8§'

ges ej till prövning.

Beslutar länsstyrelsen om rättelse i röstlängd, skall länsstyrelsen genast underrätta lokala skattemyndigheten om beslutet. Lokala skattemyndigheten skall genast rätta röstlängden i enlighet med beslutet. Innan detta skett äger beslutet icke verkan.

Mot beslut varigenom ansökan om rättelse avslagits eller avvisats får talan ej föras. Mot beslut om rättelse får talan föras endast i samband med besvär över val vid vilket beslutet länt till efterrättelse.

Prop, 1975/76:23

Nuvarande lydelse

Har någon icke blivit upptagen i . allmän röstlängd eller har det i längden beträffande honom antecknats att han blir röstberättigad viss dag efter den 1 september det år röstlängden upprättas och har anmärkning häremot ej framställts på sätt som föreskrives i 4 § första stycket, skall länsstyrelsen efter ansökan av honom eller av lokala skattemyndigheten besluta om rättelse i röstlängden, om det är uppenbart att fel till hans nackdel föreligger. Sådan ansökan skall ha gjorts hos länsstyrelsen senast den 1 september det år då röstlängden upprättades. Ansökan som göres för sent upptages ej till prövning.

Föreslagen lydelse

Har någon icke blivit upptagen i allmän röstlängd eller har det i längden beträffande honom antecknats att han blir röstberättigad viss dag efter den 1 september det år röstlängden upprättas eller att rösträtt ej .föreligger vid val till riksdagen och har anmärkning häremot ej framställts på sätt som föreskrives i 4 § första stycket, skall länsstyrelsen efter ansökan av honom eller av lokala skattemyndigheten besluta om rättelse i röstlängden, om det är uppenbart att fel till hans nackdel föreligger. Sådan ansökan skall ha gjorts hos länsstyrelsen senast den 1 september det år då röstlängden upprättades. Ansökan som göres för sent uppta-

70!

Nuvarande lydelse

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller under andra utomordentliga förhållanden äger Konungen utfärda särskilda föreskrifter om utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här och avlägsnande härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller föfläggning.

Har Konungen i annat fall än då riket är i krig meddelat bestämmelser om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka avvika från vad som stadgas i 53 och 54 S5, eller ock bestämmelser om utlännings omhändertagande i anstalt eller föriäggning, skola, såvida icke krig inträffar, bestämmelserna, vid äventyr att de eljest bliva ogiltiga, inom en månad underställas riksdagens prövning. Varda bestämmelserna icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillade, skola de upphöra att gälla.

Föreslagen lydelse

År riket i krig eller krigsfara eller råda sådana utomordentliga förhållanden som äro föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig, äger regeringen utfärda särskilda föreskrifterom utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här, rätt alt inneha offentligt föriro-endeuppdrag här och avlägsnande härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller föriäggning.

Har regeringen i annat fall än då riket är i krig medddat bestämmelser om verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning, vilka avvika från vad som stadgas i 53 och 54 S§, eller ock bestämmelser om utlännings omhändertagande i anstalt eller föriäggning, skola, såvida icke krig inträffar, bestämmelserna, vid äventyr atl de eljesi bliva ogiltiga, inom en månad underställas riksdagens prövning. Varda bestämmelserna icke inom två månader från del underställningen skett av riksdagen gillade, skola de upphöra att gälla.

Prop. 1975/76:23

Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-10-23

Närvarande: statsråden Sträng, ordförande, och Andersson, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carlsson, Gustafsson, Leijon, Hjdm-Wallén

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition om kommunal rösträtt för invandrare

1 Inledning

Sedan början av 1930-talet har Sverige vant etl invandringsland. Under perioden 1931-1974 har drygt 1 milj. personer invandrat till Sverige. En del av dem har återvänt till hemlandet eller fortsatt lill tredje land. Andra har stannat i Sveflge och bli vit svenska medborgare. Deras antal uppskattas till ca 250 000. Många av invandrarna har emellertid stannat här utan att söka svenskt medborgarskap. Av de i Sverige bosatta utlänningarna som har fy 111 18 år har sålunda ca 150 000 bolt här så länge att de uppfyller gällande krav på viss tids vistelse i Sverige för förvärv av svenskt medborgarskap.

Invandrarnas ställning i Sverige har under 1960- och 1970-talen ägnats en betydande uppmärksamhet Främst genom invandrarulredningens betänkanden om bl. a. grundutbildning i svenska för vuxna invandrare (SOU 1971:51), om tolkservice och tolkutbildning (SOU 1972:83) och om invandrarnas och minoriteternas allmänna situation i Sverige (SOU 1974:69 och 70) föreligger det nu en kartläggning av invandrarnas och de olika språkliga minoriteternas situation på olika samhällsområden.

Frågan om att oberoende av medborgarskap ge invandrarna någon form av direkt politiskt inflytande i invandraflandet har sedan många år diskuterats i både nationella och internationella sammanhang.

Med stöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande den 10 maj 1974 tillkallade jag sakkunniga för all utreda frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för i Sverige bosatta utlänningar.

De sakkunniga', som antog namnet rösträttsutredningen, avlämnade i mars 1975 betänkandet (SOU 1975:15) Kommunal rösträtt för invandrare.

'Borgarrådet Lars Ahlvarsson, ordförande, kommunalrådet Böfle Andersson, fil. kand. Mirko Benko, riksdagsledamoten Frida Berglund, professorn Osmo Hormia samt riksdagsledamöterna Torkel Lindahl, Eivor Marklund, Martin Olsson och Kurt Söder-

ström.

Prop, 1975/76:23 9

De lagförslag som läggs fram i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Parallellt med röslrätlsulredningen har under Nordiska ministerrådet en arbetsgrupp bestående av flänstemän från de nordiska länderna kartlagt de administrativa och praktiska problem som kunde vara förenade med förverkligandet av etl inom Nordiska rådet väckt förslag om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet för nordbor och övervägt lösningar på dessa problem. Arbetsgruppen, som antog namnet nordiska rösträttsutredningen, avlämnade i mars 1975 belänkandet (NU 1975:4) Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet.

Efler remiss har yttranden över det svenska betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksskatteverket (RSV), nämnden för samhällsinformation, ärkebiskopen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk (SIV), statens planverk, statens brandnämnd, riksnämnden för kommunal beredskap, civilbefälhavarna i östra och västra civilområdena, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorriands och Norrbottens län, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Lund, Göteborg och Luleå, hemvistsakkunniga (Fi 1970:71), utredningen (C I970:29)om den kommunala demokratin, kommunallagsutredningen (C 1970:30), Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Moderata ungdomsförbundet. Arbetarnas bildningsförbund. Studiefrämjandet, Studieförbundet Vuxenskolan,Stiftelsen Invandrartidningen, Sveriges Radio AB, Esternas representation i Sverige, Estniska kommittén, Finlandssvenskarnas riksförbund. Grekiska riksförbundet. Immigrantinstitutet, Italienska riksförbundet. Riksförbundet av internationella föreningar för invandrarkvinnor, Riksförbundet för finskspråkigt församlingsarbete i Sverige och Riksförbundet för personal vid invandrarbyråer.

Vid länsstyrelsernas remissyttranden har fogats yttranden från resp. landstingskommun samt Karishamns, Olofströms, Ronneby, Bjuvs, Landskrona, Lunds, Malmö, Trelleborgs, Göteborgs, Uddevalla, Ale, Borås, Lilla Edets, Marks, Trollhättans, Degerfors, Hällefors, Kariskoga, Laxå, Lindesbergs, Fagersta, Hallstahammars, Köpings, Skinnskattebergs, Surahammars, Västerås, Sundsvalls, Örnsköldsviks, Gällivare, Haparanda, Kiruna och Luleå kommuner. Några domkapitel har bifogat yttranden från församlingar och kyrkliga samfälligheter. LO har bifogat yttranden från etl antal lill organisationen anslutna fackförbund.

Det nordiska betänkandet har inte remissbehandlats i Sverige men har för kännedom överiämnats till remissinstanserna.

1 ff f 7 2

DiH..lrn[zi

•i *?

10-5 -

T-l

(S (T-. (T-

-O 5s ro

c < '

O '-

,- >- \rt

_Ko2nariern:._ vid 5rs-skiLTFt 19 7 4/7 efter .q.p.lol u 11 äjxn i v. ar j beiol'

	c-	T:	5?	0-
-o	i.	X'»	5?			t
Cl				t<	o	c-

Ar.tiel C) ut

lcnc.".'Jie.-.i; bQf:!''--.]''.

Prop. 1975/76:23 12

Folkutbytet har varit särskilt livligt med de övriga nordiska länderna. Sedan år 1954, dåden fria nordiska arbetsmarknaden inrättades mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige, har ca 880 000 flyttningar skett mellan nordiska länder, varav majoriteten till Sverige.

Utvandringen var, som man ser av den nyssnämnda figuren, jämn under hela 1950-talet och första hälften av 1960-talet med ca 15 000 personer om året. Av dem som årligen utvandrade var ca 5 000 personer svenska medborgare. Mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet ökade utvandringen kraftigt. Flertalet utvandrare är tidigare invandrare. Men även utvandringen av svenska medborgare har ökat och ungefär fördubblats i jämförelse med böflan av 1960-talet.

Invandringen har i motsats till utvandringen varierat starkt under hela efterkrigsperioden. Det är framför allt arbetskraftsinvandringen som har varit beroende av konjunkturerna i Sverige.

Under första halvåret 1975 invandrade 20 400 personer, vilket aren ökning med 6 800 jämfört med samma period år 1974. Utvandringen minskade under första halvåret 1975 med 2 500 jämfört med motsvarande tid föregående år och uppgick till 11 500.

Under många år har största antalet invandrare kommit från Finland. Under första halvåret 1975 kom emellertid största antalet från Danmark, nämligen 6 600. Från Finland invandrade 4 700 personer, vilket är en ökning med 1 200 i förhållande till motsvarande period år 1974. Samtidigt minskade utvandringen till Finland från 5 200 till 3 600 personer. Invandringsunderskottet i förhållande till Finland på 1 700 personer första halvåret 1974 har därmed bytts ul mol etl överskott på 1 100 under första halvåret 1975.

Av dem som invandrade till Sverige första halvåret 1975 var 14 600 nordiska medborgare, dvs. personer som kunde invandra till Sverige utan arbetstillstånd och uppehållstillstånd. Invandringen av utomnordiska medborgare var 6 000. F. n. är del således de nordiska medborgarna som svarar för ökningen av invandringen till Sverige.

Sverige hade under år 1974 ett invandringsöverskott om ca 9 000 personer. Enbart för första halvåret 1975 är invandringsöverskottet uppe i närmare 9 000 personer.

Vid årsskiftet 1973/74 var 259 500 utländska medborgare (inklusive stats-lösa personer) i åldern 18 år och äldre kyrkobokförda i Sverige. 1 följande tabell har de grupperats efter medborgarskap och efter hur lång tid de har vistats i Sverige. Av tabellen kan man således se hur många nya väljare som totalt tillkommer, om man ger rösträtt åt utlänningar under förutsättning av viss tids vistelse i landet.

Medborgarskaps-	Samtliga Därav' h		lar invandrat är .		. . dier	tidigare
land
land
•		1972	1971	1970	1969	1968	1967 el. födda i Sverige
Danmark	17 900	16 900	16 200	15 500	14 500	13 600	12 800
Finland	120 600	114 800	109 200	101 600	84 400	66 700	58 000
Norge	17 700	16 500	15 600	14 800	14 000	12 800	12 000
Grekland	11 100	10 500	9 600	7 900	5 900	4 900	4 400
Italien	4 500	4 300	4 100	3 900	3 700	3 500	3 400
Jugoslavien	27 100	26 200	25 200	22 100	16 300	13 900	12 400
Polen	4 800	4 000	3 200	2 500	1 600	1000	600
Storbritannien	4 000	3 400	3 000	2 600	2 200	1 900	1 700
Tyskland	11 500	10 900	10 500	10 000	9 400	8 700	7 500
Ungern	3 500	3 300	2 900	2 400	2 000	1 500	1 200
Turkiet	3 300	2 900	2 600	2 200	1 700	1400	1 200
USA	4 600	3 900	3 200	2 500	1 800	1 300	900
Övriga länder	28 900	25 900	23 500	20 800	15 600	12 400	11 200
Samtliga	259 500	243 500	228 800	208 800	173 100	143 600	127 300

' Beräknade och avrundade värden.

Vid exempelvis en kvalifikationstid av tre år (inklusive valåret) skulle antalet utländska röstberättigade vid 1973 års val ha uppgått till ca 200 000 personer. Alla framräkningar blir självfallet mycket osäkra. Om man emellertid antar att återutvandringen under de närmaste åren blir av ungefär samma omfattning som under de senaste åren skulle antalet röstberättigade utlänningar vid 1976 års val bli ungefär 220 000 vid en kvalifikationstid av tre år.

Utlänningarna i Sverige är som tidigare sagts mycket ojämnt fördelade över landet. Det är inte möjligt att med tillgänglig statistik tillförlitligt beräkna antalet vuxna utlänningar kommunvis efter hur lång tid de har varit bosatta i Sverige. Spridningen efter invandringsår är förmodligen inte densamma i vafle kommun som i hela landet.

Om man likväl antar atl spridningen är densamma och vidare utgår från en tiinkt kvalifikationstid av tre år, är del möjligt atl i vafle fall översiktligt beräkna hur stor andel utlänningarna skulle ha utgjort av kommunens röstberättigade invånare vid 1973 års val. Om sålunda de som invandrat senast den 1 november 1970 hade haft rösträtt vid 1973 års val, skulle ca 27 % av kommunerna ha fått mindre än 1 % och ytterligare 33 % mellan 1 och 3 % utlänningar i sina valmanskårer. För 49 kommuner skulle andelen utlänningar bland de röstberättigade troligen ha legat över 5 %. Av dessa skulle troligen endast sju kommuner ha hafl mer än 10 % utländska väljare. Att antalet kommuner med hög andel utländska väljare avviker från antalet kommuner med hög andel utlänningar beror framför allt på det stora antalet barn bland utlänningarna i Sverige samt i viss mån på den kvalifikationstid som har valts i exemplet. 1 följande tabell anges samtliga kommuner som

enligt de givna förutsättningarna troligen skulle ha haft minst 5 % utlänningar bland de röstberättigade vid 1973 års val.

Län	Antal röst-	Troligt antal	Trolig andel {%)
Kommun	berättigade	rösiberäiiigade	utlänningar
	år 1973	utlänningar	bland de röstberättigade
Stockholms län
Botkyrka	32 425	4 350	11,8
Haninge	28 197	2 850	9.2
Huddinge	35 896	2 860	7,4
Järfälla	30 801	2 600	7,8
Lidingö	23 906	1 300	5,2
Nacka	32 682	3 570	9,9
Sigtuna	16021	1410	8,1
Solna	40 158	2 850	6,6
Stockholm	527 789	28 570	5,1
Sundbyberg	21496	1420	6,2
Södertälje	47018	5 390	10,3
Tyresö	15 569	1640	9,6
Täby	24 266	1710	6,6
Upplands-Bro	7 408	750	9,2
Upplands-Väsby	13 536	1850	12,0
Värmdö	8 267	1 150	12,2
Uppsala län
Enköping	21456	1207	5,3
Håbo	4 500	340	7.0
Södermanlands län
Eskilstuna	60 462	5 110	7,8
Flen	12 329	650	5.0
Oxelösund	8 625	880	9,3
Östergötlands län
Finspång	16 379	1 170	6,7
Jönköpings län
Gislaved	17 306	1050	5,7
Kronobergs län
Markaryd	7 888'	460	5,5
Blekinge län
Olofslröm	10 097	1 700	14,4
Malmöhus län
Bjuv	8 656	640	6.9
Landskrona	26 355	1 700	6.1
Malmö	182412	10 950	5,7
Trelleborg	24 139	1 500	5,9
Göteborgs O.Bohuslän
Göieborg	318 405	22 550	6.6
Mölndal	30 704	1620	5,0
Älvsborgs län
Ale	12 215	870	6,6
Lilla Edel	6719	590	8,1
Borås	71077	5 790	7,5
Trollhättan	33 039	2 030	5,8

Prop. 1975/76:23 15

Liin	Anl;il riisl-	Troligl	antal	Tiolig andel (%)
Kommun	bcniKigatlc	riisthcnitligiKlc		utlänningar
	fir 1973	ulliinnii'	igiir	hland ilc röstberättigade
Skaraborgs län
Skövde	29 385	1810		6,0
Värmlands län
Storfors	3 708	240		6,1
Örebro län
Degerfors	8 423	460		5.5
Hälleförs	7 765	500		6,1
Laxå	5 948	340		5,5
Västmanlands län
Fagersta	10 649	1 000		8,6
Hallstahammar	11399	1 460		11,4
Köping	17810	1 840		9.3
Skinnskatteberg	3 495	350		9,1
Surahammar	6 480	980		13,1
Västerås	77 518	4 960		6,0
Gävleborgs lan
Hofors 0	10 160	580		5,4
Norrbottens län
Haparanda	5 683	571		9,1
Kiruna	19 445	1 190		5,8

2.2 Rösträttsfrågans tidigare behandling

Före år 1973 togs frågan om utökade politiska rättigheter för invandrare, i första hand kommunal rösträtt, upp i motioner till 1968 och 1971 års riksdagar.

Under år 1972 lade grundlagberedningen fram betänkandet (SOU 1972:15) Ny regeringsform/Ny riksdagsordning. 1 betänkandet anfördes bl. a. föl-jandeCs. 126).

Grundlagberedningen har vid sitt arbete rned rösträttsfrågorna även haft att överväga huruvida man bör tillerkänna i riket bosatta utländska medborgare rätt att delta i val av kommunfullmäktige och landstingsmän (KU 1968:10, rskr 1968:96). Beredningen har stannat för att inte föreslå att det införs någon form av kommunal rösträtt för icke svenska medborgare. Avgörande för detta ställningstagande har varit fiera omständigheter. Eftersom det inte finns någon klar gräns mellan statliga och kommunala angelägenheter, gör sig de principiella skäl, som talar mot atl tillerkänna icke svenska medborgare rösträtt i riksdagsvalen, gällande även i fråga om kommunala val. Det visar sig däflämte att en ieform av ifrågavarande slag skulle medföra stora praktiska svårigheter, bl. a. när det gäller att bestämma vilka icke svenska medborgare som skall ha rösträtt. Om rösträtten anses vara väsentlig för invandrarnas anpassning i Sverige, bör man enligt bered-

Prop. 1975/76:23 16

ningens mening i stället bereda dem möjligheter atl tidigare än nu få fullständiga politiska rättigheter. Detta kan uppnås genom att tiden för erhållande av svenskt medborgarskap förkortas.

Beiräffande grundlagberedningens ställningstagande till frågan om kommunal rösträtt för invandrare blev remissopinionen delad. Flertalet av dem som yttrade sig i frågan biträdde beredningens mening atl kommunal rösträtt inte borde tillkomma utländska medborgare utan att man i stället borde överväga att förkorta tiden för erhållande av svenskt medborgarskap. Av denna åsikt var utredningen om den kommunala demokratin, Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Norrbottens län, förvaltningsutskotten i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Malmöhus läns landstingskommuner samt kommunfullmäktige i Stockholm, Malmö och Göteborg. Utredningen om den kommunala demokratin fann del svårl att motivera att utländska medborgare fick rösträtt i de kommunala valen men inte i riksdagsvalet. Samma hållning intog ett par andra av de nämnda remissinstanserna. Positiva till tanken på kommunal rösträtt för utlänningar var statens invandrarverk, en ledamot av utredningen om den kommunala demokratin och åtta ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbundet.

I prop. (1973:90) med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m. m. (s. 164) uttalade föredragande departementschefen att de närmare villkoren för kommunal rösträtt inte borde tas in i grundlag utan som hittills anges enbart i kommunallagarna, och att det därför inle fanns någon anledning att i sammanhanget ta ställning till frågan om kommunal rösträtt för utländska medborgare.

I motioner (1973:113, 117, 541 och 1545) med anledning av propositionen väcktes förslag om införande av kommunal rösträtt för invandrare och en förkortning av kvalifikationstiden för erhållande av svenskt medborgarskap.

Konstitutionsutskottet (KU 1973:26 s. 24) noterade att fråga hade uppkommit i Nordiska rådet om rätt för nordiska medborgare att rösta och vara valbara vid kommunala val i annat nordiskt land samt anförde följande.

Utskottet anser för sin del att frågan om kommunal rösträtt för invandrare är en betydelsefull fråga från demokratisk synpunkt. Som grundlagberedningen anfört rymmer denna fråga emellertid åtskilliga både principiella och praktiska aspekter vilka enligt utskottet bör göras till föremål för ingående överväganden före ett ställningslagande i sak. Utskottet förordar därför att frågan förutsättningslöst prövas i särskild ordning. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om formerna härför. I samband med det kompletterande utredningsarbetet bör självfallet beaktas också resultatet av de pågående övervägandena inom Nordiska rådet i frågan.

Riksdagen följde utskottet.

Frågan om införande av kommunal rösträtt för invandrare och om ändring av kvalifikationstiden för erhållande av svenskt medborgarskap togs upp också i motioner till 1974 års flksdag (1974:141, 351 och 931).

Prop. 1975/76:23 17

Konstitutionsutskoltet (KU 1974:31) erinrade om det pågående utredningsarbetet och hemställde att riksdagen skulle förklara motionerna besvarade med vad utskottet hade anfört. Riksdagen följde utskottet.

Invandrarutredningen tar i sitt huvudbetänkande (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna upp frågan om medinflytande och medborgarskap för utländska medborgare som har bosatt sig i riket. Utredningen föreslår all kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap sänks från sju till fem år för icke nordbor och förklarar sig stödja de förslag som har förts fram i olika sammanhang om en sänkning av kvaliflkaiionstiden för nordbor från tre till två år. Dessa frågor bereds f n. inom arbetsmarknadsdepartementet.

Under slutet av 1960-talet flck utlandsfinländarna rösträtt i statliga val i Finland så länge de behöll sitt flnska medborgarskap. Däremot avvisade man i delta sammanhang tanken på kommiunal rösträtt för dem. 1 detta hänseende förordades i stället en av nationalitet oberoende nordisk kommunal rösträtt.

Frågan togs senare upp av den finländska migrantdelegationen som i september 1971 hos Finlands regering hemställde om förslag i Nordiska rådet om förverkligande av en nordisk kommunal rösträtt och valbarhet. Delegationens förslag remissbehandlades i Finland. Samtliga remissinstanser biträdde förslaget. Ett fiertal remissinstanser menade också att saken borde behandlas i Nordiska rådet. Under åberopande av delegationens ställningstagande väckte Finlands regering vid Nordiska rådels 21 :a session år 1973 ett förslag om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet. Det skedde i den formen alt Finlands regering anhöll om Nordiska rådets yttrande över delegationens initiativ om en av nationalitet oberoende kommunal rösträtt och valbarhet.

Nordiska rådets juridiska utskott hemställde den 22 september 1973 att Nordiska rådet med anledning av det finska regeringsförslaget måtte hemställa att Nordiska ministerrådet snarast undersökte frågan om införande av kommunal rösträtt och valbarhet för nordiska medborgare i de nordiska länderna företrädesvis på grundval av ömsesidighet.

Den föreslagna rekommendationen antogs av Nordiska rådet den 27 oktober 1973 med 57 röster mot noll, medan nio medlemmar avstod från atl rösta. Av den debatt som föregick beslutet framgår att några av de sistnämnda medlemmarna hyste betänkligheter rnot att bryta sambandet mellan rösträtt och medborgarskap.

Efter beslut därom av Nordiska ministerrådet den 7 december 1973 tillsattes en nordisk arbetsgrupp (nordiska röslrätlsulredningen) med uppdrag att kartlägga de administrativa och praktiska problem som kunde vara förenade med förverkligandet av förslaget om nordisk kommunal rösträtt och valbarhet samt anvisa lösningar på dessa problem. Nordiska rösträttsutredningen lämnade våren 1975 betänkandet (NU 1975:4) Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet. I betänkandet konstateras att införandet av

2 Riksdagen 1975/76:23. I saml. Nr 23

Prop. 1975/76:23 18

en kommunal rösträtt och valbarhet i bosättningslandet för invandrare från annat nordiskt land inte skulle möta några praktiska eller administraflva svårigheter av större betydelse. Från teknisk synpunkt finns enligt utredningen inga hinder mot att genomföra reformen så att invandrare från de andra nordiska länderna kan rösta vid det första kommunalvalet efter år 1975, dvs. i Finland och Sverige hösten 1976, i Danmark och Island våren 1978 och i Norge hösten 1979.

Enligt utredningens mening väger de positiva skälen för en nordisk kommunal rösträtt tungt. Utredningen erinrar om att det inte har ingått i dess uppdrag att ta ställning till den principiella frågan om en nordisk kommunal rösträtt och valbarhet bör införas. Om en sådan reform genomförs, anser uiredningen det rimligt att som särskild förutsättning för kommunal rösträtt för invandrade nordbor ställa upp krav på viss tids bosättning i landet före valet. Utredningen har för sin del kommit till att en kvaliflkationstid av tre år kunde vara lämplig. Enligl utredningens mening är det önskvärt att man .så långt som möjligl undviker att för invandrare ställa upp speciella valbarhetsvillkor utöver de villkor som kan ställas upp för själva rösträtten eller som gäller för landets egna medborgare.

Om reformen genomförs bör den enligl uiredningen omfatta både val till pflmärkommunerna och till de sekundärkommuner (amtskommuner, sysselkommuner, fylkeskommuner och landstingskommuner) som förekommer i alla de nordiska länderna utom Finland. Reformen bör i princip även omfatta kyrkliga val.

Det nordiska betänkandet behandlades av Nordiska rådets juridiska utskott vid sammanträde i Helsingfors den 12 maj 1975.

1 överensstämmelse med utskottets förslag hemställde Nordiska rådets presidium i skrivelse den 10 juni 1975 att Nordiska ministerrådet snarast möjligt och senast med verkan till kommunalvalen i Finland och Sverige år 1976, i Danmark och Island år 1978 och i Norge år 1979 skulle söka genomföra den ordningen att medborgare i nordiskt land som under en minsta period som inte får överskrida tre år har haft fast bostad i annat nordiskt land får rösträtt och blir valbar i såväl primärkommunala som sekundärkommunala val i det landet. Presidiet uttalade sig för att det för valbarhet inte borde ställas upp speciella villkor utöver dem som gäller för rätten att rösta eller som gäller för landets egna medborgare.

2.3 Invandrares politiska inflytande i andra länder m. m.

1 Västeuropa finns uppskattningsvis åtta miljoner utländska arbetstagare och sammanlagt ca tretton miljoner invandrare. Det stora flertalet av dem kommer från länder som står utanför den gemensamma marknaden.

De väst-europeiska länderna har olika regler om förvärv av medborgarskap. Kvaliflkationstiderna varierar mellan fem och tolv år.

Prop. 1975/76:23 19

Rösträtt till såväl riksval som kommunalval är förbehållen medborgarna i resp. land. Undantagen, vilka närmare kommerall behandlas i det följande (Schweiz, Storbritannien m. fl. samväldesländer, Iriand), beror delvis på speciella historiska förhållanden.

Debatten om politiskt inflytande för invandrare har pågått länge i de stora europeiska in- och utvandrariänderna, men någon ändring i den bestående ordningen har ännu inle genomförts. I en del länder skulle reformen kräva grundlagsändring. Så anses exempelvis vara fallet i Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

I Italien har regeringen lagt fram förslag i pariamentet om rösträtt i riksval i Italien för utomlands boende italienare. Förslaget innehåller också en regel som under förutsättning av ömsesidighet gör det möjligt att ge kommunal rösträtt åt invandrare från annat EG-land.

I Belgien förekom år 1971 två motioner i parlamentet om kommunal rösträtt för invandrare som var bosatta i landet. Den ena motionen avsåg enbart EG-medborgare som hade varit bosatta i Belgien i minst tio år. Den andra motionen avsåg alla utlänningar som hade varit bosatta i Belgien minst fem år, varav två år i den aktuella kommunen. Denna motion avsåg även valbarhet Ytteriigare en motion av samma innehåll har förekommit under är 1974, nu med den särskilda rösträttskvalifikationen att invandraren, om han fyllt 28 år, skall ha gjort värnplikt i hemlandet eller fått civilförsvarsutbildning i Belgien.

Sedan slutet av 1960-talet förekommer i Belgien ett slags kommunala samrådsorgan, beslående av invandrare. F. n. finns del ett 20-tal sådana organ. De har skapats av kommunerna själva utan direkt stöd av statlig författning och är organiserade på olika sätt i olika kommuner. Medlemmar i råden tillsätts genom allmänna val, där invandrare som har bott en tid av ett till tvä år i Belgien har rösträtt. Valdeltagandet har varit relativt lågt.

Liknande anordningar på regional och delslatlig nivå förekommer i några delstater i Förbundsrepubliken Tyskland (Ausländerparlament, Aus-länderbeiraten)ochpålokalnivåibl. a. Frankrike, Nederiänderna och Schweiz.

Schweiz har ca 6,5 milj. invånare, varav ca en milj. är utlänningar (16 %). Flertalet utlänningar är arbetare från Italien och Spanien. Landet består av 25 suveräna stater (kantoner). Vafle kanton är indelad i kommuner, som utövar ett lokalt självstyre av samma typ som de nordiska kommunerna.

1 kantonen Neuchatel flnns sedan år 1849 en rätt för utlänningar att rösta i kommunala val. Utlänning har där kommunal rösträtt - men är inte kommunalt valbar- om han har fyllt 20 år, har bosättningstillstånd i kantonen sedan mera än fem år och bor i kommunen sedan mera än ett år.

I Neuchatel bor ca 35 000 utlänningar. Röslrältsreglerna medför att ca 4 000 av dem - motsvarande 4 % av hela valmanskåren i kantonen - har rösträtt i kommunala val.

Prop. 1975/76:23 20

Brittiska samväldet är en fflvillig sammanslutning av 34 självständiga nationer med Storbritannien som inofficiell ledarnation. Övriga medlemmar har det gemensamt att deras territorier har varit kolonier i det under 1960-talet slutligen avvecklade brittiska imperiet. Den sammanlagda befolkningen i samväldet uppgår till 865 milj. Rösträtt och valbarhet i samväldets olika länder bestäms uteslutande av nationell lagstiftning. Den historiska gemenskapen inom samväldet har satt vissa spår i de nationella regleringarna av rösträtt och medborgarskap. Det förekommer sålunda i viss utsträckning att medborgare i samväldesland som bor i annat samväldesland har vissa favörer framför andra utlänningar.

1 Storbritannien gäller f n. att där bosatta medborgare i samväldesland i rösträttshänseende räknas som brittiska undersåtar och följaktligen har rätt att rösta vid både kommunala val och parlamentsval, förutsatt att de har uppnått den allmänna rösträttsåldern 18 år. De är också valbara vid sådana val under förutsättning alt de har uppnått den allmänna valbar-■hetsåldern 21 år. Motsvarande regler gäller också i några andra samväldesländer.

I Australien gäller alt medborgare i annat samväldesland som har bott i Australien mera än sex månader och uppnått den allmänna rösträttsåldern 18 år har rösträtt och valbarhet i allmänna val på alla nivåer.

I delstaten Victoria fanns fram till år 1940 en kommunal rösträtt - men ej valbarhet - för utlänningar från icke-samväldesland. Denna rösträtt hade ringa praktisk betydelse, eftersom övervägande delen av invandrarna vid denna tid kom från samväldesländer och i egenskap av "british subjects" automatiskt fick rösträtt och valbarhet. Denna rösträtt avskaffades under trycket av krigshändelserna. År 1974 återinfördes kommunal rösträtt för icke-samväldesmedborgare. Reformen får delvis ses mot bakgrunden av att man i Australien har kvar den äldre brittiska ordning enligt vilken kommunalskatten är en faslighetsskatt och kommunal rösträtt endast tillkommer den som är taxerad för fastighetsskatt. Reformen skedde efter framställningar från olika immigrantsammanslutningar men motiverades inte enbart av omsorger om invandrarna utan också av intresset av att förenkla upprättandet av röstlängder. Reformens praktiska betydelse begränsas av att kvalifikationstiden för medborgarskap i Australien har satts ner från tre till etl år.

1 Irland, som numera står utanför samväldet, gäller en särskild ordning. Endast irländska medborgare har rösträtt vid paflamentsval. Vafle utländsk medborgare som har bott på registreringsorten under mera än sex månader och har nått den allmänna rösträttsåldern 18 år har emellertid kommunal rösträtt, men är ej kommunalt valbar.

I Canada, som är ett samväldesland, hade alla brittiska undersåtar tidigare rösträtt på samma villkor som landets egna medborgare. Den rätten avskaffades år 1968. Som en övergångsanordning fick de som bodde i Canada år 1968 behålla sin rösträtt till år 1973.

Prop. 1975/76:23 21

Europarådets rådgivande församling antog den 26 september 1973 en rekommendation om utländska arbetares integrering i värdlandet. I rekommendationen föreslås bl. a. att invandrare skall ha möjlighet att själva välja rådgivande kommunala nämnder, sammansatta i proportion till hur de olika nationaliteterna är representerade inom kommunen, samt atl de skall få rösträtt och valbarhet i kommunala val när de har bott fem år i värdlandet och tre år i den berörda kommunen.

Inom de Europeiska gemenskaperna har tillsalts en arbetsgrupp för att undersöka under vilka förutsättningar och inom vilken tid det skulle vara möjligt att ge medborgare i de nio medlemsländerna särskilda rättigheter som medborgare i EG. Med särskilda rättigheter avses härvid bl. a. rösträtt och valbarhet i kommunala val.

2.4 Kommunerna och landstingskommunerna

2.4.1 Den kommunala och landstingskommunala indelningen

Sveflge är indelat i 278 kommuner och 23 landstingskommuner. Landstingskommunerna sammanfaller med länen med tre undantag. Gotlands län utgör sedan år 1971 en enda kommun vilken även handhar landstingsuppgifter. Utanför landstingskommun står även Malmö och Göteborgs kommuner. För Stockholms läns landstingskommun gäller fr. o. m. år 1971 vissa speciella bestämmelser, motiverade av samordningsproblemen mellan landstingskommunerna och kommunerna i Stor-Stockholmsområdet. Landstingskommunen fullgör förutom sedvanliga landslingsuppgifter även en del uppgifter som traditionellt åvilar kommuner.

2.4.2 Den koinmunala och landstingskommunala organisationen

Kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL), kommunallagen (1957:50) för Stockholm (omtryckt 1969:766) (KLS), landstingslagen (1954:319, omtryckt 1972:101) (LL) och lagen (1961:436) om församlings-styrelse (omtryckt 1972:228) (LFS) ger en ram för den kommunala organisationen. Ramen är uppbyggd efter en dualistisk princip som gör skillnad mellan beslutande och verkställande uppgifter. Beslutanderätten utövas av de direktvalda fullmäktigförsamlingarna resp. landstingen, vilkas storiek inom vissa gränser bestäms av kommunen eller landstingskommunen själv. Förvaltning och verkställighet tillkommer kommunstyrelsen och övriga indirekt valda nämnder. År 1974 innehade sammanlagt ca 30 000 personer uppdrag som ordinarie ledamöter i kommunernas och landstingskommunernas olika beslutande och förvaltande organ. Ledamöterna och suppleanterna i styrelser och övriga nämnder utgör en betydligt större personkrets än fullmäktigförsamlingarna och landstingen.

Prop. 1975/76:23 22

2.4.3 Medlemskap i kommun och landstingskommun

Medlem av kommun är den som är mantalsskriven i kommunen, äger eller brukar fast egendom i kommunen eller är taxerad lill allmän kommunalskatt där (2 S KL). Man lägger märke till att medlemskapet är knutet lill mantalsskrivningen, inte som rösträtten till kyrkobokföringen. Medlemskapet är oberoende av medborgarskap. Utlänning kan alltså vara kommunmedlem.

I 76 S KL ges kommunmedlem en exklusiv rätt att, där inte annat är särskilt föreskrivet i specialförfattning, föra talan mot varje kommunalt beslut som han kan finna orikligt i något av de hänseenden som anges i bestämmelsen (beslutet ej tillkommet i laga ordning, kompetensöverskridande, stridande mot allmän lag eller författning, kränkande klagandens enskilda rätt eller eljest vilande på orättvis grund).

I 3 § LL föreskrivs alt medlem av landstingskommun är den som är medlem av kommun inom landstingskommunens område. En motsvarighet till 76 § KL finns i 78 § LL.

2.4.4 Kommunernas och landstingskommunernas ställning i grundlagen

Fastän kommunerna länge har varit ett viktigt och efter hand alltmera framträdande inslag i det svenska samhället, omnämndes de i den t. o. m. år 1974 gällande regeringsformen endast med en bestämmelse om beskattningsrätten (57 S andra stycket).

I nya regeringsformen (RF) regleras kommunerna i tre hänseenden, nämligen i fråga om den kommunala indelningens struktur, innebörden av den kommunala självstyrelsen och den därmed förenade beskattningsrätten samt formerna för den kommunala verksamheten.

1 det inledande kapitlet om statsskickets grunder slås redan i 1 § fast att den svenska folkstyrelsen förverkligas bl. a. genom kommunal självstyrelse och att denna bygger på allmän och lika rösträtt. I samma kapitel finns en bestämmelse som angeratt det i riket finns primärkommuner och landstingskommuner, att beslutanderätten i dessa utövas av valda församlingar och alt kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter (6 §).

I kapitlet om normgivningsmakten slås vidare fast att grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestäms i lag (8 kap. 5 §). I lag skall också enligt samma bestämmelse meddelas föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden.

I förarbetena (prop. 1973:90 s. 190) erinras om de betydande samhällsuppgifter som statsmakterna på olika områden har ålagt kommunerna. Den omfattande kommunalisering av förvaltningen som sålunda har skett ansågs böra stadfästas i grundlag. I I kap. 7 § finns därför en bestämmelse som

Prop. 1975/76:23 23

anger atl det för den offentliga förvaltningen finns förutom statliga även kommunala förvaltningsmyndigheter. 1 kapitlet om rättskipning och förvaltning finns en bestämmelse om att förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun (Il kap. 6 §).

Reglerom de kyrkliga kommunerna återfinns i övergångsbestämmelserna. 1 dessa anges bl. a. atl vad som i RF föreskrivs om primärkommuner skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kyrkliga kommuner. Undantag görs dock för bestämmelsen att beslutanderätt utövas av valda församlingar. 1 detta avseende förutsätts alt beslutanderätten kan utövas direkt av medlemmarna i den kyrkliga kommunen.

2.4.5 Kommunernas och landstingskommunernas befogenheter

Kommunerna har vittgående befogenheter. Man brukar skilja mellan allmän och speciell kompetens.

Till den allmänna kompetensen hänförs verksamhet som grundar sig på KL, närmast då dess 3 §. Här avses en fri verksamhelsseklor, inom vilken kommunerna kan ta egna initiativ, vägledda av de speciella samhälleliga behoven i den egna kommunen och obundna av detaljregler. Kommunerna är på denna sektor underkastade endast ett antal principiella regler (3 och 76 SS KL) som syftar till att dels avgränsa den fria sektorn och dels skapa vissa allmänna garantier för goda och enhetliga seder i den fria förvaltningen.

Inom den fria sektorn tillhandahåller kommunerna numera en alltmera differentierad materiell och kulturell service. Gas- och elektricitetsverk, kommunikationsmedel, park- och idrottsanläggningar, ungdomsgårdar och andra samlingslokaler, bibliotek och teatrar är exempel på kommunala aktiviteter inom den fria sektorn.

Till den speciella kompetensen hör verksamhet som grundas på annan lag än KL. Specialregleringen är numera omfattande och har ofta föranletts av att principerna för den allmänna kompetensen inte har medgett kommunerna att ägna sig åt den speciella verksamheten eller hindrat dem från att driva verksamheten på ett önskvärt sätt.

Budgetmässigl dominerar den spedalreglerade verksamheten. Den svarar genomsnittligen för ca 75 % av en kommuns utgifter. Kommunerna har ålagts stora uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, bostadsförsöflning-en, social-, barna- och nykterhetsvården, skolväsendet saml hälso- och sjukvården.

Vad som nu sagts om kommunernas kompetens gäller i princip även landstingskommunernas kompetens. I dag är hälso- och sjukvården landstingskommunernas helt dominerande uppgift. Landstingskommunerna driver även viss verksamhet inom kultur-, utbildnings- och kommunikationssektorerna.

Prop. 1975/76:23 24

2.4.6 Den kommunala normgivningsmakten

Lagstiftningsmakten i Sverige tillkommer riksdagen (1 kap. 3 § RF).

En begränsad normgivningsmakt kan enligt 8 kap. RF tillerkännas kommunerna. Kommunerna har sålunda befogenhet att anta lokala ordningsstadgor, hamnordningar, brandordningar och hälsovårdsordningar. I samtliga dessa fall måste fullmäktiges beslut fastställas av länsstyrelsen för alt bli giltigt. Alla de nämnda typerna av lokala föreskrifter kan även beslutas av länsstyrelsen mot fullmäktiges vilja, men länsstyrelsens beslut måsle i så fall godkännas av regeringen. Till ledning för kommunerna har utarbetats normalförslag till flertalet av dessa stadgetyper.

En särskild typ av för allmänheten bindande föreskrifter utgörs av planläggningsbesluten enligl byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775) (stadsplan, byggnadsplan, generalplan, regionplan, förordnande om tillämpning av utomplansbeslämmelser, lomtinddning). Planläggningsbeslut fattas av kommunens fullmäktige eller byggnadsnämnden och underställs länsstyrelsen eller regeringen.

2.4.7 Kommunal verksamhet med särskilda inslag av myndighetsutövning

Etl utmärkande drag för de förvallningsakter som brukar betecknas som utövning av offentlig myndighet är att det rör sig om beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter. Karakteristiskt för dessa förvallningsakter är att de kommer till stånd och får rättsverkningar för eller mol den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler, inte på grund av avtal eller regler av privaträtlslig natur. Vidare har de samhällsorgan som svarar för dem en monopolställning i förhållande till enskilda rättssubjekt, som alltså inte kan fatta sådana beslut eller vidta sådana åtgärder med de rättsverkningar som tillkommer dem när de fattas eller vidtas av de behöriga samhällsorganen.

Myndighetsutövning i denna bemärkelse bedrivs av såväl de beslutande som de förvaltande och verkställande kommunala organen. Kommunfullmäktige utövar exempelvis offentlig myndighet när en stadsplan antas eller det kommunala vetot beiräffande rusdrycksutskänkning används eller avgifter beslutas för nyttjande av allmän plats. Men inslag av myndighetsutövning förekommer mest hos de förvaltande och verkställande organen. Genom speciallagstiftning har dessa organ befogenheter att fatta beslut som på elt ingående sätt berör den enskildes ekonomi och personliga förhållanden i övrigt.

Byggnadsnämnd kan på grund av bestämmelser i byggnadslagen och byggnadsstadgan (1959:612) inom ramen för förekommande bebyggelseplaner och bebyggelselagstiftning bestämma när och var bebyggelse lår ske och hur den skall vara utformad. Nämnden beslutar sålunda i frågor om byggnadslov och utövar dessutom tillsynsuppgifter i fråga om byggnadsverk-

Prop. 1975/76:23 25

samheten. Nämnden har tvångsmedel till sitt förfogande och kan exempelvis utfärda vitesförelägganden inom sitt ansvarsområde.

Hälsovårdsnämnd, som enligt hälsovårdsstadgan (1958:663) har att utöva det närmaste inseendet över den allmänna hälsovården inom kommunen, har bl. a. befogenhet att meddela föreskrifter till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet vid viss verksamhet eller på plats eller i lokal dit allmänheten har tillträde. Nämnden har också befogenhet att meddela förelägganden och förbud av olika slag. I sådana sammanhang har nämnden också befogenhet atl föreskriva vite.

Skolstyrelse, som enligt skollagen (1962:319, omtryckl 1970:1026) är styrelse för grundskolan och därtill hörande verksamhet och som ofta är styrelse för all undervisning i kommunen under högskolenivå, har bl. a. att besluta om dispenser från skolplikt och om barns intagning i skola.

Barnavårdsnämnd, som enligl barnavårdslagen (1960:97, omtryckt 1971:308) har att sörja för samhällets vård av barn och ungdom i kommunen, har bl. a. atl fatta beslut i ärenden som rör den enskildes fysiska integritet. Det ingår sålunda i nämndens befogenheter atl under i lagen närmare angivna förutsättningar meddela föreskrifter rörande barns och ungdomars levnadsförhållanden, anordna övervakning för unga eller besluta om omhändertagande för samhällsvård.

Även nykterheisnämnd har befogenheter som rör den enskildes fysiska integritet. Enligt lagen (1954:579) om nykterhetsvärd (omtryckt 1971:307) ligger det exempelvis inom nämndens befogenhet att under de förutsättningar som närmare anges i lagen vid vite kalla en person för att höras inför nämnden beträffande sina förhållanden, avstänga en person från köp av rusdrycker, ställa en person under övervakning eller genom ansökan hos länsrätt föranstalta om alt en person vid behov blir tvångsintagen på vårdanstalt.

Socialnämnd har enligt lagen (1956:2) om socialhjälp att tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Nämndens beslut i fråga om olika former av understöd och om förhållandena på de ålderdomshem som det åligger kommun all anordna och driva innefattar i stor utsträckning sådan maktutövning i förhållande till den enskilde som avses med uttrycket myndighetsutövning.

De uppgifter som ankommer på kommun inom de tre nyssnämnda vårdområdena får enligt lagen (1970:296) om social centralnämnd handhas av en gemensam social centralnämnd.

Myndighetsutövning med karaktär av rättskipning utövas i besvärsnämnd. För prövning av s. k. tjänstebesvär har kommun och landstingskommun möjlighet att inrätta en särskild besvärsnämnd som extra besvärsinstans mellan övriga kommunala nämnder och statlig besvärsinstans (76 !; 3 mom. KL, 80 ij 3 mom. KLS och 78 § 3 mom. LL). Besvärsnämndens egenskap av ett slags lägre förvaltningsdomstol har medfört att reglerna i förvalt-

Prop. 1975/76:23 26

ningslagen (1971:290) i stor omfattning har gjorts tillämpliga på ärenden hos nämnden. Besvärsnämnd kan där den förekommer sägas medföra en utbyggnad av det vanliga kommunalbesvärsinstitutet.

2.4.8 Kommunal verksamhet av särskild betydelse for lolalförsvaret

En vägledande princip för totalförsvaret är att ansvaret för en verksamhet skall ligga på samma myndighet i krig oi:h fred. Det ankommer bl.a. på kommuner och landstingskommuner alt fullgöra sina uppgifter även i krig så långt det är möjligt och verksamheten inte är av det slag att den kan läggas ner. På flera områden måste den verksamhet som skall fortsätta ges en delvis annan inriktning än fredsverksamheten.

Samhällets allmänna omställning från freds- till krigsförhållanden liksom verksamheten under sådana förhållanden regleras av redan i fred antagna lagaroch andra författningar. Hit hör framför allt ett antal s. k. fullmaktslagar som träder i tillämpning automatiskt i händelse av krig men som kan bringas i tillämpning genom beslut av regeringen redan vid krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden.

Bestämmelser av stor betydelse för kommunernas verksamhet i krig finns i lagen (1942:87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m., vanligen kallad administrativa fullmaktslagen (AfL), och i kungörelsen (1943:137) med tillämpningsföreskrifter till denna lag (TAfL).

I de krigs- eller kristillstånd då AfL kan träda i tillämpning får regeringen förordna bl. a. om överfiyttande av uppgifter från en myndighet till en annan. Uppgift för viss kommunal myndighet kan fiyttas över till annan kommunal myndighet i samma kommun eller i annan kommun. Enligl TAfL har såväl statliga som kommunala myndigheter att under krig, krigsfara och utomordentliga av krig föranledda förhållanden i möjligaste mån anpassa sin verksamhet efter det rådande läget. Organisation, arbetsformer och förfarande skall i största möjliga utsträckning förenklas (2 ij TAfL). De kommunala nämnderna får i dessa lägen fatta beslut med mindre antal ledamöter än annars är föreskrivet. Dock skall förutom ordföranden minst en ledamot närvara, om det inte oundgängligen krävs att ordföranden ensam beslutar för nämnden. 1 trängande fall blir fullmäktiges ordförande behörig att fatta beslut som annars ankommer på fullmäktigförsamlingen (12 ij TAfL). Kommun har också möjlighet alt flytta uppgifter som enligt fredslagstiftningen ankommer på viss nämnd till en annan nämnd. Regleringen i sin helhet kännetecknas av att den, möjliggör långtgående förenklingar i hela sam-hällsapparalen för att hålla den funktionsduglig även under mycket svåra yttre förhållanden.

Det som nu har sagts om kommuner gäller även landstingskommuner (10 ij TAfL).

Enligt civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975:712) har kommunerna

Prop. 1975/76:23 27

vissa uppgifter inom civilförsvaret. De grundläggande bestämmelserna om kommunernas åligganden finns i 40 S 1 mom. civilförsvarslagen. Åliggandena grupperar sig i huvudsak kring allmänna skyddsrum och andra byggnadsanordningar, materiel samt lokaler. Kommun har sålunda bl. a. att inrätta och utrusta skyddade ledningscentraler för del allmänna civilförsvaret samt skyddsrum på allmänna platser för befolkningen. I vafle kommun skall kommunernas dvilförsvarsuppgifter enligt 41 § 1 mom. handhas av en civilförsvarsnämnd. Kommun kan tillsätta särskild civilförsvarsnämnd. Under civilförsvarsberedskap får regeringen förordna att särskild civilförsvarsnämnd skall tillsättas. Där särskild civilförsvarsnämnd inte finns, skall kommunstyrelsen vara civilförsvarsnämnd. Kommunen lår dock att anförtro uppgifterna åt annan nämnd.

I lagen (1964:63) om kommunal beredskap och kommunala beredskapskungörelsen (1964:722) åläggs kommunerna skyldighet att redan i fredstid planlägga och vidta andra förberedelser såväl för att fullgöra uppgifter enligt civilförsvarslagen som för atl i krig eller krigsfara upprätthålla annan nödvändig kommunal verksamhet. Kommun är enligt lagen skyldig att lämna annan kommun bistånd under civilförsvarsberedskap, dels i form av förberett bistånd av uirymningskommun åt inkvarteringskommun, dels som bistånd mellan närbelägna kommuner i situationer som medför akuta svårigheter. . Kommunen är vidare skyldig att redan i fredstid planlägga och på annal sätt förbereda verksamheten i krig eller krigsfara, t. ex. att förbereda reparation av kommunallekniska anläggningar efter krigsskador. Planläggningsskyldigheten gäller för alla kommunala verksamhetsområden av betydelse för totalförsvaret. Lagen innehåller också särskilda regler för den kommunala organisationen i krig eller krigsfara, vilka ger kommunstyrelsen möjligheter att omfördela kommunens personella och materiella resurser och att ge direktiv för inriktningen av nämndernas verksamhet.

Uppgift som kommun skall fullgöra under civilförsvarsberedskap och som saknar motsvarighet i fredstid skall, i den mån föreskrifter för uppgiftens handhavande inte har meddelats i särskild lag eller författning, handhas av en beredskapsnämnd. Kommun får tillsätta särskild beredskapsnämnd. Beredskapsnämnd får tillsättas redan i fredstid. Om särskild beredskapsnämnd inte inrättas, skall kommunstyrelsen vara beredskapsnämnd. Kommun är dock oförhindrad att uppdra åt annan kommunal nämnd att vara beredskapsnämnd (9 ij).

I krig är kommun enligt lagen (1973:861) om lokal kristidsförvaltning skyldig att i den omfattning regeringen bestämmer fullgöra uppgifter för att fylla befolkningens och produktionens behov av viktiga förnödenheter eller för att tillgodose annal ändamål av betydelse för folkförsörjningen. Sådan skyldighet kan på grund av regeringens förordnande inträda bl. a. vid krigsfara (I och 2 i;ij). Uppgifterna handhas av kristidsnämnd. Kommun kan tillsätta särskild kristidsnämnd. Om sådan nämnd inte finns, skall kommunstyrelsen vara kristidsnämnd. Kommun kan också uppdra åt annat kom-

Prop. 1975/76:23 28

munalt organ att vara kristidsnämnd (4 §).

Landstingskommuns allmänna skyldighet att beredskapsplanera sin verksamhet är endast reglerad i den förut berörda tillämpningskungörelsen till allmänna fullmaktslagen. Ännu så länge finns del alltså för landstingskommunernas del inte någon motsvarighet till den reglering som för kommunernas del flnns i lagen om kommunal beredskap. För den dominerande landstingskommunala uppgiften - hälso- och sjukvård - flnns en särskild beredskapsreglering i krigssjukvårdslagen (1953:688) och krigssjukvårds-kungörelsen (1955:442). Regleringen innebär omfattande förändringar i den civila hälso- och sjukvårdens organisation i händelse av krig eller liknande tillstånd. Det åligger landstingskommunerna att i fred göra upp erforderiiga planer för övergång lill krigsorganisation. Landstingskommunerna har också ansvaret för att omställning vid behov sker i enlighet med planlagd organisation och att verksamheten därefter bedrivs planenligt. Ledningen för verksamheten förändras i händelse av krig. Inom varje län skall sålunda länsstyrelsen leda den allmänt civila hälso- och sjukvården.

2.4.9 Sambandet stal - kommun

Sambandet mellan stat och kommun framträder tydligast inom samhällsplanering och samhällsbyggande samt i den kommunala ekonomin. Dessutom finns det ett personellt samband som kommer till uttryck dels genom atl rikspolitikerna ibland uppehåller kommunala förtroendeuppdrag och i vafle fall i stor utsträckning har kommunal erfarenhet, dels genom att del lekmannainflytande som man i dag flnner i flertalet viktigare organ inom den statliga regional- och lokalförvaltningen utövas av personer som har valts av beslutande kommunala församlingar. Härtill kommer sambandet i den gemensamma valdagen.

Ansvaret för genomförandet av samhällsplaneringen åvilar till stor del kommunerna, inte minst när det gäller det fysiska samhällsbyggandet. Den samhällsplanering som utförs på regional och central nivå är därför nära förbunden med den planering som sker i kommunerna. Samhällsutvecklingen är ett resultat av samspel mellan stat, kommun och enskilda på både planerings- och verkställigheisstadiet. Bostadsbyggandet, som i fråga om initiativ och verkställighet är en kommunal angelägenhet, är ett bra exempel på den samverkan som sker mellan stat och kommun. En kommun upprättar för sin del ett bostadsbyggnadsprogram baserat på bl. a. efterfrågan på bostäder i kommunen, kommunens planberedskap etc. Sedan statsmakterna ställt låneram för bostadsbyggande till länets förfogande, sker fördelning på regional nivå till de olika kommunerna. En utgångspunkt för denna fördelning är kommunernas beräkningar av det behövliga och möjliga bostadsbyggandet men dessutom beaktas statliga insatser inom andra samhällssektorer som har samband med bostadsbyggandet. Kommunala utbyggnader av olika serviceanläggningar sker nämligen, som skall beröras i det

Prop. 1975/76:23 29

följande, i stor utsträckning med statliga medel. Ytteriigare exempel på detta samspel ger den fortsatta fysiska riksplaneringen. När statsmakterna fastställde riktlinjer för denna planering, framhölls särskilt att vad som kan betecknas som riksintressen när det gäller hushållning med mark och vatten i slor utsträckning också sammanfaller med den lokala befolkningens intressen. Planeringen för riks- och kommunintressen sker på detta sätt under ömsesidig påverkan.

Det ekonomiska sambandet flnns bl. a. genom statsbidragen till kommunerna. Den kommunala verksamheten är i hög grad beroende av sådana bidrag. År 1973 uppgick statsbidragen till drygt 9 000 milj. kr. eller 24,2 % av kommunernas totala inkomster. Därtill kom skattebortfallsbidrag om 750 milj. kr. till följd av 1970 års grundavdragsreform. Syftet med stats-bidragsgivningen är bl. a. att underiätta finansieringen av verksamheter som staten kan ha ålagt kommunerna, att uflämna skillnaderna i utdebiteringsbehov och skattetryck samt att stimulera kommunerna till atl bedriva eller bygga ut viss verksamhet.

För de enskilda kommunerna kan skatleuflämningsbidraget variera per skattekrona från ett fåtal ören till ca 24 kr. och per invånare från ett par kr. till över 1 700 kr. Statens kostnader förskatteuflämningsbidrag till kommunerna uppgick år 1974 till I 600 milj. kr. Kostnaderna för motsvarande bidrag till landstingskommunerna var 860 milj. kr. Det ekonomiska sambandet ser man också däri att vafle kommun i dag är beroende av statliga lån eller lånetillstånd av regeringen för alt tillgodose sina kreditbehov.

Det personella sambandet mellan staten och kommunerna ligger bl. a. i alt riksdagsledamöter i viss utsträckning uppehåller kommunala eller landstingskommunala förtroendeuppdrag vid sidan av sitt riksdagsmandat.

Många av riksdagsledamöterna har tidigare intagit framskjutna förtro-endemannabefattningar på sina hemorter. Denna personalunion brukar betraktas som en särskild garanti för att statsmakterna i sina beslut skall göra rimliga avvägningar mellan riksintressen å den ena samt lokal- och regionintressen å den andra sidan.

Ett visst personsamband finns också mdlan den decentraliserade statsverksamheten och kommunerna. Den statliga lokal- och regionalförvaltningen i Sverige präglas i dag av ett betydande lekmannainfiytande, vilket såtillvida kan ses som en föriängning av det kommunala inflytandet som dessa lekmän i stor utsträckning utses genom val som förrättas av de beslutande församlingarna i kommuner och landstingskommuner.

Till 1968 års beslut om övergång från tvåkammarriksdag till enkammarriksdag hörde beslut om en enhetlig treårig valperiod för säväl riksdag som landsting och kommunfullmäktige samt om en gemensam valdag (tredje söndagen i september). Huvudargumentet för den gemensamma valdagen var sambandet mellan stat och kommun. I prop. 1968:27 med förslag till ändringar i regeringsformen (s. 190 fO behandlades denna fråga tämligen ingående och föredragande departementschefen anförde sammanfattningsvis

Prop. 1975/76:23 30

att det inte var meningsfullt atl i en valrörelse diskutera de lokala aspekterna på de politiska frågorna isolerade från de rikspolitiska aspekterna på samma frågor. Valrörelsernas innehåll bestämdes inte i främsta rummet av valordningen utan av sådant som arbetsfördelningen mellan stat och kommun, partistrukturen och de tekniska medel med vilka valrörelserna bedrivs. En mycket stor majoritet av väljarna röstade vid 1970 och 1973 års val på samma parti i samtliga val. År 1970 var del enligt den officiella statistiken endast sex procent av väljarna som i kommunalvalet röstade på annat parti än i riksdagsvalet. År 1973 var motsvarande andel nio procent. Väljarna hade större benägenhet att rösta på samma parti i riksdagsval och landstingsval än i riksdagsval och kommunfullmäktigval. Med ledning av dessa siffror kan man säga att väljarna i stor utsträckning låter sin uppfattning om rikspolitiken avgöra valet av parti i kommunalvalen.

2.5 Utlännings rättsställning i Sverige

Utlänningarna i Sverige är i rättsligt hänseende inte någon enhetlig grupp. Sålunda varierar den rättsliga ställningen i vissa hänseenden med nationaliteten, eftersom en del rättigheter, företrädesvis sådana som är av ekonomisk natur, har gjorts beroende av ömsesidiga överenskommelser mellan Sverige och andra länder.

Speciellt omfattande överenskommelser har träffats mellan de nordiska länderna, varför nordiska medborgare i fiera avseenden intar en privilegierad ställning bland utlänningarna i Sverige.

En särställning intar också de utlänningar som har bosättningstillstånd i Sverige. De är i de flesta hänseenden likställda med svenska medborgare.

2.5.1 Grundläggande likheter och skillnader i rättsställning mellan svensk medborgare och utlänning

Utlänningar som är bosatta i Sverige är i princip likställda med svenskar när det gäller grundläggande fri- och rättigheter. I enlighet med Europarådets av Sverige biträdda konvention år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ger svensk rätt i riket bosatta utlänningar skydd för de fri- och rättigheter som i ett större internationellt perspektiv haransettsböra tillkomma var och en oavsett var han bor. Genom att svenska medborgares men inte utlänningars rättsskydd på området är inskrivet i RF kan svenska medborgares skydd för dessa fri- och rättigheter formellt sägas vara starkare än det skydd som gäller för utlänningar. Fri-och rättighetsutredningen (Ju 1973:19) lägger i sitt nyligen lämnade betänkande (SOU 1975:75) Medborgerliga fri- och rättigheter fram förslag som innebär att utlänningar i stor omfattning jämställs med svenskar i fråga om grundlagsskyddet för fri- och rättigheter.

Utlänningar åtnjuter yttrandefrihet, religionsfrihet, förenings- och försam-

Prop. 1975/76:23 31

lingsfrihet i samma mån som svenska medborgare och har samma rätt som svenska medborgare att ta del av allmänna handlingar. De har samma skydd för sin person och sin egendom och får i samma utsträckning som svenska medborgare föra talan inför domstol eller annan myndighet. Utlänningar har väsentligen samma rätt till rättshjälp som svenska medborgare. Vidare är svenskar och utlänningar likställda på bostadsmarknaden och i fråga om rätt till undervisning och utbildning. I fråga om sociala förmåner har utlänningar som bosätter sig här i huvudsak samma rätt som svenska medborgare. Det gäller bl. a. rätten lill socialhjälp, allmän tilläggspension, sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag och bostadstillägg men däremot inte folkpension. Även i fråga om rätt till hälso-och sjukvård är utlänningar jämställda med svenska medborgare.

Enligt utlänningslagen (1954:193) har utlänning inte någon ovillkoriig rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige. Utlänning har inte heller rätt att delta i allmänna val i Sverige. Därutöver gäller särbestämmelser för utlänningar bl. a. inom näringsliv och arbetsmarknad. Även andra speciella rättsområden, exempelvis fastighetsrätten, kan uppvisa särskilda restriktioner för utlänningar.

Svensk rätt innehåller inte något förbud för utlänning att delta i politisk verksamhet eller att vara medlem i politisk förening.

2.5.2 Rätten att inresa, vistas och arbeta i Sverige

De grundläggande bestämmelserna om utlännings rätt att inresa, vistas och arbeta i Sverige finns i utlänningslagen.

De nordiska länderna har sedan 1950-talet en gemensam, fri arbetsmarknad, vilket innebär att nordiska medborgare fritt kan slå sig ner och arbeta i annat nordiskt land än hemlandet. Passkontrollen vid de inlernordiska gränserna är också upphävd för nordbor. För utomnordiska medborgare fordras giltigt pass och i vissa fall visering för vistelse i riket upp till tre månader. För längre tids vistelse än tre månader krävs uppehållstillstånd.

För att utomnordisk medborgare skall få ta anställning i Sverige fordras arbetstillstånd, vilket i regel måste vara klart före inresan. Den som är gift med svensk medborgare behöver inget arbetstillstånd men väl uppehållstillstånd. Den som har bott i Sverige i minst två år kan få bosättningstillstånd. Bosättningstillslånd ersätter uppehålls- och arbetstillstånd och behöver i motsats till dessa inte förnyas. Med bosältningstillstånd kan sägas följa del maximum av rättigheter som generellt kan uppnås utan svenskt medborgarskap. Bestämmelserna om bosättningstillstånd gäller inte medborgare i nordiskt land. I prop. (1975/76:18) om ändring i utlänningslagen (1954:193), m. m. föreslås alt bosättningstillslånd skall ersättas av ett permanent uppehållstillstånd, som i regel skall utfärdas efter ett års vistelse här.

Enligt utlänningslagen finns det fyra former för alt avlägsna utländska medborgare från Sverige, nämligen avvisning, förpassning, förvisning och

Prop. 1975/76:23 32

utvisning.

Vid krig eller krigsfara eller under andra utomordentliga förhållanden får regeringen enligt 70 § utlänningslagen utfärda särskilda föreskrifter om utlännings inresa och uppehåll i riket, rätt till anställning här och avlägsnande härifrån samt om utlännings omhändertagande i anstalt eller föriäggning. Enligt lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund kan särskilda ingripanden göras mot utlänning i vissa strängt avgränsade siluationer. I den nyss nämnda propositionen föreslås att bestämmelserna i lagen med vissa ändringar förs in i utlänningslagen.

Utlänning har i princip samma frihet som svensk medborgare att förflytta sig i Sverige och att uppehålla sig på olika platser här. Allemansrätten gäller exempelvis såväl för utlänning som för svensk medborgare.

Enligt 14 S utlänningslagen får emellertid regeringen, om det av hänsyn till rikels säkerhet anses påkallat, inskränka utlänningars rätt alt uppehålla sig inom visst område. Med stöd av denna bestämmelse har i kungörelsen (1967:10) om skyddsområden m. m. till skydd för anläggningar av betydelse för totalförsvaret fastställts vissa skyddsområden och kontrollområden.

Huvudregeln enligl kungörelsen är att utlänning inle får uppehålla sig inom skyddsområde eller kontrollområde utan särskilt tillstånd (4 och 14 SS). Från huvudregeln gäller enligt 5 ij en del undantag. Utlänning får sålunda uppehålla sig inom skyddsområde högst 72 timmar i följd på plats som regeringen fastställer. Utlänning får använda sådan väg inom skyddsområde som regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, länsstyrelsen fastställer. Utlänning fårockså resa med järnväg inom skyddsområde. Utlänning kan beviljas tillstånd att uppehålla sig inom skyddsområde under längre tid eller på annan plats än som nu sagts. Utlänning kan också beviljas tillstånd att bosätta sig inom skyddsområde (6 §). Inom kontrollområde är restriktionerna för utlänning mindre stränga. Här får sålunda utlänning uppehålla sig under tre månader på sådan del av området som regeringen eller, efter bemyndigande av regeringen, länsstyrelsen fastställer (15 §). Begränsningarna i utlännings rätt att uppehålla sig eller bosätta sig inom kontrollområde gäller inte för medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge (17§).

2.5.3 Behörighet att inneha föriroendeiippdrag

En grundläggande rättslig skillnad mellan utlänning och svensk medborgare består i att utlänning inte har rätt att rösta i allmänna val och inte heller är valbar till uppdrag som riksdagsman, landstingsman, kommunfullmäktig, kyrkofullmäktig eller som ledamot av kommunal nämnd. En närmare redogörelse för gällande rätt i detta hänseende lämnas i ett särskilt avsnitt (2.7).

Förtroendeuppdrag förekommer även i den statliga lokal- och regio-

Prop. 1975/76:23 33

nalförvaltningen. Dessa uppdrag tillsätts regelmässigt genom val som förrättas av kommunfullmäktige eller landstinget eller genom beslut av regeringen. Ofta är dylika uppdrag enligt lag reserverade för svenska medborgare.

Svenskt medborgarskap är sålunda behörighetsvillkor för

nämndeman i tingsrätt (4 kap. 6 ij rättegångsbalken),

nämndeman i fastighetdomstol (6 och 7 ;j§ lagen, 1969:246, om fastighetsdomstol),

nämndeman i skatterätt, fastighetstaxeringsrätt och länsrätt (8 och 9 §§ lagen, 1971:52, om skatterätt, faslighetstaxeringsrätt och länsrätt),

juryman i tryckfrihetsmål (12 kap. 4 och 5 §§, tryckfrihetsförordningen),

ledamot i polisstyrelse (38 och 77 §§ polisinstruktionen, 1972:511),

ledamot i lokal eller särskild taxeringsnämnd (4, 6 och 13 §§ taxeringslagen, 1956:623),

ledamot av arrendenämnd och hyresnämnd (2, 3, 5 och 6 §§ lagen, 1973:188, om arrendenämnder och hyresnämnder),

ledamot av försäkringskassas styrelse, pensionsdelegation i försäkringskassa samt försäkringsnämnd (18 kap. 6, 7, 9, 20 och 24 §§ lagen, 1962:381, om allmän försäkring),

ledamot i trafiknämnd (3 § lagen, 1964:731, om trafiknämnder),

ledamot av inskrivningsnämnd (42 och 43 !;§ kungörelsen, 1969:379, om inskrivning och redovisning av värnpliktiga),

särskilt utsedd ledamot av länsstyrelse (14 och 42 §§ länsstyrelseinstruklio-nen, 1971:460; 11 kap. 11 S RF) och

länsnykterhetsnämnd (9 § lagen, 1954:579, om nykterhetsvård).

I fråga om ledamot av inskrivningsnämnd har behörighetsvillkoret formen av hänvisning till villkoren för valbarhet som landstingsman och kommunfullmäktig. I övriga fall uppställer resp. författning ett direkt krav på att ledamot skall vara svensk medborgare.

Utlänning är däremot behörig som ledamot i

övervakningsnämnd (37 kap. brottsbalken),

kriminalvårdsnämnd (37 kap. brottsbalken),

länsskolnämnd (22 § skollagen, 1962:319),

länsbostadsnämnd (22 § instruktionen, 1965:669, för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna),

länsarbetsnämnd (31 § instruktionen, 1965:667, för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna),

lantbruksnämnd (28 § instruktionen, 1967:425, för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna),

länsvägnämnd (2 och 3 §§ instruktionen, 1971:959, för länsvägnämnder-na),

skogsvårdsstyrelse (3 § förordningen, 1960:267, angående skogsvårdssly-relser) och

3 Riksdagen 1975/76:23. 1 saml. Nr 23

Prop. 1975/76:23 34

styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare (3 ij stadgan, 1956:551, för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare).

2.5.4 Rätt att ta del av allmänna handlingar

Den primära regleringen av allmänna handlingars offentlighet finns i tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 1 ij TF har vafle svensk medborgare fri tillgång till allmänna handlingar. Inskränkningar i denna rätt får göras endast om det är påkallat anflngen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för statens, myndigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet.

Enligt 14 kap. 5 ij TF är utlänning jämställd med svensk medborgare när det gäller tillgången till allmänna handlingar, om inte annat följer av TF eller annan lag eller författning. Möjligheterna att begränsa utlännings rätt har utnytflats i karlsekretessförordningen (1975:372).

I särskild lag skall enligt 2 kap. 1 § TF noga anges de fall då allmänna handlingar enligt nyssnämnda grunder skall hållas hemliga. Den särskilda lag som här åsyftas är lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (omtryckt 1971:203) (sekretesslagen). Allmänt gäller att frågan om viss allmän handling är offentlig eller hemlig prövas av den förvarande myndigheten varje gång en framställning om utbekommande av handlingen föreligger. Avgörande för prövningen är de särskilda sekretessbestämmelsernas innehåll. För prövningen är emellertid ovidkommande om den som har begärt handlingen är svensk medborgare eller inte. Inte heller är för prövningen av intresse i vilket syfte handlingen begärs. Konstateras handlingen vara offentlig skall den lämnas ut.

Enligt 4 S sekretesslagen får regeringen förordna om sekretess för vidsträckta grupper av handlingar inom totalförsvaret. En gemensam förutsättning för sådant förordnande är att offentliggörande kan medföra fara för rikets säkerhet Sådana förordnanden har meddelats i särskilda författningar. Ingen av dessa författningar innehåller bestämmelser som utesluter utlänning från att i denna hans egenskap få tillgång lill allmänna handlingar.

Den förut nämnda karlsekretessförordningen gäller framställning, utlämnande och godkännande för spridning och utförsel av kartmaterial som har upprättats inom statens lantmäteriverk eller sjöfartsverket. Enligt 13 ij får sådan av lantmäteriverket eller sjöfartsverket upprättad handling som innefattar flygbildmaterial eller data ur verkets geodetiska arkiv inte lämnas ut till utlänning utan tillstånd av lantmäteriverket resp. sjöfartsverket, även om handlingen skulle vara tillgänglig för svensk medborgare. I övrigt har författningen inte några särbestämmelserom utlännings tillgång till verkets handlingar. Det är alltså inte heller enligt denna författning formellt uteslutet för utlänning atl få tillgång till allmän handling.

Prop. 1975/76:23 35

Som framgår av ett följande avsnitt (2.5.6) är utlänning i betydande utsträckning behörig att inneha offentlig flänst i Sverige. Bl. a. denna omständighet aktualiserar frågan om sekretess mellan myndigheterna.

Sekretesslagen ger inle direktiv i vad mån myndigheterna skall kunna få tillgång till varandras handlingar. Om en myndighet hos en annan myndighet begär alt få ta del av en handling som inte får lämnas ut till var och en, skall enligt offentlighets- och sekretesslagsliftningskommittén (SOU 1975:22 s. 115) den myndighet som ansvarar för handlingen alltid kontrollera att informationen behövs för den andra myndighetens verksamhet. Även om den andra myndigheten behöver uppgiften, kan omständigheterna leda till bedömningen atl sekretessintresset väger tyngre.

Regler om hemligstämpling flnns i 2 kap. 14 § TF.

Den vanliga eller enkla hemligstämplingen behandlas i paragrafens första stycke. Finns hos myndighet allmän handling som skall hållas hemlig och anser myndigheten att särskild åtgärd bör vidtas för att hindra obehörigt utlämnande, får myndigheten förse handlingen med anteckning om att den är hemlig. Denna s. k. enkla hemligstämpling har i och för sig inte någon rättslig betydelse. Huruvida utlämnande skall vägras prövas som redan sagts av den förvarande myndigheten uteslutande p. g. a. bestämmelserna i sekretesslagen. Stämpeln är bara en varningssignal som innebär att handlingen bedömdes som hemlig av den som en gång satte på stämpeln.

I paragrafens andra stycke behandlas s. k. kvalificerad hemligstämpling. Det heter där att regeringen beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, får förordna att viss myndighet skall pröva fråga om utlämnande. Med stöd av denna bestämmelse har regeringen uppdragit sekretessprövning i fråga om vissa slag av handlingar rörande försvaret, utrikespolitiken och polisens verksamhet åt departementschef

Nu åsyftade handlingar skall förses med en särskild anteckning härom, s. k. kvalificerad hemligstämpel, varav bl. a. skall framgå vilken myndighet som är behörig att pröva frågan om utlämnande. En sådan hemligsiämpd är till skillnad från den vanliga hemligstämpeln bindande för övriga myndigheler.

De förslag som offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén lägger fram innebär inte några sakliga förändringar i gällande regler om hemligstämpling.

2.5.5 Rätt all idka näring m. m.

Enligt lagen (1968:555) om rält för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket får utlänning i princip inte idka näring i Sverige utan särskilt tillstånd (näringstillstånd). Från tillståndsplikten är undantagna personer som har beviljats bosättningstillstånd. Sådant tillstånd ifrågakommer inte för nordiska medborgare. De är alltid skyldiga att söka närings-

Prop. 1975/76:23 36

tillstånd. För dem tillämpas emellertid en liberal tillståndspraxis i enlighet med rekommendation av Nordiska rådet (prop. 1968:98 s. 120). I förutnämnda prop. 1975/76:18 föreslås att utlänning som är bosalt här i landet och som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall vara likställd med svensk medborgare i fråga om rätt att idka näring.

Enligt aktiebolagslagen (1944:705) skall stiftare av aktiebolag vara svensk medborgare (4 §). Styrelseledamöter och verkställande direktör skall vara svenska medborgare, men dispens kan ges för utländsk medborgare (79 §). Delsamma gäller revisor (107 §) och likvidator (149 §). Lagen om ekonomiska föreningar (1951:308) föreskriver att styrelsemedlem skall vara svensk medborgare men att dispens kan ges för utlänning (21 §). Till skillnad från lagen om ekonomiska föreningar gäller enligt bostadsrättslagen (1971:479) att styrelsemedlem och firmatecknare inte behöver vara svensk medborgare (56 §). Utlänning får inte sluta svenskt handelsbolag eller ingå i ett sådant bolag utan särskilt tillstånd. 1 sjölagen föreskrivs att huvudredare i s. k. partrederi skall vara svensk medborgare.

Enligt förordningen (1968:564) om tillfällig handel får sådan handel drivas av utlänning endast om särskilda skäl finns och efter särskilt tillstånd. Utlänning som har bosättningstillstånd kan dock fritt driva tillfällig handel med vissa angivna produkter. 1 prop. 1975/76:18 föreslås alt vad nu har sagts om bosättningstillstånd i stället skall gälla permanent uppehållstillstånd.

Rätten att vara ägare eller ansvarig utgivare av periodisk skrift tillkommer endast svensk medborgare (5 kap. 1 och 2 §§ TF). Massmedieutredningen föreslår i betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlag att i lag skall kunna föreskrivas att sådan behörighet skall tillkomma även utländsk medborgare. Utlänning kan inte bli antagen till ledamot av Sveriges advokatsamfund (brevet, 1963:580, till Sveriges advokatsamfund angående fastställelse å stadgar för advokatsamfundet) och får i princip inte heller uppträda som ombud eller biträde i rättegång. Enligt sjöbefälskungörelsen (1964:187) är svenskt medborgarskap en förutsättning för behörighet att utöva befäl pä handelsfartyg eller fiskefartyg. Enligt mäklareordningen (1893:51) måste vissa mäklare vara svenska medborgare. Svenskt medborgarskap är inte någon förutsättning för att vara verksam som läkare, tandläkare, veterinär eller apotekare.

2.5.6 Rätt alt inneha offentlig tjänst

Bestämmelserna i 11 kap. 9 § tredje stycket RF ger uttryck för grundsatsen atl utlänning är likställd med svensk medborgare i fråga om möjligheten att erhålla flänst eller uppdrag hos staten eller kommun. 1 grundlagstexten anges emellertid ett antal undantag från huvudregeln. Enligt dessa får endast den som är svensk medborgare inneha eller utöva domarflänst, ämbete som lyder omedelbart under regeringen, flänst eller uppdrag som chef för myn-

Prop. 1975/76:23 37

dighet som lyder omedelbart under riksdagen eller regeringen eller som ledamot av sådan myndighet eller dess styrelse, flänst i regeringskansliet närmast under statsråd eller flänst som svenskt sändebud. Även i annat fall får endast den som är svensk medborgare inneha flänst eller uppdrag, om flänsten eller uppdraget tillsätts genom val av riksdagen. Av 3 kap. 10 jämförd med 3 kap. 2 ij RF framgår att endast den som är svensk medborgare kan vara ledamot av riksdagen. I 5 kap. 2 S RF föreskrivs att endast den som är svensk medborgare får flänstgöra som statschef och i 6 kap. 9 § första stycket RF föreskrivs att endasi den får vara statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio år. RF utgår från att även andra flänster och uppdrag hos staten eller kommun än de nu angivna kan behöva förbehållas svenska medborgare. Krav på svenskt medborgarskap fär emellertid ställas upp endast i lag eller enligt förutsättningar som anges i lag. En sådan lagbestämmelse finns i 9 kap. 2 § riksdagsordningen, där det föreskrivs att huvudsekreterare hos utskott skall vara svensk medborgare.

Enligt 4 ij statsflänstemannalagen (1965:274, omtryckt 1974:1009) gäller att endast den som är svensk medborgare får inneha eller utöva militär eller civilmilitär flänst eller flänst som åklagare eller polisman. Regeringen får enligt samma bestämmelse i övrigt föreskriva eller för särskilt fall besluta, att endast den som är svensk medborgare får inneha eller utöva flänst i regeringskansliet eller utrikesförvaltningen eller flänst med vilken kan vara förenad myndighetsutövning eller handläggning av frågor som rör förhällandet till annan stat eller mellanfolklig organisation eller flänst som kan medföra kännedom om förhållande av betydelse för rikets säkerhet eller om förhållande som rör betydelsefullt allmänt eller enskilt ekonomiskt intresse.

Grundlagberedningen hade föreslagit att det i kommunalflänstemanna-lagen (1965:275) skulle skrivas in en befogenhet för regeringen att föreskriva att endast svensk medborgare fär inneha eller utöva flänst med vilken är förenad myndighetsutövning eller åliggande av betydelse för rikets säkerhet. Förslaget avböjdes av statsmakterna under hänvisning till att det inte nu kunde komma i fråga att annat än i mycket obetydlig omfattning, t. ex. i fråga om mycket känsliga flänster inom den speciallagreglerade förvaltningen, utestänga utlänningar frän kommunal flänst (prop. 1974:174 s, 74). Behovet av sådana inskränkningar ansågs kunna tillgodo.ses genom ändringar i resp. speciallagstiftning. Några förslag härom har dock ännu inte lagts fram.

I förarbetena till de nyss redovisade bestämmelserna i 4 ij statsflänstemannalagen anför föredragande departementschefen att hänsynen till rikets säkerhet och önskemålet att endast svenska medborgare skall kunna fatta beslut som på ett mera ingripande sätt berör enskildas rättsliga ställning niedför att man - utöver vad som framgår direkt av RF - måste göra ett stort antal undantag från grundsatsen om utlännings likställighet med svensk medborgare (prop. 1974:174 s. 73). Enligt departementschefen torde det

Prop. 1975/76:23 38

emellertid inte vara nödvändigt all kräva svenskt medborgarskap som villkor för tillträde till alla de statliga flänster på olika nivåer som kan vara förenade med myndighetsutövning i någon form (prop. s. 76).

Beträffande vissa flänster av betydelse för rikets säkerhet kan s. k. personalkontroll företas (personalkonirollkungörelsen, 1969:446). Kungörelsen gör inte skillnad mellan svenska och utländska medborgare. Kungörelsen reglerar inhämtande av upplysningar ur polisregister beträffande den som innehar eller avses tillträda flänst som är av betydelse för rikets säkerhet. Personalkontroll får företas endasi i fråga om flänst som är hänförd till skyddsklass. Skyddsklass 1 omfattar flänster som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet. Skyddsklass 2 omfattar övriga flänster som är av betydelse för rikets säkerhet (4 §). I kungörelsen finns en förteckning över de myndigheter som får företa personalkontroll. Förteckningen upptar f n. inte någon kommunal myndighet. Om personalkontroll bör företas i fråga om flänst hos annan myndighet än som avses i förteckningen, skall myndigheten göra framslällning därom lill regeringen (3 §).

Har statlig flänst hänförts till skyddsklass, får myndighet inte tillsätta flänsten med annan än svensk medborgare eller förordna annan än svensk medborgare att utöva flänsten (förordningen, 1975:608, om krav på svenskt medborgarskap för tillträde till vissa statliga flänster).

2.5.7 Rätt att .för\>ärva naturtillgångar

För utländska rättssubjekt gäller vissa restriktioner beträffande förvärv av naturtillgångar i Sverige. Av särskilt intresse är lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fasl egendom m. m. Huvudregeln är att utlänning i vafle särskilt fall skall ha tillstånd för att här i riket få förvärva fast egendom. Reglerna för utlänningar gäller i detta sammanhang även utländska juridiska personer, exempel vis bolag som är bildade enligl utländsk rätt och inregistrerade i utlandet. Tillständsbestämmelserna är liberala i fråga om förvärv för enskilt boende och för den enskildes och hans familjs försörjning.

2.5.8 Utlännings rättsliga ställning i övrigt

Landets lagar och myndigheters beslut måste åtlydas av alla som vistas här. Om en utlänning begår brott i Sverige, får han svara enligt svensk lag och inför svensk domstol. Utlänning är i princip skattskyldig i Sverige efter samma regler som svenska medborgare.

Utlänning är emellertid befriad från att delta i Sveriges försvar - han är ej värnpliktig (1 ij värnpliktslagen, 1941:967). Naturaliserad svensk medborgare kan fr. o. m. det kalenderår han fyller 25 år helt eller delvis befrias från värnpliklsflänstgöring efter beslut därom av regeringen (5 §). I praxis sker regelmässigt befrielse från värnpliktsflänst fr. o. m. det kalenderår vederbörande fyller 28 år. Regeringen har också en generell möjlighet alt med-

Prop. 1975/76:23 39

dela befrielse från värnpliktsflänst för den som har gjort militärflänst utomlands. Den möjligheten utnytflas i praxis så att befrielse meddelas den som har gjort minst 200 dagars militärflänst utomlands.

Utlänning är som huvudregel inte heller skyldig att delta i civilförsvaret. Enligt civiiförsvarslagen är sålunda i princip endast svenska medborgare civilförsvarspliktiga. Regeringen får emellertid förordna att civilförsvarsplikt skall åvila även utlänning i den utsträckning detta anses lämpligt (3 kap. 11 5). Enligt civilförsvarskungörelsen (1960:377) får utlänning med civilförsvarsplikt åläggas flänstgöring vid verksskydd för anläggning eller byggnad, där han har sin huvudsakliga sysselsättning. Tjänstgöringen får inte avse ordnings- och bevakningsflänst.

Svensk rätt ställer i viss utsträckning samma nationella lojalitetskrav på här bosatta utländska medborgare som på svenska medborgare. Brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet (19 kap.) utgår sålunda från den principiella inställningen att förövare av sådant brotl kan vara såväl utlänning som svensk medborgare. Emellertid kan uflänningar för att fläna sill egel land, som medlemmar av dess krigsmakt, i egenskap av flänstemän eller på grund av särskilda uppdrag (t ex. agenter) eller också enbart av patriotiska skäl, begå gärningar som är hänföriiga under 19 kap., särskilt högförräderi och spioneri. 1 viss utsträckning är sådan gärning av utlänning undantagen från ifrågavarande svenska straffbestämmelser. Grunder för sådana undantag finns i folkrätten. Det är exempelvis en folkrältslig grundsals att straffrihet gäller för gärningar företagna av utlänning som tillhör en fientlig krigsmakt under förutsättning all gärningen inle står i strid mol ömsesidigt gällande avtal eller allmänt erkända folkrältsliga grundsatser.

2.6 Förvärv av svenskt medborgarskap

Svenskt medborgarskap kan erhållas på fyra olika sätt; genom födelse, legitimation, naturalisation och anmälan. Lagen (1950:382)om svenskt medborgarskap ställer upp fyra villkor för att en utlänning genom ansökan skall kunna bli svensk medborgare (naturaliseras). Han skall ha fyllt 18 år, ha vistats i landet under sju år, ha fört en hederiig vandel under vistelsen och ha möjlighet att försöfla sig och sin familj (6 S). Dessutom krävs i princip att den sökande befrias från sitt gamla medborgarskap. Dispens kan medges frän samtliga villkor.

För nordisk medborgare krävs endast tre års vistelse här. För utomnordisk medborgare ges dispens från kravet på sju ärs vistelse här, om han har vistats i Sverige minst fyra år och har varit gift med svensk medborgare sedan minst tre är. För nordisk medborgare kan kravet pä tre ärs vistelse här sänkas till tvä är, om han har varit gift med svensk medborgare i elt är. 1 lagen föreskrivs inte uttryckligen kunskaper i svenska språket som villkor för naturalisation, men i förarbetena till lagen uttalas att kunskaper i svenska bör tillmätas stor betydelse vid naturalisationsprövning (prop. 1950:217).

Prop. 1975/76:23 40

Varje utlänning som är mellan 21 och 23 år, som har bott i Sverige oavbrutet sedan 16 års ålder och dessutom tidigare haft sin hemvist här eller i något av de andra nordiska länderna under sammanlagt minst fem år kan genom anmälan hos länsstyrelsen erhålla svenskt medborgarskap (3 S)-

Under åren 1968-1973 naturaliserades 8 000-12 000 personer per år. År 1972 naturaliserades 10 305 personer, varav 6 244 personer hade medborgarskap i annat nordiskt land och 4 786 personer var finska medborgare. Motsvarande siffror för år 1973 var 12 901, 7 866 resp. 6 178. F. n. bor dd ca 250 000 personer i Sverige som efter anmälan eller ansökan har förvärvat svenskt medborgarskap.

2.7 Val av landstingsmän och kommunfullmäktige m. m.

2.7.1 Direkta val m. m.

De beslutande församlingarna utgörs som nämnts av kommunfullmäktige i kommunerna och av landsting i landstingskommunerna. Val till dessa församlingar samt till riksdagen sker ordinärt vid ett gemensamt valtillfälle vart tredje år (nästa gång år 1976). Valdag är tredje söndagen i september (I kap. 3 § vallagen, 1972:620). Rösträtt vid val av kommunfullmäktige tillkommer enligt 6 § KL och 6 § KLS den som är svensk medborgare, är kyrkobokförd i kommunen, har uppnått arton års ålder senast valdagen och ej är omyndigförklarad. Det sagda gäller i tillämpliga delar också landstingsval (7 § LL). Frågan om rösträtt enligt dessa bestämmelser föreligger avgörs på grundval av en före valet upprättad röstlängd.

Valbar är var och en som uppfyller villkoren för rösträtt (7 § KL, 7 § KLS, 8 § LL). Valbarhetsbedömningen görs oberoende av vad som framgår av gällande röstlängd. Det innebär bl. a. att den som upphör att vara kyrkobokförd i kommunen samtidigt upphör att vara valbar.

Regler om röstlängd finns i 4 kap. vallagen. Röstlängden flänar som urkund vid alla förrättningar för allmänna val, dvs. val av riksdagsledamöter, landstingsmän, kommunfullmäktige och kyrkofullmäktige samt vid vissa prästval. Den lokala skattemyndigheten skall varje år senast den 15 juni ha upprättat allmän röstlängd för varje valdistrikt.

I röstlängden skall tas upp var och en som den 1 juni enligt länsstyrelsens personband är kyrkobokförd i valdistriktet, är svensk medborgare, har fyllt eller före den 1 september fyller 17 år och ej är omyndigförklarad (4 kap. 2 §). För den som inte har fyllt 18 år den 1 september det år röstlängden upprättas antecknas den dag han blir röstberättigad. Röstlängden gäller sedan elt år fl. o. m. den I september del år den har upprättals (4 kap 7 §).

Vid konstruktionen av röstlängdsförfarandet har man eftersträvat en röstlängd som så långt som möjligt är aktuell vid valtillfället. Fullständig aktualitet har inte varit tekniskt möjlig. De ändringar som inträffar fr. o. m. sista veckan i maj beträffande en persons kyrkobokföring, medborgarskap eller rättsliga handlingsförmåga blir inte registrerade i röstlängden och in-

Prop. 1975/76:23 41

verkar alltså i princip inte på rösträtten vid ett val i september samma är. Detta medför en del inte önskvärda effekter som har måst godtas, exempelvis att en del personer har rösträtt i främmande kommun, att en del personer saknar rösträtt fastän de borde fä rösta och att en del personer kan utöva rösträtt fastän de på materiella grunder inte borde ha någon sådan rätt.

1 viss utsträckning kan emellertid eventuella felaktigheter i den av lokala skattemyndigheten upprättade röstlängden rättas enligt särskilda regler därom i 4 kap. vallagen. Röstlängden ligger framme för granskning hos lokala skattemyndigheten under fem dagar i slutet av juni (3 S)- Den som anser att röstlängd är felaktig på det viset att han själv felaktigt har uteslutits från rösträtt eller att annan orikligt har tagits upp som röstberättigad far senast den 15 juli skriftligen göra anmärkning mot längden hos länsstyrelsen (4 ij). Vid offentligt sammanträde en vecka senare prövas förekommande anmärkningar. Anmärkningsinstitutet har ringa användning.

Av större praktisk betydelse är möjligheten att genom ett mera summariskt förfarande få rättelse av vissa uppenbara fel i röstlängd gentemot vilka anmärkning inle har framställts. Om en person inte har kommit med i röstlängden eller där felaktigt blivit antecknad som röstberättigad först efter den 1 september, kan han eller lokala skattemyndigheten efter ansökan hos länsstyrelsen få rättelse i röstlängden under förutsättning att det är uppenbart att fel föreligger till hans nackdel. Ansökan om sådan rättelse skall göras senast den I september (8 S). Detta rättelseförfarande har särskild betydelse för rättelse av sädana fel som kan bli upptäckta genom systemet med röstkort. Röstkort skall sändas ut till alla i röstlängden upptagna personer en månad före valdagen (7 kap. 2 §). Flöstberättigad som inte fär röstkort blir därigenom upplyst om att något fd föreligger i hans fall och kan allt efter felets beskaffenhet antingen begära duplettröstkort hos lokala skattemyndigheten eller hos länsstyrelsen ansöka om rättelse i längden.

2.7.2 Indirekta val

De valbarhetsregler som enligt det föregående gäller för de beslutande församlingarna är enligt 32 och 45 §tj KL, 31, 47 och 51 ijij KLS samt 43 och 54 fji; LL tillämpliga också på kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet och de fakultativa nämnderna. Detsamma gäller - på grund av hänvisningar i specialförfattningarna - i fråga om de spedalreglerade nämnderna.

Fullmäktigförsamlingarnas val av ledamöter och suppleanter i kommunstyrelsen och övriga nämnder kan ske antingen enligt majoritetsprincipen eller proportionellt.

Bestämmelserna om proportionellt val för utseende av ledamöter i kommunala nämnder finns i 22 ij KL, 23 ij KLS och 32 ij LL. Proportionellt val skall tillämpas, om det begärs av minst så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålls, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. Principen är atl en grupp som är tillräckligt

Prop. 1975/76:23 42

stor för att ha chans att få ett mandat vid proportionell fördelning skall kunna genomdriva atl valet görs proporiionellt. Om yrkande om proportionellt val har framställts, skall valet omfatta samtliga platser som vid tillfället skall besättas. Beslämmelserna är tillämpliga på val av kommunstyrelsen och de s. k. fakultativa - frivilliga - nämnderna samt på bl. a. val av revisorer och revisorssuppleanter. För Stockholm gäller dock att varken borgarrådsberedningen eller de fakultativa nämnderna omfattas av bestämmelsen om proportionella val. Spedalreglerade nämnder på vilka bestämmelserna är tillämpliga är bl. a. skolstyrelse, socialnämnd, barnavårdsnämnd, byggnadsnämnd, civilförsvarsnämnd, familjebidragsnämnd och arbetslöshetsnämnd, men däremot inte nykterheisnämnd och hälsovårdsnämnd.

Oavsett om dessa bestämmelser är tillämpliga eller ej sker valen i de beslutande kommunala församlingarna vanligen så att man beräknar vilket resultat en fördelning av mandaten efter den proportionella metoden skulle ge och sedan håller ett majoritetsval som innebärsamma mandatfördelning. Detta medför att såväl majoritetspartiet/partierna som minoritetspartiet/partierna i regel är representerade i kommunstyrelsen och de övriga kommunala nämnderna.

2.7.3 Reglerna i övriga nordiska länder

Organisatoriskt föreligger betydande överensstämmelse i fråga om kommunala förhållanden i de nordiska länderna. Likheterna pä detta område är särskilt framträdande mellan Sverige och Finland, som allflämt har ett gemensamt rättsligt arv pä mänga områden. Danmark, Finland, Island och Norge har fyraåriga valperioder utan gemensam valdag. Beträffande rösträtt och valbarhet i kommunala val gäller följande.

Danmark: Rösträtt vid allmänna val till kommunalbestyrdserna i primärkommunerna och amtsråden i amtskommunerna har den som pä valdagen har fyllt eller fyller 20 är, är dansk medborgare, har fast bostad i kommunen och ej är omyndigförklarad. Rösträtt ger också valbarhet, dock medför viss grövre brottslighet förlust av valbarhet.

Finland: I Finland flnns ingen sekundärkommunal indelning. Rösträtt vid val till de primärkommunala beslutande församlingarna tillkommer var och en som vid valårets ingång var medlem av kommunen, hade fyllt minst 18 år och under valåret hade mantalsskrivits eller bort mantalsskrivas i kommunen. Rösträtt tillkommer inte utlänning och inte heller den som har gjort sig skyldig till visst brott mot valförfarandet. Omyndigförklaring utgör inle hinder för rösträtt. Rösträtt ger också valbarhet.

Island: Rösträtt och valbarhet vid val till kommunalbestyrelserna i de isländska primär- och sekundärkommunerna tillkommer den som har fyllt 20 är på valdagen, är isländsk medborgare eller åtnjuter samma rätt som isländska medborgare (danskar som har bott på Island sedan är 1946), är

Prop. 1975/76:23 43

bosatt i kommunen och inte är omyndigförklarad.

Norge: Rösträtt vid kommunala val har varje norsk medborgare som bor i kommunen och kommer att ha fyllt 20 år vid utgången av valåret, om han inte har frändömts rösträtten, gätt i främmande makts flänst utan regeringens samtycke eller är omyndigförklarad. Rösträtt ger valbarhet.

2.8 Kyrkobokföring och mantalsskrivning

Registreringen av den i Sverige bosatta befolkningen - folkbokföringen - sker dels fortlöpande hos pastorsämbetet i kyrkoböcker och andra register för varje församling (kyrkobokföring), dels årligen hos lokal skattemyndighet i mantalslängder för varje kommun (mantalsskrivning) (1 ij folkbokföringsförordningen, 1967:198). 1 Stockholm och Göteborg är det den lokala skattemyndigheten som ombesörjer kyrkobokföringen.

Vafle person skall kyrkobokföras i den församling och på den fastighet där han är bosatt (11 §). Förordningen anger inte några tidsgränser för när en vistelse skall anses hemvistgrundande och föranleda kyrkobokföring. I praxis torde anses att en vistelse av minst tre månaders varaktighet normalt innebär bosättning som skall medföra kyrkobokföring, men vistelsens längd utgör bara ett moment av flera tänkbara för prövningen.

För flyttande mellan de nordiska länderna gäller särskilda bestämmelser enligt en internordisk överenskommelse och kungörelsen (1969:403) om folkbokföring vid internordisk fiyttning. Systemet bygger på att en person inte anses som utfiyttad från ett land utan att han har registrerats som infiyttad i det andra landet. Förfarandet möjliggörs genom utväxling av Hyttnings-betyg och fiyttningsbevis. Enligt överenskommelsen är det inflyttningslan-det som avgör om flyttning har skett och dess beslut blir sålunda automatiskt avgörande för personens avregistrering i utflyttningslandet. Inte heller när del gäller nordiska medborgare som invandrar lill Sverige finns några fasta lidsgränser för hur lång den avsedda vistelsen här skall vara för att medföra kyrkobokföring. I huvudsak tillämpas motsvarande regler som vid fiyttning rnellan församlingar i Sverige.

Trots möjligheterna till kontroll av icke anmäld in- och utvandring kan del inle undvikas all en viss eftersläpning förekommer mellan den faktiska flyttningen och den genom kyrkobokföringen registrerade bosättningen. Utlänningar kan inte alltid antas känna till skyldigheten att anmäla in- och utvandring och det kan alltså dröja innan en flyttning kommer till myndigheternas kännedom. Några säkra uppgifter om storleken och omfattningen av denna eftersläpning finns inie.

Utöver registrerad bosättning genom införing i kyrkoböcker finns en länsregistrering. Denna består av länsvis förda magnetband över den kyrkobokförda befolkningen i länet. Länsstyrelsen för även läsbara register med motsvarande innehåll på s. k. personavier. Uppdatering av dessa register sker vafle vecka och grundas på bl. a. avisering från pastorsämbetena om

Prop. 1975/76:23 44

t. ex. in- och utvandring.

Mantalsskrivning innebär att en persons legala hemvist bestäms för ett helt kalenderår, mantalsåret, och grundas på bosättningen (i praktiken kyrkobokföringen) den 1 november året före mantalsäret. Flyttning som sker efter den 1 november påverkar inte matalsskrivningen. Mantalsskrivningen har flera betydelsefulla rättsverkningar och avgör bl. a. i vilken kommun och församling kommunalskatt och församlingsskatt skall erläggas. Mantalsskrivningen förrättas av lokal skattemyndighet.

2.9 Församlingarna

2.9.1 Medlemskap i svenska kyrkan m. m.

De grundläggande rättigheterna beträffande religionsutövning behandlas i religionsfrihetslagen (1951:680). Här slås fast inte bara den enskildes rätt att fritt utöva sin religion utan även olika trossamfunds rätt att fritt verka i det svenska samhället. Lagen är grundad på principen om statens neutralitet i förhållande till den enskilde medborgarens troslillhörighel och de religiösa samfundens verksamhet.

Svenska kyrkan, som är evangelisk-luthersk, betraktas som ett trossamfund men har i motsats till alla övriga trossamfund en offentligrättslig ställning i det svenska samhället.

Religionsfrihetslagen reglerar också frågan om medlemskap i svenska kyrkan. Medlem i svenska kyrkan kan endast den vara som är svensk medborgare eller är bosatt i Sverige (6 ij). Den som förvärvar svenskt medborgarskap och inte tillhör svenska kyrkan skall utan särskild ansökan anses upptagen i kyrkan, om han är evangelisk-luthersk trosbekännare. Detta automatiska medlemsskap inträder dock inte, om han hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd har anmält att han inte vill inträda i kyrkan (9§).

Om här bosatt utlänning vill vinna inträde i svenska kyrkan, skall han göra ansökan hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd. Visar sökanden att han är döpt i svenska kyrkans ordning eller att han tillhör annat evangeliskt-lutherskt trossamfund, skall han tas upp i kyrkan. Detsamma skall också gälla, om sökanden har fått den undervisning i kyrkans lära som med hänsyn till hans ålder och övriga omständigheter bör fordras och inför pastor avger muntlig försäkran alt ansökningen är grundad på allvarliga religiösa skäl (10 ij). Om medlem av svenska kyrkan inte längre vill tillhöra kyrkan, skall han göra anmälan om utträde hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd (11 ij).

Ca 95 % av Sveriges befolkning tillhör svenska kyrkan. Svenska kyrkan är den största invandrarkyrkan i Sverige. Ca 180 000 av de omkring 400 000 utländska medborgarna i Sverige är sålunda medlemmar i kyrkan. Av de finska, norska och danska invandrarna i Sverige är ungefär två tredjedelar

Prop. 1975/76:23 45

medlemmar i svenska kyrkan. Finländarna är den största gruppen invandrare inom kyrkan.

Medlem av svenska kyrkan har att betala församlingsskatt till församling och pastorat eller annan samfällighet. Denna skatl utgår, liksom skatt till de borgerliga kommunerna, i procent av beskattningsbar inkomst. Den som inte är medlem av kyrkan betalar i församlingsskatt 30 % av vad som utgår för medlem (lagen, 1951:691, om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan).

2.9.2 Svenska kyrkans organisation in. in.

Svenska kyrkans basorganisation - försannlingarna - regleras väsentligen i LFS. Med denna lag är de kyrkliga kommunerna (församlingar, pastorat och andra kyrkliga samfälligheter) underkastade en reglering som i både materiellt och formellt hänseende nära stämmer överens med den reglering som gäller för kommunerna enligt KL. Svenska kyrkan kan sägas vara organiserad pä tre nivåer, den lokala, deti regionala och den nationella.

Den 1 januari 1973 omfattade svenska kyrkan på lokalplanet 2 563 församlingar som territoriellt täckte hela landet. Av dessa hade 1 822 mindre än 2 000 invånare. Vid sidan härav fanns fem icke-territoriella församlingar och sju utlandsförsamlingar. Församlings beslutanderätt utövas av kyrkofullmäktige eller - i en del mindre församlingar - på kyrkostämman. Förvaltning och verkslällighel ankommer på församlingens kyrkoråd och övriga nämnder.

Bestämmelser om val av kyrkofullmäktige och suppleanter finns i 9 och 34 ij iJ LFS samt i lagen (1972:704) om kyrkofullmäktigval. Allmänna val av kyrkofullmäktige och suppleanter äger rum tredje söndagen i oktober vart tredje år (nästa gång år 1976). Rösträtt vid dessa val och på kyrkostämma tillkommer vafle inom församlingen kyrkobokförd svensk medborgare, som är medlem av svenska kyrkan och har uppnått 18 års ålder senast på valdagen. Den som är omyndigförklarad av domstol har dock inte rösträtt (9 och 34 §§ LFS). Valorganisationen för kyrkofullmäktigvalen är densamma som för de borgerliga valen och lagen om kyrkofullmäktigval hänvisar i stor. utsträckning till vallagen. Den lokala allmänpolitiska strukturen återspeglas ofta i sammansättningen av kyrkofullmäktige. Valdeltagandet vid val av kyrkofullmäktige är vanligtvis mycket lågt.

Kyrkoherden är självskriven ledamot av kyrkorådet. Övriga ledamöter av kyrkorådet väljs av kyrkofullmäktige (eller kyrkostämman där sädan förekommer). Valbar är endast den som är valbar till kyrkofullmäktige.

Församlingsmedlem som inte är svensk medborgare saknar såväl rösträtt som valbarhet vid nu nämnda val.

LFS ger de icke-territoriella församlingarna en särställning. Beträffande sådana församlingar skall LFS gälla i tillämpliga delar men om församlingen så beslutar skall i stället gälla den ordning som tidigare har tillämpats. Nu-

Prop. 1975/76:23 46

mera finns det fem icke-territoriella församlingar i Sverige: finska församlingen i Stockholm, tyska församlingen i Stockholm, tyska församlingen i Göteborg, hovförsamlingen samt amiralitetsförsamlingen i Kariskrona. I dessa församlingar råder varierande rättsliga förhållanden. Bestämmelser om kyrkobokföring finns i förordningen (1910:103)angående behörighet atl kyrkobokföras i icke-territoriell församling av svenska kyrkan.

1 hovförsamlingen och amiralitetsförsamlingen skall kyrkobokföras vissa personkategorier som anges i förordningen. 1 de nationella församlingarna skall enligt 4 § förordningen kyrkobokföras de som enligt särskilda föreskrifter är medlemmar av dessa församlingar. De nationella församlingarna har genom särskilda beslut helt eller delvis ställt sig utanför LFS. För den som inte är svensk medborgare gäller som särskild förutsättning för rösträtt och valbarhet i finska församlingen atl han har bott i Sverige i tre är och i de tyska församlingarna att han har varit medlem i församlingen ett år.

Gränserna för församlingarnas kompetens bestäms av föreskriften att församling själv fär värda sina angelägenheter (2 § LFS). Härmed avses anskaffande av och vård om kyrka, begravningsplats, församlingshus, flän-stebosläder och annan för kyrkligt ändamål avsedd egendom, åtgärder till främjande av gudsflänstliv och kyrklig förkunnelse i övrigt samt av kristen verksamhet bland barn och ungdom, åldersstigna, sjuka och andra som är i behov av omvårdnad samt avlöningsförmåner åt präst, kyrkomusiker och annan personal. För dessa ändamål får församlingen ta ut skatt och använda sina ekonomiska resurser i övrigt.

I många fall beflänas tvä eller fiera mindre församlingar av samme pastor (kyrkoherde). Tillsammans bildar de då ett pastorat. Större församlingar utgör egna pastorat. Genom kyrkofonden sker viss uflämning mellan pastorat med olika ekonomisk bärkraft. Denna uflämning avser dock endast pastoratens kostnader för avlöning av präster och kyrkomusiker. Andra kyrkliga kostnader, såsom pastoratets underhåll av löneboställen eller församlings underhåll av kyrkobyggnaden och utgifter för olika församlingsaktiviteter, bärs i princip av varje pastorat resp. församling för sig. En mera jämn fördelning även av sådana kostnader är möjlig genom att man bildar kyrkliga samfälligheter. 1 en dylik samfällighet delas utgifterna lika. Den mest betydelsefulla ekonomiska uflämningen sker emellertid genom statliga skat-teuflämningsbidrag som utgår till församlingar, pastorat och samfälligheter.

Sverige är indelat i 13 stift. Dessa ar svenska kyrkans regionala enheter. Ledningen och tillsynen av kyrkans verksamhet utövas av biskopen och domkapitlet. De regionala organens ställning är fastlagd i bl. a. lagen (1936:567) om domkapitel och domkapitlens verksamhet flnansieras av staten. Ledamot i domkapitel skall vara svensk medborgare (8 ij).

Det är främst på den nationella nivån som svenska kyrkan framstår som en statskyrka. För stiftande av kyrkolag fordras enligt övergångsbestämmelserna till RF beslut av bäde riksdag och kyrkomöte. Viktiga lagar om kyrkans verksamhet kan dock stiftas ulan medverkan av kyrkomötet. Ett

Prop. 1975/76:23 47

exempel pä detta är LFS som enligt äldre grundlagsterminologi är av kommunallags natur. Kyrkomötet består av samtliga 13 biskopar, 26 prästeriiga ombud som är valda av stiftens präster samt 57 lekmannaombud som är valda av elektorer vilka i sin tur har valts av kyrkofullmäktige.

Ärenden som rör den offentligrätlsligt reglerade delen av kyrkans verksamhet handläggs av regeringen och en rad centrala statliga myndigheler, bl. a. kammarkollegiet, riksantikvarieämbetet, riksskatteverket, statens avtalsverk och statens personalpensionsverk. Någon särskild central förvaltningsmyndighet för kyrkliga frågor flnns sålunda inte. För den icke lagreglerade verksamheten på riksplanet finns fyra centrala kyrkliga styrelser. Ordinarie prästeriiga flänster i territoriellt pastorat- tillsätts enligt lagen (1957:577) om prästval i regel genom val inom pastoratet. Pä grund av 1809 års regeringsforms krav på svenskt medborgarskap för statlig fullmaktsflänst har som elt av flera valbarhetskrav tidigare ansetts gälla att präst skall vara svensk medborgare. Enligt RF finns inte något sådant krav.

Var tredje gång kyrkoherde- och komministerflänst är ledig tillsätts flänsten av regeringen resp. domkapitlet utan föregående val. Rösträtt vid prästval tillkommer den som har rösträtt pä kyrkostämma i församling inom pastoratet. Utlänning får alltså inte delta i prästval.

2.9.3 Kyrkomötets inställning lill rösträttsfrågan

Vid 1970 års kyrkomöte hemställdes i motion nr 48 att kyrkomötet mätte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag i syfte att bereda sådana medlemmar av svenska kyrkan som inle är svenska medborgare rösträtt vid kyrkliga val enligt samma grunder som gäller för svenska medborgare. Utskottet (särskilda utskottet, betänkande nr 2) hemställde om bifall till motionen och kyrkomötet beslutade i enlighet härmed (kskr 1970:7).

Genom beslut den 26 april 1972 lämnade Kungl. Maj:i framställningen utan åtgärd.

2.9.4 Förhållandena i övriga nordiska länder

Ett statskyrkosystem med kyrkliga kommuner av ungefär samma slag som i Sverige finns också i de övriga nordiska länderna.

Vid kyrkokommunala val i Danmark gäller, förutom krav på medlemskap i folkekirken, samma rösträtts- och valbarhetsregler som vid borgeriigt kommunala val. Rösträtt och valbarhet tillkommer dock även den som är omyndigförklarad och även utlänning, under förutsättning alt han sedan minsl ett år är bosatt i Danmark. Motsvarande bestämmelser torde gälla i Island.

1 Finland gäller att utlänning efter ansökan kan bli medlem i evangeliskluthersk församling på grund av sin trosbekännelse. Med medlemskapet anses följa rösträtt i samtliga församlingsval och valbarhet till förtroendeuppdrag under samma förutsättningar som gäller för finsk medborgare. I grekisk-

Prop. 1975/76:23 49

3 Rösträttsutredningen

3.1 Kommunal rösträtt för Invandrare

Som bakgrund för sina överväganden tar rösträltsutredningen upp invandrarnas faktiska och rättsliga ställning i det svenska samhället. De viktigaste komponenterna i denna bakgrund är - säger utredningen sammanfattningsvis - den varaktiga närvaron i vårt land av ett betydande antal invandrare, det svenska samhällets ansvar för invandrarna och den svenska rättsutvecklingen som i stort sett utan meningsskiljaktigheter gradvis har åstadkommit en långtgående rättslikhet mellan alla här bosatta, oavsett nationalitet. Utredningen pekar i detta sammanhang på att invandrarna redan nu barett visst indirekt politiskt infiytande. De kan verka inom de svenska politiska partierna som partimedlemmar eller inom egna organisationer av politisk natur. I de svenska folkrörelserna kan invandrarna på samma sätt som svenska medborgare medverka i den opinionsbildning i politiska och ideella frågor som äger rum där. Genom sitt av medborgarskap oberoende medlemskap i arbetsmarknadens organisationer kan invandrarna dels utöva det infiytande på arbetsplatsen som den svenska arbetsrätten tillerkänner de anställda, dels indirekt påverka kommunal- och rikspolitiken.

Utredningen tar härefter upp till diskussion del nuvarande sambandet mellan rösträtt och medborgarskap. I en värld som är indelad i självständiga stater är det enligl utredningen naturiigt alt - i enlighet med vad som med vissa undantag gäller i alla länder - som en principiell förutsättning för rätten till ett direkt politiskt inflytande över samhällsutvecklingen i vårt land kräva den anknytning lill landet som ligger i svenskt medborgarskap. Undantag från den principen bör enligt utredningens mening inte ske utan vägande skäl. Med hänsyn till det stora antalet invandrare i vårt land och det erkännande som vi efter hand har gett åt bosättningen som grundläggande förutsättning föroffentligrättsligt reglerade rättigheter och förmåner ligger det emellertid enligt utredningens mening nära lill hands att nu införa någon form av direkt offentligrätlsligt politiskt inflytande för invandrare.

Utredningen framhåller att invandrarna genom sina arbetsinsatser samt genom att betala skatter och avgifter verksamt bidrar till den svenska välståndsutvecklingen. Bortsett från skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilförsvarsplikt är de invandrare som inte är svenska medborgare underkastade samma skyldigheter som landets övriga invånare. Många invandrare, även sädana som av olika skäl avstår från att söka svenskt medborgarskap, blir varaktigt bosatta här. De förvärvar härigenom, anser utredningen, en sådan anknytning till landet och en sådan kännedom om samhällsförhållandena här att de skulle vara väl i stånd att utöva ett direkt politiskt inflytande. Samtidigt får de, säger utredningen, samma intresse och behov som infödda och naturaliserade svenska medborgare av att genom ett sådant infiytande påverka särskilt förhållandena på den ort där de bor och arbetar.

4 Riksdagen 1975/76:23. I saml. Nr 23

Prop. 1975/76:23 50

Utredningen tar särskilt upp frågan om en avkortning av kvalifikationstiden för erhållande av svenskt medborgarskap och anför att en sådan förändring inte medför någon tillfredsställande lösning av frågan om politiskt infiytande för invandrarna. Många invandrare avstår från atl söka svenskt medborgarskap, fastän de skulle kunna påräkna bifall till en sådan ansökan. Anledningarna till detta är av mycket skiftande slag, säger utredningen. Förvärv av svenskt medborgarskap innebär vanligen förlust av det ursprungliga medborgarskapet och kan därför av bäde känslomässiga och sakliga skäl framstå som ett mycket allvarligt steg, vars verkningar är svåra att överblicka. Det är naturligt att ett byte av medborgarskap framstår som en ingripande åtgärd för en invandrare som visserligen ämnar stanna här i landet under avsevärd tid men som räknar med eller hoppas på att i framtiden kunna återvända till hemlandet. För många invandrare kan det också när de har vistats fiera år i SVerige framstå som ovisst om de kommer att förbli här, flytta hem eller flytta till ett annat land. Vidare har invandraren enligt utredningens mening i allmänhet knappast någon påtaglig olägenhet av atl inte vara svensk medborgare. 1 det dagliga livet framstår rättigheterna och skyldigheterna som i stort sett oberoende av nationaliteten. De svårigheter som invandraren kan möta i sitt vardagsliv är inte av den arten att de kan övervinnas genom förvärv av svenskt medborgarskap.

Utredningen anmärker i detta sammanhang atl några av de centraleuropeiska invandrariänderna har anordnat olika slag av rådgivande invand-rarorgan. Värdet av sådana organ har emellertid varit omstritt. Något politiskt inflytande i verklig bemärkelse kan, säger utredningen, knappast utövas enbart genom yttrande- eller samrädsrätt. Sådant inflytande uppnäs bäst genom ett på rösträtt grundat aktivt infiytande i samhället.

1 ett avsnitt om särskilda skäl forell kommunalpolitiskt infiytande framhåller utredningen att utlandssvenskarna har rösträtt vid val till riksdagen inom fem år från utfiytiningen frän Sverige, att Finland nyligen har berett utlandsfinländarna en till tiden obegränsad rösträtt vid riksval i hemlandet, att Norge har gett rösträtt i riksval åt sina utomlands bosatta medborgare inom en bortovarolid av tio år samt att Italien erbjuder ett exempel på en liknande utveckling bland de centraleuropeiska länderna. Utredningen anser sig kunna skönja ett internationellt mönster för migranternas politiska rättigheter, som innebär att migranterna skulle få behålla sina rikspolitiska rättigheter i hemlandet och förvärva lokal- och regionalpolitiska rättigheter i värdlandet. Utredningen noteraremdlertid samtidigt att del finns ett förslag i Norge om att den rösträtt i riksval som utomlands bosatta norrmän nu har skall utvidgas till att gälla också kommunala val.

Ett tungt vägande argument för ett kommunalpolitiskt infiytande anser sig utredningen finna i invandrarnas speciella situaflon och de skyldigheter som kommunerna har mot kommuninvånarna oavsett nationalitet. Utredningen pekar här på invandrarulredningens iakttagelser och förslag om åtgärder för invandrarna i fråga om bostadsförsöflning, socialvård, kultur-

Prop. 1975/76:23 51

politik, utbildning och samhällsinformation Det är här, säger utredningen, fråga om behov som kräver särskilda insatser från just kommunernas sida. Över huvud taget synes de åtgärder som behövs för att förbättra invandrarnas situation vara av sådant slag att de främst bör ankomma på kommunerna.

Eu direkt kommunalpolitiskt inflytande för invandrarna skulle enligl utredningens mening vara ägnat att stimulera del lokala samhällets ansträngningar att motverka invandrarnas svårigheter på olika områden. Ett sådant inflytande skulle också vara ägnat att stärka invandrarnas självkänsla och främja deras solidaritet med det svenska samhället. I detta sammanhang erinrar utredningen om att den största delen av invandrarnas ekonomiska prestationer till samhället i allmänhet går till kommunen i form av skatter och kommunala avgifter. De gynnsamma effekterna av ett ökat politiskt inflytande för invandrarna kan emellertid inte fullt ut bevisas. 1 detta avseende hänvisar utredningen till att det folkliga politiska inflytandet allmänt betraktas som det demokratiska samhällets yttersta garant för ett rättvist och riktigt förhållande mellan samhället och de enskilda.

Andra särskilda omständigheter som stöder tanken på ett direkt kommunalpolitiskt inflytande anser sig utredningen finna på kommunalrättens område. Utredningen erinrar om att en utlänning kan vara medlem av kommun under samma förutsättningar som en svensk medborgare och att kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL) - bortsett frän rösträtt och valbarhet - inte heller i övrigt gör någon skillnad mellan svenskar och utlänningar. Utredningen säger också att den likställighetsprincip som enligt bestämmelserna i 76 § KL gäller för kommunmedlemmarna oavsett nationalitet även har upprätthållits i många specialförfattningar som finns för särskilda kommunala verksamhetsområden som bostadsförsöflning, skolväsende, barnavård, nykterhetsvård etc. Utredningen pekar i detta sammanhang också på att tillämpningen av de förhållandevis fåtaliga svenska författningar som särbehandlar utlänningar genomgående ankommer på statliga myndigheler. Uiredningen säger sammanfattningsvis att KLdler annan lagstiftning om kommunal verksamhet på det hela taget inte lämnar något utrymme för favorisering av svenska medborgare och anför som exempel att det i rättspraxis har slagits fast alt utlänning i princip inte får ges en i förhållande till svenska medborgare mindre förmånlig behandling i kommunal bostadskö (regeringsrättens årsbok 1951 ref 43). Elt direkt kommunalpolitiskt inflytande i form av rösträtt för de invandrare som med någon varaktighet är bosatta i landet skulle enligt utredningens mening ligga väl i linje med övrig reglering av förhållandel mellan kommunerna och deras invånare.

1 ett särskilt avsnitt tar utredningen upp skäl mot kommunal rösträtt för icke svenska medborgare och säger att en av de mera beaktansvärda invändningarna mot en sådan reform är att kommunerna delar ansvaret med staten för ett stort antal samhällsuppgifter och att det därför inte finns någon klar gräns mellan kommunala och statliga angelägenheter. En annan

Prop. 1975/76:23 52

beaklansvärd invändning är enligt utredningens mening att mänga av de kommunalpolitiska frågorna är av långsiktig natur och atl de därför bör avgöras av väljare och förtroendemän som har en mera långsiktig förankring i kommunen än den som invandrarna i gemen kan ha. Utredningen erinrar dock om att del finns en hög röriighet i den svenska befolkningen i allmänhet och att det sålunda redan nu är ett vanligt inslag i de kommunala valen att väljare har att ta ställning till frågor om exempelvis fysisk planering och turordning för serviceanläggningar vars slutliga betydelse för honom själv kan vara ytterst tveksam.

1 sin sammanfattande bedömning av de olika skälen för och emot en reform säger sig utredningen vara medveten om att en kommunal rösträtt för utlänningar skulle ge ett inflytande ål dem som sträcker sig något längre än det lokalpolitiska inflytande i egentlig mening som utredningen har redovisat argument för. Utredningen anser emellertid alt de skäl som talar för reformen har sådan tyngd att invändningarna får vika.

Utredningen föreslär att i Sverige varaktigt bosatta utlänningar får rösträtt vid val av kommunfullmäktige. Sådan rösträtt föreslås även vid val av landstingsmän. Utredningen framhåller att landstingskommunerna genom sjukvården, som är den helt dominerande landstingskommunala uppgiften, tillhandahäller personlig service av i princip samma slag som t. ex. den kommunala socialvården. Någon avgörande principiell skillnad föreligger inte mellan uppgiftsfördelningen staten-landstingskommunerna och uppgiftsfördelningen staten-kommunerna. Utredningen erinrar också om att några kommuner (Golland, Malmö och Göteborg) även fullgör landstingskommunala uppgifter och att landstingskommunen i Stockholms län fullgör en del betydelsefulla primärkommunala uppgifter. Reformen bör också enligt utredningens mening avse rösträtt vid val av kyrkofullmäktige och vid prästval. I fräga om de kyrkliga valen gör sig en dd särskilda skäl gällande. 1 diskussionen om sambandet mellan kyrka och stat har svenska kyrkans egenskap av trossamfund skjutits i förgrunden. Med detta synsätt är det enligl utredningens mening svårt alt se något bärande skäl att i kyrkligt sammanhang göra principiell skillnad mellan församlingsmedlemmar som är svenska medborgare och församlingsmedlemmar som saknar sådant medborgarskap. Utredningen erinrar också om att ett enhälligt kyrkomöte har uttalat sig för alt medlemskap i svenska kyrkan bör medföra rösträtt inom samfundet utan hänsyn till medborgarskap.

I enlighet härmed föreslår utredningen ändringar i 6 ij KL, 6 i; KLS och 9 ij LFS. Rösträtt vid val av landstingsmän tillkommer enligt 7 ij LL var och en som är röstberättigad vid val av kommunfullmäktige inom landstingskommunen. Utredningens förslag föranleder därför ingen ändring i LL.

3.2 Särskilda villkor för kommunal rösträtt

Utredningen tar härefter upp frågan om särskilda villkor fören kommunal rösträtt för utlänningar. För en sådan rätt bör, säger utredningen, som grund-

Prop. 1975/76:23 53

läggande villkor gälla samma förutsättningar som nu gäller för svenska medborgares rösträtt. Till grundförutsättningarna bör sålunda höra att utlänningen bor i kommunen i den meningen att han är kyrkobokförd där när röstlängden upprättas och att han har uppnått 18 ärs ålder pä valdagen. Den nuvarande regeln om att omyndighetsförklaring diskvalificerar för rösträtt bör i princip också gälla utlänning.

Utredningen framhåller emellertid att de nämnda grundförutsättningarna inte kan anses tillräckliga. Rimliga garantier bör skapas för att den utländske väljaren har vissa inte alltför obetydliga kunskaper i svenska språket, känner till och har förståelse för svenska förhållanden och har ett naturiigt personligt intresse inte bara för de alldeles aktuella förhållandena i kommunen utan också för de mera långsiktiga kommunala angelägenheterna. Utredningen säger alt det finns fiera tänkbara metoder för att uppnå sådana garantier. Kunskaper i svenska språket kan exempelvis konstateras genom enklare standardiserade språkprov. Kännedomen om svenska förhållanden, svensk samhällsorganisation m. m. kan prövas genom enklare kunskapstesler. Den enskilde invandrarens personliga intresse för samhällsutvecklingen här kan tänkas bli i någon män prövat genom att man som villkor för rösträtt kräver särskild ansökan för alt bli upptagen i röstlängd, en ordning som f n. tilllämpas för utlandssvenskarna. Om sädana och andra mera individinriktade rösträttsvillkor säger utredningen att de lätt kan uppfattas som diskriminerande och nedsättande och att de därför bör undvikas. Utredningen flnner även beaktansvärda administrativa skäl mot individinriktade särvillkor i sammanhanget. Sädana villkor skulle enligt utredningen göra särskilda manuella inslag i valförfarandet nödvändiga. Olika avsteg från nuvarande maskinella rutiner vid folkregistrering och röstlängdsframställning blir kostnadskrävande och svårhanleriiga frän rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen anser att man i stället bör välja ett generellt och till sin natur objektivt särskilt rekvisit som pä samma sätt som medborgarskapet lätt låter sig konstateras. Ett lämpligt sådant rekvisit är enligt utredningens mening viss tids vistelse i landet.

Invandrarna är, säger utredningen, inte någon enhetlig grupp. Det är också svårt att göra invändningsfria grupperingar bland dem. I detta sammanhang finner utredningen anledning erinra om att många av de nordiska invandrarna i Sverige på grund av den nordiska språkgemenskapen och allt annat som är gemensamt för de nordiska länderna ofla på kortare tid än invandrare frän andra länder växer in i det svenska samhällets förhållanden. Det lår samtidigt konstateras att inte ens de nordiska invandrarna i språkhänseende kan betecknas som någon enhetlig grupp. Mänga av de finländska invandrarna har sålunda kommit från rent finskspråkiga områden. Utredningen finner underlaget för en differentierad kvalifikationstid osäkert och anser det fördelaktigt om man på samma sätt som vid den allmänna bedömningen av rösträttsfrågan kan anlägga ett enhetligt synsätt på invandrarna utan av.seende på deras nationalitet. Även administrativa skäl anser utredningen

Prop. 1975/76:23 54

tala för en sådan ordning. Utredningen förordar därför en enhetlig kvalifikationstid för alla här bosatta utländska medborgare.

I fråga om kvalifikationstidens längd pekar uiredningen på några fasta utgångspunkter. Efter tvä års vistelse i landet kan invandrare från utomnordiskt land få bosättningstillstånd i Sverige, vilket i fråga om rätten att vistas här ger ungefär samma ställning som den som invandrare frän de nordiska länderna har. Från denna utgångspunkt menar utredningen att en vistelsetid av två år kan sägas utgöra en nedre gräns för kvalifikationstiden. För förvärv av svenskt medborgarskap finns två olika vistdserekvisit, tre år för medborgare i övriga nordiska länder och sju år för medborgare i andra länder. Från denna utgångspunkt menar utredningen att det med visst fog kan hävdas att kvalifikationstiden inte bör understiga fre är och inte överstiga sju år. Redan av det skälet att medborgare från de övriga nordiska länderna antalsmässigt dominerar bland invandrarna anser utredningen att kvalifikationstiden bör vara väsentligt kortare än sju år. Härför talar också de förslag om förkortade naturalisationstider som har lagts fram av bl. a. invandrarutredningen liksom samhällets efter hand mera framgångsrika strävanden att göra invandrarna bekanta med svenska språket och svenska förhållanden i övrigt. Utredningen framhåller å andra sidan att man vid bestämmandet av kvalifikationstid mäste beakta att en viss tids vistelse i landet är en tämligen osäker garanti för att invandraren har förutsättningar att ta ställning i valet och har en sådan anknytning till landet att det framstår som motiverat att avsteg görs från kravet pä medborgarskap. Utredningen anser att tre års kvalifikationstid innebär en rimlig avvägning mellan de olika synpunkterna på frågan. Något krav på viss tids vistelse i kommunen bör enligt utredningens mening inte ställas upp.

Med en treårig kvalifikationstid säger sig utredningen i princip mena en oavbruten treårig bosättning undertiden närmast före val. Utredningen tilllägger att en motsvarande anknytning till Sverige i och för sig skulle kunna skapas av ett flertal kortare vistelser i Sverige eller av en tidigare längre tids vistelse här. Men särregler av detta slag skulle enligt utredningens bedömande komma att beröra ett ganska litet antal personer och skulle samtidigt medföra registreringstekniska komplikationer. Utredningen säger sig därför inte vilja föreslå några sådana särbestämmelser rörande kvalifikationstiden.

1 en reservation föreslär ledamöterna Eivor Marklund och Mirko Benko att kvalifikationstiden begränsas till två år.

Utredningen tar härefter upp frågan om hur kravet på viss tids vistelse här bör närmare bestämmas och frågan om vilken metod som bör användas när det gäller atl ta upp utlänningar i röstlängd. Utredningen säger att det skulle vara fördelaktigt om man kunde knyta kvalifikationstiden till kyrkobokföringen. Det skulle vara väl förenligt med den principdiskussion som uiredningen har fört om kvalifikationstid. En anknytning till kyrkobokföringen skulle emellertid medföra ett omfattande manuellt förfarande vid

Prop. 1975/76:23 55

upprättande av röstlängd. Man skulle med denna metod, säger uiredningen, knappast kunna undvika ett system med enskilda ansökningar. Olägenheterna med ett sådant system finner utredningen så stora att systemet inte bör komma i fråga. Utredningen väljer i stället den närmare bestämningen av kvalifikationstiden atl invandraren skall vara mantalsskriven i Sverige för valåret och ha varit mantalsskriven här för de tvä närmast föregående åren. Om denna bestämning säger utredningen att den är väl förenlig med ADB-tekniken vid röstlängdsframställning och att bestämningen innebär alt sä gott som samtliga röstberättigade utlänningar vid valtillfället har bott i Sverige oavbrutet under de tre åren närmast före valet. Bestämningen medger vissa avbrott i vistelsen i Sverige men detta är enligt utredningens mening inte någon nackdel av avgörande betydelse.

1 enlighet med det anförda föreslår utredningen att det i 6 ij KL och 6 § KLS som förutsättning för utlännings rösträtt anges att han skall vara mantalsskriven i Sverige för valåret och ha varit mantalsskriven här för de tvä närmast föregående åren. Utredningens förslag lill ändring i 4 kap 2 § vallagen innebär följande. Även utlänning skall tas upp i röstlängd. Därvid skall antecknas att rösträtt inte föreligger vid val till riksdagen. För utlänning som inte enligt länsstyrelsens register har tagits upp i stomme till mantalslängd för det år röstlängden upprättas och för de två närmast föregående åren antecknas att rösträtt inte föreligger vid val av landstingsmän och fullmäktige.

I fräga om rösträtt i kyrkliga val kan enligt utredningens mening kvalifikationslid avvaras. Församlingarnas offentligrättsiiga befogenheter är enligt utredningens bedömning ganska begränsade. Utländsk medborgare med evangelisk-luthersk trosbekännelse kan bli medlem i svenska kyrkan så snart han har bosatt sig här. I andra samfund och i enskilda organisationer torde någon kvalifikationstid för utlänning som vinner medlemskap knappast förekomma. Frän religiös synpunkt kan det te sig främmande att ställa upp särskilda restriktioner för vissa samfundsmedlemmars rätt att medverka i församlingens beslutsprocess. Utredningen påpekar att den svenska kyrkan är den evangelisk-lutherska folkkyrkan inom svenskt territorium. Att en luthersk trosbekännare från ett annat land, som under vistelse här ansluter sig till vär lutherska kyrka och tillhör den lokala församlingen pä sin vistelseort, inte förrän efter viss tid skulle lå delta i församlingens beslut och rådslag kan från internationell ekumenisk synpunkt vara otillfredsställande. Tvärtom, säger utredningen, torde svenska kyrkan kunna tillföras värdefulla impulser genom medlemmar med erfarenhet från andra lutherska kyrkor. Med hänsyn till detta och till att ett graderat medlemskap inom ett trossamfund framstår som olämpligt finns det enligt utredningen mening inte anledning att ställa upp någon särskild kvalifikationstid för rösträtt vid kyrkliga val. Utredningen föreslär sålunda att rösträtt vid val av kyrkofullmäktige och vid prästval skall tillkomma den som bortsett från kravet på svenskt medborgarskap uppfyller de förutsättningar för rösträtt som gäller för svensk medborgare.

Prop. 1975/76:23 56

3.3 Valbarhet

Enligt utredningen är det generellt sett en naturiig ordning alt rösträtt och valbarhet följs åt i den meningen att valbarhet föreligger på samma grundersom rösträtt Det naturliga sambandet mellan rösträtt och valbarhet grundas inle på atl utövning av rösträtt och utövning av ett förtroendeuppdrag skulle kunna jämställas. Självfallet ställer förtroendeuppdraget betydligt större krav på sin utövare än rösträtten. Oavsett om en kommunal rösträtt förbehålls svenska medborgare eller erkänns för alla här varaktigt bosatta personer förhåller det sig enligt utredningen så att endast en del av väljarna har personliga förutsättningar att fullgöra uppdrag som ledamöter i kommunala organ. Ett betydande antal väljare är exempelvis på grund av ålder, sjukdom eller av andra jämförbara individuella skäl helt oförmögna att inneha ett förtroendeuppdrag, fastän de formellt är valbara. Den nuvarande frånvaron av särskilda begränsningar i valbarheten bygger alltså inte, säger utredningen, på någon föreställning om att varje väljare skulle vara lämplig som kommunal förtroendeman utan beror i stället på en tillit till de politiska urvalsfunklionerna och en övertygelse att det fria politiska urvalssyslemet i princip är överlägset det urvalssystem som till äventyrs skulle kunna skapas genom legala restriktioner för valbarhet.

Fastän frågan om valbarhet delvis är av samma art beträffande svenska medborgare som beträffande utlänningar, som sedan en följd av år bor i Sverige, flnns det enligt utredningens mening utrymme för särskilda överväganden rörande utlännings valbarhet. En viktig utgångspunkt för dessa överväganden anser utredningen vara de liberala regler som fr. o. m. nya regeringsformens ikraftträdande den 1 januari 1975 gäller om utlännings tillträde till flänster hos staten och kommunerna (en redogörelse för dessa bestämmelser finns i avsnitt 2.5.6).

Utredningen anför att frågan om valbarhet för utlänningar till kommunala förtroendeuppdrag bör övervägas särskilt beiräffande sådana uppdrag som kan medföra kännedom om förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller innebära deltagande i beslut som pä ett ingripande sätt berör enskilds rättsliga ställning.

Uiredningen lar upp kommunernas insatser inom civilförsvaret och framhåller alt dessa insatser är etl led i landets totalförsvar. Det kan med visst fog hävdas, säger uiredningen, att inte ens utlänningar som har bott längre lid i Sverige borde lå ta befattning med civilförsvarsuppgifter i egenskap av ledamöter i beslutande eller förvaltande kommunala organ. De skäl som talar för en sådan ståndpunkt är främst alt de militära och civila aktiviteter som sätts in när landets nationella självständighet är i fara enligt gällande regler i princip handhas endast av landets egna medborgare. Utlänning har sålunda varken skyldighet eller rätt att delta i landets militära försvar. I fråga om civilförsvar kan utländska medborgare med civilförsvarsplikt f n. endasi åläggas delta i visst verksskydd. För en mindre restriktiv syn på invandrares deltagande i kommunala civilförsvarsangelägenheter talar enligt

Prop. 1975/76:23 57

utredningens mening ä andra sidan det förhällandet att verksamheten är av intresse för hela civilbefolkningen i kommunen och trots sitt samband med det aktiva militära försvaret väsentligen är av civil natur. Här bosatta utlänningar har, säger utredningen, i krigsfara eller krig på samma sätt som landets egna medborgare ett intresse av det väsentligen vapenfria skydd för hem och familj på \4ilket de kommunala insatserna inom civilförsvaret är inriktade. Härtill kommer, säger utredningen, att civiiförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975:712)ger regeringen befogenhet att ålägga utlänningar lika vittgående civilförsvarsplikter som ordinärt åvilar svenska medborgare. Det är inte osannolikt, anser utredningen, att beslut i den riktningen kan bli nödvändiga i händelse av krig eller krigsfara.

Utredningen tar också upp den kommunala beredskapen och framhåller att det enligt beredskapslagstiftningen åligger kommun och landstingskommun att utarbeta och upprätthålla planer för den civila kommunala verksamheten i händelse av krig eller krigsfara. Detta är också, säger utredningen, en kommunal verksamhet som med hänsyn till sitt samband med totalförsvaret kunde sägas vara en angelägenhet som exklusivt borde ankomma på svenska medborgare. Men även här finns enligt utredningens mening skäl som talar för en annan bedömning. Hela civilbefolkningen i kommunen barett intresse av den kommunala beredskapsplaneringen vars huvudsakliga syfte är att garantera fortsatt kommunal verksamhet i rimlig omfattning även vid utrymning och andra av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden.

Härtill kommer, säger utredningen till sist, att frågor som rör totalförsvaret inte handläggs uteslutande inom sådana spedalreglerade nämnder som civilförsvarsnämnd och beredskapsnämnd. Sådana ärenden kan också förekomma i andra nämnder och i den beslutande församlingen. Kommunerna behöver inte heller inrätta särskilda nämnder för dessa ändamål. Om särskild nämnd inte inrättas, skall kommunstyrelsen vara civilförsvarsnämnd resp. beredskapsnämnd men kommunen kan också anförtro uppgiften åt annan kommunal nämnd.

Utredningen säger sig för sin del inte finna tillräckliga skäl att utesluta invandrarna från att delta i handläggningen av de totalförsvarsfrågor som nu har berörts. De speciella säkerhets- och försvarsproblem som i händelse av krig eller krigsfara kan alstras av invandrarna i landet och de lojalitetskonflikter som då kan tänkas uppkomma flr enligt utredningens mening lösas frän andra utgångspunkter än de som utredningens uppdrag erbjuder.

Utredningen för härefter över valbarhetsdiskussionen till övriga spe-ciallagsreglerade kommunala nämnder och säger att dessa nämnder tämligen ofta kan ha alt fatta beslut som på ett ingripandesätt berör enskildas rättsliga ställning. Det gäller då, säger utredningen, särskilt sådana ärenden inom barna- och ungdomsvärden som enligt sodalvårdslagstiftningen ankommer på socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller social centralnämnd som första instans och som ligger i gränsområdet mellan rättskipning

Prop. 1975/76:23 58

och kriminalvård, exempelvis ärenden om barns omhändertagande för samhällsvård. Utredningen pekar i detta sammanhang också på sådana för den enskilde ekonomiskt ingripande beslut som kan fattas av exempelvis byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Utredningen anför alt det i många hänseenden kan vara värdefullt att nämnderna även i ärenden av den art som nu har berörts har ett inslag av ledamöter med särskild kännedom om och erfarenhet av invandrarnas situation. Utredningen anser sig inte heller i fråga om dessa nämnder böra föreslå någon särskild begränsning av invandrarnas valbarhet eller i deras rätt att som valda ledmöter delta i handläggningen av vissa slag av ärenden.

Utredningen pekar i detta sammanhang på att partiella restriktioner i fråga om invandrares behörighet att delta i de olika kommunala organens verksamhet inte är särskilt väl förenliga med KL:s regler om den kommunala organisationen. Utredningen säger sig då främst tänka pä den gemenskap i ärendebehandlingen som finns mellan den beslutande församlingen å ena samt de förvaltande och verkställande organen - nämnderna - å andra sidan. Beredningsreglerna gör kommunstyrelsen och dess motsvarighet i landstingskommun och kyrklig kommun till obligatoriskt beredningsorgan för alla ärenden i den beslutande församlingen och medför vanligen att beredningen mäste ske i ytteriigare'någon nämnd.

Utredningens inställning i fräga om valbarheten blir sammanfattningsvis den att några särskilda begränsningar inte bör gälla för utlännings valbarhet till de beslutande församlingarna och nämnderna eller till kommunala förtroendeuppdrag i övrigt. Utredningens förslag i denna del föranleder - med hänsyn till anknytningen mellan bestämmelserna om valbarhet och beslämmelserna om rösträtt i kommunallagarna- inte några författningsändringar.

Utredningen säger sig inte finna anledning att i vafle fall f n. slopa del krav på att överförmyndare skall vara svensk medborgare som finns i 19 kap 8 ij föräldrabalken och som efter särskilda överväganden frän riksdagens sida kom att bestå vid de ändringar i föräldrabalken som beslutades hösten 1974 (prop. 1974:142 s. 154, LU 1974:38 s. 63, rskr 1974:404 och SFS 1974:1038). Utredningen erinrar vidare om atl det inte har ingått i uppdraget alt överväga om utlänning bör vara valbar lill sådana statliga regionala eller lokala organ vars ledamöter helt eller delvis utses av kommunfullmäktige eller landsting och nämner som exempel på organ som inte omfattas av utredningens förslag länsnykterhetsnämnd, inskrivningsnämnd och polisstyrelse. Utredningen föreslår ändringar i kungörelsen (1969:379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga och i polisinstruktionen (1972:511) för att undvika att de föreslagna ändringarna i kommunallagarna automatiskt skulle få följden att utlänning kan utses till ledamot i dessa statliga organ. Med hänsyn till den mellanställning som taxeringsnämnd, trafiknämnd, styrelse för försäkringskassa, pensionsddegalion och försäkringsnämnd intar går utredningen inte in på frågan om utlänning bör vara valbar till dessa organ. De särskilda bestämmelserna om svenskt medborgarskap, som för-

Prop. 1975/76:23 59

utsättning för valbarhet till dessa organ berörs sålunda inte av utredningens förslag.

3.4 Verkan av omyndighetsförklaring

Utredningen lar upp frågan om vilken verkan man i rösträttshänseende bör tillmäta omyndighetsförklaring som utvandraflandets myndigheter kan ha meddelat beträffande i Sverige bosatta invandrare. Utomlands meddelad omyndighetsförklaring av icke svenska medborgare får civilrättsliga verkningar i Sverige enligt beslämmelserna i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhällanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Utredningen erinrar om att frågan om verkningar i rösträttshänseende av utomlands meddelade omyndighetsförklaringar behandlades vid 1967 års riksdag, när kravet på bosättning som villkor för rösträtt i Sverige blev uppmjukat för utlandssvenskarnas skull. Utredningen påpekar alt man den gången intog ståndpunkten att en omyndighetsförklaring som hade meddelats av utländsk myndighet skulle vara diskvaliflkationsgrund, om omyndighetsförklaringen hade giltighet i Sverige i andra hänseenden än beträffande rösträtten (prop. 1967:145 s. 52, KU 1967:55, rskr 1967:379).

Utredningen anför att det f n. inle är känt hur många utomlands omyndigförklarade utlänningar som finns i Sverige. Någon registrering av sädana omyndighetsförklaringar sker f n. inte i landet. 1 sin diskussion om hur man skall behandla denna fräga anför utredningen inledningsvis alt i Sverige bosatta utlänningar inte i något hänseende bör ha bättre rätt än i Sverige bosatta svenska medborgare. Omyndighetsförklaring bör därför enligt utredningen i princip diskvalificera även utlänning från rösträtt i kommunala val. Att med omyndighetsförklaring här måste avses vafle omyndighetsförklaring som har meddelats av svensk domstol finner utredningen självklart. Utredningen anser att man vidare bör låta sig vägledas av principen att alla har civilrättsligt giltiga omyndighetsförklaringar bör inverka pä rösträtten och kommer därmed fram till att i princip vafle utomlands meddelad omyndighetsförklaring av utlänning bör utesluta vederbörande från rösträtt i Sverige.

Utredningen anför att överläggningar med den nordiska arbetsgrupp som har behandlat frågan om nordisk kommunal rösträtt för invandrare har visat att registreringen i Sverige av omyndighetsförklaringar skulle kunna utvidgas till att omfatta de utländska nordbor som bor i Sverige, när den tilltänkta reformen träder i kraft här, och att därefter registrering av omyndighetsförklaringar fortlöpande skulle kunna ske beträffande dem som fiyttar till Sverige från de övriga nordiska länderna och som har blivit omyndigförklarade i något av dessa länder. Det första ledet i denna registrering får enligt utredningen göras på grundval av etl engångsutbyte av information

Prop. 1975/76:23 60

genom folkbokföringsmyndigheterna i resp. land. Den fortlöpande registreringen får enligt utredningen ske med anlitande av det nordiska fiytlnings-betygel. Därmed är det enligt utredningen möjligt atl få effekt av omyndighetsförklaring som diskvalifikationsgrund för rösträtt bland ca 130 000 av de invandrare som enligt utredningsförslaget skulle få kommunal rösträtt och valbarhet vid 1976 års val.

Om de icke-nordiska väljarna vid 1976 års kommunalval säger utredningen att deras antal kan uppskattas till ca 70 000 personer, fördelade på ett mycket stort antal länder. Att genomföra ett systematiskt registreringssystem beträffande omyndighetsförklaringar i denna del av invandrarbe-folkningen i Sverige anser utredningen möta sä stora praktiska svårigheter att det inte kan komma i fråga. Detsamma gälleräven registrering av omyndighetsförklaringar bland nya invandrare från icke-nordiska länder. De allmänna domstolarna bör emellertid åläggas atl lämna underrättelser till pastorsämbetena beträffande sädan omyndighetsförklaring som kommer till deras kännedom i ärenden enligt bestämmelserna i nyssnämnda internationellt privaträttsliga författningar.

Ofullkomligheten i registreringen av omyndighetsförklaringarna bland icke-nordiska invandrare anser utredningen kunna godtas mot bakgrunden av att det sannolikt förekommer ytterst få fall av utomlands meddelad omyndighetsförklaring bland invandrarna. Om ett verkligt behov av omyndighetsförklaring och förmynderskap föreligger för en person som har bott i Sverige längre tid, har man enligl uiredningen anledning räkna med att denne också blir omyndigförklarad här. Utredningen menar därför alt bristerna i registreringen av omyndighetsförklaring som diskvalifikationsgrund för kommunal rösträtt är av så ringa praktisk betydelse att de får godtas.

3.5 Samordning med andra länder

Beträffande frågan om en samordnad nordisk reform anför uiredningen att en svensk reform bör föregås av överläggningar i Nordiska ministerrådet i syfte att om möjligt uppnå nordisk enhetlighet på området, i varje fall såvitt avser nordiska medborgare.

Utredningen tar också upp frågan huruvida Sverige gentemot andra nationer i allmänhet bör ställa krav på ömsesidighet så alt svensk medborgare som bor i annat land får motsvarande rösträtt där som det andra landets medborgare får i Sverige. Ett sådant krav vore enligt utredningens mening inte onaturligt faslän det kan vara mindre tilltalande att använda rösträtten som internationellt bytesobjekt. Genom alt ställa upp etl sådant krav kunde man tänkas i någon mån påskynda rösträttsfrågans behandling i de centraleuropeiska länderna. Utredningen framhåller å andra sidan alt krav på en mera generell ömsesidighet som förutsättning för en svensk reform med säkerhet skulle medföra att betydande invandrargrupper i Sverige skulle komma i en undantagsställning som knappast kan godtas. Ömsesidigheten

Prop. 1975/76:23 61

behöver enligt utredningens mening inte förden skull helt överges. I princip bör Sverige under hänvisning till förhållandena här hemställa om motsvarande fördel för svenska medborgare i andra länder efter hand som delta kan framstå som ett svenskt intresse. Att ömsesidighet i förhållande till andra länder inte kan uppnäs bör enligt utredningens mening inte i något hänseende vara ett hinder för att genomföra reformen i Sverige.

Enligt utredningen saknar del för svenskt vidkommande betydelse huruvida en här röstberättigad utlänning lill äventyrs har kommunal rösträtt även i sitt hemland. Om exempelvis Norge skulle införa den tioåriga rösträtten för utlandsnorrmän även i kommunalval i Norge,bör detta enligl utredningens mening inte inverka pä norska medborgares rösträtt i svenska kommunalval. Med denna inställning säger sig utredningen inte ha anledning att gå närmare in pä frågan om dubbel rösträtt. För övrigt saknas realistiska förutsättningar för mera långtgående internationella samordningar på detta område. I sistnämnda hänseende hänvisar utredningen lill att det vafle år förekommer kommunalval i något av de nordiska länderna och att det ofta förekommer kommunalval i mera än ett nordiskt land under samma år.

3.6 Information

Utredningen ägnar betydande uppmärksamhet ål informationsfrågor och framhåller att ett beslut om kommunal rösträtt för invandrare bör följas av tämligen omfattande information med sikte i första hand på valet hösten 1976. Informationen bör inriktas på att förbättra invandrarnas kännedom om dels dei svenska samhällets organisation och arbetssätt, dels valsystem och valleknik i allmänna val och dels de politiska grupperingarna och de politiska meningsriktningarna i Sverige. Huvudmän för den objektiva samhällsinformationen bör i första hand vara staten och kommunerna. Huvudmannaskapet för den mera politiskt inriktade informationen bör i första hand ankomma på de politiska partierna och organ som står dem nära, främst de olika studieförbunden.

Utredningen anför vidare att informationsinsatserna måste utformas och dimensioneras efter mottagarnas i flera hänseenden speciella förutsättningar. Eftersom en del av informationen blir av kvalificerad natur och invandrarnas förmåga att tillgodogöra sig upplysningar pä svenska språket är starkt varierande, bör informationen lämnas inte bara på svenska utan också på invandrarnas egna språk. Insatserna bör utformas under beaktande av förhållandena i invandrarnas hemländer. Förhållandena i andra länder avviker, framhåller utredningen, alltid i något hänseende från förhållandena i Sverige. En del av invandrarna har kommit som Hyktingar frän diktaturer där möjligheten att politiskt påverka den egna situationen har varit starkt begränsad. Andra kommer från länder med mindre utvecklade demokratiska system där politiskt infiytande endasi i liten utsträckning har kommit folkets fiertal

Prop. 1975/76:23 62

till del. Många invandrare har således begränsade erfarenheter av att genom fria allmänna val själva påverka sin politiska och sociala situation. Flertalet av invandrarnas hemländer har en samhällsorganisation som skiljer sig från den svenska. I det hänseendet erinrar utredningen om att de svenska landstingskommunerna saknar motsvarighet i många av utvandrariänderna. Till de omständigheter som enligt utredningen också måste beaktas hör ojämnheterna i bildningsnivån bland invandrarna.

Utredningen anser att statens invandrarverk (SIV) bör svara för den allmänna objektiva samhällsinformation som bör utgå frän staten. Verket bör också ha till uppgift att samordna och främja den information till invandrarna som kan utgå frän särskilda statliga organ eller frän andra håll. Riksskatteverket (RSV) bör svara för den val tekniska informationen. Studieförbunden bör stimuleras att ta upp frågor om samhällsorganisation och rösträtt med speciell inriktning på invandrarna. Den rent politiska informationen bör vara en angelägenhet för de politiska partierna.

För SlV:s arbetsuppgifter bör för tiden t. o. m. oktober 1976 inrättas en kanslifunktion. Kostnaden härför beräknas till 260 000 kr.

Den grundläggande infbrmaiionen om samhället, kommunerna och rösträtten bör enligt utredningen ställas samman i en broschyr (ABC-materialet) som översätts till 14 invandrarspråk och som översänds till samtliga utländska medborgare som har fyllt 18 år, dvs. även lill dem som inte uppfyller villkoren för rösträtt och valbarhet. Därvid bör adressuppgifterna i länsstyrelsernas personband utnytflas för distributionen liksom även andra kanaler som studieförbund, invandrarbyråer, fackliga organisationer o. d. Materialet bör även kunna användas i undervisningen i svenska språket för invandrare. Det bör innehålla en kortfattad information om bl. a. kommunernas och landstingskommunernas uppgifter, hur de styrs och arbetar, rollfördelningen mellan stat och kommun, de politiska partierna, utvecklingen av den svenska demokratin, invandrarnas kommunala rösträtt, valhemligheten, de kyrkliga kommunerna, valsystemet och valtekniken.

Med utgångspunkt från ABC-materialet bör enligt utredningens förslag SIV och skolöverstyrelsen (SÖ) i samråd med bl. a. studieförbunden utarbeta ell fördjupningsmaierial som kan lämpa sig för studiecirkelverksamhet och andra jämförliga verksamheter. Översättare frän Finland. Grekland och Jugoslavien bör anlitas för översättning av materialet.

Studieförbunden har, anför utredningen, f n. möjlighet att anordna 10-timmars studiecirklar i samhällskunskap, till vilka utgår helt kostnadstäckande statsbidrag. Del anslag som SÖ f n. disponerar för ändamålet räcker för 10 000 timmar per år. Anslaget bör enligt utredningen höjas så att bidrag kan ulgå lill förslagsvis 30 000 timmar inför 1976 års val.

Rekrytering och utbildning av drkdledare till dessa cirklar bör, anför utredningen, ske i nära samarbete med invandrarorganisationerna. Förhoppningen är atl cirkeldeltagarna skall kunna fungera som informatörer till sina landsmän.

Prop, 1975/76:23 63

Utredningen utgår frän att Invandrartidningen kommer att bevaka frågan om kommunal rösträtt för invandrare. 1 anslutning till valrörelsen hösten 1976 bör enligt utredningen Invandrartidningen utkomma i en storupplaga på 15 språk som delas ut till samtliga invandrarhushåll i landet. Storupplagan bör innehålla objektiv information samt även ge någon plats för de politiska partierna att själva presentera sina allmänpolitiska program. Den stiftelse som utger Invandrartidningen bör få särskild ersättning genom SIV för kostnaderna för den föreslagna storupplagan.

Sveriges Radio väntas enligt utredningen spela en betydelsefull roll framför allt i fråga om information till svenskarna. Via televisionen när man främst de svenskspråkiga invandrarna men genom de finskspråkiga sändningarna också de finländska invandrarna.

Utredningen erinrar om att det i en del tidningar och tidskrifter förekommer att plats lämnas för information till invandrare på andra språk än svenska, företrädesvis på finska. Utredningen anser att det är angeläget att de publikationer som har sådana invandrarspalter genom SIV får en systematiserad information om invandrarnas rösträtt. Vidare bör verket genom pressorienteringar o. d. stimulera även den övriga pressen att informera om reformen. Utredningen anser att de förut beskrivna informationsinsatserna bör kompletteras genom att SIV annonserar i såväl dagspressen och folkrörelsepressen som invandrarpressen.

Införandet av kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare medför enligt uiredningen att RSV:s insatser för att informera väljarna om hur det praktiskt går till att rösta måste utökas. Verkets informationsåtgärder böflar redan under maj/juni valåret. Då påminns väljarna om möjligheten alt kontrollera den allmänna röstlängden. Denna ligger ute hos de lokala skattemyndigheterna för granskning under slutet av juni månad. Därefter följer valbroschyr, dagspressannonsering, TV-spots m. m. under augusti och september månader. RSV bör utarbeta en särskild broschyr på 15 språk som direkt distribueras till alla röstberättigade invandrare och som finns till förfogande för de politiska partierna (upplaga 500 000 exemplar) med beskrivning över hur det praktiskt går till att rösta.

Utredningen föreslårali medel anslås för informationsåtgärder i anslutning till införande av kommunal rösträtt för invandrare enligt följande.

Anslag till SIV för kanslikostnader 260 000

ABC-materialet 555 000

fördjupningsmaterial 100 000

Anslag flll SÖ för studiecirklar (höjning) 1620 000

cirkelledarutbildning 300 000
bidrag till studieförbunden
för s. k. uppsökande verksamhet
och annan information om

studiecirklarna m. m. 1500 000

Prop. 1975/76:23 64

Anslag till SIV för   ersättning lill In
vandrartidningen           170 000
annonsering                 400 000

Anslag till RSV för annonsering m.m. 360 000

broschyr 225 000

Anslag flll SIV för oförutsedda utgifter m.m. 230 000

5 720 000

Utredningen framhåller at; det i fiertalet kommuner och landstingskommuner ordinärt förekommer en mer eller mindre systematisk information till allmänheten beträffande sådana förhållanden som är av lokalt eller regionalt samhälleligt intresse. Utredningen förutsätter att den kommunala informationen till allmänheten får del inslag av invandrarinformalion som är särskilt motiverad av rösträttsreformen.

Enligt utredningens mening är det önskvärt att kommunerna i samråd med de lokalt verksamma politiska partierna inför 1976 års val ger ut någon trycksak med kort och enkel presentation av den kommunala förvaltningen och de inom kommunen verksamma politiska partierna. Det är önskvärt att liknande insatser också görs från landstingskommunernas sida. Sådana och andra informationsinsatser torde lämpa sig väl för kommunalt samarbete och utredningen utgår från att kommuner och landstingskommuner utnyttjar möjligheterna härtill.

I samband med informationsfrågorna tar utredningen också upp frågan om särskilt samhälleligt ekonomiskt stöd till de politiska partierna inför 1976 ärs val. I detta hänseende erinrar utredningen inledningsvis om att den situation som uppkommer med den föreslagna reformen är helt ny för de politiska partierna. Man har inte tidigare stått inför uppgiften alt vid den gemensamma valdagen föra ut ett politiskt budskap till en grupp som har rösträtt och valbarhet bara i de kommunala valen. Partierna ställs, säger uiredningen, inför den svårbesvarade frågan hur man lämpligen skall utforma och föra fram ell rent lokalpolitiskl budskap i ett sammanhang där del lokal- och rikspolitiska i övrigt är starkt sammanblandat. Till det nya hör också - i vafle fall på de fiesta häll i landet - att anpassa det politiska budskapet efter mottagarnas speciella förutsättningar i fräga om kunskaper i svenska språket, kännedom om det svenska samhället m. m. Utredningen framhåller atl de politiska partierna otvivelaktigt möter en del speciella problem som ställer särskilda ekonomiska och personella krav pä dem. Utredningen anför vidare att det nya väljartillskottet kommer att fördyra den lokala valkampanjen. Merkostnaderna flnner utredningen svåra att bedöma. Partiernas kostnader blir enligt uiredningen genomsnittligt sett högre i kommuner med många invandrare än i kommuner med få invandrare. Variationerna kan bli kraftiga. Några kommuner har så få invandrare att någon merkostnad knappast uppkommer. Till de faktorer som kan få betydelse för kostnaderna hör enligt utredningen främst antalet invandrare,

Prop. 1975/76:23 66

4 Remissyttrandena

4.1 Remissutfallet i stort

Rösträttsutredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ell positivt mottagande. En stor majoritet av de icke-kyrkliga remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag i huvudsak eller lämnar dem i allt väsentligt utan erinran. Till dessa remissinstanser hör hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göieborg, civilföi-svarsstyrelsen, beredskapsnämnden for psykologiskt försvar, statens planverk, civilbefölhavaren i östra clvilområdet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands. Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs. Västernorriands och Norrbollens län, hemvistsakkunniga, utredningen om den kommunala demokratin, LandsiingsJÖrbundet, Svenska kommunförbundet, LO och 7"C0. Hit hör också samtliga de landstingskommuner, kommuner, fackförbund och invandrarorganisationer som har yttrat sig över förslagen.

Flertalet av de kyrkliga remissinstanserna, vilka mestadels har begränsat sina yttranden till de kyrkokommunala frågorna, biträder helt utredningens förslag i denna del eller lämnar dem utan erinran. Denna grupp utgörs av ärkebiskopen, domkapitlen i Strängnäs, Västerås, Lund, Göieborg och Luleå, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt ungefär hälften av de församlingar och kyrkliga samfälligheter som har yttrat sig över förslagen, nämligen Torshälla församling, Örebro kyrkliga samfällighet. Köpings kyrkliga samfällighet. Göteborgs kyrkliga samfällighet, Halmstads kyrkliga samfällighet samt Nödinge, Jukkasjärvi och Örnäsets församlingar.

De invändningar som en minoritet av remissinstanserna anför mot utredningens förslag gäller främst valbarhet, kvalifikationstid för rösträtt och valbarhet, den närmare bestämningen av kvalifikationstiden och metoden för att ta upp utlänningar i röstlängd. Ingen remissinstans motsätter sig att invandrare tillerkänns rösträtt i de direkta kommunala valen.

4.2 Kommunal rösträtt för invandrare

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i fråga om elt borgerligt kommunalpolitiskt infiytande oberoende av medborgarskap ansluter sig till utredningens mening att ett sådant infiytande bör tillerkännas utlänning som med viss varaktighet är bosatt i Sverige. Några av remissinstanserna understryker sin positiva inställning till förslaget i sin helhet genom att framhålla att starka skäl talar för reformen.

Några remissinstanser tar fasta på invandrarnas prestationer i det svenska samhället genom arbete och genom betalning av skatter och avgifter. Detta argument understryks av länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län. Borås och Trollhätians kommuner samt Svenska siöfolksförbundei. Borås kommun

Prop. 1975/76:23 67

tillägger att invandrarnas insatser särskilt kommer bosättningskommunen till godo.

En del av remissinstanserna berör bosättningen som förutsättning för rättighetsutövning i Sverige. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att det med den uttunning i innebörden av begreppet svenskt medborgarskap som fortlöpande har ägt rum inte är nödvändigt att behålla anknytningen mellan den kommunala rösträtten och del svenska medborgarskapet. Det torde enligt länsstyrelsens mening vara rimligare att anknyta den kommunala rösträtten lill det förhållandet att vederbörande är varaktigt bosatt här i landet, betalar kommunalskatt i Sverige och därför är medlem i den kommun det gäller. Att bosättningen, inte medborgarskapet, i framtiden bör vara den grund som rösträtten vid borgeriiga kommunala val bygger på framhålls också av länsslyrelserna i Ålvsborgs och Norrbottens län. Även planverket ansluter sig uttryckligen till denna ståndpunkt. Planverkel pekar bl. a. på värdet av att allmänheten har insyn i den kommunala planeringsprocessen och erinrarom det i betänkandet (SOU 1974:17-18) Solidarisk bostadspolitik påvisade behovet av ett vidgat boendeinflytande.

Att utredningens förslag kan motiveras från demokratisk synpunkt framhålls av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Moderata ungdomsförbundet och Svenska kommunalarbetareförbundet. Om reformen kan ge invandrarna en djupare samhörighet med det svenska samhället, är den enligt kommunal-arbeiareföi-buiidels mening tillsammans med utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder ett viktigt instrument för att förhindra segregationstendenser. Länsstyrelsen i Örebro län menar att förslaget tillgodoser ett välmotiverat rättvisekrav. Samma inställning har Ludvika kommun.

Frågan vilken betydelse man i sammanhanget bör tillerkänna sambandet mellan stal och kommun har inte tilldragit sig någon större uppmärksamhet bland remissinstanserna. Göteborgs kommun framhåller dock att det inte finns någon klar gräns mellan statliga och kommunala angelägenheter och att kommunen därför har vissa betänkligheter mot att utländska medborgare får kommunal rösträtt. Emellertid anser kommunen att så goda skäl talar för reformen att dessa betänkligheter bör vika.

Några remissinstanser erinrar om de riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som antagits vid 1975 års riksmöte (prop. 1975:26, InU 1975:6, rskr 1975:160). 5'/K bedömer sålunda den föreslagna reformen som ett viktigt steg mot att förverkliga de mål som har antagits i fråga om invandrar-och minoritetspolitiken. Liknande synpunkter anförs av arbetsmarknadsstyrelsen, Huddinge kommun, LO, Svenska metallindusiriarbelareförbundei, TCO och Riksförbundet .för personal vid invandrarbyråer. Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser i detta sammanhang atl styrelsen nyligen har anordnat ett antal konferenser i invandrarfrågor för flänstemän av olika kategorier samt att det vid dessa konferenser har ansetts angelägel alt invandrarna själva får delta i utformningen av de ytteriigare åtgärder som behövs för att förbättra deras situation.

Prop. 1975/76:23 68

Utredningens synpunkt all den föreslagna reformen skulle främja invandrarnas anpassning och trivsel i det svenska samhället understryks av bl. a. länsslyrelserna i Blekinge och Örebro län samt av Gällivare och Borås kommuner. Även beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anför synpunkter av detta slag och säger att rösträtt för invandra re kan bid ra till lugn och stabilitet i samhällsutvecklingen och till att minska riskerna för allvarliga motsättningar och oro inom befolkningen. En lugn utveckling och en god tradition i det demokratiska samarbetet mellan invandrarna och befolkningen i övrigt kan enligt nämndens uppfattning vara en stor tillgång under krig, vid krigsfara eller vid stor politisk oro ute i väriden.

Några remissinstanser som vid frågans tidigare behandling har ställt sig tveksamma eller avvisande till frågan om en kommunal rösträtt för invandrare menar att den har kommit i etl nytt läge genom bl. a. riksdagsmotioner och utredningens arbete. Till dessa remissinstanser hör utredningen om den kommunala demokratin och Svenska kommunförbundet.

Kopparbergs läns landstingskommun tar upp frågan om en begränsning av reformen till att avse endast nordbor och säger att denna fråga hänger intimt samman med frågan om man skall kräva internationell ömsesidighet. 1 detta hänseende framhåller landstingskommunen alt frågan om ömsesidighet med all sannolikhet skulle ta lång tid att lösa. Ett krav på ömsesidighet skulle därför medföra alt reformen skulle försenas kraftigt och till att betydande invandrargrupper skulle komma i undantagsställning. Frågan om kommunal rösträtt för invandrare måste enligt landstingskommunen ses mol bakgrund av Sveriges speciella ställning som invandrarland. Mot denna bakgrund anser landstingskommunen atl reformen bör omfatta alla utlänningar oavsett nationalitet.

Samtliga remissinstanser som yttrar sig i frågan om ett kyrkligt kommunalpolitiskt inflytande oberoende av medborgarskap ansluter sig till utredningens mening att ett sådant infiytande bör anordnas för här bosatta utländska medborgare som är medlemmar i svenska kyrkan. Endast några av de kyrkliga remissinstanserna går närmare in på frågans principiella aspekter. Årkebiskopen framhåller inledningsvis att svenska kyrkan samt dess församlingar och kyrkliga samfälligheter har ställningen av på en gäng trossamfund och offentligrättsiiga organ. Frän kyrklig synpunkt är det angeläget att hävda kyrkans egenskap av trossamfund. Kan kyrkan godta en utländsk medborgare som medlem av sitt trossamfund, synes enligt ärkebiskopen starka skäl tala för att den nye kyrkoskattskyldige medlemmen, sä snart administrativa hänsyn gör det möjligt, också tillerkänns rätten att utöva de med medlemskapet normalt förenade offentligrättsliga befogenheterna. Ärkebiskopen framhåller vidare att möjligheterna att nyinvandrade utlänningar inom församlingarna skulle komma att utöva ett för kyrkans liv ogynnsamt inflytande inte får överdrivas. Inträde i svenska kyrkan vinns av utlänning först efter ansökan hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd. Förutsättningarna för bifall till ansökningen ställer sig olika

Prop. 1975/76:23 69

för medlem av evangeliskt-lutherskt trossamfund och för annan. Båda kategorierna har dock att ansöka om medlemskap och bifall till ansökningen medför bl. a. skyldighet att betala full församlingsskatt. Denna konsekvens torde i regel avhålla en för kyrkans verksamhet helt främmande eller mot verksamheten negativt inställd person från att söka medlemskap i kyrkan och därigenom få rösträtt i kyrkliga val.

DomA'ap/7/ef/Z.M/7rfanmäler sin tillfredsställelse över att uiredningen genom att göra åtskillnad mellan rösträtt vid borgeriiga kommunala val och vid kyrkliga val ger ett klart uttryck för svenska kyrkans karaktär av trossamfund. Domkapitlet i Strängnäs anför att det inom stiftet bor förhållandevis många utlänningar som tillhör svenska kyrkan och att dessa utlänningar i allmänhet har en mycket positiv inställning till kyrkan och kyrkans arbete. Domkapitlet erinrar om att medlemskap i svenska kyrkan enligt religionsfrihetslagen inte är beroende av det nationella medborgarskapet och att det för kyrkan väsentliga är atl hennes medlemmar verkligen omfattar kyrkans lära. Medlemskapet i kyrkan bör enligt domkapitlets mening medföra en fullständig organisatorisk tillhörighet med samtliga de rättigheter och plikter som man kan ha som medlem av en kyrkokommun.

4.3 Särskilda villkor för rösträtt

De remissinstanser som yttrar sig över frågan om etl borgeriigt kommunalpolitiskt infiytande för utlänningar är utan undantag ense med utredningen om alt det bör fordras något mer än enbart bosättning i landet för att personer som saknar svenskt medborgarskap skall kunna tillerkännas ett sådant inflytande. Med enstaka undantag biträder samtliga remissinstanser också utredningens förslag att som enda särskilda förutsättning för ett sådant inflytande skall krävas viss tids boende i Sverige. Det stora flertalet remissinstanser anser också i likhet med utredningen att ungefär tre års i princip oavbrutet boende i Sverige kan vara en lämplig särskild förutsättning för ett kommunalpolitiskt infiytande för utlänningar.

De remissinstanser som biträder utredningens förslag på denna punkt har mestadels inte funnit anledning att närmare utveckla sin mening. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anför dock att en förutsättning för att den som inte är svensk medborgare skall få rösträtt i kommun och landstingskommun bör vara att han har kunskaper i svenska språket och en god anpassning till och kännedom om svenska samhällsförhållanden. Övervägande delen av de myndiga utlänningar som har varit fast bosatta i landet under i det närmaste tre år torde enligt länsstyrelsens mening uppfylla dessa villkor. Planverkel framhåller att en kvalifikationstid är nödvändig och tillägger att tre år fär anses vara en väl vald kvalifikationstid. Kopparbergs läns landstingskommun menar att en kvaliflkationstid av tre år ger en tillfredsställande garanti för att den utländske väljaren har tillräcklig kännedom om och förståelse för svenska förhållanden.

Prop. 1975/76:23 70

JK menar atl en kvalifikationstid av tre år är för kort. Han anför i detta sammanhang att en utlänning som har vistats här under endast några år och kanske inte ens behärskar svenska språket mycket ofta saknar tillräckliga insikter och kvalifikationer för att besluta i kommunala frågor. Eftersom det innebär stora fördelar atl knyta rösträtten till valbarheten, ifrågasätter JK om det inte skulle vara en från alla synpunkter mera tillfredsställande lösning att förlänga kvalifikationstiden för rösträtt.

Några remissinstanser förordar kortare kvalifikationstid än tre är. Hallstahammars kommun menar sålunda att redan mantalsskrivning den 1 november året före valåret bör kvalificera för rösträtt. Kommunen anför att kunskaper om det svenska samhället naturligtvis är värdefulla men likväl inte torde ha någon avgörande betydelse för vilket parti väljaren önskar stödja med sin röst. Det torde i stället vara rimligt att anta att invandrarna mera ser på vilket parti i Sverige som bäst motsvarar den politiska uppfattning som de för med sig hit. Det är vidare enligt kommunens bedömning rimligt att anta att invandrarna blir mera benägna för studier av svenskt samhällsliv ju förr de får rösträtt. Det kan enligt Moderata ungdomsförbundet inte anses påkallat med hela tre års vistelse här i landet för att invandrare från nordiskt land skall få rösträtt och valbarhet. Också Finlandssvenskarnas riksförbund föreslär en kortare kvalifikationstid än tre är för nordbor, linmigrantinstitutet säger att kvalifikationstiden bör hållas så kort som möjligt för utlänningar i allmänhet, eftersom man annars enligl institutets mening kan befara att de utlänningar som stannar i Sverige kort tid förblir ointresserade av det svenska samhället.

Två remissinstanser framhåller uttryckligen att man bör bestämma olika kvaliflkationstider för nordiska och utomnordiska utlänningar. Länsstyrelsen I Västmanlands län, som vill se rösträtten som ett alternativ till medborgarskap snarare än som en inskolning i det svenska samhället, anser att de kvaliflkationstider som gäller för medborgarskap bör gälla som kvaliflkationstid även för rösträtt och valbarhet. Länsstyrelsen tillägger att de kvalifikationslider som f n. gäller för medborgarskap enligt länsstyrelsens mening är onödigt långa. Svenska sjöfolksförbundei vill ha längre kvalifikationstid för utomnordiska än för nordiska utlänningar. Förbundet föreslår att kvalifikationstiden för andra utlänningar än nordbor bestäms till fyra år och vill inte motsätta sig att motsvarande tid för utländsk nordbo bestäms till tvä år. En vistelse här under tre är kan inte generellt anses tillräckligt lång för att ge utlänning insikt i det kommunala arbete som bedrivs i Sverige och i de särskilda åsikter som våra olika politiska partier företräder i kommunala sammanhang. Man får, säger förbundet, inte glömma att en mycket stor del av de invandrare som har kommit till Sverige och som kan komma hit inte är förtrogna med vare sig svenska språket eller våra levnadsförhållanden. Endast ett låtal invandrare härstammar från skandinaviska länder med besläktat språk och levnadssätt. Kunskap i landets språk är inkörsporten till integration i samhället. Lagstiftningen om ledighet och lön vid deltagande

Prop. 1975/76:23 71

i svenskundervisning för invandrare gäller endast för ett begränsat antal invandrare, medan däremot förslaget om kommunal rösträtt gäller för samtliga invandrare, således också för den stora grupp av invandrarkvinnor som inte deltar i arbetslivet. Förbundet anser därför att rätten till undervisning i svenska språket på samhällets bekostnad bör utvidgas att gälla samtliga invandrare. Invandrarna bör också lå rätt lill en intensiv undervisning i samhällskunskap, speciellt kommunalkunskap. För rösträtt bör krävas att utlänningen visar intyg om att han har deltagit i sådan undervisning. Ett sådant krav bör emellertid enligt förbundet inte resas i fråga om invandrare som har svenska, danska eller norska språket som modersmål eller som annars har sädana kunskaper i något av dessa språk att undervisning inte kan anses erforderiig. Förbundet understryker att det är en sak att ge utlänning här i riket bosättningstillstånd och en annan sak att bevilja honom rösträtt, något som förutsätter integration i samhället och en djupare insikt i samhällets uppbyggnad.

SIV menar att kvalifikationstiden inte undantagslöst behöver vara oavbruten. Verket föreslär att rösträtt får tillkomma även utlänning som har varit frånvarande vid en av de tre mantalsskrivningarna närmast före valet. Med en sådan ordning säger sig verket vilja undvika att tillfällig bortovaro från Sverige, exempelvis på grund av militärflänst, som slumpvis infaller omkring den 1 november får betydelse för rösträtten.

Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig på denna punkt ansluter sig till utredningens mening att kvalifikationstid kan avvaras i kyrkokommunala val. En viss tveksamhet yppas dock i några av dessa positiva yttranden. Årkebiskopen anför att det även vid kyrkliga val i och för sig är önskvärt med garantier för att den utländske väljaren har vissa inte alltför obetydliga kunskaper i svenska språket, känner till och har förståelse för svenska förhållanden och har ett naturligt, personligt intresse inte bara för de alldeles aktuella förhållandena i kommunen utan också för de mera långsiktiga angelägenheterna. Ärkebiskopen ifrågasätter riktigheten av utredningens konstaterande att församlingarnas offentligrättsliga befogenheter är begränsade. Trots detta och trots önskvärdheten i och för sig av lika regler på ifrågavarande punkt för borgeriiga kommunala och kyrkliga val anser dock ärkebiskopen under hänvisning till sina allmänna skäl för reformen att särskild kvalifikationstid i fråga om rösträtt i kyrkliga val kan avvaras. Medlemskapet i trossamfundet svenska kyrkan bör ur kyrklig synpunkt väga tyngst. Av medlemskapet bör så snart det kan ske naturiigen följa de offentligrättsliga befogenheter som tillkommer svenska medlemmar av kyrkan. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund säger att de skäl som har föranlett förslaget om treårig kvalifikationstid vid borgeriiga kommunala val i princip bör kunna åberopas för en motsvarande ordning vid kyrkokommunala val. Förbundet säger sig med tvekan godta de skäl som utredningen åberopar - församlingarnas begränsade offentligrättsiiga befogenheter, olämpligheten av graderat medlemskap inom ett trossamfund och

Prop. 1975/76:23 72

internationella ekumeniska hänsynstaganden - för att avstå från kvalifikationstid vid de kyrkokommunala valen.

Domkapitlei i Lund hyser inte någon tvekan på denna punkt och framhåller att utländskt medborgarskap i och för sig inte längre utgör hinder för erhållande av ordinarie prästeriig flänst i svenska kyrkan. En norsk eller finländsk präst kan under vissa betingelser men utan avseende på medborgarskap eller krav på viss tids vistelse i Sverige bli innehavare av ordinarie prästtjänst med vilken kan följa ledamolskap i kyrkoråd etc. Om sålunda någon kvalifikationstid inte krävs av prästerna som har huvudansvaret för del mesta av församlingens verksamhet, synes något sådant krav inte heller böra ställas upp för lekmäns aktiva engagemang inom kyrkan. Det bör också, framhåller domkapitlet, erinras om att man särskilt i de kretsar som slår vakt om kyrkans breda folkliga förankring hitfllls har värjt sig mot varje tanke på alt ställa upp särskilda kvalifikationskrav utöver medlemskapet i kyrkan för att få utöva beslutanderätt i de kyrkliga organen. Sålunda har man avvisat krav på dop, konfirmation eller på annat sätt dokumenterat aktivt deltagande i församlingslivet som villkor för valbarhet vid kyrkliga val. Alt just för invandrargruppen ställa större krav på förtrogenhet med kyrkans och det svenska samhällets funktionssätt än för svenska medborgare med medlemskap i kyrkan kan uppfattas som diskriminerande på ett sätt som inle bör komma i fråga inom ett kristet samfund. Domkapitlet framhåller vidare att majoriteten av invandrarna i vårt land hittills utgörs av medborgare från andra nordiska länder, där det finns lutherska folkkyrkor vilkas ställning och uppgifier i folk- och samhällsliv motsvarar svenska kyrkans. Eftersom rösträtten och valbarheten vid kyrkliga val är begränsad till medlemmar i svenska kyrkan, kan det här endast bli fråga om sådana invandrare som är lutherska trosbekännare. Det kommer alltså i flertalet fall att röra sig om medborgare i annat nordiskt land eller om tyskar.

Enligt domkapitlet i Göieborg är det ett rältvisekrav att medlemskap i svenska kyrkan innebär fullt medlemskap utan någon inskränkning. Detta krav blir tillgodosett genom utredningens förslag.

De övriga remissinstanser som godtar eller lämnar utan erinran utredningens förslag på denna punkl gör detta utan att ta upp någon närmare diskussion kring frågan om kvalifikationstid. Dessa remissinstanser är domkapitlen i Strängnäs och Västerås, Örebro, Köpings, Göteborgs och Halmstads kyrkliga samfälligheter samt Nödinge, Jukkasjäm och Örnäsels församlingar.

En inte obetydlig minoritet av de remissinstanser som har yttrat sig i fråga om rösträtt vid val av kyrkofullmäktige föreslår att man i kyrkokommunala val pä samma sätt som i borgeriiga kommunala val har en treårig kvalifikationstid. Dessa remissinstanser är länsstyrelsen i Stockholms läns, Södertälje, Stora Tuna, Västanfors, Landskrona och Uddevalla kyrkliga samfälligheter samt Jämshögs, Trelleborgs och Timi-å.församlingar. Länsstyrelsen i Stockholms län åberopar att det vid kyrkofullmäktigval och prästval iir fråga om personval och att det utan särskild kvalifikationstid i många

Prop. 1975/76:23 73

fall kommer att saknas möjlighet till personlig kännedom om kandidaterna.

Trelleborgs församling berör frågan om utlännings valbarhet i kyrkokommunala val och framhåller alt förslaget innebär att vilken utländsk medborgare som helst som vinner inträde i svenska kyrkan automatiskt skall kunna väljas till vafle post i församlingen. Med tanke på hittillsvarande svaga valdeltagande i kyrkokommunala val skulle, framhåller församlingen, den ordning som utredningen föreslår kunna leda lill att församlingens ledning kom att utövas utan den nödvändiga kompetens som kyrklig förankring, lokalkännedom, etablering i del svenska samhället etc. ger. Med den kvaliflkationstid som föreslås för borgeriiga kommunala val skulle tillräckliga garantier i detta hänseende kunna uppnås. Hänvisningen till svenska kyrkans ställning som trossamfund som skäl för atl avstå från särskild kvaliflkationstid är enligt församlingens mening inte kategoriskt användbar. De kyrkokommunala besluten, säger församlingen slutligen, gäller till vida övervägande del ekonomi och administration och torde kräva samma kunskap om lokala förhållanden som andra slag av kommunala beslut.

Det stora flertalet remissinstanser godtar utan närmare diskussion utredningens förslag alt kravet på viss lids vistelse i landet för rösträtt i borgerliga kommunala val formuleras som ett krav på att vederbörande skall ha blivit mantalsskriven i Sverige för valåret och för de två närmast föregående åren. Flertalet remissinstanser har inte heller något att erinra mot den föreslagna metoden för alt ta upp röstberättigad utlänning i röstlängd. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anför att det hade varit önskvärt att för vafle utlänning kunna fastställa den faktiska vistelsen i landet. Med hänsyn till de svårigheter och olägenheter som skulle följa av ett sådant system anser emellertid länsstyrelsen att utredningens förslag att mantalsskrivningen skall vara avgörande bör godtas.

RSV instämmer i princip i de synpunkter som utredningen anför till stöd för att mantalsskrivningen och inte kyrkobokföringen skall användas när det gäller att konstatera utlännings vistelse i Sverige. RSV gör dock det tillrättaläggandet att en anknytning av kvalifikationstiden till kyrkobokföringen inte nödvändigtvis behöver medföra ett system med enskilda ansökningar. Varje pastorsämbete kan tillställas en förteckning över samtliga i församlingen kyrkobokförda utlänningar som har uppnått rösträttsålder. Förteckningen kan tas fram ur länsstyrelsens personband. Samtliga pastorsämbeten skulle därefter med förteckningen som utgångspunkt kunna gå genom personaklerna för de personer som anges pä förteckningen. Personakten visar en persons kyrkobokföringsförhållanden, såväl aktuella som föregående. Detta manuella förfaringssätt torde dock bli så tids- och arbetskrävande att RSV inte vill förorda atl det tillämpas. RSV tillstyrker därför utredningens förslag till kvaliflkationsgrund som det från teknisk synpunkt mest praktiska alternativet.

En viss formell skiljaktighet föreligger enligt RSV mellan förslaget att det i kommunallagarna som förutsättning för rösträtt skall tas in ett krav

Prop. 1975/76:23 74

på mantalsskrivning vissa är och förslaget att det i vallagen skall anges att endast den som enligt länsstyrelsens register är upptagen i stomme till mantalslängd motsvarande är skall antecknas som röstberättigad. Beslut som medför att någon tas upp i eller utesluts ur mantalslängd, sedan stomme till mantalslängd har framställts, anges nämligen inte i det magnetband varmed stommen till mantalslängd har tryckts ulan kommer till synes genom manuella ändringar i den lokala skattemyndighetens exemplar av stommen fram till den 1 mars mantalsåret, då längden justeras. Ändringarna i den justerade mantalslängden framgår dessutom av länsstyrelsens s. k. nummerband över den i länet kyrkobokförda och mantalsskrivna befolkningen. En förbättring till kommande val efter är 1976 kan ske genom att de magnetband som används för stomme till mantalslängd framdeles kompletteras med beslut om mantalsskrivning fram till den 1 mars mantalsäret. Den nämnda skiljaktigheten vid 1976 års val kommer emellertid att få mycket ringa betydelse. I det nummerband varmed röstlängden framställs per den 1 juni valåret framgår i många fall direkt mantalsskrivningen även för tidigare är. Finns inte uppgifter registrerade om mantalsskrivning för åren 1974-1976, kontrolleras successivt stombanden för åren 1976, 1975 och 1974. Undantagsvis skulle därvid kunna förekomma, att en person exempelvis har tagits upp i stomme lill mantalslängd för år 1974 men uteslutits i den justerade mantalslängden för samma år och sålunda rätteligen inte borde tas med i röstlängden. Fall av detta slag torde bli ytteriigt sällsynta. Det motsatta fallet, dvs. att en person som har blivit mantalsskriven för åren 1974-1976 inte har tagits med i röstlängden, torde inte behöva befaras uppkomma med hänsyn till det kontrollsystem som finns.

Flera remissinstanser har emellertid invändningar mot utredningens förslag i fräga om den närmare utformningen av bestämmelserna om hur kvalifikationstiden skall beräknas. yA anför att det synes föreligga inte obetydliga risker för att en person som uppfyller de kriterier på varaktig bosättning som utredningen ställer upp som förutsättning för utlännings kommunala rösträtt i verkligheten inte har varit bosatt här under tre år. Även om utredningen synes medveten om att så kan bli fallet, förefaller det enligt JK som om utredningen har underskattat dessa risker. JK framhåller särskilt, förutom arbetsmarknadens röriighet både inom och utom Sverige, invandrarnas tydligen inte ringa benägenhet att efter några år återvända till sitt hemland eller flytta till ett tredje land. JK erinrar i delta sammanhang om att avregistrering av utländsk medborgare i svensk folkbokföring i viss utsträckning är beroende av anmälan av den utländske fiyttaren själv.

Även länsstyrelsen I Stockholms län är kritisk mol utredningens förslag i denna del och framhåller att man måste ställa ett ovillkofligt krav pä teknisk säkerhet vid genomförandel av allmänna val. Länsstyrelsen anför att vid det senaste valet ett fåtal röster avgjorde den politiska majoriteten i några kommuner och att felaktigheter beträffande utlänningars upptagande i röstlängd, som påtalas genom besvär, kan föranleda att valutgången på-

Prop. 1975/76:23 75

verkas och att omval måste ske. Under hänvisning till yttrandet frän lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi föreslår länsstyrelsen i stället en reglering som innebär att de utlänningar som har varit kyrkobokförda i Sverige de senaste tre åren blir röstberättigade. Ett sådant system torde enligt län.sstyrelsens bedömande vara betydligt säkrare och därför böra utredas och övervägas närmare.

Länsstyrelsen anför vidare att risk för felaktigheter när invandrare skall tas upp i röstlängd föreligger oavsett vilken metod man väljer. Sådana fel kan enligt vallagen rättas till genom ett särskilt anmärkningsförfarande i juli månad eller, om del är uppenbart att fel föreligger i fråga om uteslutning ur röstlängd, efter ansökan senast den 1 september. År 1973 uppgick antalet ansökningar av detta slag i Stockholms län till ett femtiotal. De avsåg regelmässigt fall som kunde prövas utan tidsödande utredningar. Rättelseansökningar i fråga om invandrare kan komma att bli betydligt fler och mer svårbedömda. Prövningen av dessa ansökningar torde kunna klaras i böflan av september genom en koncentrerad arbetsinsats. Ett starkt ökat antal ansökningar som skall behandlas under tidspress medför emellertid risk att bedömningar görs som vid senare överprövning - kanske på ett fullständigare material - anses oriktiga. Sådana felaktiga beslut kan överklagas endast i samband med besvär över själva valet. En ökad frekvens av ansökningar och rättelsebeslut innebär enligt länsstyrelsens mening att man måste fråga sig om det är en lämplig ordning att slutligt pröva rättelsefrågorna först efter besvär över själva valet, vilket i ogynnsamma fall kan leda till att omval måste ske. Man bör enligt länsstyrelsen överväga att antingen låta rättelseärendena och eventuellt också anmärkningsärendena prövas i endast en instans, som fallet nu är vid avslag på rättelseansökan, eller låta valprövningsnämnden slutligt pröva besvären före valet. Den sistnämnda lösningen kan dock göra det nödvändigt att tidigarelägga sista dagen för ansökan om rättelse.

Lokala skattemyndigheten i Stockholmsfögderi ifrågasätter om det kan anses tillräckligt atl lita till mantalsskrivningarna vid bedömningen av vistelsetiden i Sverige. Det är inte ovanligt att utlänningar bor i Sverige under kortare perioder. Om invandringen sker i oktober ett år, blir utlänningen i regel mantalsskriven fördel följande året. Även om han sedan flyttar ul ur landet och blir avregistrerad från kyrkobokföringen i december samma år eller i januari påföljande är, är han mantalsskriven för hela året. Om detta upprepas även nästa år och han sedan del tredje året återkommer och stannar i Sverige över valet, har han alltså kvalificerat sig för rösträtt med endast knappt ett års vistelse i Sverige. Myndigheten erinrar vidare om de bestämmelser som finns om inlernordiska fiyttningar och framhåller att personer som fiyttar till ett annat nordiskt land och inte anmäler detta blir kyrkobokförda och mantalsskrivna under rubriken utan känd hemvist (27 och 29 Ijij folkbokföringsförordningen). F. n. är i Stockholm 68 personer registrerade på detta sätt. Dessa personer är alltså mantalsskrivna i Sverige

Prop. 1975/76:23 76

men är bevisligen inte bosatta här. Av det anförda framgår, säger myndigheten, att det torde vara vanskligt att med utgångspunkt i mantalsskrivningen bedöma om en utlänning oavbrutet har varit bosatt i Sverige under tre är närmast före valet.

Om man emellertid godtar utredningens slutsats att oavbruten bosättning i Sverige under tre år inle skall krävas och accepterar avbrott i vistelsen i Sverige under kvalifikationstiden, återstår enligt myndigheten frågan om det tekniska system som utredningen lägger fram är hållbart. Enligt utredningens förslag till ändring i bl. a. kommunallagen skall utlänning som är mantalsskriven här för valåret och som har varit mantalsskriven här för de två närmast föregående åren ha rösträtt. I förslaget till ändring i 4 kap. 2 ij vallagen sägs bl. a. att för utlänning som inte enligt länsstyrelsens register har tagits upp i stomme till mantalslängd för det år röstlängden upprättas och för de tvä närmast föregående åren skall antecknas att rösträtt inte föreligger. En person som fiyttar till Stockholm i oktober 1973 och anmäler inflyttningen i januari 1974, blir mantalsskriven i Stockholm för år 1974. Han är emellertid inte upptagen i stomme till mantalslängd för år 1974. Om han bor kvar och mantalsskrivs för åren 1975 och 1976, är han mantalsskriven för de tre åren och skall enligt kommunallagarna ha rösträtt. Pä motsatt sätt kan en person vara upptagen i stomme till mantalslängd men av olika skäl inte bli mantalsskriven. Fräga uppkommer om "stomme till mantalslängd" i utredningens förslag till ändring i 4 kap. 2 ij vallagen avser stommen sådan den ser ul när den upprättas av länsstyrelsen enligt 40 ij folkbokföringsförordningen eller stommen när den efter ändringar, strykningar eller tillägg skrivs under av lokala skattemyndigheten enligt 43 ij förordningen. Om utredningen hade avsett stommen sådan den ser ut vid jusleringstilirället, borde uttrycket "den justerade manlalslängden för året" ha använts. Med hänsyn till de felrisker och komplikationer som är förbundna med det system för framställning av röstlängd som utredningen föreslår kan man befara svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att hinna med del omfattande utredningsarbete som kan bli nödvändigt i samband med framställning till länsstyrelsen om rättelse av röstlängd hösten 1976. Oklarheten i lagförslagen måste i allt fall klarläggas.

Myndigheten ifrågasätter om inte ett enklare och säkrare system bör tilllämpas för att ta upp invandrare i röstlängd. Som utgångspunkter för ett sådant system anger myndigheten att röstberättigad är utlänning som enligt länsstyrelsens personband är kyrkobokförd på fastighet den 1 juni och som har varit kyrkobokförd oavbrutet i Sverige det år röstlängden upprättas och de två närmast föregående kalenderåren. Det nuvarande röstlängdssystemet bygger pä kyrkobokföringen och rösträttshindren markeras i kyrkobokföringen och länsstyrelsens personband. Det synes därför, anför myndigheten, mest naturiigt att på motsvarande sätt registrera även rösträttshinder för invandrare vid kommunala val. En sädan registrering torde kunna göras automatiskt, när invandraren första gången kyrkobokförs i Sverige, genom

Prop. 1975/76:23 77

att en årtalssiffra för innytlningsåret registreras. De tre senaste årens är-talssiffror lår därmed markera rösträttshinder för invandrare beiräffande kommunfullmäktig- och landstingsval. Det flärde året utlänningen är bosatt i Sverige bör rösträttshindret automatiskt kunna raderas ut ur länsstyrelsens bandregister. Om rösträtten för invandrare sålunda helt knyts till kyrkobokföringen, blir det möjligt att införa kommunal rösträtt för invandrare först till 1979 års val. Det torde dock, säger myndigheten, flnnas goda möjligheter att redan år 1976 införa hindersmarkeringar i datasystemet för dem som invandrar fr. o. m. den I januari 1976 och för dem som har invandrat till Sverige under åren 1974-1975. Länsstyrelsen kan i böflan av år 1976 framställa en förteckning församlingsvis över de utlänningar som är kyrkobokförda i resp. församling. Pastorsämbetet kan kontrollera förteckningen mot församlingsliggaren. Vid kontrollen kan för varje person som har flyttat in till Sverige fr. o. m. år 1974 i förteckningen markeras att rösträttshinder föreligger vid koinmunala val. Med ledning av den kompletterade förteckningen kodas rösträttshindren in i länsstyrelsens bandregister. Därefter torde röstlängd kunna framställas enligt samma principer som f n. Eventuella fel torde utan svårigheter kunna rättas enligt 4 kap. 8 ij vallagen.

Myndigheten sammanfattar sitt förslag lill system att ta upp utlänning i röstlängd pä följande sätt. Endast de personer som oavbrutet har varit kyrkobokförda i Sverige valåret och de två närmast föregående kalenderåren blir röstberättigade. Bestämmelserna om rösträtt i kommunallagarna knyts även för utlänningar enbart till kyrkobokföringen. Vid anmärkning mot röstlängden eller ansökan om rättelse av röstlängden blir det enkelt att med ledning av kyrkoböcker m. m. fastställa det rätta förhållandet. Det merarbete som uppkommer vid kontroll av den förut nämnda förteckningen torde väl uppväga det i annat fall befarade rättdseförfarandet som under stark lidspress måste genomföras under augusti och september 1976.

4.4 Valbarhet

En stor majoritet av de remissinstanser som yttrar sig i fråga om valbarhet i borgeriiga kommunala val godtar eller lämnar ulan erinran utredningens mening att rösträtt för invandrare också bör medföra valbarhet och att särskilda villkor utöver rösträttsvillkor inte bör ställas upp för valbarhet. En sådan uppfattning redovisas av kammarräiien i Göteborg, civilförsvarsslyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, arbeismarknads-siyrelsen, SIV, planverket, statens brandnämnd, civilbefölhavaren i östra civilområdet, LandsiingsfÖrbundei saml alla hörda länsstyrelser, landstingskommuner och kommuner.

Civilförsvarsstyrelsen anför att det sekretsskydd som finns inom civilförsvaret ger vissa garantier för att uppgifter som är av betydelse för rikets säkerhet inte sprids. Med de kriterier som utredningen ställer upp för invandrarnas rösträtt och valbarhet har styrelsen frän dvilförsvarssynpunkt inget att erinra mot utredningens förslag. Styrelsen tillägger dock att andra

Prop. 1975/76:23 78

regler kan behöva tillämpas under beredskap och krig. Eftersom utredningen redan har uppmärksammat detta, förutsätter styrelsen att dessa frågor utreds ytterligare. Beredskapsnämnden for psykologiskt försvar anför att det från to-talförsvarssynpunkt är av speciellt intresse att reformen skulle innebära viss insyn för utlänningar i den kommunala beredskapsplanläggningen. I vissa fall är sådan insyn enligt beredskapsnämnden väl motiverad från allmänt demokratiska utgångspunkter. Det gäller t. ex. civilförsvarsnämnd och kris-lidsnämnd. Även utlänningar kan i krig åläggas dvilförsvarsuppgifter och de drabbas givetvis på samma sätt som andra medborgare av regleringar, ransonering och andra påtagliga följder av en krissituation. Det kan i sädana situationer enligt beredskapsnämndens mening vara av ett rent praktiskt värde atl ha ett genom rösträtt och representation formaliserat samarbete med invandrargrupperna och kunna räkna med deras medansvar.

Socialstyrelsen anför att ärenden rörande beredskapsplanläggning i kommuner och landstingskommuner av hälso-, sjuk-och social värden i fred mera sällan är sekretessbdägda. Under beredskaps- och krigsförhällanden torde ärendenas betydelse för landets totala försvar och även sekretessgraden öka. Dessa omständigheter bör dock enligt socialstyrelsens mening inle hindra alt röstberättigade utlänningar bör vara valbara till de organ där sädana frägor behandlas. Frågan om utlännings befattning med dvilförsvarsuppgifter berör enligt statens brandnämnd i förhållandevis hög grad brandförsvaret med hänsyn till den viktiga uppgift som kommunernas fredstida brandslyrkor har inom civilförsvarets krigsorganisation. Nämnden säger sig särskilt ha övervägt utredningens ställningslagande i valbarhetsfrägan och ansluter sig till det resultat som utredningen har kommit fram till. Civilbefälhavaren i östra clvilområdet delar utredningens uppfattning att röstberättigad invandrare skall vara valbar lill spedalreglerade nämnder som civilförsvarsnämnd, beredskapsnämnd och övriga nämnder där totalförsvars-frågor handläggs. Det kan enligt civilbefälhavarens mening vara en fördel för lösandet av lojalitelskonfiikier att representanter för invandrarna ingår i sådana nämnder. Civilbefälhavaren delar också utredningens uppfattning att de speciella säkerhets- och försvarsproblem som i händelse av krig eller krigsfara kan alstras av invandrarna i landet och de lojalitelskonfiikier som då kan tänkas uppkomma bör lösas från andra utgångspunkter än de som utredningens uppdrag erbjuder.

En grupp remissinstanser anmäler betänklighet mot förslaget om valbarhet. Mest kritisk är JK som inledningsvis framhåller att det ingalunda är naturiigt att, som utredningen har gjort, koppla samman rösträtt och valbarhet när fräga är om utlänningar som har bott i Sverige bara några få år och många gånger inle ämnar stanna här. JK pekar på att förslaget öppnar väg för utlänningar alt delta i de för kommunmedlemmarna kanske viktigaste besluten och nämner här särskilt beslut av kommunfullmäktige, social centralnämnd och byggnadsnämnd saml tillägger att utredningens förslag också går ut på att utlänningar skall kunna delta i handläggning

Prop. 1975/76:23 79

av lotalförsvarsfrågor. 1 mycket stor utsträckning innebär besluten myndighetsutövning och man kan, säger JK, inte komma ifrån att de nämnda kommunala organen fullgör statliga eller halvstatliga uppgifter som har över-fiyilats pä kommunerna. Enligt JK:s mening kan det redan av principiella skäl ifrågasättas om utlänningar, kanske med bristande anknytning till och samhörighet med värt land, bör fä delta i svenska kommunala beslut som ofta är av avgörande betydelse för svenska såväl allmänna som enskilda intressen. Vidare torde, fortsätter JK, en utlänning som vistas här endasi några år och kanske inle ens behärskar svenska språket mycket ofta sakna de insikter och kvalifikationer som behövs för att besluta i hithörande ämnen. Särskilt utlänningar från mindre utvecklade länder eller länder med ickedemokratiskt statsskick torde först efter åtskilliga år bli så insatta i svenska förhållanden och traditioner m. m. att så viktiga uppgifter kan anförtros dem. Synpunkter av delta slag har, säger JK, anförts också när frågan om kommunal rösträtt behandlats i riksdagsmotioner och andra sammanhang och då stundom avvisats som icke bärkraftiga. Men synpunkterna har då, enligt JK, bedömts med hänsyn till rösträtten och inte valbarheten. I förhållande till valbarheten har aspekterna en helt annan tyngd som måste anses väga över invandrarnas intresse att delta i beslutsprocesser av olika slag. Att som uiredningen över så gott som hela linjen lita till det politiska urvalet anser JK inte försvariigt och tillägger att han då främst åsyftar kommuner med starkt inslag av utlänningar. Han anser att utredningen visserligen har presterat goda praktiska skäl för sin ståndpunkt men att sakliga synpunkter talar för en mera avvaktande attityd. Synpunkter av det slag som föranledde riksdagen att år 1974 kräva alt överförmyndare skall vara svensk medborgare kan enligt JK:s mening väl anföras även i fråga om ett stort antal andra uppdrag. JK vill därför bestämt förorda alt utlänningars valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag i vart fall begränsas till uppdrag med vilka inle följer myndighetsutövning. JK ifrågasätter slutligen, under hänvisning till atl stora fördelar kan uppnås genom att valbarheten knyts till rösträtten, om inte en från alla synpunkter mer tillfredsställande lösning kan vinnas genom föriängning av kvalifikationstiden för rösträtt. Hans betänkligheter mot utredningens förslag i deras helhet minskar i samma mån som kvalifikationstiden ökar.

Utredningens förslag i fråga om valbarhet biträds inle heller av ÖB som säger att vissa begränsningar i fräga om utlännings valbarhet till de beslutande församlingarna och till nämnderna synes erforderliga. Vid de överväganden som har legal lill grund för utredningens ställningstaganden har enligt ÖB:s mening de kommunala organens insatser och insyn i lolalförsvaret inte tillräckligt beaktats. Utredningen har nästan uteslutande diskuterat civilförsvarsfrågor. Kommunerna har, anför ÖB, att handlägga frågor som rör hela totalförsvaret och får därigenom tillgång till uppgifter som av sekretesskäl inte bör delges obehöriga. De kommunala nämnder som närmast har att behandla frågor av detta slag är byggnadsnämnden, häl-

Prop. 1975/76:23 80

sovårdsnämnden och kommunstyrelsen. Kommunstyrelsen har överinseende över kommunens nämnders och styrelsers arbete och fullgör de uppgifter som åvilar beredskapsnämnd, brandstyrelse, dvilförsvarsnämnd och kristidsnämnd, om särskilda sådana nämnder inte är tillsatta. Särskilt under beredskapstillständ och krigstillstånd vore det enligt ÖB synneriigen olämpligt med utländsk representation i kommunala nämnder med insyn i totalförsvaret. Han föreslär att utlänning inte skall vara valbar till de nämnder som enligt lag eller enligt kommunens beslut har att handlägga frågor av betydelse för totalförsvaret.

Även civilbefölhavaren i västra civilområdel är kritisk mol förslaget om valbarhet. Han avstyrker förslaget och anför alt motiven för bestämmelserna i 28 § civilförsvarskungörelsen om utlännings begränsade skyldighet alt medverka i civilförsvaret bör vara tillämpliga även beiräffande inskränkning av invandrares valbarhet till kommunala nämnder och uppdrag. Som ylterligare motiv för sin mening åberopar civilbefälhavaren att vissa flänster och uppdrag inom det kommunala ansvarsområdet kan hänföras till skyddsklass enligl personalkontrollkungörelsen (1969:446). Han finner det uppenbart att invandrare på grund av sin beroendeställning till hemlandet kan utsättas för påtryckningar att inhämta hemliga upplysningar om andra invandrare. Valbarhet till kommunala nämnder och uppdrag ökar dessa risker.

Rikspolisstyrelsen, som i princip tillstyrker förslaget om valbarhet, anser att frågan om utlännings befattning med totalförsvarsfrågor behöver utredas närmare och framhåller alt utredningen inte har lämnat någon motivering för sin mening att valbarheten bör vara undantagslös. Hänsynen till rikets säkerhet måste enligt rikspolisstyrelsen kräva att de speciella problem som uppstår rörande totalförsvaret först utreds och fär en tillfredsställande lösning. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar, som har begränsat sitt yttrande till konsekvenserna av förslaget frän totalförsvarssynpunkt, hyser också betänkligheter mot förslaget att utlänning skall vara valbar. Överstyrelsen vill för sin del fästa uppmärksamheten på att såväl kommuner som landstingskommuner kan komma att få ytterligare totalförsvarsuppgifter och därmed också måsle erhålla ytteriigare information om förhållanden av betydelse för rikets säkerhet. Genom att kommunerna medverkar i totalförsvarels, inle minst det ekonomiska försvarets, beredskapsplanläggning och alt en kommunal krigsorganisation har byggts upp och kan komma att ytteriigare utvecklas kommer allt fiera av såväl kommunernas som landstingskommunernas förtroendevalda atl fä del av uppgifter av hemlig natur. Riksnämnden för kommunal beredskap framhåller att planläggning för kommunal beredskap i vissa fall kan kräva tillgång till sädana uppgifter. Hemliga uppgifter skall emellertid inte redovisas i kommunernas delplaner och del är också i praktiken ovanligt att det kommer in hemliga uppgifter där. Det finns enligl nämnden inte något behov av särskilda säkerhetsbestämmelser i fred, om utlänning blir valbar enligt förslaget. Situationen blir en annan, om man får en ytteriigare integration mellan vissa funktioner av det civila

Prop. 1975/76:23 81

och del militära försvaret. Under beredskap och krig kan vidare situationen bli en helt annan. Den saken bör enligl nämndens mening beaktas redan vid överväganden i fred.

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i fråga om valbarhet i kyrkokommunala val godtar eller lämnar utan erinran utredningens förslag att rösträtt i kyrkokommunala val också skall ge valbarhet lill kyrkokommunala förtroendeuppdrag.

4.5 Verkan av omyndighetsförklaring

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i fråga om verkan av omyndighetsförklaring biträder eller lämnar utan erinran utredningens förslag att omyndighetsförklaring, vare sig den har meddelats i Sverige eller i annat land, i princip bör diskvalificera utlänning från rösträtt. Länsstyrelsen i Väsler-noirlands län säger att man bör godta ofullkomligheterna i registreringen av omyndigförklarade icke nordiska ulänningar. Stockholms kommun framhåller att risken för att omyndigförklarad utlänning skall utöva rösträtt eller bli vald är så marginell och så svår att eliminera att den får accepteras.

4.6 Information

De remissinstanser som närmare går in på informationsfrågorna delar utredningens mening att särskilda informationsinsatser är etl nödvändigt komplement till reformen. De fiesta av dessa remissinstanser godtar också i huvudsak utredningens förslag om hur informationen bör utformas. Remissinstanserna är över lag positivt inställda till förslaget om en centralt utarbetad grundläggande informationsbroschyr.

Det fördjupningsmaterial som enligt utredningen skall framställas av SIV och SÖ är enligt Studieförbundet Vu.xenskolan ett mycket viktigt material i informationskampanjen. Materialet bör vara så omfattande och informativt att det i sig självt kan utgöra underiag för studiedrkdverksamhet. Vid framställningen av detta material bör man ge de olika riksdagspartierna möjlighet att pä lika antal sidor presentera sig själva. De politiska partierna fär själva i samarbete med studieförbunden svara för framställning av ytterligare kompletteringsmaterial för att ge mer partipolitisk information, anför Vuxenskolan. Det är därför nödvändigt att man frän samhällets sida ger de politiska partierna ekonomiska möjligheter för denna yttefligare informationsveksam-het Vid utformning av extra informationsmaterial bör SIV bistå studieförbunden med översättningshjälp. Bidragen till studieförbunden bör utformas sä att det utgår elt grundbelopp för planering m. m. och ett belopp som står i proportion till antalet genomförda cirklar.

Vuxenskolan anser det angeläget atl alla studieförbund får möjlighet att delta i informationsverksamheten. Denna fråga berörs också av Studiefräm-.jandei. som framhåller alt ABF, Folkuniversitetet, TBV och Studiefräm-

6 Riksdagen 1975/76:23. 1 saml. Nr 23

Prop. 1975/76:23 82

jandet är störst bland studieförbunden när det gäller undervisning i svenska språket för invandrare och att det skulle vara ett slöseri med resurserna att inte låta en stor del av informationen gå genom studiecirklar i dessa förbund. Utredningens förslag innebär enligt ABF att myndigheterna fär ett styrande och reglerande infiytande över studieförbundens verksamhet. ABF avvisar förslaget om atl SIV tillsammans med SÖ och studieförbunden skall utarbeta ett gemensamt studiematerial. Detta bör vara studieförbundens egen angelägenhet. Samhället bör ställa medel till förfogande främst till de studieförbund som har politiska partier som medlemsorganisationer. Anslaget till cirkelledarutbildning, 300 000 kr., finner ABF otillräckligt. Enbart för ABF:s del måste resurserna tredubblas, om tillräcklig utbildning skall kunna genomföras. Uppfattningen att det föreslagna anslaget för cir-

kelledarulbildning är för litet delas av Stockholms kommun.

Svenska inelallindnstriarbciareförbundei anser att de studieförbund som önskar det bör få ekonomiska möjligheter att självständigt utarbeta sitt undervisningsmaterial. Det politiska budskapet måste finnas med i informationen om rätlen atl rösta och del studiecirkelmaterial som de olika studieförbunden skall använda måste utgå från de grundvärderingar som studieförbunden företräder. Även SIV understryker vikten av att studieförbunden självständigt får utarbeta studiematerial och utbilda cirkelledare.

För annonsering om studiecirkelverksamheten bor särskilda medel, förslagsvis 400 000 kr., beräknas, anför SÖ. Sveriges Radio redovisar de åtgärder som företaget planerar inför den föreslagna reformen och anför att de önskemål om information genom radio och TV som utredningen har lagt fram kommer att tillgodoses genom dessa åtgärder. Nämnden för samhällsinformation anför att utredningen har beräknat kostnaderna för annonsering i dags- och folkrörelsepress till för låga belopp.

Några remissinstanser berör frågan om statsbidrag til kommunerna. Haninge kommun anför sålunda att informationen lill invandrarna får betraktas som en riksangelägenhet och alt kommuner med stor andel invandrare bland sin befolkning bör få statsbidrag till sina informalionskostnader. Stockholms och Fagersta kommuner anför liknande synpunkter. Enligt Riksförbundet för personal vid invandi-arbyråer bör även kommunerna och invandrarorganisationerna få statliga bidrag för informationsåtgärder. Bidragen bör fördelas av SIV.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det är angeläget att statligt stöd utgår till de lokala partiorganisationerna i proportion till antalet invandrare i kommunen. Fagersta, Hallstahammars och Surahammars kommuner anför liknande synpunkter. Hallstahammars kommun anser dock att hänsyn även bör tas till partiernas representation i kommunfullmäktige. Också Studieförbundet Vuxenskolan anser alt de politiska partierna bör få särskilda anslag för informationsinsatser. Utredningens uttalande att partiernas merkostnader för information med anledning av reformen bör täckas genom att det statliga och det kommunala partistödet höjs biträds av nämnden for samhällsinformation.

Prop. 1975/76:23 83

5 Föredraganden

5.1 Allmänna synpunkter

Under hela efterkrigstiden har det i Europa förekommit betydande befolkningsrörelser över riksgränsema. De mest utvecklade industriländerna har tagit emot stora grupper av invandrare som mer eller mindre permanent har bosatt sig i dessa länder. Man beräknar att det i Västeuropa finns närmare 13 milj. invandrare.

Sverige har under praktiskt taget hela efterkrigstiden varit ett invandrarland. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående beräknas Sveriges folkmängd till följd av invandringen ha ökat med ca 650 000 personer under åren 1944-1970. Det motsvarar ca 40 % av befolkningsökningen under denna tid. Invandringen har till stor del skett frän de övriga nordiska länderna, främst Finland som f n. svarar för ungefär hälften av hela antalet utlänningar här.

F. n. bor ungefär 400 000 utlänningar i Sverige. Av dessa kommer 183 000 från Finland, 40 000 från Jugoslavien, 32 000 från Danmark, 27 000 från Norge, 18 000 från Förbundsrepubliken Tyskland samt 18 000 från Grekland. Invandrare från dessa länder utgjorde 80 % av samtliga utlänningar i Sverige. Av alla utlänningarna var 61 % medborgare i övriga nordiska länder.

Av samtliga utlänningar i Sverige är ca 260 000 i vuxen ålder, dvs. 18 är och däröver.

Mer än hälften av de vuxna utlänningarna i Sverige (ca 150 000) har bott så länge här att de uppfyller gällande krav på viss tids oavbruten vistelse i Sverige för förvärv av svenskt medborgarskap (tre år för nordbo och sju år för icke nordbo). Mänga invandrare bor sålunda kvar i Sverige under en lång följd av år utan att utnyttja möjligheten att förvärva svenskt medborgarskap.

Antalet personer som förvärvar svenskt medborgarskap varierar frän är flll år. F. n. finns det uppskattningsvis 250 000 personer i Sverige som har förvärvat svenskt medborgarskap efter anmälan eller ansökan.

Invandringen under kommande år är svär att bedöma. Den beror på en serie föränderiiga faktorer, bland vilka allmänna och geografiskt begränsade konjunkturvariationer har stor betydelse. Fastän framtidsbedömningen är mycket osäker, finns del anledning räkna med att Sverige även i framliden kommer att vara ett invandrafland med ett betydande inslag av varaktigt bosatta utlänningar i befolkningen.

Efter hand som antalet invandrare i vårt land har ökat har det uppträtt behov av åtgärder för att underlätta invandrarnas anpassning och förbättra deras sociala och kulturella situation. Vikten av att främja invandrarnas kunskaper i svenska språket uppmärksammades tidigt. Fr. o. m. budgetåret 1965/66 bedrivs försöksverksamhet med avgiftsfri undervisning för invandrare i svenska språket med samhällsorientering. Undervisningen handhas av studieförbunden och vissa folkhögskolor. Statsmakterna har vidare genom

Prop. 1975/76:23 84

lagstiftning gett anställda invandrare rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning. Statsmakterna antog år 1968 (prop, 1968:142, SU 1968:196, rskr 1968:405) riktlinjer för utlänningspoliliken m. m. Därvid uttalades bl.a. att invandringen till Sverige måste kontrolleras för att kunna anpassas till landets resurser och politik inom andra områden. Vidare lades principen fast att invandrarna borde ha möjlighet att leva på samma standard som den inhemska befolkningen. Insatserna för invandrarnas anpassning i Sverige skulle därför fä ökat utrymme. Statsmakterna tog emellertid inte ställning till frågan om den långsiktiga inriktningen av olika åtgärder till förmån för invandrarna. Denna fråga skulle först behandlas av invandrarutredningen. Sedan utredningen fullgjort sitt arbete genom slutbetänkandet (SOU 1974:69) Invandrarna och minoriteterna, har 1975 års riksdag godkänt riktlinjer för invandrar- och minoriletspolitiken (prop. 1975:26, InU 1975:6, rskr 1975:160). Enligt detta beslut bör invandrar- och minoritetspolitiken präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gä upp i en svensk kulturell identitet eller behålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem och möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.

De enligt svensk rätt mest framträdande skillnaderna mellan en svensk medborgares och en utlännings rättsställning kan sägas ligga i att endast medborgarskapet ger ett direkt politiskt inflytande här i landet genom rösträtt och valbarhet vid allmänna val och att endast medborgarskapet ger en ovillkoriig rält att bo i landet och försöfla sig här. Delta kommer till uttryck i bl. a. bestämmelsen i 8 kap. 1 ij RF om all lag eller annan föreskrift inte får innebära att svensk medborgare skall kunna landsförvisas eller hindras att återvända till Sverige.

I övrigt har utlänningar och svenska medborgare i huvudsak samma ställning på en rad väsentliga områden. Yttrandefrihet, religionsfrihet och församlingsfrihet tillkommer i princip utlänning i samma män som svensk medborgare. Också i fråga om rätt till undervisning är utlänning som vistas här jämställd med svensk medborgare. I fråga om sociala förmåner kan erinras om att utlänningar som slår sig ner i vårt land har i huvudsak samma rätt som svenska medborgare till bl.a. socialhjälp, barnbidrag, allmän till-läggspension, sjukvård och studiesociala förmåner. Folkpensionsförmåner är i princip förbehållna svenska medborgare men tillkommer enligt konventioner utlänningar av vissa nationaliteter. Utlänning som har fått arbetstillstånd är i väsentliga avseenden jämställd med svensk medborgare på arbetsmarknaden. Den generellt sett bästa rättsställningen har de utländska nordborna och de utlänningar från andra länder som har fält bosättningstillstånd, ett tillstånd som kan meddelas dem efter tvä ärs vistelse i Sverige. Enligt förslag i prop. 1975/76:18 om ändring i utlänningslagen

Prop. 1975/76:23 85

(1954:193), m. m. skall bosättningstillståndet ersättas av ett permanent uppehållstillstånd som i regel skall utfärdas efter ett ärs vistelse här.

Medborgare i övriga nordiska länder behöver inte särskilt tillstånd för att resa in, vistas och arbeta i Sverige. Andra utlänningar än nordbor måste i pricip ha sådana tillstånd. Regleringen på detta område syftar bl. a. till alt anpassa den utomnordiska invandringen till förhållandena pä vär arbets-och bostadsmarknad.

Utvecklingen har under hela efterkrigstiden gått i riktning mot en allt slörre likställdhet mellan här bosatta utlänningar och svenska medborgare. Den senaste yttringen av denna utveckling finner man i RF, där det svenska medborgarskapet som generellt behörighetsvillkor vid tillsättning av statliga flänster har utgått. Den varaktiga bosättningen har på allt fler områden fått större betydelse än medborgarskapet för åtnjutande av förmåner och rättigheter i Sverige.

Frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare har under senare år tilldragit sig allt större intresse. Den har diskuterats både i riksdagen och i t. ex. massmedierna. Riksdagen hemställde år 1973 hos Kungl. Maj:i om en förutsättningslös utredning i ämnet. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 maj 1974 tillkallade jag i juni samma år sakkunniga för atl utreda frågan. De sakkunniga, som antog namnet rösträttsutredningen, har i mars 1975 lagt fram betänkandet (SOU 1975:15) Kommunal rösträtt för invandrare. Betänkandet har nu remissbehandlats.

Jag vill erinra om att frågan om kommunal rösträtt och valbarhet för medborgare i ett nordiskt land som bor i ett annat sådant land har utretts av en arbetsgrupp under Nordiska ministerrådet. Arbetsgruppen redovisar i betänkandet (NU 1975:4) Nordisk kommunal rösträtt och valbarhet dels ett underiag för ett ställningstagande i den principiella frågan om en nordisk kommunal rösträtt och valbarhet bör införas, dels en kartläggning av de administrativa och praktiska problem som aktualiseras vid en sådan reform. Arbetsgruppen uttalar all det från teknisk synpunkt inte flnns några hinder mot att reformen genomförs så att invandrare från de nordiska länderna fär rösta vid det första kommunalvalet efter år 1975 i vafle nordiskt land. Nordiska rådets presidium hemställer i en skrivelse den 10 juni 1975 till Nordiska ministerrådet att ministerrådet verkar för att det i de nordiska länderna snarast möjligt genomförs en lagstiftning om kommunal rösträtt och valbarhet grundad på principerna i den nordiska arbetsgruppens betänkande. Enligt skrivelsen bör således nordiska medborgare som, under en period som inte får bestämmas till längre tid än tre år, har varit bosatta i annat nordiskt land än hemlandet medges rösträtt och valbarhet vid primärkommunala och sekundärkommunala val i bosättningslandet. Nordiska ministerrådet har den 14 oktober 1975 beslutat atl verka för atl en nordisk kommunal rösträtt och valbarhet genomförs i enlighet med vad som anges i skrivelsen. Frän Islands sida har därvid anförts atl man i Island ännu

Prop. 1975/76:23 86

inle har tagit ställning i frågan och att man därför inte kan ansluta sig till beslutet.

Rösträttsutredningen föreslår att utlänningar som är bosatta i Sverige skall få rösträtt här vid val av kommunfullmäktige, landsting och kyrkofullmäktige. Som särskild förutsättning för utlännings rösträtt i borgeriiga kommunala val skall enligt förslaget gälla att han är mantalsskriven i Sverige för valåret och har varit mantalsskriven här för de tvä närmast föregående åren. Någon motsvarande kvalifikationstid anser utredningen inte påkallad för utlännings rösträtt i kyrkliga kommunala val. Med rösträtten skall enligt förslaget följa valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag. Remissopinionen och den allmänna debatten visar att det i grundläggande frågor finns en stor uppslutning bakom utredningens förslag. Av särskild betydelse är att de kommuner och landstingskommuner som har yttrat sig över betänkandet undantagslöst har ställt sig positiva till förslagen. Redan i direktiven till utredningen uttalade jag att starka skäl talar för att även de invandrare som inte har förvärvat svenskt medborgarskap medges rösträtt vid kommunala val. I det följande kommer jag att lägga fram förslag som i allt väsentligt ansluter till förslagen i betänkandet.

5.2 Kommunal rösträtt för invandrare

Under senare är har bl. a. i riksdagsmotioner framställts önskemål om politiska rättigheter för invandrare eller om åtgärder som underiättar för dem att bli svenska medborgare och därigenom nå politiskt inflytande. Önskemål i den riktningen har också framförts i Nordiska rådet och i Europarådet.

Invandrarna har redan nu ett visst indirekt politiskt infiytande i Sverige. De kan verka inom de svenska politiska partierna eller inom egna organisationer av politisk natur. 1 de svenska folkrörelserna kan invandrarna på samma sätt som svenska medborgare medverka i den opinionsbildning i politiska och ideella frågor som sker där. Det frivilliga folkbildningsarbetet vänder sig till alla ulan avseende på nationalitet. Invandrarna får också del av det medinfiytande på arbetsplatsen som den svenska arbetsrätten tillerkänner de anställda.

Det direkta politiska inflytandet i landet genom rösträtt och valbarhet i allmänna val är emellertid som jag förut har nämnt allflämt förbehållet svenska medborgare. Bestämmelserna härom finns vad gäller val till kommunfullmäktige i 6 S kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL) och 6 S kommunallagen (1957:50) för Stockholm (omtryckt 1969:766) (KLS) samt i fråga om val till kyrkofullmäktige i 9 i; lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (omtryckt 1972:228) (LFS). Såvitt gäller val till landsting regleras rösträtten genom en föreskrift i 7 ij landstingslagen (1954:319, omtryckl 1972:101) (LL) om att rösträtt tillkommer den som är röstberättigad

Prop. 1975/76:23 87

vid val av kommunfullmäktige i kommun inom landstingskommunen. Valbar är den som uppfyller villkoren för rösträtt (7 ij KL, 7 ij KLS, 10 ij LFS och 8 § LL).

len väridav nationalstater framstår det som naturiigt att som en principiell förutsättning för rätlen till ett direkt politiskt inflytande över samhällsutvecklingen kräva den anknytning till landet som ligger i svenskt medborgarskap. Jag delar utredningens uppfattning att undantag från den principen inte bör ske utan vägande skäl.

Med hänsyn till det stora antalet invandrare i vårt land och det erkännande vi efter hand har gett åt bosättningen som grundläggande förutsättning för offentligrätlsligt reglerade rättigheter och förmåner ligger det emellertid som utredningen också anför nära till hands att nu i någon form ge invandrarna ett direkt politiskt inflytande.

Som skäl för ett ökat politiskt inflytande för invandrarna anför utredningen att invandrarna genom sina arbetsinsatser samt genom att betala skatter och avgifter verksamt bidrar till den svenska välståndsutvecklingen. Bortsett från skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilförsvarsplikt är de invandrare som inte är svenska medborgare underkastade samma skyldigheter som landets övriga invånare, säger utredningen vidare. Många invandrare, även sådana som av olika skäl avstår från att söka svenskt medborgarskap, blir varaktigt bosatta här. De förvärvar härigenom en sädan anknytning till landet och en sådan kännedom om samhällsförhållandena här att de enligt utredningen skulle vara väl i ständ att utöva elt direkt politiskt infiytande. Samtidigt får de, konstaterar utredningen, samma intresse och behov som infödda och naturaliserade svenska medborgare av att genom ett sådant inflytande påverka särskilt förhållandena pä den ort där de bor och arbetar. Jag kan helt instämma i dessa synpunkter.

Som framgår av vad jag förut har sagt går vägen till ett direkt politiskt inflytande f n. uteslutande över förvärv av svenskt medborgarskap. Ett av de allmänna villkoren för att en utlänning skall kunna tas upp till svensk medborgare (naturalisation) är enligt 6 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap att sökanden sedan sju år har hemvist här i riket. Om vissa särskilda skäl föreligger, får naturalisation beviljas även om de allmänna villkoren inte är uppfyllda. Är sökanden dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, är kravet pä vistelsetid begränsat till tre år.

Det har ibland hävdats att man skulle tillgodose intresset av ett direkt politiskt infiytande för invandrarna genom att avkorta kvaliflkationstiderna för förvärv av svenskt medborgarskap. Många invandrare avstår emellertid som utredningen framhåller från att söka svenskt medborgarskap, fastän de skulle kunna påräkna bifall till en sådan ansökan. Anledningarna till detta är av mycket skiftande slag. Förvärv av svenskt medborgarskap innebär vanligen förlust av del utsprungliga medborgarskapet och kan därför av både känslomässiga och sakliga skäl framstå som ett mycket allvarligt steg vars verkningar är svåra att överblicka. Det är t. ex. naturiigt att ett byte

Prop. 1975/76:23 88

av medborgarskap framstår som en ingripande åtgärd för en invandrare som visseriigen ämnar stanna här i landet under avsevärd tid men som räknar med eller hoppas på alt i framtiden kunna återvända till hemlandet. För många invandrare kan det även när de har vistats flera år i Sverige vara ovisst om de kommer att förbli här eller fiytta hem eller till ett annat land. De svårigheter som invandrarna kan möta i sitt vardagsliv är - som bl. a. invandrarutredningen har påvisat - inte av den arten att de kan övervinnas genom torvärv av svenskt medborgarskap. 1 likhet med rösträttsutredningen och en enhällig remissopinion anser jag därför att en avkortning av kvalifikationstiderna för förvärv av medborgarskap inte är någon tillfredsställande lösning av frågan om politiskt inflytande för invandrarna. Detta ställningstagande innebär inte att andra skäl skulle saknas att avkorta kvalifikationstiderna för svenskt medborgarskap. Denna fråga bereds f n. inom arbetsmarknadsdepartementet på grundval av förslag av invandrarutredningen.

Invandrarnas politiska infiytande kan ges olika former. I några av de västeuropeiska invandrariänderna har man hittills stannat vid olika slag av rådgivande invandrarorgan. Värdet av sådana organ är emellertid omstritt. Något politiskt infiytande! verklig bemärkelse kan för övrigt knappast utövas enbart genom yttrande- eller samrådsrätt. Sådant infiytande uppnås bäst genom ett pä rösträtt grundat aktivt infiytande i samhället. Delade meningar kan föreligga om den lämpliga räckvidden av ett sådant inflytande för invandrarna. Som jag närmare skall utveckla i det följande finns det mycket som talar för en reform med inriktning på det kommunala planet.

Innan jag går närmare in på vad som kan anföras för och emot den antydda lösningen, vill jag peka på en internationell utvecklingstendens. Utlandssvenskarna har rösträtt vid val till riksdagen inom fem år från utfiytiningen från Sverige och förslag har nyligen lagts fram om att tidsbegränsningen skall tas bort. Finland har nyligen berett utlandsfinländarna en till tiden obegränsad rösträtt vid riksdagsval i hemlandet. Norge har gett rösträtt i riksval åt sina utomlands bosatta medborgare inom en bortovarotid av tio år. Bland de västeuropeiska länderna erbjuder Italien ett exempel på en liknande utveckling. Om man till detta lägger den opinion för ökade politiska rättigheter åt invandrarna i det land där de vistas som har framträtt både i Norden och i övriga Västeuropa, kan man här se början på en internationell utveckling mot att migranterna får behålla sina rikspolitiska rättigheter i hemlandet under viss tid och förvärva lokal- och regionalpolitiska rättigheter i värdlandet.

Av invandrarulredningens kartläggning och förslag samt av de ställningstaganden som 1975 års riksdag enligt vad jag tidigare har nämnt har gjort i fråga om invandrarpolitiken framgår att särskilda insatser för invandrarna behövs inom en rad koinmunala verksamhetsområden, främst bostadsförsörjningen, utbildningsväsendet, socialvården och kulturella verksamheter. Som rösträltsutredningen har framhållit är de åtgärder som behövs för att

Prop. 1975/76:23 89

förbättra invandrarnas situation i stor utsträckning av sådant slag att de främst bör ankomma på kommunerna.

Oavsett hur man från statens sida reglerar dessa uppgifter och oavsett de bidrag som kan utgå från staten för ändamålet står det klart att genomförandet av insatserna beror av kommunernas intresse för saken och deras vilja att anslå medel för de olika verksamheterna.

Etl direkt kommunalpolitiskt inflytande för invandrarna skulle som utredningen framhåller vara ägnat att stimulera det lokala samhällets ansträngningar att motverka invandrarnas svårigheter på olika områden. Det svarar också väl mot att en betydande del av deras ekonomiska prestationer till det allmänna går till kommunen i form av skatt och kommunala avgifter. Ett sådant inflytande skulle vidare vara ägnat att stärka invandrarnas självkänsla och främja deras solidaritet med det svenska samhället. De gynnsamma effekterna av ett ökat politiskt inflytande för invandrarna kan emellertid inte fullt ut bevisas. I detta avseende får jag, i likhet med utredningen, hänvisa lill att del folkliga politiska inflytandet allmänt betraktas som det demokratiska samhällets yttersta garant för ett rättvist och riktigt förhällande mellan samhället och de enskilda.

Andra omständigheter som understöder tanken på en reform av invandrarnas kommunalpolitiska ställning i värt land kan man, som utredningen också påpekar, finna på kommunalrättens område.

De förpliktelser som kommunallagen ålägger kommunen gentemot kommunens invånare gör ingen skillnad mellan svenska och utländska medborgare. I 2 § KL föreskrivs sålunda att medlem av kommun är var och en som är mantalsskriven i kommunen, äger eller brukar fast egendom där eller är taxerad till allmän kommunalskatt i kommunen. Kommunmedlemskapet ger visseriigen inte kommunal rösträtt och valbarhet. Medlemskapet ger däremot andra viktiga rättigheter i förhällande till kommunen. Som indirekt framgår av besvärsbesiämmdserna i 76 § KL är kommunen skyldig att basera alla sina beslut och åtgärder pä grunder som är rättvisa gentemot kommunmedlemmarna. Detta innebär bl. a. att kommunmedlemmarna oavsett medborgarskap är likställda i fråga om rättigheter och skyldigheter i förhällande till kommunen, om inte annat är särskilt föreskrivet. Denna likställighetsprincip har upprätthållits även i de många specialförfattningar som finns för särskilda kommunala verksamhetsområden som bostadsförsörjning, skolväsende, barnavård, nykterhelsvård etc. Kom-munmedlemskapel ger vidare en av medborgarskap oberoende behörighet att överklaga kommunala beslut inom området för kommunens allmänna kompetens (76 § KL). Varken KL eller annan lagstiftning om kommunal verksamhet lämnar på det hela taget något utrymme för favorisering av svenska medborgare. Tillämpningen av de förhållandevis fåtaliga svenska författningar som särbehandlar utländska medborgare ankommer genomgående på statliga myndigheter.

Ett direkt kommunalpolitiskt infiytande i form av rösträtt för de invand-

Prop. 1975/76:23 90

rare som är varaktigt bosatta i landet skulle alltså som utredningen framhåller ligga väl i linje med övrig reglering av förhållandet mellan kommunerna och deras invånare.

Som rösträttsutredningen påpekar finns det emellertid också skäl som talar mot kommunal rösträtt för invandrare. En beaklansvärd invändning mot en sådan reform är att kommunerna delar ansvaret med staten för ett stort antal samhällsuppgifter och att det därför inte alltid finns någon klar gräns mellan kommunala och statliga angelägenheter. Det finns otvivelaktigt ett högst konkret samband mellan kommunalpolitiken och rikspolitiken.

En betydande del av den kommunala verksamheten är reglerad av speciallagstiftning och villkor för statsbidrag. Den kommunala verksamheten är också i dag vägledd av kommunala fierärsplaner, vilka tillsammans med länsplaner och riksplaner bildar ett sammanhängande system.Uppdelningen mellan statliga och kommunala uppgifter, som är oklar främst i den meningen atl den är starkt nyanserad, innebär att de rikspolitiska intentionerna i stor utsträckning förverkligas av kommunerna. En kommunal rösträtt sträcker sig alltså längre än till ett inflytande i frågor som rör bara den kommun där rösträtten utövas. När det gäller att bedöma vilken betydelse som bör tillmätas de synpunkter som jag nu har redovisat, måste emellertid beaktas atl det infiytande som en kommunal rösträtt ger är begränsat i olika hänseenden. Den kommunala rösträtten ger sålunda inte något inflytande i frågor som rör t. ex. landets utrikes-, försvars- eller handelspolitik eller dess ekonomiska politik. Landets utveckling i stort bestäms vidare främst genom den lagstiftningsmakt som tillkommer riksdagen.

Mot en kommunal rösträtt för invandrare kan vidare invändas att rösträtt inte bör tillkomma den som inte känner sådan samhörighet med landet att han vill förvärva medborgarskap här och att det skulle leda till att innehållet i medborgarskapet tunnas ut i alltför hög grad, om sambandet mellan rösträtt och medborgarskap bryts. Som jag har anfört i det föregående behöver emellertid den omständigheten att en invandrare vill behålla den anknytning till hemlandet som medborgarskap där ger honom inte betyda att han inte känner samhörighet med Sverige. Redan med hänsyn till begränsningarna i det inflytande som vinns genom kommunal rösträtt anser jag att synpunkten att innehållet i medborgarskapet skulle tunnas ut i alltför hög grad, om sambandet mellan medborgarskap och rösträtten bryts, inte bör tillmätas någon större betydelse.

En annan invändning mot tanken pä en kommunal rösträtt för icke svenska medborgare är att mänga av de kommunalpolitiska frågorna är av långsiktig natur och att de därför bör avgöras av väljare och förtroendemän som haren mera långsiktig förankring i kommunen än den som invandrarna i gemen kan ha. Denna invändning försvagas å andra sidan något av den höga rörlighet som numera utmärker även den svenska befolkningen. Det är sålunda redan nu vanligt att en väljare i de kommunala valen får ta

Prop. 1975/76:23 91

ställning till frågor vars slutliga betydelse för honom själv är osäker.

Jag är medveten om att en kommunal rösträtt för utlänningar skulle ge ett infiytande som sträcker sig något längre än del lokalpolitiska infiytande i egentlig mening som jag i det föregående har redovisat argument för. Jag anser emellertid i likhet med utredningen och remissinstanserna att de skäl som talar för reformen har sådan tyngd atl invändningarna bör vika. I ett följande avsnitt kommer jag alt ta upp frågan om särskilda förutsättningar bör ställas upp i syfte att skapa garantier för att kommunal rösträtt skall tillkomma bara sädana utlänningar som kan väntas ha viss kännedom om de svenska samhällsförhållandena och en någorlunda varaktig anknytning till landet.

Utredningens förslag att i Sverige varaktigt bosatta utlänningar skall ges rösträtt vid val av kommunfullmäktige har inte föranlett invändningar från någon remissinstans. Med stöd av vad jag har anfört i det föregående förordar jag att förslaget genomförs. Som utredningen - utan erinran från remissinstanserna - har föreslagit bör reformen avse också rösträtt vid val av landstingsmän. Genom sjukvården, som är den helt dominerande landstingskommunala uppgiften, tillhandahåller landstingskommunerna personlig service av i princip samma slag som t. ex. den kommunala socialvården. Någon avgörande principiell skillnad föreligger inte mellan uppgiftsfördelningen staten-landstingskommunerna och uppgiftsfördelningen staten-kommunerna. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Gotlands, Malmö och Göteborgs kommuner inte ingår i landstingskommun och att de alltså har att fullfölja landstingskommunala uppgifter. Stockholms läns landstingskommun svarar vidare för en del betydelsefulla kommunala uppgifter.

I likhet med de remissinstanser som har uttalat sig på denna punkt biträder jag vidare utredningens förslag alt reformen skall avse också rösträtt vid val av kyrkofullmäktige.

De förslag som jag nu har lagt fram föranleder ändringar i 6 § KL, 6 § KLS och 9 § LFS. Någon ändring behövs däremot inte i LL, eftersom det i 7 § LL föreskrivs atl rösträtt vid val av landstingsmän tillkommer den som är röstberättigad vid val av kommunfullmäktige i kommun inom landstingskommunen.

Ordinarie flänst som präst i territoriellt pastoral tillsälls enligt lagen (1957:577)om prästval i regel genom val inom pastoratet. Rösträtt tillkommer därvid den som har rösträtt på kyrkostämma i församling inom pastoratet. Förslaget att kravet pä svenskt medborgarskap som förusältning för rösträtt vid val av kyrkofullmäktige skall tas bort kommer därför att medföra att något sådant krav inte heller kommer att behållas när det gäller rösträtt vid prästval. Varken utredningen eller remissinstanserna har funnit att denna konsekvens bör föranleda att ett krav pä svenskt medborgarskap bör skrivas in i lagen om prästval. Jag ansluter mig till denna bedömning.

Innan jag går in på frågan om vilka särskilda förutsättningar för rösträtt

Prop. 1975/76:23 92

som kan böra ställas upp för invandrarnas del, vill jag ta upp några särskilda frägor. Utredningens förslag avser kommunal rösträtt för invandrare från alla länder. Rösträtten skall alltså inte begränsas till alt gälla t. ex. invandrare från de nordiska länderna eller från länder som medger där bosatta svenska medborgare motsvarande rättigheter. Remisssinstanserna har inte haft något att invända mot att reformen får en sädan omfattning. Med hänsyn till de uttalanden som har gjorts inom bl. a. Nordiska ministerrådet synes man kunna räkna med att förslag om kommunal rösträtt för nordiska invandrare inom de närmaste åren kommer att läggas fram i Danmark, Finland och Norge. Även om en sådan reform genomförs i dessa länder, skulle de nyss antydda begränsningarna i en svensk reforms omfattning leda till att invandrarna i Sverige delades i tvä stora grupper, en med och en utan direkt politiskt infiytande. En sådan uppdelning skulle enligl min mening stå i strid mot de principiella skäl som jag har anfört till stöd för förslaget om kommunal rösträtt för invandrare. Jag anser därför att några begränsningar av det slag som jag nu har berört inte bör göras. Reformen bör alltså i princip avse alla här bosatta invandrare.

En fråga som också bör tas upp i detta sammanhang är om särskilda åtgärder bör vidtas för att hindra att en person blir berättigad att kort tid efter det att han har utövat kommunal rösträtt i ett land rösta vid kommunalval i ett annat land. Situationen kan t. ex. vara den att en invandrare deltar i ett kommunalval här och kort tid därefter fiyttar tillbaka till sitt hemland där kommunalval skall äga rum inom en snar framlid. I likhet med utredningen anser jag att det för svenskt vidkommande saknar betydelse atl en invandrare på detta sätt kan ha möjlighet att rösta också i sitt hemland. Pä samma sätt bör man enligt min mening bedöma det fallet alt invandraren fiyttar från Sverige till ett annat land än hemlandet. Att reglerna i något land skulle kunna tänkas bli sådana att en invandrare så gott som omedelbart kan fä rösträtt där kan inte motivera särskilda restriktioner för invandrarnas rösträtt i vårt land. I Norge har nyligen införts en möjlighet för utomlands bosatta norska medborgare att delta i de norska kommunalvalen. Denna rätt gäller i tio år från utfiytiningen från Norge. Inte heller det förhällandet att en här bosatt utlänning kan, medan han är bosatt i Sverige, delta i kommunalval i sitt hemland bör enligt min mening föranleda begränsningar i hans rätt att delta i de svenska kommunalvalen. Till de skäl som från principiell synpunkt kan anföras mot sådana begränsningar kommer att det torde stöta på oöverstigliga praktiska svårigheter att åstadkomma regler som hindrar s. k. dubbel kommunal rösträtt.

5.3 Särskilda villkor för rösträtt

Som särskild förutsättning för utlännings rösträtt vid val av kommunfullmäktige och landstingsmän skall enligt utredningens förslag gälla att utlänningen har bott i Sverige oavbrutet under ungefär tre är närmast före

Prop. 1975/76:23 93

valet. Med enstaka undantag biträder remissinstanserna utredningens mening att viss tids vistelse här är tillräcklig särskild förutsättning för rösträtt. Det stora flertalet remissinstanser anser också att tre år är en lämpligt avvägd kvalifikationstid. Några remissinstanser redovisar emellertid en annan uppfattning.

För egen del vill jag slå fast att som grundläggande villkor för en kommunal rösträtt för icke svenska medborgare bör gälla de särskilda förutsättningar som nu gäller för svenska medborgares rösträtt. Till grundförutsättningarna bör sålunda höra att invandraren bor i kommunen i den meningen att han är kyrkobokförd där när röstlängden upprättas och att han har uppnått 18 års ålder. Den nuvarande regeln om all omyndighetsförklaring diskvalificerar för rösträtt bör i princip också gälla utlänning. Till frågan om denna regels närmare tillämpning på utlänning återkommer jag i det följande.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att dessa grundförutsättningar inte kan anses tillräckliga när det gäller rösträtt vid val till kommunfullmäktige och landsting. Rimliga garantier bör skapas för att den utländske väljaren har vissa inte alltför obetydliga kunskaper i svenska språket, känner till och har förståelse för svenska förhållanden och har ett naturiigt personligt intresse inte bara för de alldeles aktuella förhållandena i kommunen utan också för de mera långsiktiga kommunala angelägenheterna.

Enligt utredningen skulle t. ex. språkprov och andra kunskapstester kunna användas som medel för att uppnå de garantier för samhörighet med det svenska samhället som bör föreligga. Den enskilde invandrarens personliga intresse för samhällsutvecklingen här skulle kunna prövas genom att man som villkor för rösträtt kräver särskild ansökan av den som vill bli upplagen i röstlängd. Utredningen anser att sådana särskilda rösträttsvillkor för invandrare lätt kan uppfattas .som diskriminerande och att de därför bör undvikas. Bara en remissinstans uttalar sympati för rösträttsvillkor av det slag som nu har nämnts. Enligt utredningen talar också starka administrativa skäl mot individinriktade särvillkor. Sådana villkor gör s'ärskilda manuella inslag i valförfarandet nödvändiga. Olika avsteg från nuvarande maskinella rutiner vid folkregistrering och röstlängdsframställning blir kostnadskrävande och svårhanleriiga, framhåller utredningen. Jag delar utredningens mening att man i stället bör välja ett generellt särskilt rekvisit som på samma sätt som medborgarskapet lätt låter sig konstateras. Ett lämpligt sådant rekvisit är viss tids vistelse i landet.

En slor majoritet bland remissinstanserna ansluter sig som jag nyss har nämnt till utredningens förslag om en treärsregel. JK anser att en kvalifikationstid av tre år är för kort, medan några remissinstanser anser att den är onödigt lång, i vart fall när det gäller invandrare från annat nordiskt land. Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår sålunda atl samma kvalifikationstid skall gälla för rösträtt som för förvärv av svenskt medbor-

Prop. 1975/76:23 94

garskap. Denna länsstyrelse anser vidare att kvalifikationstiderna för förvärv av medborgarskap bör sänkas.

Invandrarna är, som jag har påpekat i det föregående, inte någon enhetlig grupp. Pä grund av den nordiska spräkgemenskapen och allt annat som är gemensamt för de nordiska länderna växer många av de nordiska invandrarna i Sverige på kortare tid än invandrare frän andra länder in i det svenska samhällets förhållanden. Del kan samtidigt konstateras att inte ens de nordiska invandrarna i språkhänseende kan betecknas som någon enhetlig grupp. Många av de finländska invandrarna kommer sålunda från rent finskspråkiga områden.

Samtidigt som alltså en del språkliga eller nationella grupper av invandrare kan tänkas på kortare tid än andra skaffa sig personliga förutsättningar för ett meningsfullt ställningstagande i allmänt val i Sverige framstår det enligt min mening som svårt alt finna invändningsfria grunder för en uppdelning av invandrarna i två eller fiera grupper med olika kvalifikationstider. Även administrativa skäl talar mot en sådan ordning. Jag anser därför att en enhetlig kvalifikationstid bör gälla för alla här bosatta utlänningar.

Efter två års vistelse här kan en invandrare från ett utomnordiskt land få bosättningstillstånd i Sverige. 1 prop. 1975/76:18 föresläs emellertid, som jag har nämnt i det föregående, att bosättningstillståndet skall ersättas av ett permanent uppehållstillstånd, som i regel skall utfärdas efter ett års vistelse här. För förvärv av svenskt medborgarskap krävs en vistelsetid här av tre år för medborgare i övriga nordiska länder och sju är för medborgare i andra länder. Från denna utgångspunkt kan hävdas att kvalifikationstiden för rösträtt inte bör underskrida tre år eller överskrida sju år. Redan av det skälet att medborgare från de övriga nordiska länderna antalsmässigt dominerar bland invandrarna är det lämpligt att välja en kvalifikationstid som är väsentligt kortare än sju år. När kvalifikationstiden bestäms, måste ä andra sidan beaktas att en viss lids vistelse här är en tämligen osäker garanti för atl invandraren har förutsättningar alt la ställning i valet och har en sådan anknytning lill Sverige att det framstår som motiverat atl avsteg görs från kravet på medborgarskap.

Jag anser att en kvalifikationstid av tre år innebär en rimlig avvägning mellan de olika synpunkter som här anmäler sig. Något krav pä viss tids vistelse i kommunen bör som också utredningen har funnit inte ställas upp.

Med en treårig kvaliflkationstid avser jag en i princip oavbruten treårig bosättning under tiden närmast före valet. En motsvarande anknytning till Sverige skulle i och för sig kunna skapas av ett flertal kortare vistelser i Sverige eller av en tidigare längre tids vistelse här. Särregler av delta slag skulle emellertid komma att beröra ett ganska litet antal personer och de skulle samtidigt medföra registreringstekniska komplikationer. Jag finner därför inte anledning föreslå några sådana särbestämmelser.

I fråga om rösträtt i kyrkliga val kan enligt utredningens mening särskild

Prop. 1975/76:23 95

kvalifikationstid avvaras. Församlingarnas offentligrättsliga befogenheter är begränsade. Utländsk medborgare med evangelisk-luthersk trosbekännelse kan bli medlem i svenska kyrkan så snart han har bosatt sig här. Från religiös synpunkt kan, säger utredningen, särskilda restriktioner för vissa samfundsmedlemmars rätt att medverka i församlingens beslutsprocess te sig främmande. Att en luthersk trosbekännare frän ett annat land som ansluter sig till vär lutherska kyrka och till den lokala församlingen på sin vistelseort inte förrän efter viss tid skulle få delta i församlingens beslut och rådslag framstår enligt uiredningen som otillfredsställande från internationell ekumenisk synpunkt.

De flesta av de remissinstanser som uttalar sig på denna punkt ansluter sig till utredningens mening. Ärkebiskopen anför att han har kommit till denna ståndpunkt, trots att de skäl som utredningen anför till stöd för sitt förslag om en treårig kvaliflkationstid vid de borgeriiga kommunala valen kan åberopas för motsvarande regel för de kyrkokommunala valen och trots att det i och för sig är önskvärt att enhetliga regler gäller för de båda valen. Medlemskapet i trossamfundet bör, framhåller ärkebiskopen, väga tyngst. Domkapitlet i Lund, som också ansluter sig till utredningens uppfattning, anför att man hittills har väflt sig mot varje tanke på att ställa upp särskilda kvalifikationskrav, t. ex. krav på dop eller konfirmation, som villkor för valbarhet vid de kyrkliga valen. En inte obetydlig grupp remissinstanser anser emellertid att en kvalifikationstid av tre år bör krävas också för rösträtt vid val av kyrkofullmäktige.

De skäl som utredningen anför till stöd för sitt förslag att något krav på viss kvalifikationstid inte skall ställas upp när det gäller rösträtt och valbarhet vid val till kyrkofullmäktige är enligt min mening inte övertygande. Jag anser att anledning saknas att i detta sammanhang så starkt som utredningen och några remissinstanser gör betona kyrkans ställning av trossamfund. De beslut som fattas av de kyrkokommunala organen rör till övervägande del ekonomiska och administrativa frågor. Ställningstagandet till dessa frågor kräver liksom motsvarande beslut i de borgerliga kommunerna kunskaper i landets språk och kännedom om samhällsförhållandena här. Jag vill erinra om att församlingarna och de kyrkliga samfäl-ligheterna är samhällsorgan som har utrustats med beskattningsrätt och vilkas verksamhet till stor del regleras av bestämmelser av samma slag som de som gäller för de borgeriiga kommunerna. Från praktisk synpunkt talar också starka skäl för enhetliga regler om rösträtt och valbarhet i borgerliga resp. kyrkliga kommuner. Jag förordar därför att kravet på tre års bosättning här skall gälla också för rösträtt och valbarhet vid valen till kyrkofullmäktige.

En persons vistelse i Sverige under viss tid konstateras tillföriitligast genom att den fortlöpande kyrkobokföringen används som underlag för bedömningen. Utredningen har emellertid valt att anknyta treårskravet till mantalsskrivningen och i sitt förslag formulerat vistelserekvisitet så att för

Prop. 1975/76:23 96

utlännings rösträtt vid val av kommunfullmäktige och landsflng skall krävas att utlänningen är mantalsskriven i riket för valåret och har varit mantalsskriven här för de två närmast föregående åren. Ett sådant krav skulle enligt utredningen innebära att så gott som samtliga röstberättigade utlänningar vid valtillfiillet hade bott i Sverige oavbrutet under de tre åren närmast före valet. Skälet till att utredningen har valt att utforma vistelserekvisitet som en punktkontroll den 1 november under de tre år som närmast föregår valåret har enligt utredningen varit att en anknytning till kyrkobokföringen skulle kräva ett omfattande manuellt förfarande vid upprättande av röstlängd och att man med en sådan metod knappast skulle kunna undvika ett system med enskilda ansökningar.

Den lösning som utredningen föreslår kritiseras av JK, länsstyrelsen i Stockholms län och lokala skattemyndigheten i Stockholm. Dessa remissinstanser anser att utredningens förslag inte ger tillräckliga garantier för att en formellt röstberättigad utlänning verkligen har bott i Sverige under de tre åren närmast före valet. Länsstyrelsen och lokala skattemyndigheten föreslår att kravet på viss tids vistelse formuleras som ett krav på viss tids oavbruten kyrkobokföring. Lokala skattemyndigheten har också lämnat ett förslag till hur detta skulle kunna genomföras. I fråga om den närmare innebörden av förslaget får jag hänvisa till den redogörelse som jag har lämnat i del föregående (avsnitt 4.3). Jag konstaterar att förslaget medför att man måste ta fram uppgifter om invandringsår och fortlöpande kyrkobokföring för samtliga ca 400 000 utlänningar i Sverige. I övrigt synes förslaget kunna förverkligas på två sätt. En möjlighet är att införa en uppgift om invandringsår i länsstyrelsernas nuvarande personband. Enligt vad jag har inhämtat frän RSV skulle det f n. möta så stora rent datatekniska svårigheter atl införa en sådan rutin att ett system med ett särskilt ul-länningsregister klart vore att föredra. Ett sådant system skulle innebära att sådana förändringar inom gruppen utlänningar i Sverige som är av betydelse för den kommunala rösträtten fortlöpande måste samlas in och da-taföras. Uppskattningsvis skulle ca 50 0(X) ut- och invandringar behöva registreras fortlöpande under ett år. Härtill skulle så komma behandling av uppgifter om födelser, dödsfall och för\'ärv av svenskt medborgarskap.

Lokala skattemyndighetens förslag har den fördelen att det bättre än utredningens förslag ger garantier för att utlänningar som får rösta i svenska kommunalval verkligen har bott i Sverige under ca tre är närmaste före valet. Jag vill emellertid framhålla att inte heller detta system ger någon helt säker bild av en utlännings vistelse här i landet, eftersom det är beroende av att utlänningarna fullgör skyldigheten att till resp. pastorsämbete anmäla eventuella utflyttningar. Vid enjämförelse mellan de två förslagen bör man också ta hänsyn till att det antal personer som kan beröras av de bättre kontrollmöjligheter som lokala skattemyndighetens förslag ger är starkt begränsat. RSV har sålunda upplyst att det totala antalet utländska medborgare som elt visst år flyttar tillbaka hit efter mindre än ett års utlandsvistelse

Prop. 1975/76:23 97

f n. kan uppskattas till högst 800 personer, eller till'högst 2 400 personer för en treårsperiod. Man bör också ta hänsyn till att utlandsvistelse enligt svensk folkbokföringspraxis skall avse minst ett år för atl föranleda avregistrering här i landet och att således flertalet av dessa 2 400 utlänningar inte skulle ha blivit avregistrerade i den svenska folkbokföringen, om man. redan när de flyttade ut ur landet hade känt till att de skulle flytta tillbaka hit inom kortare tid än elt år. Del system som lokala skattemyndigheten föreslår har, som jag redan antytt, den nackdelen att det kräver stora personalinsatser hos pastorsämbetena, länsstyrelserna och riksskatteverket. De ökade kostnader och besvär som är förenade med systemet står enligt min mening inte i rimlig proportion till fördelarna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört ansluter jag mig till utredningens förslag att kravet på viss tids vistelse i Sveflge skäll utformas som en punktkontroll. Jag förordar emellertid att punktkontrollen anknyts till kyrkobokföringen i stället för till mantalsskrivningen. Jag föreslår i enlighet härmed att det i6§ KL, 6 § KLS och 9 § LFS som särskild förutsättning för utlännings rösträtt föreskrivs att han har varit kyrkobokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före valåret. Någon motsvarande ändring behöver inte göras i LL, eftersom rösträtten vid landstingsval enligt 7 § LL är anknuten till rösträtten vid val av fullmäktige i kommun inom landstingskommunen. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet förordar jag att det i 4 kap. 2 § vallagen föreskrivs att utlänning skall tas upp i röstlängd under den särskilda förutsättningen att han enligt länsstyrelsens personband har varit kyrkobokförd i Sverige den 1 november de tre åren närmast före valåret Jag förordar vidare att det i samma paragraf tas in föreskrift om alt för utlänning skall antecknas att rösträtt inte föreligger vid val till riksdagen. Slutligen förordar jag att en följdändring görs i 4 kap. 8 ij vallagen.

Skälen till atl jag väljer den 1 november som kvalificeringsdag är följande. Inför den äriiga mantalsskrivningen den I november sker en avstämning mellan pastorsämbetenas kortregister, som är basregister inom folkbokföringen, och länsstyrelsernas dataregister. Detta innebär att länsstyrelsens personband häller sin högsta kvalitet per den I november. En viktig omständighet är atl länsstyrelserna har sparat bandregistren över kyrkobokförda per den I november för åren 1973, 1974 och 1975, medan register över kyrkobokförda exempelvis per den 1 juni under de aktuella åren inte finns. Med den valda lösningen har jag också tillmötesgått ett vid remissbehandlingen framställt önskemål om ett vistdserekvisit som är enklare att hantera när fråga uppkommer om rättelse av röstlängd än ett mantalsskrivnings-rekvisit. Kyrkobokföringen per den I november ett år kan lätt kontrolleras i personaklen hos pastorsämbetet. Jag vill till sist tillägga atl kyrkobok-föringsrekvisitet bör vara lättare att förstå för invandrarna än ett mantals-skrivningsrekvisit.

Den lösning som jag föreslår är anpassad till det ADB-system för folkbokföringen som vi nu har. Med det nya ADB-system som har beslutats

7 Riksdagen 1975/76:23. I saml. Nr 23

Prop. 1975/76:23 98

av riksdagen våren 1975 (prop. 1975:57, SU 1975:32, rskr 1975:230) och
som avses bli successivt genomfört fr.o.m. är 1978 kommen de rent da
tatekniska förutsättningarna för ett vistelserekvisit som är anknutet till den
fortlöpande folkbokföringen- att föreligga. De praktiska erfarenheterna av
den lösning som jag föreslår bör få avgöra omdet senare kan finnas anledning
att gå över till ett system som innebär ett krav på oavbruten kyrkobokföring
i Sverige. . ■ ■ ■. .

5.4 Valbarhet

Uiredningen föreslär atl utlänning som enligt förslaget'får rösträtt i kommunala val också skall vara valbar till ledamot i de beslutande församlingarna och i nämnderna samt till- andra kommunala förtroendeuppdrag. ■'>

Enligt utredningen är det naturiigt.att rösträtt och valbarhet följs åt så alt valbarhet föreligger på samma grunder'som rösträtt. Utredningen har särskilt övervägt om utlänningar bör vara valbara också till sådana kom-' munala förtroendeuppdrag som.kan medföra kännedom om förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller innebära deltagande i beslut som på ett ingripande sätt berör enskilds rättsliga ställning. I detta sammanhang anför utredningen till stöd för sitt ställningstagande bl.a. att frågor som rör totalförsvaret inte handläggs uteslutande inom sådana spedalreglerade nämnder som civilförsvarsnämnd och beredskapsnämnd och att sådana ärenden kan förekomma också i andra nämnder och i kommunfullmäktige. Kommunerna behöver, påpekar utredningen, inte inrätta särskilda närrinder för dessa ändamål.

Utredningens förslag i denna del får stöd av en stor majoritet bland remissinstanserna. Till de remissinstanser som tillstyrker utredningens förslag hör bl. a. civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, civilbefälhavaren i östra civilområdet och socialstyrelsen. Kritiska mot för- ■. slaget är däremot bl. a. JK, ÖB och civilbefälhavaren i västra civilområdet. JK anför att det redan av principiella skäl kan ifrågasättas om utlänningar, med kanske bristande anknytning till och samhörighet med vårt land, bör fä delta i kommunala beslut som ofta är av avgörande betydelse för svenska allmänna eller enskilda intressen. Att som utredningen helt lita flll det politiska urvalet är enligt JK inte försvarligt. Han förordar att utlänningars valbarhet till kommunala förtroendeuppdrag begränsas till uppdrag som inte medför myndighetsutövning. Utredningen har enligt ÖB inte tillräckligt beaktat de kommunala organens insalser och insyn i totalförsvaret. Kommunerna har, anför han, att handlägga frågor som rör hela totalförsvaret och de får därigenom tillgäng till uppgifter som av sekretesskäl inte bör delges obehöriga. De kommunala organ som ÖB särskilt syftar på är byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden och kommunstyrelsen. ÖB påpekar att kommunstyrelsen fullgör uppgifter som ankommer pä bl a. beredskapsnämnd, civilförsvarsnämnd och kristidsnämnd, om särskilda sådana nämn-

Prop. 1975/76:23 99

der inte har inrättats. Särskilt under'beredskapstillständ och krig skulle det enligt ÖB vara synnerligen olämpligt med utlänningar som ledamöteri kommunala nämnder som har insyn i totalförsvaret. Också några remissinstanser som är positiva till utredningens förslag i fråga om valbarheten antyder att särskilda bestämmelser kan behövas för beredskapstillständ och krig.

För egen del vill jag anföra följande. ' ' '

F. n. är förutsättning för valbarhet till såväl de beslutande som de verkställande och förvaltande kommunåla organen ätt vederbörande uppfyller villkoren för rösträtt. Självfallet ställer förtroendeuppdraget betydligt större krav pä sin utövare än rösträtten. Alt särskilda villkor för valbarhet, med några undantag som inte är av intresse i detta sammanhang, f n. saknas torde bero på uppfattningen att det fria politiska urvalssystemet i princip är överlägset det urvalssystém som skulle kunna skapas genom legala restriktioner för valbarhet.Jag delar denna uppfattning och anser alltså att den som är röstberättigad vid de kommunala valen i princip också bör vara valbar.

RF ger uttryck för grundsatsen att utlänning är likställd med svensk medborgare i fräga om möjligheten att erhålla statlig flänst. Något krav pä svenskt medborgarskap för behörighet till kommunala flänster finns f n. inte.

I likhet med utredningen anser jag att frågan om Valbarhet för icke svenska medborgare till kommunala förtroendeuppdrag bör övervägas särskilt beträffande sådana uppdrag som kan medföra kännedom om förhållanden-av betydelse för rikels säkerhet eller innebära deltagande i beslut som på ett ingripande sätt berör enskilds rättsliga ställning.

Det kan med visst fog hävdas att inte ens utlänningar som har bott längre tid i Sverige borde vara behöriga att ta befattning med totalförsvarsuppgifter i egenskap av ledamöter i beslutande eller förvaltande kommunala organ. De skäl som talar för en sådan ståndpunkt är främst att de militära och civila aktiviteter som sätts in när landets nationella självständighet är i fara enligt gällande regler i princip handhas endast av landets egna medborgare. Utländsk medborgare har sålunda varken skyldighet eller rätt att delta i landets militära försvar. I fråga om civilförsvar kan utländska medborgare med civilförsvarsplikt f n. endast åläggas delta i visst verksskydd. För en mindre restriktiv syn på invandrares deltagande i kommunala totalförsvarsangelägenheter talar å andra sidan det förhållandet att verksamheten är av intresse för hela civilbefolkningen i kommunenoch trots sitt samband med det militära försvaret väsentligen är av civil natur. Här bosatta utländska medborgare har i krigsfara eller krig på samma sätt som landets egna medborgare ett intresse av det väsentligen vapenfria skydd för hem och familj på vilket de kommunala insatserna inom civilförsvaret är inriktade (utrymning, skyddsrum). Härtill kommer att civilförsvarslagen ger regeringen befogenhet alt ålägga utlänningar lika vittgående civilförsvarsplikter som ordinärt åvilar svenska medborgare. Vad jag hu har sagt avser i första hand

Prop. 1975/76:23 100

kommunernas uppgifter inom civilförsvaret. Ett motsvarande resonemang kan emellertid föras i fråga om andra kommunala uppgifter med anknytning till totalförsvaret, t. ex. den kommunala beredskapen.

Frågor som rör totalförsvaret handläggs inte uteslutande inom sådana spedalreglerade nämnder som civilförsvarsnämnd, beredskapsnämnd och krislidsnämnd. Sådana ärenden kan också förekomma i andra nämnder och i den beslutande församlingen. Kommunerna behöver inte heller inrätta särskilda nämnder för dessa ändamål. Om särskild nämnd inte inrättas, skall kommunstyrelsen vara civilförsvarsnämnd, beredskapsnämnd resp. kristidsnämnd men kommunen kan också anförtro uppgiften åt annan kommunal nämnd.

Särskilt vissa av de spedalreglerade kommunala nämnderna kan tämligen ofta ha att fatta beslut som på ett ingripande sätt berör enskildas rättsliga ställning. Det gäller särskilt socialnämnd, barnavårdsnämnd, nykterhetsnämnd, social centralnämnd, byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att det i många hänseenden kan vara värdefullt att det också i nämnder som har uppgifter med påtagligt inslag av myndighetsutövning finns ledamöter med särskild kännedom om och erfarenhet av invandrarnas situation.

Jag vill till sist peka på att éventueUe partiella restriktioner i fråga om invandrares behörighet att delta i de olika kommunala organens verksamhet inte är väl förenliga med kommunallagarnas regler om den kommunala organisationen. Jag tänker då främst på den gemenskap i ärendebehandlingen som finns mellan den beslutande församlingen å ena sidan samt de förvaltande och verkställande organen - nämnderna - å andra sidan. Beredningsreglerna gör kommunstyrelsen och dess motsvarighet i landstingskommun och kyrklig kommun till obligatoriskt beredningsorgan för alla ärenden i den beslutande församlingen och medför vanligtvis att beredning måste ske i ytterligare någon nämnd. Av betydelse i detta sammanhang är också det informella samråd mellan olika nämnder som i stor utsträckning äger rum i kommunerna.

Min inställning är alltså den att några särskilda begränsningar inte bör gälla för utlännings valbarhet till de beslutande församlingarna och nämnderna eller till kommunala förtroendeuppdrag i övrigt. Nuvarande regler om rösträtt som uteslutande valbarhetsvillkor bör alltså gälla även för utlänningar. Enligt min uppfattning är det inte heller en framkomlig väg att begränsa utlänningars rätt att som valda ledamöter i vissa kommunala nämnder delta i handläggningen av vissa ärendegrupper.

Vid krig eller krigsfara eller liknande förhållanden kan emellertid rikets säkerhet kräva att inskränkningar görs i utlännings rätt att fullgöra kommunalt förtroendeuppdrag. Under sådna förhållanden kan regeringen enligt 70 § utlänningslagen meddela särskilda föreskrifter om bl. a. utlännings rätt till anställning i Sverige. Efter samråd med statsrådet Leijon förordar jag atl regeringen genom ett tillägg till paragrafen bemyndigas att meddela mot-

Prop. 1975/76:23 101

svarande föreskrifter om utlännings rätt att inneha offentligt förtroendeuppdrag och att paragrafens lydelse i övrigt anpassas till lydelsen av 13 kap. 6 § RF. Med offentligt förtroendeuppdrag avser jag då i första hand uppdrag som ledamot av beslutande församling eller nämnd hos kommun, landstingskommun eller kyrklig kommun samt andra kommunala förtroendeuppdrag. Under begreppet kommer emellertid också att hänföras t. ex. uppdrag som ledamot av styrelse för statlig myndighet. Att jag inte väljer att använda begreppet kommunalt förtroendeuppdrag beror på att en sådan lösning skulle föranleda osäkerhet om exempelvis uppdrag hos landstingskommun innefattas i begreppet.

Enligt 19 kap. 8 § föräldrabalken krävs svenskt medborgarskap för valbarhet lill överförmyndare och ledamot av överförmyndarnämnd. Detta villkor diskuterades i samband med de ändringar i föräldrabalken som beslutades hösten 1974. I propositionen föreslogs att kravet pä svenskt medborgarskap skulle slopas (prop. 1974:142 s. 154). Riksdagen beslöt emellertid att behälla villkoret. Lagutskottet framhöll att överförmyndaren haren viktig myndighetsutövande funktion och att hans krävande uppgifter förutsätter, goda insikter i svensk rätt och svensk förvaltning. Utskottet kunde därför inte finna anledning att i varje fall f n. slopa kravet på att överförmyndare skall vara svensk medborgare (LU 1974:38 s. 63). Skäl att nu åter ta upp denna fråga till prövning finns enligt min mening inle.

Jag finner inte anledning att nu ta upp frågan om utlänning bör vara valbar till sädana statliga regionala eller lokala myndigheter vars ledamöter helt eller delvis utses av kommunfullmäktige eller landsting. Exempel på sådana statliga myndigheter där svenskt medborgarskap är en förutsättning för valbarhet är länsnykterhetsnämnd och polisstyrelse. Med hänsyn till att taxeringsnämnd, irafiknämnd, styrelse för försäkringskassa, pensionsdelegation och försäkringsnämnd inte kan betraktas som kommunala myndigheter går jag inte heller in på frågan om kravet på svenskt medborgarskap som förutsättning för valbarhet till dessa organ bör tas bort.

5.5 Verkan av omyndighetsförklaring

Den som är omyndigförklarad av domstol har inte rösträtt vid val av kommunfullmäktige, landstingsmän eller kyrkofullmäktige (6 § KL, 6 § KLS, 7 § LL, 9 § LFS). Motsvarande regel gäller enligt 3 kap. 2 § RF vid val till riksdagen. I 4 kap. 2 § vallagen föreskrivs att den som den I juni enligt länsstyrelsens personband på grund av domstols förklaring är eller efter uppnådd myndighetsålder skall förbli omyndig inte skall tas upp i röstlängd.

Av de svenska medborgarna i Sverige är omkring 33 000 omyndigförklarade. Enligt utredningen är i Finland antalet omyndigförklarade medborgare omkring 16 000. Antalet omyndigförklarade medborgare i Danmark och Norge är enligt vad jag har inhämtat omkring 3 000 resp. 800. Uppgifter

8 Riksdagen 1975/76:23. 1 samt. Nr 23

Prop. 1975/76:23 102

saknas om hur många omyndigförklarade utlänningar som är bosatta i Sverige. Det synes emellertid kunna antas att antalet inte är stort. Utredningen anser att omyndighetsförklaring i princip bör diskvalificera även utlänning från rösträtt i kommunala val. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning. Vissa svårigheter möter emellertid när det gäller att förverkliga en sådan ordning. För det första uppkommer frågan i vilka fall en utomlands meddelad omyndighetsförklaring beträffande utlänning bör tillmätas betydelse. För det andra finns uppgifter om omyndighetsförklaringar inte registrerade beträffande här bosatta utlänningar.

I prop. 1967:145 med förslag till lag angående ändring i lagen (1920:796) om val till riksdagen m. m. anförde föredragande departementschefen att en omyndighetsförklaring som har meddelats av utländsk myndighet beträffande svensk medborgare bör utgöra hinder för rösträtt endasi om den har giltighet i Sverige i andra hänseenden än i fråga om rösträtten (prop. s. 52). En utomlands meddelad omyndighetsförklaring beträffande svensk medborgare torde enligt departementschefen i allmänhet inte ha sådan giltighet. Har en svensk förklarats omyndig i Danmark, Finland, Island eller Norge gäller beslutet emellertid civilrättsligt här i landet. Departementschefen ansåg att beslutet då borde beaktas även i rösträttshänseende.

Principen att en omyndighetsförklaring bör utgöra hinder för rösträtt endast om den har giltighet i Sverige i andra hänseenden än beträffande rösträtten bör enligt min mening tillämpas också i fråga om utlänningar som är bosatta här. När det gäller medborgare i de övriga nordiska länderna torde en sådan ordning i regel inte behöva medföra större svårigheter. Enligt 22 § förordningen (1931:429) om internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap skall nämligen lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut om bl. a. omyndighetsförklaring som har meddelats i nordiskt land gälla i övriga nordiska länder utan särskild stadfästelse och utan prövning av avgörandets riklighet eller av dess förutsättningar med hänsyn till hemvist eller medborgarskap i det ena eller andra av de nordiska länderna.

I fråga om andra utlänningar än sådana nordbor som har omyndigförklarats i nordiskt land kan det däremot vara svårt att avgöra huruvida en omyndighetsförklaring som har meddelats i annat land än utlänningens hemland eller Sverige har giltighet här i civilrättsligt hänseende och därför bör beaktas även i rösträttshänseende. Man bör emellertid kunna utgä frän att detta problem kommer att bli ytterst sällsynt.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att det inte behövs någon ändring eller komplettering av bestämmelserna i kommunallagarna eller vallagen om omyndighetsförklaring som diskvalifikationsgrund för rösträtt.

För att principen om omyndighetsförklaring som diskvalifikationsgrund för rösträtt skall få något egentligt innehåll i fråga om utländska medborgare fordras att uppgifter lämnas frän deras hemländer om omyndighetsförklaringar som har meddelats där beträffande personer som därefter har invandrat

Prop. 1975/76:23 103

till Sverige. Överiäggningar i denna fråga har inletts bl. a. mellan riksskatteverket och de centrala folkbokföringsmyndigheterna i de övriga nordiska länderna. Därvid övervägs bl. a. om överenskommelsen den 5 december 1968 om internordiskt flyttningsbetyg bör kompletteras med en föreskrift om att sådant flyttningsbetyg skall innehålla uppgift om huruvida omyndighetsförklaring har meddelats. Vidare övervägs möjligheterna att mellan de nordiska länderna lämna motsvarande uppgifter beträffande personer som redan nu har flyttat lill annat nordiskt land. Del ankommer på regeringen alt besluta om de författningsändringar m. m. som överiäggningarna med de andra nordiska länderna kan föranleda.

1 förhållande till utomnordiska länder saknas praktiska förutsättningar för ett informationsutbyte av det slag som jag nu har berört. Vissa uppgifter om omyndighetsförklaringar beträffande medborgare i dessa länder torde emellertid finnas hos tingsrätter som har handlagt förmynderskapsärenden som avses i 5 kap. 2,4 eller 5 ijij lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Det ankommer på regeringen att pröva om dessa domstolar bör åläggas skyldighet att underrätta pastorsämbetena om sådana omyndighetsförklaringar. De brister i fråga om registrering av omyndighetsförklaringar som kan ha meddelats i hemlandet beträffande medborgare i utomnordiska länder har så ringa praktisk betydelse att de bör kunna godtas.

5.6 Information

1 anslutning till en reform som innebär atl invandrarna ges rösträtt och valbarhet i kommunala val behövs, som utredningen och remissinstanserna har funnit, tämligen omfattande informationsinsatser. Informationen bör avse det svenska samhällets organisation och arbetssätt i allmänhet, valförfarandet samt de politiska grupperingarna och meningsriktningarna i Sverige. Den allmänna samhällsinformationen bör främst förmedlas av staten. Den mera politiskt inriktade informationen bör ankomma på de politiska partierna och på organisationer som står dem nära. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av studieförbundens medverkan i informationskampanjen Val 70 och av deras drkelverksamhet om energipolitiken anser jag det särskilt angeläget atl studieförbundens intresse och förutsättningar att göra insalser i den nu aktuella informationsverksamheten tas lill vara. Jag vill nämna atl studieförbunden både i sina remissyttranden och i andra sammanhang har ställt sig mycket positiva till att delta i informationsverksamheten.

Som utredningen framhåller mäste informationsåtgärderna samordnas. När utredningen lade fram sitt betänkande pä våren 1975 stod del klart att, under förutsättning att riksdagen beslutar om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare fr.o. m. 1976 års val, vissa informationsåtgärder kunde behöva sättas in kort tid efter riksdagens beslut och att det för-

Prop. 1975/76:23 104

bereddsearbete som kunde göras utan att riksdagens ställningstagande föregreps borde påbörjas omedelbart. Den 7 maj 1975 tillkallade jag tned stöd av regeringens bemyndigande den 24 april 1975 en ledningsgrupp för att samordna arbetet med att förbereda de informationsåtgärder som bör ankomma på centrala statliga myndigheter och för atl biträda myndigheterna med råd och anvisningar i fråga om utformning av informationsmaterial m. m. 1 denna ledningsgrupp ingår företrädare för regeringens kansli, RSV, nämnden för samhällsinformation, SIV, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Till gruppen har knutits en företrädare för vart och ett av de partier som är representerade i riksdagen. Ledningsgruppen bör .svara för den övergripande samordningen av den informationsverksamhet i anslutning till reformen som finansieras av staten.

En grundläggande information om samhället, kommunerna och rösträtten bör ställas samman i en broschyr som översätts till de 14 största icke skandinaviska invandrarspråken - vilket innebär att man kan nå ca 95 % av invandrarna - och distribueras till alla utlänningar i Sverige som har fyllt 18 år. Broschyren bör kostnadsfritt hållas tillgänglig för bl. a. kommunernas invandrarbyråer, studieförbund, invandrarorganisationer och fackliga organisationer. Del bör ankomma pä ledningsgruppen att ansvara för utarbetandet av broschyren. Broschyren bör framställas i en upplaga av 1 000 000 exemplar. Kostnaderna härför beräknar jag lill 750 000 kr. Härutöver har för budgetåret 1975/76 under flortonde huvudtitelns anslag Kommundepartementet beräknats ett engångsbelopp om 200 000 kr. för vissa personalkostnader m. m. för utarbetande av broschyren (prop. 1975:1 bil. 16 s. 7, CU 1975:3, rskr. 1975:42).

Särskilda statsbidrag bör enligt min mening utgå lill alla studieförbund som i anslutning till rösträttsreformen vill anordna studiecirklar i samhällsorientering för invandrare. Den samhällsorientering som studieförbunden kan erbjuda invandrarna i anslutning till reformen kan väntas bli en betydelsefull del av informationen till invandrarna om hur del svenska samhället fungerar. Det är viktigt atl den kan erbjudas invandrarna ulan del-tagarkostnader.

Utredningen föreslår att statsbidrag skall kunna utgå enligt de bestämmelser som gäller för studiecirklar i svenska med samhällsorientering och särskild samhällsundervisning för invandrare. Del är angeläget atl på kort tid nå så många invandrare som möjligt med den information som behövs i anslutning till rösträttsreformen. Jag anser inte att bestämmelserna för studiecirklar i svenska med samhällsorientering och särskild samhällsundervisning för invandrare är så utformade atl de, ulan väsentliga ändringar i fråga om bl. a. studietid och antal deltagare, kan tillämpas när del gäller en tillfällig och snabbt insatt studiekainpanj av den karaktär som behövs i samband med rösträttsreformen. Dessutom är den formen av studier anknuten till invandrarnas språkstudier, vilket inte bör vara fallet med sam-hällsorienleringen i anslutning till rösträtlsreformen.

Prop. 1975/76:23 105

Lämpligare synes vara att anknyta till beslämmelserna om allmänna studiecirklar med lilläggsbidrag, s. k. prioriterade cirklar, i förordningen (1963:463) omstaisbidrag lill det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Dessa statsbidragsbestämmelser har förut tillämpats i samband med genomförandet av särskilda studiekampanjerom bl. a. energipolitiken. Jag anser därför att statsbidrag till studiecirklar i samhällsorientering för invandrare i anslutning lill rösträttsreformen bör utgå enligt 1963 års förordning. Följande avvikelser frän vad som gäller enligt förordningen bör dock göras. Beträffande studietiden gör som enda statsbidragsvillkor gälla att studiecirkel i samhällsorientering för invandrare skall omfatta minst tio studietimmar. Till kostnader för medverkan av tolk eller tolkar bör ulgå högst 40 kr. för studietimme och tolk. Statsbidrag för medverkan av expert eller fackman bör inte utgä. Under högst tre limmar per liotimmarsperiod bör det dock vara möjligt att låta någon person som inte deltar i cirkeln, t.ex. förtroendeman eller flänstemän hos kommun eller landstingskommun, ge en lokalt präglad kommunal information. Utöver det statsbidrag som utgår till prioriterade studiecirklar, dvs. för budgetåret 1975/76 högst 53 kr. för studietimme varav 15 kr. utgör ett schabloniserat tilläggsbidrag, bör ett särskilt tilläggsbidrag utgå med 25 kr. för studietimme. Det sammanlagda statsbidraget bör alltså utgöra högst 78 kr. för studietimme, vilket bör göra del möjligl alt erbjuda kostnadsfria cirklar. 1 fråga om studiecirklar som leds av lärare vid statsunderstödd folkhögskola bör särskilt lilläggsbidrag ulgå med högst 25 kr. för studietimme. Del bör ankomma på regeringen all besluta om beloppet.

De särskilda statsbidragsbestämmelserna bör gälla för studiecirklar i samhällsorientering för invandrare som påböflas tidigast den I januari 1976 och avslutas senast den 19 september samma är. Större andel av statsbidraget än normalt bör kunna utgå i förskott. Studiecirklarna i samhällsorientering för invandrare kan beräknas omfatta ca 20 000 studietimmar. De sammanlagda kostnaderna för studiecirklarna, kostnaderna för tolkar inräknade, beräknar jag till 1,8 milj. kr. Ca 1,5 milj. kr. av detta belopp beräknas belasta budgetåret 1975/76 och återstoden följande budgetår.

Det är enligt min mening angelägel att det, utöver en mera allmänt samhällsorienterande information till invandrarna, ges utrymme för en på politiska värderingar grundad information. De tre studieförbund - ABF, Medborgarskolan och Vuxenskolan - som hårde inom riksdagen representerade politiska partierna som medlemsorganisationer bör därför få statsbidrag för alt framställa etl eget studiematerial på olika språk. Statsbidraget bör täcka den del av framställningskostnaden som inte täcks av det bidrag som jag har föreslagit i det föregående. Jag beräknar medelsbehovet till 800 000 kr. Dessa studieförbund bör också fä särskilda bidrag för cirkelledarutbildning. För detta ändamål beräknar jag 1,5 milj. kr. att fördelas mellan studieförbunden med antalet slutligt redovisade genomförda studietimmar som grund. Viss andel av den beräknade kostnaden bör kunna utgå i förskott. Slulreglering bör ske när cirkelverksamheten har avslutats. De tre studie-

Prop. 1975/76:23 106

förbunden bör stimuleras att tillsammans med resp. politiska parti anordna konferenser, bedriva s. k. uppsökande verksamhet och vidta andra åtgärder för att rekrytera deltagare till studiecirklarna. Statsbidrag bör därför utgå lill sädan verksamhet. Jag beräknar medelsbehovet lill 1 milj. kr. Beloppet bör fördelas mellan dessa studieförbund efter i princip samma grunder som det statliga partistödet för år 1976. Till kristen demokratisk samling som inte är medlem i något studieförbund men,som är representerad i åtskilliga fullmäktigförsamlingaroch i några landsting bör utgå bidrag för konferenser och uppsökande verksamhet. Jag beräknar medelsbehovet till 25 000 kr.

Stiftelsen Invandrartidningen bör ges resurser att i anslutning lill valrörelsen ge ut ett särskilt nummer av tidningen med opartisk samhällsinformation och med utrymme för de politiska partierna att själva presentera en saiTimanfattning av sina program. Jag beräknar medelsbehovet till 170 000 kr. Jag utgår härvid från att tidningsnumret framställs i en upplaga av 300 000 exemplar pä de 14 största icke skandinaviska invandrarspråken och på svenska samt från att det distribueras till samtliga invandrarhushåll i landet.

För RSV som har att svara för den tekniska valinformationen kommer vissa merkostnader att uppstå inför 1976 års val. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet beräknar jag merkostnaderna till 350 000 kr. för annonsering, 60 000 kr. för s. k. TV-spots speciellt för invandrare och 250 000 kr. för en informationsbroschyr på de 14 största icke skandinaviska invandrarspråken och på svenska i en upplaga av 500 000 exemplar. RSV:s sam-manfagda merkostnad för information inför 1976 års val beräknar jag alltså till 660 000 kr.

Utöver den information som bör ankomma på statliga myndigheter och som jag nu har redovisat kommer som utredningen framhåller att behövas vissa ytterligare informationsåtgärder. Av remissyttrandet från Sveriges Radio framgår alt företaget planerar att lämna information i radio och TV pä elt sätt som stämmer väl överens med vad utredningen har angett som önskvärt. Jag utgår från att också pressen kommer att lämna information i samband med reformen.

Jag vill erinra om den betydelsefulla roll som invandrarnas egna organisationer kan få i informationsarbetet. Det är angeläget att de sorn svarar för informationen samråder med invandrarorganisationerna och tar del av deras synpunkter vid planeringen och genomförandet av informationsåtgärderna.

Många kommuner och landstingskommuner bedriver redan nu en omfattande informationsverksamhet riktad lill invandrarna. Del är också vanligt att kommunerna har inrättat invandrarbyråer eller vidtagit andra åtgärder för att stödja invandrarna och främja deras anpassning i Sverige. Det är angeläget att kommunerna och landstingskommunerna medverkar i informationsverksamheten med anledning av införandet av kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare så atl deras erfarenheler och resurser i övrigt tas till vara. Några remissinstanser föreslår att statsbidrag skall kunna utgå

Prop. 1975/76:23 107

till kommunerna för särskilda informationsinsatser i anslutning till reformen. Med hänsyn till de informationsinsatser som studieförbunden kan väntas göra utgår jag emellertid från att kostnaderna för kommunernas och landstingskommunernas information inte blir högre än att de kan bäras utan särskilda statsbidrag.

Som utredningen framhåller kommer rösträttsreformen att medföra ökade informationskostnader förde politiska partierna. Förslagom en uppjustering av det ekonomiska stöd till partierna som utgår enligt lagen (1972:625) om statligt partistöd kommer att föreläggas riksdagen inom kort Jag vill också erinra om att kommuner och landstingskommner enligt lagen (1969:596) om kommunalt partistöd får lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti som är representerat i kommunfullmäktige resp. landstinget.

Sammanfattningsvis beräknar jag medel för information om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare enligt följande. Kostnaderna kommar att bdasta budgetåren 1975/76 och 1976/77.

1. Allmän informationsbroschyr .................. ...... 750 000

2. Studiecirklar i samhällsorientering för invandrare ... 1800 000

3. Framställning av studiematerial, cirkelledarutbildning, konferenser och uppsökande verksamhet ........................................................ 3 325 000

4. Siirskild upplaga av Invandrartidningen .... ...... 170 000

5. Vidgad teknisk valinformation .............. ...... 660 000

6 705 000

För bestridande av de kostnader som redovisas under punkterna 1, 3 och 4 förordar jag att medel anvisas under ett särskilt reservationsanslag under fjortonde huvudtiteln på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1975/76.

För bestridande av de kostnader under punkten 2 som beräknas belasta budgetåret 1975/76, 1,5 milj. kr., förordar jag att medel anvisas under ett särskilt förslagsanslag under florionde huvudtiteln på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1975/76.

Kostnaderna under punkt 5 bör belasta andra huvudtitelns förslagsanslag Vissa kostnader i anledning av allmänna val.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de angivna grunderna för statsbidrag till information om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare.

6. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels all antaga inom kommundepartementet upprättade förslag till

1. lag om ändring i kommunallagen (1953:753),

2. lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm,

Prop. 1975/76:23 113

Innehåll

Propositionen................................................... ..... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................... ...... I

Lagförslag........................................................ ..... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssanmianlräde 1975-10-23 8

1 Inledning...................................................... ..... 8

2 Nuvarande förhållanden m. m........................... .... 10

2.1 Några statistiska uppgifter om utlänningarna i Sverige... 10

2.2 Rösträttsfrågans tidigare behandling.............. 15

2.3 Invandrares politiska inflytande i andra länder m.m 18

2.4 Kommunerna och landstingskommunerna........ 21

2.4.1 Den kommunala och landstingskommunala indelningen 21

2.4.2 Den kommunala och landstingskommunala organisationen 21

2.4.3 Medlemskap i kommun och landstingskommun... 22

2.4.4 Kommunernas och landstingskommunernas ställning

i grundlagen...................................... .... 22

2.4.5 Kommunernas och landstingskommunernas befogenheter 23

2.4.6 Den kommunala normgivningsmakten...... .... 24

2.4.7 Kommunal verksamhet med särskilda inslag av myndighetsutövning 24

2.4.8 Kommunal verksamhet av särskild betydelse för totalförsvaret 26

2.4.9 Sambandet stat - kommun................... .... 28

2.5 Utlännings rättsställning i Sverige................. .... 30

2.5.1 Grundläggande likheter och skillnader i rättsställning mellan svensk medborgare och utlänning .... 30

2.5.2 Rätten atl inresa, vistas och arbeta i Sverige 31

2.5.3 Behörighet atl inneha förtroendeuppdrag .... 32

2.5.4 Rätt att ta del av allmänna handlingar... .... 34

2.5.5 Rält att idka näring m.m...................... .... 35

2.5.6 Rätt att inneha offentlig flänst............. .... 36

2.5.7 Rätt att förvärva naturtillgångar........... .... 38

2.5.8 Utlännings rättsliga ställning i övrigt...... .... 38

2.6 Förvärv av svenskt medborgarskap............... 39

2.7 Val av landstingsmän och kommunfullmäktige m. m. ... 40

2.7.1 Direkta val m.m................................. 40

2.7.2 Indirekta val..................................... 41

2.7.3 Reglerna i övriga nordiska länder........... 42

2.8 Kyrkobokföring och mantalsskrivning............. 43

2.9 Församlingarna......................................... 44

2.9.1 Medlemskap i svenska kyrkan m. m..... 44

Prop. 1975/76:23 114

2.9.2 Svenska kyrkans organisation m. m........ 45

2.9.3 Kyrkomötets inställning till rösträttsfrågan 47

2.9.4 Förhållandena i övriga nordiska länder.... 47

2.10 Reformens inverkan pä invandrares utländska medborgarskap 48

3 Rösträttsutredningen .................................... 49

3.1 Kommunal rösträtt för invandrare................. 49

3.2 Särskilda villkor för rösträtt......................... 52

3.3 Valbarhet................................................ 56

3.4 Verkan av omyndighetsförklaring.................. 59

3.5 Samordning med andra länder...................... 60

3.6 Information.............................................. 61

4 Remissyttrandena.......................................... 66

4.1 Remissutfallet i stort.................................. 66

4.2 Kommunal rösträtt för invandrare................. .... 66

4.3 Särskilda villkor för rösträtt......................... .... 69

4.4 Valbarhet................................................ .... 77

4.5 Verkan av omyndighetsförklaring.................. 81

4.6 Information.............................................. 81

5 Föredraganden ........................................... 83

5.1 Allmänna synpunkter.................................. .... 83

5.2 Kommunal rösträtt för invandrare................. .... 86

5.3 Särskilda villkor för rösträtt......................... .... 92

5.4 Valbarhet................................................ .... 98

5.5 Verkan av omyndighetsförklaring.................. .. 101

5.6 Information.............................................. .. 103

6 Hemställan.................................................... 107

7 Beslut.......................................................... 108

Bilaga Utredningens lagförslag.............................. 109