JuU 1976/77:20

Justitieutskottets betänkande
1976/77:20

med anledning av propositionen 1975/76:202 med förslag till nya
regler om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. jämte motioner Propositionen

m. m.

I propositionen 1975/76:202 har regeringen (justitiedepartementet) föreslagit
riksdagen att anta i propsitionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

3. lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte
i vissa fall.

Behandlingen av propositionen har uppskjutits till innevarande riksmöte
(JuU 1975/76:40).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad
utskottet anför på s. 11 och 12.

I samband med propositionen behandlar utskottet tre motioner,
1975/76:2529, 1976/77:638 och 1976/77:1045. Motionerna redovisas på s.
10 och 11.

Utskottet har inhämtat lagrådets yttrande över propositionen. Yttrandet
fogas som bilaga 1 till detta betänkande.

Vidare har utskottet inhämtat yttranden över propositionen och lagrådets
yttrande såvitt avser 27 kap. 21 § rättegångsbalken från justitiekanslern,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren och integritetsskyddskommittén.
Remissyttrandena fogas som bilaga 2 till detta betänkande.

Utskottet har därjämte inhämtat yttrande från konstitutionsutskottet såvitt
gäller den grundlagsfråga som upptagits i lagrådets yttrande. Konstitutionsutskottets
yttrande (KU 1976/77:1 y) fogas som bilaga 3 till detta
betänkande.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken
dels att nuvarande 27 kap. 17 § skall betecknas 27 kap. 23 §,
dels att 19 kap. 12 § samt 27 kap. 2, 9 och 16 §§ skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i balken skall införas sex nya paragrafer, 27 kap. 17-22 §§, av
nedan angivna lydelse.

1 Riksdagen 1976/77. 7 sami. Nr 20

JuU 1976/77:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19 kap.
12 §

Vad i detta kapitel stadgas äge
motsvarande tillämpning i fråga om
domstols befattning med förundersökning
och användande av tvångsmedel
, om ej annat är särskilt föreskrivet.

kap.

§’

Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, som
avses i 16 § första stycket punkt 1 eller
2 eller punkt 4, såvitt den hänvisar till
någon av dessa punkter, hos den
misstänkte eller honom närstående,
som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas
å skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.

9 §

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till
post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,
att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan om
beslag blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den
dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall
intagas underrättelse, att meddelande om åtgärden icke må utan tillstånd
av undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller
annan.

Vad i detta kapitel stadgas äge
motsvarande tillämpning i fråga om
domstols befattning med förundersökning
och användande av tvångsmedel.

Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, för
vilket ej är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två är, hos den misstänkte
eller honom närstående, som avses
i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt
meddelande mellan den misstänkte
och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes.

'Senaste lydelse 1964:166.

JuU 1976/77:20

Nuvarande lydelse

Kan någon skäligen misstänkas för
brott, för vilket ej är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två dr, och finnes
det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren eller
åklagaren erhåller del av samtal till
och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest kan
antagas komma att begagnas av honom,
äge rätten meddela tillstånd till
deras avhörande. Fråga därom må
upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla

Föreslagen lydelse

Kan rättens beslut enligt första
stycket ej avvaktas utan allvarlig skada
för utredningen, må undersökningsledaren
eller åklagaren förordna om åtgärden,
om utredningen avser mord,
dråp, människorov eller sådant brott
mot 13, 18 eller 19 kap. brottsbalken,
som omfattas av 16 § första stycket ,
punkt 1, 2 eller 4. Har sådant förordnande
meddelats, skall anmälan
därom ofördröjligen göras hos rätten,
som har att skyndsamt upptaga ärendet
till prövning. Finnes förordnandet
icke böra bestå, skall det av rätten
omedelbart upphävas.

När försändelse på grund av förordnande
kvarhållits, skall föreståndaren
utan dröjsmål göra anmälan
hos den som begärt förordnandet;
denne har att omedelbart pröva, om
beslag skall äga rum. / fall som avses
i tredje stycket skall anmälan göras hos
den som meddelat förordnandet. Denne
har att göra sådan prövning som
nyss sagts.

16 §2

Kan någon skäligen misstänkas för

1. brott, för vilket ej är stadgat
lindrigare straff än fängelse i två år.

2. sabotage, kapning av luftfartyg,
luftfartssabotage, olovlig kårverksamhet,
spioneri, obehörig befattning med
hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet,

3. grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling, om smugglingen gällt
narkotika som avses i 1 § narkotikaJÖrordningen
(1962:704), eller

4. försök, förberedelse eller stämpling
till brott mot 13, 18 eller 19 kap.

2 Senaste lydelse 1964:166.

JuU 1976/77:20

Nuvarande lydelse

viss tid, högst en vecka, från den dag,
då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som
ägt rum vid samtals avhörande, äge
vad i 12 § första stycket stadgats om
undersökning och granskning av enskild
handling motsvarande tillämpning.
I den mån uppteckningen innehåller
något, som ej är av betydelse
för utredningen, skall den efter
granskningen omedelbart förstöras.

Föreslagen lydelse

brottsbalken som omfattas av punkt 1

eller till brott som avses i punkt 2 eller
3, och är gärningen belagd med straff,

får tillstånd att avlyssna telefonsamtal
meddelas av rätten enligt detta kapitel,
om åtgärden kan antagas ge
upplysning av synnerlig vikt för utredningen
och det skulle vara förenat med
avsevärd olägenhet att på annat sätt
erhålla motsvarande upplysning.

Föreligger risk att författare, meddelare
eller annan, som enligt 3 kap.
tryckfrihetsförordningen eller 9 § radioansvarighetslagen
(1966:756) har
rätt till anonymitet, skulle röjas genom
telefonavlyssning, skall detta beaktas
vid prövning av fråga om tillstånd till
sådan avlyssning.

17 §

Tillstånd till telefonavlyssning får
avse samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte
eller eljest kan antagas komma att begagnas
av honom. Avlyssning av samtal
till och från telefonapparat, som
ej innehaves av den misstänkte eller
brukas huvudsakligen av honom, får
äga rum endast om synnerlig anledning
förekommer, att avsedd utredning
skall vinnas genom åtgärden.

Tillstånd skall meddelas att gälla
viss tid. Tiden får ej bestämmas längre
än som oundgängligen kräves och får
ej överstiga en månad från dagen för
beslutet. Om förutsättningar för åtgärden
ej längre föreligga, skall den omedelbart
hävas.

18 §

Fråga om tillstånd till telefonavlyssning
upptages på framställning av undersökningsledaren
eller åklagaren av

Juli 1976/77:20

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

tingsrätten för ort, där hovrätt har sitt
säte. Tingsrättens domkrets skall därvid
motsvara domkretsen för den hovrätt,
varunder tingsrätten hör.

Kan rättens tillstånd till telefonavlyssning
ej avvaktas utan allvarlig skada
för utredningen, får undersökningsledaren
elter åklagaren förordna om
åtgärden, om misstanken avser mord,
dråp, människorov eller sådant brott
mot 13, 18 eller 19 kap. brottsbalken
som omfattas av 16 § första stycket
punkt 1, 2 eller 4. Har sådant förordnande
meddelats, skall anmälan
därom ofördröjligen göras hos rätten,
som har att skyndsamt upptaga ärendet
till prövning. Finnes förordnandet
icke böra bestå, skall det av rätten
omedelbart upphävas.

19 §

För att taga till vara den enskildes
intresse i ärende om telefonavlyssning
skola furnäs gode män till det antal,
som JÖreskrives av regeringen. God
man skall vara lagfaren. Han utses av
regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer.

God man i ärende om telefonavlyssning
har ställning av part. Innan
beslut om telefonavlyssning meddelas
av rätten, skall till/alle art yttra sig
lämnas gode mannen.

Den som fullgör eller har fullgjort
uppdrag som god man får ej obehörigen
yppa vad han därvid har erfarit.
Detta gäller även i förhållande till den
misstänkte.

20 §

Avlyssning får ej ske av telefonsamtal
mellan den misstänkte och hans
försvarare. Framkommer under av -

JuLJ 1976/77:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lyssning att fråga är om sådant samtal,
skall avlyssningen avbrytas.

21 §

Uppteckning av telefonsamtal får
endast omfatta vad som finnes vara
av betydelse för utredningen.

Om granskning av upptagning eller
uppteckning, som har ägt rum vid avlyssning
av samtal, äger vad i 12 § första
stycket stadgas om undersökning
och granskning av enskild handling
motsvarande tillämpning. Vad som vid
granskningen ej finnes vara av betydelse
för utredningen skall omedelbart
förstöras.

22 §

På framställning av undersökningsledaren
eller åklagaren kan rätten förordna,
att expedieringen av samtal till
eller frän telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest kan
antagas komma att begagnas av honom,
inställes eller fördröjes, att telefonapparaten
avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas
om samtal, som har expedierats
eller beställts till eller från apparaten.
I fråga om sådan åtgärd äger 16-19 §§
motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. Tillstånd till telefonavlyssning
som har meddelats enligt äldre lag gäller även efter denna dag, om tillståndet
avser brott som omfattas av 27 kap. 16 § i dess nya lydelse. Motsvarande
gäller beslag, som har lagts på skriftligt meddelande enligt 3 § lagen (1952:98)
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, och åtgärd
enligt 5 § andra stycket samma lag.

JuU 1976/77:20

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom foreskrives i fråga om lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

dels att i 1-3, 9, 10, 16 och 18 §§ ordet ”Konungen" skall bytas ut mot
”regeringen”,
dels att 13 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 53

Finnes det vara av synnerlig vikt för
utredningen rörande brott, för vilket
ej är stadgat lindrigare straff än fängelse
i två är, att expedieringen av samtal
till och frän telefonapparat, som
innehaves av den som skäligen missränkes
för brottet eller eljest kan antagas
komma att begagnas av honom,
inställes eller JÖrdröjes eller att telefonapparaten
avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas
å samtal, som expedierats eller beställts
till och från nämnda telefonapparat,
äger rätten, på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren,
meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande
av telefonsamtal eller till åtgärd
som avses i första stycket må bestämmas
till högst en månad från den
dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av
rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal
eller till åtgärd som avses
i första stycket skulle medföra sådan
tidsutdräkt eller annan olägenhet, som

Kan rättens tillstånd till telefonavlyssning
eller åtgärd enligt 27 kap. 22
rättegångsbalken ej avvaktas utan allvarlig
skada för utredningen, äga bestämmelserna
i 27 kap. J8§ andra
stycket rättegångsbalken tillämpning,
även om misstanken ej avser brott som
anges där.

3Senaste lydelse 1964:210.

JuU 1976/77:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

är av väsentlig betydelse för utredningen,
må förordnande om åtgärden
meddelas av undersökningsledaren eller
åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i
vissa fall

Härigenom foreskrives att 2-4 §§ lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Finnes det vara av betydelse för
att utröna huruvida organisation eller
grupp som avses i 20 § andra
stycket utlänningslagen (1954:193)
planlägger eller förbereder åtgärd
som utgör hot mot allmän ordning och
säkerhet, får utlänning, som avses i
1 §, underkastas husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.
Av sådan utlänning får också
tagas fingeravtryck och fotografi.

Finnes det vara av betydelse för
att utröna huruvida organisation eller
grupp som avses i 20 § andra
stycket utlänningslagen (1954:193)
planlägger eller förbereder gärning
som innebär våld, hot eller tvång för
politiska syften, får utlänning, som
avses i 1 §, underkastas husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.
Av sådan utlänning får
också tagas fingeravtryck och foto -

grafi.

Förordnande om åtgärd enligt första stycket meddelas av polismyndighet.
I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken
i tillämpliga delar.

För ändamål som avses i 2 § första
stycket kan rätten, om synnerliga skäl
föreligger, meddela polismyndighet
tillstånd att taga del av samtal till och
från telefonapparat, som innehaves eller
eljest kan antagas komma att begagnas
av utlänning som avses i 1 §.

3 §

Beträffande utlänning som avses
i 1 § får tillstånd att avlyssna telefonsamtal
meddelas av rätten för ändamål
som avses i 2 § första stycket,
om synnerliga skäl föreligger.

JuU 1976/77:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätten kan för ändamål som avses i 2 § första stycket, om synnerliga
skäl föreligger, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka,
öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten
handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänning, som
avses i 1 i:, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning
eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt.

1 tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet
avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas
till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet skall
innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden ej får utan tillstånd
av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

Tillstånd som avses i 3 § skall
meddelas att gälla viss tid ej överstigande
en månad. Tiden räknas, vid
tillstånd till telefonavlyssning från den
dag tillståndet delgavs telefonanstaltens
föreståndare och i övriga fall från
den dag tillståndet meddelades.

Fråga om tillstånd prövas av
Stockholms tingsrätt på yrkande av
rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
sker genom slutligt beslut. Sådant
beslut går omedelbart i verkställighet.
/ fråga om förfarandet äger i övrigt
bestämmelserna i rättegångsbalken
om förfarandet vid rättens prövning
av fråga som under förundersökning
i brottmål uppkommit om åtgärd
enligt 27 kap. 16 § nämnda balk motsvarande
tillämpning.

4 §

Tillstånd som avses i 3 § skall
meddelas att gälla viss tid. Tiden får
ej bestämmas längre än som oundgängligen
kräves och får ej överstiga
en månad från dagen för beslutet.

Fråga om tillstånd upptages av
Stockholms tingsrätt pkframställning
av rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande
sker genom slutligt beslut. Sådant
beslut går omedelbart i verkställighet.
Vid prövning av fråga om
tillstånd till telefonavlyssning gäller i
övrigt bestämmelserna i 27 kap. 16 §
andra stycket, 17, 19 och 20 §§ samt
21 § första stycket rättegångsbalken i
tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

JuU 1976/77:20

Motionerna

I den med anledning av propositionen väckta motionen 1975/76:2529
av herr Hermansson m. fl. (vpk) framställs yrkande av innebörd att 27 kap.
17, 18 och 22 §§ rättegångsbalken skall ges följande såsom motionärernas
förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag

Tillstånd till telefonavlyssning får
avse samtal till och från telefonapparat,
som innehas av den misstänkte
eller eljest kan antagas komma att
begagnas ov honom. Avlyssning av
samtal till och från telefonapparat,
som ej innehaves av den misstänkte
eller brukas huvudsakligen av honom,
får äga rum endast om synnerlig anledning
förekommer, att avsedd utredning
skall vinnas genom åtgärden.

Tillstånd skall

Fråga om

Kan rättens

Motionärernas förslag

Kap.

Tillstånd till telefonavslyssning
får avse samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte.

omedelbart hävas.

18 §

tingsrätten hör.

Tingsrättens nämndemannagrupp
skall vid behandling av fråga om tillstånd
till telefonavlyssning vara så
sammansatt, att däri ingår representanter
för vart och ett av de i riksdagen
företrädda politiska partierna.

Tingsrätten skall vid medgivande av
tillstånd till telefonavlyssning vara enhällig
i sitt beslut.

- omedelbart upphävas.

22 §

På framställning av undersökningsledaren
eller åklagaren kan rätten
förordna, att expedieringen av
samtal till eller från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte
inställes eller fördröjes, att telefonapparaten
avstänges för samtal eller
att uppgift från telefonanstalt lämnas

Juli 1976/77:20

Regeringens förslag

es för samtal eller att uppgift från
telefonanstalt lämnas om samtal
som har expedierats eller beställts till
eller från apparaten. I fråga om sådan
åtgärd äger 16-19 §§ motsvarande
tillämpning.

I den under allmänna motionstiden i år väckta motionen 1976/77:638
av fru Lindquist (m) hemställs att riksdagen beslutar sådan ändring av den
i propositionen föreslagna lagen om ändring i rättegångsbalken att nuvarande
möjligheter till telefonavlyssning vid de s. k. majestätsbrotten överförs oförändrade
till den nya lagen.

I den under allmänna motionstiden i år väckta motionen 1976/77:1045
av fru Jonäng (c) yrkas att riksdagen beslutar ta avstånd från vad som i
propositionen och i lagrådets yttrande däröver sägs om rätten att i brottsutredande
syfte utnyttja information om annan brottslighet än den för vilken
avlyssningstillstånd givits.

Utskottet

Inledning

Bestämmelser om telefonavlyssning finns, förutom i rättegångsbalken,
i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. m. och lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall (spaningslagen). Dessa tre lagar har tidsbegränsad
giltighet. Härutöver finns bestämmelser om telefonavlyssning i lagen
(1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.

Vid riksdagsbehandlingen år 1973 av förslag till lag om särskilda åtgärder
till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (JuU
1973:18, rskr 1973:121) och förslag till lag om fortsatt giltighet av 1969
års lag (JuU 1973:22, rskr 1973:223) uttalade sig riksdagen för en samlad
översyn av lagstiftningen om telefonavlyssning. Med anledning härav tillkallades
utredningen (Ju 1974:08) om telefonavlyssning för att se över lagstiftningen
på området. Utredningen avlämnade i december 1975 betänkandet
(SOU 1975:95) Telefonavlyssning, som efter remissbehandling ligger
till grund för förslagen i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att nuvarande provisoriska regler i 1952 års lag
med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och 1969 års

Motionärernasförslag

om samtal, som har expedierats eller
beställts till eller från apparaten. I fråga
om sådan åtgärd äger 16-19 §§
motsvarande tillämpning.

Juli 1976/77:20

lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m. tas in i 27 kap. rättegångsbalken och ges permanent karaktär. Den
samordnade regleringen av möjligheterna till telefonavlyssning föreslås utformad
så, att skyddet för den enskildes integritet stärks i olika hänseenden.

Den viktigaste nyheten i förslaget är att för ärenden om telefonavlyssning
skall finnas ett antal i särskild ordning utsedda gode män som skall ta
till vara den enskildes intresse i ärendet. Sådan god man får ställning av
part. Av sekretesskäl måste han ha tystnadsplikt beträffande det han får
reda på vid fullgörande av uppdraget.

Föreligger risk att författare, meddelare eller annan, som enligt tryckfrihetsförordningen
eller radioansvarighetslagen har rätt till anonymitet,
skulle röjas genom telefonavlyssning, skall detta beaktas vid prövning av
fråga om tillstånd till sådan avlyssning. Ett uttryckligt förbud att avlyssna
telefonsamtal mellan misstänkt och hans försvarare tas också upp i förslaget.

Skärpta regler föreslås vidare när det gäller avlyssning av samtal till och
från telefonapparat, som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen
av honom.

Den nya regleringen berör också 1957 års lag och spaningslagen.

Enligt propositionen skulle lagstiftningen träda i kraft den 1 juli 1976.

A rendeis handläggning

Riksdagen beslöt under våren 1976 att till 1976/77 års riksmöte uppskjuta
behandlingen av propositionen och den med anledning av propositionen
väckta motionen (JuU 1975/76:40). I samband därmed beslöts på utskottets
förslag att giltighetstiden för 1952 och 1969 års lagar skulle förlängas till
utgången av år 1976 (JuU 1975/76:42, rskr 372).

Under ärendets beredning har utskottet inhämtat lagrådets yttrande över
propositionen (bilaga 1) och därefter yttranden från vissa remissinstanser
(bilaga 2) och konstitutionsutskottet (bilaga 3) i närmare angivna hänseenden.
Med hänsyn till att lagstiftningsärendet icke skulle komma att slutligt behandlas
under år 1976 har riksdagen på utskottets förslag beslutat förlänga
giltighetstiden för 1952 och 1969 års lagar till utgången av år 1977.(JuU
1976/77:10, rskr 40). Även spaningslagen har givits fortsatt giltighet till
utgången av år 1977 (prop. 1976/77:33, JuU 13, rskr 91).

Användningen av uppsamlat material

I lagstiftningsärendet har uppmärksammats spörsmålet i vad mån material
som framkommer vid telefonavlyssning får utnyttjas i fråga om annan brottslighet
än den som har föranlett tillståndet till avlyssning. Frågeställningen
har samband med de i propositionen föreslagna bestämmelserna i 27 kap.
21 § rättegångsbalken. Enligt första stycket i denna paragraf får uppteckning
av telefonsamtal omfatta endast vad som finnes vara av betydelse för ut -

JuU 1976/77:20

redningen. I paragrafens andra stycke föreskrivs bl. a., att vad som vid
granskning av upptagning eller uppteckning, som har ägt rum vid avlyssning
av samtal, ej finnes vara av betydelse för utredningen skall omedelbart
förstöras.

Utredningen om telefonavlyssning ansåg att vad som framkommer vid
telefonavlyssning inte får användas för utredning om annan brottslighet
än den som legat till grund för ansökningen om avlyssning. Enligt utredningen
ställer sig dock saken något annorlunda om man vid avlyssning
får kännedom om ett befarat men ännu ej genomfört brott. I sådant fall
bör enligt utredningen avlyssnat material få utnyttjas för att förebygga ett
planerat grovt brott även då detta brott inte omfattas av något aktuellt
avlyssningstillstånd.

Departementschefen uttalar i propositionen att han i motsats till utredningen
anser att de uppgifter som erhållits vid avlyssning under vissa förutsättningar
bör fä utnyttjas också om de avser annan brottslighet än den
som tillståndet avser. Sådant utnyttjande bör dock enligt departementschefen
ske synnerligen restriktivt. Det bör vara fråga om brottslighet av sådan
grovhet eller art att den hade kunnat läggas till grund för en ansökan om
telefonavlyssning. Departementschefen delar utredningens uppfattning att
avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga ett planerat grovt brott,
även då detta brott inte omfattas av något avlyssningstillstånd. Gränsdragningen
bör enligt hans uppfattning även i detta sammanhang i princip ansluta
till tillämpningsområdet för telefonavlyssning. I anslutning härtill framhåller
departementschefen att föreskriften i 21 §, att uppteckning av telefonsamtal
endast får omfatta vad som är av betydelse för utredningen, tjänar som
allmän garanti för ett restriktivt nyttjande av uppsamlat material. Samma
syfte har enligt departementschefen bestämmelsen i samma paragraf, att
material som vid granskningen inte finnes vara av betydelse för utredningen
omedelbart skall förstöras. Förslag till särskild lagreglering av möjligheterna
att utnyttja material i de nu beskrivna situationerna upptas inte i propositionen.

Lagrådet ifrågasätter i sitt yttrande över propositionen huruvida det kan
anses förenligt med regeringsformen att man utan direkt stöd i lag skulle
få utnyttja avlyssnat material för annat ändamål än det som föranlett tillståndet
till avlyssningen. De överväganden som kan göras beträffande detta
spörsmål talar enligt lagrådets mening starkt till förmån för den tolkningen
av hithörande grundlagsbestämmelser att lagstöd måste finnas både för anskaffande
och för utnyttjande av sådant material som det här är fråga om.
Lagrådet anser vidare att oavsett regeringsformens innebörd sakliga skäl
talar för att man i lag reglerar frågan i vad mån avlyssnat material får utnyttjas
när det gäller annan brottslighet än den som föranlett tillståndet till avlyssning.
Härvidlag framhåller lagrådet att det under alla förhållanden ligger
klart bäst i linje med andan bakom berörda bestämmelser i regeringsformen
att lagformen används när det gäller en ordning som - i den mån den

JuU 1976/77:20

ger rätt till utnyttjande av avlyssnat material - kan göra enskildas ställning
särskilt utsatt och sårbar. Speciell uppmärksamhet förtjänar enligt lagrådet
det förhållandet att en del personers förehavanden kan bli föremål för insyn,
trots att ingen som helst rättslig prövning skett beträffande det berättigade
i att göra intrång i just deras rätt till telehemlighet. Vidare måste det enligt
lagrådet vara av väsentligt värde för de tillämpande myndigheterna att de
kan basera sitt handlande på uttryckliga regler. Lagrådet pekar också på
en praktisk komplikation, som följer av propositionens uppläggning i denna
del. Om behovet av att utnyttja information, som framkommer vid telefonavlyssning,
erkänns som berättigat även i nu åsyftade fall, synes enligt
lagrådet informationen också böra få upptecknas och dokumentation eljest
bevaras i dessa delar. Om detta förhindras genom föreskrifterna i 21 §, riskerar
man enligt lagrådet dels att det kan uppkomma oklarhet om ett
telefonsamtals verkliga innebörd, dels att viktiga detaljer i vad som sagts
kan gå förlorade. Enligt lagrådet kan sådana svårigheter knappast undvikas
utan att uttryckliga regler för de här uppmärksammade fallen ges i lagtexten.

1 fråga om utformningen av de bestämmelser som sålunda enligt lagrådets
mening är påkallade uttalar lagrådet att materian är sådan att skäl kan anföras
för att dylika lagregler borde arbetas fram under förhållanden, som ger större
rådrum än vad som har stått till buds vid lagrådsgranskningen i förevarande
lagstiftningsärende. Lagrådet har dock funnit sig böra utarbeta en lagtext,
som syftar till att tillgodose de synpunkter som lagrådet tidigare anfört.
Riktpunkten har därvid enligt lagrådet varit att åstadkomma en lösning,
som sakligt i stort sett sammanfaller med det av departementschefen åsyftade
praktiska resultatet. När det gäller att utnyttja material från telefonavlyssning
för att förhindra planerade brott, har lagrådet emellertid funnit naturligt
att anknyta till gällande lagstiftnings gränsdragning vid kriminalisering av
underlåtenhet att avslöja brott (se 23 kap. 6 § brottsbalken). Lagrådet understryker,
att material från telefonavlyssning bör få användas i något mindre
begränsad utsträckning, när det gäller att förebygga skada - vare sig fråga
är om skada på person eller på egendom av betydenhet - än när det gäller
att beivra redan begångna brott. I det senare hänseendet är det med andra
ord oftare försvarligt att underlåta åtgärd än när enskilda individers väl
och ve står på spel eller eljest väsentliga intressen hotas genom brott som
förestår.

Från sålunda redovisade utgångspunkter föreslår lagrådet att 21 § utbyggs
med ett tredje stycke av följande lydelse:

”Har genom telefonavlyssning vunnits kännedom eller väckts misstanke
om annan förekommen brottslighet än den som föranlett tillstånd till avlyssningen
eller om brottslighet som är förestående, får utan hinder av första
och andra styckena vad sålunda framkommit upptecknas och läggas till
grund för åtgärd i brottsutredande eller brottsförebyggande syfte,

1. när brottsligheten är sådan som anges i 16 § ,

JuU 1976/77:20

2. när i annat fall brott som är å färde är sådant att underlåtenhet att
avslöja brottet är belagd med straff, eller

3. när det eljest med hänsyn till väsentligt allmänt eller enskilt intresse
framstår som oförsvarligt att underlåta åtgärd.”

Härutöver nämner lagrådet en möjlighet att ytterligare komplettera regleringen,
för den händelse det skulle anses motiverat att skapa särskilda
garantier för att de fall som avses i tredje stycket 2 och 3 behandlas med
önskvärd restriktivitet. En kompletterande bestämmelse skulle enligt lagrådet
kunna upptas i ett fjärde stycke i 21 § och ges innehållet att i fall
som avses i tredje stycket 2 och 3 skall, innan åtgärd vidtas, riksåklagarens
tillstånd till åtgärden inhämtas, om ej fara är i dröjsmål, samt att, om åtgärd
vidtagits utan riksåklagarens tillstånd,anmälan därom omedelbart skall göras
till riksåklagaren, vilken äger föreskriva hur vidare skall förfaras.

1 konstitutionsutskottets yttrande till justitieutskottet såvitt gäller den
grundlagsfråga som upptagits i lagrådets yttrande berörs inledningsvis den
delvis ändrade lydelse som hithörande bestämmelser i regeringsformen har
fr. o. m. den 1 januari 1977. I frågan om regeringsformen kräver stöd i lag
för utnyttjande av avlyssnat material uttalar konstitutionsutskottet att det
-även om grundlagsreglerna inte uppställerett direkt krav i berört hänseende
- enligt utskottets mening får anses bäst överensstämma med syftet med
integritetsskyddet i regeringsformen att grundläggande bestämmelser ges
i lag om hur och i vilken omfattning information som erhållits genom telefonavlyssning
får utnyttjas.

Av de remissinstanser som justitieutskottet hört ställer sig rikspolisstyrelsen,
överbefälhavaren och integritetsskyddskommittén bakom lagrådets
uppfattning att bestämmelser i ämnet bör ges genom lagstiftning. Även
justitiekanslern (JK) är positiv till att lagreglering sker. Riksåklagaren (RÅ)
synes närmast anse att regeringsformen inte uppställer krav på lagstiftning.
Samtidigt menar han dock att lagstiftning kan vara till ledning och stöd
för de rättstillämpande myndigheterna.

Enligt utskottets mening talar de ovan redovisade synpunkterna starkt
för att en ny lagstiftning om telefonavlyssning också bör innefatta reglering
av frågan i vad mån avlyssnat material får utnyttjas när det gäller annan
brottslighet än den som föranlett tillståndet till avlyssning.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har lagrådet lagt fram förslag
till lagtext i nu angivet hänseende och därjämte påvisat en möjlighet att
komplettera reglerna med en föreskrift om särskild prövning av RÅ i vissa
fall för att nå önskvärd restriktivitet och enhetlighet i tillämpningen. Under
utskottets remissbehandling har yppats skilda meningar om de lösningar
lagrådet förordat. Sammanfattningsvis innehåller remissyttrandena i denna
del följande.

JK ansluter sig till den av lagrådet föreslagna lagtexten samtidigt som
han betonar att värdet av lagregleringen väsentligt reduceras genom att
uppsamlingsstadgandet i punkt 3 är mycket vagt. Han vänder sig vidare

JulJ 1976/77:20

mot att lagrådets lagtext anger att materialet får ”upptecknas och läggas
till grund för åtgärd i brottsutredande eller brottsförebyggande syfte” när,
enligt JK:s mening, lagstiftaren inte bör reglera frågan om materialet får

”läggas till grund för åtgärd ”. Regleringen bör enligt JK. enbart ta

sikte på ”uppteckningen”. JK är också tveksam till lagrådets förslag om
RÅ-prövning i vissa fall. I alla händelser bör inte föreskrivas att JK - som
utövar tillsyn över RÅ - skall inhämta tillstånd av RÅ.

RÅ anser att lagrådets förslag innebär en betydande utvidgning av hittillsvarande
strikta praxis och han ställer sig tveksam till utvidgningen. Lagreglerna
borde enligt RÅ arbetas fram under förhållanden som ger större
rådrum. RÅ avstyrker lagrådets förslag. Han framhåller vidare att de här
aktualiserade problemen inte är begränsade till telefonavlyssning. Samma
svårigheter kan enligt RÅ uppkomma vid andra tvångsmedel såsom brevkontroll,
husrannsakan eller ingripande enligt den s. k. bevissäkringslagen.
En lagstiftning bör enligt RÅ föregås av noggranna överväganden som
bör syfta till en generell lösning för olika typer av tvångsmedel. Han har
ingen erinran mot förslaget till RÅ-prövning.

Rikspolisstyrelsen ansluter sig till lagrådets förslag. Den föreslagna RÅprövningen
finner styrelsen dock onödig och tillägger att det måste anses
felaktigt att i de fall ansvaret för förundersökningen ligger hos polismyndighet
överföra befogenheter från polismyndighet till annan myndighet.

Överbefälhavaren tillstyrker att 27 kap. 21 8 rättegångsbalken kompletteras
med ett tredje stycke enligt lagrådets förslag.

Integritetsskyddskommittén uttalar först - i enlighet med den ståndpunkt
kommittén intog i sitt remissyttrande över utredningens betänkande - dels
att uppsamlat material inte bör fa användas för utredning om annan brottslighet
än den som föranlett telefonavlyssningen, dels att materialet bör få
utnyttjas för att förebygga planerat brott även om det inte omfattas av avlyssningstillståndet.
Därefter uttalar kommittén att den - under förutsättning
av stor restriktivitet vid användningen av material rörande ”annan förekommen
brottslighet” - inte har något att erinra mot lagrådets förslag. Kommittén
anser det vara tveksamt om punkt 3 bör ges ett så tänjbart innehåll.
Lagrådets förslag till RÅ-prövning bör enligt kommittén lagfästas.

Här bör också nämnas motionen 1976/77:1045, vari yrkas att riksdagen
skall ta avstånd från departementschefens och lagrådets uttalanden om rätten
att i brottsutredande syfte utnyttja information om annan brottslighet än
den för vilken avlyssningstillstånd givits.

Enligt utskottets mening kan flera omständigheter åberopas för att godta
de av lagrådet förordade lösningarna såvitt gäller den här behandlade problematiken.
Lagrådet har emellertid självt uttalat att materian är sådan att
skäl kan anföras för att lagreglerna borde arbetas fram under förhållanden
som ger större rådrum än vad som stått till buds vid lagrådsgranskningen.
Skilda meningar om lagstiftningens innehåll har också yppats under utskottets
remissbehandling av lagrådets förslag. Härtill kommer det av bl. a.

JuU 1976/77:20

RÅ berörda sambandet med regleringen av andra tvångsmedel; de aktualiserade
problemen är inte begränsade till telefonavlyssning, utan samma
svårigheter kan uppkomma vid andra tvångsmedel såsom brevkontroll, husrannsakan
eller ingripande enligt bevissäkringslagen. Detta samband synes
enligt utskottets mening vara sådant att man bör eftersträva en generell
lösning för olika typer av tvångsmedel. En så vittsyftande lagstiftning kräver
emellertid ett helt annat beslutsunderlag än det som nu föreligger och bör
utarbetas under andra former än inom ramen för ett utskotts ärendeberedning.

Det anförda leder utskottet till uppfattningen att ärendet bör återgå till
regeringens kansli för översyn och ytterligare överväganden. Översynen bör
- med det undantag som framgår av det följande - omfatta samtliga i propositionen
upptagna förslag, varvid bör beaktas de erinringar som anförts
av lagrådet. Även motionsförslagen bör självfallet övervägas. Beträffande
den ovan berörda frågan om möjligheterna att utnyttja material för annat
ändamål än det som föranlett ingripande bör också eftersträvas att åstadkomma
en lagreglering som omfattar även övriga tvångsmedel. Det bör
ankomma på regeringen att besluta om formerna för den av utskottet förordade
översynen.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges regeringen till känna.

Användningen av tvångsmedel enligt spaningslagen

Som en förutsättning för användandet av de i spaningslagen angivna
tvångsmedlen gäller enligt 2 § att ingripandet finnes vara av betydelse för
att utröna huruvida terroristorganisation eller terroristgrupp planlägger eller
förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. Utskottet
anförde i sitt betänkande, JuU 1975/76:15, med anledning av förslaget till
spaningslagen att den föreslagna 2 § var mera generellt utformad än föreskriften
om förutsättningarna för avvisning och utvisning i 20 § utlänningslagen.
Enligt utskottet kunde det sålunda synas som om lagrummet
skulle ge möjlighet till ingripanden för att förebygga också andra brott mot
allmän ordning och säkerhet än våld, hot eller tvång för politiska syften.
Utskottet uttalade att ett så vidsträckt tillämpningsområde för bestämmelsen
självfallet inte var avsett och förutsatte att denna fråga skulle övervägas
närmare i samband med prövningen av utredningens förslag till nya regler
om telefonavlyssning.

I propositionen uttalar departementschefen att han delar uppfattningen
att 2 § inte är avsedd att tillämpas i vidare mån än utskottet har anfört.
Han förordar därför att paragrafen ges den lydelse som framgår av förslaget
till ändring i nämnda lag.

Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna lydelsen av 2 §. Den
nu berörda lagändringen, som syftar till att stärka den enskildes rättssäkerhet,
bör träda i kraft så snart som möjligt.

2 Riksdagen 1976/77. 7 sami. Nr 20

JuU 1976/77:20

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen såvitt gäller det genom propositionen 1975/76:202
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall på det sätt bifaller
propositionen att riksdagen antar följande

Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte
i vissa fall

Härigenom föreskrives att 2 § lagen
ningssyfte i vissa fall skall ha nedan

Nuvarande lydelse

Förordnande om åtgärd enligt första
I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt
balken i tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft fyra veckor
på den utkommit från trycket i Sve

[1975:1360) om tvångsåtgärder i spaangivna
lydelse.

Föreslagen lydelse
§

stycket meddelas av polismyndighet,
bestämmelserna i 28 kap. rättegångs efter

den dag, då lagen enligt uppgift
nsk författningssamling.

JuU 1976/77:20

2. att riksdagen med avslag på propositionen i de delar den inte
omfattas av utskottets hemställan under 1 samt på motionerna
1975/76:2529, 1976/77:638 och 1976/77:1045 ger regeringen
till känna vad utskottet anfort om en översyn av lagstiftningen
om telefonavlyssning och andra tvångsmedel.

Stockholm den 16 februari 1977

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Mattson (s), herrar Jönsson i Malmö
(s), Johansson i Växjö (c), Nygren (s), fru Bergander (s), herr Raneskog
(c), fru Andersson i Kumla (s), herrar Winberg (m), Pettersson i Helsingborg
(s), fru Wiklund (c), fru André (c), fru Johnsson (c), herr Klöver (s) och
fru Andrén (fp).

JuU 1976/77:20

Bilaga 1

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde
1976-10-07

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet
Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll 1975/76:30 vid sammanträde
den 1 juni 1976 med riksdagens justitieutskott har utskottet beslutat
inhämta lagrådets yttrande över propositionen 1975/76:202 med förslag
till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning m. m.
Ärendet har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Björn Edqvist.
Lagrådet avger följande yttrande.

1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

27 kap.

Rubriken

Enligt lagrådets mening har utredningen om telefonavlyssning anfört goda
skäl för förslaget att rubriken till 27 kap. skall ges lydelsen ”Om beslag
och telefonavlyssning” (s. 163). Då någon avgörande invändning mot förslaget
ej framkommit under remissbehandlingen (jfr s. 233), förordas att
detta genomförs.

9 §

Såsom förutsättning för att undersökningsledaren eller åklagaren skall
äga förordna om kvarhållande av försändelse uppställes i det nya tredje
stycket bl. a., att rättens beslut ej kan avvaktas ”utan allvarlig skada för
utredningen”. Huruvida någon skada för utredningen faktiskt uppkommer,
för den händelse rättens beslut avvaktas, kan emellertid uppenbarligen sällan
bedömas på förhand. Förutsättningen skada bör därför enligt lagrådets mening
utbytas mot risk för skada.

17 §

Första stycket första meningen är enligt motiven (s. 44) avsedd att ange
ramen för vilka telefonapparater som överhuvud får avlyssnas. Andra meningen
i samma stycke åsyftar att ställa upp skärpta krav för att avlyssning
skall få anordnas beträffande vissa apparater. Det framgår klart av motiven,

JuU 1976/77:20

att tanken är att sistnämnda apparater måste falla inom den ram som dras
upp genom forsta meningen, dvs. fråga måste vara om apparat som den
misstänkte kan antagas komma att begagna, låt vara endast tillfälligt eller
som en av många nyttjare (jfr s. 45 andra stycket). Den föreslagna lagtexten
utvisar emellertid inte klart, att bestämmelsen i andra meningen har den
nu angivna snäva inneborden. Meningen täcker nämligen, språkligt sett,
även apparat som den misstänkte själv ej innehar och ej heller antages
komma att begagna. Man skulle alltså av lagtexten kunna förledas att tro,
att andra meningen tillåter att under där angiven förutsättning avlyssning
anordnas även beträffande apparat lill vilken den misstänkte påräknas ringa
men vilken han ej är innehavare av och ej heller antages komma att begagna
i lagens mening; den misstänkte ”begagnar” uppenbarligen bara den apparat
i vilken han själv talar. För att klargöra att andra meningen avser endast
fall, som inryms inom första meningens ram, bör i andra meningen ordet
”dock” inskjutas efter den föreslagna lagtextens ord ”får”.

I anslutning till det sagda bör framhållas att - under särskild förutsättning
- avlyssning kan komma i fråga beträffande apparat, till vilken den misstänkte
påräknas ringa men vilken han ej kan förväntas begagna själv; situationen
kan bli aktuell när den misstänkte avvikit och håller sig dold.
Förutsättningen är då att den misstänkte alltjämt kan anses vara innehavare
av apparaten, i egenskap av abonnent eller såsom tillhörande ett hushåll
vars medlemmar normalt använder apparaten. Innehavet bör alltså ej anses
upphöra därför att den misstänkte under den tid han håller sig undan ej
påräknas begagna apparaten. Dylik misstänkt kan komma att söka telefonkontakt
med hemmavarande hustru eller annan närstående, och för spaning
värdefulla uppgifter kan framkomma under sådant samtal.

18 §

Första meningen i paragrafens andra stycke bör ändras på motsvarande
sätt som lagrådet har förordat beträffande 9 § tredje stycket.

19 §

Enligt propositionen kan god man ha att beakta även intresset hos annan
enskild än den misstänkte. Med hänsyn härtill synes den obestämda formen
”enskilds” vara att föredraga framför ”den enskildes”. Eftersom uppenbarligen
endast legitima intressen skall beaktas, föreslår lagrådet vidare att
"intresse” utbyts mot ”rätt”. (Jfr 15 kap. 31 § giftermålsbalken, 18 kap.
3 § och 20 kap. 37 § föräldrabalken och 21 kap. 7 § rättegångsbalken.)

20 §

I och för sig är det tänkbart, att man vid telefonavlyssning kan komma
att lyssna till samtal mellan försvarare och annan för brott misstänkt än

JuU 1976/77:20

den som misstänks för det med telefonavlyssningen avsedda brottet. Med
hänsyn härtill föreslår lagrådet, att uttrycket ”den misstänkte” utbyts mot
”misstänkt”. (Jfr formuleringen på s. 1 i propositionen: ”Ett uttryckligt
förbud att avlyssna telefonsamtal mellan misstänkt och hans försvarare tas
också upp i förslaget.”)

21 §

Enligt första stycket i denna paragraf får uppteckning av telefonsamtal
omfatta endast vad som finnes vara av betydelse för utredningen. I paragrafens
andra stycke föreskrivs bl. a., att vad som vid granskning av upptagning
eller uppteckning, som har ägt rum vid avlyssning av samtal, ej
finnes vara av betydelse för utredningen skall omedelbart förstöras.

Nu återgivna föreskrifter äger nära samband med spörsmålet i vad mån
material, som framkommer vid telefonavlyssning, får utnyttjas i fråga om
annan brottslighet än den som har föranlett tillståndet till avlyssning. När
föredragande departementschefen behandlar detta spörsmål i propositionen
(s. 39 och 40), hänför han sig till tre kategorier av brottslighet, nämligen
dels brottslighet som har direkt samband med den förundersökning som
har föranlett tillståndet, dels annan förekommen brottslighet och dels planerad
brottslighet.

Beträffande den första av dessa kategorier anser departementschefen, att
vid telefonavlyssning uppsamlat material som rör sådan brottslighet bör
få användas. I den mån det är fråga om brott, vars utredande har betydelse
för utredningen rörande det brott som föranlett tillståndet till telefonavlyssning
- något som särskilt är tänkbart beträffande olika former av medverkan
- är det också tydligt att materialet måste få användas. Sådant material
får, såsom varande ”av betydelse för utredningen” i paragrafens mening,
upptecknas enligt paragrafens första stycke och skall inte enligt andra stycket
förstöras vid granskningen av upptagning eller uppteckning.

I fråga om den andra kategorin, annan förekommen brottslighet, anser
departementschefen, att de uppgifter som har erhållits vid avlyssning bör
få utnyttjas under vissa förutsättningar. Sådant utnyttjande bör emellertid
enligt departementschefen ske synnerligen restriktivt. Det bör vara fråga
om brottslighet av sådan grovhet eller art, att den hade kunnat läggas till
grund för en ansökan om telefonavlyssning.

Angående kategorin planerade brott uttalar departementschefen, att avlyssnat
material bör få utnyttjas för att förebygga planerat grovt brott. Gränsdragningen
bör enligt departementschefens uppfattning även i detta sammanhang
i princip ansluta till tillämpningsområdet för telefonavlyssning; beträffande
reservationen ”i princip” jfr s. 153 första stycket. Departementschefen
framhåller vidare att föreskriften, att uppteckning av telefonsamtal
endast får omfatta vad som är av betydelse för utredningen, tjänar som
allmän garanti för ett restriktivt utnyttjande av uppsamlat material. Samma

JuU 1976/77:20

syfte har enligt departementschefen bestämmelsen, att material som vid
granskningen inte finnes vara av betydelse för utredningen skall omedelbart
förstöras.

Vad som vid telefonavlyssning framkommer beträffande brottslighet tillhörande
någon av de båda senast behandlade kategorierna är inte av betydelse
för utredningen rörande det brott som har föranlett tillståndet till
telefonavlyssning. Enligt 21 § får materialet därför inte upptecknas, och
har upptagning eller uppteckning därav skett, skall den enligt samma paragraf
omedelbart förstöras. En befogenhet för polis- och åklagarmyndigheterna
att över huvud taget utnyttja vid telefonavlyssning framkommet material
för att beivra eller förhindra brottslighet av nu aktuellt slag kommer att
sakna stöd i uttryckliga lagregler. I detta hänseende anknyter den i propositionen
föreslagna ordningen till gällande rätt, i det att denna inte anses
helt ha uteslutit möjligheten att utnyttja material från telefonavlyssning
i fråga om annan brottslighet än den som givit upphov till avlyssningen.

När nu en tämligen genomgripande omarbetning av regleringen angående
telefonavlyssning är i fråga, måste emellertid uppmärksammas, huruvida
det kan anses förenligt med regeringsformen (RF) att man utan direkt stöd
i lag skulle få utnyttja avlyssnat material för annat ändamål än det som
föranlett tillståndet till avlyssningen. Enligt 2 kap. 3 § RF är varje medborgare
skyddad mot att myndighet utsätter honom - såvitt nu är av intresse -för intrång i hans teleförbindelser eller för hemlig avlyssning. Till denna
bestämmelse ansluter 8 kap. 3 § RF, vari stadgas att föreskrifter avseende
ingrepp i enskildas personliga förhållanden skall meddelas genom lag. Av
paragrafens fortsättning framgår, att till dylika föreskrifter hör sådana som
begränsar de fri- och rättigheter och det skydd i övrigt som enligt 2 kap.
1-3 §§ RF tillkommer svensk medborgare. Kravet på lagform gör sig dock
icke gällande förrän frågan om reglering av sådant ämne kommer upp efter
RF:s ikraftträdande (punkt 6 första meningen i RF:s övergångsbestämmelser;
jfr prop. 1973:90 s. 301, varav framgår att kravet på lagform uppkommer
oavsett om fråga är om skärpning eller om lindring i ingreppet).

Vid tolkningen av 2 kap. 3 § RF - som i sin tur återverkar på räckvidden
av det krav på lagform som följer av 8 kap. 3 § andra stycket RF - uppkommer
frågan, vad som skall anses inbegripet under ”intrång i hans teleförbindelser
eller hemlig avlyssning”.

En möjlighet är att anse, att det åsyftade intrånget ej avser annat än
själva anskaffandet av material. Anses så vara fallet, ställs man inför något
ovissa spörsmål vad RF bör anses stadga i fråga om en forfattningsmässig
reglering av själva utnyttjandet av framskaffat material. Kan utnyttjandet,
ehuru det ansetts falla utanför 8 kap. 3 § andra stycket RF, likväl hänföras
till samma stadgandes första stycke? Eller är utnyttjandet ett sådant ämne
som regeringen äger ge föreskrifter om enligt 8 kap. 13 § första stycket RF?
En annan fråga är, om vid en omreglering av avlyssningsinstitutet utnyttjandet
kan förbli helt lämnat utan författningsbestämmelser, varvid skulle

JuU 1976/77:20

vara överlämnat åt rättstillämpningen att med stöd av närmast nödrättsliga
grundsatser lösa uppkommande spörsmål; tvivelaktigt är i så fall i vad mån
dylika allmänna grundsatsers tillämpning röner inverkan genom enbart motivledes
gjorda uttalanden.

En annan möjlig tolkning av 2 kap. 3 § RF är, att det intrång som i
följd av det stadgandet jämfört med 8 kap. 3 § andra stycket RF måste
ha stöd i lag avser inte bara anskaffandet utan även utnyttjandet av avlyssnat
material.

RF:s förarbeten - liksom förarbetena till nu vilande grundlagsändringar
rörande fri- och rättigheter - synes ej lämna någon vägledning för valet
mellan de båda tolkningsaltemativen. Att både anskaffande och ett senare
begagnande av information om privata angelägenheter har betydelse för
rättsskyddet för den personliga integriteten har emellertid betonats av integritetsskyddskommittén,
vars synsätt lämnats utan erinran vid den fortsatta
behandlingen av dess förslag (se SOU 1970:47 t. ex. s. 58, jfr s. 45
och SOU 1974:85 s. 57 samt vidare prop. 1975:19 och JuU 1975:12). Erinras
bör också om kommitténs uttalande, att vad rättsordningen kan komma
att innehålla i fråga om förbud mot begagnande av kännedom om annans
privatliv kan få betydelse för skyddet mot integritetskränkningar (SOU
1970:47 s. 59). Lagrådet vill för sin del understryka, att intensiteten i det
intrång som genom telefonavlyssning sker i den avlyssnades integritet i
väsentlig mån beror just på hur det avlyssnade materialet får utnyttjas till
den avlyssnades nackdel. Detta gäller helt allmänt. Ett speciellt läge förtjänar
att särskilt framhållas. Det gäller det fallet att den som avlyssnas på berörd
apparat är en annan person än den som misstänks för brott och vars förhållanden
varit under rättslig bedömning, när tillstånd gavs till telefonavlyssning.
Man kan ställa frågan vilket värde RF:s principiella skydd för
”varje medborgare” (2 kap. 3 § RF) egentligen skulle ha för den utomstående,
om det som han yppar vid telefonsamtal kan användas emot honom trots
att stöd i lag saknas för sådan användning av de vid avlyssningen uppsnappade
informationerna. Det sist anförda bör ses bl. a. i belysning av
att även för allmänheten tillgängliga telefonapparater kan bli avlyssnade.

Vad som sålunda kan anföras beträffande de två tolkningsaltemativen
talar enligt lagrådets mening starkt till förmån för alternativet att lagstöd
måste finnas både för anskaffande och för utnyttjande av materialet. Det
föreliggande lagstiftningsärendet gör det emellertid inte alldeles nödvändigt
att ställa den berörda tolkningsfrågan på sin spets. Oavsett RF:s innebörd
härutinnan talar nämligen sakliga skäl för att man i lag reglerar frågan i
vad mån avlyssnat material får utnyttjas när det gäller annan brottslighet
än den som föranlett tillståndet till avlyssning.

Först är härvid att framhålla att det under alla förhållanden ligger klart
bäst i linje med andan bakom berörda bestämmelser i RF, att lagformen
används när det gäller en ordning som - i den mån den ger rätt till utnyttjande
av avlyssnat material - kan göra enskildas ställning särskilt utsatt och sårbar.
Speciell uppmärksamhet förtjänar det förhållandet att en del personers fö -

Juli 1976/77:20

rehavanden kan bli föremål för insyn, trots att ingen som helst rättslig
prövning skett beträffande det berättigade i att göra intrång i just deras
rätt till telehemlighet.

Vidare måste det vara av väsentligt värde för de tillämpande myndigheterna
att de kan basera sitt handlande på uttryckliga regler. Endast i motiv
uttryckta riktlinjer - delvis avsedda att gälla ”i princip” - kan ställa enskilda
beslutsfattare inför ytterst vanskliga avvägningsfrågor och skapa oklarhet
om gränserna för rätten att utnyttja sådant material som nu är i fråga.

Ytterligare är att framhålla en praktisk komplikation, som följer av propositionens
uppläggning i förevarande del. Av förut redovisade motivuttalanden
framgår, att utnyttjande avses få ske av information angående
viss allvarligare brottslighet trots att den ligger helt vid sidan av de brott
som givit upphov till avlyssningen. Det blir alltså då fråga om en information
som i lagtextens mening ej finnes vara av betydelse för ”utredningen”,
ty brottsligheten saknar ju samband med den förundersökning som har
föranlett tillståndet (jfr s. 39 samt 151 och 152). I 21 § föreslås emellertid
förbud mot uppteckning och skyldighet att vid granskning omedelbart förstöra
upptagning eller uppteckning beträffande information utan betydelse
för utredningen. Enligt lagrådets mening måste det ändamålsenliga i en
sådan reglering sättas i fråga. Om behovet av att utnyttja information, som
framkommer vid telefonavlyssning, erkänns såsom berättigat även i nu åsyftade
fall, synes informationen också böra få upptecknas och dokumentation
eljest bevaras i dessa delar. Om detta förhindras genom lagtexten, riskeras
dels att i senare skede kan uppkomma oklarhet om ett telefonsamtals verkliga
innebörd, dels att viktiga detaljer i vad som sagts kan gå förlorade. Dylika
komplikationer kan alltså knappast elimineras utan att för de här särskilt
uppmärksammade fallen ges uttryckliga regler i lagtexten.

I enlighet med det anförda anser lagrådet, att 21 § bör kompletteras med
bestämmelser i de hänseenden som nu har behandlats. Materian är sådan
att skäl kan anföras för att dylika lagregler borde arbetas fram under förhållanden,
som ger större rådrum än vad som har stått till buds vid lagrådsgranskningen
i förevarande lagstiftningsärende. Lagrådet har dock i
ärendets nuvarande läge funnit sig böra utarbeta en lagtext, som syftar till
att tillgodose de synpunkter som har anförts i det föregående. Därvid har
lagrådet tagit som riktpunkt att åstadkomma en lösning, som sakligt i stort
sett sammanfaller med det av departementschefen åsyftade praktiska resultatet.
När det gäller att utnyttja material från telefonavlyssning för att
förhindra planerade brott, har lagrådet emellertid funnit naturligt att anknyta
till gällande lagstiftnings gränsdragning vid kriminalisering av underlåtenhet
att avslöja brott (se 23 kap. 6 § brottsbalken). Det bör understrykas, att
material från telefonavlyssning bör få användas i något mindre begränsad
utsträckning, när det gäller att förebygga skada - vare sig fråga är om skada
på person eller på egendom av betydenhet - än när det gäller att beivra
redan begångna brott. I det senare hänseendet är det med andra ord oftare

JuU 1976/77:20

försvarligt att underlåta åtgärd än när enskilda individers väl och ve står
på spel eller eljest väsentliga intressen hotas genom brott som förestår.

Från sålunda redovisade utgångspunkter skulle 21 § förslagsvis kunna
utbyggas med ett tredje stycke av följande lydelse:

1. när brottsligheten är sådan som anges i 16 §,

2. när i annat fall brott som är å färde är sådant att underlåtenhet att
avslöja brottet är belagd med straff, eller

3. när det eljest med hänsyn till väsentligt allmänt eller enskilt intresse
framstår som oförsvarligt att underlåta åtgärd.”

Den parlamentariska kontroll av tillämpningen av lagstiftningen om telefonavlyssning
som enligt propositionen (s. 26) avses skola ske i fortsättningen
torde böra omfatta även sådant utnyttjande som åsyftas i det av
lagrådet föreslagna tredje stycket.

Lagrådets förslag till lagtext inskränkes beträffande 21 § till vad som
nu har redovisats. Emellertid vill lagrådet nämna en möjlighet att ytterligare
komplettera regleringen, för den händelse det skulle anses motiverat att
särskilda garantier skapas för att de fall som avses i tredje stycket 2 och
3 behandlas med önskvärd restriktivitet. Man kan för sådant ändamål förlägga
beslutanderätten på en hög nivå, något som också skulle vara ägnat
att främja enhetligheten i tillämpningen. En reglering, som har nu antydd
inriktning utan att eftersätta behovet av snabb handläggning i särskilt brådskande
fall, skulle kunna tilläggas som ett fjärde stycke i 21 §. Detta skulle
då ges innehållet att i fall som avses i tredje stycket 2 och 3 skall, innan
åtgärd vidtages, riksåklagarens tillstånd till åtgärden inhämtas, om ej fara
är i dröjsmål, samt att, om åtgärd vidtagits utan riksåklagarens tillstånd,
anmälan därom omedelbart skall göras till riksåklagaren, vilken äger föreskriva
hur vidare skall förfaras.

Det bör tilläggas att, om ett fjärde stycke av nu angiven innebörd tillfogas
i förevarande paragraf, detta inte synes böra påverka den hänvisning till
rättegångsbalken som avses i lagförslaget nedan under 3 (dess 3S första
stycket).

2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

12 §

I propositionen har ej upptagits något förslag till ändring i förevarande
paragraf. Samma skäl, som talar för förslaget i propositionen att anpassa
13 § till den nya regleringen i 27 kap. 18 § rättegångsbalken, motiverar

JuU 1976/77:20

dock att förevarande paragraf anpassas till samma kapitels 9 § i dess föreslagna
lydelse.

13 §

Under hänvisning till vad som har anförts under 27 kap. 9 § rättegångsbalken
föreslår lagrådet, att samma ändring som där förordats vidtages också
i förevarande paragraf. Med stöd av denna avses förordnande om telefonavlyssning
eller åtgärd enligt 27 kap. 22 § rättegångsbalken kunna meddelas
vid skälig misstanke om brott som omfattas av 16 § i samma kapitel. Enligt
lagrådets mening är det önskvärt, att detta framgår omedelbart av paragrafens
lydelse.

14 §

Med de föreslagna ändringarna i 12 och 13 §§ bortfaller behovet av den
reglering som nu finns i 14 §. Denna paragraf föreslås därför bli upphävd.

3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i
spaningssyfte i vissa fall

Om förevarande lag finnes böra få förlängd giltighetstid, bör i ingressen
ges föreskrift härom och om den ändrade lydelsen av ifrågakomna paragrafer
jämte tidpunkten för ikraftträdandet av ändringarna.

De materiella villkoren för telefonavlyssning och förhållningsreglema beträffande
verksamhetens utövande i vissa hänseenden synes med fördel
kunna samlas i förevarande paragrafs första stycke. Propositionens grepp
att reglera dylika frågor i 4 § andra stycket sista meningen leder till vissa
komplikationer, eftersom 4 8 nu reglerar och även för framtiden bör reglera
förfarandefrågor för samtliga åtgärder, som kan ifrågakomma enligt 3 §, och
alltså ej tar sikte endast på telefonavlyssning. De bestämmelser i rättegångsbalken
vartill hänvisning bör ske i 3 § första stycket är 27 kap. 16 § andra
stycket, 17 § första stycket, 20 8 och 21 8 första stycket. Om lagrådets
förslag beträffande tredje stycket i sistnämnda paragraf godtages, bör hänvisning
ske också till detta stycke. Det bör framhållas, att vad som stadgas
i det stycket äger tillämpning även i förhållande till 5 8 första stycket andra
meningen i förevarande lag.

En motsvarighet till 27 kap. 17 8 andra stycket sista meningen rättegångsbalken
synes i klarhetens intresse böra intagas i förevarande paragrafs
första stycke.

JuU 1976/77:20

Av skäl som har anförts under 3 $ bör de materiella regler som speciellt
angår telefonavlyssning överföras till 3 § första stycket. Bestämmelsen i
4 $ bör, liksom enligt gällande rätt, upptaga förfaranderegler för samtliga
de typer av ärenden som kan ifrågakomma enligt 3 §. Gällande lydelse
av andra stycket fjärde meningen bor därför bibehållas; erforderliga förfaranderegler
för sådana ärenden som åsyftas i 3 $ andra och tredje styckena
skulle annars komma att saknas. Ett tillägg i 4 § andra stycket bör vidare
ske för att klargöra, att den nya regleringen i rättegångsbalken beträffande
god mans medverkan i förfarandet skall, såvitt angår åtgärder enligt 1975
års lag, vinna tillämpning bara i telefonavlyssningsärenden.

4. Lagtexten

Lagrådet har i det föregående på anförda skäl förordat vissa ändringar
i den föreslagna lagtexten. Därutöver bör vissa redaktionella jämkningar
ske. För att redovisa skillnaderna uppställs här propositionens lagtext och
lagrådets förslag parallellt med kursivering i de delar där olikheter förekommer;
kursiveringarna markerar alltså ej avvikelser från nuvarande lydelse.

Regeringens förslag
1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om
rättegångsbalken
dels att nuvarande 27 kap. 17$
skall betecknas 27 kap. 23 $,
dels att 19 kap. 12 $ sami 27 kap.
2,9 och 16 skall ha nedan angivna
lydelse,

dels att i balken skall införas sex
nya paragrafer, 27 kap. 17-22 $$, av
nedan angivna lydelse.

Vad i

Lagrådets förslag

Härigenom föreskrives i fråga om
rättegångsbalken
dels att nuvarande 27 kap. 17 $
skall betecknas 27 kap. 23 $,
dels att 19 kap. 12$, 27 kap. 2,
9 och 16 $$ samt rubriken lill 27 kap.
skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas sex
nya paragrafer, 27 kap. 17-22 $$, av
nedan angivna lydelse.

kap.

12$

särskilt föreskrivet.

27 kap.

Om beslag

Om beslag och telefonavlyssning

JuU 1976/77:20

Regeringens förslag

Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.

5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehavesav honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, som
avses i 16 § första stycket punkt 1
eller 2 eller punkt 4, såvitt den hänvisar
till någon av dessa punkter, hos
den misstänkte eller honom närstående,
som avses i 36 kap 3 §, beslag
läggas å skriftligt meddelande mellan
den misstänkte och någon honom
närstående eller mellan sådana
närstående inbördes.

Är anledning

Förordnande skall

Kan rättens beslut enligt första
stycket ej avvaktas utan allvarlig skada
för utredningen, må undersökningsledaren
eller åklagaren förordna
om åtgärden, om utredningen avser
mord, dråp, människorov eller
sådant brott mot 13, 18 eller 19 kap.
brottsbalken, som omfattas av 16 5
första stycket punkt 1, 2 eller 4. Har
sådant förordnande meddelats, skall
anmälan därom ofördröjligen göras
hos rätten, som har att skyndsamt
upptaga ärendet till prövning. Finnes
förordnandet icke böra bestå, skall
det av rätten omedelbart upphävas.

När försändelse

16 5

Kan någon skäligen misstänkas för

1. brott för

2. sabotage, kapning

Lagrådets förslag

Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, som
avses i 16 § första stycket 1 eller 2
eller 16 § första stycket 4, såvitt där
hänvisas till 1 eller 2, hos den misstänkte
eller honom närstående, som
avses i 36 käp. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.

-- eller åklagaren.

eller annan.

Kan rättens beslut enligt första
stycket ej avvaktas utan risk för att
utredningen allvarligt skadas, må undersökningsledaren
eller åklagaren
förordna om åtgärden, om utredningen
avser mord, dråp, människorov
eller sådant brott som avses i 13,
18 eller 19 kap. brottsbalken och omfattas
av 16 § första stycket 1, 2 eller
4. Har sådant förordnande meddelats,
skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos rätten, som har att
skyndsamt upptaga ärendet till prövning.
Finnes förordnandet icke böra
bestå, skall det av rätten omedelbart
upphävas.

nyss sagts.

- två år,

- olovlig underrättelseverksamhet,

JuU 1976/77:20

Regeringens förslag

3. grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling, om smugglingen gällt
narkotika, som avses i 1 § narkotikaförordningen
(1962:704), eller

4. försök, förberedelse eller
stämpling till brott mot 13, 18 eller
19kap. brottsbalken som omfattas av
punkt 1 eller till brott som avses i
punkt 2 eller 3, och är gärningen belagd
med straff,

får tillstånd att avlyssna telefonsamtal
meddelas av rätten enligt detta
kapitel, om åtgärden kan antagas
ge upplysning av synnerlig vikt för
utredningen och det skulle vara förenat
med avsevärd olägenhet att på
annat sätt erhålla motsvarande upplysning.

Föreligger risk

Tillstånd till telefonavlyssning får
avse samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte
eller eljest kan antagas komma
att begagnas av honom. Avlyssning
av samtal till och från telefonapparat,
som ej innehaves av den
misstänkte eller brukas huvudsakligen
av honom, får äga rum endast
om synnerlig anledning förekommer,
att avsedd utredning skall vinnas
genom åtgärden.

Tillstånd skall

Fråga om tillstånd till telefonavlyssning
upptages på framställning
av undersökningsledaren eller åklagaren
av tingsrätten för ort, där hovrätt
har sitt säte. Tingsrättens domkrets
skall därvid motsvara domkretsen
för den hovrätt, varunder
tingsrätten hör.

Kan rättens tillstånd till telefon -

Lagrådets förslag

3. grovt narkotikabrott eller grov
varusmuggling, vilken gällt narkotika
som avses i 1 § narkotikaförordningen
(1962:704), eller

4. försök, förberedelse eller
stämpling till brott som avses i 13,
18 eller 19 kap. brottsbalken och tilllika
omfattas av 1 i detta stycke eller
till brott som avses i 2 eller 3 /' detta
stycke, allt förutsatt att gärningen är
belagd med straff,

får tillstånd att avlyssna telefonsamtal
meddelas av rätten, om åtgärden
kan antagas ge upplysning av
synnerlig vikt för utredningen och
det skulle vara förenat med avsevärd
olägenhet att på annat sätt erhålla
motsvarande upplysning,
sådan avlyssning.

Tillstånd till telefonavlyssning får
avse samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte
eller eljest kan antagas komma
att begagnas av honom. Avlyssning
av samtal till och från telefonapparat,
som ej innehaves av den
misstänkte och som ej heller brukas
huvudsakligen av honom, får dock
äga rum endast om synnerlig anledning
förekommer, att avsedd utredning
skall vinnas genom åtgärden,
omedelbart hävas.

Fråga om tillstånd till telefonavlyssning
upptages på framställning
av undersökningsledaren eller åklagaren
av tingsrätten för ort, där hovrätt
har sitt säte. Tingsrättens domkrets
skall i sådant ärende motsvara
domkretsen för hovrätten.

Kan rättens tillstånd till telefon -

Juli 1976/77:20

Regeringens förslag

avlyssning ej avvaktas utan allvarlig
skada för utredningen, får undersökningsledaren
eller åklagaren förordna
om åtgärden, om misstanken avser
mord, dråp, människorov eller
sådant brott mot 13, 18 eller 19 kap.
brottsbalken som omfattas av 16 §
första stycket punkt 1, 2 eller 4. Har
sådant förordnande meddelats, skall
anmälan därom ofördröjligen göras
hos rätten, som har att skyndsamt
upptaga ärendet till prövning. Finnes
förordnandet icke böra bestå, skall
det av rätten omedelbart upphävas.

För att taga till vara den enskildes
intresse i ärende om telefonavlyssning
skola finnas gode män till det
antal, som föreskrives av regeringen.
God man skall vara lagfaren. Han
utses av regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer.

God man

Den som fullgör eller har fullgjort
uppdrag som god man får ej obehörigen
yppa vad han därvid har erfarit.
Detta gäller även i förhållande till
den misstänkte.

Lagrådets förslag

avlyssning ej avvaktas utan risk för
att utredningen allvarligt skadas, får
undersökningsledaren eller åklagaren
förordna om åtgärden, om misstanken
avser mord, dråp, människorov
eller sådant brott som avses i 13,
18 eller 19 kap. brottsbalken och omfattas
av 16 § första stycket 1, 2 eller

4. Har sådant förordnande meddelats,
skall anmälan därom ofördröjligen
göras hos rätten, som har att
skyndsamt upptaga ärendet (ill prövning.
Finnes förordnandet icke böra
bestå, skall det av rätten omedelbart
upphävas.

För att taga till vara enskilds rätt
i ärenden om telefonavlyssning skola
finnas gode män till det antal, som
föreskrives av regeringen. God man
skall vara lagfaren. Han utses av regeringen
eller myndighet som regeringen
bestämmer,
gode mannen.

Den som fullgör eller har fullgjort
uppdrag som god man får ej obehörigen
yppa vad han har erfarit i anledning
av uppdraget. Denna tystnadsplikt
gäller även i förhållande till den
misstänkte.

Avlyssning får ej ske av telefonsamtal
mellan den misstänkte och
hans försvarare. Framkommer under
avlyssning att fråga är om sådant
samtal, skall avlyssningen avbrytas.

Uppteckning av telefonsamtal får
endast omfatta vad som finnes vara
av betydelse för utredningen.

Om granskning

Avlyssning får ej ske av telefonsamtal
mellan misstänkt och hans
försvarare. Framkommer under avlyssning
att fråga är om sådant samtal,
skall avlyssningen avbrytas.

Uppteckning av telefonsamtal får
omfatta endast vad som finnes vara
av betydelse för utredningen.
omedelbart förstöras.

Har genom telefonavlyssning vun -

JulJ 1976/77:20

Regeringens förslag

På framställning av undersökningsledaren
eller åklagaren kan rätten
förordna, att expedieringen av
samtal till eller från telefonapparat,
som innehavesav den misstänkte eller
eljest kan antagas komma att begagnas
av honom, inställes eller fördröjes,
att telefonapparaten avstänges
för samtal eiler att uppgift från
telefonanstalt lämnas om samtal,
som har expedierats eller beställts till
eller från apparaten. I fråga om sådan
åtgärd äger 16-19 §§ motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den I juli
1976. Tillstånd till telefonavlyssning
som har meddelats enligt äldre lag
gäller även efter denna dag, om tillståndet
avser brott som omfattas av
27 kap. 16 § i dess nya lydelse. Motsvarande
gäller beslag, som har lagts

Lagrådets förslag

nits kännedom eller väckts misstanke
om annan förekommen brottslighet än
den som föranlett tillstånd till avlyssningen
eller om brottslighet som är förestående,
får utan hinder av första
och andra styckena vad sålunda framkommit
upptecknas och läggas till
grund för åtgärd i brottsutredande eller
brottsförebyggande syfte,

1. när brottsligheten är sådan som
anges i 16 §,

2. när i annat fall brott som är å förde
är sådant att underlåtenhet att avslöja
brottet är belagd med straff, eller

3. när det eljest med hänsyn till väsentligt
allmänt eller enskilt intresse
framstår som oförsvarligt att underlåta
åtgärd.

Under de förutsättningar som angivas
i 16 § och 17 § första stycket
får rätten på framställning av undersökningsledaren
eller åklagaren förordna,
att expedieringen av samtal
till eller från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest
kan antagas komma att begagnas
av honom, inställes eller fördröjes,
att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefonanstalt
lämnas om samtal, som har
expedierats elier beställts till eller
från apparaten. I fråga om sådan åtgärd
äga 17 | andra stycket samt 18
och 19 motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1977. Tillstånd till telefonavlyssning
som har meddelats enligt
äldre lag gäller även efter denna dag,
om tillståndet avser brott som omfattas
av 27 kap. 16 § i dess nya lydelse.
Motsvarande gäller beslag,

JuU 1976/77:20

Regeringens förslag
på skriftligt meddelande enligt 3 5
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål, och åtgärd enligt 5 S andra
stycket samma lag.

Lagrådets förslag

som har lagts på skriftligt meddelande
enligt 3 § lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål, och åtgärd
enligt 5 5j andra stycket samma lag.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om
lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m.

dels att i 1-3, 9, 10, 16 och 18 §§
ordet ”Konungen” skall bytas ut
mot ”regeringen”,
delsatt 13 skall ha nedan angivna
lydelse.

Kan rättens tillstånd till telefonavlyssning
eller åtgärd enligt 27 kap.
22 rättegångsbalken ej avvaktas utan
allvarlig skada för utredningen, äga
bestämmelserna i 27 kap. 18 § andra
stycket rättegångsbalken tillämpning,
även om misstanken ej avser
brott som anges där.

Denna lag träder i kraft den I juli
1976.

3 Riksdagen 1976/77. 7 sami. Nr 20

Härigenom föreskrives i fråga om
lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna
och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m.

delsatt i 1-3, 9, 10, 16 och 18 §§
ordet ”Konungen” skall bytas ut
mot ”regeringen”,
dels att 12 och 13 §§ skall ha nedan
angivna lydelse,
dels att 14 § skall upphöra att gälla.

12 §

Kan rättens beslut enligt 27 kap.
9 § rättegångsbalken om kvarhållande
av försändelse ej avvaktas utan risk för
att utredningen allvarligt skadas, för
undersökningsledaren eller åklagaren
förordna om åtgärden. I sådant föll
äga nämnda paragrafs tredje stycke
andra och tredje meningarna samt
fjärde stycke andra och tredje meningarna
motsvarande tillämpning.

13 §

Kan rättens tillstånd till telefonavlyssning
eller åtgärd enligt 27 kap.
22 § rättegångsbalken ej avvaktas
utan risk för att utredningen allvarligt
skadas, äger 18 § andra stycket i samma
kapitel tillämpning, om misstanken
avser brott som omfattas av kapitlets
16 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1977.

JuU 1976/77:20

Regeringens förslag
3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1975:1360)
vissa fall

Härigenom föreskrives an 2-4 .H
lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall skall ha
nedan angivna lydelse.

Finnes det

Förordnande om

Beträffande utlänning som avses
i 1 § får tillstånd att avlyssna telefonsamtal
meddelas av rätten för ändamål
som avses i 2 § första stycket,
om synnerliga skäl föreligger.

Rätten kan

I tillstånd

Tillstånd som

Fråga om tillstånd upptages av
Stockholms tingsrätt på framställning
av rikspolisstyrelsen. Rättens
avgörande sker genom slutligt beslut.
Sådant beslut går omedelbart i
verkställighet. Vid prövning av fråga
om tillstånd till telefonavlyssning gäller
i övrigt bestämmelserna i 27 kap. 16

Lagrådets förslag

om tvångsåtgärder i spaningssyfte i

Härigenom föreskrives / fråga om
lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder
i spaningssyfte i vissa fall

dels att lagen, vilken gäller till och
med den 31 december 1976, skall äga
fortsatt giltighet till utgången av år
1977,

dels att 2-4 §§ skall från och med
den 1 januari 1977 ha nedan angivna
lydelse.

- och fotografi.

tillämpliga delar.

Beträffande utlänning som avses
i 1 S får tillstånd att avlyssna telefonsamtal
meddelas av rätten för ändamål
som avses i 2 § första stycket,
om synnerliga skäl föreligger. Ifråga
om sådan telefonavlyssning äger 27
kap. 16 § andra stycket, 17 § första
stycket, 20 $ samt 21 § första och tredje
styckena rättegångsbalken motsvarande
tillämpning. Om förutsättningar
för telefonavlyssning ej längre föreligger,
skall åtgärden omedelbart hävas.

- annan befordringsanstalt.

- eller annan.

för beslutet.

Fråga om tillstånd upptages av
Stockholms tingsrätt på framställning
av rikspolisstyrelsen. Rättens
avgörande sker genom slutligt beslut.
Sådant beslut går omedelbart i
verkställighet. Ifråga om förfarandet
äger i övrigt bestämmelserna i rättegångsbalken
om förfarandet vid rät -

JuU1976/77:20

Regeringens förslag

andra stycket, 17, 19 och 20 §§ samt
21 s> första stycket rättegångsbalken i
tillämpliga delar.

Lagrådets förslag

tens prövning av fråga som under förundersökning
i brottmål uppkommit
om åtgärd enligt 27 kap. 16 § nämnda
balk motsvarande tillämpning. Detta
kapitels 19$ tillämpas dock endast när
fråga är om telefonavlyssning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1976.

JuU 1976/77:20

Bilaga 2

JUSTITIEKANSLERN YTTRANDE

1976-12-14

Riksdagens justitieutskott

Remiss rörande proposition 1975/76:202 och lagrådets yttrande över propositionen
den 7 oktober 1976, såvitt avser föreslagen lydelse av 27 kap. 21 §
rättegångsbalken

Remissen gäller två frågor:

- bör man reglera frågan om och i vad mån material, som framkommer
vid telefonavlyssning, får utnyttjas i fråga om annan brottslighet än den
som har föranlett tillståndet till avlyssning?

- är en sådan reglering nödvändig av hänsyn till RF, för att material
som nyss nämnts över huvud taget skall få upptecknas och utnyttjas?

Den förra frågan har redan före tillkomsten av utredningen om telefonavlyssning
aktualiserats för mig vid samtal som jag fört med företrädare
för rikspolisstyrelsen i samband med att jag gjort mig underrättad om erfarenheterna
av utnyttjandet av institutet telefonavlyssning. Mot denna bakgrund
var det naturligt för mig att vid remissbehandlingen noga överväga
utredningens uttalanden i frågan. Jag fann mig därvid kunna godtaga uttalandena
såsom en i stort sett rimlig avvägning mellan motstående intressen.
Departementschefen har sedermera gjort i stort sett samma bedömning.

Vid remissbehandlingen övervägde jag också frågan huruvida gränserna
för rätten att utnyttja material av här avsett slag borde anges i lagtexten.
Jag kom därvid till den uppfattningen att det var svårt att finna en juridiskttekniskt
tillfredsställande lösning och avstod därför från att framföra något
krav på en formell reglering. Därvid förbisåg jag helt den konstitutionella
fråga som lagrådet nu har uppmärksammat. Uttryckt i klartext fann jag
det tveksamt om en paragraf - hur bra den än formuleras - skulle utgöra
något effektivt hinder mot att utnyttja materialet även för ändamål som
låg utanför paragrafens räckvidd. Hur hindrar man t. ex. en polisman att
i sitt arbete utnyttja en information som han erhållit vid legal telefonavlyssning? Av

det nu anförda framgåratt det enligt min mening är en delvis orealistisk
tanke lagrådet framför. Motsvarande kan emellertid sägas om såväl utredningens
som departementschefens uttalanden. Om man över huvud kan
räkna med att begränsningar i rätten att utnyttja materialet blir effektiva
- något som givetvis till viss del är fallet - kan det emellertid vara en
fördel att begränsningarna kommer till direkt uttryck i lagtexten.

JuU 1976/77:20

Innan jag går över till den senare av de två inledningsvis nämnda frågorna
vill jag gärna ansluta mig till den av lagrådet föreslagna lagtexten men
jag vill samtidigt betona att värdet av regleringen i väsentlig mån reduceras
genom den mycket vaga bestämmelsen i p. 3. En sådan bestämmelse är
ofrånkomlig om man inte i betydande grad vill avvika från vad som f. n.
anses tillåtet men följden blir lätt att fördelen med en uttrycklig reglering
i lag går förlorad.

I den konstitutionella fråga lagrådet har dragit upp synes lagrådet ha uttömmande
redovisat de synpunkter som kan anläggas. Enligt min mening
är det tämligen meningslöst att försöka bilda sig en uppfattning om vad
RF kräver i denna del. Redan osäkerheten om dess innebörd bör föranleda
att lagtexten kompletteras med bestämmelser av det innehåll lagrådet föreslagit.
En sådan lösning kan - även om den inte är nödvändig av konstitutionella
skäl - aldrig vara till någon nackdel. Tvärtom har den som jag
förut framhållit vissa, låt vara begränsade, fördelar.

Om justitieutskottet inte vill anlägga samma praktiska synsätt, som jag
nyss gjort mig till talesman för, utan önskar lämna ett bidrag till tolkningen
av RF, bör denna enligt min mening utgå från att RF reglerar endast anskaffandet
av informationen. Utnyttjandet av information kan som jag redan
betonat knappast på ett meningsfullt sätt regleras. Man kan hindra att informationen
åberopas som bevis i en rättegång men man kan inte hindra
polismannen att utnyttja informationen t. ex. för att inleda spaning. Även
om jag i princip delar lagrådets uppfattning om att ”intensiteten i det intrång
som genom telefonavlyssning sker i den avlyssnades integritet i väsentlig
mån beror just på hur det avlyssnade materialet får utnyttjas till den avlyssnades
nackdel” blir min slutsats alltså motsatsen till lagrådets.

Jag är inte övertygad om att lagstiftaren övervägt den här diskuterade
frågan. Avfattningen av 2 kap. 3 § RF (både i dess nu gällande lydelse
och den nya) tyder emellertid enligt min mening närmast på att man velat
ge ett skydd mot anskaffning av material genom metoder av typen telefonavlyssning.
Ett fulländat sådant skydd innebär att endast sådan information
erhålls som mottagaren tveklöst bör få utnyttja. Under idealiska
förhållanden uppkommer alltså aldrig frågan huruvida utnyttjandet omfattas
av paragrafen. Dessa förhållanden kan - i förening med insikten om svårigheterna
att förbjuda någon att utnyttja sin information dvs. sin kunskap
- ha föranlett lagstiftaren att begränsa paragrafen på sätt jag här antytt men
huruvida detta varit avsikten är tveksamt.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att återkomma till en fråga
som jag tog upp i mitt remissyttrande över betänkandet Telefonavlyssning
men som inte behandlats i propositionen. Vad jag syftar på är att uttrycken
avlyssning, uppteckning och upptagning används i lagtexten utan någon
klar markering av vad som avses och på ett sätt som inte stämmer överens
med hur det i verkligheten går till vid telefonavlyssning. Om man nu -på sätt jag tidigare förordat - inför uttryckliga regler om hanteringen av

4 Riksdagen 1976177. 7 samt. Nr 20

JuU 1976/77:20

material som gäller ”annan” brottslighet, bör regleringen enligt min mening
ta sikte enbart på uppteckningen. Huruvida materialet får ”läggas till grund
för åtgärd i brottsutredande eller brottsförebyggande syfte” är med mitt
synsätt något som ligger utanför det som lagstiftaren bör reglera. Oavsett
vad som sägs i den delen kan materialet utnyttjas utan att JK eller annan
övervakare har nämnvärda möjligheter att beivra åtgärden.

Till slut vill jag göra en anmärkning i anledning av den av lagrådet framkastade
tanken på en särskild prövning av riksåklagaren i de fall som anges
i 21 § tredje stycket 2 och 3 i lagrådets utkast till lagtext. Jag är tveksam
till värdet av en sådan ordning. Vad som främst kan bli effekten av en
sådan regel är en viss byråkratisering av beslutsordningen och de olägenheter
som sammanhänger därmed utan att några vinster i rättssäkerhetsavseende
ernås. Om riksåklagaren får den föreslagna uppgiften bör den dessutom
inte gälla alla fall av telefonavlyssning. För det fall att fråga är om brott
som faller utanför riksåklagarens kompetens, t. ex. tryckfrihetsbrott, bör uppgiften
anförtros vederbörande specialåklagare. I varje fall bör det inte föreskrivas
att JK, som har att utöva tillsyn över riksåklagaren, skall inhämta
tillstånd av denne. Fallet är inte opraktiskt. JK kan som tryckfrihetsåklagare
mycket väl få att handlägga exempelvis mål angående brott mot rikets säkerhet.
JK:s uppgift som specialåklagare kommer f. ö. fr. o. m. den 1 januari
1978 att ytterligare vidgas då även meddelares m. fl. ansvar kommer att
prövas i den ordning som gäller för tryckfrihetsmål.

Ingvar Gullnäs

Bengt Lambe

JuU 1976/77:20

RIKSÅKLAGAREN YTTRANDE

1976-12-10

Riksdagens justitieutskott

Yttrande över propositionen 1975/76:202 och lagrådets yttrande såvitt avser
27 kap. 21 § rättegångsbalken

När del gäller att ta ställning till den med remissen avsedda frågan bör
man som en utgångspunkt hålla i minnet att telefonavlyssningen i praktiken
inte fungerar som ett bevismedel. Dess stora värde ligger i att åtgärden
utgör en effektiv spaningsmetod. Även om det inte föreligger något hinder
mot att använda materialet som bevisning, sker detta ytterst sällan. Materialet
-eller snarare kunskap om vad som erfarits vid avlyssningen - används
i stället för spaning och som underlag för att få fram annan bindande utredning
(jfr prop. 1975:69 s. 6). Av sekretesshänsyn antecknas åtgärden regelmässigt
ej heller i förundersökningsprotokollet, ett förhållande som jag
hade anledning att beröra i mitt yttrande över det betänkande som ligger
till grund för lagförslaget. Detta leder till att den misstänkte sällan känner
till att åtgärden vidtagits.

Det är vidare ovanligt att vid avlyssningen avslöjas annan brottslighet
än den som föranlett avlyssningen. Någon enstaka gång kan dock den situationen
inträffa. De få fall som hittills förekommit har gällt brottslighet
som inte stått i något samband med den avlyssnade. Fallen har diskussionsvis
underställs riksåklagarens bedömning och prövningen av om materialet
skulle få utnyttjas i brottsutredande syfte har varit restriktiv.

Lagrådet har tagit upp frågan om det utifrån statsrätts]iga synpunkter
behövs en lagreglering i fråga om utnyttjandet av avlyssnat material. Av
den diskussion som förts på denna punkt får jag närmast intrycket att lagrådet
utgår från att materialet brukar användas som bevis. Som jag inledningsvis
nämnt förhåller det sig inte så utan man utnyttjar den kännedom man
får genom avlyssningen för att bedriva spaning. Att begagna telefonavlyssningen
på detta sätt som ett medel i det brottsutredande arbetet kan enligt
min mening inte innebära att man inkräktar på någons integritet.

1 det här sammanhanget kan det också vara anledning att understryka
att intensiteten i det intrång som sker genom avlyssningen kan variera.
Antag att man vid avlyssning i narkotikasammanhang får kännedom om
brottslighet som inte har något samband med den avlyssnade narkotikakriminaliteten.
Även om man skulle utnyttja det avlyssnade materialet som
bevis för den andra brottsligheten, synes man knappast kunna tala om något
integritetsintrång,om det är den vars förhållanden var under rättslig prövning
när tillståndet gavs till avlyssning som misstänks för den nya brottsligheten.

JuU 1976/77:20

Detsamma synes mig gälla om misstanken riktar sig mot någon som ej
avlyssnats utan blott omnämnts vid ett avlyssnat samtal. Annorlunda blir
förhållandet om det är någon helt utomstående som vid ett avlyssnat samtal
avslöjar att han begått brott som inte har samband med den brottslighet
som föranlett tillståndet. Här kan det med större fog sägas föreligga ett
intrång i hans integritet att åberopa avlyssningen som bevis.

Främst med tanke på det sätt avlyssnat material används synes mig regeringsformen
inte göra det nödvändigt med någon sådan lagreglering som
lagrådet förordar. En lagstiftning skulle naturligtvis å andra sidan kunna
tänkas vara till ledning och stöd för de rättstillämpande myndigheterna.
Det är dock inte problemfritt med en reglering. Lagstiftningen får inte vara
så snäv att vissa fall opåkallat lämnas utanför. Den får heller inte bli så
vid att det föreligger risk för en mindre restriktiv tillämpning än som hittills
förekommit. Det förslag lagrådet lagt fram illustrerar enligt min mening
de svårigheter man möter när det gäller att i författning dra upp gränserna.

1 propositionen och lagrådets yttrande diskuteras olika situationer då frågan
kan uppkomma om avlyssnat material skall fö användas. Det rör sig om
dels brottslighet som har direkt samband med den förundersökning som
föranlett tillståndet, dels annan brottslighet än den som tillståndet avser
och dels planerad brottslighet. I fråga om den första kategorin torde - som
framhålls i propositionen (s. 35) - situationen vara vanlig vid organiserad
narkotikabrottslighet. Principen bör här vara att uppsamlat material får användas
på samma sätt som kan ske beträffande den med tillståndet avsedda
kriminaliteten. I praktiken torde det oftast fungera så att avlyssningen utvidgas
efter tillstånd av domstol till den ytterligare personkrets som kan
misstänkas för brottsligheten.

Av större intresse för den aktuella avgränsningsfrågan är de båda andra
kategorierna, annan förekommen brottslighet och brottslighet som är förestående
eller planerad. Under dessa båda uttryck ryms dels brottslighet
som är fullbordad, dels brottslighet som inte fullbordats men är straffbar
som försök, förberedelse eller stämpling och dels förfaranden som ännu
inte uppnått straffbarhetsstadiet.

Exempel på annan förekommen brottslighet - antingen fullbordad eller
straffbar på ett tidigare stadium - kan vara att det vid avlyssning beträffande
misstänkt narkotikabrottslighet, för att ta ett i praktiken förekommet fall,
avslöjas organiserade biltillgrepp och olovlig utförsel av bilarna. Ett annat
exempel är att man får kännedom om narkotikabrott vid avlyssning i anledning
av spioneriutredning. En lämplig riktpunkt för frågan om materialet
i dylika situationer skall få utnyttjas är att anknyta till reglerna om telefonavlyssning.
I den mån förutsättningar för en sådan åtgärd föreligger
beträffande den andra brottsligheten bör materialet kunna få användas. Med
en sådan lösning finns möjligheter att ingripa mot former av allvarlig kriminalitet
som det ur allmän synpunkt är angeläget att bekämpa. Överfört
på de båda nyssnämnda exemplen innebär en sådan regel att ingripanden

JuU 1976/77:20

kan ske mot narkotikabrottsligheten men inte beträffande biltillgreppen och
smugglingen. En sådan tillämpning står i överensstämmelse med hittillsvarande
praxis.

Enligt lagrådets förslag skulle materialet även kunna få användas i vissa
andra situationer. Det gäller dels då brottet är av det slag som avses i 23
kap. 6 § brottsbalken, dels då det framstår som oförsvarligt att vara passiv
med hänsyn till väsentligt allmänt eller enskilt intresse. Förslaget innebär
här en betydande utvidgning av den hittillsvarande strikta tillämpningen.
Det kan i och för sig te sig naturligt att anknyta till 23 kap. 6 § brottsbalken.
Hänvisningen kan emellertid leda till en godtycklig avgränsning. Man ställer
sig sålunda frågan varför materialet skulle fä utnyttjas när det gäller stöld
men inte grovt bedrägeri eller grovt skattebrott. 1 dessa och liknande situationer
skulle man få falla tillbaka på en intresseavvägmng. En bestämmelse
med en så allmän innebörd ger emellertid inte nämnvärd vägledning
för den praktiska tillämpningen. Som exempel kan nämnas att man vid
avlyssning får kännedom om annan pågående brottslighet, som innefattar
såväl fullbordad som planerad brottslighet, och brottsligheten inte är av
det slaget att den kan avlyssnas eller förhindras med stöd av 23 kap. 6 §
brottsbalken. Det skulle i vissa lägen kunna te sig stötande om man inte
ingrep för att förhindra den ännu inte fullbordade brottsligheten. Om man
sålunda anser sig böra utnyttja materialet för att beivra den fortsatta brottsligheten,
uppkommer problemet hur man skall förfara beträffande den redan
begångna kriminaliteten. Än vidare aktualiseras frågan om det skulle bli
en annan bedömning, om brottsligheten är sådan som avses i 23 kap. 6 §
brottsbalken.

Jag ställer mig tveksam till den föreslagna utvidgningen. Som lagrådet
framhållit är materien av sådant slag att lagregler borde arbetas fram under
förhållanden som ger större rådrum än vad som stått till buds i lagstiftningsärendet.
Utan ytterligare utredning är jag f. n. inte beredd att tillstyrka
lagrådets förslag.

När det gäller att agera mot förfaranden som kan leda till brottslighet
uppkommer aldrig frågan om det avlyssnade materialet kan användas som
bevis. En allmän utgångspunkt är att man inte stillatigande låter saken
ha sin gång och därmed får brottet att uppnå straffbarhetsstadiet. Antag
att man vid telefonavlyssning får reda på att någon överväger att begå mened
i en redan anhängig rättegång. Det kan uppenbarligen inte komma i fråga
att inte ingripa för att sedan åtala den som begått meneden och som bevis
åberopa vad man erfarit vid telefonavlyssningen. Självfallet måste man förhindra
meneden. Detta torde praktiskt gå till så att man tar kontakt med
antingen vittnet eller den tilltalade eller hans ombud i rättegången och påpekar
att man känner till att del kan bli fråga om mened.

Som ett allmänt omdöme om den föreslagna regeln kan sägas att man
kommit in på ett område som föga lämpar sig för lagstiftning. När det
gäller att avväga olika intressesynpunkter torde man med den föreslagna

JuU 1976/77:20

bestämmelsen inte skapa någon större klarhet när ett ingripande skall få
ske. Vad gäller de i 23 kap. 6 § brottsbalken avsedda gärningarna torde
någon lagreglering inte vara behövlig. Jag vill i det här sammanhanget även
framhålla att de aktualiserade problemen inte är begränsade till telefonavlyssning.
Samma svårigheter kan uppkomma vid andra tvångsmedel såsom
brevkontroll, husrannsakan eller ingripande enligt den s. k. bevissäkringslagen.
Jag anser således inte att det föreligger tillräckliga skäl för en
rättslig reglering av frågan när avlyssnat material skall få utnyttjas. 1 vart
fall bör en lagstiftning föregås av noggranna överväganden som bör syfta
till en generell lösning för olika typer av tvångsmedel. Detta kan förslagsvis
ske i samband med den aviserade översynen av rättegångsbalkens regler,
där tvångsmedelsfrågor torde bli aktuella.

I den mån en rättslig reglering kommer till stånd har jag ingen erinran
mot lagrådets förslag om riksåklagarens befattning med hithörande ärenden.
Som jag redan nämnt hårde hittillsvarande fallen underställts riksåklagarens
prövning.

Den av lagrådet föreslagna regeln skulle enligt min mening vinna på
att närmare anknyta till förutsättningarna för inledande av förundersökning.
Regeln skulle därmed ange att materialet får utnyttjas när anledning förekommer
att brott som hör under allmänt åtal förövats eller är förestående.

Holger Romander

Sven A Leander

JuU 1976/77:20

RIKSPOLISSTYRELSEN YTTRANDE

1976-12-15

Riksdagens justitieutskott

Telefonavlyssning; regler angående användning av uppsamlat materia!

Utskottet har hemställt om rikspolisstyrelsens yttrande över propositionen
1975/76:202 och lagrådets yttrande över propositionen i vad avser användningen
av material som uppsamlats vid telefonavlyssning. Med anledning
härav får styrelsen anföra följande.

Brottslighet som har direkt samband med den förundersökning som har föranlett
tillståndet

Det råder fullständig enighet om tolkningen i detta hänseende. Den hittillsvarande
tillämpningen står också i överensstämmelse med denna tolkning.

Annan förekommen brottslighet

Styrelsen reste ingen invändning mot utredningens uppfattning att vad
som framkommer vid telefonavlyssning inte får användas för utredning
av annan brottslighet än den som omfattas av tillståndet. Till grund härför
låg det förhållandet att det efter tvångsmedelslagens tillkomst 1952, såvitt
är känt för styrelsen, aldrig förekommit att upplysningar från telefonavlyssning
använts för utredning av annat brott än det tillståndsbärande.

Såväl departementschefen som lagrådet föreslår nu att upplysningar om
annat brott skall fa användas för utredning i de fall brottsligheten är av
sådan art att den kan läggas till grund för en ansökan om telefonavlyssning.
Lagrådet anser dessutom att dylik information bör få användas när det eljest
med hänsyn till väsentligt allmänt eller enskilt intresse framstår som oförsvarligt
att underlåta åtgärd. Styrelsen biträder lagrådets förslag.

Planerad brottslighet

Även när det gäller planerad brottslighet anser departementschefen att
gränsdragningen bör ansluta till tillämpningsområdet för telefonavlyssning.

Styrelsen anser att en relativ handlingsfrihet bör bibehållas i detta sammanhang.
Det kan nämligen inte uteslutas att ett brott, som inte berättigar
till telefonavlyssning, har planerats att bli utfört under sådana omständigheter,
att ett ingripande måste anses befogat. Det kan t. ex. röra sig om
ett inbrott i en lokal där det förvaras handlingar av synnerlig betydelse
för rikets säkerhet. Även om vederbörandes avsikt är att tillgripa värde -

JuU 1976/77:20

föremål kan man inte utesluta risken att handlingarna kommer på avvägar.
Man kan vidare tänka sig ett inbrott, som kan befaras bli utvecklat till
ett våldsbrott på grund av den kunskap man har om den presumtive gärningsmannens
hänsynslöshet och eventuella beväpning. Det skulle i sådana
fall te sig orimligt att polisen nödgas avstå från ingripande på grund av
alltför snäva och strikta befogenhetsgränser.

Lagrådet föreslår att gränsen för utnyttjande av material skall dras vid
kriminalisering av underlåtenhet att avslöja brott. Liksom när det gäller
förekommen brottslighet anser lagrådet vidare att avlyssnat material bör
få utnyttjas när det eljest med hänsyn till väsentligt allmänt eller enskilt
intresse framstår som oförsvarligt att underlåta åtgärd. Styrelsen ansluter
sig till lagrådets förslag.

Lagrådets förslag till lagreglering

Lagrådet motiverar utförligt sin uppfattning att berörda bestämmelser skall
lagbindas i stället för att kvarstå som motivuttalanden. Styrelsen delar lagrådets
uppfattning. Det är väsentligt såväl ur principiell synpunkt som ur
rättssäkerhetssynpunkt att så viktiga regler är fastlagda i själva lagbestämmelserna.
Det är även tillfredsställande att lagrådet föreslåratt upplysningar
som är tillgängliga för utnyttjande även skall kunna dokumenteras och bevaras
på samma sätt som nu gäller för brott som omfattas av avlyssningstillstånd.

Särskild beslutsnivå i vissa fall

Lagrådet anvisar slutligen en möjlighet att komplettera regleringen med
en bestämmelse av innebörd att, om upplysningarna hänför sig till sådant
brott att det inte framstår som uppenbart tillåtligt att utnyttja uppgifterna,
beslutanderätten skall läggas på hög nivå, förslagsvis hos riksåklagaren.

Styrelsen har tidigare framhållit att upplysningar om annan brottslighet
än den som föranlett avlyssningen sällan framkommer. Främst mot den
bakgrunden framstår särskild beslutsnivå som onödig. Styrelsen anser inte
att det är någon olägenhet att beslutsbefogenheten kvarstår hos vederbörande
förundersökningsledare. Man bör även beakta att i de fall ansvaret för förundersökning
ligger på polismyndighet, det måste anses felaktigt att överföra
befogenheterna för vissa åtgärder till annan myndighet. Styrelsen kan därför
inte tillstyrka ett sådant tillägg till bestämmelserna.

RIKSPOLISSTYRELSEN
Carl G Persson

Sune Sandström

JuU 1976/77:20

ÖVERBEFÄLHAVAREN

1976-12-02

Riksdagens justilieutskott

Angående proposition 1975/76:202 om nya regler för telefonavlyssning m. m.
och lagrådets yttrande 1976-10-07 över propositionen

Genom remiss 1976-11-12 har Överbefälhavaren anmodats avge yttrande
över rubricerad proposition och lagrådets yttrande såvitt avser 27 kap. 21 §
rättegångsbalken.

Överbefälhavaren får med anledning härav anföra följande.

Ovannämnda paragraf avser användningen av uppsamlat material i samband
med telefonavlyssning. Av departementschefens uttalande i propositionen
framgår, att uppsamlat material skall kunna användas även i fråga
om annan brottslighet än den avlyssningen avser samt för att förebygga
planerat grovt brott. Enligt departementschefen skulle det te sig stötande
för det allmänna rättsmedvetandet om t. ex. ett allvarligt brott mot rikets
säkerhet som uppdagas vid avlyssning i fråga om annan brottslighet inte
skulle få beivras med användande av den kunskap som fås vid avlyssningen.
Överbefälhavaren delar denna mening.

Lagrådet har emellertid tagit upp frågan huruvida det kan anses förenligt
med regeringsformen att man utan direkt stöd av lag skulle få utnyttja
avlyssnat material för annat ändamål än det som föranlett tillståndet till
avlyssningen. Det resonemang lagrådet därvid för talar onekligen till förmån
för att lagstöd måste finnas för såväl anskaffande som utnyttjande av materialet.
Lagrådet har därför ansett, att 21 § bör kompletteras med bestämmelser,
som sakligt i stort sett sammanfaller med det av departementschefen
åsyftade resultatet.

Överbefälhavaren finner det vara av väsentligt värde att uttryckliga regler
finns för såväl den enskilde som för de tillämpande myndigheterna och
tillstyrker därför att 21 § kompletteras i enlighet med lagrådets förslag till
ett nytt tredje stycke.

På uppdrag av Överbefälhavaren

C F Algernon

Chef för Försvarsstabens

sektion 2

Björn Amelin

JuU 1976/77:20

INTEGRITETSSKYDDSKOMMITTÉN REMISSYTTRANDE

1976-12-15

Riksdagens justitieutskott

Yttrande över propositionen 1975/76:202 med förslag till nya regler om telefonavlyssning
m. m. och lagrådets yttrande däröver - såvitt avser 27 kap. 21 §
rättegångsbalken

Grundlagsfrågan

Lagrådet har i sitt yttrande särskilt uppmärksammat att man vid tolkning
av 2 kap. 3 § regeringsformen (RF) - som i sin tur återverkar på räckvidden
av det krav på lagform som foijer av 8 kap. 3 § andra stycket RF - ställs

inför frågan, vad som skall anses inbegripet under ”intrång i hans

teleförbindelser eller hemlig avlyssning”.

Närmare bestämt gäller det frågan om det intrång som i följd av nämnda
stadganden måste ha stöd i lag avser inte bara anskaffandet utan också
utnyttjandet av avlyssnat material.

I likhet med lagrådet anser kommittén att lagstöd måste finnas både för
anskaffande och för utnyttjande av materialet.

Lösningen av det problem som här föreligger bör enligt kommitténs mening
inte vara beroende av en tolkning av syftet med RF:s stadgande. Kommittén
föreslår att stadgandet i 2 kap. 3 § RF förtydligas så att det klart
framgår av stadgandets lydelse att det avser både anskaffande och utnyttjande
av avlyssnat material.

Användning av avlyssnat material

I sitt yttrande över betänkandet (SOU 1975:95) Telefonavlyssning har
kommittén anfört bl. a. att det vore önskvärt att huvudprincipen för användningen
av avlyssnat material utförligare reglerades i lagtext. Kommittén
finner det därför mycket tillfredsställande att lagrådet framlagt ett förslag
som innebär sådan reglering. Beträffande förslagets närmare utformning vill
kommittén emellertid framföra några synpunkter.

Som framgår av kommitténs nämnda remissyttrande delar kommittén
i huvudsak de synpunkter om användning av avlyssnat material som uttrycktes
i betänkandet. Enligt dessa synpunkter bör vad som framkommer
vid telefonavlyssning inte få användas för utredning om annan brottslighet
än den som har legat till grund för ansökningen om avlyssning. Däremot
bör avlyssnat material få utnyttjas för att förebygga ett planerat brott, även
om brottet inte omfattas av avlyssningstillståndet.

Lagrådet har i likhet med föredragande departementschefen funnit att

JuU 1976/77:20

användningsområdet bör utsträckas till att under vissa förutsättningar gälla
även uppgifter som erhållits vid avlyssning avseende kategorin "annan förekommen
brottslighet”. Enligt departementschefen bör en sådan användning
dock ske synnerligen restriktivt. Lagrådets uttalande att det beträffande
redan begångna brott, "oftare är försvarligt att underlåta åtgärd än när enskilda
individers väl och ve står på spel eller eljest väsentliga intressen
hotas genom brott som förestår”, synes vara i linje med den av departementschefen
förordade restriktiviteten.

Under förutsättning att stor restriktivitet iakttages beträffande användning
av uppgifter avseende ”annan förekommen brottslighet” har kommittén
inte något att erinra mot den av lagrådet föreslagna regleringen av användningen
av avlyssnat material.

Enligt kommitténs mening framstår det som tveksamt om man i ett
stadgande som åsyftar att undanröja osäkerhet om tillåtlig användning av
avlyssnat material bör införa en bestämmelse med det tänjbara innehåll
som givits 21 § tredje stycket punkt 3.

Kommittén anser att man bör lagfästa den av lagrådet nämnda möjligheten
att komplettera regleringen genom att förlägga beslutanderätten i fall som
avses i punkterna 2 och 3 till riksåklagaren. Härigenom kan man antagas
uppnå den åsyftade restriktiviteten i tillämpningen.

1 handläggningen av detta ärende har deltagit f. d. justitiekanslern Bengt
Lännergren, ombudsmannen Thure Dahlberg, direktören Tage Larfors och
hovrättslagmannen Anders Litzén.

På integritetsskyddskommitténs vägnar

Bengt Lännergren

Ulf Widebäck

Juli 1976/77:20

Bilaga 3

Konstitutionsutskottets yttrande
1976/77:ly

över propositionen 1975/76:202 med förslag till nya regler om telefonavlyssning
m. m. såvitt gäller viss grundlagsfråga

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har anhållit om konstitutionsutskottets yttrande över propositionen
1975/76:202 med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid
förundersökning m. m. och lagrådets yttrande den 7 oktober 1976 över propositionen
såvitt gäller den grundlagsfråga som upptagits i lagrådets yttrande.
Denna fråga kan i korthet anges gälla om de grundlagsbestämmelser som
stadgar skydd mot hemlig avlyssning och liknande förfarande innebär att
begränsning i detta skydd måste ha stöd i lag vad gäller såväl själva anskaffandet
av information på angivet sätt som utnyttjandet av material som
erhållits genom sådant förfarande.

Till besvarande av justitieutskottets framställning får konstitutionsutskottet,
som tagit del av övriga av justitieutskottet inhämtade yttranden i frågan,
anföra följande.

Enligt den lydelse som regeringsformen (RF) har fr. o. m. den 1 januari
1977 gäller att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot
hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt
meddelande (2 kap. 6 § RF). Begränsning av detta skydd får endast ske
genom lag och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som har föranlett det (2 kap. 12 § RF). Ytterligare inskränkningar
i möjligheten att begränsa skyddet finns angivna i 2 kap. 12 § samt
15 och 16 §§ RF i dess nya lydelse.

12 kap. 3 S RF med den lydelse bestämmelsen haft till årsskiftet 1976-1977
föreskrevs att medborgare var skyddad bl. a. mot att myndighet utsatte
honom för intrång i hans teleförbindelse eller för hemlig avlyssning. Av
8 kap. 3 § RF följde, att föreskrifter, som begränsade detta skydd, meddelas
genom lag.

Såväl de gällande som de äldre bestämmelserna i RF om skydd mot
intrång i teleförbindelser och hemlig avlyssning tar sålunda enligt ordalagen
närmast sikte på åtgärder av angivet slag för anskaffande av uppgifter om
enskild. I motiven till bestämmelserna finns inte något uttalande om att
grundlagsskyddet i aktuellt hänseende även avsetts omfatta frågan om utnyttjandet
av information som erhållits genom förfaranden av ifrågavarande
art.

Även om grundlagsreglerna inte uppställer ett direkt krav i berört hän -

JuU 1976/77:20

seende får det enligt utskottets mening anses bäst överensstämma med
syftet med integritetsskyddet i RF att grundläggande bestämmelser ges i
lag om hur och i vilken omfattning information som erhållits genom telefonavlyssning
får utnyttjas. Utskottet har emellertid inte ansett sig böra
ingå på frågan hur en sådan lagstiftning närmare bör utformas.

Utskottet anser sig inte ha anledning att utöver det anförda gå in på
de lagstiftningsfrågor som aktualiseras i propositionen och lagrådets yttrande
över denna.

Stockholm den 11 januari 1977

På konstitutionsutskottets vägnar
KARL BOO

Närvarande: herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s). Björck i Nässjö
(m), Mossberg (s). Fiskesjö (c), Svensson i Eskilstuna (s), Nordin (c), Karlsson
i Malung (s). Schött (m). Gustafsson i Ronneby (s), Kindbom (c), Nyquist
(s), fru Flammarbacken (c), fru Cederqvist (s) och herr Tarschys (fp).

JuU 1976/77:20

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen m. m 1

Lagförslag 1

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 1

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid

krig eller krigsfara m. m 7

3. Förslag till lagom ändring i lagen( 1975:1360) om tvångsåtgärder

i spaningssyfte i vissa fall 8

Motionerna 10

Utskottet 11

Inledning 11

Propositionens huvudsakliga innehåll 11

Ärendets handläggning 12

Användningen av uppsamlat material 12

Användningen av tvångsmedel enligt spaningslagen 17

Utskottets hemställan 18

Bilaga 1. Lagrådets protokoll 20

Bilaga 2. Remissyttranden 36

Justitiekanslerns yttrande 36

Riksåklagarens yttrande 39

Rikspolisstyrelsens yttrande 43

Överbefälhavarens yttrande 45

Integritetsskyddskommitténs yttrande 46

Bilaga 3. Konstitutionsutskottets yttrande 48

GOT AB 53239 Slockholm 1977