Riksdagens protokoll 1975/76:116

Tisdagen den 4 maj

Kl. 15.00

§ 1 Justerades protokollet för den 23 april.

§ 2 Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

Till riksdagens kammare

Jag anhåller härmed om ledighet från riksdagsuppdraget under tiden den 3 maj-den 4 juni 1976 för enskilda angelägenheter.

Stockholm den 30 april 1976 Sten S. Andersson

Kammaren biföll denna ansökan.

Herr talmannen anmälde att herr Ringholm skulle inträda som ersättare för herr Sten Andersson i Stockholm under hans ledighet från riksdags-mannauppdraget.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om en analys av rederiernas finansiella situation

§ 3 Om en analys av rederiernas finansiella situation

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för alt besvara herr Åslings (c) den 7 april anmälda fråga, 1975/76:309, och anförde:

Herr talman! Herr Åsling har frågat mig om jag har möjlighet att redogöra för hur långt frågan om en analys av de svenska rederiernas situation har avancerat.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet tillkallade jag under april månad i år en särskild arbetsgrupp med uppgift all skyndsamt genomföra en sådan analys. Till denna arbetsgrupp har även knutits företrädare för berörda fackliga organisationer och branschorgan. Jag räknar med att arbetsgruppen kommer att avsluta sitt arbete under förhösien detta år.

Pä grundval av delta utredningsarbete kommer ställning alt kunna tas till eventuella statliga stödåtgärder till rederinäringen.

Herr ÅSLING (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret på min fråga.

Bakgrunden var den svåra situation som den internationella lågkonjunkturen försalt rederinäringen i. Del finns anledning understryka behovet av snabba åtgärder för all rädda så myckel som möjligt av den

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om exploateringen av ol/e- och gasförekomster i Östergötland

svenska sjöfartsnäringen, som har stor betydelse både när del gäller sysselsättningen för de berörda personalkategorierna och för vårt lands bytes-och betalningsbalans.

1 den reviderade nalionalbudget som nu ligger på riksdagens bord erinras om att rederiernas bruttointäkter 1974-1975 sjönk med 9 96. Eftersom kostnaderna samtidigt ökade med ca 4 % kom netloinfiödei av utländsk valuta alt minska med drygt 800 milj. kr. Delta anger inget mått på rederiernas aktuella situation, men del kan vara en påminnelse om rederinäringens betydelse för vår externa balans.

Nu finns av alla tecken alt döma anledning att vänta en konjunkturuppgång mot detta års slut eller i varie fall under början av nästa år. Därmed kan man vänta en tillväxt i väridshandeln som kommer att innebära ett uppsving också för sjöfartsnäringen. Av allt att döma är det emellertid lång väg dit. 1 mars i år var t. ex, tanktonnage till en kapacitet av 50 miljoner dödviklslon, eller 18 96 av världens tankfioita, upplagt, 1 den reviderade nalionalbudgeten erinras om alt uppläggningarna för Sveriges del varit relativt sett väsentligt mer omfattande. Vid årsskiftet låg drygt 4 miljoner dödviktston - i huvudsak tanktonnage - upplagt. Del motsvarar ungefär 32 96 av vår totala handelsfiotta och 41 96 av vårt lanktonnage.

Del är ännu ovisst när konjunkturuppgången kan få en sådan krafl att situationen radikalt förändras för .sjöfiirten. Därför behövs nu snabba åtgärder innan den ekonomiska kris som drabbat näringen får mycket långtgående och svårartade följder.

Herr talman! Jag vågar uttrycka förhoppningen all den arbetsgrupp som industriministern talar om måtte inrätta sig därefter och bedriva sill arbete med största möjliga skyndsamhel.

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för atl besvara herr Glimnérs(c)der) 2 april anmälda interpellation, 1975/76:163, och anförde: Herr talman! Herr Glimnér har frågal mig

1, om lillslånd kommer all medges såväl staten som kommuner och
enskilda företag all söka efter olja och gas inom Östergötlands län eller
om delta lillslånd kommer alt enbart ges lill det siatliga bolagei, och

2. om jag vill medverka till all de som redan utnyttjar gas på sina
fastigheter tillförsäkras denna rätt vid en eventuell exploatering av gas
och olja på östgölaslätten.

Bakgrunden lill frågorna är ansökningar om koncession all utvinna olja och gas på östgötaslätten, som har gjorts av det halvslatliga företagel Oljeprospeklering AB (OPAB), två kommuner och två enskilda förelag.

OPAB har senare återkallat sin ansökan. De av övriga ansökningar berörda områdena är i stort seii belägna inom triangeln Linköping-Ödeshög-Motala.

De aktuella ansökningarna har remissbehandlats, men beredningen inom induslridepartemenlel är ännu inte avslutad. Jag är därför inte beredd alt i dag besvara den första frågan.

Under remissbehandlingen har pekats på möjligheterna alt få till slånd samverkan mellan de olika sökandena. Under ärendets fortsatta beredning kommer detla uppslag all prövas närmare.

Inte heller den andra frågan låter sig besvaras förrän den pågående beredningen är klar. Jag vill dock upplysningsvis anföra följande.

De aktuella ärendena avser ansökningar om koncession enligt lagen (1886:46 s. 1) angående stenkolsfyndigheter m. m. Denna lag har den 1 januari 1975 ersatts av lagen om vissa mineralfyndigheter. Denna lag kallar jag i fortsättningen minerallagen. Av övergångsbestämmelserna lill minerallagen framgår bl. a, alt ansökningar om koncession som har gjorts före ikraftträdandet av den nya lagen men inte slutligt avgjorts dessförinnan skall prövas enligt den äldre lagen. Har koncession beviljats enligt den äldre lagen skall rättigheten anses som undersöknings- eller bearbetningskoncession enligt den nya lagen.

Innebörden av såväl stenkols- som minerallagen är att den som har koncession med rätt att utvinna olja och gas principiellt har företrädesrätt till de olje- och gasfyndigheter som finns inom koncessionsområdet. Båda lagarna ger dock möjligheter all på olika säll lillgodose andra inlressen än koncessionssökandens. Eflersom koncessionssysiemei innebär att en diskretionär prövning sker i varje enskilt fall, kan regeringen avslå koncessionsansökan eller inskränka det begärda koncessionsområdei efter vad som befinns lämpligt. Vidare kan regeringen enligt 10 S första stycket minerallagen i samband med beviljande av koncession meddela föreskrifter till skydd för enskild rätt. Denna möjlighet står däremot inte öppen i de aktuella ärendena, eftersom de skall prövas enligt den äldre lagen, dvs. slenkolslagen.

Som jag nyss nämnde är minerallagen numera tillämplig på koncessioner som har beviljats med stöd av stenkolslagen. Detta innebär au t. ex. bostäder och industriella anläggningar ges särskili skydd mot undersökning och bearbetning enligt lagen. Minerallagen ger också genom en s, k, reservregel regeringen rätt atl förordna atl undersökning och bearbetning inte får utföras inom område som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Vilket skydd som kommer i fråga beror av omständigheterna i varje särskilt fall. Skyddet för motstående intressen kommer givetvis au prövas under ärendenas forisalla beredning. Jag vill dessutom erinra om alt i den mån undersökningsarbete föranleder skada eller intrång ersättning härför skall utgå. För all exploatering i form av bearbetning skall få äga rum krävs att mark anvisas vid s, k, bergmästarförrätlning. För mark som därvid tas i anspråk ulgår samma ersättning som om marken hade exproprierats.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om exploateringen av olje- och gasförekomster i Östergötland

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om exploateringen av olje- och gasförekomster i Östergötland

Slutligen .vill jag tillägga all enligt 9 § minerallagen får fastighetsägare utan koncession för husbehov utnyttja gas som framkommit på annat sätt än i samband med sökande efter olje- eller gasfyndighet, även om annan har koncession på området. Denna bestämmelse ger dock inte något skydd mot alt koncessionsinnehavare vidtar åtgärder som kan medföra alt gasutströmningen upphör vid fastigheten där den i dag utvinns. Den som vill vara säker på atl även i fortsättningen kunna utvinna sådana gaskällor bör alltså begära koncession för fyndigheten.

Herr GLIMNÉR (c):

Herr talman! Jag lackar industriministern för svaret på min interpellation. Jag finner svaret till viss del något märkligt, och på de två konkreta frågor som jag ställt har statsrådet inget svar atl ge. All jag finner svaret något märkligt beror på att regeringen haft ca ett och ell halvt år på sig iÖT att ta ställning till frågan om koncession för att utvinna olja och gas på östgölaslätten.

Den 29 november 1974 avgav länsstyrelsen i Östergötlands län yttrande över fyra ansökningar om tillstånd att genom borrning eftersöka olja och gas inom Östergötlands län. Och i dag - sålunda efter ell och ett halvt år - kan regeringen inte ange vem eller vilka som kan få tillstånd.

I ett avseende är interpellationssvaret upplysande. Det gäller uppgiften om alt det halvslatliga bolaget OPAB har hoppat av och återkallat sin ansökan om koncession. Jag måste då ställa frågan till statsrådet om han kan ange skälet till att bolaget drar sig ur och inte vill fullfölja sin framställning. I min interpellation har jag återgivit näringsutskoitels uttalande till 1974 års riksdag i fråga om undersökning av förekomsten av naturgas på östgötaslätten. Utskottet anför: "Utskottet förutsätter att berörda myndigheter uppmärksammar frågan och vidtar erforderliga åtgärder." Detta låg också lill grund för riksdagens beslut.

Vad har då hänt på de två år som gått sedan dess? Ja, från statens sida har man sannerligen inte gjort myckel. Och den tanke som tycks ha funnits hos del förelag på del här området där staten är med har man låtit stanna vid en tanke - och så drar man sig ur.

Jag är, herr talman, inte den som brukar be om att staten skall lägga sig i det ena och det andra. Men detla är ell område där jag tycker att staten i någon form bör engagera sig, antingen ensam eller i samarbete med andra intressenter.

Tycker inte statsrådet all del i vår lid - när man diskuterar andra energikällor och söker efter sådana - vore värt att staten engagerade sig i åtminstone en undersökning för au få klarlagt vad man kan få ut i form av energi på det här området? Del slår nämligen klart all del finns naturgas inom del aktuella området, utnyttjad sedan 1960-talet. Efter en motion i andra kammaren 1969 anförde SGU i sill yttrande över motionen alt en undersökning kunde vara av värde. Och på de platser där man alltsedan dess utnyttjat denna naturgas har tillgången inte förändrats.

När det gäller min andra fråga, huruvida de som redan utnyttjar gasen på sina fastigheter vid en eventuell exploatering av gas och olja kan tillförsäkras nyiijanderätl, redogör statsrådet i sitt svar för del något invecklade förhållandet, särskilt mellan olika lagstiftningar. Den redogörelsen är bra och den tackar jag för. För den enskilde är det inte så län atl rätt tolka dessa olika lagar och bestämmelser.

Statsrådet anvisar i slutet av sitt svar möjligheten för dessa enskilda atl försäkra sig om denna rätt genom au begära koncession. Detla är, herr talman, en värdefull upplysning. Enligt min mening är det förståeligt om de enskilda, som på sina fastigheter sedan årtionden utnyttjar dessa energikällor, frågar sig om det är möjligt all få behålla dessa vid en eventuell exploatering. På den punkten är statsrådets svar lugnande.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

öm uiyalstesier på arbetsmarknaden

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Hagbergs i Borlänge (vpk) den 7 april anmälda interpellation, 1975/76:170, och anförde:

Herr talman! Herr Hagberg i Borlänge har frågat mig om jag kommer alt vidla några åtgärder för att avskaffa de orättvisa urvalsiesterna på arbelsmarknaden eller åtminstone vid statlig tjänst. Han har också frågat om jag är beredd att medverka lill att de som har genomgått eller kommer atl genomgå urvalslesler garanteras få la del av testresultaten och fä kunskap om hur dessa arbetats fram.

Användningen av psykologiska urvalstesl hos statliga arbetsgivare behandlades av riksdagen vid anmälan av 1972 års stalsverksproposition. Frågan hade då behandlats av en offentlig utredning, den s. k. testutredningen. Enligt de riktlinjer som riksdagen då godkände bör den som vägrar gå igenom test inte vara diskvalificerad från att delta i ansök-ningsförfarandel lill en statlig tjänst. Ansökningen skall då prövas mot bakgrund av del material som finns tillgängligt. Del finns alltså inga bestämmelser som gör en sökande lill en tjänst skyldig att gå igenom psykologisk undersökning. När det gäller tillträde lill utbildning som staten anordnar i egenskap av arbetsgivare ansåg riksdagen däremot inte alt det var lämpligt att förbjuda villkor om genomgång av test. Riksdagen

Nr 116 framhöll också behovet av rådgivning i sådana här sammanhang. An-

Tisdagen den svaret ligger på statens personalnämnd.

4 mal 1976 " psykologiska undersökningar används, bör man enligt min mening

_____________ se till att den enskilde har rätt atl ta del av resultaten innan de redovisas

Om urvalstester på för arbetsgivaren och också att då dra tillbaka resultaten och få hand-arbeismarknaden lingarna brända. Den enskilde måste också ha rätt till rådgivning från den som gör undersökningen.

Låt mig slutligen säga att jag är övertygad om att ett starkt fackligt infiytande är den bästa garantin mot att orättvisor drabbar enskilda på arbetsplatserna. Förslaget till lag om medbestämmande i arbetslivet innebär som bekant att arbetstagarorganisation skall få rätt till förhandling med arbetsgivare i varje fråga som rör förhållandet mellan arbetsgivaren och anställda som tillhör organisationen. De frågor som herr Hagberg tar upp hör helt lill det område som blir förhandlingsbart enligt lagförslaget.

Herr HAGBERG i Boriänge (vpk):

Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation. Min frågeställning var ju hur man skulle kunna avskaffa de djupt orättvisa urvalstesterna på arbetsmarknaden. På den frågan har arbetsmarknadsministern inte givit något direkt svar, och hänvisningen till medbestämmanderättslagen är väl ganska långsökt. Urvalstesterna är en vanlig företeelse vid anställande av personal och i samband med alt man söker en högre tjänst eller till någon form av utbildning, främst inom den offentliga sektorn. Dessa urvalstester förekommer också på den privata arbetsmarknaden, men av naturliga skäl kommer de där inte i samma blixtbelysning som på den offentliga sektorn. Det är dock ett ganska säkert antagande att obehaget och orättvisorna i samband med urvalstesterna är likadana på det privata området som på det offentliga. De som har blivit ställda åt sidan på grund av dessa tester känner säkerligen lika stort obehag på det privata området som på det offentliga.

Den helt dominerande inrättningen på testområdet är PA-rådet. som är instiftat av Svenska arbetsgivareföreningen. Därför är det väl följdriktigt att det också domineras av arbeisköparvärderingar. Hos PA-rådet köper främst statliga verk urvalstester. Dessa kan inte sägas på något sätt vara objektiva som mätinstrument.

Den principiella frågan är: Vad skall ett test mäta för någonting? Skall testet ge ett skräddarsytt omdöme som ulgår från arbetsköparnas krav på bra arbetskraft? Ja, det förefaller i alla händelser som om PA-rådets tester är uppbyggda på det sättet.

PA-rådets djupt orättvisa urvalstester har förorsakat många tragedier. Många av dessa har kanske inte blivit kända, men del finns också exempel som kommit till allmänhetens kännedom. Ett av de allra mest belysande är väl det som publicerades i Expressen den 14 mars 1976. Det gällde en göteborgare, 33 år gammal, som tidigare varit till sjöss och arbetat som maskinist i många år. Han gick i land och blev spårvagnsförare.

1 denna egenskap mötte han inga problem. Sedan ville han emellertid bli långtradarchaufför, och då började motigheterna för honom. Han klarade inte testen, men trots det fick han gå igenom kursen för långtradarchaufförer - och gick ut som kursetta. Förra året ville samma person bli lokförare. Han testades av PA-rådet, men han klarade inte testen då heller. I stället försökte han bli konduktör och ställde upp lill ny test. Han sprack igen. Men nu hade det gått för långt för den här personen och han började bråka, som det heter. Han ställde t. o. m. upp i radio och diskuterade med företrädare för PA-rådet. Det gjorde tydligen susen, för han kom in på SJ;s kurs för konduktörer. Han gick igenom kursen och kom ut som etta.

Man kan fundera över varför en som blivit "kuggad" - om man skall använda det uttrycket-i de här testerna många gånger går ut som kursetta i de utbildningar som han deltagit i. Nu vill vederbörande bli lokförare, för det ger ytterligare en tusenlapp i lönekuvertet. Men PA-rådet har sagt stopp. Rådet har t. o. m. skrivit att han inte skall besvära sig med en ny test, och därigenom har han alltså ingen möjlighet.

De här testernas horribla resultat gör att man ställer sig frågan: Kan det verkligen vara riktigt att sådana tester får förekomma som kan spoliera en människas liv och utveckling för ett riktigt arbete? Den kritik som har riktats mot PA-rådets tester kommer ju inte bara från dem som har drabbats av dem. Även Statsanställdas förbunds kongress 1973 uttalade i sin kritik att testerna borde avskaffas. Vi skall heller inte glömma den kritik som från mer vetenskapligt håll har utvecklats mot dessa urvalstesters brister. Man måste också när man diskuterar testernas defekter ha i minnet att de som blir uthackade på olika områden för lång tid blir stämplade som "odugliga". De blir sålunda egentligen dömda på ett generellt och felaktigt sätt.

Bakom PA-rådets tester ligger naturligtvis, som jag tidigare påpekat, en viss samhällssyn. PA-rådet är ju instiftat av SAF och domineras av dess värderingar. Rådet har många års erfarenhet av forskning pä arbetslivets område och vet även vilken typ av arbetskraft som arbetsgivarna vill ha, nämligen framför allt den effektiva och lojala. Det är därför det är så anmärkningsvärt att staten i så stor utsträckning använder arbetsköparnas organ PA-rådet. Nog borde det finnas någon annan metod än att använda PA-rådet för sådana här tester.

Man bör ha detta som bakgrund när man bedömer vad arbetsmarknadsministern svarar på min fråga, om man inte kan komma lill rätta med detta problem. Arbetsmarknadsministern svarar atl regeringen i sialsverksproposilionen 1972 lade fram förslag om riktlinjer för behandling av dessa frågor. Riksdagen godkände ju dessa riktlinjer.

Uppgiften i arbetsmarknadsministerns svar att den som vägrar gå igenom test inte bör vara diskvalificerad från atl delta i ansöknings-förfarandet är väl egentligen en mycket defensiv skrivning och en klen hjälp åt lönarbetarna. Verkligheten är ju någonting annat. Den som inte går igenom tester, där sädana krävs, blir mer eller mindre diskva-

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om uiyalstesier på arbetsmarknaden

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om uiyalstesier på arbetsmarknaden

lificerad för att få en tjänst.

När det gäller utbildningen inom den statliga sektorn har riksdagen inte ansett det lämpligt att förbjuda villkor om genomgång av test, utan arbetsköparna har rätt att ställa detta villkor. Det är intressant att konstatera att man för sådan utbildning använder PA-rådets tester.

Sedan har arbetsmarknadsministern en egen mening, nämligen att den enskilde skall ha rätt att fä del av testresultaten innan de redovisas för arbetsgivaren och även kunna dra tillbaka resultaten och få handlingarna brända.

Men detta statsrådets uttalande har väl inte någon tyngdpunkt i den meningen att PA-rådet behöver rätta sig efter detta, I de fall som jag har kommit i kontakt med här har PA-rådet varit oerhört restriktivt med att lämna ut resultaten av testerna. Män har visserligen fått veta var testerna hamnat någonstans men ingenting om själva innehållet i testerna. Sådana upplysningar har man fått skaffa sig på omvägar. Det är anmärkningsvärt att det inte finns något stöd i lagen för denna självklara rätt.

Arbetsmarknadsministern säger sedan att den som testas skall ha rätt till rådgivning. Det skulle vara rätt intressant att få höra vilken inställning arbetsmarknadsministern har till PA-rådet. Här skall man alltså fråga den som gör undersökningen, dvs. i de fiesta fall PA-rådet, Detta PA-råd, som är anknutet till arbetsköparna, vilka råd och vilken hjälp kan en arbetare få där? Det skulle vara värdefullt att få höra arbetsmarknadsministerns syn just på den frågan.

Sista delen av svaret gäller infiytandet via medbestämmandelagen, som här skulle kunna medföra en förbättring. Jag tycker det verkar långsökt och betvivlar att så blir fallet, PA-rådets tester och värderingar bygger pä den arbetslivsforskning och arbetslivserfarenhet som man där har, dvs, pä arbetsköparnas.

Frågan är vad lönarbetarna och deras organisationer har att sätta emot. De har, såvitt jag vet, inte bedrivit någon som helst forskning eller samlat in uppgifter när det gäller de här frågorna. Av de förslag om arbetslivsforskning som nu ligger för riksdagens behandling ser vi alt ett centrum för arbetslivsforskning skall upprättas och att arbetarskyddsfonden skall byggas ut. Men det blir knappast fråga om någon parisforskning eller utvärdering som kan ligga till. grund för etl alternativ för lönarbetarna. Därför kommer det att vara så vid förhandlingarna enligt den här lagen att arbetsköparna kommer au sitta med ett överlag. Resultatet blir att arbetarna inte har något stöd av den här lagen.

Nu vet jag alt t, ex, SJ tänker utöka sina tester, SJ har testal under lång tid. Man började 1965 med bl. a. lokpersonal, resebyråpersonal, ekonomer, assistenter, programmerare och banmästare. 1965 testades ungefär 500 personer, 1968 testades 391 och 1969 testades 405. Nu har en utvidgning skett, så att testningen omfattar även reparatörer, konduktörer och kanske fier kategorier. 1975 utfördes över 1 000 tester. De som är anställda inom SJ och är berörda av det här säger att det kom-

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Urvalstester för anställning och utbildning förekommer i utomordentligt ringa grad på den privata arbetsmarknaden. Inom Landsorganisationen och bland de kollektivanställda finns inga som helst negativa erfarenheter av detta. Det är huvudsakligen på den statliga sektorn som dessa urvalstester har förekommit. Riksdagen behandlade denna fråga 1972.

Svaret pä de frågor herr Hagberg i Borlänge nu har ställt har jag redan givit genom att säga att om sådana här undersökningar används skall man "se till att den enskilde har rätt att ta del av resultaten innan de redovisas för arbetsgivaren och också att då dra tillbaka resultaten och få handlingarna brända".

Nu säger herr Hagberg i Borlänge att det har ju ingen betydelse, det jag säger. Då förstår jag inte varför herr Hagberg ställer någon fråga. Jag ger alltså till känna min uppfattning som är vägledande för regeringens arbete med de här sakerna. Det är svaret på den frågan.

Dessutom är det jag sagt om medbestämmandelagen inte alls ointressant. Det är tvärtom utomordentligt intressant, Redan nu har nämligen personalorganisationerna med arbetsgivaren-staten träffat överenskommelser av Jnnebörd, att telegrafverket inte längre använder sig av urvalstester. Inte heller postverket kommer efter den 1 januari 1977 att använda sig av dem. Det pågår förhandlingar med statens järnvägar i samma sak. Genom de här överenskommelserna har man slopat bedömningarna där urvalstesterna varit majoritet. Personalorganisationerna kommer alltså att fä ännu större möjligheter att förhandla om dessa frågor efter det att lagen har trätt i kraft.

Sedan tycker jag att det är litet fel att måla ut PA-rådel pä det sätt som herr Hagberg gjort. Han ger sken av att det inte finns någon som helst representant för den fackliga rörelsen. Landsorganisationens andre ordförande är med i styrelsen för PA-rådet, likaså avtalssekreteraren i Landsorganisationen, likaså har TCO representanter i PA-rådet. Jag tycker således att det är en något felaktig bild herr Hagberg gav.

Sedan vill jag rätta till ett påstående som herr Hagberg gjorde. Han sade att den person han nämnde skulle ha gått ut som etta i SJ;s ul-bildningskurs. Det finns, som väl är, ingen sådan gradering i dessa utbildningskurser. Man får reda på om man blivit godkänd eller inte. Uppgiften all han gått ut som etta är således alldeles fel.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om uiyalstesier på arbetsmarknaden

Herr HAGBERG i Borlänge (vpk):

Herr talman! Man kan ju fundera över vad det som varit vägledande för regeringens arbete ger för resultat. Jag måste tolka arbetsmarknads-minisierns svar lill mig så, alt den som har testats skall ha rätt att fä se testen och själv avgöra om den skall gå vidare till arbetsgivaren eller inte. Då förväntar man naturligtvis att regeringens arbete resulterar i att lönarbetarna får ett sådant stöd. Det måste vara oerhört värdefullt om regeringen via lagstiftning eller på något annat sätt kan ge lönarbetarna det stödet.

När det gäller PA-rådets verksamhet vet jag att de fackliga organisationerna finns med i dess styrelse. Men rådet är instiftat av Svenska ' arbetsgivareföreningen. Denna organisation leder dess verksamhet, anslagen har till huvudsaklig del kommit därifrån. Jag tror väl inte att arbetsmarknadsministern heller är alldeles okritisk mot PA-rådets verksamhet. Jag vet i varje fall att det finns en stark opinion inom den fackliga rörelsen just mot PA-rådets sätt att arbeta. Jag hoppas verkligen också att arbetsmarknadsministern tar hänsyn till de värderingar som de f;ickliga representanterna har på PA-rådets arbete.

Beträffande medbestämmanderätten är det väl så att när man skall förhandla i ett sådant ämne och man frågar sig vad man skall ha i stället, så visar det sig att de fackliga organisationerna sysslat väldigt litet med denna del. Det gäller också frågan om hur arbetslivet skall se ul. Någon arbetslivsforskning, partsforskning, förekommer inte mycket i den fackliga rörelsen. Del finns i dag ett begränsat statligt stöd för sådan forskning. Visserligen skall enligt det förslag som ligger på riksdagens bord arbetarskyddsfonden kunna ge de fackliga organisationerna stöd till konkreta projekt, men det är inte tillräckligt för att de fackliga organisationerna själva skall kunna få fram en definition på hur man vill ha dessa frågor om befordringsgång effektivt ordnade.

Jag är glad att mänga av de statliga instanserna i dag - televerket, posten och, som jag hoppas, även SJ - släpper PA-rådets tester. Men vi har ju ändå inte fått garanti för att inte PA-rådet kommer all spela en stor roll under en lång tid när det gäller urvalstesler. Det är därför som jag anser det mycket angeläget att del i en lagstiftning kommer fram regler som stöder lönarbetarna i dessa frågor.

När det gäller den privata sektorn är jag inte helt övertygad om all det rör sig om etl så ringa antal tesler. Visserligen är det på kolleklivsidan inte fråga om något större antal tesler vid anställningar. Men med de ökande krav som ställs i arbetslivet står frågan om tester ständigt på dagordningen. Då kan vi förvänta atl man på den privata sidan kommer au än mer använda lester av den här typen. Om de är sä omfattande som pä den statliga sidan i dag kanske man inte behöver diskutera. Men de kan ändå vara initierade av PA-rådet och dess sätt att sköta denna sak.

Därför är jag för min del tillfredsställd med del uttalande som arbetsmarknadsministern gör här - att den som testas bör ha rätt alt ta

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för atl besvara herr Johanssons i Skärstad (c) den 28 april anmälda fråga, 1975/76:329, och anförde:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad har frågat mig om jag är beredd medverka till en sådan förbättring av postverkets service all handikappade personer kan erhålla poslen i lägenheten.

1 fråga om postuldelning lill villor, rad- och kedjehus och liknande bosläder tillämpar postverket regeln alt uldelning skall ske i postlåda vid toml- eller galugräns. Verket gör undanlag från denna regel om särskilda skäl föreligger. Sådant skäl kan bl. a. vara rörelsehinder som gör del svårt för adressaten all hämta poslen i en utomhus uppsatt postlåda. Undantag medges därvid för handikappad som är ensamslående och inle har daglig tillsyn och som således har svårigheter all dagligen få tillgång till sin post, 1 sådant fall avlämnas posten vid bostadsenlrén. Avsteg kan också göras om den rörelsehindrade skulle fä tillgång lill posten först på eftermiddagen på grund av all övriga familjemedlemmar eller hemhjälp kommer först på eftermiddagen.

Generellt kan sägas all postverket vid bedömning i sådana här fall har tillämpat regeln att ingen handikappad skall vara beroende av utomstående personer för att få tillgång till sin post. Postverket ger enligt min uppfattning de handikappade en god service, varför någon åtgärd från min sida inte är påkallad.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag ber all få lacka kommunikationsministern för svaret.

De handikappades situation uppmärksammas mer och mer. Mycket görs av enskilda och organisationer i värt samhälle för alt förbättra deras situation, och samhället har ju också gjort insatser härvidlag,

Detla som jag har aktualiserat i min fråga - hur de handikappade skall få posten in i lägenheten - är för många ett besvärligt problem. Jag blir nästan liiel överraskad när jag fick slalsrädeis svar, eftersom jag vel atl man i handikapprådel jusi har frågan om denna service uppe till behandling. Man skall utreda hur man skall hjälpa de handikappade och rörelsehindrade all få poslen in i lägenheten. Jag Iror au del också inom etl vissl område pågår en försöksverksamhet med atl låta brevbäraren gå in lill ensamslående och handikappade.

Då måste det vara brist på information, för jag vel atl del är många som har framfört jusi detta önskemål - att få en sådan här service av

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om SJ:s bestämmelser om biljett för kombinerad tåg-och bussfärd

postverket. Om det nu sprids genom tidningarna i morgon alt denna service finns för de handikappade och rörelsehindrade kommer det säkert atl bli en massansökan till postverket. Jag tar då för givet alt det är så som kommunikationsministern har framhållit i svaret, såvida man inte börjar tolka detta med "särskilda skäl", för del är ju etl mycket problematiskt ullryck på olika områden.

Jag hoppas att kommunikationsministern nu kan bekräfta att den service som jag efterlyst i min fråga finns för handikappade och rörelsehindrade, om de bara gör en ansökan hos postverket.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag har ingen anledning alt lägga lill myckel utöver mitt svar. Jag anser alt svaret är helt klargörande.

Till yttermera visso har postverket utifrån den här frågan och utifrån diskussionen över huvud taget om de handikappades problem, som herr Johansson i Skärstad var inne på. haft anledning atl internt se efter om det är många klagomål på postverkets service när del gäller postuldelning till handikappade personer. Glädjande nog är det i ytterst få fall som postverket kunnat notera sädana klagomål. Man har t, o, m. till mig anmält all man inle hos postverket kände till något fall där det inle mellan den klagande och postverket har nåtts full enighet om postutdelnings-formen.

Delta tycker jag vi skall vara tillfredsställda med, men jag delar herr Johanssons i Skärstad uppfattning om atl informationen naturligtvis skall fortsätta all intensifieras, om del skulle vara sä alt där finns brister. Den kan aldrig bli tillräcklig - vi skall göra den bättre.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Det här var ingen fråga som gällde huruvida postverket sköter sin uppgift, utan det är bara så alt de människor som jag har sammanlräffai med och som låtit höra av sig vet över huvud tagel inle atl denna möjlighet finns. Det är därför det måst bli en bättre information,

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Om SJ:s bestämmelser om biljett för kombinerad tåg- och bussfärd

Den av herr Gustafson behandlade frågan har från vissa aspekter behandlats av den trafikpolitiska utredningen. Den sammanhänger också nära med den s. k. periodkortsulredningens överväganden av frågan om införande av regionala rabatlkorl. Det ges således lillfälle alt vid beredningen av dessa båda utredningars betänkanden närmare pröva taxeproblemet.

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag lackar kommunikalionsminislern för svaret.

Det är flera som, när de sett min fråga, har sagi atl den måste bero på något missförstånd. Inte kan väl ett trafikförelag trakassera sina passagerare pä sådant säll, säger de. Men lyvärr är del sä illa siällt.

En person löser lur och retur-biljett Göteborg-Borås och lar tåget till Borås. Sedan skall han resa tillbaka och finner då i järnvägslidtabellen alt SJ har satt in en buss i stället för tåget. Han stiger på landsvägsbussen och visar upp sin tur- och returbiljett men får beskedet: Den gäller inte. Varför inte det? frågar den resande. Jo, del är dyrare all åka buss än all åka tåg, och därför gäller inle biljetlen, får han lill svar.

Ja, säger den resande, då får jag väl lösa mellanskillnad. Men det går inte - han måste köpa en fullständigt ny enkel biljett tillbaka till Göteborg.

Då vill han ha återbetalning på den lur- och returbiljett han inte får använda. Ja, det kan han få om han går till biljettluckan - helst i Göteborg; möjligen kan han göra det i Borås, men det är inte klarlagt - och visar upp såväl lur och retur-biljetten som bussbiljetten. I annat fall får han betala en expeditionsavgift på 5 kr.

Men detta är väl en orimlighet! Därför är jag förvånad över att kommunikalionsminislern lar så lätt på saken och menar alt detta får vi låta framtida utredningar avgöra.

Jag vill fråga kommunikationsministern: Slår detta SJ:s tillvägagängs-sätt i samklang med det uttalande som kommunikalionsminislern gjorde den 29 mars i år, nämligen atl kommunikationsministerns mål är en laxesäiining som leder lill ett bättre utnyttjande av det utmärkta transportmedel som järnvägen är?

Om det nu är så alt lur- och returbiljetten inte gäller därför att det är dyrare alt åka buss, så måste jag fråga: Är det dyrare att köra en landsvägsbuss än etl låg? I så fall vore del ju någon mening i del hela. Men i andra sammanhang har kommunikationsministern sagt att det iir myckel billigare all sälta in en landsvägsbuss, 1 annat fall skulle ju inte heller SJ ha satt in en landsvägsbuss på denna sträcka. Men om det alltså är billigare all köra landsvägsbuss, varför kan då inte tur och retur-biljetten för tågresan gälla på bussen?

Vi har tidigare diskuterat dessa frågor i samband med den s. k, snitt-taxan, och efter tre beslut av riksdagen tvingades SJ att ta bort den taxan. Man borde i konsekvensens namn ta bort också den här taxan.

Vill inte kommunikalionsminislern slå näven i bordel och se lill alt SJ ändrar dessa häpnadsväckande passagerarfientliga bestämmelser?

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om SJ.s bestämmelser om biljett för kombinerad tåg-och bussfärd

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järn vägssiräckan A liiigsås-Göteborg

Herr kommunikalionsminislern NORLING:

Herr talman! Jag delar herr Sven Gustafsons i Göteborg uppfattning atl en väl fungerande kollektivtrafik inle skall bedrivas under sådana här förhållanden. Där har vi alltså inga delade meningar. Jag anser liksom herr Gustafson att i den kollektivtrafik som vi alla vill ha under kommande dagar och år skall sådana här företeelser som vi nu diskuterar inte förekomma.

Det enda jag vill säga som tillägg till vad herr Gustafson anförde är, atl vi frän regeringens sida gärna skulle vilja ta ell samlat grepp på hela kollektivtrafiken. Detta är inget försvar för de förhållanden som herr Gustafson har pekat pä, men för den resande allmänheten torde det vara angeläget all man i ett kommande kollektivt trafikmönster också är garanterad motsvarande förmåner, vare sig del är statlig, kommunal eller enskild busstrafik som bedrivs. Det har jag framhållit tidigare vid frågestunder här i riksdagen. I sådana områden där man kan använda SJ:s tåg i ena riktningen men måste anlita en privat buss för alt resa hem igen ser jag det som angelägel atl de resande skall kunna använda sin biljeii även på den privata bussen. Jag vel också alt herr Gustafson knappast har någon invändning mot detta resonemang.

Här gäller det alliså alt så fort som möjligt ta etl samlat grepp om dessa frågor. 1 sak har jag ingen invändning mot herr Gustafsons plädering.

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Del är självklart atl vi skall försöka få ell samlal grepp över Irafikfrägorna och åstadkomma en lösning på dessa problem i vidare sammanhang. Men här har vi någoi som både kommunikalionsminislern och jag anser vara ett uppenbart missförhållande, och då finns del ingen anledning alt vänta pä den framtid då vi kan göra hela samordningen. Det har hänt tidigare atl man har ingripit från departementets sida mot sådana uppenbara missförhållanden som jag här har pekat på. och jag tycker det är angeläget atl vi till dess atl vi får den samlade lösningen ser till au SJ har så gott anseende som möjligt hos den resande allmänheten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om pendeltrafiken på järnvägssträckan Alingsås-Göteborg

belastas med kostnader för investeringar som uppenbariigen avser all eliminera effekterna av otillräckligt underhåll och förnyelse av den rullande malerielen under gången tid, dels om jag anser del lämpligt atl pendeltrafiken för 2 000 personer på denna handel överförs från tåg till landsvägsbuss, dels ock om jag anser alt SJ:s krav är förenliga med det trafikpolitiska handlingsprogram som är under utarbetande inom departementet.

Herr Jonsson i Alingsås har frågal mig om jag avser ta några initiativ för att den spårbundna lokaltrafiken på den aktuella järnvägssträckan skall kunna upprätthållas och vidareutvecklas.

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.

SJ:s intäkter av lokaltrafiken på järnväg mellan Alingsås och Göteborg har under många år varit otillräckliga för att täcka de totala kostnaderna för trafiken.

Mot bakgrund av den bristfälliga kostnadstäckningen och behovet av investeringar för den lokala trafiken i anläggningar och vagnar har SJ efterlyst de berörda kommunernas syn på den framtida irafikupplägg-ningen.

Sedan representanter för Göteborgsregionens kommunalförbund och Alingsås kommun begärt uppgifter om förutsättningarna för en fortsatt lokaltrafik på järnväg mellan Alingsås och Göteborg har SJ lämnat en kostnadsberäkning, som är preliminär och enbart avsedd att vara vägledande vid bedömningen av olika trafikeringsalternativ. Kostnadsberäkningen bygger på vissa antaganden om bankapacitel, trafikslandard, slationsulformning och utrustning. Kalkyler som lagts fram visar atl ell bussalternativ skulle innebära bara en tredjedel av de av SJ beräknade kostnaderna för järnvägsalternativel. SJ avvaktar f n. de berörda kommunernas ställningstagande till den framtida trafikuppläggningen.

Från trafikpolitisk utgångspunkt är det angeläget att slå vakt om kollektivtrafikens Utvecklingsmöjligheter, så alt en tillfredsställande kollektiv trafikförsörjning kan tryggas i alla delar av landet. Sett i ell längre perspektiv kan denna målsättning och trafikanternas krav på en väl fungerande kollekliv irafikservice uppnås endast om trafiken drivs i rationella former med beaktande av kostnaderna för trafiken. Valet av trafikmedel får göras med hänsyn lill förutsättningarna i varje enskilt fall. Jag vill härvid framhålla all lokal pendeltrafik på järnväg fordrar förhållandevis stora trafikvolymer för all vara ett allernaliv till busstrafik. Utöver de allmänna synpunkter jag här framfört är jag inte beredd atl göra några uttalanden som skulle föregripa kommande diskussioner mellan SJ och berörda kommuner i frågan.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Jag får väl inledningsvis tacka för svaret, även om jag måste säga au det är minst sagt subsianslöst.

Debatten mellan kommunikationsminister Norling och mig själv beträffande järnvägstrafiken i Göteborgsregionen tenderar att bli en föl-

3 Riksdagens protokoll 1975/76:115-116

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

jelong. Våren 1971 hade jag fått kännedom om atl SJ hade planer på att upphöra med spårbunden pendeltrafik på linjen Alingsås-Göteborg, varför jag interpellerade. Då uttalade sig kommunikalionsminislern klart positivt för en fortsatt pendeltrafik med låg. Detta kanske var en av anledningarna lill att SJ då skrinlade sina planer.

Den 6 december 1973 debatterade vi åter arbetsresor på järnväg inom Göteborgsregionen, eftersom jag då i en interpellation hade undrat om inte SJ* borde öka sin satsning på arbetsresorna och försöka svara för dem, inte minst på grund av alt del var angelägel all spara energi. Det är många som använder bilen till arbetsresorna, och om det fanns bättre kollektivtrafik borde de kunna övergå lill all använda låg i stället. Vid den tidpunkten föreföll statsrådets positiva inställning lill spårbunden pendeltrafik ha svalnat avsevärt, jämfört med två år tidigare.

Jag redovisade då att del på linjerna Trollhättan-Göteborg och Kungsbacka-Göteborg över huvud taget inte fanns några tåg som var lämpliga att använda för arbetsresor. På linjerna Uddevalla-Göteborg och Borås -Göteborg fanns det någon enstaka förbindelse, men i stort sett ingen som de stora grupperna kollektivanställda kunde använda. Del var alltså egentligen bara på linjen Alingsås-Göteborg som det fanns och fortfarande finns förbindelser som kan utnyttjas för arbetsresor.

När jag nu hör statsrådets svar i dag kan jag tyvärr inte undgå atl konstatera att statsrådets negativa inställning till alt utnyttja tåg för arbetsresorna har ytterligare accentuerats - vad det nu kan bero på. Statsrådet säger: "Kalkyler som lagts fram visar att ett bussalternativ skulle innebära bara en tredjedel av de av SJ beräknade kostnaderna för järnvägsalternativet. SJ avvaktar f. n. de berörda kommunernas ställningstagande till den framtida trafikuppläggningen."

Hur skall man tolka det? Statsrådet springer med jämna mellanrum ut och talar om hur bra vi skall få del på den kollektiva trafikens område bara vi får dessa periodkort införda. Är det möjligen så alt statsrådet i dessa sammanhang leker jultomte på kommunernas och landstingens bekostnad? Är det de som helt och hållet skall svara för kostnaderna för dessa så billiga periodkort? Det är ju lätt för en kommunikationsminister alt tala om hur bra del skall bli med den kollektiva trafiken, om han själv slipper vara med och betala kostnaderna för den, SJ skall tydligen inte ha några kostnader - skall SJ bedriva spårbunden kollektivtrafik skall man ha mer betalt för del än vad kostnaderna uppgår till, såvitt vi förstår,

I svaret sägs: "Kostnadsberäkningen bygger på vissa anlaganden om bankapaciiel, irafikstandard, slationsulformning och ulrusining." Vilka är dessa anlaganden? Och hur är beräkningarna gjorda? Del är såvitt jag forstår förborgat för dem som sedan skall ta ställning och fatta beslut om deskall använda järnvägs- eller bussalternaiivei. Får de bara en kalkyl som visar all tågalternativel kommer au kosta tre gånger så mycket som bussalternaiivei blir möjligheterna för kommunerna au välja tågalternativel praktiskt tagel lika med noll. Är alla de investeringar som SJ

säger krävs för ett bibehållande av spårbunden pendeltrafik verkligen föranledda av pendeltrafiken som sådan? Eller är de inte i fiera fall i lika hög grad beroende av alt man vill öka fjärrtrafiken?

En annan fråga som inte alls kommer in i bedömningen och som samhället väl borde dra konsekvenserna av är de miljömässiga effekterna av all man fiyltar över trafiken från järnväg till buss. Ingen skall tro att alla de människor som i dag reser med låg - och det är alltså många - utan vidare i stället skulle kunna använda buss. De får restider som i de fiesta fall blir fördubblade. Del finns redan i dag exempel på delta. Bussen mellan Lerum och Göteborg tar sålunda upp lill 45 minuter lid-tabellsenligl under det att tåget tar 20 minuter. Del är alldeles uppenbart all om man hänvisar trafikanter till bussar kommer de i många fall att tvingas välja bilen för all inte få alltför långa restider. Här kan jag höra invändningen att man kan tänka sig expressbussar på motorvägen. Ja, del kan man göra i viss mån, men då kan man inle plocka upp resenärer utefier vägen, så då blir de samhällen som ligger utefter exempelvis sträckan Lerum-Göteborg inle betjänta av denna busslinje. Eller också måste man dubblera och arrangera på olika säll för att över huvud taget tillgodose trafikanternas intressen.

Sedan säger statsrådet i näst sista meningen något mycket intressant: "Jag vill härvid framhålla att lokal pendeltrafik på järnväg fordrar förhållandevis stora trafikvolymer för att vara ett alternativ till busstrafik." Vad menar statsrådet med detta kryptiska uttalande? Menar statsrådet all del inle finns förhållandevis stora trafikvolymer på sträckan Alingsås-Göteborg? 1 så fall måste del innebära att statsrådet lägger en kall hand över all pendeltrafik utanför storstadsregionerna. Migveteriigt finns det inle någon handel som har ell irafikunderiag som motsvarar det som Alingsås-Göteborg har.

Jag skall därför be att något få redovisa trafikutvecklingen här. Jag har fält siffrorna per telefon i dag från Göteborgsregionens kommunalförbund. Där har man gjort en undersökning av trafiken, och den visar au under åren 1971-1975 har pendeltrafiken ökat med 15-20 96, Det är alltså inte, som del så ofta sägs från SJ:s sida, så all trafikanterna har svikit SJ, Antalet trafikanter har alliså ökat med 15-20 %,och antalet enkelresor är f. n. drygt 3 700 per vardag. År 1970 uppgick anlalet resor på Alingsåsbanan till drygt 800 000. 1 dag är antalet i varje fall drygt 1 miljon enligt de uppskattningar som gjorts.

SJ har av någon anledning ingen egen statistik, som jag har kunnat få tillgång lill. Den upphörde SJ all lämna lill Göteborgs kommun år 1970, fick jag veta vid förfrågan hos kommunen om varför den tabellen hade försvunnit ur Göteborgs statistik. Kommunen har sedan lagt upp en helt annan statistik, som jag nu ber atl få redovisa. Den statistiken gäller utvecklingen av den totala lågtrafiken från Göteborg under senare är. Jag tycker alt den statistiken är intressant. Jag läser här upp siffrorna avrundade. År 1971 hade vi 25 700 avgående låglägenheter. Vi sålde 666 000 biljetter, och det gav 28,8 milj, kr, i intäkter. År 1972 hade

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på Järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Nr 116 antalet tåglägenheter reducerats till 24 200. Anlalet försålda biljetter hade

Tisdagen den °'' ''" '' ' ° biljeUintäkterna hade ökat till 32 milj. kr. År 1973

4 mai 1976 ' avgående låglägenheter, alltså en fortsalt minskning. An-

--------------- talet försålda biljetter hade ökat lill 731 000 och biljeUintäkterna till 35,6

Om pendeltrafiken milj. kr. År 1974 slutligen hade antalet avgående tåglägenheter ytteriigare på järnvägssträckan reducerats, till 23 600. Antalet sålda biljetter hade ökat till 846 000 -Alingsås-Göteborg det var kanske etl utslag av energikrisen. BiljeUintäkterna hade ökat till 45,5 milj. kr.

Under denna fyraårsperiod har alltså antalet tåglägenheter minskats med nära 10 96, medan anlalet sålda biljetter ökat med nära 25 96 och biljellinläklerna med nära 60 96.

Detta kan inte, herr kommunikationsminister, tyda på all det är resenärerna som övergett SJ, men SJ är tydligen på full väg atl överge sina resenärer, dvs. atl driva ut dem på landsvägen med de miljömässiga och andra negativa konsekvenser som blir följden härav.

Jag vill avslutningsvis, herr talman, ställa två frågor lill kommunikationsministern:

1. Är kommunikationsministern inle beredd att i stora drag redovisa underlaget för SJ:s kalkyler när del gäller dessa beräkningar? Jag begär inte några detaljer, men del vore t. ex. intressant all få vela huruvida man i sill invesleringsunderiag räknat med exempelvis gångtunnlar, som uppenbariigen inte krävs för lokaltrafiken ulan bara för fjärrtrafiken, eftersom man där har så höga hastigheter att folk inte kan gå över vid plankorsningar utan risk för atl bli överkörda.

2. Varför har kommunikationsministern inte gett något svar på den tredje frågan i min interpellation, dvs. om SJ:s krav är förenliga med det trafikpolitiska handlingsprogram som är under utarbetande i departementet?

Herrr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Jag lackar kommunikationsministern för svaret på min fråga. Tyvärr måste jag säga: Ell tunnare och mer intetsägande svar torde man knappast kunna få här. Beskedel i dag till oss interpellanter står i bjärt kontrast lill de offensiva uttalanden som herr Noriing gjorde så sent som i lördags. Då talade han om en satsning på kollektivtrafiken. Del talet innehöll en hel del av offensiva grepp. Men i sitt svar i dag har kommunikationsministern återgått lill en passivitet som knappast kan främja kollektivtrafiken.

På min fråga om statsrådet var beredd atl la några initiativ för atl
den spårbundna lokaltrafiken Alingsås-Göteborg skulle kunna upprätl-
hållas och vidareutvecklas får jag,alltså negativt besked. Herr Norling
anser atl det är angeläget att slå vakt om kollektivtrafikens utvecklings
möjligheter, men han skickar med brasklappar om all man bör se del
hela i långt perspektiv. Denna målsättning och trafikanternas krav på
en väl fungerande kollekliv irafikservice uppnås endast om trafiken be-
36 drivs i rationella former med beaktande av kostnaderna för trafiken, säger

statsrådet vidare. Ja vissl, del är ett rikligt konstaterande. Men när herr Norling säger alt valet av trafikmedel får göras med hänsyn till förutsättningarna i varje enskilt fall får man en känsla av all kommunikationsministern ser till varje enskilt tågsätt eller rent av lill varje enskild lågkilometer. Det är något av en uppgiven hållning i del som avslutar svaret.

Även om inte statsrådet säger det rent ut måste jag tolka herr Norling så, att han inte är beredd att göra något för den aktuella järnvägssträckan, så att trafiken där kan upprätthållas och vidareutvecklas.

Med del beskedet har statsrådet Norling ökat på en oro som man utmed järnvägslinjen Alingsås-Göteborg känner inför SJ:s propåer. Man får osökt den känslan alt SJ inte är särskilt intresserad av att behålla sina kunder. För enligt SJ:s resonemang så skall kommunerna utmed linjen betala för att SJ tar upp och befordrar passagerarna i sina egna vagnar på sin egen transportväg.

Att kommunerna skulle avkrävas en dyr nota för atl SJ under en läng följd av år åsidosatt nödvändig förnyelse av vagnpark, bana och stationer kan knappast vara rikligt. Om SJ hade investerat i nya vagnar och erbjudit service vad gäller tågtider m. m., skulle antalet tågpendlare med stor säkerhet ha ökat. Att nu begära en kommunal subvention på många tusen kronor per resenär och år är snudd på oförskämdhet mot resenärerna, som har betalat sill månadskort år för år och därmed gjort rätt för sig. Och det är dessutom en utpressning mot de berörda kommunerna.

Den preliminära kostnadsberäkning som SJ gjort och nu presenterar kommunerna uppfattas som ett försök atl skrämma kommunerna genom att man presenterar en räkning som kommunerna inte har råd all betala. Dessutom kan ju kommunerna inle göra en bedömning av SJ:s krav, eflersom de principer, efter vilka SJ gör en sådan beräkning, inte är öppna för kommunerna att la del av.

Atl del skulle vara så omöjligt atl fortsätta den spårbundna trafiken har jag myckel svårt alt tro på. Och del är många med mig som uppfattar det som ett svepskäl för atl SJ vill bli av med lokaltrafiken på den här sträckan. För om SJ drar in pendeltågen och ersätter dem med bussar, så kommer efter en kort tid anlalet passagerare att sjunka så pass myckel all SJ drar in några bussar, antalet passagerare sjunker, ytterligare bussar dras in osv. Då har det bara fått den effekten all de nuvarande tågresenärerna har körts ul på E 3 i sina privatbilar, och man frågar sig: Var finns den bussterminal eller de tusentals extra parkeringsplatser som skulle krävas i Göteborgs centrum för all klara av den här trafiken? Detla är en trafikpolitisk fråga av hög rang, som borde få en större prioritet när regeringen handlägger de här problemen. Det är en miljöfråga har det sagts, men det är också en irafiksäkerheisfråga och i förlängningen en stor samhällsekonomisk fråga.

Statsrådet Norlings käcka och hurlfriska uttalande den 1 maj om satsning på kollektivtrafiken visade sig alltså inle vara så myckel värt. Ambitionen räckte inte över söndag och måndag, utan herr Norling har i

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Nr 116 dag återgått till den passiva hållning, som vi tyvärr tidigare har fått

Tisdagen den lyssna på här i kammaren vid fiera tillfällen. Del är atl beklaga, därför

4 mai 1976 '' riksdagen har ändå uttalat alt trafikpolitiken skall ha en offensiv in-

--------------- riktning, där SJ satsar på en aktiv försäljning. Det har inte följts upp.

Om pendeltrafiken Statsrådet har inte heller här sagt alt han tänker initiera någon aktivitet på järnvägssträckan för att klara ut det problemet. Det är den grå sanningen och den trista Alingsås-Göteborg verkligheten, som statsrådet Norling här ger i dag. Det innebär, som jag ser det, att riksdagen inte kan slå sig till ro med de besked som vi har fått. Riksdagen måste ånyo ta initiativ för att säkra en fungerande kollektivtrafik, säkra den också när del gäller lokal pendeltrafik på våra järnvägar.

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet i den här frågan därför all den intresserar mig sedan fiera år tillbaka. Jag har haft lillfälle all följa utvecklingen på linjen Alingsås-Göteborg och tycker att den har konsekvenser för hela frågan om hur vi skall ha del med trafikpolitiken i detla land. Därför anser jag frågan värd en ingående diskussion.

Jag skulle först vilja fråga kommunikalionsminislern om uttalandet i interpellationssvaret inte innebär en dödsdom över all regional pas-sagerartrafik med järnväg. Om trafikunderiaget på linjen Göteborg-Alingsås inle är tillräckligt för alt motivera en järnvägstrafik, var kan vi då-om vi bortser från Stockholmsregionen-finna något Irafikunderiag av motsvarande omfattning? Men om del nu är så som statsrådet säger, nämligen all busstrafik på den aktuella sträckan bara skulle kosta en tredjedel i jämförelse med tågtrafik, och atl delta är den bedömningsgrund man har när del gäller valet mellan dessa båda trafikmedel, då måste man hålla med om all regional passagerartrafik på låg från dessa utgångspunkter inle är motiverad.

Nu är del emellertid min bestämda uppfattning all de kalkyler som SJ lagt fram inte är rättvisande och atl de därför inle kan utgöra ell vederhäftigt underiag för ett ställningstagande. Många tecken tyder på att SJ anser alt persontrafiken på denna sträcka är obekväm. Man vill nämligen ha fram snabbtåg på sträckan Göteborg-Stockholm - och del tycker jag i och för sig är bra - och det är ju lättare att få snabblågs-förbindelser på en sträcka om man inte har lokaltåg där. Om del skulle vara så all del är tekniskt omöjligt att förena en lokaltågsirafik Alingsås-Göteborg med en snabbtågslrafik Göteborg-Stockholm, då förslår jag att man måste komma i en valsituation. Eftersom jag har intresserat mig myckel för denna fråga har jag emellertid talat med många experter på detta område, och samtliga är överens om all del är fullt tekniskt möjligt all förena dessa två slag av trafik. Men del är naturligtvis bekvämare för SJ atl slippa räkna med lokaltåg.

På vad grundar jag min bedömning all SJ här har begärt ett pris som

är orimligt högt? Jag kan i del sammanhanget nämna atl Göieborgs-

38 regionens kommunalförbund har gjort en investeringskalkyl som ulgår

från SJ:s specifikation över de investeringar som skall göras. Denna investeringskalkyl stannar på drygt 100 milj. kr. i stället för SJ:s uppgifi om 160 milj. kr. Del är alltså en avsevärd skillnad, även med tanke på atl många anser att en del av de investeringar som SJ tagit upp på sin lista inle är motiverade av enbart lokaltrafiken ulan av den totala trafiken på västra stambanan.

Om jag minns rätt begär SJ 19 milj. kr., motsvarande årskostnaden för den aktuella tågtrafiken. Del finns vissa siffror som - även om alla siffror i detla sammanhang ännu inte tagits fram - lyder på att SJ:s totala intäkter från tågtrafiken i hela Göteborgsregionen f n, håller sig kring 7 milj. kr. Jag reserverar mig för att siffran kanske inte är hundraprocentigt korrekt, men den ger ändå en antydan om storleksordningen av denna intäkt. Vi finner alltså att det inle föreligger något samband mellan den investeringskalkyl som SJ lägger fram och den som lagts fram av Kommunalförbundet, och inte heller mellan de subventioner SJ begär av kommunerna och de intäkter som man f n. tar in.

Man kan i det sammanhanget diskutera i vad mån kommunerna skall betala hela kostnaden, men jag skall inle ta upp den frågan nu utan uppehålla mig vid frågan om den verkliga kostnaden för passagerarlra-fiken.

Man kan fråga sig varför inte SJ och kommunerna kan sälta sig ned och resonera om saken, om man nu har dessa olika uppfattningar. Varför kan de inte - såsom man gjort när det gällde bussföretagen - i lugn och ro diskutera för atl få fram en korrekt siffra för dessa kalkyler? Men SJ vägrar atl ge några som helst detaljer och säga något som helst om de principer som ligger lill grund för uppgiften. Då frågar jag mig: Kan SJ fortsätta att bara diktatoriskt lägga kalkyler på bordet och vägra förhandla om kostnaderna? Nej, jag tycker inle del. Det är ju dock så alt såväl regering som riksdag vid upprepade tillfällen underkänt SJ:s kalkyler. Herr Norling har gjort del, och vi har gjort det här i riksdagen.

När SJ inte fick lov all höja sina pensionärsbiljetter med inemot 50 % begärde de ett statsbidrag på 23,3 milj. kr. Kommunikationsministern sade nej - han fann inte detta krav vara motiverat, och riksdagen sade nej.

När vi tog bort sniitaxan skickade SJ en räkning på 3,5 milj. kr., men kommunikationsministern sade nej - han fann inte kalkylen vara riklig och kravei berättigat, och riksdagen sade nej.

När vi diskuterade frågan om nedläggning av bandelar, där vi hade olika uppfattningar om under vilka former prövningen skulle ske, uppskattade SJ besparingarna lill 18 milj. kr. Departementet underkände SJ:s siffra och sade all del gällde 30 milj, kr.

Gång på gång har alltså SJ:s sätt all räkna underkänts av såväl regering som riksdag. Då tycker jag inte atl SJ kan fortsätta med att bara kräva och säga: Här får ni, var så goda, tag det här budet eller förkasta del, vi ger oss inte in på någon diskussion om hur vi har räknat i det här fallet.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Sedan skulle jag vilja fråga kommunikalionsminislern, när han nu utan vidare tycks ställa sig bakom SJ:s uppgifter: Har kommunikationsministern räknat ul den samhällsekonomiska kostnaden för all fiylta över tågtrafiken lill landsväg? Alt det är del som är SJ:s syfte framgår dels av uttalanden från SJ:s generaldirektör, dels av den offert som man skickat till Göteborgsregionens kommunalförbund, där man säger alt de här siffrorna bör föranleda överväganden kring den hittills diskuterade förutsättningen atl eventuell trafikökning skall avvecklas med bussar. Företrädare för Kommunalförbundet, som jag har talat med, har sagt att de inle kan råda sina kommuner att acceptera den kostnad som SJ begär - de finner den orimligt hög. Men om man på det sättet tvingar ut trafiken på landsväg, vad innebär då den ökade busstrafiken i kostnader för ökat vägbyggande när det gäller t. ex, infartslederna till Göteborg, och vad innebär det över huvud laget när det gäller den allmänna samhällsekonomiska bilden? Kommunikationsministern och jag är ju överens om att man inte bara skall se detta företagsekonomiskt utan göra en bredare bedömning.

När man gjorde den s. k. Hörielöverenskommelsen utgick man från etl särkosinadsresonemang. 1 vissa diskussioner som jag har hafi med företrädare för SJ:s distrikt har de börjat med alt säga all vad de vill ha är bara täckning för sina merkostnader för den här trafiken, men det har man sedan gått ifrån och sagt all man går på den totala kostnadstäckningen. Det är alltså en annan utgångspunkt än den som fanns för Hörjelöverenskommelsen.

Jag skulle vilja sluta detla inlägg med ett par frågor till kommunikationsministern:

Anser kommunikationsministern att SJ har rätt när de vill vidta åtgärder som har ell tydligt syfte att fiylta över trafik av denna stora omfattning från järnväg till landsväg?

Den andra frågan är: Vill kommunikationsministern medverka till all denna fråga blir föremål för en ordentlig utredning, en utredning som skulle utgå från all man skall göra sill yttersta för alt persontrafiken Alingsås-Göteborg även i fortsättningen skall gå på järnväg, och atl utredningen kommer till stånd på ett sådant sätt att det finns möjligheter att inom utredningen diskutera såväl Kommunalförbundels - som, såvitt jag förstår, kommer fram med ytterligare material ganska snart - som SJ:s principer för kalkylerna? Är det inte så viktigt att kunna behålla denna trafik på järnvägen all det vore värt en särskild utredning, herr kommunikationsminister, där man verkligen satte sig ner och försökte finna en lösning på den här frågan?

vad man vill diskutera egentligen är hur en överenskommelse skall se ut om kollektivtrafiken mellan Alingsås och Göteborg. Del skall vi väl ändå försöka undvika.

När man hört på herr Torwald, och inte minst på herr Jonsson i Alingsås, måste det intryck man hittills fått ut av debatten vara det att vi här i riksdagen egentligen skall ge oss in och diskutera krona mot krona, låg mot tåg och buss mot buss på den aktuella sträckan. Jag kommer inte all delta i den debatten, och om del skall uppfattas som att jag skulle vara motståndare lill kollektivtrafik så tar jag den kritiken med ro.

Jag tycker det vikliga är att vi diskuterar principerna, att vi ser på hur man på olika håll i landet har upplevt en liknande situation som den man slår inför i Göteborgsregionen, all vi drar erfarenheter av sådana försök och sådan verklighet på andra håll, att vi inte sätter bindlar för våra ögon när vi skall diskutera om kollektivtrafik bäst sker på räls eller om den också kan ske på landsväg.

Herr Jonsson i Alingsås har, om jag inle missuppfattade honom, satt likhelslecken mellan kolleklivirafik och rälsbunden irafik. Del är alldeles fel. Del finns många områden i vårt land som aldrig hafi möjlighet att tillgodogöra sig järnvägstrafik, där man får använda sig av landsvägen för atl klara den kollekliva Irafikservicen. Det finns många områden i värt land med järnvägstrafik där man funnit all ett komplement på landsvägen för människorna har varit det enda riktiga. Bebyggelseplanering, samhällets omstrukturering och en rad andra ting har givit de naturliga förutsättningarna att utnyttja landsvägsbussen. Därför tycker jag atl det är något ensidigt atl göra som herr Jonsson i Alingsås, nämligen konstatera att om man icke kan använda tåget skall man också säga farväl lill kollektivtrafiken. Det resonemanget tycker jag också kan gälla problemet med järnvägstrafiken Alingsås-Göteborg.

Jag vill också gärna säga all den kritik som riktas mot mig må slå för vad den är värd, den klarar jag av, men den kritik som går ut på all regeringen skulle la lätt på kollektivtrafikens utformning i olika storstadsregioner bör väl ändå balanseras med hur man behandlar kollektivtrafiken - busstrafik kontra tågtrafik - i exempelvis Stockholmsregionen.

Här i regionen styrs landstinget av de borgeriiga pä ell sätt som redan har skrämt de fiesta människor. Vi har här bl. a. ell område där vi har järnvägstrafik och har hafi det i många år, nämligen det område som betjänas av Roslagsbanan. Det kan knappast vara någon hemlighet för inlerpellanl och frågeställare atl Stockholms läns landsting - helt borgerligt styrt - i många år har diskuterat atl lägga ned järnvägstrafiken på Roslagsbanan och ersätta den med busstrafik. Visserligen har man inom borgerligheten varit lika oenig i den här frågan som i alla andra frågor, men ändå har del hela så sakteliga lett fram till atl man kopplar bon den ena vagnen efier den andra på Roslagsbanan och ersätter med landsvägsbussar.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Nr 116 Efiersom herr Gustafson i Göteborg i diskussionen drog in irafikpo-

Tisdagen den litiken som sådan föreställer jag mig att del kunde vara intressant alt

4 mai 1976 '' P frågan om man inom de borgerliga partierna mäter med olika

--------------- mått när del gäller Göteborgs- och Stockholmsregionerna. Om vi får etl

Om pendeltrafiken klart och entydigt svar på den frågan kanske vi kan föra diskussionen på järnvägssträckan om järnvägstrafik kontra busstrafik litet mer realistiskt än åtminstone Alingsås-Göteborg herr Jonsson i Alingsås gjorde.

Sedan till sakfrågorna, I början av 1960-lalel var situationen beträffande kollektivtrafiken i Storstockholmsområdel, som också har diskuterats här, ungefär densamma som man nu upplever i Göteborgsregionen, Lokaltrafiken på järnväg var här då förlustbringande för SJ, Järnvägsmaierielen var föråldrad och nedsliten. Samordningen med andra kollekliva färdmedel var outvecklad och trafiken var splittrad pä en mängd olika kol-lekiivirafikförelag här i regionen.

Hur gjorde man då? För alt möta den alll hårdare konkurrensen från privatbilismen och för all säkra en tillfredsställande kolleklivirafikför-sörjning inledde man ett omfattande kommunalt samarbete, Stockholms läns landsting blev huvudman för kollektivtrafiken och man valde all satsa pä en omstrukturering och en upprustning av trafiken. Bland myckel annat träffade man ell entreprenadavtal med SJ om pendeltrafik på järnväg. Till grund för del avtalet låg ett omfattande investeringsprogram, inkluderande bl. a. anskaffning av moderna pendellägsvagnar, anläggande av särskilda pendellågsstalioner, en långt gående taxesamordning och en rad andra ting.

I dag vet alla i den här regionen att denna satsning slagit väl ut, och lösningen i Stockholmsområdet har blivit förebilden för andra regioners uppläggning av kollektivtrafiken - jag talar då bl, a, om den tekniska uppläggningen.

Utifrån mitt resonemang om atl det bör finnas ett vissl resandeunderlag för att man skall kunna driva trafiken på ell ekonomiskt såväl som tekniskt, turläihelsmässigl osv. rikligt säll frågar herr Torwald hur stort jag menar att del resandeunderlag bör vara som skall ligga till grund för järnvägstrafik. När del gäller den jämförelse jag här gör för ögonblicket, mellan Storstockholmsområdel och Göteborgsregionen, vel både herr Torwald och jag alt förutsättningarna i Storstockholmsområdel beträffande resandeunderlaget varit relativt gynnsamma. Antalet pendelresor på låg uppgår i denna region nu till ca 100 000 per dag. Herr Torwald och herr Gustafson i Göteborg har angell siffran för Göteborgsregionen lill ca 4 000, Vi kan inte fastna för någon exakl siffra.

Jag menar all detta är en skillnad som ändå måste markeras i en sådan
här diskussion. Man kan inte bara gä förbi den genom au säga all 100 000
resp. 4 000 pendelresor må gå på etl ut - del må väl bli samma möjligheier
lill koslnadsläckning vid 4 000 som vid 100 000 resor per dag. Jag iror
inie all herr Torwald vill fullfölja ell resonemang i den rikiningen.
Del är alldeles självklarl myckel kosisarnmare atl direkt kopiera Slock-
42 holmsmodellen i Göteborgsregionen nu. Det måste vara mycket kost-

sammare att i en region med 4 000 resande sälla in en pendellrafik motsvarande den som finns i en region med 100 000 resande per dag. Del har inte något all göra med diskussionen huruvida del skall vara ell järnvägsalternativ eller icke. Den kan vi föra ändå. Nu talar jag om kostnader för att'genomföra pendellrafik på olika håll med olika resandeunderlag. Del bör rimligtvis vara en ambition hos oss att skilja mellan diskussionen om ekonomiskt underiag och frågan om vi ändå i del enskilda fallet skall välja järnvägsalternativel trots deltas högre kostnader. Del vore värdefullt om herr Torwald och även herr Jonsson i Alingsås åtminstone en bil kunde följa resonemanget att det gäller i dag ekonomiskt icke jämförbara storheter.

Till bilden hör också alt man i Göteborgsregionen i slor ulsiräckning redan vall alt salsa på kollekliv busstrafik, t. ex. mellan Kungsbacka och Göteborg och mellan Kungälv och Göteborg, Varför man gjori det kanske herrar Torwald och Jonsson i Alingsås vel bäilre än jag. Men sanningen är alltså atl man har valt all satsa på busstrafik i slor utsträckning på dessa sträckor.

Min uppfattning är att kollektivtrafiken måste hålla en hög standard för att kunna hävda sig mot privatbilismen. Det duger inte all erbjuda en halmesyr i kollektivtrafiken om inan skall slåss med bilismen om resenärerna. All erfarenhet säger del. Med tanke på järnvägsinvesteringarnas långa livslängd är det naturligt all man när man inom SJ pä kommunernas uppdrag räknar på vad en pendellrafik pä järnväg skulle kosta inle gjort något avkall på standardkraven. Skall man sälla i gång med en kollekliv pendeltrafik pä räls i Göteborgsregionen som gör skäl för namnet, skall del också vara en lältrafik, som så långl möjligt molsvarar de resandes önskemål. Till detta kommer att den också bör vara sä prisbillig som möjligt.

Men självklarl är man inom SJ beredd atl, om beställaren så önskar, lägga upp en lokal irafik på järnväg som molsvarar lägre slandardkrav, exempelvis belräffande turtäthet. Men är det något allernaliv för denna region? Nalurligtvis inle.

Nu underkänner alla de tre meddebattörerna de kalkyler som SJ har lagt fram. Jag skall inte la upp någon diskussion om del, SJ har sagi atl del är preliminära kalkyler, som irols alt de har denna karaktär visar all bussalternaiivei från kostnadssynpunkt skulle vara del klart fördelaktigaste. Men man har lämnat över kalkylerna och inbjudit lill en diskussion med regionen om dessa siffror.

Kommer regionen atl lägga fram något motförslag på denna punkt? Kommer man all föra seriösa överläggningar som ulgår från SJ:s förslag' Om man skulle tro på vad herr Torwald och herr Jonsson i Alingsås säger, är risken slor alt man slår igen dörren och inle sätter sig ner och resonerar. Vilken nylla del kan ha för kollektivtrafiken i Göteborgsregionen vet inle jag.

HerrGusiafson i Göteborg sade, fritt återgivet: SJ bara ställer ultimativa krav. Får man inte dem tillgodosedda blir det ingenting.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Fram lill i dag har såvitt jag vel regionen inle svarat med anledning av SJ:s preliminära kalkyl. Jag skulle kunna traveslera herr Gustafson och säga: Det är väl inte så atl regionen ställer krav på atl få inga kostnader alls - blir man inle tillgodosedd i det avseendet, blir del ingen kollektivtrafik tillsammans med SJ?

Nej, inte skall vi föra en sådan debatt, herr Gustafson. Vi skall naturligtvis föra en debatt som syfiar framåt och som visar alla parters vilja all sälla sig ned och diskutera. Blir man inle överens, får man konstatera det och se vad som skall ske efier det att man misslyckats och förhandlat i bollen. Jag är säker på alt del innerst inne är herr Gustafsons i Göteborg syn på den delen av frågan och all här inte skall förekomma någon form av speciella slutliga krav från någondera parlen. Men del måste, som jag sagt i mitt svar, vara de berörda kommunerna som i första hand sinsemellan och sedan i förhandlingar med SJ skall söka komma fram lill en acceptabel lösning av detta problem.

Beträffande den trafikökning på väg som skulle bli följden om pendeltågen ersattes med bussar har vi i dag hört av herr Jonsson i Alingsås all om man ersätter pendeltågen med bussar, tar trafiken slut ganska snart därför att de resande inte kommer att åka kollektivt om de inte får åka låg. Del var en märklig nyhet.

De erfarenheter som jag fått del av har talat i den rakt motsatta riktningen, nämligen att om man gör det möjligt för människorna alt åka kollektivt till och från arbetet, lill och från olika serviceställen och helst komma litet närmare resp. slutmål - bostaden, servicestället, affären, sjukkassan, doktorns mottagning eller vad det kan vara - än vad som är möjligt när man åker tåg, är det klart att man använder det färdmedel som ger den bästa servicen. Hur del skall kunna leda lill att den resande allmänheten slutar att åka kollektivt om man byter ut läget mot bussen återstår all förklara.

Jag är lillbaka vid herr Jonssons i Alingsås resonemang om att kollekliv trafik är tågtrafik. Det är ell felakligl länkande på gränsen till det farliga. Det skulle innebära atl man diskvalificerar bussen som etl nyttigt kollektivt transportmedel. Man kan säga all del renl av är att skrämma människorna från all använda detla kollekliva färdmedel, när man ulgår ifrån all del är det sämsta länkbara alternativet. Får jag fråga om del kanske är så att interpellanten och frågeställaren tycker all privatbilen är bättre än bussen, om det nu är så ofördelaktigt att åka landsvägsbuss?

Den diskussion som vi fram till nu har fört utifrån det svar som jag har lämnat borde kunna leda till vissa samstämmiga synpunkter. Den första skulle vara alt dessa svårlösta frågor klarar man inle av genom att ställa ensidiga yrkanden, från vare sig den ena eller den andra sidan. Den andra skulle vara alt den slutliga sanningen i dessa komplicerade frågor näppeligen kan komma fram vid en interpellalionsdebatt, ulan atl man bör ge möjligheter åt parterna all fortsätta diskutera utifrån de bud som kan länkas ligga. Den tredje borde vara att vi skulle

akta oss för att i onödan anklaga varandra för att misskreditera den kollektiva trafiken.

Om del är någonting som i riksdagen under de senaste åren inte varit kontroversiellt, trots i övrigt skiljaktiga uppfattningar i trafikfrågor, sä är del väl satsningen på den kollekliva trafiken. Vi har haft delade meningar om t. ex. formerna och kostnaderna för kollektivtrafiken, men grundtanken om alt den kollekliva trafiken skall utvecklas har såvitt jag förstår omfattats av samtliga partier. Därför är det litet av demagogi när herr Jonsson i Alingsås gång pä gång i sitt inlägg försöker vinna någon form av poäng genom att ställa uttalanden av mig om en bättre kollektivtrafik mot etl svar som jag här har lämnat och som bygger på atl förhandlingar pågår i en av landets regioner. Han gör gällande att del jag den ena dagen sagt om kollektivtrafiken skulle slå i ett motsatsförhållande till det jag sagt den andra dagen. Jag tar inte så allvarligt på detla, eflersom jag är övertygad om atl herr Jonsson i Alingsås är tämligen ensam om uppfattningen.

Sammanfattningsvis och som svar på de frågor som bl. a. herr Sven Gustafson i Göteborg ställde lill mig vill jag säga följande. Herr Gustafson frågade om SJ har rätt att på det här sättet ställa krav och alt inte lämna ut uppgifter. Han ställde också en rad andra frågor. Min objektiva uppfattning är - så långl den nu kan sträcka sig, eflersom vi inte skall gå in i detaljer under pågående överiäggningar och förhandlingar - att det material som behövs för all man skall kunna mötas som jämbördiga förhandlingspartner i dessa stora frågor bör vara tillgängligt. Annars lär man knappast kunna komma lill något resultat.

En annan fråga som herr Gustafson ställde var om jag skulle vara beredd att redan på del här sladiei förorda en utredning om kollektivtrafiken i Göteborgsområdet. Ja, under den avgörande förutsättningen att man inte inom överskådlig tid kan lösa den för människorna i Göteborgsregionen viktiga frågan om hur deras kollekiivirafikservice skall vara ordnad, är det möjligt - jag betonar del - att det i etl visst läge kan vara riktigt atl göra en övergripande översyn. Vi har prövat den saken en gång, nämligen i Stockholmsregionen.

Men del skulle vara felaktigt av mig all inle till det svaret tillägga att jag betraktar kommunalmännen i Göteborgsregionen, liksom i andra regioner i landet, som varande intelligenta, klarsynta och framsynta och atl del skulle innebära en diskvalificering av dem om jag i dag sade alt vi skulle falla beslul om en sådan översyn. Läl kommunalmännen och SJ pröva sina krafter mot varandra i de överläggningar som nu pågår. Lyckas man inte efter allvariigt menade försök nå ell positivt resultat, har vi alla - det vill jag säga lill mina meddebattörer - ett ansvar för alt lösa denna fråga. Jag tror emellertid parterna både om den goda viljan och om kunskaperna att klara dessa frågor.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Del är en smula gåtfullt för mig hur vi kom atl halka över på Stockholmsregionens trafikförhållanden i den här debatten. Men del må tillålas en göteborgare all göra den funderingen om det var den enda positiva inställningen till spår som kunde skönjas i den skenmanövern atl hålla sig borta från Göteborgs lokaltrafik och gå över lill Stockholms. Lät mig bara kort säga alt när del gäller Täbybanan är det, såvitt jag vet, socialdemokraterna och moderaterna som arbetat på att den skulle bort, under del att centern hela liden varit tveksam och, om jag är riktigt underrättad, försöker atl få beslutet upphävt. Nog om Stockholmsregionen.

Del drogs en parallell här belräffande passagerarunderlagel som verkligen är i det mest demagogiska lagei. Sträckan Göleborg-Alingsås har en längd av ca 5 mil. Den och dess 4 000 resenärer vill statsrådet jämföra med hela Stockholmsregionen. Vill alltså statsrådet hävda au del på en sträcka av 50 km finns 100 000 resenärer i Stockholmsregionen? Del måste ju statsrådet mena när statsrådet hela tiden drar parallellen mellan 100 000 och 4 000. Del rör ju sig om helt andra avstånd, helt andra sträckor och ett fiertal järnvägslinjer. Men nog med det - jag skall gärna erkänna all Stockholm har ett bättre underiag än Göteborg, Del var ju därför jag ställde frågan: Är det alltså så att det inte skall finnas spårbunden lokaltrafik någon annanstans än i Stockholmsområdet?

Del är tydligen den uppfattningen statsrådet har och den baserar han på det förhållandet - och del är också SJ:s inställning - all när man överväger om man skall ha pendeltrafiken pä tåg eller buss, då skall man utgå från förelagsekonomiska bedömningar. Inte ett ord har stats-rädel sagt om några samhällsekonomiska bedömningar i det här sammanhanget, trots alt dessa hela tiden har satts i förgrunden när riksdagen diskuterat dessa frågor. Riksdagen har sagt all del får inle bara bli fråga om en företagsekonorriisk bedömning utan del måste också göras en samhällsekonomisk bedömning, där man väger in konsekvenserna för vägbyggnation, miljöeffekter och en hel del annat.

Nu säger statsrådet all det var ju principerna vi skulle diskutera. Ja, vi ville just diskutera principerna för atl transportera 4 000 resenärer på en relativt kort sträcka mellan Göteborg och Alingsås där det finns en dubbelspårig järnväg. Där ligger i stort sett alla samhällen -det är möjligt au siaisrådet inte känner till det - väl koncentrerade i anslutning till järnvägsstationerna. Där ligger samhällenas cenlrum inom gångvägs avstånd - det är Parlille cenlrum, Lerums cenlrum. Flöda cenlrum osv. Där tvingas bussar - om de skall lillgodose detta behov statsrådet pekar pä - atl lämna motorvägen, som är snabb, och ge sig in på slingriga, krokiga vägar, än på den södra och än på den norra sidan om motorvägen, för au lillgodose de trafikanters intressen som i dag åker på järnvägen. Del finns redan några busslinjer som klarar irafikförsörjningen av de samhällen som ligger periferi i förhållande lill järnvägen. Dessa är del

alltså över huvud laget ingen diskussion om.

Sedan ifrågasätter statsrådet om Kommunalförbundet har någon aktiv vilja alt lösa dessa problem. Ja, del har man väl verkligen visat genom alt arbeta fram ell förslag till lösning. Men innan man kan la ett beslul måsle man ju vela vad del koslar. När dä SJ presenterar räkningar utan all verifiera underiagel så är del omöjligt atl föra en seriös förhandling.

Jag frågade här: Ingår i SJ:s krav bl, a. ett tiotal gångtunnlar för sammanlagt ca 10 milj, kr., gångtunnlar som endast krävs därför alt fjärrtågen får sä höga hastigheler? Dessa har inte ett dugg med lokaltrafiken att göra. Är del sant eller är del inlé sant att investeringskalkylen bl. a, tar med dessa gångtunnlar? Är del sant atl man i sitt krav bl, a. tar med en rätt kraftig upprustning av banvallen, som i princip i första hand behövs för alt man skall kunna klara de höga hastigheler som fjärrtågen skall komma upp i? Är det sant all man räknar med ett fiertal dub-belspårsbyggnationer på olika stationer längs sträckan Göleborg-Alingsås?

Del är ju sådana saker som måste klarläggas. Här antyder statsrådet all kommunerna skulle vara intresserade av att förhandla om ett allernaliv där man reduceral kostnaderna genom alt dra in ett anlal låg, dvs. åstadkomma en lägre trafikservice genom att det fanns färre förbindelser atl tillgå för resor till och från jobbet. Det har aldrig ett ögonblick föresvävat förhandlarna från Göleborgs sida! Det är inte driftkostnaderna som vi ifrågasälier - de är förhållandevis låga - ulan del är kapitalkostnaderna, beroende på de investeringar som för oss är dolda. Vi vet inle vilka faktorer de egentligen innehåller. Det är därför som det är omöjligt att föra en seriös förhandling.

Jag upprepar mina frågor:

Är statsrådet beredd att medverka till all Kommunalförbundet får tillgång lill del material som behövs för alt göra en seriös bedömning av huruvida SJ:s krav är rimliga eller inte?

Står SJ:s krav - och påslående alt del skulle kosta tre gånger så myckel med spårbunden trafik som med vägbunden - i överensstämmelse med den trafikpolitiska handlingsplan som ni arbetar med inom kommunikationsdepartementet? På den frågan har jag inte heller fått något svar.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Kommunikationsministern anslog försonliga tongångar i slutet av sill anförande och sade vädjande atl det inte finns någonting som misskrediterar en bra kollektivtrafik så mycket som att vi kritiserar del vi är överens om. Ja, frågan är om vi är så överens. Dagens debatt säger väl ändå all det finns en del skillnader här. Det är knappast något tvivel om det.

Sedan sade slalsrådel alt jag försökte vinna billiga poäng genom atl antyda atl egentligen är nog kommunikationsministern inte så stark anhängare av en bättre kollektivtrafik, efiersom jag sade något om all del var spännvidd mellan lära och leverne. Min iakttagelse kvarstår ändå,

Nr 116 nämligen att herr Norling mellan lördagen den 1 maj och tisdagen den

Tisdagen den ' '''J ' ' ' högstämda deklarationer till en passivitet som mot-

4 mai 1976 verkar en positiv utveckling när det gäller vår framtida kollektivtrafik.

_____________ Herr Norling ansåg sig emellertid inte behöva la så allvarligt på den

Om pendeltrafiken här kritiken som kom från mitt håll, efiersom jag slår ganska ensam.

på järnvägssträckan Tänk, herr statsråd, om det ändå vore så väl! Då detta påslående har

Alingsås-Göteborg framförts från slalsrådsbänken tycker jag det finns anledning atl citera

etl upprop som några av oss riksdagsmän fick från ett stort opinionsmöte

nere i Flöda för några veckor sedan. Man skriver så här lill oss:

"SJ kräver 15 miljoner kronor per år av kommunerna för au fortsätta persontrafiken pä banan mellan Alingsås och Göteborg. Det är en orimlighet. Det kan inte vara riktig trafikpolitik att föra över två lusen resenärer om dagen från tåg till buss och bil på en hårt trafikerad riksväg. Vi vädjar till riksdag och regering atl ingripa för alt sätta stopp för SJ:s kortsynta politik.

Mötet beslöt atl sända ullalandet lill alla riksdagsmän i Älvsborgs län och jag vädjar till Dig att hjälpa oss att få behålla våra tåg."

Så helt ensam i fråga om oron och dessa funderingar är jag kanske inte.

Varför har man valt busstrafik mellan Göteborg och Kungälv? frågar statsrådet. Ja, av den enkla anledningen att det saknas järnväg till Kungälv. Man har Yiterby järnvägsstation, men den ligger fiera kilometer från Kungälv, Dessutom finns del bara ett spår på järnvägen Göteborg-Strömstad, lill skillnad från den järnväg vi nu diskuierar, som har ivå spår.

Statsrådet Norling inledde med att betona alt vi väl ändå skulle tala om principer och inle om hur en överenskommelse mellan kommunerna och SJ skall se ut. Vi kan inte här diskutera buss mot buss, krona för krona. Till del kan man säga atl ell sådant här resonemang, som lar upp sakfrågorna, ju också innehåller en rad principer. Vad vill riksdagen göra, vad vill regeringen göra i del här lägel? Därvidlag borde vi väl ändå kunna ge klarare besked än debatten hittills har gjort.

Vidare anser statsrådet Noriing att jag sätter likhetstecken mellan kollektivtrafik och enbart järnvägstrafik. Del kan uppfattas så, men del problem vi har diskuterat i dag har just rört den spårbundna järnvägstrafiken mellan Alingsås och Göteborg. Talet om atl bygder som inle har räls eller järnväg måste ha bussar är alldeles riktigt. Men den sträcka vi diskuterat har ju räls och dessutom ett dubbelspår, den har lokal tågtrafik och trots alll en ganska hygglig irafik.

Herr Norling var inne på att det skulle vara fel att säga att det blir
mindre resenärer vid en övergång från tåg lill bussar, för med bussarna
kommer man ju närmare kunderna. Ja, det kan vara rikligt. Men vi
skall också besinna atl när del gäller den här bansiräckningen får man
köra myckel långt för att komma nära resenärerna. Om herr Norling
börjar åka från Alingsås per landsväg, så finner han au resvägen myckel
48 snabbi fördubblas om han skall ta med sig resenärer från Lövekulle,

Bryngenäs, Västra Bodarne, Norsesund och Flöda, för alt nämna de fem första stationerna från Alingsås räknat.

Jag tror att en sådan kringeltur skulle innebära sä lång restid att vi också skrämmer resenärer av det skälet. Det gäller ju inte bara att komma säkert fram, utan resenärerna som åker till jobbet varje dag har också intresse av att komma fram någorlunda snabbt.

Vi har ju ändå sökt nå fram till en och annan princip och det borde enligt milt sätt att se kunna möjliggöra ett svar här på frågorna: Vad tänker regeringen göra? Utifrån vilka principer tänker man handla och vilka åtgärder leder det till? Där har vi inte fått något besked.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med mycket stort intresse på kommunikationsministern, och jag tyckte att han hade fiera intressanta synpunkter att komma med. Det borde ju också vara en gemensam strävan att nå en positiv lösning för dem som har anledning att åka på sträckan Alingsås-Göteborg.

Kommunikationsministern säger att Göteborgsregionens kommunalförbund har inte svarat än. Det är sant, för Göteborgsregionens kommunalförbund håller fortfarande på med ett utredningsarbete, och delta utredningsarbete har försvårats av det faktum att SJ inte lämnar någon medverkan i detaljerna. Kommunalförbundet måste därför uppskatta SJ:s intäkter och SJ:s kostnader utan att ha kännedom om de principer som SJ för egen del tillämpar, och det är klart att det kräver mycket mera tid.

När jag reste frågan om man skulle kunna ta upp del här i en utredning, så var det inte därför att jag skulle misstro Göteborgsregionens kommunalmän, utan det var därför att det hittills visats en så föga flexibel inställning från SJ:s sida. SJ vill inte gå in i en diskussion om principerna för de siffror som SJ lagt fram, när nu Göteborgsregionens kommunalförbund presenterar sina siffror och principer. SJ säger bara: "Var så god, här är beloppet - ta det eller förkasta det!" Då kan inte ens den skickligaste förhandlare komma någonstans.

Mot den bakgrunden tänkte jag atl om man tar upp detta i en utredning med direktiv, som säger att båda parter skall lägga fram sina synpunkter för atl försöka komma lill ett resultat, så kanske SJ känner sig ha ell motiv för atl göra detta. Och jag tyckte att det var mycket intressant när jag nu hörde kommunikationsministern säga alt här skall det inte vara ensidiga yrkanden från något håll, utan materialet måste vara tillgängligt, så att man kan resonera sig fram till en lösning. Det låter hoppingivande, och jag förväntar mig all del skall kunna utgöra grunden för bättre möjligheter att diskutera.

Men vi har en annan väsentlig fråga, som jag tog upp i milt första anförande: Kommer del över huvud taget atl kunna motiveras någon regional passagerartrafik med järnväg i framtiden, bortsett från Stockholmsregionen, om nu kommunikationsministern sägerait 2 000 resenärer

Nr 116 i vardera rikiningen - alltså 4 000 resenärer - är för litet på en sträcka

Tisdagen den '' ' motivera en tågförbindelse? Hur skall del då vara

4 mai 1976 ' "''•' regioner, där man inte kan visa upp 4 000 resenärer per dag?

_____________ Jag har här några tidningsurklipp, som handlar om en kollega till kom-

Om pendeltrafiken munikationsministern, nämligen kommunminister Hans Gustafsson. på järnvägssträckan Han har varit i Blekinge, och i Sölvesborgs-Tidningen för den 29 mars Alingsås-Göteborg står det bl. a. följande:

"Statsråd till hårt angrepp mot SJ. Vi kommer aldrig att godtaga ett
överförande av persontrafiken från järnväg till landsväg, sade Hans Gus
tafsson. ------------------ Av reaktionerna att döma kring borden i motionshallen

framförde Hans Gustafsson synpunkter som alla kände för och inte minst var de varma applåderna ett bevis för detta."

Eller jag kan läsa ur den socialdemokratiska tidningen Sydöstra Sveriges Dagblad, som skriver:

"Hårda smällar, när den offentliga servicen synades.--------------- Kritiken

mot Linjefiyg var dock en mild fläkt mot den överhalning SJ fick." Det finns alltså inom regeringen medlemmar som anser atl man här bör försöka hålla den regionala trafiken så mycket som möjligt på järnväg. Nu säger kommunikationsministern att bussar kan vara bra; man skall inte undervärdera dem. Och det finns ju områden som inte har någon järnvägstrafik. Då är bussen bra som ett alternativ till privatbilen. Del är självklarl. Men den intressanta diskussionen är ju hur man skall göra där det finns järnväg, herr kommunikationsminister. Föreligger del då inte anledning all se samhällsekonomiskt på denna fråga, så att man inte bara tar SJ:s företagsekonomiska kalkyler som underiag? Skall man inte då i Blekinge och Göteborgstrakten och i andra områden göra sitt yttersta för att använda järnvägen i stället för alt fiylta över trafiken från järnväg lill landsväg? Del är möjligt all man då i många fall inte finner det vara motiverat eller att det går att göra så av samhällsekonomiska skäl - jag vill gärna säga det. Men skall inte strävan ändå vara att göra sill yttersta för att föra över trafiken frän landsväg till järnväg, när del gäller persontrafiken och då del finns förutsättningar härför? Och det är därför som jag säger, atl om det inte finns motiv för alt hålla passagerartrafik på järnväg då del gäller en sträcka på 50 km och 4 000 resenärer per dag, när skall det dä vara motiverat? Del är från den utgångspunkten som jag tycker all man ännu en gång skall pröva denna fråga om resorna Alingsås-Göteborg.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Det är möjligt atl det en dag visar sig att vi skall använda
järnväg för pendeltrafiken mellan Alingsås och Göteborg och på många
andra ställen också. Men diskussionen hiliills har lyvärr haft den lilla
snedvridningen atl del verkar som om man menar atl jag har uttalat
klara besked om att järnväg inte skall användas för pendeltrafiken mellan
Alingsås och Göteborg. Del har jag inte haft vare sig anledning, möjlighet
50 eller - allra minst - önskan att säga. Vad jag har diskuterat - och det

bygger på interpellationen och frågan - har varit alt så långt möjligt försöka att ekonomiskt, tekniskt och samhällsekonomiskt redovisa dagsläget, med alla de brister som måsle vidlåda en sådan diskussion i ett ärende som är föremål för förhandlingar mellan två parter.

Herr Torwald sade apropå min lilla utvikning till Stockholm alt man naturligtvis inte skall försöka jämföra 4 000 resande med de 100 000 i Stockholmsregionen. Nej, om mitt inlägg tolkas så atl jag gjorde en direkt jämförelse där, så uttryckte jag mig otydligt.

Jag försökte förklara bakgrunden till hela uppläggningen av pendeltrafiken i Stockholmsregionen, och jag nämnde då det anlal resande, totaliier sett, som man i dag kan serva. Med det ville jag visa på alt en även ekonomiskt väl fungerande kollektiv pendeltrafik - vi kommer inle ifrån att diskutera ekonomi, hur trist vi än tycker alt det är - blir lättare all åstadkomma om underlaget är större. Självfallet skulle man kunna länka sig att öka siffran 4 000 med ytteriigare 4 000,10 000, 15 000, osv., om man tog in fier linjer i Göteborgsområdet i en total kollektiv pendellrafik.

Min lilla utvikning om Roslagsbanan syftade egentligen bara till atl visa på all de olika partierna i olika delar av landet - vi behöver väl inte stå här och pådyvla varandra några andra uppfattningar än de som var och en står för - kan ha olika uppfattningar om del riktiga eller oriktiga i en viss politik när det gäller kollektivtrafik. Del är inget märkligt i del. Del var inte tänkt som något annat än ett påpekande av delta. På etl ställe menar man att bussen kan göra en bättre insats både ekonomiskt och för människorna, medan man i en annan region menar all den inle kan göra det. Det är väl riktigt, som herr Torwald sade, all hans parti motsatt sig en nedläggning av Roslagsbanan; det har jag också lärt mig av debatten här uppe. Men det måsle ändå fallas etl beslut, och ell sådant har också kommit till stånd i Stockholms läns landsting. Det har pekat mot att man skall lägga ned Roslagsbanan. Hur konstellationen där har varit är en sak. Stockholms läns landsting är trots allt-oavsett vad vi tyckerom beslutet-ett borgerligt styrt landsting. Jag lägger som sagt inle mer i det än att man kan ha olika värderingar.

Herr Torwald sade atl jag inte med ett ord nämnt de samhällsekonomiska bedömningarna. Jag tycker det är litet orättvist. Jag försökte åtminstone - jag kanske inte lyckades - au ta in i bilden bl. a. ekonomin för människorna, vilken jag trots allt lägger slor vikt vid. Dessutom försökte jag visa på att landsvägsbusslrafik för de enskilda människorna i en region i många fall kan vara bättre. Del är också en form av samhällsekonomi, att se till att människorna kan utnyttja sin fritid på etl bättre säll än till att åka med ett färdmedel som kanske inle tillfredsställer deras önskemål. Del är inte säkert att bussen alltid är underiägsen tåget i de sammanhangen. Del vet vi alla som bor i storstadsregioner, där villabebyggelsen - som sprider ut sig runt tätorterna - tenderar alt öka kraftigt. Där kan bussen otvivelaktigt utföra en myckel god kollekliv trafikinsals, som vida överträffar lågels, om man ser det från de enskilda

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göte borg

Nr 116 människornas synpunkt och bortser från andra synpunkter. Det tycker

TsdflBPn den " "'' Torwald, var ett litet försök till inblick i den sam-

4 ma" 1Q7fi hällsekonomi som handlar om de enskilda människornas samhälleliga

_____________ agerande och även deras ekonomi.

Om pendeltrafiken Det är för mig omöjligt att svara på om SJ:s förslag bygger på den på järnvägssträckan ena eller andra förutsättningen, som herr Torwald talade om. Herr Tor-Alingsås-Göteborg wald nämnde gångtunnlar, en kraftig upprustning av banvallen osv. Jag ber om herr Torwalds förståelse för att det för mig är helt omöjligt att gå in i en detaljdiskussion om sådana delar av innehållet i etl SJ-förslag. Som svar på herr Torwalds fråga om de kalkyler som ligger till grund för en seriös debatt mellan två parter kan jag gärna säga detsamma som jag sade till herr Sven Gustafson i Göteborg: Det borde vara naturiigt - det behöver jag inte uttala någon särskild mening om - att allt det material som behövs för att man skall kunna se varandra i ögonen och diskutera realistiskt också bör visas upp. Det bör gälla alla i förhandlingen deltagande parter.

Så till den fråga som både herr Jonsson i Alingsås och herr Torwald ställt, både nu och tidigare. De har frågat om mina inlägg här slår i överensstämmelse med det trafikpolitiska tänkande som jag anses ha och som naturiiglvis herrar frågeställare menar sig ha. Jag hoppas verkligen det. I den trafikpolitik som vi nu är i full färd med att försöka lägga grunden till - kalla den gärna den nya trafikpolitiken - utgör samspelet mellan olika trafikmedel en av de viktigaste ingredienserna. Där nonchalerar eller favoriserar vi inget speciellt transportmedel. Vi konstaterar att privatbilen utför oumbäriiga tjänster, vi konstaterar atl tåget kan göra det, att bussen kan göra det osv. Jag kan inte finna att etl enstaka exempel, som det vi i dag diskuterar och som är oerhört viktigt för den region det berör, på något säll behöver rubba den trafikpolitiska tanken att man i varje region skall söka efter de för människorna bästa lösningarna på problemen. Om det leder till atl del ena eller andra ira-fikmedlei "favoriseras" får del inle las som uttryck för atl vi vill underkänna människornas innersta behov och önskemål.

Vad jag nu har sagt leder mig fram till slutsatsen att vi inte kan lägga
en mall över hela landet och säga alt del som passar på ell ställe med
naturnödvändighet skall passa på ell annat ställe. Vi måste pröva varje
enskilt fall för sig. Vad som är bra för sträckan Göleborg-Alingsås är
kanske inte lika bra i ett motsvarande område på annat håll i landet.
Herr Torwald beskrev bebyggelsen i området, och jag skall gärna erkänna
alt jag inte känner till den i detalj. Den beskrivningen kan emellertid
vara ell incitament till en prövning av en kommunikationsform där som
är mindre lämplig på ett annat ställe. Detta kan rent av leda till alt
tågtrafik just på grund av bebyggelsen anses mera lämplig där än i ett
annat område i landet, där bebyggelsen är mera splittrad. Man kan alltså
inle se med samma ögon på varie område.
Med delta menar jag atl jag har svarat även herr Jonsson i Alingsås,
52 som bad mig au förtydliga mig i dessa stycken.

Herr Sven Gustafson i Göteborg bör väl också få svar på den fråga han upprepade: Om min uppfattning vore den - vilket den alltså inte är - att tågtrafik mellan Göteborg och Alingsås inle vore lämplig med del resandeunderlag som redovisas där, skulle då inte den uppfattningen innebära en dödsdom mot all kollektiv pendeltrafik med tåg? Svaret bör rimligen vara att ell resandeunderiag av den storieksordningen självklart bör leda till att man prövar ett tågalternativ. Men jag hoppas verkligen att herr Gustafson inte drog ut resonemanget så långt atl han menade att vi i alla de regioner i landet där vi i dag har en differentierad pendeltrafik med både tåg och buss - vi har massor av regioner där så är fallet, där samma resandemål finns för både låg- och bussresenärer - skulle börja ifrågasätta kombinationen tåg-buss. Det bör ändå vara en rimlig förutsättning att människorna skall ha en valmöjlighet. Om herr Gustafson och jag satte oss in i dessa frågor skulle vi naturligtvis kunna finna regioner i landet där busstrafiken på väg lar hälfien och tågtrafiken hälften av det resandeunderlag som samlas intill en viss tätort på morgonen och lämnar den på kvällen.

Jag har ingen anledning att tro att herr Gustafson skulle ha den uppfattningen. Men jag varnar ändå rent allmänt för atl man i diskussionen tåg-buss skulle ifrågasätta människornas rätt att använda bussen för kol-lekli vresor. Även i regioner där det finns ell lågallernati v använder många människor bussen. Det är omöjligt att få en kollektivtrafik som tillfredsställer allas önskemål, men så långt del är möjligt bör vi eftersträva att åstadkomma en sådan trafik. Vi kan även i sådana fall bli beskyllda för atl inte länka ekonomiskt. Med risk för alt få ett och annat område där vi kanske "överdimensionerar" trafiken, bör vi ändå pröva en sådan lösning, just för att människorna skall få tillfredsställa sitt resandebehov på det sätt som passar dem bäst.

Detta var inle den ursprungliga tanken med herr Gustafsons fråga, men jag ser del som ett komplement till den här diskussionen. Jag är inle rädd för att ta bussen i försvar, om det nu skall behövas. Bussen utför en myckel stor och viktig uppgift i del kollekliva resandet även när det gäller lokaltrafiken. Därför tror jag all vi - jag upprepar del -kan förena oss beträffande åtminstone en ståndpunkt efter den här diskussionen, nämligen atl valmöjligheter bör finnas. Där sådana inte finns bör man sträva efter att nä ell så gott resultat som möjligt med de trafikmedel som ur de enskilda människornas synpunkter är de bästa. Kan man sedan la hänsyn lill samhällsekonomi, miljö och annat har man vunnit ännu mer.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteboig

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om pendeltrafiken på järnvägssträckan A lingsås-Göteborg

gånger dyrare om man väljer tåg i stället för buss - framför allt när de inle har tillgång till det material som SJ:s kalkyler är baserade på. Nu lät del emellertid som om kommunerna skulle kunna få tillgäng till det materialet.

Statsrådet säger atl jag är alltför kritisk när jag hävdar all han inle alls g}on några samhällsekonomiska bedömningar; han hade ju tagit hänsyn till människornas ekonomi. Det är klart alt den ingår i bedömningen. Men i detta fall är detta föga relevant, eflersom de människor som i dag utnyttjar järnvägen bor omedelbart utefter linjen. Man har dessutom redan i dag några kompletterande bussar, som hämtar upp passagerare från mer perifera områden. Dessa lågresenärer utnyttjar tåget därför att de bor lämpligt till och eftersom de aktuella samhällsbildningarna - centrumfunktioner och annat - också ligger i anslutning till järnvägen. Därför är resonemanget om människornas ekonomi när del gäller trafiken pä sträckan Alingsås-Lerum föga relevant. Däremot är de samhällsekonomiska konsekvenserna för kommunerna i form av miljöpåkänningar och annat och även på grund av behovet av fier parkeringsplatser, bussterminaler och liknande ett problem.

Statsrådet sade i sitt förra inlägg au man redan har valt bussen i Göteborgsområdet. Det var verkligen ett påstående! Vem har gjort det valet? Jag vågar påstå all det inte är trafikanterna som gjort valet, ulan del är SJ som gjort valet genom alt dra in de tåg som man kunde använda för att komma lill sitt jobb. När den förbindelse man kunde använda försvann och del i stället sattes in en buss, stod man inför alternativet all använda den bussen eller att ta bilen. Många log lyvärr bilen. Jag kan tala av egen erfarenhet. Västgötabanan lades ned 1963. 10 ä 15 96 av dem som tidigare använde järnvägen övergick då till all använda egen bil. Bussen log så pass myckel längre tid än vad tåget hade gjort, att många inte ansåg sig ha råd med den restiden. Man kan alllid diskutera om den uppfattningen är riklig eller inte. För egen del fortsatte jag atl åka kollektivt, men många andra gjorde del inte. Det var kanske just de som hade en bit fram till allmän väg och ändå på ett eller annat sätt fick ta sig dit. De tyckte kanske att när restiden nu blev så lång, så var det lika bra att ta bilen hela vägen.

Läl mig avslutningsvis bara läsa upp etl referat av ell uttalande från Lerums arbetarekommun, som jag tycker är belysande rör socialdemokraternas dubbelspel i den här frågan:

"Lerums Arbetarekommun kräver i ett särskilt uttalande att Lerums kommun helhjärtat ställer upp bakom den regionala satsningen på kollektivtrafik och att SJ:s lokaltrafik mellan Göteborg och Alingsås bi-behålles på nuvarande eller utbyggd servicenivå. Man kräver vidare att Lerums kommun med skärpa och konsekvens reagerar mot SJ:s krav på kommunala subventioner som förutsättning för fortsatt lokaltrafik."

1 princip kan jag ställa mig bakom del uttalandet, men jag kan inle finna att landels kommunikalionsminister gör del.

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Kommunikalionsminislern tog upp den intressanta frågan om en kombination buss-tåg. En sådan kan vara motiverad i vissa fall, där t. ex. bussen har möjlighet alt gå en annan sträckning och beröra bostadsområden som inte järnvägen kan nå. Men det finns en form av kombinationen buss-låg som jag direkt ogillar. Den gäller de sträckor där man senare kan konstatera alt lågförbindelsen kommer atl föreslås för nedläggning. Man låter alltså bussen gå parallellt med järnvägen på ungefär samma lider och ser inte till att det blir en bra trafikförsörjning med varierande tidtabeller. På det sättet får man en uppdelning på ira-fikslag, och snart visar det sig all järnvägen inte har tillräckligt med resenärer och blir olönsam. Där del finns järnvägsförbindelser anser jag alt man i så slor utsträckning som möjligt skall försöka få människor att använda sig av del irafikmedlet.

Jag är glad över att kommunikalionsminislern säger all del finns anledning atl pröva järnvägsalternativet när trafikunderiaget är så pass stort som 4 000 resor per dag på en viss sträcka. Kommunikationsministern menade atl del gäller all se till människornas innersta behov. Efter all ha haft kontakt med den breda opinionen efter banan Alingsås-Göteborg med tonvikt på sträckan Floda-Göteborg kan jag säga att den enstämmiga uppfattningen bland trafikanterna är att de vill behålla sin järnväg och inle kastas ut på landsvägen i en buss. Värderingarna kan vara annorlunda i andra regioner, men i den här väljer man tveklöst järnvägen. Det är därför som jag tror alt den här debatten kan ha hafi ett positivt syfte. Den har på nytt ställt oss inför allvaret i den här frågan, och den kan kanske underlätta kommande förhandlingar.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om renhållningen på rast- och parkeringsplatser längs allmänna vägar

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Wirténs (fp) den 2 april anmälda interpellation, 1975/76:167, och anförde:

Herr talman! Herr Wirlén har i en interpellation frågal mig om jag anser att renhållningen längs vägar och pä rastplatser är tillfredsställande, om jag avser att la några initiativ i syfte att skapa förutsättningar för tillkomst av ytterligare toaletter och avfallsservice vid rastplatser och parkeringsplatser samt om min uppfattning i fråga om ansvars- och kostnadsfördelning mellan kommunerna och vägverket när del gäller uppförande och drift av toaletter vid allmänna vägar.

I samband med tillkomsten av renhållningslagen år 1970, i vilken kommunerna gavs del övergripande renhållningsansvarel, klarlades också statens ansvar för renhållningen i vad gäller sådana allmänna vägar för vilka

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om renhållningen på rast- och parkeringsplatser längs allmänna vägar

staten genom vägverket är väghållare. Omfattningen av det statliga ansvaret framgår av 26 § väglagen där det bl. a. sägs:

"Genom renhållning skall vägområde hållas i sådant skick all skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark lill en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den män allmänheten har tillträde lill marken."

Vägverket har alltså genom väglagen ålagts en skyldighet atl svara för renhållning i fråga om allmänna vägar som staten är väghållare för. Verket vidtar också omfattande renhållningsåtgärder längs vägarna och på parkerings- och rastplatser. På en del parkerings- och rastplatser har verket också anordnat loaletter.

Vad herr Wirténs frågor gäller är närmast om vägverket i tillräcklig omfattning utför renhållningsåtgärder och vilken renhållningsstandard som är rimlig. Därvid avses särskilt frågan om toaletter på rast- och parkeringsplatser.

Del kan konstateras, atl vägverkels renhållningsskyldighel gäller endast sådana rast- och parkeringsplatser som är väganordningar. Större rast- och parkeringsplatser, där trafikanterna gör längre uppehåll och som ofia är belägna vid olika utfiyktsmål längs vägen, är inte all betrakta som sådana anordningar. Dessa platser har normall tillkommit genom kommunalt initiativ. Enligt renhållningslagen ansvarar kommunen för renhållningen i sådana fall.

Av vad jag sagt framgår all huvudansvaret för renhållningen av rast-och parkeringsplatser beroende på de lokala förhållandena kan vara en fråga antingen för kommunen eller för väghållaren. Vägverket strävar givetvis efter alt skapa tillfredsställande sanitära förhållanden. Verket har haft överläggningar med Kommunförbundet för atl genom en samverkan med kommunerna fä en rimlig arbetsfördelning. Verket har för sin del funnit en rimlig ordning vara all, i de fall behov av toalett konstateras föreligga, väghållaren svarar för att toaletten kommer på plats och installeras. Väghållaren svarar vidare för städningen och tillsynen, medan kommunen svarar för hämtningen av avfallet. Någon överenskommelse har dock ännu inle kunnat träffas med Kommunförbundet i fråga om arbets- och kostnadsfördelningen. Del är givetvis angeläget att parterna inle dröjer med en överenskommelse i denna fråga.

Vägverket avser emellertid alt ta förnyade kontakter med Kommunförbundet i frågan.

alt få fortsätta. Statsrådet visar ingen vilja att ta itu med denna fråga för att äntligen få den ur världen. Jag säger äntligen, och sällan har det ordet varit så välmotiverat. När man titlar lillbaka i handlingarna finner man nämligen att debatten om vem som skall ha ansvaret för renhållningen på rastplatser och parkeringsplatser har pågått i ca 20 år.

Redan 1959 framhöll exempelvis medicinalstyrelsen i en skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att risker för smittspridning medför behov av atl tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt sanitära anordningar vid parkeringsplatser.

Riksdagen uttalade sig på förslag av allmänna beredningsutskoUel med anledning av motioner i etl betänkande 1962 pä följande sätt:

"Förhållandena vid rastplatserna vid de allmänna vägarna och anord
ningarna beträffande toaletter utmed de större trafiklederna är i många
fall långt ifrån tillfredsställande från hygieniska synpunkter och i fråga
om ordning och trivsel.- En väsentlig brist är emellertid uppen
bariigen att bestämmelser saknas om hur underhåll och tillsyn av rast
platserna och deras omgivning samt om hur ordnandet av toaletter skall
ske och om vilken myndighet som skall handha dessa frågor."

Tyvärr, herr statsråd, kan nästan samma uttalande göras i dag, 14 år senare. Detla är minst sagt häpnadsväckande. 1 internationella sammanhang brukar svenska delegater peka på vad som gjorts för all hålla Sverige rent. Men den - för all uttrycka sig städat - fekala föroreningen vid rastplatserna utefier de svenska vägarna skall tydligen få fortsätta. Kommunikationsministerns enda besked aren trött slutkommentar. Det heter i svaret: "Någon överenskommelse har dock ännu inte kunnat träffas med Kommunförbundet i fråga om arbets- och kostnadsfördelningen. Det är givetvis angelägel all parterna inle dröjer med en överenskommelse i denna fråga."

Ja, överenskommelsen har som sagt dröjt i 14 år. Räcker inte det?

Jag vill inte förneka all försök har gjorts all få ordning på eländet. Del barsken exempelvis -som påpekas i svarei - när riksdagen besluiade om renhällningslagen år 1970, och del skedde i 1971 års väglag. Men kvar står all problemet alltjämt är olöst och all kornpeienslvislen mellan vägverk och kommuner fortsätter. Inle kan del vara rimligl all resenärer och turister som stannar för atl sträcka på benen och för att njula av utsikten vid någon av värt lands mänga vackra rastplatser bokstavligt måsle hälla sig för näsan när de stiger ur bilen. Bannstrålen drabbar nalurligtvis i första hand dem som ansvarslöst förorenar. Men de har gjort del av bekvämlighet i frånvaron av ordnade toaletter och avfallsservice vid rastplatserna.

Nu har utvecklingen ändå gått sä långt att loaleilvagnar eller fasta toaletter finns ordnade. Del har kommuner och turistföreningar och också i någon mån vägverket sörji för. Eller för att ta ett mig närliggande exempel, den underbart vackra rastplatsen vid Brahehus utanför Gränna utefter E 4, där kommun och vägverk efter sega och fortgående förhandlingar temporärt enats om att dela kostnaderna för renhållningen

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om renhållningen på rast- och parkeringsplatser längs allmänna vägar

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om renhållningen på rast- och parkeringsplatser längs allmänna vägar

lika. Men striden om vem som skall betala vad fortgår. Och det är, herr Norling, otillfredsställande.

Jag hade nog hoppats på etl mer handlingsinriklat svar. Sommaren och därmed turistsäsongen står för dörren. Skall sommaren 1976 bli ännu ett föriorat år i detta avseende? Eller skall kommunikationsministern - eventuellt i samverkan med jordbruksministern och kanske kommunministern - försöka få fart på förhandlingarna mellan Kommunförbundet och vägverket, så att ansvarsfördelningen blir klariagd? Då kommer nog också renhållningen vid rastplatserna all fungera. Men del kräver handling nu. Vi kan inte vänta i åratal till.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag tycker att det är angeläget att säga etl par saker med anledning av vad herr Wirlén nu nämnde.

På de tre frågor som han ställt i sin interpellation har jag försökt att lämna det svar som är möjligt alt lämna i ett läge där vägverket och Kommunförbundet icke har träffat någon överenskommelse.

Svaret på den första frågan, om jag anser all renhållningen längs vägar och på rastplatser är tillfredsställande, blir nalurligtvis, om herr Wirtén vill ha ell klart och entydigt svar, nej, eflersom jag i interpellationssvaret efterlyser en snabb uppgörelse mellan Kommunförbundet och vägverket. Det hade ju inte funnits anledning att efterlysa en snabb uppgörelse, om jag hade tyckt att förhållandena var tillfredsställande.

Den andra frågan, som gällde huruvida jag skulle ta några initiativ i syfte all skapa förutsättningar för tillkomst av ytterligare toaletter och avfallsservice, är naturligtvis svårare att besvara, eftersom inte heller herr Wirlén ställer upp någon slandardnorm för hur många det är fråga om. Det är klart att man kan fråga efter ytteriigare förbättringar, men för diskussionen hade del varit bättre om man hade kunnat utgå frän någon form av bestämning. Jag kräver dock inle att herr Wirlén skall kunna lämna någon sådan bestämning -det torde vara ganska orealistiskt. Jag kan gärna svara atl del bör tillkomma ytterligare sanitära anordningar, men del är också då vikligl för debattens skull att erinra om det myckel långsträckta vägnät som del här är fråga om. Av de 35 000 mil vägar som vi har i landet svarar vägverket för ca 10 000 mil. Det är alldeles självklarl all med den ökande irafik som för varje år söker sig ut på detla vägnät kan del vara svårt även för vägverket att hålla möjligheterna öppna till den snabba förbättring i takt med trafikökningen som i och för sig vore önskvärd. Även om siffran är svår all jämföra med någonting annat vill jag nämna all vägverkels årliga kostnader för renhållningen i dag ligger på omkring 10 milj. kr.

Sedan kan man naturligtvis, som Kommunförbundet har önskat, säga all alla rastplatser borde förses med toaletter - alla rastplatser. Man förutsätter då en gränsdragning mellan rast- och parkeringsplatser som i praktiken kan vara mycket svår all genomföra. Jag tror inle all trafikanterna kan utgå från atl alla rastplatser skall vara försedda med ex-

empelvis toaletter. Bl. a. lokala förhållanden, trafikomfattning, närheten till samhällen och till andra rastplatser måsle inverka på frågan om rasl-plalsutseendel. Del är mot den bakgrunden, herr Wirlén, man får se bestämmelserna i väglagen, som inle i och för sig ålägger vägverket den direkta skyldigheten i de här sammanhangen.

När del är sagt vill jag självklarl slå fast all den renhållning som vägverket enligt väglagen har att utföra skall man självfallet också utföra. Men man kommer inte ifrån att det när det gäller i vilken omfattning åtgärderna skall ulföras även är en fråga om val av lämplig slandardnivå. Här får man göra en avvägning.

Jag vill också tillägga all med hänsyn till det ansvar kommunerna har för exempelvis friluflsfrågor och turistfrågor så finner åtminstone jag del naturiigt all del sker etl samråd mellan vägverket och berörda kommuner om hur rastplatserna bör utrustas och vilka rastplatser som därvid från kommunernas synpunkt är mest angelägna och bör ges en hög sanitär standard. Har man ell sådant samråd är det självfallet också helt naturligt att även kostnads- och ansvarsfördelningen för atl tillgodose olika önskemål får behandlas.

Herr talman! Visst är 14 år en lång tid, men, herr Wirtén, del har trots alll under dessa 14 år hänt en del. Man kan inte göra gällande att ingenting skulle ha hänt under dessa år och ställa 14 år av overksamhet mot den kraftiga ökning av trafiken som ägt rum under samma 14 år. Jag vill erinra mig, med all reservation för att mitt minne kan svika mig, att vi år 1960 - ett årtal som leder oss drygt 14 år lillbaka i liden - hade ca 1,2 miljoner bilar. I dag har vi 2,7 miljoner. Även detta bör vara med i en seriös debatt.

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om renhållningen på rast- och parkeringsplatser längs allmänna vägar

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag sade inle alt det inte hänt något under dessa 14 är. Jag pekade t. o. m. på de försök lill ordning i lagstiftningen som gjorts för att bättra på läget. Men vad jag menar när jag påstår all del gått 14 år utan någon rättelse är att det fortfarande pågår en kompetenstvist som man borde få ur världen. Många människor har svårt atl förstå atl kommuner och vägverk håller på att träta om vem som skall göra vad utan alt del blir en förbättrad renhållning på rastplatserna. Det är detta förhällande jag menar är otillfredsställande och som del måste göras någonting åt.

Jag tycker ändå atl taklen varit ganska låg, även under de senare åren. När rikskommillén Håll Sverige renl gjorde sin framställning i maj 1973 tog det etl år innan vägverket lade fram sin syn på skrivelsen, och sedan dröjde det ytterligare ell är till den 18 juni 1975 - alltså två år efter skrivelsens tillkomst - innan regeringen lade fram sitt ställningstagande. Och det var, herr statsråd, ett mycket slappl slällningstagande. Regeringen lämnade skrivelsen ulan annan åtgärd än atl den överlämnades till vägverket för alt finnas all tillgå vid verkels pågående arbete med utformning av lämpliga toalettanordningar för rastplatser. Del var allt

Nr 116 man åstadkom den 18 juni 1975, och sedan dess har således inget ytter-

Tisdagen den ligare egentligen inträffat. Det är det jag menar - så här kan det inte

4 mai 1976 fortgå år efter år. Jag har pekat på utvecklingen under 1970-lalet. Kom-

--------------- petenslvisten mellan Kommunförbundet och vägverket ligger olöst, och

Om åtgärder för en jag tycker alt del ansvariga statsrådet måsle vidta någon åtgärd på den
rikare fritid punkten, så alt vi kommer ur eländet.

Jag är givetvis på det klara med att det här finns många gränsdragningsproblem som är besvärliga. Del vill jag inle alls slicka under stol med. Det är detta de fortsatta överläggningar som statsrådet utlovar skall komma lill slånd skall komma till rätta med. Men överläggningarna far inte fortgå under åratal ytterligare, utan vi måste få ett resultat till sommaren 1976.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Om åtgärder för en rikare fritid

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för att besvara fru Laniz (vpk) den 4 mars anmälda interpellation, 1975/76:136, och anförde:

Herr talman! Fru Lantz har frågal mig vad jag tänker la för initiativ för att motverka en kommersialiserad och privaliserad fritid i syfte atl främja en mer meningsfull fritidssysselsättning. Fru Lantz har också frågal vilka stödåtgärder som kommunerna i delta avseende kan komma i åtnjutande av.

Insatser för att ge människor möjligheter till stimulerande och engagerande aktiviteter under fritiden är vikliga inslag i välfärdspolitiken, och de måste självfallet öka i betydelse i takt med att människors fritid blir längre. Del finns dock skäl all erinra om all i mänga fall är åtgärder inom andra områden än kultur- och fritidssektorn våra viktigaste instrument för all på sikt skapa förutsättningar för en rikare tillvaro under den lid som vi inte arbetar. Del pågående reformarbeiel inom arbetslivet, reformeringen av skolan och utbyggnaden av barnomsorgen bör särskilt nämnas. Förbättring av arbetsmiljön och ökade möjligheter för de anställda atl påverka den är nödvändiga när det gäller atl komma ifrån motsatsförhållandet mellan arbete och fritid. Fritiden får inle belraktas enbart som en rekrealionskälla som gör del möjligt för människor atl fördra en undermålig arbetsmiljö eller missförhållanden i andra avseenden. Arbetet måste i sig vara meningsfullt och stimulerande.

De frågor som fru Lantz har ställt spänner över ett så vitt fält och
är av den karaktären att man för att ge etl uttömmande svar skulle
behöva lämna en omfattande redovisning av det reformarbete inom fler
talet samhällssektorer som har genomförts under de senaste åren för
atl förbättra människors levnadsvillkor samt de förslag till reformer som
60 regeringen under den senaste tiden har lagt fram. I det här sammanhanget

måste jag begränsa mig till all nämna några exempel som i första hand Nr 116
berör kulturaktiviteterna. Tisdagen den

Under de senaste åren har en omfattande reformering av den statliga a ■ a-ic

kulturpolitiken genomförts. Många av de insatser som gjorts har direkt ___

resulterat i livligare lokala aktiviteter. Teater- och musikinsiitutioner med Om åtgärder fÖr en ett regionalt ansvar har tillkommit. Riksteatern, Rikskonserter och Riks- rikare fiitid utställningar fortsätter sin verksamhet som i betydande grad syftar till att nå nya grupper. Föreningslivet har fått ökade möjligheter till kulturell verksamhet i människors närmiljöer genom bidraget lill kulturprogram. Utvecklingen av nya formerav amatörverksamhet på kulturområdet stöds genom särskilda experimentmedel. Arbetsmöjligheterna för fria leater-och musikgrupper som svarar för en värdefull uppsökande verksamhet har avsevärt förbättrats. Kommuner kan erhålla bidrag för inköp av bokbussar för att förbättra servicen i isolerade miljöer samt till att ordna bokutlåning på arbetsplatser. Staten stöder också bibliotekens inköp av litteratur på invandrarspråk. Inom ramen för det förra året införda litteraturstödet kommer en försöksverksamhet med läsfrämjande åtgärder med barn- och ungdomsorganisationernas hjälp alt genomföras.

En lång rad av samhällets insatser har kommit till stånd just för att motverka de negativa verkningarna av del kommersiella kultur- och fri-lidsutbudet. Jag vill erinra om det stöd lill bokutgivningen som infördes förra året och om regeringens förslag belräffande ell massmarknadsförlag som regeringen lade fram i årets kullurproposition. En av statens kulturråds viktigaste uppgifter är att följa utvecklingen på den kommersiella kultursektorn. Enligt vad jag har erfarit kommer rådet senare i år att lägga fram en plan för de åtgärder som bedöms vara mest angelägna. 1 den särskilda barnkullurgrupp som arbetar inom utbildningsdepartementet pågår f n. slutarbelet med de förslag om åtgärder på barnkul-turomrädet som gruppen anser behöver vidtas.

Insatser för all skapa förutsättningar för en berikande fritidsmiljö för barn och ungdom är särskilt angelägna, och jag vill på denna punkt peka pä det beslul som riksdagen nyligen har faltal rörande utbyggnad av barnomsorgen genom daghems- och fritidsverksamhet. Under de senaste åren har en omfattande försöksverksamhet med fritidsaktiviteter för barn, företrädesvis i åldrarna 7-12 år. genomförts med medel från allmänna arvsfonden. Bland försöken kan nämnas koloni- och lägerverksamhel såväl för barn som för hela familjer samt särskilda insatser för ökad medverkan av föräldrar och vuxna i fritidsverksamhet.

De förslag som regeringen nyligen har lagt fram i propositionen om
skolans inre arbete har slor betydelse också för den allmänna fritids
verksamheten, I propositionen betonas vikten av atl kommunerna sam
arbetar med föreningslivet på orten och alt verksamhet i föreningsregi
ges företräde framför kommunalt organiserad verksamhet. För alt fi
nansiera verksamheten föreslås bidragen lill ungdomsorganisationernas
lokala verksamhet utgå även i ålderskategorin 7-11 är samtidigt som
bidraget höjs. Därutöver föreslås ett bidrag om totalt 25 milj, kr, till 61

Nr 116 kommunerna, i första hand avsett som kompletterande stöd till förenings-

Tisdagen den '" verksamhet,

4 mai 1Q76 " bärande linje i fiera av de initiativ som regeringen har tagit på

_____________ kultur- och fritidsområdet är alt organisationslivei bör få förbättrade och

Om åtgärder för en även nya arbetsmöjligheter. När nya initiativ tas bör man således i första
rikare fritid hand inrikta sig på en verksamhet i organisationsregi. Som konkreta ut-

flöden av denna princip kan nämnas det utökade stödet till idrottsor-ganisalionerna och till idrottsanläggningar, etl utökat stöd till ungdomsorganisationerna, införandet av ell stöd lill invandrar- och minoritets-organisationer och stödet till fria trossamfund. Även det nyss framlagda förslaget om förbättrade bidrag till nyklerheisorganisationerna bör nämnas i det här sammanhanget. Sedan lång lid lillbaka bedriver studieförbunden en omfattande verksamhet som utgör etl väsentligt allernaliv till det kommersiella kullurutbudet. Det statliga stödet har ökat under de senaste åren. Formerna för de framtida statliga insatserna behandlas av den nyligen tillsatta folkbildningsulredningen.

De statliga insatser som jag översiktligt har redovisat har utformats så all de blir alternativ som människorna kan utnyttja i bostadsområden och på arbetsplatser. Fritidsinsatser som bryter isolering måste uppmuntras och uppsökande verksamhet ges ökat utrymme. Dessa principer har också varit vägledande för den reformering av den statliga kulturpolitiken som har skett under de senaste åren.

Enligt min uppfattning är de olika åtgärder som jag här har nämnt viktiga instrument när del gäller atl skapa förutsättningar för meningsfulla och stimulerande fritidsaktiviteter. Erfarenheterna av de nu gjorda insatserna kommer att ge underlag för ställningstaganden i frågan hur samhällets insatser i fortsättningen skall utformas när man skall skapa slagkraftiga alternativ till det kommersiella utbud som förekommer.

Hur fritids- och kulturverksamheten i vårt land mer i detalj skall utformas kan emellertid inte anges i statliga direktiv och bestämmelser. Verksamheten måsle utvecklas utifrån lokala förutsättningar och behov, vilket är särskilt angeläget när man söker nå människor som i dag inle kommer i kontakt med andra former av kullurutbud än det som den kommersiella sektorn svarar för. Del är enligt min mening viktigt all del finns alternativ lill det kommersialiserade friiidsulbudei. Föreningslivets insatser är här särskilt betydelsefulla, eftersom det är där de största erfarenheterna finns. Samhällets insatser pä fritids- och kulturområdet måste utgöra ell samspel mellan stal, landsting, kommuner och organisationsliv. Föreningar och organisationer måste därvid ges förtroendet alt svara för betydande delar av den konkreta verksamheten.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! En arbetstidsförkortning lill sex limmars arbetsdag är

en grundförutsällning för jämslälldhel mellan män och kvinnor i ar-

belslivei och i hemmet, Det finns ingen anledning all betvivla all sex-

62 limmarsdagen kommer. Frågan är bara hur snart och i vilket omfång.

När sexlimmarsdagen genomförs måste också åtgärder ha vidtagits för     Nr 116
att möjliggöra en meningsfull fritid. Det borde vara naturligt all jämsides     Tisdagen den
med debatten om arbetstidsförkortningen diskutera den därigenom ökade      a p,\ 1975
fritidens användning. Så har inte skett och del är mycket beklagligt.      ----

En ökning av fritiden borde också ge större utrymme för politiskt och Om åtgärder fÖr en fackligt engagemang, mer samvaro med familjen och tillfälle till avkopp- rikare fritid ling och rekreation. Dessa förhoppningar ställdes också i samband med genomföiandet av femdagarsveckan och de därefter följande arbetstidsförkortningarna. Tyvärr nödgas man konstatera all såväl statens som kommunernas politik för atl ge människor tillfälle till meningsfulla fritidssysselsättningar har varit anmärkningsvärt passiv och lämnat fritt spelrum åt den privatkapitalisliska kommersialismen alt exploatera människors behov av fritidssysselsällningar.

Samiidigl som de negativa konsekvenserna av den s. k. passiva konsumtionsfritiden alltmer breder ut sig och förlamar och passiviserar människor finns det inlressen som starkt understöder och driver på denna utveckling. Frilidsindustrin expanderar och är förmodligen långt framme i planeringen av vad människor skall syssla med när sexlimmarsdagen väl kommer. Däri ligger en fara för ytteriigare utbredning av pryl- och konsumtionssamhället, där frågan om den sociala nyttan i olika hänseenden kommer i skymundan. Sju kanaler på TV all välja mellan kan bli verklighet redan 1980. Frågan huruvida alla nordiska länder skall kunna ta in varandras TV-program ligger redan under utredning.

Frågan borde ställas: Till vad skall den ökade fritiden användas för alt ge människorna en socialt och kulturellt berikande fritid?

Man kan läsa i betänkandet Barns fritid - SOU 1974:42 - apropå möjligheter för frilid:

"Med välståndsutvecklingen har följt en alll kortare arbetstid. En fritid har förverkligats för alll fier människor. Femdagarsveckan innebär i de flesta yrken en sammanhängande ledighet alt brukas för familj, vila och rekreation. Samtidigt sprids fritiden alltmer över veckan genom ökad omfattning av skiftarbete och obekväm arbetstid.

Den faktiska fritiden har dock inte ökat för vissa grupper av arbetstagare bl. a. genom slort avstånd mellan arbetsplats och bostad. Fysiskl och psykiskt slitsamma arbeten, skiftarbeten och oregelbundna arbetstider minskar också människors faktiska möjligheter att ägna sig ål meningsfulla verksamheter och gemenskap efter arbetsdagens slut. Låginkomsl-utredningen visar vidare på aU gruppen av människor som på grund av dubbelarbete inle har någon faktisk frilid är stor. Det gäller både de lågavlönade, som för sin försörjning tvingas dubbelarbeta, och kvinnorna, som oftast alltjämt bär ansvaret för hemarbetet utöver att de yr-kesarbelar.

Fritidsvanorna växlar kraftigt alltefter yrke, utbildning, ekonomi, kön,
ålder och hälsa. Ju högre utbildning människor har. desto större anspråk
på och faktiska, ekonomiska, möjligheter lill meningsfulla och berikande 63

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Om åtgärder för en rikare fritid

fritidsaktiviteter har de. Välutbildade och välavlönade är t. ex. de största bokläsarna och bokägarna. Deras antal överväger också bland teater- och museibesökarna.

Samtidigt har vi den stora gruppen människor som på grund av sociala och ekonomiska hinder, kort utbildning eller på grund av negativa på-lagringar till följd av en stimulansfallig uppväxtmiljö inte kan tillgodogöra sig de olika friiidsmöjligheler som bjuds i dagens samhälle.

Vi kan konstatera alt generellt sett alll fier människor genom det ökade
välståndet har fått förutsättningar för ett rikare fritidsliv. Samti
digt är dock klyftan fortfarande stor mellan dem som fullt ut kan till
godogöra sig fritiden och dem som är svaga och utsatta i samhället."

Arbetet och arbetsförhållandena har självfallet relevans för fritiden och fritidsförhållandena, både kvalitativt och kvantitativt. De som har dåliga arbetsförhållanden har enligt låginkomstutredningen systematiskt lägre s, k, frilidsandelar än de som har bra arbetsförhållanden.

Det innebär oftast att de människor som har ett innehållsrikt arbete också har den mest innehållsrika fritiden. Ett enformigt och trist arbete i usla arbetsmiljöer försvårar möjligheterna att vara aktiv på fritiden. I varje fall finns det etl långt större motstånd att övervinna för atl vara det. Personer med osjälvständiga och mekaniska arbeten är i större utsträckning än andra hänvisade till passiv konsumtion av fritidsinduslrins tjänster. Sä är 1. ex. andelen som går på teater och museer fem gånger högre bland dem som har bra arbetsförhållanden jämfört med dem som har dåliga arbetsförhållanden. Andelen som deltar i studiecirkelverksam-hel är tre gånger så hög.

Med andra ord måsle man för många människor inle bara erbjuda och stimulera lill ell bättre fritidsutnyttjande utan också förbättra deras arbetsmiljö för all över huvud laget nå någol resultat. Del finns också ett klart samband mellan löneförhållanden och rent materiella frilids-resurser.

Det är alltså oftast de resurssvaga och uibildningssvaga människorna som har den torftigaste fritidssysselsättningen både ekonomiskt och socialt. Del är ofia just dessa människor som dessutom bor i en tråkig och isolerad miljö långt från aktiviteter. Undersökningar pekar på all andelen isolerade människor, både kulturellt och socialt, är störst i arbetarklassen. Isoleringen är också större i staden än på landsbygden. Fritidsaktiviteter som bryter den här sociala isoleringen måsle alltså uppmuntras.

Det finns också i dag stora grupper arbetstagare som under arbetsveckan inle hinner mer än att arbeta, äta, sköta hemsysslor, slötiila litet i tidningen och på TV samt all sova och vila. Belägg för delta finns bl. a. frän en studie av sågverksarbelarnas förhållanden. Många arbetare upplever au de efter jobbets slut inte ens orkar tala med sin hustru eller sina barn förrän fiera timmar efter hemkomsten när bullret och den mekaniska arbetsrytmen hunnit försvinna ur kroppen. Man varken orkar

eller hinner för sitt arbetes skull alt vara föreningsakliv eller utnyttja Nr 116

del kulturella eller utbildningsmässiga utbud som trots allt finns. Tisdagen den

Kan då en generell arbetstidsförkortning förändra det här förhällandet? a ■ igif.

Åtminstone borde en arbetstidsförkortning vara en förutsättning för alt __

människor skall kunna tillgodogöra sig en meningsfull frilid. Om åtgärderfÖr en

1 dag går alll fler kvinnor ut på arbetsmarknaden. 60 96 av de gifta rikare frilid kvinnorna arbetar. Ofta arbetar båda makarna hellid, vilket innebär all en frilid knappast existerar om de dessutom har barn. De ensamslående mödrarna blir också alll fler.

Fortfarande råder i de flesta familjer en traditionell könsbundenhet belräffande hemarbele och barnskötsel. Oftast är den förvärvsarbetande kvinnan dubbelarbetande och sköter både hem och barn, i värsta fall även maken.

Det finns undersökningar som visaratt den förvärvsarbetande kvinnan arbetar 42 timmar i hemmet varie vecka, alltså utöver sill yrkesarbete. Motsvarande siffra för mannen är 11 limmar, då han, som del fortfarande kan hela, "hjälper till".

När del gäller atl förändra könsroller räcker det varken med atl genomföra en sexlimmarsdag eller ge möjlighet till en längre fritid,

1 en undersökning från Kristianstad har undersökningspopulationen på frågan "Vad skulle du göra om du fick mer frilid?" svarat' alt man skulle göra mer av det man redan nu gör. Männen skulle med andra ord ägna sig mer åt naturen och sporten, Hälfien av kvinnorna svarade att de ville ha mer lid för barnen, hinna städa bättre, baka och handarbela och tvätta mera. Ingen, vare sig av kvinnorna eller av männen, skulle engagera sig mer fackligt eller politiskt.

Utvärderingen av försöksverksamheten hittills i Kristianstads län vittnar om en stark privatisering. Familjerna är varken inställda pä att förändra sina resp. roller och vanor eller på alt nå nya fritidssysselsättningar.

Undersökningen visar också alt det finns grupper som är starkt pas-siviserade. Till dessa icke-starka grupper vänder sig i första hand den kommersiella köp- och skräpkulluren.

Vilka åtgärder måste då vidtas för all för det första över huvud tagel ge människor en verklig möjlighet till fritid renl tidsmässigt, för del andra ge tillfälle till en meningsfull och rik fritid och för det tredje erbjuda en fritid som i praktiken kan utnyttjas både av män och av kvinnor, med andra ord, en icke-könsbunden fritid? Inför genomförandet av sexlimmarsdagen krävs en offensiv frilids- och kulturpolitik, som syftar lill alt bryta dominansen av passivt konsumerade fritidsaktiviteter och av massproducerad skräpkullur som saluförs av privatkapitalet.

Det kulturella friiidsulbudei måsle utformas så atl del blir ett allernaliv
för människor alt utnyttja. Det innebär t, ex. att kommuner och landsting
med sitt kullurutbud måsle nä ut lill människorna i deras bosiadsområden
och på deras arbetsplatser, vare sig det gäller kommunala biografer, bi
bliotek eller teaterföreställningar. Del innebär också att föreningslivet. 65

5 Riksdagens protokoll 1975/76:115-116

Nr 116 vare sig det är fackligt, politiskt eller av annan karaktär, måste ges resurser

Tisdagen den ° " stimulera människorna och underlätta för dem all delta i denna

4 maj 1976 verksamhet,

_____________ Herr talman! På min fråga vilka åtgärder som regeringen tänker vidta

Om åtgärder för en för all motverka en kommersialiserad och privaliserad fritid svarar ut-
rikare fritid bildningsminislern egentligen ingenting. Han konstaterar med mig atl

det måste utformas "slagkraftiga alternativ till det kommersiella utbud som förekommer". Men vilka slagkraftiga alternativ föreslår utbildningsministern? Utbildningsministern föreslår ingenting alls. Man kan lyvärr konstatera att frågan om hur fritiden skall användas över huvud tagel inle intresserat regeringen. Ändå borde frågan ha varit intressant och dessutom nödvändig atl penetrera i samband med diskussionen om sexlimmarsdagen.

Jag finner det också anmärkningsvärt all utbildningsministern inte tagit upp frågan om sextimmarsdagens betydelse för alt åstadkomma en meningsfull fritid. Debatten om arbetstidsförkortningen kan väl inte ha gått spårlöst förbi?

Sedan säger utbildningsministern atl frilids- och kulturverksamheten inte kan anges i statliga direktiv och bestämmelser. Det är riktigt. Men del är staten som måsle tilldela och prioritera resursramarna för atl del över huvud laget skall bli någon kultur- och fritidsverksamhet. Så lätt kan man inle smila förbi ansvaret.

1 svaret ges en översikt över olika stödinsatser och reformer på kulturens område som genomförts. Del är sanl att det hänt en del, men de åtgärder som vidtagits för atl stärka föreningsliv, idrottsrörelse, kulturgrupper m. m. är alldeles för blygsamma och otillräckliga. Jag bestrider all de statliga insatserna "har utformats så all de blir alternativ som människor kan utnyttja i bostadsområden och på arbetsplatser", som det sägs i svaret. Ännu är det långl dit.

Vi vet att de människor som allra mesi och bäst behöver dessa ak-liviieier inle kan, inle förmår och inle vel all utnyttja dem. Del är där skon klämmer. Del svarsomjag hade önskat varatl utbildningsministern hade uppmärksammat delta förhållande, som jag tidigare i inlägget redogjort för, och aviserat hur regeringen tänkt lösa frågan hur man når dessa människor. Men inte ens en idé eller en uppslagsända kan jag spåra i svaret.

Jäg vill. herr talman, innan jag lackar för svarei passa på att ställa följande preciserade frågor:

1, Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta för atl motstå en kommersialiserad fritid?

2, Hur skall de människor nås av ell riktigt fritidsulbud som allra mest och bäst behöver en stimulerande och meningsfull fritid?

3, Vilka löften för framtiden kan utbildningsministern ge till kommunerna i fråga om ökade resurser för denna verksamhet?

Med dessa frågor, herr talman, lackar jag utbildningsministern för sva-
66 rei pä min interpellation.

Herr ROMANUS (fp): Nr 116

Herr talman! När man lyssnar på Inga Lantz och när man tar del av TicHaopn den utbildningsministerns svar på hennes interpellation kan man faktiskt gri- a ■ \q-jf

pas av känslan att del här att människor får ökad frilid i huvudsak är ____

etl problem, som ställer till en massa trassel i samhället. Del är för all Om åtgärder for en
ge uttryck för en annan syn, som jag har begärt ordet. rikare fiitid

I utbildningsministerns svar varnas för de negativa verkningarna av det kommersiella kultur- och friiidsulbudei, och i interpellationen kommer samma syn till uttryck. Det är kommersialiserad och privaliserad fritid som hotar oss, uppenbarligen. Inga Lantz frågar vad den ökade fritiden skall användas till, och hon varnar för prylsamhällei. Jag skulle vilja säga atl redan frågan är en smula betänklig. Skall utbildningsministern svara på vad folk skall använda sin frilid lill? Del skall de väl besiämma själva - inle vare sig ulbildningsminislern eller riksdagen. Politikernas uppgifi i sammanhanget måsle vara alt ge valmöjligheter, inte all komma med en massa pekpinnar och klyschor.

Jag instämmer i del som har sagts - framför allt av Inga Lantz -om viklen av all man har en arbetsmiljö som är sådan alt människor inte blir sä uttröttade au de inte kan utnyttja fritiden, all vi har ett allsidigt kullurutbud lill rimliga kostnader för människorna och atl vi får en bättre jämlikhet mellan kvinnor och män, så att inle kvinnornas fritid bara går ål lill hushållsarbete. Jag har alltså ingen annan mening på de punkterna.

Men del är några andra saker i de båda tidigare talarnas inlägg som jag reagerar mot. Låt mig påminna om en lidningsdebatl i höstas om sexlimmarsdagen och den ökade fritid som den skulle innebära. Som utgångspunkt skall jag ta etl inlägg i Aftonbladet av en skribent som heter Eva Wikander. Jag vet inle om hon är socialdemokrat eller kommunist, men uppenbarligen är hon något slags socialist i varie fall. Hennes tema är atl varna för fritidsinduslrins ökade utbud och omsättning, alt det är den stora risken med den kommande sexlimmarsdagen. Hon pekar pä all människor köper mer sportartiklar, atl de köper sportslugor. len-nisrackelar osv., atl de har segelbåtar och TV-apparater, och hon pekar på alla faror som följer med det. Hon menar atl frilidsindustrin har skumma motiv, inle bara så alt den ville tjäna pengar på folks fritid, vilket i och för sig uppenbarligen är något klandervärt, utan också så att den vill lägga beslag på del arbetande folkets fritid, dvs. den vill tydligen på någol säll passivisera så all man inte kan ägna sig ät aktivt samhällsarbete med sikte på revolutionen.

För alt dra en praktisk slutsals: Den som t. ex. har en bål och seglar med bör ha dåligt samvete för det. Man skall i stället, som del stod i en förstamajresoluiion 1890, "ägna sig ål sin intellektuella och moraliska utveckling som fri människa och medborgare". Del kan man uppenbarligen inte göra, om man är ute och seglar.

Den här typen av inlägg fick ett mycket bra svar som jag faktiskt
ber all fä citera i dess helhet - det är inte så långl - av Karl Beijbom 67

Nr 116 i Arbetaren. Artikeln har rubriken Vi är inle fritidsinduslrins schack-

Tisdagen den PJ'''-

4 maj 1976 Jag citerar alltså:

_____________ " 'Skall frilidsindustrin tillåtas att stjäla ytteriigare två timmar av vår

Om åtgärder för en dag, skall dom få överta vår människorätt dygnet runt?'
rikare fritid Det frågade Eva Wikander i en artikel om frilidsindustrin och sex-

limmarsdagen i Aftonbladet den 24 augusti, Eva Wikander bedriver en viktig journalistik mot de kommersiella avarterna i värt samhälle. Men i sin senaste artikel tycker jag alt hon skjuter över målet.

Allt fier har råd atl åka bort pä sin semester, (Att så många ännu inle har del är upprörande,) De kommunala tennisbanorna blir fier och fler, och en gammal överklassport håller på all bli en folksporl. Många vill böria cykla i stället för alt åka bil. Intresset för atl hålla sig i form genom alt löplräna bara stiger. Alll detta tycker jag är bra. fastän del - nalurligtvis! - ökar försäljningen av charterresor, lennisrackelar, cyklar, träningsoveraller och träningsskor.

Denna ökade försäljning av fritidsprodukter anser Eva Wikander 'fyller samma ideologiska funktion: Alt befästa vår roll som konsumenter av varor med inbyggt slitage. All hålla människor i schack även under den tid de inte är på sitt arbete'.

Atl framställa oss alla som viljelösa offerpjäser på fritidsindustrins schackbräde är inte särskilt rättvist. Så lätta atl manipulera är vi ändå inle. Jag spelar inle tennis och äger inget tennisrackel. Men köper jag ett tennisrackel en dag så blir del för all jag vill böria spela, inle därför alt reklamen skulle tvinga mig.

Man kan inle samtidigt hävda alt löntagarna i egenskap av producenter är mogna att överta maklen i förelagen men i egenskap av konsumenter så omogna, så ulan självansvar, så manipulerade all sexlimmarsdagen inte kan genomföras.

Eva Wikander påminner om vad som stod i arbetarrörelsens förstamaj
resoluiion 1890: '------------------ ägna sig åt sin intellektuella och moraliska ut
veckling som fri människa och medborgare'.

Faktum är att allt större del av fritiden ägnas studieverksamhet, trots bingon (som bör motarbetas) och enarmade banditer (som bör förbjudas).

1 de av SÖ godkända studieförbundens statsbidragsberältigade verksamhet deltog 992 000 studiecirkeldeltagare hösten 64-våren 65, Tio år senare, hösten 74-våren 75, har denna siffra stigit till 2 395 000!

'Köp din sommarsluga, trivs och håll käft' utbrister Eva Wikander
ironiskt. All sommarstugeägare skulle vara 'tystade' stämmer illa med
de sommarstugeägare jag känner. En av dem är facklig förtroendeman
på ell mindre förelag. Han säger all just sommarstugan ger honom den
avkoppling han behöver för att orka vara fackligt aktiv. Sommarstugan
har inte gjort honom mindre militant varken i löneförhandlingar eller
andra förhandlingar på jobbet.
68 Del är inte konsumtionen av fritidsartiklar i sig som bör bekämpas

utan produkter som är dåliga och onödigt dyra. Här, som på andra om-      Nr 116
råden, är det viktigt med en vaksam och kritisk konsumentupplysning.      Tisdagen den
Det måste finnas bra grejer, funktionella grejer, som är billiga och slit-       j jy
starka. Del bör åtminstone KF kunna garantera för sina produkter.        ____

Sex limmars arbetsdag skulle ge oss mer lid all umgås med familjen. Om åtgärderfÖr en mer tid till läsning, kursverksamhet, politiskt arbete. Att avstå från sex- rikare fritid timmarsdagen för att inte gynna fritidsindustrin vore horribelt.

Kampen mot kommersialismens avarter får inte bli en puritan kamp mot konsumtion över huvud laget. Detta skulle bara motverka de lågavlönades materiella frigörelse."

Jag ber all få instämma i Kari Beijboms synpunkter.

Nyckelorden i dag har varit kommersialisering och privatisering - man varnar för prylsamhället. Men det här blir lätt klyschor. Del gäller t. ex. radio och TV. TV-apparaten, som då skall vara statusprylen nummer etl, har ju inneburit en enorm frigörelse för människor. Framför alll i glesbygden har TV inneburit kontakt med vad som händer i andra delar av landet och i andra delar av väriden. Problemet är inle all försäljningen av TV-apparater går upp, utan det är fråga om vad som sänds i TV - om det är passiviserande eller inte.

Jag kan ta ell konkret exempel - Ingmar Bergmans TV-spel, de nu aktuella och de tidigare - som har setts av så många,människor. Det har naturiiglvis inneburit en privatisering - man har diskuterat privata problem - men det har också inneburit en enorm aktivering av mänga människor,

Färg-TV, som ofta har blivit symbolen nummer ett för prylsamhället, är vi nog många som har haft en alldeles förhastad, negaliv inställning till. Ända lill för en vecka sedan har jag rett mig bra ulan färg-TV, men jag måste medge alt har man en sådan apparat, sä får programmen fakliski nya värden, som man inle tänkte sig tidigare. Kan det möjligen vara så alt både statsrådet och interpellanten har gjort samma erfarenhet? Det vore i sä fall intressant att få höra,

Inga Lantz log upp en tanke som tydligen var en slor fara, nämligen all vi skulle få se de övriga nordiska ländernas program också. Jag kan inle reagera lika negativt på del. Tvärtom tror jag del vore bra, om vi fick ta del av de program som sänds i de andra nordiska länderna och på det sättet flck en närmare kontakt med deras samhälle och kultur.

En annan sak som man också har pekat på är sportartiklarna, som
nu säljs sä myckel. De utgör ju en ökad fritidskonsumlion, och man
kan väl säga att det också är en viss lyxkonsumtion. Men även del är
ju saker som är bra för oss all använda i större utsträckning än nu.
Ell exempel är de utrustningar som har kommit lill under senare år
för utförsåkning på skidor. Säkert har många i.likhet med mig sagt, atl
man kan väl åka utför på sina vanliga skidor; del är väl ingenting som
man måste slänga ul stora pengar på. Det är bara kommersialisering.
Men det har också inneburit all mänga fler människor ägnar sig ål ut
försåkning - och gör del ulan alt bryta benen av sig, vilket man lätt 69

Nr 116 gjorde med de gamla skidorna. Sä del är faktiskt en positiv utveckling.

Tisdagen den ''' ■'" '' själva om det urartar, t. ex. så att man lägger ner

4 mai 1976 svindlande summor på utrustningen. Statens insatser kan i det fallet

_____________ vara all se till atl del kommer fram säkra, varudeklarerade prylar och

Om åtgärder för en mer konsumentupplysning. Om konsumenterna är aktiva, om man slår
rikare fritid sig ihop och om man köper begagnade utrustningar för utförsåkning t. ex.,

så kan man motverka överdrifterna.

Jag ber också att få citera ett litet stycke ur revyn Svea Hund. Del handlar om risken för överdrifter, som jag också är medveten om. Gösta Ekman är innehavare av en sportaffär. Lena Nyman kommer in och vill köpa stenkulor. Gösta Ekman förklarar då att stenkulor numera är ute. "Det ska åtminstone vara ett set med plastkulor! Till det hör också en apparat, en automatisk pyramidbyggare.

Men helst ska del naturiiglvis vara elfenbenskulor med garanterat central tyngdpunkt. Dessutom armbågsskydd, fingertutor, räffiade eller med prickmönster, knäskydd, skydd för arslet," - ursäkta herr talman, men det står så - "speciella kulspelarskor och en smärtingväska av känt märke att bära dem i (man kan givelvis inte gå i tävlingsskorna!)

Föräldrar bör köpa dessa tillbehör. Barnen kan bli mobbade annars!"

På det sättet upplever kanske många föräldrar sin situation. Men vad skall man dra för slutsats av del? Måsle man absolut dra den slutsatsen att nu skall staten gå in och förbjuda dessa avarter? Eller kan man tänka sig all del är föräldrarna själva som, genom att slå sig ihop och uppträda aktivt i föräldraföreningar eller konsumtionsföreningar, kan göra en insats?

Så lill sist några ord om fritidshuset, som ju skall vara privatiseringens yttersta symbol. Jag är för föreningar, solidaritetsyttringar och liknande, men jag är också för all människor skall ha rätt till ett privat liv, till privat frilid. Och den behöver inle alls vara passiviserande. Den kan t. ex. utnyttjas lill all gå ute i markerna just för all få uppleva stillheten, för all få lillfälle atl vila sig från buller och från sina medmänniskor. Det kan ge inspiration lill tankeverksamhet och lill insatser i det fackliga och politiska arbetet, som Inga Lantz talade om tidigare.

Och när man pekar på könsrollsfrågan är väl just en ökad privatisering av fritiden för männens del någol önskvärt, om man med privatisering menar atl man ägnar sig ål t. ex, del privata hushållsarbetet.

Herr talman! Jag instämmer sålunda i en hel del av vad som här sagts
om önskvärdheten av ökade åtgärder, men jag har velat framföra dessa
allmänna synpunkter för alt ställa frågan: Vilken anda är det som skall
prägla fritidspolitiken? Är del en anda av pekpinnar, av all vi är rädda
för atl människor skall missbruka sin ökade frilid? Eller är del en anda
av förtroende, av att vi skall ställa till förfogande ett allsidigt utbud,
och se lill att de offentliga organen garanterar säkerheten hos fritidspry
larna och ger bra information om dem, men i övrigt ge en större valfrihet?
70 Den här frågan borde kanske ha besvarats av statsrådet Carl Lidbom.

som i dagarna har tillsatt en utredning, vars direktiv snuddar vid detta Nr 116 problem. Det gäller om konsumenlorganen skall ingripa i och påverka Tisdagen den förelagens produktutveckling. Syfiar den utredningen till att utöva någol a ■ yajc

slags produktcensur, lill all myndigheterna skall bestämma alt somliga ____

produkter är onödiga saker som vi inle behöver? Om vi hade haft en Om åtgärder för en lagslifining med det innehållet, hade vi kanske inle fått vare sig de red- rikare fiitid skåp för utförsåkning eller de färg-TV-apparater som så många tusental människor i dag uppskattar. Är del del som är syftet med det senaste . utspelet? Det är visserligen inle utbildningsministerns avdelning, men ä andra sidan ligger det inom ramen för det ämne interpellationen tagit upp. Därför kanske vi kan få frågan belyst.

Herr ulbildningsminislern ZACHRISSON:

Herr talman! Herr Romanus inlägg var det magstarkaste jag hört pä länge. Det var intressant att höra det. Jag måste säga att jag blev hemskt besviken. Jag har en känsla av atl herr Romanus normall brukar vara litet mera medveten om att livet inte bara är ljusblått. Så här aningslöst sjömansgossbläögd har en liberal inte uppträtt i kammarens talarstol på myckel länge. Så totalt omedveten om de risker som ett starkt kommersialiserat fritidsulbud innebär trodde jag inle det fanns någon som var numera. Det var intressant. Liberalismen börjar verkligen nu atl bli präktigt samhällsfrånvänd.

Vi talade under den senaste veckan om att vi med betänksamhet ser all liberalismen håller på atl bli högervriden igen. Det här var ett fantastiskt inlägg i den branschen.

Man får inle vara så aningslös. Valfrihet talar herr Romanus om. Vad är det för intressant med valfrihet, om del bara är rika människor som har den? Del är väl trevligt med fritidsbåtar och sommarstugor, men om det bara är folk med hiskeliga inkomster som kan ha nöje av sådana ling, vad är det då för trevligt med dem? Självfallet är det viktigt att människorna själva skaffar sig en frilid som de uppfattar som meningsfull och inspirerande, men det är lika myckel samhällets ansvar att hålla ordning på bovarna, alla de som brutaliserar frilidslivet för så många männi.skor därför all del enda de är intresserade av är alt tjäna pengar på människors fritid. Vad vi bör diskutera är naturligtvis på vilket sätt vi kan skapa meningsfulla alternativ, självfallet inte som några pekpinnar men som ett sätt atl verkligen göra fritidssysselsättningen valfri för alla människor i det här samhället och inte bara för del fätal som befinner sig långl ut lill höger om den ekonomiska mittpunkten i vårt samhälle.

Fru Lantz, som har tagit upp den här debatten, gjorde en ganska in
tressant genomgäng av åtskilliga av de utredningar som gjorts under
senare tid. Samtidigt som fru Lantz säger att det inte görs någonting
för alt få en ändring lill slånd, citerar hon med slor frimodighet alla
de utredningar som just är exempel på atl del görs någonting och som
varit orsaken lill atl en rad initiativ har tagits på det här området. Jag
skall inle uppta liden - kammaren är inle särskilt välbesatl, men man 71

Nr 116 bör länka på de få som är här - med all räkna upp alla de reformer

Tisdagen den P skolans, kulturpolitikens och socialpolitikens område som är ett re-

4 mai 1976 sultal av de här utredningarna. Fru Lantz måste väl ändå ha läst någonting

_____________ av dem. Låt mig som ell enda exempel ta barnslugeulredningen, som

Om åtgärder för en jag inbillar mig ligger fru Lantz nära, med hela den diskussion om en
rikare fritid förnyelse av barnens frilid som blivit en följd av den utredningen.

Självfallet finns det myckel mer atl göra - det är jag den förste att erkänna - inle minst när del gäller de verkligt eftersatta och utsatta grupperna i samhället. Det vore intressant med en diskussion framför allt om vad vi skall göra på barnkullurområdel. Barnen är en grupp som är utsatt för den relativt hänsynslösa exploatering som herr Romanus inte förstått ett dugg av. Del vore också intressant med en diskussion om vad vi skall göra för handikappade människor, för folk i glesbygd eller i relativt torftiga bostadsområden med en uppsökande verksamhet. Fru Lantz säger att ingenting har gjorts. Men i all sin dar, fru Lantz: Läs på! Del har gjorts fantastiskt mycket. Men vi måste göra ännu mer - del kan vi vara överens om. Men låt oss då konkret gå in för det. Försöksverksamheten med vuxenutbildning - FÖVUX - som har bedrivits dels i Norrbotten, dels i storstadens förortsområden, ger en intressant belysning av vilka metoder man måste använda om man skall nå ut selektivt lill just de människor som är sämst lottade. Den verksamheten visar att det framför allt är genom en satsning på organisations-och föreningslivet som man kan nå dessa människor. Jag är litet betänksam mot alt fru Lantz tycks prioritera det som görs av kommuner och landsting. Del slår för övrigt delvis i strid med del uttalande som denna kammare gjort och som fru Lantz varit med om när del gäller inriktningen av vår fritids- och kulturpolitik, nämligen att vi företrädesvis skall låta föreningsliv och organisationer göra vad de kan göra lika bra som eller bättre än samhället. Del är naturligtvis genom insatser för de särskilt eftersatta som vi främst visar att samhället pä del här området är berett atl kupa sin hand om dem som är sämst ställda.

Sedan läser fru Lantz åter upp sina frågor om vilka åtgärder som skall vidtas, hur människorna skall nås, vilka löften som kan ges lill kommunerna, osv. Läs då svaret och läs en rad av de här utredningarna! Jag kan inle uppta liden med alt läsa upp svaret en gång lill, även om jag vet all den här återkopplade pedagogiken är bra för dem som har svårt att hänga med. Men nog är väl fru Lantz medveten om alla de åtgärder som har vidtagits både för au komma åt det kommersiella kuliur-och friiidsulbudei och för alt söka upp de människor som befinner sig i bristsituationer. Det är mitt löfte, fru Lantz, att sådana åtgärder skall vi fortsätta med och vi skall göra del intensivt.- pä alla de områden där samhället har ett ansvar.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Herr Romanus har helt missförstått meningen med min
72 interpellation - del är alldeles uppenbart. Mellan herr Romanus å ena

sidan och herr Zachrisson och mig å andra sidan ligger det ljusår. Det Nr 116 finns människor, herr Romanus, som är resurssvaga i del här avseendet Tisdagen den och som inle kan utnyttja ens del lilla utbud av fritidsaktiviteter som 4 mai 1976

finns - jag säger det lilla utbudet och inte det stora utbudet, vilket herr-----

Zachrisson väl gärna hade sett all jag gjort. Med de roller och de ar- Om åtgärder för en belsförhållanden som vi i dag har i samhället kan möjligheterna att ut- rikare fritid nyttja fritiden inte anses svara mot rätlvisekrav som vi har rätt att ställa. De som har en bra utbildning och lill följd härav bra arbetsförhållanden och till följd av del en bra ekonomi får ett rikt utbud av fritidsverksamheter. Och nås de inte av utbudet kan de själva söka rätt på intressanta aktiviteter. Jag syftar då på kulturaktiviteter, föreningsaktiviteter och politiska aktiviteter och kanske också på fackliga aktiviteter. Men de som har dålig utbildning och till följd av det dåliga arbetsförhållanden och lill följd av del oftast dålig ekonomi har inte möjligheter all få en lika bra frilid.

Herr Romanus pläderar för den privata sommarstugan, den privata fritidsbåten och för den privata sportutrustningen. Det stämmer väl överens med hans ideologiska utgångspunkt. Men måste man inte också tänka litet på dem som inte har råd med alla de här underbara tingen, herr Romanus?

Herr Romanus lovordade TV-apparaterna och framför allt färg-TV-n. Förmodligen lovordar han också att vi i sinom tid förmodligen får sju kanaler all välja mellan.

Vänsterpartiet kommunisterna har en helt annan syn på friiiden. Vi vill ha andra och jämlikare fritidsmöjligheter för alla människor, och vi vill ha en kollektiv gemenskap. Vi vill inle all människor skall sitta ensamma och isolerade framför sin färg-TV, såsom herr Romanus indirekt föreslår här i kammaren.

Det skall vara en anda av förtroende som präglar friiiden och inle några pekpinnar, sade herr Romanus. Vpk anser att kommuner och landsting måste få resurser att utveckla och erbjuda etl stimulerande fritidsliv. Man bör därvid inrikta sig på de människor som bäst behöver den här stimulerande fritiden.

Herr Romanus inlägg var myckel konservativt och reaktionärt. Jag förmodar att det är representativt för folkpartiet. Herr Romanus inlägg gör atl jag nästan kommer av mig i min argumentation till herr Zachrisson,

Herr Zachrisson påstår atl jag sagt all del inie görs någonting på kul-
lurområdei. Det har jag inle sagt. Vad jag har sagt är alt del inte görs
tillräckligt och alt de åtgärder som vidtagits är alltför blygsamma. Jag
har läst på förtvivlat men inte hittat de tillräckliga åtgärder som herr
Zachrisson talar om. Om herr Zachrisson gjorde etl studiebesök förslags
vis i Jordbro eller gärna i mitt bostadsområde i Skogås eller i Västra Fle-
mingsberg skulle han få ett uppvaknande - del är jag övertygad
om - och inse att de insatser som gjorts är helt otillräckliga. Även de
åtgärder som nu föreslås i olika utredningar är helt otillräckliga. 73

6 Riksdagens protokoll 1975/76:115-116

Nr 116 Jag kan konstatera att herr Zachrisson uppenbariigen inte kan svara

Tisdagen den P mina frågor och all regeringen har missal frågan om fritidens an-

4 mai 1976 vändande. Jag är övertygad om att han annars skulle ta kammarens tid

--------------- i anspråk för att svara på de frågor som jag avslutningsvis ställde i milt

öm åtgärder för en förra anförande. rikare fritid

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Fru Lantz säger att jag helt har missförstått meningen med interpellationen - det är bara fråga om all stärka de resurssvaga. Nej, om det bara vore fråga om det skulle jag inte ha någonting att invända. Jag är verkligen för alt stärka de resurssvaga. Framför allt skall man göra del med allmänna metoder, se lill alt alla människor får jobb, vidta familjepolitiska stödåtgärder m. m. Det är kanske framför allt barnfamiljerna som är de resurssvaga. Om det bara hade gällt det så hade jag inle alls haft anledning att yttra mig.

All stärka de resurssvaga och ge människor möjlighet all efterfråga fritidsaktiviteter av olika slag, det är jag sannerligen för och del har folkpartiet verkat för i många sammanhang. Att också se lill atl den typ av kultur som har svårt all hävda sig i konkurrensen stöds, del har vi framfört förslag om i riksdagen så många gånger atl jag inte ens behöver gå in på del. Det är inle alls det jag har reagerat mot, ulan det är just inslaget av pekpinnar i den här diskussionen,

1 interpellationen frågas t. ex.: "Till vad skall den ökade fritiden användas för all ge människorna en socialt berikande fritid?" Ja, vad skall folk göra för att bli berikade? Del skall de väl få besiämma själva, det skall väl inte utbildningsministern göra? Att bara se människors möjlighet att konsumera fritidsprylar som något negativt, liksom deras möjlighet till ell ökat privatliv, det är väl pekpinnar? Det är vad jag har reagerat mot. Jag har inte påstått att alla har tillfredsställande möjligheter atl t. ex. skaffa sig dessa sportgrejer. Tvärtom vill jag att människor skall få större möjlighet lill del. Jag ser del alltså inle som något ont alt människor lägger ned sina pengar på sådana saker, ulan tvärtom som något positivt. Del är draget av moralism i den här diskussionen som jag reagerar mot. Tror utbildningsministern att del bara är människor med hiskeliga inkomster som har fritidsbåtar? Eller är det bara människor med hiskeliga inkomster som åker i alla våra slalombackar? Det är ju inle så. Om nu TV-apparaterna skulle vara ett exempel på hänsynslös exploatering, som ulbildningsminislern talade om, vem är del då som exploaterar? Är det de som säljer TV-apparaterna eller är det de som gör programmen? Det är väl inle apparaten som är exploatering, utan vad som sägs och görs i programmen? Det är i så fall Sveriges Radio som exploaterar folkel.

Ni talar om fullvuxna människor som om de var i behov av oerhört

myckel vägledning från politikerna. Men folk är inte så hjälplösa som

ni tror. De behöver naturligtvis framför alll ekonomiska resurser och

74 en arbetsmiljö som gör att de orkar med. På den punkten instämmer

jag helt i vad fru Lantz sade i ett tidigare inlägg. Men människor skall Nr 116

inte från politikerna behöva få höra all de, om de exempelvis ägnar sig Tisdagen den

åt TV-tiliande, är passiva kulturkonsumenter. Det är det som jag har 4 mai 1976

vänt mig mot. Del är också det synsättet som kommer fram i artikeln ----

som jag citerade, liksom i interpellationen och interpellationssvaret. Det Om åtgärder för en är den nedlåtande synen på människors fullt frivilliga val av fritidssys- rikare fritid selsätlning som jag reagerar mot.

Om det är så att utbildningsministern nu säger alt det bara är fråga om all ställa alternativ lill förfogande och inga pekpinnar, då är vi helt överens. Men så ter sig inte den socialdemokratiska politiken, utan här har man tillsatt en utredning, vars direktiv har uppfattats -jag har läst dem noga och frågade om dem - som att en myndighet, innan en produkt har förts ut, skall kunna säga att den är onödig och inte skall få tillverkas. Om vi hade haft en sådan lagstiftning tror jag att mycket av det som människor uppskattar inte hade kommit fram. Vad är det om inte pekpinnar? Det är ingenting som tvingar folk alt köpa dessa prylar, utan frågan gäller om de över huvud taget skall få föras ul i marknaden.

Om man förstatligar produktionen av läromedlen och dirigerar t. ex. bokutgivning genom selekliva stödformer, är inle det pekpinnar? Det är där som skillnaden mellan en socialistisk och en liberal syn är så slor. Det är en annan sak än atl ge människan resurser alt efterfråga kulturen.

Det är alltså inte så att vi inle skulle vara intresserade av att stödja de resurssvaga grupperna - del är vi i hög grad. Men när detta väl är gjort, låt då människorna själva få besiämma vad de vill göra! Säg inte till dem: Del här är dåligt! Det här är onödigt! Det här skall ni inle göra! Tala inte heller - jag medger att vi här har helt olika synsätt -så illa om privatiseringen! Om man med privatisering avser att människor ägnar sig ål sina familjer, vad är det då för fel i detta? Är inte det en av de saker vi bör ha en chans att göra?

Jag upprepar all jag som politiker naturiiglvis tycker att vi skall göra solidaritetsaktioner och delta i föreningar. Jag ägnar ju mitt liv åt det, så det vore konstigt om jag inte tyckte att det var bra. Men människor skall också ha rätt alt vara privata, att t. ex. gå ul i naturen - bort från andra. Ni ger folk alltför många moralkakor. Då tror jag det blir en klyfta mellan politiker och andra människor, och det har vi sanneriigen alltför myckel av redan nu.

Herr ulbildningsminislern ZACHRISSON:

Herr talman! Ju längre herr Romanus talar desto mer fantastisk blir
han. Jag tycker all han dessutom håller sig litet utanför gränsen för
vad man kan anse vara anständigt. Ingen här har naturligtvis något emot
att människor är privata eller att de går ut i naturen. Vad är det för
dumheter all över huvud taget prata på det viset? Vad det handlar om,
herr Romanus, är ju om vi har sådana politiska metoder att yi kan ge
de människor som saknar det en chans till kultur- och fritidsaktiviteter. 75

Nr 116 Herr Romanus upprepar att vi måste ha allmänna metoder, all selektiva

Tisdagen den 4 maj 1976

metoder inle är bra. Men alla utredningar som gjorts under senare tid har ju visat all del är just de liberala allmänna metoderna som inte duger. Sådana metoder leder bara lill atl de människor som redan har

Om åtgärder for en får mer, men den intressanta gruppen är ju de människor som inget

rikare fritid har.

Jag vill säga till herr Romanus: Gå hem och läs FÖVUX-rapporten! Gå hem och läs LO:s rapporter om arbetsliv, frilid och annat sådant! Dessa rapporter visar att det bara är genom mycket selekliva och uppsökande metoder som man har möjlighet atl nå de människor som är intressanta ur denna synpunkt och som i egentlig mening blir utsatta. Kring dessa människor skall samhället, herr Romanus, i god mening kupa sin hand, så att även de kan få vara privata och inte bara utsatta för ett relativt hänsynslöst kommersiellt påtryckningsulbud.

Jag har inte sagt att det skulle vara något fel i att folk ser på TV. Fru Laniz påstår det, och jag begriper inte hennes resonemang i del avseendet. Självfallet är del inte heller någol fel i all ha fritidsbåtar och sommarstugor. Jag upprepar atl jag inle har något emot del. Men, herr Romanus, vad diskussionen gäller är atl del endast är etl relativt välsituerat fåtal som har tillgång till sådana saker. De metoder som herr Romanus rekommenderar är redan förbrukade i den meningen alt de inte har kunnat lösa de problem som vi har i delta sammanhang.

Fru Lantz säger alt jag har missförstått hennes interpellation. Jag ber om ursäkt för det, men den var sanneriigen inle lätt atl begripa. Vi hade ett hiskeligl sjå i kanslihuset när vi skulle avgöra vilket departement som skulle svara på interpellationen, eftersom den var så allmänt och vagt hållen. Jag har trots delta gjort ett tappert försök att ge konkretion åt svarei, sedan del lill sist befanns vara så att fru Lantz interpellation huvudsakligen hänförde sig till kultur- och fritidsområdet.

Fru Lantz medger atl vissa åtgärder på detla område är vidtagna, men anser alt de inle är tillräckliga. Nej, det kan jag nalurligtvis hålla med om. Vore alla helt nöjda med vad som gjorts, kunde vi gå hem - både fru Lantz och jag - och inte behöva diskutera den här frågan längre. Självfallet blir aldrig en åtgärd riktigt tillräcklig. Man kan alltid hitta på fler saker att göra. Men, fru Lantz, vad som är viktigt är i vilken riktning vi rör oss, vilka åtgärder vi arbetar med och vilka initiativ som har tagits. Enligt min mening har riksdagen och organisationer av olika slag varii myckel aktiva under senare år just när det gäller atl komma bon från den liberala blå idyll som herr Romanus skildrar. Man har försökt au skapa en mera medveten uppsökande verksamhet för atl nå de människor som vi har till uppgift att på ett särskilt sätt stödja i en situation där de annars kan bli lämnade utanför. I den verksamheten, som vi har startat och som vi har anledning att gå vidare i, skall vi växa allteftersom resurser och möjligheter skapas, och jag förväntar mig atl fru Lantz också i del hänseendet vill vara med och la nya initiativ.

Fru LANTZ (vpk): Nr 116

Herr talman! Herr Romanus tar lillbaka litet nu, men hans första inlägg Tisdagen den
Slår i alla fall kvar i protokollet. 4 : jy

Vad det handlar om, herr Romanus, är ju alt i delta hänseende stärka ----

de resurssvaga människor som vi har i vårt samhälle. Om åtgärder för en

Herr Romanus har reagerat för den formulering som finns i inler- rikare fritid pellationen - "Till vad skall den ökade fritiden användas för att ge människorna en socialt berikande fritid?" - och frågar vad riksdagen har med detla all göra. Jo, det är ju så att det är ulbildningsminislern som i detta avseende har att prioritera och fördela resursramarna så atl man kan erbjuda människorna en vettig fritid.

Vidare säger herr Romanus att folk inte är hjälplösa utan klarar det här i alla fall. Men visst finns del hjälplösa människor i delta avseende i vårt samhälle - av olika anledningar alldeles för många - och det är dem man måste inrikta sig på alt stärka. Jag menar då till skillnad från herr Zachrisson att de åtgärder som hittills har vidtagits är alldeles otillräckliga.

Sedan säger herr Romanus att man inle kan tvinga folk att köpa fri-lidssiugor, motorbåtar, TV-apparater eller vad det kan vara fråga om. Men del är ju en annan typ av fritid som jag pläderar för - en kollektiv fritid där del finns utrymme för både facklig och politisk verksamhet. Del är det som är undermeningen i min interpellation. Möjligheterna härtill kan man åstadkomma bl. a. genom alt ändra förhållandena i arbetsmiljön och genom all införa en arbetstidsförkortning. Det är inte fråga om några pekpinnar eller all gä in på folks privatliv, utan del är fråga om au ge möjligheter för alla människor lill en rik fritid i dessa avseenden.

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag blev en aning förvånad när utbildningsministern sade all jag är på gränsen till del oanständiga. Så känslig trodde jag inte all ulbildningsminislern var. Om man varnar för privatisering måste det väl innebära någonting, inie sanl? Del måste vara någonting som är privat som man är emot i så fall. Min synpunkt var bara den, att det inte är så säkert atl privatisering är av ondo. Jag tycker inle all del var någon farlig oanständighet.

Nu tycker jag att vi har funnit vissa gemensamma ståndpunkter. Vi
är överens om atl man skall stärka de resurssvaga. Jag har aldrig sagt
någol annat och har ingen anledning att ta lillbaka någonting på den
punkten. Men om del är så, alt vi dessutom är ense om att man skall
lägga bort pekpinnarna, då är del den socialistiska sidan som slår till
reträtt. Vad ni sagi både i interpellationen och i svaret har, liksom tidigare
politik, varit fullt av pekpinnar. Och del är pekpinnarna jag vänt mig
mot. Jag säger det en gång till. Ni får gärna kalla mig för reaktionär
och alll vad ni vill om ni blir uppbyggda av del, men vi är överens
om alt man skall stärka de resurssvaga. Jag vill inle sälta människor 77

Nr 116 i en situation där de inte kan efterfråga olika typer av kultur. Tvärtom,

Tisdagen den r är vi helt ense.

4 mai 1976 ' ' också, skulle jag tro, överens om att samhället har viktiga upp-

_____________ gifter när det gäller fritidsulruslning, t. ex. atl se till alt de fyller sä-

öm åtgärder for en kerhelsnormer. Jag har försökt vara pådrivande på den punkten. Det
rikare fritid tog lång tid innan man fick fram säkerhetsnormer för t. ex. hjälmar som

används i idrottslivet, alldeles för lång tid. Det är också viktigt att det finns varudeklaration och konsumentupplysning. Men om direktiven från handelsministern innebär att konsumentverket skall gå in i förelagens produktutveckling och säga: Den här fritidsprylen är så onödig så den får ni inte tillverka och även om folk skulle vilja köpa den får ni inte sälja den - då är vi inte överens. Jag har redan frågat två gånger, jag kanske kan få besked om det, eftersom utbildningsministern svarat på interpellationen. Är del detta ni tänkt er, är vi inle ense utan del är en sådan pekpinne som jag reagerat mot.

Likaså om ni på det kulturella området säger, att det finns så mycket onödigt kullurutbud, tidningar och böcker på för låg nivå, de skall inte få finnas. Om ni har den uppfattningen är vi inte överens. Jag beskyller er inte för atl vilja minska tryckfriheten, men även ett hårt selektivt stöd kan få sådana verkningar. Det som några förståsigpåare inte tycker är bra får för dåliga chanser.

När utbildningsministern säger atl alla utredningar visar alt generella metoder är sämre än selektiva, håller jag inte med. Litteraturutredningen kom fram lill atl en mer generell metod för alt stödja utgivning av svensk skönlitteratur var att föredra. Det fanns f ö. flera socialister i den utredningen som hade samma uppfattning. Många här i riksdagen tycker pä samma sätt, nämligen att mer generella metoder vore att föredra. Del blev inte så, men det förslag som ulbildningsminislern lade fram på den punkten gjorde inte så stor lycka.

Mycket kan göras dels för all stödja de kulturformer som har svårt atl hävda sig, dels för atl stödja de konsumenter som har svårt alt hävda sig, ulan all tillgripa de pekpinnar som ni socialister har så lätt alt komma med. Om man frågar vad den ökade fritiden skall användas lill för att ge människorna ett socialt berikande liv, måste man mena att det är något som några myndigheter skall uttala sig om. Det är klart att utbildningsministern kan diskutera saken. Men hur människor skall använda sin fritid måste det ändå till slut vara de själva som avgör, utan för mycket nedvärdering från politikernas sida av del som de frivilligt har vall. Det är del jag vänt mig emot. Vissl har människor stora problem, men de är inte så osjälvständiga, så manipulerade som ni vill framställa dem. Om de t. ex. lägger pengar på att köpa en viss fritidsutrustning, gör de detta för att de tycker den är bra och vill använda den, bara vi ser till att marknadsföringen inte är vilseledande.

1 vissa situationer kan man bli utsatt för grupptryck. Det gäller framför

allt barn och ungdomar. Där tror jag man kan göra gemensamma insatser.

78 Jag sade i mitt första inlägg att jag hoppas att människor i sådana sam-

manhang skall sluta sig samman, i t. ex. föräldraföreningar och kon- Nr 116 sumtionsföreningar, och ta upp kampen mot den typen av tryck, näm- Tisdagen den ligen alt barn och ungdomar måste ha vissa dyra saker för att bli 4 : 916

accepterade. Det tror jag inte statsråd och riksdagsledamöter kan göra --

så mycket åt. Även i det fallet vill jag ha mera utrymme för de vanliga Om åtgärder för en människornas siåndpunkisiagande. Del är pä de punkterna vi har skilda rikare fritid åsikter, däremot inle - det säger jag ytterligare en gång för all del inle skall föreligga något missförstånd - när det gäller insatser för alt stärka resurssvaga eller för att skydda oss mot farliga saker. Därvidlag tycker jag inte att regeringen har särskilt myckel atl berömma sig av. Om man koncentrerar sig på sådana åtgärder och på att hålla efter bovarna, som Bertil Zachrisson sade, tror jag alt man kan göra nyua. Lägg bort pekpinnarna t. v.!

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort: Jag tycker att det finns anledning atl upprepa att del finns vissa gränser i en diskussion som man inte går över. En sådan gräns är all man inle beskyller en motståndare i en debatt för atl ha sagt någonting som han inle har sagt - och låtsas alt det är en ståndpunkt han intagit. Man kan vara trött, man kan vara slarvig - det är O.K.

Jag har inte talat om privatisering. Jag tycker tvärtom all det är angelägel alt människor också har en möjlighet alt vara privata, inle minst på fritiden. Jag delar den ståndpunkten. Jag har inte talat om alt människor inte får gå ut i naturen. Jag upprepar del igen. Den sorlens beskyllningar skall man inte göra, herr Romanus.

Vad del gäller -jag upprepar det igen, eftersom herr Romanus kommer tillbaka till den där filosofin - är all med samhällets resurser, våra gemensamma tillgångar, göra en sådan rättvis fördelning alt de människor som inte fär del av det utbud som vi är överens om att alla människor bör få del av på frilids- och kulturområdet får del därav. Därigenom kan vi skapa förutsättningar för den i god mening privata fritid som också herr Romanus är intresserad av. Men det sker inte av sig självt, det sker inte - tyvärr - med hjälp av liberala marknadskrafter, herr Romanus. För att vi skall nå det målet behövs en viss planering och en viss styrning. Det är bl. a. därför vi sitter i den här riksdagen.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag vill inte uttala mig om huruvida herr Romanus miss
uppfattat mig eller om han hört på dåligt - men vi anser givelvis all
folk skall få efterfråga olika typer av kultur. Men man måsle också möj
liggöra för alla människor - där är poängen - atl efterfråga olika typer
av kultur. Del kan inte alla människor göra nu. Myckel slora grupper
har inte den möjligheten; del borde ha framgått av debatten så länge
som den nu pågått. Man måsle alltså möjliggöra för människor dels atl
efterfråga kultur och fritidsaktiviteter, dels atl utnyttja dem i olika hän- 79

seenden. Det är del som är det viktiga.

Nr 116 Herr ROMANUS (fp):

Tisdagen den talman! Nu förstår jag varför utbildningsministern blev upprörd

4 mai 1976 '■' talade om atl jag var oanständig. Det var skönt atl vi fick det upp-

--------------- klarat. Del var inle utbildningsministern som talade om privatisering

öm åtgärder för en utan Inga Lantz. Det var henne jag vände mig mot på den punkten.
rikare fritid Bertil Zachrisson behöver alltså inte bli så upprörd. Om det bara var

det som var min stora oanständighet var den saken lätt avklarad.

Men även utbildningsministern har talat om kommersialisering och sagt att den skulle innebära stora faror. Pä den punkten säger jag igen: Om det bara gäller att stärka människors möjlighet att efterfråga olika typer av kultur, dvs, all stödja de resurssvaga och göra den mer svårsålda kulturen mer lättillgänglig genom atl stödja den, är det heller inga problem. Men om avsikten är atl ni skall ingripa mot del ni kallar kommersialiserad kultur i olika former, då har vi olika uppfattningar. Del är på den punkten jag fortfarande inte får någol svar. Är det del som planeras - att man skall ingripa mot exempelvis tillverkning av det som någon myndighet anser vara onödiga frilidsprylar? Är del tanken bakom herr Lidboms senaste utspel? Onekligen har det funnits sådana tongångar i debatten - jag pekade på dem inledningsvis - som tyder på all del inle bara gäller alt stödja de resurssvaga. När det gäller all stödja dem har vi varii överens hela liden; del är alltså inte myckel alt tala om. Men frågan är om ni tänker ingripa mot privatisering, kommersialisering och liknande faror. Det är på den punkten som inle någon av er har gett ordentligt besked. Vad är det ni vill göra ät de sakerna? Om del bara gäller att stödja människors möjlighet att efterfråga kultur och fritidsaktiviteter finns del ingen motsättning och har inle funnits under hela diskussionen. Men avser ni att ingripa mot det som ni anser onödigt eller felaktigt?

Inläggen från socialistiskt häll - såväl interpellationen och svarei som den allmänna debatten - är fulla av litet vaga antydningar om att folk lägger ned pengar på något onödigt, någol som de inle borde ägna sig åt. Del antyds att man måste göra någonting åt detta. Vad?

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Det borde väl stå klart alt vpk är emot en privatisering av friiiden och en passivisering. som privatiseringen också innebär. Vi är även emot en kommersialiserad frilid. Del är därför jag har framställt interpellationen. Del borde inte råda någol missförstånd på den punkten. Vad herr Zachrisson sedan tycker i den här frågan får han själv stå för.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 11 Föredrogs och hänvisades Motioner

1975/76:2533 och 2534 lill konstitutionsutskottet 80

§ 12 Föredrogs men bordlades åter Nr 116

finansutskottets betänkanden 1975/76:33-35 Tisdagen den

skatteutskottels betänkande 1975/76:59

4 maj 1976

justititeutskottets betänkanden 1975/76:35 och 36 lagutskottets betänkanden 1975/76:17, 23, 24, 26 och 28 försvarsutskottets betänkanden 1975/76:33-36 socialutskottets betänkanden 1975/76:39, 41, 42 och 46 trafikutskottets betänkanden 1975/76:22 och 23 jordbruksutskottets betänkanden 1975/76:35-38 samt 43 näringsutskottets betänkanden 1975/76:57 och 58 inrikesutskoltets betänkanden 1975/76:38 och 39

§ 13 Föredrogs och bifölls interpellationsframslällningen 1975/76:177.

§ 14 Herr talmannen meddelade atl på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle de två gånger bordlagda ärendena uppföras i följande ordning:

justitieutskoltets betänkanden nr 28 och 33

civilutskottets betänkanden nr 22, 26 och 17

socialförsäkringsulskottets betänkande nr 34

försvarsutskottels betänkande nr 36

lagutskottets betänkanden nr 20, 22 och 25

försvarsutskottets belänkande nr 31

utbildningsutskottets betänkanden nr 23 och 25

irafikutskotlels betänkanden nr 17, 20 och 21

näringsutskoitels betänkande nr 33

skatteutskottets betänkanden nr 57 och 58

lagutskottets betänkanden nr 16 och 27

näringsutskoitels betänkanden nr 47-49

finansutskottets betänkanden nr 33-35

skatieutskottets betänkande nr 59

lagutskottets betänkanden nr 17, 23, 24, 26 och 28

försvarsutskottets betänkanden nr 33-35

socialutskottets betänkanden nr 39, 41, 42 och 46

trafikutskottets betänkanden nr 22 och 23

jordbruksutskottets betänkanden nr 35-38 och 43

näringsutskoitels betänkanden nr 57 och 58

inrikesutskottels betänkanden nr 38 och 39

socialförsäkringsulskottets betänkanden nr 30 och 33

socialutskottets betänkanden nr 36, 35, 33, 34 och 37

justitieutskoltets betänkanden nr 35 och 36

kulturutskottets betänkande nr 37

§ 15 Anmäldes och bordlades Finansutskottets belänkande

1975/76:36 med anledning av propositionen 1975/76:184 om fortsatt valutareglering jämte motioner

§ 16 Anmäldes och bordlades

Motioner

1975/76:2535 av herr Lindahl i Hamburgsund med anledning av propositionen 1975/76:204 om ändringar i grundlagsregleringen av tryckfriheten

1975/76:2536 av herr Lindkvist m.fl. med anledning av riksdagens för-vallningsstyrelses förslag (1975/76:20) om riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

1975/76:2537 av herr Hermansson m.,fl. med anledning av riksdagens förvallningsstyrelses förslag (1975/76:22) till vissa ändringar i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter

§ 17 Meddelande om frågor

Meddelades atl följande frågor framställts

den 30 april

1975/76:343 av fru Lantz {\pk) till fru statsrådet Hjelm-Wallén om barnskötarutbildningen i gymnasieskolan:

Del finns i gymnasieskolan en specialkurs för utbildning till barnskötare och dagbarnvårdare som omfattar endast en termin. För tillträde lill denna kurs krävs ingen s. k. förpraktik. I denna utbildning ingår bara sju timmars praktik per vecka. Med normal frånvaro kan eleverna bli behöriga barnskötare med en praktik som uppgår lill tolv dagar. Del har ofta framhållits betydelsen av alt just personal inom barnomsorgen har eller förvärvar praktik inom utbildningen.

Anser statsrådet alt denna barnskötarulbildning molsvarar de krav på praktisk undervisning som måste vara etl huvudmoment i utbildning av all barnomsorgspersonal?

den 4 maj

1975/76:344 av herr Westberg i Ljusdal (fp) lill herr socialministern om tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna om handikappersättning:

Genom beslut av 1974 års riksdag infördes en ny ersättningsform -handikappersättning. För blinda, döva och gravt hörselskadade föreligger en generell ersältningsrätt. I övrigt anges varken i lagstiftning, i förarbeten eller i tillämpningsföreskrifter vilka kategorier av handikappade som kan komma i åtnjutande av förmånen. Osäkerhet i tillämpningen råder både i fråga om bedömningen av det behov som följer av olika slags handikapp och i fråga om vilken hänsyn som vid beslut om handikappersättning bör tagas till den vård och service som den handikappade erhåller genom sjukvårdshuvudmannens och/eller kommunens försorg.

Anser herr statsrådet att föreskrifter för försäkringskassornas tillämpning av bestämmelserna om handikappersättning i lagen om allmän försäkring bör utfärdas?

1975/76:345 av herr Westberg i Ljusdal (fp) till herr kommunministern om kompensation till Bollnäs kommun för kostnader för ändrad kommunindelning:

Regeringen beslutade den 29 april 1976 att överföra förutvarande Alfta kommun från Bollnäs till Ovanåker. Bollnäs kommun hade medgivit indelningsändring under förutsättning av att staten helt och fullt kompenserar kommunen för de kostnader indelningsändringen kan medföra.

Vilken kompensation lill Bollnäs kommun för de kostnader indelningsändringen medför avser herr statsrådet atl föreslå?

1975/76:346 av herr Petersson i Röstånga (fp) till herr kommunikationsministern om säkerhetsbestämmelserna för luftfarten:

Efter ett uppmärksammat JO-beslut (Dnr 330/75) ställer sig piloter och konsumenter frågande till vad som numera menas med flygsäkerhet. Lufifartsinspektionen har tidigare i några konkreta fall, där säkerhetsbestämmelserna bevisligen inte följts, hävdat atl flygsäkerheten vid dessa tillfällen icke var reellt äventyrad. JO bidrager med sitt uttalande till en än mer ökad begreppsförvirring med följande: "Vad skall förstås med flygsäkerhet? Såvitt jag förstår finns ingen absolut flygsäkerhet. Det är snarare en fråga om vilken nivå som skall anses godtagbar."

Delar statsrådet JO:s och luftfartsinspektionens bedömning att fiyg-säkerhetsbestämmelser grundade på lCAO;s normer kan åsidosättas utan att flygsäkerheten åsidosätts?

Nr 116

Tisdagen den 4 maj 1976

Meddelande om frågor