försening av

KU 1976/77:44

B 119

postterminalfrågan medför allvarliga risker för den postala trafiken i Stockholmsregionen
och för postdistributionen i övriga landet. Härtill kommer att
arbetsmiljön i nuvarande Stockholm Bans lokaler är synnerligen otillfredsställande,
vilket med skärpa framhållits av personalorganisationerna.

Under planeringsarbetets gång har beträffande en ny postterminal ett
flertal olika alternativ till lokalisering utretts. Alternativen, som aktualiserats
bl. a. av berörda kommuner, är följande:

Innerstaden: Området vid SJ:s ilgodsbyggnad mellan Blekholmsgatan och
Klara strand samt befintliga fastigheter vid Norrtull och Norra station.

Norra Storstockholm: Västerjärva, Ulriksdals kapplöpningsfält med Överjärva,
Lundaområdet, Barkarby flygfält, Rotebro, Upplands-Bro och Vallentuna.

Södra Storstockholm: Årstafältet,ett område nära Älvsjö station, Botkyrka
samt trakten kring Södertälje.

Eftersom den ojämförligt största postmängden produceras inom området
norrom en linje Mälaren-Saltsjön, kom utredningen om lämplig lokalisering
av postterminalen helt naturligt att i forsta hand gälla norra Storstockholm i så
nära anslutning till innerstaden som möjligt. Företagna utredningar har
nämligen visat att det i innerstaden inte kan erbjudas erforderlig mark för en
postterminal av det slag det här är fråga om och inte heller tillgång till de
spårutrymmen som krävs. Vidare måste man ta hänsyn till de begränsningar i
fråga om tung trafik i innerstaden som nu gäller och som väntas bli alltmer
omfattande till följd av den långsiktiga målsättningen för trafikplaneringen i
City.

I detta sammanhang kom även SJ:s planer att anlägga en godsterminal på
Järvafaltet att bli en betydelsefull faktor dels på grund av läget, som från
postal synpunkt uppfyller de trafikmässiga krav som måste ställas på
lokaliseringen, dels på grund av kravet på en spåranläggning med direkt
anslutning till järnvägsnätet. Kravet på en förläggning av postterminalen till
samma område som en SJ-terminal grundar sig bl. a. på att 83 % av landets
postmängd befordras på järnväg, när det gäller längre transporter, s. k.
mellanområdesförbindelser. Från miljösynpunkt är det dessutom av stor
betydelse att godstransporterna mellan SJ-terminalen och postterminalen
kan försiggå inom ett slutet terminalområde. Förläggs terminalerna till skilda
områden ökas ytterligare den tunga trafiken på vägnätet.

En lokalisering till annat av de tidigare nämnda alternativen inom norra
Storstockholm än Järva eller Ulriksdal skulle innebära - under förutsättning
att tillräcklig spårförsörjning över huvud taget är möjlig - att tidpunkten för
godsvagnarnas ankomst till postterminalen blir betydligt senarelagd. Likaså
måste hämtningen av lastade vagnar ske väsentligt tidigare. Detta innebär en
avsevärt förkortad behandlingstid vid postterminalen och därigenom risk för
en starkt försämrad service och ökade transportkostnader. Huvuddelen av de
utomregionala posttransporterna med bil berör E 18, E 4 norrut samt - via
Essingeleden - E 4 söderut. Västerjärva är här bästa lösningen. Det är också

KU 1976/77:44

B 120

den lösning som ger kortast möjliga avstånd (nära 10 km) till Stockholm C,
där posten överförs till postkupéer i SJ:s tåg. Detta avstånd måste minimeras
med hänsyn till befordringskostnaderna dels för postverket, dels för kunder
som avlämnar tung post. Bortsett från Västerjärva ligger de övriga lokaliseringsalternativen
också så långt bort att man av tidsskäl inte kan centralisera
brevsorteringen till terminalen såsom avsett är. Vidare förlängs transporttiderna
såväl på järnväg som på landsväg för den tunga posten så att
servicenivån även för denna post (s. k. B-post) bedöms inte kunna upprätthållas.

Alternativen med en terminal i söder för hela Storstockholm har på grund
av bl. a. transportkostnaderna för uppsamling och spridning inte ansetts som
en realistisk lösning. De studerade alternativen har dessutom inte kunnat
erbjuda erforderliga ytor.

Efter utflyttningen av den tunga posttrafiken från innerstaden till Järvaterminalen
kommer Stockholm Ban (vid Stockholm C) att byggas om och
rustas upp för att bl. a. fungera som postterminal för innerstaden beträffande
brevposten.

3. Sammanfattning och slutsats

Från statens sida har alltsedan början av 1960-talet förutsatts att viss del av
statens mark på Järvafätet skall användas för terminalanläggningar. För att
planläggning av berört område skall kunna ske på ett för berörda kommuner
godtagbart sätt har från statens sida under årens lopp visats stort tillmötesgående
när det gäller att utreda olika alternativ och att så långt möjligt
begränsa anspråken när det gäller dispositionen av den statliga marken. De
båda verken, postverket och SJ, har även utrett alternativa placeringar när det
gäller byggandet av de nya terminaler, som är nödvändiga av effektivitets-,
service- och arbetsmiljöskäl. Därvid har konstaterats att andra placeringar än
på den statliga marken vid Järva ger oacceptabla service- och kostnadseffekter
som inte kan kompenseras. Avslutningsvis kan konstateras att
uppförandet av post- och järnvägsterminaler, som är nödvändiga för att
tillgodose i första hand Stockholmsregionens behov men även har betydelse
för post- och järnvägsservicen i landet som helhet, får anses utgöra ett
betydande allmänt intresse.

KU 1976/77:44

B 121

Bilaga 12 B

BOSTADSDEPARTEMENTET BESLUT

1976-11-11

P1 2275/76

Stockholms läns landsting

Landstingshuset

Fack

104 22 STOCKHOLM

Lokalisering av post- och järnvägstermina! inom Stockholmsområdet

I beslut den 1 april 1976 föreläde regeringen med stöd av 27 g byggnadslagen
Solna kommun att upprätta stadsplan för postterminal inom ett
markområde i Väster-Järva i kommunen. Regeringen förutsatte i beslutet att
kommunen i sin översiktliga planering också skulle reservera mark för
statens järnvägars behov av godsterminal m. m.

Ovan nämnda beslut har denna dag upphävts av regeringen.

Frågan om lokalisering av post- och järnvägsterminaler inom Stockholmsområdet
bör bli föremål för ytterligare och kompletterande överväganden
genom prövning av flera alternativ. Enligt regeringens uppfattning bör detta
ske inom ramen för pågående regionplanearbete. Det ankommer på statens
järnvägar och postverket att från sina utgångspunkter redovisa kostnads- och
effektivitetsanalyser för de studerade alternativen.

Postverket har i dag huvuddelen av sin hantering av skrymmande och tung
post, s. k. B-post, koncentrerad till Stockholms centralstationsområde.
Verksamheten bedrivs dels i egna lokaler (Stockholm Ban), dels i av SJ
förhyrda utrymmen. I båda fallen är lokalerna omoderna och otillräckliga för
den expanderande verksamheten och det finns redan i dagsläget ett mycket
starkt behov av nya utrymmen.

För SJ:s del behövs godsterminalanläggningar både söder och norr om
Stockholm. För södra Storstockholm tillgodoses terminalbehovet för SJ
genom anläggningar vid Södra station och Årsta och för postverket genom en
terminalanläggning i Årstadal, som tillgodoser den B-posttrafik som är
aktuell för södra Storstockholm. SJ:s nuvarande terminalanläggningar för
norra Storstockholm är belägna vid Norra station och Solna station.
Lokalerna vid Norra station är omoderna vilket motverkar utvecklingen av
en rationell godshantering. En på sikt nödvändig om- och tillbyggnad
försvåras av befintliga trafikleder samt den planerade utbyggnaden av
trafikleden Norra Länken. SJ:s anläggning vid Solna station måste flyttas om
väg E 18 får sin nya planerade sträckning förbi Hagalunds övre.

Även SJ:s dotterföretag AB Svenska Godscentraler (ASG) är i behov av ny

KU 1976/77:44

B 122

terminalbyggnad.

Postverket, SJ och ASG har således behov av nya terminaler inom
Storstockholm. Lokalisering av detta slag av terminaler ställer speciella krav i
den regionala planeringen. Det är fråga om stora arbetsplatser, som alstrar
mycket trafik och som ställer speciella krav på tillfredsställande anslutning till
väg- och järnvägsnätet. Det är av stor betydelse att finna en lokalisering, som
kan tillgodose såväl krav på effektivitet och service i de båda verken som
personalens krav på en god arbetsmiljö och godtagbar restid mellan bostad
och arbetsplats.

Den framtida post- och godsförsörjningens organisation i Storstockholmsregionen
är av avgörande betydelse för funktionen av det integrerade system
som finns uppbyggt för hela landets post- och godsdistribution.

Lokaliseringen av en post- och järnvägsterminal påverkar även förhållandena
i övrigt för regionens invånare. Lokaliseringsfrågan måste därför ses i
sitt totala perspektiv och utgående från såväl de allmänna kommunikationsintressena
som regioninvånarnas intressen. Även möjligheten att särlokalisera
terminalerna måste beaktas. Regionalplanenämnden har redan den 11
juni 1976 beslutat att utföra vissa underlagsstudier av betydelse för beslut om
terminalens lokalisering. Regeringen har funnit det angeläget att frågan om
terminalens lokalisering prövas av de för regionplaneringen ansvariga
organen innan slutligt beslut i frågan fattas. Regeringens beslut att upphäva
det tidigare föreläggandet för Solna kommun att upprätta stadsplan för
terminalen får ses mot denna bakgrund. För att underlätta regionplanenämndens
arbete kommer regeringen att skapa praktiska förutsättningar för
överläggning om alternativa lägen bland annat genom att låta tillsätta en
referensgrupp under ledning av statssekreteraren i bostadsdepartementet.
Till gruppen kommer representanter för berörda departement och verk samt
länsstyrelsen att knytas. Vidare inbjuds representanter för personalen i de
båda verken att medverka i gruppen.

Med hänsyn till postverkets, SJ:s och ASG:s föreliggande och framtida
behov av utrymme för terminaler hemställer regeringen att landstinget
genom regionplanenämnden utreder hur dessa behov lämpligast tillgodoses
inom Storstockholmsområdet. Regeringen förutsätter att nämnden - om
resultatet av lokaliseringsprövningen så påfordrar - vidtar åtgärder för
ändring av gällande regionplan.

Det är angeläget att arbetet bedrivs i sådan takt att förslag till lokalisering
och eventuell ändring i regionplanen kan framläggas under första halvåret
1977.

På regeringens vägnar

Elvy Olsson

Ulf Lindgren

KU 1976/77:44

B 123

Bilaga 12 C

Skrivelse till cheferna för

bostads- och kommunikationsdepartementen

Enligt vad vi erfarit överväger regeringen att fatta beslut om att upphäva
det av regeringen tidigare fattade beslutet om stadsplan för Solna innefattande
post- och godsterminal. Postverket och Statens järnvägar för med
anledning härav anföra följande.

Inrättandet av den planerade terminalen i Solna är av utomordentligt stor
betydelse för postens och Statens järnvägars verksamhet. Det berör i hög grad
väsentliga kommunikationsintressen för näringslivet såväl i Stockholmsregionen
som landet i övrigt. Den planerade terminalen syftar också till att lösa
arbetsmiljöproblem av stor betydelse för de båda verkens personal och frågan
berör i hög grad personalens arbetsförhållanden i övrigt. Enligt de principer
som statsmakterna fastlagt kan sådana frågor inte behandlas utan att de
anställda får tillfälle att framföra sina synpunkter.

Till det tidigare av regeringen fattade beslutet var fogad en promemoria
ang. terminalen i Solna. Inom postverket har dessutom upprättats bilagda
promemoria av den 22 oktober 1976.

Postverket och Statens järnvägar hemställer i samråd med berörda
personalorganisationer att, innan beslut i ärendet fattas, yttrande inhämtas
över promemoriorna och övriga handlingar av intresse i ärendet av följande
remissorgan: Postverket, Statensjärnvägar, länsstyrelsen i Stockholms län,
Statsanställdas förbund. Posttjänstemännens förening, Stockholms läns
landstings regionplanenämnd. Sveriges industriförbund,Svenska företagares
riksförbund. Svenska handelskammarförbundet. Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund
och Stockholms handelskammare.

Postverket och Statens järnvägar vill redan nu framhålla dels att den
utredning av terminalfrågan som gjorts visar att något ur samhällsekonomisk
och företagsekonomisk synpunkt godtagbart alternativ till Solnaterminalen
inte finns, dels att postpersonalen uttalat att den inte kan acceptera en
ytterligare fördröjning av frågans lösning.

Postverket
Ove Rainer

Statens Järnvägar
Lars Peterson

KU 1976/77:44

B 124

Bilaga 13

PM angående ersättning i visst enskilt fall

I propositionen 1976/77:71 föreslogs att riksdagen godkände att särskild
ersättning skulle utbetalas till Tonny Bodmark med 17 000 kr. Bodmark, som
är född 1950 och handikappad efter en tidig hjärnskada, uppbar sedan mitten
av 1960-talet folkpension i form av helt sjukbidrag. En ansökan om fortsatt
sjukbidrag avslogs av allmän försäkringskassa i januari 1974. Kassan
beviljade honom däremot invaliditetsersättning. Beslutet fastställdes slutligt
av försäkringsdomstolen i april 1975. En ansökan om resning av försäkringsdomstolens
dom lämnades utan bifall av regeringsrätten i februari 1976.

Efter genomgången arbetsprövning ansökte Bodmark i september 1975 på
nytt om sjukbidrag. Med hänsyn till resultatet av arbetsprövningen beviljades
hans ansökan. Eftersom lagen om allmän försäkring medger retroaktiva
pensionsförmåner under högst tre månader beviljades sjukbidraget fr. o. m.
juni 1975. Beslutet fastställdes slutligt av försäkringsdomstolen i december
1976.

Enligt propositionen borde statsmakterna ”med hänsyn till de speciella
förhållanden som obestridligen föreligger i detta fall” utnyttja de möjligheter
som myndigheterna saknar och i särskild ordning ge Bodmark ersättning för
uteblivna pensions- och tilläggsförmåner förtiden december 1973-maj 1975.
Beloppet, 17 000 kr., skulle utbetalas från femte huvudtitelns reservationsanslag
Extra utgifter.

Socialförsäkringsutskottet (SfU 1976/77:20) hade inte något att erinra mot
att den ersättning som ställts i utsikt till Bodmark utbetalades och tillstyrkte
följaktligen propositionens förslag.

Utskottet anförde därutöver vissa principiella synpunkter på det förfaringssätt
som använts i detta fall. Utskottet framhöll bl. a. att i den mån
lagstiftningen och dess tillämpning gav anledning till ändringar måste dessa
företas i föreskriven ordning. Om man utanför denna ordning särbehandlade
enskilda fall förelåg enligt utskottet en uppenbar risk att detta skapade en
känsla av rättsosäkerhet hos medborgarna och medförde svårigheter för de
lagtillämpande organen. Utskottet förutsatte att det förfaringssätt som
utskottet ställde sig bakom inte blev vägledande för framtiden.

Vid riksdagens behandling av ärendet yttrade socialförsäkringsutskottets
ordförande, herr Aspling, följande (RD snabbprotokoll nr 104 s. 25):

Herr talman! Ett enigt utskott står bakom socialförsäkringsutskottets
betänkande nr 20 om bifall till propositionen 1976/77:71. Jag vill dock med
några ord kommentera betänkandet.

Riksdagens maktutövning är koncentrerad till två områden - den normgivande
- lagstiftande makten och finansmakten. Den rättstillämpande
verksamheten är däremot helt överlämnad åt myndigheter och domstolar.
Som utskottet understrukit innefattar den normgivande makten endast
befogenhet att utfärda generella normer.

12 Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44

B 125

Att utskottet har ansett sig särskilt böra kommentera detta beslut beror inte
i och för sig på att en enskild person tillerkänns en ersättning vars skälighet vi
inte haft anledning att gå in på. Utskottet har emellertid funnit det befogat att
peka på att förslaget i propositionen innebär att riksdagen genom sin
finansmakt skall bevilja dispens från en allmän lag som berör varje
medborgare i detta land. Det kan, menar vi, inte uteslutas att det finns andra
personersom med samma fog som den personsom propositionen avser skulle
kunna åberopa skäl för en särbehandling.

Utskottet har som framgår av betänkandet inte givit sig in på någon
närmare diskussion om tyngden av de skäl som åberopas i propositionen.
Utskottet har nämligen ansett att ersättning i detta fall med hänsyn till
omständigheterna bör utgå. Vad utskottet med sin skrivning har velat
understryka är att det är angeläget att man i fortsättningen inte föregriper
riksdagens dispensmakt. Utskottet har också velat förebygga att riksdagen
skall behöva ta ställning till enskilda förslag från motionärer eller propåer från
regeringen om att ersättning skall utgå till personer som lagligen inte är
berättigade till ersättning. Riksdagens uppgift bör, menar vi i utskottet,även i
fortsättningen vara att besluta om normer som gäller alla medborgare - inte
att fungera som en överprövningsinstans närandra besvärsvägar har prövats.

Med det anförda yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Utskottets hemställan bifölls.

Grundlagberedningens förslag till ny regeringsform (SOU 1972:15) innehöll
ett stadgande, 10 kap. 13 §, vars första mening löd:

Riksdagen får icke upphäva, ändra eller fastställa beslut, som regeringen,
domstol eller annan myndighet har fattat, eller eljest, på annat sätt än genom
lag eller utgiftsanslag, besluta om angelägenhet, som det enligt författning
ankommer på sådan myndighet att pröva.

Beredningen ansåg att redan kravet på en lämplig arbetsfördelning ledde till
att riksdagen i huvudsak endast borde ta befattning med normbeslut och inte
med rättstillämpning av olika slag. Särskilda organ, nämligen regeringen,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna, skulle se till att normbesluten
blir följda i tillämpningen. Också behovet av stabilitet i rättsförhållanden
mellan enskilda gjorde det enligt beredningen angeläget att riksdagen inte
grep in i handläggningen av enskilda fall.

Bestämmelserna i 10 kap. 13 ?; innebar enligt beredningen att riksdagen
inte kunde uppträda som rättstillämpare i konkurrens med regeringen,
domstolarna och andra myndigheter. Riksdagen skulle sålunda inte kunna
upphäva, ändra eller fastställa av myndigheterna fattade beslut.

Beredningens förslag innebar vidare, att riksdagen,om den ville besluta om
angelägenheter, som enligt författning föll inom någon myndighets verksamhetsområde,
skulle vara hänvisat till att göra detta antingen genom
lagstiftning, dvs. genom att skapa nya rättsregler, eller, när det rörde sig om
frågor av ekonomisk natur - exempelvis beviljande av skadeersättning i ett
visst fall eller av en individuell pensionsförmån - genom anslagsbeslut.

I proposition 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdags -

KU 1976/77:44

B 126

ordning anförde departementschefen (s. 401 f.) att i överensstämmelse med
nuvarande ordning borde principen vara att riksdagen inte skulle vara ett
förvaltande eller rättsskipande organ utan att förvaltnings- och rättsskipningsuppgifterna
skulle ligga hos regeringen, förvaltningsmyndigheterna och
domstolarna. Redan på grund av sin organisation och sammansättning var
enligt departementschefen riksdagen som regel inte lämpad att handha
uppgifter av sistnämnda slag utan borde i huvudsak ägna sig åt de uppgifter
som följer med dess innehav av normgivnings- och finansmakten och åt
kontrollen av rikets styrelse och förvaltning.

Enligt departementschefen borde riksdagen alltså inte kunna besluta i
sådan rättsskipnings- eller förvaltningsangelägenhet som enligt särskilda
föreskrifter ankom på regeringen, domstol eller annan myndighet. Inte heller
borde riksdagen kunna genom lag tillägga sig själv förvaltnings- eller
rättsskipningsuppgift, exempelvis besluta om näringstillstånd eller expropriation.
Denna grundsats föreslogs komma till tydligt uttryck i RF. Något
undantag för utgiftsbeslut borde inte göras i bestämmelsen. Det var nämligen
enligt departementschefens mening tydligt att riksdagen vid beviljande av
anslag inte fullgjorde någon förvaltningsuppgift ens när besluten tog sikte på
enskilda fall (ej kursiverat i prop.).

Departementschefen framhöll vidare, att vissa andra bestämmelser i
förslagen till RF och RO däremot förutsatte att riksdagen fattade beslut av
mer eller mindre utpräglad förvaltningsnatur. Med hänsyn härtill måste
bestämmelsen innehålla ett undantag för det fall förvaltningsuppgift hade
lagts på riksdagen genom föreskrift i grundlag eller riksdagsordningen.

På grundval av bl. a. dessa överväganden utformades förslaget till
stadgande i 11 kap. 8 $ RF om kompetensfördelningen mellan riksdagen å ena
sidan samt domstolar och myndigheter å den andra. Bestämmelsen, som
lämnades utan erinran vid riksdagsbehandlingen, har följande lydelse:

8 5 Rättskipnings- eller förvaltningsuppgift får ej fullgöras av riksdagen i
vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen.

Följande förteckning över propositioner och motioner rörande ekonomiska
förmåner till enskilda personer, har upprättats av riksdagens upplysningstjänst
för utskottets räkning. Förteckningen bygger på en genomgång av
sakregistren för den aktuella perioden.

KU 1976/77:44 B 127

Propositioner och motioner 1971-1977 (27 april), vari hemställts om ekonomisk förmän till enskild
person

År/prop. el. mot.	Ärende	Riksda-gens be-slut	(Utskotts- betänkan- de)
1971
Prop. 25:1-3	Livränta till vissa personer	Bifall	(FöU 7)
Prop. 87:3, 4	Vissa pensionsfrågor, m. m.	Bifall	(InU 16)
Mot. 480 Mot. 805	Ekonomisk gottgörelse till fru Elin Johansson Pension m. m. åt föreståndaren för Tessininsti-	Bifall	(SoU 14)
	tutet Gunnar W. Lundberg	Avslag	(KrU 27)
1972
Prop. 18:1-3	Livränta till vissa personer	Bifall	(FöU 10)
Prop. 82	Vissa pensionsfrågor, m. m.	Bifall	(InU 13)
Mot. 976	Trafiklivränta till Torild Oldenburg	Avslag	(SfU 42)
1973
Prop. 18:1-4	Livränta till vissa personer	Bifall	(FöU 12)
Prop. 99	Vissa pensionsfrågor	Bifall	(InU 18)
Mot. 411 Mot. 845	Pension till dispaschören Gösta Hasselrot Pensionen till förre skräddaren vid 1 19, E.G.B.	Tillkän- nagiv.	(LU 11)
	Lindberg	Avslag	(InU 26)
Mot. 1344	Ersättning åt Edvin Karlsson, Aneby	Avslag	(TU 16)
1974
Prop. 30:1-11	Livränta till vissa personer	Bifall	(FöU 13)
Prop. 87	Vissa pensionsfrågor	Bifall	(InU 12)
1975
Mot. 104, mom. 3	Skadeståndsansvaret för barn, m. m.	Återkal- lad,
Mot. 443	Ersättning åt brandmannen Lars Enoch Petters-		(JuU 75/
	son	Avslag	76:7)
Mot. 1010	Viss riksdagsmannapension år f. d. riksdagsle-		(KU 75/
1975/76 Mot. 764	damoten Erik Alexanderson Konstnärslön till schackspelaren Ulf Anders-	Avslag	76:18)
Mot. 915	son Viss riksdagsmannapension åt f. d. riksdagsleda-moten Erik Alexanderson	Avslag Uppskov	(KrU 35:3)
Mot. 1141	Statspension åt f. d. generalkonsuln Gustav	Tillkän-	(UU 76/
	Forssius	nagiv.	77:13)
1976/77
Prop. 71	Viss ersättning till handikappad	Bifall	(SfU 76/ 77:20)
Prop. 143	Vissa pensionsfrågor	Ej behand-lad	(InU)

KU 1976/77:44

B 128

Bilaga 14

PM angående vissa garantiutfästelser i samband med ev. export av Viggenplanet
m. m.

I promemorian behandlas vissa frågor rörande ev. export av jaktflygplanet
Viggen m. m. till Holland, Belgien, Norge och Danmark. Frågan gäller
närmast innebörden av den svenska regeringens garantier till ev. köparländer
för leveranser av plan och reservdelar m. m. givna år 1975.

Gällande regler för krigsmaterielexport

Krigsmaterielexporten regleras i kungörelsen (1949:614) angående förbud
mot utförsel från riket av krigsmateriel (krigsmaterielkungörelsen) med
därtill fogad förteckning över krigsmateriel. Huvudregeln är att sådan export
inte får förekomma utan tillstånd. Frågan om utförseltillstånd skall prövas av
chefen för handelsdepartementet. Avser ärendet utförsel i större omfattning
eller är det eljest av större vikt skall tillståndsfrågan prövas av regeringen.
Enligt praxis prövar regeringen ärenden som rör utförsel till ett högre värde än
500 000 kr. eller som är av principiell natur. Ärendena bereds av krigsmaterielinspektionen
inom handelsdepartementet. De ärenden som enligt kungörelsen
prövas av handelsministern får efter bemyndigande avgöras av
krigsmaterielinspektionen.

1 propositionen 1971:146 angående krigsmaterielexport redovisas principer
för export av krigsmateriel. Propositionen har godkänts av riksdagen (UU
1971:21 rskr 343). Departementschefen angav följande riktlinjer m. m.:

Riktlinjer

Som jag förut har anfört måste huvudregeln vara generellt förbud mot att
exportera krigsmateriel utan tillstånd. De riktlinjer som här redovisas avser
att ge närmare ledning för tillståndsprövningen.

1 vissa fall föreligger ovillkorligt hinder mot krigsmaterielexport. Detta kan
vara fallet på grund av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller
folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig. I dessa fall skall
självfallet exporttillstånd vägras.

Utrikes- och neutralitetspolitiska skäl saknar betydelse i fråga om krigsmaterielexport
till de nordiska staterna och till de neutrala staterna i Europa.
Därför bör i fredstid tillstånd beviljas för export till dessa stater. I fråga om
andra stater måste från fall till fall bedömas om de utrikes- och neutralitetspolitiska
skälen har så ringa vikt att export bör tillåtas.

De principiella överväganden som här har redovisats leder till att tillstånd
inte bör beviljas för export till
stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om
krigsförklaring har avgetts eller ej,
stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt, eller
stat som har inre väpnade oroligheter.

KU 1976/77:44

B 129

Vid tillämpningen av dessa regler bör man dock skilja mellan materiel av
utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. De allmänna utrikespolitiska
skälen mot krigsmaterielexport har, som jag tidigare har anfort, inte
samma tyngd i fråga om defensiva vapen, t. ex. kustartilleri- och luftvärnsmateriel.
Visserligen bör inte ens defensiv materiel kunna exporteras till stat
som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat. Men i de övriga fall som
här avses bör export av sådan materiel, som inte kan utnyttjas för att påverka
den föreliggande krissituationen, kunna tillåtas. Detta är helt i överensstämmelse
med den praxis som gäller f. n.

Starka utrikespolitiska skäl talar vidare mot att Sverige exporterar krigsmateriel,
som kan bli utnyttjad för att undertrycka mänskliga rättigheter.
Även om denna princip redan nu kan sägas vara vägledande för praxis i
tillståndsärenden, är det angeläget att det uttryckligen slås fast som en
grundläggande regel att export inte kan medges i dessa fall. Regeln avses
medföra ökad restriktivitet i fråga om urvalet av mottagare för svensk
krigsmaterielexport i överensstämmelse med det allmänna syfte som jag
förut har angett för de nya riktlinjerna. Regeln bör uttryckas så, att tillstånd
inte skall ges för export av krigsmateriel till stat, som på grund av deklarerade
avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas använda materielen
för att undertrycka mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan.

I fråga om reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel föreligger
särskilda förhållanden. Med den stränga restriktivitet jag förordar för urvalet
av de stater till vilka krigsmaterielexport skall medges är det osannolikt, att
tveksamhet uppstår i fråga om export av reservdelar till materiel, för vilken
licens en gång lämnats. Skulle detta ändå inträffa, bör enligt min mening
avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel,
som exporterats med vederbörligt tillstånd. För att svensk krigsmaterielindustri
skall kunna verka på exportmarknaden inom de ramar som jag har
angi vit är det angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar
till inköpt materiel. Reservdelar till tidigare inköpt materiel bör därför fä
exporteras oavsett förhållanden som jag här angivit som hinder för export.
Ovillkorliga exporthinder gäller dock givetvis även i detta fall.

Utredningen och flera remissinstanser har betonat de svårigheter som
uppstår i företagens planering, om påbörjade eller kontrakterade leveranser
måste avbrytas. Dessa svårigheter måste enligt min mening beaktas. Om,
som jag har funnit, krigsmaterielexport av viss omfattning skall tillåtas av
beredskapshänsyn, bör man också beakta de konsekvenser för sysselsättningen
som kan uppstå, om en för export utbyggd kapacitet plötsligt inte kan
utnyttjas. Utfärdad exportlicens bör därför indragas, förutom vid ovillkorliga
exporthinder, endast om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt
med annan stat eller får inre väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad
konflikt bör indragning av licensen kunna underlåtas,om det är förenligt med
de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten deltar i konflikten endast
symboliskt.

Som utredningen anfört och jag tidigare framhållit medför den tekniska
utvecklingen att Sverige med begränsade resurser får allt svårare att följa med
i den tekniska utvecklingen och med egen produktion täcka hela den sektor
som är av betydelse för det svenska försvarets behov. Det är som jag också
tidigare framhållit inte tänkbart att vi med hjälp av export av krigsmateriel
kan klara detta problem. Det kan därför bli nödvändigt att i framtiden inleda
samarbete med företag i andra stater. I ett sådant samarbete måste
samarbetspartnern komma med på ett mycket tidigt stadium. Vid samar -

KU 1976/77:44

B 130

betsavtal mellan foretag i Sverige och i andra länder om gemensam
utveckling och produktion av krigsmateriel bör sådan utförsel till det andra
landet som föranleds av avtalet medges oavsett förhållanden som tidigare
angivits som hinder för krigsmaterielexport. Dock gäller även i detta fall de
tidigare angivna ovillkorliga exporthindren. Avtal av detta slag förutsätter en
mycket restriktiv prövning vid val av utländsk samarbetspartner. Jag
förutsätter att avtalen alltid skall underställas Kungl. Majit och att myndigheterna
skall ha full insyn i den svenska samarbetspartnerns verksamhet.

Liksom f. n. bör endast statlig myndighet eller av staten auktoriserad
vapenimportör godtas som köpare. Detta medför att risken för att krigsmateriel
hamnar hos icke avsedd stat är kraftigt reducerad. För att ytterligare
minska denna risk bör utländska köpare av svensk krigsmateriel, om det inte
av särskilda skäl kan underlåtas, skriftligen förklara att materielen under de
närmaste fem åren från köptillfället är avsedd för köparens eget behov.

I fråga om export av krigsmateriel till befrielserörelser vill jag i likhet med
utredningen och remissinstanserna hänvisa till den grundläggande principen,
vilken bl. a. fastslagits i ett av riksdagen godkänt utlåtande från statsutskottet
(SU 1969:82), att ingen stat har rätt att ingripa i en annan stats inre
angelägenheter. Hävdandet av denna princip är framför allt i de mindre
staternas intresse. En sanktionering av export av krigsmateriel till vad som
från svensk sida betraktas som befrielserörelser i etablerade stater skulle
urholka principen och undergräva våra möjligheter att hävda den. Trots att
neutralitet i formell mening endast föreligger i krig och inte vid inre väpnade
konflikter, skulle en inblandning i sådana konflikter genom export av
krigsmateriel till endera parten stå i dålig samklang med den svenska
neutralitetspolitiken och med det konsekventa svenska stödet för fredlig
lösning av konflikter. Därtill kommer svårigheterna att avgöra vad som skall
betraktas som befrielserörelse. Principen att endast etablerade stater och av
vårt land erkända regeringar eller deras ombud skall kunna uppträda som
köpare bör alltså gälla generellt.

Expon/rågans m. m. behandling i riksdagen

Frågor om försäljning ur krigsmaterielexportsynpunkt m. m. och ev.
utfästelser m. m. har behandlats vid frågedebatter i riksdagen 1974 och
1975

dels ang. utfästelser om företagsetablering (Berndtson, vpk)
dels om principerna för export av krigsmateriel (Werner i Tyresö, vpk)
dels om villkoren för export av Viggenplan (fröken Eliasson, c).
Handelsminister Feldt underströk i svaren att försäljningsärendet inte
var slutfört. Han anförde i svaret till fröken Eliasson bl. a. följande:

1 samband med de aktuella överläggningarna mellan SA AB-Scania AB och
myndigheterna i Belgien, Danmark, Holland och Norge om gemensam
utveckling och tillverkning av Viggens jaktversion har regeringen lämnat de
nämnda länderna en redogörelse för dessa regler. Regeringen har därvid
angivit vilka utfästelser som skulle kunna lämnas inom ramen för dessa
regler därest ett slutligt avtal kommer till stånd, som innebär ett långtgående
samarbete mellan företag i Sverige och i de nämnda länderna.

KU 1976/77:44

B 131

Pressmeddelande från UD 1975 -01 -17
Pressmeddelandet har följande lydelse:

Uttalande av utrikesminister Sven Andersson angående den svenska
neutralitetspolitiken och förhandlingarna om försäljning av flygplanet
Viggen

Den svenska regeringen har givit vissa garantier till de fyra länder som är
intresserade av Viggen.

Dessa garantier som vid ett eventuellt kontrakt kommer att gälla mellan
Sverige och de fyra länderna, säger utrikesminister Sven Andersson, står i
överensstämmelse med vår alliansfria politik, internationella regler och FNstadgan.
De följer också de riktlinjer om svensk vapenexport som regering
och riksdag behandlade 1971.

Försvarsdepartementets handläggning av frågan

Departementets handläggning av frågan framgår av pressmeddelande från
statssekreteraren 1975-03-19 jämte till detta pressmeddelande fogat brev

1974-12-05 från försvarsminister Holmqvist till försvarsministrarna i Norge
och Danmark (tre bilagor på engelska) underbilaga 1 och statssekreterarens
brev (på engelska) 1975-03-10 i saken, underbilaga2. Handlingarna har fogats
som underbilaga 1 till denna PM. De engelska texterna har översatts till
svenska inom riksdagens internationella sekretariat och fogats till promemorian
som underbilaga 4. Utskottet har tagit del av en inom försvarsdepartementet
upprättad promemoria, dagtecknad 1975-03-14, med redogörelse för
”Viggen-frågan” och de aktuella garantiutfästelserna. Ärendet har behandlats
i utrikesnämnden, underbilaga 3.

KU 1976/77:44

B 132

Underbilaga I

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Statssekreteraren

1975-03-19

PRESSMEDDELANDE

I anledning av de diskussioner som ägt rum rörande frågan om försäljning
från Saab-Scania m. fl. svenska företag till Belgien, Danmark, Nederländerna
och Norge har försvarsdepartementet beslutat att offentliggöra de frågor som
ställts till den svenska regeringen och de svar som getts.

I början av hösten 1974 ställdes följande frågor från den styrkommitté som i
de fyra länderna förbereder det politiska beslutet.

1. To what extent is the Swedish Government willing to guarantee the
proposals for co-production and additional compensation which havé been
made by the Swedish industries to the four countries?

2. To what extent is the Swedish Government willing to guarantee the
prices quoted by the Swedish industries to the four countries?

3. To what extent is the Swedish Government willing to limit theeffects of
price escalation with respect to those parts which will be produced in Sweden
for the four countries?

4. To what extent is the Swedish Government willing to guarantee the
availability in times of tension and war of those parts which will be produced
in Sweden for the four countries?

5. To what extent is the Swedish Government willing to cooperate with or
participate in the logistieorganization that the four countries would require to
operate Viggens?

Efter en överläggning mellan försvarsminister Eric Holmqvist och
försvarsministrarna i de fyra länderna, vilken överläggning ägde rum i början
av oktober, besvarades de ställda frågorna genom brev den 5 december
1974.

I anslutning till svenska regeringens utfästelse att fullfölja ett ev. kontrakt
har berörda svenska företag (Saab-Scania AB, AB Volvo och Telefon AB L.M.
Ericsson) åtagit sig att hålla den svenska staten skadeslös för vad staten skulle
behöva utge om ett ev. kontrakt slöts. Detta innebär alltså att någon
subvention från skattebetalarnas sida inte skulle komma i fråga.

De fyra länderna återkom i slutet av februari med ytterligare frågor. Dessa
hade följande lydelse.

l.a. The prices proposed by SAAB/SCANIA do not fit the frame of the 4
countries budgets. Conseqently, will SWEDEN agree to a substantial
reduction in its prices, all other conditions remaining equal?

b. If so, will the Swedish Government guarantee that these reduced prices
will be maintained under the following conditions:

KU 1976/77:44

B 133

(1) Swedish buy of less thån 150 A/C

(2) 4 countries buy of less thån 348 A/C

(3) Delays in deliveries in relation to the presently foreseen delivery
schedule

(4) Major financial difficulties for the Prime Contractor?

c. Will the Swedish Government, prior to a contract eventually being
signed, guarantee the prices offered by SAAB/SCANIA?

2. Is the Swedish Government willing to make export to third countries
subject to a joint decision?

3. Since the joint production by five countries of a large number of Viggen
aircraft would be an undertaking of quite some magnitude, would the
Swedish Government envisage a joint Governmental Management Organization
of the five countries to ensure adequate control över the development,
the production and the logistic support of the aircraft?

4. Is the Swedish Government prepared to propose a further integration of
logistic support for the Viggen in the four countries and SWEDEN thån has
hitherto been discussed?

5. The Swedish Government is requested to further elaborate on the
guarantee of continued production deliveries and logistic support in times of
tension and crisis?

Sedan en delegation från de berörda länderna haft överläggningar med
företrädare för den svenska regeringen den 3 mars 1975 redovisades det
svenska svaret på de nya frågorna av statssekreteraren i försvarsdepartementet
Ulf Larsson den 10 mars.

Försvarsministerns och statssekreterarens brev biläggs.

KU 1976/77:44

B 134

CHEFEN

för

KUNGL. FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Stockholm 1974-12-05

Försvarsminister Alv Jakob Fostervoll
OSLO

Försvarsminister Erling Bröndum
KÖPENHAMN

Jag tackar för de öppenhjärtiga diskussioner som vi fick tillfälle till vid
Edert besök nyligen i Sverige. I enlighet med vad som överenskoms vid dessa
diskussioner lämnar jag nu svar på de frågor som framställts av Eder i brev
den 17 september 1974 till statssekreterare Anders Thunborg.

Svaret har sammanställts i bilaga nr 1, 2 och 3 till detta brev. Jag vill
framhålla att de i bilaga 1 och 2 lämnade åtagandena endast gäller under den
självklara förutsättningen att ett kontrakt kommer till stånd. Jag vill i det
följande lämna kommentarer i vissa avseenden.

En fråga vid diskussionerna gällde om man från svensk sida kunde lämna
någon garanti för att inflationens effekt på priset för Eurofighter höll sig inom
någon viss bestämd gräns.

I detta sammanhang tror jag det är viktigt skilja på två fall: dels tillverkning
av Eurofighter helt inom Edra fyra länder utan svenskt deltagande i
tillverkningen, dels en gemensam tillverkning inom Edra fyra länder och
Sverige.

1 det förstnämnda fallet utspelar sig tillverkningen helt utom den svenska
regeringens kontroll. Jag kan sålunda inte finna det möjligt att vi i detta fall
kan lämna någon garanti för att inflationen inte skulle påverka priset för
flygplanet med mer än någon viss procentsats. Enligt vad jag erfarit är
emellertid de berörda svenska företagen beredda att ytterligare diskutera
möjliga lösningar med de fyra kundländerna och de tillverkande företagen i
dessa länder i syfte att begränsa effekterna av kostnadsökningarna.

Den svenska regeringen har vidare övervägt de synpunkter, som framfördes
av den belgiske försvarsministern, nämligen att detta vore för svenskt
näringsliv ett unikt tillfälle att penetrera den europeiska gemenskapen och
därför kunde vara värt ett pris lika väl som varje annan tänkbar satsning från
svensk sida. Svenska regeringen är starkt intresserad av ett samarbete med
EG. Vi har också redan avtal med EG för den övervägande delen av vår
handel med EG-länderna. Detta samarbetsintresse kan dock inte få innebära
att den svenska regeringen skulle kunna utställa en garanti rörande
förhållanden över vilka vi inte har någon kontroll. Den svenska regeringen

KU 1976/77:44

B 135

vill i detta sammanhang också peka på det bidrag, som medgivandet från
svensk sida att lämna en fullständig licens för tillverkning av Eurofighter för
de fyra ländernas behov utgör för dessa länders näringsliv.

I händelse av en gemensam tillverkning inom Edra fyra länder och Sverige
är den svenska regeringen beredd att på ömsesidig basis begränsa inflationens
inverkan till någon bestämd procentsats varom våra fem länder kan enas.

1 vad avser logistic organization har vi i Sverige upprättat en fullständig
sådan såväl med avseende på försörjning med reservdelar som med underhåll
på olika nivåer. Den underhållsverksamhet,som utföres i fred, utgör grunden
för motsvarande i händelse av beredskap eller krig. Som ett neutralt land vill
vi vara oberoende på dessa områden.

De resurser, som sålunda finnes uppbyggda i Sverige kunna också
användas för de fyra ländernas behov. Detta äro vi helt villiga att diskutera.
En lämplig lösning är troligen att resurser skapas även hos Eder för underhåll
och att vi samarbetar för utjämnande av variationer i belastningarna på ömse
håll. Som exempel kan nämnas att vi från svensk sida beställt stora antal
motoröversyner vid Turbomeca i Frankrike och Rolls Royce i England under
vissa perioder då behovet av översyner översteg de svenska resurserna.

Utöver de frågor, som upptagits av Eder skulle jag vilja peka på de
möjligheter, som föreligger från svensk sida till samverkan eller samarbete
med Eder inom någon eller några av nedanstående områden.

1. Training

2. Flight safety

3. Firing and Trials Range Facilities

4. Quality Control

Detta omnämndes kortfattat av general Olin vid genomgången hos SaabScania
i Linköping (se bilaga 3). Vi är från svensk sida beredda att närmare
diskutera dessa och andra områden där samarbete kan tänkas vara till nytta
för berörda parter.

Skulle behov av ytterligare diskussioner eller liknande i detta ärende
erfordras eller vara önskvärda äro vi från svensk sida gärna beredda
härtill.

Jag har sänt brev med samma innehåll även till övriga tre berörda
försvarsministrar.

Eric Holmqvist

KU 1976/77:44

B 136

Annexe 1

The Swedish Government gives its full support to the proposals presented
by Saab-Scania AB, Volvo Flygmotor AB and LME AB concerning the
”Eurofighter”.

The Swedish Government is fully aware of the implications of these
proposals in respect of supplying the ”Eurofighters” at i. a. certain prices,
investments in the buyer countries and purchases to be made from these
countries.

The Swedish Government has no cause to question either the determination
or the technical and financial capacity of the above-named companies to
fulfil the said undertakings.

The Swedish Government will complete the development of JA 37 during
the period spanned by the ”Eurofighter” programme, and put this version of
the ”37” aircraft into multiple production in addition to the AJ, SK, SH and
SF versions, which are already in production. Aggregate plans comprise
between 350 and 400 aircraft, barely half of which number would be JA 37
aircraft.

The ”37” aircraft system will be in operation in the Swedish Armed Forces
until the year 2000.

The Swedish Government has, through the Swedish Defence Material Administration,
studied Saab-Scania’s proposal to General S. Hamre dated 20th
of August 1974 and considers it to be a sound proposal in all respects.

In case of a contract for delivery of the ”Eurofighter” to the four countries,
based upon the above-mentioned proposals, the Swedish Government will
guarantee the contractual fulfilment of the agreements which Saab-Scania,
Volvo Flygmotor and LME may conclude concerning the production etc. of
the ”Eurofighter” and other commitments connected therewith.

In case of a joint programme the Swedish Government is willing to limit the
effects of price escalation with respect to those parts which will be produced in
Sweden for the four countries to the same extent as the four countries are
willing to limit the price escalation with respect to those parts which will be
produced in the four countries for Sweden.

There are resources in Sweden for the logistic support and maintenance of
the ”37” weapons system.

Should the four countries so wish Sweden is prepared to negotiate on the
utilization of these resources also for support and maintenance of the ”37”
weapons system in the four countries. Sweden is also prepared to assist the
four countries in building up their own logistic and maintenance resources.

Cooperation at depot level can be considered.

The above-said guarantee is valid on condition that a delivery contract
regarding the ”Eurofighter” is concluded.

KU 1976/77:44

B 137

Annexe 2

Sweden has long pursued a restrictive policy as regards the exports of war
materials. The guidelines at present governing the licensing of these exports
were adopted by the Swedish Government and Parliament in 1971. On the
whole these guidelines reflect the policies pursued prior to 1971. In one vital
respect, however, the present export regulations represent a new departure.
The regulations envisage that Swedish manufacturers of war materials may
initiate co-operation with manufacturers in other countries for the production
of technically advanced materials. In such cases an agreement of co-operation
must be concluded. Agreements of this kind must be submitted for approval
to the Swedish Government. Such approval by the Swedish Government
makes it possible for the Swedish partner in such an agreement, insofar as the
attitude of the Swedish authorities is concerned, to fulfil his commitments
according to the agreement. This guarantee applies to all situations where
Sweden is not under a clear international obligation to prevent the export of
war materials covered by this type of agreement. Only a decision by the
Security Council of the United Nations obliging all members of the United
Nations to stop exports of war materials to any or all of the four countries
would cause the Swedish Government to discontinue granting the necessary
export licences. It is, of course, inconceivable that the Security Council would
ever take such a decision since this would require the support of all the five
permanent members of the Council.

Any co-operation of a technically advanced weapons system like the SAAB
37 Eurofighter would obviously require a very far-reaching agreement of cooperation
between the Swedish companies concerned and companies in the
four countries. Such an agreement would enable the Swedish Government to
continue to grant export licences also in times of tension and war. With the
sole and essentially formal reservation regarding a decision by the Security
Council of United Nations prohibiting such exports, the Swedish Government
is thus prepared to guarantee the u nrestricted granti ng of export 1 icences
also in times of tension and war of those parts of the SAAB 37 Eurofighter
which will be produced in Sweden under an agreement of co-operation. It is
obviously also in the interest of the Swedish Government that such an
agreement should be fully implemented.

Moreover, the Swedish Government is prepared to issue a comprehensive
licence allowing the aircraft to be produced in its entirety in the four countries
concerned. Under such an arrangement no parts would be delivered from
Sweden and accordingly no Government guarantee regarding export licences
would be required.

KU 1976/77:44

B 138

Annexe 3

EUROF1GHTER ASSISTANCE

Possible items of assistance that may be negotiated between customers and
the Swedish Defence Material Administration and/or the Swedish Air Force
(SDMA/SAF).

1. Training

1.1 Flying training at SAF Training Centre.

1.2 ”37” conversion for instructors.

1.3 Advanced operational training for instructors.

1.4 Simulator instructor training.

1.5 Ground crew instructor training.

1.6 SAF squadron commander service for operational training consultation.

2. Flight safe ty

2.1 Technical fauk reporting, data handling, analysis and experience
information assistance and exchange.

2.2 Pilot and ground crew flight safety reporting, data handling, etc.

3. Firing and trials range facilities

3.1 Use of SDMA test range for weapons systems trials and quality
(performance) control.

3.2 Possible joint procurement of drones and other flight targets.

4. Quality control

4.1 SDMA quality control experts to act for other customers according to
established international practice.

4.2 Other customers’ QC experts to act for SDMA concerning equipment
manufactured outside Sweden.

KU 1976/77:44

B 139

Underbilaga 3

FÖRSVARSDEPARTEMENTET 1975-03-10

Statssekreteraren

1. By letter of December 5,1974 the Swedish Minister of Defence, Mr. Eric
Holmqvist, informed the Ministers of Defence of Belgium, Denmark, The
Netherlands and Norway that the Swedish Government had, through the
Swedish Defence Material Administration, studied Saab-Scania’s proposal
and considered it to be sound in all respects. The Swedish Government notes
that Saab-Scania’s proposal of January 15,1975 contains certain modifications
for instance as regards the price. The Swedish Government is still prepared to
guarantee the contractual fulfilment of the agreements which Saab-Scania,
Volvo Flygmotor and L.M. Ericsson may conclude concerning the production
etc. of the Eurofighter and other commitments connected therewith.

The Swedish Government is not a party to any agreement that may be
concluded. The price is determined by Saab-Scania on purely economic
grounds.

In the Swedish Government’s view, the value of the proposals should be
considered in their entirety. They should be evaluated taking into account

i. a. the compensation offered in the form of industrial orders.

The Swedish Government is not prepared to consider measures which
would havé the effect of offering the Eurofighter at a price lower thån that
which Saab-Scania considers possible, since such measures would imply a
direct subsidy to the four buyer countries.

Sweden’s plänning as regards the procurement of JA 37 envisages about
150 aircraft. A decision has already been made regarding series production of
30 aircraft.

The Swedish Government can make no pronouncement regarding the
extent to which Saab-Scania’s prices remain valid in case fewer thån 348
aircraft are purchased or if changes are made in the dates and date of
deliveries.

2. If the Eurofighter in its entirety is to be produced in the four contries
concerned, it will be up to these countries to decide on the export of the
Eurofighter to third countries. Should the Eurofighter be produced jointly in
Sweden and the four countries, Swedish approval must be obtained for
exports to third countries. In that easea joint decision by Sweden and the four
countries will be necessary. Sweden will then base its decision on the guiding
principles for the export of war materials which were approved by the Swedish
parliament in 1971.

In this connection the Swedish Government wants to refer to annexe 2 to
Mr. Holmqvisfs letter of 5 December, 1974.

3. If a joint production is decided on, it would seem necessary to find
appropriate arrangements for cooperation between the participating countries

KU 1976/77:44

B 140

concerning development and production matters, including questions of
control. In this connection Sweden must take into consideration that the
development of the fighter version of Viggen (JA 37) is under way and that a
decision has been made regarding series production of this version. As
regards logistic support the Swedish Government could envisage cooperation
concerning i. a. documentation, failure analysis, soft-ware documentation
and soft-ware configuration control, maintenance plans, procurement of
testequipment, special tools and spares and line-replaceable units (LRU). In
this connection the Swedish Government refers to annexe 3 in the letter from
the Minister of Defence.

4. In annexe 1 to his letter, the Swedish Minister of Defence has outlined
possible forms of co-operation in the case of logistic support and maintenance.
The Swedish Government refers to this annexe as regards this
issue.

5. The Minister of Defence has in annexe 2 to his letter given details of
what the Swedish Government would be prepared to guarantee as regards the
issuing of the necessary export licenses in the event that the Eurofighter is
produced jointly in Sweden and the four countries. The Swedish Government
therefore refers to this annexe. In case of a joint production the Swedish
Government assumes that the four countries, for their part, will furnish
Sweden with the same guarantees as those provided by the Swedish
Government.

13 Riksdagen 1976/77. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44

B 141

FÖRSVARSDEPARTEMENTET 1975-03-14

Viggen-frågan

1. Belgien, Danmark, Nederländerna och Norge står alla under de
närmaste åren inför en ombeväpning av jaktflyget. Beslutstidpunkten ligger
visserligen något längre bort i tiden för de båda skandinaviska staterna men
de fyra ländernas regeringar har ändå bedömt det angeläget att om möjligt
söka komma fram till ett gemensamt val av nytt jaktplan. För detta har
ekonomiska skäl ansetts tala men ett gemensamt flygplanköp innebär också
ett praktiskt led i standardiseringssträvandena inom NATO.

För Belgien beräknas anskaffningsbehovet vara 116 jaktplan, för Nederländerna
102, för Norge 72 och för Danmark 58. Som jämförelse kan nämnas
att den svenska planeringen är inriktad mot en anskaffning av ca 150 plan. En
första seriebeställning om 30 har nyligen beslutats av regeringen.

De fyra länderna har bildat en särskild kommitté för att förbereda ett
kommande beslut (Multinational Fighter Program) med den norske försvarsministern
Alv Jakob Fostervoll som ordförande i ministerkommittén. Den
norske generalen Sverre Hamre har som ordförande lett den s. k. styrkommittén
som haft att göra tekniska och ekonomiska utvärderingar av aktuella
plan. Kommitténs sekretariat finns i Bryssel. Styrkommittén har bedömt fyra
olika plan, nämligen två amerikanska (General Dynamics resp. Northrop),
den franska Mirage och den svenska Viggen. Sedan det amerikanska
flygvapnet för sin del tycks rekommendera General Dynamics plan, har det
andra amerikanska planet fallit bort från diskussionerna.

Enligt vad som redovisats av de fyra ländernas försvarsministrar fyller de
tre återstående flygplanen de tekniska krav som man ställt upp från ländernas
sida.

2. De ekonomiska aspekterna av Viggen-affären är givetvis i första hand
en angelägenhet för berörda svenska företag (Saab-Scania, Volvo flygmotor
och L.M. Ericsson), vilka också lämnat förslag till styrkommittén rörande
dels priser, dels vissa industribeställningar och -investeringar vid ev. köp av
Viggens jaktversion (kallad Eurofighter). Företagens huvudalternativ har
därvid gällt en till de fyra länderna helt förlagd produktion.

Ett andra alternativ har utgjort förslag om en samproduktion av ca 500 plan
för Sverige och de fyra länderna, varvid ca 40 % av produktionen skulle ske i
Sverige. Detta senare alternativ med samproduktion torde av de fyra staterna
i dag bedömas vara det mest realistiska.

Med hänsyn till att det i ett fall som detta rör sig om en ev. export av
krigsmateriel ankommer det emellertid också på regeringen att fatta beslut
innan ev. export kommer till stånd. Från de fyra ländernas sida har man
vidare ansett det vara angeläget att få del av svenska erfarenheter av Viggensystemet
men också riktat kompletterande frågor till regeringen. De frågor
som riktats till den svenska regeringen har huvudsakligen kretsat kring tre

KU 1976/77:44

B 142

områden, nämligen ekonomiska frågor, frågor om export till de fyra länderna
i händelse av krigs- och kristillstånd resp. export till tredje part samt fråga
om samarbete vad avser utbildning, underhåll m. m.

Företrädare för de fyra länderna har besökt Sverige vid tre tillfällen, två
gånger under hösten 1974 och en senast för kort tid sedan. Försvarsministern
har i ett brev till de fyra ministrarna, som avsändes före jultiden 1974,
redovisat svar på de dittills ställda frågorna. Svar på kompletterande frågor
har lämnats nyligen.

3. Frågor om prisets storlek liksom industribeställningar etc. avgörs av de
svenska företagen själva. Försvarsministern har dock låtit företrädare för
försvarets materielverk gå igenom de priserbjudanden de svenska företagen
lämnat. Efter denna granskning har försvarsministern i sitt brev till sina
kollegor i de fyra länderna kunnat konstatera att priserna är rimliga. Vid
överläggningar som senare ägt rum har man också från de fyra ländernas sida
förklarat sig införstådd med prissättningen. Om ett kontrakt skulle komma
till stånd, på grund av hittills lämnade erbjudanden från företagens sida, har
regeringen ansett sig kunna garantera ett fullföljande av detta kontrakt.

Från de fyra ländernas sida har man pekat på att - även om priset i sig är
rimligt för Eurofighter - ländernas ekonomiska planering inte skulle
inrymma en anskaffning av Viggen. Man har därvid tagit upp tanken på
någon form av direkt statlig subventionering från svensk sida av priset.
Denna propå har regeringen inte ansett sig böra tillmötesgå.

4. Frågor om export av krigsmateriel regleras i Sverige genom riksdagens
beslut i anledning av prop. 1971:146 (UU 1971:21). Innan export kan komma
till stånd skall beslut fattas i ärendet av regeringen (chefen för handelsdepartementet
efter föredragning av krigsmaterielinspektören).

Enligt de beslutade riktlinjerna är huvudregeln ett generellt förbud mot att
exportera krigsmateriel utan tillstånd. I vissa fall föreligger ovillkorligt hinder
mot sådan export, exempelvis på grund av internationella avtal, beslut av
FN:s säkerhetsråd eller folkrättsliga regler om export av neutral stat under
krig. I dessa fall skall exporttillstånd vägras. I övrigt brukar tillstånd inte
beviljas för export till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,
till stat som är invecklad i konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt,
och till stat som har inre väpnade oroligheter.

För att göra det möjligt för Sverige att följa med i den snabba tekniska
utvecklingen på området förutses i 1971 års riktlinjer att svenska företag skall
kunna inleda samarbete med företag i andra stater om gemensam utveckling
och produktion av teknologiskt avancerad krigsmateriel. Sådant samarbete
förutsätter ett särskilt avtal som skall underställas regeringen.. Val av
utländsk samarbetspartner skall därvid prövas mycket restriktivt. Ett samarbetsavtal
gör det möjligt för det svenska företaget att fullfölja sina åtaganden
enligt avtalet oavsett förhållanden som normalt utgör hinder för krigsmaterielexport.
Dock gäller även här de ovillkorliga exporthindren, som i detta fall
i praktiken innebär ett beslut av FN:s säkerhetsråd om förbud mot export av

KU 1976/77:44

B 143

krigsmateriel. Med reservation för ett sådant beslut har regeringen därför
ansett sig kunna meddela de fyra länderna att den kommer att medge den
export av materiel som föranleds av ett eventuellt samarbetsavtal om
gemensam utveckling och produktion av Viggen.

Emellertid lår man också beakta hur förhållandena kan utvecklas i
prakti ken i kris och krig. Man måste räkna med att stora faktiska hinder gör en
export omöjlig. Med tanke därpå förutses sådana åtgärder som lagring i
respektive länder av reservdelar, liksom deposition där av ritningar m. m. och
en allmän framförhållning i produktionen i Sverige. Från de svenska
företagens sida har man till de fyra länderna lämnat förslag härom.

Vad avser reexport till tredje land har från svensk sida upplysts om att i det
fall produktionen helt äger rum utanför Sverige ankommer det på de fyra
länderna att avgöra denna fråga. Vid samproduktion krävs medverkan i
beslutet från svensk sida, varvid 1971 års riktlinjer kommeratt ligga till grund
för det svenska ställningstagandet.

5. Från de fyra ländernas sida har även tagits upp fråga om samarbete
rörande utbildning, underhåll m. m. liksom samarbete för utveckling och
produktion.

Ett visst samarbete skulle enligt svensk bedömning kunna ske. Svenska
erfarenheter när det gäller utbildning, flygsäkerhet m. m. skulle kunna
utnyttjas. Ett samarbete i fråga om bl. a. dokumentation, felanalyser och
anskaffning av testutrustning, specialverktyg och reservdelar skulle vara
möjligt. Vid en samproduktion behövs någon form av projektledning, som
dock måste vara skilt från organ för liknande ändamål inom NATO.

Regeringen har avvisat förslag om att skapa en för de fem länderna
gemensam underhållsorganisation.

6. Bibehållandet av en svensk industri för produktion av försvarsmateriel
är en förutsättning för vår alliansfria utrikespolitik. För Sverige har därför en
eventuell försäljning av Viggen intresse från bl. a. den synpunkten att man
framöver har att räkna med svårigheter att behålla en egen flygplansindustri
om man ej kan räkna med någon form av internationellt samarbete.

KU 1976/77:44

B 144

Un de/bilaga 4

Översättning av i pressmeddelande 1975-03-19 från statssekreteraren i
försvarsdepartementet ingående texter på engelska
Pressmeddelande

1. 1 vilken utsträckning är den svenska regeringen villig att garantera
förslagen om samproduktion och ytterligare kompensation som har gjorts av
de svenska industrierna har framställts till de fyra länderna?

2. I vilken utsträckning är den svenska regeringen villig att garantera de
priser som de svenska industrierna angivit till de fyra länderna?

3. 1 vilken utsträckning är den svenska regeringen villig att begränsa
effekten av kostnadsökningarna när det gäller de delar som skall produceras i
Sverige för de fyra länderna?

4. 1 vilken utsträckning är den svenska regeringen villig att i tider av ökad
spänning och i krigstid garantera tillgången på de delar som skall produceras
i Sverige för de fyra länderna?

5. I vilken utsträckning är den svenska regeringen villig att samarbeta med
eller delta i den logistiska organisation, som de fyra länderna skulle behöva
för att flyga Viggen?

1 a. De av Saab-Scania föreslagna priserna passar inte i ramen för de fyra
ländernas respektive budget. Kommer Sverige som en följd därav att gå med
på en avsevärd reduktion av priserna under det att alla andra villkor förblir
oförändrade?

b. Om så är fallet kommer då den svenska regeringen att garantera att
dessa reducerade priser bibehålls under följande omständigheter:

(1) Svenskt köp av mindre än 150 A/C

(2) De fyra ländernas köp av mindre än 348 A/C

(3) Förseningar i leveranserna i jämförelse med den nu förutsedda leveransplanen (4)

Allvarligare finansiella svårigheter för huvudentreprenören

c. Kommer den svenska regeringen, innan ett ev. kontrakt undertecknats
att garantera de priser som SAAB/SCANIA erbjuder?

2. Arden svenska regeringen villig att exportera till tredje länder om ett
gemensamt beslut fattas?

3. Eftersom dessa fem länders gemensamma produktion av ett stort
antal Viggenplan skulle bli ett projekt av avsevärd storlek, skulle den
svenska regeringen då kunna tänka sig ett för de fem länderna gemensamt
styrorgan på regeringsnivå för att säkra en adekvat kontroll över
utvecklingen av produktionen av och det logistiska stödet till planet?

4. Är den svenska regeringen beredd att föreslå en ytterligare integrering
av det logistiska stödet för Viggen i de fyra länderna och Sverige än
som hittills diskuterats?

14 Riksdagen 1976177. 4 sami. Nr 44

KU 1976/77:44

B 145

5. Den svenska regeringen ombeds att ytterligare specificera garantin
om fortsatt produktion och leverans samt logistiskt stöd under tider av
ökad spänning och i krigstid?

Översättning av bilaga 1-3 till försvarsministerns brev 1974-12-05 till försvarsministrarna
i Oslo och Köpenhamn

Bilaga 1 (annexe 1)

Den svenska regeringen ger sitt fulla stöd åt de förslag som presenterats av
Saab-Scania AB, Volvo flygmotor AB och LME AB beträffande ”Eurofighter”.

Den svenska regeringen är fullt medveten om innebörden av dessa förslag
när det gäller leverans av ”Eurofighters” till bl. a. vissa priser, investeringar i
köparländerna och köp som skall göras från dessa länder.

Den svenska regeringen har ingen anledning att ifrågasätta varken den
bestämda föresatsen eller den tekniska och ekonomiska kapaciteten hos ovan
nämnda företag när det gäller fullföljandet av nämnda åtaganden.

Den svenska regeringen vill fullfölja utvecklingen av JA 37 under den
period som omspänner Eurofighter-programmet och sätta denna version av
plan ”37” i massproduktion som ett tillägg till AJ, SK, SH och SF-versionema
som redan är under produktion. De sammanlagda planerna innefattar mellan
350 och 400 plan, av vilka knappt hälften skulle vara JA 37.

Flygplanssystem ”37” kommer att vara i funktion i det svenska försvaret
till år 2000.

Den svenska regeringen har, genom försvarets materielverk, studerat
Saab-Scanias förslag till general S. Hamre daterat 20 augusti 1974 och anser
det vara ett i alla hänseenden välgrundat förslag.

I händelse av ett leveranskontrakt på ”Eurofighter” till de fyra länderna
baserat på ovannämnda förslag kommer den svenska regeringen att garantera
det kontraktsenliga fullföljandet av de överenskommelser som Saab-Scania,
Volvo flygmotor och LME kan komma att ingå avseende produktionen etc.
av Eurofighter och andra åtaganden förknippade därmed.

1 händelse av ett gemensamt program är den svenska regeringen villig att
begränsa effekten av kostnadsökningarna med avseende på de delar som skall
produceras i Sverige för de fyra länderna i samma utsträckning som de fyra
länderna är villiga att begränsa kostnadsökningarna beträffande de delar som
skall produceras av de fyra länderna för Sverige.

Det finns resurser i Sverige för logistiskt stöd till och underhåll av
vapensystem ”37”.

Om de fyra länderna så önskar är Sverige berett att underhandla om
utnyttjandet av dessa resurser även för stöd till och underhåll av vapensystem
”37” inom de fyra länderna. Sverige är också berett att hjälpa de fyra länderna

KU 1976/77:44

B 146

att bygga upp egna resurser i fråga om underhåll och logistik. Samarbete
på depånivå kan diskuteras.

Ovannämnda garanti gäller under förutsättning att ett leveranskontrakt
avseende ”Eurofighter” undertecknas.

Bilaga 2 (annexe 2)

Sverige har länge fört en restriktiv politik vad beträffar export av
krigsmateriel. De riktlinjer som för närvarande sty r licensgivningen för denna
export antogs av Sveriges regering och riksdag 1971. På det hela taget
reflekterar dessa riktlinjer den politik som fördes före 1971. 1 ett viktigt
avseende representerar emellertid de nuvarande exportförordningarna en ny
tankegång.Förordningarna innebär att svenska tillverkare av krigsmateriel
kan ta initiativ till samarbete med tillverkare i andra länder för produktion av
tekniskt avancerad materiel. I sådana fall måste ett samarbetsavtal upprättas.
Avtal av detta slag måste underställas den svenska regeringen för godkännande.
Ett sådant godkännande av den svenska regeringen gör det möjligt för
den svenska parten i ett sådant avtal att såvitt angår de svenska myndigheterna
fullfölja sina åtaganden i enlighet med avtalet.

Denna garanti är tillämplig på alla situationer där Sverige inte har en klar
internationell förpliktelse att förhindra export av krigsmateriel som täcks av
denna typ av avtal. Endast ett beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd
som tvingar alla medlemsländer att stoppa exporten av krigsmateriel till
vilket som helst eller alla av de fyra länderna skulle kunna förmå den svenska
regeringen att upphöra med beviljandet av de nödvändiga exportlicensema.
Det är naturligtvis otänkbart att säkerhetsrådet någonsin skulle fatta ett
sådant beslut, eftersom detta skulle fordra stöd av alla de fem ständiga
medlemmarna av rådet.

Allt samarbete betr. ett tekniskt avancerat vapensystem som SAAB 37
Eurofighter skulle tydligen fordra ett mycket långtgående samarbetsavtal
mellan de svenska företagen i fråga och företag i de fyra länderna. Ett sådant
avtal skulle göra det möjligt förden svenska regeringen att fortsätta att bevilja
exportlicenser också i tider av ökad spänning och krig. Med ett beslut av
Förenta nationernas säkerhetsråd, som förbjöd sådan export, som enda och
väsentligen formella reservation, är den svenska regeringen sålunda beredd
att garantera exporttillstånd i obegränsad omfattning även i tider av ökad
spänning och krig av de delar av SAAB 37 Eurofighter som skall produceras i
Sverige under ett samarbetsavtal. Det ligger naturligtvis också i den svenska
regeringens intresse att ett sådant avtal skulle tillämpas i full utsträckning.

Dessutom är den svenska regeringen beredd att utfärda en allmän licens
som skulle tillåta att planet produceras i sin helhet i de fyra länderna i fråga.
Under sådana omständigheter skulle inga delar levereras från Sverige och
följaktligen ingen regeringsgaranti betr. exportlicenser vara nödvändig.

KU 1976/77:44

B 147

Bilaga 3

EUROFIGHTER STÖD

Möjliga stödformer som kan avtalas mellan kunder och Försvarets
Materielverk i Sverige och/eller Svenska Flygvapnet

1. Utbildning

1.1. Flygutbildning vid Flygvapnets Utbildningsenhet.

1.2. ”37”-omskolning för instruktörer

1.3. Avancerad operationsutbildning för instruktörer

1.4. Instruktörsträning med simulator (attrapp)

1.5. Utbildning av instruktörer för instruktion av markpersonal

1.6. Konsultation med Flygvapnets divisionschef beträffande operationsutbildning 2.

Flygsäkerhet

2.1. Rapportering av tekniska fel, databehandling, analys och erfarenhet,
information, hjälp och utbyte

2.2. Rapportering om flygsäkerhet, databehandling etc. av piloter och
markpersonal

3. Anordningar för skjutning och prov

3.1. Utnyttjande av Försvarets Materielverks övningsområde för vapensystemprov
och kvalitets (prestations) kontroll

3.2. Eventuell gemensam anskaffning av flygande måltavlor och andra
måltavlor

4. Kvalitetskontroll

4.1. Experter på kvalitetskontroll från FMV som kan representera andra
kunder enligt gällande internationell praxis

4.2. Andra kunders experter på kvalitetskontroll som kan representera
FMV beträffande utrustning tillverkad utanför Sverige

Översättning av statssekreterarens i försvarsdepartementet brev 1975-03-10

1. 1 ett brev av den 5 december 1974 informerade den svenske försvarsministern,
Eric Holmqvist, försvarsministrarna i Belgien, Nederländerna,
Danmark och Norge att den svenska regeringen, genom det svenska
försvarets materielverk, studerat Saab-Scanias förslag och ansett det vara

KU 1976/77:44

B 148

välgrundat i alla avseenden. Den svenska regeringen noterar att Saab-Scanias
förslag av den 15 januari 1975 innehåller vissa modifikationer vad beträffar
t. ex. priset. Den svenska regeringen är fortfarande beredd att garantera det
kontraktsenliga fullföljandet av de överenskommelser som Saab-Scania,
Volvo Flygmotor och L M Ericsson kan ingå vad beträffar produktionen etc.
av Eurofighter och andra åtaganden förknippade därmed.

Den svenska regeringen utgör ingen part i något avtal som kan slutas.
Priset bestäms av Saab-Scania på rent ekonomisk grund.

Ur den svenska regeringens synpunkt bör värdet av förslagen övervägas i
sin helhet. De bör värderas bl. a. med hänsyn tagen till den kompensation
som erbjuds i form av industriorder.

Den svenska regeringen är inte beredd att överväga åtgärder som skulle
innebära att Eurofighter erbjuds till ett lägre pris än det som Saab-Scania anser
möjligt, eftersom sådana åtgärder enbart skulle innebära ett direkt understöd
till de fyra köparländema.

Sveriges planer när det gäller anskaffandet av JA 37 avser omkring 150
plan. Ett beslut har redan tagits avseende serietillverkning av 30 plan.

Den svenska regeringen kan inte göra något uttalande betr. i vilken
utsträckning Saab-Scanias priser står sig om färre än 348 plan köps eller om
ändringar görs betr. leveransdatum och leveranstakt.

2. Om Eurofighter skall produceras i sin helhet i de fyra länderna kommer
det att ankomma på dessa länder att besluta om export av Eurofighter till
tredje länder.

Skulle Eurofighter produceras gemensamt i Sverige och de fyra länderna
måste svenskt tillstånd erhållas före export till tredje länder. 1 det fallet
kommer ett ömsesidigt beslut mellan Sverige och de fyra länderna att bli
nödvändigt. Sverige kom mer då att basera sitt beslut på de riktlinjer för export
av krigsmateriel som fastställdes av Sveriges riksdag 1971. I detta sammanhang
önskar den svenska regeringen referera till bilaga 2 i herr Holmqvists
brev av den 5 dec. 1974.

3. Om man beslutar sig för en gemensam produktion tycks det bli
nödvändigt att finna lämpliga former för samarbete mellan de deltagande
länderna beträffande utvecklingsfrågor och produktion inkl. kontrollfrågor. 1
detta sammanhang måste Sverige ta hänsyn till att utvecklingen av
stridsversionen av Viggen (JA 37) pågår och att beslut har fattats avseende
serieproduktion av denna version. Vad beträffar logistiskt stöd kunde den
svenska regeringen tänka sig samarbete beträffande t. ex. dokumentation,
felanalys, dokumentation av mjukvaror, formkontroll av mjukvaror, underhållsplaner,
anskaffning av testutrustning, speciella verktyg och reservdelar
och "line-replaceable units”. I detta sammanhang refererar den svenska regeringen
till bilaga 3 i försvarsministerns brev.

4. I bilaga 1 i sitt brev har den svenske försvarsministern skisserat möjliga
former för samarbete vad beträffar logistiskt stöd och underhåll. Den svenska
regeringen refererar till denna bilaga betr. denna fråga.

KU 1976/77:44

B 149

5. Den svenske försvarsministern har i bilaga 2 i sitt brev givit detaljer om
vad den svenska regeringen skulle vara beredd att garantera när det gäller
utfärdandet av de nödvändiga exportlicensema i den händelse Eurofighter
produceras gemensamt i Sverige och de fyra länderna. Den svenska
regeringen hänvisar därför till denna bilaga. Om det skulle bli fråga om
en gemensam produktion förutsätter den svenska regeringen att de fyra
länderna å sin sida kommer att förse Sverige med samma garantier som den
svenska regeringen är beredd att ge.

KU 1976/77:44

B 150

Bilaga 15

PM angående regeringens åtgärder med anledning av riksdagens uttalanden
mot tobaksrökning

Under det senaste årtiondet har riksdagen vid ett flertal tillfällen behandlat
frågor om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen och gjort uttalanden i
ämnet, vilka föranlett skrivelser till regeringen. I denna PM redovisas de
riksdagsuttalanden som gjorts sedan år 1968 och de åtgärder som regeringen
vidtagit med anledning härav.

Med anledning av motioner vid 1968 års riksdag med förslag till olika
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen uttalade riksdagen att hela
frågan om konsumtionen av tobaksvaror borde bli föremål för utredning
(2LU 1968:48, rskr 338). Under höstriksdagen 1969 besvarades en enkel fråga
om när den begärda utredningen skulle tillsättas. I svaret framhölls att
regeringen ansåg att man borde åstadkomma begränsningar av reklamen för
tobak och alkohol men att sådana begränsningar med hänsyn till de
tryckfrihetsrättsliga aspekterna borde åstadkommas genom överenskommelser
med de marknadsförande företagen. Regeringens avsikt var att
avvakta resultatet av dessa förhandlingar innan utredningen tillsattes.

Även vid 1970 års vårriksdag väcktes motioner i tobaksfrågan. 1 konstitutionsutskottets
betänkande 1970:26 behandlades motioner som syftade till
att undanröja de tryckfrihetsrättsliga hinder, som kunde föreligga i fråga om
förbud mot tobaksreklam. Utskottet hänvisade till att regeringen enligt ett av
statsrådsberedningen utfärdat pressmeddelande avsåg att tillsätta en utredning
i syfte att undersöka vilka ändringar som behövde göras i gällande
grundlag för att förbud mot reklam för alkohol och tobak skulle kunna
genomföras. 1 enlighet med utskottets förslag förklarade riksdagen motionerna
besvarade härmed.

Senare samma vår behandlade andra lagutskottet (2LU 1970:35) motioner
om tobaksrökning. Utskottet fann det angeläget att den utredning, som
riksdagen begärt 1968, snarast kom till stånd och förutsatte att så skedde utan
särskild åtgärd från riksdagens sida. Utskottet anförde i anslutning till
konstitutionsutskottets betänkande att något hinderenligt utskottets mening
inte kunde anses föreligga mot att utredningen av frågekomplexet i stort
bedrevs parallellt med den av regeringen aviserade utredningen som
omnämnts i konstitutionsutskottets utlåtande.

Genom konseljbeslut den 4 december 1970 överlämnades riksdagsskrivelsen
från 1968 och andra lagutskottets utlåtande 1968:48 jämte motioner till
utredningen om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier
m. m. (rnassmedieutredningen). Enligt Kungl. Maj:ts skrivelse
(1971:3) till riksdagen med redogörelse för behandlingen hos Kungl. Maj:t av
riksdagens skrivelser var riksdagsskrivelsen därmed slutbehandlad.

I 1971 års granskningsbetänkande (KU 1971:34s. 20) anmälde utskottet att

KU 1976/77:44

B 151

Kungl. Maj:ts åtgärder med anledning av 1968 års riksdagsskrivelse i
tobaksfrågan hade tagits upp till granskning på grundval av en kanslipromemoria
i ämnet (bilaga 11). Granskningen föranledde ej något särskilt uttalande
av utskottet. I ett särskilt yttrande (2 fp) ifrågasattes om riksdagens
viljeyttring blivit vederbörligen beaktad.

1 mars 1971 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att med utgångspunkt i
rapporter från Världshälsoorganisationen och med beaktande av vad som
anförts i en av Nationalföreningen för upplysningen om tobakens skadeverkningar
(NTS) överlämnad skrivelse att redovisa en allsidig medicinsk
undersökning rörande tobakskonsumtionen och med anledning härav
vidtagna åtgärder. I uppdraget ingick också att lägga fram förslag till de
ytterligare åtgärder inom socialstyrelsens verksamhetsområde som styrelsen
fann nödvändiga.

Det utredningsuppdrag, som massmedieutredningen erhållit, redovisades
under år 1972 i betänkandet Tryckfriheten och reklamen (SOU 1972:49). På
grundval härav framlades våren 1973 prop. 1973:123 med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen. I propositionen föreslogs bl. a. ett stadgande i TF
som innebar att det i lag kunde föreskrivas förbud mot kommersiell annons i
tryckt skrift i den mån annonsen skulle användas vid marknadsföring av
alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Propositionens förslag innebar
emellertid inte något ställningstagande till frågan i vad mån ingripanden mot
sådan reklam också skulle ske. Propositionen godkändes av riksdagen (KU
1973:23, 1974:2).

I april 1974 redovisade socialstyrelsen resultatet av den utredning som
regeringen beställt i mars 1971. Styrelsen överlämnade då med eget yttrande
rapporten Tobaksrökning som hade utarbetats av en särskilt tillsatt arbetsgrupp.
Med anledning av motioner i tobaksfrågan vid 1974 års riksdag
erinrade socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1974:5
s. 21-24) om socialstyrelsens utredning. Utskottet framhöll att det var
angeläget att regeringen utan dröjsmål gav riksdagen tillfälle att ta ställning
till ett program som innefattade åtgärder för en systematisk satsning på att fä
till stånd en minskning av tobakskonsumtionen. Riksdagen beslöt att ge
regeringen till känna vad utskottet anfört om ett program för åtgärder mot
tobaksrökning (rskr 112).

1 socialstyrelsens tobaksrapport behandlades bl. a. frågorna om tobaksreklam
och varningstext på tobaksförpackningar. Med anledning härav och
med anledning av ovannämnda riksdagsuttalande tillkallades vid årsskiftet
1974-1975 en särskild sakkunnig som tillsammans med sex experter
(tobaksreklamutredningen H 1974:06) skulle utreda frågan om lämpliga
former för införande av förbud mot tobaksreklam. Frågan om skyldighet för
tillverkare och importörer att förse förpackningar till tobaksvaror med
varningstext skulle också övervägas. I juni 1975 avlämnade utredningen ett
delbetänkande (Ds H 1975:2) om varningstext och innehållsdeklaration på
tobaksvaror. På grundval av utredningens betänkande lades hösten 1975

KU 1976/77:44

B 152

fram förslag till lag i detta ämne (prop. 1975/76:49). Socialutskottet (SoU
1975/76:22) tillstyrkte propositionens lagförslag som ett led i åtgärderna att få
till stånden minskning av tobakskonsumtionen. Utskottet förordade dock att
även andra tobaksvaror än sådana som rökes redan från början skulle
omfattas av märkningsplikt. Beträffande frågan om ett åtgärdsprogram mot
tobakens skadeverkningar beklagade utskottet att regeringen inte ansett det
vara möjligt att lägga fram ett mera utförligt program i detta syfte. Enligt vad
utskottet hade inhämtat avsåg dock regeringen att förelägga riksdagen sina
överväganden i frågan i samband med ett i propositionen förutskickat förslag
om medelsanvisning till en upplysningskampanj på området. Med hänvisning
till det anförda ansåg utskottet att frågan om åtgärdsprogram inte borde
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Med anledning av motionsyrkanden
om ytterligare medelsanvisning till tobaksinformation föreslog
utskottet dock att socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning (h-nämnden)
redan under budgetåret 1975/76 borde tillföras 700 000 kr. för att förbereda en
mera omfattande informationskampanj mot tobakens skadeverkningar
fr. o. m. budgetåret 1976/77. Riksdagen biföll utskottets hemställan på
samtliga punkter (rskr 83).

Våren 1976 föreslogs i prop. 1975/76:142 ökade insatser för upplysning om
tobakens skadeverkningar. Enligt propositionen skulle ett särskilt anslag på 2
milj. kr. utgå under budgetåret 1976/77 för tobaksupplysning. Vidare skulle
folkrörelserna beredas ökade möjligheter att medverka i upplysningsarbetet i
tobaksfrågan. Socialutskottet (SoU 1975/76:39) hade inte något att erinra mot
vad som anförts i propositionen. Genom de åtgärder som redovisades i
propositionen hade enligt utskottet viktiga moment i ett åtgärdsprogram mot
tobaksbruket angetts. I överensstämmelse med vad riksdagen tidigare uttalat
ansåg utskottet det emellertid påkallat att riksdagen fick ta ställning till ett
mera fullständigt program på området. Enligt utskottet var det dock inte
nödvändigt med någon ytterligare framställning hos regeringen i frågan.
Motionsyrkande med denna innebörd avstyrktes därför. Riksdagen följde
utskottet (rskr 299).

Under den allmänna motionstiden 1977 har väckts ett flertal motioner i
tobaksfrågan. Dessa motioner behandlas i ett av socialutskottet den 22 mars
avgivet betänkande (SoU 1976/77:25). Utskottet erinrar om att angelägenheten
av att riksdagen snarast får ta ställning till ett mera fullständigt program
i tobaksfrågan framhållits vid ett flertal tillfällen. Utskottet konstaterar nu
med tillfredsställelse att regeringen den 17 mars 1977 beslutat tillsätta en
tobakskommitté som skall avge förslag till ett samlat åtgärdsprogram för att
minska tobakskonsumtionen och motverka dess skadeverkningar. Kommittén
bör enligt direktiven med beaktande av de synpunkter som framförts i
socialstyrelsens år 1974 framlagda tobaksutredning lägga fram förslag dels om
åtgärder som omedelbart bör vidtas för att minska tobakskonsumtionen och
förebygga tobakens skadeverkningar, dels om åtgärder på längre sikt. Med
hänvisning till tillsättandet av denna kommitté förklarar utskottet att syftet

15 Riksdagen 1976177. 4 sam!. Nr 44

KU 1976/77:44

B 153

med motionerna får anses tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionerna.
Betänkandet har ännu inte behandlats av riksdagen.

Till sist skall nämnas att tobaksreklamutredningen, efter en vidgning av
uppdraget benämnd tobaks- och alkoholreklamutredningen, i augusti 1976
överlämnade sitt slutbetänkande Reklamen för alkohol och tobak (SOU
1976:63). Betänkandet är f. n. på remiss.

KU 1976/77:44

B 154

Bilaga 16

PM angående regeringens behandling av visst tillsättningsärende

Fil. lic Reinhard Helmers sökte 1972 ett ledigförklarat extra universitetslektorat
i organisk kemi vid universitetet i Umeå. I annonsen om tjänsten
hade som behörighetskrav angetts dels avlagd doktorsexamen eller motsvarande
kompetens, dels styrkt erforderlig skicklighet som vetenskapsidkare
och lärare. Ämnesprofessorn vid universitetet Christoffer Rappe förklarade
Helmers icke behörig till tjänsten under motivering att Helmers saknade
docentkompetens. Rappe förordade en annan sökande som sedermera fick
tjänsten.

I yttrande till JO i anledning av att Helmers anfört klagomål mot
ifrågavarande tillsättningsförfarande anförde universitetskanslersämbetet
(UKÄ) att universitetet vid tjänstens ledigkungörande underlåtit att tillämpa
de för tjänsten gällande behörighetsbestämmelserna genom att felaktigt
fordra docentkompetens för behörighet. UKÄ fortsatte

UKÄ finner universitetets uraktlåtenhet med avseende på behörighetsfrågan
olycklig, särskilt som Rappes utlåtande kommit att åberopas i ett annat
tillsättningsärende, nämligen ett ärende rörande en extra universitetslektorstjänst
i organisk kemi vid universitetet i Lund. Såvitt avser förevarande
ärende kan dock universitetets misstag inte anses ha lett till någon rättsförlust
för Helmers. Även om universitetet hade tillämpat de gällande behörighetsbestämmelserna
torde Helmers nämligen inte ha kommit i fråga till tjänsten.
Då innehavaren i viss omfattning förutsatts skola bedriva professorsundervisning
och Helmers ende kvarstående medsökande innehade docentkompetens,
torde denne i vilket fall bort prioriteras till tjänsten.

1 beslut den 2 juli 1975 anförde stf JO Sverne följande:

I likhet med universitetskanslersämbetet anser jag att gällande behörighetsbestämmelser
för ifrågavarande tjänst åsidosatts genom det uppställda
kravet på docentkompetens för behörighet. Av Rappes och Mårdells yttrande
får emellertid anses framgå att rättsläget var något oklart vid den aktuella
tiden och gav visst utrymme för den gjorda tolkningen. Förfarandet att
uppställa kravet på docentkompetens i annonsen och att därefter utgå från
detta krav vid behörighetsbedömningen och vid tillsättningsärendets slutliga
avgörande vill jag därför beteckna som ett ursäktligt misstag. Helmers hade ju
för övrigt enligt vad universitetskanslersämbetet framhållit i allt fall ej
kommit i fråga till tjänsten.

Mot denna bakgrund finns ej anledning för mig att ytterligare efterforska
vem som egentligen bör bära ansvaret för att annonsen fick ifrågavarande
felaktiga utformning. Under alla förhållanden ger utredningen inte något stöd
för Helmers antydningar om att Rappe i realiteten bestämt annonsens
innehåll genom obehörig påverkan och i otillbörligt syfte.

1 beslut den 20 november 1975 lämnade regeringen av Helmers anförda
besvär i ärendet utan bifall. Besvären syftade till att Rappes inkompetensförklaring
av Helmers skulle ogiltigförklaras. I beslutet anförde regeringen
följande:

KU 1976/77:44

B 155

Regeringen - som i likhet med universitetskanslersämbetet och justitieombudsmannen
finner att behörighetsbestämmelserna för ifrågavarande
tjänst åsidosatts genom uppställt krav på docentkompetens - lämnar
besvären utan bifall.

I skrivelse till regeringen den 2 juni 1976 anhöll Helmers på nytta» Rappes
votum skulle undanröjas. I beslut den 12 augusti 1976 anförde regeringen
följande:

Regeringen finner Helmers’ skrivelse ge anledning till följande uttalande. 1
beslut den 20 november 1975 med anledning av besvär av Helmers har
regeringen funnit att behörighetsbestämmelserna för ifrågavarande tjänst
åsidosatts genom uppställt krav på docentkompetens. Härav följer att Rappes
inkompetensförklaring, som varit grundad på nämnda krav, inte kan utgöra
vitsord i fråga om kompetens till universitetslektorstjänst vid ifrågavarande
tidpunkt.

I skrivelse till regeringen den 26 augusti 1976 anhöll Helmers på nytt att
ifrågavarande inkompetensförklaring skulle i sin helhet ogiltigförklaras.
Helmers begärde vidare beskydd mot åsiktsförföljelse i form av administrativa
övergrepp och lagöverträdelser.

Regeringen anförde i beslut den 30 december 1976 följande:

Regeringen, som i beslut den 12 augusti 1976 uttalat sig om ifrågavarande
yttrande, lämnar ansökningen utan åtgärd.

Även i förra årets granskning (KU 1975/76:50) behandlade utskottet
regeringens handläggning av tillsättningsärenden rörande Helmers. I granskningsbetänkande
behandlade utskottet endast ett ärende, som avsåg underlåten
diarieföring av en till utbildningsdepartementet inkommen handling.
Utskottet ansåg, att handlingen bort diarieföras samt förklarade, att ärendet i
övrigt inte hade föranlett något särskilt uttalande från utskottets sida. (Se
vidare KU 1975/76:50 s. 49 och 289).

I en reservation till betänkandet (s. 63 f.) uttalade herr Måbrink (vpk) såvitt
avser nu ifrågavarande inkompetensförklaring följande:

I ärendet 3552/75 har departementet vägrat undanröja ett inkompetensvotum,
som hade sin grund i mot universitetsstadgan stridande kompetensvillkor.

Såvitt utskottet kan finna, är de nu påtalade felaktigheterna ej förklarliga
med hänsyn till förbiseenden, okunnighet eller enstaka omdömesfel. De är
alla riktade mot en och samma sökande. De ingår i ett helhetssammanhang
och utgör alltså seriemässiga brott mot bestämmelserna. Med hänsyn härtill
finner utskottet de nämnda felaktigheterna vara begångna under försvårande
omständigheter. Utskottet kan därför endast komma till slutsatsen, att det
ansvariga statsrådets handläggning motiverar en anmärkning.

KU 1976/77:44

B 156

Bilaga 17

PM angående lagen (1976:891) om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse
Frågans behandling under 1975/76 års riksmöte

I propositionen 1975/76:168 om vissa frågor rörande den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation föreslogs att länsstyrelsens
styrelse skulle utökas till, förutom landshövdingen, 14 särskilt utsedda
ledamöter. Av dessa skulle tio representera de politiska partierna och
nomineras av dessa. Antalet platser för varje parti skulle stå i proportion till
partiernas röstetal i länet vid riksdagsvalet. De fyra återstående ledamöterna
skulle ha erfarenheter från näringslivet och arbetsmarknaden i länet.
Samtliga ledamöter skulle förordnas av regeringen. För varje ledamot skulle
utses en suppleant i samma ordning.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget (KU 1975/76:55). I en reservation
hemställdes att riksdagen skulle avslå förslaget i propositionen samt
uttala att länsstyrelsen borde bestå av, förutom landshövdingen, 14 ledamöter
och 14 suppleanter, samtliga valda av resp. landsting.

Riksdagen beslutade den 25 maj 1976 i enlighet med förslaget i propositionen
(rskr 1975/76:370). Regeringen fattade därefter beslut om ändring i
länsstyrelseinstruktionen i enlighet med de riktlinjer som riksdagen har
godkänt (SFS 1976:539).

I proposition 1976/77:19 föreslogs en särskild lag om val av ledamöter i
länsstyrelses styrelse av den innebörd som förordats i nämnda reservation.

Proposition 1976/77:19 beslöts den 21 oktober 1976, inkom till riksdagen
den 5 november och bordlädes den 8 november. Motionstiden utgick den 23
november.

Konstitutionsutskottet (KU 1976/77:12) tillstyrkte propositionen och
riksdagen beslöt den 1 december 1976 i enlighet med utskottets hemställan.
Lagen (1976:891) om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse utfärdades den 2
december 1976, utkom av trycket den 14 december 1976 och trädde i kraft den
1 januari 1977.

Kommundepartementet utsände propositionen till samtliga landsting
samt Gotlands, Göteborgs och Malmös kommuner tillsammas med dels
pressmeddelandet om propositionen, dels ett följebrev från kommunministern,
underbilaga 1 och 2. Även landstingsförbundet informerade i brev till
landstingets kanslier om det förestående valet, underbilaga 3.

Som underbilaga 4 fogas en uppställning av tidpunkterna för val i de olika
landstingen.

KU 1976/77:44

B 157

KOMMUNDEPARTEMENTET Underbilaga 1

Kommunministern 1976-11-05 lill bilaga 17

Till samtliga landsting

Regeringen har nu överlämnat proposition om förtroendemannastyrelsen i
länsstyrelsen till riksdagen.

För information har jag härmed nöjet översända ett exemplar av propositionen
i fråga och bifogar samtidigt pressmeddelande från departementet. Jag
hemställer om att de politiska partiorganisationerna och deras landstingsgrupper
informeras om att val, under förutsättning att riksdagen bifaller
regeringsförslaget, bör förrättas vid kommande möte.

Med vänlig hälsning

Johannes Antonsson

KU 1976/77:44

B 158

KOMMUNDEPARTEMENTET Underbilaga 2

Kommunministern 1976-11-10 till bilaga 17

Kommunfullmäktiges ordförande i Gotlands kommun + Göteborg/
Malmö

Regeringen har nu till riksdagen överlämnat proposition om förtroendemannastyrelsen
i länsstyrelsen.

För information har jag härmed nöjet översända ett exemplar av propositionen
i fråga och bifogar samtidigt pressmeddelande från departementet.

Jag hemställer om att de politiska organisationerna i kommunen informeras
om att val .under förutsättning att riksdagen bifaller regeringsförslaget,
bör förrättas så snart som är möjligt.

Med vänlig hälsning
Johannes Antonsson

KU 1976/77:44

B 159

LANDSTINGSFÖRBUNDET

Underbilaga 3
till bilaga 17

1976-11-18

Landstingens kanslier
Dnr Lf A 1085/76

Val av ledamöter i länsstyrelses styrelse

I RS-skrivelse nr 228/76 har landstingsförbundet lämnat viss vägledande
information om val genom landsting till vissa offentliga organ. Därvid
påpekades bl. a. att landstingen enligt förordningen (1976:539) om ändring i
länsstyrelseinstruktionen (1971:460) inte längre har att utse några ledamöter i
länsstyrelsernas styrelser.

Genom regeringens nyligen framlagda proposition 1976/77:19 om förtroendemannastyrelsen
i länsstyrelsen avses emellertid en ny lag om val av
ledamöter i länsstyrelses styrelse träda i kraft den 1 januari 1977. Enligt
propositionen skall landstingen - med de modifikationer som föranleds av de
särskilda förhållandena i Gotlands, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län
- ha att genom (under sedvanlig förutsättning proportionella) val utse
samtliga 14 ledamöter i respektive länsstyrelse utom ordföranden/landshövdingen.
Vidare skall utses personliga suppleanter. Valen skall enligt 19 § 2
stycket landstingslagen förrättas av de nyvalda landstingen före utgången av
1976. De skall avse en mandatperiod av tre år och bör ske under uttrycklig
förutsättning att riksdagen bifaller regeringens proposition.

Enligt vad som upplysts från kommundepartementet har propositionen
genom departementets försorg utsänts till samtliga landstingskanslier,
varjämte statssekreteraren under hand lämnat viss förhandsinformation till
de landstingskommuner där vallandstingsmöten hålls redan under november.
Någon ytterligare information från landstingsförbundets sida synes
därför inte för närvarande nödvändig.

LANDSTINGSFÖRBUNDET

Rolf Wikstrand

KU 1976/77:44

B 160

Under bi laga 4

lill bilaga 17

Tidpunkter för landstingens val av länsstyrelsernas styrelser enligt lagen
(1976:891) om val av ledamöter i länsstyrelsernas styrelse, som utkom av
trycket den 1 januari 1977:

Stockholms län	13/12 1976
Uppsala län	14/12
Södermanlands län	13/12
Östergötlands län	7/12
Jönköpings län	7/12
Kronobergs län	26/11
Kalmar län	13/12
Blekinge län	29/11
Kristianstads län	13-14/12
Malmöhus län	7/12
Hallands län	13-14/12
Göteborgs och Bohus län	3/12
Älvsborgs län	6/12
Skaraborgs län	6/12
Värmlands län	6/12
Örebro län	19/11
Västmanlands län	20/12
Kopparbergs län	13/12
Gävleborgs län	7/12
Västernorrlands län	7/12
Jämtlands län	3/12
Västerbottens län	8/12
Norrbottens län	13-14/12

KU 1976/77:44

B 161

Bilaga 18

PM angående socialutredningens arbete med frågan om tvångsingripanden
inom socialvården

Socialutredningen,som tillkallades i december 1967, har till uppgift att göra
en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen, bl. a. barnavårds- och
nykterhetslagarna. Dessa lagar innehåller bestämmelser om tvångsmässiga
samhällsingripanden, som i allvarligare fall leder till administrativa frihetsberövanden
i form av intagning på anstalt för vård och behandling. Enligt
utredningens direktiv borde översynen av barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen
även avse möjligheterna att som ett särskilt avsnitt i en allmän
socialvårdslag eller i en särskild lag sammanföra bestämmelser om tvångsingripanden
inom socialvårdens ram. Utredningen skulle vidare överväga i
vad mån det kunde vara lämpligt att i organisatoriskt hänseende skilja
uppgifter som bygger på frivillig medverkan från den enskilde medborgarens
sida från uppgifter av tvångskaraktär.

Socialutredningen överlämnade i juni 1974 principbetänkandet Socialvården
- Mål och medel (SOU 1974:39). 1 ett avsnitt om sociala vårdinsatser
utan den enskildes samtycke fann utredningen att sådana insatser i
undantagsfall kunde bli nödvändiga inom ramen för den kommande
socialvårdslagstiftningen i fråga om dels minderåriga, dels vuxna missbrukare.
I förhållande till gällande rätt innebar förslaget enligt utredningen en
väsentlig begränsning i samhällets möjligheter att vidta åtgärder mot den
enskildes vilja. Betänkandet remissbehandlades.

Genom skrivelse i februari 1975 överlämnade regeringen de inkomna
remissyttrandena för beaktande i utredningens arbete på en ny socialvårdslag.
I skrivelsen uttalades bl. a. att vid utformningen av förslaget till den nya
lagen m. m. borde åtgärder utan den enskildes samtycke vad gäller barn och
ungdom regleras i särskild lag med utgångspunkt i det av utredningen
föreslagna förfarandet. Beträffande övriga åtgärder utan den enskildes
samtycke borde utredningen undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser
utanför socialvårdslagstiftningen.

Enligt vad som erfarits från utredningen ledde skrivelsen till att arbete
påbörjades inom utredningen med att utforma ett lagförslag som i fråga om de
vuxna inte innehöll några bestämmelser om åtgärder utan den enskildes
samtycke inom socialvårdslagstiftningen.

I ett frågesvar i riksdagen i november 1976 meddelade den nye socialministernatt
han hade haft ett samtal med socialutredningens ordförande för att
orientera sig om utredningens läge. På fråga från socialministern skulle
ordföranden därvid ha förklarat att utredningen enligt hans uppfattning hade
möjlighet att inom ramen för gällande direktiv utarbeta två alternativ i fråga
om möjligheterna att använda tvång mot vuxna missbrukare: ett som byggde

KU 1976/77:44

B 162

på utredningens eget förslag i principbetänkandet och ett som utgick från den
dåvarande regeringens intentioner i skrivelsen från februari 1975. Socialministern
anförde vidare att han vid sin genomgång av utredningens arbetsuppgifter
inte hade funnit anledning att ta initiativ till någon ändring eller
komplettering av utredningens direktiv.

Enligt uppgift från utredningen pågår arbete med att utforma två alternativ
i enlighet med vad som framgått ovan.

KU 1976/77:44

B 163

Bilaga 19

Bilaga
till reservation 1

PM angående vissa personalförändringar inom regeringskansliet sedan regeringsskiftet Mellan

den avgående regeringen och representanter för de partier som
väntades ingå i den nya regeringen träffades före regeringsskiftet överenskommelse
om vissa personalfrågor inom regeringskansliet. Enligt upplysningar
från statsrådsberedningen gäller överenskommelsen tjänstemän med
politiska uppgifter, dvs. statssekreterare och informationssekreterare. Dessa
skulle enligt överenskommelsen lämna sina uppgifter i regeringskansliet.
Statssekreterarna skulle emellertid ställas till den nya regeringens förfogande
under kortare tid för rent administrativa uppgifter. Den nya regeringen skulle
enligt överenskommelse erbjuda alla som så önskade annat arbete inom
statsförvaltningen. De principer överenskommelsen byggde på ansågs kunna
tillämpas även vid kommande regeringsskiften.

Den följande redovisningen avser de faktiska personalförändringarna under
perioden 20/9 1976-15/3 1977 när det gäller statssekreterare och informationssekreterare.
Dessutom redovisas antalet personer som förordnats
som sakkunniga med huvudsakligen politiska uppgifter under denna period.

Statssekreterare

Under undersökningsperioden har personskiften skett på statssekreterartjänsterna
inom samtliga departement utom UD. Inom UD kvarstår kabinettssekreteraren.
En av de två övriga statssekreterarna inom UD har
lämnat sina befattningar men kvarstår tills vidare för speciella uppgifter.
En ny statssekreterare har anställts vid UD. Även den förre statssekreteraren
inom kommunikationsdepartementet kvarstod vid mitten av mars för speciella
uppgifter.

Nya tjänster som statssekreterare har efter regeringsskiftet inrättats inom
utbildningsdepartementet (2 tjänster) och inom arbetsmarknadsdepartementet
(1 tjänst). Innehavaren av den nya tjänsten som statssekreterare inom
arbetsmarknadsdepartementet är knuten till departementets samordningskansli.
Tjänsten som statssekreterare i statsrådsberedningen var vid regeringsskiftet
vakant men har därefter besatts.

/ nformationssekreterare

Efter regeringsskiftet har personskiften skett på samtliga pressombudsmanna-
och informationssekreterartjänster. Inom finansdepartementet fanns

KU 1976/77:44

B 164

inte tidigare någon informationssekreterare. Vid uppdelningen av finansdepartementet
i ekonomi- och budgetdepartementet anställdes inom vart
och ett av de båda nya departementen en informationssekreterare. Inom
social- och bostadsdepartementen har efter regeringsskiftet anställts ytterligare
en informationssekreterare.

Sakkunniga

Från statsrådsberedningen och samordningskanslierna inom ekonomi- och
arbetsmarknadsdepartementen har uppgifter inhämtats om vilka sakkunniga
med huvudsakligen politiska uppgifter som förordnats inom regeringskansliet
efter regeringsskiftet. Av dessa uppgifter framgår, att vid mitten av
mars 1977 fanns 35 sådana sakkunniga. DepartementsfÖrdelningen framgår
av följande tabell:

Departement	Förord-
	nande	Anmärkning
Statsrådsberedningen	9	En person förordnad på vakant tjänst som kansliråd
Justitie	-
Utrikes	2
Försvar
Social	1
Kommunikation	-
Ekonomi	4	De förordnade är knutna till depar-tementets samordningskansli
Budget	1
Utbildning	3
Jordbruk	2
Handels	-
Arbetsmarknad	7	Av de förordnade är 4 knutna till de-partementets samordningskansli
Bostad	2
Industri	1
Kommun Summa	3^

KU 1976/77:44

B 165

Innehållsförteckning sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m. ... 2

Utskottets granskning 4

1. Proceduren i samband med regeringsskiftet 1976 4

2. Den nya regeringens sammansättning samt vissa förändringar

inom regeringskansliet m. m 8

3. Reformer inom kommittéväsendet under år 1976 11

4. Enskilt statsråds beslutanderätt 12

5. Remisser till lagrådet 13

6. Utgivningen av Svensk författningssamling 17

7. Propositionsavlämnandet till riksdagen 21

8. Riksdagens skrivelser till regeringen 24

9. Förberedelser för tillämpningen av medbestämmandelagen på

den offentliga sektorn 25

10. Stålverk 80 28

11. Angående regeringens handläggning av vissa energifrågor .... 32

12. Fråga om lokalisering av post-och järnvägsterminal till Solna . 34

13. Ersättning i visst enskilt fall 38

14. Övriga frågor 39

a) Fråga om vissa garantiutfästelser (Viggenplanet) 39

b) Disposition av vissa väganslag 40

c) Vissa ytterligare frågor 40

- tobaksrökningens skadeverkningar 40

- tillsättningsärenden 41

- val av ledamöter i länstyrelses styrelse 41

- direktiv till socialutredningen 41

Reservationer 42

Bilagor

1. Regeringsärenden 1975 och 1976 B 1

2. Regeringsskiftet efter valet den 19 september 1976 B 3

3. A Nu gällande förordnanden enligt 7 kap. SS RF B 16

3. B PM angående ändrad departementsorganisation B 18

4. PM angående förändringar i kommittéväsendet efter regeringsskiftet
den 8 oktober 1976 B 23

5. PM angående omfattningen av statsrådens beslutanderätt.. B 29

6. Under år 1976 till riksdagen avgivna propositioner som

granskats av lagrådet B 66

7. A Antalet propositioner samt spridningen i propositionsavläm nandet

under 1971-1976 B 67

7. B Försening i propositionsavlämnandet åren 1971-1976 B 68

7. C Propositionsavlämnandet under våren 1976 B 69

KU 1976/77:44

B 166

7. D Propositionsavlämnandet under 1975 års riksmöte B 70

8. A Regeringens behandling av riksdagens skrivelser den 1

december 1975-30 november 1976 B 71

8. B PM angående regeringens åtgärder med anledning av utta landen

(påpekanden) i KU:s granskningsbetänkande 1975/

76:50 B 72

9. A Skrivelse i september 1976 från statssekreteraren i finansde partementets

löne- och personalenhet till övriga statssekreterare
B 83

9. B Behandlingen av 1977 års budgetproposition mot bakgrund av

den nya medbestämmandelagen B 84

10. PM angående Stålverk 80 B 86

11. A-D Fyra brev från statsrådet Olof Johansson B 110

12. A Ur promemoria, dagtecknad 1976-04-01 .sorn upprättats inom

kommunikationsdepartementet B 117

12. B Regeringens skrivelse till Stockholms läns landsting B 121

12. C Skrivelse från Ove Rainer och Lars Peterson till cheferna för

bostads-och kommunikationsdepartementen B 123

13. PM angående ersättning i visst enskilt fall B 124

14. PM angående vissa garantiutfästelser i samband med ev.

export av Viggenplanet m. m B 128

15. PM angående regeringens åtgärder med anledning av riksdagens
uttalanden mot tobaksrökning B 150

16. PM angående regeringens behandling av visst tillsättningsärende
B 154

17. PM angående lagen (1976:891)om val av ledamöter i länsstyrelses
styrelse B 156

18. Angående direktiv till socialutredningen B 161

19. PM angående vissa personalförändringar inom regeringskansliet
sedan regeringsskiftet (Bilaga till reservationen 1) B 163

GOTAB, Stockholm 1977