Prop. 1975/76:197

Regeringens proposition 1975/76:197

med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring;

beslutad den 4 mars 1976,

Regeringen föreslår riksdagen att antaga del förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

SVEN ASPLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om en helt ny lagstiftning beträftånde ersättning vid skada i arbetet i stället för nuvarande lag om yrkesskadeförsäkring, I en ny lag om arbetsskadeförsäkring föreslås i princip rätt till full ersäitning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. En annan grundläggande regel i lagförslaget är att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande särskilda förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Frågor som gäller ersättning för lyte och men hos den skadade regleras i särskild ordning genom gällande avtal om trygghetsförsäkring.

Den nya lagen skall gälla inkomstföriust till följd av skador och sjukdomar som har uppstått i arbetet då dessa varat längre än 90 dagar. Under en samordningstid på de första 90 dagarna skall liksom nu den vanliga sjukförsäkringen tillämpas. Den nya lagen anknyter lill de principer som gäller för invaliditeisbedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir därigenom den faktiska nedsättningen i den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer livräntans storiek. Livräntan vid arbetsskada skall enligt lagförslaget utgöra skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Livräntan skall kunna ersätta åriig inkomstföriust upp till samma inkomstiak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp som f n. motsvarar 75 000 kr. Utgående livränla görs värdebeständig genom anknytning till basbeloppet. Livräntorna

I Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 197

Prop. 1975/76:197 3

Förslag till

Lag om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrives följande,

1 kap. Inledning

1 § Arbetstagare är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.
Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån

utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom,

2 § Arbelsskadeförsäkringen handhas av riksförsäkringsverket, de allmänna
försäkringskassorna och de lokala myndigheter som regeringen bestämmer.

2 kap. Om arbetsskada

1 § Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.

Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Har skada som beror på annat än olycksfall framkallats av smitta, anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver del.

2§ Har försäkrad varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talar mot det,

3 § Med skada avses i denna lag personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade,

4 § Skada till följd av annal än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig,

3 kap. Ersättning vid sjukdom

Förmåner under samordningstid

1 § Är den skadade sjukförsäkrad enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom under en tid av 90 dagar efter del alt skadan inträffade, dock längst till dess skadan medför rätt till livränta eller rätten

Prop. 1975/76:197 4

till sjukpenning upphör enligt 3 kap. 3 S första styckei andra meningen nämnda lag (samordningstid),

2§ Är någon som avses i 1 § ej berättigad till sjukpenning från sjukförsäkringen eller är den skadade ej sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, har han vid arbetsskada rält lill förmåner från arbetsskadeförsäkringen i enlighel med vad som skulle ha utgått om 2 och 3 kap, lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på honom. Sjukpenning utgår dock ej till den som avses i 1 kap, 1 § andra stycket denna lag och ej heller till arbetstagare som enligt 3 kap, 16 § försia stycket lagen om allmän försäkring har undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom,

3 § I den mån ersättning ej utgår enligt 1 eller 2 S ersätter arbetsskade
försäkringen nödvändiga kostnader under samordningsliden för

1. sjukvård utom riket,

2. land vård,

3. särskilda hjälpmedel.

Förmåner efter samordningslid

4 § Arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader efter samord
ningstidens slut för

1, läkarvård,

2, tandvård,

3, sjukvårdande behandling,

4, sjukhusvård,

5, konvalescentvård,

6, läkemedel,

7, särskilda hjälpmedel.

Sjukvårdande behandling och konvalescentvård bekostas av arbelsskadeförsäkringen under förutsätming att behandlingen eller vården har ordinerats av läkare och, såvitt gäller konvalescentvård, lämnas i konvalescenthem som har tagits upp på förteckning som fastställes av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

5 § Vid sjukdom som efter samordningstidens slut sätter ned den försäk
rades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbeie med minst hälften utgår
sjukpenning från arbelsskadeförsäkringen.

Saknar den försäkrade förmåga att skaffa sig inkomst, utges hel sjukpenning, I annat fall utges halv sjukpenning.

Hel sjukpenning utgör för dag en trehundrasextiofemtedel av den försäkrades sjukpenningunderlag enligt 6 i;. Sjukpenningen avrundas till närmaste hela krontal.

Prop. 1975/76:197 5

6 § Sjukpenningunderiag utgöres av

l.för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap, lagen (1962:381) om allmän försäkring:

hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap. 2 S nämnda lag,

2. för den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. lagen om allmän
försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete:

den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap. 2 S nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4 500 kronor,

3. för försäkrad som avses i 1 kap. 1 ij andra stycket:
hans livränteunderiag enligt 4 kap.

Bestämmelserna i 4 kap, 8 S äger motsvarande tillämpning i fråga om sjukpenningunderiag, Sjukpenningunderiaget lår ej beräknas till högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger del basbelopp enligl 1 kap.

6 4; lagen om allmän försäkring som gällde vid årets början,

7 § Medför arbetsskada soni har föranletl livränla enligl 4 kap. på nytt sjukdom, har den försäkrade rätt lill sjukpenning, om sjukdomen sätter ned hans kvarstående förmåga alt skaffa sig inkomst genom arbeie. Därvid skall 5 och 6 Si gälla i tillämpliga delar,

8 § För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård eller konvalescenlvård minskas sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 4 S andra styckei lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Gemensamma bestämmelser

9 § Läkarvård och landvård inom riket bekostas av arbelsskadeförsäkringen
under förutsätining all den lämnas inom den offentliga vården eller av
läkare eller tandläkare som är ansluten lill sjukförsäkringen enligl lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

10 § 1 kostnad för vård m. m, enligl 3 eller 4 Jj inräknas nödvändiga utgifter
för resor.

4 kap. Ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan

AUmänna grunder för ersättning

1 § Försäkrad som till följd av arbetsskada har lått sin förmåga att skaffa sig inkomsl genom arbete nedsatt med minst en femtondel har, sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört, rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock ej, om föriusten för år räknat understiger en Ijärdedel av del basbelopp som gällde vid början av det år då livräntan skulle börja ulgå.

Prop. 1975/76:197 6

Har försäkrad genom arbetsskada fåll sin arbetsförmåga nedsatt med mindre än en femlondel och drabbas han senare av ytteriigare arbetsskada, skall livränta bestämmas på grundval av båda skadorna.

2§ Livränla beräknas på den försäkrades livränteunderiag enligt 5-11 SS och ulgår med så slor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete.

3 § Den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbeie skall be
dömas med beaktande av vad som rimligen kan begäras av honom med
hänsyn till arbetsskadan, hans utbildning och lidigare verksamhet samt ålder,
bosätt ni ngsförhållanden och andra sådana omständigheter.

1 fråga om äldre försäkrad skall främsl tagas hänsyn till hans förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomsl genom sådant arbete som han har ulfört lidigare eller genom annal lämpligt arbeie som är tillgängligt för honom,

4 § Livränta utgår längst till den månad under vilken den försäkrade fyller
65 år, om ej annal följer av andra stycket.

Från och med den månad som avses i första stycket utgår livränta endast i den mån den försäkrade ej har rätt till ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med belopp som uppgår till minsl 65 procent av livräntebeloppet.

Börjar ålderspension utgå lidigare eller senare än från och med den månad under vilken den försäkrade fyller 65 är, skall livränla enligl andra stycket utgå med det belopp som skulle ha utgivits, om hel ålderspension hade börjat uppbäras från och med nämnda månad.

Andra slycket har motsvarande lillämpning i fråga om ålderspension enligl utländskt system för social trygghet.

Livränteunderlag

5§ För den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap, lagen (1962:381) om allmän försäkring utgöres livränleunderlaget av hans sjukpenninggrundande inkomst enligt 3 kap, 2 S nämnda lag vid den lidpunkt från vilken livränian skall utgå eller den inkomsl som då skulle ha utgjort hans sjukpenninggrundande inkomsl, om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden.

6 § För den som ej är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap, lagen (1962:381) om allmän försäkring men likväl har inkomst av förvärvsarbete utgöres livränleunderlaget av den inkomsl som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligt 3 kap, 2 S nämnda lag, om han hade varit sjukpenningförsäkrad, dock lägst 4 500 kronor.

Prop. 1975/76:197 7

7 § Skall livränta börja utgå sedan avsevärd tid har förflutit efter del att den försäkrade var utsatt för skadlig inverkan i arbetet, får som livränteunderlag brukas annan högre inkomsl av förvärvsarbete än den som anges i 5 eller 6 5;, om särskilda skäl talar för det,

8 § Inkomst som enligt 11 kap, 7 5 lagen (1962:381) om allmän försäkring har undantagits från försäkringen för tilläggspension inräknas i livränteun-deriaget utan hinder av 3 kap, 2 ij försia stycket fjärde meningen samma lag.

9 § Hade den försäkrade ej fyllt 25 år när skadan inträffade, skall livrän-teunderiaget för tiden efter det han uppnår den åldern utgöras av den inkomst som han med hänsyn till sin sysselsättning då skadan inträffade sannolikt skulle ha haft vid 25 års ålder, om skadan ej hade inträffat.

Första stycket har moisvarande lillämpning på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 21 år beträffande livränteunderlaget för tiden mellan 21 och 25 års ålder samt på försäkrad som när skadan inträffade ej hade fyllt 18 år beiräffande livränleunderiaget för tiden mellan 18 och 21 årsålder.

10 § För försäkrad som avses i 1 kap. 1 S andra stycket utgöres livrän
leunderiaget för beräknad utbildningslid lägst av den inkomst som han
sannolikt skulle ha fåll, om han när skadan inträffade hade avbrutit ut
bildningen och börjat förvärvsarbeta. Livränleunderiaget för tid efter ut
bildningstidens slut utgöres lägst av den inkomst av förvärvsarbete som
den försäkrade då sannolikt skulle ha fått, om skadan ej hade inträffat.

Livränteunderiag enligt försia styckei får ej beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger basbeloppet för lid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder, tre gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.

11 § Vid beräkning av livränteunderiag bortses från belopp som överstiger
sju och en halv gånger basbeloppet vid början av det år då livränian skall
börja utgå.

Omprövning av livränta

12 § Beslut om livränta skall omprövas, om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Livränta för förfluten lid får dock ej minskas eller dragas in.

Prop. 1975/76:197 8

5 kap. Ersättning vid dödsfall

Begravningshjälp

1 § Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår begravningshjälp med belopp som motsvarar 30 procent av basbeloppet vid tiden för dödsfallet.

Livräntor UU eflerlevande

2§ Har försäkrad avlidit till följd av arbetsskada, utgår livräntor lill hans efterievande enligt detta kapitel.

Uppbar den försäkrade livränta enligt 4 kap, med anledning av föriust , av arbetsförmågan lill följd av skadan, grundas livränla efter honom på hans egen livränta. Livränta efter annan försäkrad grundas på vad som enligl 4 kap. skulle ha ulgjort livränta till honom vid förlust av arbetsförmågan, om sådan livränta skulle ha börjat utgå vid tiden för dödsfallet.

Till grund för beräkning av livränta till efterlevande lägges även pension, livränta eller annan ersättning soni uigick till den försäkrade med anledning av tidigare arbetsskada, i den mån det är skäligi.

Livränta till efterievande far ej grundas på högre belopp än som motsvarar sju och en halv gånger basbeloppet vid den försäkrades död.

A nka

3§ Änka efter försäkrad har rätt till livränla, om hon

1, har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller

2, hade fyllt 36 är vid den försäkrades död,

. Upphör räll till livränta enligl första slyckel 1 skall vid bedömning av rätt till livränta enligt 2 anses som om den försäkrade avled vid den lidpunkl, då rätten till livränta enligt I upphörde,

4 § Livränta till änka utgår med belopp som, när den försäkrade efteriämnar
barn som har räll lill livränla efter honom enligt denna lag, motsvarar 40
och i annal fall 45 procenl av ersättningsunderlag som sägs i 2 S-

Livränta enligt 3 S första stycket 2 lill änka som ej hade fyllt 50 år vid den försäkrades död eller vid den lidpunkl som avses i 3 S andra styckei minskas med en femiondel för varje år som då återstod till 50 års ålder.

5 § Änkas rätt lill livränla upphör om hon gifter om sig eller avsevärd
tid lever samman med man under äktenskapsliknande förhållanden. Upp
löses äktenskapet inom fem år eller upphör sammanlevnaden inom samma
tid, skall livräntan börja utgå på nytt.

Prop. 1975/76:197 9

Med änka jämställd kvinna

6 § I fråga om rätt till livränta jämställes med änka kvinna som vid för
säkrads död

1, stadigvarande sammanbodde med den försäkrade och
hade varit gift med honom eller

hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom eller

2, annars levde samman med den försäkrade sedan avsevärd lid under
äktenskapsliknande förhållanden,

Försia slycket gäller ej om den försäkrade eller kvinnan var gift,

7 § Om kvinna som avses i 6 -; har rätt lill underhållsbidrag från förutvarande
make, minskas livräntan till henne med belopp som svarar mot bidraget.
Motsvarande gäller om kvinnan som efterlevande till denne har rätt till
livränla, pension i annan form än folkpension eller tilläggspension, ska
destånd eller annan sådan ersättning som upphör all utgå, om hon ingår
nytt äktenskap. Avdrag göres även för livränta efter man med vilken kvinnan
tidigare har levt samman under äktenskapsliknande förhållanden.

Frånskild kvinna

8 § Var försäkrad vid sin död skyldig all ulge lagsiadgal periodiskt underhålls
bidrag till förutvarande hustru, har hon räll till livränla med belopp som svarar
mol bidraget, om hon

1, har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i dennes hem eller hos henne, eller

2, hade fyllt 36 år vid den försäkrades död,

Livränla enligl första styckei får, när den försäkrade efterlämnar barn som har rält till livränta efter honom enligt denna lag, motsvara högst 40 och i annat fall högst 45 procenl av ersäilningsunderlag som sägs i 2 ij,

Beslämmelserna i 3 S andra styckei har moisvarande tillämpning i fråga om livränta till frånskild kvinna.

Barn

9§ Barn till avliden försäkrad har rätt till livränta för tid till och med den månad då barnet fyller 19 år. Om barnet efter den tidpunkten till följd av sjukdom eller av annan dylik orsak ej kan försörja sig, utgår livräntan även för sådan tid, dock längst lill och med den månad då barnet fyller 21 år.

Hade den försäkrade genom avtal som sägs i 7 kap, 7 S andra slycket föräldrabalken åtagit sig alt till barnet ulge underhållsbidrag i form av engångsbelopp, har barnel räll lill livränta i den mån denna överstiger en

Prop. 1975/76:197 10

livränta som har köpts eller kunnat köpas åt barnet för engångsbeloppet, Efterievande makes barn jämställes med barn till försäkrad i fråga om räll till livränla, om barnel stod under makens vårdnad,

10 § Livränla utgår till varje barn med belopp som motsvarar 20 procent
av ersättningsunderlag som sägs i 2 S, om den försäkrade efterlämnar änka
eller kvinna som avses i 6 S, 1 annal fall ulgör livränta för ett barn 40
procent av nämnda underlag. Är i sådani fall fiera barn berättigade till liv
ränta, ökas procenttalet 40 med 20 för vae barn utöver del första och
fördelas det samntanlagda livräntebeloppet lika mellan barnen.

Förälder

11 § Förälder lill avliden försäkrad som till följd av dödsfallet kommer att
sakna behövligt underhåll har riitt lill livränta med skäligt belopp, dock
högsl med belopp som motsvarar 20 procent av ersättningsunderlag som
sägs i 2 S,

Gemensamma bestämmelser

12 § Har försäkrad blivit borta under resa eller i annat sammanhang och
kan del antagas all han har avlidit till följd av arbetsskada, har hans efter
levande rätt till livränta. Som villkor för utbetalning av livränta får dock
krävas förklaring på heder och samvete av efterievande att denne saknar
varje underrättelse om den försäkrade, I fråga om omyndig får sådan för
klaring krävas från hans förmyndare.

Visar det sig sedermera alt den försäkrade är vid liv eller all han har avlidit av annan orsak än arbetsskada, upphör rälten lill livränla,

13 § Har flera efterlevande rält lill livränla efter försäkrad enligl 3, 6 och 8 SS och överstiger livräntornas sammanlagda belopp 45 procent av ersätt-ningsunderiag som sägs i 2 S, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar näninda andel av underlaget, Efteriämnar den försäkrade även barn som är berättigat till livränla efter honom, bytes procenttalet 45 ut mot 40,

14 § Uppgår livräntorna till efterievande efter försäkrad sammanlagt till belopp som överstiger ersäilningsunderlag som sägs i 2 S, sättes livräntorna ned proportionellt så att de tillsammans motsvarar delta underiag. Nedsättning skall dock försl göras av livräntor enligl 11 S-

Prop. 1975/76:197 II

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning

1 § Ar någon som har rätt lill livränla enligt 4 eller 5 kap, samtidigt berättigad
till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller famil-
jepen.sion enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring med anledning av
den inkomstföriust som har föranlett livränian, utgår livränian endast i
den niån den överstiger pensionen.

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 S utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast iden mån hon ej har räll lill folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränla som är beräknad på 65 procent av livränleunderiaget enligt 5 kap. 2 S, Bestämmelserna i 4 kap, 4 S tredje stycket har därvid moisvarande tillämpning.

Första styckei gälleräven i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan,

2 § Fastställd livränta anknytes lill basbeloppet och omräknas vid förändring av detta,

3 § Är arbetsgivare författningsenligi skyldig att utge ersäitning vid arbetsskada, har han rätt att enligt närmare föreskrifter som regeringen meddelar erhålla sådan ersättning från arbelsskadeförsäkringen som för motsvarande ändamål tillkommer den försäkrade eller dennes efterievande. i den mån ersättningen ej överstiger vad arbetsgivaren har utgivit.

4 § Försäkrad som på anmodan av allmän försäkringskassa eller med dess samtycke avhåller sig från arbelel i syfte all förebygga att arbetsskada uppstår, återuppstår eller förvärras har rätt all under liden få skälig ersättning från arbelsskadeförsäkringen, motsvarande högst hel sjukpenning.

5§ Under lid då försäkrad är föremål för åtgärd som avses i 2 kap. II S' lagen (1962:381) om allmän försäkring skall hans förmåga alt skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom alt förvärsarbeia,

6§ Ansökan om ersäitning enligt denna lag skall göras inom sex år, beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser, beträffande begravningshjälp från dagen för dödsfallet, beträffande annan ersättning från den dag då den försäkrade har erlagt

del belopp för vilkel ersäitning begäres. Om detta försummas, är rätten till ersättning förlorad,

7§ Beslämmelserna i 10 kap, 4S. 16 kap, 11 S och 20 kap, 3-7 SS lagen (1962:381) om allmän försäkring om förmåner som sammanträffar, indrag-'Enligt lydelse i prop. 1975/76:133,

Prop. 1975/76:197 12

ning och nedsättning av ersättning i vissa fall, återbetalningsskyldighet, preskription, ulmätningsförbud och rätt till skadestånd har moisvarande till-lämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen,

7 kap. Försäkringens finansiering

I § Arbelsskadeförsäkringen finansieras genom avgifter som arbetsgivare åriigen har att eriägga enligl delta kapitel. För staten gäller särskilda bestämmelser.

2§ Avgift ulgår på summan av vad arbetsgivaren under året har utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till arbetstagare vars lön under året har understigit 500 kronor.

Avgift eriägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning som arbetsgivare äger uppbära enligl 3 kap, 16 S lagen (1962:381) om allmän försäkring. Avgift eriägges ej heller för lön som arbetsgivare har utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen,

3 § Avgift ulgår efler procenisals som fastslälles i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker

1, ersättningar enligl denna lag samt ersällningar på grund av obligatorisk
försäkring enligl lagen (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbeie, lagen
(1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring,

2, kostnader som föranledes av lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om försäkring för olycksfall i arbete m, m,, lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m, och lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m, m,,

3, förvaltningskostnader,

4, behövlig fondbildning.

Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader för riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verksamhet beträffande arbelsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mol förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.

Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för vissl år skall fallas senasl under årel dessförinnan. Riksförsäkringsverkel skall vart femte år föreslå procentsats och förvaltningskoslnadsandd för de sju följande åren, i den mån beslut ej redan har fattals.

Prop. 1975/76:197 '3

4§ Om debitering och uppbörd av avgift gäller särskilda bestämmelser. Avgifterna föres till en fond, kallad arbetsskadeförsäkringsfonden, som förvaltas enligl grunder som regeringen fastställer.

8 kap. Övriga bestämmelser

Anmälan om arbetsskada

1 § Underrättelse om arbetsskada skall omedelbart lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade var anställd när skadan inträffade. Har skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efler det den försäkrade har upphört att vara utsatt för inverkan som har orsakat skadan, skall underrättelse lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som pä arbetsgivarens vägnar förestår arbetet, lår underrättelsen i stället lämnas lill denne.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som genom underrättelse enligt första stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbetsskada är skyldig att anmäla skadan till allmän försäkringskassa enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för läkarutlåtanden ersattes i enlighet med vad regeringen föreskriver.

Beträffande försäkrad som avses i 1 kap. 1 S andra stycket skall vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.

2§ Anmälan enligt 1 S andra stycket skall göras till den allmänna försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4S lagen (1962:381) om allmän försäkring. Är den skadade icke och skulle han ej heller under nämnda förutsättning ha varil inskriven hos allmän försäkringskassa, skall anmälan göras till försäkringskassa i den ort där skadan har inträffat eller visat sig. Kan ej med stöd av vad härsagts avgöras till vilken försäkringskassa ärendel hör, skall anmälan göras lill Stockholms läns eller, när det gäller sjöman, lill Göteborgs allmänna försäkringskassa.

Bestämmande och utbetalning av ersäitning

3 § Allmän försäkringskassa som avses i 2 S skall så snart del kan ske bestämma den ersättning som skall betalas ut.

Kan det icke utan tidsutdräkt avgöras om ersättning bör ulgå men föreligger sannolika skäl till det, skall ersättning belalas för lid intill dess slutligt beslut har fattats. Kan ej belopp som skall utgå som sjukpenning eller livränta bestämmas, betalas skäligt belopp, Äterbetalningsskyldighet fördiggerej, om del sedermera bestämmes att ersättning ej skall utgå eller utgå med lägre belopp.

Prop. 1975/76:197 14

Beslul som meddelas enligl denna lag länder omedelbart lill efterrättelse, om ej annal föreskrives I beslutet eller bestämmes av myndighei som har all pröva beslutet,

4§ Ärende angående livränta till den försäkrade och i annat ärende uppkommen fråga huruvida den försäkrade har ådragit sig arbetsskada till följd av annat än olycksfall skall i försäkringskassa avgöras av pensionsdelegation.

5 § Ersättning belalas ul i den ordning som regeringen föreskriver, Besläm
melserna i 3 kap. 18 S samt 16 kap, 12 och 13 SS lagen (1962:381) om
allmän försäkring om utbelalning lill annan än den förmånsberättigade och
om utbetalning utom riket harmotsvarande tillämpning i fråga om ersättning
från arbelsskadeförsäkringen,

Uppgiftsskyldighel m. m.

6 § Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig alt enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Är den förmånsberättigade omyndig, skall uppgifterna lämnas av förmyndaren,

7 § Myndighei och arbetsgivare är skyldiga alt på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverkel, allmän försäkringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap, 2 S uppgift om namngiven person rörande förhållande som ärav betydelse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare är även skyldig alt lämna sådan uppgift om arbetet och arbetsförhållandena som behövs för att bestämma ersättningsbelopp,

8 § Försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverkel och allmän försäkringskassa har, i den mån det behövs för att bestämma ersäitning enligt denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbetsgivares verksamhet begära undersökning av arbetsförhållanden eller all, om särskilda skäl föreligger, själva företaga sådan undersökning,

9 § Riksförsäkringsverket och allmän försäkringskassa fär i ärende angående arbelsskadeförsäkring begära att tingsrätt håller förhör med vittne eller sakkunnig. Ingen är skyldig att inställa sig vid annan tingsrätt än den inom vars domkrets han vistas. Om förhöret skall i tillämpliga delar gälla vad som föreskrives om bevisupptagning utom huvudförhandling. Ersättning till den som har inställt sig för att höras utgår med skäligt belopp som rätlen bestämmer och belalas a\' den myndighei som har begäri förhöret.

Prop. 1975/76:197 15

10 § Den som har lagil befattning med ärende enligt denna lag får ej obehörigen röja eller nyttia vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller om yrkeshemlighet, arbetsförfarande eller affärsförhållande.

A nsvarsbestämmdser

11 § Den som underiåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 1 S andra
stycket dömes till botes. Till samma straff dömes arbetsgivare som underiåter
att fullgöra uppgiftsskyldighet enligt 7 S-

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Besvär m. m.

12 § Bestämmelserna i 20 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring om besvär samt annan överprövning hos riksförsäkringsverket och försäkringsdomslolen har moisvarande tillämpning i ärende enligt denna lag,

13 § Bestämmelsen i 18 kap. 2S lagen (1962:381) om allmän försäkring om riksförsäkringsverkets tillsyn över de allmänna försäkringskassorna har motsvarande tillämpning i fråga om kassornas befattning med arbetsskadeförsäkringen.

14 § Regeringen får träffa överenskommelse med främmande makt om utsträckt tillämpning av denna lag eller om undanlag i vissa fall frän lagens bestämmelser.

1, Denna lag träder i kraft den I juli 1977, då lagen (1954:243) om yr
kesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fort
farande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet,

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom beslämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya be
stämmelsen.

Prop. 1975/76:197

Utdrag

PROTOKOLL
SOCIALDEPARTEMENTET vid regeringssammanträde

1976-03-04

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Noriing, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,

Föredragande: statsrådet Aspling

Proposition med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring

1 Inledning

Med stöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 tillkallade jag sakkunniga för all företa en översyn av yrkesskadeförsäkringen m, m. Utredningen (S 1971:01) som antog namnet yrkesskadeförsäkringskommitlén avlämnade i augusti 1972 ell delbetänkande (Ds S 1972:3) med förslag till decentraliseringsåtgärder rörande yrkesskadeförsäkringen m. m. Förslagen har i huvudsak genomförts (prop, 1973:4, SfU 1973:1, rskr 1973:15).

Yrkesskadeförsäkringskommittén' har i oktober 1975 avlämnat sitt huvudbetänkande (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada. Samtidigt har uiredningen (S 1974:03) rörande besvärsorganisalionen inom socialförsäkringen m, m, avgetl ett delbetänkande (Ds S 1975:9) Övergångsfrågor beträffande besvärsorganisationen inom yrkesskadeförsäkringen.

Efter remiss har yttranden över dessa betänkanden avgeits av Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, socialstyrelsen, statens handikappråd, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, statskontoret, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverkel, slatens avtalsverk, slatens personalpensionsverk, statens personalnämnd, skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet, centrala studiestödsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrdsen, ILO-kommittén, statens arbetsklinik, yrkesskadesiatisiikutredningen. Försäkringskasseförbundet. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundei.

Ledamöler: generaldirektören Yngve Samuelsson, ordrörande, riksdagsmännen Alvar Andersson och Torslen Fredriksson, direktören i Sveriges verkstadsförening Olof Gustafsson, förbundssekreteraren i Svenska metallindusiriarbetarerörbundet Henry Karlsson, bitr, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson och ombudsmannen vid Landsorganisationen i Sverige Håkan Walander,

- Utredningsman kammarrällspresidenien Nils Wenlz,

Prop. 1975/76:197 17

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges redareförening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lantbrukarnas riksförbund. Föreningen teknisk företagshälsovård, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet. Svenska företagsläkarföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska Personal-Pensionskassan, Kommunernas pensionsanstalt. Handikappförbundens centralkommitté, De handikappades riksförbund och Sveriges förenade studentkårer. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden som de har inhämtat.

Yttranden har dessulom kommit in från Sveriges fartygsbefälsförening. fackklubbarna vid AB KABI samt AB KABI. Svenska sjöfolksförbundel, teknologorganisationen Reftec, Hörsel kuratorernas förening och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

2 Gällande bestämmelser m. m.

2.1 Den allmänna försäkringen

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL, omtryckt 1973:908, ändrad senasl 1975:1160) består den allmänna försäkringen av sjukförsäkring, (inkl. tandvårdsförsäkring och föräldraförsäkring), folkpensionering och försäkring för tilläggspension (ATP). Den allmänna försäkringen kompletteras av en delpensionsförsäkring och en yrkesskadeförsäkring. Den allmänna försäkringen omfattar svenska medborgare och här i riket bosatta utlänningar. Den som är försäkrad skall, om han är bosatt i riket, fr, o, m, den månad då han fyller 16 år vara inskriven hos allmän försäkringskassa. Den allmänna försäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivare och egenförelagare samt, såvitt avser sjukförsäkringen och folkpensioneringen, genom statsbidrag,

2,1,1 Sjukförsäkringen

Sjukförsäkringens förmåner utgörs av sjukvårdsersättning, sjukpenning och föräldrapenning. Vid läkarbesök i offentlig vård betalar den försäkrade själv i patientavgift 15 kr, för varje besök medan 70 kr, erläggs av försäkringskassan som sjukvårdsersättning direkt till sjukvårdshuvudmannen. Vård som meddelas av privatpraktiserande läkare ersätts endast om läkaren är ansluten till försäkringen. Den försäkrades patientavgift ulgör därvid i regel 25 kr. Hos vissa läkare är patientavgiften 30 eller 35 kr. Återstoden av arvodet vilket är bestämt i en taxa som är bindande för läkaren betalas direkl till läkaren av försäkringskassan.

Sjukvårdsersättning ulgår vidare för utgifter för tandvård, om vården lämnas genom del allmännas försorg eller av privatpraktiserande tandläkare

2 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 197

Prop. 1975/76:197 18

som är ansluten till försäkringen. Även tandvårdsarvodet är laxebundet. Försäkringskassan betalar normall hälften av ett arvode på högsl I 000 kr, och 3/4 av överskjutande belopp. Resten betalar den försäkrade själv genom patientavgift. Viss tandvård ersätts enligt de regler som gäller för läkarvård,

Ersäitning för sjukhusvård ulgår i regd med belopp som motsvarar kostnaden för vård på allmän sal vid hemortssjukhus.

Kostnader för resor inom riket i samband med vård ersätts i allmänhet i den mån utgifterna för varje besök överstiger 8 kr, (15 kr. vid tandvård).

För sjukvårdande behandling (även utprovning av hjälpmedel) betalar patienten 7 kr, per besök, om vården ombesörjs av sjukvårdshuvudman. Kostnader för konvalescenlvård eller sjukvårdande behandling i annal fall ersätts med 3/4 av utgifterna, dock högsl med vissa angivna belopp.

Vid inköp av läkemedel på recept är maximiavgiften 20 kr. Vissa läkemedel lillhandahålls kostnadsfritt.

Försäkrad har rätt lill sjukpenning, om han på grund av sjukdom har fält sin arbetsförmåga nedsatt med minst hälften. Sjukpenningen beräknas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Denna motsvarar den förvärvsinkomst (såväl inkomst av anställning som inkomst av annat förvärvsarbete) som den försäkrade kan antas komma att ha underdel närmaste årel. Sjukpenning utgår dock endast om den försäkrade är inskriven hos allmän försäkringskassa och haren sjukpenninggrundande inkomst på minst 4 500 kr. Vid fullständigt bortfall av arbetsförmågan utges hel sjukpenning. Denna utgör för dag räknat 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten delad med 365, I annat fall utgår halv sjukpenning. Den som inte tiänar 4 500 kr, om året kan ändå fä sjukpenning, om han är s. k, hemmamake. Hel sjukpenning utgår då med 8 kr, per dag.

Den sjukpenninggrundande inkomsten får högst motsvara 7,5 gånger basbeloppet vid årets början (högsl 72 750 kr, år 1976), Överskjutande belopp räknas i första hand av på inkomst av annal förvärvsarbete än anställning. Ersättning för uppdrag anses i allmänhet som anställningsinkomst. Inkomstberäkningen grundas vanligtvis på upplysningar som försäkringskassan får från den försäkrade eller hans arbetsgivare eller på taxeringsuppgifter, Inkomsl av arbete för egen räkning får därvid inte beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Naturaförmåner värderas på samma ,sätt som vid beräkning av preliminär skall. Eventuell ändring i inkomstförhållandena beaklas först 30 dagar efter del kassan har fåll kännedom om inkomsländringen. Den försäkrade är skyldig att göra anmälan om inkomsiändring inom två veckor. Har den försäkrade anmäll undanlagande från ATP enligt II kap, 7 S AFL (se avsnitt 2,1,3). skall hans inkomst av annat förvärvsarbete än anställning inte beaktas vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst.

Den som uppbär hel förtidspension har inte rätt till sjukpenning, och för försäkrad som har uppnått pensionsåldern gäller särskilda sjukpenningbestämmelser. Vårdas den försäkrade på sjukhus, reduceras hans sjukpen-

Prop. 1975/76:197 19

ning. Beträffande arbetstagare som enligl statliga eller kommunala föreskrifter är berättigad till lön vid sjukdom får regeringen föreskriva undanlag från rälten till sjukpenning. Betalar arbetsgivare i annat fall ul lön under sjukdom, har han vanligtvis också rätt till arbetstagarens motsvarande sjukpenning, s. k. arbetsgivarinträde.

Vid sjukdom på grund av yrkesskada utges sjukvårdsersättning och sjukpenning i vanlig ordning, dock längst t. o, m. 90:e dagen efter den dag då skadan inträffade. Därefter träder yrkesskadeförsäkringen in,

2,1,2 Folkpensioneringen

Pension från den allmänna pensioneringen beslår i regel av två komponenter, folkpension och ATP, Folkpensionen ulgör ett för alla lika grundskydd medan ATP är på visst sätt avpassad efter den försäkrades lidigare förvärvsinkomster. Förmånsformerna är ålderspension, förtidspension samt familjepension till änka och barn. Dessutom finns vissa särskilda folkpensionsförmåner.

Folkpension tillkommer i princip endast den som är svensk medborgare. Genom internationella överenskommelser kan emellertid även utländska medborgare efter viss karenstid bli berättigade lill folkpension på samma villkor som svenska medborgare. Vidare krävs att den försäkrade är bosatt här i riket som pensionär eller, om han är bosatt utomlands, har varit mantalsskriven här för del år då han fyllde 62 år och för de fem närmast föregående åren.

Rätt till folkpension i form av ålderspension föreligger fr, o, m, den månad då den försäkrade fyller 67 år (65 år fr, o, m, den 1 juli 1976). Ålderspension som tas ut vid den normala pensionsåldern ulgör per år för ensamstående 95 % och för två pensionsberättigade makar 155 % av basbeloppet. Den försäkrade kan emellertid begära förtida eller uppskjutet uttag. Ålderspension kan då tidigast utgå fr, o. m. den månad då han fyller 63 år, varvid pensionen för all framtid minskas med 0,6 % för vatie månad som pension tas ul i förtid. Om uttaget av pension i stället skjuts upp, ökas pensionen med 0,6 96 för varie månad som då den böriar ulgå har förflutit från den månad då den försäkrade fyllde 67 år. Hänsyn tas dock inle lill tid efter ingången av den månad då den försäkrade har fyllt 70 år. Nya regler angående förtida och uppskjutet uttag iräder i kraft den 1 juli 1976, Enligt dessa skall förtida uttag kunna ske från 60 års ålder och avse hela eller halva pensionen. Uttag av hel eller halv pension skall också kunna skjutas upp till mellan 65 och 70 års ålder, Reduktionsfaklorn ändras till 0,5 % för varje månad som pension utgår före 65 års ålder. Vid uppskjutet uttag skall pensionen liksom hittills ökas med 0.6 % per månad.

Rätt till folkpension i form avförtidspension - hel eller partiell - tillkommer försäkrad som har fyllt 16 år, om hans arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan

Prop. 1975/76:197 20

är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Den som har fyllt 60 år kan även få förtidspension på rent arbetsmarknadsmässiga grunder. Kan nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga inle anses varaktig men dock antas bestå avsevärd tid, föreligger rätt lill sjukbidrag. Bidraget är tidsbegränsat men följer i övrigt samma regler som gäller för förtidspension. Hel förtidspension ligger på samma nivå som hel ålderspension, och förtidspension utges längst till den månad då den försäkrade fyller 67 år (65 år fr, o, m, den 1 juli 1976) eller tills han dessförinnan bonar uppbära ålderspension. Förtidspensioneringen behandlas närmare i avsnitl 2,2,4,

Till ålders- eller förtidspension kan utgå barntillägg för barn under 16 år. Tillägget utges för år räknat med högst 25 % eller, om barnet är berättigat till barnpension, högst 10 % av basbeloppet.

Änka har rätt till folkpension i form av änkepension, om hon antingen har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid makens död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan, eller hade fyllt 36 år vid makens död och varit gift med honom i minst fem år. Upphör änkans rätt till pension enligt det försia alternativet, skall vid prövning av rätt till pension enligt det andra alternativet anses som om mannen hade avlidit och äktenskapet upplösts först när rätlen till pension enligt det första alternativet upphörde. Pensionen utgår längst till den månad dåänkanfyller67år(65årfr, o, m,den Ijuli I976)ellerlills hon dessförinnan börjar uppbära folkpension i form av ålderspension. Under förutsättning att ingen av parterna var gift skall kvinna som stadigvarande sammanbodde med en man vid hans död och som hade varit gift med eller har eller har haft barn med honom jämställas med änka. Änka som levde åtskild från den avlidne har inle rätt till änkepension, om hon stadigvarande sammanbott med annan man med vilken hon har varil gift eller har eller har haft barn. Änkepensionen dras vidare in, om änkan gifter om sig eller stadigvarande sammanbor med sådan man. Upplöses äktenskapet eller sammanboendet inom fem år, skall dock pensionen böna utgå på nyll, om övriga förutsättningar alUjämt är uppfyllda. Änkepensionen utgör för år räknat 95 % av basbeloppet, om änkan har vårdnaden om och sammanbor med barn under 16 år eller hade fylll 50 år vid mannens död. För annan änka minskas pensionen med I /15 för varje år som vid mannens död återstod lill 50 års ålder. Om änkan är berättigad lill såväl förtidspension som änkepension, har hon rätt att välja vilken av dessa som skall utgå.

Folkpensionär som har låg ATP eller ingen ATP alls har rätt till s, k, pensionslillskotl. F, n, ulgör fullt pensionstillskott per år 21 % av basbeloppet men kommer fr, o. m, den 1 juli 1976 att ulgå efter 25 % till ålderspensionär och efter 50 % lill förtidspensionär. Pensionstillskottet till ålderspension ökas varje år med 4 96 av basbeloppet så att fullt tillskott den 1 juli 1981 ulgör 45 96 av basbeloppet för pensionär som har endast folkpension. Pensionstillskottet till förtidspension ökas på motsvarande sätt successivt till

Prop. 1975/76:197 21

90 96 av basbeloppet den 1 juli 1981, Pensionstillskottet avräknas på visst sätl mol ATP,

■ Barnpension från folkpensioneringen kan utgå till barn som inte har fyllt 18 år. Pensionen ulgör för år räknat 25 % av basbeloppet. Barnet är dock garanterat 40 96 av basbeloppet, om ena föräldern är avliden, och 60 96 av basbeloppet, om båda föräldrarna är avlidna. Vid beräkning av den garanterade barnpensionen skall bl, a, beaktas vad som utgår i barnpension från ATP,

Inom folkpensioneringen utgår även vissa inkomstprövade förmåner, nämligen hustrutillägg och kommunall bostadstillägg, Husiruiillägg tillkommer pensionsberättigads hustru som inte själv är folkpensionär, om hon har fyllt 60 år och makarna har varil gifta minst fem år. Om särskilda skäl föreligger, kan hustrutillägg utgå även i annat fall, Husirulillägget skall motsvara skillnaden mellan ålderspension för två makar jämte två pensionstillskott och ålderspension för ensamstående jämle ett pensionstillskott, KommunaU bosladslillägg kan utges lill den som uppbär ålders-, förtids- eller änkepension eller hustruiillägg, Bosladslillägget utgår enligt grunder som kommunerna själva bestämmer. Hustrutillägg och kommunalt bostadsiill-lägg minskas med 1/3 av den pensionsberättigades årsinkomst i den mån den överstiger för gift 1 500 kr, och för annan 2 000 kr.

Försäkrad som har fyllt 16 år kan vidare få handikappersättning, om han före 65 års ålder för avsevärd lid har falt sin funktionsförmåga nedsatt och därför behöver tidskrävande eller fortlöpande hjälp eller på annat sätl får vidkännas belydande merutgifter. Ersättning utges med för år räknat 30, 45 eller 60 96 av basbeloppet alllefter hjälpbehovets omfattning eller mer-utgifternas storlek. Den som är blind eller döv har alltid rätt lill handikappersättning.

2.1.3 Tilläggspensioneringen (A TPj

ATP grundas på den försäkrades lidigare förvärvsinkomster. Fr. o, m, det år då den försäkrade fyller 16 år t, o, m, del år då'han fyller 65 år (64 år fr, o. m, den I juli 1976) beräknas pensionsgrundande inkomsl för honom på grundval av hans förvärvsinkomster. Sådan beräkning görs dock inle för år då han har uppburit förtids- eller ålderspension enligt AFL, Till grund för beräkning av förvärvsinkomst läggs i princip den försäkrades taxering till siatlig inkomstskall. Den pensionsgrundande inkomsten utgörs av summan av den försäkrades inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det vid årets bötian gällande basbeloppet. Vid beräkningen bortses vidare från vad som överstiger 7,5 gånger nämnda basbelopp. Den pensionsgrundande inkomsten ligger i sin lur till grund för beräkning av den försäkrades pensionspoäng föraret. Pensionspoängen räknas fram på så sätl alt den pensionsgrundande inkomsten

Prop. 1975/76:197 22

divideras med del vid årets börian gällande basbeloppet. Den försäkrade har möjlighel att anmäla undanlagande från ATP såvitt avser inkomsl av annat förvärvsarbete än anställning. Denna beaklas då inie vid beräkning av pensionsgrundande eller sjukpenninggrundande inkomst.

För rätt till ålderspension från ATP krävs normalt att den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år. Beträffande pensionsålder och förtida eller uppskjutet ullag av pension gäller samma regler som i fråga om ålderspension från folkpensioneringen. Ålderspension från ATP som ulgår vid 67 års ålder motsvarar för år räknat 60 96 av produkten av basbeloppet för den månad för vilken pension skall utges och medeltalet av de pensionspoäng soni har tillgodoräknats den försäkrade eller, om pensionspoäng har tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen. Har pensionspoäng tillgodoräknats för mindre än 30 år, minskas pensionen med 1/30 för vae felande är. Undantag från denna regel gäller emellertid för svensk medborgare som är född under någol av åren 1896-1923, Är han född under tiden 1896-1914, krävs endast 20 poängår för full pension. Är han yngre men född under tiden 1915-1923, krävs i stället 20 år ökal med ett för varje år som han är född senare än år 1914.

Förtidspension från ATP utges under samma förutsättningar som gäller för förtidspension från folkpensioneringen. Del krävs dock all den försäkrade har tillgodoräknats pensionspoäng före det år då pensionsfallel inträffar. Hel förtidspension skall i princip vara lika slor som ålderspensionen skulle ha blivit, om arbetsförmågan inte hade varil nedsatt. Del skall därförantasatt den försäkrade har lillgodoräknals pensionspoäng (s, k, anlagandepoäng) för varje år fr, o, m. det årdå pensionsfallet inträffadel, o, m, det år då han fyller 65 år(64 år fr, o, m, den Ijuli 1976), Föratt antagandepoäng skall beräknas krävs emellertid antingen all den försäkrades sjukpenninggrundande inkomsl vid tiden för pensionsfallel uppgick lill minst del vid årets börian gällande basbeloppet eller alt pensionspoäng hade lillgodoräknals honom för minsl tre av de fyra år som närmasl föregått det årdå pensionsfallel inträffade. Beräkningen av anlagande-poängen kan ske enligl två olika metoder, varvid den metod skall användas som ger det gynnsammaste resultatet förden försäkrade. Den ena metoden innebäratt antagandepoängen beräknas motsvara medeltalet av de två högsta poängtalen under de fy ra åren närmasl före pensionsfallet. Enligl den and ra metoden använder man medeltalet för den bättre hälften av poängåren fr, o, m, den försäkrades 16:e år t, o.m. året närmast före pensionsfallel. Om bestämmelserna om antagandepoäng inie är tillämpliga, beräknas förtidspensionen på grundval av faktiska pensionspoäng och enligl samma regler som ålderspension.

För räll lill änkepension från ATP krävs alt legalt äktenskap förelåg. Vidare fordras all mannen vid sill frånfälle var berättigad lill ATP i form av förtids- eller ålderspension eller kunde ha blivit berättigad till förtidspension. Är dessa krav uppfyllda, utgår pension lill änkan, om äktenskapel hade varat minsl fem år och ingåtts senasl den dag då den försäkrade fyllde 60 år elierom den försäkrade efterlämnar barn som också är barn till änkan. Änkepensionen utgör, om

Prop. 1975/76:197 23

det finns pensionsberättigat barn, 35 96 och i annal fall 40 9é av hel förtids-el ler ålderspension som mannen var berättigad lill. Om änkan gifter om sig, dras änkepensionen in. Upplöses del nya äkienskapel inom fem år, skall pensionen dock börja utgå på nytt,

Försäkrads barn under 19 år har rält lill barnpension. Pensionen för ett barn utgör, om även änkepension utges, 15 96 och i annat fall 40 96 av den ATP som föräldern var berättigad lill. Finns flera pensionsberättigade barn, ökas procenttalen med 10 för vae barn utöver del första. Det sammanlagda pensionsbeloppet fördelas därefter lika mellan barnen.

Flera familjepensioner lår inle ulgå samtidigt till samma person, I sådant fall utges endast den största av dem. Änkepension påverkas emellertid inle av alt änkan samtidigt är berättigad lill förtidspension eller ålderspension.

2.2 Yrkesskadeförsäkringen

Lagen (1954:243)om yrkesskadeförsäkring (YFL, omtryckt 1962:408, ändrad senast 1975:699) trädde i kraft den I januari 1955, Genom YFL upphävdes bl, a, på området tidigare gällande lag (1916:235) om försäkring för olycksfall i arbete och lagen (1929:131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar. De upphävda författningarna skulle dock fortfarande tillämpas i fråga om skada som hade inträffat före den I januari 1955 och i fräga om skada lill följd av annal än olycksfall vilken visade sig senare, om den försäkrade inte efter nämnda dag hade varit utsatt för sådan inverkan som orsakat skadan, 1916 års lag föregicks i sin lur av lagen (1901:39 s, 1) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbeie,

2.2.1 Bestämmelserna I huvuddrag

Försäkringen enligl YFL är dels obligalorisk, dels frivillig (1 S). Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip alla arbetstagare (3 S), 1 den mån regeringen föreskriver det jämställs elever under yrkesutbildning med arbetstagare, 1 en till kungörelsen (1954:715) angående tillämpning av lagen om yrkesskadeförsäkring å vissa elever m, fl, (förteckningen ändrad senast 1976:54) fogad förteckning anges de skolor, utbildningslinjer och kurser där eleverna anses löpa viss risk att komma till skada och därför skall omfattas av YFL, Arbeisgivares make är undantagen från den obligatoriska försäkringen (4 S), Undantagna är också arbetstagare som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågeriag med arbetsgivaren eller hans make och som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren och dessutom har en årsinkomst som understiger I 800 kr. Regeringen kan vidare undanta vissa arbetstagare som är anställda hos slalen eller kommun saml meddela från YFL avvikande föreskrifter beträffande vissa andra arbetstagare (5 S),

Med yrkesskada förslås i försia hand kroppsskada lill följd av olycksfall

Prop. 1975/76:197 24

i arbelel (6 S), Med kroppsskada jämställs skada på protes e, d. Vissa åkommor på grund av skadlig inverkan under kort tid anses alllid ha uppstått genom olycksfall. Till olycksfall i arbetet hänförs även olycksfall vid färd lill eller från arbetet. Som yrkesskada räknas vidare skada som har orsakats av arbetet och framkallats genont inverkan av ämne eller strålande energi eller, i den män regeringen föreskriverdel.genom inverkan av vissa rörelser, tryck,skakningar, vibrationer, buller eller smitta. Regeringens beslämmelser om de s. k. yrkessjukdomarna finns i kungörelsen (1954:644) med föreskrifier enligt 6 S försia styckei c) lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligl YFLskall orsakssamband anses föreligga mel lan skada och olycksfall el ler annan in verkan i arbetet, om inte betydligt starkare skäl talar mot det (7 S), Yrkesskada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag skadan visade sig (8 S).

Den yrkesskadade är berättigad lill sjukvårdsersättning och, om arbetsförmågan har blivit nedsatt, sjukpenning vid sjukdom och livränta vid invaliditet. Vid dödsfall utgår begravningshjälp och livränta till efterlevande,

1 fråga om ersättning vid sjukdom är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjukförsäkringen i allmänhet får vanlig sjukvårdsersättning och sjukpenning enligt AFL under de första 90 dagarna, den s, k, samordningstiden (11 S), Om den skadade under samordningstiden inte är sjukpenningförsäkrad eller ens sjukförsäkrad, ulgår i stället ersättning från yrkesskadeförsäkringen enligl samma grunder som gäller inom sjukförsäkringen, I den mån inte sjukförsäkringen har trätt in ersätts även nödvändiga kostnader under samordningstiden för sjukvård utom riket, tandvård, hjälpmedel och viss särskild vård, allt inkl, resekostnader.

Efter samordningstidens slut svarar yrkesskadeförsäkringen helt för ersättningen. Försäkringen ersätter då bl, a, nödvändiga kostnader för lakar-, tand- och sjukhusvård, läkemedel, sjukgymnastik e, d,, hjälpmedel samt resor (12 S)-

Storieken av sjukpenning efter samordningsliden och livränla är beroende av dels den skadades årliga arbetsförtiänst, dels nedsättningen av arbetsförmågan. Med årlig arbetsförtiänst avses i princip den skadades åriiga inkomsl av förvärvsarbete när skadan inträffade, dock lägst I 800 kr, och högst vad som motsvarar fem basbelopp (9 S), Nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas med hänsyn till såväl skadans beskaffenhet som dess inverkan på den skadades allmänna förmåga alt skaffa sig förvärvsinkomst och hans förmåga all ulöva sitt yrke (10 S). Även förutvarande skada eller lyte samt omskolning e. d, med anledning av den aktuella skadan har belydelse för skaderegleringen,

Sorn har nämnts tidigare utges sjukpenning efter samordningslidens slut från yrkesskadeförsäkringen (13 S), Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning, och vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 50 96 utges halv sjukpenning. Ersättningen beräknas enligl den allmänna försäkringens regler om sjukpenning men grundas på den skadades årliga arbetsförtiänst

Prop. 1975/76:197 25

enligl YFL. Ersättningen får dock inte understiga vad som skulle ha utgått som vanlig sjukpenning, om skadan inte hade ulgjort yrkesskada.

Medför yrkesskada nedsättning i den försäkrades arbetsförmåga även sedan del akuta sjukdomstillståndet har upphört, utges livränta, om nedsätl-riingen uppgår till minst 10 96 (16 S), Livränian beräknas på ett ersättnings-underlag som i inkomstlägen upp till två gånger basbeloppet vid skadeårets bötian motsvarar den skadades åriiga arbetsförtiänst men i högre inkomstlagen avtrappas. Har den skadade föriorat sin arbetsförmåga, ulgör livränian 11/12 av ersällningsunderiaget. Är arbetsförmågan endasl ned.satl. utges i princip en livränta som svarar mol nedsättningsgraden. Vid sjukdoms-recidiv ersätts livräntan av sjukpenning. När det skadade blir ålderspensionär sätts livränian ned med 1/4. Fastställd livränta får efter ansökan hell eller delvis bytas ut mot kapitalbelopp, om skäl föreligger lill det.

Yrkesskadad som under längre tid inte kan klara sig själv kan lå sin sjukpenning eller livränta förstärkt med vårdbidrag på högst 5 kr, per dag resp, 1 800 kr, per år (17 S), Från yrkesskadeförsäkringen kan vidare utges skälig ersäitning, motsvarande högsl hel sjukpenning, lill den som avslår från förvärvsarbete i syfte att förebygga att yrkesskada uppslår, återuppstår eller förvärras (18 S),

Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp med 20 96 av basbeloppet vid årets början och livräntor till den försäkrades efterlevande (19 S), Efterlevanddivränta utges till änka samt under vissa föruisiiimingar till ogift kvinna som levde samman med den försäkrade, fästmö, änkling, frånskild make. barn och förälder (20-23 SS), Efterlevandclivräntan ulgår med belopp som motsvarar vi.ss andel av den försäkrades årliga arbetsförtiänst.

Samtliga livräntor enligt bl. a. YFL är värdesäkrade genom anknyining till basbeloppet. Huvudbestämmelserna härom finns i lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskaddivränior m. m. (ändrad senasl 1973:470), 1 deita sammanhang bör vidare nämnas lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m, m, (ändrad senasl 1971:284) och lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m, m, (ändrad senasl 1971:285).

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna (38, 39 och 41 SS). Avgifterna skall läcka ersällningar enligt YFL samt moisvarande lagar från åren 1916 och 1929. kostnader för omreglering, förhöjning och värdesäkring av vissa ersättningar, förvaltningskostnader samt behövlig fondbildning. Avgiften fastställs genom särskild lag och harlSFS 1973:480) för åren 1975-1979 bestämls lill 0.25 96 av utgivna löner. Avgifterna förs lill en fond som förvaltas av riksförsäkringsverkel,

1 YFL föreskrivs att försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket (I i;) och att verket skall beslula om ersättning (34 S), Enligl lagen (1973:60) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligl lagen (1954:243)

Prop. 1975/76:197 26

om yrkesskadeförsäkring m. m, får regeringen emellertid föreskriva att allmän försäkringskassa i verkels ställe skall handlägga ärenden angående huvudsakligen sjukpenning och sjukvårdsersättning. Sådana föreskrifter har meddelats genom kungörelsen (1973:185)om handläggning av vissa ärenden angående ersäUning enligl lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m, m, (ändrad senast 1974:126), Därvid har dock några ärendegrupper undantagits, I de decentraliserade yrkesskadeärendena är riksförsäkringsverket mellaninstans och försäkringsdomslolen högsla instans. De från decentraliseringen undantagna sjukpenning- och sjukvårdsersätiningsärendena liksom alla livränteärenden handläggs i försia instans av riksförsäkringsverket. Över verkels beslut i sådana ärenden får talan föras hos försäkringsrädet (44 S YFL), Försäkringsrådel har också rält att ex officio ta upp ärenden till prövning. Vidare skall försäkringsrådet med uppmärksamhet följa försäkringens lill-lämpning och utveckling (2 S). Försäkringsrådets beslul kan överklagas hos försäkringsdomstolen (44 S),

2.2.2 Någrasiatistiska uppgifter

Del åligger arbetsgivare eller arbelsföreständare alt anmäla inträffad yrkesskada lill försäkringskassan. Antalet anmälda yrkesskador under perioden 1955-1975 framgår av följande tabell.

Är	,Antal	År	Anlal
1955	13.S624	1965	130 248
1956	136 007	1966	124 830
1957	127 546	1967	135 153
1958	124 466	1968	136 563
I9.'i9	124 593	1969	136 243
1960	129 298	1970	135 355
1961	132616	1971	124 864
1962	128 134	1972	119 039
1963	126 069	1973	126 489
1964	130 346	1974	139210
		1975	148 864

1 ca 90 96 av yrkesskadefallen tillfrisknar den skadade inom den 90 dagar långa samordningslid då ersäitning skall utges från sjukförsäkringen enligl ,AFL, Endasl i ca 10 96 av fallen har ersättning således behövt ulgå från yrkesskadeförsäkringen. Sådan ersättning kan också utges under samordningsliden. t, ex, om den skadade inte är sjukförsäkrad eller har avlidit. Antalet anmälningar som har föranlen ersättning enligl YFL framgårav följande tabell, där fördelning också har gjorts på sjukfall, invaliditeisfall och dödsfall.

Prop. 1975/76:197 27

Ar	Antal fall	därav
	Antal fall	sJLiker-	livränte-	döds-
		säiinings-	fall	fall
		fall
1955	17 876	15 082	2 220	574
1956	18 822	15 929	2 371	522
1957	16 534	13 676	2411	447
1958	16 005	13 275	2 238	492
1959	15 469	12 790	2 191	488
1960	16 793	13 892	2 376	528
1961	17 046	14 200	2 346	500
1962	16 295	13531	2319	445
1963	15 434	12 703	2 295	436
1964	15927	13 146	2 321	460
1965	16 575	13 944	2 355	458
1966	15841	13 203	2217	421
1967	15 281	12671	2 231	379
1968	15 157	12416	2 331	410
1969	15 358	12 668	2 280	410
1970	15 938	13 004	2 545	389
1971	14 493	11 835	2 341	317
1972	13 728	II05I	2 330	347
1973	12 543	10 043	2 242	258

Bara ett mindre antal sjukersättningsfall har övergått i livränlefall sedan den akuta sjukdomen har upphört, 1 gruppen som inte övergick i livränlefall var år 1973 det genomsnittliga antalet sjukersättningsdagar 20 medan motsvarande anlal för den andra gruppen var 262, I åtskilliga fall har dock den sjukdom som har föregått ett Ifvräniebeslut varat kortare tid än 90 dagar, år 1973 i 29 96 av samtliga livräntefall.

Det totala livräntebeståndet uppgick i december 1975 lill drygt 82 000 livräntor, varav omkring 15 96 utgjorde efterlevanddivränior. Följande tabell visar hur livräntorna fördelade sig påegenlivräntoroch efterlevanddivränior.

Tilliimpad Egen- Efterlevandelivränlor till Summa

författning liv- -------------------------------

räntor Ankor' Barn Föräldrar

Prop. 1975/76:197 28

Tabellen illustrerar bl, a, hur lång giltighet en livräntelag har efter det alt lagen har upphört att gälla för nya skador, Alhjämi ulgår det således 655 livräntor med stöd av 1901 års lag trots all denna upphävdes redan är 1916, Över 40 96 av samtliga livräntor har beviljats enligl författningar som är äldre än YFL,

År 1975 tillkom ca 3 500 nya livräntor och upphörde ca 1 000, Livrän-tebeslåndet ökar således f n, med omkring 2 500 livräntor per år,

2.2.3 Yrkesskadebegrepp och bevisregel

Inom yrkesskadeförsäkringen har man sedan länge gjort skillnad mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar. Termen yrkessjukdom förekomnier emellertid inte i YFL, Solsting, värmeslag, förfrysning. inflammation i ar-beisvalk och skada genom mekanisk inverkan under högsl några få dagar anses alllid ha uppkommit genom olycksfall.

Yrkessjukdomarna regleras dels genom YFL (6 S första slyckel b och c), dels genom särskild kungörelse (1954:644). 1 YFL föreskrivs alt skada som har orsakats av arbetet och framkallats genom inverkan av ämne eller strålande energi skall anses som yrkesskada. Enligt YFL och den nämnda kungörelsen skall vidare med yrkesskada förstås:

"I) genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser framkallad

a) sjukdom i sena eller senas omgivning;

b) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit); och

c) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubbning i dessa musklers samverkan (koordinationsrubbning) vid skrivning för hand eller med maskin eller vid tdegrafering, piano- eller fiolspdning, spinning, mjölkning eller annan därmed jämförlig verksamhel;

2) genom inverkan av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck framkallad

a) sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad; och

b) perifer nervföriamning (s. k, sliparsjuka, betförlamning och dylikt);

3) genom inverkan av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad sjukdom i benstomme, leder eller muskler eller genom sådan inverkan framkallad sjukdom i blodkärien i armar eller händer;

4) genom inverkan av buller eller av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad dövhet eller hörsdnedsällning;

5) genom smitta framkallad

a) sjukdom, som ådragits i sysselsättning vid laboratorium, där arbete med smittämnet bedrives;

b) sjukdom, som avses i 2 S epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443) eller varom förordnande utfärdats enligt 24 S samma lag, tuberkulos, epidemisk hepatit och inokulationshepalit, jämväl i annal fall än som avses under a), dock endasl såframt sjukdomen ådragits vid medicinsk undersökning eller forskning å institution eller laboratorium eller i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning eller eljest under yrkesmässigt utövande av sjukvård eller allmän hälsovård, sjuklransporttiänsl. barnmorskevård eller vård å anstalt för barn eller åldringar eller under tiänstgöring såsom hemvårdarinna i den sociala hemhjälpsverksamheten; och

Prop. 1975/76:197 29

c) bovin tuberkulos, erysipeloid, kokoppor, mjällbrand, mul- och klövsjuka, rots, trichofyti, tularemi, undulantfeber samt Weils sjukdom, jämväl i andra fall än som avses under a) och b),"

Den under punkt 5 b nämnda epidemilagen har ersatts av en smiltskydds-lag(1968:231, ändrad senast 1975:101), Till denna anknyter en smittskydds-kungörelse (1968:234, ändrad senast 1976:44) i vilken anges s, k. allmän-fariiga sjukdomar, Dil räknas bl, a, de sjukdomar som nämns under punkien 5 b.

Hur anmälda yrkesskador fördelar sig på olycksfall, inträffade i arbetet eller under färd till och från arbeisstället, och på yrkessjukdomar framgår av följande tabell.

Ar	Arbets-	Färd-	Yrkessjuk-
	olycksfall	olycksfall	domar
1955	120 833	13 527	1264
1956	119 997	14 422	1588
1957	113 373	12 622	1551
1958	109 428	13 359	1679
1959	III 169	11870	1 554
1960	115 525	11905	1868
1961	119 200	11 635	1 781
1962	II40I2	12 445	1677
1963	113 646	11027	1396
1964	117 352	11355	1639
1965	116 029	12 568	1651
1966	111 499	II8I4	1 517
1967	122 855	10 495	1803
1968	122 772	11 796	1997
1969	123 204	10 965	2 074
1970	121 824	11378	2 153
1971	112 532	10 296	2 036
1972	107 220	9 676	2 143
1973	106 689	10317	1986

Olycksfallsskadorna är således helt dominerande. Det bör emellertid påpekas att antalet anmälda yrkessjukdomsfall har ökat ganska konlinueriigt sedan mitten av 1960-talet.' Särskilt påtaglig har ökningen varit de allra senaste åren. Under åren 1974 och 1975 uppgick antalet anmälningar om yrkessjukdomar till 3 400 resp. 9 550, Ökningen kan till väsentlig del hänföras till hörselskador som har orsakats av buller i arbetet. Bakom den ökade anmälningsfrekvensen kan spåras resultat av systematiska hälsokontroller inom vissa näringsgrenar. Vid en preliminär fördelning av de under år 1975 anmälda yrkessjukdomsfallen hänför sig 6 300 (67 96) lill hörselskador orsakade av buller. Hudåkommor orsakade av olika ämnen ulgör drygl 1 000 fall (11 96), Av sjukdomar orsakade av damm (silikos och asbeslos) har anmälts tillsammans 300 fall (3 96), Sjukdomar framkallade genom inverkan

Prop. 1975/76:197 30

av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser (yrkesmyalgier och tendo-vaginii) har anmälts i 300 fall (3 96). Av blyförgiftning saml av sjukdomar orsakade genom inverkan av skakningar och vibrationer har vardera anmälts ca 30 fall (0,5 %). I materialet ingår I 230 fall (13 96) där sjukdomsorsaken inte har kunnat specificeras vid anmälan.

Yrkesskadorna drabbar oftast arbetstagare i åldern 20-29 år. Av del totala antalet tall år 1973 gällde ca 28 "r, denna åldersgrupp. För övriga arbetstagare upp 1,0, m, 64 års ålder fördelar sig skadorna tämligen jämnt.

Hur .skadefrekvensen fördelar sig på olika näringsgrenar niäls i antalet inträffade skador per en milj, arbetstimmar. Den största skadefrekvensen under år 1973 återfinns inom stuveribranschen med 96,1 fall per en milj, arbetstimmar, ,Andra näringsgrenar med särskilt hög olycksfallsfrekvens är gjuteriindustrin med 78,3, slakteri- och charkuteriindustrin med 68,9, skogsbruket mcc 54,1. varvsindustrin med 60,0, tyngre manufakturindustrin med 53,0 och sågverksindustrin med 54.8 fall per en milj, arbetstimmar. Som jämförelse kan nämnas alt moisvarande siffror inom beklädnads- och söm-nadsindustrin samt inom detaljhandeln var 8,6 resp, 9,3, Olycksfallsfrekvensen inom de olika näringsgrenarna har under senare år varit konstant,

Varie arbetstagare går in i yrkesskadeförsäkringen utan förbehåll för sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. Del kan med hänsyn härtill ibland vara vanskligt alt avgöra om eller i vilken grad en skada eller ett sjukdomstillstånd medicinskt selt har orsakats av lidigare sjukdom eller av den händelse för vilken ersättning söks. Ytterst ankommer det på den medicinska sakkunskapen att besvara sådana frågor. Bedömningen underiättas emellertid genom en särskild bevisregel (7 S YFL). enligt vilken orsakssamband skall anses föreligga mellan skada och olycksfall eller annan inverkan i arbetet, om inle betydligt starkare skäl talar mol del, I fråga om yrkessjukdomarna förutsätter bevisregeln att någon har utsatts för skadlig inverkan i arbetet och regeln behandlar således endasl orsakssambandet mellan denna inverkan och den uppkomna skadan.

Inom yrkesskadeförsäkringen och andra socialförsäkringar anses de till-lämpande myndighelerna vara skyldiga att självmant svara för all lillfredsslällande beslutsunderiag föreligger innan ett ärende prövas i sak. Försäkringsorganens skyldighel att sörja för fullständig utredning gäller inle bara omständigheter i sak utan också rent medicinska frågor. För bedömningen av dessa har lill försäkringsorganen knutils experter inom olika grenar av lakar- och landläkarvetenskapen. Även utomstående expertis påandra områden, 1, ex, leknisk expertis, anlitas emellertid i den mån det behövs,

2.2.4 Ersättning för inkomstföriust m. m.

Som har nämnts tidigare kan från yrkesskadeförsäkringen utges sjukpenning och livränla i den mån en yrkesskada medför nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Vid invalidiieisbedömningen skall enligl 10 S YFL

Förlust av

hörselförmågan på båda öronen 50

hörselförmågan på ena örat 10

en tumme 25

ytterfalangen av en tumme 10

ett pekfinger 12

två falanger på ett pekfinger 7

ett långfinger 10

två falanger på ett långfinger 6

ett ring- eller lillfinger 5 el, 7

ring- och lillfingrarna på ena handen 12

pek-. lång-, ring- och lillfingrarna på ena handen 40

handen i handleden (bäsla hand) 60

en stortå 10

alla tår på ena foten 10

Fullständig styvhet i

armbågsleden 25-33 1/3

knäleden med sträckställning 25

Amputation å

överarmen med god proiesfunklion (bäsla arm) 65

överarmen med dålig proiesfunktion (bästa arm) 70-75

underarmen med god protesfunktion (bästa arm) 60

underarmen med dålig proiesfunklion (bästa arm) 65

lårbenet med god proiesfunklion 50

lårbenet med dålig proiesfunktion 55-65

Förlust av ett öga (bulben uttagen) 25

Blindhet på ett öga 20

Prop. 1975/76:197 32

Under senare år har man i praxis strävat efter en mera nyanserad invaliditeisbedömning i yrkesskadefallen. Den ekonomiska invaliditeten läggs sålunda till grund för prövningen, om detta leder till högre ersättning än om avgörandet sker med utgångspunkt i den medicinska invaliditeten. En förvärvsmässig invalidiletsbedömning tillämpas vidare i fråga om invaliditet i vissa fall på grund av silikos. Alt denna sjukdom har konstaterats rönt-genologiskt hos en person behöver inte betyda att denne är sjuk i vanlig mening. Lungfunktionen är nämligen som regel normal i sjukdomens begynnelsestadier, Någol effektivt botemedel mol sjukdomen är inte känt. Fortskridandel kan emellertid fördröjas avsevärt, om sjukdomen upptäcks på ell tidigt stadium och vederbörande övergår till ett ofariigt arbete. Det nya arbetet är ofta sämre betalt än det silikosfariiga. Med stöd av ell uttalande i prop, 1954:60 (s, 150) bedöms i .sådana fall nedsättningen av arbetsförmågan huvudsakligen på grundval av inkomstminskningen.

Inom den allmänna försäkringens förtidspensionering ardei nedsättningen av den skadades faktiska förvärvsförmåga som är avgörande vid uppskattningen och graderingen av invaliditeten. Den medicinska defekten saknar däremot självständig betydelse. Nedsättning av förvärvsförmågan som inte har sin orsak i en medicinsk defekt beaktas dock inte. Principerna för invaliditetsbedömningen har i 7 kap, 3 S AFL angetts så, alt man skall beakta den försäkrades förmåga att trots sjukdomen eller lytet skaffa sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn lill hans utbildning och tidigare verksamhel saml ålder, bosätiningsförhållanden och jämföriiga omständigheter, I fråga om äldre försäkrad skall bedömningen främsl avse hans förmåga och möjlighet att skaffa sig fortsatt inkomst genom sådani arbeie som han tidigare har ullört eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för hononi.

Den allmänna försäkringen har tre invaliditetsgrader, varav den lägsta avser nedsättning av arbetsförmågan med minsl hälften (7 kap, 2 S AFL), Återstår inget eller endast en ringa del av arbetsförmågan, ulgår hel förtidspension. Om arbetsförmågan har satts ned i mindre grad men likväl med avseväri mer än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension. I övriga fall utges halv förtidspension. Gränserna mdlan de olika grupperna är inle preciserade, men av förarbetena till beslämmelserna framgår alt den nedre gränsen för den högsta iiivaliditetsgraden går vid en nedsättning av arbetsförmågan med ungefär 5/6 och gränsen för den mellersta invalidiletsgraden vid en nedsättning med ungefär 2/3, Den lägsta graden omfa'ttar således fall där arbetsförniågan är nedsatt med minsi hälften men med mindre än ungelår 2/3,

Förtidspensioneringen vidgades genom 1970 års pensionsreform (prop, 1970:66. 2LU 1970:34, rskr 1970:232), Såvitt gäller invaliditetsbedömningen innebar reformen dels vidgade möjligheler för äldre förvärvsarbetande alt få förtidspension, dels andra uppmjukningar av kraven för alt erhålla sådan

Prop. 1975/76:197 33

pension. Huvudsyftet med reformen var att ge ökat utrymme för arbetsmarknadsmässiga hänsyn vid invaliditetsbedömningen. Samtidigt kom de medicinska faktorernas betydelse för bedömningen att minska i motsvarande mån. Särskilt beträffande gruppen äldre förvärvsarbetande borde de medicinska synpunkterna bli av underordnad betydelse. En vidgning av tidigare invaliditetsbegrepp skedde också genom att åldersförändringar, även om de enligt vanligt betraktelsesätt inte utgjorde sjukdom i egentlig mening, skulle kunna vara tillräcklig grund föratt bevilja förtidspension för försäkrade med fysiskt tungt eller psykiskt pressande arbete vilka med åren hade blivit utslitna och hade svårt att hänga med i arbetstakten,

I prop. 1970:66 angavs åldern 63 år som riktpunkt vid avgränsning av kategorin äldre förvärvsarbetande. Denna ålder skulle dock inte vara någon fast och undantagslös gräns. Med hänsyn till omständigheterna borde en viss röriighet nedåt kunna komma i fråga. Av äldre försäkrade skulle inte krävas att de innan förtidspension beviljades underkastade sig arbets-vårdsåtgärder eller flyttade till annan ort med bättre arbetsmöjligheter. Det skulle dock inte föreligga någon fri valrätt mellan alt arbeta och gå i pension. Kunde arbetsmarknadsmyndigheterna tämligen omgående skaffa den försäkrade lämpligt arbete som han kunde klara ulan omskolning, fick rätten till pension bedömas som om han hade tagit detta arbete. 1 andra fall skulle däremot hänsyn till eventuell outnyttjad reslarbetsförmåga inte tas vid bedömningen. Även förändra försäkrade än som tillhörde gruppen äldre förvärvsarbetande skulle de arbetsmarknadsmässiga omständigheterna tillerkännas större vikt än tidigare. De medicinska faktorerna angavs dock ha större betydelse här än i äldrefallen. Visade det sig att en handikappad som medicinskt setl hade en viss reslarbetsförmåga inte trots ansträngningar från arbetsvärdens sida under lång tid - minst ett ä två år - hade kunnat ges något arbete, kunde restarbetsförmågan i regel bedömas vara fiktiv. Förtidspension skulle då kunna beviljas utan hänsyn till denna fiktiva arbetsförmåga, även om den försäkrade var bosatt på en ort med differentierat näringsliv.

1 prop. 1972:55 föreslogs att förtidspension skulle kunna beviljas på arbetsmarknadsmässiga skäl utan någon särskild medicinsk prövning. En äldre förvärvsarbetande som hade blivit utförsäkrad från erkänd arbetslöshetskassa' skulle sålunda kunna beviljas förtidspension, om han var varaktigt arbetslös. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen (SfU 1972:21, rskr 1972:140) utsträcktes den föreslagna möjligheten att erhålla förtidspension att gälla också den som hade uppburit omställningsbidrag under 21 månader. Härigenom kom reformen alt omfatta också försäkrade som inte var medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa. Kvalifikationstiden är numera (prop. 1973:46, SfU 1973:21, rskr 1973:197) 450 dagar och begreppet äldre försäkrad har här preciserats som försäkrad över 60 år. Denna ålder utgör alltså en fast gräns då det gäller förtidspension på grund av arbetslöshet. Beträffande den vid 1970 års pensionsreform angivna allmänna åldersgränsen 63 år ifrågasatte

3 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 197

Prop. 1975/76:197 34

riksförsäkringsverkel i sitt remissyttrande över pensionskommitténs betänkande (SOU 1975:10) Röriig pensionsålder om det för framtiden var påkallat att särskilt markera denna ålder som en riktpunkt. Enligt verket låg del i sakens natur alt de arbetsmarknadspolitiska skälen för förtidspensionering av dem som har kommit över 60-årsåldern i regel växer med åren. Verket framhöll att erfarenheterna av de då gällande reglernas tillämpning visade att förtidspension för förvärvsarbetande i åldrarna 60-65 år hade utgått med tyngdpunkten i de äldre åldersklasserna. Verket föreslog därför att riktpunkten 63 år skulle avlägsnas. 1 propositionen angående röriig pensionsålder (1975:97, SfU 1975:15, rskr 1975:222) anslöt sig departementschefen till verkels förslag i denna fråga.

Yrkesskadelivränta beräknas på grundval av ett ersäilningsunderlag (16 S YFL) som bestäms med utgångspunkt i den skadades åriiga arbetsförtiänst, 1 ersällningsunderiaget medräknas hela den åriiga arbetsförtjänsten upp till två basbelopp, medan överskjutande belopp upp till tre basbelopp medräknas till 3/4 och belopp därutöver upp till fem basbelopp medräknas till hälften. Om basbeloppet är 10 000 kr., blir således del högsta ersällningsunderiaget 37 500 kr. Vid föriust av arbetsförmågan ulgör den årliga livräntan 11/12 av ersällningsunderiaget. Om nedsättningen av arbetsförmågan ligger mellan 30 och 100 96, utgör livräntan den del av ersättningsunderlaget, minskad med 1/12, som svarar mot invaliditetsgraden. Vid mindre nedsättning (lägst 10 96) utges den del av 2/3 av undertaget som svarar mot invaliditetsgraden.

Livräntans storiek vid vissa invaliditetsgrader och inkomstlägen framgår av följande tabell (kr.).

Årlig	Ersäilnings-	Livräntans årsbelopp
arbets-	underlag	vid en	invalidilelsgrad i		i v
förtjänsl
förtjänsl
		10 %	30 %	40	96	100 96
10 000	10 000	667	2 167	3	167	9	167
20 000	20 000	1 333	4 333	6	333	18	333
40 000	32 500	2 167	7 042	10	292	29	792
60 000	37 500	2 500	8 125	II	875	34	375

Med åriig arbetsförijänsi (9 S YFL) avses enligt huvudregeln den försäkrades åriiga inkomsl av förvärvsarbete när skadan inträffade. Hänsyn tas därvid inte till övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annan särskild omständighet. Har hushållsarbete i hemmet hindrat den försäkrade att förvärvsarbeta i full utsträckning, kan hushållsarbetet jämställas med förvärvsarbete. Värdet av hushållsartiete får liksom värdet av förvärvsarbete för egen räkning inte beräknas högre än vanlig lön i orten för liknande arbete.

Arbetsförtiänsten för den som skadas i unga år kan räknas upp vid 18,

Prop. 1975/76:197 35

21 och 25 års ålder, Förtiänsten skall då uppskattas med hänsyn till den försäkrades sysselsättning när skadan inträffade. Har skadan inträftät under yrkesutbildning eller skulle sådan ha pågått vid passerandet av 18-, 21-och 25-årsgränserna, skall arbetsförtjänsten lägst anses motsvara skälig lön inom det avsedda yrket vid avbruten utbildning.

Har lång tid förflutit mellan del att en yrkessjukdom visade sig och ersättningsrätten aktualiserades genom nedsättningav arbetsförmågan, får den arbetsförtjänst som skall läggas lill grund för ersättning efler arbetsavbroltet inte beräknas lill lägre belopp än som skulle ha fastställts, om skadan hade visat sig först vid arbetsavbroltet.

Den åriiga arbetsförtjänsten beräknas alltid till lägst 1 800 kr. och högst vad som motsvarar fem gånger basbeloppet vid skadeårets början.

Beslutad ersäitning UU den skadade kan omprövas, om väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet (35 § YFL). Jämkning kan ske såväl från lägre till högre ersättning som tvärtom. Ersättning för förfluten tid får dock inte minskas eller dras in. Riksförsäkringsverket har skyldighet att beakta eventuella jämkningsfall även utan ansökan.

Det är vanligt att livräntorna görs tidsbegränsade i avvaktan på att den försäkrades förhållanden skall stabiliseras. De tidsbegränsade livräntorna brukar vanligen bestämmas att utgå under ett till två år. Tidsbegränsad livränta omprövas vid den bestämda ersättningsperiodens slut. Till grund för bedömningen läggs därvid så gott som alltid resultatet av ny läkarundersökning och övrig nödvändig utredning, såsom ulredning om arbete och inkomst. Omprövning sker genomsnittligt tre gånger per yrkesskadefall och med i medeltal två års intervall. Ny prövning av livräntan kan ske även under den tid för vilken den har bestämts. När det av skadan orsakade tillståndet bedöms ha blivit bestående, bestäms livränta att utgå för framtiden, 1 fråga om sådan icke tidsbegränsad livränta gäller att omprövning kan ske endast om väsentlig ändring har inträtt i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Under år 1975 omprövade riksförsäkringsverkel 6 200 livräntor. Av dessa gällde 4 96 skador som hade inträffat före år 1959,

Om sviterna av yrkesskadan kan antas övergångsvis medföra särskilda anpassningssvårigheter, ges tidsbegränsad ersättning i form av s. k. anpass-ningslivränia. Sådan livränta utgår i princip med 50 96 förhöjning av normallivräntan. Den förutsätts kunna sänkas framdeles utan att någon förbällring ur medicinsk synpunkt inträder.

I YFL finns inte någon föreskrift om viss tid efter vilken jämkning inte får äga rum. Det är emellertid i många fall, särskilt då lång tid har förflutit sedan skadan inträffade, svårt att avgöra om en försämring skall tillskrivas yrkesskadan, annan sjukdom eller åldersförändringar.

I fråga om ålderslörmåner gäller att livränta till yrkesskadad i princip är livsvarig. Enligt 16 S YFL reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o, m. den månad under vilken den skadade har fyllt 67 år (65 år fr. o, m.

Prop. 1975/76:197 36

den 1 juli 1976), Samordning mellan livränta och pension följer i princip samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ålderspension. Pensionen skall enligt 17 kap, 2S AFL minskas med 3/4 av livräntan. Folkpension i form av ålderspension skall dock alltid utgå med minst 3/4 av sitt belopp. Bakom bestämmelsen att livränian skall sänkas vid inträdet i 67-årsåldern ligger én jämförelse med en frisk förvärvsår-betandes förhållanden. Även han får vid inträdet i pensionsåldern vidkännas en minskning av sina inkomster, eftersom arbetsinkomsten då regelmässigt avlöses av pension.

2.2.5 Försäkringsskydd för efterlevande

Vid dödsfall till följd av yrkesskada utgår begravningshjälp med 20 96 av basbeloppet vid början av det år då dödsfallet inträffade samt livräntor till den försäkrades efterlevande (19 S YFL),

Änka efter försäkrad har rätt lill livränla så länge hon lever ogift (20 S YFL), Levde makarna åtskilda pågrund av hemskillnad, utgår dock livränta endast om änkan var berättigad till underhåll av den försäkrade. Livräntan motsvarar för tid före pensionsåldern I /3 och därefter 1 /4 a v den försäkrades åriiga arbetsförtjänst. Änkans rätt till livränta upphör, om hon avsevärd tid lever samman med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Ogijt kvinna som sedan avsevärd tid (i praxis ca två år) levde samman med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden samt kvinna som var trolovad med den försäkrade och som hade eller hade haft barn med honom eller var havande med barn till honom jämställs med änka, om den försäkrade var ogift. Livränla kan också utges till änkUng, om denne till följd av den försäkrades frånfälle kommer att sakna behövligt underhåll. Han har då rätt lill skälig livränta så länge han lever ogift. Livräntan lår dock inle överstiga vad som kan utgå till änka. Var den avlidne skyldig alt utge underhållsbidrag till förutvarande make, har även denne rätt till livränta, dock endast så länge bidraget skulle ha utgått. Livräntan skall motsvara underhållsbidraget inom de belopp som gäller för änkelivränla.

Om livräntor till make m. ft, sammanlagt skulle överstiga 1/3 av den försäkrades åriiga arbetsförtjänst, skall de sättas ned proportionellt (20 S). Som har anförts tidigare upphör i allmänhet sådan livränla, om den berättigade gifter sig. Sker detta innan den berättigade fyller 60 år, ulgår emellertid i stället ett engångsbelopp som motsvarar tre årsbelopp av livräntan.

Varje barn till avliden försäkrad har rätt till livränta med 1/6 av hans åriiga arbetsförtjänst lill dess barnet fyller 19 år eller, om barnet till följd av sjukdom e. d. inte kan försörja sig, 21 år (21 S), Var den försäkrade gift, skall med eget barn jämställas makes barn som stod under dennes vårdnad, såvitt gäller livränta efter kvinna dock endast om barnet genom hennes frånfälle kommer alt sakna behövligt underhåll. Livränta får slutligen utges också till förälder som kommer att sakna behövligt underhåll (22 S), För-

Prop. 1975/76:197 37

äldralivränta ulgår med skäligt belopp, motsvarande högst 1/6 av den försäkrades åriiga arbetsförtiänst.

Om .samtliga livräntor till efterievande sammanlagt skulle översliga 5/6 av ersältningsunderlaget föregenlivränta, skall de sättas ned proportionellt. Reduktionen skall dock i första hand gå ut över livränta till förälder (23 S)-

Eflerlevanddlvräntor hos riksförsäkringsverket

Personka-tegorier		1971			1972			1973
Personka-tegorier
	Be-	Till-	Av-	Be-	Till-	Av-	Be-	Till-	Av-	Be-
	stån-	kom-	gång-	stån-	kom-	gång	stän-	kom-	gång-	stån-
	det	na	na	det	na	na	,det	na	na ,	det
	31,12,			31,12,			31,12,			31,12.
	1970			1971			1972			1973
Änkor	3 880	203	96	3 987	185	108	4 007	174	115	4 066
Barn	1 246	221	160	1307	176	148	1335	192	143	1384
Fäder	15	-	1	14	-	-	14	-	2	12
Mödrar	117	1	7	III	1	9	103	-	5	98
Föräldrapar	7	-	-	7	-	1	6	-	-	6
Änkling	4	-	1	3	-	-	3	-	-	3

Det totala antalet efterlevanddivränior, dvs, såväl av riksförsäkringsverket som av tidigare socialförsäkringsbolag beviljade livräntor, uppgick i december 1975 lill 9 830, varav 1 880 utgick till barn och 7 950 till övriga efterlevande.

Yrkesskadeförsäkringens efterievandeskydd skiljer sig från folkpensioneringens motsvarande skydd, främst genom att det inte ställs krav på medborgarskap eller bosättning i Sverige och inte heller i fråga om änkeskyddet någol krav på ålder, viss varaktighet hos äktenskapet eller förekomst av minderårigt barn i hemmei. Från ATP skiljer sig yrkesskadeförsäkringen bl, a, på så sätt alt änkeskyddet inte är förbehållet änkor i legala äktenskap och saknar villkor angående äktenskapets längd, tidpunkten för dess ingående och förekomst av barn. Yrkesskadeförsäkringens efterievandeskydd för änkling, frånskild och förälder har inte någon motsvarighet inom den allmänna försäkringen. Skyddet för barn upphör inoih folkpensioneringen vid 18 års ålder och inom ATP vid 19 års ålder. Efterievandeskyddel enligt YFL är liksom den försäkrades eget skydd samordnat med den allmänna försäkringens förmåner.

2.3 Trygghetsförsäkringen (TFY)

Under senare år har s. k. irygghetsförsäkringar växt fram genom olika kollektivavtal på arbetsmarknaden. Den första trygghetsförsäkringen kom lill år 1971 och gällde anställda inom stuverifacket. Snart följde avtal om

Prop. 1975/76:197 38

irygghetsförsäkring för bleck- och plåtslageriarbelare samt för arbetare inom gruvindustrin. Statstjänstemännen fick en på kollektivavtal grundad trygghetsförsäkring år 1972 som byggde på stuverifackets trygghetsförsäkring. Den 16 maj 1974 iräfl"ade SAF, LO och PTK överenskommelse om definitiva försäkringsvillkor för trygghetsförsäkring vid yrkesskada, Överenskommd-sen har därefter antagits som kollektivavtal av de till dessa organisationer anslutna förbunden, Samma dag träffades även avtal om trygghetsförsäkring för kommunanställda. Även för andra anställda har sådana avtal senare träffats.

Avsikten med TFY är att den :5om drabbas av personskada genom olycksfall i arbetet skall få ersäitning enligt skadeståndsrättens normer ulan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Från TFY utges sålunda ersättning oavsett om någon är vållande till skadan. TFY är avsedd att komplettera förmånerna inom den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår således inte i den mån den försäkrade uppbär sjukpenning, pension eller livränla enligt dessa försäkringar. Ersättning till yrkesskadad utgår för sjukvårdskostnader, för föriorad arbetsinkomst, för sveda och värk och bestående lyte eller men samt för rehabilitering.

Full ersättning utgår för kostnader under akut sjukdomstid som yrkesskadan har medfört i den mån ersättning inte utges från annal håll, t, ex. från den allmänna försäkringen. Sålunda ersätts t. ex. sjukvårds- och resekostnader. Ersättning för framtida kostnader som föranleds av yrkesskadan anses ingå i ersättning för bestående lyte och men och ersättning för allmänna olägenheter. Om slörre friimiida kostnader av bestående natur kan vänlas uppkomma, lämnas dock ersättningen i form av livränla.

Ersättning för föriorad Urbetsinkomst under akut sjukdomstid utgår vid arbetsoförmåga som har varat mer än sju dagar och utges då fr. o. m. dagen för insjuknandet. Ersättningen utges med belopp som motsvarar den faktiska förlusten av arbetsinkom.st. Under de första 30 dagarna ersätts lön som inle överstiger 7,5 basbelopp genom skattefria belopp beräknade enligt en schablonmelod vilken utgår från den skadades sjukpenninggrundande inkomst.

Om yrkesskadan har medfört invaliditet, utgår ersättning för framtida föriust av arbetsinkomst i form av åriig livränta som fastställs med hänsyn lill den bestående nedsättning av arbetsförmågan som har föranletls av skadan. Vid bedömningen av arbetsförmågan skall beaktas den försäkrades förmåga att trots skadan skaffa sig inkomst genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosätiningsförhållanden och jämförliga omständigheter. Vid uppnådd pensionsålder reduceras livräntan med hälften. Livräntan värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Prop. 1975/76:197 39

Om den skadelidande begär det, kan han i slällel för livränta få ett engångsbelopp som svarar mol del kapitaliserade värdet av livränian. Kan den framtida årliga förlusten av arbetsinkomst antas komma att undersliga 10 %, skall ersättningen alltid utgå som engångsbelopp. Om den skadade kan återgå i arbete och den definitiva medicinska invaliditetsgraden uppgår lill högst 15 96, utgår i stället för livränta ett engångsbelopp för allmänna olägenheter. Även vid högre medicinsk invaliditetsgrad kan arbetstagare som kan återgå i arbete få ersättning med engångsbelopp för allmänna ölägenheter. Ersättning för allmänna olägenheter beräknas med utgångspunkt i den medicinska invalidiletsgraden och ulgör en förhöjning, varierande mellan 0,5 och 1,5 gånger, av ersättningsbeloppen för lyte och men.

Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid lämnas i normalfallet vid arbetsoförmåga som har varat mer än 30 dagar och bestäms enligt särskilda normer. För lyte och men lämnas ersättning när defekten kan förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjukdomstiden har upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med utgångspunkt i den medicinska invaliditetsgraden och den skadades ålder. Ersäitning kan även ulgå, om det beslående lytet eller menet har medfört t, ex, vanprydande ärr, amputationsdefekt, värk som inte har beaktats vid bestämmandet av den medicinska invaliditetsgraden, förlust av sinnesfunklion eller tänder eller inre organ.

Om den skadade på grund av bestående följder av yrkesskadan inte kan återgå till sitt tidigare förvärvsarbete, ersätts skäliga kostnader för behövlig rehabilitering till annat jämförbart yrke.

Ersättning för lyte och men samt för invaliditet kan efter ytirande av en rådgivande nämnd - TFY-nämnden - omprövas, om det är uppenbart att i det särskilda fallet väsenilig och bestående ändring har inträtt i de förhållanden som har legal till grund för bestämmandet av ersättningen.

Vid dödsfall lämnas ersäitning för begravningskostnad och föriust av underhåll. Begravningskostnad ersätts med skäligt belopp. Ersättning för förlust av underhåll lämnas till efterievande som vid tiden för dödsfallet hade rält lill eller faktiskt fick eller kunde antas inom en nära framlid få underhåll av den försäkrade: Vid fastställandet av ersättningen tas hänsyn till den efterievandes förmåga och möjligheter att genom eget arbeie eller på annat sätt bidra till sin försörjning. Vissa minimibelopp utgår dock alltid till efterlevande make - med vilken jämställs sådan person som den avlidne stadigvarande har sammanbott med under äktenskapsliknande förhållanden - till barn under 20 år och, under vissa förulsättningar, till förälder som vid tiden lör dödsfallet sammanbodde med den försäkrade,

TFY är som har nämnts tidigare samordnad med vissa andra förmåner. Sålunda har den skadelidande inte rätt till ersättning i den mån sådan kan utges från stal, kommun, försäkringsanstall, arbetsgivare eller annan i form av periodisk ersättning eller i form av ersättning för kostnader, sveda och värk, lyte och men eller allmänna olägenheter: Vid samordningen skall

Prop. 1975/76:197 40

hänsyn tas till eventuell skattefrihet för utgående förmåner. Samordning skall inte ske beträffande ersättning på grund av försäkring som har tecknats och i sin helhet betalats av den anställde, om det inle gäller skadestånd eller kostnadsersättning.

Som har framgått av den lämnade redogörelsen ger TFY till skillnad från yrkesskadeförsäkringen ersättning för den faktiska inkomstföriusten. Ersättning utgår således även för inkomstförlust som överstiger fem basbelopp. Inte heller tillämpas någon avtrappning av ersättningen med hänsyn till inkomstens storlek. Från TFY utgår liksom från annan försäkring som bygger på skadeståndsrättens principer också ersättning för sveda och värk samt lyte och men.

2.4 Skadeständsrätten

Ersättning för yrkesskada kan också utgå i form av skadestånd. För skadestånd krävs emellertid i princip alt någon har vållat skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet, genom fel eller försummelse i sin anställning eller genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Inom skadesiåndsräiten delas skadorna in i personskador, sakskador och rena förmögenhetsskador. Skadeståndet skall i princip försätta den skadelidande i samma läge som om skadan inte hade inträffat. Reglerna finns i skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404, ändrad senast 1975:141),

Den som har tillfogats personskada får ersättning för dels sjukvårdskostnad och andra utgifter, dels inkomstföriust, dels sveda och värk, lyte eller annat beslående men samt andra ölägenheter till följd av skadan. Med inkomstförlust jämställs intrång i näringsverksamhet. Värdet av hushållsarbete i hemmet jämställs med inkomst.

Beträffande inkomstföriust skiljer man på föriust i förfluten tid och framtida föriust. Ersättning för inkomstföriust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inie hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma alt uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosätiningsförhållanden och jämföriiga omständigheter. Tillgängliga informationer korrigeras därvid med hänsyn till antaganden om framlidsutvecklingen, konjunkturerna o. d. Från framtida allmänna standardhöjningar i samhället som kan komma att inträffa bortses dock.

Vid sidan av den ekonomiska skadan ersätts som har nämnls lidigare också ideell skada. Med sådan skada avses dels det direkta fysiska eller psykiska lidande som skadan har medfört under den akuta sjukdomstiden eller som den kan medföra i framtiden, dels andra framlida följder av skadan

Prop. 1975/76:197 41

som innebär svårigheler för den skadelidande att klara sig i normalt liv. Avsteg förekommer från denna traditionella syn på ideell skada. Ibland har ersättning för lyte och men även karaktär av ersättning för ekonomisk skada. Sålunda ersätts som ideell skada fördyrade levnadskostnader som kan uppkomma i framliden på grund av skadan. Som ideell skada ersätts även allmänna besvär av skadan i arbetet, ökad utlröllning med åtföljande risk för frånvaro från arbetet, ökad anspänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt allmän risk för föriust av mera extraordinära inkomster.

Vid dödsfall ersätts dels begravningskostnad och annan kosinad till följd av dödsfallet, dels efterievandes föriust av underhåll.

Ersättning för förlust av underhåll ulgår till efterievande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som ändå var beroende av honom för sin försörjning, om underhåll uigick vid liden för dödsfallet eller om det kan antas att underhåll skulle ha kommit alt utgå inom en nära framlid. Skadestånd kan således utges även till den som inte hade laglig rätt till underhåll, t, ex. sammanboende, fosterbarn, barnbarn eller syskon. Föriusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterievandes förmåga och möjligheter att genom eget arbeie eller på annat sätt själv bidra till sin försörjning. Med underhåll jämställs därvid värdel av den avlidnes hushållsarbete i hemmei.

Vid bestämmandet av ersättning för inkomstföriust eller föriust av underhåll avräknas bl. a. moisvarande förmåner som utgår enligt AFL eller YFL.

Ersättning för framtida inkomstföriust eller föriust av underhåll fastställs i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes för-sögning, skall den dock alltid utgå som livränta, om inte särskilda skäl talar mot det. Fastställd livränla kan helt eller delvis bytas ul mol engångsbelopp om skäl föreligger lill del.

Ersättning för inkomstförlust eller föriust av underhåll som utgår i form av livränta kan höjas eller sänkas, om de förhållanden som låg till grund förbeslutel om ersättning har ändrats väsentligt. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadelidande under samma förutsättning tillerkännas ytteriigare ersättning. Livräntan är vidare värdesäkrad genom anknytning till basbeloppet.

Skadeståndet kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan eller om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden.

Prop. 1975/76:197 42

2.5 Samordningsbestämmelser

Som har nämnts lidigare är yrkesskadeförsäkringen samordnad med den allmänna sjukförsäkringen på så sätt att yrkesskadad som omfattas av sjukpenningförsäkringen i regel får vanlig sjukpenning enligt AFL under 90 dagar efter den dag då skadan inträffade (11 S YFL och 4 kap. 5 S AFL),

Pension enligt AFL och livränta från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen ulgår inte heller oberoende av varandra, Bortselt från den samordning som består i att yrkesskadelivräntan sätts ned med 1/4 fr, o, m, den månad livräntetagaren fyller 67 år (65 år fr, o, m. den 1 juli 1976) sker samordningen på pensionssidan genom reducering av pensionsförmånerna. Bestämmelserna härom finns i 17 kap, 2 och 3 SS AFL. Folkpension och ATP i form av förtidspension eller ålderspension minskas enligt huvudregeln med 3/4 av den pensionsberättigades yrkesskadelivränia för samma lid. Vidare skall folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension samt ATP i form av änkepension eller barnpension minskas med 3/4 av den pensionsberättigades efterlevandelivränta för samma lid. Minskning görs alltid i första hand på ATP, Folkpensionen är dessulom delvis skyddad på så sätt att den alltid skall utgå, i form av förtidspension eller barnpension med minst 1/4, i form av änkepension med minsl 1/2 samt i form av ålderspension med minst 3/4 av belopp som annars skulle ha utgetts. Vidare gäller att andra tillägg till pension än barntiUägg inte beaktas.

Sjukpenning enligl YFL påverkar inle den allmänna pensionen. Undanlag görs emellertid beträffande pensionär med yrkesskadelivränta som vid sjuk-domsrecidiv får livräntan utbytt mot sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen. Den minskning av pensionen som har föranletts av livränian skall nämligen bestå även under sjukdomstiden. Om livränta har bytts ut mot engångsbelopp, skall minskning på pensionen ändå göras som om livränian uigick med visst belopp.

Pensionstillskott anses ingå i huvudförmånen, Hustruiillägg och kommunall bostadstillägg har däremot lagls utanför samordningen. Vid prövning av rällen lill dessa förmåner anses emellertid yrkesskadelivräntan som inkomst, om den inte har dragits av på pensionen.

Ersättning från TFY utgår endasl i den mån ersättning inle kan utges från exempelvis yrkesskadeförsäkringen. Även beiräffande skadestånd och trafikskadeersätlning görs en samordning på skadesiåndssidan (51 S YFL och 5 kap, 3 S skadeståndslagen saml 9 S trafikskadelagen (1975:1410) sont träder i kraftden Ijuli 1976).

2.6 Konventioner angående yrkesskadeförsäkring m. m.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1964 en konvention (nr 121) angående förmåner vid yrkesskada som har ratificerats av Sverige med verkan från år 1970. Texten lill konventionen finns i prop. 1969:15, Konven-

Prop. 1975/76:197 43

tionen aren s. k. minimislandardkonvention, vilket innebäranden innehåller beslämmelser om vilka förmåner som minsl skall ulgå enligl en ratificerande stats lagsliftning.

Konventionen omfattar yrkesskador, såväl olycksfall i arbetet som yrkessjukdomar, men överiämnar åt medlemsstaterna att själva avgöra vad som skall förstås med yrkesskada, I fråga om yrkessjukdomarna anvisar konventionen olika möjligheler. Medlemsstaten förutsätts kunna ha en särskild förteckning över de fall som skall ersättas eller i sin lagstiftning ha en allmän definition av begreppet yrkessjukdom. En kombination av metoderna är också tillåten.

Konventionens förmåner utgörs dels av olika former av hälso- och sjukvård, dels av kontantförmåner. Konventionen innehåller en utföriig förteckning över de olika former av hälso- och sjukvård som skall tillhandahållas.

Kontantförmånen, vid sjukdom, dvs, sjukpenning, skall enligl konventionen utgå för hela sjukdomstiden, alltså utan att någon karenstid iakttas.

Konventionen ställer inte upp någon lägsta invaliditetsgrad såsom villkor för rätt till invaliditelsersättning på grund av yrkesskada. Ersättningen skall emellertid utgå så länge invaliditeten består. Härav följer all yrkesskadeförmånen inte bör kunna upphöra vid den allmänna pensionsåldern, om den inte samtidigt ersätts av annan livsvarig förmån av minst samma storlek. Om livräntan före pensionsåldern överstiger konventionens minimibelopp, synes livräntan fr, o. m, pensionsåldern kunna anpassas till dessa minimibelopp. Beträffande invaliditeisgraderingen skiljer konventionen mellan 1, sannolikt bestående fullständig föriust av arbetsförmågan eller däremoi svarande fysisk invaliditet, 2. mera avsevärd sådan förlust eller invaliditet och 3, partiell sådan föriust eller invaliditet. I de första två fallen måste ersättningen ha form av löpande livränla som med den skadades samtycke i undantagsfall får bytas ut mot ett engångsbelopp.

Rätt till livränta tillkommer förutom den skadade dels änka, dels änkling som lill följd av handikapp inte kan försöka sig, och dels sådana barn lill den avlidne som för sitt uppehälle har varit beroende av denne.

Vissa regler om miniminivå gäller enligt konventionen för kontantförmånerna sjukpenning och livränla. Vid dödsfall skall enligt huvudregeln även ulgå kontant begravningshjälp som motsvarar normalkostnaderna för en begravning.

Varje land har enligt konventionen skyldighet att inom sitt territorium behandla dem som inte är medborgare i landel lika med landets egna medborgare.

År 1964 undertecknade Sverige och vissa andra av Europarådets medlemsstater en europeisk balk om social trygghet och ett protokoll lill denna. Del VI av balken och protokollet behandlar yrkesskador (prop, 1965:115), Instrumentens innehåll påminner i mycket slor utsträckning om vad som

Prop. 1975/76:197 44

sägs i ILO-konventionen nr 121. De tillåter emellertid inte att den skadade själv svarar för någon del av sjukvårdskostnaderna och stämmer således inte överens med den svenska samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Sverige har därför inte ratificerat balken och protokollet såvitt avser förmåner vid yrkesskada.

Utöver dessa minimistandardkonventioner gäller också vissa konventioner som karaktäriseras av kravei på lika behandling av utländsk medborgare med ett lands egna medborgare.

Europarådels medlemsstater antog år 1953 en provisorisk överenskommelse om bl. a. lika behandlingav egna och utländska medborgare vid yrkesskada. Överenskommelsen har ratificerats av Sverige (prop. 1955:53, rskr 1955:116) och har för vårt vidkommande trätt i kraft i förhållande lill Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike,Grekland, Irland, Island, Italien, Luxemburg, Nederiänderna. Norge, Storbritannien, Turkiet och Förbundsrepubliken Tyskland.

År 1962 antog ILO en konvention (nr 118) angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare ifråga om social tiygghei. Sverige har biträtt konventionen bl. a. i fråga om förmåner vid yrkesskada (prop. 1963:29, rskr 1963:89), Konventionen gäller för Sveriges vidkommande (SFS 1975:116) i förhållande lill sammanlagt 27 stater.

Överenskommelserna innebär att Sverige har förpliktat sig att beträffande förmåner vid yrkesskada inte särbehandla de andra staternas medborgare utan i allt ge dem samma yrkesskadeförmåner som svenska medborgare.

Mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge slöts år 1955 en nordisk konvention om social trygghet. Konventionen trädde i kraft den 1 november 1956 (SFS 1956:491), Konventionen omfattar förmåner som utgår vid ålderdom, nedsatt arbetsförmåga,sjukdom.olycksfall och yrkessjukdom, arbetslöshet, havandeskap och barnsbörd samt till barn, efterievande och nödställda. Konventionen bygger på principen om lika behandling av egna och utländska medborgare. 1 vissa fall måsle dock särskilda villkor vara uppfyllda för all förmån skall utgå från vistelselandet, t, ex. tidsvillkor,

Sverige har vidare slutit konventioner angående bl, a, lika behandling vid yrkesskada med Schweiz (SFS 1955:522), Storbritannien och Nordirland (SFS 1957:154), Italien (SFS 1957:458), Jugoslavien (SFS 1969:375) samt Österrike (ännu ej ratificerad, prop, 1975/76:51). Därvid har tillämpats liknande principer som i den nordiska trygghetskonventionen,

2.7 Administration och besvärsorganisation

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Försäkringskassans beslul kan överklagas hos riksförsäkringsverket som dessutom är tillsynsmyndighet. Mot verkets beslul får talan föras hos försäkringsdomstolen.

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen administreras i princip av riksförsäkringsverket. Försäkringen administrerades t. o.m. år 1973 även av

Prop. 1975/76:197 45

ömsesidiga socialförsäkringsbolag. Tillsynsmyndighet inom yrkesskadeförsäkringen är försäkringsrådet. Liksom inom den allmänna försäkringen är försäkringsdomstolen högsta instans.

2.7.1 Den allmänna försäkringen

Allmän försäkringskassa finns för varje landstingskommun och varje kommun som inte tillhör landstingskommun. F. n. finns det 26 försäkringskassor. Ledningen av verksamheten inom ett kassaområde utövas från kassans centralkontor som i allmänhet ligger i länets residensort. De lokala enheterna utgörs av 410 lokalkontor vilka vid behov kan vara kompletterade med filialexpeditioner. Antalet sådana expeditioner uppgår f. n. till 139.

Beslut om ersättning enligl YFL i decentraliserade yrkesskadeärenden fattas på kassornas centralkontor, i regel på sjukförsäkringsavdelningen. Ersättningen belalas därefter ut genom lokalkontor eller filialexpedition.

För handläggning av ärenden angående bl, a, förtidspension och handikappersättning har varje kassa en eller flera pensionsdelegationer. Pensionsdelegation består av åtta ledamöter. Dessa är ordföranden och vice ordföranden i kassans styrelse, två av socialstyrelsen utsedda läkare, två av riksförsäkringsverket utsedda ledamöler som skall ha särskild erfarenhet av arbetsförhållanden samt två av landstinget eller kommunfullmäktige utsedda ledamöler. I delegationen föredras ärendena av en särskild pensionsföredragande som är chef för eller tjänstgör på utredningsavdelningen inom kassans centralkontor. 1 delegationens överläggningar men inte i besluten får kassans direktör och en representant för länsarbetsnämnden delta. Delegationen är närmast knuten till utredningsavdelningen som enligl vad som har sagls tidigare också bereder delegationsärendena. Pensionsddegalionerna avgör åriigen ca 80 000 ärenden.

Ärenden angående inkomstprövade pensionsförmåner - kommunala bostadstillägg, hustruiillägg och vissa änkepensioner - prövas av försäkringsnämnd. En sådan nämnd finns i princip för vae kommun. Försäkringsnämnden är ett Organ inom försäkringskassan men väljs av kommunen. Hos kassan finns vidare en eller flera förtroendeläkare och förtroendetandläkare med uppgift att bistå i frågor som kräver medicinsk eller odontologisk sakkunskap.

Talan mot beslul av allmän försäkringskassa får föras genom besvär hos riksförsäkringsverket. Om ordförande eller föredragande i pensionsdelega-lion har anmält från delegationens beslut avvikande mening, skall beslutet prövas av riksförsäkringsverkel även om besvär inte har anförts. Verket kan även i övrigt ta upp ärenden lill prövning utan att besvär har anförts. Besvärsärendena handläggs inom verket på besvärsavdelningen. Inom verket finns tillgång lill lakar- och tandläkarexpertis.

Talan mol beslut av riksförsäkringsverket fär föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Den normala sammansättningen vid måls avgörande

Prop. 1975/76:197 46

i försäkringsdomstolen är tre lagfarna och två icke lagfarna ledamöler. Uppkommer fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning, kan dock samtliga ledamöter delta i avgörandei.

2.7.2 Yrkesskadeförsäkringen

2,7,2,1 Handläggningen hos försäkringskassorna, riksförsäkringsverkel och försäkringsdomstolen

Som har nämnts i avsnitt 2,2,1 har regeringen enligt särskilt bemyndigande föreskrivit (SFS 1973:185) att försäkringskassorna i riksförsäkringsverkets ställe skall handlägga ärenden angående sjukpenning och sjukvårdsersättning enligt YFL. Undantag gäller dock för ärenden angående yrkessjukdomar, anställda på vilka det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tiänsteman är tillämpligt samt sjukdomsrecidiv.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare som har fått kännedom om inträffad yrkesskada är enligt 32 S YFL och kungörelsen (1968:595) angående anmälan om yrkesskada (ändrad senast 1973:854) skyldig att anmäla skadan till den försäkringskassa hos vilken den skadade är inskriven. Anmälningsskyldighet föreligger endast om skadan har medfört eller kan antas medföra rätt lill sjukpenning enligt AFL eller ersättning enligt YFL, Försäkringskassa som har mottagit anmälan skall, om skadan har medfört döden eller kan antas komma att medföra bestående föriust eller nedsättning av arbetsförmågan, omedelbart sända över anmälan till riksförsäkringsverket. Riksförsäkringsverket skall även överta sjukersättningsärende som inte omfattas av decentraliseringen, om ärendet inte har slutreglerals inom samordningstiden.

Inom riksförsäkringsverkel administreras yrkesskadeförsäkringen av en särskild avdelning, yrkesskadeavdelningen. Denna är organiserad på två skaderegleringsbyråer och en administrativ sektion. Genom den förut nämnda decentraliseringen av flertalet sjukersättningsärenden till försäkringskassorna minskade antalet ärenden hos riksförsäkringsverkel kraftigt. Yrkesskadeavdelningen har emellertid under senare lid även fått nya arbetsuppgifter. Som har nämnts lidigare upphörde de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen med sin verksamhel med utgången av år 1973, Bolagens löpande livräntor, ca 26 000, togs då över av riksförsäkringsverket. Del totala antalet livräntor uppgår nu till ca 82 000, Vidare har till yrkesskadeavdelningen fr, o, m, den 1 januari 1975 från slatens personalpensionsverk förts över utbetalning av sådana ersättningar vid personskada som utgår enligt del statliga trygghetsavtalet. Anlalel dylika ärenden uppgår till omkring 1 200 per år.

Besvär över försäkringskassas beslut i ett decentraliserat yrkesskadeärende prövas av riksförsäkringsverket, och försäkringsdomstolen är liksom tidigare högsta instans. Inom riksförsäkringsverket handläggs de decentraliserade yrkesskadeärendena på besvärsavdelningen.

Prop. 1975/76:197 47

2,7,2,2 Försäkringsrådet

Försäkringsrådets organisation och verksamhet regleras genom lagen (1917:466) om försäkringsrådet (ändrad 1918:323) och arbetsordningen (1947:114) för försäkringsrådel (ändrad senast 1965:767). Rådet är mellaninstans i icke decentraliserade yrkesskadeärenden (se avsnitt 2.7,2.1),

Enligt försäkringsrådslagen skall rådel beslå av minst sju ledamöter. Två av dem skall representera arbetsgivarna och två arbetslagarna. Dessa fyra ledamöter och tre suppleanter för var och en av dem förordnas av regeringen för två år i taget. Förslag till representanter för arbetsgivarna brukar lämnas av SAF och för arbetstagarna av LO, Övriga ledamöter, av vilka en skall vara rådets chef, utnämns omedelbart av regeringen. Minst två av dem skall vara lagfarna och ha fullgjort vad författningarna föreskriver för den som fär nyttias i domarämbeien.

Ärendena avgörs av fem ledamöter men kan avgöras av fyra, om de är ense om beslutet. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetstagarna samt minst en vara lagfaren. Vid behandling av viktigare ärenden eller ärenden av allmän betydelse skall delta minst sju ledamöter, av vilka två skall vara representanter för arbetsgivarna och två för arbetslagarna samt av övriga minst två vara lagfarna. Sedan den 1 juli 1975 tiänstgör endast fem lagfarna ledamöter i rådet. Flertalet av dessa uppnår pensionsåldern under de närmaste åren. Vidare tiänstgör som ledamöter två representanter för arbetsgivarna och två för arbetslagarna saml fyra läkare vilka såsom lillfälliga ledamöter deltar i handläggningen av vissa ärenden,

1 början av 1960-talet kom ca 2 000 mål och ärenden in till försäkringsrådel varje år. Antalet mål har sedan dess stadigt gått ned. Under år 1975 kom 1 440 mål och ärenden in. Minskningen beror huvudsakligen på decentraliseringen till försäkringskassorna av flertalet sjukersättningsärenden.

Ärenden angående utbyte av livränta mot engångsbelopp avgörs f n, av försäkringsrådet i försia instans. De försäkringsmaiemaliska beräkningarna av kapitalbeloppens storiek utförs dock av riksförsäkringsverkels matema-lisk-statistiska byrå. Dessa ärenden ulgör hos försäkringsrådel ungefär 1/5 av det totala antalet inkomna mål och ärenden eller mellan 200 och 300 per år.

3 Yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag

1 betänkandet redovisar kommittén resultatet av sin översyn av huvud-författningen på yrkesskadeförsäkringsområdet, YFL, och lägger däri fram förslag lill en ny lag. Betänkandet - som är enhälligt - avser endast den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Kommittén avser att lämna betänkande över sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976, Dessa gäller frivillig yrkesskadeförsäkring, frågor beiräffande äldre skadefall samt

Prop. 1975/76:197 48

översyn av militärersättningsförordningen (1950:261) och en rad närstående ersättni ngsförfaltningar.

3.1 Allmänna överväganden

De senaste decenniernas kraftiga utbyggnad av den allmänna försäkringen, särskilt satsningen på ATP, och tillkomsten av TFY kan enligl kommittén föranleda frågan om det är motiverat alt alUjämt inrymma en särskild försäkring för yrkesskador i socialförsäkringssystemet. En jämförelse mellan de ersättningar som kunde ulgå vid sidan av yrkesskadeförsäkringens förmåner när YFL infördes och motsvarande förmåner i dagens läge visar stora skillnader. Medan yrkesskadeförsäkringen fortfarande år 1954 var den försäkringsgren som flck svara för huvuddelen av försäkringsskyddet för de långvarigt eller bestående skadade har den numera karaktären endast av ett komplement till den allmänna försäkringen, I förhållande till TFY anses den i materiellt hänseende underlägsen. Kommittén erinrar dock om att yrkesskadeförsäkringen är vår försia socialförsäkring och länge utgjorde den enda socialförsäkringsgren som lämnade mera betydande förmåner. Den grundar sig på humanitära och sociala hänsynstaganden och syftar lill alt garantera ekonomisk grundtrygghet vid sjukdom och skadefall som har föranletts av arbetet, 1 detta avseende delar yrkesskadeförsäkringen huvudmotiven för övriga socialförsäkringsgrenar. Att yrkesskadeförsäkringen har bestått som självständig socialförsäkring så länge beror enligt kommitténs mening framför allt på att försäkringen i ålskilliga hänseenden sträcker sig längre än den allmänna försäkringen, Invalidiietsskyddetbörjarsåledes verka vid betydligt lägre invaliditeter, ersättningarna ställer sig förmånligare såväl vid sjukdom som vid invaliditet, efterievandeskyddel är mer omfattande och kretsen av skyddade arbetstagare vidare.

Att vissa särförmåner har ansetts motiverade vid yrkesskador är enligt kommittén i viss mån historiskt betingat men i huvudsak en följd av all vi i Sverige liksom i andra industriländer av hävd har ansett alt skador lill följd av ett anställningsförhållande skall kompenseras med slörre ersättning än andra skador. Bakom denna uppfattning ligger i sin lur den bedömningen att en förvärvsarbetande har slörre risk alt bli skadad än en icke-förvärvsarbetande. Förutom den allmänna faran att komma lill skada som alla människor utsätts för får han också bära de skaderisker som alstras vid allt produktivt arbeie utan alt han själv i någon större utsträckning kan påverka denna risksilualion. Enligl konimitténs mening är detta en bedömning som i alll väsentligt fortfarande står sig. Trots den kraftfulla satsning som under senare tid har gjorts på arbetarskyddets område och den sociala utveckling som härsken i form av bl, a, ökad semester, förkortad arbetstid och höjd levnadsstandard är risken att råka ut för skada i arbetet fortfarande betydande. Det kan till och med göras gällande att risken har

Prop. 1975/76:197 49

ökal som en följd av förvärvslivets snabba expansion samt tekniska och ekonomiska omvandling. Dessa omständigheter har lett kommittén till slutsatsen att del alUjämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren att slå fast principerna för ett skydd mot förluster på grund av yrkesskada och att lagstiftningen således även i framtiden måsle inrymma ett särskill försäkringsskydd för sådana skador. Enligt kommittén följer av direktiven för utredningsarbetet att ett sådant skydd bör ges i en fristående socialförsäkringsgren och lagtekniskt regleras i en särskild lag,

Lagen bör enligt kommitténs mening liksom YFL tillgodose sådana ersättningsanspråk som mot bakgrund av dagens samhälle framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverade. Inom ramen för dessa utgångspunkter anser kommittén alt lagen genom sitt ersättningsskydd bör sträva mot all i ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i samma siluation som om skadan inte hade inträffat och att kompensationsnivån i princip bör ligga på 100 96, Denna-målsättning medför alt man vid bedömning av ett ersättningsärende bör göra en jämförelse mellan den skadades ekonomiska förhållanden och de ekonomiska förhållanden han kunde antas ha haft, om han hade kunnat fortsätta att arbeta som frisk, 1 denna principiella inriktning sammanfaller yrkesskadeskyddet i huvudsak med skadestånds-rätten. Till skillnad från den sistnämnda bör dock enligt kommittén yrkesskadeförsäkringen endast läcka in sådan skadeersättning som är betingad av sociala skäl. Begränsningar i ersättningsskyddel måste följaktligen föreskrivas. Å andra sidan följer enligt kommittén av samma sociala skäl att ersättning i princip bör utgå utan hänsyn till medvållande från den skadelidandes sida. Inget skall hindra att skadestånd utgår utöver ersättning från yrkesskadeförsäkringen. Kommittén avser inle bara den skadades yrkesverksamma lid utan menar att målel att försätta den skadade i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat även bör gälla för tid då den skadade har uppnått pensionsåldern och börjar lyfta ålderspension. Kommittén finner dock att vissa svårigheler, som framför alll är hänföriiga till ATP-syslemets tekniska uppbyggnad, komplicerar en fullgod lösning.

För alt nå en smidig koppling med AFL har kommittén strävat efter all så långt möjligt anpassa yrkesskadeförsäkringen till den allmänna försäkringen i fråga om begreppsbestämning, systematik m, m, Enligl kommitténs mening finns det därvid inle anledning all grunda rätten lill livränta inom yrkesskadeförsäkringen på någon annan invalidilelsbeslämning äri den som gäller inom den allmänna försäkringen, AFL har ett ekonomiskt in-validiieisbegrepp. Livräntans funktion föreslås alltså bli densamma som förtidspensionens, nämligen att kompensera den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga all skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete. Genom att införa ett enhetligt invalidilelsbegrepp öppnar man möjligheterna för en bättre och rationellare samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och socialförsäkringarna i övrigt. Kommittén anser vidare att den allmänna försäkringens förmåner bör läggas lill grund vid ersättning för inkomstbortfall

4 Riksdagen 1976. I saml. Nr 197

Prop. 1975/76:197 50

på grund av yrkesskada samt att sjukpenning och livränta dessutom bör utgå från yrkesskadeförsäkringen i den omfattning och under den tid som är påkallat av de skäl som motiverar särskilda yrkesskadeförinåner. Den nya försäkringen föreslås alltså bli ett komplement lill den allmänna försäkringen. 1 syfte att förbättra möjligheterna till en framlida sammansmältning av socialförsäkringarna har kommittén även i andra hänseenden anpassat den nya lagen till innehållet i den allmänna försäkringen.

Genom TFY som numera är tillgänglig för i princip alla anställda på arbetsmarknaden har arbetsgivarna tagit på sig ett skadeslåndsrättsligt ansvar för personskada som har orsakats av arbetet oavsett vållande. Försäkringen ger inte endast ersättning för förlust av arbetsinkomst ulan också ersättning för bestående lyte och men. Sådan ersättning beräknas med utgångspunkt i dels den medicinska invalidilelsgrad som kan förutses bli beslående för framtiden, dels den skadades ålder. Utöver detta kan ersättning lämnas enligt skadeslåndsrällsliga regler, om del beslående lytet eller menet'har medfört t.ex, vanprydande ärr, amputationsdefekt, sådan värk till vilken hänsyn inte har lagils vid bestämmandet av den medicinska invalidiletsgraden eller föriust av sinnesfunktion, länder eller inre organ. Kommittén anser att frågan om ersättning för lyte och men lill den som drabbas av yrkesskada i stort sett har lått en tillfredsställande materiell lösning genom dessa ersättningsmöjligheter.

Kommittén harställt frågan om också yrkesskadeförsäkringen bör ge några garantier för ersättning i motsvarande fall, F, n, ulgör yrkesskadelivräntorna för den övervägande delen yrkesskadade, nämligen de med lindrigare skador, helt eller delvis något annat än kompensation för inkomstbortfall. Till följd av livräntans koppling till ett medicinskt invalidilelsbegrepp har livräntan kommit att framstå närmast som ersättning för lyte eller annal stadigvarande men. Kommitténs avsikt att bygga den nya lagen på ett förvärvsmässigl invalidilelsbegrepp medför att livräntan förlorar denna funktion som menersättning, Livränla kommer därmed alt utgå endast i de fall då yrkesskadan i realiteten medför föriust av inkomst. Kommittén har med hänsyn till all ersättning för men inte utgår inom socialförsäkringarna i övrigi samt med beaktande av det skydd som TFY numera ger och de sociala skäl som bildar ramen för det nya yrkesskadeskyddet inte funnit tillräcklig anledning att i den nya lagen föra in nägon särskild rätt till ersättning för lyte och men, Lagen återknyts härigenom enligl kommitténs mening till de motiv som en gång lades till grund för yrkesskadeskyddet här i landet. Såväl 1901 som 1916 års lagsliftning syftade nämligen enbart lill all ge ersättning för verklig inkomstföriust. Detta var också fallel med YFL. Den breddning i ersättningsrätten som tillämpningen av den medicinska invaliditetsbedömningen har medfört i praxis har ursprungligen inte varit avsedd. Kommittén menar att man bör låta denna i rättstillämpningen grundade tilläggsförmån överföras till TFY, i materiellt förstärkt skick, och samtidigt återföra yrkesskadeförsäkringen till en renodlad socialförsäkring för in-

Prop. 1975/76:197 51

komstbortfall. Kommittén anser vidare all en sådan åtgärd dessutom öppnar möjligheten att kraftigt höja kompensationsnivån för såväl sjukpenning som livränta.

Även i övrigt har kommittén inriktat sitt arbete på alt förslärka försäkringens materiella förmåner. Därvid bör redan nu nämnas att kommittén också föreslår att i princip vae skada som har orsakats av arbetet skall anses som yrkesskada. Detta och andra förslag redovisas närmare i det följande,

3.2 Lag om arbetsskadeförsäkring och dess tillämpningsområde

Eftersom ett nytt skadebegrepp och en ny invaliditetsbedömning föreslås kommer yrkesskada enligt kommitténs förslag inte att sammanfalla med yrkesskada enligt gällande lagstiftning. Kommittén har därför funnit det befogat med en annan benämning av den nya lagens skadebegrepp än yrkesskada. Mot detta begrepp kan också riktas den invändningen att det inte på ett adekvat sätt anger att det omfattar alla till följd av arbetet eller arbetsförhållandena föranledda skador oavsett arbetets art. Kommittén anser att beteckningen arbetsskada på ett bätlre sätt täcker in de situationer för vilka lagen är avsedd all garantera ell försäkringsskydd, 1 konsekvens härmed föreslår kommittén alt lagen rubriceras lag om arbetsskadeförsäkring. Man vinner härigenom också att den nya lagen genom sin rubrik lätt kan skiljas från"äldre lagstiftning. Detta är av praktisk betydelse, eftersom äldre och ny lagstiftning kommer att tillämpas vid sidan av varandra under många år framöver.

1 fråga om arbetsskadeskyddets omfallning föreslås att varje arbetstagare liksom hittills skall vara försäkrad enligt lagen. Släktskap med arbetsgivaren skall inte längre utgöra hinder för försäkringsskydd. Det nuvarande undantaget för vissa familjemedlemmar föreslås således slopat. Kommittén föreslår också en utvidgning av skyddet för elever till att avse varie elev som efter fullgjord skolplikt bedriver studier, om han är berättigad till studiestöd enligl sludiestödslagen (1973:349) eller enbart på grund av bestämmelse om behovsprövning är utesluten från sådan förmån.'

3.3 Arbetsskadebegrepp och bevisregler

■ Arbetsskadeförsäkringen föreslås bygga på grundsatsen alt skador till följd av arbelel motiverar en rätt till högre ersäitning för uppkommen ekonomisk föriust än andra skador som omfattas av socialförsäkringen. Vid avgränsning

' I en skrivelse till regeringen i februari 1976 har kommittén anmält att den under det fortsatta utredningsarbetet med bl, a, frågan om nuvarande frivilliga yrkesskadeförsäkringar har funnit alt arbelsskadeförsäkringen bör ges samma tillämpningsområde som den allmänna försäkringen. Kommittén avser därför i sitt slutbetänkande föreslå att försäkringsskyddet sträcks ut till egenförelagare och uppdragstagare.

Prop. 1975/76:197 52

av lagens tillämpningsområde är det enligt kommittén därför väsentligt all arbelsskadebegreppel blir bestämt på sådani sätl alt alla skador som kan hänföras lill arbetet eller arbetsförhållandena verkligen blir omfattade av lagen. Bestämningen bör göras så flexibel alt den i takt med nya vetenskapliga rön kan fånga in utvecklingen på ell säkert och snabbt sätt. Kommittén föreslår att den nuvarande förteckningen över ersällningsgrundande yrkessjukdomar slopas och alt arbetsskadebegreppet i stället avgränsas med en allmän regel av innebörd all varje skada som har uppstått till följd av skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskada. Eventuella farhågor för att en allmän regel skulle kunna innebära oklarhet om försäkringens räckvidd börenligt kommitténs mening inte överdrivas. Praxis vänlas tämligen snart ulveckla en rad typfall som ger stadga åt tolkningen. Med skadlig inverkan i arbetet avser kommittén utöver olycksfall i princip inverkan av varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. .Sådana låktoreräri försia hand de sjukdomsorsaker som anges i 6 S första styckei b) och c) YFL, dvs, ämne, energistrålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller och smitta. Även inverkan av andra hälsofarliga faktorer kommer att omfattas av begreppel skadlig inverkan. Som exempel anför kommittén låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar, fukt och kraftigt drag. Vidare åsyftas alla ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande arbetsmoment, således även arbetsställningar. Också psykiskt påfrestande förhållanden som är direkl knutna lill arbetet kan enligt kommitténs mening ha sådan skadlig inverkan som bör omfattas av den nya lagen.

Vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omständigheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare anser kommittén dock vara av den arten all den skadliga inverkan som de kan medföra inle bör falla in under den nya bestämmelsen. Det ligger enligl kommitténs mening i sakens natur all psykiska störningar lill följd av föreiagsnedläggelse, arbetstvist, byte av arbetsuppgifter, svikna be-fordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte skall kunna föranleda ersättning från arbelsskadeförsäkringen.

För sjukdomar som har framkallats genom smitta har det ansetts nödvändigl all föreslå speciella regler. Det skulle enligt konimiltén vara orealistiskt all låta arbetsskadeförsäkringen omfatta även förkylningssjukdomar och andra likartade infektionssjukdomar som drabbar den sjuke oberoende av om han förvärvsarbetar eller inte - del dagliga livets sjukdomar, Visseriigen lorde dessa åkommor som regel läkas under samordningslidens 90-dagarsperiod och sålunda i de flesta fall inte utgöra någol problem för arbelsskadeförsäkringen. Fall kan dock länkas då sjukdomsförloppet genom lillsiötla komplikationer blir långvarigt. Kommittén har därför funnit del ofrånkomligt att arbetsskadeskyddet för smittosamma sjukdomar begränsas

Prop. 1975/76:197 53

till vissa särskilt angivna sjukdomar. Dessa föreslås bli iniagna i en särskild förordning om arbetsskada framkallad av sniilia.

Förordningen bör enligt kommittén i flera hänseenden skilja sig från motsvarande bestämmelser i den gällande yrkessjukdomskungörelsen (1954:644), Ingen av de i kungörelsen upptagna sjukdomarna bör emellertid utmönstras. Däremot har kommittén funnit skäl all komplettera sjukdomsförteckningen med den s, k, sjukhussjukan (resistenta stafylokockinlektio-ner). Härigenom tillgodoses önskemål som har framförts från flera håll vid olika lillfällen. Vidare föreslås alt arbetsskadeskyddel vid smitta inte längre skall vara knutet lill vissa angivna yrkeskategorier. Härigenom görs del möjligt - utöver för den som smittats i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning - för var och en som i arbetet smittas vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smittförande djur eller malerial alt få rält lill ersäitning från arbetsskadeförsäkringen.

Kommittén pekar på all, utöver dem som redan nu har skydd vid smitta av inokulationshepalit (gulsol), nya yrkeskategorier som riskerar all bli smittade i sitt arbeie kommer all kunna få ersättning frän arbelsskadeförsäkringen, t, ex, poliser, socialvårdspersonal och tandläkare. Andra exempel på yrkeskategorier som i arbetet löper riskatt smittas av någon i förordningen upptagen sjukdom och som hittills saknat yrkesskadeskydd vid sådant sjukdomsfall är lantarbetare och renhållningsarbetare. Även för dessa innebär förordningen ett utökat skydd.

Enligt YFL skall samband anses föreligga mellan olycksfiill eller annan skadlig inverkan i arbetet och skada som den försäkrade har ådragit sig, om inte betydligt starkare skäl talar mot del. Kommittén föreslår att denna bevisregel skall föras över oförändrad som en huvudregel till den nya lagen. Den skall där gälla för alla skador som har föranletls av olycksfall och för samtliga sjukdomar som enligt nuvarande lagsliftning bedöms som yrkesskada. Den skall också få tillämpning på en del av de sjukdomar som genom övergången lill ett generellt arbelsskadebegrepp kommer alt föras in under försäkringsskyddet, t, ex, vibrationsskador på nerver.

Att låta nuvarande bevisregel få giltighet för alla de sjukdomar som enligl kommitténs förslag kommeratt föras in under lagen finner kommittén däremot inle möjligt. För vissa sjukdomar anses svårigheterna att fastställa orsaken särskill slora. Olika faktorer i såväl arbetet som privatlivet kan medverka lill sjukdomens uppkomst och del är ofta inte möjligt att avgöra vilken faktor som är mest betydelsefull. Detta gäller särskilt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedömningssvårigheter föreligger enligt kommittén även beiräffande sådana sjukdomar för vilka grundsjukdomen kan häriedas lill degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud laget inte kan fastställas. Även om inle i dessa fall orsakssamband är möjligt mdlan arbetet och sjukdomens uppkomst kan en försämring av sjukdomen tänkas vara föranledd av förhållanden i arbetet. Kommittén

Prop. 1975/76:197 54

föreslår därför all i den mån reumatologisk sjukdom eller annan sjukdom i ryggrad eller leder eller psykisk eller psykomatisk sjukdom inte redan omfattas av YFL - så är fallet om sjukdomen har föranletts av olycksfall, ämne eller energistrålning, vibrationer eller skakningar - för orsakssamband skall krävas all övervägande skäl talar för sådant samband.

Kommittén behandlar i detta sammanhang också frågan om de krav på bevisning som ställs beträffande en viss faktors skadebringande egenskaper, 1 praxis har man enligt kommittén i varje fall lidigare intagit den ståndpunkten all del måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet för alt ett ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan vara skadligt. Man har krävt någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. På senare tid kan enligl kommittén dock en viss tendens till uppmjukning av praxis noteras. Kommittén betonar att om en skadad skall kunna ta ersättning från arbetsskadeförsäkringen, del således måste först kunna konstaleras all den påstådda fariiga faktorn har sådan skadebringande egenskap som är nödvändig för all viss sjukdom skall kunna uppslå, 1 ell senare led får man med tillämpning av bevisregeln pröva om denna skadebringande egenskap har föranlett skadan i del enskilda fallet.

3.4 Ersättning för inkomstförlust m. m.

Kommittén föreslår att den nuvarande samordningen med den allmänna sjukförsäkringen skall behållas. Sjukförsäkringen skall således i princip svara för sjukvårdsersättning och sjukpenning t, o, m, 90:e dagen efter den då arbetsskadan inträffade.

I fråga om rätten till sjukvårdsersättning efter samordningslidens slut innebär förslaget endast vissa jämkningar i vad som nu gäller. Konvalescentvård inom riket föreslås bli ersättningsberältigad, 1 överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i AFL förordas vidare att läkarvård och tandvård söm bekostas av arbelsskadeförsäkringen skall lämnas genom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen.

Livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall renodlas i förslagel genom anknytning till de principer som gäller för invalidiletsbedömning inom den allmänna försäkringen. Det blir alltså i fortsättningen den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga alt skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som grundar rätt till livränta. Till skillnad från vad som gäller för den allmänna pensioneringen skall invaliditeten emellertid inte bindas till vissa bestämda invaliditelsgrader. Den nedre gränsen för rätt till livränta föreslås bli bestämd till en nedsättning av arbetsförmågan med 1/15 moi f. n, 1/10, Det skall dock krävas att den årliga förlusten motsvarar minsl 1/4 av basbeloppet.

Ersättningen för inkomstföriust vid sjukdom och beslående nedsättning

Prop. 1975/76:197 55

eller föriust av arbetsförmågan föreslås kraftigt förstärkt, framförallt genom att kompensationsnivån höjs till 100 %. Hel sjukpenning skall alltså motsvara 1/365 av årsinkomsten och livränian skillnaden mellan den inkomst som den skadade skulle haft, om han inle skadats, och den inkomsl som han trots skadan kan beräknas komma att få. Sjukpenning och livränla skall kunna ersätta inkomstföriust upp till samma tak som gäller inom AFL, dvs, 7,5 basbelopp. Som underlag för beräkning av sjukpenning och livränla skall i princip läggas den försäkrades sjukpenninggrundande inkomsl enligt AFL eller, om han inte är sjukpenningförsäkrad, den inkomsl som kunde ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom enligl nämnda lag. Ersättningsunderlaget skall alltid beräknas till minst 4 500 kr.

Beträffande den som skadas i unga år föreslås särskilda regler för beräkning av ersättningsunderiag som tar sikle på hans sannolika inkomsier som frisk vid 18, 21 och 25 års ålder. För en studerande skall sjukpenning- och livränteunderlaget under beräknad utbildningslid utgöras av den inkomst som han sannolikt skulle ha lått, om han vid tiden då skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. För tid efter utbildningstidens slut skall underiagel utgöras av den inkomst av förvärvsarbete som han då sannolikt skulle haft, om skadan inte hade inträffat. De studerande garanteras dessutom ett ersättningsunderiag motsvarande två basbelopp för tid före 21 års ålder, två och ett halvt basbelopp mellan 21 och 25 års ålder och tre basbelopp fr. o, m, 25 års ålder.

Livräntan föreslås bli värdebeständig genom anknytning lill basbeloppet. Enligt kommitténs mening är det vidare angeläget att livräntorna också anpassas efter den allmänna standardhöjningen i samhället. Frågan om sian-dardsäkring utreds f n, av pensionskommittén. Yrkesskadeförsäkringskommittén har därför funnit sig böra avslå från all för egen del lägga fram något förslag i detta avseende. Kommittén förutsätter emellertid att pensionskommittén beaktar frågans särskilda vikt för de arbetsskadades del och - för det fall en lösning av standardsäkringsfrågan över hela socialförsäkringsområdet inte skulle visa sig möjlig - prövar en säriösning for dem som drabbas av arbetsskada och lägger fram förslag i sådan tid att en standardsäkring kan ingå i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring.

Liksom hittills lår livränta på begäran av den försäkrade bytas ut mot engångsbelopp, om skäl föreligger till del. Engångsbeloppet skall motsvara den utbytta livräntans kapitalvärde enligt särskilda grunder. Ersättning som är av väsentlig belydelse för den försäkrades försörjning skall dock utgå som livränta, om inle särskilda skäl talar mot del. Vidare föreslås vidgade möjligheter till omprövning av livränlebeslul, om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet. Kommittén utlalar därvid att försiktighet bör iakttas vid omprövning i sänkande riktning.

Det nuvarande vårdbidraget inom yrkesskadeförsäkringen föreslås slopat, bl. a. på grund av utbyggnaden av tilläggsförmånerna lill folkpension genom handikappersättning och tillkomsten av TFY,

Prop. 1975/76:197 56

Egenlivränta föreslås ulgå lill dess att den skadade fyller 65 år. För all tiUförsäkra honom i princip samma åldersförmåner som han skulle ha fåll, om han inte hade blivit skadad, föreslås att livränta i viss utsträckning skall bli pensionsgrundande för ATP, Föratt tillgodose sådana arbetsskadade som har dåligt pensionsskydd eller inget pensionsskydd alls föreslås vidare en garantiregel av innebörd all livräntan tillsammans med pensionsförmånen eller, då sådan inte utgår, livränian ensam skall ulgå med 65 96 av sill bruttobelopp fr. o, m, den månad under vilken den försäkrade fyller 65 år och vara livsvarig. Eventuellt förlida eller uppskjutet uttag av pensionen skall därvid inte få påverka livräntan,

3.5 Försäkringsskydd för efterlevande

Även efterievandeskyddel föreslås förstärkt. Begravningshjälpen bör enligt kommittén höjas till 30 96 av basbeloppet för den månad under vilken dödsfallet inträffade,

Efterievandelivränta lill änka och med änka jämslälld kvinna föreslås ulgä med belopp sont motsvarar 45 96 av den avlidnes årsinkomst eller 40 % av denna, om det även finns barn som är berättigat lill livränta. Med änka skall jämställas bl, a, kvinna som levde samman med den försäkrade sedan avsevärd lid under äktenskapsliknande förhållanden. Barnlivränta skall i princip motsvara 20 % av den avlidnes årsinkomst, om han även efteriämnar änka eller med änka jämslälld kvinna, 1 annal fall skall utges livränta efter 40 % för det första barnet och 20 % för vart och ett av de följande. Den sammanlagda livränian skall därefier delas lika. När det gäller änkor under 50 år eller utan barn under 16 år har reglerna utformats efter mönster av niotsvarande regler inom folkpensioneringen. Ett system med successiv avtrappning av skyddel med 1/15 för varje år med vilkel änkans ålder understeg 50 år vid mannens död eller när yngsta barnel fyllde 16 år, föreslås alltså. Detta belyder att en änka som inte har barn under 16 år och som inte heller har fyllt 36 år saknar räll lill änkelivränta.

Nuvarande rätt för änkling att efter skälighetsprövning lå livränta föreslås slopad. Gällande bestämmelse härom har mycket liten praktisk betydelse. Under perioden 1968-1973 har riksförsäkringsverket inte beviljal någon änklingslivränta och år 1973 utgick inte mer än tre sådana livräntor. Änklingsskydd förekommer inte inom andra socialförsäkringsgrenar, och strävandena lill jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringssystemet tordeenligt kommitténs mening knappast ta sikte påatt införa någon generell rätt till änklingspension. Kommittén finner därför inte skäl föreligga all föra över rällen till änklingslivränta till den nya lagen. Samtidigt föreslås också att den nuvarande rätten för frånskild man all få efterievandelivränta skall slopas. Däremot överförs i förslaget den nuvarande rälten för frånskild kvinna att fä efterievandelivränta inom ramen för den avlidnes lagstadgade underhållskyldighet. Även här uppställs emellertid krav på all kvinnan an-

Prop. 1975/76:197 " 57

tingen hade fyllt 36 år vid mannens död eller har barn under 16 år. Någon avirappningsregd med femiondelar föreslås dock inte, eftersom underhållsbidragen som regel ulgår medjämförelsevis låga belopp och någon nämnvärd tröskeleffekl därför inte uppstår. Den nuvarande föräldralivränlan förs över lill den nya lagen men maximeras till 20 96 av den avlidnes åriiga arbetsförtiänst.

3.6 Administration, ikraftträdande och kostnader

1 administrativt hänseende föreslås all arbelsskadeförsäkringen decentraliseras i sin helhet till de allmänna försäkringskassorna. Därigenom fullföljer man den decentralisering som på kommitténs förslag påbörjades år 1973 i fråga om vissa sjukersätiningsärenden, Främsl av praktiska skäl förordas all ärenden på vilka äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas alhjämi skall handläggas centralt av riksförsäkringsverket. Huruvida dessa ärenden så småningom skall flyttas från verket lill någon annan instans är en fråga som enligt kommittén får bedömas sedan viss erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen. För all garantera en kvalificerad handläggning i försäkringskassorna av de nya ärendena förordas all ärenden angående egenlivränta och i annat ärende uppkommen fråga om arbetssjukdom skall avgöras av pensionsdelegation.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den I juli 1977, Nuvarande beslämmelser föreslås dock fortfarande tillämpas på skador efter olycksfall eller annan skadlig inverkan som har skett före ikraftträdandet. Frågan hur man i olika hänseenden skall förfara med äldre skadelall vid införandet av den nya lagen skall kommittén överväga under sill fortsatta utredningsarbete. Kommittén väntas avge ett särskilt betänkande beträffande bl, a, dessa frågor före hösten 1976,

Försäkringen föreslås finansierad genom arbetsgivaravgifter i överensslämmelse med vad som nu gäller. Enligt kommittén uppslår mindre kostnadsökningar den närmasle liden efter den nya lagens ikraftträdande. På lång sikt har emellertid kostnadsminskningar på drygl 100 milj, kr, per skadeårberäknals uppkomma. Dessa kan enligt kommittén framförallt härledas lill slopandet av rätlen till livränla efter 65 års ålder och lill de nya samordningsreglerna, I sammanhanget bör man också hålla i minnet TFY:s förmåner i fråga om menersäiming. Någon ändring av nuvarande avgiftsuttag föreslås inle,

4 Övergångsfrågor beträffande besvärsorganisationen inom arbetsskadeförsäkringen

Uiredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m, m, lägger i sill delbetänkande fram förslag till vissa övergångsåtgärder när del gäller arbelsskadeförsäkringens besvärsorganisation.

Prop. 1975/76:197 ' 58

Försäkringsrådet är nu. borisen från vad som gäller i de lili försäkringskassorna decentraliserade ärendena, första besvärsinstans på yrkesskadeförsäkringens område. När del gäller den nya lagstiftningen om arbetsskadeförsäkring har utredningen utgått från all besvärsgången skall vara densamma som för socialförsäkringsärenden i allmänhel, I enlighel härmed loreslår uiredningen alt försäkringsrådel inle skall medverka vid lillämpningen av den nya lagstiftningen. Fram till dess all en ny besvärsorganisation genomförs, vilket uiredningen beräknar kunna ske den I juli 1978, skall enligt förslaget riksförsäkringsverkets besvärsavdelning fungera som mellaninstans för ärenden enligl den nya lagstiftningen. Med hänsyn lill alt lagen om arbelsskadeförsäkring av yrkesskadeförsäkringskommitlén föreslås träda i kraft den 1 juli 1977 -dvs, bara ett år före den beräknade tidpunkten för införandet av en ny besvärsorganisation - lorde emellertid enligl utredningens uppfattning endast ell mycket obetydligt antal ärenden enligt den nya lagen bli handlagda hos besvärsavdelningen,

Uiredningen föreslåratl försäkringsrådel skall upphöra med utgången av juni 1978, Fram till denna tidpunkt föreslås all rådel i samma utsträckning som nu skall vara försia besvärsinstans i fråga om skador som har inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande och beträffande vilka de materiella reglerna i nu gällande yrkesskadelagstiftning skall vara tillämpliga. Detta innebiir att tidpunkten för försäkringsrådets upphörande samordnas med tidpunkten för inrättandet av en ny mellaninstans inom socialförsäkringen i allmänhet. Avsikten är att den nya mellaninstansen skall kunna direkl överta försäkringsrådets roll som mellaninstans på yrkesskadeförsäkringens område i fråga om ärenden enligt äldre lagstiftning.

Utredningen föreslår vidare att ärenden angående utbyte av livränla mot engångsbelopp enligl äldre lagstiftning, vilka f. n. avgörs av försäkringsrådet i första instans, efter försäkringsrädels upphörande skall handläggas av riksförsäkringsverket i första inslåns och alt besvär över verkets beslul skall anföras hos den nya mellaninstansen på socialförsäkringens område.

5 Remissyttrandena 5.1 Allmänna synpunkter

Yrkesskadeförsäkringskommilléns förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de allra flesia remissinstanserna, LO framhåller att en reformering av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har framstått som angelägen och nödvändig. Genom kommitténs nu framlagda belänkande uppnås belydande förbättringar gentemot gällande rätt. Många av de brister LO lidigare påtalat torde härigenom komma all undanröjas.

Frågorna om del alhjämi bör finnas en socialförsäkring för skador i arbetet och om skyddel bör ges i en frislående socialförsäkringsgren som lagtekniskt regleras i en särskild lag behandlas av flera remissinstanser, Försäkringsrådel

Prop. 1975/76:197 59

och riksförsäkringsverket ansluter sig uttryckligen lill kommitténs slutsatser i dessa avseenden och även LO och De handikappades riksförbund anser alt försäkringen fyller ett angeläget behov, SAF menar att försäkringsbehovet i och för sig kan diskuteras mot bakgrund av trygghetsförsäkringen (TFY) men vill dock inte motsätta sig all ersättning för icke oväsentlig inkomstförlust ges genom allmän social försäkring. Riksrevisionsverket som inte vill motsätta sig kommitténs förslag i dessa delar finner det angeläget alt fortsatta ansträngningar görs så att på sikt en enda försäkring - den allmänna försäkringen - blir tillämplig på alla skador oavsett orsak. Ett särskill arbels-skadeskydd kräver dessutom ett omfattande regelkomplex och innebär administrativa merkostnader. Statens handikappråd anser att frågan om en total integrering av försäkringarna enligl AFL och YFL bör prövas på nytt, främst därför att skadeorsaken inte bör vara utslagsgivande för socialförsäkringsförmånerna. Även Försäkringskasseförbundet menar alt förlorad arbetsinkomst bör ersättas enhetligt och noterar därför med tillfredsställelse kommitténs uttalande om sammansmältning på sikt av de båda försäkringarna.

Svenska kommunförbundei och Kommunernas penslonsansialt anser att det redan nu kan föreligga förulsättningar för en sådan sammanslagning och finner frågan böra övervägas ytteriigare. Landstingsförbundet beklagar att frågan om införandet av ett enhetligare regelsystem i avsaknad av direktiv inte har blivit utredd men uttalar i övrigt sin tillfredsställelse över kommitténs arbeie och finner de olika reformerna väl motiverade.

Riksförsäkringsverket ansluler sig till kommitténs mening att den nya lagen i huvudsak bör bygga på YFL och innehålla förmåner av samma typ som de nuvarande. Försäkringsrådet påpekar särskilt att kommittén har byggt sitt förslag på den nuvarande yrkesskadeförsäkringens grund och alt kontinuitet därför kan anses föreligga.

Kommitténs strävan att i ekonomiskt hänseende försätta den skadade i samma situation som om skadan inte hade inträffat och den föreslagna kompensationsnivån har fått ell positivt gensvar vid remissbehandlingen. LO anför att det föreslagna ersättningssystemet innebär en kraftig och nödvändig förstärkning av det nuvarande skyddet. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om inte samma ersättning bör utgå vid all slags sjukdom oavsett om del är fråga om arbetssjukdom eller annan sjukdom. Riksrevisionsverket och Försäkringskasseförbundet menar alt kompensationsnivån inte bör vara högre än 90 96 och att en högre nivå skulle försvåra en framtida sammansmältning med den allmänna försäkringen.

Förslaget om alt gå över till ett ekonomiskt invalidilelsbegrepp anser remissinstanserna i allmänhet vara välgrundat. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att förslaget ligger väl i linje med hur man numera inom arbetsförmedlingen ser på arbeishandikapp. Slatens arbetsklinik anser del nya invalidiletsbegreppet vara till fördel i fråga om rehabilitering, LO instämmer helt i kommitténs förslag. Några remissinsianser befarar alt systemet kommer alt föra med sig belydande tiUämpningssvårigheler, särskill inlednings-

Prop. 1975/76:197 60

vis och när den försäkrade även lider av hälsorubbningar som inle har samband med arbetsskadan. Delta anses tillsammans med den fingraderade bedömning som har förutsatts av kommittén leda lill att slora krav måste ställas på ulredning och skadereglering, Yrkesskadestatistlkuirednlngen påpekar att del nya invalidiletsbegreppet kommer all innebära vissa problem för statistikens del.

Kommittén har förordat att art)eisskadeförsäkringen skall ulgöra ett komplement lill den allmänna försäkringen och all dennas förmåner så att säga skall ligga i botten när arbetsskaddivränia utges. Detta tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstanser, Slatenspersonalpensionsverk erinrar om att del fordras överväganden även beiräffande samordning med statliga pensionsförmåner och påpekar all denna fråga är beroende av förhandlingar mellan staten och personalorganisationerna.

Frågan huruvida arbelsskadeförsäkringen som kommittén har föreslagit skall vara en renodlad försäkring för inkomstbortfall eller liksom TFY också ge ersättning för lyte och men las upp av många remissinsianser. Av dem som behandlar frågan särskill tillstyrks kommitténs förslag av riksförsäkringsverket (majoriteten), försäkringsrådel. försäkringsinspekiionen. riksrevisionsverkel. Svenska Jörsäkringsbolags rikstörbund och Folksam. Komntitténs förslag i denna del avstyrks av Svea hovrätt. Försäkringskasseförbundel och De handikappades riksförbund. Förslaget sätts i fråga av kammarrätten i Stockholm och statskontoret. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesskadesiatisiikutredningen påpekar att frågan även berör skyldigheten alt anmäla arbetsskador och arbetsskadesiaiisliken.

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ulan erinran kommitténs förslag all byta ut ordel yrkesskada mol arbetsskada och att la in ersättningsreglerna i en lag om arbelsskadeförsäkring,

5.2 Lagens tillämpningsområde

Att den nya lagen undantagslöst skall omfatta alla arbetstagare tillstyrks av många remissinstanser och föranleder erinran endast från försäkringsrådel. Rådel anser att del saknas skäl att slopa del nuvarande undanlaget för arbetsgivares make. Skolöverstyrelsen påpekar all del behövs förhandlingar beiräffande statliga avtalsförmåner vid arbetsskada och att gällande föreskrifter om arbetsvärd och omplacering lorde begränsa anlalel livräntor lill statligt anställda,

Försäkringskasseförbundel anser att lagen bör omfalla även uppdragstagare. Lantbrukarnas riksförbund och Svenska föreiagsläkarjöreningen uttalar sig för att skyddet sträcks ut lill alla förvärvsarbetande. Liknande synpunkter framförs av Sveriges läkarförbund.

Även förslaget om en vidgning av den krets studerande m, fl, som skail jäin.ställas med arbetstagare får ell positivt mottagande, Svea hovrätt ifrågasätter dock om alla som omfattas av utvidgningen har behov av särskiU

Prop. 1975/76:197 61

arbetsskadeskydd. Skolöverstyrelsen förutsätter att alla studerande som omfattas av YFL kommer alt ges skydd även i fortsättningen, Samma mening uttalas av Svenska kommunjörbundei. Svenska företagsläkarföreningen anser att lagen bör gälla för alla skolelever, åtminstone fr, o, m, sjunde klass i grundskolan,

Sveiiges läkarförbund anför all skydd bör ges också åt vissa patienter som under sjukskrivning och med försäkringskassans godkännande får arbets-inriklad träning hos offentlig eller privat arbetsgivare.

TCO menar att arbetsskadeförsäkringen bör gälla även för arbetstagares anhöriga som blir smittade av arbetssjukdom hos denne, TCO anför vidare att frågan om ersättning för fosterskador till följd av faktorer i arbetsmiljön bör tas upp till prövning.

TCÖ anser vidare att i den nya lagen bör las in en uttrycklig regel om att ersättning skall utgå till sjöman för skada under landpermission eller väntetid i samband med avlösning. Regeln skall dock kunna begränsas till att avse frilid under vistelse i utlandet. Yrkanden av liknande innebörd framställs av Sveiiges fartygsbefdlsförening och av Svenska sjöfolksförbundel. LO anser sjöfolksförbundets synpunkler vara beaktansvärda men påpekar att problemet inte är begränsat till de ombordanställda utan gäller även andra arbetstagare som beordras all ulföra arbete utom riket under längre eller kortare tidsperioder,

5.3 Arbetsskadebegreppet

Den föreslagna utvidgningen av arbelsskadebegreppel får uttryckligt stöd av åtskilliga remissinsianser som anser den vara en angelägen reform. Förslaget om en allmän regel tillstyrks av bl. a, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbetarskyddsstyrelsen, Försäkringskasseförbundel, Lö, TCÖ, SACOISR, Sveriges läkarförbund och Svenska företagsläkarföreningen. Svenska läkaresällskapet framhåller att det behövs ett distinkt och välavgränsai arbetsskadebegrepp, Kammarrätien i Siockholm avstyrker utvidgningen lill psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Även Svea hovrätt ifrågasätter förslaget i denna del. Socialstyrelsen å andra sidan flnner det mindre tillfredsställande att kommittén vill undanta psykisk ohälsa i vissa fall. Svenska företagsläkarföreningen menar att lagen bör samordnas med kommande arbetsmiljölag och att sålunda t, ex, skada orsakad av ämne bör relateras lill föreskrifter om hygieniska gränsvärden. En sådan samordning anses även kunna gälla reumatiska sjukdomar, ryggsjukdomar m, m, där klimatfaktorer eller bdaslningsfaklorer kommer all regleras genom föreskrifter.

Kommitténs förslag beiräffande smittosamma sjukdomar tillstyrks av bl, a, socialstyrelsen som dock menar alt erfarenheterna av en praktisk lill-lämpning av förordningen om smittosamma sjukdomar kan föranleda ändringar i denna eller att förordningen ersätts med en generell bestämmdse, Arbeiarskyddssiyrelsen finner det ofrånkomligt alt det ifrågavarande skyddel begränsas enligt den metod som kommittén anvisar, LO är i princip mot-

Prop. 1975/76:197 62

ståndare till sådana konstruktioner men vill likväl inte utesluta att del kan finnas fog för ett sådani system, LO och några andra remissinsianser föreslår också vissa justeringar i smittförordningen. Svenska kommunförbundei ställer sig tveksamt till behovet av förordningen och menar att praxis liksom beträffande psykiska sjukdomar bör kunna grundas på motivutlalanden, Sveriges läkarförbund anser att man i stället bör låta de smittosarrima sjukdomarna omfattas av den generella regeln och förteckna de infektionssjukdomar som bör undantas. Förbundet menar vidare att den föreslagna förordningen har brister, bl, a. så lill vida att de flesta virussjukdomarna inte finns med och att de missgynnar sjukvårds- och laboratoriepersonalen,

5.4 Bevisreglerna

Remissinstanserna har inte något all erinra mot kommitténs förslag att som en huvudregel föra över den nuvarande bevisregeln till lagen om arbelsskadeförsäkring.

Kommitténs förslag att införa en annan och strängare bevisregel beträffande reumatologisk sjukdom, annan sjukdom i ryggrad eller leder och psykisk eller psykosomatisk sjukdom kritiseras däremot av flera remissinstanser. Socialstyrelsen anför:

Socialstyrelsen kan väl förstå de svårigheter som kan föreligga då det gäller att klarlägga ifrågavarande sjukdomars eventuella samband med arbetssituationen. Del kan inle uteslutas all sådana sjukdomar i enskilda fall har sin grundorsak i förhållanden utanför arbetsplatsen, och att del därför som kommittén framhåller kan finnas risk för att en sjukdom, som i det enskilda fallet blivit bedömd som arbetsskada, i själva verket inteärbelingad av arbetssituationen. Denna risk får enligl styrelsens förmenande vägas mol risken för den motsatta effekten, sålunda att en sjukdom icke bedöms som arbetsskada, trots att del kanske hade varil moliveral. Redan mol den nuvarande bevisregeln som grund, som kommittén i förslaget gjort till huvudregel, sker i praktiken ett omfallande utredningsarbete i yrkesskadefallen innefattande inle bara en medicinsk bedömning. Ofta är del härvidlag fråga om en kombinerad medicinsk, psykiatrisk, psykologisk, social och arbeis-mässig utredning. Med hänsyn till det otillfredsställande i att någon som enligt den liberalare bevisregeln skulle ha blivit berättigad till ersättning från arbelsskadeförsäkringen skulle gå föriustig denna, därför att vederbörande icke förmår prestera en bevisning, som fyller kraven enligt den strängare bevisregeln, liksom den omständigheten att den utredning, som i allmänhel i dag sker i yrkesskadefallen torde vara tillfyllest för att förhindra missbruk, vill styrelsen föreslå, all del i försia hand las under övervägande alt som arbetsskada betrakta vatie skada eller skadlig inverkan i arbetet, om ej betydligt starkare skäl talar mol det.

Skulle detta ej visa sig vara möjligt vill styrelsen, för att minimera riskerna för felbedömningar, i andra hand föreslå att sådana fall. som enligt förslaget skall omfattas av den strängare bevisregeln, omgärdas med föreskrifter om en allsidig utredning i vae enskilt fall, innefattande bedömning av medicinsk och annan expertis som kan vara aktuell m. fl. Här avses bl, a. också vederbörande läkare inom företagshälsovården eller motsvarande, företrädare för vederbörande personalvårdsorganisation, skyddsombud, chefen eller

Prop. 1975/76:197 63

annan representant för den aktuella arbetsenhetens ledning, arbetskamrater och företrädare förden lokala fackliga organisation, som den skadade/sjuke tillhör.

LO anser att kommitténs förslag om en strängare bevisregel är en betydande inskränkning av förslaget om ell utvidgat yrkessjukdomsbegrepp. Enligt vad LO kan bedöma är kommitténs argument för en strängare bevisregel för de aktuella sjukdomsgrupperna att svårigheterna att faslslälla orsakssambanden är speciellt slora här, LO kan för sin del inle dela dessa farhågor och anser det därför inte motiverat att bedöma reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar efter strängare regler i sambandsfrågan, LO framhåller att praxis successivt kommer att bli vägledande i arbetsskadebedömningen och att man därför inte behöver frångå principen att ha samma bedömningskriterier för all form av skadlig inverkan i arbetet. En särregel skulle också kunna leda lill risk för att vissa grupper av anställda med ohälsa skulle bli sämre ställda än andra, LO föreslår således all bevisregeln enligt kommitténs huvudförslag ges generell giltighet.

Även statens handikappråd. Handikappförbundens ceniralkommitlé. De handikappades riksförbund och Hörselkuratorernas förening avstyrker den strängare bevisregeln. Regeln tillstyrks av bl, a. Försäkringskasseförbundet.

Sveriges läkarförbund anser att del i ett inledande skede intill dess närmare erfarenhet har vunnits kan vara motiverat med en strängare bevisföring för vissa sjukdomar. Särskilt i fråga om psykiska och psykosomatiska sjukdomar är det enligt förbundet otvivelaktigt många gånger svårt alt kunna peka på några entydiga samband. Samtidigt anses det emellertid viktigt att rätten till adekvat ersättning inte försvåras, om klara samband med arbetet föreligger. För bedömningen av samband mellan psykisk sjukdom och skadlig inverkan i arbetet föreslår förbundet att under en inledande period medverkan sker av specialist i psykiatri, Erfarenhelerna härav bör därefter utvärderas under specialistmedverkan för ställningstagande lill en eventuell uppmjukning av den strängare bevisregeln,

5.5 Vissa ersättningsfrågor

Remissinstanserna har i allmänhel lillslyrkl eller lämnat ulan erinran kommitténs förslag om ersättning för inkomstföriust. 1 det följande behandlas vissa särskilda ersättningsfrågor som har tagits upp av remissinstanserna,

SAF och Sveiiges läkarförbund anser alt rätten lill sjukvårdsersättning från arbetsskadeförsäkringen inte bör förenas med villkor om all vården lämnas inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten lill den allmänna sjukförsäkringen.

Riksförsäkringsverket anser att ersättningen vid sjukdom i analogi med vad som gäller för livränta bör konstrueras så att sjukpenning enligt AFL ulgår under hela den av arbetsskadan orsakade sjukdomstiden och alt ar-

Prop. 1975/76:197 64

betsskadeförsäkringen svarar för påfyllning upp lill 100 96 kompensation efter samordningstidens slut.

Riksförsäkringsverket påpekar vidare att föreslagna nedre gränser för livränta kan ge kraftiga tröskeleffekter. Verket förordar att gränsen för ersättningsberättigad nedsättning av arbetsförmågan sänks till i vart fall 1/20 och ifrågasätter om någon absolut minimigräns för livränla bör införas. Verket finner därvid att man för att undgå utbetalning av små livräntor alltid borde låta livränta under en viss storlek, t, ex, 1/10 basbelopp, utgå i form av engångsbelopp. Försäkringskasseförbundet förordar alt det införs en garantiregel om ett visst minsta belopp, t, ex, 1 200 kr,, i alla livränteärenden och menar samtidigt att sänkningen av invaliditetsgränsen från nuvarande 1/10 till 1/15 inte är tillräckligt väl motiverad,

1 fråga om ersäimingsunderlagets övre gräns anför TCO och Sveiiges läkarförbundall full kompensation för inkomstbortfall bör utges utan begränsning till 7,5 basbelopp,

TCO menar att åldersgränserna för uppräkning av livränteunderiag för den som skadas i unga år bör kompletteras med gränser vid 30, 35 och 40 år.

Kommitténs uttalande om behovet av slandardsäkring av livräntor stryks under av slatens handikappråd, LO, TCO, Handikappförbundens centralkommitté och De handikappades riksförbund.

Förslagel om möjlighet alt byta ut livränta mot engångsbelopp tillstyrks av bl, a, arbetsmarknadsstyrelsen. Folksam framhåller i della sammanhang betydelsen av att kommande regler om beskattning av engångsbelopp i ska-deslåndsfall görs tillämpliga även pä arbetsskadeersättning. Försäkringsrådel avstyrker däremot kommitténs förslag och anför bl, a, alt kapitalisering av livränla egentligen inte hör hemma i en socialförsäkring och all tillämpningen av bestämmelsen om utbyte torde bli ganska komplicerad,

5.6 Försäkringsskydd för efterlevande

Kommitténs förslag till förmåner för efterievande tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna.

Kommitténs konstruktion av änkeskyddet godtas av bl.a. riksrevisionsverkel, ILO-kommittén, TCO och Folksam. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte änkeskyddet borde följa samma regler som inom ATP, eftersom det gäller kompensation för inkomstbortfall.

Kommitténs förslag att slopa änklingslivräntan avstyrks eller sätts i fråga av bl, a, Svea hovrätt, kammarrätien i Stockholm, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, statens personalnämnd, Försäkringskasseförbundel, Landstingsförbundet. TCO och Folksam. Som skäl för att behålla denna livränta anförs bl, a, att kvinnor numera förvärvsarbetar i allt större utsträckning och att även ett änklingsskydd kan vara socialt motiverat. Vidare anses ett övergripande förslag om familjepensionering böra avvaktas, ILO-kommittén ifrågasätter

Prop. 1975/76:197 65

dessulom om inte den nya lagen bör kompletteras med en garantiregel för handikappad eflerlevande make.

Av delvis samma skäl som beträffande änkling finner bl, a, Svea hovrätt, socialstyrelsen och slatens personalnämnd att också rätten för frånskild man all få livränta bör behållas. Försäkringskasseförbundet är tveksamt till alt livräntan skall kunna ulgå till frånskild men menar att hänsyn dock bör las till försörjningsskyldighet som regleras i underhållsavtal.

Förslaget om begravningshjälp godtas i allmänhet. Svenska kommunförbundet ifrågasätter dock behovet av generell begravningshjälp och menar att sådan hjälp åtminstone bör utges endast när ersättning inte utgår enligt tiänstegruppliv- eller irygghetsförsäkring,

5.7 Administration och besvärsorganisation m. m.

Den föreslagna decentraliseringen av arbetsskadeärendena till försäkringskassorna får i allmänhet ett positivt mottagande och tillstyrks av bl. a, riksförsäkringsverket, statskontoret, försäkringsinspektionen, statens arbetsklinik, Försäkringskasseförbundel, Svenska kommunförbundei, LO, TCO, Lantbrukarnas rikstörbund. Svenska företagsläkarföreningen, Folksam och De handikappades riksförbund. Flera remissinstanser tar upp frågor angående personalbehov, lillgång på medicinsk expertis, utbildning och information, m. m.

LO anser att ärenden angående livränla till efterlevande bör handläggas av pensionsdelegation och att ärenden angående utbyte av livränta enligt YFL bör prövas av riksförsäkringsverket. LO stryker under kommitténs uttalande om samråd mellan verket och sakkunniga på arbetslivets område och förordar alt det skapas ett särskilt samrådsorgan för detta ändamål.

Svenska kommunförbundei ifrågasätter om inte ärenden angående utbyte av livränta mol engångsbelopp bör handläggas av endast ett organ, förslagsvis riksförsäkringsverkel. Vidare utgår förbundet från att riksförsäkringsverkel kommer att rådgöra med sakkunniga på arbetslivets område genom sin centrala pensionsdelegation. Om i stället en särskild delegation skapas, förutsätter förbundet att kommunerna får representation i denna.

Samtliga remissinstanser lillslyrker eller lämnar ulan erinran de förslag lill övergångsålgärder i fråga om arbetsskadeförsäkringens besvärsorganisation som har lagts fram av utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m, m,

LO och Folksam anser att alla skador som visar sig efter den nya lagens ikraftträdande bör bedömas enligl denna,

5.8 Försäkringens finansiering

Försäkringsinspekiionen framhålleratl de kostnadsmässiga konsekvenserna synes vara förhållandevis begränsade och inte bör inge några allvarliga betänkligheter. Inspektionen anför vidare att förslaget innebär en viss om-

5 Riksdagen 1976. 1 samt. Nr 197

Prop. 1975/76:197 66

fördelning av försäkringskostnader vilken dock har föga betydelse samt påpekar alt kostnader för standardsäkring kan tillkomma.

Riksrevisionsverket framhåller all det av utredningen inle framgår hur de totala kostnaderna för arbetsskador - enligt nu gällande finansieringsregler - fördelas mellan arbetsgivaravgifter och skatier. Finansieringen bör därför bli föremål för vidare överväganden. Såvitt verket kan bedöma bör försäkringen för arbetsskador genom ett schabloniserat förfarande kunna belastas med de utgifter inom den allmänna försäkringen som orsakas av yrkesskador. Härigenom uppnås dels att alt den allmänna försäkringens finansiering inle påverkas, dels att socialförsäkringens utgifter för yrkesskador kan redovisas lill sitt totala belopp,

Sveriges läkarförbund anser att det bör utredas om viss del av sjukvårdshuvudmännens kostnader för rehabilitering kan läckas av arbelsskadeförsäkringen.

SAF menar att beräknade kostnadsminskningar och det numera slopade avgiftslakel borde leda till alt försäkringsavgiften kan sänkas på sikt. Statskontoret anser att underiagel för kommitténs bedömning om framtida kostnadsminskningar är tveksamt med tanke på att nuvarande livräntor inte kan avvecklas på länge.

6 Föredraganden

6.1 Allmänna synpunkter

Yrkesskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Den var länge vår enda obligatoriska försäkring som gav ersättning vid sjukdom, invaliditet och dödsfall. Under de senasle decennierna har del vuxit fram en allmän socialförsäkring med sjukförsäkring, folkpension och ATP, Förutsättningarna för yrkesskadeförsäkringen har därmed ändrats. Yrkesskadeförsäkringen är nu ett komplement lill den allmänna försäkringen vid skador i arbelel. Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen, som helt belalas genom arbetsgivaravgifter, motsvarar därför endast omkring I 96 av de totala kostnaderna för den allmänna försäkringen.

Den nuvarande försäkringen är reglerad i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL), Samordningen med den allmänna sjukförsäkringen har lösts så att sjukförsäkringen svarar för sjukhjälpen under de försia 90 dagarna även i yrkesskadefallen. Yrkesskadeförsäkringen har därigenom i huvudsak karaktären av en livränteförsäkring. Under år 1975 gjordes ca 150 000 skadeanmälningar. Omkring 90 96 av dessa gällde kortare ersätlningstid än 90 dagar och reglerades därför enligl den nämnda samordningsregeln genom vanlig sjukförsäkring ulan att yrkesskadeförsäkringen behövde kopplas in. Av återstående ca 15 000 skadefall var II 000-12 000 kortvariga yrkesskadeärenden och ca 3 000-4 000 långvariga skador som ledde till livräntor, I omkring 250 fall gällde det år 1975 dödsolyckor som ledde till livräntor

Prop. 1975/76:197 67

för efterievande. Dödsolyckorna har under de senaste åren minskat från omkring 500 per år under 1950-lalel och över 400 per år under 1960-lalel.

Vid livränlebedömningen enligl YFL har i tillämpningen slörre avseende kommit all fästas vid den rent fysiska defekten än vid dess konsekvenser för den skadades förvärvsförmåga. De allra flesta livränlefallen har kommit att avse låga medicinska invaliditetsgrader, och för den övervägande delen yrkesskadade har yrkesskadelivräntorna kommii all bli en ersäitning för lyte eller men i stället för en kompensation för inkomstbortfall. En viktig uppgift för den år 1971 tillsatta yrkesskadeförsäkringskommittén har varil all överväga hur dessa båda funktioner hos yrkesskadelivränlorna lämpligen kan skiljas ål.

Undertiden som kommittén har arbetat har Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO) och Privatljänstemannakar-lellen (PTK) träffat en överenskommelse om irygghetsförsäkring vid yrkesskada (TFY), Till TFY har också anslutit sig andra arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, och en liknande försäkring har införts på de statliga och kommunala avtalsområdena. Numera står TFY och de övriga försäkringarna öppna för praktiskt taget alla förvärvsarbetande. Genom dessa trygg-helsanordningar har man avtalsvägen fåll en lösning av skadeståndsfrågan inom yrkesskadeskyddet som ger de skadelidande kompensation när del gäller ersättning för lyte och men. För yrkesskadeförsäkringen blir då uppgiften att åstadkomma kompensation av inkomstbortfallet vid yrkesskada,

Yrkesskadeförsäkringskommitlén har i sitt huvudbetänkande (SOU 1975:84) Ersäitning vid arbetsskada lagt fram förslag till en ny lagstiftning på området. Kommittén konstaterar att det allljämt måste vara en angelägen uppgift för lagstiftaren alt tillförsäkra dem som drabbas av skador i sitt arbete ett särskill ekonomiskt skydd. Bl, a, pekar kommittén på att den förvärvsarbetande - utöver den allmänna faran att komma till skada som alla människor utsätts för - också fär bära de skaderisker som alstras vid alll produktivt arbeie ulan att han själv i någon större utsträckning kan påverka denna risksituation. Risken ati råka ul för skada i arbetet är fortfarande belydande trots den kraftfulla satsning som under senare lid har gjorts genom arbetarskyddet föratt i olika avseenden förbättra arbetsmiljön. Kommittén föreslår ett förbättrat försäkringsskydd för inkomstbortfall vid skador i arbetet och att dessa frågor liksom hittills skall regleras i en särskild lag.

Inom ramen för vad som framstår som socialt och samhällsekonomiskt motiverat anser kommittén att lagen genom sill försäkringsskydd i princip bör försätta den yrkesskadade i samma ekonomiska siluation som om skadan inte hade inträffat. Kommittén föreslårdärföratt det nuvarande medicinska invalidiletsbegreppet i yrkesskadeförsäkringen skall ersättas med den allmänna försäkringens ekonomiska invalidilelsbegrepp. Del blir därigenom den reella nedsättningen i den försäkrades förmåga alt skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete som bestämmer ersättningens storlek. Ett sådant re-

Prop. 1975/76:197 68

gdsystem öppnar också möjligheter lill en bätlre och mera rationell samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och socialförsäkringen i övrigi, 1 fräga om samordningen mellan allmänna pensionsförmåner och arbeisska-delivränla föreslår kommittén förenklade regler jämfört med vad som nu gäller, Livränian föreslås därvid täcka den del av inkomstföriusten vid arbetsskada som inte ersätts genom förtidspension och gälla fram lill pensionsåldern vid 65 år med en enkel garantiregel för tiden därefter.

Som en annan grundregel föreslår kommittén att alla skador och sjukdomar som har uppstått på grund av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet skall anses som arbetsskador. Denna regel ersätter bl, a, nuvarande förteckning över ersättningsgrundande yrkessjukdomar. Kommittén lägger därvid också fram förslag om bevisreglernas utformning.

När det gäller frågan om ersäitning för lyte och men hos de skadade framhåller kommittén att arbetsgivarna genom avtal om trygghetsförsäkring har tagit på sig ett skadeslåndsrättsligt ansvar för personskada som har or-,sakats av arbelel. Genom avtalen om Irygghetsförsäkring kan den skadade tillförsäkras ersättning för lyte och men på grund av skador i arbetet. Denna fråga har därigenom enligl kommitténs mening fåll en lillfredsslällande lösning. Kommittén föreslår därför alt den nya lagstiftningen renodlas lill en på inkomstbortfallet inriktad socialförsäkring. Kommittén finner del därvid angeläget att i princip genomföra räll lill full ersäitning för inkomstbortfall till den som drabbas av skada i sitt arbete. Med dessa utgångspunkter lägger kommittén fram förslag till en helt ny lag om arbetsskadeförsäkring. Den nya lagen föreslås gälla inkomstbortfall för skador och sjukdomar som har uppställ i arbelel då dessa har varat längre än 90 dagar. Under en sam-ordningslid på de första 90 dagarna föreslås liksom nu i huvudsak en lill-lämpning av de allmänna reglerna i sjukförsäkringen om bl, a. sjukpenning.

Jag ansluler mig lill de nu återgivna principerna för den framlida lagstiftningen om försäkring vid skada i arbetet vilka också har lått en bred anslulning vid remissbehandlingen. Den anknyining till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp som kommittén förordar har tillstyrkts av praktiskt laget alla remissinsianser. En höjning av kompensationsgraden till i princip 100 96 av inkomstförlusten tillstyrks också i allmänhet av remissinstanserna, bl, a. av försäkringsinspekiionen. Delsamma gäller kommitténs förslag om arbetsskadebegreppet. Del finns enligl min mening särskild anledning att stryka under betydelsen av att den nya lagstiftningen i enlighet med kommitténs förslag kan ges formen av en renodlad socialförsäkring för inkomstbortfall med i princip full kompensation för inkomstförlust på grund av skada i arbetet. Jag ålerkommer i del följande till den närmare utformningen av den nya lagen om arbelsskadeförsäkring,

I skattehänseende gäller alt sjukpenning och livränla enligl lagen avses ulgöra skattepliktig A-inkomst liksom motsvarande ersättningar enligl YFL, Det innebär att beloppen beskallas individuellt hos makar och grundar rält lill förvärvsavdrag i den mån förutsättningar härför föreligger i övrigi.

Prop. 1975/76:197 69

1 administrativt hänseende har en decentralisering frän riksförsäkringsverket till de allmänna försäkringskassorna av en stor del av yrkesskadeärendena nyligen genomförts efler förslag av kommittén. Kommittén föreslår nu all decentraliseringen skall fullföljas genom alt samtliga ärenden enligt den nya lagen skall avgöras av de allmänna försäkringskassorna i försia instans. Jag ålerkommer även lill denna fråga liksom lill ett förslag om vissa övergångsålgärder beiräffande besvärsorganisalionen inom yrkesskadeförsäkringen som samtidigt med kommitténs förslag har lagls fram i ett delbetänkande (Ds S 1975:9) av uiredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m, m,

6.2 Lagens tillämpningsområde

Kommittén föreslår i betänkandet att arbetsskadeskyddet i den nya lagen liksom enligl YFL skall gälla den som är arbetstagare. Härefter har kommittén i en särskild skrivelse lill regeringen anmäll att den undersitt fortsatta arbete beiräffande bl, a. den frivilliga yrkesskadeförsäkringen har funnit all arbetsskadeförsäkringen i likhet med den allmänna försäkringen bör omfatta alla förvärvsarbetande och all kommittén i sill slutbetänkande därför ämnar föreslå att försäkringsskyddet skall sträckas ut lill egenförelagare och uppdragstagare. Jag förordar att arbetsskadeskyddet i den lag om arbetsskadeförsäkring som i detta sammanhang föreslås får gälla för arbetstagare. Till frågan om arbetsskadeskyddets ulsträckning lill egenförelagare och uppdragstagare avser jag att återkomma när kommittén har slutfört sitt återstående utredningsarbete.

Kommittén föreslår att nuvarande undantag från försäkringsskyddet för arbetsgivares make och familjemedlemmar skall slopas. Undantagen har motiverats med alt del är svårt alt i dessa fall avgöra oni något egentligt anställningsförhållande föreligger. Om del ändå kan konstateras att den anhörige verkligen är arbetstagare, anser jag emellertid i likhet med kommittén att del inte finns skäl all undanta honom från arbeisskadeskydd. Jag föreslår därför all nuvarande undantag inle förs över lill den nya lagen.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen gäller också för vissa elever i yrkes- och annan utbildning enligt särskild förteckning som regeringen fastställer. Kommittén anseratt sättet att avgränsa elevförsäkringens personkrets är mindre ändamålsenligt, eftersom förteckningssystemet leder lill behov av upprepade ändringar och kompletteringar i takt med all skolor upphör eller tillkommer. Kommittén föreslår i slällel en allmän regel av innebörd att tillhörigheten lill försäkringen skall knytas lill rälten till studiestöd, med vissa kompletterande bestämmelserom skydd under arbetsmarknadsutbildning m, m.

Till grund för del nuvarande förteckningssystemei ligger alt vissa yrkesutbildningar har ansetts förenade med särskild risk för yrkesskada. Som

Prop. 1975/76:197 70

kommittén har framhållit är den förteckning som gäller i dag mindre tillfredsställande. Jag förordar därför att reglerna omarbetas för alt bättre motsvara de krav som kan ställas. En utgångspunkt för de nya reglerna bör vara att försäkringsskyddet inom arbelsskadeförsäkringen skall sträckas ul lill studerande i den mån utbildningen kan anses vara förenad med särskild risk för arbetsskada. Försäkringsskydd bör finnas under utbildningsmoment då sådan risk föreligger. Detta kommer främst i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inrikining. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör lå besluta om de föreskrifter som behövs.

6.3 Arbetsskadebegreppet

Frågan om arbetssjukdomarnas avgränsning har alltsedan yrkesskadeförsäkringens tillkomst ägnats stor uppmärksamhet, inte minst av arbetstagarorganisationerna. Yrkesskadeförsäkringskommittén framhåller att det har framstått som en angelägen uppgift att i största möjliga utsträckning tillmötesgå de önskemål om en utvidgning i olika hänseenden av arbelsskadebegreppel som länge har funnits. Den naturliga målsättningen vid lagstiftning angående ersätmingsberättigande arbetssjukdomar är enligt kommitténs uppfaltning att bestämmelserna skall omfatta sådana sjukdomar som kan härledas till arbetet eller arbetsförhållandena. Kommittén hardärvid kommit fram till att nuvarande uppräkningsmetod bör ersättas med en allmän regel av innehåll att varje skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbelel skall anses som arbetsskada. Härtill knyts bevisregler som behandlas i det följande.

Kommitténs förslag om arbelsskadebegreppel tas emot positivt av remissinstanserna som anser del vara en angelägen reform, Förslagel tillstyrks av bl, a, LO, TCO, socialstyrelsen, riksförsäkringsverkel, försäkringsinspekiionen, arbetarskyddsstyrdsen, Försäkringskasseförbundel, Sveriges läkarförbund och Svenska företagsläkarföreningen.

Det är enligt min mening tillfredsställande att kommittén har ansett det möjligt all nu föreslå en generell beskrivning av arbelsskadebegreppel. Med det nuvarande systemet finns alllid en risk att någon som borde ha varit berättigad till försäkringsskydd blir utestängd från detta pågrund av ofullkomUgheter i lagens utformning. Genom en allmän regel kan tillämpningen knyta an till utvecklingen på ett bättre sätt än som är möjligt med de nuvarande bestämmelserna. Även från lagieknisk synpunkt aren allmän regel att föredra framför en detaljrik uppräkning i form av en förteckning över yrkessjukdomar. Farhågorna föratt en allmän regel skulle innebära oklarhet om försäkringens räckvidd börenligt min uppl\utning inle överdrivas. Tämligen snart uppkommer i praxis en mängd typfall som ger stadga ål tolkningen. År 1954 slopades uppräkningen av farliga ämnen som kunde ge upphov lill yrkesskada, och uppräkningen ersattes med en allmänt hållen regel, Erfarenhelerna av denna ordning är goda. Med det anförda ansluter jag mig lill kommitténs förslag om en generell beskrivning av arbelsskadebegreppel.

Prop. 1975/76:197 71

Som kommittén har framhållil bör med skadlig inverkan i arbelel i princip avses inverkan av sådan i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Utöver de faktorer som anges i YFL - ämne, energisirålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller samt smitta - kan som exempel anföras låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar, fukt samt kraftigt drag. Till de skadliga faktorerna hör vidare alla ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande arbetsmoment, således även ansträngande arbetsställningar. Även psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbelel kan ha sådan skadlig inverkan som enligt min mening bör omfattas av den nya lagen.

För smittosamma sjukdomar har kommittén ansett del nödvändigt att föreslå speciella regler. Kommittén finner det nämligen orealistiskt att låta arbelsskadeförsäkringen omfalta även förkylningssjukdoniar och andra likartade infektionssjukdomar som kan drabba var och en oberoende av om han förvärvsarbetar. Dessa sjukdomar antas som regel inle sträcka sig över samordningstiden 90 dagar och utgör alltså oftast inte någol problem för arbetsskadeförsäkringen. Det kan dock förekomma sådana fall då sjukdoms-förioppet genom tillstötta komplikationer blir långvarigt. Kommittén har funnit det ofrånkomligt all arbetsskadeskyddel för smittosamma sjukdomar preciseras genom en sjukdomsförteckning. Denna föreslås bli inlagen i en särskild förordning om arbetsskada orsakad av smitta. I förhållande till den nuvarande yrkessjukdomskungörelsen har förteckningen över smittosamma sjukdomar som är ersättningsberättigande i kommitténs förslag kompletterats med den s, k, sjukhussjukan (resistenta slafylokockinfektioner). Vidare föreslås att skyddel vid smitta inte längre skall vara knutet lill vissa angivna yrkeskategorier.

Kommitténs förslag beträffande de smittosamma sjukdomarna tillstyrks av bl, a, socialstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen medan några andra remissinstanser är mer tveksamma till behovei av en särskild förteckning för dessa fall.

För egen del anserjag del nödvändigl all tills vidare ha en särskild förteckning över de smittosamma sjukdomar som skall omfattas av arbetsskadeskyddel. Som kommittén har föreslagit bör även den s, k, sjukhussjukan ingå i denna förteckning. Med det anförda ansluterjag mig till kommitténs förslag i denna fråga. Jag ålerkommer närmare till reglerna vid smiilosamnia sjukdomar i specialmotiveringen lill lagförslaget,

6.4 Bevisreglerna

Ulvecklingen har successivt gått mol en för de skadade mer generös bedömning av kravei på samband mellan å ena sidan olycksfall eller annan inverkan i arbelel och å andra sidan uppkommen skada. Enligt den nu-

Prop. 1975/76:197 72

varande bevisregeln, som lillkom år 1967, skall sådani samband och följaktligen yrkesskada anses föreligga, om inte betydligt starkare skäl talar mot det. Tillämpningen av regeln har lett till en åsyftad uppmjukning av tidigare praxis till de skadades förmån. Ålskilliga avgöranden av försäkringsdomslolen belyser delta förhållande. Kommittén föreslår att den nuvarande bevisregeln skall föras över oförändrad som en huvudregel lill den nya lagen. Den föreslås där gälla för alla skador till följd av olycksfall och för samtliga yrkessjukdomar som enligt nuvarande lagstiftning bedöms som yrkesskada. Den skall också få lillämpning på några av de sjukdomar som genom övergången lill ett generellt arbetsskadebegrepp kommer alt föras in under försäkringsskyddet, t. ex, vibrationsskador på nerver,

I fråga om vissa sjukdoniaranser kommittén alt svårigheterna att fastställa orsaken är särskill stora. Olika faktorer kan niedverka lill sjukdomens uppkomst, och kommittén anser det i vissa fall inle möjligt alt avgöra vilken faktor som är mest betydelsefull, Särskill gäller detta psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Betydande bedömningssvårigheter sägs föreligga även beträffande sådana sjukdomar för vilka grundsjukdomen kan häriedas till degenerativa förändringar eller vilkas ursprung över huvud tagel inle kan faslslällas. Kommittén har därför ansett att en förulsällning för all dessa svårbedömda sjukdomar skall kunna inlemmas i arbetsskadeskyddel är all en strängare bevisregel får gälla för dem. Kommittén föreslår för dessa fall alt orsakssamband skall anses föreligga om övervägande skäl talar för sådani samband. Denna strängare bevisregel föreslår kommittén för tre grupper av sjukdomar, nämligen reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar.

Kommitténs förslag om en strängare bevisregel för vissa sjukdomar avstyrks av flera remissinsianser, bl, a, socialstyrelsen, statens handikappråd, LO och Sveriges läkarförbund.

Del skulle enligl min mening vara olyckligt om vissa sjukdomar - t, ex, ryggsjukdomar - som genom arbelsskadebegreppets ulsträckning kommer att falla under lagen skulle särbehandlas i bevishänseende så att de som drabbas av dessa sjukdomar flck svårare än andra att siyrka sin räll lill ersättning. Jag föreslår därför all bevisregeln i den nuvarande lagen oförändrad förs över till den nya lagen och därvid ges generell tillämpning på samtliga slag av arbetsskador. Jag vill samtidigt framhålla all kraven på en noggrann utredning måste anses särskilt stora när det gäller prövningen av de sjukdomar som kommittén har velat undanta från den vanliga bevisregeln. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen till lagförslaget.

Som kommittén har framhållil är det självfallet av stor vikl all den medicinska expertis som yttrar sig i ett skadeärende är väl insatt i reglerna och formulerar sina utlåtanden med beaktande av reglernas innehåll. Jag vill i anslutning härtill framhålla alt det är ofrånkomligl att sambandskravet vid en bedömning enligt arbelsskadeförsäkringen ibland måste ställa sig

Prop. 1975/76:197 73

annorlunda än vid en renl medicinskt vetenskaplig bedömning. Detta bör beaklas vid utformningen av utbildningen förden medicinska expertis som biträder vid utredningen av arbelsskadefall. Jag ålerkomnter senare till ui-redningsförfarandet i arbelsskadeärenden saml lill vissa utbildnings- och handläggningsfrågor.

6.5 Ersättning för inkomstförlust m. m.

6.5.1 Allmänt

Enligl vad jag har förordat tidigare bör arbelsskadeförsäkringen vara en renodlad försäkring för inkomslborlfall. Livräntan skall i likhei med förtidspensionen inom den allmänna försäkringen grunda sig på ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp. För både sjukpenningen från arbelsskadeförsäkringen efter samordningslidens slut och livräntan skall därvid gälla en i princip lOO-procentig kompensationsnivå. Vidare bör arbelsskadeförsäkringen samordnas med den allmänna försäkringen på ett sådant sätt all arbelsskadeförsäkringen skall vara kompletterande i förhållande lill den allmänna försäkringen.

När del gäller förniånerna vid sjukdom föreslår kommittén att del nuvarande systemet med en samordning under de första 90 dagarna skall gälla även i fortsäitningen. Jag tillstyrker i likhei med remissinstanserna della förslag. Kommittén föreslår endast mindre ändringar beträffande sjukförmånerna under samordningstiden och i fråga om sjukvårdsersättning efler samordningslidens slut. Till dessa frågor återkommer jag i specialmotiveringen till lagförslaget,

6.5.2 Invaliditetsbedömning m. in.

Kommittén framhåller all en anknyining till den allmänna försäkringens ekonomiska invalidilelsbegrepp innebär att arbetsskadelivränian skall avse skadans försörjningsekonomiska konsekvenser. Beträffande äldre försäkrad skall vidare las särskild hänsyn till arbetsmarknadsmässiga faktorer. Eftersom arbelsskadeförsäkringen skall syfta lill i princip full ersättning vid inkomstbortfall blir någol inlervallsyslem vid invalidiieisbedömningen liknande den allmänna försäkringens inte aktuellt för arbelsskadeförsäkringens del. Bedömningen måsle i stället ta sikte på den inkomstförlust som uppkommer i varje enskilt fall.

Den bedömning sont bör ligga till grund för livräntans storlek blir med ell ekonomiskt invalidilelsbegrepp en jämförelse mellan å ena sidan den inkomsl som den försäkrade skulle ha uppnått om skadan inte hade inträffat, och å andra sidan deninkomst han kan beräknas uppnå trots skadan. Som utgångspunkt för beräkning av den förstnämnda inkomsten börenligt kommittén användas ett s, k, livränteunderiag. Till denna fråga återkommer

Prop. 1975/76:197 74

jag i det följande. För att kunna bestämma det andra ledet i jämförelsen, dvs, den inkomsl som den försäkrade kan beräknas uppnå trots skadan, framhåller kommittén alt den försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga måste klarläggas. Härvid kan såväl faktiska som beräknade omsländigheler vara av betydelse, t, ex, den försäkrades medicinska status, den inkomsl som han trots skadan faktiskt har, hans utbildning, lidigare verksamhet, ålder, bosätiningsförhållanden, rehabiliteringsbehov och rehabilileringsmöj-ligheter samt hans situation på arbetsmarknaden.

Kommittén påpekar att det ofta stöter på svårigheter all i omedelbar anslutning lill en långvarig sjukperiod med någon högre grad av säkerhel bedöma den framlida nedsättningen av förvärvsförmågan hos en skadad. Det kan därför i osäkra fall vara lämpligt att till en början bestämma livränian fören begränsad tid föratt lä möjlighel all följa den kommande utvecklingen. Man kan även under denna lid pröva lämpliga rehabilileringsålgärder och la en uppfattning om hur den skadade anpassar sig till den nya förvärvssituationen. Kommittén anser att livränian i princip inte bör faslslällas definitivt förrän den rehabilitering sorn kan vara lämplig och möjlig i varje särskill fall har genomförts. En .sådan ordning gör del också möjligt all ulan tidsutdräkt filta del första beslutet i ersättningsfrågan i avvaktan på livräntans slutgiltiga faslslällande.

Jag ansluter rnig lill de av kommittén sålunda angivna principerna för invalidiieisbedömningen vid arbetsskada. Jag vill betona vad kommittén har framhållit i fråga om tidsbegränsade livräntor. Del lorde ofta vara lämpligt att avvakta möjligheterna till rehabilitering innan en livränta fastställs slutgiltigt.

En fråga som uppkommer i samband med rehabiliteringen är i vilken utsträckning den försäkrade skall anses vara skyldig all medverka lill all avhjälpa de ekonomiska följderna av arbetsskada. Som kommittén har framhållil bör som en allmän princip gälla att den försäkrade skall vara skyldig alt, om den framtida inkomstförlusten därigenom kan antas komma att begränsas, gå igenom rehabiliteringsåtgärder av medicinsk art och andra åigärder sont syftar till att underiätta den försäkrades återgång till arbetet, t, ex, ontskolning eller arbetsträning. Åtgärderna ntåste givetvis bedömas som rimliga och skäliga i förhållande lill den försäkrades förulsällningar och bedömningen bör ske i sarnråd med den försäkrade.

För äldre försäkrade förordar jag i likhet med kommittén all invalidiieisbedömningen skall ske efter samma principer som gäller inom förtidspensioneringen efter 1970 års reform. Skyldigheten alt underkasta sig omskolning till ell nytt yrke eller all flytta lill annan ort kan därvid successivt mjukas upp för de äldre för alt så småningoni hell efterges.

En annan fråga som kommittén lar upp är vilken belydelse del rådande, arbetsmarknadsläget skall anses ha för den försäkrades kvarvarande lor-värvsförmåga. Om den försäkrade på grund av en arbetsskada måste byta yrke och trots ihärdiga ansträngningar inte lyckas la ett nyll arbete, kan

Prop. 1975/76:197 75

det synas obilligt att vid livränleprövningen beräkna en reslarbetsförmåga för honom, Å andra sidan bör det enligl kommitténs mening inle komma i fråga att låta arbelsskadeförsäkringen svara för sådant inkomstbortfall som kan anses vara följden av en tillfällig konjunkturnedgång. Utgångspunkten för bedömningen bör därför enligt kommittén vara den försäkrades möjligheler alt skaffa sig förvärvsarbete vid ett normalt arbetsmarknadsläge. För egen del instämmer jag i all livränieprövning i princip bör ske mol bakgrund av ell normalt arbetsmarknadsläge,

6.5.3 Omprövning av livränla

En naturiig följd av del ekonomiska invalidiletsbegreppet är som kommittén franihålleralt del ntåsle finnas möjlighet till omprövning av periodisk ersättning vid ändrade förhållanden. De faktorer som ligger lill grund för invalidiietsbedömningen är i många fall så osäkra att del skulle vara orimligl alt inte ändra livränian,om den framlida ulvecklingen tåren annan riktning än vad som förutsattes när livräntan bestämdes. Kommittén har därför föreslagit att livränta - i likhet med vad som gäller i nuvarande system -skall kunna omprövas i såväl höjande som sänkande riktning. Tidsbegränsade livräntor bör enligl kommittén liksom nu omprövas vid den bestämda ersältningsperiodens slut. Vad beträffar livräntor som fastställs all ulgå tills vidare, sedan nedsättningen av förvärvsförmågan har bedömts som varaktig, måsle enligl kommitténs uppfattning för omprövning krävas alt en ändring av belydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för ersättnings-beslutet. Som en riktpunkt bör därvid gälla alt omprövning skall ske, om inkomständringen' uppgår till minsl 1/20 av den årliga inkomsl av förvärvsarbete som den skadade skulle ha uppnått som frisk.

Remissinstanserna har genomgående godtagit kommitténs förslag till principer för omprövning av livränla. Jag ansluter mig till förslaget. Reglerna för omprövning behandlas närmare i specialmotiveringen till lagförslaget,

6.5.4 Nedre gränser jÖr livränta ni. m.

Principen om full kompensation vid inkomstbortfall skulle hell genomförd leda lill att vae nedsättning av förvärvsförmågan, hur liten den än var, ersattes genom livränta. Små nedsättningar av förvärvslorrnågan är emellertid vanskliga alt konstalera, Dessulom brukar de skadade i regel övervinna mindre handikapp efter någon tid. Med hänsyn härtill och då del inte kan anses föreligga några starkare sociala skäl att kompensera alltför obetydliga inkomstbortfall, föreslår kommittén en nedre gräns för den ersätmingsberättigande invaliditeten, Enligl kommitténs mening bör gränsen lämpligeii sällas vid en nedsättning av förvärvsförmågan med 1/15, Kommittén anser vidare att en hell lilen inkomstminskning inte har någon egentlig belydelse för försörjningen, Föratt undvika all obetydligt inkomstbortfall skall kunna

Prop. 1975/76:197 76

berättiga till livränta loreslår kommittén därför också en absolut minimigräns vid 1/4 av basbeloppet. Kommittén framhåller i della sammanhang all TFY ger kompensation för inkomstbortfallet i den mån ersättning inle ulgår från arbelsskadeförsäkringen.

Kommitténs förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluler mig lill de överväganden som kommittén har gjort och förordar att förslagel genomförs.

Kommittén föreslåratl del liksom f. n, skall finnas vissa begränsade möjligheler till utbyte av livränla mot engångsbelopp. Försäkringsrådet avstyrker i sill remissyttrande kommitténs förslag och anför bl, a, all kapitalisering av livränta inle hör hea\ma i en socialförsäkring och att lillämpningen av den föreslagna bestämmelsen torde bli ganska komplicerad, Somjag tidigare har framhållit innebär övergången lill ell ekonomiskt invalidilelsbegrepp all livränian kommeratt utgöra en renodlad försäkring för inkomstbortfall, Enligl min mening är utbyte mot engångsbelopp inte förenligt med denna inkomsiborllällsprincip. Jag förordar därför alt reglernaom utbyte av livränla mol engångsbelopp inte skall föras över till den nya lagen om arbelsskadeförsäkring,

6,5.5 Allmänt om ersättningsundeiiaget för sfukpenning och livränta

Den årliga arbetsförtiänsten enligt YFL beräknas med utgångspunkt i ,den försäkrades inkomslförhållanden vid liden för skadan. Den sjukpenninggrundande inkomsten enligt AFL innefattar däremoi en uppskattning av den årsinkomst av förvärvsarbete som den försäkrade kan antas komma att tills vidare åtnjuta. Antagandena om den sjukpenninggrundande inkomsten brukar avse en tidrymd av ett år framåt.

Övergången till ett ekonomiskt invalidilelsbegrepp och införandel av en kompensationsnivå på 100 ?-6 innebäratt större vikl än tidigare måsle läggas vid en korrekt anpassning till akluella förhållanden av del inkomstunderiag som skall vara utgångspunkt för beräkning av inkomstförlust lill följd av arbetsskada,

1 fråga om sjukpenning från ,'\FL kan den försäkrade numera anrnäla inkomständring även under pågående sjukdomsperiod och med verkan på den sjukpenninggrundande inkomsten efter en väntetid av 30 dagar, Della innebäratt sjukpenning enligt AFL successivt kan stiga under denna period medan sjukpenningen enligt YFL är låst vid inkomsiförhållandena vid tiden för skadan och således förblir oförändrad. Enligt en garaniiregel i YFL får dock sjukpenningen inom yrkesskadeförsäkringen inte ulgå med lägre belopp än som skulle ha utgått från den allmänna sjukförsäkringen om det inle varit fråga om yrkesskada,

Kommiiién har funnii att den beräkning av den åriiga arbetsförtjänsten som f n, sker enligt YFL inle ger ett tillräckligt ändamålsenligt underlag för beräkning av sjukpenning inom arbetsskadeförsäkringen. Kommittén

Prop. 1975/76:197 77

anser det också önskvärt att samma beräkningsgrunder för sjukpenning får gälla inom hela socialförsäkringsområdet. Kommittén föreslår därför att den sjukpenninggrundande inkomsten skall läggas till grund även för sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen. För den som inte är sjukpenningförsäkrad men ändå har inkomsl av förvärvsarbete föreslås som sjukpenningunderiag hans inkomst av sådant arbeie beräknad med tillämpning av bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomsl. Liksom f n, skall finnas hel och halv sjukpenning. Hel sjukpenning efter samordningstiden skall motsvara 1/365 av sjukpenningunderiaget. Genom att sjukpenningen på detta sätl även efter samordningslidens slut grundas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomsl kan sjukpenningen under hela sjukdomsperioden anpassas i förhållande lill den inkomst den försäkrade skulle ha haft som frisk.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag om ersättningsunderiag för sjukpenning som har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla remissinsianser.

Livräntan skall i likhet med sjukpenningen inom arbetsskadeförsäkringen utgöra i princip full kompensation för den av arbetsskadan föranledda inkomstförlusten, Enligl kommitténs mening bör därför samma inkomstunderiag ligga lill grund för både sjukpenning och livränla. Kommittén föreslår således att livränla normalt skall bestämmas på grundval av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. Kommittén föreslår vidare att livränian liksom f n, skall anknyta lill basbeloppet enligl AFL och därigenom vara värdebeständig. Kommittén uttalar sig vidare för en anpassning efter den allmänna standardhöjningen i någon form av slandardsäkring.

Även beträffande ersällningsunderiaget för beräkning av livränla bilräder jag kommitténs förslag, Livränian böräven i fortsättningen följa basbeloppet och därigenom vara värdebesländig. Den i betänkandet berörda frågan om standardsäkring av livränta på grund av arbetsskada ulreds f n, av pensionskommittén.

Eftersom maximigränsen för beräkning av sjukpenninggrundande och pensionsgrundande inkomst enligt AFL har fastställts lill 7,5 gånger del vid årets början gällande basbeloppet, föreslår kommittén samma övre gräns för bestämmande av arbetsskadeersätlning. De nuvarande reglerna om livränta i YFL lar endasl begränsad hänsyn till inkomstdelar mellan två och fem basbelopp och innehåller ett tak vid fem basbelopp,

Enligl den allmänna sjukförsäkringens regler skall den sjukpenninggrundande inkomsten uppgå lill minsl 4 500 kr, för alt sjukpenning skall utges. Inom YFL finns en minimigräns för beräkning av årlig arbetsförtiänst. Den är sedan år 1967 I 800 kr, vilkel överensstämmer med den gräns som då gällde som minimiinkomsl för räll till sjukpenning enligl AFL, Uppgår årsförtiänsten inte till minsl I 800 kr,, beräknas den alltså alllid lill delta belopp. Kommittén föreslår nu att ersättningsunderiagel för sjukpenning efter samordningstidens slut skall beräknas till 4 500 kr. även om årsinkomsten

Prop. 1975/76:197 78

inte uppgår lill detta belopp. Samma regel föreslås för beräkning av livränleunderiaget. Därigenom återknyts ininimiinkomslen inom arbetsskadeförsäkringen till lägsta sjukpenninggrundande inkomsl enligt AFL, Den angivna regeln föreslås gälla efter utgången av samordningsliden med sjukförsäkringen på 90 dagar.

De" här föreslagna reglerna har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesia remissinstanserna. Ett par remissinsianser anser all kompensation för inkomstbortfall bör ges utan begränsning lill 7,5 basbelopp. För egen del anserjag i likhet med kommittén all arbelsskadeförsäkringen bör följa den övre inkomstgräns som enligt AFL gäller för såväl sjukpenning som ATP, Det bör understrykas all förslagel på denna punkt i förhållande till nuvarande bestämmelser innebär en väsentlig höjning av livränian vid arbetsskada. Jag förordar därför att kommitténs förslag genomförs även i delta avseende. Jag biträder även kommitténs förslag om en samordning mellan arbetsskaddivränia och förtidspension i sådana fall då livränta och pension avser att kompensera samma inkomslborlfall. Jag återkommer i specialmotiveringen till några detaljfrågor som bl, a, gäller utformningen av reglerna om fastställande av ersältningsunderlaget för livränta,

6,5,6 Ersältningsiinderlag for unga försäkrade

Beträffande vissa försäkrade hardet inle ansetts tillfredsställande att fastställa en livsvarig egenlivränta eller en efterievandelivränta enbart med hänsyn till inkomsiförhållandena vid skadetillfällel. Detta gäller bl, a, när den försäkrade vid skadetilirället var så ung all han inte hade hunnit lå full lön i sill yrke. Därför föreskrivs i YFL all en uppräkning av den årliga arbelsförtiiinslen skall ske vid !8, 21 och 25 års ålder. Uppräkningen görs samtidigt med att den åriiga arbetsförtiänsten fastställs men iräder inle i kraft förrän den skadade uppnår respektive ålder. Regeln kommer lill användning i endasl ett fåtal fall.

Kommittén har vid en undersökning av förhållandena inom vissa branscher dragit slutsatserna att en icke obetydlig ökning av lönerna sker upp till 25-årsåldern och alt inkomstökningen är störst i de lägsta åldrarna. Med hänsyn härtill anser kommittén att systemet med uppräkning av den årliga arbetsförtiänsten för unga försiikrade bör behållas. Någon ändring av de åldersgränser som nu gäller föreslås inle. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

En studerande har under utbildningstiden som regel ingen eller mycket låg arbetsinkomst, YFL innehåller därför den specialbesiämmelsen att den åriiga arbeisfönjänsten för en studerande som drabbas av yrkesskada skall beräknas till vad han skulle ha förtiänat. om han vid liden för skadan hade avbrutit studierna och ägnat sig ål förvärvsarbete.

Liksom vid uppräkningen av den åriiga arbetsförtiänsten för unga försäkrade eftersträvar man i den nuvarande lagstiftningen en så individuell

Prop. 1975/76:197 79

bedömning som möjligt. Man försöker bilda sig en uppfattning otn vilka möjligheler den försäkrade i varje särskilt fall med hänsyn lill sina förutsättningar skulle ha haft på arbetsmarknaden, om han hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta.

Genom att reglerna lar sikte på inkomsten vid ett studieavbrott i stället för inkomsten efter avslutad utbildning kan den som under studietiden ådrar sig en yrkesskada komma all drabbas förhållandevis hårdare än den som skadas i sill arbeie. Della är enligl kommitténs mening en brist i del nuvarande systemet. Kommittén anser därför att anknytningen av livränla och sjukpenning till förvärvsinkomsten efter ett studieavbrott i fortsättningen endast skall avse den beräknade studietiden. För tiden därefter föreslär kommittén en bestämmelse som tar sikte på den inkomsl som den försäkrade skulle ha fått efter avslutad utbildning. Därvid skall för varje särskilt fall undersökas vad som kan anses vara en normal begynnelselön i yrket.

Om den skadade inte utbildades till någol bestämt yrke. är en individuell bedömning av de framlida inkomsiförhållandena knappast möjlig. Kommittén föreslår därför en garaniiregel som innebär att livränteunderlaget skall beräknas lill två gånger basbeloppet för liden före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för liden därefter fram till 25 års ålder saml tre gånger basbeloppet för liden fr, o, m. 25 års ålder.

Jag ansluter mig lill dessa av kommittén föreslagna beslämmelser för studerande, som i allmänhet har fått ett positivt mottagande av remissinstanserna,

6,5,7 Åldersförmåner

Livränla till yrkesskadad är f n, i princip livsvarig. Enligt gällande regler reduceras dock livränian lill 3/4 av sill belopp fr, o, m, den månad under vilken den skadade fyller 67 år (med vissa övergångsregler 65 år fr, o, m, den I juli 1976), Samordning mellan livränta och pension följer i princip samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ålderspension. Pensionen skall därvid minskas med 3/4 av livräntan. Folkpension i form av ålderspension skall dock alllid ulgå med minst 3/4 av sill belopp. Bakom bestämmelsen aii livräntan skall sänkas vid 67 års ålder ligger en jämförelse med förvärvsarbetande som vid inträdet i pensionsåldern får en minskning av sina inkomster.

Invalidiieisbedömningen vid arbetsskada bör enligl vad jag lidigare har anfört grundas på skadans försötiningsmässiga konsekvenser för den försäkrade. Eventuella förvärvsinkomster efter skadefallet skall därvid lillsammans med livränta motsvara den förvärvsinkomst som den skadade hade kunnat påräkna som frisk. Förvärvsinkomst avlöses som regel av ålderspension när den förvärvsarbetande uppnår pensionsåldern. Kommittén har därför funnit alt huvudprincipen inom arbetsskadeförsäkringen bör vara att

Prop. 1975/76:197 80

livränta upphör när den försäkrade fyller 65 år. dvs, vid den lidpunkt då han enligt huvudbestämmelserna i AFL (fr, o, m, den 1 juli 1976) har rätt all uppbära ålderspension och då också flertalet arbetstagare börjar uppbära sådan pension.

Jag delar liksom remissinstanserna kommitténs mening att livränian bör begränsas till arbetstagarens aktiva lid under förutsättning alt de åldersförmåner som tillförsäkras honom när han uppnår pensionsåldern blir i huvudsak lika stora som om han inte hade skadats. Vid utformningen av dessa bestämmelser måste beaktas att den som uppbär livränta lår vidkännas en betydande försämring i sina ålderspensionsförmåner till följd av arbetsskadan med nuvarande bestämmelserom pensionsgrundande inkomsl inom ATP. Jag biträder därför kommitténs förslag om en sådan ändring i II kap, AFL att arbetsskadelivränta skall beaklas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. Förslag om denna ändring kommer alt läggas fram samtidigt med de andra ändringar i AFL som följer av den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. De problem som sammanhänger med all pensionsgrundande inkomsl inte beräknas för den som uppbär förtidspension omfattas av pensionskommitténs pågående översyn av hilhörande bestämmelser och bör därför tas upp lill prövning i det sammanhanget.

Som en garantiregel bör i enlighet med yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag gälla alt de sammanlagda förmånerna från 65 års ålder inte skall understiga 65 % av arbetsskadelivräntans belopp. Genom en sådan regel får också de minimikrav som internationella arbetstagarorganisationens (ILO) konvention nr 121 ställer på ersättning vid arbetsskada anses uppfyllda,

Frägor beträffande skadefall före den nya lagens ikraftträdande behandlas av yrkesskadeförsäkringskommitlén under dess fortsatta utredningsarbete. Därvid kommer även samordningsreglerna för dessa äldre skadefall all övervägas,

6.6 Försäkringsskydd för efterlevande

6.6.1 Livräntor Ull efterlevande

6.6.1,1 Personkretsen

Efterievandelivränta kan enligt YFL utgå till änka och barn under 19 år till den avlidne. Var den avlidne ogifl, kan livränta i stället utgå till ogift kvinna som sedan avsevärd tid levde samman med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden. Som avsevärd tid anses i praxis ca två år. Detsamma gäller kvinna som var trolovad med den avlidne och som hade eller hade haft barn med honom eller vid dödsfallet var havande med barn lill honom. Med barn lill den avlidne jämställs i fråga om rätt lill livränla makes barn som står under makens vårdnad. Vidare kan livränla ulgå till änkling och förälder som genom dödsfallet kommer att sakna behövligt underhåll och till frånskild make som den avlidne hade en lagstadgad

Prop. 1975/76:197 81

underhållsskyldighet mot, Efterievande kvinnas rätt till livränta upphör om hon gifter sig eller under avsevärd tid lever samman med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Änkling som har rätt lill livränta föriorar denna om han gifter om sig.

Yrkesskadeförsäkringens efterievandeskydd skiljer sig på flera sätt från den allmänna försäkringen. Till skillnad från vad som gäller inom folkpensioneringen ställs inle något krav på medborgarskap eller bosättning i Sverige och i fråga om änkeskyddet inte heller på ålder, viss varaktighet av äktenskapet eller förekomst av minderårigt barn i hemmet. Från ATP skiljer sig yrkesskadeförsäkringen framför allt genom att efterievandeskyddel inte är förbehållet änkor i legala äktenskap. Det saknar också motsvarighet till ATP:s villkorangående äktenskapets längd, tidpunkten fördess ingående och förekomst av minderårigt barn. Yrkesskadeförsäkringens efterievandeskydd för änkling, frånskild och förälder saknar motsvarighet inom den allmänna försäkringen.

Kommittén har vid sina överväganden funnit alt försäkringen för arbetsskada alltjämt måste innehålla ell ekonomiskt skydd för vissa eflerlevande. Det har däremoi diskuterats hur vidsträckt den krets av efterievande bör vara som omfattas av försäkringen. Framför allt har det gällt att ta ställning till frågan om arbetsskadeförsäkringen skall begränsas till att täcka förlust av försörjarinkomsl och alltså inriktas på minderåriga barn och andra av den avlidne beroende anförvanter eller om den bör ges en mera generell omfattning.

Försäkringen måste enligt kommittén självfallet ge skydd åt minderåriga barn till den avlidne i samma utsträckning som f n. Kommittén finner det också rnotiverat alt behålla möjligheten att ge efterievandelivränta åt förälder som till följd av dödsfallet kommeratt sakna nödvändigt underhåll.

1 fräga om de nuvarande reglerna för änka och med änka jämställd sammanboende kvinna ställer sig kommittén däremot mera tveksam till att överföra bestämmelserna utan ändring till den nya lagen. Kommittén åberopar därvid vad pensionsförsäkringskommittén anförde beträffande änkepensioneringen i belänkandet Familjepensionsfrågor m, m, (SOU 1971:19). När frågan om den framtida familjepensioneringen nu skall tas upp till fortsatt behandling av pensionskommittén förutsätter yrkesskadeförsäkringskommitlén att också motsvarande problem beträffande efterievandeskyddel inom arbetsskadeförsäkringen blir uppmärksammat.

Mot denna bakgrund begränsar kommittén sina ändringsförslag till den regel i YFL som ger änkeskydd lill alla efterievande kvinnor oberoende av ålder och vårdnadsplikt mot barn. Kommittén föreslår, efter mönster av motsvarande regler inom folkpensioneringen, alt en nedre åldersgräns för rätt till änkelivränla införs för kvinnor utan minderåriga barn och att denna gräns sätts vid 36 år. Kommittén föreslår vidare att lagen skall innehålla en avtrappningsregel som motsvarar den som finns inom folkpensioneringen och som innebäratt livräntan skall minskas med 1/15 för vane

6 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 197

Prop. 1975/76:197 82

år, varmed änkans ålder vid mannens död eller den tidpunkt då hon upphörde att ha barn under 16 år i hemmet understeg 50 år. Motsvarande regler skall enligt kommitténs förslag gälla beträffande sammanboende kvinna som skall jämställas med änka.

När det gäller den nuvarande rätlen för änkling alt efler särskild behovsprövning la livränta har de nuvarande reglerna visat sig ha mycket liten praktisk betydelse. Endast ett låtal änklingslivräntor ulgår f. n. i hela landet och någon ny sådan livränta har inte tillkommit på flera år. Kommittén framhåller all änklingsskydd inte förekommer inom andra socialförsäkringsgrenar. På grund härav har kommittén inte funnit skäl att föreslå någon rält till änklingslivränta i den nya lagen. Ett sådant skydd tillgodoses enligt kommitténs bedömning på ett bättre sätt genom den förstärkning av efter-levanddivränlorna till barn som kommittén föreslår,

Rälten för frånskild make att lå efterievandelivränta inom ramen för den avlidnes lagstadgade underhållsskyldighet har enligl kommittén utnyttjats i ganska liten utsträckning. Kommittén föreslår att frånskilda kvinnor även i fortsättningen skall kunna få livränta, om de är berättigade till underhållsbidrag, I likhei med vad som har föreslagits för änkor görs undanlag för unga kvinnor ulan minderåriga barn. Någon avtrappningsregel föreslås inte för dessa fall.

Bland remissinstanserna har i fråga om livränta till efterlevande rått delade meningar. Många har tillstyrkt kommitténs förslag medan andra har varil kritiska på olika punkter. Kommitténs konstruktion av änkeskyddet godtas i allmänhet. Däremot avstyrker flera remissinstanser kommitténs förslag att slopa änklingslivräntan. Några remissinstanser vill också behålla möjlighelen för frånskild man att få livränla.

Jag vill erinra om att pensionskommittén numera i enlighel med riksdagens beslut (SfU 1974:24, rskr 1974:293) har fåll i uppdrag att utreda frågan om eflerievandepensionens framlida utformning. De riktlinjer i fråga om utformningen av eil framtida pensionssystem som har anvisats av pensionsförsäkringskommittén skall ligga lill grund fördel fortsatta utredningsarbetet, 1 socialförsäkringsutskotteis nämnda utlåtande anförs bl, a, all del - med hänsyn till samhällsutvecklingen och till kvinnornas ökade utträde i arbetslivet - kan ifrågasättas om pensionssystemet erbjuder en ändamålsenlig form för efterievandepensioner i framtiden. Frågan hur ett efterievandeskydd som är neutralt i förhållande till kön kan närmare utformas bör med hänsyn härtill bli föremål för fortsatta mer ingående överväganden.

Med hänsyn lill alt hela frågan om familjepensioneringens framlida utformning i enlighel med riksdagens beslut skall behandlas av pensionskommittén är det inte möjUgt att i detta sammanhang ta slutlig slällning lill utformningen av efterievandeskyddel inom arbetsskadeförsäkringen, Möjlighelerna till livränta för änkling och frånskild man bör som kommittén har föreslagit inte föras över till den nya lagen innan efterievandeskyddel har blivit föremål för en allsidig prövning. De skäl som yrkesskadeförsäk-

Prop. 1975/76:197 83

ringskommiitén har anfört för en revidering av reglerna för rält lill änkelivränla är enligt min mening övertygande. Jag förordar därför att dessa regler i enlighel med kommitténs förslag lår i princip samma utformning som motsvarande regler inom folkpensioneringen. Även i övrigi bilräder jag kommitténs förslag i nu berörda delar.

6.6,1.2 Förmånernas storiek

Livränta till änka och därmed jämslälld kvinna samt livränta till barn ulgår f n, med viss andel av den avlidnes åriiga arbetsförtiänst. Änkelivränta skall motsvara 1/3 - fr, o, m, den månad under vilken änkan fyller 67 år 1/4 - och barnlivränla 1/6 av arbetsförtiänsten. Livränta till änkling och förälder är behovsprövad och livränta lill frånskild make begränsas så att den överensstämmer med den lagstadgade underhållsskyldigheten. Livränta till änkling och förutvarande make får inte översliga 1/3 - efter 67 års ålder 1/4 - av den åriiga arbetsförtjänsten. För livränta lill förälder finns på motsvarande sätt en gräns vid 1/6 av arbetsförtjänsten. Om livränta skall utgå samtidigt till flera efterievande gäller vissa maximi- och reduceringsregler.

Änkepension från folkpensioneringen utgör för år räknat 95 96 av basbeloppet. Om änkan inle hade fylll 50 år vid mannens död eller då hon upphörde att ha vårdnaden om och stadigvarande sammanbo med barn under 16 år, minskas pensionen med 1/15 för varje år varmed hennes ålder vid den aktuella tiden understiger 50år. Barnpension inom folkpensioneringen är garanterad till 40 % av basbeloppet när ena föräldern är avliden och till 60 96 av basbeloppet när båda föräldrarna är avlidna.

Inom ATP utgör änkepensionen, om det finns pensionsberättigat barn till den avlidne, 35 96 och i annat fall 40 96 av hel förtidspension eller ålderspension som vid tidpunkten för dödsfallet tillkom den avlidne. Barnpension beräknas på samma pensionsunderlag och utgår, om änkepension samtidigt utges, med 15 96 och i annal fall med 40 96 av undertaget. Finns flera pensionsberättigade barn, ökas de nämnda procenttalen med 10 för varie barn utöver del försia. Del sammanlagda pensionsbeloppet fördelas därefter lika mellan barnen,

Efterievandeskyddel inom yrkesskadeförsäkringen är på samma sätl som egenskyddei samordnat med den allmänna försäkringens förmåner. Det nuvarande samordningssystemet innebär att livräntefcirmånerna lämnas orubbade och alt reduktionen av de sammanlagda förmånerna görs på pensionssidan,

Enligl kommitténs uppfallning saknas anledning att när arbetsskadan har lett till dödsfall göra avsleg från arbelsskadeskyddets huvudprincip att fullt ul lämna ersäitning för inkomstföriusten, i delta fall det mislade underhållet. Denna behållna standard åt de efterievande börenligt kommittén åstadkommas genom de sammanlagda förmåner som kan ulgå från arbets-

Prop. 1975/76:197 84

skadeförsäkringen och den allmänna försäkringen.

Kommittén förordar att efterievandeskyddel ulformas så att utgående livränta skall motsvara viss andel av en beräknad livränta för den avlidne vid föriust av förvärvsförmågan. Livränta till änka och med änka jämställd kvinna föreslås utgå med 40 96 av ersättningsunderiagel om det finns liv-ränteberättigal barn till den avlidne och i annat fall med 45 96 av underiagel. Barnlivränta föreslås utgå med 20 96 om livränta lill änka eller med änka jämställd samtidigt utgår och i annal fall méd 40 96 av underiagel för det första barnet och 20 % för varje ytteriigare barn. Finns flera barn skall det sammanlagda livräntebeloppet fördelas lika mellan barnen.

För att förhindra överkompensation föreslår kommittén som redan har nämnts all efterlevandelivränta liksom egenlivränta skall samordnas med de förmåner som den allmänna försäkringen ger. Pensionsförmånerna skall liksom närdet gälleregenlivräntorna vara grundläggande och livräntan från arbetsskadeförsäkringen utgå som ett komplement. Vid samordningen skall hänsyn tas endast till sådana pensionsförmåner som avser att kompensera samma inkomstbortfall. Änkelivränta skall således samordnas med änkepension och barnlivränta med barnpension. Kommittén föreslår vidare att änkelivräntor samordnas med ålderspension från folkpensioneringen.

Remissinstanserna har allmänt biträtt kommitténs förslag till utformningen av förmånerna till efterievande. Jag förordar i enlighet med kommitténs förslag att efterievandelivränta fastställs till en viss andel av den beräknade livräntan för den avlidne. Jag biträder också kommitténs förslag beträffande förmånernas storiek som innebär avsevärda förbättringar framför allt då det gäller barn.

När det gäller samordningen med den allmänna försäkringen är kommitténs förslag i fråga om efterievandeskyddel en konsekvens av de allmänna samordningsprinciper som kommittén har förordat och som jag tidigare har anslutit mig till. 1 praktiken kommer det att innebära att arbetsskadelivränian skall svara för den del av änkans resp. barnets andel av försörjarinkomsten som inte ersätts genom pension från den allmänna försäkringen. I frågan om livränta till änka efter inträdet i pensionsåldern ålerkommer jag i specialmoliveringen till lagförslaget.

Livränta till frånskild hustru och lill förälder bör som kommittén har föreslagit utgå i enlighet med samma principer som i YFL, Som maximum skall enligt förslaget gälla att livräntorna inte får översliga 45 96 av ersällningsunderiaget när det gäller livränta till frånskild hustru och 20 % av underiagel vid livränta till förälder. Om del finns flera efterlevande som är berättigade till livränta, bör i enlighet med kommitténs förslag ske en jämkning efter samma principer som f n. gäller.

Prop. 1975/76:197 85

6.6.2 Begravningshjälp

Enligl YFL ulgår vid dödsfall till följd av yrkesskada begravningshjälp med ett belopp som motsvarar 20 96 av basbeloppet vid bötian av det år då dödsfallet inträffade.

Kommittén har övervägt att göra rätten till begravningshjälp beroende av att någon annan försäkring inte svarar för kostnaden, eftersom trygghetsförsäkringen och ett utvecklat nät av grupplivförsäkringar ger de flesta arbetstagare skydd för begravningskostnad. Kommittén har i sitt förslag dock stannat för att behålla nuvarande rätt till begravningshjälp i försäkringen för arbetsskador. Kommittén framhåller att förmånen har funnits alltsedan yrkesskadelagstiftningens tillkomst och att fall alkjämt kan finnas där trots trygghets- och grupplivförsäkringarnas utbyggnad någon annan försäkring inte iräder in.

Då begravningshjälpen förs över lill arbelsskadeförsäkringen bör den enligt kommitténs mening också beloppsmässigt förstärkas. Kommittén föreslår därför att begravningshjälpen höjs till 30 9 av det basbelopp som gällde vid tiden för dödsfallet.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit kommitténs förslag beträffande begravningshjälpen. 1 avvaktan på en prövning i annal sammanhang av bl. a. de frågor som gäller begravningsväsendet biträder jag kommitténs förslag.

6.7 Administration och besvärsorganisation

6.7.1 Inledning

Den allmänna försäkringen administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Allmän försäkringskassas beslut kan överklagas till riksförsäkringsverket och därifrån till försäkringsdomstolen. Yrkesskadeförsäkringen administreras i princip av riksförsäkringsverket med försäkringsrådet som tillsyns- och besvärsmyndighet och försäkringsdomstolen som högsta instans. Genom reformer år 1973 och 1974 härefter förslag från yrkesskadeförsäkringskommitlén handläggningen av flertalet sjukersätiningsärenden inom yrkesskadeförsäkringen flyttals över från riksförsäkringsverket till de allmänna försäkringskassorna. För de decentraliserade ärendena gäller samma tillsyns-och besvärsordning som inom den allmänna försäkringen. Ärenden om ersättning vid yrkessjukdom handläggs fortfarande i riksförsäkringsverket liksom bl, a, alla livränteärenden.

6.7.2 Decentralisering ull försäkringskassorna

Kommittén konstaterar att erfarenheterna av den partiella decentraliseringen av yrkesskadeärenden till försäkringskassorna har varit goda. Kommittén anser att bl. a. övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp

Prop. 1975/76:197 86

gör det möjligt att nu ta steget fullt ul lill en total decentralisering. Skaderegleringen i första instans inom den nya arbetsskadeförsäkringen bör därför enligt kommitténs förslag i sin helhet ankomma på försäkringskassorna.

Jag delar i likhet med remissinstanserna kommitténs uppfallning att samtliga ärenden enligt arbetsskadeförsäkringen bör handläggas av de allmänna försäkringskassorna i första instans, Självfallel komnter de nya ärendena, som inle sällan är komplicerade lill sin natur, att ställa försäkringskassorna inför svåra uppgifter. Jag återkommer i det följande till de åtgärder som kan behövas föratt på olika sätt underlätta försäkringskassornas övertagande av arbetsskadeärendena,

1 fråga om försäkringskassornas handläggning av de nya ärendena anför kommittén att bedömningen om arbetsskada föreligger eller inle kan vara komplicerad särskilt i arbelssjukdomsfallen. Kommittén föreslår all beslul i arbetsskadeärenden liksom f. n. är fallel med de decentraliserade yrkesskadeärendena skall fattas på försäkringskassornas centralkontor. Jag ansluter mig till detta förslag som också innebär ökade möjligheter till enhetlighet i bedömningen,

Invalidiieisbedömningen i arbelsskadeärenden kommer enligl den föreslagna lagstiftningen att ske efter i huvudsak samma grunder som inom förtidspensioneringen. Jag finner det därför naturiigt all som kommittén har förordai låta frågor om rätt till egenlivränta avgöras av försäkringskassornas pensionsdelegationer. Prövningen av livränteärendena kommer därmed också att kunna ske i anslutning lill alt delegationen eventuellt skall behandla fräga om förtidspension. Jag bilräder vidare kommitiéns förslag om att pensionsddegalion även skall behandla i annal ärende uppkommen fråga om arbetssjukdom,

1 riksförsäkringsverkets tillsyn över försäkringskassorna ingår bl, a, att utfärda anvisningar och tillämpningsföreskrifter för alt normera och underlätta kassornas arbeie. Det behov av stöd och bistånd som kan förväntas föreligga hos försäkringskassorna beiräffande handläggning av ärenden om arbetsskada, framför allt under de första åren efter den nya lagens ikraftträdande, bör enligt kommitténs mening kunna tillgodoses inom ramen för riksförsäkringsverkets tillsynsverksamhet. En viktig uppgift för verket blir därvid att genom anvisningar och tillämpningsföreskrifter dra upp riktlinjer för försäkringskassornas handhavande av försäkringen. Kommittén framhåller också att del behövs en kraftig utbildningsinsats, i synnerhet i initialskedet, för den personal som skall handlägga dessa ärenden.

Behovet av utbildning m, m, för dem som i försäkringskassa skall handlägga ärenden om ersättning vid arbetsskada har betonats vid remissbehandlingen. Jag vill för egen del också framhålla angelägenheten av all åtgärder på detta område sätts i gång påett tillräckligt tidigt stadium.

När det gäller handläggningen av arbetssjukdomsärenden vill jag i likhet med kommittén peka på behovei av att försäkringskassorna tillförsäkras

Prop. 1975/76:197 87

framför allt medicinsk men också i viss mån leknisk expertis. All så kan ske lorde bli av avgörande belydelse inle minsl när del gäller alt främja en enhetlig praxis. Antalet ntedicinska och tekniska experter inom vissa av de specialområden som blir akluella vid bedömningen av yrkessjukdomsärenden är begränsat. En av riksförsäkringsverkets viktiga uppgifter blir all vidla särskilda åigärder för all tillgodose försäkringskassornas expertbehov vid prövningen av ärenden som är svårbedömda från medicinsk eller teknisk synpunkt.

Kommittén ulgår från att riksförsäkringsverket under förberedelserna och genomförandel av reformen kan känna behov av att rådgöra med sakkunniga på arbetslivets område. Om och i den mån ett sådani behov uppkommer borde det enligl kommittén kunna tillgodoses genom samråd inom ett organ av samma typ som den centrala pensionsdelegationen hos rik försäkringsverket. LO har vid remissbehandlingen strukit under dessa uttalanden av kommittén och förordai all del skapas ett särskill samrådsorgan. Det bör enligt min mening få ankomma på regeringen att efter förslag från riksförsäkringsverket meddela de bestämmelser som i dessa hänseenden visar sig lämpliga.

När det gäller handläggningen av skadeärenden som faller under nuvarande och äldre yrkesskadelagstiftning erinrar kommittén om att den föreslagna lagen i viktiga avseenden skiljer sig från YFL och övriga äldre författningar. Bl. a, gäller detta i fråga om arbetsskadebegreppet och det nya invalidiletsbegreppet. Den äldre lagstiftningen är dessulom svåröverskådlig och allmänt setl komplicerad. Jag biträder därför kommitténs förslag att de äldre skadeärendena även i fortsättningen, åtminstone under ett övergångsskede, skall handläggas av riksförsäkringsverket i försia instans,

6,7,3 Besvärsorganisationen

Uiredningen rörande besvärsorganisalionen inom socialförsäkringen m, m, framhåller i ell delbetänkande, som har lagls fram samtidigt med kommiiiéförslagei om arbetsskadeförsäkringen, all besvärsgången inom arbetsskadeförsäkringen bör vara densamma som inom socialförsäkringen i övrigt. Följaktligen bör försäkringsrådel inte medverka vid tillämpningen av den nya lagstiftningen. Fram till dess att en ny besvärsorganisation genomförs för socialförsäkringen som helhet - vilket beräknas ske den 1 juli 1978 - bör enligt uiredningen riksförsäkringsverket fungera som mellaninstans för de nya ärendena.

Utredningen föreslår alt försäkringsrådel skall upphöra med utgången av juni 1978, Till dess bör rådet vara första besvärsinstans i samma utsträckning som nu i fråga om skador som hänför sig lill YFL och äldre lagsliftning. Jag delar ulredningens uppfaltning att arbetsskadeförsäkringen bör följa samma besvärsordning som den allmänna försäkringen, 1 likhet med remissinstanserna bilräder jag ulredningens förslag all försäkringsrådet skall upp-

Prop. 1975/76:197 88

höra vid utgången av juni 1978 liksom förslagel till besvärsorganisation för tiden fram till den 1 juli 1978, De förslag till författningsändringar m. m. som har samband med försäkringsrådets upphörande bör föreläggas riksdagen i samband med ställningstagandet lill en ny besvärsorganisation inom socialförsäkringen,

6.8 Ikraftträdande och finansiering

6.8.1 Ikrajhrädande

Det är angeläget att den nya lagen träder i kraft så snart det är möjligt. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag om att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1977. Därigenom bordet vara möjligt all före ikraftträdandet genomföra del förberedelsearbete som behövs hos bl. a. försäkringskassorna. 1 enlighet med vad som anförts av bl, a, LO vid remissbehandlingen föreslår jag att den nya lagen skall tillämpas på alla skadefall som visar sig efler ikraftträdandet.

Jag vill i detta sammanhang anmäla alt kommittén avser all redovisa sina återstående utredningsuppgifter före hösten 1976, Därvid kommer kommittén bl, a, att lägga fram förslag om övergångsanordningar avseende ersättningar i de äldre skadefall som har inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Kommittén återkommer då också med förslag angående egenföretagares slällning inom arbelsskadeförsäkringen. Avsikten är att dessa återstående frågor liksom följdändringar till den nya lagen, bl.a, i .AFL, skall behandlas i en särskild proposition till riksdagen inom sådan lid alt ikraftträdandet av dessa regler kan samordnas med arbelsskadeförsäkringens ikraftträdande den 1 juli 1977,

6.8.2 Finansiering

Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna. Avgiften beräknas kollektivt på summan av vad arbetsgivaren under årel har betalat i lön till sina anställda. Avgifterna las ut efter en procentsats som skall vara avvägd så att dessa tillsammans med andra tillgängliga medel täcker ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligl YFL och äldre lagstiftningar samt kostnadersom föranleds av bestämmelser i särskilda författningar om omreglering m, m. av ersättningar på grund av äldre yrkesskadefall. Vidare skall avgiften täcka förvallningskoslnader och behövlig fondbildning.

För åren 1975-1979 har avgiftsuttaget genom särskild lag (1973:480) bestämts till 0,25 96 av löneunderlaget, varav 1/16 skall anses svara mot förvaltningskostnader. Avgifterna för år 1976 kan beräknas uppgå till omkring 370 milj. kr. Härtill kommer ränteavkastning med drygt 100 milj, kr, från yrkesskadelorsäkringsfonden. Denna fond uppgick vid utgången av år 1975 till ca 1 750 milj. kr. Kostnadsnivån för nuvarande försäkring beräknas uppgå

Prop. 1975/76:197 89

till ca 445 milj. kr. för år 1976. Härtill kommer drygl 20 milj. kr, som utgör ersättning för beräknade förvaltningskostnader.

Den föreslagna lagstiftningen kommer att påverka kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen i både höjande och sänkande riktning. Bl. a. den höjda kompensationsnivån och det ökade ersättningsunderiagel för livräntor m, m, beräknas medföra kostnadsökningar, Å andra sidan minskar kostnaderna genom reglerna om åldersbegränsning för livränla vid 65 år och bortfallet av sådana livräntor som i realiteten enbart ersätter lyie och men. Avräkningen av livränla mol utgående pension medför vissa mindre kostnadsminskningar för arbetsskadeförsäkringen och moisvarande relativt obetydliga kostnadsökningar för ATP, Tillsammantaget kan man räkna med alt årskostnaden för den nya arbetsskadeförsäkringen de försia åren stiger med ca 20-25 milj. kr. i förhållande till nuvarande kostnader. För reglering av de äldre yrkesskadelivränlorna - varom kommittén kommer att lägga fram förslag senare-kan ytterligare kostnader beräknas tillkomma. På längre sikt beräknas de nya lagreglerna leda till lägre kostnader än nu genom alt ersättningar lor lyte och men i fortsättningen skall regleras i annan ordning.

Som lidigare har nämnts har avgiften till yrkesskadeförsäkringen fastställls för tiden t, o, m. år 1979, De nya ersättningsregler vid arbetsskador som jag har föreslagii bör inie föranleda någon ändring av avgiftsuttaget t, o, m, år 1979, 1 den mån kostnaderna under denna tid skulle överstiga avgifts-och ränteinkomsterna bör täckning ske genom disposition ur den förut nämnda yrkesskadeförsäkringsfonden - i fortsäitningen kallad arbeisska-deförsäkringsfonden. När det gäller den närmaste tiden därefter skall riksförsäkringsverket enligl gällande bestämmelser lägga fram förslag lill avgiftsuttag närmast för femårsperioden 1980-1984, Det ges då tillfälle att på grundval av riksförsäkringsverkets malerial ta ställning till frågan om vilket avgiftsuttag för arbetsskadeförsäkringen som i fortsäitningen behövs med hänsyn till de nya ersättningsreglerna. Staten bör liksom f. n. läcka sina kostnader för arbetsskada i särskild ordning. Denna fråga behandlas vidare i specialmoliveringen lill lagförslaget,

7 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprättats förslag lill lag om arbetsskadeförsäkring.

Jag återkommer i annat sammanhang till förslag om följdändringar i bl, a. AFL, Förslag till följdändringar i skatleförfattningarna kommer senare alt läggas fram av chefen för finansdepartementet.

Prop. 1975/76:197 90

8 Specialmotivering till lagförslaget

/ kap. Inledning

I S

Arbetsskadeförsäkringen omfatiar alla arbetstagare. Det har inle ansetts nödvändigt att som i den nuvarande lagen ange att lagen omfattar anställda i både allmän och enskild tjänst.

Vad som skall förstås med arbetstagare anges - i likhet med vad sont gäller YFL, AFL och annan sociallagsiiftning - inle i lagen. Tolkningen av detta begrepp ankommer på de tillämpande organen. Till ledning för dessa har statsmakterna under årens lopp gjort en rad vägledande uttalanden beträffande arbetstagarbegreppet och en rikhaltig rättspraxis föreligger numera. En redovisning härav ges i arbetsrättskommilténs betänkande (SOU 1975:1) Demokrati på arbetsplatsen, s, 691-725,

Som har anförts i den allmänna motiveringen avses frågan om lagen skall gälla även för egenförelagare och uppdragstagare bli behandlad i ell senare sammanhang. Nuvarande undanlag från försäkringslillhörigheten för arbetsgivares make och familjemedlemmar (4 S YFL) har inte förts över lill den nya lagen.

Bestämmelserna i andra stycket har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitl 6,2),

2 S

De lokala myndigheler som enligl denna paragraf tillsammans med riksförsäkringsverkel och de allmänna försäkringskassorna skall administrera försäkringen är de lokala skattemyndigheterna. Dessa bilräder vid debitering och uppbörd av avgifter till försäkringen (SFS 1966:557),

2 kap. Om arbetsskada 1 S

Genom den generella beskrivningen av arbetsskadebegreppet kommer detta all omfalla i princip varje skada som kan härledas lill arbetet eller arbetsförhållandena, Förslagel har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitl 6,3), Härutöver kan följande anföras.

Till de sjukdomar som kan föranleda ersäitning från arbelsskadeförsäkringen kommeratt höra reumatologiska sjukdomar,andra sjukdontar i ryggrad eller leder samt psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Del finns anledning alt understryka alt dessa sjukdomar ofta är särskill svårbedömda. Beslul i frågor om en sådan sjukdom i det enskilda fallel är att anse som

Prop. 1975/76:197 91

arbetsskada torde därför fa föregås av ett omfattande utredningsarbete. Del kan helt naturiigt inte accepteras all sjukdomar som drabbar de försäkrade oberoende av om de förvärvsarbetar eller ej blir betraktade som arbetsskador. Jag återkommer lill sambandsfrågorna vid kommentaren lill följande paragraf

I fråga om de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna har yrkesskadeförsäkringskommitlén framhållil att vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande omständigheter som otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär hos arbetstagare inte är av den arten all den skadliga inverkan som de kan medföra bör falla in under bestämmelserna. Kommittén framhåller att det ligger i sakens natur all psykiska störningar lill följd av föreiagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna beford-ringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbelsuppgifteroch arbetskamrater inte skall kunna föranleda ersättning från arbelsskadeförsäkringen. Jag ansluter mig till denna bedömning,

YFL:s regel om s, k, färdolycksfall har med vissa redaktionella ändringar förts över till den nya lagen.

Som har anförts i den allmänna motiveringen bör det liksom f n, ankomma på regeringen alt meddela föreskrifter om vilka smittosamma sjukdomar som skall kunna anses som arbetsskador, 1 överensslämmelse med vad som gäller f n. kommer bl, a, förkylningssjukdomar och andra likartade infektionssjukdomar som kan drabba var och en oberoende av om han förvärvsarbetar eller ej inle att kunna bli betraktade som arbetsskador.

Kommittén har förordat att skyddet vid smitta inte längre skall vara knutet lill vissa angivna yrkeskategorier, Enligl förslaget skall som arbetsskada anses genom smitta framkallad sjukdom som har ådragits i sysselsättning vid laboratorium där arbete med smittämnet bedrivs. Vidare skall vissa uppräknade sjukdomar - däribland som en nyhet resistenta slafylokockinfektioner (sjukhussjuka) anses som arbetsskada, om sjukdomen har ådragits i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete vid behandling, vård eller omhändertagande av smittförande person eller vid omhänderhavande av smittförande djur eller malerial. Vid remissbehandlingen har kommitiéns definitioner utsatts för viss kritik. Kommitténs förslag kommer i dessa hänseenden att ses över vid utarbetandet av förordningen,

2 S

Den nuvarande bevisregeln om orsakssamband mellan olycksfall eller annan skadlig inverkan och en skada som försäkrad har ådragit sig har med oförändrat innehåll ftytiais över hit från 7 S YFL, Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitl 6,4) skall regeln gälla vid alla slags arbetsskador.

Beträffande arbetssjukdomarna bör särskilt påpekas att skadlig inverkan

Prop. 1975/76:197 92

i arbelel måste ha konstaterats innan bevisregeln kan bli tillämplig, I praxis har man intagit den ståndpunkten att det måste föreligga en ganska hög grad av sannolikhet eller åtminstone sannolika skäl för alt ell ämne eller annan faktor i arbetet i och för sig kan medföra skada. Man kräver också någon vetskap om vilken form av skada som kan drabba den enskilde. Om en skadad skall kunna la ersäitning från yrkesskadeförsäkringen, måsie det således först kunna konstateras all den påstådda farliga faktorn har sådan skadebringande egenskap som är nödvändig för alt viss sjukdom skall kunna uppstå. 1 ett senare led får man med tillämpning av bevisregeln pröva om denna skadebringande egenskap har föranletl skadan i del enskilda fiillei.

Ibland har avsevärd tid förflutit innan del har kunnat slås fast att en faktor har sådana skadebringande egenskaper och att den kan ge upphov lill viss sjukdom, Yrkesskadeförsäkringskommitlén har erinrat om hur man inom yrkesmedicinen genom s, k, epidemiologiska studier har kunnat konstalera en klar överdödlighet i lungcancer hos gruvarbetare i vissa delar av landel. Genom lekniska undersökningar (bl.a. mätning av radioakliv strålning) har man fastställt att det förekommer - och sannolikl under avsevärd tid har förekommit - skadlig strålning genom radongas i en del svenska gruvor. Det har därför ansetts i hög grad sannolikl att den som längre lid arbetat i dessa gruvor har blivit utsatt för skadlig inverkan av radioaktivt ämne genom inandning av radongasen. Med tillämpning av bevisregeln har sedan i det enskilda fallet sambandet mellan inverkan av radon och lungcancer ansetts kunna godtas trots att även andra sjukdomsfram-kallande faktorer har varit lika möjliga.

Del har inte ansetts föreligga skäl att i den nya lagen ge särskilda regler rörande bedömningen av farligheten hos olika faktorer i arbetsmiljön.

När det gäller uiredningen av ett skadefall bör som kommittén har framhållit liksom hittills den skadades egna uppgifter om de faktiska omständigheterna i princip godtas. Endast om del finns skäl alt misstänka all uppgifierna ärorikliga bör försäkringskassan närmare ulreda vad som verkligen har inträffat. Det ligger i sakens natur att del inle alltid går att få full bevisning härom. Särskill när det gäller sjukdomar som hittills inle omfattats av YFL torde det många gånger vara nödvändigt alt med biträde av medicinsk och annan expertis göra en allsidig och noggrann utredning om den skadades förhållanden. Detta gäller inte minst vid psykisk ohälsa då medverkan av specialist i psykiatri lorde vara nödvändig.

3 S

Paragrafens innehåll har hämtats från 6 S andra styckei YFL, Uttrycket "personskada" som förekommer inom skadesiåndsräiten lår anses likvärdigt med YFL:s "kroppsskada" och har använts i den nya lagen.

Prop. 1975/76:197 93

Bestämmelsen har sin motsvarighet i 8 S YFL. Ordel "yppades" har dock bytts ut mot "visade sig". Detta avser inte att ändra den praxis som har utvecklat sig kring begreppet yppandedag.

3 kap. Ersättning vid sjukdom

1-3 SS

Paragraferna motsvarar 11 S YFL och behandlar arbetsskadeförmånerna under den s. k. samordningstiden.

Enligl 3 S ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, land vård och särskilda hjälpmedel till den dd dessa inte ersätts av den allmänna försäkringen, I fråga om tandvården innebär det alt arbetsskadeförsäkringen fär bära patientandelen av arvodet för vården, dvs, i normalfalld 50 % Qfr 11 S fjärde styckd YFL), 1 YFL föreskriven ersättning för särskild vård som på riksförsäkringsverkels begäran lämnas den skadade har inte förts över till den nya lagen. YFL:s beslämmelser avsåg huvudsakligen sådan specialistvård som numera kan ges inom ramen för den offentliga vården (4 S), Uttrycket "nödvändiga kostnader" innebär alt arbetsskadeförsäkringen endast ersätter sådan vård som har föranletts av arbetsskadan. Bestämmelser om resekosinadsersättning har tagits in i

10 s.

4 S

Denna paragraf motsvarar 12 S YFL och reglerar sjukvårdskostnader efter samordningstidens slut. Bestämmelserna överensstämmer i allt väsentligt med de nuvarande. Reglerna innebär att arbetsskadeförsäkringen ersätter också patientavgiften för t. ex. läkarvård som behövs efter samordningstidens slut.

Med sjukvårdande behandling avses sådan vård eller behandling som inom sjukförsäkringen ersätts enligt 2 kap. 6 S AFL och kungörelsen (1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Inom den allmänna försäkringen ersätts enligl den nämnda kungörelsen utgifter för konvalescenlvård i viss omfattning. Någon rätt lill ersättning för konvalescentvård från yrkesskadeförsäkringen föreligger f n, inte. Enligt förevarande paragraf skall emellertid nödvändiga kostnader för konvalescentvård kunna ersättas av arbelsskadeförsäkringen.

1 överensslämmelse med moisvarande regler inom den allmänna sjukförsäkringen har i andra stycket föreskrivits all vården eller behandlingen skall ha ordinerats av läkare och att konvalescentvård lämnas inom riket i sådani konvalescenthem som tagits upp på särskild förteckning. Avsikten är alt förteckningen skall fastställas av riksförsäkringsverkel.

Prop. 1975/76:197 94

Enligl 12 S andra styckei YFL ersätts kostnader för särskilda hjälpmedel för att lindra följderna av en yrkesskada.

Landstingen härden Ijanuari !976övertagil ansvaret för tillhandahållande av hjälpmedel till handikappade, I en hjälpmeddsförteckning, som i princip motsvarar den lidigare statliga hjälpmeddsförleckningen, rekommenderas sjukvårdshuvudmännen all avgiftsfritt tillhandahålla olika hjälpmedel, Någoi Slörre behov av särskilda ersättningsregler inom arbelsskadeförsäkringen finns därför inte. Fall kan dock länkas då en särskild ersäimingsräit för arbetsskadade kan ha betydelse. Bestämmelser om rätt till ersättning för särskilda hjälpmedel har därför förts över till den nya lagen. Det har inte ansetts nödvändigt att i lagtexten precisera eller exemplifiera olika hjälpmedel. Med den nya, kortare formuleringen av lagtexten åsyftas dock inle någon ändring i den praxis som har utbildats i fråga om ersättning för kostnader för hjälpmedel.

Om läkarvård inte kan ges utan oskälig omgång eller kostnad, får enligt 12 S första stycket YFL ersättning i stället lämnas för annan lämplig vård. Eftersom bestämmelsen saknar |)raktisk belydelse, härden inte getts någon motsvarighet i den nya lagen,

5 S

Paragrafen reglerar rätten till sjukpenning efter samordningstidens slut. Nuvarande regler i YFL (13 S) om hel och halv sjukpenning har behållits. Hel sjukpenning från YFL utges enligt praxis redan vid en 75-procenlig nedsättning av förvärvsförmågan, 1 enlighel med grundsatsen, om 100 96 kompensation skall hel sjukpenning för dag utgöra 1/365 av sjukpenningunderiaget, Nedsättningen av den försäkrades förvärvsförmåga får i princip bedömas enligt reglerna i 4 kap.

Om ifrågavarande sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen utgår samtidigt med folkpension före den allmänna pensionsåldern, bör med hänsyn lill den lOO-procenliga kompensationsnivån extra avdrag vid inkomsttaxering inte medges automatiskt enligt 50 S 2 mom, fjärde styckei kommunalskattelagen (1928:370), Har inkomsttagaren faktiska utgifter på grund av sjukdom, handikapp eller liknande, bör givetvis extra avdrag kunna medges enligt vanliga regler,

Enligl 30 S YFL kan sjukpenning och livränla till utländsk medborgare som inle är bosatt här i riket bytas ut mot ett engångsbelopp motsvarande högst 50 och minst 20 96 av ersättningens kapitalvärde. Någol utbyte med lillämpning av denna beslämmelse har aldrig ägt rum. Bestämmelsen har inle förts över till den nya lagen.

Prop. 1975/76:197 5

6 S

Som har anförts i den allmänna motiveringen skall sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen i princip beräknas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL. Därigenom vinner man bl, a. att underiagel kan ökas i takt med löneutvecklingen,

I denna paragraf anges närmare hur sjukpenningunderiaget skall beräknas för olika kalegorier försäkrade. Huvudprincipen är all den sjukpenninggrundande inkomsten enligt AFL skall läggas lill grund eller, om sådan inkomst inle har fastställts, den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst. Som har framhållits tidigare skall ersättningsunderiagel alltid beräknas till 4 500 kr, även om årsinkomsten inte uppgår till detta belopp. Denna regel har angetts i punkt 2, Någon motsvarande föreskrift har inle tagits in i punkt 1, eftersom en arbetstagare enligt 3 kap, I S AFL är sjukpenningförsäkrad bara under den förutsättningen att han har en sjukpenninggrundande inkomst på minst 4 500 kr. För studerande som omfattas av arbelsskadeförsäkringen föreslås i punkt 3 att sjukpenningen skall beräknas på samma underlag som skall gälla för beräkning av livränla enligl 4 kap.

Det beloppstak för ersältningsunderlaget som har föreskrivits i paragrafens sista stycke överensstämmer med det som gäller inom den allmänna sjukförsäkringen. Det skall beräknas efter basbeloppet vid ersättningsårels början,

7 S

Om livränla ulgår på grund av en yrkesskada och yrkesskadan på nytt medför sjukdom som grundar rätt till sjukpenning, far enligl 16 S YFL den skadade inle uppbära livränian under sjukdomstiden. Av den föreslagna principen om 100 96 kompensation för inkomstföriust på grund av arbetsskada följer alt den som på nytt blir sjuk på grund av en arbetsskada och därigenom går miste om inkomst som han förvärvar genom sin reslarbetsförmåga bör fa ersättning från arbelsskadeförsäkringen även för denna förlust. Livräntan bör därför fortsätta att utgå och kompletteras med sjukpenning från arbelsskadeförsäkringen beräknad på den sjukpenninggrundande inkomst som finns fastställd för restarbetsförmågan och som också används för beräkning av sjukpenning vid annan sjukdom. Är livräntetagaren inte sjukpenningförsäkrad när sjukdomen inträffar, bör sjukpenningen grundas på den inkomst som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst för honom, om han hade varil sjukpenningförsäkrad. Sjukdomen får i dessa fall jämställas med arbetsskada vid tillämpning av 7 S- Är livräntan grundad på helt bortfall av arbetsförmågan, skall den försäkrade anses sakna reslarbetsförmåga.

Prop. 1975/76:197 96

9 S

Denna bestämmelse saknar motsvarighet i YFL. Efter lagändringar åren 1973 och 1974 ersätter den allmänna sjukförsäkringen vård hos privatpraktiserande läkare eller tandläkare endasl om den lämnas av någon som är ansluten lill försäkringen. Anslutningen av läkare och landläkare är nästan total men alUjämt finns del läkare eller tandläkare som är verksamma uianför försäkringen. Ersättning för vård hosansluten privatpraktikerärliksom inom den offentliga vården reglerad i en bindande taxa.

Några medicinska eller odontologiska skäl för att vård i arbetsskadefallen skall sökas hos läkare eller tandläkare som slår utanför den allmänna försäkringen torde inle föreligga, I denna paragraf har därför i överensstämmelse med 2 kap, 2 och 3 SS AFL efter förslag av yrkesskadeförsäkringskommittén tagits in en beslämmelse av innebörd alt sådan ersättning för arbetsskada ges endast när vården har lämnats inom den offentliga vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till den allmänna sjukförsäkringen.

10 S

Bestämmelserna i 11 och 12 SS YFL om ersättning för resekostnader i samband med vård har sammanförts i denna paragraf Även ersättning för resekostnader i samband med utprovning och anskaffning av särskilda hjälpmedel har i praxisansetts kunna uiges från yrkesskadeförsäkringen. Denna praxis lagfästs i förevarande paragraf Motsvarande ersäliningsrätt gäller inom den allmänna sjukförsäkringen fr. o. m. den I januari 1976.

4 kap. ErsäUning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan

Då det akuta sjukdomstillståndet har upphört skall livränta avlösa sjukpenning såsom ersättning för inkomstföriust. Beträffande tidpunkten när sjukdomstillståndet skall anses upphöra föreslås ingen ändring gentemot nuvarande praxis. Som framgått av 3 kap, 7 S föreslås livränta kunna utgå samtidigt som den försäkrade på grund av sjukdomsrecidiv uppbär sjukpenning beräknad på restarbetsförmågan. De nedre gränserna för livränta har behandlals i den allmänna motiveringen (avsnitl 6.5.4).

1 andra slycket har tagits in en motsvarighet lill regeln i 10 S andra stycket YFL om sammanläggning av olika skador vid bedömning av rälten till livränla enligt minimiregeln.

Vad som har anförts i kommentaren till 3 kap. 5 S om extra avdrag vid inkomsttaxeringen bör gälla även när livränla utgår samtidigt med folkpension före den allmänna pensionsåldern.

Prop. 1975/76:197 97

2 S

Paragrafen anger principen för livräntans bestämmande och ersätter delar av 16S YFL.

3 §

I denna paragraf kommer arbetsskadeförsäkringens ekonomiska invaliditetsbegrepp till uttryck. Samma principer för invalidiieisbedömningen som gäller inom den allmänna försäkringen skall tillämpas inom arbetsskadeförsäkringen. Paragrafen har därför utformats i nära anslutning till bestämmelserna i 7 kap. 3 § AFL.

4 S

Första stycket anger som en huvudregel att livräntan skall upphöra vid den normala pensionsåldern 65 år.

I andra stycket ges en garantiregel enligt vilken livränta kan utgå även därefter i den mån den försäkrade inte har rätt till ålderspension enligt AFL eller utiändsk socialförsäkringslagstiftning med belopp som motsvarar 65 96 av livräntebeloppet, dvs. av den bruttolivränta som den försäkrade dessförinnan har haft rätt till föreeventudl samordning med förtidspension enligt 6 kap. I S. Skulle ålderspensionen inle nå upp till den föreskrivna garantinivån, skall arbetsskadeförsäkringen alltså täcka skillnaden. Den inkomstprövade pensionsförmånen kommunalt bostadstillägg bör inte påverka livränian utan i stället bestämmas av storieken av livräntan och ev. andra inkomster.

Förtida eller uppskjutet uttag av ålderspension bör givelvis inte kunna påverka livräntans storlek enligt garantiregeln. 1 paragrafens tredje stycke har därför föreskrivits att garaniiregdn i sådana fall alltid skall tillämpas som om hel ålderspension hade bonat utgå fr. o. m, 65-årsmånaden,

Huvudregeln för livränleunderlaget anges i förevarande paragraf och överensstämmer med huvudregeln för sjukpenningunderlag i 3 kap, 6 S, Eftersom livräntan grundas på ett i princip livsvarigt underiag bör avsteg kunna göras från en felaktig sjukpenninggrundande inkomst. En regel härom har tagits in i paragrafens andra punkt. En anmäld inkomständring bör därvid kunna beaktas ulan hinderav i AFL föreskriven väntetid på 30 dagar. Genom regeln bortfaller behov av rättelse av underiagel sedan livräntan har börjat ulgå. Rättelse skall kunna ske i såväl höjande som sänkande riktning, och det bör åligga försäkringskassan all självmant aktualisera denna fråga.

7 Riksdagen 1976. I saml. Nr 197

Prop. 1975/76:197 98

6 §

Denna paragraf tar liksom 3 kap, 6 S första stycket 2 sikte både på den som inte är sjukförsäkrad enligt AFL och på den som väl är sjukförsäkrad men inle sjukpenningförsäkrad. Regeln innebär att livränleunderlaget även i dessa fall skall bestämmas med lillämpning av bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomsl i AFL,

Paragrafen syftar i första hand på sådana fall där den försäkrade har utsatts för skada till följd av annat än olycksfall och lång lid har förftulit innan skadan visat sig. Om den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt då livräntan skall ulgå har minskat på grund av all hans arbetsförmåga har avtagit, bör möjlighet finnas att besiämma livräntan på grundval av den högre mkomst som kan anses skälig.

Enligt 11 kap, 7 S AFL kan den försäkrade göra undantag från ATP såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Undantagandet medföralt denna inkomst enligl 3 kap, 2 S AFL inte skall beaktas vid fastställande av sjukpenninggrundande inkomst.

Den skulle således inte heller kunna ingå i livränleunderiaget. Eftersom syftet med arbetsskadeförsäkringens sjukpenning- och livränteförmåner är att gottgöra den skadade förden inkomstföriust som har uppkommit genom arbetsskadan, bör all inkomstförlust som kan hänföras till skadan ersättas av arbetsskadeförsäkringen, 1 paragrafen föreslås därför att även sådan inkomst för vilken undanlag har gjorts enligt 11 kap. 7 S AFL skall medräknas i livränleunderiaget. Genom 3 kap. 6 S förevarande lag får detta motsvarande tillämpning vid beräkning av sjukpenning,

Enligl 9 S andra stycket YFL skall vid beräkning av den åriiga arbetsförtjänsten hushållsarbete i hemmei likställas med förvärvsarbete efter vad som prövas skäligt, om hushållsarbetet har hindrat den försäkrade från alt utföra förvärvsarbete i full utsträckning. Mot bakgrunden av samhällsutvecklingen efler YFL:s tillkomst, inte minst på arbetsmarknadsområdet, och då bestämmelsen hittills har saknat större belydelse har den i enlighet med kommitténs förslag inte förts över till den nya lagen.

Det kan vidare nämnas att regler motsvarande vad som stadgas i 9 S andra stycket YFL angående värdet av förvärvsarbete för egen räkning och naturaförmåner finns i 3 kap. 2 S AFL som anger grunderna för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Anledning har därför saknats att föra över YFLs regler härom till den nya lagen.

Prop. 1975/76:197 99

9 och 10 SS

Paragraferna, som föreskriver uppräkning av livränleunderiaget vid vissa tidpunkter för yngre arbetsskadade, ersätter 9 S Iredje och fjärde styckena YFL och har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6,5,6),

Liksom hittills skall enligt 10 S livränleunderiaget för elev under den beräknade utbildningstiden utgöras av den inkomst han sannolikt skulle ha fått, om han hade avbrutit studierna vid tiden för skadan och böoat förvärvsarbeta. Sakliga nyheter är dds bestämmelsen att livränleunderiaget för tid efter utbildningstidens slut skall utgöras av den inkomst av förvärvsarbete som eleven då sannolikl skulle ha haft, om skadan inte hade inträffat, dvs, den normala begynnelselönen inom det avsedda yrket, dels garantiregeln i andra slycket som tar sikte främst på den som inte utbildas till något bestämt yrke.

Följande exempel avser all belysa tillämpningen av bestämmelserna. Den försäkrades utbildning beräknas vara avslutad då han har fyllt 19 år. Han drabbas av arbetsskada under utbildningen vid 18 års ålder. Under den beräknade studietiden skall livränleunderiaget motsvara den inkomsl som han normalt skulle ha kunnat förvärva, om han hade avbrutit studierna vid liden för skadan och förvärvsarbetat i stället. Vid den beräknade studietidens slut skall livränleunderiaget motsvara den förvärvsinkomst som den försäkrade då sannolikt skulle ha haft, om han hade kunnat fullfölja utbildningen. Den försäkrade är då 19 år. Då han fyller 21 år skall enligt 9S livränleunderiaget räknas upp så att det för tiden mellan 21 och 25 års ålder utgörs av den sannolika inkomsten vid 21 års ålder. Motsvarande uppräkning skall ske då den försäkrade fyller 25 år. Vid beräkningen måste beaktas de minimibelopp som anges i 10 S andra stycket.

11 S

Här anges maximigränsen för livränleunderiaget. Gränsen har höjts från 5 till 7,5 gånger basbeloppet. Regeln innebär en anpassning lill motsvarande regler inom AFL, Regeln innebär alt den som har en årsinkomst på t, ex, 100 000 kr, och på grund av en arbetsskada får sin förvärvsförmåga nedsatt så alt årsinkomsten sjunker till 80 000 kr, eller med 20 "n vid ett basbelopp av 10 000 kr, får en livränta som utgör 20 "" av 75 000 kr, (7,5 gånger basbeloppet) dvs. 15 000 kr.

De tidsbegränsade livräntorna bör liksom f n, bli föremål för omprövning vid utgången av den bestämda ersättningsperioden. För alt livräntor som har fastställts att utgå tills vidare skall kunna omprövas måsle en ändring av betydelse ha skett i de förhållanden som var avgörande för ersättnings-

Prop. 1975/76:197 100

beslutet. Som en riktpunkt vid bedömningen kan som yrkesskadeförsäkringskommittén har föreslagit lämpligen uppställas att omprövning skall ske, om inkomständringen uppgår till minst 1/20 av den åriiga inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha uppnått om han inte blivit skadad.

En förutsättning för att livräntan skall höjas är att inkomstförsämringen har föranletts av arbetsskadan, t. ex. genom att denna har förvärrats och ytteriigare minskat den skadades arbetsförmåga. Om arbetsmarknadsmässiga faktorer eller andra omständigheter på arbetsplatsen som inle skulle ha drabbat honom som frisk har orsakat inkomstminskningen, får bedömningen ske efter de principer som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5.3).

Som kommittén har framhållil finns det anledning att låta delvis andra synpunkter göra sig gällande vid ett beslut om höjning av livräntan än vid en minskning av denna. Föranleder arbetsskadan ytteriigare inkomstminskning är det givetvis av väsenilig betydelse för den skadade med ett snabbt omprövningsbeslut för att höja livränian. Vid sänkning eller upphörande av livräntan bör det finnas skäl för antagande att inkomstökningen skall bli bestående. Det bör även beaktas all farhågor för en minskning av livräntan i vissa fall kan motverka den skadades rehabilitering.

Försäkringskassan bör vara skyldig att när kassan får kännedom om in-komsländringar som kan föranleda omprövning ta initiativ till all sådan kommer till stånd. Genom den åriiga beräkningen av sjukpenninggrundande inkomsl får försäkringskassorna möjlighel lill en regelbunden uppföljning av åtskilliga livränteärenden. Del får ankomma på riksförsäkringsverket alt utforma närmare anvisningar för ett lämpligt kontrollsystem.

Som framgår av 6 kap. 2 S avses livräntan liksom hittills vara anknuten till basbeloppet.

Om löneutvecklingen sker i annan takt än förändringar av basbeloppet, kommer den inkomst som den skadade kan uppnå med hjälp av sin återstående arbetsförmåga att förändras i annan takt än den inkomst som har lagts till grund för livräntan. Någon anledning att av detta skäl ompröva livräntan föreligger inte.

5 kap. Ersäitning vid dödsjäll

I S

Paragrafen som handlarom begravningshjälp motsvarar 19 S YFL. Soin har framgåtl av den allmänna motiveringen innehåller den nya lagen två ändringar, dels höjs ersättningsbeloppet från 20 lill 30 % av basbeloppet, dels anknyts det lill del basbelopp som gäller vid dödsfallet (inte som nu vid början av det år då dödsfallet inträffade).

Prop. 1975/76:197 101

2 S

I denna paragraf redovisas vad som skall ligga till grund för beräkning av efterievandelivränta.

Om den som uppbär hel livränta med anledning av arbetsskada senare avlider till följd av skadan, skall till grund för beräkning av efterievandelivränta läggas den avlidnes egenlivränta.

Vanligast torde vara att dödsfall till följd av en skada inträffar innan livränta börjat uppbäras med anledning av skadan. I sådant fall skall underlaget för beräkning av efterievandelivränta utgöras av den livränta som den avlidne skulle fått vid föriust av arbetsförmågan.

Nu nämnda livränteunderiag kommer i enlighet med bestämmelserna i 4 kap. i de flesta fall att utgöras av den avlidnes sjukpenninggrundande inkomsl. Därvid blir även bl.a. 4 kap. 5, 7, 9 och 10SS tillämpliga.

Bestämmelserna i tredje stycket motsvarar reglerna i 9 S femte slyckel YFL. Bakom reglerna i YFL ligger följande resonemang. Har någon drabbats av en arbetsskada för vilken en partiell pension, livränta eller någon annan ersäitning ulgår och avlider han senare lill följd av en annan arbetsskada, föriorar familjen såväl den partiella pensionen m. m. som försörjarinkomsten. Var pensionen hög och den avlidnes arbetsförtiänst låg blir kompensationen liten, om efterlevandelivräntan bestäms enbart efter arbetsförtiänsten. Ofta haren skada inte motsvarats av någon faktisk inkomstminskning. Man har då inte funnii skäligi alt höja inkomsten vid bestämmandet av efterlevandelivränta. Har skadan å andra sidan medfört en inte obetydlig inkomstminskning, har arbetsinkomsten ökats efter skälighetsbedömning med hela eller viss del av den partiella pensionen.

Det kan förefalla som om något utrymme för den nuvarande principen med skälighetsbedömning inte skulle finnas i fortsättningen, eftersom övergången till ell ekonomiskt invalidilelsbegrepp innebär överensstämmelse mellan inkomstbortfall och livränta. Emellertid kan fall tänkas då ersättning på grund av tidigare arbetsskada inle bör inräknas i undertaget för efterlevandelivränta, t, ex, då en privat förtidspension vid dödsfallet avlöses av en motsvarande privat efterlevandepension. Innehållet i YFL:s regel har därför förts över lill den nya lagen. Med uttrycket "annan ersättning" avses endast sådan ersäitning som har trätt i slällel för arbelsinkomsl.

1 denna paragraf regleras i vilka fall änka skall ha räll lill efterievandelivränta. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 1 S AFL som behandlar räll lill änkepension inom folkpensioneringen. Efterlevandelivränta till änka skall alltså ulgå, om hon har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under 16 år, som vid den försäkrades död stadigvarande vistades i makarnas hem eller hos änkan eller om hon

Prop. 1975/76:197 102

har uppnått 36 års ålder vid mannens död. Något minimikrav på äktenskapets längd har dock inle ställts.

Uttrycken "stadigvarande sammanbor" och "stadigvarande vistas" bör ges samma innebörd som inom den allmänna pensioneringen. Om ett barn under ferierna bor i hemmei, bör inle den omständigheten alt del under övrig del av året vistas på annan ort för skolgång anses medföra all kravei på stadigvarande vistelse i hemmet inte är uppfyllt, Della gäller även i, ex, döva, blinda och psykiskt utvecklingsstörda barn som ges särskild undervisning. Om barnet är varaktigt omhändertaget för vård på institution eller i fosterhem, bör man däremot inte anse att barnel stadigvarande vistas i hemmei. Barns tillfälliga vistelse på exempelvis sjukhus eller barnhem eller i enskilt hem skall inte påverka rätten till änkelivränta.

Paragrafen reglerar änkelivräntans belopp, 1 andra stycket har en i den allmänna motiveringen berörd avtrappningsregel tagits in. Regeln har utformats efter mönster av 8 kap, 4 S AFL,

Om änkan gifter om sig eller under avsevärd lid lever samman med en man under äktenskapsliknande förhållanden, föriorar hon enligl denna paragraf sin rätt till änkelivränla. Reglerna överensstämmer med nuvarande bestämmelser härom i 20 S första och iredje styckena YFL,

Efter mönster av moisvarande beslämmelse i 8 kap, 3 S och 14 kap, 2 S AFL har i andra punkten av paragrafen förts in en bestämmelse att, om del nya äkienskapel upplöses eller sammanlevnaden upphör inom fem år, livräntan skall böna utgå på nytt. Vid bestämmandet av den nya livräntan skall man självfallel beakta sådana omständigheter som har inträffat under den lid livräntan har varit indragen, t, ex. att änkan inte längre har barn under 16 år i hemmei.

Nuvarande beslämmelse i 20 S sista styckei YFL som ger bl.a. änka rätt till ett engångsbelopp motsvarande tre årsbelopp av livräntan, om hon gifter om sig före fyllda 60 år, har inle tagits med i den nya lagen. Bestämmelsen tillkom i samband med införandel av OL år 1916, Den torde då ha införts under inflytande av utländsk räll. På kontinenten var det vid den tiden vanligt att änka som gifte om sig fick ell sådani engångsbelopp. Bestämmelsen torde som yrkesskadeförsäkringskommitlén har franihållil inle ha någon social funktion all fylla i dagens samhälle.

Prop. 1975/76:197 '03

6 S

Denna paragraf har sin motsvarighet i 20 S andra slycket YFL, Kretsen av kvinnor som jämställs med änka föreslås i stort setl oförändrad, Tro-lovningsbegreppel har numera utmönstrats ur familjelagstiftningen. Den nuvarande bestämmelsen i YFL som jämställer trolovad med änka, om hon hade eller hade haft barn med den avlidne eller var havande med barn till honom, har därför inte förts över till den nya lagen, 1 stället föreslås att moisvarande skydd skall gälla för varje kvinna som stadigvarande sammanbodde med den försäkrade.

Paragrafen, som innehåller beslämmelser om avräkning på livränta till kvinna som avses i 6 S för underhållsbidrag m, m,, motsvarar delar av 20 S undra styckei YFL,

8 S

Paragrafen ersätter 20 S femte styckei YFL och reglerar frånskilds rält till efterlevandelivränta, I paragrafen begränsas rälten till att gälla endast för frånskild hustru som i likhet med änka uppfyller vissa förutsättningar i fråga om ålder och sammanboende med barn under 16 år. Liksom hittills skall krävas att den avlidne var skyldig alt utge underhållsbidrag till den f d, hustrun.Livränian får inle sällas högre än underhållsbidraget eller utgå under längre tid än detta och inle heller överstiga vad som maximalt kan utgå lill änka.

Som har anförts i den allmänna motiveringen har här inle ansetts behövligt med någon avtrappningsregel motsvarande den som föreslås för änka i 4 S andra stvcket.

9-10 SS

Paragraferna reglerar barns rätt till efterlevandelivränta, jfr 21 S YFL. Till skillnad från vad som följer av nuvarande regler skall i fortsättningen barn kunna uppbära livränta även när den avlidne har åtagit sig all utge underhållsbidrag i form av ett engångsbelopp. En förulsällning för alt livränla skall kunna utgå föreslås emellertid vara alt livränian överstiger den livränla som engångsbeloppet motsvarar. Bestämmelsen har utformats i överensslämmelse med 8 kap, 5S AFL och lagförslag i prop, 1975/76:170 med förslag till lag om ändring i föräldrabalken m, m.

Med eget barn jämställs enligl YFL även barn som maken hade lillsammans rned annan än den avlidne, om barnel stod under makens vårdnad.

Prop. 1975/76:197 104

Däremot utgår enligt YFL inte livränta till sådant barn efter avliden kvinna, om inte barnet genom hennes frånfälle kommer att sakna behövligt underhäll. För att undanröja denna skillnad i barns rätt till efterievandelivränta har reglerna i den nya lagen utformats så att barnlivränta skall utges oavsett efter vilken av makarna livräntan skall utgå.

Bestämmelserna i lOS om livräntans storiek har kommenterats i den allmänna motiveringen.

II S

Förälders rätt till efterievandelivränta regleras f n. i 22 S YFL. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande bestämmelse. Maximeringen av livräntan har dock anpassats till del maximum som föreslås för barnlivränta,

12-14 SS

Paragraferna motsvarar 24 S, 20 S sjätte stycket resp, 23 S YFL och innehåller bl. a. maximeringsregler när ftera efterievandelivräntor skall utgå samtidigt.

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning

Paragrafen innehåller de nya bestämmelserna om samordning mellan ar-betsskadelivränia och pension enligt AFL.

Samordning mellan livränla samt Jönidspension och Jämiljepension

Föratt inie yrkesskadelivränia och pension från den allmänna försäkringen skall kunna ulgå samtidigt med fulla belopp och därigenom ge överkompensation innehåller AFL vissa samordningsbestämmelser av inndxjrd att reduktionen görs på pensionssidan.

1 den allmänna motiveringen har föreslagits att rällen till arbelsskade-livränta skall grundas på samma invalidilelsbegrepp som inom den allmänna försäkringen. Den allmänna försäkringens förmåner skall vara grundläggande i arbelsskadefallen och arbeisskadelivränia skall ulgå som ell komplement. Sammanlagt skall förmånerna ulgå med ett belopp som svarar mol hela den genom arbetsskadan föranledda inkomstförlusten,

1 praktiken kommer detta att innebära alt arbetsskadelivränian skall svara för den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension från den allmänna försäkringen. Livräntans nettobelopp kommer därför att variera beroende på den skadades pensionsförhållanden, Brultonivån kommer emellertid alltid att vara oberoende av utfallande pensionsförmåner. Den bestäms uteslutande av den genom arbetsskadan föranledda inkomstförlusten.

Prop. 1975/76:197 105

Syftet att hindra överkompensation motiverar alt man begränsar samordningen till sådana fall där arbetsskadelivränta och pension avser att kompensera samma inkomstbortfall. Föreligger inte denna situation, saknas skäl lill att den ersättningsberättigade inte skulle fa uppbära båda förmånerna ograverade. Änkepension och barnpension har följaktligen inte samordnats med egenlivränta i den nya lagen. Dessa pensioner ersätter ju bortfall av försörjarinkomsl och inte bortfall av egen inkomst. Inte heller skall egenpension .som hänför sig till annan inkomstföriust än arbetsskadan reducera arbetsskadelivräntan. Om en person med partiell förtidspension är i förvärvsarbete och drabbas av en arbetsskada, skall hans livränta således inte samordnas med den tidigare förtidspensionen. Skulle denna lill följd av arbetsskadan höjas, bör emellertid samordning ske med förhöjningen. På samma sätt bör en person som på grund av arbetsskada har invalidiserats lill mindre än 50 ".. och således lyfter arbetsskadelivränta men ej iiension, inle få denna livränta samordnad med en pension som senare kan utgå pågrund av annan inkomstföriust än den som har föranletts av arbetsskadan. Skulle rällen lill pension i delta fall till viss del vara avhängig av den gamla arbetsskadan, bör dock denna del av pensionen samordnas med livräntan. Har arbetsskadan exempelvis medfört 30 ''. invaliditet och den nya skadan 20 "n och del är först genom den sammanlagda invaliditeten som räll till förtidspension grundas bör 3/5 av pensionen samordnas med livränian. Har arbetsskada medfört 40-procentig invaliditet och lar den skadade sedermera full förtidspension på grund av en hell annan skada, bör samordning ske med 40 '. av pensionen. Samordningsregeln har utformats så att, om någon har rätt lill livränla på grund av arbetsskada och samtidigt är berättigad till pension enligl AFL med anledning av samma inkomstföriust, livränian skall utgå endast i den mån den överstiger pensionen, 1 vad mån avräkning skall ske bör när så behövs fastställas särskill vid behandlingen i pensions-delegationen av pensions- eller livränieärendel,

I pension innefattas därvid pensionstillskott och barntillägg. Däremot har handikappersättning som skall kompensera vårdkostnader eller andra merutgifter lagts utanför. Samordning bör ske även med pension enligl utländsk lag.

Samordning mellan änkelivränla och jolkpension

Enligt gällande bestämmelser skall samordning ske mellan änkelivränta och ålderspension från folkpensioneringen. Denna regel skall ses i förening med nuvarande beslämmelse alt änkelivränla fortsätter alt utgå under änkans hela livslid medan änkepension från folkpensioneringen avlöses av ålderspension vid inträdet i pensionsåldern. Det har tidigare föreslagits all egenlivränta i princip skall upphöra all utgå då den försäkrade inträder i pensionsåldern. Del kan i konsekvens härmed ifrågasättas om inte även änke-livränlan bör sättas ned eller upphöra att utgå vid inträdel i pensionsåldern, Yrkesskadeförsäkringskommitlén har inte lagl fram någol förslag till slutlig

Prop. 1975/76:197 106

lösning i dessa frågor med hänsyn till att pensionskommittén, som tidigare har framgåtl, har i uppdrag att se över efterievandeskyddel. Jag finner det angeläget all de här berörda frågorna ägnas särskild uppmärksamhet vid pensionskommitténs översyn. Avsikten är att därefier återkomma till dessa frågor. 1 avvaktan härpå bör gälla alt änkelivränta, i överensstämmelse med vad som har föreslagits i fråga om egenlivränta, efter inträdet i pensionsåldern skall ulgå enbart i den mån ålderspension från folkpensioneringen och änkepension från ATP understiger en livränta beräknad på grundval av 65 % av del lidigare livränteunderlagel.

För änka och med henne jämslälld kvinna har i enlighel med det anförda tagits in kompletterande samordningsregler i andra slyckel.

2 S

Utgående livräntor skall liksom f n. vara värdesäkrade. 1 denna paragraf föreslås alt fastställd livränta skall anknytas lill basbeloppet och omräknas vid förändring av delta. Den motsvarar för arbetsskadeförsäkringens del vad som för yrkesskadeförsäkringen och äldre försäkringar är intaget i lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m.m,

3 S

Denna paragraf har sin moisvarighei i 25 S YFL som innehåller beslämmelser om reducering av förmån från yrkesskadeförsäkringen i vissa fall. Del gäller när den ersättningsberättigade genom annan författning är tillförsäkrad annat understöd med anledning av yrkesskada. Motsvarande gäller ersättning som utgår på grund av avlönings- och pensionsbeslämmelser eller arbetsgivarens egen utfästelse.

Tidigare hade dessa bestämmelser stor betydelse framför alll för statsanställda. Införandet av del allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tiänsteman (AST) och lillkomslen av den allmänna försäkringen har medfört alt stadgandet numera har myckel lilen betydelse.

F, n, torde bestämmelserna framför allt tillämpas inorn sjöfartsnäringen, där arbetsgivaren på grund av sjömanslagen är skyldig all utge ersättning vid sjukdom och skada.

Med hänsyn till den begränsade belydelse som beslämmelserna således har bör inle den nya lagen betungas ined detaljreglering angående avräkningsförfarandet, 1 stället föreslås alt regeringen i särskild ordning får meddela närmare föreskrifter härom,

4 S

Paragrafen motsvarar 18 S YFL och avser all ge ekonomisk kompensation i sådana fall då en arbetstagare avhåller sig från arbete i syfte att förebygga all arbetsskada uppslår, återuppstår eller förvärras. Om han har anmodats

Prop. 1975/76:197 107

till detta av allmän försäkringskassa eller gör det med kassans samtycke, har han rält att under liden få skälig ersättning moisvarande högsl hel sjukpenning. Av beslämmelserna i 3 kap, om beräkning av sjukpenning följer all den 100-procentiga kompensationsnivån inle inträder förrän efter samordningslidens slut.

Paragrafen motsvarar för arbelsskadeförsäkringens del bestärnmelserna i 3 kap, 8S andra styckei och 7 kap. 3S andra slyckel AFL om räll till ersäitning under lid för arbetsvärd etc.

6 och 7 SS

De nuvarande preskriptionsbestämmelserna finns i 29 S YFL, Rälten lill retroaktiv ersäitning är tidsbegränsad på så säll alt sjukpenning och livränta inle utgår för längre tid tillbaka än två år räknat från dagen för framställningen. Framställning om begravningshjälp måste göras inom två år från dödsfallet och framställning otn ersäitning för sjukvårdskostnader m, m, inom två år från den dag då den försäkrade har haft kostnaden. Bestämmelserna är uttömmande och fordringsanspråk enligt YFL iir inte dessulom underkastade reglerna om tioårig preskription. Även om mer än tio år har förflutit från den dag skadan inträffade eller från den dag ersättningsanspråk på grund av skadan senast bevakades skall alltså ersättning kunna ulgå.

Den nuvarande tvåårsfristen har enligt yrkesskadeförsäkringskommitlén ibland lett till otillfredsställande resultat, Särskill har della gällt i sådana fall där orsakssambandet mellan skadlig inverkan och sjukdom har blivit klariagt försl lång tid efter sjukdomens uppkomst. Preskriptionstiden föreslås därför på kotnmitténs förslag föriängd till sex år,

1 29 S andra slycket YFL ges en särskild preskriptionsbestämmelse som lar sikle på beslutad ersäitning, 1 princip måste ersättningsbeloppet lyftas av den försäkrade inom sex månader sedan han har fått meddelande om beslutet. För att denna fråga skall kunna regleras på samma sätt som inom den allmänna försäkringen har i 7 S lagförslaget tagils in en hänvisning lill 20 kap, 5 S AFL, Även della förslag innebär en förlängning av preskriptionstiden, nämligen lill utgången av andra årel efter det under vilkel beloppet förfallit till betalning, I 7 S har också hänvisats lill vissa andra bestämmelser i AFL, De flesta av dem finns även i YFL,

Prop. 1975/76:197 108

7 kap. Försäkringens flnansieiing I och 2 §S

Paragraferna motsvarar 38 S YFL. I 1 S har dock i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.8.2) tagits in en bestämmelse för all möjliggöra att staten liksom hittills slår självrisk beträffande ersäitning till sina arbetstagare. Nuvarande beslämmelser härom finns i en särskild kungörelse (1954:670).

Eftersom avgifterna är knutna till vad arbetsgivarna under året har utgett som lön lill arbetstagare, kommer någon särskild avgift inte att eriäggas för sådana elever som jämlikt 1 kap. 2 S skall jämställas med arbetstagare. Liksom hittills lår kostnaderna för dessa elevers tillhörighet lill försäkringen täckas genom avgifterna från arbetsgivarkollektivet.

Dessa paragrafer som gäller fastställande av avgiftssals, debitering och uppbörd av avgifter samt fondbildning överensstämmer i alll väsentligt med 39 resp. 41 S YFL. Vissa ändringar har gjorts till följd av att s, k, samfälld lagstiftning inle längre skall förekomma. Föreskrifterom avgifter ligger inom riksdagens primära lagområde och skall därför fastställas genom lag. Även uppbörd av socialförsäkringsavgifter skall regleras i lag. De i 4S nämnda grunderna för fondförvaltning skall däremoi fastställas av regeringen.

Den i 4 S andra styckei föreskrivna arbetsskadeförsäkringsfonden är den fond som i dag heter yrkesskadeförsäkringsfonden. Behållningen i fonden uppgick vid utgången av år 1975 till ca I 750 milj, kr,

8 kap. Övriga bestämmelser

Paragrafen, som reglerar förfarandet vid anmälan om arbetsskada, motsvarar 31 och 32 SS YFL. De i 32 S YFL iniagna bestämmelserna om läkarintyg bör i fortsättningen meddelas genom tillämpningsföreskrifter; jfr kungörelsen (1968:595) angående anmälan om yrkesskada.

2 S

Paragrafen har utformats efter mönster av I S andra slycket nyssnämnda kungörelse. Föreskrifterna som anger var anmälan om arbetsskada skall göras fungerar som forum regler.

Det bör åligga försäkringskassa all även utan anmälan ulreda huruvida försäkrad eller försäkrads efterlevande har rätt till ersättning på grund av arbetsskada, om det av uppgifter som kassan har tillgängliga framgår aii sådan ersättning kan komrna i fråga.

Prop. 1975/76:197 109

Arbetsskadeärenden bör handläggas så snabbt som kan ske. Utdragen behandling av ersättningsärenden kan leda till s. k. ersättningsneuroser. I de fall där slutligt beslut inte kan fattas på föreliggande material bör liksom enligt YFL, om sannolika skäl för rätt till ersättning föreligger, interimistisk ersättning kunna utgå utan återbetalningsskyldighet förden försäkrade. Bestämmelser härom har tagits in i förevarande paragraf

Enligt paragrafen skall som har förutskickats i den allmänna motiveringen vissa arbetsskadeärenden handläggas i pensionsdelegation. Hur pensionsdelegation skall vara sammansatt regleras i 18 kap. 20 S AFL. I samma kapitel ges också föreskrifter om beslutförhet, handläggningsordning m. m.

Bestämmelserom utbetalning av ersättning finns f n. i 36 S YFL. Någon motsvarighet till dessa har inte tagits in i den nya lagen. Enligt förevarande paragraf skall det i stället ankomma på regeringen all meddela dylika föreskrifter.

6 och 7 SS

Föreskrifierna om uppgiftsskyldighet i arbelsskadeärenden har hämtats från 20 kap, 8 resp, 9S AFL,

Paragrafen motsvarar nuvarande beslämmelse i YFL om möjlighet att vid tingsrätt hålla förhör i yrkesskadeärenden. Regeln om förhör med part under sanningsförsäkran har dock inle förts över till den nya lagen.

Övergångsbestämmelserna

I överensstämmelse med gängse lagstiftningsprinciper på socialförsäkringsområdet föreslås alt den nya lagstiftningen skall tillämpas på skadefall som inträffar efter lagens ikraftträdande. Enligt 2 kap, 4S anses skada till följd av annat än olycksfall ha inträffat den dag skadan visade sig. Del innebär alt den nya lagen kommer att gälla även en arbetssjukdom som har uppstått till följd av en inverkan som har skett före lagens ikraftträdande när sjukdomen inte visar sig förrän efter denna lidpunkt, YFL eller äldre lagstiftning kommer således inle att tillämpas i dessa fall.

Prop. 1975/76:197 111

Innehåll

Propositionen................................................... ...... I

Propositionens huvudsakliga innehåll..................... ...... I

Lagförslag....................................................... ...... 3

Utdrag av regeringsprotokoUet den 4 mars 1976..... 16

1 Inledning...................................................... 16

2 Gällande bestämmelser m, m............................ .... 17

2.1 Den allmänna försäkringen.......................... 17

2.1.1 Sjukförsäkringen................................ 17

2.1.2 Folkpensioneringen............................. 19

2.1.3 Tilläggspensioneringen (ATP)................ .... 21

2.2 Yrkesskadeförsäkringen.............................. .... 23

2.2.1 Bestämmelserna i huvuddrag................ .... 23

2.2.2 Några statistiska uppgifier................... .... 26

2.2.3 Yrkesskadebegrepp och bevisregel........ .... 28

2.2.4 Ersättning för inkomstföriust m. m......... 30

2.2.5 Försäkringsskydd för efterievande......... 36

2.3 Trygghetsförsäkringen (TFY) .................... 37

2.4 Skadeståndsrätten.................................... 40

2.5 Samordningsbestämmelser.......................... 42

2.6 Konventioner angående yrkesskadeförsäkring m.m 42

2.7 Adminislralion och besvärsorganisation.......... 44

2.7.1 Den allmänna försäkringen................... 45

2.7.2 Yrkesskadeförsäkringen....................... 46

2.7.2.1 Handläggningen hos försäkringskassorna, riksförsäkringsverket och försäkringsdomstolen .................................. 46

2.7.2.2 Försäkringsrådel....................... 47

3 Yrkesskadeförsäkringskommilténs förslag............. 47

3.1 Allmänna överväganden.............................. 48

3.2 Lag om arbelsskadeförsäkring och dess tillämpningsområde 51

3.3 Arbelsskadebegrepp och bevisregler.............. .... 51

3.4 Ersättning för inkomstföriust m, m................ .... 54

3.5 Försäkringsskydd för efterievande................ .... 56

3.6 Adminislralion, ikraftträdande och kostnader... .... 57

4 Övergångsfrågor beträffande besvärsorganisalionen inom arbelsskadeförsäkringen 57

5 Remissyttrandena........................................... 58

5.1 Allmänna synpunkter.................................. 58

5.2 Lagens tillämpningsområde.......................... 60

5.3 Arbelsskadebegreppel................................ 61

5.4 Bevisreglerna........................................... 62

Prop. 1975/76:197 112

5.5 Vissa ersättningsfrågor............................... 63

5.6 Försäkringsskydd för efterievande................ 64

5.7 Administration och besvärsorganisalion m. m.. .... 65

5.8 Försäkringens finansiering.......................... ..... 65

6 Föredraganden.............................................. .... 66

6.1 Allmänna synpunkter................................. .... 66

6.2 Lagens tillämpningsområde.......................... .... 69

6.3 Arbelsskadebegreppel................................ .... 70

6.4 Bevisreglerna........................................... .... 71

6.5 Ersättning för inkomstföriust m. m................ .... 73

6.5.1 Allmänt............................................ .... 73

6.5.2 Invalidiletsbedömning m. m.................. .... 73

6.5.3 Omprövning av livränla........................ .... 75

6.5.4 Nedre gränser för livränta m. m............. .... 75

6.5.5 Allmänt om ersällningsunderiaget för sjukpenning och livränta 76

6.5.6 Ersättningsunderiag för unga försäkrade. .... 78

6.5.7 Åldersförmåner.................................. .... 79

6.6 Försäkringsskydd för efterievande................ .... 80

6.6.1 Livräntor lill efterievande 80

6.6.1.1 Personkretsen......................... .... 80

6.6.1.2 Förmånernas storlek................. .... 83

6.6.2 Begravningshjälp 85

6.7 Administration och besvärsorganisation......... .... 85

6.7.1 Inledning.......................................... .... 85

6.7.2 Decentralisering lill försäkringskassorna... .... 85

6.7.3 Besvärsorganisationen..................... ........ 87

6.8 Ikraftträdande och finansiering.................... .... 88

6.8.1 Ikraftträdande................................... .... 88

6.8.2 Finansiering...................................... .... 88

7 Upprättat lagförslag....................................... .... 89

8 Specialmolivering lill lagförslaget........................ .... 90

9 Hemställan.................................................... ... 110

10 Beslul.......................................................... ... 110

Gotab, Stockholm 1976 50.348

1901 års lag	632	23
1916 års lag	27 398	3 648
1929 års lag	544	270	1
1954 års lag	34 795	4 741	2 149
Övriga	5 020	1 195	54