Prop. 1975/76: 90 Regeringens proposition

1975/76: 90

med förslag till ny lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. ni.;

beslutad den 29 december 1975.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag som har tagits upp. i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

LENNÄRT GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1958: 213) om behandUngen av häktade och anhållna m. fl. (häkleslagen) ersätts med en ny lag i ämnet. I anslutning därtiU föreslås vissa ändringar i andra lagar.

Den nya häkteslagen föreslås innehålla bestämmelser som avser att underlätta de häktades situation i olika hänseenden. Av principiellt intresse är framför allt de bestämmelser som rör möjlighetema för häktade att få kurativt, socialt slöd, erbjudanden om arbete eller annan sysselsättning under häktningsliden, gemenskap mdlan intagna i häkten samt häktades kontakter med omvärlden genom tidningar, lidskrifter, radio, television, brevväxling, besök och telefonsamtal. Nya regler syftar till att förhindra att inskränkningar i häklads möjligheter tUl gemenskap och kommunikation med omvärlden tillämpas i större utsträckning än som är nödvändigt. Häktade föreslås också få viss möjUghet att själva omhänderha pengar och andra personliga lillhörigheter. Dessutom innebär förslagel en omreglering av åklagares och häktesföreståndares ber slutsfunktioner i tillståndsprövningsfrågor.

Den nya häkteslagen avses träda i kraft den 1 januari 1977. Flertalet av de aktuella lagändringarna föreslås dock träda i kraft redan den 1 juli 1976.

1 Riksdagen 1975(76. 1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 2

1 Förslag till

Lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom föreskrives följande.

1 §

Den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av annan anledning får ej underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen saml ordning och säkerhet.

Häktad skall behandlas så atl skadUga följder av frihetsberövandet motverkas. 1 den mån det lämpligen kan ske, skall åtgärder vidtagas för alt ge häktad det personliga stöd och annan hjälp som han behöver. Sådana åtgärder får dock vidtagas endast om den häktade samtycker därtill.

2 §

Häktad skall senast vid ankomslen till förvaringslokalen visiteras. Därvid skall iakttagas all den hänsyn som omständighetema medger. Om möjligl skall vittne närvara.

Föremål som häktad ej får inneha enligt denna lag eller beslämmelse som har meddelats med stöd av lagen skall omhändertagas och förvaras för hans räkning.

3 §

ViU häktad vistas tillsammans med en eller flera andra häktade, skall han beredas tillfälle härtill i skälig ulslräckning, om lokalförhållandena medger det. Mer än en häktad får också förvaras i samma rum, om det är synnerligen påkallat av utrymmesskäl eller annan särskild anledning. Gemensam förvaring som angivits nu får dock ej ske, om den innebär fara från säkerhetssynpunkt eller, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras. I annal fall än som angivits nu får ej förvaras mer än en person i varje rum.

Förvaringen skall ske på sådant sätt att förbindelse mellan häktade som kan antagas påverka varandra i mål eller ärende såvitt möjligt förhindras. Även i övrigt skall häktad, särskilt om han är under 21 år, förvaras så alt han ej utsattes för olämpligt inflytande av annan häktad.

4 §

Vid behandlingen av häktad skall hänsyn tagas tUl hans hälsolUlslånd. Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall till-kaUas, skall så snart det kan ske undersökas av läkare, om ej sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det kan ske.

Förlossning av häktad kvinna skaU såvilt möjUgt ske på sjukhus eller förlossningshem.

Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller tredje slyckel vistas på sjukhus eller förlossningshem slå under bevakning.

Prop. 1975/76: 90 3

5 §

Häktad skall såvitt möjligt erbjudas arbete eller annan därmed jämförUg sysselsättning under häktningstiden. Han skall vidare beredas tUl-fäUe atl utföra arbete som han själv skaffat sig, om det kan ske utan olägenhet.

Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar bestämmelser om ersällning åt häktad för arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning som tillhandahålles honom.

6 §

I den utsträckning det lämpligen kan ske bör häktad, om ej annat följer av Iredje stycket, ges möjligheter att genom tidningar, radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av annan förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Under fömtsättningar som anges i första stycket får häktad själv skaffa sig eller mottaga böcker, tidsskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom förströelse.

1 fråga om den som är häktad på gmnd av misstanke om brott får inskränkningar helt eller delvis göras i hans rätt att ha tiUgång tiU tidskrifter, tidningar, radio och television, om det är påkaUat för att undvika alt bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

7 §

Häktad får inneha pengar, värdesaker och legitimationshandlingar i den mån det kan ske utan olägenhet. Han får ej inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel.

I övrigt får häktad, i den mån ej annat följer av denna lag, inneha personliga tillhörigheter och skaffa sig varor eller annat enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

8 §

Häktad skall ha möjlighet alt dagligen vistas utomhus minst en timme, om ej synnerligt hinder möter däremot.

9 §

Brev från häktad lill svensk myndighet eller hans offentliga försvarare skall vidarebefordras ulan föregående granskning.

Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller mottaga brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan fara för all bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Vägras häktad avsända eller mottaga brev utan föregående granskning av dess innehåll, skall brevet kvarhållas men får ej öppnas utan den häktades medgivande.

Om kvarhållande i visst fall av brev från häktad som vistas på rätts-psykiatrisk klinik finns särskUda bestämmelser i 9 a § lagen (1966: 301) om rätlspsykialrisk undersökning i brottmål.

Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäUer även annan skriftlig handling.

Prop. 1975/76: 90 4

10 §

Bestämmelserna i 9 § andra och tredje styckena är tUlämpliga även på försändelse av annat slag än brev eUer annan skriftlig handling. Häktad får dock ej mottaga försändelse som har angivits nu, om den kan äventyra ordningen eller eljest medföra olägenhet.

Om det är påkaUat för att hindra att otiUåtna varor införes i förva-ringslokal, får regeringen eUer myndighet som regeringen besiämmer föreskriva att häktade ej utan särskUt medgivande får mottaga andra försändelser än brev eller andra meddelanden.

11 §

Häktad får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Ej heller får den som är häktad på grand av misstanke om brott mottaga besök som kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för alt undvika att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras, skall en eller flera personer vara närvarande vid besök.

Under föratsättningar som anges i andra stycket kan som villkor för besök föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

Om försvarares rätt alt sammanträffa med den som är häktad finns bestämmelser i rättegångsbalken.

12 §

Telefonsamtal mellan häktad och person utom förvaringslokalen får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den häktade skall vägras telefonsamtal som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Ej heller får den som är häktad på gmnd av misstanke om brott ha telefonsamtal som kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för alt undvika att bevis undanröjes eUer utredning om brott eljest försvåras, skall en eller flera personer på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med den häktades vetskap. Telefonsamtal med hans offentliga försvarare får icke avlyssnas.

13 §

Om missbmk ej kan befaras, kan häktad medges att besöka närstående som är svårt sjuk, närvara vid närståendes begravning eUer i annat fall, då synnerUga skäl föreligger, lämha förvaringslokalen för viss kort tid. Under vistelsen utom förvaringslokalen skall den häktade vara ställd under bevakning, om ej sådan tiUsyn av särskilda skäl kan antagas vara obehövlig.

14 §

Medför häktad kvinna spädbarn vid intagningen eUer föder hon därefter barn, kan tiUstånd ges henne att ha bamet hos sig.

Prop. 1975/76: 90 5

15 §

Häktad får beläggas med fängsel

1. under transport och eljest under vistelse utom förvaringslokalen, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl samt

2. i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om andra medel visar sig otillräckliga och säkerheten oundgängligen kräver det.

Läkare skaU så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första stycket 2.

16 §

Beträffande den som är häktad på grund.av misstanke om brott ankommer det på undersökningsledaren eller åklagaren att

1. avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 3 § första
stycket första meningen eller 9—13 §§ eUer för tillämpnmg av 3 § första
stycket andra meningen möter på den grund att åtgärden kan medföra
fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras,

2. avgöra fråga om inskränkningar enUgt 6 § tredje stycket.
Innebär avgörande erdigt första stycket hinder för medgivande eller

eljest inskränkning i häklads rält, skall avgörandet omprövas så ofta anledning därtill uppkommer.

17 §

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som har anhåUits eUer gripits på gmnd av misstanke om brott,

2. den som har intagits i häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt och

3. den som har tUlfälligt placerats i häkte med stöd av 43 § första stycket tredje meningen lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

18 §

När någon i annat fall än som avses i 1 och 17 §§ intages i kriminalvårdsanstalt eller häkte för annat ändamål än verkställighet av påföljd för brott eller tages i förvar i polisarrest, skall denna lag, med särskilt beaktande av anledningen tUl intagningen och dennas varaktighet, gälla i tillämpliga delar, om ej annat föreskrives i lag eller annan författning.

19 §

Om behandlingen i vissa fall av häktad som skall undergå rätlspsykialrisk undersökning finns särskilda bestämmelser i 7 a § lagen (1966:301) om rätlspsykialrisk undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977 då lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall upphöra att gälla.

9a§

Vill misstänkt som vistas pd rättspsykiatrisk klinik enligt 7 eller 9 § avsända brev, får chefen för kliniken kvarhålla brevet, om den misstänkte lider av psykisk sjukdom och anledning föreligger antaga att brevet har ett sådanl av sjukdomen påverkat innehåll att dess avsändande kan föranleda betydande olägenhet för den misstänkte. Medger den misstänkte att brevet får öppnas och granskas, fär brevet kvarhållas om brevet visar sig uppenbarligen ha ett sådant innehåll som nu har sagts.

Första stycket gäller ej brev som är ställt till svensk myndighet eller den misstänktes offentlige försvarare.

Vad i denna paragraf är föreskrivet om brev gäller även annan skriftlig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall

Härigenom föreskrives att i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall införas en ny paragraf, 36 a §, av nedan angivna lydelse.

Prop. 1975/76: 90

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

36 a §

Har överläkare med stöd av 13 § omhändertagit alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommit till den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag, skall den omhändertagna egendomen bevisligen förstöras eller försäljas enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som erhållits vid sädan försäljning tillfaller staten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagils med stöd av denna lag vårdas, får berusningsmedlen omhändertagas av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset, om känd ägare till berusningsmedlen ej finnes. Första stycket har motsvarande tillämpning på sålunda omhändertagen egendom.

Bestämmelserna i första och andra styckena har motsvarande tilllämpning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för in-spriilning i människroppen.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1976.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrives att i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall införas en ny paragraf, 37 a §, av nedan angivna lydelse.

Prop. 1975/76: 90 10

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-12-29

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sttäng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson.

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition om ny lag oni behandlingen av häktade och anhållna m. fl., m. m.

1 Inledning

Ett omfattande utredningsarbete har sedan lång tid pågått på kriminalvårdens område. Reformförslag bar fortlöpande lagts fram av skilda statliga kommittéer, bl. a. av kommittén för anstallsbehandling inom krimmalvården (KAIK) i betänkandet (SOU 1971: 74) Kriminalvård i anstalt. Inom den år 1971 tillsatta kriminalvårdsberedningen har därefter en del av dessa reformförslag överarbetats och samordnats. 1 belänkandet (SOU 1972: 64) Kriminalvård förordade beredningen en genomgripande reform av kriminalvårdens organisation och verksamhetsformer. På gnmd val av beredningens förslag framlade Kungl. Maj: t i 1973 års statsverksproposition (prop. 1973: 1 bil. 4 s. 76—164) förslag lill allmänna riktlinjer för kriminalvårdens fortsatta utformning. Dessa rikllinjer godkändes i allt väsentiigt av riksdagen (JuU 1973: 15, rskr 1973: 152).

Med utgångspunkt i de sålunda antagna riktlinjerna för det fortsatia reformarbetet har därefter genomförts ny lagstiftning på kriminalvårdens område, bl.a. lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (i det följande kallad KraL).

I samband med nu anförda utredningar och reformer på kriminalvårdens område har inom justitiedepartementet uppmärksamhet också ägnats lagstiftningen om behandlingen av häktade, anhållna m. fl. Dessa frågor regleras f.n. i rättegångsbalken (RB), lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (i det följande kallad häkteslagen), kungörelsen (1958: 214) ang. tillämpningen av samma lag (i det

Prop. 1975/76: 90 11

följande kaUad tiUämpningskungörelsen) samt i kungörelsen (1958: 215) med vissa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester.

Med anledning av vissa motioner vid 1974 års riksdag med begäran om ny häkteslagsliftning anmärkte justitieutskottet (JuU 1974: 2) att spörsmålet om regleringen av tvångsmedlen enligl RB på sitt sätt är artskilt från den sedan länge påträngande och mera begränsade problematiken hur man lagstiftningsvägen skall kunna åstadkomma praktiska förbättringar för dem som är häktade, anhållna eller gripna. Utskottet förordade för sin del att de i motionema berörda frågorna snarast skulle tas upp till övervägande i syfte all förslag till ny häkteslagsliftning skulle kunna föreläggas riksdagen inom kort. Ulskollel hemställde atl delta skuUe ges Kungl. Maj:t tUl känna. Riksdagen biföll utskottets hemstäUan (rskr 1974: 99).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 har jag tilUtallat sakkunniga (Ju 1974: 17) för att se över bestämmelserna om häktning m. m. Utredningen (i det följande kaUad häktningsutredningen) har främst till uppgifl alt överväga föratsättningarna för användningen av skilda personeUa tvångsmedel i straffprocessen.

Inom justitiedepartementet har i mars 1975 upprättats en promemoria

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av RA, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk, länsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län, häktningsutredningen, socialutredningen. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polismästare. Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter. Föreningen styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstallerna (SAK), Övervakarnas riksförbund. Svenska fångvårdssällskapel. Svenska skyddsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund. Svenska psykiatriska föreningen. Rättspsykiatriska föreningen, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering

Prop. 1975/76: 90 12

(KRUM), Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrakare (RFHL). Vidare avgavs yttrande av brottsförebyggande rådets (BRA:s) arbetsgrupp rörande anpassningsstöd åt straffade med instämmande av rådets verkställande utskott.

LO har bifogat yttrande av Statanslälldas förbund. TCO har överlämnat yttrande av Stalstjänstemannaförbundet. Länsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län har bilagt yttranden av polisstyrelserna i Stockholms resp. Kristianstads polisdistrikt. Till byggnadsstyrelsens yttrande har fogats en av styrelsen i samråd med kriminalvårdsstyrelsen utförd översiktlig lokalinventering av aUmänna häkten.

I detta sammanhang ämnar jag också ta upp vissa. särskilda lagstiftningsfrågor som har aktualiserats genom framställningar från riksdagens ombudsman (JO) och som rör dels brevkonlroll på rättspsykiatrisk klinik dels omhändertagande av alkoholhaltiga drycker och . andra berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus och omsorgsvårdens specialsjukhus. Jag ämnar också behandla en a'v kriminalvårdsstyrelsen gjord framställning i fråga om placering i vissa fall i allmänt häkte av personer som har dömts till frihetsberövande påföljd.

2 Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls att behovet av ändringar i gällande regler och rutiner på häkteslagstiflningens område i första hand gör sig gällande beträffande de personer som är berövade friheten under en relativt lång period. Det bör emellertid inte komma i fråga atl göra någon skarp åtskillnad mellan olika personkategorier vid behandlingsreg-lemas utformning.

Frågor som enligt promemorian påkaUar uppmärksamhet vid översynen av behandlingsreglema gäUer bl. a. möjligheterna att ge häktade och därmed jämställda socialt, kurativt stöd, åtgärder för att bereda häktade, som så önskar, tiUfäUe till arbete eller annan sysselsättning samt åtgärder för att på olika sätt söka minska de häktades isolering.

Den nya häkteslagen bör enligt förslaget i likhet med den nuvarande lagen utformas efler den laglekniska principen att de materiella bestämmelserna görs tillämpliga i första hand på häktade, varefter i särskilda bestämmelser anges på vilka andra personkalegorier som lagen är till-lämplig.

Enligt promemorian är möjligheterna att förbättra de häktades situation starkt beroende av tUlgängliga lokalmässiga och personella resurser. De nuvarande häktenas byggnadstekniska utformning begränsar möjligheterna atl åstadkomma mera radikala förändringar i behandlingssituationen, särskilt när det gäller utrymmen för gemensamhetsvistelser, arbete och fysisk träning.

Prop. 1975/76: 90 13

Vid planeringen av nya häkten och arrestlokaler är det enligt promemorian angeläget att man byggnadsmässigt söker lillgodose de behov som gör sig gällande i fråga om behandlingen av häktade m. fl. När det gäller befintliga häkten måste målsättningen bli mera begränsad med hänsyn tUl de byggnadsmässiga föratsättningarna. Vissa möjligheter torde dock finnas atl få lill stånd en lokalmässigl bättre häktesmiljö. I en del häkten kan på sikt ylterligare om- eller tillbyggnader bli aktuella.

Ett fullständigt genomförande av de principer för behandlingen av häktade m. fl. som föreslås i promemorian förutsätter vissa resursförstärkningar, särskilt när det gäller atl tillgodose behovet av förbättringar i häktenas byggnadsmässiga utformning. Det framhålls att det därvid uppenbarligen måste bli fråga om en reformverksamhet i olika etapper. De förslag till nya författningsbestämmelser som läggs fram bör emellertid genomföras redan nu.

En beslämmelse om kurativt, socialt slöd åt häktade bör enligt promemorian inte saknas i en ny häkteslag. I 1 § förslaget tUl häkteslag anges därför att om häktad behöver personligt stöd eller annan hjälp, skall i den mån det lämpligen kan ske åtgärder vidtas för att tiUgodose sådant behov om han samtycker därtill. Vidare införs regler som syftar lUl alt öka möjligheterna tUl frivUUg gemenskap mellan intagna i häkten. I 3 § nya lagen anges sålunda bl. a. alt häktad som viU vistas tillsammans med en eller flera andra intagna skall i skälig utsträckning tUlåtas detta, om lokalförhållandena medger det och det kan ske ulan fara från säkerhetssynpunkt eller, i fråga om den som är häktad på gmnd av misstanke om brott, kollusionsfara, dvs. fara för all bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. I anslutning därtill föreskrivs i förslaget att i fråga om häktad som inte fyllt 21 år särskilt skall beaktas att han inte utsätts för olämpligt inflytande av annan inlagen. För att positivt ge uttryck för angelägenheten av att häktad får möjlighet till sysselsättning under frihetsberövandet föreslås i 5 § en beslämmelse enligt vUken häktad såvitt möjligt skall erbjudas arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning.

I promemorian understyrks vikten av att de häktade genom häktets försorg — om inle hmder möter — i runlig utsträckning tillhandahålls tidningar m. m. och olika former av förströelse. 1 enlighet härmed anges i 6 § nya lagen att om kollusionsfara inte föranleder annat, häktad bör ges möjlighet alt i den utsträckning del lämpligen kan ske genom tidningar och, där sä är möjligt, genom radio och television följa vad som händer i omvärlden. Vidare föreskrivs alt häklads behov av annan förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning. När det gäller häklads brevväxling föreslås bestämmelser som ger uttryck för en i förhåUande tUl nu gäUande ordning mindre restriktiv hållning i fråga om häklads rätt i förevarande hänseende. Den föreslagna bestämmelsen i ämnet anger att häktad får avsända eller ta emot brev eller annan för-

Prop. 1975/76: 90 14

sändelse, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt eller, i fråga om den som är häktad på gmnd av misstanke om brott, fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. I uppräkningen av de myndigheter till vilka häktad har rätt att avsända brev utan föregående granskning föreslås vissa ändringar; Även besöksreglerna föreslås omarbetade, i syfle att vidga möjlighetema för häktad all la emot besök. Sålunda föreskrivs i 10 § förslaget att häktad får la emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske, dock att han inte får ta emot besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt eller kollusionsfara. Vidare föreslås en bestämmelse som möjliggör kroppsvisitation av besökande. Häklads telefonsamtal föreslås reglerad genom en särskild bestämmelse i 11 §, som utformats i principiell överensstämmelse med reglema om besök.

Departementspromemorian innehåller också förslag till regler som syftar tiU en klarare gränsdragning av ansvarsfördelningen mellan häktesföreståndare och åklagare i frågor om meddelande av tillstånd till brevväxling, besök m. m. EnUgt beslämmelse i 15 § den föreslagna häkleslagen skall åklagarens avgörande avse endast åtgärdens tillåtlighet från kollusionsfaresynpunkt. Med denna begränsning blir det — enligt en i den föreslagna tillämpningsförordningen införd beslämmelse — häktesföreståndaren som i övrigt beslutar i fråga om dessa åtgärder. Därav följer alt åklagaren i fortsättningen inte skall pröva om viss åtgärd skall tUlåtas med hänsyn lill säkerhetssynpunkter. Åklagarens funktion i detla avseende begränsas till en skyldighet att hålla häktesföreståndaren underrättad om förhållanden som har betydelse från säkerhetssynpunkt vid behandlingen av den häktade.

Enligt en föreslagen bestämmelse i 2 § nya lagen skall häklads pengar, värdesaker och legitimationshandlingar inte längre obligatoriskt omhändertas för atl förvaras skilt från den häktade. Så skall ske endast när särskUda skäl föreligger därtill. I fråga om vården av häktad som är sjuk föreslås en mer vidsträckt skyldighet än f. n. att föranstalta om läkarundersökning.

Beiräffande det närmare innehållet i promemorieförslaget hänvisas liU bilagan.

3 Remissyttrandena

Allmänt sett får promemorieförslagel etl gynnsamt mottagande av det övervägande antalet remissinstanser.

RÄ anför alt behovet av förbättring i olika avseenden för dem som i straffprocessuell ordning berövas friheten har förstärkts efter den nyligen antagna kriminalvårdsreformen. Sett i ett större sammanhang är det av vikt att sådana fribetsberövanden så långt det är möjligt står i över-

Prop. 1975/76: 90 15

ensstämmelse med de principer som gäller för del kriminalpoliliska reformarbetet. De förslag till förbättringar i fråga om behandlingen av häktade och anhåUna som läggs fram i promemorian tillgodoser väl de vikliga synpunkterna alt den som är berövad friheten behandlas med tillbörlig hänsyn och att de inskränkningar i hans rörelsefrihet som måste ske skall vara klart påkallade och inte göras mer omfattande eller fortgå längre tid än som är nödvändigt. Någon anledning till erinran mot förslaget föreligger inte. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge förefaller skälen för de i promemorian föreslagna ändringama av reglerna om behandlingen av häktade m. fl. i allt väsentligt vara övertygande. Hovrätten tUlstyrker därför all förslagen läggs till gmnd för lagstiftning. Som föreslagits i promemorian bör den nuvarande häkteslagen och tUlämpningskungördsen ersättas med nya författningar i ämnet. Rikspolisstyrelsen har i princip inte något alt erinra mot tankegångarna i förslaget, vilka är ägnade att genom skilda åtgärder anpassa lagstiftningen lill den pågående kriminalvårdsreformen. Kriminalvårdsstyrelsen anför alt nuvarande bestämmelser rörande behandlingen av häktade och övriga kategorier som omfattas av häkteslagen visserligen har medgett vissa marginella förbättringar av deras situation. Men dessa förbättringar är otillräckliga och ytterligare förbättringar framstår som angelägna. Sålunda firms enligl styrelsens mening behov av att så långt möjligl begränsa nuvarande restriktioner vad gäller t. ex. brevväxling, telefonsamtal, penninginnehav och rätlen lill besök. Vidare behöver de häktade få ökade möjligheter till kurativt, socialt stöd. Framför allt måste de häktades isolering från andra intagna och från omvärlden mildras. De i promemorian föreslagna ökade möjligheterna till gemenskap mellan intagna i häkten och till kontakter med omvärlden är i linje med det aktuella synsättet på hithörande frågor. Styrelsen finner det synnerligen angeläget att förslaget i denna del genomförs. Styrelsen vUl emellertid understryka atl flera av de föreslagna åtgärderna att förbättra de häktades situation är starkt beroende av tillgängliga lokalmässiga och personella resurser. De förslag som läggs fram i promemorian utgör enligt Advokatsamfundets menmg ett värdefullt bidrag till en nödvändig förbättring i åtskilliga hänseenden av de häktades situation. Samfundet vill i allt väsentligt tUlstyrka förslagen. SAK hälsar med tUlfredsslällelse alt en bearbetning av gällande bestämmelser angående häktade kommit till stånd och nu föreligger i förslag. Naturligen måste kriminalvårdsreformens intentioner slå igenom också på häkteslagstiftningens område. Först i och med den refomens genomförande har personalen vid de allmänna häktena kommit att känna sig definitivt inlemmade i kriminalvården och integrationslanken häkte — anstalt — frivård kan därmed ses som ett faktum. Del mest värdefulla i förslaget lill ny häkleslag synes vara att man försöker ge möjlighet till lindringar för de häktade framför allt när det gäller alt minska isoleringen, ge kurativt stöd och erbjuda större

Prop. 1975/76: 90 16

möjlighet tUl sysselsättning. I stort sell har SAK intet ätt erinra mot förslaget.

Ytterligare remissinstanser som tillstyrker promemorieförslaget helt eller i det väsentliga är arbetsmarknadsstyrelsen, riksrevisionsverket, BRÄ:s verkställande utskott, länsstyrelserna i Stockholms och Kristian-. stads län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, socialutredningen. Svenska kommunförbundet, LO, Statsanställdas förbund, TCO, Stats-tjänstemannaförbundet, Domareförbundet, Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges polismästare. Övervakarnas riksförbund och Svenska skyddsförbundet.

Socialstyrelsen konstaterar atl lagförslaget har ett lovvärt humanitärt syfte och att i konkurrensen mellan straffprocessuella säkerhelssyften och den häktades behov av god behandling de senare fått större utrymme. Svenska psykiatriska föreningen och Rättspsykiatriska föreningen med instämmande av Svenges läkarförbund ansluter sig helt tUl de grundläggande idéer, som kommil till uttryck i förslaget.

Socialstyrelsen finner det anmärkningsvärt alt det på åtskilliga ställen i de föreslagna författningstexterna förekommer sådana uttryck som "i den mån det lämpligen kan ske", "om möjligt", "när särskilda skäl föreligger", "i skälig utsträckning" etc. Häri ligger enligt styrelsens mening en risk för att det på skilda häkten kan utbildas olika praxis när del gäller tolkningen av bestämmelserna. Det får emellertid förutsättas atl kriminalvårdsmyndigheterna vidtar erforderliga åtgärder så att syftet med beslämmelserna slår igenom på alla häkten. Också Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anser att det finns risk för godtycklig tolkning av de föreslagna bestämmelserna, eflersom dessa tUl sin karaktär är vagt formulerade. Liknande synpunkter anförs av Övervakarnas riksförbund. Svenska psykiatriska föreningen och KRUM. Sistnämnda instans anser del vara en stor fara för såväl den enskilde som för den samhälleliga demokratin alt tänjbara formuleringar tiUåts att breda ut sig i lagtext. Sådana bestämmelser urholkar successivt rättssystemet. Enligt KRUM:s mening skall de häktade ha ovillkorliga rättigheter inskrivna i lagen.

Ett stort antal remissinstanser — förutom kriminalvårdsstyrelsen — framhåller det angelägna i resursmässiga förstärkningar av de allmänna häktena så atl häktesreformen kan genomföras efter de i promemorian föreslagna riktlinjerna. De resurskrav som gör sig gällande avser såväl häktenas byggnadsmässiga utformning som tillgången på personal av olika kategorier, nämligen personal för bevakningsuppgifter, social-kurativa uppgifier och arbelsledande funktioner. Kraven på resursförstärkningar kommer till uttryck i remissyttrandena från bl. a. RÄ, BRÄ:s verkställande utskott, LO, Statsanställdas förbund, Stalstjänstemannaförbundet, SAK, Övervakarnas riksförbund. Svenska psykiatriska föreningen. Rättspsykiatriska föreningen, Sveriges läkarförbund och länsstyrelsen i Stockholms län. . :

Prop. 1975/76: 90 17

Byggnadsstyrelsen vill understryka de svårigheter.som finns att tillgodose de lokalbehov m. m. som lagförslaget leder fram tUI och att reformverksamheten måste ske på lång sikt. Styrelsen har i samråd med kriminalvårdsstyrelsen år 1974 utfört en översiktlig lokalinventering omfattande 18 allmänna häkten. Därvid har gjorts en-jämförelse mellan dessa häkten och det påbörjade nya häktet i Kristianstad. Syftet med inventeringen har i första hand varit alt klargöra vilka fömtsättningar som finns att i de befintliga häktena få lokalytor för gemensamhelsvis-telse samt atl uppskatta byggnadskostnaderna härför. Inventeringen visar alt en utökning av häkteslokalerna kräver relativt stora ingrepp i de polishus där allmänna häkten är inrymda. I ett stort antal fall tvingas övriga brukare av polishusen, bl. a. polismyndigheterna själva, avstå från lokaler för en eventuell utökning av häktena. Kostnadsberäkningarna anger ett preliminärt totalbelopp om 11 milj. kronor i kostnadsläget den 1 april 1974.

Kriminalvårdsstyrelsen berör tUl en början den av byggnadsstyrelsen
företagna inventeringen av möjlighetema atl tillskapa gemensamhelsut-
rymmen m. m. på de allmänna häktena. Tillkomsten av gemensamhelsav-
ddningar ökar enligt kriminalvårdsstyrelsens beräkning personalbehovet
med omkring 40 vårdartjänster. Inventariekostnaderna beräknas tUl ca
900 000 kronor. Styrelsen är väl medveten om alt en så genomgripande
upprustning av befintliga häkten inte,kan ske i ett sammanhang. Styrel
sen vill också erinra om att den,nyligen lillsälta utredningen angående
översyn av häktningsbestämmelserna kan komma att föreslå sådana
ändringar i dessa bestämmelser att platsbehovet, behandlingens, utform
ning och därav föranlett resursbehov påverkas. I awaktan på utrednings-,
resultatet finns det anledning till försiktighet när det gäller omfattande
byggnadsprojekt. — Styrelsen anger därefter i sitt remissyttrande vissa
möjUgheter att företa mera begränsade resursförstärkningar när det gäl
ler utrymmen för gemenskap, personalbehov m. m. Styrelsen anför
därvid. ,

Ett sätt att öka möjligheterna tiU gemenskap utan stora ombyggnader är atl två celler utnyttjas som dubbelrum för s.k. samsitlning. Detta åsladkommes genom alt man installerar dubbla dörrar mellan ceUema. I en första etapp bör delta utföras vid samtliga häkten. Vidare bör — i den mån beläggningssilualionen gör det möjligt — dagrum anordnas genom att mellanväggarna mellan tre celler tas bort. Styrelsen räknar med att så kan ske vid ett tiotal häkten. Dagrum kan med lämplig utmstnmg användas även som motions- och arbetssal. En motionsgård för gemen-samhetsvistelse utomhus kan åstadkommas genom att en mellanvägg tas bort mellan två gårdar. Detta är möjligt vid åtta häkten. Styrelsen anser att de byggnadslekniska åtgärder, som här angetts tillhöra en första etapp, är oundgängligen nödvändiga för att de föreslagna bestämmelserna om vistelse i gemenskap ej skall stanna på papperet. Vid de häkten som får möjlighet liU grappgemenskap behöver personalen förstärkas. Även reglema om förvaring av häklads lillhörigheter, om arbete och sysselsättning, om tUlgång till tidningar, radio, television och annan för-

2 Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 18

ströelse samt om besök och telefonsamtal får praktiska konsekvenser för anslags- och inventariebehovet. Sålunda behövs privata låsbara lådor för de häktades förvaring av pengar och andra lillhörigheter. Centralradioanläggningar och eluttag för arbelsbelysning förutsätter samordnade ledningsdragningar. 1 Krisliansladshäktet införs för första, gången en för radio och TV gemensam uttagsenhet. Den saknas i övriga häkteslokaler.

Om nu angivna resursförstärkningar såsom en första etapp sätts in omgående, kan kriminalvårdsstyrelsen tillstyrka att den föreslagna lagstiftningen genomförs redan nu.

Häktningsutredningen framhåller att frågan om-häktenas byggnadsmässiga utformning på längre sikt har ett visst samband med utredningens uppdrag. Utredningen har ännu inte tagit ställning'i fråga om de personeUa tvångsmedlens framtida utformning. Mot bakgmnd av utredningens direktiv och vad som hittUls förekommit under utredningsarbetet kan det finnas skäl att på sikt räkna med en sådan minskiiing av antalet häktade och anhållna att det finns anledning alt iaktta en viss försiktighet när det gäller ombyggnad av befintliga häkten och projektering av nya.

Socialutredningen instämmer i det i promemorian framförda förslaget atl den nya lagstiftningen bör genomföras utan hinder av alt de lokalmässiga fömtsättningarna för vissa av de föreslagna åtgärdema ännu saknas på många håU. Én ny lagstiftning bör kunna utgöra ett slöd för det fortsatta utvecklingsarbetet. Åtskilliga reformer enligt förslaget torde dessutom kunna genomföras redan inom ramen för tillgängliga resurser. Sistnämnda synpunkt delas av Svenska fångvårdssällskapet. Även Domareförbundet anser att den väntade eftersläpningen på resurssidan inte i och för sig bör hindra att den föreslagna lagstiftningen genomförs redan nu, särskilt inte om förutsatta etappvisa förstärkningar omgående kan sättas in såvitt gäller behovet av ytterligare anslallsperso-nal. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den nya lagstiftningen bör genomföras redan nu.

Advokatsamfundet vill däremot ifrågasätta om man bör låta den nya lagstiftningen träda i kraft innan det finns faktiska möjligheter att lillgodose de rättigheter och förmåner som genom densamma skall beredas de häktade. Diskrepansen mellan vad som utlovas i lagen och vad som kan presteras i verkligheten måste te sig besynnerlig för de häktade och kanske av dessa uppfattas som en orättvisa.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän är kritiskt inställd till det förhållandet att ny lagstiftning om behandlingen av häktade m. fl. föregår resultatet av häktningsutredningens arbete eflersom utformningen av förstnämnda lagstiftning hänger samman med frågan om vUka personkategorier som den skall ha tillämpning på. RFHL är också tveksamt om det riktiga i alt genomföra promemorieförslaget nu med hänsyn till

Prop. 1975/76: 90 19

den pågående utredningen om' översyn av häktningsbestämmélserna. Frågan om hur den häktade skall behandlas är på olika sätt sammankopplad med frågan om anledningen tUl häktningen. Dessa frågor bör därför behandlas samtidigt. De i promemorian föreslagna förbättringarna i de häktades situation bör dock i huvudsak genomföras genast, genom t. ex. en gemensam cirkulärskrivelse från kriminalvårdsverket och RA.

Statens invandrarverk, som i princip stöder de förslag som läggs fram i promemorian, saknar en diskussion pm hur målet att underlätta de häktades situation skall■ nås när det gäller häktade utlänningar. Dessa senares isolering kommer att bestå om inte en'särskUd satsning görs för dem. Även BRÅ:s verkställande utskott framhåller att häktade, utlänningar utgör en grupp som bör ägnas särskUd' uppmärksamhet. eftersom deras kommunikationssvårigheter är särskUt framträdande.

Enligt socialstyrelsens mening är det med hänsyn tiU utvecklingen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet oklart om den nuvarande häkteslagen är tiUämplig på de rättspsykialriska klinikerna. Denna oklarhet bör undanröjas i den nya lagen.

Förslaget att i den nya häkteslagen införa en bestämmelse om kurativt, socialt stöd åt häktade hälsas med tillfredsställelse av flera remissinstanser, bl. a. socialutredningen. Övervakarnas riksförbund och Statsanställdas förbund. Svenska psykiatriska föreningen finner det positivt att i promemorian betonas vikten av att kurativa åtgärder inleds redan under häktningstiden. Rikspolisstyrelsen anför att de regler som föreslås i fråga om socialt, kurativt stöd torde vara ägnade att.lindra den psykiska press som.ett, även kortvarigt, frihetsberövande ofta inne-: bär.

Socialutredningen vUl understryka vikten av att man bygger ut möjligheterna till social service för dem som häktats på gmnd av misstanke om brott eller berövats sin frihet med stöd av bestämmelser utanför rättegångsbalken. Särskilt betydelsefullt är att bestämmelser om socialt, kurativt stöd förs in i lag. Beträffande dem som häktats torde behov av stöd och hjälp i stor utsträckning uppstå redan under häktningsliden. Beträffande dem som blir föremål för tillfälligt omhändertagande enligt barnavårdslagen (1960: 97) finns skyldighet att tillgodose deras hjälpbehov redan enligt den lagen. Utredningen anser det viktigt att, som föreslagits i promemorian, bestämmelser om stöd och hjälp införs även beträffande dem som omhändertagits enligt annan vårdlagstiftning, t. ex. nykterhetsvårdslagen (1954: 579) och lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Svenska kommunförbundet anser det helt riktigt att kriminalvårdens frivårdsorganisation tar'det primära ansvaret för de personer som om-' fattas av häkteslagen. Det är också naturligt att kriminalvårdens ansvar för sociala insatser för personer som normalt tillhör den primärkommu-

Prop. 1975/76: 90 20

nala socialvården skall bestå i att vid behov förmedla hjälp. VUken hjälp som skall sättas in bör kommunen bestämma, i förekommande faU i samarbete med kriminalvårdens frivårdsorganisation. Beträffande vård-, kostnads- och behandlingsansvaret för personer som av en eller annan anledning blir föremål för kriminalvårdande insatser vUl förbundet hänvisa tUl det arbete som pågår i en arbetsgrupp inom BRÄ.

BRA.s verkställande utskott framhåller att anhåUnings- och häkt-nuigstiden i många fall innebär en svår omställningsperiod för den omhändertagne. I särskilt hög grad gäller detta för dem som råkat i denna situation för första gången och därnied saknar tidigare erfarenhet. Kon-taklen med anhöriga och andra bryts, i många fall utan att den omhändertagne haft tillfälle att förklara den uppkomna situationen. De kurativa insatsema från kriminalvårdens sida bör inledas så snart som möjligt för att motverka eventuella negativa effekter. Om en intagen som redan undergår påföljd inom kriminalvården önskar det, kan det vara lämpligt att redan i detta skede koppla in förordnad övervakare, som bör ges möjlighet att bistå med socialkurativa insatser.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän framhåUer att behovet av kurativa insatser bland anhåUnä och häktade är stort. En viktig uppgift för frivårdspersonalen på häktena är terapeutiska samtal. Syftet med dessa samtal är bl. a. alt få den intagne alt tänka framåt och intressera sig för åtgärder som kan förbättra hans situation inför kommande frigivnmg. Det är angeläget att arbetsuppgiftema systematiseras och fördelas mellan olika personalkategorier. Dubbelarbete och" missförstånd skapar missnöje och motsättningar tiU skada för den intagne. Det är också viktigt att förståelsen och förtroendet för frivårdens verksamhet ökar även bland utredningsmännen och åklagama.

Enligt SAK torde många kurativa och praktiska problem även i fortsättningen komma att ombesörjas av poUspersonal. SAK anser att aUa åtgärder som avser personligt stöd och annan hjälp måste ha föregåtts av samråd med åklagare för att undvika alla risker att försvåra pågående utredning.

Det förhållandet alt enligt förslaget stöd- och hjälpåtgärder inte skaU få vidtas och underrättelse tUl socialt organ, myndighet eller skyddskonsulent inte skall få lämnas ulan den intagnes samtycke kan enligt socialutredningen i vissa fall få konsekvenser för den intagnes anhöriga. Behov av insatser som syftar till att hjälpa de anhöriga kan finnas även om inte den intagne själv framstäUt begäran härom eller lämnat sitt samtycke till hjälpåtgärderna. Enligt utredningens mening bör de anhöriga genom kriminalvårdens försorg informeras om möjlighetema tUl stöd och hjälp. Vidare bör kontakten mellan de anhöriga och de sociala organen underlättas. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det vara en brist att det i lagförslaget saknas en bestämmelse om skyldighet att anmäla behov av socialhjälp åt häktades anhöriga om anledning föreligger

Prop. 1975/76: 90 21

därtill. På samma sätt som enligt 5 § KraL bör samråd ske med den häktades familj så snart det står klart alt häktningstiden inte blir kort. Insättande av behövliga stödåtgärder för närstående ingår som ett led i socialnämnds uppsökande verksamhet och bör inte vara beroende av den intagnes samtycke.

Som framgår av det tidigare anförda är remissinsianserna i aUmänhet positivt instäUda tiU förslaget om ökade möjligheter lill gemenskap mellan intagna i häkten. Bl. a. kriminalvårdsstyrelsen finner det synnerligen angeläget alt förslagel genomförs. Svenska kommunförbundet instämmer i det allmänna synsätt som präglar promemorian i denna del. SärskUt bör möjlighetema till s. k. samsitlning vidgas för bl. a. ungdomar och missbrakare även i fall då visldsetiden är relativt kort. Statsanställdas förbund ställer sig positivt till en utvidgning av samsiltningen och gemenskap vid promenader, under föratsättning att större personalresurser skapas så att trygghet i tjänsten garanteras.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän betonar att lokalmässiga skäl, inte får åberopas för att hindra en samsiltnmg. Möjligheten tUl gemenskap bör som uttalals i promemorian omfatta även utevistelse i promenadgårdar m. m. SAK framhåller särskUt behovet av gemenskap för dem som vistas i häkte efter alt ha fullföljt talan mot meddelad dom eller som väntar på rättspsykiatrisk undersökning.

Svenska psykiatriska föreningen vill livligt instämma i förslaget om samvaro mellan häktade, i fall där utredningsskäl inte lägger bestämda hinder i vägen, men är tveksam om samsittning verkligen innebär en tUlräcklig förbättring av situationen, övervakarnas riksförbund uttalar att stor risk föreligger att de föreslagna bestämmelserna om gemensamt umgänge mellan de intagna inte kommer att få den betydelse som är önskvärd med hänsyn tiU alt fara för undanröjande av bevis ofla kan åberopas som hinder för sådan gemenskap.

Enligt Stalstjänstemannaförbundet torde det vara mer problematiskt att ordna gemenskap på ett häkte än på en kriminalvårdsanstalt. Vissa i häkte intagna kan sannolikt terrorisera hyggliga intagna, ligor kan råka i konfrontation etc. Gemenskapen torde föratsätta stark kontroll genom hög personaltäthet och noggrann differentiering. Alltför stora gmppbildningar bör undvikas.

Enligt häktningsutredningen finns skäl överväga om inte isoleringen för de häktade kan brytas på annat sätt än som föreslagits i promemorian. Elt altemativ som bör undersökas närmare är att införa möjlighet att placera häktade på kriminalvårdsanstalt i gemenskap med där intagna. PrincipieUa hinder mot en sådan lösning bör inte anses föreligga när häktningsliden kan beräknas bli långvarig och den häktade samtycker. Härvidlag kan erinras om de särskilda bestämmelser som gäller för häktade som skall undergå rätlspsykialrisk undersökning. Mot att införa

Prop. 1975/76: 90 22

en sådan ordning även för andra personer som är häktade kan anföras att vissa praktiska problem kan uppstå om olika behandlingsregler skall tillämpas på olika kategorier intagna i en kriminalvårdsanstalt. Vad som främst skiljer de olika kategorierna är arbetsplikten. Med häktningsinstitutets nuvarande utformning får emellertid placering fömtsättas komma i fråga endast i sådana kriminalvårdsanstalter som är slutna. Med hänsyn härtiU torde de oUka behandlingsreglema inte i praktiken behöva medföra några allvarliga ölägenheter. Möjligheter till sådan placering av häktade som det här är fråga om bör enligt utredningens mening med hänsyn till de fördelar som kan vinnas allvarligt övervägas i samband med den nu aklueUa översynen av bestämmelserna om behandUngen av häktade och anhållna. En sådan ordning skulle också kunna ge värdefulla erfarenheter för utredningens fortsatta arbete.

Enligt hovrättens över Skåne och Blekinge mening torde det kunna ifrågasättas om det inle i den nya häkteslagen — såsom var fallet i strafflagens promulgalionslag fram till år 1958 — borde tas in en uttrycklig föreskrift som anger att häktad i princip inte skall förvaras tUlsammans med dem som undergår straff eller annan frihetsberövande påföljd. En bestämmelse av sådan innebörd skulle också överensstämma med regeln i art. 10 pimkt 2 a) i den av Förenta Nationerna år 1966 antagna konventionen om medborgerliga och pohliska rättigheter, till vilken Sverige anslutit sig år 1971. Om en sådan föreskrift skulle tas ui i lagen, torde undanlag samtidigt böra göras dels för häktad som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning (18 § förslaget till häkteslag) och dels för häktad som behöver förvaras på kriminalvårdsanstalts sjukavdelning, dvs. i samma mm som i anstalten intagna.

Föreningen Sveriges åklagare berör det fallet att kollusionsfara — såsom föreslås i promemorian — utgör hinder för häktad att vistas tillsammans med annan intagen. Emellertid kan kollusionsrisken vara lika stor vid en flyktig kontakt som vid samsittning. Det behövs därför alltjämt en bestämmelse om att det såvitt möjligt skall förhindras att förbindelse äger rum mellan intagna som kan antas påverka varandra i mål eller ärende, anhängigt vid domstol eUer hos annan myndighet.

Statens invandrarverk anför att det givetvis är av största vikt att häktad person som är språkUgt isolerad i förhåUande till personal, radio och TV erbjuds möjlighet tiU kontakt med någon som talar hans eget språk. Om delta inte är möjligt, kan en intagens isolering ibland brytas även genom aktiviteter där inte språket är avgörande, t. ex. schackspel.

Den i förslaget lill häkteslag intagna bestämmelsen att det i fråga om häktad som inte fyllt 21 år skall särskUt beaktas att han inte utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen föranleder uttalanden av några remissinstanser. Svenska psykiatriska föreningen framhåller att en konsekvens av denna föreskrift inte bör få bli att ungdomar i mindre utsträckning än andra får möjlighet tiU samvaro med andra under häkt-

Prop. 1975/76: 90 23

ningstiden. Enligt häkiningsutredningen bör beaktas alt isolering kan vara särskilt påfrestande för ungdom. Detta motiverar att föreskriften får en generell avfattning ulan inriktning på en speciell ålderskategori. Även Svenska läkaresällskapet anser alt ifrågavarande föreskrift bör omfatta alla häktade oavsett ålder.

De föreslagna bestämmelserna om alt häktad såvitt möjligt skall erbjudas arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning under häktesliden föranleder ingen erinran från remissinstanserna. Remissinstanser som uttalar sig positivt om förslaget är bl. a. socialstyrelsen. Statsanställdas förbund, Stalstjänstemannaförbundet och Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän.

Bestämmelserna i förslaget tUl häkteslag om häktads tUlgång lill tidningar, radio m. m. och annan förströelse föranleder vissa uttalanden. Enligl socialstyrelsens mening bör den grand-, läggande bestämmelsen härom i 6 § första stycket förslaget till häkteslag ges en mer förpliktande utformning genom att det anges att häktad "skall" och inte endast "bör" ges möjUgheter, inom i paragrafen angivna gränser, till sådan kommunikation med omvärlden som där sägs.

Beiräffande den föreskrift som anger alt kollusionsfara kan föranleda inskränkningar i häktads rätt enligt förevarande paragraf anför rikspolisstyrelsen att kollusionsfaran inte torde innebära några större problem när det gäller tidningar och annan lektyr. Inte heUer torde möjligheten att lyssna på radio medföra några större olägenheter i detta hänseende, i synnerhet om häktena förses med centralradioanläggningar med i ceU-väggarna inmonterade högtalare. Däremot kan kollusionsfara vid gemensam vistelse i TV-mm motivera inskränkande föreskrifter i relativt sett slörre omfattning.

SAK menar att centralradioanläggning, med möjligheter till reglering utanför de intagnas bostadsrum, bör ingå som standardutmstnuig för ett allmänt häkte. Stalstjänstemannaförbundet rekommenderar att fast radio monteras in i varje cell. Tidningar och tidskrifter bör finnas tillgängliga på häktena. Hur distributionen av tidningar skall ske bör avgöras lokalt med hänsyn till häktets storlek. På en del häkten har korttidsprenumeration prövats med gott resultat. Häktade som har gemensamhet bör också få tillfälle att se television. För intagna med långa häktnings-tider torde det också kunna bli aktuellt med TV i bostadscellen.

Statens invandrarverk framhåller att tidningar, tidskrifter, böcker och andra medel för förströelse helt naturligt har större betydelse för språkligt isolerade utlänningar än för andra intagna. Varje häkte bör prenumerera på en eller två dagliga tidningar på de mest frekventa språken. Detta gäller också tidskrifter. Också möjligheten till boklån bör ökas. Hos de kommunala biblioteken har under de senaste åren skett en kraftig uppmstning i fråga om invandrarlitteratur. Det är viktigt alt detta kommer även häktade utlänningar tiU godo. På detta område bör kon-

Prop. 1975/76: 90 24

takten mellan häktet och invandrarbyrån på orten kunna få stor betydelse. Även övervakarnas riksförbund framhåller att det bör finnas tillgång till information och tidningar på häktade utlänningars egna språk.

Mot de föreslagna principerna för b r e v k o n t r o 11 har remissinstanserna i allmänhet inget atl erinra. Svenska psykiatriska föreningen-finner det positivt alt man lättar på brevgranskningen. Statens invandrarverk ullalar att möjligheten till ökad brevväxling är välkommen. Samtidigt framhåUs att det måsle ordnas bättre möjligheter alt översälta utländska brev. Statsanställdas förbund anser att lättnader av brevkontröl-len kan genomföras men att undanlag härifrån bör gälla beträffande dem som är häktade för grova brott och dem som kan förväntas få hjälp med fritagning utifrån.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anser att brevcensur för en stor del av dem som f. n. häktas torde vara obehövlig. Reglerna och rutinerna i samband med brevkontroll måste emellertid ses över ylterligare i syfte att förenkla systemet och få en mer enhetlig praxis.

Ä andra sidan anför Slatstjänstemannaförbundet att om de föreslagna reglerna för brevväxling upphöjs tiU lag, det inle längre torde vara möjligl alt hålla narkotikan utanför häktena. Befrielse från brevcensur lorde endast kunna ske efter individuell prövning. SAK anser att bestämmelserna i 26 § KraL i tillämpliga delar bör föras över till den nya häkleslagen.

Några remissinstanser, nämligen rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län samt polisstyrelsen i Kristianstads polisdistrikt anser att länsstyrelse liksom f. n. bör ingå i uppräkningen av de myndigheter till vilka häktad ha rätt att avsända brev ulan föregående granskning. Som skäl härför anförs att länsstyrelsen är högsta polismyndighet i länet med befogenhet i disciplinärt hänseende gentemot befattningshavare i den lokala polisorganisationen. Länsstyrelsen har vidare tUlsyn över polisarrester och skyldighet att vaka över hur polisverksamheten bedrivs. Enligt rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt och Föreningen Sveriges polismästare bör också polisstyrelsen eller polismyndigheten i det distrikt där brottsutredningen äger mm ingå i uppräkningen. Statens invandrarverk bör enligt verkels egen uppfattning också omfattas av den ifrågavarande bestämmelsen såvitt gäller brev från utlänningar, såväl sådana som lagils i förvar enligl utlänningslagen som sådana som är häktade. Svenska kommunförbundet anser att detsamma bör gälla brev till socialstyrelsen med hänsyn lill alt häkteslagen omfattar även vissa kategorier som inte är häktade. Domareförbundet ifrågasätter om inte brev-censuren bör kunna slopas äveri såvilt gäller häktads korrespondens med domstol. Länssiyrdsen i Stockholms län hävdar för övrigt att häktad i likhet med vad som gäller intagen som behandlas enligt KraL utan

Prop. 1975/76: 90 25

granskning skall ha rätt att avsända brev till svensk myndighet. Polisstyrelsen i Kristianstads polisdistrikt ifrågasätter delsamma.

Vad angår den föreslagna särskilda bestämmelsen om möjlighet att införa förbud för häktade alt ta emot försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling anför Statsanställdas förbund att gåvopaket med livsmedel o. d. bör förbjudas och att sådana varor i stället bör tiUhandahållas av häktena på sätf som nu sker.

Övervakarnas riksförbund konslalerar all stor restriktivitet f. n. tilllämpas vid landels häkten när det gäller möjligheter till besök av anhöriga, övervakare och övriga. Förbundet framhåller att delta är i högsta grad otillfredsställande. Svenska psykiatriska föreningen ser det som positivt alt man i den nya lagen lättar på besöksreglerna.

Föreningen Sveriges polismästare anför att faktorer som talar emot ett vidsträckt utnyttjande av besöksrätlighelerna är frihelsberövandels korlvarighet och alkoholpåverkan hos den omhändertagne. Övervakarnas riksförbimd har förståelse för alt inskränkningar i besöksreglerna måsle gälla i fall när det föreligger risk för undanröjande av bevis. Förbundet vill dock framhålla alt den häktade inle ens i sådana faU bör förvägras kontakt med sin övervakare eller kontaktman. SjälvfaUet skall dessa kontakter ske under betryggande kontroll.

Enligt statens invandrarverk är troligen häktade utlänningar genomsnittligt i en sämre situation än andra häktade när det gäller besök. En del utlänningar har inte några kontakter över huvud taget i Sverige eller endast ytterst begränsade sådana. Många är ungdomar som saknar familj och släkt i Sverige. Det är viktigt att detta beaktas och att man t. ex. låter kamrater komma på besök. I en del fall kan det vara lämpligt att efter förfrågan hos den intagne ta kontakt med invandrarbyrån, som kan vara behjälplig med att skaffa fram en landsman eller språkkunnig person som kommer på besök. En slörre insats när del gäller utiändska häktades situation bör också kunna påräknas från de frivilliga organisationernas sida.

Några remissinstanser berör uttalandet i promemorian att besöksreglerna i princip torde vara tUlämpliga på lekmannaövervakare och förtroendeman liksom på socialvårdstjänslemän och tjänsteman vid arbetsförmedling. Enligt BRA:s verkställande utskott 'år en sådan beslämmelse motiverad från många synpunkler. Arbelsbelaslnmgen för häktespersonalen skulle kunna öka, om besökare anländer vid olika tidpunkter på dagen. EmeUertid kan det vara svårt för exempelvis lekmannaövervakare all vara underkastad besöksbeslämmelser eflersom det kan förutsättas all de har ordinarie arbetsuppgifter alt sköta. Man bör ge lekman-naövervakarna möjligheter att bistå sina klienter i så stor utsträckning som möjligt. Deras insatser bör vara arbetsbesparande för häktes-, frivårds- och övrig personal. Övervakarnas riksförbund framhåller att

Prop. 1975/76: 90 26

övervakaren eller kontaktmannen måste beredas tillfälle att besöka den anhållne eller häktade på tider som passar honom med hänsyn tiU det ordinarie arbetet. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anser i motsats lill vad som uttalats i promemorian att lekmannaövervakare som av skyddskonsulenten och övervakningsnämnden ansetts lämplig, inte skall behöva vara underkastad besöksreglerna. Svenska kommunförbundet finner det något märkligt att socialvårdstjänslemän, i motsats tUl exempelvis frivårdspersonal, även i fortsättningen avses vara underkastad be-söksreglema. Föreningen Sveriges statsåklagare framhåller att frivårdspersonal och personundersökare uttryckligen bör anges vara undantagna från besöksreglerna.

Enligt Statsanställdas förbund talar säkerhetsskäl för att besök av andra än försvarare, kriminalvårdens anställda, NÄV-ledamöler (nämnden för den andliga vården) m. fl. bör vara bevakade. Även om man med metalldelektor kan kontrollera att vapen inle förs in på häktena,, kan man inte genom sådan kontroll gardera sig mot införsel av narkotika. Skall undantag från bevakade besök ifrågakomma, bör det ankomma på häktesföreståndaren att i samråd med åklagaren bevilja sådant tUlstånd. Stalstjänstemannaförbundet anser alt enskilda besök utan bevakning endast kan ske efter individuell noggrann prövning.

Enligt Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän måste den i promemorian angivna möjligheten att installera telefonautomater i häktena betraktas som obefintiig. I de fall där en häktad person kan få fri tillgång till telefonautomat torde häktningen vara obehövlig och kunna ersättas med reseförbud eller anmälningsplikt eller båda dessa åtgärder. Slatstjänstemannaförbundet anser alt installerandet av telefonautomater är förenat med olika säkerhetsaspekter som bör utredas närmare. Statsanställdas förbund ser däremot positivt på förslaget alt ge häktade ökade möjligheter till telefonsamtal.

Såvitt gäller den föreslagna föreskriften om atl telefonsamtal med häktads offenllige försvarare inte får avlyssnas kan det enligt Föreningen Sveriges statsåklagare på goda grunder ifrågasättas, om inte den intagne har rätt tiU telefonsamtal ulan avlyssning även med företrädare för de myndigheter till vilka brev vidarebefordras ulan föregående granskning. En bestämmelse om att samtalens tiUåtlighet får kontrolleras bör dock införas i den föreslagna tillämpningsförordningen.

Det föreslagna systemet för p rö v ni n g e n av vissa tillståndsfrågor föranleder uttalanden av ett flertal remissinstanser.

RÄ hälsar med tillfredsställelse att ansvarsfördelningen mellan åklagare och häklesföreslåndare kommer till uttryck i författningstext. Förslaget överensstämmer med RÄ:s egen uppfattning om vad som bör gälla i ifrågavarande hänseenden. Den föreslagna ansvarsfördelningen mellan åklagare och häklesföreslåndare tillstyrks också av Föreningen

Prop. 1975/76: 90 27

Sveriges statsåklagare. Statsanställdas förbund och Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän.

KRUM konstaterar att det beträffande den som är häktad på grund av misstanke om brott även i fortsättningen ankommer på åklagare att bevilja tUlstånd till besök, brevväxling, permission, tidningsläsning, ra-diolyssning o. d. Detla finner KRUM djupt otillfredsställande. Åklagaren tillförsäkras härigenom en makt som ger honom elt övertag i förhållande tUl den misstänkte och dennes försvar.

Häktningsutredningen anför att det skulle kunna göras gällande att åklagarens behörighet enligt de föreslagna reglerna att pröva tillåtiighe-ten av viss åtgärd är begränsad tiU de. fall där häktningsbeslutet grandas på kollusionsfara. En sådan tolkning torde emellertid ge åklagaren alltför begränsade möjligheter att ingripa, t. ex. när nya omständigheter tillkommit efter häktningsbeslutet. Innebörden av dessa regler bör därför vara att frågan om olika åtgärders tUIåtiighet oberoende av häktnings-grunden måste prövas av åklagaren. Riksrevisionsverket och RFHL anser däremot att kollusionsfara bör få utgöra hinder.för meddelande av visst tillstånd endast under föratsättning att domstolen åberopat kollusionsfara som häktningsgrand. Beträffande häktade — tUl skillnad, från gripna och anhållna — bör över huvud taget enligt RFHL:s uppfattning särskilda inskränkningar inom ramen för själva frihetsberövandet underkastas domstolsprövning. Svenska fångvårdsällskapet ger uttryck för uppfattningen alt i varje fall överprövningen av beslut i tiUståndsfrågor bör företas av domstol.

Häktningsutredningen konstaterar att' promemorieförslaget innebär att häktesföreståndaren,har en beslutanderätt.som inskränks av åklagarens vetorätt. Enligt utredningens mening kan det finnas skäl överväga andra lösningar när det gäller prövningen av dessa frågor. Vissa skäl talar sålunda för att domstolen ges beslutsfunktioner beträffande häktade. Ett system med vetorätt medför dessutom alltid olägenheter. Frågan om överprövning av besluten har inte reglerats i förslaget. Utredningen är inte beredd atl f. n. la ställning till andra alternativ när det gäller alt reglera beslutsfunktionerna men kommer att uppmärksamma dessa frågor under det fortsatta utredningsarbetet. I det fortsatta lagstiftningsarbetet på grundval av promemorian bör bl. a. beaktas följande. Häktesföre-tåndarens beslut torde kunna Överprövas enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer av kriminalvårdsstyrelsen och kammarrätt. Enligt utredningens mening bör dock uttryckliga regler härom ges i nya häkleslagen och tUlämpningsförordningen efter förebUd av 58—60 §§ KraL (jämför 42 § tillämpningskimgörelsen tUl sistnämnda lag). Regler om vem som beslutar bör däryid tas upp primärt i lagen och inte som skett i promemorieförslaget uteslutande i tiUämpningsförordningen. När det .gäller åklagarens beslut finns inte någon möjUghet att fullfölja talan till

Prop. 1975/76: 90 28

domstol och det är ovisst om länsåklagare kan överpröva ett beslut av distriktsåklagare i dessa frågor. Enligt utredningens mening är det också förenat med betydande olägenheter om samma åtgärd skall överprövas av olika myndigheter. Som framhållits i det föregående kommer dessa frågor att uppmärksammas i utredningens fortsalta arbete.

Vissa remissinstanser framför kritiska synpunkter på den föreslagna regeln om att häktads pengar, värdesaker och legitimationshandlingar skall omhändertas endast när särskilda skäl föreligger därtill. Även om humanitära skäl kan tala för en sådan regel menar rikspolisstyrelsen att de utredningstekniska intressena bör föranleda att den föreslagna huvudregeln i stället görs tUl undantag. Enligt styrelsens mening är det i många fall svårt att vid intagningstillfäUet avgöra om pengar och värdesaker som den intagne.medför skall få behållas av denne. Han kan i samband med frihetsberövandet föra med sig såväl penningmedel som värdeföremål, vilka först senare visar sig ha samband med visst brott. Skulle han tillåtas fri dispositionsrätt, medför delta en möjlighet för honom alt genom besökande eller tidigare frigivna medintagna låta föra ut medlen och föremålen ur häktet eUer po-lisarresten. Betalningsmedel i form av märkta sedlar kan på detta sätt undandras som bevismedel, pengar kan användas för inköp av otiUåtna varor etc. En i häkte eller polisarrest intagen person kan enligt styrelsens mening inte heller sägas ha någon egentlig nytta av att vara i besittning av legitimationshandling. Skall, som förespråkas i promemorian, den föreslagna lagstiftningen genomföras oaktat förändringar i häktenas/ polisarrestemas utformning inle kan realiseras förrän på lång sikt, kan detta medföra inle önskade konsekvenser. T. ex. kan en person som berövats friheten enligt utiänningslagen tänkas rymma från en polisarrest medförande sitt pass. Polisstyrelsen i Kristianstads polisdistrikt anser alt ordnings- och säkerhetsskäl talar för ätt de nuvarande reglema bibehåUs när det gäller intagna i polisarrester. Polisstyrelsen framhåller att a'wisi-tering är en i praktiskt taget samtiiga polisarrester dagligen ofta förekommande rutinåtgärd, som bör få behåUa den karaktären. Reglerna bör vara så enkla och klara som möjligt. Enligt polisstyrelsens mening skulle det vara mindre lämpligt och alltför betungande att vid varje av-visitering bedöma om pengar, värdesaker och legilimalionshandlingar skall omhändertas eller inte. När det däremot gäller fribetsberövanden av längre varaktighet kan eventuellt föreskrivas att ifrågavarande föremål bör förvaras av den omhändertagne.

Med hänsyn till kollusions- och flyklfaran synes det enligt Föreningen Sveriges polismästare mindre angeläget att den omhändertagne, som princip skall få behålla pengar, värdesaker och legilimalionshandlingar. En sådan ordning kan också skapa konfliktanledningar. Vad angår kortvariga fribetsberövanden, t. ex. omhändertaganden för fylleri, synes tillräckliga skäl inle föreligga för tiUämpning av den föreslagna regeln.

Prop. 1975/76: 90 29

Statsanställdas förbiind framhåller att den anställda vårdpersonalen vid såväl riks- som lokalanstalter ofta har negativa erfarenheter av att de intagna själva omhänderhar pengar. En konsekvens har varit ökad insmuggling av rasgivande medel. Pengarna har också använts för spel med ibland höga insatser och i samband därmed har ibland förekommit bråk och misshandel bland de intagna. Förbundet befarar att likartade problem skulle uppslå även vid häktena om samsittnmgen ■vid dessa vidgas och de häktade själva får hand om sina pengar. Installerandet av va-ruautomater möter också svårigheter. DärtUl kommer att personalen betraktar det som en positiv behandlingsuppgift att ta upp beställningar av varor, då man härigenom får bättre möjlighet tUl kontakter med de häktade. Förbundet avstyrker därför förslaget att de häktade själva skall få ha hand om sina pengar. Däremot tillstyi:ks förslaget om innehav av värdesaker, under förutsättning att dessa inte äventyrar säkerheten för personalen, liksom innehavet av legitimationshandlingar. Också Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anser all den intagne själv skall få ha hand om värdesaker, legitimationshandlingar, foton på anhöriga o. d. Frågan om inlagens innehav av egna kontanta medel är enligt föreningens mening mer komplicerad och torde behöva ytterligare utredning.

Enligt SAK:s mening bör den ordningen gälla att värde- och legitimationshandlingar förvaras under häktesföreståndarens ansvar. När det gäller pengar bör den ordningen övervägas att häktad som har egna, tillgängliga medel får kvittera ut exempelvis 35 kronor varje vecka och att häktad som saknar medel får bidrag av statsmedel med motsvarande summa. Ett sådant system går relativt lätt att administrera och ger de häktade en likställighet i ekonomiskt avseende. Veckoulbetalningen bör också kunna påverkas av eventuell arbetsersättning som tillkommer den intagne. Inköp av varor torde kunna ske genom vamvagn och tobaksautomater. Slatstjänstemannaförbundet förmodar att penninginnehavet inte torde vara något större problem när det gäller häktade placerade på mindre enheter. På landets största häkten har man däremot uttryckt farhågor för alt låta de häktade inneha egna medel. Enligt förbundels mening bör frågan om penningiimehav bli föremål för ytterligare överväganden. Om möjligt bör mån försöka få praktiska erfarenheter vid något eller några häkten. Förbundet är också tveksamt när det gäUer innehavet av legilimationshandlingar under häktningstiden.

Socialstyrelsen saknar i det framlagda förslaget bestämmelser om fickpengar för de häktade och framhåller att frågan vid olika tUlfällen har aktualiserats från socialnämndernas sida. Enligt styrelsens mening kunde det finnas anledning att i detta sammanhang försöka lösa denna fråga på ett tillfredsställande sätt..Svenska psykiatriska föreningen finner det positivt att promemorieförslaget innebär lättnader i fråga om omhändertagande av föremål m. m.

Övervakarnas riksförbund fömtsätter att bedömningen huruvida sär-

Prop. 1975/76: 90 30

skilda skäl föreligger att omhänderta pengar m: m. görs. i samråd med kurator och läkare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge kritiserar utformningen av den beslämmelse i 2 § förslaget till häkteslag som anger att föremål som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt skall omhändertas och förvaras för den häktades räknmg. Hovrätten ifrågasätter öm inte uttrycket "fara från säkerhetssynpunkt", som enligt förslaget ersätter det tidigare använda uttrycket "äventyra ordning och säkerhet", är väl så vagt och obestämt som detta sistnämnda uttryck. Om någori ändring anses böra göras av förutsättningama för omhändertagande av personUga föremål, bör denna ändring därför enligt hovrättens mening snarare gå ut på . en precisering av fömtsältningafnä, så att det i paragrafen klart anges vilka säkerhetsskäl som kan behöva föranleda alt föremål omhändertas. Hovrätten vill också framhålla alt det kan finnas skäl att omhänderta föremål inte enbart av säkerhetshänsyn utan ibland även av hänsyn tUl ordningen på förvaringsplatsen.. Bestämmelsen bör utformas i enUghet därmed. Vad som sagts nu om uttrycket "fara från säkerhelssynpurikt" i 2 § gäller också användningen av samma eller liknande uttryck i 3 § andra stycket, 9 § andra stycket samt 10 och 11 §§ förslaget tUlhäktes-lag. Hovrätten framhåller vidare att 2 § bör utformas sä, att deri: på något sätt anknyts till och går bättre ihop med 7 §, där det anges ätt häktad fär inneha personliga tillhörigheter i .enlighet med särskUda bestämmelser.

4 Särskilda frågor

4.1 Om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus och omsorgsvårdens specialsjukhus

4.1.1 Gällande bestämmelser

I 63 § nykterhetsvårdslagen (1954: 579) föreskrivs att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till den som ar intagen på allmän vårdanstalt för alköholmissbmkare, får omhändertas av föreståndaren för anstalten. Föreståndaren får även omhänderta alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel söm utan all känd ägare finns påträffas inom anstalten. Vad som sagts om . omhändertagande av berusningsmedel får tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen. Den som lämnar alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller injektionsspmta och kanyl tUl person som är intagen på nämnda anstalter eller eljest hjälper sådan person att komma åt dyUka varor kan dömas till böter eller fängelse (69 § nykterhetsvårdslagen). Mot föreskrifterna i nykterhetsvårdslagen svarande bestämmelser finns dels i 88 a och 89 §§ bamavårdslagen (1960: 97) beträffande den som är

Prop. 1975/76: 90 31

intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola eller vid utskrivningsavdelning som tillhör sådan skola och dels i 63 § KraL.' '

Bestämmelser om hur omhändertagen egendom skall handhas finns i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Varorna skall förstöras eller försäljas. Belopp som erhållits vid försäljning tilfaller staten.

Enligt 13 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård t vissa fall (LSPV) får den som är intagen på sjukhus med slöd av lagen underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen. Med stöd av denna bestämmelse kan överläkaren omhänderta föremål som ankommer till eller anträffas hos en patient och som överläkaren av vårdskäl anser nödvändigt att skilja från patienten under dennes vistelse på sjukhuset. Bestämmelsen ger i praktiken överläkaren samma befogenhet att omhänderta alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel samt injektionssprator och kanyler som tUlkommer föreståndare och motsvarande enligt 63 § nykterhetsvårdslagen, 88 a § barnavårdslagen och 63 § KraL. Däremot saknas motsvarighet till de i dessa lagrum intagna föreskrifterna om hur skall förfaras med den omhändertagna egendomen. Överläkaren kan därför nödgas utlämna egendomen till den intagne vid dennes utskrivning.

En psykiskt utvecklingsstörd kan oberoende av samtycke tas in i omsorgsvårdens specialsjukhus enligt bestämmelser i 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen). Intagning med stöd äv denna paragraf kan också ske på grand av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. I omsorgslagen finns ingen motsvarighet tUl den laga befogenhet atl underkasta paliert-lerna tvång som getts överläkaren m. fl. i 13 § LSPV. Det finns inte heller någon motsvarighet till de befogenheter som medges i 63 § nykterhetsvårdslagen, 88 a § bamavårdslagen och 63 § KraL.

4.1.2 JO:s framställning . •■ '

JO har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 juni 1974 anfört att det är en betänklig brist att frågan om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker, andra bemsningsmedel samt injektionssprutor och kanyler är så ofullständigt reglerad för den slutna psykiatriska vårdens och omsorgsvårdens del jämfört med den noga reglerade ordningen inom nykterhetsvården, bamavården och kriminalvården. Bristen kan inle undgå att vålla rättsosäkerhet för patienterna och villrådighet för överläkarna. Enligt JO:s mening bör bristen snarast möjligt botas genom lagstiftning.

4.1.3 Remissyttrandena .

Socialstyrelsen och socialutredningen har efter remiss avgett yttranden över JO:s framstäUning. Socialstyrelsen framhåller att inom den slutna psykiatriska vården lik-

Prop. 1975/76: 90 32

som inom omsorgslagens område vårdas i stor utsträckning på samma ■ avdelning både friviUigt intagna patienter och sådana som intagits oberoende av eget samtycke. De patienter som intagits frivUligt kan inte utsättas för tvångsvis meddelade åtgärder. De frivilligt intagna är Ukväl, som framhållits i förarbetena tiU LSPV (prop. 1966: 53 s. 185), skyldiga att rätta sig efter sjukhusets ordningsföreskrifter. Det har emellertid inte angetts närmare vilka åtgärder som kan innefattas i begreppet ordningsföreskrifter. — Frågan hur långt sådana åtgärder kan drivas mot patientens uttalade vilja är svårlöst. Det kan enligt styrelsens mening inte anses tillåtet alt personalen med våld tar hand om varor och därefter förstör dem. I stället bör eftersträvas att patienten samtycker till åtgärden. I annat fall kan patienten som yttersta åtgärd få lämna sjukhuset. Då han sökt vården frivUligt får han presumeras ha godtagit de ordningsfö-, reskrifter som gäller. — Socialstyrelsen har fått kännedom om att de nu nämnda frågoma tidigare vållat vissa problem inorri allmänpsykiatrin. Dessa har dock inle varit av sådan art att de medfört någon betydande olägenhet i vård- och behandlingsarbetet. Personalen kommer regelmässigt överens med patienterna om hur dessa frågor skall lösas när de blir aktuella. Enligl styrelsens mening är detta tillvägagångssätt även från terapeutisk synpunkt att föredra framför en åtgärd mot patientens vilja. Det kan dock uppstå sådana situationer att åtgärder måste vidtas mot patientens invändningar. Styrelsen motsätter sig därför inte att frågorna rättsligt regleras i överensstämmelse med den principiella lösning JO föreslår. Styrelsen fiimer inte skäl att beträffande friviUigt intagna frångå nuvarande metoder. För de patienter som vårdas med stöd av LSPV anser styrelsen den nuvarande rättsliga regleringen tUlfyllest när det gäller omhändertagande av alkoholhaltiga drycker m. m. som påträffas hos eller ankommit till patient. Det innebär att det är den för vården ansvarige läkaren som beslutar om omhändertagande. Analogt med övrig vårdlagstiftning bör en beslämmelse om förverkande införas. Härutöver bör omhändertagande och förverkande även kunna ske när nu aktuella varor påträffas inom sjukhusområdet utan att känd ägare finns. Beslutet alt omhänderta bör i detta fall meddelas av sjukhusdirektören eller styresmannen.

Socialstyrelsen framhåller att frågan om omhändertagande och förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. inte har varit aktuell på samma sätt inom omsorgsvården som inom den psykiatriska sjukvården. 1 enstaka undantagsfall kan det emellertid enligt styrelsens mening även inom omsorgsvården finnas behov av att mot patientens vUja kunna t. ex. omhänderta alkohol. Styrelsen motsätter sig därför inte att frågan rättsligt regleras även inom detta vårdområde. Bestämmelser om omhändertagande och förverkande bör begränsas att gälla vid specialsjukhus. För övriga institutioner inom omsorgsvården behövs inte sådana bestämmelser. Åtgärderna bör avse samma varor som inom den

Prop. 1975/76: 90 33

psykiatriska vården. Det bör ankomma på den för vården ansvarige överläkaren att besluta om omhändertagande. Omhändertagande och förverkande bör kunna ske även när varorna påträffas inom specialsjukhusets område och känd ägare inte finns. I dessa fall bör beslulel meddelas av sjukhusdirektören eller styresmannen. Socialutredningen tillstyrker JO:s framställning.

4.2 Om brevkontroll på rättspsykiatrisk klinik

4.2.1 Gällande bestämmelser

I 13 § LSPV föreskrivs att den som är intagen på sjukhus med slöd av lagen får hindras alt lämna sjukhuset och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eUer omgivningen. Det tvång som kan utövas enligt denna paragraf innefattar inle brevcensur, utan i 15 § har intagils särskilda bestämmelser om överläkares räll alt la del av och kvarhålla brev eller andra handUngar som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Sådan brevcensur får tillämpas endast om särskilda skäl föreligger och när det gäller handling som patient önskar avsända fordras därutöver att handlingen kan föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person för all överläkaren skall få besluta att handlingen skaU kvarhållas.

Intagning för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV kan ske antingen enligt 8 och 9 §§ efter ansökan med vårdintyg eller enligt 12 § sedan domstol genom lagakraftvunnen dom överlämnat vederbörande lill sådan vård. För alt någon som påföljd för brott skall kunna överlämnas till sluten psykiatrisk vård krävs i regel att han undergått rättspsykiatrisk undersökning. Han är under den tid undersökningen pågår antingen häktad eller på fri fot. Den som är på fri fot kan dock under vissa föratsättningar som framgår av det följande tvångsvis kvarhåUas på rättspsykiatrisk klinik.

Häktad som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning kan vara placerad på rättspsykiatrisk klinik, i häkte eller på kriminalvårdsanstalt (7 § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål). Är han i oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan beredas på rätlspsykialrisk klinik eller på kriminalvårdsanslalts psykiatriska avdelning, måsle han dock intas på sjukhus med tiUämpning av anökningsför-färandet enligt 8 och 9 §§ LSPV.

I 8 § häkteslagen föreskrivs att häktad inle får avsända eller ta emot brev eller annan försändelse med mindre det prövas kunna ske utan att äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Brev som i dessa fall kvarhålls får inte utan den intagnes medgivande öppnas (12 § tillämpningskungörelsen). Om man undantar häktade som beretts vård enligt LSPV, finns

3 Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 34

inga bestämmelser som medger brevcensur av vårdskäl mot psykiskt sjuk som är häktad.

Den som är på fri fot och undergår rättspsykiatrisk undersökning kan enligt 9 § första stycket lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål i vissa fall håUas kvar på rättspsykiatrisk klinik. I 9 § andra stycket samma lag föreskrivs att den som är intagen på rättspsykiatrisk klinik med stöd av första stycket får hindras alt lämna kliniken och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller för att skydda honom själv eUer omgivningen. Äv förarbetena (prop. 1966: 60 s. 17) framgår dock att man i fråga om rätten alt avsända och mottaga brev, inte funnit skäl att behandla tvångsintagen på annat sätt än den som frivUligt vistas på klinik för undersökning.

4.2.2 JO:s framställning

JO har i skrivelse tUl regeringen den 25 mars 1975 anfört att frågan om brevcensur vid rättspsykiatrisk klinik har aktualiserats i JO:s verksamhet vid ett par tillfäUen. Därvid har uppgetts att det inte så sällan förekommer att en psykiskt sjuk inlagen vill avsända brev som under inflytande av hans sjukdom fått sådant innehåll att det kan komma att medföra betydande olägenhet för honom när hans tillstånd förbättras.

Det synes enligt JO oegentligt att personer, som uppenbarligen är psykiskt sjuka och senare skall överlämnas lill sjukhus för vård enligl LSPV, därför att de befinns vara i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård, under den tid de som häktade eller tvångsintagna vistas på rättspsykiatrisk klinik inte när vårdskäl övertygande talar för det kan hindras från att avsända brev som kan vålla dem betydande olägenheter och obehag. Från såväl humanitär synpunkt som med lanke på ändamålet med vården synes det vara olyckligt all det inle är sörjt för att i den intagnes intresse brev han vill avsända kan kvarhållas. JO förutsätter att en kvarhållningsrätl måsle strängt begränsas tUl situationer då etl ingrepp i den intagnes kommunikation med yttervärlden framstår som helt nödvändigt med hänsyn till hans psykiska tillstånd (jfr JO 1974 s. 339). Enligt JO:s mening talar beaktansvärda skäl för att lagändring övervägs i nu angivna syfle. Med den utformning lagstiftningen på området nu har synes ändring i så fall böra ske såväl i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål som häkteslagen.

4.3 Om placering i vissa fall i allmänt häkte av person som dömts till frihetsberövande påföljd

Enligt 11 § lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. får den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd i an-

Prop.1975/76: 90 35

slutning härtill tillfälligt förvaras i allmänt häkte eller polisarrest, om det behövs med hänsyn tUl transportförhållandena.

I skrivelse till regeringen har kriminalvårdsstyrelsen nyligen anfört att det sålunda inte finns något slöd i lag för att i avvaktan på placeringsbeslut i häkte kvarhålla den som dömts tiU frihetsstraff. Styrelsen framhåller att det emellertid visat sig omöjligt — i vart fall vid de större häktena — alt omedelbart efter del alt en verkställbar dom föreligger besluta om i vilken anstalt den dömde skall placeras. Regionchefen, som i första hand har alt fatta beslut i placeringsfrågan, måste ha erforderligt underlag för beslutet tUlgängligt och är i praktiken förhindrad att ha differentieringssammanträde varje dag. Styrelsen hemställer därför om sådant tillägg till 11 § lagen om beräkning av strafftid m. m. alt tUlfällig förvaring i häkte kan få ske i a"waktan på beslut om placering på viss i beslutet angiven kriminalvårdsanstalt.

Enligt 43 § KraL får intagen i anslutning till inställelse vid domstol eller andra myndigheter tillfälligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av säkerhetsskäl.

1 fömtnämnda skrivelse har kriminalvårdsstyrelsen anfört alt det även i andra fall än som avses i sistnämnda bestämmelse visat sig föreligga behov av att undantagsvis under pågående verkställighet kunna i häkte tillfälligt placera en i kriminalvårdsanstalt intagen ej häktad person. Styrelsen framhåller att vissa lokalanstalter inte har möjlighet att på ett betryggande sätt omhänderta en berusad eller på annat sätt grovt störande inlagen. I de fall det är nödvändigt alt avskilja den intagne från andra intagna på grund av hans uppträdande eller eljest och det inle i närheten finns någon sluten anstalt dit han kan förflyttas, bör enligt styrelsens mening genom lagändring öppnas möjlighet atl tillfäUigt — under högst ett dygn — placera den intagne i närbeläget häkte.

5 Föredraganden

På senare år har uppmärksamheten alltmer riktats på behovet av reformer när del gäUer behandlingen av häktade, anhållna m. fl. Förslag har också lagts fram och åtgärder vidtagits i syfte alt förbättra förhållandena för de häktade, särskilt när det gäller att tillgodose deras behov av kurativt socialt slöd och att bereda dem möjligheter tUl sysselsättning under vistelsen i häktet. Den pågående kriminalvårdsreformen, som har tagit sig uttryck bl. a. i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (KraL), har gett ökad akluaUtet åt strävandena att få till stånd en ny lagstiftning om behandlingen av häktade. Sedan arbetet med lagstiftningen om behandlingen i anstalt slutförts, påbörjades också en översyn av häkleslagsliftningen. Därutöver har bl. a. 1974 års riksdag uttalat sig om behovet av en snar reform på detta område.

Inom justitiedepartementet har upprättals en promemoria (Ds Ju 1975: 8) angående ny lagstiftning om behandlingen av häktade m.fl. 1

Prop. 1975/76: 90 36

promemorian läggs fram förslag till en ny lag i ämnet, avsedd att ersätta den nuvarande lagen (1958: 213) om behandlingen av häktade och anhåUna m. fl. Den nya lagen föreslås innehålla bestämmelser som syftar till att underlätta de häktades situation i olika hänseenden. Av principiellt intresse är framför allt de bestämmelser som rör möjligheterna för häktade att få kurativt, socialt stöd, erbjudanden om arbete eller annan sysselsättning under häktningstiden, gemenskap meUan intagna i häkten samt häktades kontakter med omvärlden genom tidningar, lidskrifter, radio, television, brevväxling, besök och telefonsamtal. Vidare innebär förslaget en närmare reglering av åklagares och häktesföreståndares beslutsfunktioner i tillståndsprövningsfrågor.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget fått ett i huvudsak positivt mottagande. Flertalet remissinstanser lämnar i stort sett utan erinran den i promemorian föreslagna lagregleringen. I en del frågor framförs dock invändningar. Ett stort antal remissinstanser understryker det angelägna i alt häktena tillförs ökade resurser så att reformen kan genomföras efter de riktlinjer som har dragils upp i promemorian.

Även jag anser promemorieförslaget vara i huvudsak väl ägnat alt läggas till grund för lagstiftning. Elt genomförande av de principer som förslaget bygger på bör verksamt kunna begränsa de skadliga följder som häktning och andra tillfälliga frihelsberövanden lätt ger upphov till. Bestämmelserna synes i allt väsentligt innebära en realistisk avvägning mellan å ena sidan behovet av alt förbättra situationen för de häktade m. fl. och å andra sidan intresset av att kunna förverkliga de ändamål som ligger till grund för häktningsinstitutet och andra temporära fribetsberövanden som omfattas av lagstiftningen. På vissa punkter bör dock promemorieförslagel bli föremål för ändringar och justeringar.

I anslutning härtill vill jag erinra om alt bestämmelserna i rättegångsbalken om häktning, anhållande m. m. är föremål för en översyn genom tillkallade sakkunniga (häktningsutredningen/Ju 1974: 17). I direktiven till utredningen anförde jag att frågan om behandlingen av dem som är häktade m, m. och därmed sammanhängande frågor om tillgängliga resurser kan påverkas av en ändrad utformning av bestämmelserna om häktning m. m. Det borde därför vara en väsentlig uppgift för utredningen att under hänsynstagande härtill överväga behandlingens utformning. Det nu framlagda förslaget till häkteslag ger inte anledning till annat bedömande. Jag vill emellertid betona att utredningens överväganden rörande behandlingsreglernas innehåll i huvudsak torde kunna begränsas till sådana frågor som aktualiseras av en ändrad utformning av häktningsbestämmelserna. Som jag återkommer till i det följande är det också en uppgift för utredningen att överväga frågor som rör beslutsfunktionerna i ärenden enligt häkleslagen.

Det är enligt min mening mycket tiUfredsställande att det synsätt som bär upp kriminalvårdsreformen i betydelsefulla hänseenden också har kunnat tas tillvara vid utformningen av de i promemorian föreslagna be-

Prop. 1975/76: 90 37

handlingsreglerna för häktade. Kravet på samverkan med olika sociala organ som enligt KraL och motiven till denna lag skall utgöra ett bärande element i behandlingsarbetet för kriminalvårdsklientelet har i promemorieförslaget fått en motsvarighet för de häktades del genom bestämmelser om insatser av social, kurativ karaktär. Den i KraL uttryckta principen att man skall söka mmska de i kriminalvårdsanstalt intagnas isolering i förhåUande till varandra och lUl omvärlden motsvaras i förslaget till häkteslag av bestämmelser som avser att möjliggöra en friviUig gemenskap mellan intagna i häkten och en ökad kommunikation med omvärlden. Som framhålls i promemorian följer å andra sidan av häkl-ningsinstitutets och andra temporära frihetsberövandens natur att vissa skillnader i behandlingen måste upprätthållas mellan dem som är föremål för dessa fribetsberövanden och dem som i kriminalvårdsanstalt undergår påföljd för brott. I fråga om arbete eller annan sysselsättning är sålunda all märka alt någon arbetsplikt inte kan åläggas häktade och därmed jämställda. När det gäller möjlighetema till kontakt mellan intagna inbördes och med omvärlden måste beaktas att benägenhet att fly i många fall är betydligt mer påtaglig hos de häktade än hos huvuddelen av kriminalvårdsklientelet och all kollusionsfara, dvs. risk för alt bevis skall undanröjas eller utredning om brott eljest skall försvåras, i princip kan förekomma endast hos dem som är häktade som misstänkta för brott. Del förhållandel all häklesreglerna till skillnad från reglerna för kriminalvård i anstalt skall tillämpas på fribetsberövanden som ofta är myckel kortvariga är också en omständighet som föranleder skillnader i de båda regelsystemens innehåll.

Som framgår av det anförda är den nuvarande häkleslagen tUlämplig inte bara på häktade utan också vid en rad andra fribetsberövanden av straffprocessuell eller annan art. Gemensamt för dessa olika frihelsberövanden kan sägas vara att de är av temporär natur och att de har ett annat ändamål än verkställighet av påföljd för brott eller beredande av vård. I överensstämmelse med vad som föreslås i promemorian bör en ny lagstiftning också i princip ha samma tillämpningsområde som den nuvarande lagen. Det innebär alt frihelsberövandels varaktighet kan, beroende på grunden för ingripandet och omständigheterna i övrigt, variera mycket kraftigt. De behandlingsprinciper som präglar promemorieförslaget har naturligen sin främsta betydelse för de personer som är berövade friheten under en relativt lång period, i första hand de häktade. I fråga om dem som är omhändertagna i polisarrest under helt kort tid, ofta mindre än en dag, torde de föreslagna förändringarna i behandlingens utformning knappast alls eller endast i ringa mån få någon betydelse. Under remissbehandlingen har från några håll också hävdals all särbestämmelser i vissa hänseenden är motiverade för de kortvariga omhändertagandena. Enligt min mening är det emellertid knappast möjligt att på ett ändamålsenligt sätt skilja ul de olika slag av omhänderta-

Prop. 1975/76: 90 38

ganden där en speciell reglering kan ifrågakomma. Från materiell synpunkt synes dessutom en särreglering inte vara behövlig.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande anfört att utvecklmgen beträffande det rättspsykiatriska undersökningsväsendet medfört oklarhet i frågan om den nuvarande häkteslagen är tiUämplig på häktade som förvaras på rättspsykiatrisk klinik. Jag vUl i anledning därav påpeka att häkleslagen är tillämplig på var och en som är häktad oavsett var han förvaras. Den omständigheten att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet numera beslår av rättspsykialriska kliniker med socialstyrelsen som huvudman har därför inle medfört att häkteslagen skulle sakna till-lämplighet på häktade som förvaras på sådan klinik (se prop. 1969: 22 s. 6 och 9 samt JO i ärendet 856/1975). Jag är samtidigt medveten om att — som socialstyrelsen framhåller — situationen för en häktad som befinner sig på rättspsykiatrisk klinik för undersöknmg i vissa hänseenden skUjer sig från andra häktades situation. I ett speciellt hänseende har delta också lett till alt man lagstiftningsvägen öppnat möjlighet att låta häktade undersökningsfall under vissa förutsättningar förvaras i kriminalvårdsanstalt för atl där vistas i gemenskap och arbeta tillsammans med andra intagna. Vidare har JO i fråga om brevkonlroll aktualiserat frågan om en särreglering för häktade som är intagna på rättspsykiatrisk klinik. Jag återkommer till den frågan i det följande. Bortsett härifrån lorde de behov som gör sig gällande för de häktade undersökningsfallen kunna t.v. tillgodoses inom ramen för de allmänt gällande behandUngsreglerna. I sammanhanget bör framhållas att frågor rörande häktade undersök-ningsfaU f.n. övervägs av 1971 års utredning (Ju 1971: 08) om behandling av psykiskt avvikande. Självfallet är det angeläget att de verkställighetsföreskrifter som kommer att meddelas i administrativ ordning i anledning av den nya häkteslagen utformas med tillbörligt beaktande av förhållandena vid de rättspsykialriska klinikerna. Bl. a. bör framgå alt den beslutanderätt som för de allmänna häktenas dd tillkommer häktesföreståndare skall, i fråga om häktade som är intagna på. rätlspsykialrisk klinik, utövas av klinikchefen. Jag vill i detla sammanhang erinra om att åklagares befogenheter i behandlingsfrågor gäller även i fråga om de på rättspsykiatrisk klinik intagna häktade.

1 lagtekniskt hänseende anser jag det vara en lämplig lösning att — som föreslagits i promemorian — den nuvarande häkteslagen ersätts med en ny lag i ämnet. Liksom nuvarande lag bör den nya lagen vara uppbyggd efler den principen att bestämmelserna enligt sin ordalydelse görs tiUämpliga på häktade, varefter i slutet av lagen ges föreskrifter om lagens lUlämplighet på personer som är underkastade fribetsberövanden på andra grunder.

Beträffande de enskUda lagbestämmelsernas utformning har några remissinstanser påtalat att formuleringarna i åtskilliga hänseenden är så vaga och tänjbara alt det finns risker för en godtycklig eller oenhetlig

Prop. 1975/76: 90 39

tillämpning. Jag vill i anledning därav framhålla att såväl den nuvarande som den föreslagna häkteslagen har karaktären av en ramlag som skall gälla för omhändertaganden av vitt skilda slag och i olika typer av lokaler med sinsemellan skiftande fömtsättningar i fråga om personeUa och byggnadsmässiga resurser. Dessa förhållanden måste uppenbarligen påverka utformningen av de bestämmelser som skall reglera verksamheten, så att tillämpningen kan anpassas tUl de förutsättningar som faktiskt föreligger i olika faU. Självfallet är det angeläget att man vid prövningen enligt lagen av de omhändertagnas rättigheter och förmåner söker tillgodose de omhändertagnas berättigade intressen i så hög grad som möjligt.

Som framhåUits såväl i promemorian som i åtskUliga remissyttranden är det angeläget att häktena tillförs sädana resurser att de föreslagna principerna för behandlingen av häktade m. fl. kan genomföras i praktiken. Det gäller här bl. a. frågor om anordnande av gemensamhets-utrymmen, anordningar för television, uppsättande av förvaringsskåp m. m. Vid ett bedömande av resursfrågorna måste beaktas att bestämmelsema om häktning, anhållande m. m. är föremål för en översyn genom häktningsutredningen. Om resultatet av denna översyn skulle bli att häktning blir mindre vanligt förekommande i framtiden, är detta självfaUet en omständighet som kan påverka såväl behandlingens utformning som utrymmesbehovet vid häktena. En viss försiktighet när det gäller att bedöma frågan om omedelbara resursförstärkningar är därför väl motiverad. I första hand gäller det alt genom en prioritering söka tUlgodose de mest angelägna behoven.

Som bl. a. statens invandrarverk framhållit i sitt remissyttrande utgör häktade utlänningar en grupp som kräver särskild uppmärksamhet i detta sammanhang. Språkhinder och brist på kontakter med andra människor leder ofta för de häktade utlänningamas del lill en isolering som är i särskilt hög grad påfrestande. Det är därför angeläget att inom ramen för tillgängliga resurser söka förbättra förhållandena för denna personkategori.

Jag återkommer i del följande till de resursfrågor som aktualiserats i detta lagstiftningsärende.

En av de frågor i promemorieförslaget som är av mera principiellt intresse gäller införandet av bestämmelser om åtgärder för att tillgodose häklads behov av kurativt, socialt stöd och annat bistånd i personliga angelägenheter. Möjligheterna för häktade att få sådant bistånd har förbättrats på senare tid genom att frivårdspersonal numera medverkar i arbetet på häktena och genom alt personunder-sökningsverksamhelen mera än förut inriktas på att utröna behovet av socialt stödjande insatser. I samband därmed har också införts möjlighet att förordna en förtroendeman för den misstänkte med uppgifl att bistå denne med kurativa åtgärder innan ansvarsfrågan är avgjord (prop. 1973: 173). Emellertid finns inte i den nuvarande häkleslagen någon

Prop. 1975/76: 90 40

föreskrift som behandlar frågan om tillgodoseendet av häklads behov i de hänseenden som det här är fråga om. Med hänsyn till den centrala betydelse frågan har för den som är berövad friheten, om än tillfäUigtvis, bör enligt vad som uttalas i promemorian en bestämmelse i ämnet inte saknas i den nya lagen. Promemorieförslaget innehåller därför en föreskrift som anger alt om häktad behöver personligt stöd eller annan hjälp, skaU i den mån det lämpligen kan ske, åtgärder vidtas för att tiUgodose sådant behov om den häktade samtycker därtill.

Vid remissbehandlingen har den föreslagna bestämmelsen i allmänhet lämnats utan erinran. Socialutredningen och länsstyrelsen i Stockholms län har emellertid påpekat att behov av insalser som syftar till att hjälpa den häktades anhöriga kan finnas även om den häktade själv inte samtyckt till alt åtgärder vidtas.

Jag delar den uppfattning som kommil till uttryck i promemorieförslaget att den nya häkteslagen bör innehålla en beslämmelse som reglerar skyldigheten atl vidta åtgärder för atl tillgodose häktads behov av stöd och hjälp i personliga angelägenheter av skilda slag. Vad det därvid bl. a. gäller är att påkalla de sociala organens uppmärksamhet på den häktades behov av hjälp i socialt, kurativt hänseende. I överensstämmelse med vad jag uttalade i samband med reformeringen av person-undersökningsverksamheten år 1973 (prop. 1973: 173 s. 21) bör, som också föreslagits i promemorian, den häktades samtycke vara en förutsättning för all de för hans behandling närmast ansvariga skall vidta åtgärder i angivet syfte. Jag är medveten om att detta i vissa fall kan få tiU följd att den häktades familjs behov av hjälp m. m. inte blir uppmärksammat av de sociala organen. För att om möjligt förebygga ett sådant otillfredsställande förhållande är det angelägel att den häktade, i faU då han inte lämnar sitt samtycke till att kontakt tas med dessa organ, uppmanas på lämpligt sätt atl då skäl därtiU kan tänkas föreligga informera sin familj eller andra berörda om förefintliga möjligheter för dem atl erhålla socialt stöd m. m. enligt de allmänt gällande bestämmelserna.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen avser inle bara bistånd i angelägenheter av social, kurativ karaktär. Det kan också gälla hjälp i rent praktiska angelägenheter som den häktade inte kan ombesörja själv till följd av frihetsberövandet. Sålunda kan bostaden behöva tillsyn, ett husdjur las om hand eller arbetsgivare underrättas. Jag finner del betydelsefullt att bestämmelsen kommer att omfatta även åtgärder för alt lösa sådana praktiska problem. Självfallet bör även dessa åtgärder vidtas endast med den häktades samtycke.

Frågan om och i vilken omfattning åtgärder skall vidtas för att bistå den häktade i sådana angelägenheter som omfattas av bestämmelsen måste, som också promemorieförslaget innebär, bedömas från fall till fall. En faktor som bör tillmätas stor betydelse, åtminstone när det gäl-

Prop. 1975/76: 90 41

ler behovel av sociala, kurativa insalser, är frihelsberövandels varaktighet. Härvidlag bör håUas i minnet att bestämmelsen kommer att gälla inte enbart häktade ulan också skall tillämpas vid en rad andra slag av fribetsberövanden, ofla av kortvarig natur.

Bestämmelser som anger på vem eller vilka som det ankommer alt vidta åtgärder för att tillgodose de hjälpbehov som det är fråga om torde få meddelas i administrativ ordning. Därvid får beaktas de skillnader i tillvägagångssättet som föranleds av bl. a. grunden för frihetsberövandet och beskaffenheten av den angelägenhet som biståndet avser. Jag ansluter mig härvidlag i det väsentiiga lill de synpunkler och förslag som lagts fram i promemorian.

Principiellt viktiga är också de bestämmelser i promemorieförslaget som innebär ökade möjligheter för häktad atl vistas i gemenskap med andra häktade. Nuvarande häkteslag utgår från principen alt det i allmänhet ligger i den häktades eget intresse att håUas i enrum, skild från andra häktade. Från denna ulgångspunkt föreskrivs i lagen (4 §) att i varje mm inte får förvaras mer än en person, om det inle är nödvändigt av utrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning. Också promemorieförslaget utgår från den principiella rätten för häktad att få vistas i ensamcell. Emellertid har det synsättet alltmer växt fram att häktade ofta har ett naturligt behov av att åtminstone tidvis få vistas tillsammans med andra häktade och atl en sådan gemenskap är ägnad att förebygga menliga följder av frihetsberövandet. Mot den bakgrunden föreslås i promemorian att i den nya lagen tas in en föreskrift som uttryckligen anger att häktad som vill vistas tillsammans med andra intagna, i skälig utsträckning skall tillåtas detta under förulsällning att lokalförhållandena medger det och alt det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och risk för kollusion.

Förslaget har i allmänhet mottagits gynnsamt vid remissbehandlingen. Häkiningsutredningen har dock ifrågasatt om inte en bättre lösning skulle vara att införa en möjlighet att placera häktade på kriminalvårdsanstalt i gemenskap med där intagna.

Jag vill för egen del till en början framhålla alt man på senare lid alltmer kommit lill insikt om att häktade personer ofta upplever isoleringen i häktet som mycket påfrestande. I särskUt hög grad gäller detla naturiigen i de fall då häktningsliden är lång. Det är därför angelägel alt införa bestämmelser som ökar möjligheterna för häktad som så vill att i skälig ulslräckning vistas tillsammans med andra intagna. Härigenom skapas också bätlre förutsättningar för atl bereda häktade arbete eller annan sysselsättning under frihetsberövandet.

Den av häkiningsutredningen ifrågasatta lösningen all placera häktade i kriminalvårdsanstalt för att där vistas i gemenskap med intagna som undergår påföljd för brott skulle visserligen ha den fördelen att behovet alt anordna gemensamhetsulrymmen i häktena i motsvarande

Prop. 1975/76: 90 42

mån skuUe minska. Sedan länge gäller emellertid den gmndsatsen att häktad i regel inte skall förvaras tillsammans med fängelseklienlel. Avsteg härifrån har visserligen skett dels beträffande häktade som behöver förvaras på kriminalvårdsanstalts sjukavdelning och dels i vissa fall i fråga om häktade som väntar på rätlspsykialrisk undersökning (7 a § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål). Dessa avsteg är dock betingade av alldeles särskUda förhållanden. Principen att häktade skall förvaras åtskilda från dem som dömts till frihetsberövande påföljd har f.ö. kommit till uttryck i artikel 10: 2 a) i den av Sverige biträdda internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (prop. 1971: 125 sid. 32). Såväl principiella som praktiska skäl kan sålunda anföras mol att i större utsträckning än f. n. medge atl häktade får förvaras gemensamt med dömda personer, även om ett vUlkor för en sådan tiUämpning självfallet skulle vara att den häktade samtycker till åtgärden.

Jag vUl därför i princip ansluta mig lill förslagen i promemorian om att öka möjligheterna för häktade att frivUligt vistas tillsammans med varandra. Jag ansluter mig också lill de bestämmelser i promemorieförslaget som anger atl förutsättningar för en frivUlig gemenskap mellan häktade naturligen måste vara att lokalförhållandena medger det och att det kan ske ulan fara från säkerhetssynpunkt och utan risk för kollusion.

I kungörelsen (1958: 214) arig. tiUämpningen av den nuvarande häkteslagen finns föreskrifter som anger dels att det såvitt möjligt skall förhindras atl förbindelse äger rum mellan intagna som kan antas påverka varandra i mål eller ärende som är anhängigt vid domstol eller hos annan myndighet och dels att det även i övrigt skall eftersträvas att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen. I promemorieförslaget finns endast så till vida en motsvarighet till denna reglering alt det anges att i fråga om häktad som inte fyllt 21 år särskilt skall beaktas att han inle utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen.

Föreningen Sveriges åklagare har i sitt remissyttrande anfört att kol-lusionsrisk kan föreligga inte bara vid gemensamhetsvistelse i den bemärkelse som här avses utan också vid en mera flyktig kontakt mellan häktade. Enligt föreningens mening behövs därför fortfarande en bestämmelse om förhindrande av förbindelse mellan häktade som kan antas påverka varandra i visst mål etc. Vidare har några remissinstanser anfört alt den i promemorieförslaget intagna bestämmelsen om skydd mot olämpligt inflytande på häktade som inte fyllt 21 år, bör omfatta alla häktade oavsett ålder.

Jag anser alt de synpunkler som sålunda framförts vid remissbehandlingen bör tUlgodoses på det sättet att de i nuvarande tillämpningskungörelse intagna bestämmelserna i ämnet tas in i den nya lagen med i sak oförändrat innehåU.

Prop. 1975/76: 90 43

Till skUlnad från den som undergår krimuialvård i anstalt får häktad inte åläggas arbete. Denna principiellt viktiga gmndsals är inskriven i nuvarande häkteslag (6 §). Kan det ske utan olägenhet, får dock häktad utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som annars kan beredas honom. Om häktad som är intagen i kriminalvårdsanstalt vill arbeta, skall enligt föreskrift i tillämpningskungörelsen (1958: 214) föreståndaren söka bereda honom lämpligt arbete. I övrigt finns inte någon förfallningsreglerad skyldighet alt bereda häktad, som så önskar, arbete eller annan sysselsättning.

Under senare år bar man alltmer kommit till insikt om behovet och värdet av att bereda häktade tUlfälle till sysselsättning. Medel har anslagils för tjänster som ledare av arbetet och sysselsättningen vid häkten. Enligt promemorieförslaget bör den nya lagen ge uttryck för det angelägna i att erbjuda den häktade sysselsättning. De föreslagna, bestämmelserna i ämnet anger därför att häktad såvilt möjUgt skall erbjudas arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning och alt det vidare — i likhet med vad som gäller enligt nuvarande lagbestämmelser — skall beredas honom tillfälle att ulföra arbete som han själv skaffat sig, om det kan ske utan olägenhet.

I likhet med remissinsianserna ansluter jag mig till promemorieförslaget i denna del. En vistelse i häkte, särskilt om den drar ut på tiden, innebär i sig själv ofta en psykisk påfrestning som i många fall förvärras om den häktade är sysslolös. Kan sysselsättning beredas honom, är detta ägnat att skingra hans tankar och därmed dämpa den oro för hans egen och familjens situation inför den kommande rättegången som annars lätt uppkommer. Av humanitära skäl är det därför angeläget att införa lagbestämmelser som ålägger de för behandlingen ansvariga en skyldighet att såvitt möjligt erbjuda de häktade som så önskar arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning under häktningsliden.

I häkleslagen (7 §) finns enbestämmelse som anger att häktad får anskaffa eller ta emot underhåll och bekvämligheter utöver vad som annars bestås honom i den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt inte föranleder olägenhet. Enligt de närmare bestämmelser som tagits in i tillämpningskungörelsen (9 §) får häktad skaffa sig eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom lämpUg förströelse, i den ulslräckning det kan ske utan olägenhet. Dock kan åklagaren föreskriva alt den som är häktad på grund av misstanke om brott inte får läsa tidskrifter eller tidningar eller inneha radioapparat.

I promemorian föreslås alt bestämmelsema i ämnet arbetas om i olika hänseenden varvid de så långt möjligt bör anpassas lill motsvarande regler i KraL (14 § första stycket och 24 §). Sålunda föreslås alt i den nya lagen las in en bestämmelse vari anges att i den utsträckning det lämpligen kan ske häktad bör ges möjligheter alt genom tidningar och, där så

Prop. 1975/76: 90 44

är möjligt, genom radio och television följa vad som händer i omvärlden, om inte annat följer av en föreslagen särskild bestämmelse rörande kollusionsfara. Vidare föreslås en ny bestämmelse av det innehållet att häktads behov av annan förströelse bör tiUgodoses i skälig omfattning. Dessa bestämmelser ger till skillnad från nuvarande regler uttryck för principen alt det skall åligga häktet atl i rimlig utsträckning tiUhandahålla häktade tidningar och annan form av förströelse. Hämtöver föreslås den nya lagen innehålla en bestämmelse som anger att häktad under nyss anförda förutsättningar själv får skaffa sig eller ta emot böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom förströelse. Härigenom markeras i överensstämmelse med nuvarande reglering att den häktade själv skall ha vissa möjligheter att på egen bekostnad skaffa sig eller utifrån ta emot sådana informations- och förströelsemedel som häktet inle förser honom med. Den särskUda bestämmelsen rörande kollusionsfara som föreslås intagen i lagen anger att i fråga om den som är häktad på gmnd av misstanke om brott inskränkningar helt eller delvis får göras i hans rätt alt ha tillgång till tidskrifter, tidningar, radio och television, om det är påkallat för att undvika att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras.

Den sålimda föreslagna lagregleringen har på något undantag när lämnals ulan erinran av remissinstanserna. Även jag fuiner del lämpligt att bestämmelser av föreslagen innebörd tas in i den nya lagen. För att underlätta de häktades situation är det väsentligt alt de så långt möjligt bereds tUlfälle tUl olika former av förströelse samt möjlighet att följa vad som händer i omvärlden genom tidningar, radio m. m. Det förhållandet alt den föreslagna regleringen innebär en principiell skyldighet för häktet att i mån av resurser tillhandahålla häktad informations- och förströelsemedel finner jag tUlfredsställande. Jag vUl också understryka att inskränkning i den häktades rätt på grund av kollusionsfara bör ske med största återhållsamhet och i förekommande fall så långt möjligt göras partiell.

Frågan under vUka förutsättningar häktad bör få inneha personliga lillhörigheter samt skaffa sig varor o. d. under häktningsliden avser jag alt la upp i det följande i samband med att jag behandlar reglerna om omhändertagande av föremål som påträffas hos den häktade vid avvisi-tering.

Bestämmelser om häktads rätt att avsända och ta emot brev är intagna såväl i häkteslagen (8 §) som i tiUämpningskungörelsen. Regleringen innebär att varje brev — med undanlag för brev från den häktade till hans offentliga försvarare och vissa myndigheter — skall kvarhållas. Medger den häktade att brevet får öppnas och läsas och visar sig därvid att brevet inte innehåller något som kan äventyra ordning och säkerhet eller medföra kollusionsfara, får lillslånd att avsända eller ta emot brevet inte vägras.

Prop. 1975/76: 90 45

I promemorian föreslås i huvudsaklig överensstämmelse med gällande ordning atl häktad skall ha rätt att avsända och ta emot brev, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt och, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, utan kollusionsfara. Till skillnad från nuvarande reglering skall tillstånd kunna meddelas även utan att brevet har öppnats och granskals. Brev skall sålunda kvarhållas endast i sådana fall då tillstånd inte kan ges utan föregående granskning av brevet. Härigenom och genom en mindre restriktiv avfattning av beslämmelserna ger promemorieförslaget uttryck för en mer positiv inställning till häktads möjligheter lUl brevväxling än vad som är fallet med nuvarande regler. Förslaget har vid remissbehandlingen mottagits i stort sett gynnsamt.

Jag vill för egen del framhålla att de häktades berättigade intresse av alt få kommunicera med omvärlden genom brevväxling bör tillgodoses i aU den utsträckning som är möjlig. Inskränkningar i de häktades rätt bör inte ske i andra fall och i slörre utsträckning än som är nödvändigt. Det är därför tillfredsslällande att promemorieförslaget innebär vissa lättnader när det gäUer möjligheterna för häktade alt brewäxla.

Liksom f. n. bör en fömtsättning för atl häktad skall få avsända eller la emot brev vara att det kan ske ulan fara från säkerhetssynpunkt. Därvid måste beaktas såväl risken för atl vapen och narkotika m. m. smugglas in genom brev som risken för alt den häktade genom brev förbereder rymning eller planerar eller bedriver brottslig verksamhet. Däremot bör tillgodoseendet av rena ordningshänsyn inte längre behöva utgöra ett ändamål för brevkontroll. Vad angår den som är häktad på grund av misstanke om brott måste en förutsättning för brevlillslånd vidare vara atl brevet inte innebär kollusionsfara. Även härvidlag ansluter jag mig tUl promemorieförslaget.

En principieU skiUnad mellan reglerna för häktade om granskning av brev och motsvarande regler för dem som är intagna i kriminalvårdsanstalt är att brev till och från häktad inle får öppnas och läsas utan dennes medgivande. Denna regel, som kan sägas vara ell utflöde av de allmänna principerna för behandlingen av häktade, bör upprätthållas också i fortsättningen. Därav följer alt det inte är möjUgt att — som föreslagits av Föreningen styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstal-terna (SAK) — för de häktades del övergå lill den ordning för brevgranskning som gäller enligl KraL. Samtidigt är det tydligt att regeln om förbud mot brevöppning utan den häktades medgivande inte i och för sig måste föranleda att •— som f. n. är faUet — brev skall kvarhållas i samtiiga fall då den häktade vägrar sådant medgivande. Som uttalats i promemorian visar erfarenheten att det i många enskilda fall bland häktesklientelel inte finns någon gmndad anledning anta att en rätt alt utan föregående granskning avsända eller la emot brev skulle kunna medföra någon fara från säkerhetssynpunkt. Kollusionsfara lorde inle

Prop. 1975/76: 90 46

heller vara aktuell beträffande flertalet häktade. Jag ansluter mig därför lill förslaget att brevtillstånd skall kunna ges även ulan alt brevet öppnats och granskats och atl brev följaktligen skall kvarhållas endast i fall då tillstånd inle kan ges utan föregående gransknmg.

Som jag tidigare anförde är enligt nuvarande regler häklads brev till vissa angivna myndigheter helt undantagna från bestämmelserna om brevkontroU. Sålunda får häktad utan föregående prövning avsända skrift till justitiekanslern, justitieombudsman och länsstyrelsen samt, om han förvaras i kriminalvårdsanstalt, till kriminalvårdsstyrelsen. Detsamma gäller skrift till offentlig försvarare. Enligt promemorieförslaget bör i uppräkningen av myndigheter som skall omfattas av bestämmelsen riksåklagaren och åklagarmyndighet ingå. Detsamma föreslås gälla rikspolisstyrelsen vilken i likhet med kriminalvårdsstyrelsen har stäUning som tillsynsmyndighet över vissa förvaringslokaler. Samtidigt bör enligt förslagel länsstyrelsema ulgå ur uppräkningen.

Under remissbehandlingen har från olika håll hävdats att den i promemorian föreslagna kretsen av myndigheter som omfattas av bestämmelsen är alltför snäv. Sålunda föreslås att länsstyrelse liksom f. n, skall ingå i uppräkningen med hänsyn bl.a. till dess ställning som högsta polismyndighet i länet. Dämlöver bör enligt förslag av olika remissinstanser tiUäggas polisstyrelsen i det distrikt där brottsutredningen äger rum, vidare domstol, statens invandrarverk såvilt gäller brev från utlänningar samt socialstyrelsen med hänsyn till att häkteslagen omfattar även vissa kategorier personer som inte är häktade. Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte häktad bör ha rätt att utan granskning avsända brev till varje svensk myndighet, i överensstämmelse med bestämmelserna i KraL.

Vad som anförts vid remissbehandlingen ger vid handen att hinder inte anses föreligga alt låta häktad utan föregående kontroll avsända brev tiU skilda svenska myndigheler. Med hänsyn till offentlighetsprincipens genereUa räckvidd torde det också vara svårt göra gällande att brev till vissa myndigheter skulle innebära större risker för otillbörlig kommunikation med yttervärlden än brev till andra myndigheter. Mot bakgrund härav förordar jag att den granskningsfria kretsen av brev från häktad skall — i överensstämmelse med KraL — omfatta brev till varje svensk myndighet. Dessutom bör självfaUel liksom f. n. häktad få utan föregående gransknmg avsända brev till sin offenllige försvarare.

Som framgår av vad jag tidigare anförl är häkteslagen tillämplig på samtliga kategorier häktade, således även på häktade som vistas på rättspsykiatrisk klinik för att undergå rättspsykiatrisk undersökning. I en framställning till regeringen framhåller JO (se avsnitt 4.2.2) att bland dessa finns personer som uppenbarligen är psykiskt sjuka och som senare skall överlämnas till sjukhus för vård enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) därför att de är i

Prop. 1975/76: 90 47

oundgängligt behov av sådan vård. JO finer det oegentligt att sådana personer inte kan, när vårdskäl övertygande talar för det, hindras från att avsända brev som kan vålla dem själva betydande olägenheter och obehag. Enligt JO:s mening talar därför beaktansvärda skäl för att genom lagändring införa en rätt atl i den sjukes eget intresse kvarhålla brev i nu angivna fall.

Även jag anser att bestämmelser bör införas som öppnar möjlighet atl av vårdskäl i vissa fall vägra häktad som vistas på rättspsykiatrisk klinik att avsända brev eUer annan skriftlig handling. En sådan kvarhållningsrätl bör emeUertid, som JO också framhållit, begränsas strikt tiU situationer då ett ingrepp i den häktades möjUghet att kommunicera med yttervärlden framstår som helt nödvändigt med hänsyn till dennes psykiska tillstånd. Bestämmelser i ämnet bör tas in i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål. Som JO föreslagit bör bestämmelserna ha tillämpning även på den som är tvångsvis intagen på rättspsykiatrisk klinik med stöd av 9 § första stycket samma lag. Bestämmelserna bör utformas med ledning av såväl 15 § LSPV som de av mig förordade reglerna om brevkontroll i nya häkteslagen. Lämpligen torde böra föreskrivas alt om häktad eller annan här avsedd misstänkt som vistas på rättspsykiatrisk klinik vill avsända brev, chefen för kliniken får kvarhålla brevet, om den misstänkte lider av psykisk sjukdom och anledning föreligger anta att brevet har ett sådant av sjukdomen påverkat innehåll att dess avsändande kan föranleda betydande olägenhet för den misstänkte. Medger den misstänkte att brevet får öppnas och granskas, får brevet kvarhållas om brevet visar sig uppenbarUgen ha ett sådant innehåll som nu har sagts. Undantag från dessa bestämmelser bör föreskrivas i fråga om brev som är ställt till svensk myndighet eller den misstänktes offentlige försvarare.

De i det föregående förordade reglema om granskning av brev bör avse — förutom brev i egentlig bemärkelse — även annan skriftlig handling. 1 princip bör bestämmelserna göras tillämpliga också på försändelse av annat slag än brev eller annan skriftiig handling, t. ex. paket. Dock finns anledning alt i vissa hänseenden överväga särskilda regler för försändelser av nu angivet slag. Sålunda bör hinder för häktad att ta emot sådan försändelse gälla även i fall då försändelsen kan äventyra ordningen eller eljest medföra olägenhet. Härutöver kan, som uttalats i promemorian, finnas behov av en möjlighet att i administrativ ordning föreskriva generella inskränkningar i häktades rätt att ta emot vissa slag av försändelser. Vad jag närmast syftar på är s. k. gåvopaket. Vid vissa häkten kan sålunda föreligga risk för all narkotika smugglas in genom att den förpackas i livsmedelspaket på sådant sätt att den inle upptäcks vid en mtinmässig granskning. Detta kan vara fallet också när det gäller insmuggling av t. ex. vapen och andra redskap för utbrylningsförsök som måste hindras av säker-

Prop. 1975/76: 90 48

helsskäl. I nya lagen bör därför införas en bestämmelse som anger att regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer får föreskriva alt häktade inte utan särskilt medgivande får la emot försändelser av annat slag än brev eller annat meddelande under förutsättning att det är påkallat för att hindra att otillåtna varor införs i förvaringslokal. En motsvarande beslämmelse finns i 24 § andra stycket KraL.

Bestämmelserna i den nuvarande häkleslagen om häktads rätt att ta emot besök (8 §) är lagtekniskt och materiellt samordnade med reglerna om brevväxling. Häktad får sålunda inte ta emot besök, om det inte bedöms kunna ske utan att äventyra ordning och säkerhet eller medföra kollusionsfara. Tillämpningskungörelsen innehåller vissa ytterligare bestämmelser i ämnet, bl. a. om möjlighet alt låta besök ske under bevakning. I promemorian föreslås atl besöksrätten regleras mera utförligt i lag och att bestämmelsema utformas efler förebild av motsvarande regler i KraL (29 §) med de avvikelser som är påkallade med hänsyn till de båda lagarnas olika tillämpningsområden. I den föreslagna lagtexten föreskrivs inledningsvis att häktad får ta emot besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Som hinder i besöksrälten anges därefter atl häktad inte får ta emot besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt samt alt den som är häktad på grund av misstanke om brott inte heller får ta emot besök som kan medföra koUusionsfara. Dessutom föreslås att i lagen tas in bestämmelser om möjlighet i vissa fall att låta besök ske under bevakning och att som vUlkor för besök föreskriva kroppsvisitation av den besökande. Den sålunda föreslagna principiella ulformningen av besöksbeslämmelserna har inte föranlett någon erinran bland remissinstansema.

Det torde inte råda någon tvekan om alt en vidsträckt rält för häktade att la emot besök är av väsentlig betydelse för att minska deras isolering från omvärlden. Nödvändiga inskränkningar i besöksrätten bör utformas så snävt och entydigt som möjUgt. I likhet med remissinsianserna anser jag att de i promemorian föreslagna reglerna tUlgodoser dessa krav. Det är sålunda tydligt att häktad inte bör medges rätt att ta emot besök som äventyrar säkerheten, varmed bl. a. avses risk för rymning eller våldsutövning eller för insmuggling av vapen eller narkotika. Besök kan vidare sägas äventyra säkerheten, om det är risk för att den häktade utnyttjar besöket för planering av eller medverkan i brottsUg verksamhet. Hinder för besök bör också föreligga om besöket kan medföra kollusionsfara. Med nu angivna begränsningar bör den ordningen gälla att besök skall tillåtas i den utsträckning det lämpligen kan ske, dvs. så långt det är möjligt med hänsyn till de rent praktiska förutsättningarna. Faktorer som därvid spelar in är tillgången på lämpliga besöksutrymmen, dagsrutiner och tUlgång på personal.

Jag ansluter mig också till förslaget att besök skall ske under bevakning om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för alt undvika kollusion.

Prop. 1975/76: 90 49

Jag viU understryka att en möjlighet alt anordna bevakning naturligen måste minska behovet av att förbjuda besök under hänvisning till säkerhetsskäl eller kollusionsfara. Samtidigt är del naturligtvis önskvärt att besök kan äga rum utan bevakning i så stor utsträckning som möjligt.

Under samma förutsättningar som i fråga om bevakning av besök bör det också vara möjligt att kunna som villkor för besök föreskriva att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket. En sådan bestämmdse syftar främst till att förebygga insmuggling av narkotika, vapen e. d. Den bör vara ägnad såväl alt underlätta medgivandel av obevakade besök som att minska behovet av att helt förbjuda besök.

Rörande tillämpningen av besöksreglema i den nya lagen vill jag framhålla som angeläget att häktade inte hindras från att la emot besök av familjemedlemmar och andra närstående annat än om det motiveras av starka skäl. Det är också angelägel att besök av närslående får ske. ulan bevakning så snart detta framstår som möjligt. Intresset av atl den häktade får ullfälle till samvaro under förhåUandevis avspända former väger i detla sammanhang tungt.

Besök i organiserade former av särskilda anslaltsbesökare, NÄV-leda-. möter (nämnden för den andliga vården), bibliotekspersonal m. fl. bör också understödjas som ett led i strävandena att underlätta de häktades situation.

Jag vill slutligen i detta sammanhang la upp den i promemorian och några remissyttranden behandlade frågan om besöksreglernas tillämplighet på vissa personalkategorier eller personer med särskilda uppdrag. Jag vill därvid till en början erinra om all bestämmelserna om besök i princip reglerar den häktades rätt all la emot besök men däremot.inle direkt avser frågan under vUka omständigheter som personer med vissa Ijänsteuppgifter skall få ha tilllräde till häkleslokal och där sammanträffa med häktad. (Jfr RRK 1974 2: 43.) Vad emeUertid först angår kriminalvårdens frivårdspersonal så följer den under tjänstgöring i häkte samma regler som häktespersonalen och får därigenom möjligheter atl sammanträffa med de häktade för fullgörandet av sina arbetsuppgifter på det socialt kurativa planet. Vad härefter angår sådan till frivårdens personal inte hänförlig person som förordnats som personundersökare, förtroendeman eller lekmannaövervakare torde denne i princip inte kunna påfordra besök hos den häktade under andra viUkor än som följer av besökreglerna. Detsamma torde gälla tjänstemän inom socialvården och vid arbetsförmedling. I den mån legalt hinder inte föreligger för besök av nu nämnda personer, bör dessa emellertid beredas tillfälle atl i all den utsträckning som framstår som rimlig sammanträffa med den häktade för fullgörandet av den uppgift som lagts på dem. 1 den mån det är fråga om exlrauppdrag bör vid bestämmandet av besökstiderna tillbörlig hänsyn tas lill det förhållandet atl uppdraget i regel måste fullgöras utom vanlig arbetstid.

4 Riksdagen 1975176. 1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 50

Som föreslagits i promemorian bör i den nya häkteslagen införas bestämmelser som reglerar häklads rält att ha telefonsamtal. Bestämmelserna bör utformas i nära överensstämmelse med reglerna om besök. På samma sätt som besök skall kunna äga rum under bevakning bör föreskrifter meddelas om att telefonsamtal — utom sådant som äger rum med den häktades offenllige försvarare — skall avlyssnas, om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för att undvika kollusion. Av hänsyn tUl de häktades integritet har föreslagils alt avlyssning skall få äga rum endast med den häktades vetskap. Jag ansluter mig tUl förslaget även i denna del.

Föreningen Sveriges statsåklagare har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte häktad bör ha rätt till telefonsamtal utan avlyssning även med företrädare för de myndigheter tUl vilka brev skall vidarebefordras ulan föregående granskning. Då det synes mig ovisst om en sådan ordning kan genomföras utan risk för missbruk, är jag f. n. inle beredd att föreslå införandet av bestämmelser av angiven innebörd.

Bestämmelsema i gällande häkteslag om avvisitering av häktad (2 §) innebär bl.a. ått pengar, värdesaker och legitima:-tionshandlingar skall tas ifrån den häktade för att förvaras särskilt. Detsamma gäller sådana föremål som kan äventyra ordning och säkerhet. Motsvarande bestämmelser i promemorieförslaget innebär en uppmjukning på detta område. Sålunda föreskrivs dels alt föremål som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt skall tas om hand och förvaras för den häktades räkning och dels alt pengar, värdesaker och legitimationshandlingar skall tas om hand endast när särskilda skäl föreligger därtill.

Den sålunda föreslagna lagregleringen har föranlett kritiska erinringar i en del remissyttranden. Synpunkter som framförts är bl. a. att häktade av utredningstekniska skäl eUer av hänsyn lill ordningen inte bör få la hand om pengar, värdesaker och legilimalionshandlingar annat än undantagsvis, att frågan om innehav av pengar i allt fall böi övervägas ytterligare samt att särskilda svårigheler alt tillämpa den i promemorian föreslagna regleringen gör sig gällande vid kortvariga omhändertaganden.

Nuvarande bestämmelser om omhändertagande av häklads pengar m. m. framstår som alltför rigorösa och är knappast i samklang med de tendenser till lättnader i de häktades förhållanden som i övrigt gör sig gäUande. En mindre restriktiv reglering i förevarande hänseende ler sig därför väl motiverad. Vid ulformningen av nya bestämmelser i ämnet bör vidare beaktas atl departemenlsförslaget i likhet med promemorieförslaget enligt vad jag tidigare anfört innehåller vissa regler om rält för häktad all skaffa sig eller ta emot föremål av olika slag. Del gäller här dels en beslämmelse rörande böcker, tidskrifter, tidningar och annat som

Prop. 1975/76: 90 51

kan bereda den häktade förströelse och dels bestämmelser om mottagande av försändelser av annal slag än brev eller annan skriftlig handling. Därutöver innehåller promemorieförslaget en föreskrift som anger atl i den mån inte annat följer av lagen, häktad får inneha personliga tillhörigheter och skaffa sig varor eller annat enligl särskUda bestämmelser vilka avses bli meddelade i administrativ ordning. Som hovrätten över Skåne och Blekinge gett uttryck för i sitt remissyttrande bör en samordning ske mellan å ena sidan de bestämmelser som skall reglera omhändertagande av pengar m. m. i samband med avvisitering och å andra sidan de bestämmelser som i övrigt skall reglera häktads rätt all skaffa sig eller inneha personliga tillhörigheter m. m.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts synes en lämplig lösning vara atl den nuvarande bestämmelsen om omhändertagande av pengar m. m. i samband med avvisitering i den nya lagen ersätts med en bestämmelse som endast anger att föremål som den häktade enligt lagen eller bestämmelse som meddelats med slöd av lagen inte får inneha, skall tas om hand och förvaras för hans räkning.

Vad härefter angår innehållet i de materiella bestämmelser som skall reglera dessa frågor vill jag framhålla att det under den i många fall pressande häktningstiden kan vara betydelsefullt för den häktades integriletskänsla att han får ha hand om sådana tillhörigheter som pengar, värdesaker och legitimationshandlingar. Omhänderhavande av pengar är vidare en förutsättning för att den häktade själv skall kunna köpa tobak, frukt m. m. i vamautomat som installerats i häktet. Detsamma gäller den häktades möjlighet atl telefonera på egen hand genom telefonautomat. Som anförts i promemorian är installerandet av såväl varu- som telefonautomater exempel på åtgärder som är ägnade att göra häktesmiljön mera dräglig. Frågan om installation av telefonautomater i häktena bör emellertid avgöras först när erfarenheler vunnits av hur de telefonautomater som finns på anstalter inom kriminalvården utnyttjas. TUläggas kan atl de ekonomiska förutsättningarna för den häktade att utnyttja dessa anordningar också kommer att förbättras genom de vidgade möjligheter atl utföra arbete under häktningsliden och atl erhålla ersättning härför som försläget ger.

A andra sidan kan en rält för häktad att inneha pengar m. m. inle vara obligatorisk. De aUmänna förhållandena på häktet, den enskildes person och omständighetema i samband med hans omhändertagande kan vara sådana att det från ordnings- och säkerhetssynpunkt framstår som nödvändigt att omhänderta hans kontanta medel m. m. Särskilt är naturligtvis detta i regel fallet om en nyintagen är påverkad av alkohol eller narkotika eller i övrigt befinner sig i ett abnormt sinnestUlstånd. 1 en del fall kan omständigheterna vidare motivera att den häktade får inneha pengar m. m. endast i begränsad omfattning. Omhändertagande ä'V

Prop. 1975/76: 90 52

den häktades legitimationshandUngar kan vara påkallat i vissa fall när det föreligger risk för att den häktade förstör eller byter bort handling i syfte att försvåra utredningen om sin identitet. En lämplig avvägning torde kunna ske genom att i den nya lagen tas in en föreskrift som anger att häktad får iimeha pengar, värdesaker och legitimationshandlingar i den mån det kan ske ulan olägenhet.

Utöver den nu föreslagna bestämmelsen torde böra föreskrivas att häktad inte får inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Har i något fall läkare ordinerat sådana drycker eller medel, bör dock förtäring därav tillåtas i överensstämmelse med vad som f. n. är föreskrivet i 9 § andra slyckel tiUämpningskungörelsen.

Förutom de förordade bestämmelsema torde krävas en föreskrift som reglerar häktads rätt att i övrigt inneha personliga tillhörigheter, varor m. m. Som föreslagits i promemorian bör en närmare reglering härav ske i administrativ ordning. Den nya lagen bör därför i förevarande hänseende endast innehålla en beslämmelse som anger alt häktad i övrigt får, i den mån inle annal följer av lagen, inneha personliga tillhörigheter och skaffa sig varor eller annat enUgt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.: Vid utformningen av dessa föreskrifter bör naturUgtvis tillbörUg hänsyn tas till såväl ordnings- som säkerhetssynpunkter. Även varaktigheten av frihetsberövandet är en faktor som bör påverka den närmare regleringen i detta ämne.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas att jag med anledning av en framställning från JO (se avsnitt 4.1.2) funnit anledning ta upp vissa frågor om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker och berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus och omsorgsvårdens specialsjukhus. Som jag närmare kommer atl utveckla i avsnittet om de enskilda bestämmelsema förordar jag därvid, efter samråd med chefen för socialdepartementet, vissa ändringar dels i LSPV och dels i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen).

Beslutsfunktionerna vid prövningen av tillståndsfrågor enligt häkteslagen är f. n. reglerade uteslutande i tUlämpningskungördsen. Kungörelsen innebär att föreståndaren för förvaringslokalen (i det följande kallad häktesföreståndaren) prövar frågor om tUlstånd för intagen att avsända eller ta emot brev eller annan försändelse, alt ta emot besök eller att lämna förvaringslokalen under s. k. permission. Beiräffande den som är häktad på grund av misstanke om brott krävs dessutom i dessa frågor tUlstånd av förundersökningsledaren eUer åklagaren. Det ankommer vidare på denne att i förekommande fall besluta om förbud för den häktade att läsa tidskrifter eller tidningar eller iimeha radioapparat.

I promemorian läggs fram förslag till regler som innebär en i aUa delar genomförd ansvarsfördelning mellan häktesföreståndare och åkla-

Prop. 1975/76: 90 53

gare (eller förundersökningsledare) i dessa tillståndsfrågor. Den ordningen föreslås gälla alt åklagarens avgörande endast skall avse ål-gärdens tillåtlighet från kollusionsfaresynpunkt och alt det, med denna begränsning är häktesföreståndaren (eller i visst fall högre tjänsteman) som i övrigt beslutar i hithörande frågor. Åklagarens funktion när det gäller all pröva om viss åtgärd skall tillåtas med hänsyn till säkerhetssynpunkter begränsas enUgt förslaget till en skyldighet att hålla häktes-föreståndaren underrättad om förhåUanden som har betydelse från denna synpunkt för behandUngen av den häktade.

De sålunda föreslagna principerna för ansvarsfördelningen i till-ståndsgivnmgsfrågor har tillstyrkts eller lämnals ulan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Ett par remissinstanser har dock framhållit önskvärdheten av alt införa elt beslutssystem som innebär att domstol har att pröva eller överpröva tillståndsgivningsfrågor. Häktningsutredningen uttalar bl. a. alt en ordning som den i promemorian föreslagna, nämligen alt häktesföreståndaren har en beslutanderätt som inskränks av åklagarens vetorätt, medför vissa olägenheter.

I direktiven till den nyss nämnda uiredningen har jag uttalat att det ankommer på denna alt ta upp det både från principiell och praktisk synpunkt viktiga spörsmålet huruvida beslut i frågor om behandlingens utformning i större utsträckning än f. n. skall kunna överprövas i domstol. Enligt vad utredningen anfört kommer den att i sitt arbete uppmärksamma även andra därmed sammanhängande frågor om beslutsfunktionerna i ärenden om behandlingen av häktade. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete är jag därför inte beredd att överväga sådana mer genomgripande ändringar i gällande system som ifrågasatts under remissbehandlingen.

Däremot synes det påkallat att nu överväga mera begränsade ändringar i gällande regler. Det är sålunda en uppenbar brist i nuvarande syslem alt föreskrift saknas i frågan huruvida häktesföreståndaren eller åklagaren vid sin tillståndsprövning var för sig skall beakta samtliga eller endast en del av de faktorer som är avgörande för om visst tUlstånd skall meddelas eller inte. En ansvarsfördelning mellan häktes-föreståndare och åklagare i tillståndsprövningsfrågor bör därför komma till klart uttryck i författningstext. Tydligt är därvid att det bör ankomma på åklagaren att ta ställning lill kollusionsfaresynpunkter. Häk-tesföreståndaren är däremot närmast alt beakta övriga på tillståndsfrågan inverkande omständigheter, bl. a. säkerhetsaspekterna. Han bör emellertid hållas underrättad genom åklagaren om de förhållanden från säkerhetssynpunkt som är av betydelse för bedömningen av frågor om behandlingen. Som framgår av det anförda tillgodoser promemorieförslagel helt dessa synpunkter. Jag finner del också lämpligt av framför allt praktiska skäl att bestämmelserna om åklagarens prövning tas in i

Prop. 1975/76: 90 54

den nya lagen medan däremot beslutsfunktionerna i övrigt liksom hittills regleras i en tillämpningsförfattning.

1 den nya häkteslagen kommer kollusionsfaresynpunkter atl ha betydelse vid prövningen av frågor om förvaring eller vistelse i gemenskap, tillgång till tidskrifter, tidningar, radio och television, avsändande och mottagande av brev eller annan försändelse, mottagande av besök samt vidare när det gäller telefonsamtal och permission. Självfallet är det angeläget att åklagarens prövning sker i sådana former att den häktade åsamkas minsta möjliga olägenhet. Varje onödig tidsuldräkt måste undvikas. Sålunda bör åklagaren redan från frihelsberövandels början ange om någon inskränkning i den omhändertagnes rätt på gmnd av kollusionsfara över huvud laget skaU ske 1 de fall då avgörandet innebär hinder för medgivande eller eljest inskränkningar i den häktades rätt i ett eller flera hänseenden, bör åklagaren vara skyldig att ompröva avgörandet så ofta anledning uppkommer därtill. Som föreslagits i promemorian bör en föreskrift av sist angivna innehåll tas in i den nya lagen. Med anledning av vad som uttalats i ett par remissyttranden vill jag slutligen framhålla att om domstolen i sitt häktningsbeslut inte funnit kollusionsfara föreligga, åklagaren vid sin prövning av tillståndsfrågor i princip har att utgå härifrån. En ändrad bedömning från åklagarens sida kan emellertid vara motiverad om det under brottsutredningens gång uppstår sådana förändringar i utredningssituationen som inte kunnat beaktas i det aktuella domstolsbeslutet.

Jag bar inledningsvis gjort vissa uttalanden om beslutsfunktionerna beiräffande häktade som vistas på rättspsykiatrisk klinik. Vissa andra frågor om beslutsfunktionerna i fråga om häktade avser jag att behandla i avsnittet om de enskilda bestämmelserna.

Jag vill härefter ta upp vissa av kriminalvårdsstyrelsen aktualiserade frågorom tillfällig förvaring i allmänt häkte av person som dömts till frihetsberövande påföljd.

I 11 § lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. föreskrivs att
den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd
i anslutning härtiU får tillfälligt förvaras i aUmänt häkte eller polisarrest,
om det behövs med hänsyn till transportförhållandena. Som krUninal-
vårdsstyrelsen anfört finns ett starkt behov av atl ha motsvarande tillfäl
liga förvaringsmöj lighet i faU då frågan pm den dömdes anstaltsplace
ring av praktiska eller sakliga skäl inle kan avgöras omedelbart i sam
band med att verkställbar dom föreligger. Med tanke på sådana siluatio
ner synes övervägande skäl tala för en ordning som innebär att den
dömde tillfälligt får förvaras i allmänt häkte eller polisarrest även i av
vaktan på att beslut hinner meddelas om i vUken anstalt han skall place
ras. Vad jag nu har sagt förutsätter en ändring i den angivna paragra
fen. ,

Kriminalvårdsstyrelsen har vidare anfört att det på vissa lokalanstal-

Prop. 1975/76: 90 55

ter saknas möjlighet att på ett betryggande sätt omhänderta inlagen som uppträder på ett så grovt störande säll — t. ex. på grund av berusning ■— alt det är nödvändigt att avskUja honom från andra intagna. Om det dessutom inte i närheten finns någon sluten anstalt dit den intagne kan förflyttas, bör enligt styrelsens mening en lämplig utväg vara att i stället placera den intagne tillfälligt under högst elt dygn i ett närbeläget häkte. Styrelsen hemställer om sådan ändring i KraL att möjlighet till dylik placering öppnas Jag är för egen del väl medveten om all det kan föreligga avsevärda svårigheler att på ett lämpligt sätt hanlera situationer av nu berört slag. Det kan emellertid ifrågasättas om det från principiell synpunkl är lämpligt att för dylika fall öppna möjUghet liU placering av den intagne i häkte, om det än sker endasi tillfäUigtvis. Med hänsyn härtill och då förekommande fall lämpligen torde kunna lösas på annal sätt än styrelsen förordat, är jag f. n. inte beredd lägga fram förslag tiU lagändring av angiven innebörd.

Som jag anförde inledningsvis krävs vissa ändringar i häktenas utformning och inredning samt viss omdisponering av resurserna i övrigt för att de föreslagna principerna för behandlingen av häktade m. fl. skall kunna genomföras i praktiken. Samtidigt har jag betonat alt en viss försiktighet t. v. är påkallad när det gäller att bedöma det omedelbara behovet av resurser. Efter överläggningar med kriminalvårdsstyrelsen och byggnadsstyrelsen samt samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag följande åtgärder för att lillgodose de mest angelägna behoven i fråga om utrymmen för gemenskap m. m.

Dagrum, som kan användas även som motions- och arbetslokal, lorde kunna anordnas vid tre häkten genom att vid eltvart av dem tre celler slås samman till etl mm. I etl häkte (Gävle) kan för samma ändamål en befintiig takterrass påbyggas tiU gemensamhelsutrymme. En eller två dubbelceller, som kan användas vid s. k. samsittning och när två intagna vill arbeta tillsammans, torde kunna anordnas vid 16 häkten genom att dörrhål tas upp i väggarna mellan två celler. Vidare bör motionsgårdar kunna anordnas vid sex häkten på så sätt att två eller i ett fall tre promenadgårdar slås samman genom att mellanväggar tas bort.

Vad angår häktet Kronoberg, för vilket särskild beräkning gjorts, torde tre dagmm, fyra molionsgårdar och 20 dubbelceller kunna anordnas genom att utrymmen av olika slag slås samman.

Anordnandet av gemensamhetsulrymmen vid berörda häkten kan komma att medföra behov av viss omdisponering av personalen.

Andra åtgärder som bör ifrågakomma är installation av TV-uttag, skåp för förvaring av pengar m. m. som häktade själva får ha hand om samt tidningsprenumerationer.

Jag har denna dag i budgetpropositionen beräknat medel för inventarier och tidningsprenumerationer. Kostnaden för ombyggnadsarbeten,

Prop. 1975/76: 90 56

som jag beräknar till 2,1 milj. kronor i kostnadsläget den 1 april 1975, bör bestridas från den i staten för statens allmänna faslighetsfond, byggnadsstyrelsens delfond, uppförda posten tiU reparations- och underhållskostnader m. m. Behovet av tjänster som vårdare bör kunna tillgodoses genom omdisponeringar inom ramen för befintlig personalorganisation.

Starka skäl talar för att inte låta den nya häkteslagen träda i kraft förrän man hunnil genomföra åtminstone till en väsentlig dél nu angivna resursförstärkningar. Samtidigt bör beaktas det starka behovet av att så snart som möjUgt få till stånd en lagstiftning som bättre än den nuvarande kan främja en god utveckling av häktesmiljön. Enligt min mening kan en lämplig avvägning ske om tiden för ikraftträdandet sätts till den 1 januari 1977. Delta betyder ändå att vissa materiella bestämmelser tyvärr inle kan liUämpas i avsedd utsträckning redan från början. De svårigheter som kommer att föreligga under etl övergångsskede bör dock kunna lösas på etl sätt som är förenligt med den nya lagstiftningens intentioner.

Även när det gäller den föreslagna ändringen i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål bör ikraftträdandet ske den 1 januari 1977. Däremot bör ändringarna i övriga lagar, nämligen LSPV, omsorgslagen och lagen om beräkning av strafftid m. m. träda i krafl redan den 1 juli 1976.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag liU

1. lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

2. lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV),

4. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen),

5. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

1 §

Denna paragraf innehåller vissa grundläggande bestämmelser i fråga om behandlingen av den som är häktad och om kurativt socialt stöd m. m. Paragrafen motsvarar i förstnämnda hänseende 1 § och 2 § andra stycket nuvarande häkleslag (HL) samt 1 § promeinorieförslagel. I fråga

Prop. 1975/76: 90 57

om kurativt, socialt stöd m. m. saknar paragrafen motsvarighet i HL men har i promemorieförslaget sin motsvarighet i 1 §.

I principiell överensstämmelse med vad som är föreskrivet i 2 § HL har i första stycket tagits in en bestämmelse som anger att den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av annan anledning inte får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

I 1 § HL anges att häktad skall behandlas med tillbörlig hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggs. Promemorieförslagel innehåller i förevarande hänseende en föreskrift som anger alt erforderliga åtgärder skall vidtas för alt motverka att frihetsberövandet får skadliga verkningar för den häktade. Under remissbehandlingen har hovrätten över Skåne och Blekinge anförl alt genom en på sådant säll formulerad föreskrift den häktade möjligen skuUe kunna hävda att det föreligger en skyldighet att bistå honom i alla sådana angelägenheter där det föreligger en risk för att han skulle kunna drabbas av ekonomisk skada. Eflersom denna konsekvens inle torde vara åsyftad bör enligt hovrättens mening bestämmelsen utformas på elt mindre kategoriskt sätt, t. ex. genom alt den formuleras i överensstämmelse med nuvarande lydelse av 1 § HL. Kriminalvårdsstyrelsen har för sin del — under hänvisning lill den resursbrist som förutsätts föreligga när den nya lagen träder i kraft — föreslagit en lydelse som anger att behandlingen av häktad skall utformas så atl skadliga följder av frihetsberövandet motverkas.

TUl förebyggande av alt en beslämmelse i ämnet ges annan tolkning än som åsyftas har i deparlementsförslaget föreskriften fått en lydelse som nära överensstämmer med vad kriminalvårdsstyrelsen förordat. I andra stycket första punkten anges således att häktad skall behandlas så alt skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Som andra punkl i samma siycke har tagils in en beslämmelse om kurativt socialt slöd m. m. I saklig överensstämmelse med promemorieförslagel anges där alt i den mån del lämpligen kan ske, åtgärder skall vidtas för atl ge den häktade det personliga slöd eller annan hjälp, som han behöver. Sådana åtgärder får dock vidtas endast om den häktade samtycker därtill. Bestämmelsens bakgrund och närmare innebörd har utvecklats i den allmänna motiveringen.

Paragrafen, som i princip motsvarar 3 § HL och 2 § promemorieförslagel innehåller i första slyckel bestämmelser om avvisitering och i andra stycket en bestämmelse om omhändertagande av föremål som häktad inte får inneha.

Första stycket har — bortsett från en redaktionell ändring — fått samma lydelse som motsvarande bestämmelser i HL.

Prop. 1975/76: 90 58

1 samband med awisiteringsreglerna finns såväl i HL som i promemorieförslaget bestämmelser i fråga om omhändertagande av pengar och vissa föremål m, m. I departementsförslaget däremot har på sätt anförts i den allmänna motiveringen de materiella bestämmelserna i ämnet placerats på annat stäUe i nya lagen. Till följd härav innehåller andra stycket av förevarande paragraf endast en bestämmelse som innebär att föremål som häktad inle får inneha enligl denna lag eller bestämmelse som meddelats med stöd av lagen, skall tas om hand och förvaras för hans räkning.

3 §

I denna paragraf, som motsvarar 4 § HL och 3 § promemorieförslaget, ges bestämmelser om häktads avskildhet eller gemensamhet med andra häktade.

Jag har i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att införa bestämmelser som vidgar möjligheterna för häktad att frivilligt vistas i gemensamhet med andra häktade. Första stycket första meningen reglerar sådan gemensamhetsvistelse. Häktad som vUl vistas tillsammans med en eller flera andra häktade skall i skäUg utsträckning tillåtas detta, om lokalförhållandena medger det.

Första stycket andra meningen reglerar möjUgheterna atl förvara mer än en person i varje bostadscell i fall då del är synnerligen påkallat av utrymmesskäl eller annan särskUd anledning. Sistnämnda rekvisit tar sikte på faU då speciella vårdskäl starkt talar för gemensam förvaring av två personer i samma rum. Främst avses häktade som vistas på rättspsykiatrisk klinik. I första stycket tredje meningen föreskrivs att gemensam förvaring inle får äga rum om den innebär fara från säker-selssynpunkt eUer, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, fara för att bevis undanröjs eller utredning om brotl eljest försvåras.

Slutligen föreskrivs i första stycket fjärde rheningen att i annat fall än som angivits nu mer än en person inte får förvaras i varje rum. Bestämmelsen ger uttryck för den principiella rätten för häktad all vara i ensamrum.

I andra stycket har tagits in bestämmelser som syftar till att förhindra obehörig eller i övrigt olämplig påverkan mellan häktade. Beslämmelserna har sin förebild i 4 § andra stycket nuvarande tillämpningskungörelse. Stycket innebär alt del såvitt möjligl skall förhindras att förbindelse äger rum mellan häktade som kan antas påverka varandra i mål eller ärende anhängigt vid domstol eller annan myndighet. Det bör framhåUas all uttrycket förbindelse inbegriper sådan mer flyktig kontakt mellan häktade som kan äga rum i andra former än förvaring eUer vistelse i gemensamhet. Vidare föreskrivs att häktad, särskilt om: han ar under 21 år, även i övrigt skall förvaras så alt han inte utsätts för olämpligt inflytande av annan häktad.

Prop. 1975/76: 90 59

Med anledning av synpunkter som anförts vid remissbehandlingen vill jag understryka att behovet av gemensamhetsvistelse gör sig gällande inte minst i fråga om unga häktade. Samtidigt är det angeläget undvika att de unga utsätts för olämplig påverkan från andra intagna. Vid den avvägning som måsle ske mellan dessa i viss mån motstridande intressen bör en strävan vara att så långt möjligt söka bereda de unga häktade rimliga möjligheter till gemensamhetsvistelse.

Vistelse i gemensamhel kan ske i olika former, beroende på skiftande förutsättningar såväl i fråga om tillgång på personal och gemensamhetsulrymmen som när del gäller den häktades personliga förhållanden. Önskvärt är att samvaron i stor utsträckning kan äga rum i särskilda dagrum. I den mån möjlighet härtill saknas, utgör s. k. samsitlning i dubbelcell etl altemativ som bör kunna tiUämpas i många fall. Allt efter omständigheterna bör den häktade under vistelse i gemenskap med andra häktade ha möjlighet atl utöva olika slag av aktiviteter. Förutom arbete och annan därmed jämförlig sysselsättning kan ifrågakomma att den häktade läser tidningar, ser på TV eller ägnar sig åt sällskapsspel som schack m. m. Slutligen bör framhållas att beslämmelserna om gemenskap mellan häktade självfallet också avser vistelse utomhus i molionsgårdar e. d.

Bestämmelse om att män och kvinnor skall hållas åtskilda har inte tagils upp i den nya lagen. Del torde räcka alt i administrativ ordning ge en föreskrift som anger alt om män och kvinnor är intagna i samma häkte de skall ha skilda bostadsrum. En sådan föreskrift avses inte utesluta möjligheten av atl män och kvinnor får vistas samtidigt i gemensamhetsulrymmen.

4 §

Paragrafen, som motsvarar 4 § promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om vården av häktad som är sjuk.

Nuvarande bestämmelser i ämnet är intagna i 5 § HL och 5 § nuvarande lillämpningskungördse. I likhet med promemorieförslaget har dessa bestämmelser överförts i det väsentliga oförändrade till den nya lagen.

I första stycket föreskrivs i överensstämmelse med 5 § HL att vid be-handlmgen av häktad hänsyn skaU tas till hans hälsotillstånd.

I tillämpningskungörelsen finns en föreskrift som anger atl häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall lillkallas, så snart ske kan skall undersökas av läkare, om inte omständigheterna föranleder att sådant är utan gagn. Motsvarande föreskrift i promemorieförslaget ger uttryck för en något mer vidsträckt skyldighet än f. n. all föranstalla om sådan undersökning. Sålunda anges att häktad skall, under i övrigt angivna förutsättningar, så snart det kan ske undersökas av läkare, om inte sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig.

Slatstjänstemannaförbundet har kritiserat den föreslagna regleringen i

Prop. 1975/76: 90 60

vad gäller föreskriften atl läkare skall iinder de angivna fömtsättningarna tillkallas när intagen begär det. Enligt förbundet torde man på mindre orter nog få nöja sig med annan sjukvårdspersonal än läkare.

Del bör framhållas all ett tillgodoseende av nyss nämnda synpunkt skulle kunna leda till en omotiverad inskränkning i den häktades rätt i förhållande lill vad som gäller f. n. Med hänsyn härtill och då den föreslagna bestämmelsen även i övrigt synes ha fått en lämplig utformning, har den upptagits i departementsförslaget med den sålunda föreslagna lydelsen.

I promemorieförslaget har tagits in en beslämmelse som i överensstämmelse med 5 § HL anger att läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall beaktas. Enligt socialstyrelsens mening bör föreskriften formuleras så att läkares anvisningar får slörre tyngd och genomslagskraft. Också Svenska psykiatriska föreningen anser det påkallat att formuleringen skärps så att läkares rekommendationer blir vägledande för behandlingen. Landstingsförbundet finner det angeläget att man söker skapa fullständig klarhet rörande ansvarig läkares roll inom häkteslagens område. Förbundet hänvisar till en av JO igångsatt utredning härom i etl ärende om utvisning enligt lagen (1973: 162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med intemationell bakgrund.

Uppenbart är att läkaren svarar för den medicinska bedömningen av häktad som är sjuk. Frågan vilket inflytande hans bedömning skall ha på behandlingen av den häktade i olika hänseenden kan inte besvaras generellt. Tydligt är emellertid all läkarens anvisningar bör vara avgörande för behandlingen, så långl de avser åtgärder som är att hänföra till sjukvård i strikt bemärkelse. För KraL:s del avspeglas synsättet i den föreskrift (37 §) som anger att vid sjukdom inlagen skall vårdas enligl de anvisningar som ges av läkare. 1 fråga om häktade torde samma princip böra komma till uttryck genom all bestämmelsen i nya lagen erhåller en mera skärpt formulering än nuvarande föreskrift i ämnet. Sålunda har tagits in en föreskrift som anger atl läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttas. Bestämmelsen har placerats i andra stycket av förevarande paragraf.

Det ligger i sakens natur att läkare vid meddelande av anvisningar rörande vården av häktad som är sjuk har alt beakta de praktiska och resursmässiga förutsättningar som föreligger alt genomföra viss åtgärd. I förekommande fall bör naturligtvis samråd äga rum mellan de för den häktades behandling i olika hänseenden ansvariga personerna.

I anslutning tUl den nu behandlade bestämmelsen har tagits in en bestämmelse som i överensstämmelse med såväl gällande föreskrift som promemorieförslaget anger atl om den häktade behöver sjukhusvård, sådan skall beredas honom så snart det kan ske. Jag vUl påpeka att föreskriften inte lägger hinder i vägen för all i första hand placera den sjuke

Prop. 1975/76: 90 61

på sjukavdelning vid kriminalvårdsanstalt, under förutsättning att han där kan undergå erforderlig undersökning eller vård och i övrigt ges den behandling som föreskrivs i lagen. Till skUlnad från vad hovrätten över Skåne och Blekinge föreslagit i sitt remissyttrande torde en uttrycklig föreskrift härom inte behövas.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande anmärkt att promemorian inte berör sådana situationer då det kan finnas medicinska skäl för lättnader i omhändertagandet eller för överflyttning lUl psykiatrisk avdelning inom kriminalvården eller lill rättspsykiatrisk klinik. Styrelsen, framhåller att bevakningsbehovet ofta har försvårat eller omintetgjort sluten psykiatrisk vård. Den lösning som enligl styrelsens mening ligger närmast till hands är att utöka de rent psykiatriska vårdmöjlighelema inom häklesväsendet. En annan möjlighet skulle enligt styrelsen vara all återskapa en större ömsesidighet mellan de rättspsykialriska klinikerna och de allmänna häktena.

De spörsmål socialstyrelsen sålunda berört är delvis av komplicerad natur. Jag vill dock understryka att häktade som är psykiskt sjuka i flertalet fall vistas på rättspsykiatrisk klinik för atl undergå rättspsykiatrisk undersökning. Vidare är att märka att den i förevarande paragraf intagna föreskriften om beredande av sjukhusvård självfallet också inbegriper fall då en häktad behöver sådan vård på gmnd av psykisk sjukdom. Frågan huruvida särskilda insalser är påkallade för all tillgodose vårdbehovet hos psykiskt sjuka häktade är jag inle beredd alt la upp lill övervägande i nu förevarande sammanhang.

I tredje stycket föreskrivs i överensstämmelse med nuvarande bestämmelse i 5 § tiUämpningskungörelsen alt förlossning av häktad kvinna såvitt möjligt skall ske på sjukhus eller förlossningshem.

Fjärde stycket innebär att den som vistas på sjukhus eller förlossningshem enligt föreskrifterna i andra och tredje styckena skall stå under bevakning om anledning föreligger därtUl. Bestämmelsen har utformats delvis efter förebild av 37 § tredje stycket KraL.

1 administrativ ordning bör införas föreskrifier om viss underrättelseskyldighet i fall då häktad förs över till allmänt sjukhus med tillämpning av förevarande paragraf. Sålunda bör häktesföreståndaren vara skyldig underrätta den för vården ansvarige läkaren om förhållanden som är av betydelse för den häktades vistelse på sjukhuset. I fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott bör vidare föreskrivas skyldig-hel alt snarast möjligt underrätta undersökningsledaren eUer åklagaren om överförande lill sjukhus.

5 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser i fråga om arbete åt häktad under häktningsliden, motsvarar 5 § promemorieförslagel. Nuvarande lagbestämmelser i ämnet finns i 6 § HL.

Ptop. 1975/76: 90 62

Enligt första stycket föreligger skyldighet att i möjlig mån erbjuda häktad arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning under häktningstiden. Bakgrunden liU bestämmelsen har utvecklats i den allmänna motiveringen. I samma siycke har tagits in en bestämmelse som i överensstämmelse med 5 § HL anger att häktad vidare skall beredas tiUfälle all utföra arbete som han själv skaffat sig, om det kan ske ulan olägenhet. Av bestämmelsernas utformning framgår alt häktad inle får åläggas arbete. Någon uttrycklig föreskrift härom har inte ansetts påkallad.

Av hygieniska och ordningsmässiga skäl kan endast vissa slag av arbeten utföras i den häktades bostadsrum. Det är därför en fördel om möjligheter finns till arbete i gemensamhelsutrymme som särskilt anpassats för ändamålet. Även i sådana fall torde dock sysselsättningen i många fall få inskränka sig tUl enklare monterings- och lerapiarbeten. Med hänsyn till frihelsberövandels relativa kortvarighet torde del i regel inle vara möjligt att anordna en arbetsdrift av industriell karaktär.

Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande anfört att häktade som bedriver studier bör beredas tillfälle alt under häktningsliden fortsätta studierna så långt detta är möjligt. Jag vill med anledning härav uttala alt det i och för sig bör vara möjligl för häktad atl sysselsätta sig med enskUda studier i den mån denne själv förfogar över studiematerial och hinder inle möter med hänsyn lill de bestämmelser som i skilda hänseenden reglerar behandlingen. Någon uttrycklig föreskrift i ämnet har inte ansetts påkallad. Skyldighet för det allmänna att genom aktiva insalser verka för alt häktad skall kunna bedriva studier kan inte anses föreligga.

Statens invandrarverk anför atl häktade utlänningar bör erbjudas svensk- och alfabetiseringsundervisning om häktningstiden väntas bli lång. Verket framhåller alt nuvarande regler för svenskundervisning lägger hinder i vägen för sådana studier och atl det på vissa häkten kan bli svårt alt samla etl tillräckligt stort antal deltagare för läsning av svenska i studiecirkelform. Även BRÅ:s verkställande utskott anser all möjligheterna till svensk- och alfabetiseringsundervisning bör undersökas.

Med anledning av dessa synpunkter vill jag understryka att det kan synas naturligt att häktade utiänningar som är bosatta i landet och som kan förväntas kvarstanna här bereds möjligheter att delta i svensk- och alfabeliseringsundervisning. Med hänsyn lill de relativt korta tiderna för häktning och då sannolikt endasi elt fåtal berörda utiänningar torde vara intagna samtidigt i etl och samma häkte, torde det emellertid vara svårt atl finna lämpliga former för en sådan undervisning. Några särskilda bestämmelser i ämnet torde därför inle böra meddelas. Detta utesluter inte att frågan om tillskapandet av sådana möjligheter bör ägnas uppmärksamhet i fortsättningen.

1 andra stycket av förevarande paragraf har tagits in en besfämmelse enligt vilken regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer.

Prop. 1975/76: 90 63

meddelar bestämmelser om ersättning ål häktad för arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning som tillhandahålls honom. Vid utformningen av sådana bestämmelser bör man utgå från grundsatsen all arbete som häktad utför för det allmännas räkning skall avlönas i överensstämmelse med de principer som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt.

6 §

Paragrafen reglerar häktads rätt lill tidningar och andra informations-dier förströelsemedel. Paragrafen, som överensstämmer med 6 § promemorieförslaget, motsvarar till en del 7 § HL.

Vid ulformningen av paragrafen har den systematiken valls att tillhandahållandet av tidningar m. m. åt häktad regleras i första stycket medan hans rätt alt själv skaffa sig material för sin förströelse regleras i andra slyckel. Slutligen har i tredje stycket tagits in en beslämmelse som hänför sig till båda de föregående styckena och som avser inskränkningar i den häktades rätt på grund av kollusionsfara.

Äv första stycket följer att häktad skall tillhandahållas tidningar i lämplig ulslräckning i den mån kollusionsfara inle lägger hinder i vägen härför i enskilda fall. Vid bestämmelsens tillämpning är det bl. a. angelägel all söka bryta den språkliga isoleringen för utländska häktade genom atl om möjligt tiUhandahålla dem tidningar på deras eget språk.

Såvilt gäller radio och television kan brist på apparater och andra praktiska och ekonomiska svårigheler utgöra hinder för häktad som på detta sätt vill följa vad som händer i omvärlden. Jag fömtsätter dock alt varje häkte skall ha sådan utmstning som gör det möjligt för envar häktad att lyssna på radio. Möjligheten att se television får i huvudsak praktisk betydelse för gemensamhetsulrymmen och bostadrum avsedda för långtidshäktade.

Väsentligt är alt häktade ges möjligheter till boklån. Detta bör kunna ske inom ramen för det samarbete som redan tidigare inletts mellan häktena och de kommunala biblioteken. I möjlig utsträckning bör tillses atl utländska häktade får tillgång till litteratur på sitt eget språk. Kontakter med invandrarbyråerna kan därvid få slor betydelse.

Som jag understrakit i den aUmänna motiveringen bör inskränkning i den häktades rätt på grand av koUusionsfara ske med största återhållsamhet och i förekommande fall så långt möjligt göras partiell. Särskilt bör detta gälla läsning av tidskrifter och tidningar. Ett förbud atl läsa tidningar kan göras partiellt genom alt åklagaren i sitt beslut anger att den häktade inte får la del av sådana tidningssidor som innehåller t. ex. annonser eller inrikesnyheter av annal slag än sportreferat.

7 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om häktads rätt atl inneha pengar, personUga tUlhörigheter, m. m. Den motsvarar 2 § andra stycket

Prop. 1975/76: 90 64

och 7 § promemorieförslagel. I HL har paragrafen delvis sin motsvarighet i 2 § andra stycket.

Paragrafen, vars innehåll utvecklats i den allmänna motiveringen, innebär såväl i materiellt som lagtekniskt hänseende en betydande omreglering av vad som gäUer f. n. Genom de nya bestämmelsema tillerkänns häktad en rätt under vissa förutsättningar all själv ha hand om pengar m. m. En sådan ordning underlättas, om häktena förses med förvaringslådor, tiU vilka de häktade har tiUgång genom egen nyckel. Det bör framhållas att den häktade själv ansvarar för pengar eller föremål som han har hand om.

8 §

Paragrafen, som motsvarar 8 § promemorieförslagel, reglerar häklads rätt till utomhusvistelse. Nuvarande bestämmelse i ämnet är inlagen i 7 § tiUämpningskungörelsen till HL.

Efler förebild av moisvarande bestämmelse i KraL (13 § andra stycket) föreskrivs i paragrafen att häktad skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minsl en timme om ej synnerligt hinder möter däremot.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt remissyttrande föreslagit att i nya lagen i likhet med KraL (13 § första stycket) införs en bestämmelse om att häktad såvitt möjligt skall beredas tillfälle lill fysisk träning. Möjligheterna atl bereda .häktade tiUfäUe till fysisk träning är emellertid påtagligt begränsade i jämförelse med vad som är fallet när det gäller intagna i kriminalvårdsanstalt. Upptagande i nya lagen av en särskild föreskrift i ämnet skulle därför kunna ge upphov till förväntningar och krav som i väsentlig mån inle skulle kunna uppfyllas. Vad , nu sagts utesluter självfallet inle alt häktade, där så lämpligen kan ske, ändå bereds möjligheter till fysisk träning, närmast då i samband med utevistelse i motionsgård e. d. Särskilda motionsredskap kan därvid naturligtvis komma lill användning.

9 § ■

I paragrafen, som i huvudsak motsvarar 9 § första och andra styckena promemorieförslaget, meddelas bestämmelser om häktads rätt att avsända och ta emot brev eller annan skriftlig handling. Nuvarande bestämmelser i ämnet finns i 8 § HL och 12 § nuvarande tillämpnings-kungörelse.

I den allmänna motiveringen har närmare utvecklats vilka regler som bör gälla. Första slyckel anger vilka brev som är helt undantagna från granskning. I andra stycket har tagits in en bestämmelse som reglerar under vilka materiella förutsättningar häktad får avsända eller ta emot sådana brev som ej är hänförliga till första stycket. Tredje stycket ger uttryck för två principer, dels atl — liksom f. n. — brev inte får öppnas utan den häktades medgivande och dels atl häktad skall kunna medges

Prop. 1975/76: 90 65

avsända eller la emot brev även ulan atl delta öppnats och granskats. I sistnämnda hänseende innebär nya lagen en ändring i förhållande till vad som gäller f. n.

Fjärde stycket innehåller en eriman om de särskilda bestämmelser som avses gäUa i fråga om kvarhåUande i visst fall av brev från häktad som vistas på rättspsykiatrisk kUnik. Jag kan i detta hänseende hänvisa till förslagel till lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål (avsnitt 7.2).

I femte stycket föreskrivs alt vad i paragrafen är föreskrivet om brev gäller även annan skriftiig handUng.

Häklesföreslåndare samt i förekommande faU undersökningsledare och åklagare är naturligtvis behöriga inom ramen för sina beslutsfunktioner på förevarande område att läsa och i övrigt granska brev som öppnats med stöd av den häktades medgivande. För att brevgranskningen skall kunna ulföras med önskvärd skyndsamhet måste emeUertid möjlighet föreligga tUl delegering av själva granskningsarbetet. Såvitt gäller den brevkontroU som ankommer på åklagare (eller undersökningsledare) kan granskningsarbetet lämpligen utföras av den polispersonal som har hand om brottsutredningen, men med uteslutande rält för åklagaren att besluta i de fall då tillstånd att avsända eller ta emot brev vägras. 1 administrativ ordning torde få meddelas bestämmelser såväl om delegation som om vissa andra frågor rörande förfarandet vid brevkonlroll.

10 §

Denna paragraf, som delvis motsvarar 9 § promemorieförslaget, inne-' håller regler om försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling. I HL finns bestämmelser härom i dess 8 §.

1 första stycket anges att 9 § andra och tredje styckena är tillämpliga -även på försändelse av annat slag än brev eller annan skriftlig handling. Vidare föreskrivs alt häktad dock inte får ta emot försändelse som angivits nu, om den kan äventyra ordningen' eller eljest medföra olägenhet. Bestämmelserna har närmare behandlats i den allmänna motiveringen.

Ändra stycket öppnar möjUghet att i administrativ ordning under viss förutsättning föreskriva förbud helt eller delvis för häktade att ta einot sådana försändelser som avses i paragrafen. Bestämmelsens bakgmnd och innebörd har utvecklats i den allmänna motiveringen.

1 den mån häktade förbjuds ta emot gåvopaket med stöd av andra stycket är det naturligtvis särskilt angeläget att möjlighet i stäUet erbjuds dem alt genom varaaulomater eller på annat sätt genom häktets försorg i rimlig utsträckning skaffa sig varor för egen bekvämlighet.

11 §

Paragrafen, som motsvarar 10 § promemorieförslaget, reglerar rätten för häktade alt ta emot besök. F. n. finns bestämmelser härom i 8 § HL.

5 Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 66

Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen anges i första stycket under vilka materiella förutsättningar som häktad får la emot besök.

Andra stycket reglerar bevakning av besök. När det gäller formen för sådan bevakning menar några remissinstanser att den i promemorian föreslagna föreskriften om atl tjänsteman vid förvaringslokalen skall vara närvarande vid besöket inte är tUlräcklig. Enligt rikspolisstyrelsen kan det i många fall vara svårl eller renlav omöjligt all bedöma om uttalanden vid ett besök är avsedda all undanröja bevis eUer försvåra utredningen. Inte minst gäller detta vid användning av kodord, främmande språk o. d. Eftersom en tjänsteman vid förvaringslokalen knappast kan vara insatt i ofta komplicerade utredningar, förstå eventuellt använt främmande språk etc, anser styrelsen det angeläget all lagtexten kompletteras med en föreskrift om rätt för utredningsmän atl ■— i förekommande fall med biträde av tolk — närvara vid besök. Föreningen Sveriges polismästare anser att lagtexten bör utformas så alf utredningsman eller åklagare får närvara i förekommande fall. Även statens invandrarverk tar upp frågan hur de bevakade besöken skall genomföras, om elt främmande språk talas. Verket berör därvid de problem som gäller de finsklalande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vid remissbehandlingen synes det ändamålsenligt att — i Ukhet med vad som f. n. gäller enligt 13 § andra stycket tillämpningskungörelsen — utforma ifrågavarande beslämmelse sålunda alt det framgår att inte endast tjänsteman vid förvaringslokalen utan även annan person — närmast då utredningsman eUer tolk •— skall kunna närvara vid besök. I andra stycket föreskrivs därför all om del är påkallat av säkerhetsskäl eller för atl undvika all bevis undanröjs eller utredning om brotl eljesi försvåras, en eller flera personer skall vara närvarande vid besök.

Såväl bevakade som obevakade besök bör när så är möjligt äga mm i särskilda besöksrum. Inom ramen för tillgängliga resurser bör vidare eftersträvas att tiden för varje besök blir så väl utmätt att ändamålet med besöket inte motverkas genom tidsbrist.

Tredje stycket ger möjlighet all föreskriva kroppsvisitation av besökande som villkor för besök. Som anförts i den allmänna motiveringen kan sådan visitation tänkas underlätta medgivandet av obevakade besök. Sålunda kan den besökande i vissa fall få välja mellan all å ena sidan bli kroppsvisiterad och i så fall få göra besöket obevakat och å andra sidan atl avstå från visilationen och i så fall få göra besöket under bevakning. I andra fall kan kroppsvisitation göra det möjligt.atl medge visst besök som annars över huvud taget inte skulle få äga rum.

Som framgår av tredje stycket jämfört med andra slyckel utgör en förutsättning för kroppsvisitation alt sådan är påkallad antingen av säkerhetsskäl eller för atl undvika all bevis undanröjs eller utredning om brotl eljest försvåras.

Prop. 1975/76: 90 67

Kroppsvisitation bör inte göras mer ingående än omständighetema kräver. Är avsikten med visilationen enbart att hindra insmuggling av vapen eller andra metallföremål, bör del i regel vara tillräckligt all göra undersökningen med hjälp av elektrisk metalldetektor eller liknande teknisk anordning.

Slutligen har i fjärde stycket tagils in en hänvisning lill bestämmelser i rättegångsbalken om försvarares rätt alt sammanträffa med den som är häktad.

12 §

I denna paragraf, som motsvarar 11 § promemorieförslaget och saknar motsvarighet i HL, ges bestämmelser om häktads rätt att ha telefonsamtal med person utom förvaringslokalen. Som anförts i den aUmänna motiveringen är bestämmelserna utformade i nära överensstämmelse med reglerna om besök.

I första stycket anges under vilka materiella förutsättningar som häktad får ha telefonsamtal. Andra stycket innehåller bestämmelser om avlyssning av telefonsamtal.

Om det under pågående telefonsamtal uppkommer sådan fara som enligt första stycket utgör hinder för medgivande av samtal, dvs. fara från säkerhetssynpunkt eller kollusionsfara, skall samtalet avbrytas.

I fall då medgivande till telefonsamtal endasi avser viss myndighet eller enskild person får självfallet utan hinder av avlyssningsreglerna kontroU ske vid påringningen alt samtalet verkligen kommer atl äga mm med den myndighet eller person som avses med tillståndet. Motsvarande gäller när häktad skall ha telefonsamtal med sin offentlige försvarare.

Frågan i vilken utsträckning häktad skall medges telefonera är beroende bl. a. på de tillgängliga resurserna på häktet.

13 §

I förevarande paragraf, som motsvarar 12 § promemorieförslaget, har införts bestämmelser om tUlslånd för häktad alt lämna förvaringslokalen för viss kort tid (s. k. permission).

I saklig överensstämmelse med 9 § HL föreskrivs i paragrafen atl, om missbmk inte kan befaras, häktad kan medges att besöka närslående som är svårl sjuk, närvara vid närslåendes begravning eller i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, lämna förvaringslokalen för viss kort tid.

I promemorieförslagel har i samband med nu förevarande beslämmelse tagits in en föreskrift som anger alt den häktade under vistelsen utom förvaringslokalen skaU vara ställd under bevakning, om inte sådan tillsyn av särskilda skäl kan antas vara obehövlig. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört all om omständigheterna är sådana att permission utan bevakning anses kuhna bevUjas, förutsättningar också torde

Prop. 1975/76: 90 68

föreligga för att upphäva häktnings- eller anhållningsbeslutet. Med hänsyn till att sådana särskilda skäl som avses i den föreslagna bestämmelsen aldrig torde vara för handen beträffande den som är häktad på gmnd av misstanke om brott, bör enligt hovrättens mening paragrafen innehålla ett absolut krav på alt den häktade skall vara ställd under bevakning vid permission.

Det torde stå helt klart att i fall då någon är häktad på grund av misstanke om brott det i allmänhet skulle strida mot ändamålet med häktningen att låta den häktade få permission ulan bevakning. Omständigheterna i samband med en permission kan emellertid i enstaka fall tänkas så särpräglade att en bevakning skulle te sig obehövlig och kanske i viss mån olämplig. Det kan i sammanhanget erinras om alt enligt 4 § fjärde stycket nya lagen häktad som vistas på sjukhus eller förlossningshem skaU stå under bevakning endast om anledning föreligger därtUl. Vidare bör framhållas atl behandlingsreglerna i nya lagen — liksom för övrigt i HL — utan inskränkning gäUer även för personer som är häktade av annan anledning än misstanke om brott och att det, i sådana fall inte generellt kan hävdas att permission under alla förhållanden måste ske under bevakning. Äv nu anförda skäl har paragrafen i förevarande hänseende erhållit den i promemorian föreslagna lydelsen.

14 §

1 denna paragraf, som motsvarar 13 § promemorieförslaget, föreskrivs i överensstämmelse med 6 § nuvarande tillämpningskungörelse alt om häktad kvinna medför spädbarn vid intagningen eller föder barn därefter, tillstånd kan ges henne atl ha barnet hos sig.

15 §

Derma paragraf, som innehåller bestämmelser om häktads beläggande med fängsel, motsvarar 14 § promemorieförslagel.

I nuvarande bestämmelse i 2 § första slyckel HL föreskrivs alt häktad får beläggas med fängsel endast om det är erforderligt för alt förekomma flykt eller det i övrigt är nödvändigt med hänsyn lill ordning och säkerhet. Enligt promemorian bör den nya lagens regler i ämnet ansluta sig tUl den mer restriktiva reglering som finns i KraL (23 § andra Stycket och 42 § andra stycket). Bl. a. anses flyktfara inte böra motivera beläggande med fängsel aimat än i transportsituationer. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen föreskriver därför att häktad får beläggas med fängsel dels vid transport om det är nödvändigt av säkerhetsskäl och dels i övrigt för atl betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om andra medel visar sig otillräckliga och säkerheten oundgängligen kräver det.

Vid remissbehandUngen har kriminalvårdsstyrelsen uttalat att ett förtydligande av begreppet "transport" bör inflyta i lagtexten. Styrelsen an.

Prop. 1975/76: 90 69

för i sammanhanget att det under rättegångsförhandling ankommer på rätlen och inle på kriminalvårdstjänsteman att förordna om häktads beläggande med fängsel men att däremot sådan tjänsteman har att besluta i frågan dels under själva förflyttningen och dels under uppehåll i rättegången. Polisstyrelsen i Kristianstads polisdistrikt anser att lagbestämmelsen i fråga bör utformas på sådant säll att beläggning med fängsel skall få ske, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl inte bara vid transport utan också när häktad befinner sig utom häktes- eller polislokaler. Domareförbundet anser med hänsyn lill lokalförhållandena i vissa tingshus atl flyklfara kan motivera att den intagne beläggs med fängsel inte bara i iransportsituationer utan också i samband med ett uppehåll i rättens fönum t. ex. i samband med en paus i pågående förhandling. Förbundet ifrågasätter därför om inte begränsningen till själva transporten är alltför snäv.

Från integritetsskyddssynpunkt är det angeläget atl reglerna om användning av fängsel på häktad utformas så restriktivt som möjUgt. Promemorieförslaget innebär i det hänseendet fördelar framför den nuvarande regleringen i HL. Mot bakgrund av vad som anförts under remissbehandlingen finns det dock anledning all på en punkt överväga en avvikelse från promemorieförslagel. Nuvarande bestämmelser är så utformade att det finns möjligheter all av säkerhetsskäl belägga häktad med fängsel inte bara vid transport i egentlig bemärkelse ulan även i andra situationer då häktad vistas utom förvaringslokalen. Övervägande skäl talar för atl bibehålla en sådan ordning eflersom möjlighetema i dessa situationer att med andra medel än fängsel förhindra t. ex. flykt är mer begränsade än annars. Bl. a. gäller detta i samband med domstolsförhandlingar.

Rättspsykiatriska föreningen har, under hänvisning till vad som gäller inom LSPV:s tiUämpningsområde, hävdat att ordet "säkerhetsmedd" bör användas i stället för "fängsel" i vart fall när det gäller den bestämmelse som anger att fängsel under vissa förutsättningar kan användas för att betvinga våldsamt uppträdande. För egen del vill jag framhålla atl även om det i sistnämnda situation i regel är fråga om användning av andra slag av tvångsanordningar än i transportsituationer m. m., det inte bör möta något hinder att — som också skett i KraL — generellt använda beteckningen fängsel för de anordningar som det här gäUer. Någon ändring i förhållande till promemorieförslagel i detta hänseende är därför inte påkallad.

I enlighet med det anförda har i paragrafens första siycke tagits in bestämmelser som anger alt häktad får beläggas med fängsel (1) under transport och eljest under vistelse utom förvaringslokalen om det är nödvändigt av säkerhetsskäl samt (2) i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om andra medel visar sig otillräckliga och säkerheten oundgängligen kräver det.

Det bör framhållas att beläggande med fängsel av säkerhetsskäl enligt

Prop. 1975/76: 90 70

punkten 1 — alltså under transport och eljest under vistelse utom förvaringslokalen — avser inte bara det fallet att flyktfara föreligger utan också andra situationer då fara för säkerheten föreligger, t. ex. då häktad uppträder våldsamt. Härav följer att punkten 2 avser våldsamt uppträdande enbart i faU då det inte är fråga om transport eller annan vistelse utom förvaringslokalen.

I promemorieförslaget har — efter en framstäUning av JO tiU regeringen —• tagils in en bestämmelse som innebär att läkare så snart det kan ske skall yttra sig över åtgärd enligt första stycket 2, dvs. sådana fall av våldsamt uppträdande som där avses.

Under remissbehandlingen har rikspolisstyrelsen anfört att problem av bl. a. praktisk natur uppkommer, om ifrågavarande regel skall gälla även för personer som endast under etl begränsat antal timmar förvaras i polisarrest. Liknande synpunkter har framförts av länsstyrelsen i Stockholms län, polisstyrelserna i Stockholms och Kristianstads polisdistrikt samt Föreningen Sveriges polismästare. Socialstyrelsen ifrågasätter om läkare i samtliga fall skall belastas med sådant ansvar som avgivande av yttrande i fängselfrågor innebär, även om erfarenheterna i stort sett talar för alt delta är rimligt. För häktade under 18 år bör dock läkares medverkan vara obligatorisk. EnUgt styrelsens mening hade det varit av värde om formen för läkarens yttrande och dess genomslagskraft på något sätt hade berörts eller reglerats. Svenska läkaresällskapets sektion för socialmedicin ställer sig frågande till den i promemorian föreslagna ordningen och framhåller som önskvärt att läkare inte försätts i sådant tvångstillstånd att han i efterhand skall utreda och konfirmera åtgärder av detta slag. Rättspsykiatriska föreningen, å andra sidan, anser det vara riktigt atl läkare skall höras i sådana frågor som det här gäller.

Vid bedömande av förevarande spörsmål bör erinras om all den i promemorian föreslagna bestämmelsen om inhämtande av läkares yttrande har utformats i överensstämmelse med vad som för moisvarande fall gäller enligt KraL (23 § andra och tredje styckena). I likhet,med vad JO anfört i sin nyss nämnda framställning anser jag det inte vara sakligt försvarbart att i förevarande hänseende upprätthålla en skillnad meUan häktade och intagna i kriminalvårdsanstalt. Del saknas därför anledning att frångå promemorieförslaget i denna del. Vad angår sådana helt kortvariga omhändertaganden som inbegrips i 18 § nya lagen kan jag ha viss förståelse för att en genereU tiUämpning av förevarande beslämmelse kan ge upphov till vissa praktiska svårigheter. Till frågan om tiUämplighelen av nya lagens bestämmelser i skilda hänseenden på dessa kategorier omhändertagna återkommer jag emellertid under 18 §.

1 tiUämpningsförordning till nya lagen torde lämpligen böra intas
föreskrifter om att beläggning med fängsel skall antecknas i protokoll el
ler annan handling och att anteckningen skall innehålla bl. a. läkares
yttrande där sådant skall inhämtas. :

Prop. 1975/76: 90 71

16 §

I denna paragraf, som motsvarar 15 § promemorieförslaget, regleras åklagares eller undersökningsledares beslutsfunktioner vid prövningen av tillståndsfrågor m. m. beiräffande den som är häktad på grund av misstanke om brott. Nuvarande bestämmelser i ämnet finns i 9 och 11 §§ tillämpningskungörelsen till HL.

I den allmänna motiveringen har jag behandlat vilka regler som bör gälla beiräffande åklagares eller undersökningsledares beslutsfunktioner i fråga om behandlingen av häktade. I överensstämmelse med vad där anförts föreskrivs i första stycket att beträffande den sorn är häktad på grund av misstanke om broll det ankommer på undersökningsledaren eller åklagaren alt (1) avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 3 § första stycket första meningen eller 9—13 §§ eller för tillämpning av 3 § första stycket andra meningen möter på den grund alt åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjs eUer utredning om brott eljest försvåras samt (2) avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § iredje stycket. Som framgår av hänvisningarna gäller det härvid frågor om förvaring i etl rum av mer än en person, frivillig gemensamhetsvistelse, brev eller annan försändelse, besök, telefonsamtal, s. k. permission samt tidskrifter, tidningar, radio och television.

Andra stycket innehåller en beslämmelse som anger att om avgörande enligt första stycket innebär hinder för medgivande eller eljest inskränkning i häktads rätt, avgörandet skall omprövas så ofta anledning därtill uppkommer.

Som jag anförl i den allmänna motiveringen bör beslutsfunktionerna i övrigt regleras i tillämpningsförordning tUl nya lagen. Det gäller här de beslutsfunktioner som bör utövas av i första hand föreståndaren för förvaringslokalen (häktesföreståndaren). Jag har sålunda för avsikt föreslå regeringen bestämmelser som innebär att med de begränsningar som följer av nu förevarande paragraf häktesföreståndaren skall besluta i frågor om förvaring i etl rum av mer än en person, tillstånd liU frivillig gemensamhetsvistelse saml tillstånd att avsända eller ta emot brev eller annan försändelse, ta emot besök och ha telefonsamtal.

Särskilda överväganden är påkallade i fråga om permission, dvs. tillstånd för häktad att lämna förvaringslokalen för viss kort tid. F. n. beslutar häktesföreståndaren i sådan fråga. Med hänsyn lill alt ifrågavarande prövning ofta är av särskilt känslig natur föreslogs i promemorian att beslutsfunktionen skulle tillkomma högre chef, nämligen chef för kriminalvårdsregion när del gällde den som var intagen i allmänt häkte m. m. Under remissbehandlingen har förslaget kritiserats av en del remissinstanser. Statsanställdas förbund molsätter sig bestämt att häktes-föreståndare fråntas beslutanderätten i sådana frågor. Förbundet framhåller att häktesföreståndarna under en lång följd av år har skött denna tillståndsgivning på ett grannlaga sätt. Slatstjänstemannaförbundet och

Prop. 1975/76: 90 72

SAK anser att det av praktiska skäl bör finnas möjUghet alt delegera beslutsfunktionen från regionchefen till styresmannen. Riksrevisionsverkel ifrågasätter om det inte bör ankomma på åklagaren atl, efler hörande av häktesföreståndaren, besluta i frågor om permission.

Kritiken mot promemorieförslaget på denna punkt lorde inle kunna frånkännas visst berättigande. Goda skäl talar för atl bibehålla den ordning för beslutsfattandet som f. n. gäller. Vid ulformningen av förslag till bestämmelser i ämnet avser jag ta upp frågan till närmare övervägande.

Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande föreslagit att föreskrift meddelas om alt det ankommer på undersökningsledaren eller åklagaren atl avgöra om eller i vad mån häktad skall få omhänderha pengar, värdesaker och legitimationshandUngar. Jag vill erinra om alt enligt 7 § första stycket nya lagen häktad får inneha pengar samt nu angivna föremål och handlingar i den mån det kan ske utan olägenhet. Som framgår av den allmänna motiveringen bör prövningen framför allt ske utifrån ordnings- och säkerhetssynpunkter. Det är mot den bakgrunden naturligt att det skall ankomma på häktesföreståndaren att besluta i sådana frågor varvid det dock i många fall kan visa sig lämpligt atl samråd äger rum med undersökningsledaren eller åklagaren. Jag viU slutligen i sammanhanget framhålla all rättegångsbalkens regler om beslag (27 kap.) blir tillämpliga i sådana fall då häktad innehar föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på gmnd av brott förverkat.

Med hänvisning till vad jag anfört i den allmänna motiveringen viU jag slutligen nämna att jag har för avsikt föreslå regeringen att i tUlämp-ningsförordning ta in en bestämmelse om skyldighet för åklagare eller undersökningsledare att hålla häktesföreståndaren underrättad om förhållanden som har betydelse från säkerhetssynpunkt för behandlingen av den som är häktad på grund av misstanke om brotl.

17 §

I denna paragraf, som motsvarar 16 § promemorieförslaget och delvis 10 § HL, har tagits in bestämmelser som anger alt beslämmelserna om häktad har motsvarande tillämpning på vissa andra personkategorier. I överensstämmelse med 10 § HL gäller detta (1) den som anhållits eller griphs på grand av misstanke om brott samt (2) den som intagils i häkte eller polisarrest för förpassning till kriminalvårdsanstalt. Punkten (2) omfattar den som enUgt II § lagen (1974:202) om beräkning av strafflid m. m. tillfäUigt förvaras i aUmänt häkte eUer polisarrest. Som häktad skall slutligen också behandlas (3) den som tillfälligt placerats i häkte med stöd av 43 § första stycket iredje meningen lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

Prop. 1975/76: 90 73

18 §

I denna paragraf, som motsvarar 17 § promemorieförslaget och 11 § HL, har tagils in en beslämmelse som reglerar lagens tillämpningsområde utöver vad som följer av 1 och 17 §§.

Paragrafen föreskriver att när någon i annat fall än som avses i 1 och 17 §§ las in i kriminalvårdsanstalt eller häkte för annat ändamål än verkställighet av påföljd för brott eller tas i förvar i polisarrest, denna lag skall, med särskilt beaktande av anledningen till intagningen och dennas varaktighet, gälla i tillämpliga delar, om inte annat är föreskrivet i lag eller annan författning.

Till följd av denna paragraf faller inom lagens tillämpningsområde fribetsberövanden av vitt skilda slag. Varaktigheten av omhändertagandet kan variera kraftigt. 1 förhållande till promemorieförslaget och HL innebär den i paragrafen upptagna lydelsen en ändring så lUl vida att intagningens varaktighet anges som en faktor som vid sidan av anledningen till intagningen skall särskilt beaktas när det gäUer att ta ställning till frågan om viss lagbestämmelses tillämplighet. Det gjorda tillägget får ses mot bakgrund av alt nu aktuella ändringar i behandlingsreglernas innehåll i huvudsak tar sikte på fribetsberövanden av mera långvarig karaktär, framför allt häktning. Även bortsett härifrån ligger det i sakens natur att vissa bestämmelser i nya lagen inte alls eller endast i begränsad utsträckning har tillämplighet på sådana i paragrafen avsedda omhändertaganden som är helt kortvariga.

19 §

Denna paragraf, som överensstämmer med 18 § promemorieförslaget och 12 § andra stycket HL, innehåller en erinran om de särskilda bestämmelser rörande behandlingen i vissa fall av häktad som finns i 7 a § lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål

9a §

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i såväl HL som promemorieförslaget, ges bestämmelser om möjUghet att av vårdskäl i vissa fall vägra person som vistas på rättspsykiatrisk klinik såsom häktad eller tvångsintagen alt avsända brev eller annan skriftlig handling. Paragrafens innebörd har närmare behandlats i den allmänna motiveringen.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV)

36 a §

I 63 § lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, 88 a § lagen (1960: 97)

Prop. 1975/76: 90 74

om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslagen) samt 63 § KraL fmns bestämmelser som noggrant reglerar omhändertagandet av och förfarandet med alkoholhaltiga drycker, andra bemsningsmedel och injektionsspruta m. m. som påträffas bl. a. hos den som är intagen i anstalt. I en framställning till Kungl. Maj:t (avsnitt 4.1.2) har JO påpekat att del är otUlfredssläUande att motsvarande reglering saknas för den slutna psykiatriska vårdens del. Socialstyrelsen och socialutredningen har i remissyttranden förklarat sig inte vilja motsätta sig alt i LSPV införs bestämmelser i ämnet. Även jag biträder förslaget.

I anledning härav har i förevarande paragraf första stycket föreskrivits att om överläkare med stöd av 13 § lagen har omhändertagit alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommil till den som är intagen på sjukhus med stöd av lagen, den omhändertagna egendomen skall bevisligen förstöras eller försäljas enligl bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Vidare anges att belopp som erhålUls vid sådan försäljning tillfaller staten.

I andra stycket anges att om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel påträffas inom sjukhus där patienter som intagils med stöd av denna lag vårdas, berusningsmedlen får omhändertas av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset, om känd ägare till berusningsmedlen inte finns. Vidare anges att paragrafens första stycke har motsvarande tUlämpning på sålunda omhändertagen egendom.

Slutligen föreskrivs i tredje stycket alt bestämmelserna i paragrafens första och andra stycken har motsvarande tillämpning pä injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen)

37 a §

Vad i föregående avsnitt (7.3) anförts rörande en framställning av JO och remissbehandlingen av denna avser även specialsjukhus enligt omsorgslagen. I förevarande paragraf har intagils bestämmelser som anger dels att alkoholhaltiga drycker eUer andra berusningsmedel som påträffas hos eller ankommer till den som är inlagen i specialsjukhus med stöd av 35 § lagen får omhändertas av överläkaren, och dels att sjukhusdirektör eller styresman får omhänderta alkoholhaltiga drycker eller andra bemsningsmedel utan känd ägare vilka påträffas inom sjukhuset eller sjukhusområdet. Detsamma anges gälla även injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människroppen.

Slutligen föreskrivs i andra stycket alt egendom som omhändertagits enligt paragrafen skall bevisligen förstöras eller försäljas enligt bestäm-

Prop. 1975/76: 90 75

melserna om beslagtagen egendom i 2 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. samt att belopp som erhållits vid försäljning av omhändertagen egendom tillfaller staten.

7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.

11 §

Förevarande paragraf har ändrats så atl det framgår att den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd tillfälligt får förvaras i allmänt häkte eller polisarrest inte bara som f. n. om det behövs med hänsyn till transportförhållandena utan också i avvaktan på beslut om anstaltsplacering. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen.

Del bör framhållas att i lika mån som när det gäller hänsynstagandet till transportförhåUandena (prop. 1974: 20 s. 77) sådan tillfällig förvaring i häkte eller polisarrest som sker i avvaktan på beslut om anstaltsplacering inte bör få pågå längre än någon eller några dagar.

8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen all antaga förslagen till

1. lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

2. lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

4. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

5. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m.

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1975/76: 90 79

Innehåll

Förfatiningsförslag ..........................................................

1 Inledning .....................................................................

2 Allmänt om nuvarande ordning.....................................

2.1 Häkteslagens tUlämpningsområde.......................

2.2 Förvaltningen av häkten, arrester m. m...............

2.3 Statistiska uppgifter om intagna i häkten m. m....

2.4 Nuvarande behandlingsregler i korthet................

3 Allmänna överväganden ............................................

4 Socialt kurativt stöd m.m...............................................

4.1 Frågans tidigare behandling ...............................

4.2 Överväganden och förslag...................................

5 Omhändertagande av pengar och vissa föremål..........

5.1 Nuvarande bestämmelser m. m...........................

5.2 KAIK ..................................................................

5.3 Överväganden och förslag .............................

6 Avskildhet och gemenskap .........................................

6.1 Nuvarande bestämmelser ..................................

6.2 Frågans tidigare behandling .........................

6.3 Överväganden och förslag...................................

7 Arbete och annan därmed jämförlig sysselsättning......

7.1 Nuvarande bestämmelser ..................................

7.2 Frågans tidigare behandling ...............................

7.3 Överväganden och förslag...................................

8 Tidningar, radio m. m. samt andra möjligheter till förströelse

8.1 Nuvarande bestämmelser m. m...........................

8.2 KAIK ..................................................................

8.3 Överväganden och förslag ..............................

9 Brev och andra försändelser ......................................

9.1 Nuvarande bestämmelser m. m...........................

9.2 KAIK ..................................................................

9.3 Överväganden och förslag ..............................

10 Besök, telefonsamtal....................................................

10.1 Nuvarande bestämmelser m. m...........................

10.2 KAIK ..................................................................

10.3 Överväganden och förslag...................................

11 Permissioner.................................................................

11.1 Nuvarande bestämmelser m. m...........................

11.2 KAIK ..................................................................

11.3 Överväganden och förslag .............................

12 Prövningen av vissa tillståndsfrågor m. m.....................

12.1 Nuvarande bestämmelser ..................................

12.2 Överväganden och förslag...................................

13 Sjukvård m.m................................................................

13.1 Nuvarande bestämmelser m. m.........................

Prop. 1975/76: 90 80

13.2 KAIK ....................................................

13.3 Överväganden och förslag..........................

14 Fängsel..........................................................

14.1 Nuvarande bestämmelser ..........................

14.2 KAIK ....................................................

14.3 JO:s framställning ...................................

14.4 överväganden och förslag...........................

15 Övriga frågor rörande författningsregleringen .......

16 Avslutande synpunkter......................................

17 Översikt över författningsförslagens motsvarigheter i häkleslagen (1958: 213) och tUlämpningskungördsen (1958: 214) ....

Prop. 1975/76: 90 81

1 Förslag till

Lag (1975: ) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av annan anlednmg får ej underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

Erforderliga åtgärder skall vidtagas för att motverka att frihetsberövandet får skadliga verkningar för den häktade. Behöver denne personligt stöd eller annan hjälp, skall i den mån det lämpligen kan ske åtgärder vidtagas för alt tillgodose sådant behov, om han samtycker därtill.

2 §

Häktad skall senast vid ankomslen lill förvaringslokalen visiteras. Därvid skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligl skall vittne närvara.

Föremål som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt skall omhändertagas och förvaras för den häktades räkning. Pengar, värdesaker och legitimationshandlingar skall omhändertagas endast när särskilda skäl föreligger därtill.

3 §

I varje mm får ej förvaras mer än en person, om ej annal följer av andra stycket eller det är nödvändigt av utrymmesskäl alt han förvaras tillsammans med en eller flera andra intagna.

Häktad som vill vistas tiUsammans med en eller flera andra intagna skall i skälig utsträckning tillåtas detla, om lokalförhållandena medger del och det kan ske ulan fara från säkerhetssynpunkt eller, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brotl, fara för att bevis undanröjes eller utredning om brotl eljest försvåras. I fråga om häktad som ej fyllt 21 år skall särskUt beaktas att han ej utsattes för olämpligt inflytande av annan inlagen.

4 §

Vid behandlingen av häktad skall erforderlig hänsyn tagas till hans hälsotillstånd. Häktad som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, skall så snart ske kan undersökas av läkare, om ej sådan undersöknmg uppenbarligen är obehövlig.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall beaktas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det kan ske.

Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller förlossningshem.

Om anledning föreUgger därtill, skall den som enligt andra eller tredje stycket vistas utom förvaringslokalen stå under bevakning.

6 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 82

5 §

Häktad skall såvitt möjligt erbjudas arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättnmg. Han skall vidare beredas tUlfäUe att utföra arbete som han själv skaffat sig, om det kan ske ulan olägenhet.

Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar bestämmelser om ersättning åt häktad för arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning som tillhandahålles honom.

6 §

I den utsträckning det lämpligen kan ske bör häktad, om ej annal följer av tredje stycket, ges möjligheter att genom tidningar och, där så är möjligt, genom radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av annan förströelse bör tiUgodoses i skälig omfattning.

Under förutsättningar som anges i första stycket får häktad själv skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom förströelse.

I fråga om den som är häktad på gmnd av misstanke om brott får inskränkningar helt eller delvis göras i hans rätt att ha tUlgång tUl tidskrifter, tidningar, radio och television, om det är påkallat för alt undvika alt bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

7 §

I den mån ej annat följer av denna lag får häktad inneha personliga tiUhörigheler och skaffa sig varor eller annat enligt särskUda bestämmelser.

8 §

Häktad skall ha möjlighet att dagligen vistas utomhus minst en timme, om ej synnerligt hinder möter däremot.

9 §

Brev från häktad till hans offenllige försvarare, justitiekanslern, riksåklagaren, justitieombudsman, åklagarmyndighet, kriminalvårdsstyrelsen eller rikspolisstyrelsen skall vidarebefordras utan föregående granskning.

Utöver vad som gäller enligt första stycket får häktad avsända eller mottaga brev eller annan försändelse, om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt eller, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott, fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Om det är påkaUat för att hindra alt otiUåtna varor införes i förvaringslokal, får föreskrivas förbud helt eller delvis för häktade atl mottaga försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling.

10 §

Om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis un
danröjes eller utredning om brott eljest försvåras, skall tjänsteman vid
förvaringslokalen vara närvarande vid besök. -

Prop. 1975/76: 90 83

Under fömtsättningar som anges i andra stycket kan som villkor för besök föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller medger undersöknmg av väska, kasse eUer annat dylikt som han vUl, medföra vid besöket.

Om försvarares rätt att sammanträffa med den som är häktad finns bestämmelser i rättegångsbalken.

11 §

Telefonsamtal mellan häktad och person utom förvaringlslokalen får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske. Den häktade skall förvägras telefonsamtal som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Ej heller får den som är häktad på grund av misstanke om brott ha telefonsamtal som kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för att undvika att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras, skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga ram endast med den häktades vetskap. Telefonsamtal med hans offentlige försvarare får icke avlyssnas.

12 §

Om missbruk ej kan befaras, kan häktad medges alt besöka närstående som är svårt sjuk, närvara vid närståendes begravning eller i annat fall, då synnerliga skäl föreligger, länma förvaringslokalen för viss kort tid. Under vistelsen utom förvaringslokalen skaU den häktade vara ställd under bevakning, om ej sädan tUlsyn av särskilda skäl kan antagas vara obehövlig.

13 §

Medför häktad kvinna spädbarn vid intagningen eller föder hon därefter barn, kan tillstånd ges henne att ha barnet hos sig.

14 §

Häktad får beläggas med fängsel

1. vid transport om det är nödvändigt av säkerhetsskäl samt

2. i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om andra medel visar sig otillräckliga och säkerheten oundgängligen kräver det.

Läkare skall så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enligt första stycket 2.

75 §

Beiräffande den som är häktad på grund av misstanke om brott ankommer det på undersökningsledaren eller åklagaren att

1. avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 3 § andra
stycket eller 9—12 §§ möter på den grund att åtgärden kan medföra
fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras,

2. avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket.
Innebär avgörande enligt första stycket hinder för medgivande eller

eljesi inskränkning i häklads rätt, skall avgörandet omprövas så ofla anledning därtiU uppkommer.

Prop. 1975/76: 90 84

16 §

Vad som sägs i denna lag om häktad har motsvarande tillämpning på

1. den som anhållits eller gripits på gmnd av misstanke om brott,

2. den som intagits i häkte eller polisarrest för förpassning tUl kriminalvårdsanstalt och

3. den som tUlfälligt placerats i häkte med stöd av 43 § första stycket tredje punkten lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

17 §

När någon i annat faU än som avses i 1 och 16 §§ intages i kriminalvårdsanstalt eller häkte för annat ändamål än verkställighet av påföljd för brott eller lages i förvar i polisarrest, skall bestämmelserna i denna lag, med särskilt beaktande av anledningen tUl intagningen, gälla i tUl-lämpliga delar, om ej annat är föreskrivet i lag eller annan författning.

18 §

Om behandlingen i vissa fall av häktad som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser i 7 a § lagen (1966: 301) om rätlspsykialrisk undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft den

Prop. 1975/76: 90 85

2 Förslag till

Förordning (1975: ) angående tillämpningen av lagen (1975: ) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

1 §

Den som är häktad eller anhållen eller som eljest för annat ändamål än verkställighet av påföljd för brott är inlagen i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest skall rätta sig efter de ordningsregler som gäller för förvaringslokalen och de anvisningar som personalen lämnar honom.

2 §

Om den som är intagen på grund äv misstanke om brott framställer begäran om personligt stöd eUer annan hjälp och det ej är fråga om angelägenhet som lämpligen kan ordnas genom försorg av föreståndaren för förvaringslokalen, skall denne underrätta

1. personundersökaren, om personundersökning pågår,

2. förtroendemannen, om sådan är förordnad, eller

3. skyddskonsulenten, om den intagne undergår påföljd inom kriminalvården eller i annat fall samtycker därtill.

Framställer annan intagen än sådan som avses i första stycket begäran om personligt slöd eller annan hjälp och är det ej fråga om angelägenhet som lämpligen kan ordnas genom försorg av föreståndaren för förvaringslokalen, skall denne, om den intagne samtycker därtill, underrätta myndighet eller organ till vars uppgifier hör att ta befattning med frågan.

Underrättelse enligt första eller andra stycket behövs ej, om det på annat sätt är sörjt för alt den intagnes behov av stöd eller hjälp uppmärksammas.

3 §

Visitation av inlagen får endast verkställas och bevittnas av läkare, sjuksköterska eller person av samma kön.

Förteckning över egendom, som omhändertagils i samband med visitation, skall upprättas på särskilt därför avsett formulär och undertecknas av den som utfört visilationen. Egendomen skall för den intagnes räkning förvaras under överinseende av föreståndaren för förvaringslokalen.

4 §

Överföres intagen med tUlämpning av 4 § lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. till allmänt sjukhus, skall föreståndaren för förvaringslokalen genast underrätta sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset om arten av det frihetsberövande som den intagne är underkastad samt om övriga förhållanden av betydelse för hans vistelse på sjukhuset.

I fråga om den som är intagen på grund av misstanke om brotl skall underrättelse om överförandet till sjukhus snarast möjUgt lämnas lill undersökningsledaren eller åklagaren.

Prop. 1975/76: 90 86

Avlider inlagen eller drabbas han av svårare sjukdoms- eller olycks fall, skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

5 §

För arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning som tUlhanda-håUes intagen utgår ersättning enligt bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen såvitt angår förvaringslokal över vUken styrelsen har tillsyn.

Från ersättning enligt första stycket får avräknas värdet av vad den intagne uppsåtUgen förstört av förvaringslokalens tillhörigheter. I övrigt får den intagne fritt förfoga över sådan ersättning, om ej annat följer av lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

6 §

Med de begränsningar som följer av 15 § lagen (1975: 000) om be-handlmgen av häktade och anhållna m. fl. beslutar föreståndaren för förvaringslokalen i fråga om tiUstånd för intagen att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse, mottaga besök eller att ha telefonsamtal. Detsamma gäller i fråga om tUlstånd för intagen att vistas tillsammans med en eller flera andra intagna, varvid dock i förekommande fall läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas.

I fråga om tUlstånd för intagen att enligt 12 § samma lag lämna förvaringslokalen beslutar med i första stycket första punkten angivna begränsningar

1. chef för kriminalvårdsregion beiräffande den som är. intagen i all
mänt häkte, häktesavdelning vid lokalanstalt inom regionen eller häktes
avdelning vid riksanstalt som är geografiskt belägen inom regionen,

2. polischefen beträffande den som är intagen i polisarrest.
Föreskrifter i fråga om förbud för intagna att mottaga försändelser av

annat slag än brev eller annan skriftlig handling meddelas av i andra slyckel angivna befattningshavare.

Undersökningsledaren eller åklagaren skall, utöver vad som följer av 15 § lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., hålla föreståndaren underrättad om förhållanden som har betydelse från säkerhetssynpunkt för behandlmgen av den som är intagen på grand av misstanke om brott. Sådan underrättelseskyldighet åUgger även vederbörande polischef i fråga om den som tagits i förvar enligt utiänningslagen (1954: 193).

7 §

Kan tUlslånd för uitagen att avsända eller mottaga brev eller annan försändelse icke ges utan föregående granskning av dess innehåU, skall brevet eller försändelsen kvarhållas men får ej öppnas utan den intagnes medgivande. Om beslag gäUer särskUda bestämmelser.

Kvarhålles brev eller annan försändelse, skall den intagne så snart lämpligen kan ske underrättas därom, om ej särskilda skäl är däremot. Medger mtagen, som erhålUt sådan underrättelse, att brevet får läsas eller försändelsen öppnas, och finnes därvid att brevet eller försändelsen ej innehåller något som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt eller fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras, får tiUstånd att avsända eUer mottaga brevet eUer försändelsen ej vägras. Är innehållet i ankommande brev eller annan ankommande försändelse endast delvis sådant alt det kan medföra fara som nyss sagts, skall upp-

Prop. 1975/76: 90 87

lysning om innehållet i övrigt meddelas den intagne eller innehållet i övrigt överlämnas lUl honom.

Vad i första och andra styckena är föreskrivet om kvarhållande är ej tUlämpligt på brev, som enligt 9 § första stycket lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall vidarebefordras utan föregående granskning. Första och andra styckena är ej heller tUlämpliga i den mån annat föranledes av förbud enligt 9 § tredje stycket samma lag för intagna alt mottaga försändelser som där avses.

8 §

Beslut i fråga om tillstånd för intagen kvinna att ha spädbarn hos sig meddelas av föreståndaren för förvaringslokalen, efter samråd med läkare. Bamavårdskonsulenten i länet skall omedelbart underrättas om beslut i sådan fråga.

9 §

Vid transport av inlagen skall såvilt möjligt iakttagas alt han ej utsattes för obehörigas uppmärksamhet. Är han belagd med fängsel skall särskilt tillses att detta döljes under hans dräkt.

Kvinna bör vid transport åtföljas av kvinnlig befattningshavare.

Är den intagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport skuUe medföra skada för hans hälsa, eller är inlagen kvinna gravid, får transport ej äga mm ulan läkares medgivande.

10 §

Om intagen enligt 14 § lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. belägges med fängsel, skall anteckning om åtgärden göras på transportsedel eller i prolokoll. Anteckningen skall innehålla uppgifl om fängslels art, tiden då fängslet anbragtes och då det borttogs, uppgifl om skälen till åtgärden samt läkares yttrande där sådant skall inhämtas. Anteckningen skall underskrivas av den som beordrat åtgärden.

n §

Om skyldighet alt underrätta anhållen persons husfolk och närmaste anhöriga om anhållandet finns bestämmelser i 24 kap. 9 § rättegångsbalken. Den som inlagils på annan grand än misstanke om brott eller fylleri skall efter intagningen i förvaringslokalen eller överflyttning till annan sådan lokal erhålla tillfälle atl underrätta närslående om sin vistelseort.

12 §

Begär intagen, som anhålUts eller häktats för brotl, alt erhålla offentlig försvarare i målet, skall anmälan därom genast göras hos rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Inlaga i målet skall utan dröjsmål översändas till rätten, om den intagne begär det.

Denna förordning träder i kraft dén

Den som på grund av misstanke om brott eller av annan anledning häktats skall behandlas med tillbörlig hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggas.

2 §

Han må ej heller i övrigt underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

3 §

Den häktade skall senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras. Därvid skall iakttagas all den hänsyn som omständighetema medgiva. Om möjligt skall vittne närvara.

Penningar, värdesaker, legitimationshandUngar och sådana föremål soin kunna äventyra ordning och säkerhet skola fråntagas den häktade för alt särskilt förvaras.

4 § I varje rum må ej förvaras mer än en person, med mindre det är nödvändigt av ulrymmesskäl eller påkallas av annan särskild anledning.

1 §

Den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av annan anledning får ej underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallats av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

Erforderliga åtgärder skall vidtagas för att motverka att frihetsberövandet får skadliga verkningar för den häktade. Behöver denne personligt stöd eller annan hjälp, skall i den mån det lämpligen kan ske åtgärder vidtagas för att tillgodose sådant behov, om han samtycker därtill.

2 §

Häktad skall senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras. Därvid skall iakttas aU den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara.

3 §

I varje rum får ej förvaras mer än en person, om ej annat följer av andra stycket eller del är nödvändigt av ulrymmesskäl att han förvaras tillsammans med en eller flera andra intagna.

(Nuvarande lydelse)

7 §

I den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt ej föranleder olägenhet må häktad anskaffa eller mottaga underhåll och bekvämlighet utöver vad som eljest beslås honom.

(Föreslagen lydelse)

■ 6 §

/ den utsträckning det lämpligen kan ske bör häktad, om ej annat följer av tredje stycket, ges möjligheter att genom tidningar och, där så är möjligt, genom radio och television följa vad som händer i omvärlden. Hans behov av annan förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Under förutsättningar som anges i första stycket får häktad själv skaffa sig eller mottaga böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom förströelse.

1 fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brotl får inskränkningar helt eller delvis göras i hans rätt att ha tillgång till tidskrifter, tidningar, radio och television, om det är påkaUat för alt undvika att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

8 §

Häktad må ej------- mottaga

besök, med mindre det prövas
kunna ske utan att äventyra
ordning och säkerhet eller med
föra fara för alt bevis undanröjes
eller utredning om brott eljest för
svåras; ------

Om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är häktad stadgas i rättegångsbalken.

10 §

Häktad får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt. Ej heller får den som är häktad på grund av misstanke om brott mottaga besök som kan medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras.

Om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för att undvika atl bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras, skall tjänsteman vid förvaringslokalen vara närvarande vid besök.

Under förutsättningar som anges i andra stycket kan som villkor för besök föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

Om försvarares rätt att sammanträffa med den som är häktad finns bestämmelser i rättegångsbalken.

3 §

Visitation av kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare.

Förteckning över egendom, som omhändertagils i samband med visitation, skall upprättas i särskild liggare och undertecknas av den som ulfört visilationen. Egendomen skall för den intagnes räkning förvaras under överinseende av föreståndaren för förvaringslokalen.

4 §

Den som är farlig för annans personUga säkerhet skall hållas skild från övriga intagna. Personer av olika kön skola hållas skilda från varandra.

Såvilt möjligt skall förhindras, att förbindelse äger rum mellan intagna som kan antagas påverka varandra i mål eller ärende, anhängigt vid domstol eller hos an-

3 §

Visitation av intagen får endast verkställas och bevittnas av läkare, sjuksköterska eller person av samma kön.

Förteckning över egendom, som omhändertagits i samband med visitation, skall upprättas på särskilt därför avsett formulär och undertecknas av den som ulfört visilationen. Egendomen skall för den intagnes räkning förvaras under överinseende av föreståndaren för förvaringslokalen.

5 § Inlagen, som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, skall så snart ske kan undersökas av läkare, såframt ej omständighetema föranleda att sådant är utan gagn. Är intagen i behov av sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart ske kan. Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller förlossningshem. Ej må kostnad för sjukvård åläggas intagen.

Avlider intagen eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skaU underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

4 §

överföres intagen med tillämpning av 4 § lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. till allmänt sjukhus, skall föreståndaren för förvaringslokalen genast underrätta sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset om arten av det frihetsberövande som den intagne är underkastad samt om övriga förhållanden av betydelse för hans vistelse på sjukhuset.

I fråga om den som är intagen på grund av misstanke om brott skall underrättelse om överförandet till sjukhus snarast möjligt lämnas till undersökningsledaren eller åklagaren.

Avlider intagen eller drabbas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall underrättelse ofördröjligen lämnas närstående.

8 §

Vill den som är intagen å fångvårdsanstalt arbeta, skall föreståndaren söka bereda honom lämpligt arbete.

För arbete, som kriminalvårdsstyrelsen tillhandahåller, utgår ersättning enligt styrelsens bestämmelser; från sådan ersättning må avräknas värdet av vad den intagne uppsåtUgen eller av vårdslöshet skadar eller förstör av förvaringslokalens tillhörigheter. I övrigt äger den intagne, såvitt ej annat följer av bestämmelserna i lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., fritt förfoga över ersättning för utfört arbete.

5 §

För arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning som tillhandahålles intagen utgår ersättning enligt bestämmelser som meddelas av kriminalvårdsstyrelsen såvitt angår förvaringslokal över vilken styrelsen har tillsyn.

Från ersättning enligt första stycket får avräknas värdet av vad den intagne uppsåtligen förstört av förvaringslokalens tillhörigheter. I övrigt får den intagne fritt förfoga över sådan ersättning, om ej annat följer av lagen (1975:000) om behandUngen av häktade och anhållna m. fl.

(Nuvarande lyddse)

(Föreslagen lydelse)

I fråga om tillstånd för intagen att enUgt 12 § samma lag lämna förvaringslokalen beslutar med i första stycket första punkten angivna begränsningar

1. chef för kriminalvårdsregion beträffande den sotn är intagen i allmänt häkte, häktesavdelning vid lokalanstalt inom regionen eller liäktesav delning vid riksanstalt som är geografiskt belägen inom regionen,

2. polischefen beträffande den som är intagen i polisarrest.

Föreskrifter i fråga om förbud för intagna att mottaga försändelser av annat slag än brev eller annan skriftlig handling meddelas av i andra stycket angivna befattningshavare.

Undersökningsledaren eller åklagaren skall, utöver vad som följer av 15 § lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. hålla föreståndaren underrättad om förhållanden som har betydelse från säkerhetssynpunkt för behandlingen av den som är intagen på grund av misstanke om brott. Sådan underrättelseskyldighet åligger även vederbörande polischef i fråga om den som tagils i förvar enligt utlänningslagen (1954:193).

(Nuvarande lydelse)

sändelsen öppnas, och finnes därvid att brevet eller försändelsen ej innehåller något som kan äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras, må lillslånd att avsända eller mottaga brevet eller försändelsen ej vägras. Är innehållet i ankommande brev eller annan ankommande försändelse allenast delvis av beskaffenhet att kunna medföra äventyr eller fara varom nyss sagts, skall upplysning om innehåUet i övrigt meddelas den intagne eller innehållet i övrigt överlämnas till honom.

Vad i denna paragraf är stadgat om kvarhållande skall ej äga tilllämpning å skrift, som enligt 8 § första stycket lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. må utan föregående prövning sändas till justitiekanslern, justitieombudsman, länsstyrelsen, offentlig försvarare eller kriminalvårdsstyrelsen.

(Föreslagen lydelse)

öppnas, och finnes därvid alt brevet eller försändelsen ej innehåller något som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt eller fara för att bevis undanröjes eller utredning om brott eljest försvåras, får tiUstånd alt avsända eller mottaga brevet eller försändelsen ej vägras. Är innehållet i ankommande brev eller annan ankommande försändelse endast delvis sådant att det kan medföra fara som nyss sagts, skall upplysning om innehållet i övrigt meddelas den intagne eller innehållet i övrigt överlämnas lill honom.

Vad i första och andra styckena är föreskrivet om kvarhållande är ej tillämpligt på brev, som enligt 9 § första stycket lagen (7975.- 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. skall vidarebefordras utan föregående granskning. Första och andra styckena är ej heller tillämpliga i den mån annat föranledes av förbud enligt 9 § tredje stycket samma lag för Intagna att mottaga försändelser som där avses.

14 §

Vid transport av intagen skall såvitt möjligt iakttagas att han ej utsattes för obehörigas uppmärksamhet. Det skall särskilt tillses alt, om han är belagd med fängsel, detta döljes under hans dräkt. Transport å järnväg bör i regd förelagas i vanlig personvagn.

Kvinna skall vid transport åtföljas av kvinna, som är lämplig såsom väktare.

Är den intagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport skulle medföra skada för hans hälsa, eller är inlagen kvinna gravid, må transport ej äga rum ulan läkares medgivande.

9 § Vid transport av intagen skall såvitt möjligt iakttagas att han ej utsattes för obehörigas uppmärksamhet. Är han belagd med fängsel skall särskilt tillses alt detta döljes under hans dräkt.

Kvinna bör vid transport åtföljas av kvinnlig befattningshavare.

Är den intagne sjuk eller kan det eljest befaras att transport skulle medföra skada för hans hälsa, eller är intagen kvinna gravid, får transport ej äga ram utan läkares medgivande.

Prop. 1975/76: 90 102

1 Inledning

Ett omfattande utredningsarbete har sedan lång tid pågått på kriminalvårdens område. Reformförslag har fortlöpande lagts fram av skUda statiiga kommittéer, bl. a. av kommittén för anståltsbehandling inom krimmalvården (KAIK) i belänkandet (SOU 1971: 74) Kriminalvård i anstalt. Inom den år 1971 tUlsalta kriminalvårdsberedningen har därefter en del av dessa reformförslag överarbetats och samordnats. I betänkandet (SOU 1972: 64) Krimuialvård förordade beredningen en genomgripande reform av kriminalvårdens organisation och verksamhetsformer. På grandval av beredningens förslag framlade Kungl. Maj:t i 1973 års statsverksproposition (prop. 1973: 1 bU. 4 s. 76—164) förslag till allmänna riktlinjer för kriminalvårdens fortsatta utformning. Dessa riktiinjer godkändes i allt väsentiigt av riksdagen (JuU 1973:15, rskr 1973: 152).

Med ulgångspunkt i de sålunda antagna riktlinjema för det fortsatta reformarbetet har därefter genomförts ny lagstiftning på krimmalvår-dens område, bl. a. lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt (i det följande kallad KraL).

I samband med nu anförda reformer på kriminalvårdens område har uppmärksamhet också ägnats lagstiftningen om behandlingen av häktade, anhållna m.fl. Dessa frågor regleras f.n. i lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (i det följande kaUad häkleslagen), kimgörelsen (1958: 214) ang. tillämpningen av samma lag (i det följande kallad tUlämpningskungördsen) samt i kungörelsen (1958: 215) med vissa föreskrifter om allmänna häkten och poUsarrester.

I etl av 1966 års riksdag godkänt uttalande av första lagutskottet i anledning av en motion angående häktades ställning och rättsäkerhet (ILU 1966: 39) uttalade utskottet att behandlingen av häktade, anhållna och gripna borde ses över i vissa avseenden. Utredningsarbetet borde enligt utskottets mening kopplas samman med en översyn av lagstiftningen om behandling i fångvårdsanstalt. I de år 1967 utfärdade direktiven till KAIK instämde dåvarande chefen för justitiedepartementet i vad utskottet sålunda anfört. Han anförde vidare att de sakkunniga borde beakta möjligheterna alt rationellt lösa bl. a. behandlingsfrågoma gemensamt för häktade och på fångvårdsanstalt intagna. I sitt betänkande lade KAIK fram elt förslag tUl ny lag om behandlmgen av häktade och anhållna m. fl. Beiräffande reformbehovet på detta område ansåg KAIK främst all möjligheterna att ge de intagna kurativt socialt stöd behövde byggas ul och att tUlfälle behövde skapas för intagna som så önskar att få arbete eller annan lämplig sysselsättning inom anstalten. Dessutom innefattade KAIK:s förslag smärre jämkningar av gäUande behandlingsregler i syfte att mildra de intagnas isolering.

Prop. 1975/76: 90 103

Kriminalvårdsberedningen tog i sitt belänkande upp frågan om att förbättra möjligheterna för de häktade alt erhålla kurativt, socialt stöd saml frågan om arbete eller annan lämplig sysselsättning under häktningsliden. I övrigt gick beredningen inte närmare in på KÄIK:s förslag rörande behandlingen av häktade.

I enlighet med förslag i 1973 års statsverksproposition anvisade samma års riksdag medel till förstärkningar av den kurativa verksamheten och UtbUdnings- och kontaktverksamheten bland intagna på allmänna häkten. 1973 och 1974 års riksdagar har vidare bifallit förslag i samma års statsverkspropositioner om medel för vissa tjänster i syfte atl bereda sysselsättning åt personer som är intagna i allmänna häkten.

Ar 1973 genomfördes vissa ändringar i lagstiftningen om personundersökning i brottmål (prop. 1973: 173, SFS 1973: 1214). Ändringarna syftar bl. a. lill att förbättra möjligheterna för den som är misstänkt för brott att före målets avgörande få kurativt, socialt stöd.

Frågan om en reform när det gäller behandlingen av häktade och anhållna har behandlals av 1974 års riksdag i samband med ställningstagandet till förslaget liU KraL m. m. Med anledning av vissa motioner med begäran om ny häkteslagsliftning anmärkte justitieutskottet (JuU 1974: 2) alt spörsmålet om regleringen av tvångsmedlen enligt rättegångsbalken (RB) på sitt sätt är artskilt från den sedan länge påträngande och mera begränsade problematiken hur man lagstiftningsvägen skall kunna åstadkomma praktiska förbättringar för dem som är häktade, anhållna eller gripna. Utskottet förordade för sin del att de i motionerna berörda frågorna snarast skulle las upp lill övervägande i syfte alt förslag tUl ny häkteslagstiftning skulle kunna föreläggas riksdagen inom kort. Utskottet hemställde att detta skulle ges Kungl. Maj:t till känna. Riksdagen biföll utskottets hemstäUan (rskr 1974: 99).

Riksåklagaren (RA) har våren 1974 lagt fram en undersökning rörande praxis beträffande de straffprocessuella frihetsberövandena. Undersökningen innefattar en kartiäggning av. frUielsberövandenas antal och varaktighet. Dessutom belyses förhållandet mellan frihetsberövandena och utgången i de efterföljande brottmålen.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 juni 1974 har statsrådet och chefen för justitiedepartementet tillkallat sakkunniga för atl se över bestämmelserna orn häktning m.m. (Ju 1974:17). Utredningen gäller främst förutsättningarna för användningen av skilda personella tvångsmedel i straffprocessen. I direktiven upplystes alt frågan om vissa omedelbara ändringar i bestämmelsema om behandlingen av häktade m. fl. övervägdes inom justitiedepartemenlet pch att en departementspromemoria i ämnet beräknades kunna bli framlagd senare under året. I anslutning därtUl konstaterades vidare att frågan hur man bör anordna förvaringen och behandlingen av dem som är föremål för häktning m. m. och därmed sammanhängande frågor om tillgängliga resurser kan

Prop. 1975/76: 90 104

påverkas av en ändrad utformning av bestämmelsema i RB om häktning m. m. Det borde därför vara en väsentUg uppgift för de sakkunniga att under hänsynstagande härtill även ta upp frågan om behandlingens utformning till förnyad prövning. I det sammanhanget borde de sakkunniga bl. a. överväga i vad mån frågor om behandlingens utformning i större utsträckning bör kunna överprövas i domstol.

Kriminalvårdsstyrelsen har i augusii 1974 beslutat tillsälta en arbetsgrupp med uppgift alt se över den praktiska utformningen av behandlingen i häkten m. m.

Förevarande inom justitiedepartementet upprättade promemoria innehåUer förslag tUl ändrade bestämmelser när det gäller behandlingen av häktade m. fl. Enligt förslaget ersätts den nuvarande häkt?slagen och lillämpningsktmgörelsen med två nya författningar. Vid utarbetandet av dessa förslag har beaktats bl. a. det lagsförslag som KAIK lagt fram i sitt betänkande samt kriminalvårdsberedningens synpunkter på behandlingen av häktade m. fl. Vidare har samråd ägt ram med den inom kriminalvårdsstyrelsen tillsatta arbetsgrappen om behandlingen vid häkten m. m. samt med representanter för riksåklagaren och byggnadsstyrelsen.

I enUghet med det anförda framläggs i promemorian förslag till

1. lag (1975: 000) om behandUngen av häktade och anhållna m. fl. och

2. förordning (1975:000) angående tillämpningen av lagen (1975: 000) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

2 Allmänt om nuvarande ordning

2.1 Häkteslagens tillämpningsområde

Häkteslagen (1958: 213) är i första hand tUlämplig på den som häktats på grund av misstanke om brott eller av annan anledning, t. ex. på grund av vägran att avlägga ed enligt konkurslagen (1 §). Enligt särskild beslämmelse skall vad som föreskrivits om häktad äga motsvarande tilllämpning på den som anhåUits eller gripits på grund av misstanke om brott (10 §)

Enligt 24 kap. 11 § RB skall den som är anhållen hållas i förvar men får i övrigt inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med anhållandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den som är häktad skall enligt 24 kap. 22 § RB ulan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman får dock i stället föras tiU mUitärhäkte. Om det är av synnerlig vikt för uiredningen kan rätten förordna att med överförandet tUl häkte skall anstå tills vidare.

Beträffande förvaringen av häktade personer bör i delta sammanhang

Prop. 1975/76: 90 105

framhållas att häkteslagens regler inte är knutna tUl förutsättningen att den häktade är intagen i visst slag av förvaringslokal. Däremot gäUer som allmän grundsats att häktad inte skall förvaras tiUsammans med dem som undergår straff eller annan frihelsberövande påföljd (prop. 1969: 22 s. 8). Häktad som förvaras i kriminalvårdsanstalt, där det också finns intagna som undergår påföljd, förvaras därför i allmänhet i särskild häklesavdelning. Om särskUd häktesavdelning inte finns tUlgänglig, förvaras den häktade i varje fall avskUd från andra intagna. I fråga om behandlingen är han därvid självfallet underkastad häklesla-gens regler.

Det bör i detta sammanhang påpekas att häkteslagen är tUlämplig även på den som häktats eller anhåUits i mUitärt mål, oavsett om han tas in i civilt eller militärt häkte (jämför även 86 § andra stycket militära rätlegångslagen (1948: 472).

Häkteslagen är emeUertid tUlämplig även på vissa andra kategorier omhändertagna personer, nämligen den som "eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom, intages i fångvårdsanslalt eUer häkte eller, på gmnd av fylleri eller av annan orsak, tages i förvar i polisarrest" (11 §). Bestämmelsema i lagen skaU i dessa faU med särskilt beaktande av anledningen tiU intagningen, i tillämpliga delar lända tUl efterrättelse, om inle annal är föreskrivet i lag eller annan författning.

Lagen är sålimda uttryckligen tillämplig på personer som omhändertagits på grund av fylleri. Bland de övriga kategorier omhändertagna personer som omfattas av lagen kan som exempel nämnas följande.

Enligt 35 § utlänningslagen (1954:193) kan utlänning under vissa förutsättningar tagas i förvar, vilket enligt 80 § utlänningskungörelsen (1969: 136) sker genom intagning i fångvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest eller omhändertagande på annat sätt.

Uppkommer fråga att förklara vUlkorligt medgiven frihet från verkslällighel av fängelse förverkad kan övervakningsnämnd enligt 26 kap. 22 § brottsbalken (BrB) förordna att den frigivne skaU omhändertas på lämpligt sätt i avbidan på vidare förordnande. Motsvarande bestämmelser fiims beträffande den som undergår skyddslUlsyn, ungdomsfängelse eller internering i 28 kap. 11 §, 29 kap. 11 § resp. 30 kap. 14 § BrB. I 38 kap. 12 § samma balk föreskrivs skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning för omhändertagande enligt dessa bestämmelser eller för den dömdes inställande i mål eUer ärende enligt balken.

Några bestämmelser om sättet för omhändertagande enligt förordnande av övervakningsnämnd finns inte. övervakningsnämnden får bestämma så som den finner lämpUgt. Det vanliga torde emellertid vara, atl nämnden låter placera den omhändertagne i fristående arrest eller i arrest som är ansluten tUl allmänt häkte.

I en rad författningar fiims bestämmelser som ger möjlighet att hos polismyndighet påkalla handräckning för omhändertagande eller instäl-

Prop. 1975/76: 90 106

lelse hos viss myndighet. Som exempel på sådana bestämmelser kan nämnas 94 § barnavårdslagen (1960:97), 56 § nykterhetsvårdslagen (1954: 579) och 35 § lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Den som omhändertagits enligt något av dessa lagrum — i avbidan på transport eller beslut om placering på viss inrättning — kan för kortare eller längre tid vara omhändertagen i arrest som är fristående eller ansluten lill allmänt häkte. I allmänhet sträcker sig förvaringstiden bara över några timmar eller en natt. I undantagsfall kan den bli ell par veckor.

Slutligen kan här nämnas fall av omhändertagande enligt 33 § bamavårdslagen, 21 § nykterhetsvårdslagen och 7 § lagen om beredande av., sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Dessa bestämmelser innebär att polisstyrelse i avbidan på annan myndighels beslut kan besluta omhänderta någon för all underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd kan vidtas. Av betydelse i detla sammanhang är vidare 1 § lagen (1973: 558) om tUlfälligt omhändertagande som gör det möjligt för polisman att i ifrågavarande fall göra ett tillfälUgt omhändertagande i avbidan på polisstyrelsens beslut, om dröjsmål med omhändertagandet umebär fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annal hänseende. I rikspolisstyrelsens lUlämpningsföreskrifter till denna lag (Allmänna meddelanden från rikspolisstyrelsen nr 1973:29) uttalas att omhändertagen person normalt inle skall sättas in i polisarrest. Under vissa förhållanden kan dock enligt dessa föreskrifter den omhändertagnes frihet inskränkas genom förvaring i polisarrest, exempelvis om meddelade föreskrifter inte respekteras eller om den omhändertagne uppträder störande eller visar tecken på att vilja avvika och tillräcklig bevakningspersonal inte finns tillgänglig.

2.2 Förvaltningen av häkten, arrester m. m.

Sedan häktesorganisalionen reformerades år 1965 utövar krimmal-
vårdsstyrelsen tUlsynen över allmänna häkten pch poUsarrester som är
anordnade i anslutning tUl sådana häkten. Rikspolisstyrelsen har till
synen över övriga polisarrester (8 § kungörelsen (1958: 215) med vissa
föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester). AUmänna häkten
och lill dem anslutna arrester är sedan den 1 juli 1974 tUlsammans med;
skyddskonsulentdislriklen och lokalanstaltema inordnade i de sex geo
grafiska kriminal vårdsregionema (20 och 22 §§ instruktionen
(1974: 555) för kriminalvårdsverket). .

En successiv utbyggnad ay allmänna häkten har fortgått, sedan år 1965. Vid 1965 års ingång fanns i landet fem allmänna,häkten. Antalet har nu stigit lUI 18. De är belägna i Borås, Falun, Gävle,, Göteborg, Helsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalniar, Karlstad, Mariestad, Norrköping, Stockholm, Umeå, Visby, Västerås, Växjö, Örebro och,Östersund.

Vid årsskiftet 1974—1975 kommer ett nytt allmänt häkte i kvarteret

Prop. 1975/76: 90 107

Kronoberg i Stockholm att tas i bruk. 1 Uppsala blir ett nytt häkte klart våren 1975. Genom beslut i september 1974 har Kungl. Maj:t uppdragit åt byggnadsstyrelsen att i Kristianstad utföra nybyggnad för bl. a. häkteslokaler. Vidare pågår projektering för allmänt häkte i Luleå.

Föratom allmänna häkten finns t. v. särskilda häklesavdelningar vid vissa kriminalvårdsanstalter. Häktesavdelningar är nu i bruk vid riksan-stallerna Hall och Malmö samt vid lokalanstaltema Haparanda, Kristianstad, Luleå, Långholmen, Nyköping, Uppsala och Ystad. Häklesav-delningama vid anstalterna Kristianstad, Luleå, Långholmen och Uppsala kommer att läggas ned i samband med att de nya häktena på dessa orter tas i bmk. Delsamma gäller nuvarande allmänna häktet i Stockholm.

2.3 Statistiska uppgifter om intagna i häkten m. m.

Av redogörelsen avsnitt 2.1 framgår att häkteslagen är tiUämplig på en rad skilda kategorier personer som tiUfälligt har berövats sin frihet.

Beträffande intagna i polisarrest finns inte något fullständigt siffermaterial. Antalet intagningar är emeUertid mycket stort. Under år 1972 förekom sålunda inle mindre än 110 000 omhändertaganden för fylleri. Den genomsnittliga tiden för sådant omhändertagande torde uppgå till något över fem timmar.

Omkring 25 000 personer anhåUs årligen. Maximitiden är i sådant fall normalt nio dagar, men det stora flertalet anhåUanden är betydligt kortvarigare. Äv RA:s tidigare nämnda undersökning framgår sålunda bl: a. att 59 procent av alla anhållna under år 1970 frigavs senast dagen efter anhållandet.

Av kriminalvårdsstyrelsens statistik framgår att nära 29 000 personer togs in i de allmänna häktena år 1973. I genomsnitt var 414 personer intagna där per dag. På fångvårdsanstallerna intogs år 1972 sammanlagt 2 381 häktade, gripna eller anhåUna och i genomsnitt fanns där 336 personer av denna kategori per dag.

Tiden för omhändertagandet skiftar starkt mellan olika kategorier av dem som omhändertas på de allmänna häktena och vid kriminalvårds-anstalternas häktesavdelningar. I många fall varar omhändertagandet bara några timmar, t. ex. när en person omhändertas enligt de sociala vårdlagarna för att inställas på sjukhus, anstalt el. dyl. I de fall då en inlagen är häktad uppgår tiden för frihetsberövandet — räknat från dagen för anhållandet — ofta tUl mellan tre och fem veckor. Längre lider förekommer särskilt i fråga om häktade som skall genomgå rättspsykiatrisk undersöknmg eller i anlednmg av fullföljd talan mot underrätts dom.

Den blandning av olika kategorier omhändertagna som förekommer på häkten belyses av en härvid fogad sammanställning avseende allmänna häktet i Göteborg (TabeU 1).

•	.0
_	B
	o
5b
o	Q

o	cs
bo	c
v	Im
	n
C	ao
	c

c	B
Jt	"03
-	"5
o	§
	.1
=o
	B
t«	B
.c	■>
.s	*,i<*

3	1
s: 1	.»

1	B ca

CO S

-§

B .cs

c c M j: o3 u-p 60

E -

B y

._ .cs .B '

«J B 5j a

•o		-J\|
B 2	'o	"i
■g cS	c a	cs *B W*
>	■C	CS
.!<	bO	r
	-«->	IU
U		TJ
■a cS ses	s	B :CS x; E
ffifcO

.60 ._ — V

B -O

B B

•> E =

1II

•a S

2 E

'JJ.S 60 1,

t: b:

(/i .cs c — ■

2 =.

•o

B U

CS IQ

2 b —

>, > >

Prop. 1975/76: 90 109

Kriminalvårdsstyrelsens officiella statistik innehåller uppgifter om beläggningen på de allmänna häktena. Enligt denna statistik är beläggningen på de allra flesta häkten i regel betydligt lägre än antalet tillgängliga platser. Emellertid bör framhållas bl. a. att beläggnmgssLffrorna endast avser antalet intagna vid midnatt och att man vid den tidptmkten på dygnet regelmässigt har det lägsta antalet intagna. I realiteten råder tidvis besvärliga beläggningsförhållanden på åtskUliga allmänna häkten och på häktesavdelningarna vid flera kriminalvårdsanstalter. I Stockholm har under senare år förelegat en mer eller mindre konstant överbeläggning.

2.4 Nuvarande behandlingsregler i korthet

Inledningsvis kan erinras om att bestämmelsema i häkteslagen i första hand är tiUämpliga på häktade men att enligt särskilda bestämmelser tillämpningsområdet är utvidgat även till andra kategorier tillfälligt omhändertagna (avsnitt 2.1).

Häkteslagen inleds med en bestämmelse som anger att den häktade skall behandlas med lUlbörlig hänsyn så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggs (1 §). Den allvarligaste frihetsinskränkningen — fängsel — får användas endast om det behövs för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn tUl ordning och säkerhet (2 § första stycket). Även i övrigt gäller att häktad inte får underkastas annan inskränkning sin frihet än som påkaUas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet (2 § andra stycket).

Senast vid ankomsten till förvaringslokalen skall den häktade visiteras. Visileringen skall ske med all den hänsyn som omständighetema medger och om möjligt i vittnes närvaro. Pengar, värdesaker, legitimationshandlingar och sådana föremål som kan äventyra ordning och säkerhet skall tas ifrån den häktade för alt förvaras på särskUt sätt (3 §).

I varje rum får inte förvaras mer än en person om det inte är nödvändigt av utrymmesskäl eller av annan särskild anledning (4 §). Vid den häktades behandling skall hänsyn tas tUl hans ålder, kön och hälsotillstånd. Läkares anvisning om vården skall beaktas (5 §).

Häktad har ingen skyldighet alt arbeta. Däremot har han rätt att utföra lämpligt arbete om det kan ske utan olägenhet. Någon skyldighet för myndighet att anskaffa arbete lill häktad föreligger i princip inte (6 §, jämför dock 8 § första stycket tillämpningskungörelsen).

Om det är förenligt med god ordning och inte orsakar olägenheter får häktad skaffa sig eller ta emot underhåll eller bekvämlighet utöver vad häktet beslår honom (7 §).

Häktad får avsända eller ta emot brev eller annan försändelse eUer ta emot besök endast om det kan ske utan risk för ordnmg och säkerhet eller utan att medföra fara för att bevis imdanröjs eller utredning om

Prop. 1975/76: 90 110

brott eljesi försvåras. Han får dock alltid avsända skrift till justitiekanslern, justitieombudsman, länsstyrelsen och offentlig försvarare samt, öm han förvaras i kriminalvårdsanstalt, kriminalvårdsstyrelsen (8 §).

Om det inte föreligger risk för missbrak, kan häktad få besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning och även i annat fall då det föreligger synnerliga skäl därtill få lämna förvaringslokalen för viss kort tid (9 §).

Föreskriftema i tUlämpningskungördsen innebär bl. a. följande: Beläggs den omhändertagne med fängsel, skall anteckning härom göras i en särskild liggare (2 §). Visitation av kvinna får inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Förteckning över egendom, som omhändertagits i samband med visitation, skall upprättas i särskild liggare och undertecknas av den som utfört visilationen. Egendomen skaU för den omhändertagnes räkning förvaras under överinseende av föreståndaren för förvaringslokalen (3 §). Den som är farlig för annans personliga säkerhet skall hållas skUd från övriga. Personer av olika kön skall hållas skilda från varandra. I övrigt skall eftersträvas atl omhändertagen, särskilt om han är under 21 år, ej utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen (4 §). Person, som företer tecken tiU sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, skall så snart ske kan undersökas av läkare, såvida det inte framgår av omständighetema, att det är utan gagn. Är han i behov av sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart ske kan. Kostnad för sjukvård får inte åläggas honom. Avlider den omhändertagne eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall närstående ofördröjligen underrättas (5 §).

Närmare regler om hur häktes- och arrestlokaler skall vara inrättade m, m. lämnas i kungörelsen (1958: 215) med vissa föreskrifter om aUmänna häkten och poUsarrester.

Slutligen kan här anmärkas alt i kungörelsen (1948: 691) ang. den militära rättsvården intagils vissa bestämmelser om militärhäkte och behandlingen i sådant häkte (33—38 §§).

3 Allmänna överväganden

En översyn av de regler som gäller för behandlingen av häktade och andra kategorier personer som omfattas av häkteslagen har fått ökad aktualitet genom den pågående kriminalvårdsreformen. Som elt led i reformen har genomförts ny lagstiftning, bl. a. KraL, som trädde i kraft den 1 juli 1974. En grundtanke bakom denna författning är vikten av en ökad integrering mellan anstaltsvård och frivård, en integrering soiri bl. a. skall åstadkommas genom att frivårdens personal med aktiva insatser redan under den dömdes vistelse i lokalanstalt söker främja en successiv utslussning lill tillvaron i frihet. Av stor betydelse är vidare att

Prop. 1975/76: 90 111

de i krimmalvårdsanslalt mtagna i ökad utsträckning får möjlighet att
tillgodogöra sig det stöd och den hjälp som samhällets sociala organ er
bjuder medborgama i aUmänhet. Den nya lagen innebär också påtagliga
lättnader i de regler som gäller för intagnas anstaltsvistelse. Här kan sär
skilt framhållas att möjlighetema att hålla en mtagen isolerad från
andra intagna har mmskats i förhållande tUl vad som gällde tidigare, alt
besöksreglerna har fått en mindre restirUrtiv karaktär och att brevgransk
ningen har inskränkts. Vidare ger lagen uttryck för en ökad satsning på
fysisk träning och fritidsaktiviteter av olika slag. •

De principer som sålunda präglar kriminalvårdsreformen bör naturligen i görligaste mån även bli tillämpliga vid behandlmgen av häktade m. fl. I vissa hänseenden har åtgärder redan vidtagits för att förbättra de häktades situation men ytterligare förbättrmgar i olika hänseenden framstår som angelägna.

Emellertid måste man vara medveten om alt vissa skillnader i behandlingen måsle upprätthållas mellan å ena sidan de personer som är intagna i häkten (och polisarrester) och å andra sidan dein som är intagna i kriminalvårdsanstalt för att undergå påföljd. Gmndema för omhändertagandet i häkte gör bl. a. att någon arbetsplikt inte kan åläggas den i häkte intagne. Samtidigt kan utredningsskäl i en del fall nödvändiggöra att den som är häktad som misstänkt för brott hålls i större avskildhet än den som imdergår påföljd. Även säkerhetsskäl, bl. a. risken för rymning, kan i vissa fall motivera en mer restriktiv behandling av den häktade. Skillnader i behandlingen på' häkten och i kriminalvårds-anstalter kan också i många fall vara en naturlig följd av det förhållandet alt en stor del av de i häkte intagna personerna vistas där under en mycket kort tidsperiod.

Inom häkteslagens tillämpningsområde faller som tidigare nämnts personer som underkastats fribetsberövanden av en rad vitt skilda- anledningar. Varaktigheten av frihetsberövandet kan allt efter grunden för ingripandel och omständigheterna i övrigt variera mellan någon eller några timmar och flera veckor eller i undanlagsfall månader. Tydligt är alt behovet av ändringar i gällande behandlingsregler och rutiner i första hand gör sig gällande beträffande de personer som är berövade friheten under en relativt lång period. Dessa personer finns huvudsakligen bland dem som på gmnd av åklagares eUer domstols beslut är intagna i allmänt häkte eller i häktesavdelning vid kriminalvårdsanstalt. Alt så är fallet undanskymmer givelvis inte det angelägna i att även söka förbättra förhållandena för de personer som under en mera kort tid är omhändertagna i häkte eller i polisarrest. Det bör därför inte komma i fråga att göra någon skärp åtskUlnad mellan olika personkategorier vid behandlingsreglemas utformning.

Särskilda problem gör sig gällande i fråga om personer som är omhändertagna för fylleri. Behandlingen av denna kategori är emellertid

Prop. 1975/76: 90 112

föremål för separata överväganden inom justitiedepartementet och har därför inte ägnats någon närmare uppmärksamhet i förevarande promemoria.

En av de huvudfrågor som påkallar uppmärksamhet vid den nu aktuella översynen av behandlmgsreglema gäller möjligheterna att ge häktade och därmed jämställda socialt, kurativt stöd. Detsamma gäller åtgärder för att bereda häktade, som så önskar, tiUfälle tiU arbete eller annan sysselsättmng. I båda dessa frågor har i olika sammanhang åtgärder redan vidtagits för att förbättra de häktades situation.

Äv väsentlig betydelse är vidare att på olika sätt söka mmska de häktades isolering. Frågor som därvid bör övervägas är att öka möjligheterna till gemenskap mellan intagna i häkten och att främja de häktades kontakt med omvärlden genom brevväxling, besök av anhöriga m. fl. samt genom tUlgång till telefon, tidningar, radio och TV m. m. De m-skränkningar i de häktades rätt härvidlag som kan bli nödvändiga av utrednings- eller säkerhetsskäl bör inte göras mer omfattande än vad som i varje enskilt fall är påkallat. En principiellt viktig fråga i det sammanhanget är också hur prövningen av olika tillståndsfrågor bör regleras.

Även en del andra frågor bör lämpligen tas upp till behandling i detta sammanhang. Det gäller bl. a. frågor om rätt för häktad att själv omhänderha egna pengar eller föremål samt möjlighetema till olika formei av förströelse och fysisk träning. Även användningen av fängsel bör behandlas.

Det bör framhållas att nuvarande bestämmelser om behandlingen av häktade m. fl. i och för sig ger utrymme för vissa förbättringar i de häktades situation. I åtskilliga hänseenden bör dock behandlingsreglema omarbetas. En orsak härtUl är alt en del av de nuvarande bestämmelserna ger uttryck för ett i viss mån föråldrat synsätt i fråga om häklads behandling. Bl. a. gäller detta reglema om häktads avskUdhet. I andra hänseenden är det motiverat att införa bestämrnelser som saknar motsvarighet i gällande häkleslag, t. ex. i fråga om häktads rätt tUl socialt, kurativt stöd. Vidare är en del frågor som f. n. regleras i tUlämpningskungördsen av sådan vikt att bestämmelsema härom i stället bör tas in i den grundläggande författningen.

Uppenbarligen är möjligheterna att förbättra de häktades situation starkt beroende av tillgängliga lokalmässiga och personella resurser. De nuvarande häktenas byggnadstekniska utformning utgör en begränsning av möjlighetema att åstadkomma mera radikala förändringar i behandlingssituationen, särskilt när det gäller utrymmen för gemensamhetsvistelse, arbete och fysisk träning. I vissa häkten råder tidvis eller mera permanent en besvärande överbeläggning. Inte sällan måste häktade på grund av plalsbrist placeras på annat häkte än det som hör tUl upptagningsområdet. Dessa förhållanden försvårar en önskvärd lösning av behandlingsfrågorna.

Prop. 1975/76: 90 113

Vid det under byggnad varande nya häktet i Kristianstad har för första gången en planering skett med utgångspunkt från att de häktade i viss omfattnmg skaU vistas i gemenskap. Häktesavdelningen har förlagts till polisbyggnadens översta våning.

En gemensamhetsavdelning, som ligger i direkt anslutning till häkles-korridorema omfattar arbetslokal (32 m) och därtill anslutet ram föi arbetsledare; motionslokal (34 m) med möjligheter tiU bordtennisspel och motion i ribbstolar samt plats för roddapparat, motionscykel o. dyl: dagrum (40 m) där ytan medger möblering i gmpper för läsning, TV-tittande, kortspel m. m. I anslutnmg tUl dag- och motionsram finns toalett och dusch. Från dagrummet når man genom en trappa en altan (28 m-) i husets vindsvåning. I vindsplanet finns också fyra stycken rastgårdar och en slörre motionsgård (40 m-). Rastgårdarna har inte "lårtbUs"-utformning utan mera normala rumsformer.

Vid planermgen av nya häkten och arrestlokaler är det angeläget att man byggnadsmässigt söker tUlgodose de behov som gör sig gällande i fråga om behandlingen av häktade m. fl. När det gäUer befintliga häkten måste, som framgår av vad nyss sagts, målsättningen bli mera begränsad med hänsyn tUl de byggnadsmässiga föratsättningama. Vissa möjligheter torde dock finnas att få tUl stånd en lokalmässigt bättre häktesmiljö. 1 en del häkten kan på sikt om- eller tUlbyggnad ifrågakomma.

Ett fullständigt genomförande av de principer för behandlingen av häktade m. fl. som föreslås i denna promemoria föratsätter vissa resursförstärkningar, särskilt när det gäller att tUlgodose behovet av förbättringar i häktenas byggnadsmässiga utformnmg. Uppenbarligen måste det därvid bli fråga om en reformverksamhet i olika etapper. Samtidigt är det angeläget alt få tUl stånd en ny lagstiftning som är bättre ägnad än den nuvarande att främja ett positivt utvecklingsarbete på förevarande område. De förslag tUl nya författningsbestämmelser som läggs fram i promemorian bör därför genomföras redan nu.

I sammanhanget bör erinras om att den nyligen av chefen för justitiedepartementet tUlsatla utredningen för översyn av bestämmelsema om häktning m. m. (Ju 1974: 17) har att överväga även utformningen av behandlingen av häktade m. fl. Som framhållits i direktiven tUl utredningen kan frågan om behandlingen av dem som är häktade m. m. och därmed sammanhängande frågor om tillgängliga resurser påverkas av en ändrad utformning av bestämmelsema i RB om häktning m. m.

Ett spörsmål av både principiell och praktisk betydelse är humvida frågor om behandlingens utformning i större utsträckning än f. n. skall kunna överprövas i domstol. Enligt direktiven tUl den nyss,nämnda ut-, redningen ankommer det på denna att ta upp detta spörsmål. Frågan behandlas därför inte i förevarande promemoria.

De i promemorian föreslagna lagändringarna är lagtekniskt av så omfattande karaktär att de svårligen kan inpassas i den nuvarande häktes-

8 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 114

lagen. Som framgår av vad förut anförts föreslås därför att den nuvarande lagen ersätts med en ny lag i ämnet. Den nya lagen bör lämpligen i huvudsak utformas enligt samma systematik som den nuvarande lagen. Sålimda bör de materiella bestämmelsema i den nya lagen göras i första hand tiUämpliga på häktade. Därefter bör liksom f. n. i särskilda bestämmelser anges på vilka andra personkategorier som lagen är tillämplig. I den nuvarande tUlämpningskungördsen har däremot den metodiken använts att de malerieUa bestämmelsema enligt sin ordalydelse är direkt tillämpliga på samtliga intagna som omfattas av häkleslagens regler. Anledning att frångå denna metodik vid utformningen av lillämpningsförordningen lill den nya häkteslagen föreUgger inte.

4 Socialt kurativt stöd m. m.

4.1 Frågans tidigare behandling

I motioner tUl 1965 års riksdag berördes frågan om socialhjälp tUl anhörig då en familjeförsörjare berövats sin frihet. Motionärerna föreslog bl. a. att bestämmelser meddelades att styresman vid allmänt häkte eller fångvårdsanstalt skulle rikta vederbörande socialvårdsorgans uppmärksamhet på det hjälpbehov som kunde föreligga för anhörig till häktad eller intagen. I sitt utlåtande över motionerna fann andra lagutskottet (2LU 1965: 39) att den i dessa behandlade frågan inte borde lösas genom alt del infördes genereU skyldighet för myndigheten att vid frihetsberövande underrätta socialhjälpsorganen. En sådan ordning ansågs kunna skapa onödig irritation i många faU. Enligt utskottets mening var det emellertid befogat att de genom motionema aktualiserade frågoma ägnades ökad uppmärksamhet. Med hänsyn härtUl ansåg utskottet det vara lämpligt att Kungl. Maj:l i enlighet med ett förslag av socialstyrelsen lät utfärda en cirkulärskrivelse i ämnet. På förslag av utskottet gav riksdagen hos Kungl. Maj:t som sin mening tUl känna vad utskottet anfört. Riksdagens skrivelse jämte utskottets uttalande överlämnades därefter till KAIK för atl beaktas under dess utredningsarbete.

Vid 1966 års riksdag framhöU första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (ILU 1966: 39) i anledning av en motion om utredning angående häktades ställning och rättssäkerhet det synnerligen angelägna i alt förbättringar kom tiU slånd i fråga om socialt stöd och kurativa åtgärder för de häktade och deras anhöriga. Det borde enligt utskottet uppmärksammas att hjälpbehovet ofta uppkommer redan i samband med gripande och anhåUande.

KAIK konstaterar i sitt betänkande år 1971 (SOU 1971: 74) alt riksdagens uttalande i rUcsdagsärendet år 1965 torde ha lett tiU att de socialvårdande organens uppmärksamhet riktats på behovet av ekonomiskt stöd åt häktades anhöriga. Emellertid ansåg kommittén att i en ny lag

Prop. 1975/76: 90 115

om behandlmgen av häktade m. fl. borde finnas en uttrycklig beslämmelse om skyldighet för häktesföreståndare och motsvarande att se till att anmälan om behov av socialhjälp sker om anledning därtUl föreligger. Enligt kommitténs mening borde anmälan undantagsvis kunna ske även mot den häktades önskan.

Fortsättningsvis anför KAIK att behovet av hjälp med personliga angelägenheter i många fall sträcker sig vidare. Den häktade kan t. ex. vUja meddela arbetsgivare var han finns eller betala sin hyra eller få sin bostad låst eller ett husdjur omhändertaget. Sådana önskemål av häktade torde enligt kommittén redan tUlgodoses i viss omfattning genom åtagande av någon polisman eller tjänsteman vid häktet, som själv utför eller förmedlar den häktades uppdrag. Någon skyldighet att på angivet sätt bistå den häktade finns dock inte föreskriven. Kommittén anser det lämpligt alt en positiv lagbestämmelse härom införs. Givetvis kunde emellertid en rätt tUl bistånd inte vara absolut; dels måste man av praktiska skäl räkna med all huvudsakligen ganska enkla åtgärder kunna komma i fråga, dels måste det finnas möjligheter alt avvisa den häktades anspråk på att visst ärende utförs, om obehörigt syfte kunde misstänkas.

Kriminalvårdsberedningen (SOU 1972: 64) framhåUer att det kurativa, sociala stödet åt de häktade borde kunna förbättras genom att frivården får ett ansvar för de häktade liksom för de som är intagna i lokalanstalter. 1 detta syfte föreslås bl. a. att frivården skaU få hand om personundersökningsverksamheten och på så sätt få möjUghet tUl tidigare ingripanden. Erbjudanden om kontakt och service bör lämpligen ske dels i samband med personundersökningama och dels genom att frivårdstjänstemän har fasta mottagningstider på häktena. Viktigt är också enligt beredningens mening att man sörjer för ett förtroendefullt samarbete mellan den häktade och hans övervakare, om övervakning redan pågår. Häktade som inte har övervakare bör kunna erbjudas en särskild kontaktman.

På grundval av kriminalvårdsberedningens förslag har fr. o. m. den 1 april i år genomförts vissa ändringar i lagstiftningen om personundersökning i brottmål (prop. 1973: 173, SFS 1973: 1214). 1 detta lagstiftningsärende uttalade departementschefen bl. a. att de erbjudanden om stöd och hjälp för den misstänkte under tiden fram tUl dess målet är avgjort som dittUls lämnats var obetydliga. Detta kimde få tUl följd att den misstänktes situation i många fall hann försämras under den tid som förflöt fram till huvudförhandlingen. Från denna synpunkt ansåg departementschefen beredningens förslag att skapa ökade möjUgheter att sätta in rehabiliteringsåtgärder på ett så tidigt stadium som möjligt vara av stor betydelse. Departementschefen ansåg i likhet med beredningen det nödvändigt att personundersökningsverksamheten knyts närmare till skyddskonsulentorganisationen samt att personundersökama i större ut-

Prop. 1975/76: 90 116

sträckning än f. n. underrättar skyddskonsulenten om behovet av hjälpinsatser. Det bör ingå som en naturlig del av personundersökningen alt utreda vUket behov av social service som föreligger, hur gjorda insatser synes verka och vilka möjligheter som finns att förverkliga den misstänktes egna önskemål när del gäUer utbildning, yrkesinriktning och liknande. Samtidigt vUle departementschefen i likhet med berednmgen starkt understryka att kurativa eUer andra stödjande insatser av skUda slag som sätts in under tiden innan ansvarsfrågan slutligt avgjorts bör baseras på ett klart medgivande från den som åtgärden avser. Frivilligheten i de föreslagna åtgärderna borde kunna utgöra en garanti för att den åtalade inte skall uppfatta erbjudande om hjälp som ett föregripande av domstolens ställningstagande i ansvarsfrågan.

Departementschefen log också upp frågan om behovet av en ordning som innebär att man redan före domstolens avgörande av ansvars- och påföljdsfrågoma får möjligheter att skapa ett förtroendefullt samarbete mellan den tilltalade och hans eventuella, bUvande övervakare. Det bedömdes därvid som synnerUgen angeläget att den tUltalade och den föreslagna övervakaren får lära känna varandra och vänja sig vid atl i samråd med frivårdstjänstemän lösa de problem som kan vara för handen. Det ktmde här bli fråga om att ge den misstänkte personligt slöd även i annat avseende än med rent kurativa åtgärder. Ofta torde i detla skede visad omsorg och hjälp att komma tUl rätta med vardagsbekymmer och närliggande problem betyda mycket för den tilltalade och i vissa fall senare visa sig irmebära en god hushållning med kriminalvårdens resurser. Departementschefen föreslog därför bestämmelser som innebär att skyddskonsulenten vid behov skaU kunna förordna förtroendeman för den misstänkte om denne ger sitt samtycke därtill. Förtroendemannen skall främst ha till uppgift att före domstolens avgörande fungera som ett socialt och personligt stöd för den misstänkte.

i97J och 1974 års riksdagar har som tidigare nämnts i anledning av förslag i samma års statsverkspropositioner anslagit medel för vissa tjänster som assistent för förstärkning av frivårdens kurativa verksamhet vid häkten och lokalanstalter.

Kriminalvårdsstyrelsen har i en mndskrivelse den 13 mars 1974 (nr 33/1974) meddelat vissa anvisningar rörande frivårdspersonalens medverkan i det kurativa arbetet på häkten och lokalanstalter. Styrelsen understryker där vikten av att häktenas, fångvårdsanstaltemas och frivårdens personal etablerar ett nära samarbete och på lämpligt sätt samordnar sina insatser.

Som aUmän regel anges i nämnda nmdskrivelse att intagna på häkten skaU erbjudas den hjälp och det stöd som deras situation kräver och tillgängliga resurser medger. Beträffande sådana omhändertagna personer, som tUlhör nykterhetsvården, bama- och imgdomsvården eller den landstingskommunala mentalvården eller som är tagna i förvar enligt ut-

Prop. 1975/76: 90 117

länningslagen bör frivårdens arbetsinsatser i allmänhet begränsas till att vid behov förmedla hjälp från andra myndigheter eUer organisationer. Vad härefter angår anhållna eller häktade personer framhåUs att åtgärder av frivårdspersonal kan vidtas endast under fömtsättnmg av vederbörandes egel medgivande, dock att sådant medgivande inte behövs från den som redan står under övervakning av kriminalvården, är inskriven i annan kriminalvårdens anstalt eller har förtroendeman som förordnats av skyddskonsulenl. Vidare anges all åtgärder som strider mot vederbörande åklagares direktiv inte får vidtas. — Fortsättningsvis uttalas i rundskrivelsen atl skyddskonsulenlen skall utse en kontaktman som genom daglig kontakt med häktena skall hålla sig underrättad om vilka personer som intagils i eller avgått från häktet. Den handläggande tjänstemannen hos skyddskonsulenten skall snarast möjligt besöka nyinlagna anhållna eller häktade för att utreda deras behov av kurativa insalser, underrätta övervakare, om sådan finns förordnad, samt vidta erforderliga åtgärder i de faU frigivning kan komma ifråga. Övriga på häktet intagna skall vid behov besökas för förmedling av hjälp.

4.2 Överväganden och förslag

Som framgår av föregående avsnitt har imder senare tid vidtagits åtgärder som är ägnade att förbättra möjlighetema att ge kurativt, socialt stöd åt de häktade. SärskUt bör här erinras om att kriminalvårdsberedningens förslag bl. a. resulterat i att frivårdspersonal numera medverkar i det socialt kurativa arbetet på häktena. Reformeringen av personunder-sökningsverksamheten har också sin betydelse i detta sammanhang. Kurativa eller andra stödjande insatser av skilda slag skall kunna lämnas den för brott misstänkte redan innan ansvarsfrågan är slutUgt avgjord. Detta avses ske bl. a. genom att personundersökningen i större utsträckning än förut inriktas på att utröna behovet av social service och genom atl skyddskonsulenlen i ökad grad underrättas om sådana behov. Skyddskonsulenten skall också kunna förordna en särskild förtroendeman för den misstänkte om det framkommer att denne behöver personligt stöd eller annan hjälp och han samtycker tUl ett sådant förordnande.

Möjligheten att förordna förtroendeman för misstänkt är formellt knuten lill alt den person som åtgärden avser är föremål för personundersökning. Sådan undersökning torde visserUgen i många faU företas beträffande den som är häktad på gnmd av misstanke om brott. Det är emeUertid också vanligt att den häktade redan står under övervakning på grund av tidigare brottslighet. Erforderlig utredning kan i sådant fall i regel införskaffas på annat sätt än genom persommdersöknmg, vilket medför att personundersökning kan imderlåtas (2 § andra punkten lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål). A andra sidan medför

Prop. 1975/76: 90 118

just det förhåUandet att den häktade står under övervakning att frivården redan har ett ansvar för att den häktades behov av kurativt stöd tillgodoses.

Bland de i häkte uttagna finns många personer som är föremål för åtgärd eller vård enUgt den sociala vårdlagstiftningen, dvs. bamavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. 1 den mån dessa personer under omhändertagandel i häkte eller polisarrest behöver stöd i kurativt socialt hänseende torde frågan i allmänhet ordnas genom att kontakt tas med det sociala organ som har ett vårdansvar för den omhändertagne eller eljest har att ta befattning med honom i det hänseende som frågan gäller. Det praktiska tUlvägagångssättet är sålunda att häktes- eller frivårdspersonal med anknytning tiU häktet upprätthåller funktionen av ett förmedlande organ. Motsvarande torde gälla bl. a. i faU då den i häkte intagne är en utlänning som tagits i förvar enligt utlänningslagen.

Den som har omhändertagits i häkte m. m. behöver i många fall bistånd i rent praktiska angelägenheter som ligger utanför vad som ingår i begreppet kurativt, socialt stöd. Det kan gäUa sådana frågor som tillsyn av bostad, omhändertagande av husdjur, underrättelse tUl arbetsgivare m. m. I regel synes den ordningen tiUämpas att nödvändig hjälp med sådana smärre praktiska problem ombesörjs av polisen eller häktespersonal, såvida inte den omhändertagne har en, övervakare eller förtroendeman som är närmare lUl hands att lösa uppgiften. Det förekommer också att den häktades försvarare bistår i vissa praktiska angelägenheter.

Av det anförda framgår att man numera på olika sätt söker tillgodose de i häkte intagnas behov av bistånd i personUga angelägenheter av skilda slag. I häkteslagen (1958: 213) finns emellertid inte någon bestämmelse som behandlar dessa frågor. ,Med hänsyn tUl att tiUgodoseendet av ifrågavarande hjälpbehov ofla är av central- betydelse för den som är berövad friheten, om än tUlfäUigtvis, synes en bestämmelse i ämnet inte böra saknas i den nya lagen. En sådan bestämmelse bör lämphgen ange att om häktad behöver personligt stöd eUer annan hjälp, skall, i den mån det lämpligen kan ske, åtgärder vidtas för att tiUgodose sådant behov, om den häktade samtycker därtill.

En bestämmelse av angivet innehåll, som bör placeras bland de inledande beslämmelserna i den nya lagen; kommer enligt ordalagen att avse häktads behov av stöd och hjälp i skilda hänseenden, såväl när det gäller åtgärder i socialt kurativt hänseende som i fråga om rent praktiska angelägenheter som den häktade lUl följd av frihetsberövandet inle kan ombesörja själv. Skyldigheten att med den häktades samtycke vidta åtgärder för att tUlgodose sådant behov kan emeUertid främst av praktiska skäl inte göras absolut. Det måste sålimda fä bli en lämplighetsbedömning från fall tiU faU om och i vUken utsträckning insatser kan göras för att bistå den häktade. Bestämmelsen bör gäUa inte enbart häktade utan

Prop. 1975/76: 90 119

bör vara tillämplig även på andra personkategorier som omfattas av lagen. Åtminstone när det gäller bistånd på det socialt kurativa området bör dock varaktigheten av frihetsberövandet ofta tiUmälas stor betydelse för frågan om måttet på de insatser av skUda slag som skäligen bör vidtas under frihetsberövandet.

Frågan om vem eller vilka som har att vidta åtgärder för alt tillgodose sådant hjälpbehov som avses med den föreslagna bestämmelsen kan inte besvaras enhetiigt. Lämpligen torde föreskrifter i ämnet böra meddelas i tUlämpningsförordningen (2 §). De bestämmelser som därvid kommer i fråga bör ge uttryck för de skUlnader i tillvägagångssättet som är betingade av bl. a. olika grander för omhändertagandet i häkte och beskaffenheten av den angelägenhet som hjälpen avser. Sålunda bör föreskrivas att om den som är intagen på grand av misstanke om brott framställer begäran om personligt stöd eUer annan hjälp och det inte är fråga om angelägenhet som lämpligen kan ordnas genom försorg av föreståndaren för förvaringslokalen, denne skall vara skyldig att vidarebefordra underrättelse om behovet. Underrättelsen bör allt efter omständighetema göras till personundersökare, förtroendeman eller skyddskonsulent. Om den intagne inte redan undergår påföljd inom kriminalvården, t. ex. på grund av dom på skyddstillsyn, bör skyddskonsulenten underrättas endasi om den intagne samtycker därtUl. Om annan intagen än nu nämnts framställer begäran om hjälp, bör motsvarande underrättelse, genom föreståndaren göras till det sociala organ som har tUl uppgift.att ta befattning med frågan, under föratsättning att den intagne samtycker til! alt sådan underrättelse sker. Slutligen bör gemensamt för de olika kategorierna intagna föreskrivas att underrättelse inte behöver göras om det på annat sätt är sörjt för att den intagnes behov av stöd eller hjälp ändå kommer att uppmärksammas. Härmed åsyftas exempelvis den situationen att på häktet tjänstgör frivårdspersonal eller anstaltspersonal med kurativa uppgifter.

5 Omhändertagande av pengar och vissa föremål 5.1 Nuvarande bestämmelser m. m.

Enligt bestämmelse i 3 § andra stycket häkteslagen skaU pengar, värdesaker, legitimationshandlingar och sådana föremål som kan äventyra ordning och säkerhet fråntas den häktade för att förvaras särskilt. I 3 § andra stycket tUlämpningskungördsen föreskrivs att förteckning över egendom som omhändertagils i samband med visitation, skall upprättas i särskild liggare och undertecknas av den som .utfört visilationen. Egendomen skall för den intagnes räkning förvaras under överinseende av föreståndaren för förvaringslokalen.

Under förarbetena till häkleslagen anmärkte lagrådet (prop. 1958: 68

Prop. 1975/76: 90 120

s. 95) atl del i vissa fall redan från början kunde synas vara onödigt att la ifrån den intagne alla de tillhörigheter som anges i 3 § andra stycket. I andra fall borde den intagne enligt lagrådets mening åtminstone vid längre vistelse i häkte snart kunna återfå en del av tiUhörighetema. Lagrådet förordnade därför all bestämmelsen fick den innebörden, att penningar och andra föremål som där avsågs skulle omhändertas endast i den mån det fanns påkallat. Dåvarande chefen för justitiedepartementet invände häremot alt en så utformad bestämmelse dock inle gav uttryck åt det förhållandet att häktning som regel kräver att pengar och angivna föremål omhändertas.

5.2 KAIK

KAIK föreslår i sitt belänkande en regel av innebörd att häktad skall medges att själv ha hand om pengar och värdesaker om det kan ske ulan olägenhet. Sådant medgivande kan enligt kommitténs mening ha slor betydelse för den häktades integritetskänsla och bör därför lämnas i möjlig utsträckning.

5.3 Överväganden och förslag

Nuvarande bestämmelser i 3 § andra stycket häkteslagen innebär bl. a. alt föremål som kan äventyra ordning och säkerhet skall fråntas den häktade för att förvaras särskilt. Mot denna bestämmelse torde inte annan invändning kunna riktas än att uttrycket "ordning och säkerhet'" har en något obestämd innebörd och därför kan leda till att föremål fråntas den häktade i en alltför vidsträckt omfattning. Rimligen bör endast egentiiga säkerhetsskäl kunna motivera ett omhändertagande av föremål. Särskilt bör därvid uppmärksammas att sådana föremål som den intagne kan använda för atl skada sig själv eller annan person blir omhändertagna. Genom bestämmelse i den nya lagen bör därför utsägas att föremål som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt skall omhändertas och förvaras för den häktades räkning. Bestämmelsen bör lämpligen placeras i 2 § nya lagen.

Bestämmelsema i 3 § andra slyckel häkleslagen innebär emellertid också att pengar, värdesaker och legilimalionshandlingar obligatoriskt skall fråntas den häktade. Av olika skäl synes det vara påkallat att överväga en ändring av bestämmelserna i denna del.

TiU en början bör sålunda framhållas atl det för den häktades integriletskänsla kan vara av betydelse att han själv i så stor utsträckning som möjligt får ha hand om sådana lillhörigheter som det här är fråga om. Vad särskilt angår kontanta medel bör vidare beaktas alt en möjlighet för häktad att omhänderha sådana i praktiken torde vara en direkt fömtsättning för att vissa särskUda åtgärder skall kunna genomföras i

Prop. 1975/76: 90 121

syfte alt göra häklesmiljön mera dräglig för de intagna. Detla gäller bl. a. möjlighetema att i häkteslokaler installera tobaks- och vamauto-maler, varigenom häktade i viss utsträckning själva skall kunna ombesörja inköp av tobak, frukt, m. m. En förutsättning för sådana anordningar — som skulle vara till gagn från olika synpunkter — torde i regel vara att de intagna själva kan få hand om pengar som de kan använda för ändamålet. Samma synpunkter gör sig gäUande beiräffande möjligheten att installera telefonautomater i häktena för alt ge intagna- tillfälle att i viss utsträckning telefonera på egen hand (se vidare avsnitt 10).

Frågan om häktades rätt att omhänderha kontanta medel kommer också att få större praktisk betydelse än hittills om deras möjligheter lill arbete under häktestiden vidgas (se vidare avsnitt 7). Den ersättnuig som häktad får för sådant arbete kommer i många fall att förbättra hans ekonomiska möjligheter att inköpa varor för egen bekvämlighet saml att telefonera.

Det bör i detla sammanhang även erinras om att i 24 § KraL har intagits en bestämmelse som anger att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt själv får omhänderha pengar enligt särskUda bestämmelser. Sådana bestämmelser har meddelats i kriminalvårdsstyrelsens nya vårdcirkulär. Dessa innebär vidgade möjligheter i förevarande hänseende i förhållande lill vad som gällde tidigare.

Med hänsyn tUl vad sålunda anförts synes starka skäl tala för alt den nya lagen bör ge möjlighet för häktade m. fl. att själva omhänderha pengar. Detsamma gäller värdesaker och legilimalionshandlingar.

En rätt för häktad all själv omhänderha pengar m. m. måste naturligen förses med en begränsning som gör det möjligt att i det enskilda fallet ta tillbörlig hänsyn framför allt tiU ordningssynpunkter. En lämplig avvägning torde kunna ske genom alt bestämmelsen utformas sålunda att däri anges att pengar, värdesaker och legitimationshandlingar skall omhändertas endast när särskilda skäl föreligger därtUl. Frågan huruvida sådana skäl föreligger eller inte torde få bedömas såväl med hänsyn till de allmänna förhåUandena på häktet som tUl den enskildes person och övriga omständigheter i samband med hans omhändertagande. Den intagnes aktuella sinnestiUslånd bör bl. a. tUlmätas betydelse i detta sammanhang. Om sålunda en nyintagen är alkohol- eller narkotikapåverkad torde det i regel vara påkallat att omhänderta hans pengar m. m. Främst från ordningssynpunkt synes det vidare i regel vara motiverat atl se lill att en intagen inte kommer att förfoga över mera avsevärda penningbelopp.

Det bör framhåUas alt häktad som enligt den sålunda föreslagna bestämmelsen omhänderhar pengar m. m., själv ansvarar för dessa tillgångar.

Prop. 1975/76: 90 122

Häktades m. fl. möjligheter till omhänderhavande av egna medel m. m. torde imderlättas om häkteslokalerna förses med förvaringslådor, till vilka den häktade har tUlgång genom egen nyckel.

Nuvarande bestämmelser i 3 § första stycket häkteslagen, vilka bl. a. anger att häktad skall visiteras senast vid ankomsten till förvaringslokalen och att vittne om möjligt skall närvara därvid, bör föras över till nya lagen och där få sin plats i 2 § första stycket. Det bör i detta sammanhang understrykas att imdantag från regeln om vittnes närvaro bör få ifrågakomma endast då verkligt hinder föreligger att företa visilationen i närvaro av annan person.

6 Avskildhet och gemenskap

6.1 Nuvarande bestämmelser

I 4 § häkteslagen anges att i varje rum inte får förvaras mer än en person om det inte är nödvändigt av utrymmesskäl eUer påkallas av annan särskUd anledning. Närmare bestämmelser i ämnet firms i 4 § lili-lämpningskungörelsen. Där föreskrivs alt den som är farlig för annans personliga säkerhet skall håUas skUd från övriga mtagna, att personer av olika kön skall hållas skilda från varandra och att såvitt möjligt skall förhindras att förbindelse äger ram meUan intagna som kan antas påverka varandra i mål eller ärende som är anhängigt vid domslol eller hos annan myndighet. Dessutom anges att det även i övrigt skall eftersträvas att intagen, särskilt om han är imder 21 år, inte utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen.

6.2 Frågans tidigare behandling

Är 1969 genomfördes en ändring i lagen (1966: 301) otn räitspsykiar-,. risk undersökning i brottmål. Ändringen innebar atl häktad som skal! genomgå rättspsykiatrisk undersökning, i väntan på att undersökningen kan inledas, skall kunna förvaras i kriminalvårdsanstalt och därvid vara underkastad vissa av de behandlingsregler som gäller för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd. Den häktade avsågs härigenom få bättre möjligheter till arbete och gemenskap än som kan ges i häkte och på befintliga, rättspsykiatriska kliniker. I motiven underströk dåvarande chefen för justitiedepartementet (prop, 1969: 22 s. 24 f) alt sysslolösheten och isoleringen utgör påtagliga problem för de häktade exspektanterna. Dessa problem blir större ju längre väntetiden är. Genom att införa möjlighet att låta häktade exspektanter arbeta och tillbringa fritid i fångvårdsanslalt tillsammans med andra intagna skuUe de nämnda olägenhetema kunna i viss mån undanröja?

Prop. 1975/76: 90 123

Den föreslagna ordningen skulle säkerligen också göra den ovisshet och oro som de häktade ofta känner under väntetiden lättare att uthärda.

KAIK uttalar i sitt betänkande att det inte torde vara tänkbart att i någon större omfattning låta de häktade vistas i gemensamhet. En sådan ordning förbjöds i flertalet fall av utredningsförhållandena, kravet på att häktade inte påverkar varandra menligt samt skäl som har att göra med ordning och säkerhet inom anstalten. Det borde dock i viss utsträckning vara möjligt att tillåta de intagna att tillbringa någon del av dygnet tillsammans med en eUer några få andra. KAIK föreslår därför en bestämmelse av innebörd att häktad kan medges att vistas tUlsammans med en eller flera andra häktade om hinder inte möter med hänsyn tUl ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet.

6.3 Överväganden och förslag

Den i 4 § häkteslagen inskrivna gnmdprincipen att häktad i regel skall hållas i ennmi synes utgå från uppfattningen att det ligger i den häktades eget intresse att få vara för sig själv och inte behöva underkasta sig en tvångsmässig gemenskap med andra personer som är intagna i häktet. Även andra motiv ligger bakom den angivna principen, nämligen ordnings- och säkerhetsskäl, kravet på att hindra dem som är häktade för brott från att försvåra brottsutredningen samt intresset av att förebygga menlig påverkan meUan intagna.

På senare tid har ett delvis nytt synsätt växt fram när det gäller frågan om häklads avskildhet. Samtidigt som man anser det motiverat att håUa fast vid den principiella rätten att få vara i ensamcell som en utgångspunkt för lagstiftningen i ämnet, hävdas med rätta att häktade ofta har ett naturligt behov av att åtminstone tidvis få möjUghet att vara tillsammans med andra intagna. Särskilt personer med långa häktningstider torde ofla uppleva just isoleringen i häktet som mycket påfrestande. I vissa fall kan isoleringen sannolikt få en direkt nedbrytande verkan på den intagnes psykiska hälsa.

För att förebygga menliga konsekvenser av frihetsberövandet är det därför angeläget att söka vidga möjlighetema tiU gemenskap mellan personer som är intagna i häkte. Från rent humanitär synpunkt öppnas vidare den fördelen att en ökad gemenskap påtagligt kan underlätta möjlighetema att bereda häktade arbete eller annan sysselsättning under vistelsen i häktet. Självfallet kan dock en ökad gemenskap inle gå utöver vad som är möjligt från säkerhetssynpunkt eller med hänsyn till kollusionsfara, dvs. fara för att bevis undanröjs eUer utredning om brott eljest försvåras. Även fara för menlig påverkan mellan intagna bör beaktas i detta sammanhang.

En speciell svårighet av praktisk natur när det gäller att lillgodose behovet av ökad gemenskap mellan häktade är att nuvarande häktesloka-

Prop. 1975/76: 90 124

ler i regel uJte har några utrymmen som är särsldlt avpassade för eller eljest lämpade för gemensamhetsvistelse. De byggnadsmässiga förutsättningama för att tillskapa sådana utrymmen genom om- eller tillbyggnad , är dessutom mycket begränsade.

Det är därför knappast möjligl att under överskådlig tid på ett mera radikalt sätt förbättra möjlighetema lill gemensamhetsvistelse. Mol den bakgrunden måste man i förevarande sammanhang söka en lösning som i huvudsak endast innebär att möjligheterna till s.k. samsittning vidgas. Med samsittning avses då den situationen att två intagna viss tid på dagen får vistas tUlsammans i en ensamcell eller i två kopplade celler. Samtidigt är det sjävlfallet angeläget att man vid nyplanering av häkten tiUgodoser behovet av gemensamhetsulrymmen på ett sätt som gör det möjligt att efter hand infria den mera långtgående målsättning på detla område som enligt vad nyss sagts framstår som motiverad.

Det bör framhåUas att vidgade möjligheter tiU gemenskap mellan häktade bör avse inte bara vistelsen inomhus utan även utevistelse i promenadgårdar m.m.

Behovet att främja en ökad gemenskap meUan häktade bör komma lill uttryck i en ändrad utformning av de nuvarande bestämmelsema i ämnet. I den nya lagen bör därvid, i likhet med vad som nu gäller, som huvudregel anges att i varje mm inte får förvaras mer än en person. Härifrån böf liksom f.n. imdantag föreskrivas för det fall att det är nödvändigt av utrymmesskäl att den häktade förvaras tiUsammans med en eller flera andra intagna. Dessutom bör emellertid genom en ny bestämmelse uttryckligen anges att häktad som vUl vistas tUlsammans med andra intagna, i skälig utsträckning skall tUlåtas detta. Som fömtsättningar för sådan frivillig gemensamhetsvistelse bör anges dels att lokalförhållandena medger det och dels att det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt eUer, i fråga om den som är intagen på gmnd av misstanke om brott, fara för alt bevis undanröjs eller utredning om brotl eljest försvåras.

När det särskUt gäller kollusionsfara bör framhållas att om sådan fara föreligger beträffande flera personer som är häktade i samma mål och har placerats på samma häkte eller avdelning, de i iregel inte torde kunna få vistas i gemenskap ens med andra intagna, eflersom dessa senare kan befaras vidarebefordra meddelanden mellan de i samma mål häktade personerna.

Vidare bör i samma paragraf i den nya lagen (3 §) tas in en bestämmelse som syftar tiU alt förebygga att ungdomar utsätts för olämplig påverkan genom gemenskap med andra intagna. I viss överensstämmelse med moisvarande föreskrift i 4 § tillämpningskungörelsen torde därvid böra anges alt det i fråga om häktad som inte fyllt 21 år särskilt skall beaktas att han inte utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen (jfr 8 § KraL). Vid tillämpningen av denna bestämmelse bör emeUertid

Prop. 1975/76: 90 125

en avvägning alltid ske mellan den intagnes befogade intresse av att få vara tUlsammans med andra intagna och risken för att han utsätts för menlig påverkan genom sådan gemenskap.

Utformas 3 § nya lagen i enlighet med vad sålimda föreslagils torde i tUlämpningsförordningen inte behöva intas några särskilda bestämmelser i ämnet.

Beslulsreglerna i fråga om gemensamhetsvistelse behandlas i avsnitt 12.

7 Arbete och annan därmed jämförlig sysselsättning

7.1 Nuvarande bestämmelser

Häkteslagen innehåller i 6 § en bestämmelse som anger alt häktad inle kan åläggas arbete men får om det kan ske utan olägenhet, utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar eller som eljest kan beredas honom. Härtill anknyter en bestämmelse i tillämpningskungörelsen (8 § första stycket) som enbart avser sådana häktade m. fl. som är intagna i fångvårdsanstalt och som anger att om sådan intagen vill arbeta, skall föreståndaren söka bereda honom lämpligt arbete. Vidare föreskrivs (8 § andra stycket) alt för arbete som kriminalvårdsstyrelsen tillhandahåller utgår ersättning enUgt styrelsens bestämmelser. Från sådan ersättning får avräknas värdet av vad den intagne uppsåtligen eller av vårdslöshet har skadat eller förstört av förvaringslokalens tUlhörigheter. I övrigt får den intagne fritt förfoga över ersättning för utfört arbete, om inte annat följer av bestämmelsema i häkleslagen. SlutUgen föreskrivs (8 § tredje stycket) att bestämmelserna om ersättning i tUlämpliga delar skall gälla även beiräffande den som är intagen i allmänt häkte eller polisarrest.

7.2 Frågans tidigare behandling

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 6.2 genomfördes år 1969 en ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, varigenom öppnades möjlighet för häktad som skall genomgå sådan undersökning all i väntan på undersökningen får förvaras i kriminalvårdsanstalt och därvid vara underkastad vissa av de behandlingsregler som gäller för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd. Syftet härmed var att ge den häktade bättre möjligheter till arbete och gemenskap än som ktmde ges i häkte och på rättspsykiatriska kliniker.

KAIK uttalar alt en av anledningarna till att häktningsliden är så påfrestande är att de häktade inte annat än i imdantagsfall kan erbjudas arbete eller annan sysselsättning. Bl. a. påpekas atl det visat sig svårt att skaffa lämpliga uppgifter för en från arbetssynpunkt så kort tid som

Prop. 1975/76: 90 126

häktningen vanUgen är samt att de aUmänna häktena med något undantag saknade både arbetsledarpersonal och arbetslokaler. Enligt kommitténs uppfattning är det nödvändigt att frågan om arbete och annan ordnad sysselsättning för häktade ägnas större uppmärksamhet. Det arbete som de häktade skulle kunna erbjudas kunde dock knappast bli av den industriella typ som dåmera var vanlig inom fägelserna. I allmänhet måste man räkna med enklare terapiarbeten och liknande sysselsättningar. Ytterst värdefullt skulle vara om undervisning eller studiemöjligheter av något slag kan anordnas. Liksom dittiUs skall arbetet självfaUet vara frivilligt. Mot den bakgranden föreslår kommittén att i en ny häkteslag införs bestämmelser som anger att häktad såvitt möjligt bör erbjudas arbete eller annan sysselsättning samt att han har räll att utföra arbete som han själv skaffat sig, om det kan ske utan olägenhet.

Kriminalvårdsberedningen erinrar om att frågan om sysselsättningen av de intagna vid häktena vid upprepade tUlfällen tagils upp av kriminalvårdsstyrelsen. Sedan häktena skUts från fångvårdsanstallerna hade de häktades förhållanden såtillvida försämrats att de — utom vid etl häkte — inte ktmde beredas någon sysselsättning på grund av brist på arbetsledarpersonal. Med tanke på att häktningstidema i vissa fall kan bli mycket långa innebar detta en psykisk påfrestning på de häktade som kan medföra allvarliga skadeverkningar för framtiden. Del är därför enligt beredningens uppfattning ett ytterst angelägel önskemål all delta problem löses på ett tUlfredsställande sätt. Beredningen föreslår därför atl medel anvisas för vissa tjänster som verkmästare m. m. i syfle alt bereda sysselsättning åt personer som är intagna i allmänna häkten.

I 1973 års statsverksproposition (bil. 4 s. 148) tog chefen för justitiedepartementet upp frågan om intagnas sysselsättning på allmänna häkten. Han erinrade om att häktningstiden i åtskilliga fall kan dras ut avsevärt och att en ändrad lagstiftning om tillgodoräknande av häktnings-tid kan komma att förstärka denna tendens ytterligare. Alt de häktade därvid tvingas tUl sysslolöshet strider uppenbart mot de principer som i övrigt gäller för anslallsklientelets behandling och bidrar till alt förstärka den hårda isolering som vistelsen på häktet irmebär. I likhet med beredningen förordade därför departementschefen att 10 tjänster som verkmästare inrättades med placering som arbetsledare på häkten med minst 30 platser samt att medel skulle anslås tiU arvode åt deltidsanställda ledare av sysselsättningen vid övriga häkten. Riksdagen biföll detta förslag.

För att bereda intagna på allmänna häkten sysselsättnmg beräknades i 1974 års statsverksproposition (Tsil. 4 s. 103) medel under halvt budgetår för fem tjänster som verkmästare. Riksdagen biföU förslaget.

Från kruninalvårdsslyrelsen har upplysts att följande häkten eller häktesavdelningar f.n. har arbetsledare, nämligen Göteborg, Långholmen, Hall, Kalmar och Jönköping och att från den 1 januari 1975 del-

Prop. 1975/76: 90 127

samma kommer att gälla Gävle, Västerås, Norrköping, Borås och Helsingborg. Kostnadema för arbetspremier uppgick för budgetåret 1973/74 till ca 250 000 kronor (ca 225 arbetstimmar). Ar 1975 beräknas kostnaderna öka med lika stort belopp.

7.3 Överväganden och förslag

En grundläggande regel för behandlingen av häktade och andra kategorier intagna som omfattas av häkteslagen är att de inte kan åläggas någon arbetsplikt. Detta innebär en principiell skillnad från vad som gäller i fråga om personer som undergår påföljd i kriminalvårdsanstalt. Denna i och för sig självklara grandsats torde — i förening med andra omständigheter — ha bidragit tUl att man länge inte särskUt uppmärksammat behovet och värdet av att kunna erbjuda häktade arbete eller annan sysselsättning imder häktestiden.

Under senare år har emeUertid frågan om möjUgheterna att bereda häktade tUlfälle tiU sysselsättning ägnats allt större uppmärksamhet.Man har sålunda alltmera kommit till insikt om att sysslolösheten bland intagna i häkten i många fall kan förvärra den psykiska påfrestning som häktesvistelsen innebär, särskilt i fall när denna drar ut på tiden. Den intagnes tankar upptas under sysslolösheten ofla av oron och ovissheten inför den stundande rättegången och av de problem som hans situation för med sig för honom själv och hans närstående. Inte minst från humanitär synpunkt är det därför synnerligen angeläget att man på olika sätt söker lösa problemet med att erbjuda de häktade som så önskar arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning under häktestiden.

Som framgår av föregående avsnitt (7.2) har statsmaktema under framför allt senare år anslagit rält betydande medel för tjänster som ledare av arbetet och sysselsättningen vid häkten. Det har därigenom blivit möjligt att bereda häktade tUlfäUen tUl olika slag av arbeten. En påtaglig svårighet även i detla sammanhang är emellertid bristen på lämpliga arbetslokaler. Så gott som genomgående måste arbetena ulföras i den häktades bostadscell, vUket av hygieniska och ordningsmässiga skäl leder lill en stark begränsning i urvalet av de arbeten som kan komma i fråga. Några mer betydande förbättringar härvidlag torde svårligen kunna åstadkommas vid befintliga häkten.Vid nyplanering av häkten är del emellertid angeläget att behovet av lämpliga arbetslokaler tillgodoses på elt tillfredsstäUande sätt.

Även om man på sikt skuUe kunna åstadkomma en markant förbättring av tillgången på lämpliga arbetslokaler vid häktena, synes det inle vara realistiskt räkna med att de häktade i någon större utsträckning skall kunna erbjudas ell mera industriellt betonat arbete, av den typ som är vanlig vid kriminalvårdsanstaltema. I regel torde den relativa kortva-righelen av frihetsberövandena i häkte lägga hinder i vägen för en så-

Prop. 1975/76: 90 128

dan arbetsdrift. I många fall lorde sysselsättningen därför få inskränka sig liU vissa enklare arbeten, t.ex. montering äv elektriska artiklar, samt terapiarbeten e.d. Även sådan verksamhet måste emeUertid anses ha ett värde som ett led i strävandena att lätta upp de häktades situation.

Som KAIK förordat bör nuvarande lagbestämmelser i ämnet omarbetas. Vid utformningen av de nya bestämmelsema torde det inle vara nödvändigt att som f.n. särskilt framhålla att häktad inte får åläggas arbete. I SläUet synes man böra positivt ge uttryck för angelägenheten av att erbjuda den häktade sysselsättning., Lämpligen torde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad KAIK förordat, böra föreskrivas alt häktad såvitt möjligt skall erbjudas arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning och att han vidare skall beredas tillfälle att utföra arbete som han själv skaffat sig, om det kan ske ulan olägenhet. Föreskrifterna bör få sin plats i 5 § nya lagen. - -

Vid de arrestlokaler som hålls av polisen finns inle några tjänster som arbetsledare. Det torde t.v. inte heller vara realistiskt räkna med atl personer som är intagna i sådana arrester, i regel endast under jämförelsovis korta perioder, skall kunna erbjudas arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning.

Arbete som häktad utför för det allmännas räkning bör avlönas i överensstämmelse med de principer som gäller för intagna i kriminalvårdsanstalt. Som elt andra stycke i 5 § nya lagen bör därför tas in en bestämmelse som anger att regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar bestämmelser om ersättning åt häktad för arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning som tillhandahålles honom.

De nuvarande besliimmelserna i 8 § tillämpningskungörelsen bör i till-lämpningsförordningen ersättas med bestämmelser som anknyter till der, sålunda föreslagna regleringen i nya häkteslagen. Sålunda bör i 5 § förordningen anges alt för arbete eller annan därmed jämförlig sysselsättning som tillhandahålles intagen utgår ersättning enligt bestämmelse;-som meddelas av kruninalvårdsslyrelsen såvitt angår förvaringslokal. över vUken styrelsen har tillsyn. I övrigt bör i samma paragraf föreskrivas att från ersättning för utfört arbete får i förekommande fall avräknas värdet av vad den intagne uppsåtligen förstört av förvaringslokalens tUlhörigheter. Till skillnad från vad som gäller f.n. men i likhet med vad som nu föreskrivs beträffande intagen i kriminalvårdsanstalt enligt 45 § första stycket KraL bör sålunda vårdslöshet hos den intagne inte vara tillräckligt för att sådan avräkning skall kunna ske. Slutlige;i bör införas en motsvarighet lill nuvarande bestämmelse om alt den intagne i övrigt fritt får förfoga över ersättningen, om inte annat följer av häkteslagen.

Prop. 1975/76: 90 129

8 Tidningar, radio m. m. samt andra ntöjligheter till förströelse

8.1 Nuvarande bestämmelser m. m.

I 7 § häkteslagen anges att häktad får anskaffa eller motta underhäll och bekvämlighet utöver vad som eljest beslås honom, i den mån del är förenligt med god ordning och i övrigt inle föranleder olägenhet. Närmare bestämmelser härom har tagils in i 9 .§ tillämpningskungörelsen. Där anges atl intagen får skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom lämplig förströelse, i den utsträckning det kan ske utan olägenhet.Dock kan undersökningsledaren eller, om förundersökningen har avslutats, åklagaren föreskriva, att den som är inlagen på grund av misstanke om brott inte får läsa lidskrifter eller tidningar eller inneha radioapparat. Av samma paragraf framgår vidare all intagen får beredas tUlfälle till tobaksrökning i den ulslräckning det kan ske utan olägenhet men alt han däremot inle får tUlåtas förtära alkoholhaltiga drycker.eller andra bemsningsmedel, om inte läkare meddelat förskrift därom. ,

RÄ har i cirkulär den 29 mars 1972 (C72) medddat följande råd och anvisningar såvitt angår åklagares tillämpning av hithörande bestämmelser.

Med hänsyn till svårigheten alt ordna meningsfull sysselsättning vid häktena bör befogenheten för åklagaren all förbjuda häktad all läsa tidskrifter eller tidningar eller inneha radioapparat utövas med slor återhållsamhet. Förbud att inneha radioapparat bör komma i fråga bara när del gäller grov brottslighet och fallet kan tänkas bli refererat och kommenterat i radioutsändning på säll som medför fara för atl den häktade med ledning därav kan försvåra utredningen. Beiräffande läsning av tidskrifter och tidningar är atl beakta fömtom att den häktade därigenom kan få upplysningar om utredningens gång också de möjligheter som kan finnas för utomstående att kommunicera med den häktade genom annonser. Risk härför torde dock bara vara alt räkna med i särpräglade fall och närmast när del gäller organiserad brottslighet. Som tidigare har framhåUits bör ett förbud aldrig gälla under längre tid än som är nödvändigt. Det är anledning att särskilt starkt understryka detta i fråga om förbud att läsa tidskrifter och tidningar eller alt inneha radioapparat.

8.2 KAIK

Med hänsyn till den inskränkande befogenhet som tUlkommer åklagare anser KAIK att bestämmelserna om häktads räll att inneha tidningar, radiomottagare m.m. skall flyttas över från lUlämpningskungö-relsen till lagen. Materiellt sett föreslås den ändringen i nuvarande reglering atl televisionsmotlagare, liksom f.ö. radiomottagare, uttryckligen nämns som något en häktad normall skall ha rätt att hålla sig med i

9 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 130

häktet. KAIK framhåller vidare att det endast mera sällan torde vara påkallat att besluta om inskränkning i häktads rätt att inneha tidningar, tidskrifter och radioapparat.

8.3 Överväganden och förslag

Som närmare utvecklats i avsnitt 7.3 måste en på frivUlighetens grund ordnad sysselsättning för häktade iimebära en väsentUg lättnad i deras förhåUanden under häktestiden. Detta utesluter emellertid inte det väsentiiga i att de häktade i så slor utsträckning som möjligt också bereds tUlfälle till olika former av förströelse samt möjUghet att följa vad som händer i omvärlden genom tidningar, radio m.m. Inskränkningar i sådana rättigheter bör inte ske i andra fall än då det framstår som nödvändigt, och inskränkningama bör då göras så snäva som möjligt.

I princip bör den ordningen råda alt häktet i mån av resurser tillhandahåller den intagne tidningar, tidskrifter, böcker och andra medel till förströelse och att den intagne dämtöver själv ges vissa möjligheter alt på egen bekostnad skaffa sig eller eljest utifrån motta sådant som häktet inte förser honom med. Den sist anförda synpunkten avspeglas i den nuvarande bestämmelsen i 7 § häkteslagen där det anges att häktad får anskaffa eller motta underhåU och bekvämlighet utöver vad som eljest bestås honom, i den mån det är förenligt med god ordning och i övrigt inle föranleder olägenhet.

En särskild fråga i detta sammanhang är i vad mån häktena bör ha lillgång till radio- och televisionsmottagare för de intagnas räkning. Ällmänt sett framstår det som önskvärt att häktena bar en sådan utrustning att envar intagen har möjlighet att lyssna på radio. Det är sedan en annan sak att utredningsskäl undanlagsvis kan föranleda förbud mot atl lyssna på radio (se härom vidare i det följande). VanUgen torde häktena numera ha tUlgång till små transistorapparater som delas ut till intagna som så önskar. Användningen av dessa apparater har dock fört med sig vissa olägenheter: förbrukningen av batterier är kostsam och apparaterna utsätts inte sällan för åverkan eller skadas på annat sätt. Dessutom kan de medföra andra nackdelar såtillvida att en hög ljudnivå inte bara kan vara störande för andra ulan även kan försvåra kontrollen av de intagna. Det skulle därför vara en fördel att i stället för transistorapparater ha cenlralradioanläggningar med i cellväggarna inmonterade högtalare som kan regleras av häktespersonalen. Äv byggnadstekniska skäl torde sådana anläggningar kunna installeras bara i de nyaste häktena.

F.n. torde endast undantagsvis förekomma att häktade får se TV-pro-gram. Man kan inte heller räkna med alt de häktade under överskådlig tid mera allmänt skall kunna få tillgång till TV-apparater. I dén mån gemensamhetsulrymmen kan tiUskapas bör dock häktena inom ramen för tillgängliga resurser kunna förse sådana utrymmeti med TV-apparater.

Prop. 1975/76: 90 131

Den biblioteksverksamhet som sedan ett antal år förekommer vid kriminalvårdsanstalterna i samarbete med de kommunala biblioteken har numera utsträckts till att omfatta även häktena. Det är angeläget alt denna verksamhet får utvecklas ytterligare.

Häktade bör kunna beredas förströelse även i andra former än genom böcker, tidningar, tidskrifter, radio och television. TiUfälle bör sålunda ges till sådana tidsfördriv som schack, labyrintspel m.m. En ökad gemenskap mellan de intagna ger vidgade tillfällen till sådana aktiviteter. Det bör också vara möjligt alt utmsta häkten med ett eller annat motionsredskap, t.ex. motionscyklar. Bristen på därför lämpliga utrymmen lägger dock ofta praktiska hinder i vägen för en mera omfattande fysisk träning bland de intagna.

Författningsbestämmelserna på förevarande område bör av olika skäl omarbetas. Bl.a. bör de utformas så, att de bättre än nuvarande bestämmelser understryker viklen av att de häktade genom häktets försorg — om hinder inte möter — i rimlig utsträckning tUlhandahålls tidningar m.m. och olika former av förströelse. Så långt möjligt bör beslämmelserna anpassas lill motsvarande regler i KraL (14 § första stycket och 24 §). Sålunda bör i 6 § nya lagen — i ett första stycke — tas in bestämmelser som anger att om kollusionsfara, dvs. risk för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras, inte föranleder annat, häktad bör ges möjlighet alt i den utsträckning det lämpligen kan ske genom tidningar och, där så är möjligt, genom radio och television följa vad som händer i omvärlden. Vidare bör föreskrivas att häktads behov av annan förströelse bör tillgodoses i skälig omfattning.

Därefter bör i ett andra stycke av 6 § nya lagen intas en bestämmelse som anger att häktad under fömtsättningar som anges i första stycket, själv får skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom förströelse.

Enligt 9 § tiUämpningskungörelsen kan den som är inlagen på gmnd av misstanke om brott förbjudas att läsa tidskrifter eller tidningar eller att inneha radioapparat. Sådant förbud kan ibland vara påkallat om det föreligger s. k. kollusionsfara. Självfallet bör förbud i görligaste mån göras endast partiellt. En bestämmelse i ämnet, som bör ha sin plats i 6 § Iredje stycket nya lagen, bör utformas så att detla tydligt framgår. I bestämmelsen bör också uttryckligen anges på vilken grund inskränkning i den häktades rätt får göras. Lämpligen bör bestämmelsen innehålla alt i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brott inskränkningar helt eller delvis får göras i hans rätt att ha tUlgång till tidskrifter, tidningar, radio och television, om det är påkallat för alt undvika alt bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras.

Det bör understrykas att sådana inskränkningar som avses med förevarande beslämmelse bör tillämpas med största återhållsamhet. När det gäller inskränkningar i rätten all läsa tidningar bör vidare uppmärk-

Prop. 1975/76: 90 132

sammas möjligheten alt låta den häktade få del av vissa sidor, t. ex. sportreferal eller utlandsnyheler, som inle kan antas innehålla något som av utredningsskäl ej bör komma tUl hans kännedom.

Beslulsreglerna när det gäller inskränkning i häklads,rätt att ha tillgång till tidningar m.m. behandlas i avsnitt 12.

Av vad som tidigare anförts under avsnitt 5.3 framgår att beslämmelserna i 2 § andra stycket förslaget till ny lag kommer all reglera frågan om omhändertagande av farliga föremål, pengar, värdesaker och legitimationshandlingar. Rätlen för häktad att skaffa sig eller motta böcker, tidskrifter, tidningar och annat som kan bereda honom förströelse kommer däremot enligt här gjorda överväganden att regleras i 6 §. Vad sedan angår häktads räll all motta försändelser avses frågan — liksom f.n. är fallet — bli reglerad i samband med föreskrifterna om brevväxling, se följande avsnitt 9. Det bör framhållas atl nu angivna bestämmelser inte är avsedda alt uttömmande reglera häktads rätt alt inneha personliga lillhörigheter eller att skaffa sig varor. Ätt närmare bestämma i vilken ulslräckning sådan rätt tillkommer honom utöver vad nämnda bestämmelser innehåller lorde få ske i administrativ ordning. I den nya lagen bör i detta syfle och i viss likhet med 24 § andra stycket KraL införas en bestämmelse som ger utrymme för en sådan administrativ reglering. Bestämmelsen, som bör placeras i 7 §, bör lämpligen ange all i den mån inle annat följer av lagen, häktad får inneha personUga lillhörigheter och skaffa sig varor eller annat enligt särskUda bestämmelser.

Med hänsyn till de sålunda i förevarande avsnitt föreslagna bestämmelserna i nya lagen synes del obehövligt atl i nya lagen införa en bestämmelse av samma innehåll som 7 § nuvarande lagen. Inte heller torde i lillämpningsförordningen behöva införas några bestämmelser motsvarande dem som är intagna i 9 § tillämpningskungörelsen. Särskilt bör framhållas att föreskriften om alt intagen får beredas tillfälle till tobaksrökning i den utsträckning det kan ske utan olägenhet ger uttryck för vad som numera kan anses självklart. Förbud mot tobaksrökning bör ifrågakomma endast om den intagne är i sådant lillslånd all han inte kan antas handha eld på etl betryggande sätt.

9 Brev och andra försändelser 9.1 Nuvarande bestämmelser m. m.

Enligt 8 § häkleslagen får häktad inle avsända eller motta brev eller annan försändelse, om det inte prövas kunna ske utan alt äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för alt bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Utan sådan prövning får han dock av-

Prop. 1975/76: 90 133

sända skrift till justitiekanslern, justitieombudsman, länsstyrelsen och offentlig försvarare. Detsamma gäller skrift till kriminalvårdsstyrelsen, om han förvaras i kriminalvårdsanstalt.

Tillstånd för intagen att avsända eller motta brev eller annan försändelse lämnas enligt 11 § tUlämpningskungördsen av föreståndaren för förvaringslokalen. I fråga om den som är intagen på grund av misstanke om brott krävs dessutom tiUstånd av undersökningsledaren eUer, om förundersökningen har avslutats, av åklagaren. Vad slutligen angår den som tagits i förvar enligt utlänningslagen fordras tUlstånd av vederbörande polismyndighet.

I 12 § tiUämpningskungörelsen ges bestämmelser om hur kontrollen av brev och andra försändelser skaU ske. Där föreskrivs att brev eller annan försändelse som intagen vill avsända eller som ankommer till honom, skall kvarhållas (gäller ej skrifter som är fria från prövning enligt 8 § lagen). Brevet eller försändelsen får dock inle öppnas ulan den intagnes medgivande. När brev eller annan försändelse kvarhåUs, skall den intagne underrättas därom så snart det lämpligen kan ske, om inte särskUda skäl är däremot. Medger intagen som fått sådan underrättelse att brevet får läsas eller försändelsen öppnas, och finner man därvid alt brevet eller försändelsen inte innehåller något som kan äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott annars försvåras, får tUlstånd att avsända eller motta brevet eller försändelsen inte vägras. Är innehåUet i brev eller försändelse som ankommer till intagen bara delvis sådant alt det kan medföra äventyr eller fara som nyss sagts, skall upplysning om innehåUet i övrigt rheddelas den intagne eller innehållet i övrigt överlämnas till honom.

RA har i fömtnämnda cirkulär C 72 meddelat följande råd och anvisningar för åklagares tUlämpning av ifrågavarande bestämmelser om brevgranskning.

Om den häktade medger granskning kan fortsatt kvarhållande ske bara om delta motiveras av brevets eUer försändelsens innehåll. Åklagaren kan alltså inle meddela totalt förbud mot brevväxling utan måsle bedöma varje försändelse för sig. Däremot medför bestämmelserna ingen skyldighet för åklagaren att granska brev i de fall där det inle från åklagarens sida finns skäl alt ha kontroll av den häktades brevväxling. För den häktade innebär åklagarens brevgranskning främst den olägenheten att expedieringen av brevet försenas. Det är angeläget alt åklagaren ombesörjer granskningen med största skyndsamhet. Inte säUan är brev eller annan försändelse avfattad på språk som åklagaren inte förslår. Det är givet alt granskningen i sådana fall tar längre tid än annars. Åtgärder måste emellertid vidtas för alt också i dessa fall nedbringa gransknings-tiden tiU det minsta möjUga. Chefema för åklagarmyndighetema bör därför tillse att kontakt finns med personer som kan göra översättningar från i varje fall de mera vanligt förekommande språken. Som regel torde det inte vara påkallat att göra en skriftlig Översättning av brevet utan det kan vara tUlräckligt att översättaren muntligen redogör för bre-

10 Riksdagen 1975176.1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 134

vets innehåll. Vid all granskning av brev och andra försändelser bör slutligen iakttas att befordringen mellan häktet och åklagarmyndigheten sker på snabbast möjliga sätt.

Kriminalvårdsstyrelsen har i mndskrivelse den 12 febraari 1969 (nr 11/1969) anfört bl.a. förljande. ,

I samband med ökat narkotikamissbmk bland klientelet har problem uppstått vid många anstalter, särskilt de slutna, genom insmuggling av narkotika. Gåvopakel tiU de intagna har därvid visat sig spela en stor roll. I synnerhet gäller detta paket innehållande livsmedel, toaletlartiklar och andra konsumtionsvaror. Uppfinningsrikedomen har varit slor när det gällt att förpacka narkotika i gåvor av olika slag för att undgå upptäckt av personalen. En av kriminalvårdsstyrelsen verkställd utredning bar givit belägg för alt situationen är sådan att åtgärder måsle vidtas för alt hindra denna smuggling via gåvopaket.

Styrelsen har i skrivelsen mot bakgrund av vad som nyss anförts anmodat kriminalvårdsdirektörerna att vid de anstalter där anledning finns att anta alt insmuggling av narkotika via gåvor förekommer, verkställa nödvändiga inskränkningar i tillförseln av gåvopaket eller, om det behövs, helt förbjuda sådana. Med anledning av vad sålunda anförts i skrivelsen råder numer vid de flesta häkten och häktesavdelningar förbud mot eller inskränkningar i rätten att ta emot gåvopakel.

9.2 KAIK

Genom ett förslag om jämkning av den nuvarande lagbestämmelsen om häktads brevväxling har KAIK avsett att ge uttryck för en något mindre restriktiv hållning i frågan. Vidare understryker KAIK att tilllämpningen av hithörande bestämmelser bör vara omsorgsfullt nyanserad. De kontrollåtgärder som erfordras i form av läsning av brev och ställningstagande från åklagares sida bör ske med sådan skyndsamhet alt inte tidsutdräkten leder till en faktisk inskränkning i den häktades rätt.

9.3 Överväganden och förslag

Som framhåUits under förarbetena tUl 1958 års häkteslag bör den som är intagen i häkte i princip inle ha rält att utan särskUt tUlstånd avsända eller motta brev eller annan försändelse. En sådan ordnmg kan i första hand motiveras av säkerhetsskäl. Risken för insmuggling av vapen, narkotika och andra otillåtna varor måste därvid tas i betrakatande, liksom risken för att intagen genom brevväxling planerar och leder brottslig verksamhet eller förbereder rymning. I fråga om den som är intagen i häkte på grand av misstanke om brott bör vidare vid tiUståndspröv-

Prop. 1975/76: 90 135

ningen beaktas om fara föreligger alt bevis undanröjs eller utredning om broll på annat sätt försvåras. Däremot får tillstånd inte vägras på den grund alt brev till avfatlning eller uinehåll är anstötiigt eller i övrigt olämpligt.

De sålunda angivna pruiciperna bakom bestämmelsema i 8 § häkteslagen om häktads brevväxling torde alltjämt böra gälla. Dock bör genom en något ändrad utformning av bestämmelsema ges uttryck för en mindre restriktiv hållning i fråga om häktads rält i förevarande hänseende. Vidare bör det relativt vaga begreppet "fara för ordning och säkerhet" ersättas med uttrycket "fara från säkerhetssynpunkt". Lämpligen lorde den nya föreskriften i ämnet därför böra ange att häktad får avsända eller motta brev eller annan försändelse om det kan ske utan fara från säkerhetssynpunkt eller, i fråga om den som är häktad på grund av misstanke om brotl, fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Bestämmelserna bör få sin plats i 9 § nya lagen.

I likhet med vad som gäller f.n. enligt 8 § häkteslagen bör häktad ha rätt att utan prövning avsända skrift tUl sin offentlige försvarare och vissa angivna myndigheler. I uppräkningen av myndigheter som omfattas av förevarande bestämmelse bör riksåklagaren och åklagarmyndighet ingå. Detsamma gäller rikspolisstyrelsen vUken i likhet med kriminalvårdsstyrelsen har ställning som tUlsynsmyndighel över vissa förva-rmgslokaler. Samtidigt bör länsstyrelsema ulgå ur uppräkningen. I enlighet härmed föreslås en beslämmelse i 9 § nya lagen som anger alt brev från häktad lill hans offenllige försvarare, justitiekanslem, riksåklagaren, justitieombudsman, åklagarmyndighet, kriminalvårdsstyrelsen eller rikspolisstyrelsen skall vidarebefordras utan föregående granskning. Denna beslämmelse bör lämpligen få sin plals i första stycket av paragrafen.

Särskilda överväganden är påkaUade när det gäUer frågan bur tillståndsprövningen vid brevväxling skall vara anordnad. De nuvarande beslämmelserna härom i 12 § tiUämpningskungörelsen innebär att varje brev eller försändelse (här bortses från den granskningsfria kretsen av brev) som intagen vill avsända eller som ankommer tiU honom skall kvarhållas men att brevet eUer försändelsen inle får läsas eller öppnas utan den intagnes medgivande. Om det efter sådant medgivande visar sig att brevet eller försändelsen inte innehåller något som kan äventyra ordnmg och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras, får tillstånd att avsända eller motta brevet eller försändelsen inte vägras.

Regeln all brev eller annan försändelse till eller från häktad inte får i kontrollsyfte öppnas ulan dennes medgivande innebär visserligen en skillnad i förhållande till vad som gäUer för dem som undergår påföljd i

Prop. 1975/76: 90 136

kriminalvårdsanstalt (27 § KraL). SkUlnaden synes emellertid vara motiverad med hänsyn till de aUmänna principer som bör gäUa för behandlingen av dem som omfattas av häkteslagen. Den angivna regeln om förbud mot öppning av brev eller annan försändelse ulan den häktades medgivande bör därför stå fast.

Däremot kan ifrågasättas om det är nödvändigt att under alla förhållanden upprätthålla principen att tUlstånd beiräffande brev inle får ges ulan atl brevet först har öppnats. Beträffande flertalet intagna torde s.k. kollusionsfara inle vara aktuell och den enda gmnden för att kunna vägra tUlslånd är då att brevet bedöms innebära fara från säkerhetssynpunkt. Erfarenheten visar också atl det i fråga om en inte obetydlig del av de personer som av olika skäl är intagna i häkten inte finns någon bärkraftig grund för antagande att en rätt alt utan föregående granskning avsända eller motta brev skulle kunna medföra någon fara från säkerhetssynpunkt. Vad nu sagts torde i vissa fall även äga gUtighet beträffande andra försändelser än brev.

Mot bakgrand härav synes bestämmelserna i tUlämpningsförordningen (7 §) böra utformas så, att det framgår att sådant tUlslånd som det här är fråga om skall kunna ges även utan att brevet eller försändelsen har öppnats och granskats och alt brev eller andra försändelser följaktUgen skall kvarhållas endast i sådana fall då tillstånd inte kan ges utan föregående granskning.

Äv vad som nu sagts framgår alt de sålunda föreslagna bestämmelsema i princip inte bara skall gälla brev utan också andra försändelser, t.ex. gåvopaket tUl häktade. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 9.1 föreligger emeUertid inte sällan stor risk atl narkotika kan smugglas in i häktena genom sådana försändelser. Det finns sålunda betydande möjligheter att i livsmedelspaket m.m. förpacka narkotika på sådant sätt att den inle upptäcks vid en vanlig granskning av försändelsen. Smugglingsrisken gäller i viss utsträckning också andra otUlåtna varor än narkotika. Möjlighet bör därför finnas att i administrativ ordning vid behov föreskriva förbud helt eller delvis för häktade att ta emot försändelser av annat slag än brev. I viss likhet med motsvarande beslämmelse i 24 § andra stycket KraL torde böra anges att om det är påkallat för att hindra att olUlåtna varor införs i förvaringslokal, får föreskrivas förbud helt eller delvis för häktade alt motta försändelser av annat slag än brev eller arman skriftlig handling. Bestämmelsen bör ha sin plats i 9 § tredje stycket nya lagen.

Reglerna om beslut i fråga om brevväxling m.m. behandlas i avsnitt 12.

Prop. 1975/76: 90 137

10 Besök, telefonsamtal

10.1 Nuvarande bestämmelser m. m.

I fråga om besök föreskrivs i 8 § häkleslagen — i överensstämmelse med vad som f.n. gäller i fråga om brewäxUng — att häktad inte får motta besök om det inte prövas kunna ske utan att äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. När del gäller rält för försvarare att sammanträffa med den som är häktad hänvisas i paragrafen lill bestämmelser därom i RB.

Enligt 11 § tUlämpningskungördsen ankommer det på föreståndaren för förvaringslokalen att meddela tillstånd för intagen att motta besök. Vidare krävs tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren i fråga om den som är intagen på gmnd av misstanke om brotl samt av vederbörande polismyndighet i fråga om den som tagits i förvar enligt utlänningslagen. I 13 § samma kungörelse anges att besök inte får vägras i annat fall än då besöket kan antas äventyra ordning och säkerhet eller medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Tiden för besöket bestäms av föreståndaren i samråd med myndighet vars tillstånd krävs enligt 11 §. Om det anses behövligt, kan föreståndaren låta en eller flera personer närvara vid besöket.

RÄ har i förutnämnda cirkulär C 72 meddelat följande råd och anvisningar för åklagares tillämpning av besöksreglema.

I fråga om besök måste hänsyn las liU vem den besökande är. Starka skäl måste kunna åberopas för atl hindra den häktade att på detta sätt upprätthålla kontakt med sin familj eller andra nära anhöriga. När det gäller andra personer finns del i allmänhet skäl till större återhållsamhet. Emellertid är att uppmärksamma de initiativ som under senare år har tagits för atl söka mUdra den isolering som häktning innebär. I cirkulär C 55 har jag informerat om den andliga vården vid häktena och därvid rekommenderat åklagarna att generellt medge besök hos häktad av resesekreterare och ledamöter av anstaltens nämnd för den andliga vården. Vidare förekommer numera i organiserad form en försöksverksamhet med anslaltsbesökare som också omfattar de häktade. Verksamheten bedrivs i samarbete med olika frivilliga organisationer (Röda korset och övervakarföreningar). Häktesföreståndaren utser lämpliga personer alt vara anslaltsbesökare och svarar för atl dessa får erforderliga anvisningar och informationer. För att skapa ökad sysselsättning och förströelse för de häktade planeras dessutom atl lill häktena utsträcka den biblioteksverksamhet som sedan elt antal år förekommer vid kriminalvårdens anstalter i samarbete med de kommunala biblioteken. Härvid förulsälls att tjänstemän från biblioteken får tillfälle till samtal med de intagna om lämpligt bokval. Verksamhet av nu angivet slag bör enligt min mening understödjas. Jag vUl därför rekommendera åklagarna alt generellt medge besök hos häktade av ifrågavarande anstaltsbesökare och bibUotekspersonal samt alt göra undantag härifrån bara i fall där särskUd anledning finns atl helt hindra besök.

Prop. 1975/76: 90 138

10.2 KAIK

KAIK föreslår en jämkning i den nuvarande lagbestämmelsen om besök i syfte att ge uttryck för en mindre restriktiv hållning i frågan. KAIK framhåller att utrednings- och andra skäl ofla talar mot att besök liUåts. Inte minst är det risken för insmuggling av narkotika och andra berusningsmedel som gör det vanskligt alt driva en generösare besökspolitik. Det bör dock enligt kommitténs mening understrykas att tillämpningen bör vara omsorgsfullt nyanserad.

10.3 Överväganden och förslag

Frågan under vUka fömtsättningar och i vilken utsträckning häktad bör få ta emot besök måsle bedömas med hänsyn tUl en rad faktorer. Sålunda är det tiU en början tydligt alt besök inte kan tillåtas om det kan befaras äventyra säkerheten. Så är fallet t. ex. om besöket medför risk för rymning, våldsutövning eUer insmuggling av vapen eller narkotika. Är den intagne misstänkt för brotl, kan i vissa fall situationen också vara sådan att hinder för besök föreligger på gmnd av kollusionsfara, dvs. risk för atl bevis undanröjs eller utredning om brotl eljest försvåras.

Vissa praktiska förhållanden måsle även beaktas när det gäller att reglera möjligheterna för häktad att ta emot besök. Sådana faktorer som tUlgången på lämpliga lokalutrymmen, dagsrutiner, tider för bespisning m. m. samt personaltillgång påverkar givelvis besöksmöjligheterna.

Från allmän synpunkt sett synes emellertid den ordningen böra gälla att i den mån hinder för besök inte föreligger med hänsyn tUl fara för säkerheten eller kollusionsfara, besök bör tUlålas så långt detta är möjligt med hänsyn lUl de rent praktiska förutsättningarna för mottagning av besök.

Särskilt angeläget är alt häktade inte hindras från att ta emot besök av närslående annat än om starka skäl motiverar det. För att den häktade skall kunna klara påfrestningarna bättre under frihetsberövandet är det sålunda i regel betydelsefullt att hans kontakt med familjemedlemmar och andra närstående kan upprätthållas i så stor utsträckning som möjligt.

F. n. är besökslidema på många håll korta. En strävan bör därför vara att söka utöka dessa tider, så att besökens syfle inte motverkas genom tidsbrist. En speciell svårighet därvidlag utgör bristen på besöksrum. Lämpliga mm för besök saknas f. n. i de flesta häkten, vUket medför att besök kan tillåtas endast undantagsvis. I den mån man genom lokalmässiga omdisponeringar kan förbättra förutsättningarna för besök vid befintiiga häkten, bör möjligheterna härlUl tillvaratas. Vid planering av nya häkten bör behovet av besöksrum naturligen också ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Prop. 1975/76: 90 139

En organiserad besöksverksamhet förekommer numera i vissa häkten bl. a. genom särskilda anslaltsbesökare (Röda korset och övervakareföreningar), NÄV-ledamöter (anstaltens nämnd för den andliga vården), m. fl. Även de besök som görs av bibliotekspersonal som elt led i bokutlåningen bör nämnas i detta sammanhang. Dessa skilda slag av besöksverksamhet har från olika synpunkter visat sig ha etl obestridligt värde för att underlätta de häktades situation och bör därför understödjas i möjlig utsträckning.

Besök av närstående och andra privata besök sker f. n. praktiskt taget alltid under bevakning. Bland häklespersonal anses detla ha bidragit lill att man i stort sett lyckats håUa häktena fria från insmuggling av narkotika m. m. I ett häkte (häktesavddnmgen på Hall) har man dock enligt uppgift sedan år 1972 i slor utsträckning tillåtit obevakade besök. Erfarenhetema därav uppges i det väsentliga ha varit goda.

Det är av flera skäl önskvärt att besök hos häktade kan äga rum utan bevakning i så slor utsträckning som möjligt. Fördelarna härmed måsle dock vägas mot de risker som obevakade besök kan innebära. Framför allt gäller det faran för alt den besökande smugglar in vapen, narkotika m. m. Även kollusionsfara måsle beaktas i förevarande sammanhang. Om man genom lagstiftning skulle söka begränsa möjlighetema tUl bevakade besök skulle konsekvensen därför kunna bli att man såg sig nödsakad alt helt vägra besök i större utsträckning än f. n. En sådan utvecklmg skulle naturligtvis vara olycklig. Liksom hittUls bör det därför finnas möjlighet alt låta besök hos häktade äga rum under bevakning.

I KraL (29 §) har införts en möjlighet att som villkor för besök av säkerhetsskäl föreskriva att den besökande underkastar sig kroppsvisitation. Syftet med bestämmelsen är att söka hindra insmuggUng av narkotika, vapen e. d. Även om insmugglingsrisken hittills inte varit något större problem vid häktena, talar övervägande skäl för att införa en motsvarande bestämmelse om kroppsvisitation även i den nya häkteslagen. Möjligheten att visitera besökande kan sålunda bl. a. länkas underlätta en ökad förekomst av obevakade besök. Den besökande kan då i vissa fall ställas infor valet att antingen undergå kroppsvisitation och i så fall få göra besöket obevakat eller att avslå från kroppsvisitation med den följden att besöket får ske under bevakning. Oberoende härav kan omständighetema ibland också tänkas vara sådana att kroppsvisitation av den besökande framstår som nödvändigt av säkerhetsskäl för alt besöket över huvud taget skall tUlålas. En möjlighet att kräva kroppsvisitation kan då ha den fördelen att besöket i regel inte kan vägras med hän-visnmg tUl risken att den besökande bär på sig otiUåtet föremål, t. ex. vapen. Även i fall då det föreligger koUusionsfara kan det vara till fördel all kunna föreskriva kroppsvisitation som villkor för besök.

De synpunkter som framförts i det föregående motiverar en omarbetning av bestämmelserna om besök. Bestämmelsema, som bör ha sin

Prop. 1975/76: 90 140

plats i 10 § häkleslagen, lorde böra utformas efter förebild av besöksreglema i 29 § KraL, med de modifieringar som är påkaUade med hänsyn tUl de båda lagamas olika tUlämpningsområden.

Sålunda bör i 10 § första stycket föreskrivas att häktad får motta besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Vidare bör föreskrivas alt han inte får ta emot besök som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt och att den som är häktad på grund av misstanke om brott inte heller får motta besök som kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras.

I fråga om bevakning bör i 10 § andra stycket föreskrivas att tjänsteman vid förvaringslokalen skall vara närvarande vid besök, om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för alt imdvika att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras.

En bestämmelse om kroppsvisitation m. m. bör införas i tredje stycket av 10 § nya lagen. Bestämmelsen bör ange att under föratsättningar som anges i andra stycket av paragrafen kan som vUlkor för besök föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

Sådan kroppsvisitation av besökande som avser alt hindra insmuggling av vapen och andra metallföremål bör i största möjliga utsträckning inskränka sig till undersökning med hjälp av elektrisk metalldetektor eUer liknande teknisk anordning. ,

Den i 8 § andra stycket häkteslagen intagna hänvisningen lUl bestämmelser om rätt för försvarare att sammanträffa med den som är häktad bör med i sak oförändrat innehåll få sin plats i ett fjärde stycke av 10 § nya lagen.

Det bör erinras om att frivårdspersonal under tjänstgöring i häkte inte är underkastad besöksreglema. Detsamma torde gälla personundersökare. Däremot torde besöksreglerna i princip vara tUlämpliga på lekmannaövervakare och förtroendeman liksom på socialvårdstjänsteman och tjänsteman vid arbetsförmedling.

Bestämmelser motsvarande 13 § tUlämpningskungördsen torde inte behöva införas i tUlämpningsförordningen.

F. n. kan häktade endast i mycket begränsad utsträckning ha telefonsamtal med personer utanför förvaringslokalen. I den mån sådana samtal ändå förekommer torde de i regel ske från telefonapparat i tjänste-mm som disponeras av häktespersonal.

Med de begränsningar som är nödvändiga med hänsyn tUl kollusionsfara och fara från säkerhetssynpunkt synes det önskvärt att möjlighetema för häktade att telefonera ökas genom att flera telefonapparater installeras i häktena.

På motsvarande sätt som i fråga om kriminalvårdsklientelet (30 § KraL) torde i nya häkteslagen därför böra införas bestämmelser som

Prop. 1975/76: 90 141

reglerar häktades rätt att ha telefonsamtal. Bestämmelserna, som bör ha sin plats i 11 §, bör utformas i nära överensstämmelse med vad som avses gälla i fråga om besök, varvid reglema om bevakade besök bör motsvaras av regler om avlyssning av telefonsamtal.

Sålunda bör i första stycket av 11 § nya lagen föreskrivas att telefonsamtal mellan häktad och person utom förvaringslokalen får äga rum i den ulslräckning det lämpligen kan ske, att den häktade skall förvägras telefonsamtal som kan medföra fara från säkerhetssynpunkt samt att den som är häktad på grund av misstanke om brott inte heUer får ha telefonsamtal som kan medföra fara för alt bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras.

I andra stycket av 11 § samma lag bör föreskrivas att tjänsteman på lämpligt sätt skall avlyssna telefonsamtal om det är påkallat av säkerhetsskäl eller för att undvika alt bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras. Dock bör av integritetsskyddshänsyn samtidigt föreskrivas alt avlyssning får äga rum endast med den häktades vetskap. Med beaktande av de i 21 kap. 9 § RB angivna principerna för offentlig försvarares rätt alt i enrum meddela sig med den häktade bör vidare anges atl telefonsamtal med dennes offenllige försvarare inte får avlyssnas.

Den föreslagna regeln att telefonsamtal skaU vägras om fara från säkerhetssynpunkt föreligger, innebär bl. a. att om ett påbörjat samtal utvecklar sig därhän att sådan fara föreligger, samtalet skall avbrytas.

Vidare bör påpekas att det förhåUandet att telefonsamtal med offentlig försvarare uite får avlyssnas självfallet inle hindrar att tjänsteman vid påringningen kontrollerar att samtalet verkligen äger mm med den offentlige försvararen. Detsamma gäller givetvis i fall då medgivande till telefonsamtal endast avsett viss myndighet eller enskUd person.

Reglema om beslut i frågor om besök och telefonsamtal behandlas i avsnitt 12.

11 Permissioner

11.1 Nuvarande bestämmelser m. m.

I 9 § häkleslagen finns en bestämmelse som anger att häktad får medges att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning. Han kan också i annat fall då synnerliga skäl föreligger få medges att länana förvaringslokalen för viss kort tid. En gemensam förutsättning för meddelande av tUlstånd enligt denna paragraf är att missbmk inte kan befaras. TUlstånd meddelas enligt 11 § tUlämpningskungördsen av föreståndaren för förvaringslokalen. Vidare krävs tUlstånd av förundersökningsledaren eller åklagaren i fråga om den som är intagen på grund av misstanke om brott samt av vederbörande polismyndighet i fråga om den som tagits i förvar enligt utlänningslagen.

11 Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 90

Prop. 1975/76: 90 142

I förut nämnda cirkulär C 72 har RA meddelat följande råd och anvisningar rörande åklagarens tUlämpning av ifrågavarande bestämmelser.

Att en häktad person hindras att besöka närstående som är svårl sjuk eUer att bevista närståendes begravning kan av humanitära skäl knappast ifrågakomma annat än i undanlagsfall. VUl häktad för annat ändamål lämna förvaringslokalen för viss kort tid, får frågan om tUlstånd skall ges bedömas med hänsyn till styrkan av de skäl han anför till slöd för sin begäran och övriga omständigheter. Även om det är en viktig angelägenhet som den häktade vill sköta, är det inte givet alt en permission är påkallad; ärendet kan kanske uppskjutas eller ombesörjas av någon annan. Det måsle beaktas, att riskema för att den häktade missbmkar permissionen kan vara stora. Åklagaren bör i allmänhet stäUa som viUkor för tillstånd lUl permission alt denna sker med bevakning.

11.2 KAIK

KAIK föreslår en mera generell avfattning av den nuvarande lagbestämmelsen om permission i syfte att antyda något ökade möjligheter alt medge sådan. Enligt förslaget skulle häktad få bevUjas tillstånd att länma förvaringslokalen för viss kort tid för att sköta personlig angelägenhet av synnerlig vikt, om missbmk inte kan befaras.

11.3 Överväganden och förslag

Liksom f. n. bör det endast i specieUa fall vara möjUgt att ge häktad tUlslånd att lämna förvaringslokalen för viss kort tid (s. k. permission). De viktigaste hithörande fallen gäller besök hos närstående som är svårl sjuk eller närvaro vid närståendes begravning. Även i andra situationer kan det emellertid tänkas föreligga synnerliga skäl för att ge häktad tillstånd att lämna förvaringslokalen för viss kort tid. En gemensam förutsättning för medgivandet bör liksom f. n. vara att missbruk inte kan befaras.

Med hänsyn tUl det anförda bör i nya häkteslagen (12 §) införas bestämmelser som i sak överensstämmer med bestämmelsema i 9 § nuvarande lag. Dessutom bör i det nya lagrammet anges att den häktade under vistelsen utom förvaringslokalen skaU vara ställd under bevakning, om inte sådan tUlsyn av särskUda skäl kan antas vara obehövlig. I allmänhet torde bevakning inte kunna imderlåtas.

Reglema om beslut i fråga om permission behandlas i avsnitt 12.

Prop. 1975/76: 90 143

12 Prövningen av vissa tillståndsfrågor m. m. 12.1 Nuvarande bestämmelser ra. m.

Som framgår av redogörelserna i tidigare avsnitt (8.1, 9.1, 10.1 och 11.1) innehåller tUlämpningskungördsen bestämmelser om tiUståndsgiv-ningen i vissa ärenden enligt häkteslagen. Sålunda föreskrivs i 11 § nämnda kungörelse att föreståndaren för förvaringslokalen meddelar tillstånd för intagen att avsända eUer ta emot brev eller annan försändelse eller att ta emot besök eller att jämlikt 9 § häkteslagen lämna förvaringslokalen. Dessutom krävs enligt samma paragraf i fråga om den som är intagen på gnmd av misstanke om brott tiUstånd av xmdersök-ningsledaren eUer, om förundersökningen har avslutats, åklagaren samt i fråga om den som tagits i förvar jämlikt utlänningslagen tUlstånd av vederbörande polismyndighet. Vidare innehåller 9 § tUlämpningskungördsen en bestämmelse enligt vUken undersökningsledaren eUer, om för-imdersökningen har avslutals, åklagaren äger föreskriva att den som är intagen på grand av misstanke om brott inte får läsa tidskrifter eUer tidningar eller inneha radioapparat.

RA har i förat nämnda cirkulär C 72 anfört följande synpunkter på åklagares tUlämpning av förevarande bestämmelser.

Äv-------- framgår att åklagaren i varje särskUt faU måste ta stäU
ning till i vilken utsträckning den häktade skall vara avskuren från kon
takt med yttervärlden.

Av betydelse för åklagarens prövning är i första hand gmnderna för häktningen. Det är främst när kollusionsfara anses föreligga som det finns skäl för åklagaren att inskränka den häktades möjligheter lill kommunikation med yttervärlden. I bestämmelserna om behandlingen av häktade och anhåUna anges som grund för inskränkning beträffande brevväxling och besök förutom kollusionsfara också äventyrande av ordning och säkerhet. Vad som inbegrips under delta begrepp är oklart. Därmed torde emellertid avses inle endast ordning och säkerhet inom anstalten utan även andra förhållanden. Det bör enligt min mening i första hand ankomma på häklesförseslåndaren att beakta ordnings- och säkerhelssynpunktemä. Men även åklagaren, som oftast har den bästa kännedomen om den misstänkte och omständigheterna kring brottet, har vid sin prövning att beakta sådana synpunkler. Det kan t. ex. vara fråga om alt hindra planering av rymning eller ny brottslighet. Oavsett ansvarsfördelningen mellan häktesföreståndaren och åklagaren är det emellertid naturligt att man tillhandagår varandra med upplysningar av betydelse för den häktades behandling.

Vid den avvägning åklagaren har att göra mellan å ena sidan betydelsen av att den häktade kan upprätthålla kontakter med yttervärlden och å andra sidan risken för att sådana kontakter missbrukas måste såväl brottets beskaffenhet som den häktades person och personliga förhåUanden beaktas. Bedömnuigen får grundas på det material som kommit fram i ärendet och på andra för åklagaren kända omständigheter. Förutsättningama för att tUlåta kontakt med yttervärlden måste vidare be-

Prop. 1975/76: 90 144

dömas något olika beroende på vilken form av kontakt som det är fråga om. Vad som gäller brevväxling och besök behöver t. ex. inte gäUa rätten atl inneha radioapparat.

12.2 Överväganden och förslag

Nuvarande ordning innebär att föreståndaren för förvaringslokalen (i det följande kallad häktesföreståndaren) har att meddela beslut i olika frågor som regleras i häkleslagen och tillämpningskungörelsen. Detta gäller t. ex. tiUstånd till brevväxling, besök och permission. I fråga om den som är intagen på grund av misstanke om brott krävs dessutom i nämnda frågor tUlstånd av fömndersökningsledaren eUer åklagaren. Denne beslutar också ensam om förbud för den intagne att ha tillgång tiU tidskrifter, tidningar eller radioapparat.

Det är inte i författning uttryckligen angivet huruvida häktesföreståndaren eller åklagaren (vad som sägs i det följande om åklagare gäller även förundersökningsledare) vid sin tiUslåndsprövning var för sig har alt beakta alla eller endast en del av de faktorer som är avgörande för om visst tillstånd skall ges eller inte. När det gäller kollusionsfaresynpunkter, dvs. frågan om hinder för tillstånd föreligger på grund av fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras, är det uppenbart att åklagaren ligger närmast tUl att ta ställning i frågan. Vad däremot gäller ordnings- och säkerhetssynpunkter torde det närmast ankomma på häktesföreståndaren all beakta sådana synpunkter. Även åklagaren torde dock enligt gällande regler ha ett visst ansvar i sådana frågor. Hur det närmare förhåller sig med ansvarsfördelningen mellan häktesföreståndaren och åklagaren synes i viss mån vara oklart.

Det synes mot bakgmnd av vad som nyss sagts önskvärt att frågan om ansvarsfördelningen mellan häklesföreslåndare och åklagare i tUl-ståndsgivningsfrågor regleras klarare än vad som f. n. är faUet. Lämpligen bör därvid den ordningen gälla att åklagarens avgörande endast skall avse åtgärdens tiUåtlighet från kollusionsfaresynpunkt. Med denna begränsning bör det vara häktesföreståndaren som i övrigt beslutar i fråga om sådana åtgärder som brevväxling, besök och telefonsamtal. Därav följer att åklagaren i fortsättningen inte skall pröva om viss åtgärd skall tUlålas med hänsyn till säkerhetssynpunkter. Åklagarens funktion i delta avseende bör begränsas tUl en skyldighet att hålla häktesföreståndaren underrättad om förhåUanden som har betydelse från säkerhetssynpunkt för behandlingen av den häktade.

I 5 § häkleslagen finns en beslämmelse som anger att läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas. Enligt vad som föreslås i avsnitt 13.3 kommer en bestämmelse med likalydande innehåll att införas i den nya lagen. Som JO anfört i ett nyligen avgjort ärende (802/74) torde under bestämmelsen inrymmas bl. a. läkares föreskrift

Prop. 1975/76: 90 145

angående placering av häktad tiUsammans med annan inlagen. Att sådan föreskrift skaU beaktas vid häktesföreslåndarens prövning av gemensamhetsvistelse enligt 3 § andra stycket nya lagen bör uttryckligen framgå av författningstexten.

Enligt gällande regler har vederbörande polismyndighet — jämte häktesföreståndaren — att besluta beträffande brevväxling, besök och permission i fråga om den som tagits i förvar enUgt utiänningslagen. På motsvarande sätt som beiräffande åklagare bör polismyndighetens beslutsfunktion ersättas med en skyldighet alt underrätta häktesföreståndaren om förhållanden som är av betydelse från säkerhetssynpunkt. Underrättelseskyldigheten bör åligga vederbörande polischef.

Häktesföreståndaren utövar f, n. beslutsfunktionen när det gäller permission, dvs. tiUstånd för inlagen att lämna förvaringslokalen för viss kort tid. Prövningen av sådan fråga är ofta av särskilt känslig natur. Lämpligen bör därför beslut i frågan meddelas av högre chef, nämligen chef för kriminalvårdsregion eller polischef beroende på vilket slag av häkte eller annan förvaringslokal det är fråga om. Del bör även ankomma på nu angivna befattningshavare att meddela föreskrifter i fråga om förbud för intagna atl ta emot försändelser av annal slag än brev eller annan skriftiig handling.

Mot bakgrund av övervägandena i det föregående bör författningsbestämmelserna t fråga om förfarandet vid tillståndsprövningen omarbetas. I 15 § nya häkteslagen bör las in bestämmelser som reglerar åklagares funktion i detla hänseende. Sålunda bör i paragrafens första stycke föreskrivas att beträffande den som är häktad på gmnd av misstanke om brott det ankommer på undersökningsledaren eller åklagaren att dels avgöra om eller i vad mån hinder för medgivande enligt 3 § andra stycket (gemenskap) eller 9—12 §§ (brev och annan försändelse, besök, telefonsamtal, permission) möter på den gmnd att åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjs eller utredning om brott eljest försvåras och dels avgöra fråga om inskränkningar enligt 6 § tredje stycket (tidningar m. m.).

Av hänsyn tUl den häktades berättigade intressen bör vidare i elt andra stycke av 15 § nya lagen föreskrivas att om avgörande enligt första stycket innebär hinder för medgivande eller eljest inskränkning i häktads rätt, avgörandet skaU omprövas så ofta anledning därtill uppkommer.

De ytterligare bestämmelser som krävs på förevarande område bör lämpligen tas in i tillämpningsförordningen. Sålunda bör i 6 § första stycket anges att med de begränsningar som följer av 15 § nya häkteslagen föreståndaren för förvaringslokalen beslutar i frågor om tillstånd för intagen atl avsända eller motta brev eUer annan försändelse, motta besök eller atl ha telefonsamtal. Vidare bör föreskrivas att detsamma gäller i fråga om tillstånd för intagen alt vistas tillsammans med en eller

Prop. 1975/76: 90 146

flera andra intagna, varvid dock i förekommande faU läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas.

Dessutom bör i 6 § andra stycket tillämpningsförordningen föreskrivas att i fråga om tUlstånd för intagen att enligt 12 § nya lagen lämna förvaringslokalen (permission) beslutar med i första stycket första punkten angivna begränsningar (1) chef för kriminalvårdsregion beträffande den som är intagen i aUmänt häkte, häktesavdelning vid lokalanslalt mom regionen eUer häktesavdelning vid riksanstalt som är geografiskt belägen inom regionen och (2) polischefen beträffande den som är intagen i polisarrest.

I paragrafens tredje siycke bör intas en bestämmelse som anger att föreskrifter i fråga om förbud för intagna att ta emot försändelser av annat slag än brev eller annan skriftUg handling meddelas av i andra stycket angivna befattningshavare.

Bestämmelser om underrättelseskyldighet bör ges i fjärde stycket av paragrafen. Där bör föreskrivas att undersökningsledaren eller åklagaren skall utöver vad som följer av 15 § nya häkteslagen hålla föreståndaren underrättad om förhållanden som har betydelse från säkerhetssynpunkt för behandlingen av den som är intagen på grund av misstanke om brott. Vidare bör anges att sådan underrättelseskyldighet åligger även vederbörande polischef i fråga om den som tagits i förvar enligt utlänningslagen. ,

13 Sjukvård m. m.

13.1 Nuvarande bestämmelser m. m.

I 5 § häkteslagen anges bl. a. att vid behandlingen av häktad person erforderUg hänsyn skall tas tiU hans hälsolUlslånd och att läkares anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas. De närmare bestämmelser i ämnet som firms intagna i 5 § tUlämpningskungördsen innehåller följande. Om intagen företer tecken tUl sjukdom eller begär alt läkare skall tUlkallas, skall han undersökas av läkare så snart det kan ske, om inte omständighetema föranleder att sådant är utan gagn. Behöver intagen sjukhusvård, skall sådan beredas honom, så snart det kan ske. Förlossning av intagen kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus eller förlossningshem. Kostnad för sjukvård får inte åläggas intagen. Slutligen föreskrivs i paragrafen att underrättelse ofördröjligen skaU lämnas närstående om intagen avlider eller träffas av svårare sjukdoms- eUer olycksfall.

I 6 § tiUämpningskungörelsen regleras den situationen att kvinna vid intagning medför spätt bam eller efter intagningen föder barn. Föreståndaren för förvarUigslokalen kan då efter samråd med läkare medge henne att behålla bamet hos sig under amningstiden. Har sådant medgi-

Prop. 1975/76: 90 147

vande lämnats eller vägrats, skall barnavårdsassislenten i länet omedelbart underrättas.

RÅ har i cirkulär den 19 december 1969 (C 58) anfört följande rörande behandlingen av häktad som överförts tUl allmänt sjukhus.

I 5 § tUlämpnmgskungördsen tUl lagen (1958:213) om behandlingen av häktade och anhåUna m. fl. föreskrivs att om intagen är i behov av sjukhusvård sådan skall beredas honom så snart ske kan. Därvid försöker man i första hand tUlgodose vårdbehovet inom anstalt, som står under kriminalvårdsstyrelsens överinseende. Kan erforderlig undersökning eller behandling inle lämpligen ske inom sådan anstalt, överförs den intagne till allmänt sjukhus. Även efter det alt den intagne sålunda överförts tUl allmänt sjukhus, svarar kriminalvården för alt han står under erforderlig tillsyn. Del åUgger därför styresmannen att vid behov i samråd med chefen för sjukvårdsinrättningen anordna bevakning under vistelsen utom anstalten. Möjligheterna atl anordna tiUfredsställande bevakning torde dock i regel av praktiska skäl vara begränsade. Del är också förståeligt alt den ansvarige läkaren av hänsyn tUl den intagnes hälsotillstånd och till övriga patienters trivsel ofta inle är benägen att medge några långtgående bevaknmgsanordningar inom sjukhuset. Äv dessa skäl kan det bara i undantagsfall förekomma alt den intagne på sjukhuset bevakas av kriminalvårdspersonal. Bortsett från speciella fall, t. ex. psykiskt sjuka personer vilka bedöms som farliga, kan några egentliga bevaknings- eller kontrollåtgärder bara i ringa utsträckning påräknas från sjukhuspersonalens sida.

När det gäller en intagen som är häktad är det av vikt atl åklagaren, som bäst känner skälen till häktningen och har att meddela föreskrifter om besök, brevväxling m. m., blir underrättad om överförandet till allmänt sjukhus. Underrättelsen bör såvitt möjligt lämnas före överförandet. Vid akuta sjukdomsfall o. dyl. låter detta sig dock inle alllid göra. I sådana fall bör åklagaren underrättas så snart det kan ske efter överförandet. Kriminalvårdsstyrelsen har förklarat sig ämna utfärda anvisningar härom till styresmännen vid fångvårdsantalterna och de allmänna häktena.

Syftet med underrättelsen lill åklagaren är främst alt bereda denne tillfälle alt anföra synpunkter på bevakningsfrågan. Åklagaren bör sålunda med beaktande av det ovan anförda överväga om det kan anses nödvändigt att den intagne också på sjukhuset bevakas av kriminalvårdspersonal och han kan verka för de möjligheter lill övervakning genom sjukhuspersonalen som kan stå till buds blir tillvaratagna. Åklagaren bör under alla förhållanden lämna häktespersonalen de upplysningar om den häktade som är av betydelse för bedömning av bevakningsfrågan. Är häktad, vilken befunnits vara i behov av psykiatrisk sjukhusvård, all bedöma som farlig, bör åklagaren söka utverka att den häktade blir överförd lill sjukhus med specialavdelning för sådana patienter. Underrättelsen kan vidare ge åklagaren anledning att överväga huruvida det med hänsyn tiU den häktades hälsoliUslånd är nödvändigt eller lämpligt att låta det straffprocessuella frihetsberövandet beslå. Anledning kan också finnas att upphäva eller ändra meddelade föreskrifter om besök, brevväxling m. m.

I anslutning tiU RÄ:s nu nämnda cirkulär har kriminalvårdsstyrelsen i rundskrivelse den 21 december 1972 (nr 116/1972) föreskrivit följande.

Prop. 1975/76: 90 148

Styresman vid fångvårdsanstalt och allmänt häkte skall ombesörja alt vederbörande åklagare underrättas då fråga uppstår om överförande av anhållen eller häktad tiU aUmänt sjukhus. Såvitt möjligl skaU samråd med åklagaren äga rum före överförandet. Endast i undantagsfall, vid akuta sjukdomsfaU och liknande, kan det godtas att åklagaren underrättas i efterhand. Styresmannen skall även se till att åklagaren snarast möjligt erhåller en skriftlig bekräftelse på överförandet.

Vid förflyttning till sjukhus utom anstalt åligger del styresmannen att
i samråd med åklagaren och vederbörande läkare vid sjukhuset vid be
hov anordna bevakning och i samband därmed meddela erforderliga
föreskrifier rörande brevväxling, besök och liknande.

13.2 KAIK

KAIK förordar att frågan om häklads sjukvård i sin helhet regleras i tiUämpningskungördse.

13.3 Överväganden och förslag

De nuvarande bestämmelserna om vården av häktad som är sjuk torde i sak väsentligen kunna lämnas orubbade. Dock bör den bestämmelse som reglerar förutsättningama för läkamndersökning av häktad ändras såtillvida att den ger uttryck för en något mer vidsträckt skyldighet alt föranstalta om sådan undersökning än f. n. I formeUt hänseende bör såväl denna bestämmelse som vissa andra bestämmelser som nu finns i tillämpningskungörelsen föras över till nya häkteslagen där de tillsammans med nuvarande lagens bestämmelser i ämnet bör placeras i 4 §. Samtidigt bör vissa redaktionella ändringar i författningstexten vidtas.

I enlighet härmed bör i 4 § första stycket nya lagen föreskrivas att vid behandlingen av häktad erforderlig hänsyn skall tas till hans hälsotillstånd och att häktad som företer tecken tUl sjukdom eller begär atl läkare skall tillkallas, så snart del kan ske skall undersökas av läkare, om inte sådan undersökning uppenbarligen är obehövlig. Därefter bör i andra stycket av paragrafen intas gällande bestämmelser om alt läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall beaktas och alt om den häktade behöver sjukhusvård, sådan skall beredas honom så snart det kan ske.

I anslutning tiU sistnämnda beslämmelse bör här påpekas alt hinder inte föreligger mot att i första hand placera den sjuke på sjukavdelning vid kriminalvårdsanstalt under föratsättning att erforderlig undersökning eller behandUng där kan ske och han i övrigt där kan ges den behandling som anges i häktesförfattningama. (Frågan är behandlad äv JO i ett den 30 april 1974 meddelat beslut, Dnr 802/74.)

I ett tredje stycke av 4 § nya lagen bör intas nuvarande bestämmelse om alt förlossning av häktad kvinna såvitt möjligt skall ske på sjukhus

Prop. 1975/76: 90 149

eller förlossningshem. Slutligen bör i fjärde stycket av paragrafen — i viss överensstämmelse med 37 § KraL — införas en bestämmelse som anger alt den som enligt andra eller tredje stycket vistas utom förvaringslokalen skall stå under bevakning, om anledning föreligger därtill.

Nuvarande bestämmelse i 5 § tillämpningskungörelsen att kostnad för sjukvård inte får åläggas inlagen torde framstå som så självklar att någon motsvarighet till den inte behöver tas med i den nya förordningen. Däremot bör införas vissa nya bestämmelser om underrättelseskyldighet. Dessa bestämmelser bör ha sin plals i 4 § tillämpningsförordningen. Sålunda bör föreskrivas atl om inlagen förs över tUl allmänt sjukhus med tillämpning av 4 § nya lagen, föreståndaren för förvaringslokalen genast skall underrätta sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset om arten av det frihetsberövande som den intagne är underkastad samt om övriga förhållanden av betydelse för hans vistelse på sjukhuset. Vidare bör paragrafen innehålla en bestämmelse som anger alt underrättelse om överförandet till allmänt sjukhus av den som är inlagen på grund av misstanke om brott snarast möjligt skall lämnas till undersökningsledaren eller åklagaren.

I enlighet med det anförda kommer av nuvarande bestämmelser i 5 § tillämpningskungörelsen att överföras till den nya förordningen endast den föreskrift som anger alt underrättelse ofördröjligen skall lämnas närstående om intagen avlider eller träffas av svårare sjukdoms- eller olycksfall.

Möjlighet att ge häktad kvinna tillstånd atl ha spädbam hos sig under amningstiden föreligger f. n. enligt 6 § tillämpningskungörelsen. Den del av beslämmelserna härom som reglerar de malerieUa förutsällningarna för sådant tUlstånd bör med viss jämkning av innehållet föras över till nya lagen (jämför 41 § KraL) och där placeras i 13 §, medan de formella reglerna om tillståndsprövningen bör finnas i 8 § tillämpningsförordningen. Vad f. n. är föreskrivet om underrättelseskyldighet till barnavårdsassislenten i länet avser numera bamavårdskonsulenten. Författningstexten bör ändras i enlighet härmed.

14 Fängsel

14.1 Nuvarande bestämmelser

Enligt 2 § första stycket häkteslagen får häktad beläggas med fängsel endast om det prövas erforderligt för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Beläggs inlagen med fängsel, skall enligt 2 § tUlämpningskungördsen anleckning om åtgärden göras i särskUd liggare. Anteckningen skall innehålla uppgift om fängslets art, liden då fängslet anbragtes och då det borttogs samt uppgifl om

Prop. 1975/76: 90 150

skälen tiU åtgärden. Den som beordrat åtgärden skaU imderskriva anteckningen.

I detta sammanhang bör också nämnas att i 24 kap. 2 § andra stycket brottsbalken finns bestämmelser om rätt att braka våld mot häktade m. fl. som rymmer eller sätter sig tUl motväm.

14.2 KAIK

I sitt förslag tUl häkteslag har KAIK tagit in en bestämmelse enligt vilken häktad får beläggas med fängsel endast om det är oundgängligen påkallat för att hindra flykt eller eljest med hänsyn tiU ordning och säkerhet. I motiven tiU bestämmelsen anförs att man vid behandlingen av de häktade m. fl. inte alltid har så goda möjligheter att hindra flykt eller ordnmgsstörande beteende genom placering i lämplig anstalt eller anstaltsavdelning. Det föreslås därför att fängsel bör få användas även i sådant syfte och inte enbart när säkerheten i sträng bemärkelse kräver det.

14.3 JO:$ framställning

I en framställning tUl Kungl. Maj:l den 12 juli 1973 har JO föreslagit en ändring i 2 § tillämpningskungörelsen. Enligt JO:s mening bör bestämmelsema i förevarande paragraf om inlagens beläggande med fängsel kompletteras med föreskrift om läkarens hörande i sådana fall, i överensstämmelse med de motsvarande bestämmelserna i 73 och 74 §§ lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt. I skrivelsen yttrade JO:

Vid en jämförelse meUan dessa bestämmelser i häkteslagen och dess tillämpningskungörelse samt motsvarande sladganden i behandlingslagen faller det i ögonen att man i häktesfallen saknar motsvarighet lUl behandlingslagens uttryckliga föreskrifter om läkares hörande etc. Enligt min mening kan den här föreliggande skillnaden mellan behandlingslagen och häkteslagen inte sakUgt försvaras. Snarare skulle till och med än starkare skal kunna anföras för kravet på att läkare skall höras vid anbringande av fängsel på häktade och i detta hänseende därmed jämställda omhändertagna. Dessa är ju i allmänhet, på gmnd av de i regel kortare tiderna för omhändertagandet och den stora omsättningen av intagna på häktena, mindre kända för personalen än de intagna på en fångvårdsanstalt, vilka senare ju också enligt 24 § andra stycket behandlingslagens tiUämpningskungördse (1964: 630) snarast efter intagningen skall bli föremål för undersökning av hälsotillståndet (jfr även 38 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt, vari föreskrivits att inlagen snarast möjligt efter ankomsten lill anstalten skall undersökas av dennas läkare). Då det dessutom på många håll saknas särskilda häkten och de häktade i stäUet förvaras på fångvårdsanstalt, uppstår den situationen alt man på fångvårdsanstalt inle är tvungen att höra läkare vid anbringande av fängsel på häktad intagen men däremot

Prop. 1975/76: 90 151

beträffande vanliga intagna. En sådan ordning måste anses djupt otUlfredsställande och kan svårligen försvaras. Inle heller synes det föreligga större svårigheter att få kontakt med läkare från ett häkte än från en fångvårdsanstalt. Det intryck jag fått vid mina inspektioner på allmänna häkten har snarast varit atl man där haft lättare alt lösa läkarfrågorna än vad som varit fallet på många fångvårdsanslaller. Jag vill också till-lägga att jag vid sådana inspektioner kunnat iaktta, alt man trots all uttrycklig föreskrift därom saknats ändå kunnat ha som regel att i de fall som här avses la kontakt med läkare.

14.4 Överväganden och förslag

Starka skäl talar för att häktade m.fl. inte bör beläggas med fängsel annat än i rena undanlagssituationer, då omständighetema gör det nödvändigt att tillgripa en så ingripande tvångsåtgärd. Det är därför angeläget att fömtsättningama för användningen av fängsel preciseras så noga som möjligt i författningstexten så att tillämpningen blir tillräckligt restriktiv.

Enligt nuvarande bestämmelser får häktad beläggas med fängsel endast om det är erforderligt för att förekomma flykt eller i övrigt är nödvändigt med hänsyn tUl ordning och säkerhet. Innebörden härav är bl. a. alt flyktfara kan få motivera att den intagne beläggs med fängsel inte bara i transportsituationer utan också när han befinner sig i häktet eller annan förvaringslokal. Även om man inte alllid har så goda möjligheter att placera häktade m. fl. i en helt rymningssäker lokal, kan det starkt itrågasättas om detta bör kunna föranleda att man tUlgriper en så långtgående åtgärd som fängsel. Övervägande skäl talar i stället för att man på samma sätt som i KraL (23 § andra stycket och 42 § andra stycket) begränsar tillåtligheten av fängsel så, att flyktfara inte skall kunna motivera beläggning med fängsel annat än i transportsituationer. Även i övrigt synes reglema böra ansluta sig till den mer restriktiva regleringen i nyssnämnda lag.

Med hänsyn tUl det anförda föreslås att i 14 § nya häkleslagen tas in bestämmelser som anger att häktad får beläggas med fängsel (1) vid transport om del är nödvändigt av säkerhetsskäl samt (2) i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande av den häktade, om andra medel visar sig otiUräckliga och säkerheten otmdgängUgen kräver det.

Som JO anfört i sin framställning till Kungl. Maj:t bör en besfämmelse införas om skyldighet alt höra läkare rörande åtgärd som innebär att häktad beläggs med fängsel. Bestämmelsen härom bör utformas i överensstämmelse med vad som gäller enligt KraL. Skyldigheten bör alltså inte omfatta Iransportsituationer. I andra stycket av 14 § nya lagen bör därför föreskrivas att läkare skaU så snart det kan ske yttra sig över åtgärd enUgt samma paragraf första stycket 2.

Den föreslagna bestämmelsen om läkares hörande föranleder alt i till-

Prop. 1975/76: 90 152

lämpningsförordningen (10 §) bör införas en föreskrift som anger att anteckning om beläggning med fängsel skall innehålla bl. a. läkares yttrande, där sådant skall inhämtas. Anteckningen bör i transportsituationer ske på transportsedel och i övrigt i protokoll som särskilt upprättas för ändamålet.

15 Övriga frågor rörande författningsregleringen

Häkteslagen inleds med en paragraf (1 §) som anger att häktad skall behandlas med tUlbörlig hänsyn så alt skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjUgt förebyggs. I 2 § andra stycket föreskrivs, i överensstämmelse med vad i 24 kap. 11 § RB är föreskrivet rörande anhållen, att häktad inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Även i den nya häkteslagen bör finnas bestämmelser som ger uttryck för de grundsatser som bör gälla i fråga om behandlingen av häktad. Dessa bestämmelser bör lämpligen ha sin plats i 1 §. Därvid bör i paragrafens första stycke anges att den som är häktad på grund av misstanke om brott eller av annan anledning inle får underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet. Därefter bör paragrafens andra stycke inledas med en föreskrift som anger alt erforderliga åtgärder skall vidtas för att motverka att frihetsberövandet får skadliga verkningar för den häktade. Därtill bör knytas den i avsnitt 4 föreslagna bestämmelsen rörande tUlgodoseende av häktads behov av personligt stöd eller annan hjälp.

I 5 § häkteslagen anges att vid behandlingen av den som häktats erforderlig hänsyn skall tas till hans ålder, kön och hälsotillstånd. Som framgår av avsnitt 13 föreslås att i den nya häkleslagens bestämmelser om sjukvård m. m. tas in en moisvarande beslämmelse såvitt avser hänsynstagandet till den häktades hälsotiUstånd. En särskUd föreskrift om att hänsyn också skall tas tUl den häktades ålder och kön torde kunna undvaras i den nya lagen. Att sådant hänsynslagande ändå skall ske är självklart.

Enligt 7 § tillämpningskungörelsen skall intagen, som kvarhållils längre än ett dygn, dagligen vistas utomhus minst en timme, om inte hinder möter. En beslämmelse i ämnet bör lämpligen ha sin plals i nya häkteslagen och utformas efter förebild av motsvarande beslämmelse i 13 § andra stycket KraL. Det föreslås därför att i 8 § nya häkteslagen las in en beslämmelse som anger att häktad skall ha möjlighet alt dagligen vistas utomhus minst en timme, om inte synnerligt hinder möter däremot.

Genom det valda uttryckssättet att möjUgheten till utomhusvistelse skall gälla "dagligen", markeras att bestämmelsen i princip avser fri-

Prop. 1975/76: 90 153

hetsberövanden som sträcker sig över längre tid än ett dygn. Även vid kortare fribetsberövanden bör dock behovet av utomhusvistelse tillgodoses i möjlig utsträckning.

Enligt 10 § häkteslagen har de i lagen upptagna bestämmelserna om häktad motsvarande lillämpning på den som anhåUits eUer gripits på grund av misstanke om brott. Delsamma bör gälla också den som inlagils i häkte eller polisarrest för förpassnuig till kriminalvårdsanstalt samt den som tillfälligt placerats i häkte med stöd av 43 § första stycket Iredje punkten KraL. Bestämmelser härom bör tas in i den nya häkteslagen och där placeras i 16 §. Vidare bör i 17 § nya lagen las in en motsvarighet till 11 § nuvarande lag rörande häkteslagens tillämpningsområde i övrigt.

I 12 § första stycket häkteslagen fmns en bestämmelse som anger all Kungl. Maj:t meddelar närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen. Eflersom tillämpningsföreskrifter kan utfärdas i administrativ ordning även utan slöd av ett i lag givet bemyndigande kan en lagbestämmelse i ämnet undvaras. Det föreslås därför att i nya häkteslagen inte införs någon motsvarighet tiU 12 § första stycket nuvarande lag.

I 3 § första stycket tillämpningskungörelsen föreskrivs att visitation av kvinna inle får verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. En ny beslämmelse i ämnet, som bör få sin plals i 3 § första stycket tiUämpningsförordningen, bör lämpligen ange att visitation av inlagen endast får verkställas och bevittnas av läkare, sjuksköterska eller person av samma kön.

Nuvarande bestämmelser om ttansport av intagen i 14 § tUlämpningskungördsen bör med vissa jämkningar överföras till tUlämpningsförordningen och där placeras i 9 §.

16 Avslutande synpunkter

Som fömt anförts (avsnitt 3) fömtsätter ett fullständigt genomförande av de i promemorian föreslagna principema för behandlingen av häktade m. fl. vissa resursförstärkningar, särskilt i fråga om häktenas byggnadsmässiga utformning. Frågan om sådana resursförstärkningar måste av flera skäl las upp i olika etapper. En viss försiktighet i bedömningen är också påkallad med hänsyn lill den pågående uiredningen om översyn av beslämmelserna om häktning m. m. Vid sådant förhållande synes det bli nödvändigt med en prioritering som i första hand tillgodoser de mest angelägna behoven. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de häkten som har det största antalet intagna med långa häklningslider.

Även om det sålunda inte kan förväntas att förändringar i fråga om häktenas utformning kan realiseras på kort tid, föreUgger som förut nänmls anledning att redan nu genomföra den i promemorian före-

Prop. 1975/76: 90 154

slagna nya lagstiftningen om behandlingen av häktade m. fl. Ett sådant tUlvägagångssält kan visserligen få tiU följd att vissa materiella bestämmelser om behandlingens utformning i en del faU inte redan från början kommer att kunna tUlämpas i avsedd utsträckning utan först småningom i takt med förändringar i häktesbeståndets utformning. Särskilt gäller detta de vidgade möjlighetema för häktade att vistas tiUsammans med andra intagna. Nämnda ölägenheter bör dock kunna accepteras med hänsyn tiU det angelägna i att få tUl slånd en ny lagstiftning som är bättre ägnad än den nuvarande att främja ett positivt utvecklingsarbete på förevarande område. Under ett övergångsskede bör det ändå i ej obetydlig utsträckning vara möjligt att utnyttja befintliga lokaliteter på ett sätt som kan underlätta de häktades situation i överensstämmelse med intentionema bakom den nya lagstiftningen. ,

17 Översikt över författningsförslagens motsvarigheter i häkteslagen (1958: 213) och tillämpningskungörelsen (1958: 214)

Förslaget tUl	Gällande	Gällande
häkleslag	häkleslag	tiUämpningskungördse
1 § 1 st.	2 § 2 st.	—
1 § 2 st.	1§	—
2§	3§	—
3§	4§	4§
4§	5§	5§
5§	6§	8§
6§	7§	9§
7§	7§	—
8§		7§
9§	8§	—
10 §	8§	—
11 §	—	—
12 §	9§	—
13 §	—	6§
14 §	2 § 1 st.	—
15 §	—	9 § 1 st., 11 §
16 §	10 §	—
17 §	11 §	—
18 §	12 § 2 st.	—

Prop. 1975/76: 90 155

Förslaget till	Gällande
tillämpningsförordning	tillämpningskungörelse
1§	1§
2§	—
3§	3§
4§ lo. 2 st.	—
4 § 3 st.	5 § 2 st.
5§	8§ 2 0.3 st.
6§	11 §
7§	12 §
8§	6§
9§	14 §
10 §	2§
11 §	10 §
12 §	15 §

Prop. 1975/76: 90 156

Innehåll

Propositionen .................................................. .. 1

Proposilionens huvudsakliga innehåll ...................... .. 1

Lagförslag ...................................................... 2

1. lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.. 2

2. lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 6

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 6

4. lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 7

5. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid

m. m............................................................ .. 8

Uldrag av protokollet vid regeringssammaniräde 1975-12-29 .... 10

1 Inledning....................................................... 10

2 Departementspromemorian ........................... 12

3 Remissyttrandena ....................................... 14

4 SärskUda frågor ............................................ 30

4.1......................................................... Om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker och and
ra berusningsmedel m. m. på psykiatriska sjukhus och
omsorgsvårdens specialsjukhus ................... .. 30

4.1.1 Gällande bestämmelser .................... .. 30

4.1.2 JO:s framstäUning .......................... .. 31

4.1.3 Remissyttrandena ............................. .. 31

4.2 Om brevkonlroll på rättspsykiatrisk klinik 33

4.2.1 Gällande bestämmelser .................... .. 33

4.2.2 JO:s framställning ........................... .. 34

4.3......................................................... Om placering i vissa fall i allmänt häkte av person som
dömts till frihelsberövande påföljd ............... .. 34

5 Föredraganden ........................................... 35

6 Upprättade lagförslag .................................. .. 56

7 Specialmolivering ........................................ .. 56

7.1 Förslaget till lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl 56

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 73

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa faU (LSPV) 73

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen angående omsorger

om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) .... 74

7.5.......................................................... Förslaget tUl lag om ändring i lagen om beräkning av
strafftid m. m........................................... .. 75

8 Hemställan ................................................. .. 75

9 Beslut ........................................................ 75

BUaga PM ang. ny lagstiftning om behandlingen av häktade m. fl. 77

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 750414