Regeringens proposition nr 34 år 1975/76 Prop. 1975/76:34

Nr 34

Regeringens proposition med förslag till marknadsföringslag, m. m.;

beslutad den 16 oktober 1975.

Regeringen föreslår riksdagen atl anlaga de förslag som har upplagils i bifogade uldrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås vidgade möjligheter alt inom ramen för samhällets konsumentpolitik påverka företagens produktutformning och den information som företagen lämnar om sina produkter. I första hand skall verksamheten som hittills bedrivas i obundna former och bygga på resultat som kan åstadkommas på frivillig väg. Enligl propositionen bör del dock under vissa förutsättningar vara möjligt alt vidta tvingande åtgärder. 1 detla syfte föreslås lagstiftning.

Den föreslagna lagstiftningen innebär bl. a. atl näringsidkare kan åläggas att lämna sådan information om de produkter som han marknadsför som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Den innebär vidare alt försäljning och uthyrning av varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom kan förbjudas. Detsamma gäller för varor som är uppenbart otjänliga för sill huvudsakliga ändamål.

Såväl åläggande att lämna information som förbud mol försäljning eller uthyrning skall enligt förslagel meddelas av marknadsdomstolen på lalan av konsumentombudsmannen (KO). Det förutsätts att marknadsdomstolen vid bedömningen i de enskilda fallen lar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer som konsumentverket kan ha utfärdat men atl samtidigt möjligheter skall finnas att jämka dessa med hänsyn till omständigheterna i övrigt kring den prövade marknadsföringen. Åläggande eller förbud skall normall förenas med vite. Det föreslås att de nya bestämmelserna tillsammans med bestämmelserna i den nuvarande lagen (1970:412) om otillböriig marknadsföring (marknadsföringslagen) tas in i en ny utvidgad marknadsföringslag.

I propositionen behandlas vidare gränsdragningen mellan nuvarande KO och konsumentverket. Det konstateras att denna redan i dag är oklar och

I Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 2

alt oklarheten lorde bli än större som ett resultat av den lagstiftning som förordas i propositionen. 1 syfte att undvika kompetenskonflikter och dubbelarbete föreslås all de båda myndigheterna förs samman till en organisation benämnd konsumentverket, där chefen tillika skall vara konsumentombudsman. Det framhålls också att en sådan lösning underiätlar konsumenters och förelags kontakter med ansvarig konsumenlpolitisk instans.

I propositionen anges inte hur organisationen mera i detalj skall utformas. Särskilda sakkunniga skall tillkallas för att närmare överväga denna fråga. Avsikten är att den nya organisationen skall kunna underställas riksdagens prövning under våren 1976 och att den skall kunna börja fungera den 1 juli 1976.

Förslag lämnas också till ändringar i konsumenlköplagen (1973:877) och lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Ändringarna föranleds huvudsakligen av den nya marknadsföringslagen. Härutöver behandlas vissa särskilda frågor rörande reklam och annan marknadsföring m. m.

Prop. 1975/76:34 3

1 Förslag till Marknadsföringslag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har till ändamål atl främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyt-ligheter och att motverka marknadsföring som är otillböriig mot konsumenter eller näringsidkare.

Otillbörlig marknadsföring

2 § Företager näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet reklamåtgärd eller annan handling, som genom atl strida mot
god affärssed eller pä annat sätt är otillböriig mot konsumenter eller nä
ringsidkare, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed
eller att företaga annan liknande handling. Förbud kan meddelas även an
ställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar
samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen.

Information

3 § Underiåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan
nyttighet att lämna information, som har särskild betydelse från konsument
synpunkt, kan marknadsdomstolen ålägga honom att lämna sådan infor
mation. Åläggande kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan
som handlar på näringsidkares vägnar.

Åläggande enligt första stycket lår innehålla att informationen skall

1. lämnas genom märkning pä vara eller tillhandahållas i annan form pä säljslälle,

2. lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

3. i viss form lämnas till konsument som begär det.

Produktsäkerhet m. m.

4 § Saluhäller näringsidkare lill konsument för enskilt bruk vara, som på
grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller
egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed.
Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga än
damål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan
som handlar på näringsidkares vägnar.

Prop. 1975/76:34 4

Första stycket äger molsvarande lillämpning, om konsumenten erbjudes alt mot vederlag förvärva nyttjanderätt lill vara för enskilt bruk.

Förbud enligl denna paragraf lår ej meddelas i den män del i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Vite

5 § Förbud eller åläggande enligt 2-4 S skall förenas med vite, om ej detta
av särskilda skäl är obehövligt.

Straffbelagda förfaranden

6 § Näringsidkare som vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyt
tighet uppsåtligen använder vilseledande framställning, vilken avser hans
egen eller annans näringsverksamhet och är ägnad atl påverka efterfrågan
pä nyttigheten, dömes till böter eller fängelse i högst elt år.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

7 § Näringsidkare som erbjuder konsument att mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara, tjänst eller annan nyttighet, erhålla annat än pengar dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Detla gäller dock ej om beviset ger rätt endast till översyn, reparation eller liknande med avseende på det sålda.

8 § Näringsidkare som i annat fall än som avses i 7 S till konsumenl bjuder ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsumenl atl vid köp av vara förvärva även annan vara utan ersättning eller mot särskilt lågt pris dömes, om varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde, till böter eller fängelse i högst ett år. Vad som sägs här om vara gäller även tjänst och annan nyttighet.

9 § Den som har överträtt vitesförbud dömes ej till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av förbudet.

1 ringa fall dömes ej till straff för gärning som avses i 6-8 S.

Handläggningsregler

10 § Fråga om förbud eller åläggande enligl 2-4 S upptages efter ansökan.
Sådan ansökan göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst
fall att ej göra ansökan, lår ansökan göras av sammanslutning av konsu
menter eller löntagare eller, beträffande förbud enligt 2 S. av näringsidkare
som beröres av handlingen eller sammanslutning av näringsidkare.

Prop. 1975/76:34 5

11 § Näringsidkare är skyldig atl på anmaning av konsumentombudsman
nen komma in med yurande eller upplysning i ärende om tillämpning av
2 S-1 ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 2-4 § kan antagas
komma i fråga är näringsidkare även skyldig atl pä anmaning av ombuds
mannen tillhandahålla handling, varuprov och liknande som kan ha be
tydelse för utredningen i ärendet.

Efierkommes icke anmaning enligl första stycket, får konsumentombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

För varuprov och liknande som tillhandahålles enligl första stycket lämnar konsumentombudsmannen ersättning, om särskilda skäl föreligger.

12 § Beslut i fråga om förbud eller åläggande enligl 2-4 S utgör ej hinder atl samma fråga prövas pä nytt, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det.

13 § Om särskilda skäl föranleder det, kan förbud eller åläggande enligt 2-4 S meddelas även för tiden till dess slutligt beslut föreligger.

Förbudsföreläggande

14 § Fråga om förbud enligl 2 eller 4 S lår i fall som ej är av större vikt
prövas av konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande innebär att den som antages ha företagit handling, som avses i 2 eller 4S, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges förbud vid vite atl fortsätta därmed eller, i fall som avses i 2 S, atl företaga annan liknande handling.

Har föreläggande godkänts, gäller del som förbud som har meddelats av marknadsdomstolen enligl 2 eller 4 S. Godkännande som sker sedan den i föreläggandel utsatta liden har gäll lill ända är dock utan verkan.

Informationsröreläggande

15 § Fråga om åläggande enligt 3 >; lår i fall som ej är av större vikt prövas
av konsumentombudsmannen genom informationsföreläggande.

Informationsföreläggande innebäratl den som anlages ha gjort sig skyldig lill Underlätelse, som avses i 3 S. till godkännande omedelbart eller inom viss lid förelägges vid vite all lämna information, som anges där.

Har föreläggande godkänts, gäller det som åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen enligl 3 S- Godkännande som sker sedan den i föreläggandel utsatta liden har gått till ända är dock ulan verkan.

Tillsyn m. m.

16 § Den som avses med förbud eller åläggande enligt 2-4 S är skyldig
att på anmaning av konsumentombudsmannen tillhandahålla upplysning.

Prop. 1975/76:34 6

handling, varuprov och liknande som behövs för tillsyn över atl förbudet eller åläggandet åtlydes. Efierkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen förelägga den berörde att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

För varuprov och liknande som tillhandahålles enligt första stycket lämnar konsumentombudsmannen ersättning, om särskilda skäl föreligger.

Föreskrifter om skyldighet för den som skall tillhandahålla varuprov och liknande enligl första stycket atl ersätta konsumentombudsmannen kostnader för provlagning och undersökning av prov meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer.

17 § Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av åklagare.
Sådan talan lår väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen
eller, i fråga om vite som avses i 5 S, av annan som hos marknadsdomstolen
har ansökt om förbudet eller åläggandet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag lår väckas endast efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen.

18 § Vid överträdelse av vitesförbud enligt 2 S eller av föreskrift i 6-8 S
kan allmän domstol efter vad som är skäligt förordna, att vilseledande fram
ställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller
dylikt skall utplånas eller ändras så att den icke längre är vilseledande.
Kan detta syfte ej uppnås på annat sätt, kan domstolen förordna att egen
domen skall förstöras.

Egendom som avses i första stycket får tagas i beslag i avvaktan på förordnande som anges där. Därvid gäller i tillämpliga delar föreskrifterna om beslag i brottmål.

Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på erbjudande som avses i 7 S-

Skadestånd

19 § Den som bryter mot förbud enligt 2 S eller mot föreskrift i 6-8 S skall
ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande näringsidkare.
Rätt till sådan ersättning är föriorad, om talan ej väckes inom fem år från
det skadan uppkom.

1 fråga om rätt för konsument att lå skadestånd finns särskilda bestämmelser.

Övriga bestämmelser

20 § Regeringen kan med avseende på främmande stat förordna att följande
bestämmelser skall gälla.

Beträffande vara som är försedd med oriktig eller vilseledande ursprungs-

Prop. 1975/76:34 7

beteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragt eller tillverkad i den främmande staten eller på någon inom denna belägen ort, llr allmän domstol föreskriva åtgärd enligt 18 § även i andra fall än som avses där. Detta gäller dock ej om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att utmärka varans art eller om den åtföljes av uppgift som tydligt anger att varan ej har frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna orten.

Ansökan om åtgärd enligt andra stycket lår göras av åklagare eller, om denne har beslutat atl ej göra ansökan, av någon som driver rörelse med vara av samma slag som den vara ansökningen avser.

21 § Den som hos myndighet har tagit befattning med ärende enligt denna lag lår ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid har erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

22 § Mot konsumentombudsmannens beslut om anmaning enligt 11 S första stycket första meningen ellerom vitesföreläggande efter sådan anmaning (år talan ej föras.

Talan mot konsumentombudsmannens beslut i annan fråga som avses i 11 S eller i fråga som avses i 16 § första och andra styckena föres hos kammarrätten genom besvär. Detsamma gäller lalan mol beslut av myndighet enligt föreskrifter som avses i 16 § sista stycket.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Genom lagen upphäves lagen (1970:412) om otillböriig marknadsföring. Ålgärd som har vidtagits med tillämpning av sistnämnda lag gäller som om motsvarande bestämmelse i den nya lagen hade tillämpats.

Ärende får avgöras ulan sammanträde enligt 14 S första stycket, om tillfredsställande utredning föreligger och part ej begär sammanträde. Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud enligl Si lagen (t 970:4f2) om olillbörlig marknadsföring eller 5 S lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas ulan sammanträde enligt 14 § första stycket. Sådant förbud (är dock ej meddelas utan atl den som förbudet avser fått lillfälle att yttra sig i frågan, såvida det icke finns anledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Fråga om förbud eller åläggande enligt 13 § marknadsföringslagen (1975:000) eller 5 S lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas utan sammanträde enligt 14 S första stycket. Sådant förbud eller åläggande får dock ej meddelas utan atl den som förbudet eller åläggandel avser lått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida del icke finns anledning antaga att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen.

Part kan även föreläggas vid vite all tillhandahålla domstolen handelsböcker, korrespondens och övriga handlingar som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet alt röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha upplysning all lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan beshiia att den som ej är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 .W, 10 andra stvckei, 11 och 12 §i), 13 första stycket och 14 § rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller all avge vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet all fullgöra sin skyldighet.

Part kan även föreläggas vid vite all tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

I fråga om vite som avses i denna paragraf äger 9 kap S rättegångsbalken motsvarande lillämpning. I stället för de där angivna beloppen 5 000 och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor. Den som ej är part och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligl vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning lill vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende bestämmelserna för mål vari föriikning är tillälen. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Har säljaren vid köpet eller på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett alt komma lill allmänhetens eller köparens kännedom lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och kan uppgiften antagas ha inverkat pä köpet, skall varan anses behäftad med fel. Detla gäller dock ej, om säljaren tydligt rätlat uppgiften.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled lagil befattning med varan, föregen eller säljarens räkning lämnat sådan vilseledande uppgifi som avses i första stycket och kan den antagas ha inverkai på köpet, skall varan anses behäftad med fel, om säljaren åberopat uppgiften eller, fastän han insett eller uppenbarligen bort inse all uppgiften var vilseledande, un-derlåtil all tydligt rätta den.

Har säljaren underlåtit att lämna sådan information om varans beskaffenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (f 975:000) har ålagts att lämna, skall varan anses behäftad med fel, om underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet. Detsamma gäller, om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, och säljaren har känt till eller bon känna lill underlåtelsen alt fullgöra åläggandet.

14;

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, för egen eller säljarens räkning på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma lill allmänhetens eller köparens kännedom uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnal vilseledande uppgifi om varans beskaffenhet eller användning och kan uppgiften antagas ha inverkat pä köpet, skall han ersätta skada som därigenom tillfogas köparen.

Har varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befallning med varan, för egen eller säljarens räkning på varans förpackning eller i annons eller annai meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnal vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och kan uppgiften antagas ha inverkat på köpet, skall han ersätta skada som därigenom tillfogas köparen. Afotsva-rande gäller, om varans tillverkare eller annan, som i tidigare säljled tagit befattning med varan, har underlåta all lämna sådan information om varans beskaffenhet eller användning som han enligt marknadsföringslagen (1975:000) har ålagts att lämna och underlåtelsen kan antagas ha inverkat på köpet.

Prop. 1975/76:34 12

Utdrag HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammaniräde 1975-10-16

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition med förslag till marknadsföringslag, m. m.

1 Inledning

Inom konsumentpolitiken har frågorna om varudeklaration och annan produktinformation samt produktkontroll tilldragit sig särskill intresse under senare år. Såväl särskill tillkallade utredningar som myndigheter som är verksamma på området har kommii med förslag till åtgärder. De olika förslagen behandlas här i eti sammanhang.

Efter bemyndigande den 28 januari 1972 tillkallade jag samma dag en sakkunnig' med uppdrag atl utreda vissa principfrågor i samband med varudeklarationer (H 1972:01). Den sakkunnige, som tog namnet varudekla-rationsuiredningen, har lagt fram förslag i ämnet i belänkandet (SOU 1973:20) Varudeklaration - ett medel i konsumentpolitiken.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetls av Svea hovrätt, socialstyrelsen, sjöfartsverket, statens trafiksäkerhetsverk, statens livsmedelsverk, kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihelsombuds-mannen (NO), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens institut för företagsutveckling (SIFU), statens provningsanslall, konsumenitjänstutredningen, reklamutredningen, fritidsbåiulredningen. Svenska kommunförbundet, Sveriges standardiseringskommission (SIS), Kommittén för lyphusdeklaration, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Svenska företagares riksförbund. Svensk industriförening. Svenska annonsörers förening. Svenska reklambyråförbundei, Skånes handelskammare, Hyresgäsiernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Husmodersförbundel hem och samhälle. Hushållslärarnas riksförening samt gemensamt av dels Kooperativa förbundet. Landsorganisationen

'Konsumentombudsmannen Sven Heurgren

Prop. 1975/76:34 13

i Sverige och Tjänstemännens centralorganisation (KF-LO-TCO), dels Sveriges grossisiförbund och Sveriges industriförbund och dels Sveriges bilindustri- och bilgrossislförening och Moiorbranschens riksförbund (i fortsättningen benämnda Motorbranschen).

Några av näringslivets organisationer har bifogat och anslutit sig lill en promemoria, som har utarbetats inom Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM).

Yttranden har vidare avgetts av Svenska elektriska materielkonlrollan-sialten (SEMKO), Dagligvaruleverantörers förbund (DLF), Handelskamrarnas nämnd och Moderata samlingspartiels kvinnoförbund.

Konsumentombudsmannen (KO) har i en skrivelse till handelsdepartementet i januari 1974 lämnat förslag till ändringar i lagen (1970:412) om otillböriig marknadsföring (marknadsföringslagen) och lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetls av av justitiekanslern (JK), hovrätten för Västra Sverige, marknadsdomstolen, NO, SPK, konsumentverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund, SHIO, Svenska annonsörers förening, KF, LO, TCO samt gemensamt av Sveriges industriförbund och Sveriges grossisiförbund.

1 samband med remissbehandlingen av reklamulredningens förslag (jfr redogörelsen i det följande) har synpunkter på förslagen i*KO:s skrivelse även lämnats av konsumenitjänstutredningen och NDM.

Efter bemyndigande den 14 oktober 1966 tillkallade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sakkunniga med uppgift att utreda frågan om reklamens verkningar med särskild hänsyn till reklamsändningar i televisionen (K 1967:43). De sakkunniga, som tog namnet reklamuired-nlngen, har i delbelänkandel (SOU 1973:10) Reklam III, TV-reklamfrägan, lämnal förslag rörande bl. a. forskning och statistik om reklam. I delbelänkandel (SOU 1974:23) Reklam V, Information i reklamen, har utredningen lämnat förslag till bl. a. lag om information i reklam och annan marknadsföring.

Efter remiss har yttranden över de båda delbelänkandena avgetls av kommerskollegium, marknadsdomstolen, NO, KO, konsumentverket, KF, Sveriges grossisiförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, SHIO, Svensk industriförening. Handelskammaren i Slockholm, Svenska annonsörers förening. Svenska reklambyråförbundei, Sveriges marknadsförbund. Pressens samarbetsnämnd (Publicistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen). Föreningen Svensk

Landshövdingen Nils Hörjel, ordförande, riksdagsledamoten Karin Andersson, numera statssekreteraren Leif Andersson, f. d. ledamoten av riksdagens andra kammare Johannes Blidfors. chefredaktören Sven Gereniz, direktören Lars G. Johnson, för-fattaren Sven Lindqvist, avdelningsdirektören Ursula Wallberg,direktören Lars Wiege, generalsekreteraren Carl-Henrik Winqwisl och professorn Karl-Erik Wärneryd

Prop. 1975/76:34 14

fackpress (Factu), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), TCO och LO.

Över de avsnitt i delbelänkandel i Reklam III som rör statistik och forskning har yttranden dessutom avgetls av statistiska centralbyrån (SCB), länsstyrelsen i Uppsala län. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), NDM och Sveriges sociologförbund.

Över delbelänkandel Reklam V har yttranden vidare avgetls av Svea hovrätt, kammarrätten i Slockholm, socialstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk - produklkonlrollnämnden, SPK, statens industriverk, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs och Västernorrlands län, massmedieutredningen, konsumenitjänstutredningen. Svenska kommunförbundet. Svenska företagares riksförbund, DLF, Sveriges direklreklamförening och Sveriges akademikers centralorganisation (SACO).

Kommerskollegium har bifogat yttranden från fiera handelskamrar, och LO har lill sitt yttrande över Reklam III bifogat yttranden från några fackförbund. 1 några fall har remissinstanserna avgell gemensamma yttranden, nämligen i fråga om Reklam 111 Industriförbundet, Grossistförbundet och SAF och i fråga om Reklam V KF, LO och TCO. Flertalet näringslivsorganisationer, som har yttrat sig över Reklam V, ansluter sig till de synpunkter som redovisas i en inom NDM upprättad promemoria.

Konsumentverket har i december 1974 till handelsdepartementet överlämnat rapporten (1974:12) Lag om produktsäkerhet, en principskiss.

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetls av Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, sjöfartsverket, statens trafiksäkerhetsverk, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk - produklkonlrollnämnden, kommerskollegium, marknadsdomstolen, NO, KO, SPK, arbetarskyddsstyrelsen, statens planverk, statens industriverk, SIS, KF, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, SHIO, Svenska företagares riksförbund. Svensk industriförening, NDM samt gemensamt av LO och TCO.

Yttranden har vidare kommii in från SEMKO, Sveriges kemiska industrikonior (Kemikontoret), LRF och Husmodersförbundet hem och samhälle.

De lagförslag som har avlämnats av de båda utredningarna och konsumentverket bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga 1 - 3.

2 Bakgrund

2.1 Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om produktinformation och produktkontroll finns på olika håll i vär lagstiftning. Här skall lämnas en översiktlig redogörelse för de viktigare lagarna på området och för pågående reformarbete.

Lagen (1970:412) om olillbörlig marknadsföring (marknadsföringslagen) intar en central plats i detta sammanhang. Enligt lagens 1 S kan näringsidkare som vid marknadsföring av vara eller tjänst företar reklamåtgärd eller annan

Prop. 1975/76:34 15

handling, som genom att strida mol god affärssed eller på annat sätt är otillböriig mot konsumenter eller näringsidkare, förbjudas alt fortsätta därmed eller företa annan liknande handling. Förbud skall normalt förenas med vite.

Lagen tillämpas i första hand av marknadsdomstolen och KO. KO:s uppgift är att övervaka företagens marknadsföring. Detla sker genom en löpande granskning av press, direktreklam m. m. Av stor betydelse är de anmälningar, som allmänheten gör till KO.

Finner KO atl viss marknadsföringsåtgärd är otillböriig tar han upp förhandlingar med näringsidkaren i fråga i syfte att (å en ändring till stånd. Det stora fiertalet ärenden klaras av på delta sätt. Lyckas inte förhandlingarna kan KO föra ärendet lill marknadsdomstolen, som kan meddela förbud enligl lagen. Domstolen består i sådana ärenden av ordförande och vice ordförande (jurister), en ledamot med särskild insikt i konsumentfrågor, tre företrädare för företagarintressen och tre företrädare för konsument- och löntagariniressen. Handläggningen av ärenden hos domstolen regleras i lagen (f970:4f7) om marknadsdomstol m. m.

I detta sammanhang kan också nämnas lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avialsvillkorslagen) som i likhet med marknadsföringslagen tillämpas av marknadsdomstolen och KO. Lagen innehåller en generalklausul, med stöd av vilken marknadsdomstolen kan förbjuda en näringsidkare att använda avtalsvillkor som är oskäligt mot konsument. Förbud skall normalt förenas med vite. Tillämpningen av avialsvillkorslagen sker i allt väsentligt i samma former som tillämpningen av marknadsföringslagen.

En noggrann och systematiserad produktkontroll har genomförts med stöd av livsmedelslagen (1971:511) Lagen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter innehåller bestämmelser om livsmedels beskaffenhet, hantering, märkning och saluhållande samt om personalhygien, livsmedelslokaler och offentlig kontroll m. m. Statens livsmedelsverk är central myndighet för livsmedelsfrågor. Länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna har uppgifter på regionall och lokalt plan.

Lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor innehåller bestämmelser om kontroll av varor, som med hänsyn till sina kemiska eller fysikaliskkemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Lagen aren ramförraltning,som innehållerdels grundläggande bestämmelser om tillverkning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfariiga varor, dels bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att ingripa mot sådana varor. Bl. a. kan totalförbud mot hantering eller import av hälso- och miljöfariiga varor utfärdas. För prövning av frågor om hälso- och miljöfariiga varor svarar pro-duktkontrollnämnden,som är administrativt knuten till statens naturvårdsverk. Den löpande centrala tillsynen ankommer pä naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen.

Läkemedelsförordningen (1962:701) syftar till att garantera att läkemedel

Prop. 1975/76:34 16

är av fullgod beskaffenhet och att eventuella biverkningar hålls på en godtagbar nivå. I förordningen uppställs vissa kvalitetskrav. Vidare regleras tillverkning, produklkontroll och handelsvägar. Bestämmelse finns också om all läkemedel skall vara fullständigt deklarerat med avseende på sammansättning saml halt av ingående beståndsdelar. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet.

I byggnadslagen (1947:385) och byggnadsstadgan (1959:612) finns regler om byggnaders yttre och inre beskaffenhet. Tillsyn över planläggningen och byggnadsväsendei utövas centralt av statens planverk och regionalt av länsstyrelserna. En översyn av byggnadslagstiftningen pågår f n. inom bostadsdepartementet.

Arbetarskyddslagen (1949:1) reglerar främst förhållanden inom arbetslivet. Lagens 45 S innehåller emellertid en generell beslämmelse om skyldighet för tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning atl se till alt anordningen är försedd med nödiga skyddsanordningar. Beslämmelsen gäller alla exemplar av sådan anordning, inle enbart dem som kommer lill användning i arbetslivet. Arbelarskyddssty-relsen är ansvarig myndighet för frågor om tillämpningen av denna lag.

Vissa civilrättsliga regler har anknytning till frågorna om produktinformation och produktkontroll. Regler finns sålunda om rättsverkningarna av avtal då part har underiåtit att lämna viss väsentlig information eller då en såld produkt är behäftad med brister. Bestämmelser av detta slag finns i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen), lagen (1905:38) om köp och byte av lös egendom (köplagen) och konsumentköplagen (1973:877).

1 betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. har kreditköpkommittén föresiagii regler om informationsskyldighet för kreditgivare vid marknadsföring av konsumentkrediter.

Bland pågående utredningar på området kan nämnas tobaksreklamutred-ningen (H 1974:06), som har i uppdrag att utreda frågan om lämpliga former för införande av förbud mot lobaksreklam. Produktansvarskommlitén (Ju 1973:08) har i uppdrag all överväga uppbyggnaden och utformningen av ell nytt ersättningssystem för skador orsakade av farliga produkter.

2.2 Frivilliga provnings- och märkningssystem

2.2.1 VDN-systemet

Bland de frivilliga provnings- och märkningssystemen bör VDN-systemet särskilt nämnas. Systemet administreras sedan den 1 januari 1973 av konsumentverket, som övertog verksamheten från dåvarande Varudeklarationsnämnden (jfr avsnitt 2.3).

Deklarationssystemet har i huvudsak följande innehåll. VDN-märket kännetecknar varudeklarationer, som har upprättats i enlighet med VDN-nor-

Prop. 1975/76:34 17

mer. Märket anger all den deklarerade varan motsvarar de uppgifter som lämnas i deklarationen. Tillstånd all använda VDN-märket kan efter prövning lämnas tillverkare, importör eller annan säljare, som har förbundit sig att följa bestämmelserna för deklarationerna. För tillståndet utgår en årsavgift.

En deklaration skall innehålla de uppgifter som anges i den norm som har faslslällls för varan. Deklarationen får inle innehålla fier eller färre uppgifter än som har föreskrivits i normen. Genom stickprovsundersökningar kontrolleras att deklarerade varors egenskaper, sammansättning etc. svarar mot de uppgifter som lämnas i deklarationerna. Kostnaderna för kontroll bestrids som regel av del företag som har lillslåndel.

En huvudprincip i VDN-systemet är att konsumenterna själva skall bedöma sina behov. Behoven kan vara högst varierande beroende på sättet för varans användning hos olika konsumenter, har det ansetts. VDN-de-klaralionerna ger därför en öppen redovisning av varje egenskap för sig.

På grund av brist på provningsmeloder är det inte alltid möjligt att redovisa alla vikliga egenskaper i deklarationerna. Genom särskilda broschyrer som är frikopplade från deklarationerna lämnas i några sådana fall praktiska anvisningar om hur konsumenten själv kan bedöma egenskaperna i fråga.

1 princip tillämpas inte kvalitetsmärkning eller minimikrav. Några undantag finns emellertid. I syfte atl skydda liv och hälsa förekommer sålunda minimikrav i ell fåtal normer, t. ex. belräffande fiyivästar. En särskild teknik har använts vid utformningen av normer för barnsängar. Där föreskrivs all deklarationen skall innehålla en säkerhetsrekommendation, i vilken anges vilka minimikrav som bör ställas på utförande, hållbarhet m. m. I praktiken har della inneburit atl barnsängar, som inte når upp till dessa krav, inte deklareras.

2.2.2 Andra frivilliga system

Vid sidan av VDN-systemet finns ett antal frivilliga provnings- och märk-ningssyslem, som administreras av statliga organ eller där sädana har ett avgörande infiytande. Dessa lar sikte på begränsade varu- eller tjänsteområden. Några exempel skall här nämnas.

Ett system för beräkning av jämförpriser pä livsmedel har tagits fram av en arbetsgrupp med representanter för SPK, konsumentverket och livsmedelsdetaljhandeln. Regler finns om hur jämförpriserna skall räknas fram och hur prismärkningen skall se ul i butiken.

Sjöfartsverket bedriver sedan några år tillbaka en frivillig typprovning av fritidsbålar. Typprovningen sker sedan den 1 juli 1973 i fråga om båtar upp till omkring fem meters längd på grundval av normer, som har upprättats i nordiskt samarbete.

På tjänslesidan finns olika former av auktorisationssystem vilka syftar

2 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 18

lill alt deklarera tjänsters kvalitet för konsumenterna. Hit hör socialstyrelsens legitimation av optiker och det av Radiobranschens samarbetsråd administrerade legitimalionssyslemet för reparatörer av färglelevisionsapparater. Utöver de system, som har anknytning till statliga organ, finns en mångfald privat administrerade märknings- och legitimalionssystem.

2.3 Arbetet hos konsumentverket

Konsumentverket började sin verksamhel den I januari 1973 och har lill uppgift all som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Det åligger verket särskill bl. a. all söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare alt anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Sålunda skall verket främja en produktutveckling och produktinformation som tjänar konsumenternas intressen.

Verket har ägnat produklsäkerhelsfrågorna stort intresse. Där bristande säkerhet har förelegat har verket sökt förmå ansvariga företag all anpassa sina produkter efter verkels önskemål eller hell slula marknadsföra dem. På några områden har riktlinjer rörande produktutformning m. m. av mera generell natur utfärdats efter samråd med branschen. Så har sken beträffande leksaker.

Konsumentverket har sedan verksamheten påbörjades bedrivit ett utvecklingsarbete rörande märkning, som har grundat sig bl. a. på erfarenheterna av tillämpningen av VDN-systemet. 1 april 1975 har verket fastställt vissa principer för märkningsarbelel all gälla t. v. i avvaktan på all ställning tas lill de olika lagsliftningsförslag, som har avlämnats på området. Principerna är i huvudsak följande.

Märkning av produkter som är av betydelse för hälsa och säkerhet prioriteras. Sådan märkning skall alltid innehålla grundkrav, och några överbetyg kommer inte alt tillämpas. Skulle någon form av obligatorium införas utgår verket från att hithörande produkter i första hand faller under obligatoriet.

För andra produkter kommer verket att utveckla vad man kallar allmänna märkningssystem. Vilka produkter som skall komma i fråga i dessa system blir beroende av verkets allmänna prioriteringsgrunder. Bl. a. kommer väsentliga hushållsekonomiska aspekter att beaktas. Grundkrav kommer att ställas även vid denna märkning. Överbetyg kan men behöver inte utnyttjas. Verket strävar efter att minska resursbehovet genom att avstå från tunga och arbetskrävande rutiner för avtal, kontroll m. m.

Prop. 1975/76:34 19

3 Varudeklarationsutredningen 3.1 Allmänna synpunkter

En utgångspunkt för varudeklaralionsutredningens arbete har varit att rätt utformade varudeklarationer kan utgöra elt viktigt led i den information, som konsumenterna bör ha tillgång till vid köp av varor och tjänster. Utredningen har i enlighet med sina direktiv inriktat sill arbete pä principiella rättsliga och ekonomiska spörsmål i samband med varudeklarationer. Arbetet med att praktiskt utforma deklarationerna har förutsatts ankomma på konsumentverket. Beträffande det samspel som bör förekomma mellan varudeklarationer och andra informationskällor på konsumentområdet hänvisar utredningen till reklamulredningen (jfr avsnitt 7).

Utredningsarbetet har omfattat studier av svenska och utländska märknings- och deklarationssystem, varvid det frivilliga VDN-systemet har ägnats särskild uppmärksamhet (jfr avsnitt 2). För atl få ytteriigare underiag för sina överväganden och förslag har utredningen också inhämtat synpunkter från företrädare för konsumenter och näringsliv.

Utredningen har funnit att de studerade märknings- och deklarationssystemen har en rad olika syften. Föreskrifter om obligatorisk märkning har i första hand tillkommit som ett led i en vidare produktkontroll för att skydda människors liv, hälsa och säkerhet. Märkningsskyldigheten utgör i dessa fall en ren upplysningsplikt som exempelvis omfattar varans innehåll, egenskaper och kommersiella ursprung. Ibland krävs även att varans användningsområde, handhavande m. m. skall anges.

Märkning förekommer vidare på varor som är underkastade offentiig kontroll och krav på godkännande. Det kan dä vara fråga om säkerhets- eller kvalitetsgaranti. Som exempel härpå nämner utredningen S-märkningen av elektriska bruksföremål och märkning enligt livsmedelslagsliftningen.

Obligatorisk märkning förekommer också för att underlätta myndigheters kontroll. Som exempel nämns märkningsföreskrifter för öl och läskedrycker.

Den deklarationsverksamhet som VDN har svarat för har i huvudsak inriktats pä att ge konsumenter saklig information i standardiserad form om varors egenskaper. Utredningen konstaterar härvid att VDN har eftersträvat en öppen redovisning av olika egenskaper och överiätit ät konsumenten alt med hjälp härav bilda sig en uppfattning om varans lämplighet för det egna behovet. Endast i undantagsfall har VDN genom att ställa upp grundkrav förhindrat deklaration av olämpliga produkter.

Utredningen har i sitt arbete ställts inför frågan vilken relation som för framtiden bör råda mellan märkningsföreskrifter i speciallagstiftning å ena sidan och ett varudeklarationssystem å den andra. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen att det inte finns anledning räkna med att märkningsföreskrifterna i speciallagstiftningen inom överskådlig framtid lår en sådan omfattning att ett system för varudeklarationer skulle bli obehövligt. Varudeklarationerna kommer att även för framtiden spela en be-

Prop. 1975/76:34 20

stämd roll i konsumentpolitiken som ett medel all informera konsumenterna och som ell medel all påverka företagens produktutveckling, menar utredningen.

3.2 Frivillig deklaration

En uppgift för utredningen har varit all undersöka hur nuvarande VDN-syslem har fyllt sin funktion. Utredningen har därvid funnit alt systemet har åtskilliga förljänsler men all del samtidigt lider av brister och atl därför åtgärder bör vidtas i syfte atl förbättra systemet. Uiredningen lämnar sålunda förslag lill förbättringar av VDN-systemet i flera hänseenden. Härvid utgår uiredningen från atl konsumentverket även i fortsättningen skall ha ansvaret för deklarationssystemel.

Vad gäller val av deklaralionsprojekl m. m. konstateras atl kritik har riktals mot hittillsvarande sätt att undersöka behovet av deklaration på ett varuområde. Sålunda har anförts att varudeklaration inte alltid ulgör del bästa medlet för att tillgodose konsumenternas informationsbehov. Vidare har påpekats atl normframsläl I ningen är så tidsödande all normen hinner bli föråldrad innan deklarationerna kommer i bruk. Ibland lämnas information som är av ringa intresse, medan betydelsefulla uppgifter måsle utelämnas i brist på provningsmetoder. En huvudinvändning har varit atl deklarationerna normalt ger upplysning endast om varans egenskaper och således inte om dess funktion.

Såvitt uiredningen har kunnat finna är åtskilligt av kritiken berättigad. Utredningen förordar mot denna bakgrund att konsumentverket i fortsättningen företar empiriska undersökningar av konsumentens sätt att uppsöka och tillgodogöra sig information om varor och tjänster. Varudeklarationens roll som informationsmedel bör därvid studeras närmare. Verket bör också undersöka hur olika former av varudeklarationer bidrar till informations-givningen. För att underlätta det svåra utvecklingsarbetet kan metoder för förprövning av informationen liksom metoder för effekimätning komma till användning, menar utredningen.

Utredningen konstaterar vidare att kravet på standardiserade provningsmetoder utgör en begränsning för effektiv deklarationsverksamhel. Utvecklingen av standards kommer alltid att ligga långt efter produktutvecklingen. Utredningen förordar därför atl alternativ till standardiserade provningsmetoder prövas i fortsättningen. Därvid fäster utredningen uppmärksamheten på det system för normframställning som tillämpas i Danmark, där även normer som utarbetas av företagen godtas. En förutsättning för att detta system skall kunna tillämpas i Sverige måste dock vara att den privat utarbetade normen bedöms uppfylla de krav som från allmän synpunkt bör ställas och att den remissbehandlas på samma sätt som officiellt framtagna normer.

Även i framtiden torde det komma att bli svårt att genom tekniska mät-

Prop. 1975/76:34 21

metoder redovisa så betydelsefulla faktorer som varors livslängd och hållbarhet, anför utredningen. För alt överbrygga bristen på provningsmetoder anser utredningen all konsumentverket bör överväga om andra än tekniska mätmetoder skall kunna godtas som underiag för deklaration, exempelvis panelmätningar (jurybedömningar) och jämförande varuprovningar. Detta betyder inte all kravet pä vederhäftighet i deklarationerna lår eftersättas, framhålls det. De metoder som ligger till grund fören norm måste ge korrekta resultat vid upprepad lillämpning.

Utredningen finner angeläget atl deklarationsnormer som kommer fram som resultat av internationellt samarbete utnyttjas. Härigenom underiättas internationell handel och kostnader kan inbesparas till fördel för både konsumenter och företag. Uiredningen betonar ocksä viklen av alt befintliga normer revideras med korta tidsintervall så att normerna vid varje tidpunkt framstår som aktuella.

Uiredningen har funnit atl kriiik även har riktats mot de nuvarande deklarationernas innehåll och utformning. Allmänt anses att de är alltför tekniska och svåra att förstå för konsumenterna. Önskemål har framförts om bruksanpassade deklarationer, där del för viktigare produkter skulle lämnas någon form av garanti beträffande väsentliga bruksegenskaper.

Uiredningen betonar betydelsen av att bruksanpassade deklarationer tas fram, dvs. deklarationer som redovisar varans lämpliga användningsområde på grundval av varans egenskaper.

Utredningen förordar ocksä au konsumentverket prövar det syslem för frivilliga deklarationer som nu används i Norge. Systemet innebär atl deklarationerna uppdelas i två huvudtyper, en typ av deklaration utan speciella krav på varan och en annan typ med grundkrav för vissa egenskaper hos varan. Utredningen har funnit atl innehållet i deklarationer med grundkrav i princip bör begränsas till grundläggande fakta om produkten från använd-ningssynpunki och bara i undantagsfall redovisa om produkten fyller även högre krav än grundkrav. Som skäl för denna ståndpunkt anförs bl. a. att det om överbetyg lår redovisas finns risk för atl de tillverkare som inte når högsta betyg inle deklarerar.

Uiredningen framhåller också viklen av att mätresultaten återges pä ett sådant sätt atl deklarationen är lätt alt läsa och förstå. Deklarationen bör därför endast innehålla ett låtal väsentliga upplysningar. Bakomliggande mätresultat och tekniska data bör inle redovisas i själva deklarationen. Däremot bör de finnas tillgängliga för intresserade parter på annat sätt.

Förelag som utnyttjar VDN-systemet åsamkas kostnader för bl. a. tillstånd och kontroll. Föratt öka företagens benägenhet att utnyttja systemet föreslår utredningen att avgifterna för tillstånden slopas. I syfte att förenkla administrationen av det frivilliga systemet förordas vidare atl konsumentverket slopar den hittills obligatoriska förkontrollen av etiketter.

Prop. 1975/76:34 22

3.3 Deklarationsskyldighet

Utredningen har övervägt lämpligheten av att det frivilliga deklarationssystemet kompletteras med ett system för obligatorisk deklaration.

Obligatorisk deklaration kan enligt utredningen ses som ett led i samhällets strävan atl underiätta medborgarnas överblick av tillgängligt varuutbud. Konsumenten bereds större möjligheter att välja rationellt, om adekvat information finns belräffande alla fabrikat inom ett varuområde. Utredningen pekar härutöver på en rad andra positiva effekter, som kan följa av obligatoriska deklarationer.

Varor med utpräglat goda egenskaper kan komma atl lå en fördelaktigare konkurrensposition, medan varor med mindre fördelaktiga deklarationer får vidkännas minskad efterfrågan, konstaterar utredningen. Härigenom sker en viss sanering av marknaden. Produktutvecklingen stimuleras, vilket för konsumenterna innebär fördelar från kvalitetssynpunkt.

Genom att informationsskyldigheten i form av varudeklaration åläggs företagen tvingas dessa ta fram erforderiig information snabbt för alt varan skall kunna marknadsföras, anför utredningen vidare, som tror att detta kan medföra förändringar i företagens marknadsföringsåtgärder. En effekt kan vara att reklamen blir mera informativ och anknyter till uppgifterna i deklarationen. Sammanställningar i häften eller broschyrer av deklarationer inom ett varuområde underiättas, och jämförelser i reklamen kan ske på ett smidigare sätt. Reklamen kan alltså till innehållet komma atl påverkas till fördel för konsumenterna, påpekar utredningen.

Även om många fördelar står att vinna med ett obligatoriskt syslem är det enligt utredningen samtidigt klart att nackdelar finns, vilka i vissa fall kan överväga fördelarna. Utredningen pekar på några av de negativa effekter som kan uppkomma.

1 vissa företag kan befintliga rationaliseringsmöjligheter helt ha utnyttjats. En skyldighet att deklarera kan då medföra högre priser. Om obligatorium för med sig att importen av lågprisvaror försvåras, kan detta leda till högre priser inom hela varuområdet. Det är enligt utredningen också tänkbart att obligatoriska deklarationer kan medföra att valmöjligheterna för konsumenterna minskar. Utredningen finner emellertid att sådana nackdelar fär bäras om obligatorium leder till att varor med säkerhetsbrister försvinner. Inom andra sektorer däremot bör nyttan av deklarationerna noga vägas mot nackdelarna, menar utredningen.

För näringslivet kan obligatorium tänkas föra med sig problem i flera avseenden, framhålls det vidare. Marknadsföring och konkurrensförhållanden kan påverkas och i sin tur leda till att vissa företag missgynnas. Vissa företag kan tvingas inskränka sin verksamhet. Vilka förändringar som kan inträffa beror på vilken konkurrenssituation som råder i branschen, hur strukturen är beskaffad, vilken import som förekommer saml rådande lönsamhetssituation för de enskilda företagen.

Prop. 1975/76:34 23

Utredningen har också funnit atl problem kan uppstå i Sveriges handel med utlandet. Sålunda kan deklarationsskyldighet leda lill att importen försvåras. Sveriges internationella förpliktelser kan medföra begränsningar i handlingsfriheten härvidlag. Del konstateras dock atl Sveriges åtaganden i GATT, EFTA och i avtalet med de europeiska gemenskaperna inte utgör hinder för åtgärder till skydd för medborgarnas liv och hälsa.

Enligt utredningens mening kan emellertid invändningar om handelshinder inte lå blockera möjligheterna att inom ramen för internationella förpliktelser ta fram för svenska konsumenter värdefulla deklarationer. En noggrann avvägning måste emellertid alltid ske mellan konsumentnyttan av deklarationer och de ölägenheter som krav på obligatoriska deklarationer kan föra med sig. Utredningen betonar i sammanhanget betydelsen av internationellt samarbete.

Utredningens övervägande har lett fram till den bestämda slutsatsen all del inle är tillräckligt atl i framliden arbeta med enbart frivilliga varudeklarationer. Vid sidan av de frivilliga deklarationerna bör det enligt utredningen finnas obligatoriska deklarationer. Sådana deklarationer skall dock enligl förslaget inte komma i fråga förrän det har visat sig omöjligt alt på frivillig väg (å fram tillräcklig anslutning lill en deklarationsnorm. Konsumentverket förutsattes genom överiäggningar med berörda företrädare för näringslivet få till stånd tillfredsställande marknadstäckning.

Det är givetvis önskvärt att en obligatorisk deklaration kommer att omfatta alla varor av det slag deklarationskravet avser, anför utredningen. En total deklarationsplikt på vissa varuområden kan dock leda till problem. Problemen kan gälla varor som tillverkas rent hantverksmässigt eller i mycket små serier, där kostnaderna kan bli orimliga i förhållande till varans pris. De kan ocksä gälla begagnade varor eller varor som tas fram i en försöksserie. I sådana fall bör det enligt utredningens mening i tillämpningsföreskrifter till lagen eller på annat sätt medges undantag frän märkningspiikten.

Med hänsyn till de konsekvenser obligatorisk deklaration kan lå för den internationella handeln förordar utredningen att konsumentverket samråder med kommerskollegium innan frågan om obligatorium för ett varuområde avgörs.

Utredningen har sett det som en naturlig uppgift att belysa frågan på vilka varuområden man bör överväga obligatoriska deklarationer. Utredningen förordar sålunda atl föreskrifter om obligatoriska deklarationer -i viss utsträckning förenade med grundkrav - utfärdas beträffande barnsängar, barnvagnar och bilbarnsitsar. Obligatorisk varudeklaration med grundkrav föresläs vidare införd för räddningsvästar (flytvästar) och skyddshjälmar. Andra varuområden på vilka enligt utredningens mening en till-lämpning av lagen kan aktualiseras är bilar, fritidsbåtar, hushållskapitalvaror, kosmetika, monteringsfärdiga hus och skor samt textilier med avseende på skötselvåd.

Utredningen förutsätter att noggranna undersökningar vidtas innan beslul

Prop. 1975/76:34 24

om en deklaralionsplikl fallas. Myndighelerna måsle i samråd med näringslivels organisationer utreda analys-, provnings- och kontrollresurser hos företag. Vidare bör kapaciteten hos förekommande statliga och privata provningsorgan undersökas, framhålls det. Utredningen anser vidare atl effekter på företagens kostnader och på konsumentpriserna samt länkbara återverkningar på konkurrens, produktutveckling, internationell handel, företagsstruktur m. m. måsle studeras. Det torde ibland bli nödvändigl att medge undantag frän deklarationsplikt inom visst varuområde, anför utredningen. Undantagen kan gälla hantverksmässig framställning av produkter, korta provserier, begagnade varor osv.

3.4. Lagförslaget

3.4.1 Lagtekniska frågor

Ett sätt all täcka behovet av obligatoriska deklarationer kan vara att utfärda speciallagstiftning för olika varuområden. Sådan speciallagstiftning har hittills tagits fram bl.a. i fråga om livsmedel. Enligt utredningens mening är det emellertid inte tillräckligt att i fortsättningen enbart lita till speciallagstiftning. Samhället måste få större handlingsberedskap på deklarations-området än hittills, framhålls det. De myndigheter som arbetar med de-klarationsfrägor bör bakom sig ha en lagstiftning som ger möjlighet alt snabbt föreskriva deklarationsplikt när ett påtagligt behov av deklarationer visar sig föreligga.

En lagstiftning om varudeklarationer bör formas med tanke på framtida deklarationsbehov, och reglerna måste snabbt kunna anpassas efter erfarenheter och utveckling, anförs del. Utredningen har funnit atl en fullmaktslag i vilken riksdagen överlämnar ål regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att införa deklarationsplikt och deklarationsbestämmelser utgör den bästa lösningen härvidlag. Lagen föreslås lå formen av en central ramförfattning och innehålla allmänna och grundläggande principer för varudeklaration. Med stöd av ramförfattningen avses sedan särskilda tillämpningsförfattningar och föreskrifter kunna utfärdas i administrativ ordning. Utredningen utesluter emellertid inte att del även i framtiden kan visa sig nödvändigl att på olika områden gå in med speciallagstiftning som berör märkningsfrågor. Man bör emellertid då kunna ulgå från att märkningsföreskrifterna samordnas med den nu föreslagna ramlagstiftningen på ett tillfredsställande sätt.

Utredningen har funnit att lagstiftningen bör utformas så att lagen gäller deklaration av alla varor, avsedda att säljas direkt till konsumenter för enskilt bruk. Vid utformningen av en sådan lagstiftning kunde del synas praktiskt att till en lag söka sammanföra alla nu gällande författningsbestämmelser angående märkning. Uiredningen har emellertid med hänsyn till det stora antalet specialförfattningar, som innehåller märkningsföreskrifler av högst

Prop. 1975/76:34 25

varierande slag och som myndigheter med specialkunskaper redan tillämpar, funnit en sådan lösning olämplig. Utredningen anser sålunda alt vid sidan av en generell lag om varudeklaration bör gälla de märkningsföreskrifter som avser varor som redan har reglerats och även fortsättningsvis anses böra regleras genom specialförfattningar. Lagen föresläs i första hand administreras av konsumentverket.

3.4.2 Lagens närmare tillämpningsområde

Ett huvudsyfte med den föreslagna lagen är att undanröja sådana hälso-och säkerhetsrisker som kan elimineras genom ökad information om produkter och om produkternas avsedda användning, förvaring, skötsel och hantering, framhåller uiredningen. Lagen harockså lill uppgift att tillförsäkra konsumenterna information om varor för atl underlätta deras köpval och så långt som möjligt minska risken för köp av varor som inte passar den enskilde konsumentens behov eller ekonomi.

Under utredningens arbete har aktualiserats frågor om produklkontroll. Det slår nämligen enligl uiredningen klart alt märkning inle är ett tillräckligt medel för kontroll av produkter som kan medföra uppenbara risker från hälso- eller säkerhetssynpunkt. Där kan tillräckligt skydd vinnas endast genom en produklkontroll, som innebär antingen att vissa produkter över huvud taget inle fär marknadsföras eller att marknadsföring av produkterna får ske endasl under förutsättning att vissa bestämda krav (grundkrav) är uppfyllda. Vid sidan härav kan finnas produkter som kan innebära fara från hälso- eller säkerhetssynpunkt men där faran inte bedöms så stor att kontroll av nyss angivet slag behövs. Då kan obligatoriska anvisningar för hantering av varan i form av märkning vara tillräckliga.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen alt i den nya lagen tas in regler som gör det möjligt all på områden, som berör människors liv och hälsa och som inle redan har special reglerats, fä lill stånd en produklkontroll. Delta bör enligt utredningens mening ske genom alt regeringen ges fullmakt all föreskriva alt varor som kan medföra fara från hälso- och säkerhels-synpunkt inle får saluföras ulan alt uppfylla bestämda krav vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Uppgift om dessa grundkrav och om all varan uppfyller kraven skall enligl förslagel lämnas på varorna.

Vid sidan av de regler som knyter an till människors liv eller hälsa innehåller lagförslaget beslämmelser som gäller alla varor. Bestämmelserna innebär att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får möjlighet atl föreskriva all en produkt för alt få saluföras skall vara försedd med deklaration, om det är av väsentlig betydelse från konsumenusynpunkt. Uiredningen har dock inte funnit skäl föreslå alt denna typ av deklaration skall kunna förenas med grundkrav.

Den föreslagna lagen omfattar inte deklaration av tjänster. Utredningen har funnit att de praktiska erfarenheterna av deklaration av tjänster hittills

Prop. 1975/76:34 26

är så begränsade all de inle kan läggas till grund för en lagstiftning om obligatoriska deklarationer.

En deklaration skall enligl lagförslaget kunna omfatta en rad olika uppgifter. Deklaraiionskravet skall sålunda kunna avse varuslag och innehåll saml varans mått, vikt, volym, storlek eller pris. Det är avsett att lagen skall ge möjlighet atl föreskriva obligatorisk jämförprismärkning. Utredningen anser visseriigen atl en generell föreskrift om jämförprismärkning är utesluten men menar alt obligatorisk jämförprismärkning bör kunna vara lill nytta på vissl eller vissa varuområden. Därvid förutsätts dock atl det visat sig omöjligt atl på frivillig väg uppnå tillräckliga resultat och att en obligatorisk jämförprismärkning inte leder till alltför stora kosinadsstegringar i förhållande till konsumentnyttan.

För alt tillförsäkra konsumenten lillräcklig information skall företag med stöd av lagen också kunna åläggas att i varudeklaration markera att en produkt har eller vid viss användning kan ha hälsofariiga egenskaper, exempelvis genom att förse produkter med varningsmärkning. För atl främja konsumenternas tillgång till egenskapsdeklarationer föreslår utredningen att del med stöd av lagen skall kunna föreskrivas atl uppgifter om vissa väsentliga egenskaper för bedömning av en varas kvalitet och bruk skall lämnas i varudeklaration. Härigenom kan föreskrivas bl. a. bruksanpassade deklarationer, som anger varans lämpliga användningsområde. Krav pä uppgift om en varas kommersiella ursprung skall också kunna ställas med stöd av den föreslagna lagen. Med hänsyn till alt lagstiftningen utformats som en fullmaktslag kan en föreskrift om obligatorisk deklaration i vissa fall omfatta en fullständig deklaration medan i andra fall endast en enda eller ell [åtal faktauppgifter behöver göras obligatoriska, anför utredningen.

3.4.3 Ansvar och kontroll m. m.

I den föreslagna lagen lämnas öppet vilken myndighet som bör anförtros tillsynen över alt lagen och dess tillämpningsbesiämmelser efterievs i del särskilda fallet. Utredningen förutsätter dock att det i första hand blir konsumentverket som lår tillsynsuppgifter. I vissa fall bör dock även andra myndigheter kopplas in. Ansvaret för alt deklarationer upprättas i enlighet med lagens föreskrifter skall enligt förslaget kunna åläggas tillverkare, importör eller säljare. Enligt utredningens mening bör tillses att det alltid finns någon inom landet som är ansvarig för varan och dess deklaration.

1 lagförslaget anges att tillsynsmyndighet har rätt att från tillverkare, importör eller säljare erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Vidare föreslås myndigheten 11 befogenhet att för kontroll ta ut varor ur tillverkarens, importörens eller säljarens lager. Utredningen föreslår all vederbörande förelag skall vara skyldigt atl ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prov. Vidare anser utredningen atl varor som uttas för kontroll i princip skall tillhandahållas lill-

Prop. 1975/76:34 27

synsmyndigheten utan ersättning. Uiredningen förordar dock att i vissa fall ersättning skall kunna ulgå för provexemplar.

För all lagens beslämmelser skall iakttas måsle någon form av sank-lionssystem finnas, framhålls det. Utredningen föreslår atl påföljden vid överträdelser av lagen bestäms till straff i form av böter eller fängelse i högst ett år. Utdömande av påföljd torde emellertid i många fall inle vara erforderiigt om rättelse av deklaration eller förändring av vara har vidtagits efter påpekande.

3.5 Förhållandet till annan lagstiftning

Uiredningen anför att, förutom straffsanktioner enligl den föreslagna lagen, åtgärder mot näringsidkare som åsidosätter deklaralionsföreskrifier även kan vidtas enligt marknadsföringslagen. Vid otillbörlig marknadsföring kan näringsidkaren meddelas förbud -förenat med vite -att fortsätta den otillböriiga marknadsföringen. Då näringsidkaren i sin marknadsföring uppsåtligen använder vilseledande framställning kan han förutom att straffas åläggas all utplåna eller ändra den vilseledande framställningen på vara, förpackning e. d. framhåller utredningen. Det förutsätts att nära samarbete kommer all äga rum mellan konsumentverket och KO i dessa frågor.

Utredningen berör ocksä någol relationerna mellan den föreslagna lagen och olika specialförfattningar om märkning. Områden kan tänkas där både den föreslagna lagen och äldre specialförfattningar kan få betydelse. Enligl utredningens mening behöver emellertid någon konflikt ej uppkomma eftersom den föreslagna lagen inte bör tillämpas för atl avhjälpa brister i säkerhetshänseende pä varuområden, som redan är specialreglerade. Om konsumentverket skulle upptäcka sådana brister på ett specialreglerat varuområde bör del ankomma på verket all hos ansvarig myndighet initiera en förändring, anför uiredningen som vidare rent allmänt anser alt konsumentverket för att undvika kompetenskonflikler och dubbelarbete bör etablera nära samarbete med andra myndigheter och organ som har övervakningsfunktioner på konsumentvaruomrädel.

4 Yttranden över varudeklarationsutredningens betänkande

4.1 Allmänna synpunkter

Remissinsianserna deklarerar allmänt en positiv inställning lill utredningens förslag och understryker varudeklarationernas betydelse som ett medel i konsumentpolitiken. Sålunda anför KF-LO-TCO atl de tidigare har framhållit betydelsen av att varudeklarationerna är praktiskt användbara för konsumenterna och att de tår en utbredd tillämpning. Enligl organisationerna ansluter utredningens förslag väl till dessa önskemål.

Prop. 1975/76:34 28

Konsumenttjänsiiitredningen finner atl den utbyggnad av konsumentskyddet som förslaget innebär framstår som ändamålsenlig och väl motiverad. /?e/c/awM//-É'£/«/>7gpn anser att del arbete som uiredningen har genomfört kommer att vara av stort värde för de fortsatta strävandena atl tillgodose konsumenternas informationsbehov.

Enligt socialstyrelsen skulle ett genomförande av förslaget innebära en värdefull komplettering av de specialbesiämmelser som redan finns belräffande vissa produkter.

NDM konstaterar alt utredningsarbetet genom direktiven begränsats till principiella rättsliga och ekonomiska spörsmål, medan frågorna om varudeklarationernas utformning i praktiken behandlats inom en utredningsgrupp inom konsumentverket. Enligl NDM är det beklagligt att de olika frågorna inte har utretts i ett sammanhang. Härigenom skulle varudeklarationsutredningens förslag ha fått en mera preciserad utformning. Liknande synpunkter anförs från fiera av näringslivets organisationer.

Flera remissinstanser anför synpunkter på förslagets begränsning till märkning. Härvid framhåller reklamutredningen att den för egen del har utfört en omfattande kartläggning av reklamens villkor och funktion i dagens samhälle. Utredningen har ägnat reklamens betydelse som bärare av konsumentinformation särskill intresse. I sammanhanget har det visat sig ofrånkomligt all analysera och diskutera konsumenternas informationsbehov i ett större sammanhang än vad varudeklarationsutredningen gjort. Reklamutredningen har kommit till slutsatsen att en lagstiftning om företagens produktinformation bör vara enhetlig och gälla alla informationsmedier. Uiredningen anmäler sin avsikt atl lämna förslag av denna innebörd och förordar all detta avvaktas innan ställning tas till varudeklarationsutredningens förslag.

KF-LO-TCO menar atl etiketter, märkning och liknande inte lår utgöra de enda formerna för standardiserad information. Faktablad och annan mera omfattande information kan för vissa produkter vara en lämpligare informationsform. Konsumenternas krav på och behov av information måsle vara avgörande, anser organisationerna. Även konsumentverket och konsumentljänslulredningen understryker vikten av all varudeklarationerna betraktas som ett led i den samlade produktinformationen.

Enligl NDM är utredningens märkningsbegrepp oklart. Sålunda talas i specialmotiveringen om uppgifter som är anbringade på varan eller anges i en vid varan fast etikett eller liknande. Sådana varubeskrivningar fyller enligt NDM knappast någon funktion vid exempelvis monteringsfärdiga hus eller varor som säljs per poslorder. NDM konstaterar dock all utredningen även synes mena atl etiketter med varubeskrivningar också skall kunna vara tillgängliga på säljstället i annan form. Utredningens märkningsbegrepp kan enligt NDM inte godtas i föreliggande utformning. Liknande synpunkter anförs av fritidsbåtutredningen.

5/f(/anser atl del är en bristan utredningen inte har ställt varudeklaration

Prop. 1975/76:34 29

i relation lill andra medel all stärka konsumentens ställning vid köp. In-slilulet pekar på atl jämförande varuundersökningar och köpråd kan fylla en funktion. Vidare framhålls behovet av alt lära konsumenterna all själva kräva den varuinformation som behövs.

Utredningens förslag i fråga om utarbetande av normer m.m. tillstyrks eller lämnas utan erinran av fiertalet remissinstanser. Konsumentverket delar sålunda utredningens uppfattning att det fortsalla deklarations-arbetet inte nödvändigtvis måsle grundas på normer, som fastställts av sian-dardiseringsorgan, utan atl även privat utarbetade provningsmetoder bör kunna användas. Det understryks vidare alt andra än tekniska mätmetoder bör kunna komma i fråga som underiag för deklarationer.

KF-LO-TCO anser all del är av underordnad beiydelse varifrån uppslag kommer och var arbeiei utförs, så länge ingen oklarhet råder om vem som har det slutliga ansvaret för alt fastställa provningsmeioderna. Organisationerna menar all det är av största vikt atl konsumentverket med sitt ansvar för det framtida deklarationsarbetet också lår ta ansvaret för provningsmetoderna. Samarbete med SIS är under alla förhållanden positivt, anförs det.

Enligt SIS bör provningsmeloder baserade på grunder som inle är objektivt mätbara komma i fråga endast när tekniska metoder är praktiskt omöjliga att tillämpa.

Köpmannaförbundet finner det myckel tveksamt om privata normer skall kunna godtas. Enskilda företag kan favoriseras på bekostnad av andra, och det finns risk för atl en norm blir ifrågasatt när konkurrerande normer tas fram av andra företag.

Från några håll, huvudsakligen från de organisationer som på någol sätt företräder näringslivets intressen, anförs betänkligheter mol all deklarationerna görs mera bruksanpassade. Sålunda anför Grossisiförbundei och Industriförbundet atl orsaken lill atl varudeklarationerna hittills i alltför liten utsträckning har varit bruksanpassade är bristen på tillfredsställande mätmetoder. Denna brist har enligt förbunden inte undanröjts av uiredningen. Liknande synpunkter anförs av Moderata samlingspartiets kvinnoförbund.

Statens provningsansiah konstaterar alt en utveckling mot bruksanpassade deklarationer förutsätter att konsumenternas behov och beteende blir klarlagda och att någon instans för konsumenternas räkning avgör hur dessa är bäst betjänta av en produkt. Svårigheter uppstår då när del gäller all beakta olika konsumentgruppers skilda behov. Provningsansialien menar att konsumenternas egna möjligheter alt bedöma produkternas egenskaper i stället borde förbättras. Härigenom skulle provnings- och kontrollverksamheten underiättas.

Köpmannarörbundei framhåller i sammanhanget behovet av att konsumentverket undersöker konsumenternas sätt alt söka upp och tillgodogöra sig information, så alt samhällets resurser för konsumentinformation utnyttjas pä bästa sätt. Även Motorbranschen anför synpunkler av delta slag

Prop. 1975/76:34 30

och pekar på risken att en alltför omfattande informalionsmassa skulle kunna motverka sitt syfte.

Flera remissinstanser berör frågan om grundkrav och överbetyg i deklarationerna. När det gäller deklarationernas konkreta innehåll är förslaget om grundkrav enligt KF-LO-TCO del viktigaste. Organisationerna anser alt grundkrav måsle vara direkl kopplade till produktens användningsområde och innebära en sammanvägning av relevanta krav. Organisationerna anför vidare atl det i vissa fall torde vara ett konsumentintresse att även egenskaper som motsvarar höga krav kan anges. Sålunda kan konsumenterna ha ett starkl intresse av atl lå en bindande utfästelse om högre kvalitet, exempelvis där detta har betydelse för en varas livslängd.

Husmodersförbundel hem och samhälle anser alt konsumentverket måsle prioritera arbetet med grundkrav. Dessa ger inte bara stöd för konsumentens val utan har tillika en sanerande inverkan på marknaden, menar förbundet.

SPÅ,som delar utredningens uppfattning att grundkrav bör kunna komma i fråga, vill fästa uppmärksamheten på all för högt ställda grundkrav skulle kunna leda till alt varuutbudet inom ell visst område får överkvaliiet i förhållande till behovet hos konsumenterna i gemen. Liknande synpunkler anförs av NO.

Kritiska mot grundkrav är Grossisiförbundei och Industriförbundet. Förbunden anför att införande av grundkrav förutsätter au samlliga faktorer av betydelse för konsumenten kan långas in. Annars finns det risk att en deklaration med grundkrav snarast vilseleder konsumenten. Problemen hänger samman främst med alt fiertalet produkter inle har ensartad användning, framhåller förbunden, som anser alt försiktighet bör iakttas när del gäller att uppställa grundkrav. Vissa grundkrav av närmast definitions-mässig karaktär framstår dock enligt förbunden som naturiiga. Som exempel nämns att en frysbox måste uppfylla vissa krav för att över huvud taget kunna fungera för avsett ändamål.

Förbunden anser vidare, till skillnad från utredningen, att deklarationerna normalt även bör kunna innehålla överbetyg. Det anförs sålunda, att många konsumenter har behov av att vela, om en vara inte bara uppfyller lägsta rimliga krav utan att den också motsvarar högre anspråk. En begränsning till att deklarera grundkrav skulle innebära ett steg tillbaka jämfört med de deklarationer som i dag tillämpas. Förbunden framhåller vidare att den föreslagna ordningen skulle kunna leda till en inte önskvärd utjämning av kvalitetsnivån hos de deklarerade produkterna.

Marknadsdomstolen framhåller att varudeklarationer kan medföra att produktutveckling fördröjs eller försvåras genom att normerna inte hålls aktuella. En fara med grundkrav är enligt domstolen att dessa med liden tenderar atl i praktiken bli "maximibestämmelser".

Prop. 1975/76:34 31

4.2 Deklarationsskyldigheten

Så gott som samtliga remissinstanser ansluter sig lill utredningens förslag all del i vissa fall bör vara möjligt att föreskriva deklarationsskyldighet. Allmänt förutsätts dock frivilliga överenskommelser tillämpas sä långt möjligt. KF-LO-TCO anför sålunda att de ansluter sig till uppfattningen all tonvikten bör ligga på atl utveckla elt frivilligt deklaralionssystem men att myckel höga krav måste ställas på systemets genomslagskraft. Skulle det visa sig all deklarationerna även i fortsättningen lår låg marknadstäckning bör obligatorium tillgripas, menar organisationerna.

A'/)/V/anför att utredningen haren realistisk inställning i dessa frågor och att förslagen vittnar om en insikt om atl man genom förhandlingar skapar en positiv inställning lill varubeskrivningar hos näringsidkarna och deras organisationer. Genom samverkan är del enligl NDM också lättare alt komma fram snabbt och uppnå verklighetsnära lösningar än genom ett obligatorium. Det anförs dock vidare, att man inte kan bortse från att det inom vissa delar av näringslivet inte går att uppnå tillfredsställande marknadsläckning. 1 branscher med mindre nogräknade företag kan det enligt NDM visa sig nödvändigt att tillgripa ett obligatorium för att undvika snedvridning i konkurrensen. Liknande synpunkter anförs av Svenska företagares riksförbund, som också pekar på att bindande regler är lill fördel för seriöst arbetande näringsidkare.

Svenska reklambyråförbundet framhålleratt ett obligatorium inte alltid är en bra lösning. Detta gäller enligl förbundet främst på områden där utvecklingen går snabbt och varubeskrivningar snabbt blir föråldrade. I dessa fall är en överenskommelse mellan berörda parter att föredra, menar förbundet. Synpunkter av detta slag anförs också av DLF.

Grosslstförbundet och tndustriförbundei anser att obligatorium endast i undantagsfall skall förekomma.

SHfO är tveksam till nödvändigheten av all stifta en fullmaklslag innan förhandlingsformen visat sig otillräcklig. HSB, som har begränsat sitt yttrande till frågor som rör bostads- och byggnadsmarknaden, avstyrker också utredningens lagförslag.

Från några håll framförs synpunkter på de följder, som elt obligatorium kan få för fö re lagens kostnader och konkurrensförhål-I a n d e n . Sålunda anför NO att deklaralionsplikl medför kostnadsökningar, som kan bli särskilt påtagliga för mindre företag, vid korta serier och vid låga varuvärden. Kostnadsökningarna tår som regel i sista hand bäras av konsumenterna, menar NO. Del anförs också alt en tillverkares konkurrenskraft på utländska marknader kan minska, vilket kan fä negativa verkningar på hemmamarknaden. Liknande synpunkter anförs av kommerskollegium, som anser att mindre och medelstora företag bör kunna medges kosinadsläiinader vid utnyttjande av statliga laboratorieresurser.

Prop. 1975/76:34 32

Även SPK pekar på risken för prishöjningar i vissa fall, bl.a. i fråga om varor som tillverkas i korta serier eller som huvudsakligen produceras av småindustri eller hantverkare. Nämnden finner det dock föga troligt all de kostnader, som är direkt förknippade med en mera omfattande deklaralionsplikl, skulle kunna medföra någon märkbar höjning av konsumentpriserna, mol bakgrund av atl ell obligatorium ändock lorde komma all bli av begränsad omfattning jämfört med den kommersiella varuinformation som i dag förekommer.

Konsumentverket framhåller all det erfarenhetsmässigt inle sällan är frivilliga snarare än obligatoriska åtgärder, som kan ha ofördelaktiga verkningar från konkurrenssynpunkt. Detla utgör enligt verket ett skäl för vidgad användning av obligatorisk varudeklaration.

Ell antal remissinstanser anför synpunkler på deklarationsskyldighetens förenlighet med Sveriges internationella åtaganden m. m. Hit hör kommerskollegium, som anför att dessa åtaganden ger handlingsfrihet såvitt gäller åtgärder till skydd för medborgarnas liv och hälsa men all molsvarande frihet inte uttryckligen gäller åtgärder lill skydd mol ekonomiska risklaganden. Kollegiet pekar också på risken för s. k. tekniska handelshinder. Liknande synpunkler anförs även av NO.

5/S anför att tekniska handelshinder kan godtas endast om mycket starka skäl kan påvisas för behovet av normer med sådan verkan. 1 sammanhanget erinrar SIS om det internationella samarbetet pä standardiseringsområdet och om de möjligheter som delta erbjuder när det gäller att minska riskerna för tekniska handelshinder. Även fiera av näringslivets oiganisailoner framhåller vikten av internationell samordning.

4.3 Lagförslaget

4.3.1 Lagstiftningens utformning och tillämpningsområde m. m.

Den valda lagstiftningstekniken tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstanser. NDM anför sålunda att lösningen erbjuder betydande fördelar. Genom att den faktiska lagstiftningsmakten läggs i konsumentverkets hand, öppnas möjligheter för ett nära samarbete mellan näringslivet och myndigheterna, när det gäller att lösa de många och ofta komplicerade praktiska problem som möter vid ett varudeklarationsarbete, menar NDM.

Förslaget att lagstiftningen skall möjliggöra viss produklkontroll, där det är påkallat med hänsyn lill människors liv och hälsa, tillstyrks eller lämnas ulan erinran av sä gott som samtliga instanser. Endast Köpmannaförbundet anmäler en annan uppfattning. Enligt förbundet torde det vara tillfyllest att de aktuella varugrupperna blir föremål för obligatorisk deklaration.

Konsumentverket och KF-LO-TCO föreslår att produktkontrollen utvidgas

Prop. 1975/76:34 33

till alt omfatta även sådana varor, som kan antas medföra betydande ekonomiska risker för konsumenterna. Enligt KF-LO-TCO bör obligatorisk grundkravsmärkning för t. ex. dyrare kapitalvaror övervägas.

Förslagel om obligatoriska deklarationer i övrigt godtas tämligen allmänt av remissinstanserna. Del är i huvudsak några av näringslivels organisationer som är kritiska. Sålunda menar Svensk Industii-förening alt deklaralionsplikl endasl bör få förekomma när det gäller varor vilka vid användning kan orsaka skada på människor eller egendom.

Grossisiförbundei och tndiisirlförbundei anser att lagtexten i denna del bör innehålla klara kriterier angående bl. a. vilka provningsmetoder och kon-trollförutsätlningar som skall finnas tillgängliga för att obligatorium skall få införas.

Svea hovrätt, kommerskolleglum. Svenska annonsörers förening, NDM och Motorbranschen är kritiska mol utredningens förslag all även begagnade varor skall omfattas av lagstiftningen. Härvid anför an-nonsörsföreningen, alt hell andra mätmetoder och normer erfordras vid provning av begagnade varor. Konsumenternas skydd härvidlag lorde vara tillgodosett genom andra lagar, anser föreningen.

NDM anser att förslaget är otillräckligt underbyggt och i vissa hänseenden orealistiskt.

Motorbranschen anför all den tekniska kontrollen vad gäller motorfordon redan är ytterst omfattande. Beträffande begagnade bilar är de kvalitels-mässiga skillnaderna lill följd av förslitningsgrad, användningssätt etc. så betydande alt några enhetliga normer inom ramen för varudeklarations-systemet knappast torde kunna uppställas, åtminstone inle utan betydande osäkerhetsmarginaler, anförs del.

Flera instanser anser i motsats till utredningen atl även tjänster bör omfattas av lagstiftningen. Härvid konstaterar KF-LO-TCO att utredningens argument mot all ta med även tjänster är att de praktiska erfarenheterna på detta område är begränsade. Mot detta kan enligt organisationerna anföras, atl erfarenheterna när det gäller de föreslagna bruksanpassade deklarationerna är minst lika begränsade. KF-LO-TCO finner inga vägande skäl att utesluta tjänster från eu kommande deklarationssystem. Enligl organisationerna bör särskilt uppmärksammas sådana tjänster som bjuds ul tillsammans med vissa varor, exempelvis service och reparationsijänster. Liknande synpunkler anförs av SPK, SIFU, .fritidsbåtutredningen, NDM, Grosslstförbundet och Industriförbundet.

Konsumentverket menar all behovet av information och vägledning är lika stort på tjänsteområdet som pä varusidan. Som exempel nämns service på hushållsutrustning, försäkringar och sällskapsresor. Liknande synpunkter anförs av konsumenltjänstuiredningen.

Marknadsdomstolen och Svenska reklambyråförbundei delar utredningens uppfattning atl tjänster inle bör omfattas. Motorbranschen menar all kon-sumenlljänsiuiredningens arbete bör avvaktas innan någon lagstiftning rö-

3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 34

rande tjänsteområdet kan bli aktuell men att det bör stå konsumentverket fritt all bedriva utvecklingsarbete på området.

4.3.2 Ansvar och kontroll m. m.

Utredningens förslag i fråga om ansvar och kontroll godtas i allt väsentligt av remissinstanserna. Synpunkter anförs huvudsakligen vad gäller frågan om vem som är ansvarig för att deklarationsskyldigheten fullgörs och ersättning till företagen för kostnader för kontroll m. m.

Svea hovrätt ifrågasätter det lämpliga i all bestämmelse om vem som är ansvarig för deklaration skall ges i samband med atl obligatorisk deklaration införs för visst varuområde. Hovrätten menar atl risken för oöverskådlighel måste bli påtaglig dä ansvar kan åläggas alternativa led i producent- och distributionskedjorna och föreslår därför att en begränsning av kretsen ansvarsbärande bör övervägas. Föreligger behov av alt i det enskilda fallet göra undantag från huvudregeln kan detta åstadkommas genom att i lagen ta in en beslämmelse, som möjliggör sådant undantag.

Även NDM framhåller att det är en allvarlig brist att det av lagtexten inte framgår vem som är deklarationsskyldig och påpekar att frågan om vem som skall bära kostnaderna för varudeklarationssystemet hänger samman härmed.

Beträffande ersättning för kontroll m. m. ifrågasätter Svea hovrätt om inte full ersättning regelmässigt bör utgå för uttagna varuprover om ej särskilda skäl talar däremol. Hovrätten betonar att prövningen av ersättning för provexemplar i alla fall inte tår framstå såsom skönmässig ulan att en fast praxis snabbi bör vinna förankring i fråga om såväl i vilka fall ersättning bör utgå som med vilket belopp detta bör ske.

Grosslstförbundet och Industriförbundet anför att det från konkurrenssynpunkt synes vara rimligt att samhället svarar för kontrollkosinaderna. Om denna kostnad ändå läggs på företagen är det viktigt att kostnaden på något sätt differentieras, påpekar förbunden. Liknande synpunkter anförs av Husmodersförbundel hem och samhälle,

4.4 Förhållandet till annan lagstiftning

Några instanser, i första hand sådana myndigheter som har att tillämpa speciallagstiftning rörande typgodkännande eller märkning, behandlar utredningsförslagets förhållande till annan lagstiftning. Härvid menar statens planverk atl eventuella grundkrav med hänsyn till människors liv och hälsa eller obligatoriska deklarationer rörande byggvaror och byggnader skall föreskrivas med stöd av byggnadslagstiftningen. På så sätt kan föreskrifterna bäst samordnas med andra samhälleliga krav på området och övervakningen kan inordnas i det kontrollsystem som tillämpas enligt byggnadsstadgan. I fråga om redovisning i övrigt av egenskaper hos byggvaror och byggnader

Prop. 1975/76:34 35

anser planverket alt en samordning bör etableras med verkets frivilliga lyp-godkännandeverksamhet.

Sjöfartsverket anför belräffande eventuella grundkrav för fritidsbåtar att dessa bör uppställas med stöd av sjösäkerhetslagstiftningen och att tillsynen bör ske av myndighet med sjöteknisk expertis.

Livsmedelsverket ifrågasätter om det inte i en varudeklarationslag i likhet med vad som skett i lagen om hälso- och miljöfarliga varor bör uttalas att den inte gäller sådan deklaration som regleras i livsmedelslagen. Härutöver kan dock enligt verket finnas behov av frivilliga kvalitetsdeklarationer, anvisningar om tillagning etc. I den mån sådana deklarationer kommer tilll användning bör livsmedelsverket svara för tillsynen, anförs det vidare. Del förutsätts att ifrågavarande varudeklarationsarbete kan ske i nära samarbete med livsmedelsverket. Trqfiksäkerhetsverkel framhåller också belräffande arbetet på sitt område viklen av samordning.

SHIO understryker det angelägna i att en klarare arbets- och ansvarsfördelning åstadkommes mellan olika fackmyndigheter och konsumentverket. DLF mertar att en enda myndighet bör handha frågor rörande produkters innehåll och beskaffenhet. 1 annat fall kan risk föreligga för olikartad behandling av liknande ärenden inom olika myndigheter, anförs det.

5 KO:s skrivelse

5.1 Inledande synpunkter

KO tar i sin skrivelse till handelsdepartementet upp till behandling vissa frågor rörande marknadsföringslagen och lagen om marknadsdomstol m. m.

Beträffande marknadsföringslagen anför KO, att allmän enighet torde råda om all erfarenheterna av lagens tillämpning på det hela taget är mycket goda. Sålunda har vilseledande reklam och annan otillböriig marknadsföring i de flesta fall kunnat effektivt beivras. Lagen ärdock enligt KO:s bedömning i vissa hänseenden bristfällig. Detta gäller bl. a. möjligheterna alt ålägga näringsidkare upplysningsplikt och avsaknaden av regler om s. k. berik-tigandereklam. Vidare har KO inte funnit det möjligt att i önskvärd utsträckning motverka tilläggs- och kombinationserbjudanden, som är förvirrande för konsumenterna.

Lagen om marknadsdomstol är enligt KO otillfredsställande så lill vida att möjligheter saknas att höra vittnen under ed i domstolen.

5.2 Informationsskyldighet

Den allvariigaste bristen i marknadsföringslagen är enligt KO:s förmenande att lagen inle ger tillräckliga möjligheter att ålägga företagen upplysningsplikt i fråga om marknadsförda varor och tjänster. KO anser att

Prop. 1975/76:34 36

del bör övervägas atl införa särskilda beslämmelser om upplysningsplikt i lagen.

KO avstår frän atl närmare utveckla sin ståndpunkt i ämnet men aviserar sin avsikt atl återkomma därtill i sitt ytirande över reklamutredningens förslag i frågan.

5.3 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring

Med stöd av marknadsföringslagen kan en näringsidkare av marknadsdomstolen meddelas förbud att i fortsättningen använda vilseledande reklam. Påstår en näringsidkare i sin reklam att en vara har vissa positiva egenskaper eller är lämplig för viss användning utan atl det finns täckning för påståendena kan reklamen sålunda stoppas. Om särskilda skäl föranleder det, exempelvis om reklamen är särskih ägnad alt leda till skada för konsumenterna, kan näringsidkare i avvaktan på slutligt beslut i domstolen, tvingas att omedelbart upphöra med reklamen (interimistiskt förbud).

KO anför, alt marknadsföringslagen sålunda ulgör elt effektivt medel atl stoppa vilseledande reklam och förhindra att sådan reklam upprepas samt att detta i de flesta fall (år anses vara tillräckligt. Ett förbud att fortsätta en otillböriig annonsering medför emellertid inte automatiskt atl det oriktiga intryck som framkallats och befästs genom vilseledande reklam suddas ul, framhåller KO. 1 vissa fall är det därför enligt KO:s mening inte tillräckligt alt förbud meddelas mot fortsatt annonsering. Det kan gälla fall, där en kvardröjande oriktig föreställning innebär särskilda risker för konsumenterna, exempelvis när i reklamen orikligt påståtts att en vara är giftfri. Del kan också gälla den situationen, att en företagare medvetet utnyttjar en vilseledande föreställning som framkallats genom hans reklam.

Enligt KO:s mening bör det vara möjligt all förhindra atl en oriktig föreställning, som har framkallats genom en vilseledande annonsering, utnyttjas efter det att sådan annonsering har förbjudits. Behovet är särskilt framträdande närdet gäller reklam som vänder sig till mindre kritiska konsumentgrupper, exempelvis sjuka eller barn. Det är enligt KO också angeläget att en neutralisering av en vilseledande uppgift i reklam kan tvingas fram då en felaktig uppgift kan leda till en fariig användning av en vara eller till en ekonomiskt kännbar felsatsning. KO föreslår mot denna bakgrund atl i marknadsföringslagen införs en beslämmelse som gör del möjligt alt ålägga näringsidkare att rätta vilseledande uppgifter i reklam (beriktigan-dereklam).

Den föreslagna bestämmelsen skulle omfatta alla varu- och tjänsteområden men begränsas till beriktigande av sådana uppgifter som är ägnade att medföra särskilt menlig verkan för konsumenterna. 1 skrivelsen anges, atl skyldigheten lämpligen lorde kunna gälla de fall då felaktiga uppgifter lämnats, såvitt gäller vara om dess ursprung, beskaffenhet, användning eller verkan samt såvitt gäller tjänst om vederbörande näringsidkares kvalifi-

Prop. 1975/76:34 37

kaiioner och tjänstens beskaffenhet. Del företag som åläggs all korrigera tidigare vilseledande reklam skulle inle ges fria händer att utforma berik-tigandereklamen. Enligl KO torde del vara lämpligt att marknadsdomstolen på lalan av KO ger efter omständighelerna anpassade, mer eller mindre ingående anvisningar om hur berikiigandel skall se ut. Del skulle därefter ankomma på KO atl övervaka atl domstolens anvisningar följs.

KO erinrar i sammanhanget om att det i Amerikas förenta stater finns möjligheteratt föreskriva beriktigandereklam. Dens. k. Federal Trade Commission (FTC) har använt sig härav i ett antal fall. När en reklamätgärd konstaterats vara vilseledande har FTC sålunda förbjudit ansvarig näringsidkare alt under en bestämd lid, exempelvis ett år, annonsera för varan såvida inle i reklamen anges all den tidigare reklamen varit vilseledande. Beträffande rättelsen har FTC föreskrivit alt rättelse skall införas i samma tidningar som innehållit den vilseledande annonseringen.

5.4 Tilläggs- och kombinationserbjudanden

Enligl 3 S första punkten marknadsföringslagen kan näringsidkare dömas till böter eller fängelse i högst ett år om han erbjuder konsument alt mot märke eller annat bevis, vilket utlämnas vid försäljning av vara eller tjänst, erhålla annat än pengar. Undanlag görs dock enligl andra punkten för det fallet all bevisei ger rätt endasl lill översyn, reparation eller likande med avseende på det sålda.

4 S första punkten marknadsföringslagen stadgar att näringsidkare som i annat fall än som avses i 3 S till konsument bjuder ul två eller fiera varor för ett gemensamt pris eller erbjuder konsument alt vid köp av vara förvärva även annan vara ulan ersättning eller mot särskill lågt pris kan dömas lill bötereller fängelse i högst ell arom två förutsättningar är uppfyllda, nämligen dels att varorna uppenbart saknar naluriigt samband dels ock alt förfarandet försvårar för konsumenten alt bedöma erbjudandets värde. Enligl andra punkten gäller vad nu sagts även tjänst.

KO konstaterar alt införandet av nämnda straffbestämmelser i marknadsföringslagen bl. a. ansågs bidra till atl inskärpa alt samhället ogillade vissa bestämda marknadsföringsmetoder, som över huvud inte borde (å förekomma. KO fortsätter sedan;

Under förarbetena till marknadsföringslagen uttalade departemenischefen atl från etisk synpunkt flera anmärkningar kunde riktas mot metoden med kombinerade utbud. Förfarandet var enligt departementschefen typiskt sett ägnat all försvåra för konsumenterna atl orientera sig på marknaden och jämföra olika utbud med varandra. Han anförde vidare att svårigheten att värdera den förmån ett kombinerat utbud innebär skapade stora risker för att erbjudandets gynnsamhet överskattades. Konsumenterna kunde lätt förledas att tro atl de fick en extra förmån utan något vederiag. Delta talade givetvis i första hand för att stränga krav på vederhäftighet måste ställas på presentation av erbjudandel. Risken för föriedande kunde emellertid en-

Prop. 1975/76:34 38

ligt departementschefen också anföras som ett skäl mot marknadsföringsmetoden som sådan. En annan kritik som enligt departementschefen kunde riktas mot lilläggserbjudanden och liknande förmåner var att de var ägnade att avleda intresset från sådant som i princip borde vara avgörande för kon-sumlionsvalet, nämligen huvudvarans pris, kvalitet och användbarhet för konsumenten, till något som sakligt sett inte hade med huvudvaran atl göra. Förmåner av del slag del här var fråga om kunde alltså på olika sätt leda till att konsumentens handlande kom att styras av irrationella faktorer. Metoden med tilläggserbjudanden och liknande byggde typiskt sett på att konsumenten skulle reagera irrationellt och lockas att köpa en vara av intresse för en helt annan vara. En sträng bedömning av meioden var därför påkallad, i synnerhet när tilläggsförmånen saknade samband med huvudvaran.

KO anmärker i sammanhanget att konsumentkooperationen i sin marknadsföring inte använder kombinationserbjudanden annat än under tre samtidigt föreliggande förutsättningar. Dessa är att sammansättningen av varorna funktionsmässigi bedöms vara rationell och meningsfylld för konsumenterna, att de i erbjudandet ingående varorna har ett naluriigt brukssamband och att erbjudandet är sammansatt av varor ur ordinarie sortiment, vilka kan köpas var för sig, eller ulgöres av förpackningar där ingen av varorna kan köpas separat.

Under sin hittillsvarande verksamhet har KO ännu inte anmält förfaranden som faller under 3 eller 4 § till åtal. KO framhåller däremot att han i stor utsträckning har haft paragraferna som underiag för förhandlingar med näringsidkare. Dessutom har KO i vissa fall fört förbudstalan i marknadsdomstolen mot näringsidkare, som i sin marknadsföring använt tilläggs-och kombinationserbjudanden.

Enligt KO:s erfarenhet har 3 § marknadsföringslagen visat sig i stort sett ändamålsenlig, medan lagens 4 § inte har lett till den sanering av tilläggs-och kombinationserbjudanden, som är önskvärd från allmän synpunkt. Paragrafen har också enligt KO visat sig medföra betydande tolkningssvårigheter och gränsdragningsproblem. Detta gäller enligt KO inte minst rekvisilel "varorna uppenbart saknar naluriigt samband". Tämligen fruktlösa diskussioner har i enskilda fall fått ägnas åt frågan huruvida den ena eller andra varan uppenbart saknar naluriigt samband med vissa andra varor, anförs det. Genom rekvisilel "förfarandet försvårar för konsumenten att bedöma erbjudandets värde" avsågs att från paragrafens tillämpningsområde utesluta rent bagatellartade fall, som tedde sig harmlösa från konsumentsynpunkt. Rekvisilel har enligt KO i praktiken kommi att få betydelse långt härutöver. På näringslivshåll har hävdats atl rekvisilel inte är uppfyllt och atl ansvar enligt paragrafen inle kan komma i fråga så snart lydliga priser anges i reklamen för både huvud- och tilläggsvara, anför KO vidare.

I skrivelsen framhåller KO, att den norska motsvarigheten lill marknadsföringslagen går betydligt längre än den svenska när det gäller att motverka användningen av kombinerade utbud. Enligt den norska lagen är det för-

Prop. 1975/76:34 '- 39

bjudet all söka främja avsättningen av huvudvaran genom att erbjuda "til-gift" till konsumenl. Som "lilgift" anses varje tilläggsförmån, som är knuten till avsättningen av huvudvaran ulan att naluriigt samband förekommer mellan varorna, tjänsterna osv. I kommentaren till lagen uttalas atl del måste ställas stränga krav på sambandet mellan varorna om erbjudandet inte skall träffas av förbudet. Det är icke tillräckligt atl del är ett vanligt bruksmässigt samband mellan huvudvaran och tilläggsvaran, som exempelvis mellan en putsduk och ett fönsterputsmedel. Det måste minst krävas ett nära samband som gör det naturligt att försälja varorna ihop. Måttbägare för varor som skall utportioneras bör enligt den norska lagstiftningen kunna passera om det är rimligt och ändamålsenligt att bipacka sådana.

Frän allmän synpunkt är det enligt KO:s mening angelägel atl en effektivare sanering än hittills av tilläggs- och kombinalionsutbuden kommer till stånd. Eftersom marknadsföringsaktiviteter inte sällan sker på ett in-ternordiskt plan synes det KO även i viss mån vara ett näringsidkariniresse all så sker. KO föreslår mol denna bakgrund vissa ändringar i 4 S marknadsföringslagen.

Uttrycket "förfarandet försvårar för konsumenten atl bedöma erbjudandets värde" skall enligt motiven till paragrafen från del straflbara området utesluta rent bagatellartade förfaranden, där tilläggsförmänen är av obetydligt värde i förhållande till huvudvaran, anför KO. Detta syfte kan dock enligl KO inte anses vara uttryckt på ett adekvat sätt, ulan snarare sammanfattar den valda formuleringen i sig den kritik, som kan riktas mol vilseledande marknadsföring över huvud tagel. Uttrycket bör därför inte uppställas som ett särskilt rekvisit, menar KO och förordar alt del utgår. För atl undanta rent bagatellartade förseelser från det straffbara området torde bestämmelsen i 5 S andra stycket, atl del i ringa fall ej skall dömas lill ansvar, vara lillräcklig, anförs del.

Kravet att de erbjudna varorna eller tjänsterna skall ha naluriigt samband föreslås skärpas. Detta bör enligl KO ske genom all ordel "uppenbart" utgår. 1 samband med ändringen skulle uttalas, att kombinerade utbud bör tillålas bara om det mellan varorna eller tjänsterna finns ett brukssamband, som är funktionellt betingat på så sätt all de normall behövs samtidigt och atl del är praktiskt att köpa dem tillsammans. Endasl i sådana fall kan konsumenten nämligen sägas ha verklig fördel av tilläggserbjudanden och kombinerade utbud, framhåller KO.

5.5 Vittnesed i marknadsdomstolen

Enligt 18 S lagen om marknadsdomstol m.m. har marknadsdomstolen möjlighet att vid vite förelägga part eller annan, som kan antas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Marknadsdomstolen har emellertid inte rätt att höra personer under ed eller försäkran.

Prop. 1975/76:34 40

KO konstaterar i sin skrivelse att del i många fall är fullt tillräckligt all höra personer upplysningsvis, ulan all ed eller försäkran försi avlagts. Det förekommer dock fall där del skulle innebära en fördel och öka möjligheterna all få fram ett korrekt och tillräckligt underiag för domstolens bedömning om skyldighet atl avlägga ed eller försäkran förelåg för den som, utan alt vara part, kunde antas ha väsentliga upplysningaratt lämna, menar KO. KO anför vidare:

När del gäller vederhäftigheten hos framställningar som lämnas i marknadsföring gäller visseriigen omvänd bevisbörda. Det åligger emellertid alltid KO atl styrka all viss marknadsföringsåtgärd har vidtagits. I vissa situationer - inle minst vid muntlig marknadsföring - kan det föreligga svårigheter för KO att styrka sin lalan härvidlag. I sådana fall vore det en fördel om den utredning som KO kan förebringa i marknadsdomstolen, exempelvis genom uppgifter av köpare, kunde ges den tyngd som utsagor under eds-ansvar har. 1 andra ärenden äter, framstår del som önskvärt all förhör med personer som KO:s motpart åberopar i domstolen kan ske under edsansvar.

KO föreslår mot bakgrund av det anförda, att i lagen om marknadsdomstol m. m. införs en beslämmelse all den som har förelagts av marknadsdomstolen att inställa sig för atl lämna upplysningar i visst ärende och inte är part skall vara skyldig alt före förhöret avlägga ed eller försäkran i den ordning som gäller för vittne enligt rättegångsbalken.

6 Yttranden över KO:s skrivelse

6.1 Informationsskyldighet och beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring

Samtliga remissinstanser, som har yttrat sig över vad KO anför beträffande informationsskyldighet i marknadsföringslagen, avslår från all la närmare ställning i frågan. I yttrandena hänvisas allmänt lill de yttranden, som senare skulle komma atl avges över reklamulredningens förslag i ämnet.

Flertalet instanser avstår med samma motivering från att ta närmare ställning i frågan om beriktigandereklam. Några instanser anmäler dock redan här vissa i huvudsak principiella synpunkter på frågan. Hit hör JK. marknadsdomstolen och Köpmannaförbundet, som i princip är positiva till förslaget. Härvid anför emellertid Köpmannaförbundet att företag inle kan åläggas beriktigandereklam om inte KO på förhand kan lämna besked om huruvida en reklamåtgärd är otillböriig eller inte, en möjlighet som i dag inte finns. Hovrätten för Västra Sverige, marknadsdomstolen, NO och SPK erinrar om de tryckfrihetsrättsliga aspekterna på frågan och menar att dessa måste utredas ytteriigare.

Advokatsamfundet framhåller att åläggande om beriktigandereklam kan komma att lå karaktären av straff, en saktion som i marknadsföringslagen reserverats för sådana fall där näringsidkaren har förfarit uppsåtligt. Samfundet avvisar förslaget.

Prop. 1975/76:34 « 41

6.2 Tilläggs- och kombinationserbjudanden

Flertalet remissinstanser är kritiska mot KO:s överväganden och förslag belräffande bestämmelserna i 4 S marknadsföringslagen om tilläggs- och kombinationserbjudanden. Förslagel om skärpta regler avstyrks sålunda av marknadsdomstolen, NO, konsumentverket, konsumenlijänsiuirednlngen, Advokatsamfundet, Svenska annonsörers förening och NDM.

Frågan om vilka tilläggs- och kombinationserbjudanden som bör omfattas av regleringen behandlas särskill av bl. a. marknadsdomstolen. Domstolen menar, till skillnad från KO, att lagstiftaren inte kan anses ha åsyftat en så långt gående sanering, att endast erbjudanden som är till klar fördel för konsumenterna skulle vara tillåtna. Lagstiftaren här, framhåller domstolen, från förbudet i 4 S uttryckligen undantagit även sådana erbjudanden som är harmlösa eller som kan sägas vara ett led i en önskvärd produki-ulveckling. Om försållighetsrekvisilel, såsom KO föreslår, utgår lorde också dessa rent bagatellartade fall inbegripas inom del straffijara områdei och dessulom komma all betraktas som otillbörliga i den mening som avses i IS.

Vad beträffar sambandsrekvisitets utformning anför domstolen atl lagstiftaren har velat markera att bestämmelsen skall tillämpas bara då de olika varorna och tjänsterna hell saknar naluriigt samband med varandra. Denna markering finner domstolen stämma överens med lagstiftarens avsikt att från del straffbara området undanta frän konsumentsynpunkt klart förmånliga kombinerade anbud, exempelvis där en uppsättning varor med ell gemensamt användningsområde säljs för ett gemensamt, rabaiierai pris. Om ordel "uppenbart" utgår ur sambandsrekvisitet skulle även sådana utbud falla inom det straffbara området, konstaterar domstolen som inle ser detta som något från konsumentsynpunkt eftersträvansvärt.

Marknadsdomstolen uttalar sammanfattningsvis alt den av lagstiftaren eftersträvade saneringen pä området torde kunne ske med stöd av marknadsföringslagen i dess nuvarande lydelse samt alt några skäl som talar för en längre gående sanering inte har framkommit.

NDM anför, alt KO i sin skrivelse synes utgå från att en skärpning av lagstiftningen mol tilläggs- och kombinationserbjudanden är en på förhand given utvecklingstendens sett från konsumentsynpunkter men all della är ett obestyrkt antagande från KO:s sida. Vidare framhålls, att del inte finns några erfarenheter som talar för att det just är sambandskriteriet, som bör vara nyckelkriterium i en lagregel som syftar till atl skydda konsumenten mot olämpliga tilläggs- och kombinationserbjudanden. KO:s uppfattning atl sambandsrekvisitet bör ses som det centrala rekvisilel är i strid mot vad som uttalades i förarbetena till propositionen och är illa underbyggd, menar NDM. Huvudrekvisitet i 4 S är i stället försåtlighelsrekvisilel, anför NDM som också finner alt detta på ett riktigt sätt återspeglar lagstiftarens grundtanke. Den valda lagtekniska lösningen har fungerat i praktiken.

Prop. 1975/76:34 42

konstaterar NDM. Marknadsdomstolen kan inom vida ramar ingripa mot försåtliga eller föriedande erbjudanden. Domstolen kan också godta sådana förfaranden som är fördelaktiga eller helt harmlösa frän konsumentsynpunkt.

När del gäller tolkningsproblemen i samband med 4 S menar NDM au dessa ligger i sambandsrekvisitet. Problemen skulle enligt NDM inte bli mindre om preciseringen "uppenbart" slopades. Det skulle bara innebära att bedömningsgränsen fiyttades.

KO:s förslag till rältsteknisk omgestaltning av 4 S marknadsföringslagen, som innebär att huvudrekvisitel slopas och sambandsrekvisitet skärps, är enligl NDM inle genomtänkt. Det framhålls atl de verkliga praktiska problemen från konsumentsynpunkt när det gäller tilläggs- och kombinationserbjudanden ligger på presenlationsplanel.

NO konstaterar all KO inle har fört något fall under allmän domstols prövning och all del torde lå anses rimligt all sä sker för atl man pä den vägen skall lå underiag för bedömning av om lagbudel är tillräckligt. Liknande synpunkter anförs av konsumentverket. Även marknadsdomstolen lar upp denna fråga och anför, all tolknings- och gränsdragningsproblem i stor utsträckning torde kunna undanröjas genom prövning i de rättsinstanser - allmänna domstolar och marknadsdomstolen - som har all ge vägledande avgöranden härvidlag.

Skärpta regler om tilläggs- och kombinationserbjudanden tillstyrks av SPK, Köpmannaförbundet, KF, LO och TCO. Av dessa är del endasl LO och TCO, som direkl lillslyrker de av KO föreslagna ändringarna. Härvid anför organisationerna, att de tidigare uttalat en klart negativ inställning till tilläggserbjudanden av olika slag. Organisationerna menar all dessa generellt sett är avsedda alt vilseleda konsumenterna beträffande erbjudandens innebörd genom att avleda uppmärksamheten från de för konsumenterna väsentliga faktorerna pris, kvalitet och service. Organisationerna finner de av KO föreslagna ändringarna väl ägnade atl åstadkomma en från konsumentsynpunkt önskvärd ytteriigare sanering.

KF anför i sill yttrande, att förbundet anser att varor och tjänster bör marknadsföras och konkurrera individuellt genom pris och kvalitet, dvs. konsumenterna bör erbjudas atl göra sina köp på så rationella grunder som möjligt. Ovidkommande försäljningsargument i form av t. ex. tilläggserbjudanden bör undvikas. Till skillnad från KO menar dock KF, att den väsentliga invändning som kan riktas mol erbjudanden av delta slag är den som återspeglas i huvudrekvisitet i 4!;, rörsåtllghetsrekvisitet. Sam-bandsrekvisilel är ett tolkningshjälpmedel och är sålunda av sekundär betydelse, menar KF.

KF är dock positivt till en skärpning av reglerna och föreslår atl dessa ses över. Samtidigt framhåller förbundet viklen av all översynen sker under noggrannare överväganden än dem som redovisas i KO:s skrivelse.

Köpmannaförbundet, som i princip är positivt till skärpta bestämmelser på området, understryker att det är angeläget att 11 en noggrann bedömning

Prop. 1975/76:34 'N 43

av effekterna på konkurrenssidan.

JK, som anser sig sakna föruisäuniiigär all bedöma behovet av skärpta bestämmelser rörande tilläggs- och kombinationserbjudanden, påpekar all 4 S marknadsföringslagen innehåller straffbestämmelser. Vid en ny utformning av lagrummet måsle en klar avgränsning av del straffbara området under alla förhållanden eftersträvas, framhåller JK som också ifrågasätter om den straffrättsliga sanktionen kan eller behöver behållas om den föreslagna uppmjukningen genomförs.

Advokatsamfundet lar ocksä upp frågan om straffsanktionen i 4 S- Samfundet konstaterar, att ett genomförande av KO:s förslag skulle skapa en sådan osäkerhet om det straffbara området att en sådan bestämmelse i praktiken skulle innebära ett generellt förbud mot kombinerade erbjudanden, någol som avvisats av lagstiftaren.

Hovrätten för Västra Sverige finner atl sambandsrekvisitet, efter en strykning av ordet "uppenbart", skulle medge en alltför vid tolkning i förhållande till vad som egentligen avses i förslaget, nämligen ett mycket nära brukssamband. Enligt KO:s förslag skulle man för tolkningen av rekvisilel vara nästan helt hänvisad lill motiven, vilket enligt hovrättens mening inte kan godtas. Hovrätten förordar alt det av KO angivna kravet på samband kommer till klart uttryck i lagtexten.

6.3 Vittnesed i marknadsdomstolen

Samtliga remissinstanser, som har uttalat sig i frågan, tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att i lagen om marknadsdomstol m. m. intas bestämmelser som gör del möjligt att i domstolen höra viunen under ed eller försäkran. Härvid anför marknadsdomstolen, att de personer vilka hörs inför domstolen ulan atl vara parter huvudsakligen kan delas in i två kategorier, dels sakkunniga som ger facksynpunkter på vissa marknadsföringsmetoder eller uttalar sig om förhållandena i en bransch etc, dels bevispersoner vilka kallas att t. ex. styrka atl en viss marknadsföringsmetod eller ett visst avtalsvillkor kommii lill användning eller inte. Domstolen anser att, såvitt gäller den senare kategorin förhörspersoner, utredningen skulle kunna främjas av att utsagorna lämnades under edsansvar. Då det i vissa lägen kan tänkas vara vanskligt att avgöra till vilken av de båda kategorierna en förhörsperson skall räknas, förordar domstolen att en fakultativ skyldighet för "tredje man" att avlägga ed eller försäkran införs i lagen om marknadsdomstol m. m. Domstolen förordar att bestämmelsen tas in i lagens 18 S. ÄveitJK, hovrätten för Västra Sverige, Advokatsamfundet, tndustriförbundei, Grossisiförbundei, LO och 7"C0 framhåller atl skyldigheten bör vara fakultativ.

Några av de instanser som företräder näringslivet menar att KO över-betonat den praktiska betydelsen av frågan. Hit hör SHIO, som anser alt den aktiva processledning som domstolens ordförande kan utöva är en till-

Prop. 1975/76:34 44

räcklig garanti mol bristande precision i utsagorna. Enligl organisationen är det också föga troligl alt domstolen skulle låta sin bedömning av utsagornas trovärdighet påverkas av om de är avgivna under ed respektive försäkran eller inte.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar, all del bör övervägas i vilka fall bestämmelsen i 36 kap. 13 S andra stycket rättegångsbalken, där det sladgas atl i brottmål ed eller försäkran inle må avges av någon den tilltalade närstående, skall äga tillämpning i ärenden vid marknadsdomstolen.

7 Reklamutredningen 7.1 Allmänna synpunkter

Reklamutredningen konstaterar i sitt betänkande Information i reklamen atl reklamen i allmänhet är den viktigaste metoden för säljarna att informera konsumenterna om sitt utbud och ofta den enda informationskälla, som står konsumenterna till buds utan betungande insats av tid och andra resurser. Den information som reklamen idag förmedlar är av naturliga skäl inriktad på att lämna upplysningar, som talar till säljarnas fördel. Om konsumenterna skall lå ett bättre underiag för sina köpbeslut, kan enligl utredningen informationen inle få styras enbart av de enskilda säljarnas bedömningar. Konsumenlerna måste få tillgång lill information, som är avpassad efter deras informationsbehov. Frågan om och i vilken mån detta behov kan lillgodoses via reklamen måste diskuteras med beaktande av andra tillgängliga informationskanaler, menar uiredningen.

Uiredningen konstaterar att konsumenternas behov av information varierar starkl beroende på t. ex. den enskilde konsumentens kunskaper, produktens art och hur långt konsumenten kommit i sina överväganden om köp. Åtgärder i syfte att öka och förbättra informationen till konsumenlerna måste därför bygga pä analyser av de faktiska behoven. I många fall kräver detta särskilda undersökningar. 1 andra fall kan del vara lätt atl med ledning av tidigare erfarenheter konstatera behovet av viss information.

Den information som konsumenterna behöver kan enligt uiredningen delas in i sammanhangsinformation och produktinformation. Med sammanhangsinformation avses översiktlig information, som kan användas för den enskilde konsumentens långsiktiga överväganden, t. ex. om konsumtionens inriktning. Produktinformation rör enskilda produkter och är användbar vid enstaka köpsituationer. Utredningens överväganden om vilka krav som kan ställas på säljarnas information till konsumenterna avser produktinformation. Detta knyter också an till tankarna bakom samhällets konsumentpolitik.

Produktinformationen kan enligt utredningen innehållsmässigt delas in i tre huvudkategorier avseende dels produktens beskaffenhet och egenska-

Prop. 1975/76:34 45

per, dels produktens pris och eventuella betalningsvillkor, dels förhållandel mellan säljare och köpare efter köp.

Information om beskaffenhet och egenskaper kan utgöras av uppgifter om varors och tjänsters användningsområden, innehållsdeklaralioner, standardiserade varubeleckningar, anvisningar om skölsel och förvaring etc. Genom en ökad information om användningsområden skulle man kunna motverka köp av produklvarianter, som fyller onödigt höga krav, framhåller uiredningen. Innehållsdeklarationer kan vara av stor betydelse för exempelvis människor, som lider av allergier. Standardiserade varubeleckningar är av särskild betydelse vid rutinmässiga köp av dagligvaror men kan också utnyttjas i andra sammanhang. Uiredningen erinrar härvid om atl i del s. k. Möbelfakiasyslemei beteckningen "matbord" reserverals för bord som fyller vissa krav rörande mått, ythärdighet m. m. Skötselanvisningar slutligen kan vara av avgörande betydelse för konsumentens möjligheter alt utnyttja varan. Detta gäller inle bara tekniskt komplicerade varor ulan även urvalsvaror, t. ex. textilier.

Prisinformationen utgör i regel en mycket viktig del av underiagel för konsumenternas beslutsfattande, anför utredningen som dock anser, att tillgången på prisinformation ofta är otillräcklig. 1 mänga reklamframslällningar ges ingen prisinformation alls. Della medför alt också andra upplysningar kan få ett begränsat värde. Även informationen om betalningsvillkor vid avbelalningsköp och andra kreditköp brister pålagligl.

Beträffande förhållandet mellan säljare och köpare efter köp erinrar utredningen om köplagen och konsumentköplagen. Båda dessa lagar ger köparen vissa rättigheter gentemot säljaren. Samtidigt ställer de vissa krav på köparen för att denne skall 11 göra sina rättigheter gällande. Konsumenternas kännedom om dessa rättigheter och skyldigheter måste dock enligl utredningen genomsnittligt sett anses vara bristfällig. Uiredningen menar all det kan finnas skäl atl produktinformationen innehåller upplysningar om sådana säljvillkor, som inskränker köparens rättigheter. I praktiken förekommer del ofta att säljvillkoren endast anges på förpackning eller pä garantisedel eller annan handling, som överiämnas till köparen i samband med eller efter varans leverans. Köparen får då inte förrän efter köpslutet vetskap om vilka säljvillkor säljaren vill tillämpa. Särskilt önskvärt är det enligt uiredningen alt näringsidkare, som saluför dyra och tekniskt avancerade produkter såsom bilar, småhus och vissa hushållsapparater, i sin reklam lämnar förhållandevis utföriig information om konsumenternas rättigheter och skyldigheter.

7.2 Standardiserad information i reklamen

Utredningen finner det angeläget att den information, som ställs till konsumenternas förfogande, uppfyller höga anspråk, inle bara på relevans och tillföriitlighet utan också på förslåelighet och lättåtkomlighet. Den bör också

Prop. 1975/76:34 46

vara utformad så, atl uppgifter om en viss faktor hos olika varianter av en viss produkt snabbi och enkelt kan jämföras. Härav drar utredningen slutsatsen, atl informationen så långt möjligt bör vara slandardiserad. Sålunda skall terminologi och redovisningsmetod vara enhetlig inom varje produktområde, och uppgifterna skall i förekommande fall vara baserade pä enhetligt utförda undersökningar.

Genom lämplig utformning och standardisering kan informationen bättre anpassas till konsumenternas behov och reklamens värde som informationskälla höjas, anser utredningen. Möjligheterna all via reklamen förmedla standardiserad information till konsumenterna varierar emellertid bl. a. med hänsyn lill vilket reklammedium som används, reklamobjekteis (produktens) art och den aktuella informationens karaktär.

Avgörande för bedömningen av reklamens användbarhet som konsu-mentpoliliskt informationsinstrumenl bör enligt utredningens uppfattning vara om det frän samhällsekonomiska och andra synpunkter är lämpligt att ålägga dem som svarar för reklamen viss informationsskyldighet inom ramen för reklamens uppgift atl främja avsättningen av varor och tjänster.

En förutsättning för att del skall kunna anses lämpligt att använda säljarnas reklam såsom konsumentpolitiskt informationsmedel måste enligt utredningen vara att den önskade informationen inte kan förmedlas billigare på annat sätt. Tanken alt konsumenterna genom starkt ökad tillgång på samhällelig konsumentupplysning skulle 11 en totalt sett väl balanserad information har inte utredningen funnit realistisk. De resurser som krävs för att ett sådant system skulle kunna fungera tillfredsställande kommer enligt utredningens bedömning inte att stå till buds inom överskådlig framtid. Del föreslås atl de resurser, som ställs till konsumentorganens förfogande, hellre används för översiktlig information, s. k. sammanhangsinformation, än för sådan produktinformation, som näringsidkarna lämpligen kan förmedla.

Utredningen konstaterar vidare, att reklamen redan nu innehåller produktinformation riktad mot konsumenterna och att denna allmänt sett torde nå konsumenterna i betydligt större omfattning än meddelanden från kon-sumentupplysande organ. Utredningen tror inte att reklamutbudet skulle behöva öka i någon högre grad för att kraven på produktinformation skall kunna tillgodoses. Utredningen har mot denna bakgrund kommit till slutsatsen, att reklamen på många områden kan bli ett lämpligt medel att tillgodose en stor del av konsumenternas behov av produktinformation. Härvid finns det dock enligt utredningen anledning att stärka informationselementen och skapa förutsättningar för att reklamen skall kunna bli effektivare utnyttjad som informationsmedel.

En utveckling av de informativa elementen vid reklam och annan marknadsföring måste ske successivt, konstaterar utredningen. Prioriteringar mellan olika insatser måste därför göras, varvid hänsyn måste tas främst till allmänhetens informationsbehov. Utredningen konstaterar, all några mera

Prop. 1975/76:34 . , L 47

preciserade grunder för hur prioriteringen skall göras f n. saknas, men anför ocksä, all det kan ifrågasättas om det är lämpligt atl låsa utvecklingen vid någon bestämd modell. Uiredningen utgår i stället från atl de nödvändiga prioriteringarna kommer all göras inom ramen för utvecklingsarbetet på det konsumenlpolitiska området. I sammanhanget erinras dock om de prioriteringsgrunder som är centrala i konsumentpolitiken, nämligen alt beakta de resurssvaga gruppernas behov och skydda konsumenterna mol produkter, som kan medföra risker för säkerhet och hälsa eller betydande ekonomiska risker.

7.3 Synpunkter på gällande regler m. m.

Reklamulredningen har funnit att de lagregler, som i dag gäller beträffande näringsidkarnas skyldigheter all i reklam eller på annai säll lämna information lill konsumenterna, är spridda i ett stort antal författningar. Dessa är utformade på olika sätt och tillämpas av olika myndigheter. Utredningen konstaterar att systemet inte präglas av någon enhetlighet och atl det först var under förarbetena till marknadsföringslagen.som reklamen började sättas in i ett större samhällsekonomiskt och konsumentpolitiskt sammanhang. Av dessa kan utläsas att del yttersta syftet med lagen är att konsumenlerna skall 11 det lättare att på ett i någon mening rationellt sätt tillfredsställa sina behov av varor och tjänster. Utredningen konstaterar emellertid att när det gäller reklam så är lagens primära syfte atl motverka och hindra vilseledande information och ohederiig påverkan på konsumenten. De regler om civilrätlsligt ansvar för vilseledande uppgifter i reklam som återfinns i konsumenlköplagen fär enligl utredningen som reklampolitiskl instrument anses ha i stort samma syfte som reglerna i marknadsföringslagen. Varken marknadsföringslagen eller konsumentköplagen är i sin nuvarande utformning ägnad all annat än i begränsad utsträckning tillgodose behovet av produktinformation.

Vid sidan av de generella reglerna i nämnda lagar finns åtskillig lagstiftning, som föreskriver informationsskyldighet i viss omfattning. Denna lagstiftning är dock begränsad till särskilda grupper av varor och tjänster och ofta till vissl informationsmedel. Uiredningen konstaterar sålunda att nu gällande lagstiftning saknar generella regler, som direkt tillgodoser önskemålen om en bättre produktinformation.

Elt system med varudeklarationer av det slag som varudeklaraiionsuired-ningen har föresiagii (jfr avsnitt 3) skulle kunna utvecklas lill ett värdefullt medel när del gäller en förbättrad konsumentinformation på varuområdet, anser reklamutredningen som dock framhåller, all ett sådani system endast delvis kan tillgodose de uppställda konsumentpolitiska målsättningarna. Ingripanden med rättsliga medel i syfte att främja en från konsumentsynpunkt adekvat produktinformation bör ta sikte inte endast på varuinformationen utan även på informationen om tjänster. Åtgärderna bör inte heller, som

Prop. 1975/76:34 48

fallet är med varudeklarationerna i varudeklaraiionsulredningens förslag, inskränkas till märkning som enda informationsmedium, framhåller utredningen vidare. Samtliga reklammedel som slår lill buds måste enligl utredningen i princip kunna utnyttjas för att överföra väsentlig information på sådant sätt att bästa möjliga effekt uppnäs i förhållande till resursinsatsen.

7.4 Formerna för påverkan på producenterna

7.4.1 Allmänt

Syftet all effektivt utnyttja reklamen som ett instrument föratt tillgodose konsumenternas behov av adekvat produktcenlrerad konsumentinformation kan främjas genom initiativ inom näringslivet. Uiredningen har emellertid inle funnit detta tillräckligt ulan menar atl en viss möjlighet till styrning från samhällets sida ofrånkomligen lorde krävas.

Styrningen av reklamens informationsinnehåll bör enligl utredningens mening i första hand åstadkommas genom förhandlingar mellan ansvarig myndighet och berörda branschorganisationer och näringsidkare. Ett sådant system är ägnat atl främja en vilja till samarbete från näringslivets sida och det blir lättare att utnyttja de erfarenheter och ofta betydande utredningsresurser m. m., som finns hos företagen, framhålls del vidare. Utredningen konstaterar härvid all erfarenheterna hittills frän samverkan mellan myndigheter och näringsliv på konsumentpolitikens område är sådana, all man kan utgå från all näringsidkarna och deras organisationer kommer att vilja samverka även då det gäller att använda standardiserad information i olika slags säljmeddelanden.

Uiredningen har emellertid inte funnit del möjligt att låta styrningen enbart bygga på ett förhandlingssystem, bl. a. eftersom en överenskommelse inle alltid kan omfatta alla berörda näringsidkare. Man kan inle heller bortse från risken att det visar sig omöjligt atl uppnå enighet i en fråga, som är betydelsefull från konsumentsynpunkt. Utredningen förordar av dessa skäl atl förhandlingssystemet kompletteras med regler som gör det möjligt att föreskriva obligatorisk produktinformation (informationsskyldighet). En sådan ordning har också den fördelen att den stärker förhandlingspositionen hos den ansvariga myndigheten.

7.4.2 Förhandlingsverksamheten

Starka skäl talar enligt utredningens uppfattning för att förhandlingsverksamheten i princip centraliseras till en myndighet, som har till allmän uppgift att ta till vara konsumenternas intressen på marknaden. En sådan centralisering ger de bästa garantierna för överblick och konsekvens i handläggningen. Detta skall dock inle hindra all en specialmyndighet anförtros att föra förhandlingar inom ett särskilt område, i samråd med den centralt ansvariga myndigheten. Utredningen har funnit att de myndigheter som

Prop. 1975/76:34 49

kan komma i fråga för den centrala förhandlingsverksamhelen är konsumentverket och KO.

Uiredningen konstaterar all konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och har till uppgifi att stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. Del åligger verket särskilt bl. a. atl främja användningen av varudeklarationer och atl söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare atl anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Uiredningen påpekar atl det således redan nu finns underlag för en förhandlingsverksamhei av del slag uiredningen åsyftar hos konsumentverket.

Det konstateras vidare atl konsumentverket också i slor utsträckning besitter sådana tekniska kunskaperom produkter och provningsmetoder m. m. som behövs för arbetet med information i reklamen. På det informationstekniska områdei finns det ett mindre mått av erfarenhet, anför uiredningen. Verket håller dock pä alt bygga upp kunskap på området.

KO handhar såvitt gäller marknadsföring de uppgifter som ankommer på honom enligt marknadsföringslagen. Det åligger KO särskilt alt granska dels marknadsföringsåtgärder inom områden, där otillböriiga förfaranden kan antas vara speciellt vanliga eller till särskilt men för konsumenlerna, dels andra marknadsföringsåtgärder som har stor praktisk betydelse. Utredningen noterar all KO i stor utsträckning använder sig av förhandlingar för att fullgöra sina uppgifter och atl KO har uivecklal elt väl fungerande syslem härför.

Del konstateras dock, att KO i sin verksamhel inte har haft anledning att befatta sig med alla de informationsfrågor, som kan bli aktuella inom ramen för det system som utredningen har länkl sig, exempelvis frågor om varudeklarationer och annan märkning. Vidare finns inom KO-ämbetel endast i begränsad omfattning tillgång lill teknisk kunskap om olika produkters egenskaper och om metoder alt mäta dessa egenskaper och konsumenternas informationsbehov.

Utredningen konstaterar sammanfattningsvis att konsumentverket redan nu i stor utsträckning förfogar över resurser av det slag, som behövs för arbetet med slandardiserad information, medan KO i huvudsak saknar sådana resurser. En utbyggnad av KO:s resurser i nu aktuellt avseende skulle innebära att båda myndigheternas verksamhet inriktas på samma aktiviteter. Uiredningen förordar mot denna bakgrund atl förhandlingsuppgifterna förläggs lill konsumentverket.

Utredningen har inte gått in på den närmare uppläggningen av förhandlingarna, ulan har ansett att dessa flr utformas av konsumentverket i samråd med berörda företrädare för näringslivet och i belysning av efter hand vunna erfarenheter. Vissa allmänna synpunkter anförs dock.

Syftet med en förhandling måste vara att nå fram till en uppgörelse, som blir gällande för alla eller det helt övervägande flertalet berörda näringsidkare. Utredningen menar att det därför är viktigt att näringsidkarna

4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 50

blir så allsidigt och represenlalivi företrädda som möjligt vid förhandlingarna. Ofta är det enligl utredningen lämpligt att förhandlingarna förs gemensamt med företrädare för olika distributionsled.

Del kan här vara lämpligt atl anmäla utredningens överväganden beträffande vilka led i marknadsföringskedjan, som kan medverka i informationssystemet och vilka uppgifter, som del kan komma i fråga all tilldela respektive led.

Uppgiften att ta fram de data som skall ligga lill grund för information om en varas sammansättning, egenskaper o. d. och sammansiälla dem lill informationsunderiag bör enligl utredningen i regel ankomma pä tillverkaren, medan sammanställningar om pris- och betalningsvillkor saml säljvillkor i övrigi i princip bör läggas pä delaljhandelsledet. Distributionen av den standardiserade informationen föresläs ankomma på varje näringsidkare som använder sig av del aktuella reklammediet. Detaljhandlarna bör sålunda svara för spridningen av den information som skall finnas på säljstället och den som publicerar en annons eller framställer viss direkl-reklam bör svara för all informalionskraven lillgodoses däri.

I den mån förhandlingarna leder till alt näringsidkarna godtar vissa regler för informalionslämnande, mäsie dessa komma till uttryck i någon skriftlig handling, där näringsidkarnas åtaganden beskrivs på ett väl specificerat och lällolkal säll, anför uiredningen. Formen för en sådan handling har mindre betydelse. En möjlighet är att parterna efter avslutade förhandlingar upprättar ell formligt avtal, som innehåller de överenskomna reglerna. Alternativt kan resultatet av förhandlingarna komma till uttryck i en promemoria, som branschorganisationen skickar ut till sina medlemmar med rekommendation alt de i fortsättningen skall följa de regler för informalionslämnande, som har upptagits där. Uiredningen framhåller vidare vikten av atl innehållet i handlingen publiceras på sådani sätt atl berörda näringsidkare och konsumenter kan antas 11 vetskap om vilka regler, som skall gälla.

Uiredningen har inle funnit atl sanktioner bör knytas lill överträdelser av en förhandlingsöverenskommelse. Eflerievnadskontroll behövs emellertid och denna bör bedrivas både från myndigheternas och från näringslivets sida, framhålls det. Det påpekas härvid att vissa möjligheter lorde finnas att beivra överträdelser av förhandlingsöverenskommelser med stöd av marknadsföringslagen. Den som åsidosätter regler i förhandlingsöverenskommelser torde nämligen kunna anses handla i strid mol god affärssed, vilkel kan betraktas som otillböriigl i marknadsföringslagens mening.

7.5 Lagförslaget

7.5.1 Lagtekniska frågor m.m.

Vid presentationen av sina närmare överväganden rörande utformningen av reglerna om informationsskyldighet (jfr avsnitt 7.4.1) framhåller utredningen att det ibland är förenat med betydande svårigheter atl fastställa

Prop. 1975/76:34 51

konsumenternas informationsbehov. Anialet faktorer som påverkar reklamens och andra marknadsföringsmedels lämplighet som förmedlare av standardiserad information är också stort. Den lagstiftning, varigenom samhället ges möjlighel all genomdriva krav pä informalionslämnande vid marknadsföring, måste därför enligt uiredningen vara utformad så, att de närmare reglerna om vilken information som skall lämnas och om hur och när den skall lämnas kan växa fram efter hand och under medverkan av företrädare för berörda intressen. Utredningen har övervägt två olika juridisk-tekniska alternativ för lagstiftningen i ämnet.

Det ena alternativet som har diskuterats är alt komplettera marknadsföringslagen med en bestämmelse liknande den som återfinns i S 3 i den norska Lov om kontroll med markedsforing. Lagrummet innehåller förbud mol all i näringsverksamhet använda framställning som "ikke gir forsvariig eller lilslrekkelig veiledning . . . og derfor må anses urimelig". Del andra alternaiivei är att införa en ramlag om informationsskyldighet vid marknadsföring, som ger regeringen eller myndighet som regeringen besiämmer befogenhet atl utfärda föreskrifter i ämnet.

Utredningen konstaterar atl man genom en ramlagstiftning får möjligheter atl genomföra generellt verkande regler, som är bindande för de berörda näringsidkarna. Eu förbud som meddelas med stöd av marknadsföringslagen blir däremol formellt bindande endasl för den näringsidkare, som förbudel direkt riktas mol, även om elt sådant avgörande i praktiken fär en avsevärd normerande effekt. Om en annan näringsidkare handlar i strid mot den fastslagna normen kan dock denne inle drabbas av annan påföljd än ell förbud atl framdeles handla i strid mol normen, konstaterar utredningen.

Marknadsföringslagens regler för marknadsföringen bygger pä ett tämligen fast normsystem, som utbildats redan före lagens tillkomst, nämligen de av Internationella handelskammaren antagna grundreglerna för reklam och den praxis som utvecklats av Näringslivets opinionsnämnd. I fråga om informalionslämnande finns däremol inte någol molsvarande normsystem. Om uppbyggnaden av ell sådani normsystem skall överiämnas lill rätts-tillämpande myndigheter lorde del enligt utredningen krävas tämligen utförliga förarbeten lill ledning för tillämpningen, vilket i avsaknad av närmare erfarenheter är svårt i inledningsskedet.

Väljer man i stället alternativet med en ramlag kommer del all ankomma på regeringen och evenluelll på underordnad myndighet att svara för utvecklingen av normerna.

Uiredningen anför vidare all siarka skäl lalar för all den myndighet som svarar lor förhandlingsverksamheten (konsumentverket) också skall ha en central ställning när del gäller frågor om informationsplikt. Om man väljer systemet med en anknytning till marknadsföringslagen flr konsumentverket inle en sådan ställning. Väljer man i stället alternativet med en ramlag ler del sig naluriigt alt verket blir den myndighet lill vilken regeringens besluiskompeiens delegeras i den mån delegation kommer i fråga och att

Prop. 1975/76:34 52

verket får inflytande över utformningen av föreskrifterna i egenskap av förslagsslällare och remissmyndighel. De nämnda synpunkterna har leii uiredningen till slulsalsen all allernalivel med en ramlag är all föredra. Uiredningen föreslår sålunda en lag som ger regeringen eller myndighel som regeringen förordnar befogenhet att utfärda föreskrifter om informalionslämnande. Delegering från regeringen skall enligt förslagel i första hand ske lill konsumentverket, såsom den för konsumentpolitiken i stort närmast ansvariga myndigheten.

7.5.2 Lagens närmare tillämpningsområde

Den föreslagna lagen anger endast ramen för regeringens befogenhet. Föreskrift skall riktas till näringsidkare och avse information rörande vara eller tjänst som utbjuds till konsumenl. En förutsättning för all föreskrift skall kunna utfärdas är all informationen är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt. Föreskrift skall enligl förslaget inte utfärdas om del finns grundad anledning anta att informationen ändå kommer all lämnas, t. ex. därför atl näringsidkarna frivilligt åtagit sig att lämna de avsedda upplysningarna. Innan föreskrift meddelas skall företrädare för berörda näringsidkare beredas tillfälle atl yttra sig.

Föreskrift föresläs kunna utfärdas beträffande såväl varor som tjänster. Uiredningen har inle närmare behandlat frågan på vilka varu- och tjänsteområden del finns anledning alt utfärda föreskrifter. Såvitt gäller varor hänvisar uiredningen lill den genomgäng som gjorts av varudeklarations-utredningen (jfr avsnitt 3). Beträffande tjänster anser reklamulredningen all exempelvis försäkringar, reparationer och uthyrningsverksamhet är av intresse.

Den information som näringsidkare skall kunna åläggas au lämna skall enligl uiredningen vara av rent kommersiell nalur. Som exempel pä vad en föreskrift skall kunna avse nämns information om varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper, lämplig användning, förvaring och skötsel av varan, priset och betalningsvillkoren, förhållandel i övrigi mellan säljare och köpare saml vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller ulför ijänslen.

Den föreslagna lagen omfattar i princip alla slag av säljmeddelanden. Utredningen har funnit att man trots de kontrollsvärigheter som föreligger inte bör utesluta möjligheten atl föreskriva informalionslämnande också vid personlig säljargumentering, vare sig den är skriftlig eller muntlig. 1 första hand avses dock skriftliga massdistribuerade reklamframslällningar komma i fråga som informationsbärare.

Med informationsskyldighet kan avses en absolut skyldighet atl på visst säu lämna information, anför uiredningen. Sådan absolul informaiionsskyl-dighel föreligger i dag på flera områden, l. ex. beträffande färdigförpackade livsmedel. Skyldigheten kan också vara relativ i den bemärkelsen all den

Prop. 1975/76:34 53

inträder endasl i den män en näringsidkare använder sig av ett visst medium lör sin säljargumentering.

Uiredningen utgår från atl säljarna i princip bör ha frihet alt välja konkurrensmedel, varför informationsskyldigheten i första hand föreslås vara relativ. Föreskrift om relativ informationsskyldighet kan innebära att näringsidkare blir skyldig all lämna viss information i annonser eller andra framställningar, som används vid marknadsföringen. Näringsidkare som avstår från att använda medier .som berörs av informationsföreskriften kommer då inte att omfattas av skyldigheten. Det finns emellertid behov även av föreskrifter som innebär en absolut informationsskyldighet. Enligt lagförslaget skall sådana föreskrifter kunna meddelas beträffande information, som skall lämnas i anslulning lill varan eller säljstället. Föreskrift om absolul informationsskyldighet kan innebära att näringsidkare blir skyldig att lämna viss information genom märkning på varan eller dess förpackning eller att i annan form, exempelvis genom skyltar, faktablad eller dylikt, tillhandahälla informationen på säljstället. Förslagel innebär ocksä alt föreskrift skall kunna innebära skyldighet för näringsidkare att på särskild begäran tillställa konsumenl information i viss form. Av hänsyn lill tryckfrihelsrättsiiga principer skall föreskrift om absolut informationsskyldighet inte H omfatta tryckt skrift i tryckfrihetsförordningens mening.

I samband med all en föreskrift om informationsskyldighet meddelas bör enligl uiredningen också bestämmelser utfärdas om hur informationen skall utformas.

7.5.3 Ansvar och kontroll m. m.

De för informationen ansvariga näringsidkarna bör själva noga bevaka meddelade föreskrifters efterievnad, framhåller utredningen. För att lagen skall 11 avsedd effekt och bli ell verksaml medel i konsumenipoliliken behövs emellertid en offentlig lillsyn. Enligl lagförslaget skall del ankomma på regeringen att utse lillsynsmyndighel. Utredningen föreslås atl den centrala tillsynen delas upp mellan konsumentverket och KO. Del konstateras härvid all KO redan bedriver en omfattande systematisk granskning av olika slag av marknadsföringsåtgärder, bl. a. pressannonsering och direktreklam. KO föreslås därför i huvudsak få övervaka all informalionsföre-skrifterna iakttas vid annonsering, i direktreklam och i andra former av reklam. Konsumentverket har tekniska resurser för bl. a. provningsverksamhet. Verket föreslås dels genom stickprovsanalyser m. m. kontrollera all informationen är sakrikiig, dels övervaka all föreskrifter om märkning och liknande följs.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift enligl lagen skall kunna dömas lill böter eller fängelse i högst ell år. 1 förslå hand bör dock tillsynsmyndigheten påpeka överträdelsen för näringsidkaren. Ofta torde della vara tillräckligt för all förhindra att överträdelsen upprepas, och

Prop. 1975/76:34 54

i så fall bör åtal i regel inte äga rum, menar uiredningen.

En marknadsföringsåtgärd som innefattar överträdelse av en informa-lionsröreskrift lorde i regel också kunna beivras genom vitesförbud enligl marknadsföringslagen. För att 11 en samordning mellan de båda lagarna föreslås alt åtal skall fä ske endasl efter anmälan eller medgivande av KO. Som riktpunkt för KO:s bedömning härvidlag bör enligt utredningen gälla att en marknadsföringsåtgärd normall inle bör tas upp enligt marknadsföringslagen om den är otillbörlig endasl på grund av all den innebär överträdelse av en informationsföreskrift. Det ligger i en sådan situation närmare till hands all tillämpa straffbestämmelsen i lagförslaget.

Lagförslaget är utformat så atl det täcker den av varudeklaralionsulred-ningen föreslagna varudeklarationslagen. En bestämmelse i nämnda lagförslag (1 S) faller emellertid utanför ramen för den av reklamulredningen föreslagna lagen. Enligt denna bestämmelse kan regeringen, om det är påkallat av hänsyn till människors liv eller hälsa, föreskriva au vara av vissl slag inle får saluhällas av näringsidkare lill konsumenl om den inte uppfyller bestämda krav vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Reklamutredningen föreslår atl denna beslämmelse placeras i lagen om hälso- och miljöfariiga varor.

7.6 Informationsskyldighetens förhällande till tryckfriheten

Reklamulredningen har särskill uppmärksammat de tryckfrihelsrättsiiga aspekterna pä en lagstiftning om informationsplikt, dvs. den föreslagna lagstiftningens förhållande till tryckfrihetsförordningen (TF). Uiredningen konstaterar härvid att TF är exklusivt tillämplig i fråga om missbruk av det fria ordet genom meddelande i tryckt skrift, dock enbart såvitt gäller missbruk av tryckfriheten såsom en art av yttrandefrihet. Ett tryckt meddelande, som är lagstridigt i annat avseende än som ell överskridande av gränserna för yttrandefriheten, t. ex. som ett led i ett bedrägligt förfarande, faller enligt fasl praxis utanför TF:s lillämpligheisområde, anför uiredningen vidare. Det ansågs t.ex. inte strida mot TF att i 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens införa straff för illojal reklam i annons, cirkulär, prospekt och priskurant. 1931 års lag har i dessa delar ersatts av den nu gällande marknadsföringslagen och i förarbetena lill denna lag anförde departementschefen bl. a. att grunden för alt ingripande mot reklam i tryckt skrift har ansetts kunna ske utan stöd av TF flr ses däri, all del här är fråga om åtgärder av utpräglat kommersiellt natur, som inte avser nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället.

Rättsläget i dag beskrivs av uiredningen så att kommersiella framställningar enligt fasl praxis inte åtnjuter tryckfrihelsrätlsligl skydd i vidare mån än all del inte ansetts möjligt alt utan uttryckligt stöd i TF förbjuda tryckt reklam för viss produkt. Den gränsdragning mellan det av TF skyddade och det icke skyddade området, som kommit till stånd genom räiisutveck-

Prop. 1975/76:34 55

lingen, är enligl uiredningen i och för sig lillfredsslällande. Det har dock hiuills inte funnits anledning all närmare överväga frågan om man ulan hinder av TF kan ålägga en annonsör skyldighel all lämna viss information i sin reklam, konstaterar uiredningen.

Utredningen framhåller all dess lagförslag innebär all informationsskyldighet skall knyias lill kommersiell verksamhet och avse utbjudna produkters beskaffenhet, egenskaper, användning, pris etc, dvs. förhållanden av rent kommersiell nalur. Lagen skall inle omfatta framställningar som rör nyheisförmedlingen och åsiktsbildningen i samhällei. Dess tillämpningsområde skall i detta hänseende överensstämma med vad som gäller enligl marknadsföringslagen. Härtill kommer enligl uiredningen all skyldighel atl lämna information i tidningsannonser och på annat sätt i tryckt skrift inle skall kunna knyias till andra framställningar än sådana som näringsidkaren själv väljer atl publicera. En på della sätt utformad lagstiftning finner utredningen stå i överensstämmelse med den tolkning av tryckfrihetens innebörd som sedan länge är accepterad.

Del kan i vissa fall vara svårt all dra en klar gräns mellan framställningar som är renl kommersiella och sådana som skall åtnjuta iryckfrihelsrältsligl skydd mot reglering genom allmän lag, konstaterar uiredningen. Samma avgränsningsproblem föreligger emellertid redan nu vid tillämpningen av marknadsföringslagen. En särskild garanti för atl en lag av del slag uiredningen tänker sig kommer atl tillämpas grundlagsenligt ligger i att utdömande av påföljd vid ifrågasatt överträdelse av informalionsföreskrift skall ankomma på allmän domstol. Denna skall därvid kontrollera au de iryck-friheisrällsliga principerna inle eftersatts, menar uiredningen.

Det framhålls slutligen att införande av informationsskyldighet vid annonsering i tidning eller annan periodisk skrift inte skulle påverka utgivarens ansvar enligt TF. Inte heller skulle en sådan ordning inverka på utgivarens rätt enligl 5 kap. 3 S TF alt ensam bestämma över tidningens innehåll och alltså bl. a. vägra införande av en annons.

7.7 Förhållandet till marknadsföringslagen

Reklamulredningen konstaterar all marknadsdomstolen och KO ofta har anledning all la ställning till frågor om vilka krav pä positiv information som enligl marknadsföringslagen kan ställas pä reklamframslällningar Qfr avsnitt 2.1). Avsaknaden av sådan information kan innebära alt fram-siällningen blir vilseledande och därmed otillböriig. Även i fall då någon egentlig risk för vilseledande inle är för handen, lorde del finnas vissa möj-ligheler all med siöd av marknadsföringslagen ställa upp krav på positiv information i reklamen. Utrymmet för en sådan lillämpning av marknadsföringslagen är dock enligt utredningen ganska begränsat.

Införandel av en lagstiftning som ger möjlighet all föreskriva viss informationsskyldighet vid marknadsföring måsle givetvis påverka den fort-

Prop. 1975/76:34 56

salta tillämpningen av marknadsföringslagen, konstaterar utredningen vidare och erinrar om sin tidigare slutsats all del i regel torde 11 anses strida mot god affärssed om den som omfattas av en överenskommelse rörande informationsskyldighet inle rättar sig efter denna. Detsamma gäller enligt utredningen i än högre grad om någon har åsidosatt en med stöd av den föreslagna lagen meddelad föreskrift. Uiredningen erinrar härvid om all det redan nu finns föreskrifter om informationsskyldighet pä olika områden, exempelvis inom livsmedelslagstiftningen, och alt elt åsidosättande av sädana föreskrifter kan anses som otillböriigt i marknadsföringslagens mening.

Den omständigheten att en framställning uppfyller föreskrivna krav på information hindrar inte atl framställningen bedöms som otillböriig vid till-lämpning av marknadsföringslagen, framhålls det. Olillbörligheten kan ju bestå i något som helt saknar samband med informationsskyldigheten som sådan. Det är emellertid enligl utredningen inle uteslutet, atl en reklamframställning, trots att den upptar föreskriven information, ändå kan vara vilseledande i just det avseende, som informationsskyldigheten hänför sig lill och på grund härav vara otillböriig i marknadsföringslagens mening. Bedömningen av frågan om framställningen är vilseledande skall nämligen grundas på del helhetsintryck den förmedlar, och detta kan vara missvisande, även om framställningen innehåller den positiva information som är påbjuden.

Sammanfattningsvis anför utredningen att införandet av en lag om informationsskyldighet skulle innebära att del tillkommer nya faktorer att ta hänsyn till vid tillämpningen av marknadsföringslagen men att den pä intet sätt skulle rubba grundvalarna eller inverka på de allmänna principerna för tillämpningen av denna lag.

7.8 Särskilda frågor

Reklamutredningen har förutom frågan om informationsskyldighet även diskuterat vissa andra åtgärder rörande reklamen, vilka i olika sammanhang har tagits upp i den konsumentpolitiska debatten. I det följande redovisas utredningens behandling i delbetänkandet Reklam V av frågorna om beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring, befrielse från reklamskatt i vissa fall och överdrivet bruk av reklam samt förslagen i delbelänkandel Reklam 111 rörande statistik och forskning om reklam.

7.8.1 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring

Kännetecknande för lagstiftningen på marknadsföringens område är all den syftar till att skydda konsumenterna mot otillböriiga påverkansmetoder och att förhindra otillböriig konkurrens mellan näringsidkare, anför utredningen. Marknadsföringslagens uppbyggnad har beslämts av dess uppgift att genom påverkan på företagens marknadsuppträdande ta lill vara kon-

Prop. 1975/76:34 57

sumenliniresset. Del är konsumenterna som kollekliv som lagen i första hand skyddar.

De skadeverkningar som marknadsföringslagen och annan marknadsför-ingslagstiftning lar sikte på är alltså lill sin natur kollektiva och lill följd av della svåra atl lokalisera, konstaleras del vidare. Skadeslåndssanktionen är inte någol ändamålsenligt medel atl reparera skadeverkningar vilka kan drabba konsumenter och näringsidkare som grupp men inte kan konkretiseras såsom liden ekonomisk föriust för vissl subjekt.

Utredningen har mol denna bakgrund uppmärksammat frågan om det finns behov av atl med den svenska rällen införiiva beriktigande, dvs. en skyldighel all på vissl sätt rätta vilseledande uppgifter, som ytterligare sanktion på marknadsrätiens område. Härvid har bl. a. studerats tillämpningen utomlands av berikligandeinslilulel. Uiredningen har utgått från all even-luella regler i ämnet skulle infogas i marknadsföringslagen, all beriktigande skulle fungera som ett komplement till förbudssankiionen, då ett förbud framstod som en otillräcklig sanktion mol vilseledande reklam, och all prövningen av frågor om beriktigande skulle ankomma på marknadsdomstolen.

Det grundläggande problemet vid bedömning av berikiigandesankiionen från konsumentsynpunkt är enligl uiredningen all del synes vara osäkert om och under vilka förutsättningar sanktionen kan förväntas eliminera de kvardröjande effekterna av vilseledande reklam. De konsumenter som påverkals av de vilseledande reklaminsatserna torde ofta inle ha någon minnesbild av den framsiällning som berikiigas, framhåller uiredningen. I sä fall kan berikiigandel vara verkningslöst eller t. o. m. motverka sill syfte. Vidare kan konsumenter som varken observerat eller påverkals av den vilseledande framställningen uppfatta berikiigandel på eu säll som inle avsells. Härtill kommer praktiska svårigheleratt avgöra om och i vilken utsträckning den kvardröjande effekten av vilseledande reklam beslår vid liden för ärendets prövning. Vidare uppstår problem när det gäller all bestämma berik-tigandereklamens omfång och utformning m. m.

Ell särskill problem när del gäller beriktigandereklam rör förhållandet lill iryckfrihelslagsliftningen, påpekar uiredningen vidare. För att en be-rikligandesanklion skall bli effektiv måste del vara möjligt att framtvinga publicering av berikiigandel. Om publicering skall ske i periodisk skrift skulle en föreskrift av denna innebörd komma i konflikt med 5 kap. 3 S TF, som ger ansvarige utgivaren ensamrätt att bestämma om skriftens innehåll. Införandel av en berikiigandesanktion kräver därför enligl utredningens mening en ändring av TF.

En annan komplikation är enligl utredningen atl del är tveksamt om Sveriges iraklatmässiga förplikielser tillåler all marknadsdomsiolen ges be-fogenhel all utdöma en berikiigandeförplikielse ulan all del blir möjligl all överklaga avgörandet. 1 den av Sverige tillträdda 1966 års internalionella konvention om medborgeriiga och politiska rättigheter föreskrivs nämligen all envar som befunnits skyldig lill och dömts för ell brott skall ha rätt

Prop. 1975/76:34 58

att få skuldfrågan och det ådömda straffet omprövade av högre inslåns. Uiredningen har sålunda funnil all en lagstiftning om beriktigandereklam är förenad med betydande problem. Härtill kommer att övervägandena om lämpligheten av en sådan lagstiftning enligt utredningens mening även bör ske mot bakgrund av de erfarenheter, som tillämpningen av en lagstiftning om informalionslämnande i reklam och annan marknadsföring kommer alt ge. Vidare bör man ha ytteriigare erfarenheter av marknadsföringslagens lillämpning. Mol bakgrund härav anser utredningen all man i varje fall i nuvarande läge bör avslå från lagstiftning om beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring.

7.8.2 Befrielse från reklamskatt i vissa fall

Under utarbetande av delbelänkandel (SOU 1972:6) Reklam 1, Beskattning av reklamen, diskuterade utredningen olika åtgärder som skulle syfta lill atl göra reklamen mera adekval vad belräffar innehåll och ulformning. Därvid övervägdes bl. a. möjligheien atl införa ett s. k. befrielseinslilui, så ul-formal all skattereduktion skulle kunna ges för reklam, som uppfyllde vissa krav på informativt innehåll.

Utredningen konstaterar nu att den lagstiftning om information i reklamen som utredningen föreslår lill väsentlig del tillgodoser de syften som befrielseinstitutet skulle främja. Med hänsyn bl. a. härtill anser utredningen all frågan inle längre är aktuell.

7.8.3 Överdrivet bruk av reklam

Reklamutredningen har analyserat uppgifter om reklamkostnaderna i ullandel och låtit företa en omfattande statistisk undersökning av reklamkostnaderna i Sverige. Det har därvid framgått all betydande skillnader i fråga om genomsnittlig reklamintensilet föreligger mellan varugrupper och mellan branscher såväl i Sverige som utomlands.

Enligt undersökningen av reklamkostnaderna i Sverige uppgick år 1967 den genomsnittliga reklaminiensiieten, beräknad som kvoten mellan reklamkostnaderna och omsättningen för ifrågavarande produkt, inom kon-sumentvarusektorn till 2 %■ För den av konsumtionens huvudgrupper som bl.a. omfattar rengöringsmedel och hygienprodukier var motsvarande relationstal drygt 9%. För enskilda varugrupper redovisas betydligt högre reklamintensiteter. Reklamen är enligt uiredningen vidare starkt koncentrerad lill ell litet antal varugrupper och företag. Sålunda anförs atl de sex mest reklaminiensiva varugrupperna i den kemisk-iekniska huvudgruppen svarar för 2,2 % av omsättningen men 16,6 % av reklamkostnaderna för samtliga de i undersökningen redovisade konsumentvarugrupperna.

Uiredningen har funnil att den variabel som mest bidrar till au förklara variationerna i reklaminlensiieien är marknadsstrukturen. Varugrupper med

Prop. 1975/76:34 59

oligopolistisk konkurrens och långsam marknadstillväxt har sålunda en re-klaminiensitei som är betydligt högre än genomsnittet.

Det har inom utredningen framhållits alt stora reklaminsatser kan innebära nackdelar i olika hänseenden. Konsumenternas överblick över varuutbudet kan komma att försämras, etablering av nya företag på ifrågavarande marknader försvåras, varupriserna kan komma atl höjas och konsumiionsslruk-luren påverkas på ell ogynnsamt säll. Mol bakgrund härav har uiredningen bl. a. övervägt frågan om en speciallagstiftning om ingripanden mot överdrivet bruk av reklam. En sådan lagstiftning skulle fl karaktären av en fdrhandlingslag och vara utformad med nära anknytning till lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen) eller infogad inom dennas ram. Förhandling skulle äga rum då reklamen för viss vara eller vissl varuslag eller inom viss bran.sch eller del av viss bransch hade sådan omfattning, all den bedömdes icke önskvärd från konsumentsynpunkt.

Inom uiredningen har ä andra sidan hävdals atl nämnda reklaminsatser inte medför några negativa effekter. Härvid har bl.a. framhållits att re-klamintensiieterna i verkligheten är lägre än vad den nämnda undersökningen ulvisar, eftersom reklamkoslnaderna av statistiska skäl har relalerais lill fabrikani- eller grossislprisei och inle lill det pris konsumenten har atl erlägga i detaljhandeln. Vidare har framhållits det naturiiga i all reklamkostnaderna är låga för välkända varor men högre för mindre kända, särskill lör varor som håller på all introduceras pä marknaden. Slutligen har del anförts all uppbyggnaden av distributionssystemet i övrigi inverkar på användningen av reklam. Förekomsten av självbetjäningsbutiker och frånvaron av egna dislribulionskanaler är faklorer, som måste kompletteras med reklaminsatser.

Utredningen anser all reklamen måsle ses och värderas i sitt funktionella sammanhang såsom en del av den totala marknadsföringsinsatsen. Frågan om variationerna i reklamens volym bör därför bedömas i ell vidare kon-kurrenspoliiiskt och konkurrensräilsligl perspektiv.

Problemområdet ligger enligt uiredningen inom den sektor av mark-nadsrätlen som regleras av konkurrensbegränsningslagen. Mol denna bakgrund finner reklamulredningen för sin del inte ändamålsenligt atl nu närmare överväga huruvida del är erforderligl och lämpligt all i vissa fall förhandlingsvägen begränsa reklamens volym. Uiredningen anser i stället atl frågan får behandlas i samband med den allmänna översyn av konkur-rensbegiänsningslagsiiftningen som nu görs av konkurrensulredningen (H 1974:05).

7.8.4 Siaiisiik och forskning om reklam

Uiredningen konstaterar atl den löpande officiella statistiken f n. inle belyser reklamens omfattning, inriktning eller utveckling. Del konstateras

Prop. 1975/76:34 60

vidare att bristen på lättillgänglig och lillföriitlig statistik har utgjort ett problem för avnämare av skilda kategorier såsom myndigheter, företag och massmedier.

Reklamutredningen anser alt en lillfredsslällande statistisk belysning av reklamen lill rimlig kostnad förutsätter all fiera olika källor utnyttjas. Utredningen förordar därför en löpande redovisning baserad på uppgifter från riksskatleverket, statistiska centralbyråns finanssiatistik samt Reklamsla-listik AB:s mätningar av märkesvaruannonseringen i vissa medier. Därutöver föreslås all en mera omfattande undersökning av reklamkoslnaderna genomförs med vissa tidsintervall, förslagsvis vart femle år.

När del gäller forskning om reklam konstaterar utredningen all någon mera systematisk sådan hittills inte har förekommit. Under sitt arbete har uiredningen funnil atl väsentliga aspekter pä reklamen skulle behöva studeras grundligare. Utredningen anser det därför angeläget atl reklamens funktioner och elfekler i fortsättningen blir föremål för fortlöpande studium. Särskill framhålls behovel av forskning om reklamens inverkan på hushållens inköpsplanering, reklamens informationsinnehåll, reklamens samhällsekonomiska verkningar och reklamens effekter på lång sikt.

Enligl uiredningens uppfattning är statliga insatser för forskning om reklam väsentliga som eti led i den allmänna konsumentpolitiken. Den centrala myndigheten på konsumenlpoliiikens område, konsumentverket, föreslås därför tilldelas en uppgift även i fråga om reklamforskningen. Verket disponerar ell anslag för forskning m. m. Uiredningen föreslår dels alt della anslag höjs, dels att del inom anslaget görs en uppdelning i två poster, en för reklamforskning och en för forskning i övrigt inom konsumentverkels område.

8 Yttranden över reklamutredningens betänkanden 8.1 Allmänna synpunkter

Så gott som samtliga remissinstanser ansluter sig lill eller lämnar utan erinran reklamulredningens allmänna bedömning av konsumenier-nas informationsbehov samt av möjligheterna och lämpligheten av au uinyiijabl.a. reklamen för produktcenlrerad information. Sålunda anför KF-LO-TCO all de självfallet är myckel positiva lill åtgärder som är ägnade all göra reklam och annan marknadsföring mera informaliv. Organisationerna erinrar vidare om att de redan i yttrande över varudeklaraiionsulredningens belänkande framhöll alt de betrakiade ett centralt styrt standardiserat informationssystem som ett centralt medel i en aktiv konsumentpolitik.

Koiisiimeniombiidsmannen anför all en angelägen konsumenlpolitisk uppgift är all förbättra samhällets möjligheter all påverka näringslivet att ge konsumenlerna mer upplysningar om varor och tjänster. För alt ett önskvärt

Prop. 1975/76:34 61

resullal skall nås måste den kommersiella reklamen inbegripas bland bärarna av upplysningarna.

Enligl konsumentverket representerar uiredningens slutsatser ell vikligi steg i del konsumenlpolitiska arbelel och skapar förutsättningar fören breit verkande information riktad lill konsumenlerna.

NO påpekar att om reklamen Ils alt täcka det huvudsakliga behovel av produktcenlrerad information kan konsumentupplysningen koncentreras lill mera allmänt konsumenlupplysande insatser samt speciellt stöd ät svaga konsumentgrupper.

NDM anser all utredningens grepp att förutsättningslösl undersöka olika mediers lämplighet som bärare av slandardiserad produktcenlrerad information är teoretiskt tilltalande och praktiskt fruktbärande. Enligl NDM är det förvånande all ingen tidigare på allvar sökt sig fram lill detta övergripande synsätt på informationsbärandel. Förklaringen skulle vara atl man i vårt land liksom i andra länder av tradition varit fixerad vid föreställningen atl del skulle bestå någon djupare "begreppslig" skillnad mellan reklam och s. k. märkning. Liknande synpunkler anförs av koinmerskollegliim.

Länsstyrelsen i Väsiernorrlands län framhåller atl en förbättrad produktinformation förutom den direkta konsumeninyllan också ger andra posiliva effekler, inie minsl en ökad och förbättrad produktutveckling med större satsningar på kvalitet, funktion och mindre tveksamma tillverkningsmetoder och ingredienser.

Några instanser tar upp lill behandling de kostnads- och prio-riteringsfrågor som hänger samman med utredningens förslag. Hit hör NDM som menar alt prioriteringen mellan olika informationsinsatser är en huvudfråga när det gäller alt i praktiken omsätta idéerna om syslem för spridning av produktcenlrerad information lill konsumenlerna. Det konstateras atl uiredningen haravslålt från all lägga fram något mera genomarbetat program för en prioritering. Enligt NDM kan del ligga ålskilligl i uiredningens ifrågasättande om det är lämpligt alt läsa utvecklingen vid någon bcsiämd prioriteringsmodell. Innan man börjar arbeta med konkreta projekt måste dock vissa riktlinjer dras upp. Detla är den mest angelägna uppgiften i nuläget, anförs del.

Köpmannaförbundet framhåller att samhällets insatser för nya regler för slandardiserad produktinformation bör vägas mol övriga insatser från samhällets sida för andra angelägna och resurskrävande insatser på konsument-området. Liknande synpunkter anförs av Industriförhiindei. som vidare framhåller all kostnaderna för normskapandel inte har blivit tillräckligt belysta av utredningen.

Endast Handelskammaren t Skåne är helt avvisande lill utredningens resonemang och förslag.

Prop.1975/76:34 62

8.2 Informationsskyldigheten

Allmän enighet råder bland remissinstanserna om all konsumenlernas behov av produktinformation i första hand bör lillgodo,ses genom frivilliga överenskommelser. Med några få undanlag tillstyrks också förslaget att genom lagstiftning möjliggöra informalionsskyldig-het där del är av väsentlig betydelse frän konsumentsynpunkt.

Industriverket anför i dessa delar all det är värdefullt atl styrningen av reklamens informationsinnehåll i första hand avses ske genom ell förhand-lingssysiem som möjliggör överenskommelser på frivillig väg. Samhällets möjligheier all föreskriva obligaiorisk information bör därför enligt verket endast utnyttjas då del visar sig omöjligt alt uppnå frivillig överenskommelse.

Konsiiinentverkei anför atl enhetliga informationssystem i första hand bör utforinas genom överläggningar med branschorganisationer. Träffade överenskommelser kan förväntas få slor genomslagskraft bland seriösa förelag. Anialet organiserade medlemmar och förhållandena i övrigi i branschen avgör dock hur läckande en överenskommelse kan bli, anför verket. Uian att dra någon definitiv gräns mellan olika lyper av överenskommelser och deras efterlevnad finner verkei det naturligt, au meddelande av föreskrifter övervägs i de fall då överenskommelse enbart är delvis täckande för branschen eller då överenskommelse inte har kunnat träffas.

Enligt NDM blir den reella skillnaden mellan förhandlingssystem och obligatorium inie alltför slor. I båda fallen förutsätts elt ingående, förtroendefullt samarbete mellan myndighet och företrädare för berörda näringsidkare. NDM understryker atl i båda fallen måsle de erfarenheter och utredningsresurser som finns samlade hos förelagen och deras organisationer uinyitjas. Skillnaden mellan förhandlingssystem och obligatorium ligger enligl NDM på det formella planet, i rättslig konstruktion och rättsverkningar, och inte i metoderna all ta fram informationssystem. Obligatoriet bör ses som en påbyggnad på förhandlingssystemet. Det betonas också att valet av obligatorium inle alls behöver vara ett tecken på ell kärvare förhand-lingsklimai eller delade meningar i sak mellan de förhandlande parterna. Ell obligatorium kan le sig som nödvändigl på gruna av 1. ex. branschens struktur eller vederbörande branschorganisations formella uppbyggnad. Liknande synpunkter framförs av Köpmannaförbiindei.

Lagstiftning avstyrks av SPK, Svenska .företagares riksförbund och Handelskammaren i Skåne. Härvid menar SPK, alt lagstiftning bör tillgripas först när och om andra åtgärder misslyckats eller visal sig mindre framgångsrika.

Förelagarnas riksförbund är motståndare till varje form av lagstiftning som kan innebära ett ingrepp i eller en påverkan på en marknad som har till uppgift atl svara upp mol konsumenlernas egna upplevda behov oavsett vilka värderingar dessa vilar på. Förbundet pekar också på au en infor-

Prop. 1975/76:34 63

malionsskyldighel skulle kunna få en negaliv verkan genom alt undanskymma annan mera väsentlig information och genom au pä sikt leda lill all produkter av enklare beskaffenhet försvinner ur marknaden.

Remissinstanserna ansluter sig i stora drag till utredningens avvägningar mellan re 1 al i v och absolut informationsskyldighet. Sålunda anför konsumentverket all huvudprincipen bör vara all informationsskyldigheten skall vara relativ, dvs. föreskrift skall kunna meddelas inom ramen för de marknadsföringsåtgärder, som säljaren använder. Verkets erfarenheter ulvisar dock att det ibland är nödvändigl med absolul informationsskyldighet. Som exempel nämns au del kan vara nödvändigt atl produkianknuien information kompletteras med skyilar och faklablad. Absolul informationsskyldighet bör enligl verket kunna tillämpas även i fråga om exempelvis monterings- och skötselanvisningar, garantier elc

NO finner au uiredningens utgångspunkt au en säljare i princip skall ha rätt all välja konkurrensmedel stämmer väl överens med tankegångarna bakom konkurrensbegränsningslagstiftningen. I sammanhanget pekar dock NO på all det naluriigtvis inle är lill fördel för konsumenlerna om del sker en förskjulning i riktning mol svårkonirollerade munlliga säljmeddelanden. För all molverka dessa risker kan det bli nödvändigl all kräva absolul informaiionsskyldighei i köpprocessens slutskede eller dä konsument så begär, anser NO.

Några remissinstanser anför synpunkter på den närmare hanteringen av informationsskyldigheten m.m. Sålunda anför länsstyrelsen i .Ålvsborgs län all konsumenten har ett behov av alt särskill del gällande priset anges. SPK påpekar dock all informationsbehovet på prisområdet är bättre tillgodosett än när del gäller exempelvis produkters beskaffenhet eller servicefrågor. Nämnden erinrar också om atl varupriser i reklam kan få en normerande effekl på återförsäljarledets prissättning och därigenom hämma priskonkurrensen. Nämnden anser all del är angelägel atl denna risk beaktas och alt särskilda krav på utformningen av denna typ av prisinformation måste ställas.

Kommerskolleglum erinrar om de synpunkler rörande handelshindrande verkningar som kollegiet anfört över varudeklaralionsutredningens förslag och framhåller alt dessa självfallet äger relevans även för den lagstiftning, som reklamulredningen föreslår, eftersom denna ju avses "ta över" den föreslagna varudeklaraiionslagen. Kollegiet anför dock au den del av den nu diskuterade informationsskyldigheten som inte avser produkianknuien information i allmänhet inte torde medföra några nämnvärda problem från handelspolitisk synpunkt. Viss försiktighet bör emellertid enligl kollegiet iakttas när det gäller föreskrifter om ulformning av och information i bruksanvisningar o.d., vilka ju ofta framställs centralt av producenten och innehåller överensstämmande information på flera olika språk. Kollegiet anser del önskvärt all berörda myndigheier uppmärksammas på de svårigheter

Prop. 1975/76:34 64

som härvidlag kan uppkomma.

fndiistrlverket anser all effekterna på industrins slruklur har belysts i alltför ringa omfattning. Verkei förulsälter emellertid all kraven på information utformas så, all de inle medför skada för producenter eller handeln.

fndustriförbundei inslämmer i uiredningens slutsats, all del lorde vara lämpligi all någon form av fortlöpande samråd i fasiare former sker mellan konsumentverket och närmast berörda organisationer inom näringslivet. Förbundet föreslår att samrådsgrupper bildas för behandling av frågor av gemensamt intresse. Vidare understryks uiredningens uppfattning, atl siarka skäl talar för all åtminstone i elt inledningsskede delegation lill myndighel av rällen all ulfärda föreskrifter inle bör ske annat än i ganska begränsad utsträckning. En eventuell fullmakt bör därför vara begränsad lill konkreta projekt inom klart angivna ramar. Självfallet måste berörda parter ges tillfälle alt yttra sig innan fullmakten beslutas, framhåller förbundei.

Köpmannaförbundet framhåller alt om informalionskravel blir mycket om-fallande kan detta pålagligl påverka kostnaderna för i. ex. annonsering. Här bör enligl förbundet ytteriigare utredas möjligheten lill olika informations-kvantitet beroende på val av informationsmedium. En begränsning i kraven är nödvändig vid upprepningsreklam, där målsättningen är begränsad lill alt varje gäng fäsla elt produklmärke eller detaljhandelsföretag i konsumenternas minne, anser förbundei.

Samma fråga berörs av Pressens samarbetsnämnd, som erinrar om atl mänga detaljistannonser enbart innehåller prisuppgifter och produkiavbild-ningar och ganska litet av säljargumentering. Eftertexlannonserna är i mänga fall ännu mer faklaorienterade och koncentrerade. Nämnden understryker atl de allra fiesta eftertexlannonserna är ulomordeniligi knappa lill sill omfång och att en utökad informationsplikt belräffande dessa skulle öka ul-rymmesbehovet i sä belydande omfattning att en allvarlig fördyring av denna annonsering kan förutses. En sådan utveckling skulle enligt nämnden vara lill förfång för både konsumenter och annonsörer. Nämnden förutsätter därför att information.sskyldigheten begränsas till all enbart avse märkesva-ruannonser.

8.3 Lagförslaget

8.3.1 Lagtekniska frågor m.m.

De båda alternativa lagtekniska lösningar som reklamutredningen har prövat, dvs. en fristående ramlag respektive en utbyggnad av marknadsföringslagen med en generalklausul, behandlas tämligen ingående av NDM. Delegationen anför i sin promemoria, att lagstiftning hell allmänt är att föredra framför domstolspraxis som styrmedel på ett större rättsområde. Detta skulle i synnerhet gälla där etablerad juridisk dokirin, ulländska förebilder eller en genomarbetad karlläggning av problemen saknas. Ram-

Prop. 1975/76:34 65

lagsmodellen ger sålunda enligl NDM möjlighel lill en planerad politik för all utveckla syslem för slandardiserad produktcenlrerad information och all styra insatserna enligl ell genomtänkt priorileringsprogram. Praxismodellen ger inle denna möjlighel. Att bygga normbildningen på enstaka fall, vilkel ju praxismodellen förulsälter, skulle enligl NDM te sig synnerligen konsllal på förevarande område, där del är fråga om att skapa informa-lionssyslem som ofta är av sammansatt natur och i regel berör flera distributionsled. NDM ifrågasätter också om domslolsprocessen aren rationell form tor att utreda och förhandla över de långa tidsrymder som del här gäller och all hanlera del omfattande material, vilket i regel måste ligga till grund för normbildningen.

NDM menar vidare all rättssäkerhetssynpunkter lalar starkt för ramlags-modellen. Med en sådan lösning kan informationsskyldighetens räckvidd med avseende på näringsidkare och produkt fastställas med större noggrannhet. NDM finner i likhet med reklamulredningen all en ramlagstiftning är att föredra.

Ramlagslösningen tillstyrks också eller lämnas utan erinran av NO, Handelskammaren i Stockholm, länsstyrelserna i Blekinge, Krisiianslads, Ålvsborgs och Västernorrlands län, konsumentnämnden 1 Kristianstad, Kommunförbundet samt Pressens samarbetsnämnd.

Flertalet av de instanser, som närmare har övervägt frågan om lämplig lagieknisk lösning, förordar i stället en utbyggnad av marknadsföringslagen. Dessa är Svea hovrätt, marknadsdomstolen, KO, konsumentljänslulredningen, KF-LO-TCO och SACO. Sålunda anför Svea hovrätt, alt ell tillägg lill marknadsföringslagen skulle ytterligare förstärka möjligheterna all tvinga fram informaliv reklam och vara väl förenlig med de syften som ligger bakom lagen. En sådan lösning skulle medföra all förelägganden om upplysningsplikt alltid blir föremål för prövning av marknadsdomstolen, vilkel skulle vara önskvärt från rättssäkerhetssynpunkt. Ell skäl för domstolsprövning är alt gränsdragningen mellan reklam och tryckfrihet f n. inte är reglerad i tryckfrihetsförordningen, anför hovrätten vidare.

Marknadsdomstolen finner all reklamulredningens förslag är mindre lämpat för sitt ändamål. Vid denna bedömning utgår domstolen från ell resonemang om innehållet i de föreskrifter, som uiredningen har tänkt sig all konsumentverket skulle utfärda. En möjlighet är enligt domstolen att dessa blir synneriigen konkret utformade och detaljinriklade. För de allmänna domstolarna, som enligl förslaget skall handlägga målen rörande överträdelse av föreskrifterna, yppas då inga svårigheter atl avgöra, om en överträdelse har ägt rum eller inte. Å andra sidan framstår under dylika betingelser såsom en brist alt föreskrifternas bärighet och ändamålsenliga tillämpande på de praktiska fallen inte kommer att ägnas någon reell prövning från en domstolsinstilutions sida, menar domstolen.

Den alternativa innebörden av konsumentverkets informationsföreskrifter

5 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 66

skulle enligl domstolen vara alt dessa får karaktären av mera generellt formulerade normer. Under sådana förhållanden inställer sig spörsmålet angående de allmänna domstolarnas faktiska kompetens atl handha den kanske ofta besväriiga uppgiften atl av göra normernas tillämplighet pä de enskilda fallen. Enligl domstolens förmenande skulle de allmänna domstolarna mestadels inte besitta den sakkunskap som erfordras för att insiktspräglade lill-lämplighetsavgöranden skall kunna åstadkommas.

Hur innebörden av konsumentverkets informalionsföreskrifter än blir, föranlederde allmänna domstolarnas inkopplande stor risk föratt förfarandet blir långsamt och tungrott, anför domstolen vidare. Marknadsföringsärendena kommer knappast atl behandlas med prioritet vare sig inom åklagarväsendet eller inom domstolsväsendet.

Domstolen framhåller i gengäld de fördelar, som handläggningen enligl marknadsföringslagen medför. Särskilt pekas på atl parterna i övervägande antalet fall framträder personligen inför den prövande instansen och på så sätt bereds tillfälle alt fritt anföra sina synpunkler. Ärendena behandlas vidare uttömmande och med beaktande av samlliga omständigheter. Enligl domstolen är risken mindre för administrativt godtycke.

Domstolen förordar bl.a. mot bakgrund av vad som här refererats all behovet av positiv informationsplikt lillgodoses genom en komplettering av marknadsföringslagen.

KO anför atl reklamutredningens förslag, om del genomförs, skulle komma atl innebära införandet av ett andra övergripande normbildningssysiem med delvis samma verkningar som det som redan finns i marknadsföringslagen. Del kommer enligl KO oundvikligen all leda lill olösliga konfiiktsituationer. Del skulle också medföra att hos konsumeniverkei skulle byggas upp en förhandlingsorganisation, likartad den som redan finns hos KO. Samordningsproblem skulle uppstå mellan mydigheterna. Näringsidkare och organisationer skulle riskera all behöva driva parallella förhandlingar med de båda myndigheterna. För konsumenterna skulle situationen bli förvirrande eftersom de inle skulle kunna veta eller ens kuniia få klart besked om lill vilken myndighel de skulle hänvända sig med förfrågningar och anmälningar.

KO konstaterar vidare all den föreslagna informationslagen förutsätter föreskrifter, som i princip llr karaktären av generellt verkande special-straffrättsliga regler. Det kan antas alt arbetet med all med behövlig noggrannhet fastställa sådana regler och deras tillämpningsområde måste bli tidsödande och atl verkningsgraden i systemet följaktligen skulle bli låg.

Enligt KO bör en alternativ lösning väljas. Härvid framhåller KO vad som uttalades vid marknadsföringslagens införande, nämligen alt den dömande och därmed normbildande funktionen på grundval av lagens generalklausul borde ankomma på en specialdomstol med representanter för samhället, näringslivet och konsumemerna. Eu skäl var att man härigenom

Prop. 1975/76:34 67

fick garantier för snabba beslul, enhetlig praxis och en rättstillämpning, som omfattades med förtroende av alla parter. Dessa argument har enligt KO samma bärkraft när del gäller den slutligt normbildande funktionen i fråga om information i marknadsföring. KO förordar därför, atl marknadsföringslagen kompletteras på sådant sätt alt marknadsdomstolen ges möjlighel all på lalan av KO föreskriva skyldighet vid vite för näringsidkare all vid marknadsföring av vara eller tjänst till konsument lämna sådan information som är av väsentlig beiydelse från konsumentsynpunkt.

All lalan om föreskrifter anknyts till individuella marknadsföringsåtgärder skulle ge en önskvärd konkretion ål prövningen. Det saknas skäl att tro atl inle genomslagskraften av marknadsdomstolens avgöranden skall bli lika god i fråga om föreskrifter om information i marknadsföring som i fråga om förbud mot otillböriig marknadsföring, anför KO vidare.

Konsumenitjänstutredningen har uppfattningen att varken reklamutredningens förslag lill informalionslag eller ett isolerat införande av ett stadgande om upplysningsskyldighei i marknadsföringslagen täcker lagslift-ningsbehovel. Enligl uiredningens mening bör en ulvidgad marknadsföringslag ge behörighet alt utfärda både generella och individualiserade föreskrifter. Förfarandet vid meddelande av generella föreskrifter skulle dä i stort sett kunna bygga på förslaget till informationslag. Enligl konsumenl-tjänsiulredningens mening skulle del dock vara till fördel om marknadsdomsiolen - och inie som reklamulredningen föreslår regeringen - blev besvärsinstans, främst med hänsyn lill alt man då vann större enhetlighet och samordning i bedömningssystemel. Förfarandet vid meddelande av individualiserade föreskrifter om informationsskyldighet riktade lill enstaka näringsidkare skulle inlemmas i rådande processordning enligt marknadsföringslagen. En liknande ordning förordas av KF-LO-TCO.

Några av de remissinstanser som förordar att bestämmelserna om informationsplikt tas in i marknadsföringslagen, nämligen Svea hovrätt, kommerskollegium, KO och SACO, anser all varudeklaralionsutredningens förslag i så fall bör genomföras.

Några remissinstanser anmäler synpunkter på den lagtekniska lösningen utan att ta slutlig ställning i frågan. Sålunda beklagar konsumentverket att reklamulredningen inle bättre belyst, hur man genom en ändring av marknadsföringslagen skulle kunna realisera förslagel om informationsplikt. Verket har därför saknat möjlighel alt närmare analysera konsekvenserna av en sådan ändring. Skulle statsmakterna finna fördelar med alt låta såväl otillböriig som annan marknadsföring i sista hand prövas av marknadsdomstolen kräver frågan ytteriigare överväganden.

Socialstyrelsen finner ell syslem med en särskild informationslag och en marknadsföringslag onödigt komplicerat. Inte heller kommerskollegium är övertygat om fördelarna med atl skapa en särskild informationslag i stället för att bygga ut och reformera marknadsföringslagen.

Prop. 1975/76:34 68

Elt antal remissinstanser menar allsankiionssyslemel i den av uiredningen förordade ramlagen är olämpligt. Sålunda anVör konsumentverket atl vårt straffrättsliga syslem är mindre väl lämpat för beivrande av förseelser som begås i näringsverksamhet bl. a. därför all sanktioner inle kan riktas mol juridisk person. De bötesbelopp som kan bli aktuella torde inle heller utgöra tillräckligt hot mot atl avhålla från förfaranden, som är ägnade all medföra ekonomiska fördelar i näringsverksamheten. Viiesbelopp kan däremot fastställas lill betydligt högre belopp. Därtill kommer, all hithörande frågor ej ges prioritet hos allmän åklagare. Dessa omständigheter talar enligl verket för alt vitesbestämmelser är atl föredra framför straffrättsliga bestämmelser. Verket föreslår, atl några straffrättsliga bestämmelser ej intas i den föreslagna lagen. 1 stället bör påbud och påbudsföreläggande kunna förenas med vite. Särskilda skäl talar enligl verket föratt marknadsdomstolen med sin speciella kompetens åtminstone som sista instans bör ges befogenhet all även utdöma viiet.

Kommerskollegium anför att den föreslagna utformningen av sanktions-systemet innebär all näringsidkares informationsgivning skulle, på grunder som för den enskilde måste förefalla tämligen godtyckliga, kunna komma an föranleda åtgärd alternativt enligt informalionslagen eller enligl marknadsföringslagen varvid sanktionen kan bli böter/fängelse alternativt vitesföreläggande. Kollegiet finner denna ganska godtyckliga splittring otillfredsställande.

NDM finner alt uiredningens system leder lill komplikationer och framhåller, att KO måste välja lag och förfarande, vilket är otillfredsställande. Dessulom förs ytteriigare ett administrativt led in, nämligen allmän åklagare. Erfarenheterna från annan näringsrätlslig lagstiftning visar enligt NDM atl detla leder till lungroddhel och besvärande tidsutdräkt. Från såväl näringspolitisk som konsumenlpolitisk synpunkt är det angeläget all ärenden enligl en lag om information handläggs av KO och kan underställas marknadsdomstolen. För delta talar, som också uiredningen berör, att samma förfarande ej sällan torde kunna bedömas enligt både marknadsföringslagen och lagen om information. Vidare får man räkna med att de informalionsmål, där rättelse ej kan uppnås under hand, ofta kommer att gälla svårbedömda gränsfrågor vilka marknadsdomstolen är särskill väl skickad att pröva.

NDM föreslår, att straffsanktionen ersätts med påbud förenat med vite. KO skulle dä ta upp ärenden enligt den föreslagna lagen om information i samma ordning som nu gäller marknadsföringsärenden. I första hand söker han uppnå rättelse under hand eller träffa överenskommelse som befästs med päbudsföreläggande. 1 sista hand och i principfrågor hänskjuts ärendet lill marknadsdomstolen som påbjuder felande information vid vite med stöd av lagen om information och/eller förbjuder viss information med stöd av marknadsföringslagen. Liknande synpunkter framförs av Köpmannaförbundet,

Prop. 1975/76:34 69

Industri förbundei ansluter sig lill NDM:s synpunkler och anför vidare all en fördel med viiessysiemei är all brott mol informationsföreskrifterna i huvudsak avkriminaliseras.

8.3.2 Lagens närmare tillämpningsområde m. m.

SPK noterar med tillfredsställelse all utredningens förslag även omfattar information om tjänster, ett behov som nämnden tidigare pekat på i sitt remissyttrande över varudeklaralionsutredningens betänkande. Inom de tjänsteområden som nämnden från prissynpunkt granskat närmare under senare år finns starka skäl all förbättra konsumenternas möjligheter all bedöma utbudets innehåll.

Enligl Kommunförbundet har dock uiredningen inle på ell nöjaktigt säll definierat vad den menar med information om tjänst. Denna oklarhet måste lösas, innan lagförslaget slutgiltigt antas, anser förbundei.

Konsumeniverkei menar all reglerna om informationsplikt bör omfatta även fast egendom.

Sveriges marknadsförbund delar inte uppfattningen atl informationsskyldigheten skall begränsas lill "kommersiell verksamhet och avse rent kommersiella förhållanden". Med konsumenternas/medborgarnas växande beroende av olika former av offentlig service har behovet av adekval information om sådan service ökal. Informationen om den service stat och kommun tillhandahåller bör enligl förbundei vara underkastad samma krav som ställs pä information och reklam frän enskilda och kooperativa förelag.

KO noterar alt reklamutredningen till skillnad från varudeklaralionsut-redningen inle drar några bestämda gränser för vad informationen skall innehålla. På upprepade ställen i motiven lill förslaget framhålls att fråga är om produktcenlrerad information i standardiserad form. Någon klariäggande utveckling av vad som avses därmed ges emellertid inte. Den precisering som kan ligga i "standardiserad" och "produktcenlrerad" har i vart fall inte på någol sätt kommii lill uttryck i lagtexten, konstaterar KO. Exemplifieringen ger givetvis anvisning om vad informationen kan innehålla men innebär i sig ingen begränsning. Detta är självfallet i och för sig ingen nackdel från konsumentsynpunkt, anför KO.

8.4 Informationsskyldighetens förhållande till tryckfriheten

Pressens samarbetsnämnd och länsstyrelsen i Blekinge län anser atl den föreslagna lagstiftningen inte kan genomföras utan en ändring i tryckfrihetsförordningen (TF). Samarbetsnämnden har därvid i och for sig ingen erinran mol en sådan ändring. En ovillkoriig förutsättning är dock all en klar och otvetydig gräns upprätthålls mellan renl kommersiell information och framställningar som rör nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i samhällei.

Prop. 1975/76:34 70

Massmedleuiredningen anför all det är oklart hur långt en skyldighet all lämna information kan anses förenlig med de nuvarande reglerna i TF. I vart fall, framhåller utredningen, är det inte tillåtet att ålägga annonsörer skyldighet att lämna sä ulföriiga uppgifter att man kommer över på mera allmän konsumentupplysning. Uiredningen påpekar all de frågor som här avses faller inom del område som utredningen har au ta ställning lill. Utredningen anser därför att frågan om reklamutredningens förslags förenlighet med grundlagen bör upptas i samband med den större frågan om vilka generella regler om reklam som bör ingå i en ny grundlag om yttrandefriheien i massmedier. Svea hovrätt är av samma åsikt.

NDM framhåller att det otvivelaktigt föreligger en principiell skillnad mellan ingrepp mot reklam i tryckt skrift som vederbörande näringsidkare själv vall att publicera i föreliggande utformning, vilket nu kan ske t. ex. med stöd av marknadsföringslagen, och föreskrifter om vad annonsör skall publicera i sin reklam - låt vara all han inte är skyldig all publicera reklamen i tryckt skrift, om han inte vill. Även om man ställer sig positiv till de tankegångar som bär upp utredningens förslag är det svårt atl bestrida att förslaget innebär att en myndighetsstyrning kan ske av innehållet i ett meddelande som sprids med hjälp av tryckt skrift. Problemet bör enligt NDM under alla förhållanden uppmärksammas vid den pågående lolalöversynen av TF.

Även NO tar upp iryckfrihetsfrågan och ariför härvid, att konflikter mellan reklam och tryckfrihet undviks om man konsekvent accepterar synsättet att TF ej omfattar renl kommersiella annonser.

Kammarrätten delar utredningens uppfattning, atl den föreslagna informationsskyldigheten inte strider mot TF.

8.5 Förhållandet till annan lagstiftning

Några remissinstanser anför synpunkter beträffande lagförslagets förhållande lill viss speciallagstiftning. Sålunda föreslår livsmedelsverket, med hänsyn till den reglering av information beträffande livsmedel som redan är möjlig genom livsmedelslagsliftningen och marknadsföringslagen, att vid ett eventuellt genomförande av utredningens förslag livsmedel undantas i den mån information som här avses för dessa reglerats genom nämnda beslämmelser.

Produklkonlrollnämnden utgår från att reklamutredningen avsett att sådan informationsskyldighet som redan kan anses följa av bl. a. den speciella lagstiftningen om hälso- och miljöfariiga varor inte skall kunna påverkas genom åtgärder med stöd av den föreslagna lagen. Då återstår frågan huruvida nämnda lag går längre belräffande informationsskyldighet när det gäller uppgifter i säkerheisbefrämjande syfte än vad speciallagstiftningen om hälso- och miljöfariiga varor gör. Om så är fallet bör analyseras dels om det är angelägel med en dylik utvidgning av åigardslvånget, dels på

Prop. 1975/76:34 71

vilket sätt denna i sä fall bör åstadkommas.

Åtskilliga remissinslanser berör lagförslagets förhållande till marknadsföringslagen. Dessa synpunkler redovisas i samband med redogörelsen i del följande för remissinsiansernas behandling av de organisatoriska frågorna.

8.6 Organisatoriska frågor

Åtskilliga remissinslanser har synpunkter på utredningens förslag i fråga om myndigheier för förhandlingar och tillsyn. Skilda organisatoriska lösningar förespråkas härvid.

Marknadsdomstolen, konsumeniverkei och KF-LO-TCO förordar all konsumentverket anförtros adminislraiionen i stort inkluderande lillsynsupp-gifterna och all KO:s uppgift renodlas lill en åklagarfunkiion. Sålunda anför KF-LO-TCO att den snabbi framvuxna lagstiftningen på området och i synnerhet administrationen därav obestridligen har föranlett en komplicerad situation för konsumenter likaväl som för näringsidkare. Regelsystemet och antalet myndigheter som tillämpar reglerna har för enskilda konsumenter kommii atl bilda ett nätverk, som är svårt att överblicka och finna ledning i. Dessutom lorde kompetenskonfiikler ofta kunna uppslå mellan allmänna domstolar, allmänna reklamalionsnämnden, KO, konsumentverket och övriga berörda myndigheter, anförs del. Enligt organisationernas uppfattning är del elt angeläget konsumentintresse all dessa brister rättas lill. Det nu föreliggande betänkandet är enligl organisationernas åsikt ägnal all förvärra den komplicerade situationen. Uiredningens förslag innebär ju bl. a. atl den centrala tillsynen skall delas mellan konsumeniverkei och KO, vilkel kan skapa risker för ytterligare kompetenskonfiikler mellan dessa myndigheier.

Organisationerna anser alt konsumentverket är den myndighet som är bäst lämpad att utreda konsumenternas informationsbehov och förhandla fram åtgärder för atl tillgodose dessa behov. I syfte att åstadkomma de önskvärda förbättringarna på del administrativa planet föreslår organisationerna att konsumentverket även får la över handhavandet av övrig utrednings- och förhandlingsverksamhei inom den konsumeniskyddande lagstiftningens område, dvs. inom hela marknadsföringslagens och avialsvill-korslagens område. KO:s funktion kan härigenom renodlas lill en åklagarfunkiion på della rättsområde.

Genom della förslag får konsumenier såväl som näringsidkare en enda myndighel all primärt vända sig lill i hithörande frågor och denna myndighel är den som redan i nuläget är den centrala förvallningsmyndigheten för konsumentfrågor, framhålls det.

Organisationerna är medvelna om all förslagel innebär ell ingrepp i den nuvarande administrativa ordningen men vill betona att detta i längden lorde vara den bästa lösningen från konsumentsynpunkt och atl det är ett angelägel önskemål all en sådan lösning åstadkoms.

Prop. 1975/76:34 72

Även marknadsdomstolen finner all den av uiredningen eftersträvade gränsdragningen mellan de båda myndigheternas verksamhetsfält snarast torde motverkas av utredningens förslag i detla hänseende. Den föreslagna ordningen kan nämligen få lill konsekvens all marknadsföringen av en och samma produkt granskas av båda myndigheterna; konsumeniverkei granskar 1. ex. förpackningen eller märkningen av en produkt och KO t. ex. en affisch för samma produkt. För såväl konsumenier som näringsidkare måste del framstå som önskvärt alt de båda myndigheternas funktioner renodlas sä långt det är möjligt så atl del inte råder tvekan om vart man skall vända sig eller vem man skall förhandla med. Domstolen förordar mot denna bakgrund en arbetsfördelning mellan de båda myndighelerna som stämmer överens med den av KF-LO-TCO föreslagna.

Konsumentverket pekar särskill på atl uppgiften all tillgodose konsumenternas informationsbehov kräver såväl analys av möjligheten att tillgodose detta behov som kunskaper om produkter, tekniska provningar och distributionssystem. Arbelel kommer därför att bli mera resurs- och kom-petenskrävande än utredningsarbetet i samband med undanröjande av vilseledande uppgifter i marknadsföringen av en enskild produkt, anser verket. Arbetet kräver vidare ingående kunskaper om konsumenlernas olika problem på marknaden. Konsumentverkets lekmannaslyrelse och intima samarbete med folkrörelseorganisaiionerna bidrar till atl ge konsumeniverkei den erforderiiga kontakten med och närheten till konsumenternas problem och informationsbehov. Till detta bidrar också verksamheten hos allmänna reklamationsnämnden och den regionala och lokala vägledningen.

Verkei anför vidare all dess förhandlingsverksamhei karakteriseras av försök atl åstadkomma en helhetslösning på informationsproblemen. I flertalet fall ingår förelagens produktutveckling och reklamaiionshaniering som en del i förhandlingarna. Detla lalar enligl verket för atl förhandlings- och tillsynsuppgifterna anförtros konsumentverket.

Utredningens förslag om delad lillsyn mellan KO och konsumentverket biträds av NO, som anser alt utredningen anfört vägande skäl för all konsumentverket skall 11 huvudansvaret bl. a. för förhandlingsverksamheten. Inte heller beträffande ansvarsfördelningen i övrigi har NO några invändningar. Gränsdragningsproblem mellan speciellt KO och konsumentverket torde inte hell kunna undvikas vare sig KO eller konsumeniverkei ges huvudansvaret. Här liksom i övrigi får praxis lösa uppkommande problem, m.enar NO.

Kommerskolleglum ifrågasätter om det inte vore möjligt atl knyta an lill det nuvarande systemet enligt marknadsföringslagen med KO som förhandlare/normgivare medan konsumentverket skulle svara för mera undersökande uppgifter, självfallet med rätt och skyldighet att hos KO påtala eventuella behov av informaiionsöverenskommelser eller föreskrifter. Å andra sidan, anför kollegiei, lalar principiella skäl för all åtskilja den föreskrivande och den tillsynsutövande funktionen. Del kan vara olämpligt alt ge äkla-

Prop. 1975/76:34 73

garorganet KO befogenhet alt utfärda föreskrifter som skulle vara bindande för domstol. Med hänsyn också lill all denna uppgifi synes ligga väl i linje med konsumentverkets övriga uppgifter finner kollegiet sig böra biträda uiredningens förslag.

Flera remissinslanser menar all KO bör vara exklusiv lillsynsmyndighel medan konsumeniverkei förhandlar och utfärdar föreskrifter. Dessa är Svea hovrätt, Stockholms handelskammare. Handelskammaren i Göteborg, Köp-mannaförbundel och NDM. Sålunda anför NDM att det förefaller vara möjligt atl avsevärt förbättra utredningens förslag i fråga om administrationen utan att förslaget som helhet betraktat fördenskull ändras. En ordning med dubbla tillsynsmyndigheter är en administrativ oformlighei som enligl NDM inte kan godtas. I varje fall gäller della om tillsynen avser samma frågor och sker från i stort sett samma infallsvinkel hos båda myndighelerna. Man måsle alltså välja en lillsynsmyndighel. NDM finner KO väl lämpad för dessa uppgifter och förordar att KO anförtros tillsynen exklusivi. Härmed skiljs normbildningsfunklionen från tillsynsfunktionen, vilkel NDM finner lilllalande. NDM understryker all konsumentverket naluriigtvis kan anmäla påträffad normöverlrädelse lill KO.

Köpmannaförbiindei anför liknande synpunkler och konstaterar härvid, all en sådan uppdelning på två olika verk i och för sig inle är en idealisk lösning men f n. ändock den lämpligaste.

KO, länsstyrelsen i Väsiernorrlands län, Sundsvalls kommun och SACO anser att såväl förhandlingsverksamheten och tillsynen bör ankomma på KO, medan konsumeniverkei skulle svara för del nödvändiga utredningsarbetet. Härvid anför KO all en sådan lösning visseriigen inte eliminerar gränsdragningsproblem mellan olika lagar och olika tillämpande myndigheter. Dessa problem är dock inte lill sin art av annai slag än dem som redan nu föreligger och som hittills har visat sig möjliga att lösa i den praktiska tillämpningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser atl del finns siarka skäl alt bygga upp arbelel med information i reklamen inom KO:s organisation. Från konsumenlernas och näringslivels synpunkt måste det förefalla rationelll om en och samma myndighel handlägger informationsfrågor enligt marknadsföringslagen och den föreslagna nya lagen. Konsumentverket kunde i slällei, liksom livsmedelsverket, socialstyrelsen och SPK, användas av KO som utrednings- och konsultorgan i frågor som rör marknadsföringslagen och lagen om information i reklamen, anför länsstyrelsen.

Flera remissinstanser påtalar del allmänna behovel av en översyn av relationerna mellan KO och konsumentverket. Sålunda menar kommerskolleglum, all del finns anledning alt i den fortlöpande uibyggnaden på della område i eti sammanhang utreda iniegrationsmöjligheter och verksamhets-fördelning för de berörda organen.

Svea hovräti finner också en översyn påkallad. Därvid skulle övervägas om konsumentverket och KO kan knyias närmare varandra även i orga-

Prop. 1975/76:34 74

nisatoriskt hänseende. Med en sådan lösning skulle enligl hovrätten kompetenskonflikler mellan förhandlande myndighel och lillsynsmyndighel kunna undvikas.

Industriförbundet understryker vad utredningen anför om oklarheter i konsumentverkets och KO:s arbetsområden. Gränsen mellan dessa är enligl förbundei fortfarande oklar i flera avseenden. Inte enbart konsumenier ulan ocksä företag upplever det som förvirrande med den överiappning, som nu förekommer mellan de två myndigheternas ansvarsområden. En översyn av den organisatoriska uppbyggnaden inom del marknadsrälisliga och konsumenlpolitiska områdei akualiseras av den föreslagna lagen om informationsplikt, framhålls del.

Marknadsdomstolen finner det angeläget alt poängtera att frågan om de båda myndigheternas kompetensområden måsle utredas och behandlas närmare oavsett vad reklamutredningens förslag resulterar i.

8.7 Särskilda frågor

8.7.1 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring

Flertalet remissinstanser ansluter sig lill eller lämnar ulan erinran reklam-utredningens uppfattning alt lagstiftning om beriktigande i vart fall inle nu bör genomföras. Bland dessa återfinns konsumentverket, som anser atl behovet och effektiviteten av ell berikligandeinslilut bättre kan bedömas sedan erfarenhet erhållits vid tillämpningen av en förändrad informalions-och marknadsföringslagstiftning. Verket kommer därför alt följa denna fråga för all i framtiden eventuellt kunna aktualisera behovel av en speciallagstiftning om beriktigandereklam.

Även NDM avsiyrker berikiigandesankiionen och ansluter sig härvid till de uttalanden, som reklamulredningen gör i ämnet. Det framhålls också atl en effektiv användning av insiilutel inlerimisliski förbud erbjuder elt vida bättre skydd för konsumenterna mot skadeverkningar av den art be-rikiigandereklamen lar sikte pä.

Positiva till berikiigandesankiionen är socialstyrelsen, marknadsdomstolen, KO, länsstyrelsen 1 Kristianstads län och Sundsvalls kommun. Härvid anför marknadsdomstolen att frågan har behandlats tämligen summariskt av utredningen. Domstolen är i princip positiv till införandet av regler angående rältelsereklam och anser att frågan förtjänar att ytteriigare uppmärksammas och utredas i syfte atl eventuellt få en lagstiftning lill stånd.

KO framhåller atl det vid felaktiga eller vilseledande uppgifter i kommersiell masskommunikation väsentligen är fråga om ekonomiska verkningar, vinning på sändarsidan och skada för mottagarna, konsumenterna. Ell berikligandeinslilut skulle vara ägnat att begränsa dessa verkningar och ter sig därför enligt KO som ett naluriigt inslag i ett normsystem pä området. Givetvis är införandet av ett sådant inslitui förenal med principiella problem.

Prop. 1975/76:34 75

konslaierar KO som inte vill ifrågasätta atl åtskilliga frågor behöver utredas innan berikiigandeskyldighet kan införas.

KO är vidare medveten om att tillämpningen av en berikiigandesanktion medför praktiska problem. Svårigheter kan uppkomma när del gäller all bestämma sättet för och omfånget av berikiigandel. Marknadsdomsiolen har emellertid uttalat atl det med den erfarenhet domstolen numera har av förhållandena på reklampmrädel sannolikl inte skulle innebära oöverkomliga problem för domstolen att ge lämpliga anvisningar för utformningen av rältelsereklam i del enskilda fallet, anför KO.

Frågan om beriktigande av vilseledande reklam är enligt KO:s bedömning av sådan betydelse frän konsumentsynpunkt att vidare utredning av frågan inle bör skjutas på framtiden.

8.7.2 Befrielse från reklamskatt i vissa fall

Så gott som samlliga remissinstanser delar reklamutredningens uppfattning att befrielse från reklamskall för särskill informaliv reklam inle bör komma i fråga.

Svea hovrätt, socialstyrelsen och NO anser emellertid alt frågan bör utredas ytteriigare. Sålunda menar socialstyrelsen all möjligheterna atl medge befrielse från reklamskall alldeles särskill skulle ge samhällets och de stora konsumenigruppernas förelrädare välbehövliga instrument med mycket stor siyreftekt.

8.7.3 Överdrivet bruk av reklam

Flera remissinstanser tar upp frågan om lagstiftning rörande överdrivet bruk av reklam lill behandling. KF-LO-TCO och länsstyrelsen i Kristianstads län delar reklamutredningens inställning atl frågan bör prövas i samband med den översyn av konkurrensbegränsningslagen som f n. genomförs.

KO anmäler en avvikande uppfattning härvidlag. Sålunda finner KO atl del inom ramen för nämnda utredningsuppdrag synes naluriigt att studera reklaminiensiieten huvudsakligen utifrån synpunkten om den är ägnad atl ha konkurrensbegränsande verkan i ett eller annat hänseende. KO anser emellertid att överdrivet bruk av reklam inte främst aren konkurrenspolilisk fråga Ulan ell problem som bör angripas framför allt från allmänt samhällsekonomisk och konsumenlpolitisk synpunkt. Medel att komma tillrätta med problemet kan vara en förhandlingslagstiftning uppbyggd enligt ungefär samma principer som konkurrensbegränsningslagen elleren förbudslagslift-ning av samma natur som marknadsföringslagen. KO anser att frågan om möjligheter atl frän samhällets sida ingripa i syfte atl i vissa fall begränsa reklamens volym är av sådan betydelse att den bör utredas särskill ulan dröjsmål. Liknande synpunkter anförs av konsumentnämnden i Kristianstad.

Konsumeniverkei anser inle atl del f n. är nödvändigl med en special-

Prop. 1975/76:34 76

lagstiftning mot överdrivet bruk av reklam. Verkei anser alt man i framtida reformer på konsumentområdel bör överväga alt förhandla om begränsning av reklamvoiymen där delta är påkallat.

Helt avvisande lill åtgärder på områdei är NDM, fndustriförbundei. Factu och Handelskammaren i Skåne. Härvid framhåller tndustriförbundei, all reklam är elt av flera möjliga konkurrensmedel, vars volym måsle bedömas med hänsyn till företagens totala marknadsföringsinsatser och marknadssituationen i övrigi. En effektiv konkurrens förutsätter inle bara elt fritt val mellan olika konkurrensmedel utan även atl företagen har valfrihet när del gäller volymavvägningar mellan de olika medlen, anser förbundei.

8.7.4 Statistik och forskning om reklam

Uiredningens förslag om ul by ggd statistik om reklam lill-siyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstanser. Sålunda konslaierar KF atl den befintliga reklamstalistiken är bristfällig bl. a. så lill vida alt den helt bygger på del informationsbehov, som finns hos företagen/an-nonsörerna. Enligl KF måste reklamstalistikens innehåll och ulformning också slyras av den information som krävs för atl granska och bedöma reklamen från konsument- och samhällssynpunki.

Även utredningens förslag om en förstärkning av samhällets resurser för forskning om reklam tillstyrks i stort eller lämnas utan erinran av remissinsianserna. Härvid UamhkWer konsumentverket atl avsaknaden av konsumentorienierad reklamforskning har upplevis som en allvariig brist i verkets strävanden atl utveckla formerna för en verkningsfull konsumentinformation. Verkei biträder därför förslaget om särskild resursinsats på området.

Även KF delar uiredningens syn på behovet av forskning och på forskningens knytning lill konsumentpolitiken. Förbundet känner dock viss tveksamhet inför förslaget atl konsumentverket via särskikia forskningsanslag skall stå som enda huvudman för forskningen. KF menar i stället att verket bör t)edriva denna verksamhet i långsiktig samverkan med någon eller några forskningsinstitutioner.

9 Konsumentverkets rapport

9.1 Allmänna synpunkter

Konsumentverket konstaterar inledningsvis atl del i Sverige f n. saknas en allmän produklsäkerhetslag. Frågor om produklsäkerhel och produklkontroll tas emellertid upp i eti slort anial författningar, vilkas efterlevnad

Prop. 1975/76:34 77

övervakas av ell siort anial myndigheier. Verkei har gjort en relativt ingående kartläggning av befintlig reglering (jfr avsniil 2). Härvid konslaleras atl ell siorl antal produkter faller utanför det reglerade området.

Konsumeniverkei har inga möjligheter all med stöd av lagstiftning ingripa mol farliga produkter. Verkei är i stället hänvisat till all genom överläggningar med tillverkare och importörer komma fram lill riktlinjer för säkerhet eller överenskommelser om alt bristfälliga produkter skall dras in eller ändras.

Förslag har nu lämnats som syftar till produklkontroll på områden, som berör människors liv eller hälsa och som inte redan har specialreglerals, konstaterar verket. Varudeklarationsutredningen har sålunda föreslagit atl en beslämmelse om produklkontroll skall ingå i en lag om varudeklaration, medan reklamulredningen har föreslagit all molsvarande bestämmelse las in i lagen om hälso- och miljöfariiga varor (jfr avsnitt 3.4.2 och 7.5.3).

Konsumentverket delar inle reklamulredningens bedömning av lämpligheten alt föra en produktkonirollbestämmelse lill lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Verkei anser att sådana produkter som leksaker, rädd-ningsväslar, hjälmar m. m. i den mån de brister i säkerhetshänseende inle naluriigt kan föras under denna lags tillämpningsområde, eftersom lagen har en väsentligt annoriunda huvudinriktning. Del finns därför skäl att införa särskilda regler när del gäller produklsäkerhel i andra fall än vad lagen om hälso- och miljöfariiga varor omfattar, menar verkei. Vidare bör enligl verkei uppmärksammas atl vissa produkter är otjänliga för sill huvudsakliga ändamål och medför stora ekonomiska nackdelar för konsumenlerna. Del är därför angelägel alt en särskild lag omfattar kontroll även av otjänliga varor. Härigenom skulle elt konsumenipoliliski instrument kunna slå lill förfogande vid förhandlingar med enskilda näringsidkare. Verkei har mol bakgrund härav övervägt hur en allmän produkisäkerhetsreglering bör utformas.

9.2 Förekommande brister i produktsäkerhet m. m.

Konsumeniverkei har gåli igenom förekommande brister i produktsäkerhet m. m. på områden som inte täcks av gällande lagstiftning. Härvid har en gruppering skett med hänsyn lill de olika säkerheisriskernas art. 1 forsla hand har observerals produkler som på någol säll kan medverka lill personskador, men även risker för skador på egendom har uppmärksammals.

Uppenbara risker är enligl verkei förknippade med produkler, som för konsumenten ger sken av att ha skyddseffekt eller ge ökad säkerhet men som inie har sådana egenskaper. Hit hör dels produkler som inte har sådan skyddseffekl som avses, dels produkler som lätt kan förväxlas med sådana som avses ge skydd. Sådana produkler invaggar konsumenten i en falsk

Prop. 1975/76:34 78

trygghetskänsla och denne agerar eventuellt annorlunda när produkten används än annars, anförs del. Som exempel på produktslag, där problem av denna art förekommer, nämner verket bl. a. barnbilsiolar, utlösningsbindningar för utförsåkning med skidor och bilbälten.

Verket pekar vidare pä all det finns produkter som i viss situation kan orsaka skada på person eller egendom. En produkt som inle fungerar på del säll som användaren har länkl sig blir lätt fariig, menar verket. Sålunda kan varor framställda av olämpligt material, med för klen dimension eller med olämplig ulformning i övrigi utgöra en skaderisk för brukaren. Som exempel på produklslag, där problem av hithörande slag förekommer, nämns bl. a. motordrivna köksredskap med otillräckliga skyddsanordningar, leksaker i bristfälliga konstruktioner och lekredskap vid lekplatser samt hus-hällskemikalier med föriedande utseende, doft eller förpackning. Ett annat exempel är diskmaskiner utan lillfredsslällande översvämningsskydd. Sädana kan orsaka svåra vallenskador, framhåller verkei.

Säkerhetsrisker kan också vara förknippade med produkler som i säkerhetshänseende endast är delvis reglerade. Verkei nämner produkler som inle får användas men väl säljas, såsom vissa cykelbelysningar, produkter som inte fär nyproduceras, såsom badbassänger på tomtmark vilka efter beslut av statens planverk måsle vara inhägnade eller överläckia, saml produkter, som av säkerhetsskäl kan lypgodkännas av myndighel men där godkännande inte är obligatoriskt.

Utöver produkler som kan orsaka skada på person eller egendom har verket behandlat produkler, som är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Verket menar all del frän konsument- och samhällssynpunki skulle vara önskvärt atl sådana produkler inle funnes på marknaden. Som exempel nämns dels en tvättmaskin som anses ge låg Ivälieffekl, dels en diskapparat med molsvarande brister och som dessulom har en myckel hög energiförbrukning relativi sett.

Konsumentverket har funnil att brister i produklsäkerhel m. m. av de slag som här har redovisats kan delvis undanröjas genom uppställande av grundkrav beträffande produkternas egenskaper och genom förbättrad information.

9.3 Förslag till åtgärder

9.3.1 Åtgärder avseende produklsäkerhel

När det gäller åtgärder för all komma till rätta med skadebringande produkter får mol varandra vägas den positiva effekten av ökal skydd och den negativa effekten av säljreslriklioner, produktförändringar m. m., vilka kan leda till bl. a. högre priser, anför verket. Vid bedömning av skadebringande produkler bör övervägas om produkterna i fråga kan anses fylla

Prop. 1975/76:34 79

ell behov som motiverar de risker som las när produkierna används. Man måste pröva om produklens skadebringande egenskap är nödvändig för pro-dukiens funktion eller om säkerheten kan ökas utan att någon egentlig förändring behöver ske i produktens funktionella egenskaper, anser verkei.

Antalet skadefall, främst anialei svåra skador, är av inlresse när ställning skall las lill behovel av förebyggande åtgärder. Ingripande bör dock enligl verket kunna ske redan innan olycksfall har inträffat.

Verkei anför alt åtgärder mot en produkt såvitt möjligt bör bygga på grundlig information om de risker som föreligger med produkten. Det bör bl. a. undersökas om produklens konstruktion kan ändras så att riskerna undanröjs eller begränsas, om säkrare alternativ finns lätt tillgängliga, om säkerheisrisken hänför sig lill felaktigt bruk av produkten saml i så fall om varningsmärkning eller liknande ålgärd undanröjer risken. Behovel av ingripande bör också vägas mol bl. a. de ekonomiska konsekvenser som blir följden för samhälle och konsumenier. Den grundläggande strävan bör vara atl undanröja onödiga risker. All hell undanröja alla risker lorde knap-pasi vara möjligl eller ens önskvärt, framhåller verkei.

Bland de åtgärder som kan vidtas för alt öka produktsäkerheten nämner verket information lill konsumenlerna, bl. a. i form av märkning och bruksanvisningar. Verkei hänvisar härvid lill de förslag i ämnet, som har lämnats av varudeklaraiionsuiredningen och reklamulredningen. Vidare kan överläggningar las upp med förelrädare för näringslivet i syfte alt på frivillig basis få till stånd förbättringar. Ell viktigt inslag i delta arbete är framlagandel av rikllinjer.

Verket anser emellertid au åtgärder av del nämnda slaget behöver kompletteras. För överväganden om ingripanden mot farliga produkler och för priorilering m. m. är del angelägel atl information om skador och orsakerna lill dem på sikt kan erhållas. Verket anser att elt centralt rapporisyslem för olycksfall behövs och atl förutsättningarna för alt inrätta ell sådani system bör övervägas.

Verkei har vidare funnil atl ingripanden för ökad produklsäkerhel skulle underiättas om stöd härför fanns i lagstiftning. Verkei anser sålunda all lagregler bör tillskapas, som gör det möjligl all sanera marknaden frän produkler, som inle fyller de säkerhetskrav som normall bör kunna siällas.

9.3.2 Åtgärder avseende otjänliga produkler

Problem som hänger samman med produkter, som så brister i sina funktioner all de inle förmår fylla sill ändamål, torde lill belydande del kunna lösas genom informationsåtgärder. Verkei finner det emellertid nödvändigt atl lagstiftningsvägen öppna möjligheter au i vissa fall kunna ingripa direkl mot saluhållandet av dylika produkler.

Prop. 1975/76:34 80

Möjligheterna bör enligl verkels mening begränsas till fall där produkten är otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Härigenom markeras all åtgärder skall kunna riktas endast mol klart funklionsodugliga produkler. Avsikten är således inle alt bedöma en varas allmänna lämplighet eller alt göra en kvaliielsprövning.

Om bestämningen av begreppel otjänliga produkler sätts pä en nivå, som medför att endast klart funktionsodugliga produkter försvinner från marknaden, lorde detta inle medföra någon begränsning av konsumenlernas och företagens handlingsfrihet eller lägga någon hämsko på nyttig produklul-veckling, anför verket. Snarare torde det vara så atl saluhållande av otjänliga produkter leder lill reklamationer och tvister och därmed ökade kosmader för såväl inblandade parter som samhället. Otjänliga produkler kan praktiskt tagel alllid förutsättas vara behäftade med väsentliga fel i köprätlslig bemärkelse, vilkel skulle ge den enskilde konsumenten rätt alt häva köp av ifrågavarande produkt. All otjänliga varor irols allt kan säljas beror dels till stor del på att de enskilda konsumenterna inle känner lill eller förmår utnyttja sina köpräitsliga befogenheter, dels på att produktens egenskaper ofta inte avslöjas förrän efter viss lids användning. Verket menar att man i sammanhängd även bör beakta samhällsekonomiska hänsyn, såsom viklen av alt kunna undvika onödigt slöseri med resurser. Vid bedömning av om en vara är otjänlig bör därför även beaktas om en vara är alldeles speciellt energikrävande och därigenom resursslösande.

Bedömningen av frågan om en vara kan betraktas som otjänlig bör grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden. Karakierisiiskl för otjänliga produkter är enligt verkei att utformning eller prestanda, livslängden inbegripen, påtagligt avviker från vad som framstår som normall för ifrågavarande produkttyp. Verket anser alt del i regel inte bör möta svårigheter atl genom provningsverksamhet och jämförelser med andra varor visa alt en viss vara måste anses otjänlig. En samhällelig prövning av otiänliga produkter blir dock under alla omständigheter en synneriigen grannlaga uppgifi. Det kan antas atl denna prövning förhållandevis sällan kommer all leda lill ingripanden, konstaterar verket.

9.4. Lagförslaget

9.4.1 Lagtekniska frågor m.m.

Konsumentverket föreslår atl de erforderiiga bestämmelserna om produktsäkerhet och otjänliga produkter tas in i en särskild produklsäkerhetslag.

Belräffande den lagtekniska lösningen anför verkei all del bör finnas möjligheter till snabba ingripanden för att förhindra att enskilda människor kommer till skada. Med hänsyn lill all varuutbudet ständigt förändras bör en lagstiftningsteknik väljas, som medger en smidig anpassning till ändrade förhållanden.

Prop. 1975/76:34 ,, 81

Ett sätt skulle vara all i en särskild generalklausul föreskriva förbud mot saluhållande av varor som vid användningen kan innebära fara för människors liv eller häfsa eller på annat sätt är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Sådant förbud skulle enligl verkels uppfattning meddelas av statligt organ som regeringen besiämmer. Fråga om förbud enligl generalklausulen skulle upptas efter ansökan. Ansökan skulle göras av konsumentverket såsom den för konsumentpolitiken i slort ansvariga myndigheten. Denna lagstiftningsteknik har emellertid bl. a. den nackdelen au ingripanden mol farliga eller otjänliga produkter mången gång skulle komma au äga rum först sedan skador i någol avseende redan uppkommii. Möjligheter alt ingripa med generellt verkande åtgärder mol en grupp produkter, innan skadefall uppkommii, skulle i så fall inie föreligga, anför verkei.

Verkei förordar i stället en ramlag, där regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer bemyndigas all i lillämpningsförfatlningar och föreskrifter utfärda närmare bestämmelser. Därigenom kan lagstiftningen lätt anpassas efter erfarenheter och utveckling i övrigi bl. a. inom näringslivet En ramlag utesluter inte möjligheterna au - om så erfordras - med speciallagstiftning reglera visst angelägel varuområde. Lagen är sålunda avsedd all tillämpas på produkler i den mån säkerhetsbestämmelser inte meddelats i annan författning eller av annan myndighel.

Verkei framhåller atl en produklsäkerhetslag som gäller samlliga näringsidkare skulle vara konkurrensneuiral. Del lorde nämligen ofta vara frivilliga snarare än obligatoriska åtgärder, som orsakar snedvridning i konkurrensen. Frivilliga åtaganden av ansvarskännande förelag följs erfarenhetsmässigt inte al I lid upp inom en hel bransch.

Lagen föreslås i första hand administreras av konsumentverket.

9.4.2 Lagens närmare tillämpningsområde

Den föreslagna lagen avser varor, som säljs av näringsidkare direkt lill konsumenier för enskilt bruk. Utanför lagen faller sålunda bl. a. tillhandahållande av tjänster och uthyrning av lösa saker. Verkei hänvisar i dessa frågor lill pågående uiredningsarbele inom bl. a. konsumentljänslulredningen och lill alt en utvidgning av lagen bör kunna prövas i samband med att lagen efter en viss lids erfarenhet ses över.

Den grundläggande beslämmelsen i lagförslaget är att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om användning eller förbrukning av en vara medför särskild risk för skada på person eller egendom på grund av varans egenskaper, kan föreskriva all varan fär saluhållas endasl om den uppfyller bestämda krav i fråga om innehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Molsvarande föreslås gälla om varan är otjänlig för sill huvudsakliga ändamål. Har föreskrift om grundkrav meddelats, skall varan enligl förslagel vid saluhållande vara lydligl märkl med uppgift om all den uppfyller kraven.

Föreskrifter med stöd av lagen skall normalt inte utfärdas förrän ansvarig

6 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 82

myndighel undersökt om varors produklsäkerhel kan förbättras på frivillig väg, framhålls del. Om emellertid pä marknaden förekommer vara som vid sin användning uppenbart skulle medföra väsentiiga risker för liv eller hälsa kan behov föreligga all omedelbart kunna avföra varan frän marknaden. För att undvika au människor utsätts för onödiga risker är det enligt verket nödvändigt med elt insirumeni som ger en myndighet möjlighet all utan dröjsmål se lill au varan inle säljs i dess skadebringande ulformning. Verkei föreslår därför all det blir möjligl att meddela inlerimisliski förbud alt försälja sådan vara.

Genom förhandlingar med tillverkare, importör eller säljare kan säkert i fiertalet fall rättelser uppnäs, anför verkei. Visar sig förhandlingsvägen inte framkomlig skall lagen kunna tillämpas. I vissa fall kan dock skäl finnas all meddela föreskrift, även om viss förhandling har lett lill frivillig överenskommelse. Anledningen kan exempelvis vara alt fiera näringsidkare inle omfattas av överenskommelsen.

I princip kan konsumenten inte vara betjänt av en fabriksny produkt med grundkrav som avser säkerhetsaspekter (t. ex. rörande en flytvästs bärkraft) om inte den egenskapen kan förväntas beslå under skälig lid eller för angiven tid efter förvärvet, anför verket. Varor förslits emellertid alltefter sin art och beskaffenhet. Del kan därför vara svårt all ställa krav på en varas beskaffenhet efter viss tids användning. Möjlighel bör dock enligl verket finnas att ställa krav på all den som säljer en begagnad vara svarar för att varan har setts över, i syfte alt upptäcka och avhjälpa fel, så att varan fortfarande kan anses fylla de ursprungligen uppställda säkerhels-kraven. Ansvarig myndighel får med hänsyn lill varan och typen av sälj-situation avgöra om behov föreligger av sådana föreskrifter och vad de bör innehålla.

9.4.3 Ansvar och kontroll m. m.

Konsumentverket föreslås bli tillsynsmyndighet för den föreslagna lagen. För att undvika kompetenskonfiikler och dubbelarbete bör emellertid enligt verket ett nära samarbete etableras med andra myndigheier och organ, såsom KO, livsmedelsverket och produklkonlrollnämnden.

Tillsynsmyndigheten föreslås äga rätt alt från den som är ansvarig för varan, dvs. tillverkare, importör eller säljare, erhålla alla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen samt att ta ut varor ur deras lager för kontroll. Myndigheten föreslås ocksä ha rätt att påkalla handräckning av polismyndighet. 1 lagförslaget upptas även regler om att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela beslämmelser om skyldighet för näringsidkare att ersätta tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov. Regler finns också om näringsidkares sekretesskydd.

Lagförslaget innehåller inga regler om straff för den som bryter mol ut-

Prop. 1975/76:34 83

färdade föreskrifter. I stället föreslås tillsynsmyndigheten få befogenhet att meddela de förelägganden eller förbud sorn behövs för att den föreslagna lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av den skall efterievas. Del föreslås all sådani föreläggande eller förbud får förknippas med vite.

Verkei föreslår alt talan mot beslut om meddelade förelägganden eller förbud skall föras hos marknadsdomstolen. I della sammanhang erinrar verkei om att en produklsäkerhetslag har nära beröringspunkter med de övriga lagar som marknadsdomstolen tillämpar, nämligen marknadsföringslagen, avialsvillkorslagen och konkurrensbegränsningslagen. Om domstolen även får tillämpa den av reklamutredningen föreslagna informationslagen framstår del som särskill naturligt all också produklsäkerhetslagen faller under domstolens område med tanke på del nära sambandet mellan produktsäkerhetsfrågorna och varningsmärkning saml annan märkning och information, framhåller verket. Det föreligger också ett speciellt nära samband mellan produklsäkerhetslagen och marknadsföringslagen, då marknadsföringsåtgärder som innefattar eftersättande av säkerhetskrav eller produki-löfien som vilseleder om en varas ijänlighet i regel utgör otillböriig marknadsföring. Verkei anför dock härvid att det synes naluriigt att konsumentverket själv uppträder som part inför domstolen i produklsäkerhetsärenden och alltså inte KO.

Besvärsrält bör enligl verket föreligga inle bara för berörda näringsidkare, någol som följer redan av allmänna förvaltningsräilsliga regler, ulan också för sammanslutningar för tillvaratagande av näringsidkar-, konsument- och löntagariniressen.

Verkei framhåller i detla sammanhang alt den omständigheten au en vara uppfyller ställda grundkrav enligt föreskrift eller överenskommelse inte får las till intäkt för all näringsidkaren under alla omständigheter skulle vara befriad från skadeståndsansvar i civilrättslig bemärkelse. Å andra sidan är del inte hell säkert alt en näringsidkare under alla omständigheter blir skadeståndsskyldig för skador härrörande från en produkt, vilken ej uppfyller givna föreskrifter. Enligl verkei fordras härutöver alt det kan påvisas alt varan är skadebringande just därför att den inle uppfyller kraven i föreskrifterna. Skadeslåndsbedömningen får avgöras enligl civilrätlsliga lagregler och praxis.

9.5 Förhållandet till annan lagstiftning

Risken för s. k. insiruktionsfel skulle kunna minskas genom informalionsföreskrifter utfärdade med stöd av den lagstiftning om information i reklam och annan marknadsföring som reklamutredningen föreslagit, konslaierar verket. Konstruktionsfel däremot skulle angripas genom föreskrifter eller förbud meddelade i enlighet med den föreslagna produklsäkerhetslagen. Del föreligger således elt starkt samband mellan en produktsäkerhetslag och en informationslag. Det kan enligl verket ofta bli en be-

verket finnas att ställa krav på atl den som säljer en begagnad vara svarar för all varan har setts över, i syfte alt upptäcka och avhjälpa fel, så alt varan fortfarande kan anses fylla de ursprungligen uppsiällda säkerhetskraven. Ansvarig myndighel får med hänsyn lill varan och typen av sälj-siluation avgöra om behov föreligger av sådana föreskrifter och vad de bör innehålla.

9.4.3 Ansvar och kontroll m. m.

Konsumeniverkei föreslås bli lillsynsmyndighel för den föreslagna lagen. För att undvika kompetenskonfiikler och dubbelarbete bör emellertid enligl verket ett nära samarbete etableras med andra myndigheter och organ, såsom KO, livsmedelsverket och produklkonlrollnämnden.

Tillsynsmyndigheten föreslås äga rätt atl från den som är ansvarig för varan, dvs. tillverkare, importör eller säljare, erhålla alla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen samt atl ta ul varor ur deras lager för kontroll. Myndigheten föreslås också ha räii atl påkalla handräckning av polismyndighet. I lagförslaget upptas även regler om att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela beslämmelser om skyldighet för näringsidkare atl ersätta tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov. Regler finns också om näringsidkares sekretesskydd.

Lagförslaget innehåller inga regler om straff för den som bryter mot ul-

vjtii aiuciaisKyuussiyreisen.

10. Yttranden över konsumentverkets rapport 10.1 Allmänna synpunkter

Behovet av ökad produktsäkerhet vitsordas av samtliga remissinstanser, som uttalar någon mening härom. Åtskilliga remissinstanser menar att de exempel som konsumentverket har angivit tydligt visar behovel av åtgärder. Förslaget att b y g g a ul lägst i f t n i nge n påområdei lillstyrksallmäni av remissinstanserna. Sålunda anför LO-TCO alt organisationerna tidigare vid elt flertal tillfällen har markerat sin syn på produklsäkerhelsfrågorna och bl. a. anfört atl uppställande av grundkrav betyder en form av pro-ducentpåverkan, som organisationerna ansluter sig till.

Sjöfartsverket anser att det är önskvärt att gällande lagstiftning om skydd mot olika risker i samhället kompletteras med regler direkl inriktade på säkerheten i den privata konsumtionen.

SEMKO delar konsumentverkets uppfattning atl f ö r h a n d I i n g a r så långt möjligl bör användas för alt 11 till stånd nödvändiga förändringar.

Prop. 1975/76:34 85

När en farlig produkt kommer ut på marknaden är det oftast på grund av okunnighet eller förbiseende. Genom au de flesta tillverkare och importörer har slor ansvarskänsla geniemoi konsumenlerna och är angelägna om sill anseende kan förhandlingarna H karaklären av samråd, där tillverkaren kan ge värdefulla bidrag lill all avgöra vad som är mest ändamålsenliga ålgärd. SEMKO har den erfarenheten all de flesta fall klaras ulan hoi om rättsliga åtgärder. Även itidusiriverkei-(ramhäWer alt frivilliga överenskommelser i första hand bör eftersträvas.

Flera instanser pekar i sammanhanget på alt brister i produklsäkerhel många gånger kan undanröjas med ökad information. KF artCor sålunda att det i och för sig är möjligt att genom skilda former av upplysningsplikt åstadkomma en stor del av syftena bakom konsumentverkets lagförslag. Innan det blir klart hur den av reklamulredningen föreslagna informaiionslagsiiftningen slutgiltigt kommeratt utformas är del enligl KF svårt all la ställning lill förslagel om produklsäkerhetslag. LO-TCO anför liknande synpunkler och framhålleratt del ofta kan bli en bedömningsfråga viiken av lagarna som skall tillämpas.

.S'/.S' understryker betydelsen av ökad konsumentinformation av det slag som konsumeniverkei bedriver. En resursprioritering till detta område kan enligl SIS minska behovet av lagstiftningsåtgärder och samtidigt medverka lill all hinder i den internationella handeln undviks.

NDM däremol uttalar all del är angelägel all skilja mellan ingripanden mol skadliga produkler och ingripanden mot marknadsföringen av dem. I den mån del anses påkallat alt ingripa mot atl produkler som inle håller måttet i säkerhetsavseende tillhandahålls på marknaden bör ingripandel riktas mot produkten och inle primärt moi marknadsföringen, anser NDM.

Samtliga remissinslanser, som har uilalal sig i frågan, tillstyrker all för-utsäliningarna för att inrätla ell ceniralt rapporisyslem för olycksfall utreds närmare.

10.2 Lagförslaget

10.2.1 Lagtekniska frågor in. m.

Så goii som samlliga remissinslanser lillslyrker eller lämnar utan erinran verkels förslag att produklsäkerhelsfrågorna bör regleras i en särskild förfaiining av ramlagslyp. NDM anför sålunda all en särskild lag är den principielli rikliga lösningen. Härigenom markeras bestämmelsernas karaktär av grundläggande föreskrifter vad gäller produktsäkerhet. Belräffande ramlagkonstruktionen anför NDM an en reglering på förevarande område måsle ske med hjälp av generella direktiv i författningstextens form. Endasl härigenom kan garanti erhållas för fullgod och snabb genomslagskraft av de lör ell vissl varuområde uppsiällda kraven, någol som måsle vara syftet med en rättslig normbildning.

Prop. 1975/76:34 86

Svea hovrätt menar dock au vissa invändningar kan göras mol den föreslagna lagstiftningstekniken. Hovrätten konstaterar sålunda an en ramlag regelmässigt måsle kompletteras med olika tillämpningsföreskrifter utfärdade av regeringen eller av myndighet som regeringen besiämmer. En sådan lagstiftning kan lätt bli svåröverskådlig såväl för de myndigheier som har all tillämpa den som för den enskilde medborgaren. Enligl hovrätten är det möjligl all en ramlag ändå är den mest ändamålsenliga i förevarande fall.

Marknadsdomstolen finner atl konsumentverket har anfört goda skäl för sitt ställningstagande lill förmän för en ramlag. Den slutliga tekniska utformningen bör dock enligt domstolen bli föremål för överväganden i anslutning till behandlingen av den av reklamulredningen föreslagna informationslagen för ati så långt möjligt uppnä en enhetlig reglering av frågorna på dessa och näraliggande områden. Liknande synpunkter anförs av KF.

KO förordar en annan lösning pä lagstiftningsfrågan. KO förutsätter all den produklkontroll som grundar sig på befintliga specialförfattningar bibehålls och vid behov utvecklas. Behövs motsvarande produklkontroll pä andra särskilda produktområden bör enligt KO ny speciallagstiftning genomföras och lämplig myndighel utses att handha denna. Därmed kommer även i forisättningen produktkontrollen och ansvaret för produktsäkerheten att åvila myndigheier med speciell sakkunskap i fråga om vederbörande varuslag.

Vad som nu saknas för au konsumentskyddet mot fariiga varor skall vara tillfredsställande är enligl KO i huvudsak följande. Lagbestämmelser behövs som tillgodoser det långsiktiga behovet av en höjd säkerhetsnivå hos vissa, från säkerhetssynpunkt väsentliga varuslag, som inie regleras i speciallagstiftning. Vidare bör regler tillskapas som möjliggör snabba och effektiva ingripanden mot riskfyllda varor, oavsett om dessa tillhör varuslag för vilka det allmänna har fastställt grundkrav eller inte.

Den önskvärda höjningen av säkerhetsnivån hos vissa varuslag bör enligl KO lillgodoses genom atl varudeklaralionsutredningens lagförslag genomförs med vissa kompletteringar. Denna lag föreslås fä benämningen lag om produktsäkerhet och produktinformation. Önskemålet att möjliggöra snabba och effektiva ingripanden mot saluhållandel av en riskfylld vara föreslås lillgodoses genom ett tillägg till marknadsföringslagen, varigenom marknadsdomstolen ges möjlighet att på talan av KO vid vite förbjuda viss näringsidkare alt saluhålla sådan vara. Liknande tankar förs också fram av NDM.

10.2.2 Formerna for Ingripanden

Ulformning och framtagande av normer och grundkrav diskuteras av fiera remissinslanser. Allmänt framhålls vikten av au dessa bygger

Prop. 1975/76:34 87

på förhållanden som kan objektivt fastställas. Grossisiförbundei anför atl framtagandet av grundkrav mänga gånger är mycket komplicerat och kräver noggranna undersökningar. Det är därför enligt förbundet nödvändigt all arbelel sker i nära samverkan med olika berörda parter. Särskill framhålls vikten av internationell samverkan. Förbundet anför också att säkerheten måste avvägas mol kostnaderna. Ställer man kraven på säkerhet myckel högi, kan effekten bli atl produkten blir orimligt dyr för konsumenten. Kraven på säkerhet kan också ställas så högt atl produkten llr en sådan utformning att konsumenterna över huvud tagel inle vill använda den, påpekar förbundei. Även Svea hovrätt och NO erinrar om hithörande problem.

fndustriverkei förordar all normarbetet utgår från principen om "reference to slandards". Della innebär alt normerna skall bygga på nationella eller internalionella provningsbeslämmelser m. m. som har faslslällls av slan-dardiseringsorgan.

Siöfarisverkel förutsätter alt grundkraven skall vara allmänt hållna.

Några instanser lar upp frågan om ingripande i individuella fall. Härvid anför NDM atl ingripanden moi skadliga produkler skall ske på del sättet all grundkrav fastställs i tillämpningsföreskrifter och atl del i normalfallen inte lorde finnas uirymme för "individuella föreskrifter". Grundkraven måsle enligl NDM uppenbariigen utformas som generella föreskrifter. Della gäller oavsett om ingripandet i del särskilda fallet i praktiken tar sikte på en enda vara, som kanske saluförs av en enda näringsidkare.

I sammanhanget berör NDM förslagel alt interimistiska förelägganden eller förbud skall kunna utfärdas avseende viss vara. NDM anser au en principiellt annan lösning bör övervägas. Denna skulle innebära all ansvarig myndighel meddelade eu slags interimistisk föreskrift som blir gällande med omedelbar verkan och förblir i kraft intill dess slutlig föreskrift hinner meddelas. Även marknadsdomstolen och Köpmannaförbundet anser all interimistiska beslut bör vara möjliga.

Några instanser menar alt lagen bör kompletteras så, aii d i r e k t a förbud möjliggörs. Sålunda föreslår livsmedelsverket med hänsyn lill erfarenheterna från livsmedelsområdet alt del i lagtexten klart anges alt saluhållande av en vara kan hell förbjudas, fndustriverkei anser alt direkta förbud bör möjliggöras såvitt angör otjänliga produkler.

En särskild fråga är huruvida föreskrifter skall kunna ges ret roak t i v lillämpning. Industriverket framhåller härvidlag all en huvudprincip i vårt land är all lag inle får lillbakaverkande kraft. Undanlag från principen har av indusiriverkei och kommerskollegium gjorts i sådana fall, när föreskriven ålgärd bedömts inle bli alltför betungande. Indusiriverkei anser del önskvärt all frågan om reiroakliviiel löses lillfredsslällande så snart som möjligl.

Planverket menar all en retroaktiv lillämpning blir svår all realisera med hänsyn lill resursbehovel.

Prop. 1975/76:34 88

lliismodcisförbundei hem och samhälle anser att reiroakliviiel bör kunna tillämpas, åtminstone då del gäller produkler med lång livslängd.

10.2..3 Lagens närmare lillämpningsområde

Oekide meningar råder belräffande lagens lillämpningsområde. Oenig-heieii hänlor sig till konsumenlverkels förslag atl lagen, utöver produkler som kan oiSJika skuda på person, skall omfatta produkler som kan orsaka skada på egetuloni oih piodukier som är otjänliga för sill huvudsakliga ändamål.

Konsumenlverkels 1 ö rs I a g tillstyrks i stort eller lämnas ulan erinran av rlkspolissivrelsen. socialstyrelsen, sjöfärisverkei, produklkonlrollnämnden. SPK. arheiarskvddssiyrelsen. indusiriverkei. Svensk industriföiening. LO-TCO och Norrbollens handelskammare. Härvid anför LO-TCO all organisationerna redan tidigare har framhållit behovel av all från marknaden kunna få birl sådana varor som är klart olämpliga för sitt ändamål och atl del är ytterst angeläget att lagen omfattar även sådana varor. De produkler som verkei anger som exempel synes organisationerna beträffande ulformning och prestanda pålagligl avvika från vad som framstår som normall.

KF framhåller alt del i och för sig är angelägel all det skapas medel all sanera marknaden från osäkra och otjänliga produkler. Förbundet anser dock att löislaget bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Följande instanser avstyrker förslaget all lagen skall kunna tillämpas vid risk för s k 11 d a på egendom, nämligen 5'£'/V/Ä.'0. Grossisiförbundei. Köpmannaförbiindei. Indusiriförbundei, SHIO och Svenska företagares riksförbund. Tveksanuna till förslaget är marknadsdomstolen. NO och SIS.

Som skäl tur sin ståndpunkt anför Indusiriförbundei all del i konsumentverkets rapport inle finns någon övertygande motivering för atl låta lagen omfatta även detta område De exempel som anförs är få, menar förbundet, och dessutom loide dei åligga andra myndigheier, närmast planverket, all utforma bestämmelser avseende de i rapporten nämnda produkierna. Frän företagens synpunkt är det otillfredsställande om oklarhet skulle råda om vilken myndiaiiet som har aU meddela föreskrifter om en given produkt. Ett annat problem är att regler av förevarande slag inle står i samklang med Sveriges åtaganden i avtalet med de europeiska gemenskaperna. Förbundet erinrar vidare om det arbete som bedrivs inom produklansvarskom-miltén och förordar alt resultatet härav avvaktas. Liknande synpunkler anförs av Grossisiförbundei. Köpmannaförbundet och NDM.

SHIO är i princip positiv lill all regleringen skall omfatta även varor, som medför särskild lisk för skada på egendom men anser att verket inte tillräckligt klariJjon behovel av lagstiftning på denna punkl. Organisationen föreslår all ftågan ulreds ytterligare.

Prop. 1975/76:34 89

Enligl marknadsdomsiolen bör det ytterligare övervägas i vilken utsträckning konsumentverket genom överläggningar med berörda producentgrupper kan komma lill rätta med hithörande problem innan lagstiftningsåtgärder tillgrips. En sådan ordning förordas även av NO, som också anför atl kosl-nad.sökningar och andra negativa följder av produklkontroll vid den nödvändiga avvägningen mellan posiliva och negativa effekler måste tillmätas relativt sett slörre betydelse när det gäller risk för egendomsskada än vid liv- och hälsorisker. En eventuell lagbestämmelse bör enligl NO klargöra den särskill kvalificerade risknivå som bör gälla för alt obligatoriska grundkrav skall kunna uppställas enbart av ekonomiska skäl.

S7.S' anser all andra lösningar bör prövas, i. ex. någon form av försäkringar.

Följande instanser anser atl regleringen inle bör omfatta produkler som bedöms otjänliga, nämligen kommerskolleglum, Grossisiför-hundei. Köpmannaförbundet, tndiislriförbundet. SHIO. Svenska företagares riksförbund samt Skånes handelskammare och Västsvenska handelskammaren. Tveksamma är5i'ra hovräti. marknadsdomstolen NO. KO, SIS, SEMKO och Husmodersförbundel hem och samhälle.

Kommerskolleglum anför i sammanhangel alt det torde vara en närmast omöjlig uppgift för tillsynsmyndigheten alt finna grunder för sina ställ-ningsiaganden som kan accepteras något så när allmänt. Kollegiet frågar sålunda i vilken mån exempelvis brister i en varas funktionsduglighet anses kunna kompenseras av ell lägre pris än jämförbara produkter. En rikligare v;ig iir enligt kollegiets förmenande alt ställa stränga krav på informationen i marknadsföring och varudeklarationer. Kollegiet pekar vidare på all Sveriges internalionella åtaganden inle ger uttrycklig handlingsfrihet på delta område.

Även marknadsdomstolen, NO, KO och Indusiriförbundei pekar på möjligheterna au angripa oljänliga produkter via marknadsföringen. NO framhåller vidare att frågorom otjänliga produkter egentligen faller utanför ramen för en produklsäkerhetslag. Della anser även Grossisiförbundei.

Indusiriförbundei framhåller också all den föreslagna beslämmelsen går långt uiöver en ren produkisäkerhelsbedömning och kan, även om sådana intentioner inte skulle föreligga i dagsläget, komma all leda lill en otillböriigt långt driven siyrning av varuutbudet. Bedömningen av en varas oljänlighei måsie enligl förbundet med nödvändighet bli föremål försvåra avvägnings-problem och kan komma att rymma elt stort mätt av värderingar som bör överlåias på konsumenlerna. Liknande synpunkler anförs av Svenska fö-leiagares riksförbund.

Husmodersförbundel hem och samhälle anser all ell frivilligt system är all loredra vad galler oljänliga varor. Skulle obligatoriska grundkrav ändå införas menar förbundei att dessa inte bör sättas så högt all konsumenten tvingas köpa produkler av onödigt hög kvalitet lill förhöjda kostnader.

Förslagel att även särskilt energikrävande produkler skall

Prop. 1975/76:34 90

kunna betraktas som oljänliga avvisas av samlliga remissinstanser, som särskilt har ulialal sig härom. Industriförbundet anför sålunda all om behov föreligger av en offentlig resurskonlroll bör della bli föremål lor en särskild lagstiftning och inle ingå i en lag vars främsta uppgift är all minska riskerna för skada på människor.

KO menar au problemen kring energislösande produkler, som i och för sig är av slor och växande betydelse, i stället bör prövas i samband med frågor om energipolitik och energisparande. SIS anför liknande synpunkler.

Några instanser förordar viss ulvidgning av lagens lillämpningsområde. Sålunda konstaterar LO- TCO atl lagförslaget endasl avser varor. Enligl organisationernas uppfattning finns det ingen anledning tillåta all fariiga tjänster bjuds ul på marknaden samtidigt som fariiga varor stoppas med en produklsäkerhetslag. Lagen föresläs därför omfatta även ijänster.

Organisationerna konstaterar vidare alt lagen avses gälla enbart när näringsidkare lill konsument saluhåller varor avsedda för enskili bruk. Denna begränsning, som även gäller andra lagar inom konsumeniskyddsområdei, finner organisationerna i della sammanhang tveksam. Varor som säljs till insiiiutionerft. ex. sjukhus), organisaiioner eller myndigheier men som brukas av konsumenier omfattas således inte av den föreslagna lagen. Enligl organisationernas uppfattning bör noga övervägas all utvidga lagens lill-lämpningsområde i denna del. Även KF ifrågasätter om det finns anledning att begränsa regleringen till saluhållande lill konsumenier.

Arbeiarskyddssiyretsen påpekar att del i vart fall inom arbetslivet inte är ovanligt all vissa varor endasl hyrsul. Styrelsen menar att denna verksamhet skulle kunna öka om den lämnas utanför den föreslagna lagstiftningen. Del påpekas au arbeiarskyddslagen innehåller beslämmelser om anordningar som upplåts lill begagnande.

10.2.4 Ansvar och kontroll m. m.

Åtskilliga remissinslanser anmäler avvikande uppfattningar vad gäller fördelningen av administrativa uppgifter på olika myndigheier. Allmänt för-ulsälls dock konsumeniverkei svara för ulfärdande av i i 11 ä m p n i n g s -föreskrifler.

Marknadsdomsiolen vänder sig dock mot att konsumentverket skall kunna utfärda bindande föreskrifter. Del bör i stället ankomma på marknadsdomstolen att, för de fall då frivilliga överenskommelser inte kan träffas, bestämma vad som skall gälla. Härvid skulle konsumentverket anmäla förhållandel lill KO, på vilken del skulle ankomma all väcka och föra talan inför domstolen. Denna ordning förordas även av industriverket, som särskilt framhåller all del skulle vara frän räitssäkerhelssynpunki tveksami, om

Prop. 1975/76:34 91

konsumentverket utrustades med befogenheter all ivångsvis driva igenom sin vilja. Svea hovrätt hyser liknande betänkligheter.

Flera inslanser, som i och för sig accepterar all konsumentverket skall kunna uifarda ivingande generella föreskrifler, vänder sig mol all konsumentverket även skulle kunna ulfärda föreläggande och förbud vid individuella överträdelser. Sålunda anför/towOTe/s/fo//e,i?/iw; atl uppgiften all vidta åtgärder när uttryckliga föreskrifter har överlrälis får anses ankomma på domstolsväsendet.

NDM betecknar förslaget all konsumeniverkei skulle fungera som första instans vid tillämpningen av verkets egna föreskrifter som främmande för svensk rällslradition.

NDM anför vidare all tillsynen över alt lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter efterlevs bör anförtros KO. Vägande administrativa lämplighetshänsyn talar för en sådan ordning. Endasl om tillsynen läggs hos KO uppnår man dessulom den samordning pä lillsynsplanet av den skisserade produklsäkerhetslagen och annan marknadsrätislig lagstiftning som är önskvärd, framhålls det. Även Svensk industriförening saml Skånes handelskammare och Västsvenska handelskammaren menar atl KO bör ha tillsynsfunktionen.

Av de inslanser som menar atl konsumentverket skall äga räu atl utfärda bindande föreskrifter avsiyrker flera alt besvär skulle föras hos marknadsdomstolen. Hit hör KO, som anför att, om beslutanderätten i fråga om generella föreskrifter av regeringen delegeras till konsumentverket, del ligger i sakens natur atl besvär över verkets beslul skall föras hos regeringen. Beslämmelser om grundkrav aktualiserar känsliga näringspolitiska, konsumenlpolitiska och handelspolitiska frågor, som det bör ankomma på regeringen att slutligt avgöra. Härtill kommer enligt KO atl fastställandet av generella föreskrifler i princip är en lagstiftningsåtgärd, som emellertid inom av lagstiftaren angivna ramaräven kan anförtros ell förvaltningsorgan. Liknande synpunkter anförs av kommerskollegium och NDM.

Beträffande sanktion vid överträdelse av meddelade föreskrifter anför KO att det är oegentligi att inte ha någon direkl verkande sådan. KO förordar att straffsanktion införs i lagen. Svea hovrätt menar att sanktionsfrågan bör uppmärksammas.

10.3 Förhällandet till annan lagstiftning

Konsumentverkets förslag rörande avgränsningen lill annan lagstiftning lämnas i siort sett utan erinran av livsmedelsverket, produklkonlrollnämnden och socialsivrelsen. Så gott som alla remissinstanser som yttrar sig om avgränsningen understryker betydelsen av samarbete mellan berörda myndigheter. Flera remissinslanser menar dock att gränsdragningsfrågorna är

Prop. 1975/76:34 92

otillräckligt utredda. Hit hör NDM. som ifrågasätter om lagen är konstruerad på ell säll som gör atl den kan fylla uppgiften alt avgränsa produklsäkerhetslagen från andra lagar och författningar och motverka kompelens-konflikter mellan berörda myndigheter. NDM pekar särskill på atl formuleringarna inle utesluter konflikter pä ännu ej "inmutade" områden. Från näringsidkarsynpunkt är della inle tillfredsställande.

Sjöfartsverket menar all bestämmelserna bör ges ett sådant innehåll all från tillämpningen undanias vara för vilken del åligger särskill utsedd myndighel alt meddela föreskrifter. Liknande synpunkler anförs av industriverket.

Produklkonlrollnämnden, Industriförbundet och Keinikonloret menaratt lagen ej fär tillämpas på områden som faller under lagen om hälso- och miljöfariiga varor. Liknande synpunkler anförs av LRF såvitt angår livsmedelslagen och av planverket såvitt angår byggnadslagstiftningen. Planverket befarar all del inom byggsektorn kan uppstå svårigheter, om krav på produkler ställs från flera tillsynsmyndigheter.

11 Föredraganden 11.1 Inledning

Konsumenlpoliiikens uppgift är atl stödja konsumenlerna och förbättra deras ställning pä marknaden. Denna politik har under senare är resulterat i en omfattande lagstiftning. Samtidigt har nya organ inrättats för all pä olika säll la till vara konsumenternas intressen.

Den konsimienlpoliliska verksamheten grundar sig på dels utredningar och forskning rörande förhållanden av betydelse för konsumenlerna, dels en omfattande direkl kontakt med konsumenlerna, bl. a. genom kommunala organ. De åtgärder som vidlas inbegriper bl. a. information lill konsumenier och allmän opinionsbildning i konsiimenifrågor. Vidare bedrivs ell omfattande arbete rörande utformningen av enskilda produkter samt informationen om dessa. Jag skall här anmäla vissa frågor som i första hand rör ai belel med sisinämnda företeelser, vilka fortsättningsvis beiecknas produkl-ulformning och produkiinformalion.

Arbetet med produktinformationen har sedan gammalt grundals på jämförande provningar o. d. av varor och ijänsier. Denna verksamhel har efter hand utvecklats och breddals. Strävan är numera all förelagen skall svara för informationen om de egna produkterna, medan myndigheternas information inriktas på hushållens slörre planeringsfrågor, marknadsöversikler etc.

Ell relativt nyli inslag i del konsumenlpolitiska arbetet utgör den påverkan som myndighelerna utövar på producenler, distribulöreroch marknadsförare (producenipåverkan). Innebörden härav är atl myndighelerna i direkl kontakt

Prop. 1975/76:34 93

med förelagen söker förmå dessa all anpassa sin verksamhel lill konsumenlernas intressen.

Den producenlpåverkande verksamhelen är endasl delvis reglerad i lag. Här kan nämnas lagen (I970:412)om otillböriig marknadsföring (marknadsföringslagen) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avialsvillkorslagen), vilka i första hand tillämpas av marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen (KO). Båda lagarna är uppbyggda kring generalklausuler med stöd av vilka marknadsdomstolen på lalan av KO kan förbjuda näringsidkare vid vite all fortsätta med en otillböriig marknadsföringsåtgärd eller använda avtalsvillkor som är oskäligt mot konsumenlerna. Den verksamhel som bedrivs inom dessa lagars ramarulgörs lill slor del av förhandlingar mellan KO och berörda företag eller branschorganisationer. Flertalet ärenden klaras av genom alt förelagen eller organisationerna inför KO frivilligt utfäster sig atl ändra marknadsföringen eller avtalsvillkoren. KO utfärdar också allmänna riktlinjer rörande marknadsföring.

För del producenlpåverkande arbelel i övrigi svarar konsumeniverkei. Verkei skall sålunda främja en produktutveckling som tjänar konsumenternas intressen saml verka föratt företagens produktinformation svarar mol konsumenlernas behov. Delta skall bl. a. ske genom atl användningen av varudeklarationer uppmuntras.

I samband med atl konsumeniverkei inrättades är 1972 diskuterades frågan om verket skulle utrustas med formella befogenheter all vidla ivingande åtgärder gentemot producenterna (prop. 1972:33, NU 1972:40, rskr 1972:225). Jag framhöll därvid atl det var naluriigt all i första hand försöka åstadkomma resullal genom frivilligt samarbete med producenterna i obundna former. Försl om det visade sig omöjligt all på della sätt la till vara väsentliga konsumentintressen skulle andra former övervägas. Vidare saknades vid denna tidpunkt underiag för att bedöma i vilka frågor det kunde vara aktuellt atl närmare fastställa formerna för samverkan med producentsidan. Denna uppfattning delades av riksdagen.

Samarbetet mellan konsumentverket och företagen har tagit olika former. Ibland har brisler hos enskilda produkler föranlett verkei alt ta upp överläggningar med berörda företagare. I andra fall har diskussioner förts med förelrädare för hela branscher. Av särskill inlresse i detla sammanhang är de rikllinjer rörande produktutformning och produktinformation som verkei utfärdar för vissa produktslag. Så har exempelvis skell belräffande säkerhet m. m. hos leksaker. Verket har där utfärdat rekommendationer som innehåller sådana krav som verkei efter samråd med branschen har funnil böra ställas inom områdei i fråga.

Förslag har nu avlämnats om utvidgad reglering av den verksamhel, som jag här har berört. Sålunda har varudeklaraiionsuiredningen i betänkandet (SOU 1973:20) Varudeklaration-ett medel i konsumentpolitiken, föresiagii en

Prop. 1975/76:34 94

lag om varudeklaration. Reklamulredningen har i betänkandet (SOU 1974:23) Reklam V, Information i reklamen, lämnat förslag lill lag om information i reklam och annan marknadsföring. Vidare har KO i en särskild skrivelse lill handelsdepartemeniei föresiagii vissa ändringar i marknadsföringslagen.som bl. a. avser informationsskyldighet för näringsidkare. Slutligen har konsumeniverkei i en rapport (1974:12) Lag om produklsäkerhel, en principskiss, som har överiämnals till handelsdepartementet, utarbetat förslag lill produklsäkerhetslag. Samtliga nu nämnda förslag har remiss-behandlals.

I de avgivna förslagen behandlas frågor om påverkan på företagen i två hänseenden. Åtgärder föreslås sålunda dels för att få till stånd en produktinformation som är anpassad lill konsumenlernas informationsbehov, dels för alt sanera marknaden från produkter som med hänsyn till konsumentiniresset inle kan godtas.

En genomgående tanke i förslagen är au de önskvärda förändringarna så långt möjligt bör genomföras på grundval av frivilliga åtaganden från företagens sida. Förslagsställarna har emellertid inte funnit det tillräckligt att enbart lila lill de resultat som på delta säll kan uppnås utan förordar all även lagstiftning införs, söm gör det möjligl alt ivångsvis genomdriva särskill viktiga krav. Tvingande åtgärder förutsätts dock endast undanlagsvis behöva tillgripas.

Jag kan i likhet med en bred remissopinion ansluta mig till förslagsställarnas uppfattning i dessa frågor. Synsättet knyter väl an lill de uttalanden som gjordes då statsmakterna är 1972 behandlade riktlinjerna för konsumenipoliliken. Förelagen har också i allmänhei haft förståelse för de önskemål och krav som har framförts från de konsumentpolitiska organen och visal sig samarbelsvilliga. En lagstiftning som bygger på en förhandlingsverksamhei men som samtidigt möjliggör tvingande ingrepp bör med det redovisade synsältei närmast ses som en utveckling av och ell komplemeni lill en verksamhel som redan i dag är ell naturligt inslag i del konsumenlpolitiska arbelel.

Jag förordar att de avlämnade förslagen läggs till grund för lagstiftning. Innan jag redovisar mina närmare ställningstaganden v-ill jag emellertid beröra vissa allmänna spörsmål.

11.2 Formerna för påverkan på producenterna m. m.

11.2.1 Allmäm

En ulgångspunkl för konsumentpolitiken är atl den skall bedrivas i en decentraliserad ekonomi, där besluten om produktion och konsumtion fallas av ett slort antal individer under siarkl skiftande föruisätiningar. Ansvaret för produktutveckling och marknadsföring ligger i första hand hos de en-

Prop. 1975/76:34 95

skilda företagen. De närmare formerna för de konsumenlpolitiska organens arbete med alt påverka producenierna måsie allmänt bestämmas mol bakgrund härav.

Del producenlpåverkande arbete som nu är i fråga kan sägas avse förelagens marknadsföring i vidsträckt bemärkelse. Med marknadsföring förslås härvid ålgärder, som syftar lill alt främja avsättning av varor, ijänster elc Även saluhållande och uthyrning får anses vara sådana åtgärder. Påverkan på förelagens marknadsföring kommer härigenom naluriigen atl avse också beskaffenhei, egenskaper m.m. hos produkler som skall saluhällas eller hyras ut.

Som framgår av den tidigare redogörelsen kan de producenlpåverkande åtgärderna vara av olika slag. Ålgärder kan sålunda riktas mol enskilda näringsidkare och avse marknadsföringen av en speciell produkt. Förhandlingar kan därvid las upp med en näringsidkare i syfte all förmå denne att i sin produktinformation la med uppgifter, som bedöms vara väsentliga för konsumenlerna. Förhandlingarna kan också syfta lill all undanröja säkerhetsrisker eller andra olämpliga egenskaper hos produkten eller evenluelll lill alt hell stoppa marknadsföringen av denna. Åtskilliga exempel på ålgärder av della slag kan hämlas från den hittillsvarande verksamhelen hos konsumentverket och KO.

I andra fall är åtgärderna av mer allmän karaktär och avser all på elt tidigare stadium påverka marknadsföringen inom eu bestämt område, exempelvis genom att allmänna riktlinjer utfärdas. Dessa rikllinjer, som kan utfärdas efter samråd med berörda förelag eller branschorganisationer, kan allt efter behov avse informationsfrågor, försäljningsvillkor och frågor om produkternas beskaffenhet i olika hänseenden. Ålgärder av detta slag har också vidtagits på en rad områden inom ramen för de konsumenlpolitiska myndigheternas arbete.

För egen del vill jag framhålla värdet av allmänna rikllinjer för marknadsföringen. Denna typ av påverkan har den fördelen atl de konsumenlpolitiska önskemålen kan komma in på ell lidigi sladium i förelagens planering. Delta arbetssätt aktualiserar emellertid vissa problem, som det finns anledning all någol beröra.

Detaljerade riktlinjer om hur produktinformationen bör uiformas eller noggranna specifikationer rörande en produkts ulformning ställer höga krav på myndigheiernas ulredningsresurser. Problemet kan åskådliggöras med det faktum, all konsumeniverkei f n. inte finner del möjligl all upprätthålla fler än ell femtiotal normer för VDN-deklaralioner. Svårigheterna all utarbeta normer för exempelvis informalionslämnande i annonser eller annan marknadsföring lorde vara än mer belydande. Med de resurser som inom överskådlig framlid kan slå lill buds för del konsumenlpolitiska arbelel lorde del inle vara möjligl alt annat än i undantagsfall utfärda anvisningar som innehåller mera deialjerade krav pä företagens marknadsföring.

Prop. 1975/76:34 96

Vidare kan konslaleras all deialjerade krav på förelagens informations-lämnande eller produktutformning kan komma i konflikt med uppfattningen alt ansvaret för produklulveckiing och produktinformation i förslå hand måsle åvila förelagen själva. Del lorde i normalfallel inle heller vara möjligt lör myndighelerna all förutse och beakta alla de olika situationer, som kan uppslå i anslutning till utveckling och marknadsföring av en produkt.

Av vad jag här har anfört framgår atl utfärdade rikllinjer vanligen måsle bli allmänt hållna. Det blir därför nödvändigl all i inte obetydlig utsträckning ha överläggningar med näringsidkare rörande riktlinjernas innebörd i enskilda fall. Vidare torde del inle vara möjligl eller lämpligi ull inom överskådlig framlid la fram rikllinjer för alla de produktområden, där konsumentsynpunkter behöver föras fram. Även av denna anledning kommer det atl vara nödvändigl med kontakter med enskilda företag. Det bör framhållas atl dessa verksamhetsformer knyter väl an till del hittillsvarande arbelel hos KO och konsumeniverkei, vilkel i praktiken har visai sig fram-gångsrikl.

11.2.2 Samordningsfrågor

1 de avlämnade förslagen och remissyttrandena över dem aktualiseras vissa samordningsfrågor rörande del producenlpåverkande arbelel. Sålunda framhåller konsumeniverkei i sin rapport del nära sambandei mellan ålgärder avseende företagens produktinformation och sådana som rör förelagens produktutformning. Flera remissinslanser ansluter sig lill denna uppfattning och anför atl del ofta kan bli en bedömningsfräga vilka ålgärder som skall väljas.

Även jag delar denna uppfattning. Risken för au konsumenien i eu vissl fall gör felbedömningar bör normall kunna minskas om produktinformationen görs bättre. I andra fall behöver produkternas ulformning, sammansättning m. m. ändras. Sådana avvägningar görs redan i dag inom del konsumenlpolitiska arbelel och förekommer vid t.ex. tillämpningen av livsmedelslagsliftningen. I likhei med vad bl. a. företrädare för näringslivei har framhållit i remissbehandlingen anser jag dock atl problem med bristande säkerhet hos en produkt alltid så långt det är praktiskt möjligl bör avhjälpas genom ålgärder avseende produkten som sådan.

Självfallet uppslår gränsfall där allernaliva åtgärder kan komma i fråga. Så kan ske i fråga om en produkt som är förenad med säkerhetsrisker men där dessa inle kan minskas ulan all samtidigt väsentliga funktionsegenskaper måsle eftersättas. Del blir en grannlaga uppgifi för myndighelerna au göra de avvägningar som krävs härvidlag. I sammanhanget vill jag framhålla

Prop. 1975/76:34 97

det självklara att de konsumenlpolitiska instanserna inle bör ingripa mol själ va saluhållandel av sådana produkler, som samhället kan anses ha pröval och godkänl i särskild ordning.

Det anförda talar för atl arbelel med all påverka producenternas ulformning av och information om sina produkler så långl möjligl bör samordnas. Som några remissinslanser påpekar kan del finnas skäl au i delta sammanhang beakta även arbelel med all granska och påverka föreiagens avtalsvillkor. Även här kan situationer uppstå där avvägningar mellan olika ålgärdsal-ternaiiv aktualiseras. Skälighetsbedömningen av eil försäljningsvillkor lorde exempelvis delvis vara beroende av den information som lämnas konsumenten.

Uppgifter att de slag som jag nu har nämnt ankommer f n. på konsumentverket och KO. Konsumentverket skall påverka företagens informalionslämnande och produktutformning saml försäljningsvillkor m. m., så alt dessa blir så gynnsamma som möjligt för konsumenterna. KO:s verksamhet grundar sig på marknadsföringslagen och avialsvillkorslagen och inriktar sig mol otillböriiga eller oskäliga förhållanden i företagens säljak-tiviieier geniemoi konsumenlerna. Härigenom blir sålunda företagens informalionslämnande och avtalsvillkor föremål även för KO:s uppmärksamhet.

Del ligger i sakens natur att den rådande ansvarsuppdelningen mellan myndighelerna medför vissa gränsdragningsproblem. Detta förhållande har berörts i flera av de avgivna förslagen. Del har också uppmärksammals av åtskilliga remissinslanser, som framför siarka önskemål om en klarare gränsdragning mellan konsumentverkels och KO:s verksamhetsområden. Sålunda anförs bl. a. all den snabbt framvuxna lagstiftningen på det konsumenlpolitiska områdei och administrationen därav harblivit svår all överblicka. Del anförs vidare alt de nu avlämnade förslagen ytteriigare markerar gränsdragningsproblemen. Instanserna förordar sinsemellan tämligen vill skilda lösningar. Några inslanser, däribland de stora konsumenl- och löntagarorganisationerna, förordaren närmast fullständig samordning av de båda myndigheternas arbete.

För egen del har jag funnil all liden är mogen all närmare överväga förhållandel mellan konsumentverket och KO. Jag vill redan nu nämna att jag bl. a. mol bakgrund av vad jag nyss har anfört om behovet av samordning mellan olika aktiviteter på del konsumenlpolitiska fältet i det följande (avsnitt 11.6) ämnar förorda att de båda myndigheterna förs samman lill en organisation.

11.2.3 Varudeklarationer och reklam

Företagens produktinformation lämnas dels i anslulning lill själva produkten eller säljstället genom varudeklarationer, broschyrer, bruksanvisningar o. d., dels mera fristående genom reklam i olika former.

7 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 98

De konsumenlpolitiska organens arbeie med förelagens produktinformation har under tidigare år i stor utsträckning kretsat kring den information som är knuten lill den enskilda produkten, i första hand varudeklarationerna. Ell exempel härpå är dels. k. VDN-syslemel för varudeklarationer, för vilkel numera konsumeniverkei svarar. VDN-märkel kännetecknar varudeklarationer, som är uppställda i enlighet med VDN-normer. Tillstånd alt använda märket kan lämnas den, som förbinder sig atl följa bestämmelserna för deklarationerna. För tillståndet utgår en årsavgift.

Varudeklaraiionsuiredningen lämnar i sill betänkande förslag till en rad ålgärder i syfte all förbättra deklarationssystemel. Uiredningen föreslår vidare alt avgifterna slopas.

Genom marknadsföringslagens lillkomsl blev reklamen på ell annat säll än tidigare uppmärksammad som ett viktigt inslag i informalionen lill konsumenlerna. Reklamulredningen har ytterligare övervägl reklamens roll härvidlag. Utredningen har funnil all en slor del av konsumenlernas informationsbehov pä mänga områden skulle kunna lillgodoses genom reklamen. Utredningen anser därför all ålgärder i syfte au främja en från konsumentsynpunkt lämplig produktinformation inle bör inskränkas lill märkning. Samlliga reklammedel bör enligl utredningen kunna utnyttjas.

I likhet med sä gott som samtliga remissinstanser ansluter jag mig lill reklamulredningens uppfattning. Den innebär en naturiig utveckling av de tankar som har kommit lill uttryck i marknadsföringslagen, vilken ju är tillämplig på alla slags marknadsföringsmeioder.

Med detta synsätt får varudeklarationerna och märkningssystemen en någol annoriunda roll än de hittills har haft. Avvägningar kommer alt behöva göras mellan å ena sidan ålgärder i syfte all främja användningen av varudeklarationer och ä andra sidan ålgärder som syftar till all förmå förelagen att i eveniuella annonser och annan reklam la in den önskvärda informationen. Jag är inte beredd all här ta ställning lill var tyngdpunkten i detla arbete bör ligga. Del måste bli en uppgift, som får lösas i det fortsatta löpande arbetet med dessa frågor.

Med den roll som varudeklarationerna pä detla säll erhåller ter del sig onaturligt atl bibehålla avgiftssystemet. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga. Varudeklarationsutredningens övriga förslag torde få beaktas i det fortsatta arbetet med märkningsfrågorna.

11.3 Huvuddragen i lagstiftningen

11.3.1 Förutsättningarna för ingripanden

Den nu aktuella lagstiftningen bör utformas så atl del blir möjligl all under vissa förutsättningar göra tvångsvisa ingripanden mot förelagens pro-

Prop. 1975/76:34 . 99

dukiinformation och produktutformning. Om detla råder allmän enighet. Regleringen skall sålunda göra del möjligl att föreskriva viss informationsskyldighet samt att förbjuda marknadsföringen av sådana produkter som inle kan godtas från konsumentsynpunkt. Jag skall här redovisa mina ställningstaganden i fråga om när sådana ivingande ålgärder bör få vidlas och hur de bör närmare uiformas.

Gemensamt för de avlämnade lagförslagen är all Ivingande åtgärder får vidlas endasl då del är av särskild betydelse från konsumentsynpunki. Det förutsätts härvid alt de resultat som kan uppnås på frivillig väg har visal sig otillräckliga. Remissinstanserna anslutersig allmänt till förslagen i dessa delar.

Enligt min mening bör lagstiftningen bygga på förutsättningen all resullal i allmänhei kan åsiadkommas genom frivilliga överenskommelser och utfärdande av riktiinjer. Möjligheien au kunna vidla ivingande ålgärder bör som jag tidigare har anfört ses som ell komplement till denna verksamhel. Något formellt krav på alt frivilliga ålgärder har visat sig otillräckliga bör dock inle siällas upp. Som bl. a. några av föreirädarna för näringslivei konslaierar är del inte alllid möjligl all omfatta alla företag med en frivillig överenskommelse. Tvångsvisa åtgärder kan då vara ell medel all få med även förelag som står utanför överenskommelsen. Även jag finner det dock naluriigt all möjligheterna all vidta ivingande åtgärder begränsas till frågor av särskild betydelse frän konsumentsynpunki.

Innebörden av atl lagstiftningen blir tillämplig endasl dä del är av särskild beiydelse frän konsumentsynpunkt är atl den endasl tar sikte på privatpersoners förvärv för enskilt bruk. De avlämnade förslagen har denna begränsning och den återfinns i fiertalet lagar på konsumeniskyddsområdei. Jag kan således inle bilräda förslagel från några remissinslanser alt pro-dukisäkerhetsreglerna skulle omfatta även de situationer där konsumenlerna utgörs av företag, institutioner o. d. Skulle det visa sig alt den angivna ordningen för med sig några olägenheter i tillämpningen fär frågan las upp till förnyad prövning.

De lagförslag som har lagts fram skiljer sig i fråga om vilka produktområden m. m. som omfattas. Vad försl gäller informalionsreglerna omfattar varudeklaralionsutredningens förslag enbart varor och den information som är direkt anbringad på dessa. Reklamutredningen förordar all åläggande alt lämna information skall kunna avse även ijänster. Det skall dessutom kunna avse fristående säljmeddelanden, såsom annonser och annan reklam. 1 princip skall även muntlig information omfattas. KO:s förslag bygger på marknadsföringslagen och lorde härigenom avse ocksä fast egendom. De reglerom produkters beskaffenhei som föresläs av varudeklaraiionsuiredningen, reklamutredningen och konsumentverket är alla begränsade till varor.

Vid remissbehandlingen har de angivna tillämpningsområdena i stort vunnit remissinstansernas gillande. Önskemål anförs i huvudsak om vissa utvidgningar i dessa. Sålunda anförs från flera håll all reglerna om infor-

Prop. 1975/76:34 100

maiionslämnande bör avse även fast egendom. När del gäller produktkontrollen menar några inslanser alt även tjänster bör omfattas. 1 någol yttrande anförs atl regleringen i denna del inle bara bör avse saiuhållande ulan även upplåtelse. Önskemål anförs också om all även begagnade produkler bör omfattas av den nya lagstiftningen.

Jag har tidigare redogjort för min allmänna syn pä del producenlpåverkande arbetet. När det gäller ålgärder avseende förelagens produktinformation anslöt jag mig då lill reklamulredningens uppfattning all alla tillgängliga medel borde kunna komma i fråga. Jag finner del naturligt all den författningsmässiga regleringen i dessa delar utgår från samma betraktelsesätt. Marknadsföringslagen omfattar i princip alla slags säljmeddelanden rörande varor, tjänster och andra nylligheter som bjuds ul lill konsumenl. I praxis har lagen ansetts tillämplig även på marknadsföring av fast egendom. Del finns enligl min mening inle någol skäl all göra tillämpningsområdet snävare för de nya reglerna om informationsskyldighet. Jag förordar därför alt dessa görs tillämpliga på alla nylligheter, alltså l. ex. även på ijänsier och fast egendom.

Belräffande tillämpningsområdet för de regler som gäller produkters ulformning har jag inle funnil skäl alt gä utöver vad förslagssiällarna förordar. Produktulformningsreglerna bör sålunda begränsas till varor. Della hindrar inle atl lillämpningsområdel senare kan vidgas, när erfarenheter vunnits från tillämpningen av de nya reglerna.

Jag'återkommer i specialmoliveringen till hur tillämpningsområdet bör anges i lagtexten. För enkelhetens skull talar jag i den allmänna motiveringen även fortsättningsvis om produkter.

När det gäller begagnade produkler uppslår vissa särskilda problem. Jag kan dock föreställa mig situationer som motiverar atl även dessa förs in under lagstiftningen. Sålunda kan det exempelvis länkas all vissa grundläggande säkerhetskrav behöver ställas upp för begagnade televisionsappa-raler som avyttras yrkesmässigt. Elt annat exempel är alt del skulle kunna finnas anledning all ålägga dem som säljer begagnade bilar viss informationsskyldighet. Jag förordar därför att begagnade produkter skall omfattas av lagstiftningen.

Jag övergår nu lill frågan om vilka närmare åtgärder som den nya regleringen bör möjliggöra. När del gäller informationslämnandel råder stor enighet kring reklamutredningens förslag rörande vilken information som företagen skall kunna åläggas att lämna. Jag förordar atl bestämmelserna i dessa delar utformas i stort på det säll som uiredningen föreslår. Näringsidkare skall alltså kunna åläggas atl lämna information genom märkning eller i annan form på säljstället eller i annonser o. d. som används i marknadsföringen. Han skall också kunna åläggas atl lämna informationen i viss form till konsument som begär det, exempelvis i form av köpråd, marknadsöversikter o. d.

Prop. 1975/76:34 101

Beträffande frågan om på vilka grunder del skall vara möjligt all vidla ivingande ålgärder avseende produkters utformning är meningarna starkt delade. De förslag som varudeklaraiionsuiredningen och reklamulredningen har lagl fram i detla ämne avser enbart varor som medför risker för liv och hälsa. Konsumentverkets förslag innebär däremot all ingripanden även skall kunna göras i syfte au sanera marknaden från produkler som medför risk för skada på egendom saml produkler som är otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Som oljänliga produkter skulle enligt förslaget även särskilt energikrävande produkler kunna belrakias.

Bland remissinsianserna råder allmän enighel om atl lagstiftningen bör möjliggöra ingripanden mot produkter som medför risker för liv och hälsa. Flertalet inslanser lillslyrker också all lagstiftningen bör omfatta produkter som medför risker för skada på egendom. Del är i huvudsak näringslivets organisaiioner, som avsiyrker detta förslag. Som motiv härför anförs att behovel av en sådan reglering inte är tillräckligt klariagt och all den skulle strida mol Sveriges åtaganden gentemot bl. a. de europeiska gemenskaperna. Förslagel all regleringen skall omfatta ävenoijänligaproduklergodtasav flera myndigheier saml av de båda slora löntagarorganisationerna. De senare erinrar om all de redan tidigare har förordat beslämmelser av denna innebörd. Förslagel avstyrks av åtskilliga remissinslanser, däribland fiertalet av näringslivets organisaiioner. Härvid anförs bl. a. all en sådan lagstiftning skulle kunna komma au leda lill en alltför långl driven siyrning av varuutbudet. Frågan reses också i vilken mån sämre funktion kan kompenseras med lägre pris. Flera inslanser anför alt den behövliga saneringen kan åstadkommas genom stränga krav på informalionen. Förslagel all även särskill energikrävande produkler skall kunna betraktas som otiänliga avvisas allmänt. Eventuella ålgärder mol sådana produkler bör enligt remissinstanserna vidtas inom ramen för samhällets energipolitik.

Även jag finner del naluriigt att produkter som medför risk för människors liv och hälsa skall kunna förbjudas. Vad härefter gäller behovel av ingripanden mol produkler som medför risk för skada på egendom finner jag inle all det föreligger någon avgörande skillnad jämfört med behovel av skydd mol personskador. Skador pä egendom kan få nog så allvariiga konsekvenser för den enskilde medborgaren. Kritiken mol förslaget i denna del kan inte anses övertygande. Enligt min mening bör detla slags säkerhetsrisker inte undantas.

Jag förordar sålunda alt regleringen uiformas så all den möjliggör förbud mol saluhållande och uthyrning av produkter som medför risk för skada på person eller egendom. I båda de nu avhandlade fallen förutsätts självfallet au riskerna och de befarade skadeverkningarna är av viss betydenhet. Förbud bör inle heller meddelas där åtgärder avseende produktinformationen är tillräckliga. Jag återkommer till dessa frågor i specialmoliveringen.

Prop. 1975/76:34 102

I enlighet med vad jag tidigare han anfört bör självfallet förbud inle heller komma i fråga för produkler, som samhället kan anses ha godtagit.

De ölägenheter som hänger samman med vad konsumeniverkei kallar oljänliga produkler är delvis av samma art som problemen med produkler, som kan medföra skada pä egendom. I båda fallen är del i första hand någon form av ekonomiska skadeverkningar som kan uppslå för konsumenlerna. Enligl min mening är del därför naturiigl alt ell väl utbyggt konsumentskydd även innefattar ett skydd mot oljänliga produkler. Frågan är då om behov finns av en särskild reglering härom eller om problemen kan lösas på annat sätt.

I denna fråga vill jag i likhei med flertalet remissinstanser konstatera atl det hell övervägande antalet problem med mer eller mindre funklionsodugliga produkter kan lösas genom informationsåtgärder av skilda slag. Problem av delta slag hänger vanligen samman med atl konsumenien har en felaktig föreställning om vilken funktion produkten i fråga skall ha. Problemen kan lösas med tydliga instruktioner eller bruksdeklaraiioner, såsom "för engångsbruk" och "passar endast 1972 års modell". Även kvalitetsskillnader kan många gånger klaras av på liknande sätt. För övrigt måste självfallet rent allmänt en skärpt vaksamhet kunna krävas av konsumenterna när del gäller produkter som prismässigt avsevärt skiljer sig från andra produkter med likartad funktion. De bestämmelser om produktinformation som jag har förordat i det föregående gör det möjligl all komma lill rätta med problem av här angivet slag.

Situationer kan dock tänkas där det skulle te sig helt onaluriigi all medelst åtgärder i fråga om informationen om en produkt söka komma lill rätta med de problem som beror på brister i dess funktion. Sålunda torde allmän enighet råda om atl en tvättmaskin, som över huvud tagel inte rengör tvätt-godset, självfallet inte bör förekomma på en sund marknad, oavsett om den bristande funktionen framgår av marknadsföringen. Ullalandet från näringslivets sida, att säkerhelsbrister hos produkter så långl möjligl bör avhjälpas genom åtgärder mot produkterna som sådana, finner jag äga molsvarande giltighet när det gäller funktionsodugliga produkler.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört bör regleringen utformas så all saluhällande och uthyrning av varor som är uppenbart otjänliga för sill huvudsakliga ändamål kan förbjudas. 1 enlighet med vad jag har framhållit i fråga om fysiskt skadebringande produkler bör förbud inte meddelas där åtgärder i fråga om produktinformationen bedöms tillräckliga.

Jag vill i sammanhangel framhålla att jag i likhei med den allmänna remissopinionen inte finner att en produkts energiförbrukning kan ligga till grund för tjänlighetsbedömningen enligl den nu förordade regleringen. Frågan om hushållens energikonsumtion och konsumentpolitikens uppgifter härvidlag lorde böra övervägas i särskild ordning.

Vid remissbehandlingen har tagils upp vissa handelspolitiska synpunkter på föreskrifler om produktinformation och produklsäkerhel. Jag vill med

Prop. 1975/76:34 103

anledning av delta framhålla all Sveriges internalionella avtal på del handelspolitiska området inle innehåller några beslämmelser som riktar sig mot föreskrifter av della slag. Det internationella samarbetet bygger dock på principen atl länderna skall undvika all resa hinder för den internalionella handeln. Sådana hinder kan uppslå bl. a. genom all länderna har olika föreskrifter om varornas utformning och egenskaper. Jag vill understryka vikten av atl dessa förhållanden beaktas vid tillämpningen av den reglering som jag nu föreslår. I detta sammanhang kan erinras om kungörelsen (1973:233) om skyldighet för myndighet att underrätta kommerskollegium om vissa föreskrifter m. m.

11.3.2 Lagtekniska frågor m. m.

Beträffande lagstiftningens tekniska ulformning vill jag erinra om alt tvingande åtgärder normall skall tillgripas försl då del har visal sig omöjligt alt genom frivilliga åtaganden från förelagens sida tillgodose vissa väsentliga konsumentinlressen. Åtgärderna blir således i dessa situationer en sista uppföljning av del mera allmänna producenlpåverkande arbete, som jag har behandlat i det föregående. Lagstiftningens utformning måste bli beroende härav.

Utgångspunkt för lagstiftningen bör mol nämnda bakgrund vara alt den skall möjliggöra samordning av och prioriteringar mellan olika producent-påverkande åtgärder. Detta innebär bl.a. såvitt gäller regleringen av produktinformationen att någon åtskillnad inle bör göras mellan sådana bestämmelser som rör produkianknuien information och sådana som rör informalionen i reklam och annan mera fristående marknadsföring. Denna uppfattning omfattas tämligen allmänt av remissinsianserna. Vidare är det av samma skäl önskvärt all regleringen medger avvägningar mellan åtgärder avseende produktinformationen och åtgärder som gäller produktutformningen. Detla talar för all tillämpningen av lagstiftningen så långl möjligl administrativt samordnas.

De lagtekniska frågorna diskuteras tämligen ingående i de olika förslagen, särskill vad gäller regleringen av informalionsskyldigheien. Reklamutredningen har övervägl två lösningar för informationslagstiftningen. Den ena är atl komplettera marknadsföringslagen med en s. k. generalklausul som gör det möjligt all förbjuda näringsidkare alt i marknadsföringen använda framställning som inte är tillräckligt informativ. Den andra lösningen är alt införa en ramlag om informationsskyldighet vid marknadsföring, som ger regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer befogenhet au ulfärda föreskrifter i ämnet.

Uiredningen konstaterar all marknadsföringslagens nuvarande regler om otillbörlig marknadsföring bygger på elt tämligen fast normsystem, som hade utbildats redan före lagens tillkomst, men att någol molsvarande normsystem för informalionslämnande inle finns. Väljs alternativet alt kom-

Prop. 1975/76:34 104

pleiiera marknadsföringslagen kommer därför enligl uiredningen tämligen ulföriiga förarbeten atl krävas till ledning för tillämpningen, någol som blir svårt alt tillgodose i inledningsskedet. Väljer man i stället alternaiivei med en ramlag kommer del all ankomma på regeringen och eventuellt underordnad myndighel all svara för normulvecklingen. En ramlagstiftning möjliggör vidare generellt verkande regler, som är bindande för berörda näringsidkare, medan elt förbud som meddelas med stöd av marknadsföringslagen däremot formellt endast binder den näringsidkare, som förbudel riktas mol. Mol bl. a. denna bakgrund föreslär uiredningen all lagstiftningen Hr formen av en ramlag. I konsekvens härmed föreslår utredningen all den som bryter mol utfärdade föreskrifter skall kunna dömas lill böter eller fängelse i högst ell år. Varudeklaralionsutredningens lagförslag har samma principiella konstruktion.

En i princip annoriunda lösning beträffande informationsskyldigheten förordas av KO i skrivelsen med förslag lill ändringar i marknadsföringslagen. I senare avgivna yttranden över reklamulredningens betänkande och konsumentverkets rapport utvecklar KO sin uppfattning i dessa frågor. KO menar i huvudsak atl sådan informationsskyldighet som avser uppgifter som anbringas direkt på produkterna bör regleras genom en ramlagstiftning av det slag som varudeklaraiionsuiredningen föreslår, medan regleringen av fristående information bör åstadkommas inom ramen för marknadsföringslagen. Som motiv anför KO bl.a. att ett genomförande av reklamulredningens förslag oundvikligen skulle leda till konfiikter med den verksamhet som bedrivs enligl marknadsföringslagen. Detta undviks om i stället marknadsföringslagen kompletteras. KO pekar även på atl den dömande och normbildande funktionen då föriäggs lill en specialdomslol med allsidig sammansättning och att garantier härigenom skapas för snabba beslul, enhetlig praxis och en rättstillämpning, som omfattas med förtroende av alla parter.

De lagtekniska lösningarna när det gäller reglerna om förelagens produktutformning skiljer sig också åt. Konsumeniverkei föreslår för sin del en fristående lagstiftning, medan varudeklarationsutredningen och reklamutredningen har valt andra lösningar. Vidare skiljer sig de valda sanktionssystemen ål. De båda utredningsförslagen innebär att den som bryter mot utfärdade föreskrifter straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Konsumentverkets förslag däremot innehåller ingen direkl straffsanktion. I stället finns en bestämmelse som ger tillsynsmyndigheten möjlighet att rikta föreläggande eller förbud förenat med vite mot näringsidkare som inte har följt utfärdade föreskrifter. Talan mot beslut om föreläggande eller förbud skall enligl förslagel föras hos marknadsdomstolen.

Även bland remissinstanserna råder delade meningar i fråga om utformningen av lagstiftningen om informationsskyldighet. Ramlagsalternativet förordas av bl. a. de organisationer som på något sätt föreiräder näringslivet, medan alternativet att bygga ul marknadsföringslagen förordas av bl. a. de

Prop. 1975/76:34 105

slora konsumenl- och löntagarorganisationerna.

Från näringslivels sida anförs som skäl för en ramlagslösning all denna hell allmänt är att föredra framför domsiolspraxis som styrmedel på ett slörre rättsområde, i synnerhet då fasiare normsystem saknas. Del konstateras vidare atl del här är fråga om all skapa informationssystem av ofta sammansatt nalur och alt del skulle le sig konsllal om normbildningen på delta område skulle bli beroende av avgöranden i enstaka fall. Härutöver framhålls alt ramlagsmodellen gör del möjligt atl klarare fastställa informationsskyldighetens räckvidd, varför även rällssäkerhelssynpunkler skulle lala för denna lösning.

Förespråkarna för en utbyggd marknadsföringslag anför som skäl bl. a. all förelägganden om informalionsplikl prövas av marknadsdomstolen vilket anses önskvärt från räitssäkerhelssynpunki. Ärendena kan där, menar dessa remissinslanser, behandlas uttömmande och med beaktande av samlliga omständigheter, varför risken för administrativt godtycke skulle minska. Genom all domstolens prövning knyts lill individuella marknadsföringsåtgärder skulle denna ges en önskvärd konkretion. Även några av de remissinslanser som förordar en ramlagslösning anser atl marknadsdomstolen på något säll bör ges beslutanderätt i enskilda ärenden.

När del gäller den lagstiftning som avser atl reglera produkternas ulformning lillslyrker så gott som samlliga remissinslanser all den, som konsumeniverkei föreslår, ges formen av en frislående författning av ramkaraktär som möjliggör uppställandet av vissa grundkrav. KO däremot förordar en annan lösning, som i huvudsak innebär all en lagstiftning om grundkrav efter varudeklaralionsutredningens modell bör införas för all tillgodose del långsikliga behovel av höjd säkerhetsnivå hos varor som inte regleras i speciallagstiftning. Önskemålet all möjliggöra snabba ingripanden mol enskilda varor bör enligl KO lillgodoses genom ett tillägg till marknadsföringslagen, varigenom marknadsdomstolen ges möjlighel all på lalan av KO vid vite förbjuda viss näringsidkare all saluhålla varan. Även från näringslivels sida har denna lösning anförts som länkbar.

Kriiik riklas från fiera håll mol det av konsumentverket föreslagna sank-tionssyslemel. Sålunda anförs del att uppgiften all vidla ålgärder när ul-tryckliga föreskrifter har överlrälis inle bör ankomma på lillsynsmyndighel ulan på domstol. Vidare menar flera instanser all, om rällen all ulfärda grundkrav har delegerats från regeringen till underlydande myndighet, talan mol myndighetens beslul skall föras hos regeringen och inte hos marknadsdomsiolen.

Föregen del vill jag i fråga om lämplig lagieknisk lösning anföra följande. De förordade ramförfatlningarna knyter väl an till tidigare lagstiftning om produktinformation och produklkontroll, exempelvis livsmedelslagen (1971:511), läkemedelsförordningen (1962:701) och lagen (1973:329) om hälso- och miljöfariiga varor. Tanken bakom della slags reglering är bl. a. all någon osäkerhei aldrig skall behöva råda om vad som åligger dem som

Prop. 1975/76:34 106

lagstiftningen riktar sig mol. 1 överensslämmelse härmed innehåller sådan lagstiftning regelmässigt beslämmelser om slraff för den som brustit i sina åligganden. Sirafföestämmelser återfinns också i de lagförslag som har avgetls av de båda utredningarna.

Förekomsten av straffsanktion ställer självfallet höga krav på föreskrif-ternas utformning. På de avgränsade områden som livsmedelslagen och lagen om hälso- och miljöfariiga varor omfattar har det varit möjligl alt utforma reglerna så alt de fyller de krav som måsie ställas med hänsyn lill rältssäkerheien. Problem kan emellertid uppslå när del gäller del vida område, som utgörs av konsumeniprodukier i siori. Jag skall i del följande uiveckla detta någol närmare.

I anslutning lill min behandling av de allmänna formerna för påverkan på producenterna konstaterade jag all sådana generella rikllinjer rörande produktinformation och produktutformning, som tas fram som elt led i det producenlpåverkande arbelel, med hänsyn bl. a. lill praktiska svårigheter och begränsade resurser vanligen måste avfallas lämligen allmäm. Resonemanget lorde äga sin giltighet även för de fall bindande föreskrifier skall utarbetas. Dessa synpunkler lalar mol en ramlagslösning.

En annan invändning, som ocksä varudeklaraiionsuiredningen pekar på, är att normframtagning i allmänhei är myckel tidsödande. En lagstiftning som förutsätter detaljerade föreskrifler för all åtgärder skall kunna vidlas försvårar sålunda snabba ingrepp. Detla blir av särskild betydelse i de fall då marknadsföringen av speciellt fariiga produkler behöver sloppas. Situationen avviker här markant från den produklkontroll som utövas med stöd av exempelvis lagen om hälso- och miljöfariiga varor. Den inriklar sig på egenskaper hos produkler som är jämförelsevis ensariade, såsom halter av giftiga ämnen. Varor som är fariiga i denna mening angrips lämpligen med grundkrav. De farliga egenskaper som den nu förordade lagstiftningen skall reglera är emellertid av mera sammansatt karaktär. Härtill kommer au behovel av ingripanden vanligtvis endasl avser enskilda produkler på marknaden. Det skulle te sig egendomligt om sådana ingripanden måsie ske genom ulfärdande av generella föreskrifter med grundkrav för produktslagei i fråga, eventuellt med möjlighel för berörda parter all föra lalan mol beslutet.

De olägenheter med en ramlagstiftning som jag här har berört har sin grund huvudsakligen i de särskilda krav som måsle ställas på straffsanktionerade föreskrifler. Emellertid har det från några håll förordats all föreskrifterna som sådana inie skall vara direkt förbundna med sanktioner. I stället skulle den som bryter mot föreskrifterna kunna åläggas alt fori-sällningvis följa dem. Åläggandel skulle förenas med vite.

För egen del vill jag anföra följande. Viiessanklionen är ell beprövai in-sirument på marknadsrätiens område. Den åierfinns i både marknadsföringslagen och avialsvillkorslagen och har där visal sig myckel verkningsfull. Vitesförelägganden kan avse stora belopp och därigenom få starkl avskräckande verkan. De kan vidare riklas mot juridiska personer.

Prop. 1975/76:34 107

Skäl talar för all även i förevarande sammanhang välja viiessanklionen. Härvid kan dock den viiesföreläggande myndighetens uppgifter inie begränsas lill au enbart avse åläggande för den försumlige näringsidkaren att fortsättningsvis följa utfärdade föreskrifter. Vid en sådan lösning åierslår ju fortfarande i alll väsenlligi de invändningar, som jag nyss har resl mol ramlagslösningen.

Myndigheten bör i stället kunna göra en friare prövning och därvid visseriigen ta hänsyn till utfärdade riktlinjer men samtidigt ha möjlighet aU jämka dessa med beaktande av omständighelerna i det särskilda fallet. Innebörden härav är i praktiken atl ivingande beslul tillkommer försl i anslulning lill del enskilda ärendet.

Den nu angivna ordningen har bl.a. den fördelen atl de rikllinjer som utgör underiag för prövningen i de enskilda fallen ulan ölägenheter kan ges en allmännare ulformning. Den stämmer också väl överens med uppfattningen au ansvaret för produklulveckiing och marknadsföring i första hand ligger hos de enskilda förelagen. Vidare knyler prövningen och sank-lionsformerna väl an till övrig näriiggande lagstiftning. Jag anser au lagstiftningen i huvudsak bör utformas i enlighet härmed. Det synes mig dock olämpligt all ta in bestämmelserna i en ramförfattning. En annan lagieknisk lösning bör därför väljas.

Jag vill erinra om att en alternativ modell valdes då marknadsföringslagen tillkom. Karakteristisk för den är dess generalklausul, som ger marknadsdomstolen möjlighet att förbjuda en näringsidkare att fortsätta med en marknadsföringsåtgärd, som domstolen finner otillböriig. Med denna modell är del försl i domstolen som den formella normbildningen sker. Modellen svarar väl mot den lösning i sak som jag nyss uttalade mig för.

Del ligger således nära lill hands alt bygga upp den nu akluella lagstiftningen efter mönster av marknadsföringslagen. KO;s förslag har denna innebörd, och fiera remissinstanser har förordat en sådan lösning. Kritik mot denna lösning anförs framför alll från näringslivets sida. Sålunda påpekas atl del redan före marknadsföringslagens tillkomst fanns ell omfattande regelsystem, som kom atl utgöra en av utgångspunkterna för bedömningarna enligl den nya lagen, nämligen Internalionella handelskammarens Grundregler för reklam, medan någon motsvarighet inle finns på de områden, som nu är i fråga. Dessa inslanser finner del oiillfredssiällande om hela normbildningen skulle överlåias på de rältstillämpande organen.

Även jag vill framhålla betydelsen av vägledning för de enskilda avgörandena. Behovet härav är mera markerat när del gäller regler för informalionslämnande och produktutformning än när del gäller otillböriiga inslag i marknadsföringen. Bedömningen av del otillbörliga i eil förfarande utgår ju i stor uislräckning från mera allmänt omfattade etiska normer, medan bedömningarna enligl den nya lagstiftningen måste grunda sig på faklorer som i. ex. konsumenlernas informationsbehov på olika områden. Regleringen måsle därför enligt min mening uiformas så att behovel av

Prop. 1975/76:34 108

riktlinjer för företagens handlande lillgodoses.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag all lagstiftningen uiformas enligl följande. Med stöd av en generalklausul skall en näringsidkare kunna åläggas all lämna sådan produktinformation som är a v särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Med stöd av en annan generalklausul skall näringsidkare kunna förbjudas all saluhålla eller hyra ut vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Prövningen bör, som f n. enligl marknadsföringslagen, avse enskilda marknadsföringsåtgärder och i varje särskill fall grundas på en bedömning av de sammantagna förhållandena i marknadsföringen. Till grund för prövningen bör normall ligga förekommande rikllinjer av del slag som jag i del föregående har uiialal mig för (avsniil 11.2.1). Åläggande eller förbud bör i regel förenas med vite.

En lösning av del slag som jag nu har förordat beaktar behovel av rikllinjer lill vägledning för tillämpningen.Självfallet kommer dock situationer all uppslå, där eii ingripande mol viss marknadsföring är påkallat men där tillämpliga rikllinjer av olika skäl saknas. Della förhållande lar då inle vara hell avgörande för möjligheterna lill ålgärder. Del bör sålunda vara möjligl all stoppa saluhållandet av en produkt, vars användning är förenad med uppenbara ölägenheter för konsumenlerna, eller föreskriva viss informationsskyldighet även om rikllinjer i det akluella fallet inte finns atl tillgå. Detta synsätt är allmänt godtaget när del gäller ingripanden mot otillböriig marknadsföring. Uppenbart är dock atl sådana avgöranden ställer den beslutande myndigheten inför åtskilliga svåra avvägningsproblem som är av tämligen speciell karaktär. Detla lalar för all tillämpningen av lagstiftningen inle föriäggs lill de allmänna domstolarna. Jag förordar i stället atl den avgörande och slutliga prövningen föriäggs lill marknadsdomstolen, som genom sin sammansättning torde vara bäst skickad all hanlera de frågor som här blir akluella. En sådan ordning tillgodoser också önskemålen hos en bred remissopinion.

Med den uppläggning av regleringen som jag här har uttalat mig för är del naluriigt all de nya besiämmelserna las in i en ny marknadsföringslag som ocksä omfattar de nuvarande bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring. På detla sätt undviks gränsdragningsproblem.

I sammanhanget aktualiseras frågan om lämplig benämning på den nya lagen. Den nuvarande marknadsföringslagen inriktar sig mot otillböriiga förfaranden i marknadsföring. Även de nya bestämmelserna riktar sig visseriigen i vissa avseenden mol företeelser, som skulle kunna betecknas som otillböriiga. Jag förordar ändå att den nya lagen ges en mera allmän benämning och föreslår därför att den benämns marknadsföringslag.

Prop. 1975/76:34 109

11.3.3 Ansvar och kontroll m. m.

De myndighetsuppgifter vid sidan av den dömande verksamheten som hänger samman med den nya lagstiftningen består sammanfattningsvis i atl svara för ulrednings- och förhandlingsverksamhelen, all ulfärda rikllinjer för företagens marknadsföring, atl övervaka marknadsföringen och vid behov söka få rättelse på frivillig väg saml all föra talan hos marknadsdomstolen enligt någon av de föreslagna generalklausulerna. Härtill kommer lillsyn över atl domstolens beslul efterlevs.

Marknadsföringslagen innehåller i dag nästan inga andra bestämmelser än sådana, som direkl eller indirekt rör den dömande verksamheten. Sålunda anges all marknadsdomstolen meddelar förbud och förelägger viien. Vidare föreskrivs all fråga om förbud normall las upp efter ansökan av KO. Härutöver finns vissa beslämmelser om uppgifter, som åligger allmän domstol och åklagare. Tillsynen över lagens efterievnad saml ulrednings- och förhandlingsarbetet regleras däremol inle i lagen, fränsett beslämmelser om möjlighel för KO all utfärda förbudsföreläggande samt skyldighel för näringsidkare alt lämna yttranden och upplysningar till KO. Till slor del grundas tillsyns- och utredningsverksamheten i stället på regler i KO:s instruktion och pä förarbetena lill lagstiftningen.

I flera av de avlämnade lagförslagen har tillsynsmyndighetens roll och befogenheter behandlats ulföriigare än i marknadsföringslagen. Sålunda finns förslag om alt tillsynsmyndighet skall kunna ta ut varuprover som behövs för tillsynen. Vidare föreslås det åligga näringsidkare all på anmaning av tillsynsmyndigheten tillhandahålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Det föreslås ocksä en beslämmelse om slraff för den som obehörigen yppar eller nyttjar vad han i samband med tillsynen har erfarii om yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Dessa förslag har i allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna.

För egen del finner jag inte anledning atl förorda en närmare reglering av utrednings- och förhandlingsverksamhelen. Erfarenheterna från den hittillsvarande tillämpningen är goda, och del finns enligl min mening all anledning all värna om de fördelar som även i fortsättningen står all vinna inom ramen för en förhandlingsverksamhet i obundna former. I sammanhangel är KO:s nuvarande möjlighet att utfärda förbudsföreläggande av slor betydelse. Molsvarande möjlighet bör föreligga även i fråga om åläggande all lämna informalion och förbud all saluhålla eller hyra ut skadlig eller otjänlig vara.

Även om alltså lagen inte bör innehålla närmare regler om ulrednings-och förhandlingsverksamheten finner jag goda skäl att i lagen la in bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten all få sådana upplysningar, handlingar, varuprov och liknande från näringsidkare som behövs för tillsyn över all näringsidkaren iakttar skyldigheter som åläggs honom enligl lagen. Möjlighet bör också finnas atl under utredningsskedet fordra in handlingar.

Prop. 1975/76:34 HO

varuprov och liknande, om ell ingripande enligl lagen kan antas komma i fråga och materialet därvid kan vara av betydelse. 1 della sammanhang bör även en bestämmelse om sekretesskydd finnas. Beträffande den närmare utformningen av besiämmelserna hänvisas lill specialmoliveringen.

Jag övergår nu till frågan om vilkel ansvar som bör åvila en näringsidkare som inle följer utfärdade föreskrifter och riktlinjer. Den valda lagtekniska lösningen innebär all ansvar kan ulkrävas försl vid överträdelse av förbud eller åläggande som marknadsdomstolen har meddelat näringsidkaren i fråga, dvs. i praktiken när denne upprepar en överträdelse. Delta är i överensstämmelse med vad som f n. gäller enligl marknadsföringslagen. Det finns all anledning anta att denna sanktionsform kommer alt visa sig verkningsfull även på de områden som jag nu föreslär skall regleras. I sammanhangel uppkommer emellertid frågan om vilken civilräiislig verkan ett åsidosättande av denna reglering bör medföra.

Enligl min mening bör del vara möjligl att i vissa lägen kunna utkräva även ett civilrälisligt ansvar av näringsidkare, som har varit försumlig i de hänseenden som här är i fråga. Jag erinrar om au det i 7 S konsumentköplagen föreskrivs, all en vara som konsumenl köpt av näringsidkare skall anses vara behäftad med fel, om säljaren i samband med köpet eller pä varans förpackning eller i annons eller annat meddelande har lämnal vilseledande uppgift om varans beskaffenhei eller användning och uppgiften kan antas ha inverkat pä köpet. I lagens 8 § föreskrivs au vara skall an.ses behäftad med fel om den säljs i strid mol förbud au saluhålla vara och förbudet har meddelats väsentligen i syfte att hindra användning av vara som inle är lillföriitlig frän säkerhetssynpunkt. Delsamma gäller, även om förbud mol saluhällande inle ulfärdals, om varan är så bristfällig atl dess användning medför uppenbar risk för köparens eller annans liv eller hälsa. Följden av all en vara är behäftad med fel kan bl. a. vara all köparen får räu all göra avdrag på köpeskillingen eller i vissa lägen häva köpet.

Redan i dag finns sålunda beslämmelser som kan medföra civilrältsligl ansvar för brott mol de marknadsrälisliga regler jag har förordat i del föregående. De är emellertid inte heltäckande. Felbestämmelsen i 8 S är sålunda inte tillämplig för del fall då en vara har sålts i sirid mol förbud, som meddelats med hänsyn till annat än säkerhetsrisker. Vidare lorde del inle alltid kunna göras gällande alt en vara som säljs utan iakttagande av informationsåläggande är förknippad med fel i konsumentköplagens mening. Enligl min meningböremellertid en varaalltid kunna anses vara behäftad med fel om den har sålts i strid mol förbud som enligl marknadsföringslagen har utfärdats av produklsäkerhelsskäl eller därför all varan är uppenbart otjänlig försitt huvudsakliga ändamål. Även i fall då näringsidkare har underlåtit att följa elt åläggande om information och underiåtenheten kan antas ha påverkat köpet, bör varan kunna anses vara behäftad med fel. Efter samråd med statsrådet Lidbom har jag funnil del lämpligt au föreslå all konsumenlköplagen ändras i enlighet med del anförda. Jag åter-

Prop. 1975/76:34 111

kommer lill bestämmelsernas närmare ulformning i specialmoliveringen.

Del bör noteras, all konsumenlköplagen endast avser varor. Ansvar för fel beträffande fasl egendom kan i viss utsträckning ulkrävas med stöd av jordabalken. Däremot saknas molsvarande regler belräffande ijänsier, även om köplagens felbesiämmelser i någon mån kan tillämpas analogt. Både jordabalkens och köplagens bestämmelser är emellertid disposiiiva, dvs. de kan sältas ur spel genom avtal. Av inlresse i detla sammanhang är också det förslag till ny generalklausul inom förmögenhetsrätten som regeringen tidigare denna dag har beslutat förelägga riksdagen. Förslagel innebär att domstol skall kunna jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor eller i vissa fall lämna hela avtalet utan avseende. Vid sin bedömning skall domstolen bl. a. ta hänsyn lill vad som har förekommit vid avtalels tillkomst.

Erinras bör också om det utredningsarbete som f n. pågår i syfte all förbättra konsumentskyddet när det gäller avtal om ijänster och förvärv av fasl egendom. Förslag till civilrätlsliga regler på tjänsteområdet kommer att läggas fram av konsumenitjänstutredningen (Ju 1972:07), medan en annan utredning (Ju 1975:02) skall lämna förslag rörande vidgat konsumentskydd vid förvärv av småhus m. m.

En särskild fråga är vilkel ansvar en näringsidkare skall ha för skada som orsakals av produkt som han har marknadsfört. I anslulning härtill uppkommer också frågan om näringsidkare skall vara skyldig atl, såsom är fallet vid hantering av hälso- och miljöfarliga varor, iaktta viss aklsamhet vid hantering av konsumentprodukter i allmänhet. Förslag i denna riktning har lämnats av konsumentverket.

Jag är inle nu beredd all la slullig ställning lill frågan om särskilda skadestånds- och akisamhelsregler. Vad gäller de skadesiåndsräilsliga problem som är förbundna med specifikt farliga produkter kan framhållas all ul-redning f n. pågår inom produklansvarskommillén (Ju 1973:08).

11.4 Informationsskyldighetens förhållande till tryckfriheten

Frågan hur en lagstiftning om informationsplikt förhäller sig lill tryckfrihetsförordningen (TF) har särskilt behandlats av reklamulredningen. Jag vill till en början påpeka all de tryckfrihelsrättsiiga synpunkler som kan läggas på uiredningens förslag lill lag om informalion i reklam och annan marknadsföring i alll väsentligt gäller ocksä de regler om information i reklam som jag förordar.

Reklamulredningen har funnit alt dess lagförslag står i överensslämmelse med den lolkning av tryckfrihetens innebörd som sedan länge är godtagen. Uiredningen framhåller därvid i förslå hand atl informationsskyldigheten enligt lagförslaget skall knytas lill kommersiell verksamhet och avse renl kommersiella förhållanden. Lagen skall alltså inie omfatta framställningar som rör nyhetsförmedlingen och åsiktsbildningen i samhället. Vidare påpekas atl näringsidkare inte skall kunna åläggas alt publicera ett visst med-

Prop. 1975/76:34 112

delande i irycki skrift. Åläggande all lämna informalion i reklam i tryckt skrift skall gälla endasl i del fall au näringsidkaren väljer atl göra sådan reklam. Informationsskyldigheten skulle enligt uiredningen inte påverka del ansvar som åvilar ulgivare av periodisk skrift eller den rätt som denne har all ensam bestämma över skriftens innehåll.

Ett par remissinslanser anser all reklamutredningens förslag inte kan genomföras ulan all TF ändras. 1 massmedieulredningens yttrande anförs alt del är oklart hur långl en informationsskyldighet kan anses förenlig med TF. Enligl yttrandet bör frågan huruvida reklamulredningens förslag är förenligt med grundlagen prövas i samband med den slörre frågan om vilka generella regler om reklam .som bör ingå i en ny grundlag om yttrandefriheten i massmedier.

Jag vill här erinra om atl massmedleuiredningen numera har framlagt sitt belänkande (SOU 1975:49) Massmediegrundlag, vilkel innehåller förslag lill en ny grundlag om yttrandefriheten, avsedd att ersätta TF. Belräffande reklamens förhållande till tryckfriheten framhålls i delta belänkande all del är mindre tillfredsställande alt frågan huruvida ell förfarande faller under TF eller inle skall vara beroende av en lolkning av syftet med TF. Utredningens principiella ståndpunkt är atl det av grundlagen bör uttryckligen framgå i vilken omfattning reklamen faller utanför grundlagen. Den nya massmediegrundlag som uiredningen föreslår innehåller därför i I kap. 9 S undanlagsregler som skall möjliggöra särskilda bestämmelserom den kommersiella reklamen. Reglerna innebär all utan hinder av grundlagen skall i lag få föreskrivas förbud mot sådan kommersiell annons som är oriklig eller missvisande eller annars lill sitt innehåll eller sin utformning strider mol i lagen meddelade föreskrifter eller som saknar i lagen föreskriven informalion rörande vara. I lag skall ocksä kunna meddelas förbud mol kommersiell annons för viss vara, om synneriiga skäl föreligger, saml föreskrivas skyldighel atl rätta kommersiell annons som är oriktig eller missvisande.

Massmedieulredningens förslag övervägs inom jusiiiiedepartemeniei. Om förslagel genomförs, kommer uttryckligt grundlagsstöd all finnas för en lagstiftning om skyldighel alt lämna information i reklam.

Förhållandet mellan tryckfriheten och reklamen har belysts ingående i prop. 1970:57 med förslag lill lag om otillböriig marknadsföring m. m. och i prop. 1973:123 med förslag till ändring i TF. Där framgår att enligt praxis ingripanden mot kommersiella framställningar i stor utsträckning kan ske Ulan hinder av TF. Jag vill särskill peka på all ocksä frågan om information i reklam berördes i prop. 1973:123 (s. 41) i ett uttalande av föredragande statsrådet. I uttalandet anfördes all det enligt nuvarande rättsuppfattning torde få anses möjligt att utan hinder av TF föreskriva informationsskyldighet vid reklam. Massmedieutredningens förslag måste således på denna punkt - liksom när del gäller lagstiftning om otillböriig marknadsföring - anses innebära endasl att i grundlag uttryckligen anges vad som gäller redan nu.

Prop. 1975/76:34 ! 113

11.5 Förhållandet till annan lagstiftning

I gällande lagstiftning finns åtskilliga beslämmelser som innebär all säljare är skyldig all på visst sätt lämna upplysningar lill konsumenlerna. I övervägande antalet fall är det fråga om märkning av produkler. Sådana bestämmelser finns t. ex. i livsmedelslagen, läkemedelsförordningen och lagen om hälso- och miljöfariiga varor. Vidare kan nämnas krediiköpkommilléns förslag i belänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. om informationsskyldighet vid marknadsföring av konsumenlkrediter. Även bestämmelser om produktsäkerhet och produktkontroll finns i ett fiertal författningar, bl. a. de nyss nämnda. Ett stort antal myndigheter handlägger pä grundval av sädana författningar frågorom produktinformation och produklkontroll inom särskilda varuområden. I samband med atl generella regler införs om information vid marknadsföring och om produklkontroll uppkommer frågan om förhållandel mellan dessa regler och sådan speciallagstiftning som nyss har nämnts.

Vad först angår informationsplikten finns varken i varudeklaralionsutredningens eller i reklamutredningens förslag någon formell begränsning av de föreslagna reglernas lillämpningsområde. Reglerna skall alltså kunna tillämpas även i fråga om varor som är underkastade speciallagstiftning.

Även jag anser att de nya reglerna om informationsplikt bör vara generella och alt uttryckligt undanlag inte bör göras i fråga om specialreglerade områden. Denna ståndpunkt grundas i första hand pä atl specialregleringarna ofta har mera begränsat syfte i fråga om informationen än de regler jag här förordar. Specialreglerna tar mera sikte på varors beskaffenhet och märkning än på marknadsföring och reklam. De generella informationsreglerna måsle ses som komplement lill sådana regler. Det skulle vara otillfredsställande om de krav som kommer att ställas på information i reklam och annan marknadsföring inte skulle gälla pä specialreglerade områden, framför alll som konsumenternas behov av information kan vara särskilt framträdande på dessa områden. Det kan ocksä framhållas att den nuvarande lagen om otillböriig marknadsföring har samma vidsträckta tillämpningsområde som här har förordats för den nya lagstiftningen.' På grund av del nära samband som finns mellan informationsfrågorna och frågorna om olillbörlig marknadsföring är det knappast möjligl atl ha olika tillämpningsområden för reglerna i dessa ämnen.

De här angivna principerna kan enligt min mening tillämpas ulan att del uppstår konfiikter mellan de olika regelsystemen eller mellan de myndigheter som skall tillämpa dem. Uppkommande gränsdragningsproblem bör kunna lösas genom att myndigheter som handlägger likartade frågor om information har ett nära samarbete. Normalt bör inte enligl den nya lagstiftningen tas upp frågor som det ankommer på annan myndighet att behandla inom ramen för en specialreglering, om inte den andra myndigheten begär eller samtycker till detta. Frågor som i övrigt rör andra myn-

8 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 114

dighelers kompetensområde bör handläggas i samråd med dessa.

Frågan om produklkontroll måste i delta avseende bedömas någol annorlunda. Enligl konsumentverkets utkast till produktsäkerhetslag skulle denna lag inte vara tillämplig i den mån det i lag eller annan författning eller av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser för saluhållandet av varan. Denna gränsdragning mol annan lagstiftning om produktkontroll har godtagits av några remissinstanser, såsom livsmedelsverket, produklkonlrollnämnden och socialstyrelsen. Åtskilliga andra anser att gränsdragningsfrågan inte är tillräckligt utredd och befarar att svårigheter kan uppstå genom att krav pä produkter inom samma område ställs frän flera tillsynsmyndigheter. Bl. a. anför planverket sådana synpunkter i fråga om byggsektorn.

Som framgår av det anförda råder enighet om principen att de nya bestämmelserna om produklkontroll inte skall vara tillämpliga inom områden som täcks av speciallagstiftning. Även jag finner att denna princip bör gälla. Det är svårt att formulera en författningsregel om detta som är helt tillfredsställande och löser alla gränsdragningsproblem. Dessa problem blir dock knappast så stora som befaras i några remissyttranden. Jag vill bl. a. peka på att de nya bestämnfeiserna endast skall gälla varor som är avsedda för enskilt bruk. Risken för konflikter med t. ex. byggnadslagstiftningen torde därför vara ganska liten. Jag har sålunda funnit att en författningsregel av i slort sett den innebörd som konsumentverket har föreslagit rörande förhållandet till speciallagstiftning bör kunna godtas.

Den lagstiftning om produktkontroll som jag förordar innebäratl lagtexten kommer att innehålla en bestämmelse om möjlighet för marknadsdomstolen atl meddela förbud mot saluhållande eller uthyrning av viss vara. Däremol regleras inte det utarbetande av riktlinjer som konsumentverket förutsätts svara för. Regeln om förhållandet till annan lagstiftning kommer därför formellt att avse en begränsning i marknadsdomstolens möjligheter att meddela förbud. I praktiken medför regeln naluriigtvis motsvarande begränsning av området för konsumentverkets arbete med riktlinjer.

Oavsett hur reglerna utformas torde det inte kunna undvikas att i praktiken frågor kommer upp om gränsdragningen mellan de nya reglerna och speciallagstiftning. Jag utgår från att sådana frågor kommer atl lösas genom samarbete mellan berörda myndigheter. Det bör i första hand ankomma på konsumentverket att la de kontakter som behövs med andra myndigheter.

11.6 Organisatoriska frågor

Som jag har anfört i det föregående förordar jag att KO och konsumentverket förs samman till en gemensam organisation. Jag skall här redogöra för mina överväganden i denna fråga.

Remissinstanserna anför synpunkter pade organisatoriska frågorna främst i yttrandena över reklamutredningens betänkande. Några av instanserna

Prop. 1975/76:34 , .. 115

menar all KO bör anförtros hela administrationen av lagstiftningen med undantag för den dömande verksamheten medan konsumentverkets uppgift bör vara all bilräda med utredningsarbete. Flertalet inslanser, däribland näringslivels intresseorganisationer, förordar i stället alt en uppdelning sker så att konsumentverket kommer att svara för utrednings- och förhandlingsarbetet samt för utfärdandet av föreskrifter medan KO kommer all svara för tillsynen och föratt talan förs inför marknadsdomstolen. Övriga instanser, bland dem de stora konsument- och löntagarorganisationerna, anser atl konsumeniverkei bör anförtros ulrednings-och förhandlingsverksamhelen samt tillsynen medan KO:s uppgift skulle vara att på föranstaltande av konsumentverket väcka och föra talan inför marknadsdomstolen.

För egen del har jag funnit atl redan de gränsdragningsproblem, som den hittillsvarande verksamheten har fört med sig, motiverar en översyn av myndighetsorganisationen på detta område. Om de förslag som jag har fört fram i del föregående genomförs kommer risken för kompetenskonflikler och dubbelarbete atl bli än mer framträdande. Jag har därför funnit skäl att närmare överväga den framtida organisationen på della område.

Förslagel från några remissinstanser att KO skulle anförtros hela administrationen av den nya lagstiftningen medan konsumentverket skulle utföra del nödvändiga utredningsarbetet förutsätter att väsentliga delar av konsumenlverkels nuvarande uppgifter förs över till KO. Vidare kräver den, om dubbelarbete och kompetenskonflikter skall kunna undvikas, alt verket frånhändes rätlen att ta egna initiativ och atl konsumentkontakterna helt fördes över lill KO. Kriiik kan anföras mot en sådan lösning. Jag vill erinra om att statsmakternas beslul i samband med tillskapandet av konsumentverket var uttryck för en strävan att samordna vikliga konsumenlpolitiska uppgifter. Konsumentverket fick sålunda den övergripande uppgiften att ta lill vara konsumenternas intressen. Detla skulle ske bl. a. genom att på grundval av ulredningsverksamhel m. m. påverka producenierna i en för konsumenterna gynnsam riktning. Den nu diskuterade lösningen skulle innebära atl de vinster som samordningen har medfört skulle gå förlorade. Den angivna lösningen bör av dessa skäl inle komma i fråga.

Alternativet där konsumentverket utreder och förhandlar saml utfärdar föreskrifter, medan en självständig KO svarar för lillsyn och för lalan inför marknadsdomstolen synes inle tillfredsställande lösa gränsdragningsproblemen. I tillsynsuppgiften ligger ju ocksä uppdraget alt, då missförhållanden upptäcks, söka åstadkomma rättelse på frivillig väg. Gränsen mellan de förhandlingar som då kan aktualiseras och dem som konsumentverket skall utföra är inle klar. Resultatet kan länkas bli atl branschorganisationer och företagare kontaktas av båda myndigheterna i samma ärende. Härtill kommer att myndigheterna kan komma att vägledas av olika prioriteringsgrunder vid formuleringen av sina krav, vilka således kan skilja sig åt. En sådan ordning kan knappast godtas. Jag kan därför inte förorda en organisatorisk lösning av detta slag.

Prop. 1975/76:34 116

Med en ordning som innebär all KO:s uppgift enbart blir all pä uppdrag av konsumeniverkei föra lalan i marknadsdomstolen kommer man förbi flertalet av de invändningar som riktas mot de andra organisationslösningarna. Genom all alla uppgifter utom dem som direkl hänför sig lill domstolsprövningen förs samman på en hand kan kompetenskonflikler och prioriteringsproblem undvikas. En sådan renodling av KO-ämbeteis funktioner skulle emellertid leda till all vissa väsentliga värden i de nuvarande arbetsformerna gick föriorade. Den hittillsvarande kopplingen mellan uppgiften att föra talan inför marknadsdomstolen och den bakomliggande ulrednings- och förhandlingsverksamheten innebär inte bara all KO därigenom förvärvar stor kunskap och insikt i de enskilda ärendena. Den ger dessulom KO en direkl kontakt med konsumenter och företag, som är nödvändig för alt han på elt meningsfullt sätt skall kunna företräda konsumenterna inför marknadsdomstolen. En lösning bör sökas som bevarar och helst förstärker KO:s nuvarande kontakter med konsumenternas praktiska problem.

De olika krav som måste ställas på organisationen bör enligt min mening tillgodoses genom att verksamhelen hos de båda myndigheterna förs samman lill en organisation, förslagsvis benämnd konsumentverket, som bör stå under ledning av en styrelse och där chefen tillika bör vara konsu-menlombudsman. Härigenom möjliggörs avvägningar mellan de olika konsumentpolitiska medel som slår lill buds. En sådan lösning underiätlar också konsumenters och företags kontakter med ansvarig konsumenlpolitisk instans.

1 sammanhanget uppkommer frågan om vilket förhållande som vid en sådan lösning bör råda mellan konsumentombudsmannen och styrelsen. Det skulle enligt min mening vara olämpligt om styrelsen, som även fortsättningsvis bör innehålla förelrädare för olika intressen, kunde utöva något inflytande över handläggningen av de enskilda ärenden som skall föras till marknadsdomstolen. En sådan ordning skulle i viss mån kunna innebära ell föregripande av arbetet i marknadsdomstolen, där ju också skilda intressen är företrädda. Bedömningen av om enskilda ärenden skall föras lill marknadsdomstolen och hur den närmare uppläggningen inför domstolen då skall vara bör därför lämpligen göras av konsumentombudsmannen självständigt och under eget ansvar. Självfallet bör dock uppgiften atl föra lalan inför domstolen normalt kunna delegeras till underiydande tjänstemän.

De delar av konsumentombudsmannens nuvarande verksamhet som utgörs av förhandlingar med branschorganisationer o. d. hänger däremot intimt samman med den allmänna utrednings- och förhandlingsverksamheten hos den nya organisationen. Viktiga frågor om inriktningen och omfattningen av denna verksamhel bör behandlas av styrelsen. Exempelvis bör styrelsen diskutera avvägningen mellan å ena sidan de resurser som avsätts för förhandlingsverksamhet m. m. och å andra sidan de insatser som görs för all föra upp ärenden i marknadsdomstolen.

Jag är inle beredd att nu ange hur organisationen mera i detalj bör ul-

Prop. 1975/76:34 ' 117

formas. Dessa frågor måste övervägas närmare. För detla ändamål bör särskilda sakkunniga tillkallas. De sakkunniga bör vara klara med sitt arbete i sä god tid, att den nya organisationen och de anslagsfrågor som berörs härav kan underställas riksdagens prövning under våren 1976. Den nya organisationen bör om möjligl kunna börja fungera den I juli 1976. Därför torde de sakkunniga behöva tillkallas redan innan riksdagen har meddelat sitt beslul med anledning av de förslag som nu läggs fram. Jag avser atl senare i dag återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

Den nya lagstiftningen kommer naluriigtvis att beröra även verksamheten hos marknadsdomstolen. Domstolen kommer att ställas inför delvis nya uppgifter, och ärendetillslrömningen kan påverkas. Även domstolens organisation och arbetsformer kan sålunda komma att behöva ses över. Det är dock inle ännu möjligl alt bedöma behovet härav. Först måste en lids erfarenhet från tillämpningen av den nya marknadsföringslagen inhämtas. Jag avser alt särskill följa utvecklingen hos domstolen i della avseende och vid behov återkomma lill regeringen i frågan.

11.7 Särskilda frågor

11.7.1 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring

Både reklamulredningen och KO har behandlat frågan humvida marknadsföringslagen bör kompletteras med beslämmelser som gör del möjligl all ålägga näringsidkare atl pä visst sätt berikliga vilseledande uppgifter i marknadsföringen. Ell sådani åläggande skulle utfärdas av marknadsdomstolen i anslulning till ett förbud för näringsidkaren att fortsätta med den vilseledande marknadsföringen.

KO anför i sin skrivelse, att det bör vara möjligt att förhindra att en oriktig föreställning, som har framkallats genom en vilseledande annonsering, utnyttjas efter del alt sådan annonsering har förbjudils. Behovel är enligt KO särskilt framträdande när det gäller reklam som vänder sig till mindre kritiska konsumentgrupper eller då en felaktig uppgift kan leda till en fariig användning av en vara eller fl ekonomiskt kännbara verkningar för konsumenten. KO föreslår mot denna bakgrund att en beslämmelse om beriktigande tas in i marknadsföringslagen. BesiämmeLsen föreslås bli begränsad lill att avse beriktigande av sådana uppgifter som är ägnade att medföra särskill menlig verkan för konsumenterna.

Reklamulredningen har funnit all tillämpningen av en sådan lagstiftning skulle vara förenad med betydande problem. Uiredningen framhåller sålunda bl.a. atl det kan vara svårt all veta om och under vilka förutsättningar ett beriktigande kan förväntas undanröja de kvardröjande verkningarna av en vilseledande marknadsföringsåtgärd. Härtill kommer praktiska svårigheter atl uppskatta hur slora dessa verkningar är och vilka berikiigande-insaiser som krävs i de enskilda fallen. Uiredningen menar vidare, all över-

Prop. 1975/76:34 118

vägandena i ämnet bör ske mol bakgrund av de erfarenheter som tillämpningen av den nya regleringen av förelagens informalionslämnande kommer all ge, och förordar au någon lagstiftning inte nu tillskapas. Det anförs också atl en sådan lagstiftning inle kan införas ulan all tryckfrihetsförordningen ändras.

Bland remissinsianserna råder delade meningar i fråga om berikiigandesankiionen. Från bl. a. näringslivets sida anförs dels atl del är svårt atl rätt anpassa kraven på berikligandels ulformning, dels att åläggande om beriktigande närmast skulle H karaklären av straff, en sanktion som inle anses lämplig på marknadsrätiens område. Flera instanser ansluter sig till reklamulredningens uppfattning, atl ytteriigare erfarenheter bör göras innan ställning tas i frågan. Några instanser menar dock all frågan inte bör skjutas på framtiden utan i stället omedelbart bli föremål för särskild utredning.

För egen del finner jag atl de invändningar mol en berikiigandesanktion som reklamutredningen anför har avsevärd tyngd. Jag kan därför inle förorda all marknadsföringslagen kompletteras med särskilda reglerom beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring. Jag vill dock i detla sammanhang 2rinra om all den nya utformning av marknadsföringslagen som jag har förordat i det föregående öppnar möjligheter alt undanröja åtskilliga av de skadeverkningar som här kan bli akluella. Sålunda torde marknadsdomstolen vid en prövning av vilken produktinformation, som i visst fall är av betydelse för konsumenterna, böra beakta sådana förhållanden, som att allvariigl missvisande uppgifter har spritts om produkten i fråga. En sådan prövning kan självfallet aktualiseras i samband med att en otillböriig marknadsföringsåtgärd förbjuds. Ulgångspunkl för prövningen blir emellertid någol annoriunda än vid tillämpningen av en berikiigandesanktion. Här blir del i förslå hand fråga om att göra produktinformationen särskilt klar och framträdande på de punkter där missförstånd kan ha uppstått, medan berikiigandel ju snarare tar sikte på att meddela dem som del riktar sig till att viss tidigare uppgift var missvisande, felaktig etc.

11.7.2 Tilläggs- och kombinationserbjudanden

Nuvarande 3 och 4 §§ marknadsföringslagen innehåller slraflbesiämmelser avseende vissa slag av tilläggs- och kombinationserbjudanden. Enligt 3 § är det förbjudet för näringsidkare att vid försäljning av vara eller tjänst erbjuda konsument att mot märke eller annat bevis erhålla annat än pengar eller rätt lill översyn, reparation elc. med avseende på det sålda. I 4§ föreskrivs ett förbud för näringsidkare att i annat fall än som avses i 3 § bjuda ut två eller flera varor för ett gemensamt pris eller erbjuda konsument att vid köp av vara förvärva även annan vara ulan ersättning eller mot särskill lågt pris. Förbudet gäller dock endast erbjudande där varorna uppenbart saknar naturligt samband och förfarandet samtidigt försvårar för konsumenten all bedöma dess värde. 4 § äger molsvarande tillämpning på mark-

Prop. 1975/76:34 m . 119

nadsföring av tjänst.

Enligl förarbetena lill marknadsföringslagen skulle nämnda förfaranden även anses vara otillböriiga i generalklausulens mening och sålunda kunna beivras i den ordning som där anges. Allmänt åtal enligt 3 och 4 §§ får därför väckas endasl efter anmälan av KO eller om han medger det. KO har ännu inte anmält några förfaranden som faller under dessa paragrafer lill åtal. Däremol har KO i stor utsträckning haft bestämmelserna som underiag för sina förhandlingar med näringsidkare.

KO lar i sin skrivelse upp frågan om skärpta regler för tilläggs- och kombinationserbjudanden. KO konstaterar att 3 § marknadsföringslagen i stort sett har visat sig ändamålsenlig, medan lagens 4 § inte har lett lill den sanering pä området, som KO finner önskvärd.

Bristerna i 4 § hänför sig enligt KO till de båda rekvisiten alt varorna skall uppenbart sakna naluriigt samband och alt förfarandet skall försvåra för konsumenien all bedöma erbjudandels värde. Belräffande det senare rekvisilel konstaterar KO alt avsikten ursprungligen var att från paragrafens lillämpningsområde utesluta renl bagatellartade förfaranden, där tilläggs-förmånen är av obetydligt värde i förhållande till huvudvaran. Enligt KO sammanfattar den valda formuleringen i sig den kritik, som kan riktas mot vilseledande marknadsföring över huvud tagel. I praktiken skulle det emellertid ha fått betydelse långl härutöver. KO förordar att rekvisilel utgår.

Vad härefter gäller sambandsrekvisitet menar KO, atl lolkningssvårigheter har uppstått när det gäller alt avgöra när del är uppenbart att naluriigt samband mellan utbjudna varor inle föreligger. KO framhåller i sammanhanget all den norska motsvarigheten lill marknadsföringslagen ställer betydligt högre krav på samband än den svenska lagstiftningen. Vidare erinrar KO om alt konsumentkooperationen inte använder kombinerade utbud annat än då sammansättningen av varorna funktionsmässigi bedöms vara meningsfylld för konsumenlerna och de ingående varorna har ett naluriigt brukssamband.

KO anser all sambandskravet i 4 § bör skärpas och atl detla bör ske så all ordel "uppenbart" i sambandsrekvisitet utgår. I samband med ändringen skulle enligl KO uttalas, all kombinerade utbud bör tillåtas bara om del mellan varorna eller tjänsterna finns elt brukssamband, som är funktionellt betingat på så sätt aU de normalt behövs samtidigt och att det är praktiskt atl köpa dem tillsammans.

Skärpta regler om lilläggserbjudanden tillstyrks av flera remissinstanser. Därvid anförs dock från några håll atl ändrade regler måste föregås av noggrannare överväganden än dem som KO har redovisat. Härvid framhålls särskill behovel av att det strafftjara områdei blir klart avgränsat.

Flertalet remissinslanser är emellertid negativa till KO:s förslag. Bl.a. anförs atl det är svårt atl bedöma behovel av ändrade regler innan beslämmelsen har prövats i allmän domstol. Allmäm kritiseras också förslaget atl slopa kravet på all förfarandet skall försvåra konsumenlernas bedöm-

Prop. 1975/76:34 120

ningar av erbjudandels värde. Sålunda anförs alt detta måste ses som hu-vudrekvisii och att ett slopande härav skulle medföra att renl bagatellartade fall skulle bli straffbara. Från något håll anförs beträffande sambandsrekvisitet alt elt slopande av bestämningen "uppenbart" inte skulle undanröja tolkningssvårigheierna ulan enbart förskjuta bedömningsgränsen.

För egen del vill jag försl erinra om att 3 och 4 §§ i den nuvarande marknadsföringslagen inle avser att innehålla en uttömmande redovisning av alla de former av tilläggs- och kombinationserbjudanden, som på något vis är otillböriiga mot konsumenlerna. Paragraferna bör snarare ses som ett uttryck för en önskan att markera eu ogillande av vissa särskilt otillböriiga förfaranden på ell område, där ulomrätlsliga normer ännu inte har hunnit utbildas. Denna markering har åstadkommits genom atl de företeelser som regleras i de båda nämnda paragraferna harslraffsaklionerals. Mildare former av otillböriiga tilläggs- och kombinationserbjudanden kan beivras enligt lagens generalklausul.

Genom alt de båda specialbestämmelserna är straffsanktionerade har del varit nödvändigl atl klart ange tillämpningsområdet. Mot den bakgrunden kanjag inte finna alt KO:s kritik av rekvisiten i lagens 4 § är särskilt vägande. Vad först gäller kravet att förfarandet skall försvåra för konsumenten att bedöma erbjudandets värde är det ju som KO också framhåller så att rekvisilel i sig kan anses uttrycka vad som avses med vilseledande marknadsföring. Ett slopande av detta rekvisit skulle således få lill följd alt vissa förfaranden som inle bedöms otillböriiga enligl generalklausulen skulle kunna falla under den siraffsankiionerade specialbeslämmelsen i 4 §. Delta är knappast lämpligt. Vad härefter angår kravet atl de utbjudna varorna skall uppenbart sakna naluriigt samband bör framhållas, atl del är ett uttryck för alt endast särskilt kvalificerade förfaranden bör omfattas av straffbestämmelsen. Jag kan med hänsyn till det anförda inte tillstyrka att de av KO föreslagna ändringarna i 4 § marknadsföringslagen genomförs.

En annan sak är atl avgöra vilka tilläggs- och kombinationserbjudanden som bör betraktas som otillböriiga i generalklausulens mening. Det förutsattes i motiven till marknadsföringslagen att ingripanden enligt generalklausulen skulle kunna göras även i fall som inte regleras i de båda specialbestämmelserna. Della angavs så att förfaranden som låg nära det straffbara området borde betraktas som otillböriig marknadsföring. Vilka förfaranden som kommer all falla inom lagens oiillböriighelsbegrepp är emellertid inte något en gång för alla givet. Avgörande är den praxis som utbildas genom marknadsdomstolens beslut. Innehållet i denna praxis kan förskjutas med liden, bl. a. som elt resultat av ändrade värderingar rörande innebörden av sådana begrepp som god affärssed etc. KO:s förslag utgår frän uppfattningen atl otillböriighetsbegreppet i samband med tilläggs- och kombinationserbjudanden har fått ett alltför snävt innehåll.

För egen del vill jag framhålla au avgörande för bedömningen av om elt kombinerat utbud är otillböriigt måste vara, som också anges i den nu-

Prop. 1975/76:34 i 121

varande 4 §, om förfarandet försvårar för konsumenien all bedöma erbjudandets värde. Så lorde normall vara fallet om del mellan de ulbjudna nyiiigheierna inte finns ell funktionellt betingat brukssamband av del slag som KO anger. Även förfaranden där tilläggsförmänen är av ringa eller intet värde lorde vara otillbörliga, nämligen om de är ägnade att undanskymma förhållanden kring det egentliga erbjudandet, som är av betydelse för konsumentens bedömning av della. Tillräcklig praxis kan dock inte anses föreligga för att avgöra om otillböriighetsbegreppet har lätt en snävare innebörd än den som jag här har angett. Jag är därför inte beredd att förorda någon ändring av bestämmelserna i marknadsföringslagen om tilläggs- och kombinationserbjudanden.

11.7.3 Reklamskattefrågor

1 del föregående har jag behandlat frågan om lagstiftning rörande förelagens produkiinformalion som ett medel all styra innehållet i bl. a. reklamen. En annan väg all styra innehållet i reklamen skulle kunna vara atl befria särskill informaliv reklam från reklamskatt. Denna fråga har be-handlais av reklamutredningen, som i sitt förslå delbetänkande med förslag lill bl. a. beskattning av reklamen aviserade au den övervägde möjligheten atl införa ell befrielseinslilui, sä utformat all skaltereduktion skulle kunna ges för reklam, som uppfyllde vissa krav på informativt innehåll. I anslulning lill sitt förslag till lagstiftning om information i reklamen konstaterar utredningen nu all befrielseinsiiluteis syften väsentligen skulle tillgodoses med denna lagstiftning och att därför skäl saknas all införa ett sådant institut. Del övervägande anialel remissinslanser lämnar uiredningens ställnings-lagande härvidlag utan erinran.

Inte heller jag finner anledning all förorda befrielse från reklamskatt för särskill informativ reklam. Utgångspunkten måsle vara att all reklam skall vara så informaliv som omständigheterna kräver och alt del måste ankomma på förelagen själva att ansvara härför. Samhälleliga subventioner till särskill informativ reklam är knappast förenliga med detla synsätt.

1 detta sammanhang vill jag något beröra den näriiggande frågan om reklamskatt på trycksaker med konsumentinformation. Enligl lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam föreligger skatteplikt bl. a. för sådan reklam som återges i reklamlrycksak. Med reklamirycksak förstås trycksak som framställts huvudskligen i avsäiiningsfrämjande syfte i kommersiell verksamhel.

Frågan om vilka trycksaker som skall anses vara reklamlrycksaker är av särskild betydelse när del gäller konsumenlverkels möjligheter all förmå förelagen all medverka i spridningen av allmän konsumentinformation. Del kan antas alt företagen inte är intresserade av alt ge ui och distribuera konsumentinformation om den drabbas av reklamskatt.

Viss osäkerhet synes ha rått i fråga om gränsdragningen mellan skal-

Prop. 1975/76:34 122

lepliktiga och inle skattepliktiga trycksaker med konsumentinformation. Genom beslul av regeringsrätten har emellertid denna osäkerhet i alll väsentligt undanröjts. Regeringsrättens avgöranden innebär atl trycksak, som inte innehåller någol meddelande om utgivarens produkter, tjänster eller verksamhel i övrigt, inle anses som reklamlrycksak och följaktligen inle beskattas. En trycksak med informalion om kost och motion utgiven av elt läkemedelsförelag för spridning lill patienter som reklamlrycksak ansågs exempelvis inle skattepliktig på den grunden all den inte innehöll annat meddelande om utgivarens förelag än förelagets namn.

Innebörden av dessa beslut torde bl. a. vara att företag som efter överenskommelse med konsumeniverkei ger ul trycksak med allmänna köpråd eller marknadsöversikter inle behöver eriägga reklamskatt. Självfallet utgår heller inte reklamskall för trycksaker som ges ut av konsumentverket som ell led i verkets konsumentinformation även om de skulle distribueras genom näringslivets försorg. Å andra sidan lorde exempelvis ett särtryck ur en av konsumentverket genomförd jämförande varuprovning vara atl anse som reklamtrycksak när del delas ul av berörd företagare i dennes marknadsföring.

Föregen del finner jag denna avgränsning av del beskattningsbara området ändamålsenlig. Reklamskatten torde normall inte komma all utgöra någol hinder för konsumentverkets arbeie med att föra ut konsumentinformationen.

11.7.4 Överdrivet bruk av reklam

Reklamulredningen har funnil all reklaminsatserna inom vissa områden är mycket slora och mol bakgrund härav bl. a. övervägl frågan om lagstiftning mol överdrivet bruk av reklam. Något bestämt ställningstagande gör dock inle utredningen. Den hänvisar till att problemområdet snarast är av konkurrenspolilisk art och att frågan bör behandlas i samband med den allmänna översyn av lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (konkurrensbegränsningslagen), som görs av konkurrensulredningen (H 1974:05).

Endast ett fåtal remissinslanser har yttrat sig i denna fråga. Önskemål om ålgärder i syfte all kunna begränsa bruket av reklam framförs från bl. a. några myndigheter, medan några av de inslanser som företräder näringslivet hell avvisar tanken på åtgärder i delta syfte.

Enligl min mening tyder reklamulredningens material på all del inom fiera områden förekommer reklaminsatser i en omfattning, som inger betänkligheter i flera hänseenden. Jag är därför positivt inställd till åtgärder mot överdrivet bruk av reklam. Del är dock inte möjligl atl nu ta närmare ställning i denna fråga. Den bör i stället utredas i särskild ordning. Först måste dock klarhet skapas bl. a. om de iryckfriheisrältsliga frågorna i sam-

Prop. 1975/76:34 123

band med samhälleliga ingripanden mol annonsering i irycki skrift av det slag som här kan bli aktuellt.

11.7.5 Stailsilk m. m.

Reklamulredningen förordaren utbyggd statistik och forskning om reklam och föreslår uppräkningar av vissa anslag för dessa ändamål. Förslagen tillstyrks allmänt av remissinsianserna.

Jag är inle för egen del beredd att nu föreslå några särskilda åtgärder vad avser statistik och forskning om reklam. Frågorna torde 11 prövas i samband med berörda myndigheters anslagsframställningar och med beaktande av de erfarenheter som tillämpningen av den utvidgade marknadsföringslagen kommer atl ge. Av betydelse för ställningstagandena i dessa frågor blir också resultatet av de vidare övervägandena rörande åtgärder mol överdrivet bruk av reklam.

1 detta sammanhang vill jag även la upp konsumentverkets förslag om elt centralt syslem för inrapportering av olycksfall. Systemet skulle ge underiag för ålgärder mol osäkra produkler. Jag finner det svårt all närmare oedöma förslaget. Även här krävs erfarenheter av den nya regleringen. Härtill kommer alt utredningsarbete i ämnet f n. bedrivs inom ramen för ett nordiskt samarbete. Det närmare behovel av ett sådani system Hr prövas av konsumeniverkei i del fortsatta arbelel på områdei.

11.7.6 Vittnesed i marknadsdomstolen m. m.

KO konslaierar i sin skrivelse lill handelsdepartementet all marknadsdomstolen enligl 18 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. har möjlighel au vid vite förelägga part eller annan, som kan anlas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig personligen inför domstolen. Lagen medger emellertid inte all personer hörs under ed eller försäkran. Enligl KO:s mening skulle del innebära en fördel om en sådan möjlighet fanns. KO föreslår, all del i lagen om marknadsdomstol las in en beslämmelse av innebörd all den som av domslolen har förelagls all inslälla sig för alt lämna upplysningar i vissl ärende och inle är part skall vara skyldig all före förhöret avlägga ed eller försäkran i den ordning som gäller för vittne enligl rättegångsbalken. Förslaget tillstyrks i stort eller lämnas utan erinran av samlliga remissinslanser.

Även jag finner del lämpligt all i lagen om marknadsdomstol tas in en beslämmelse om skyldighel för annan än part all avlägga vittnesmål i den ordning som anges i rättegångsbalken. 1 likhei med fiera remissinslanser finner jag dock alt skyldigheten bör vara fakultativ, dvs. inträda först då domsiolen i vissl fall finner del påkallat. Jag återkommer lill besiämmelsens närmare utformning i specialmotiveringen.

I delta sammanhang kan del vara lämpligt alt ta upp även den näraliggande frågan om vilket bevismaterial marknadsdomstolen bör kunna kräva in lill

Prop. 1975/76:34 124

underlag för sina bedömningar. Den nuvarande lydelsen av 18 § lagen om marknadsdomstol medger alt part föreläggs vid viie all tillhandahålla handelsböcker, korrespondens och andra handlingar som kan ha beiydelse lör domstolens prövning. Enligt beslul av högsta domslolen i ell nyligen avgjort resningsärende kan inle med stöd av denna bestämmelse infordras annat än handlingar. Marknadsdomstolen har alltså inte möjlighet atl när marknadsföringen av en viss vara prövas begära t. ex. ett prov på denna vara. Jag har i del föregående förordat, aii marknadsföringslagen kompletteras med beslämmelser om rätt för KO all erhålla upplysningar, handlingar, varuprover och liknande frän näringsidkare. Jag anser det självklart all också marknadsdomsiolen skall ha möjlighel atl ålägga part all ge in l. ex. varuprov som kan ha betydelse lör domstolens prövning. Behovel härav blir än slörre på grund av de nya beslämmelser, som nu föreslås. Jag förordar därför all i lagen anges alt domslolen skall kunna fordra in handlingar, varuprov och liknande som kan ha betydelse i ärendet. Jag återkommer i specialmoliveringen till vissa regler som i detta sammanhang bör gälla i fråga om bestämmandet av viten.

12 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom handelsdepartementet upprättats förslag lill

1. marknadsföringslag,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

3. lag om ändring i konsumenlköplagen (1973:877). Belräffande förslaget vid 3 har jag samrålt med statsrådet Lidbom.

13 Specialmotivering

13.1 Förslaget till marknadsföringslag

Rubriken

Den nya lagen innehåller lill väsentlig del bestämmelser som är hämtade från den nuvarande lagen om otillböriig marknadsföring. Denna lag kallas allmänt marknadsföringslagen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör den nya lagen överta della namn.

Förslaget att lagen skall betecknas som marknadsföringslag har som utgångspunkt att begreppel marknadsföring har en vidsträckt innebörd och läcker de förfaranden som lagen i det följande föreslås gälla. I prop. 1970:57 s. 64 anförs all i begreppet ligger att det skall vara fråga om åtgärder som syftar lill all främja avsättning av varor eller tjänster. Jag vill tillägga au redan själva saluhållandet, även om det är helt passivt, bör anses vara en sådan åtgärd. Begreppel marknadsföring måste vidare anses innefatta inte bara försäljning utan också uthyrning och liknande förfaranden.

Prop. 1975/76:34 125

1 §

Den allmänna innebörden av den föreslagna lagen bör enligl min mening komma till uttryck i en inledande beslämmelse. I denna paragraf har därför angetts all lagen har till ändamål all främja konsumenlernas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, ijänster och andra nylligheter och all motverka marknadsföring som är olillbörlig mol konsumenter eller näringsidkare. Av beslämmelsen framgår alt lagens syfte i första hand är att tillgodose konsumentinlressen. Dessutom skall lagen ge också näringsidkare skydd mol olillböriig marknadsföring.

2 §

Denna paragraf överensstämmer i sak med generalklausulen i 1 § lagen om olillböriig marknadsföring. Av sisinämnda paragraf har dock förslå stycket sista meningen förts över till 5 §.

Vidare har i den nuvarande lagtexten gjorts den formella ändringen atl uttrycket "vara eller tjänst" har bytts ut mol "vara, tjänst eller annan nyttighet". Bakgrunden till detta är följande.

Utredningen om illojal konkurrens föreslog i betänkandet (SOU 1966:71) Olillböriig konkurrens en generalklausul som skulle vara tillämplig på handlingar som företas vid marknadsföring av vara eller tjänst eller annan nyt-tighel. 1 prop. 1970:57 med förslag lill lag om olillbörlig marknadsföring anfördes (s. 88) att del inle var nödvändigl all ta med uttrycket "annan nyllighel" men alt någon skillnad i förhällande till utredningsförslaget inte var avsedd på denna punkl. Lagen om olillbörlig marknadsföring är således tillämplig på marknadsföring av alla nylligheter, även t. ex. fasl egendom.

I reklamulredningens förslag lill lag om informalion i reklam och annan marknadsföring har uttrycket "vara eller tjänst" en annan innebörd. I motiven till lagförslaget anförs (s. 97): "Med uttrycket vara avses fysiska föremål, inbegripet levande djur. Däremol är hit inte att hänföra rättigheter av olika slag och inte heller aklier och andra värdepapper. Fasl egendom omfattas inte av lagen".

Reklamulredningens redogörelse för begreppel vara stämmer överens med vad som gäller enligl avtalsvillkorslagen och konsumenlköplagen (prop. 1971:15 och 1973:138 s. 160).

Del är självfallet önskvärt all terminologin är så enhetlig som möjligl inom del konsumenlrällsliga områdei. I fråga om begreppet "vara" bör man därvid utgå från avtalsvillkorslagens och konsumentköplagens begreppsbildning. Del synes då mindre lämpligi all i fortsättningen använda uttrycket "vara eller tjänst" med den vidsträckla innebörd uttrycket nu har i lagen om otillbörlig marknadsföring. Enligl min mening bör i stället användas uttrycket "vara, tjänst eller annan nyttighet".

Uttrycket nyttighet har som har framgått av del föregående en vidsträckt

Prop. 1975/76:34 126

innebörd. Det innefattar förutom varoroch tjänster också t. ex. fast egendom, elektrisk kraft, aklier och andra värdepapper, krediter saml rättigheter av olika slag.

3 §

I denna paragraf har i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen tagits upp besiämmelserom möjlighel för marknadsdomstolen alt ålägga näringsidkare alt lämna informalion.

Paragrafens,/o>s/ö stycke är i stort sett uppbyggt efter mönster av generalklausulen mol Olillböriig marknadsföring. Elt åläggande från domslolen ses sålunda som en påföljd för en underiåtenhet från näringsidkarens sida, inte som ell frislående påbud. Den principiella uigångspunkien är därvid all en näringsidkare bör förutsättas lämna tillfredsställande informalion om sina produkler. Som har framgått av den allmänna motiveringen är meningen all rikllinjer för informationslämnandel i första hand skall meddelas av konsumentverket. De fall som kommer under marknadsdomstolens prövning bör därför ofta bli sådana där en näringsidkare inle har följt verkets rikllinjer, vilka ju inle är bindande. Jag utgår alltså från all de meddelade riktlinjerna normall ligger lill grund för domstolens bedömning. Det bör dock understrykas all avgörandet enligl den föreslagna ordningen ligger hos domstolen. Även på områden där inga särskilda rikllinjer har ulfärdals kan domstolen ge ålägganden.

Efter mönster av bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring föreskrivs i andra meningen alt åläggande kan meddelas även anställd och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Belräffande den närmare innebörden av begreppel näringsidkare kan hänvisas lill förarbetena till lagen om otillböriig marknadsföring och beträffande begreppel marknadsföring lill vad som nyss har anförts vid rubriken till den nya lagen. Uttrycket vara, tjänst eller annan nyttighet har behandlats under 2 §.

Reklamutredningens förslag innebär alt skyldighel att lämna information skall kunna föreskrivas om det är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt att informationen tillhandahålls. Avsikten är uppenbariigen atl föreskrifter skall utfärdas så snart ett inle helt obetydligt behov föreligger och inle bara i sådana fall som är särskill allvariiga. Della anser jag kommer bättre lill uttryck genom formuleringen att informalionsföreskrifter skall ha särskild betydelse frän konsumentsynpunkt. De konsumentinlressen som här avses är privatpersoners intressen i samband med förvärv och liknande av nylligheter för enskilt bruk.

Enligt utredningsförslaget skulle vidare föreskrift avse informalion rörande vara eller tjänst "som utbjuds lill konsumenl". Denna bestämning har inle lagils med i departementsförslagel, som i stället utgår från begreppet marknadsföring. Beslämmelsen om all informalionen skall ha särskild be-

Prop. 1975/76:34 127

lydelse från konsumentsynpunki innebär dock au informalionsålägganden kommer all gälla endast nylligheter som erbjuds konsumenlerna.

I paragrafens andra stycke anges vilka olika säll att lämna information som kan föreskrivas. Enligt punkl 1 kan ett åläggande innebära atl informalionen skall lämnas genom märkning pä vara eller tillhandahållas på säljslälle i annan form, l. ex. genom skyilar, faklablad eller liknande. Med säljslälle avses såväl fasta butiker som mera tillfälliga platser där nylligheter säljs eller hyrs ut. Vid t. ex. hemförsäljning utgör varje presumtiv kunds bostad ell säljslälle. Enligl punkl 2 kan åläggande också innebära all informalionen skall las upp i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen. En sådan skyldighel är relativ i den meningen atl den får beiydelse endasl i den män näringsidkaren väljer all använda sig av sådana marknadsföringsmeioder som åläggandel gäller. Näringsidkaren kan sålunda inte åläggas all i sin marknadsföring använda annons eller annan framställning med ett av domslolen bestämt innehåll. Med uttrycket andra framställningar åsyftas inle bara skriftliga meddelanden såsom affischer och massdistribuerad direktreklam utan också exempelvis demonstrationer och reklamfilmer. I regel blirdet framställningar som riklas till en större krets, men i undantagsfall kan föreskrifter också meddelas rörande innehållet i personliga säljbrev eller muntlig argumentation vid försäljning i hemmen eller per telefon.

Punkl 3 i andra siyckei innebär all näringsidkare kan åläggas all i viss form lämna informalion till konsumenl sbm begär del. En sådan föreskrift kan användas som komplement lill en föreskrift om skyldighel all lämna informalion på säljstället eller i annonser o. d. Härigenom kan man uppnå all konsumenl, i fall då näringsidkaren avstår från annonsering, ändå kan få tillgång lill den åsyftade informalionen utan atl behöva besöka säljstället. Om del anses påkallat, bör en föreskrift av detta slag, i enlighet med reklamulredningens förslag, kunna förenas med en rätt för näringsidkaren all ta ul en avgift som täcker kostnaden för översändandet.

4 §

Denna paragraf innehåller bestämmelserom produklsäkerhel och oljänliga produkler i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen.

I första siyckei föreskrivs sålunda alt marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare atl fortsätta saluhälla en vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. På molsvarande säll som gäller enligt 2 och 3 §§ kan förbud meddelas även anställd och annan som handlar pä näringsidkares vägnar.

Bestämmelsen häri enlighet med konsumentverkets förslag men i moisals till de föregående paragraferna begränsats till att gälla varor. Del faller sig knappast naluriigt all i delta sammanhang likställa tjänster och andra nyl-

Prop. 1975/76:34 )28

ligheier med varor. I fråga om begreppel vara hänvisas lill vad som har anförts under de föregående paragraferna, liksom i fråga om begreppet näringsidkare.

Som har anförts i den allmänna motiveringen skall förbud endasl kunna gälla varor som erbjuds konsumenter för enskilt bruk. Försäljning lill andra än privatpersoner omfattas alltså inte av regleringen.

Första meningen i siyckei gäller varor med skadebringande egenskaper. Skaderisken skall alltså knyta sig till själva varans konstruktion eller utformning. Risken skall vidare vara så belydande alt elt förbud inle uppenbart är ell alltför långtgående ingrepp. I vissa fall lorde det med hänsyn till varans särskilda beskaffenhet ulan närmare utredningar stå klart all varan medför sådan skaderisk. I andra fall kan ställningstagandet grundas på provningar, rapporter om skadefall eller annan utredning.

Andra meningen i stycket avser varor som är uppenbart otjänliga för sill huvudsakliga ändamål. Formuleringen innebär att förbud endasl skall riklas mot funktionsodugliga varor. Bedömningen skall grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden. Till grund för bedömningen bör normall ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställningar av konsument-erfarenheter. Avsikten är inte att lågprisvaror eller utrangeringsvaror skall förbjudas så länge de förmår fylla en funktion för konsumenlerna.

Varans huvudsakliga ändamål ulgör den eller de former av användning eller förbrukning av varan som framstår som normal eller i varje fall nära lill hands liggande för ifrågavarande typ av vara. Härvid skall hänsyn normall las lill upplysningar om varans hantering eller användning som näringsidkaren ger genom märkning eller genom annan information vid eller i anslulning till saluhållandet. Genom all i lagtexten anges att varans huvudsakliga ändamål skall läggas till grund för bedömningen markeras all avsikten inle är alt mer speciella ändamål som kommii till uttryck i pro-dukllöften vid marknadsföring skall beaktas. Ingrepp mot oriktiga, vilseledande eller överdrivna produktlöfien i marknadsföring bör som hittills ske enligt reglerna om otillböriig marknadsföring. För att nämna elt exempel förutsätts all saneringen av reklamen pä hälsovårdsmedlens område, där erfarenhetsmässigt överdrivna produktlöfien är vanliga, också fortsättningsvis sker genom sådana ingrepp i första hand. Förbud grundat på förevarande bestämmelse ifrågakommer i regel försl dåoljänligheten knyter sig lill själva varans konstruktion eller utformning oberoende av utformningen av marknadsföringen av varan.

Jag vill påpeka att till skillnad mol vad som gäller vid bedömning enligt 2 §, omvänd bevisbörda inte skall tillämpas vid bedömning enligl 4 §.

Enligl andra stycket skall de bestämmelser som nu har behandlats gälla även när konsumenten erbjuds att mot vederiag förvärva nyttjanderätt lill vara för enskilt bruk. Därigenom läcker bestämmelserna också uthyrning och liknande lill privatpersoner.

Paragrafens tredje stycke syftar lill atl förebygga kompetenskonflikler mellan olika myndigheier. Beslämmelsen innebär all förbud enligt första stycket

Prop. 1975/76:34 129

inte får meddelas i den män del i författning eller beslul av myndighel har meddelals särskilda besiämmelserom varan med samma ändamål som förbudel skulle fylla. Frågan har behandlats närmare i den allmänna motiveringen. Det förekommer all en myndighel har meddelat förbud mot t. ex. viss användning av en vara men inte kan hindra all den säljs. I sådana fall, där speciallagstiftningen har begränsad räckvidd, bör hinder inle föreligga alt ell förbud meddelas enligl förevarande paragraf Förbudel har då ett vidare ändamål än specialregleringen. Självfallet bör KO i dessa fall samråda med den berörda myndigheten.

5 S

I denna paragraf föreskrivs alt förbud eller åläggande enligt 2-4 S skall förenas med vite, om inle delta av särskilda skäl är obehövligt. Föreskriften motsvarar 1 § första stycket sista meningen lagen om otillböriig marknadsföring.

6 - 9 §S

Dessa paragrafer är likalydande med 2 - 5 §§ lagen om otillböriig marknadsföring frånsett redaktionella jämkningar, föranledda av vad som har anförts under 2 § om uttrycket vara eller tjänst.

10 §

Denna paragraf anger vem som kan göra ansökan om förbud eller åläggande enligt 2-4 S. Föreskrifterna stämmer överens med vad som gäller enligl 6 S lagen om olillböriig marknadsföring, frånsett alt ansökan av näringsidkare inle kommer i fråga belräffande åläggande enligt 3 § eller förbud enligt 4 §.

11 §

Denna paragraf innehåller beslämmelser om skyldighel för näringsidkare att tillhandahålla KO upplysningar och utredningsmaterial. Bestämmelserna, som har berörts i den allmänna motiveringen, avser utredningsskedel. Molsvarande beslämmelser avseende lillsyn över alt meddelade förbud och ålägganden åilyds finns i 16 §.

Enligl paragrafens/Ö/sro stycke är näringsidkare skyldig att på anmaning av KO komma in med yttrande eller upplysning i ärende om tillämpning av 2-4 S. Föreskriften motsvarar 6a § lagen om olillbörlig marknadsföring. Vidare föreskrivs alt näringsidkare, när beslul om förbud eller åläggande enligl 2-4 S kan antagas komma i fråga, är skyldig all pä anmodan av KO tillhandahålla handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse för uiredningen i ärendet. Med beslut enligt 2-4 § jämställs som framgår av 14 och 15 SS i dessa paragrafer avsedda beslut av KO.

9 Riksdagen 1975/76. I saml. Ni 34

Prop. 1975/76:34 130

Enligt andra stycket kan KO förelägga vite, om anmaning som avses i första siyckei inle följs. Viiesbeloppet har maximerats till 10 000 kr.

Näringsidkare bör i allmänhet vara skyldig att tillhandahålla varuprov och liknande kostnadsfritt. I enlighet med vad som för motsvarande fall har föreslagils i de olika utredningsförslagen bör dock finnas möjlighel för KO atl lämna ersättning för provet, om del föreligger särskilda skäl. En bestämmelse med detta innehåll har tagils upp i paragrafens tredje stycke. Skäl för ersättning kan t. ex. vara att kontrollen avser en dyrbar produkt eller aii undersökningen kommii att omfatta flera provexemplar än som kan anses ha varit befogal.

Beslämmelser om besvär över KO:s beslul enligt denna paragraf finns i 22 §. Beslut rörande skyldighel all komma in med yttrande eller upplysning skall inte kunna överklagas. Della är i överensslämmelse med vad som gäller enligt 6 a § lagen om olillböriig marknadsföring. Beslut som avser tillhandahållande av handling, varuprov och liknande kan vara av väsentligt större betydelse för enskilda. Med hänsyn härtill skall de kunna överklagas hos kammarrätten.

12-I3§§

I dessa paragrafer finn.s beslämmelser om möjlighet lill omprövning av beslul och om interimistiska beslul. Bestämmelserna om delta i 7 - 8 §§ lagen om otillbörlig marknadsföring har gjorts tillämpliga även när fråga är om åläggande enligt 3 S eller förbud enligl 4 S. Möjligheten till omprövning gäller givetvis också beslul som har meddelats av KO enligt 14 eller 15 S.

14 §

Denna paragraf innehåller samma regler om förbudsföreläggande som nu finns i 9 § lagen om otillböriig marknadsföring. Reglerna har utsträckts lill att gälla också förbud enligt 4 §. Den nuvarande föreskriften om rätt för regeringen alt meddela närmare bestämmelser om förbudsföreläggande har utgåll såsom överfiödig. Regeringen kan ulan bemyndigande meddela föreskrifler om verkställighet av lagen.

15 §

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör KO ha möjlighet all ge föreläggande om information enligt samma grunder som enligl närmast föregående paragraf gäller för förbudsföreläggande. Denna nya form av föreläggande kan lämpligen benämnas informalionsföreläggande. 1 denna paragraf föreskrivs sålunda att fråga om åläggande enligt 3 § i fall som inte är av Slörre vikt llr prövas av KO genom informalionsföreläggande. Reglerna är utformade på samma säll som reglerna om förbudsföreläggande.

Prop. 1975/76:34 131

16 §

Denna paragraf innehåller beslämmelser om lillsyn över au förbud eller åläggande enligt 2 - 4 §, varmed avses även sådana som gäller pä grund av 14 och 15§§, åilyds. Sålunda föreskrivs i förslå stycket all den som avses med förbud eller åläggande är skyldig all på anmaning av KO tillhandahålla upplysning, handling, varuprov och liknande som behövs för sådan lillsyn. Följs inle anmaningen kan KO förelägga vite. Viiesbeloppet har liksom i 11 § maximerats lill I0 0(X) kr.

I andra stycket har tagits upp samma bestämmelse som i 11 § iredje stycket om möjlighel för KO att lämna ersättning för varuprov och liknande, om det föreligger särskilda skäl.

Beslämmelsen i sista stycket har hämtats från utredningsförslagen. Den innebäratl regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer kan meddela föreskrifter om skyldighet för dem som skall tillhandahålla varuprov och liknande enligl första stycket att ersätta KO kostnader för provtagning och undersökning. Även här bör huvudregeln vara alt berörd näringsidkare skall stå för kostnaderna.

Beslut av KO enligl denna paragraf skall kunna överklagas hos kammarrätten. Detsamma skall gälla beslut av myndighet vid lillämpning av föreskrifter som har meddelats enligl sista stycket.

17 - 20 §§

Dessa paragrafer stämmer överens med 10 - 13 §§ lagen om olillbörlig marknadsföring, frånsett redaktionella jämkningar. I 19 §, som behandlar skadeslåndsfrågor, har tagits in en erinran om atl det finns särskilda bestämmelser om rätt för konsument atl 11 skadestånd. Här avses i första hand konsumentköplagen.

21 §

I denna paragraf anges att den som hos myndighel har lagil befallning med ärende enligl lagen inte får obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid har erfarii om yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Beslämmelsen är utformad på samma sätt som andra liknande regler om tystnadsplikt och lorde inle behöva motiveras närmare. Föreskrifler om straff för broii mot beslämmelser om tystnadsplikt finns fr. o. m. den 1 januari 1976 i 20 kap. 3 S brottsbalken.

22 §

Denna paragraf innehåller de besvärsbesiämmelser som har behandlats vid 11 och 16§§.

Prop.1975/76:34 132

Övergångsbestämmelserna

Den nya lagstiftningen kan börja tillämpas försl när de organisatoriska frågor som har behandlats i den allmänna motiveringen har lösts. Med hänsyn lill den ytteriigare uiredning som avses ske av dessa frågor är del inie lämpligt all nu fastställa tidpunkt för ikraftträdandet. Del har därför angells all den nya lagen träder i kraft den dag regeringen besiämmer.

När den nya lagen träder i kraft, skall lagen om otillböriig marknadsföring upphöra all gälla. Beslul som har meddelals enligt den lagen bör anses som om de hade meddelals enligl den nya lagen. Motsvarande gäller andra åtgärder som har vidtagits med lillämpning av den upphävda lagen. En föreskrift av denna innebörd har tagits upp som övergångsbestämmelse.

13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om marknadsdomstol m. m.

Ändringarna i denna lag innebär i huvudsak atl de nuvarande föreskrifterna om handläggning av ärenden om olillböriig marknadsföring blir lilllämpliga pä ärenden enligl den nya marknadsföringslagen.

I 18 § har tagits in de nya besiämmelserom vittnesförhör och infordrande av bevismaterial som har behandlats i den allmänna motiveringen.

Beslämmelsen om vittnesförhör har utformats så all marknadsdomstolen kan besluta alt den som inle är part skall höras som vittne. Som har framgått av den allmänna motiveringen är syftet atl utsagor inför domstolen i vissa fall skall avges under den särskilda sanningspliki som följer med avläggande av sådan ed eller försäkran som föreskrivs i 36 kap. rättegångsbalken (RB). RB är inte direkl tillämplig pä marknadsdomstolen men del är avsett all domslolen i ston sett skall följa dess principer. När möjlighel införs för domslolen att anordna vittnesförhör under edsansvar, kan del alliså i och för sig förutsättas all domslolen kommer alt följa RB:s viitnesregler. Med hänsyn lill del straffansvar som kan följa pä mened har jag emellertid funnil atl vissa föreskrifler i RB om vittnen har sådan vikt att de bör vara formellt gällande också vid marknadsdomsiolen. All detta skall vara fallet med föreskrifterna i 36 kap. II och 12 SS om ordningen för avläggande av ed eller försäkran är självklart. Likaså bör gälla föreskrifterna i 36 kap. 13 S första stycket om au ed eller försäkran inle får avläggas av den som är under 15 år eller finnes på grund av rubbad själsverksamhet sakna erforderiig insiki om betydelsen av ed eller försäkran. Vidare bör gälla RB:s regler om att nära anhöriga till part är undantagna från vittnesskyldighet (36 kap. 3 S) och skall erinras om della innan vittnesförhör äger rum (36 kap. 10 S andra stycket). Vittnespliklen för vissa ijänstemän, advokater, läkare m. fl. bör vara begränsad med hänsyn till tystnadsplikten i enlighet med 36 kap. 5 S RB. Bestämmelsen i 36 kap. 6 S om att vittne Hr vägra att yttra sig i vissa fall bör också gälla. Slutligen bör även tillämpas föreskriften i 36 kap. 14 S om att vittne skall erinras om sin sanningsplikt, vikten av ed

Prop.1975/76:34 133

eller försäkran och, i förekommande fall, de begränsningar i vittnespliklen som anges i 36 kap. 5 och 6 SS- Pä grund av del anförda har i 18 S lagen om marknadsdomstol angetts att 36 kap. 3, 5 och 6 SS, 10 S andra stycket, II och 12 SS, 13 S första siyckei och 14 S RB skall äga molsvarande lill-lämpning i fråga om vittnesförhör vid marknadsdomstolen.

Del förhållandet atl vissa föreskrifter i RB skall vara direkl tillämpliga vid marknadsdomstolen - något som redan tidigare har en motsvarighet i 8 och 16 §§ lagen om marknadsdomstol - får inte tolkas så, alt domstolen skall lämna andra beslämmelser i RB ulan beaktande. Som jag förut har anfört är del tvärtom förutsatt au domstolen generellt, men ulan au vara bunden av detaljregler, skall tillämpa RB:s principer.

För del fall all vittne utan giltigt skäl vägrar alt avlägga ed eller försäkran eller atl avge vittnesmål eller besvara fråga har vidare i 18 S lagen om mark-nadsdomslol föreskrivils all domslolen får ge vitesföreläggande. Della är samma tvångsmedel som domslolen kan tillgripa för alt förmå någon all inslälla sig personligen inför domstolen. Någol behov av andra tvångsmedel finns knappast. Pä denna punkl föreligger alltså en viss avvikelse från RB, enligl vilken också häkte kan komma i fråga (36 kap. 21 §).

Jag vill påpeka atl en formell jämkning av de nu behandlade bestämmelserna bör ske, om RB:s regler om ed ändras i enlighei med ell förslag som regeringen har remitterat lill lagrådet denna dag.

Regler om ersättning lill den som inte är part och som inställt sig efter kallelse av domstolen finns i 18 § sista siyckei lagen om marknadsdomstol. De gäller både den som hörs såsom viiine och annan.

I 18 S andra slyckei har gjorts en ändring som ger domstolen ökade möjligheter alt fordra in bevismaterial. Ändringen har behandlats iden allmänna motiveringen.

Slutligen har i 18 § förts in elt nytt tredje stycke med vissa beslämmelser rörande de viten som kan föreläggas enligl paragrafen. Dessa viten är s. k. processuella viten vilka syftar till all förmå part eller annan all i någol vissl hänseende bidra lill uiredningen inför domstolen. De har alltså en annan karaktär än de viien domslolen förelägger i samband med t. ex. ett förbud mol olillböriig marknadsföring. RB innehåller i 9 kap. 8 § vissa allmänna beslämmelser om processuella viten. Där anges alt domstol som enligl RB förelägger någon vite skall bestämma viiel lill belopp, som med hänsyn lill hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan anias förmå honom all iaktta föreläggandel. Vite Hr inle bestämmas under 10 eller över 5 000 kr. När vite har utdömts och nytt vite föreläggs, får dock beloppet höjas upp lill 10 000 kr. I paragrafen föreskrivs vidare atl vitesföreläggande skall delges den det avser, att vite inte får föreläggas om straff är utsatt och all vite inte heller Hr föreläggas staten. Slutligen föreskrivs all vite inte får utdömas, om ändamålet med viiel har förfallil när frågan om utdömande kommer upp.

De angivna reglerna i RB lorde tillämpas vid marknadsdomstolen med

10 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 34

Prop. 1975/76:34 134

det undantaget atl de fastställda högsta viiesbeloppen i speciella fall kan länkas vara otillräckliga som tvångsmedel. Marknadsdomstolen bör i sådana fall ha möjlighel atl förelägga högre viiesbelopp än som anges i RB. Jag anser det dock olämpligt all avvika från principen all lagen skall ange maximibelopp för viiena, särskilt som viiena både föreläggs och utdöms (enligl 22 S) av samma instans genom beslul som inle kan överklagas. Jag förordar alt beloppsgränsen anges lill 50 000 kr. med möjlighet lill förhöjning lill 100 000 kr. vid upprepat föreläggande. Den föreslagna beslämmelsen i 18 S tredje siyckei innebär således all i fråga om vite som avses i paragrafen skall tillämpas 9 kap. 8 S RB med förhöjning av maximibeloppen enligt vad jag nu har anfört.

13.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

Konsumentköplagen gäller när konsumenl från näringsidkare köper vara som är avsedd huvudsakligen för enskili bruk. 1 lagen anges bl. a. konsumentens grundläggande befogenheler vid fel i varan, l. ex. all låta köpel gä åter eller atl göra avdrag på köpeskillingen. Vad som skall räknas som fel i del enskilda fallet får avgöras med ledning av allmänna köprätlsliga normer. Lagen anger dock några särskilda situationer där en vara skall anses felaktig och konsumenien således kan göra gällande sina befogenheler. Så är fallet när säljaren lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning och uppgiften kan anias ha inverkai på köpel (7 § förslå stycket). Delsamma gäller om uppgiften lämnats av tillverkaren eller annan, som i tidigare säljled lagil befallning med varan, under förulsällning all säljaren äberopal uppgiften eller - för vissl fall - underiåtit atl rälla den (7 § andra slyckei). Varan skall vidare anses behäftad med fel om den säljs i sirid mol förbud som meddelals från hälso- eller säkerhel.ssynpunkl (8 S). Slutligen skall varan anses felaktig i vissa situationer där klausuler om befintligt skick eller garantiutfäslelser förekommer (9 och 10 §S). Belräffande den närmare innebörden av de berörda bestämmelserna i konsumenlköplagen hänvisas till prop. 1973:138 s. 200-247.

Enligl förslagel till marknadsföringslag kan näringsidkare vid vite åläggas alt lämna information som har särskild beiydelse från konsumentsynpunkt (3 §). Vidare kan näringsidkare vid viie förbjudas au fortsättningsvis saluhålla vara som brisler i produklsäkerhel eller användbarhet (4 §). Underlåter näringsidkare att rätta sig efter åläggande eller förbud, kan vitel dömas ut.

Reglerna i marknadsföringslagen är av näringsrätlslig natur. De ingriper således inte direkt i det civilrätlsliga förhållandet mellan näringsidkare och enskilda konsumenter. Detta betyder alt en underiåtelse alt rätta sig efter elt näringsrältsligl åläggande eller förbud inte ulan vidare påverkar den enskilde konsumentens befogenheler mot säljaren. För atl säljaren i ett sådant fall skall drabbas av påföljder erfordras särskilda civilrättsliga regler av det

Prop. 1975/76:34 135

slag som finns i konsumentköplagen. I den allmänna motiveringen har framhållits alt konsumentköplagens regler inte läcker alla de situationer som på del näringsrätisliga planel kan angripas enligl marknadsföringslagen och all konsumentköplagens regler därför bör byggas ul.

7 S

I ett nytt tredje stycke har tagits in regler om säljarens ansvar vid Underlätelse att fullgöra sådani åläggande att lämna informalion som har meddelals enligl marknadsföringslagen. Del skall härvid vara fråga om informalion rörande varans beskaffenhet eller användning. Om underlåtelsen kan antas ha inverkai på köpel, skall varan anses behäftad med fel.

Åläggande som här avses kan ha lämnats direkt av marknadsdomstolen med stöd av lagens 3 S. Samma rättsverkan som elt åläggande av marknadsdomstolen har elt av KO enligt 15 S meddelat informalionsföreläggande, om del har godkänls av den som föreläggandel riktar sig till.

Säljaren har ett motsvarande civilrätlsligt ansvar i fall då informations-åläggande har riktats till varans tillverkare eller annan som i tidigare säljled lagil befallning med varan och denne inle har rätlat sig efter åläggandet. Del krävs emellertid i sådant fall alt säljaren har känt lill eller bort känna lill den andres Underlätelse all följa åläggandet.

En begränsning av säljarens ansvar såväl för egna som för andras Underlätelse i informationshänseende ligger i att varan skall anses behäftad med fel endasl om underlåtelsen kan antas ha inverkai på köpel. Har t. ex. säljaren eller producenten ålagts all vid annonsering lämna information om viss egenskap hos varan men underiålil detta, kan underiålelsen inle antas ha inverkai pä köpet, om säljaren vid köpetillfället upplyst konsumenten om saken.

Den civilrätlsliga påföljden bör kunna göras gällande oavsett om elt med åläggandet förbundei vite har dömts ut eller inle. Emellertid bör naluriigtvis endasl fall där del står klart atl åläggandet inle har fullgjorts kunna leda lill alt paragrafen blir tillämplig.

Ändringen i denna paragraf lar sikte på försäljning som sker i strid mol förbud som har meddelals enligl 4 S marknadsföringslagen, varmed enligt 14 S samma lag jämställs förbud som har meddelals av KO genom förbudsföreläggande som har godkänls i vederböriig ordning. Säljs en vara i strid mot sådant förbud som nu har angells, skall varan anses behäftad med fel och konsumenien kan alliså t. ex. häva köpet och fä pengarna tillbaka.

För att ett förbud som har meddelats i författning eller av myndighel skall leda till atl varan anses felaktig krävs enligt 8 S i dess nuvarande

Prop. 1975/76:34 136

lydelse att förbudet syftar lill all förebygga ohälsa och olycksfall eller lill all eljest hindra användning av vara som inle är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Har däremol förbud meddelats med stöd av marknadsföringslagen skall enligt förslagel varan anses felaktig oavsett om förbudel har lämnats av säkerhetsskäl eller av annan anledning, t. ex. därför att varan bedömts vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Påpekas bör atl paragrafen inle kan tillämpas retroaktivt. Ell förbud som meddelas först efter försäljningen av en viss vara kan alltså inte åberopas till stöd föratt varan skall anses felaktig enligl denna paragraf Detla hindrar inte all varan kan anses behäftad med fel enligt någon annan bestämmelse, t. ex. 9 S konsumenlköplagen.

14 S

I denna paragraf har lagts lill en regel om skadesländsskyldighel för en varas tillverkare eller annan, som i tidigare säljled har tagit befallning med varan, i fall dä denne har underiålil atl fullgöra ett informationsåläggande och underlåtelsen kan antas ha inverkat på köpel.

14 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen dels all anlaga förslagen till

1. marknadsföringslag,

2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.,

3. lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877),

dels all godkänna vad jag har anfört i fråga om organisationen på del konsumenlpolitiska områdei.

15 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl anlaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1975/76:34 137

Bilaga f

Varudeklarationsutredningens förslag till Lag om varudeklaration

Om det är påkallat av hänsyn till människors liv eller hälsa kan Konungen föreskriva, all vara av vissl slag för all av näringsidkare fl saluhållas till konsument skall uppfylla bestämda krav vad gäller innehåll eller beskaffenhet (grundkrav). Varan skall, om sådan föreskrift giviis, vara lydligl märkt med uppgift om atl den fyller uppställda krav.

Är det av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt kan Konungen eller myndighel som Konungen bestämmer föreskriva, att vara av visst slag för att av näringsidkare få saluhällas till konsumenl skall vara tydligt märkl med uppgift om

1. varuslag, innehåll, mätt, vikt, volym, storiek eller pris,

2. egenskaper av betydelse för bedömning av varan frän hälso- eller säkerhetssynpunkt,

3. egenskaper i övrigi av beiydelse för bedömning av varans kvalitet eller bruksegenskaper,

4. lämplig förvaring, skötsel eller hantering av varan,

5. tillverkarens, importörens eller säljarens namn eller firma saml hemort.

I samband med att föreskrift meddelas enligt I eller 2 S Hr bestämmas all märkningen skall utformas och anbringas pä varan på visst sätt.

Tillsynen över efterievnaden av denna lag och i anslulning därtill meddelade föreskrifler utövas av myndighel som Konungen bestämmer.

Tillsynsmyndigheten har rätt atl hos tillverkare, importör eller säljare efter anfordran erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

För tillsynen äger tillsynsmyndigheten uttaga varuprov ur tillverkares, importörs eller säljares lager. För sådant prov utgår ersättning om särskilda skäl föreligger.

Prop. 1975/76:34 138

Om skyldighel atl ersätta lillsynsmyndighel kostnader för provtagning och undersökning av prov förordnar Konungen eller myndighet som Konungen besiämmer.

Den som tagit befattning med utredning eller lillsyn enligl denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten erfarii om yrkeshemlighet eller affärsförhållande.

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol föreskrift som meddelats med stöd av 1-3 SS eller bryter mot 6 S.

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underiåter all fullgöra vad som åligger honom enligl 4 S andra stycket.

Allmänt åtal för brott mot 6 S Hr väckas endast om målsägande anger brottet lill åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

För tillvaratagande av konsumentintresset fär organisation, vilken är atl anse som huvudorganisation enligl lagen (1936:506) om förenings- och förhandlingsrätt, föra lalan mot beslut enligt denna lag i den mån det är tillåtet enligl beslämmelser som meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1974.

Prop. 1975/76:34 139

Bilaga 2

Reklamutredningens förslag till

Lag om information i reklam och annan marknadsföring

Härigenom förordnas som följer

Kungl. Maj:l eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan föreskriva skyldighet för näringsidkare att lämna information rörande vara eller tjänst som utbjudes lill konsument, om det är av väsentlig betydelse från konsumentsynpunkt atl sådan information tillhandahålles och del icke pä grund av överenskommelse med berörda näringsidkare eller eljest finnes grundad anledning anlaga all informalionen ändå kommer att lämnas.

Informalionen kan avse bland annat

1. varans eller tiänsiens innehåll, beskaffenhei och egenskaper,

2. lämplig användning, förvaring och skölsel av varan,

3. prisei och betalningsvillkoren,

4. förhållandet i övrigt mellan säljare och köpare,

5. vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför tjänsten.

Föreskrift flr innehålla all informationen skall

1. lämnas genom märkning pä varan eller dess förpackning eller i annan form tillhandahållas hos den som utbjuder varan eller ijänslen.

2. upptagas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

3. i viss form tillställas konsumenl på särskild begäran.

Innan föreskrift meddelas skall förelrädare för berörda näringsidkare beredas lillfälle att yttra sig.

Tillsyn över efterlevnaden av föreskrift ulövas av myndighel som Kungl. Maj:l besiämmer.

Näringsidkare som beröres av föreskrift är skyldig att på anmaning av

Prop. 1975/76:34 140

tillsynsmyndighet tillhandahålla de upplysningarochhandlingarsom behövs för tillsynen. Efierkommes ej anmaning, flr myndigheten förelägga näringsidkaren all fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000 kronor.

För tillsynen llr tillsynsmyndighet uttaga varuprov ur näringsidkares lager. Fiir sådani prov utgår ersättning, om särskilda skäl föreligger.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen.

Bestämmelser om skyldighel för näringsidkare atl ersätta tillsynsmyndighet kostnader för provtagning och undersökning av prov meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:i bestämmer.

6§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mol föreskrift dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Den som överträder vitesförbud enligl lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring flr dock ej dömas till ansvar enligl denna paragraf för gärning som omfattas av förbudet.

Allmänt åtal för överträdelse av föreskrift får väckas endasl efter anmälan eller medgivande av konsumentombudsmannen. Har tillsynsmyndighet anmält gärningen till åtal, skall sådant medgivande lämnas, om ej konsumentombudsmannen finneratt gärningen bör föranleda förbud enligl lagen (1970:412) om otillböriig markandsföring.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarit om yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat frän allmän synpunkt.

9 S

Talan mol tillsynsmyndighets beslut enligt 4 eller S S föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslul som myndighet meddelat med stöd av Kungl. Maj:ts för-

Prop. 1975/76:34 142

Bilaga 3

Konsumentverkets förslag till Produktsäkerhetslag

1 S

Medför användning eller förbrukning av en vara särskild risk för skada på person eller egendom på grund av varans egenskaper, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva, atl varan Hr saluhällas av näringsidkare till konsument endast om den uppfyller bestämda krav i fråga om innehåll eller beskaffenhei (grundkrav).

Motsvarande gäller om varan är otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Har föreskrift om grundkrav meddelats, skall varan vid saluhällande vara tydligt märkt med uppgift om atl den uppfyller kraven.

Näringsidkare som lill konsument saluhåller vara, vars användning eller förbrukning medför särskild risk för skada pä person eller egendom på grund av varans egenskaper, skall vidtaga de ålgärder och iakttaga de försiktig-heismålt i övrigt som behövs för att hindra eller motverka att varan orsakar skada.

Meddelande av föreskrift enligt 1 S skall, där inte särskilda skäl talar häremot, föregås av samråd eller överiäggningar med berörda näringsidkare eller näringsidkarsammanslutningar.

Innan föreskrift i särskill fall riktas mot viss näringsidkare, skall denne beredas lillfälle att yttra sig.

Denna lag är inte tillämplig i den mån det i lag eller annan författning eller av myndighet meddelals särskilda beslämmelser om saluhållande av sådan vara som avses i 1 S-

Tillsynen över efterievnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av myndighet som regeringen besiämmer.

Prop. 1975/76:34 143

Tillsynsmyndighet har rätt atl hos näringsidkare efter anmaning erhålla de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen enligl denna lag, Efierkommes ej anmaning, får myndigheten förelägga näringsidkaren all fullgöra sin skyldighel vid vite av högst 5 000 kronor.

För tillsynen får tillsynsmyndighet uttaga varuprov ur näringsidkares lager. För sådani uttaget prov utgår ersättning till näringsidkaren, om särskilda skäl föreligger. Tillsynsmyndigheten äger också tillträde till område, lokal eller annat utrymme som används i samband med hantering av varan och får där göra undersökning eller taga prov.

Del åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen.

Bestämmelser om skyldighel för näringsidkare all ersätta tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov meddelas av regeringen eller myndighel som regeringen besiämmer.

Tillsynsmyndighet Hr meddela näringsidkare föreläggande eller förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterievas.

1 beslul om föreläggande eller förbud kan tillsynsmyndigheten utsätta viie.

Underlåter näringsidkare atl vidtaga åtgärd som åligger honom enligl denna lag eller enligl föreskrift som meddelals med stöd av lagen eller enligl tillsynsmyndighets föreläggande. Hr myndigheten förordna om rättelse på hans bekosinad.

Beslul i fråga om föreläggande eller förbud enligl denna lag ulgör ej hinder alt samma fråga prövas på nyli, när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder del.

10 S

Om särskilda skäl föranleder del, kan lillsynsmyndighel meddela föreläggande eller förbud även för liden lill dess sluiligi beslul föreligger.

Prop. 1975/76:34 144

11 S

Den som lagil befallning med ärende som avses i denna lag Hr ej obehörigen yppa eller nyttja vad han därvid erfarii om yrkeshemlighet eller affärsförhållande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till böter eller fängelse i högst eii år. Allmäm åtal får väckas endast om målsägande anger brottet lill åtal eller ålal är påkallat från allmän synpunkt.

Talan mol tillsynsmyndighets beslul enligl 1,8 och 10 SS föres hos marknadsdomstolen genom besvär.

Näringsidkare, som beslutet angår, Hr föra lalan om beslutet gått honom emot. Sammanslutning av näringsidkare flr föra talan för tillvaratagande av näringsidkarintressen. Sammanslutning av konsumenter eller löntagare får föra talan för tillvaratagande av konsumentintressen.

13S

Tillsynsmyndighet äger förordna, all dess beslut att meddela föreläggande eller förbud skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

Talan mot tillsynsmyndighets beslut enligt 6 och 7 SS föres hos kammarrätten genom besvär.

Denna lag träder i kraft

Prop. 1975/76:34 145

Innehåll

Propositionen.................................................... - I

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... 1

Lagförslag........................................................ 3

1 Förslag lill marknadsföringslag........................... 3

2 Förslaglill lagomändringi lagen(1970:417)om marknadsdomstol

m. m........................................................................... 8

3 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877).. 10
Uldrag av regeringsprolokollet den 16 oktober 1975.. 12

1 Inledning....................................................... 12

2 Bakgrund...................................................... 14

2.1 Gällande rätt m. m..................................... 14

2.2 Frivilliga provnings- och märkningssyslem....... 16

2.2.1 VDN-systemet................................ 16

2.2-2 Andra frivilliga syslem ...................... 17

2.3 Arbetet hos konsumentverket...................... 18

3 Varudeklarationsuiredningen.............................. 19

3.1 Allmänna synpunkler................................... 19

3.2 Frivillig deklaration..................................... 20

3.3 Deklarationsskyldighet................................ 22

3.4 Lagförslaget............................................. ..... 24

3.4.1 Lagtekniska frågor.............................. ..... 24

3.4.2 Lagens närmare lillämpningsområde........ 25

3.4.3 Ansvar och kontroll m.m...................... 26

3.5 Förhållandet till annan lagstiftning................ ..... 27

4 Yttranden över varudeklarationsutredningens betänkande 27

4.1 Allmänna synpunkter.................................. 27

4.2 Deklarationsskyldigheten............................. 31

4.3 Lagförslaget............................................. ..... 32

4.3.1 Lagstiftningens utformning och lillämpningsområde m.m 32

4.3.2 Ansvar och kontroll m.m...................... 34

4.4 Förhållandet till annan lagstiftning................ 34

5 KO:s skrivelse................................................ 35

5.1 Inledande synpunkter................................. 35

5.2 Informationsskyldighet................................ 35

5.3 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring . 36

5.4 Tilläggs- och kombinationserbjudanden.......... 37

5.5 Vitmesed i marknadsdomstolen..................... 39

6 Yttranden över KO:s skrivelse........................... 40

6.1 Informationsskyldighet och beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring 40

6.2 Tilläggs- och kombinationserbjudanden.......... 41

6.3 Vitmesed i marknadsdomstolen..................... 43

Prop. 1975/76:34 146

7 Reklamutredningen.......................................... 44

7.1 Allmänna synpunkter.................................. ..... 44

7.2 Standardiserad informalion i reklamen............. 45

7.3 Synpunkter på gällande regler m. m............... 47

7.4 Formerna för påverkan på producenterna....... 48

7.4.1 Allmänt............................................. 48

7.4.2 Förhandlingsverksamhelen..................... 48

7.5 Lagförslaget............................................. 50

7.5.1 Lagtekniska frågor m. m....................... 50

7.5.2 Lagens närmare lillämpningsområde ....... ..... 52

7.5.3 Ansvar och kontroll m.m....................... 53

7.6 Informationsskyldighetens förhällande lill tryckfriheten... 54

7.7 Förhållandet till marknadsföringslagen............ 55

7.8 Särskilda frågor......................................... 56

7.8.1 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring 56

7.8.2 Befrielse från reklamskatt i vissa fall....... 58

7.8.3 Överdrivet bruk av reklam..................... ..... 58

7.8.4 Statistik och forskning om reklam........... 59

8 Yttranden över reklamulredningens betänkanden... 60

8.1 Allmänna synpunkter................................... 60

8.2 Informationsskyldigheten............................. 62

8.3 Lagförslaget.............................................. 64

8.3.1 Lagtekniska frågor m.m........................ 64

8.3.2 Lagens närmare lillämpningsområde m. m. 69

8.4 Informationsskyldighetens förhällande till tryckfriheten... 69

8.5 Förhållandel till annan lagstiftning.................. 70

8.6 Organisaloriska frågor................................. 71

8.7 Särskilda frågor......................................... 74

8.7.1 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring 74

8.7.2 Befrielse från reklamskatt i vissa fall....... .... 75

8.7.3 Överdrivet bruk av reklam.................... .... 75

8.7.4 Statistik och forskning om reklam........... .... 76

9 Konsumentverkets rapport................................ .... 76

9.1 Allmänna synpunkter.................................. 76

9.2 Förekommande brister i produktsäkerhet m. m. 77

9.3 Förslag till åtgärder.................................... .... 78

9.3.1 Åtgärder avseende produktsäkerhet....... .... 78

9.3.2 Åtgärder avseende otjänliga produkter.... .... 79

9.4 Lagförslaget............................................. .... 80

9.4.1 Lagtekniska frågor m. m....................... 80

9.4.2 Lagens närmare lillämpningsområde........ .... 81

9.4.3 Ansvar och kontroll m.m....................... .... 82

Prop. 1975/76:34 147

9.5 Förhållandet till annan lagstiftning..................... ...... 83

10................................................................................... Yttranden över konsumentverkets rapport 84

10.1............................................................................ Allmänna synpunkter 84

10.2............................................................................ Lagförslaget 85

10.2.1 Lagtekniska frågor mm................................ ...... 85

10.2.2 Formerna för ingripanden............................ ...... 86

10.2.3 Lagens närmare tillämpningsområde.......... ...... 88

10.2.4 Ansvar och kontroll m.m.............................. ...... 90

10.3............................................................................ Förhållandet till annan lagstiftning 91

11................................................................................... Föredraganden 92

11.1 Inledning.............................................................. ...... 92

11.2 Formerna för påverkan på producenterna m. m... ...... 94

11.2.1 Allmänt........................................................ ...... 94

11.2.2 Samordningsfrågor...................................... ...... 96

11.2.3 Varudeklarationer och reklam ..................... ...... 97

11.3............................................................................ Huvuddragen i lagstiftningen 98

11.3.1 Förutsättningarna för ingripanden............... 98

11.3.2 Lagtekniska frågor m. m.............................. .... 103

11.3.3 Ansvar och kontroll m.m.............................. .... 109

11.4 Informationsskyldighetens förhällande lill tryckfriheten... 111

11.5 Förhållandet lill annan lagstiftning........................ 113

11.6 Organisatoriska frågor......................................... .... 114

11.7 Särskilda frågor.................................................... .... 117

11.7.1 Beriktigande av vilseledande uppgifter i marknadsföring 117

11.7.2 Tilläggs- och kombinationserbjudanden...... .... 118

11.7.3 Reklamskaiiefrägor...................................... .... 121

11.7.4 Överdrivet bruk av reklam........................... .... 122

11.7.5 Statistik m. m............................................... .... 123

11.7.6 Vitmesed i marknadsdomstolen m. m.......... .... 123

12 Upprättade lagförslag................................................ .... 124

13 Specialmotivering....................................................... .... 124

13.1 Förslagel till marknadsföringslag.......................... .... 124

13.2 Förslagel till lag om ändring i lagen om marknadsdomstol m.m 132

13.3 Förslaget lill lag om ändring i konsumentköplagen 134

14 Hemställan................................................................. .... 136

15 Beslul.......................................................................... .... 136

Bilagor............................................................................ ..... I37

1 Varudeklarationsutredningens förslag till lag om varudeklaration 137

2 Reklamutredningens förslag till lag om information i reklam och annan marknadsföring I39

3 Konsumenlverkels förslag lill produklsäkerhetslag...... 142