Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:196 Regeringens proposition

1975/76:196

med förslag till lag om motortävlingsförsäkring, m. m.;

beslutad den 4 mars 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den som anordnar en motortävling inom in­hägnat tävlingsområde måste ha en särskild försäkring, s. k. motortävlings­försäkring, från vilken full ersättning utgår till åskådare och funktionärer som skadas vid tävlingen. Ersättningen skall utgå oberoende av om någon har skuld till olyckan eller inte, och det skall i princip vara utan belydelse, om den skadade själv har medverkat till skadan. Reglerna tas in i en lag om motortävlingsförsäkring som föreslås träda i kraft den I juli 1976, alltså samtidigt med den nyligen beslutade trafikskadelagen.

1 propositionen behandlas också frågan om ett motsvarande lagreglerat skydd bör införas för dem som själva deltar i en motortävling inom inhägnat tävlingsområde. Detta anses inte böra ske f n, Frågan kan dock behöva tas upp på nytt, om det försäkringsskydd som de tävlande har i dag på grund av frivilliga olycksfallsförsäkringar inte successivt förbättras.

1 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 196

 

Prop.1975/76:196                                                     6

man skulle försämras genom detta undantag överiämnade riksdagen åt re­geringen att under våren 1976 förelägga riksdagen förslag till en särskild lag om ersättning för skador vid motortävlingar inom inhägnat tävlings­område. Enligt utskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen, borde en sådan lag tillerkänna tredje man ersättning för skada på rent objektiv grund, och rätten till denna ersättning borde garanteras genom en obli­gatorisk ansvarsförsäkring,

1 utskottets betänkande uttalades vidare att del kunde bli nödvändigl att lagstiftningsvägen trygga rätten till ersättning även åt förare som skadades vid motortävling inom inhägnat tävlingsområde, om någon förbättring av deras nuvarande försäkringsskydd inte kunde åstadkommas genom frivilliga avtal. Med hänsyn lill frågans vikt förutsatte utskottet att regeringen följde utvecklingen på området och vidtog erforderiiga åtgärder. Riksdagen har gett regeringen till känna vad utskottet sålunda anfört.

De lagstiftningsfrågor som har aktualiserats genom riksdagens beslul har tagits upp till behandling inom justitiedepartementet. Under ärendets be­redning i departementet har överiäggningar hållits med företrädare för Sven­ska bilsportförbundet. Svenska motorcykelförbundet. Försäkringsbran­schens service AB, rikspolisstyrelsen och statens trafiksäkerhetsverk.

2 Motorsporten i Sverige 2.1 Organisation

Motorsporten har stor intemationell spridning. Den högsta internationella ledningen utövas för bilsportens del av Federation Internationale de TAuto-mobile (FIA) med medlemmar från 83 länder och för motorcykelsportens del av Federation Internationale Motocydiste (FIM) med medlemmar från 46 länder. Dessa motorsportorganisationer utfärdar internationella tävlings­reglementen, som medlemmarna i varje land är skyldiga att följa.

I Sverige är motorsporten en del av den nationella idrottsrörelsen, vars högsta organ är Sveriges riksidrottsförbund (RF). Ledningen av bilsporten utövas av Svenska bilsportförbundet (SBF), som är anslutet till riksidrotts­förbundet sedan år 1962. Motorcykelsporten leds av Svenska motorcykel­förbundet (SVEMO) som är anslutet till riksidrottsförbundet sedan år 1961. Både bilsportförbundet och motorcykelförbundet är medlemmar av veder­börande internationella motorsportorganisation, som har godkänt dem som nationella organisationer för bilsporten resp. motorcykelsporten. Förbunden består av lokala föreningar, som genom sitt medlemskap i förbunden också är medlemmar i riksidrottsförbundet. Tävlingsverksamheten regleras av na­tionella tävlingsreglementen och specialreglementen, som har utfärdats av förbunden och som bygger på de internationella tävlingsreglementena,

Bilsportförbundet har enligt sina stadgar till ändamål att befrämja och administrera bilsporten i Sverige, utbilda funktionärer och aktiva, verka för

 

Prop. 1975/76:196                                                    7

höjande av trafikkulturen samt stimulera den fordonstekniska utvecklingen. Förbundet består av omkring 340 föreningar med sammanlagt över 63 000 medlemmar. Av medlemmarna, varav hälften är yngre än 25 år, är 30 000 aktiva medan 5 000 är specialutbildade funktionärer. Under år 1975 ar­rangerade föreningarna omkring 630 tävlingar som besöktes av drygt 460 000 åskådare.

Motorcykelförbundet har enligt sina stadgar till ändamål att befrämja, kontrollera och administrera aktiviteter inom förbundets verksamhetsom­råde samt handha organisationens gemensamma angelägenheter. Förbundet består av drygt 270 föreningar med sammanlagt över 43 000 medlemmar. Av medlemmarna är 3 500 aktiva medan 2 000 är specialutbildade funk­tionärer. Under år 1975 arrangerade föreningarna mer än 400 tävlingar som besöktes av inte fullt 380 000 åskådare.

Vid sidan av den tävlingsverksamhet som bedrivs av bilsportförbundets och motorcykelförbundets föreningar anordnas motortävlingar i Sverige även av andra motorförbund och motorklubbar. Den mest omfattande verksam­heten utövas av Motorförarnas helnykterhelsförbund (MHF). I viss utsträck­ning genomförs motortävlingar också av organisationer, företag etc. som inte annars eller endast undantagsvis har motorsport på sitt program. Som exempel kan nämnas tidningar och politiska organisationer. De tävlingar som nu har berörts har emellertid så gott som uteslutande turist-, trafik­säkerhets-eller trafikutbildningskaraktär och saknar sådana tävlingsmoment som utmärker motortävlingar i egentlig bemärkelse. De lämnas därför åt sidan i detta sammanhang.

Motortävlingar med bil eller motorcykel anordnas även i försvarets regi under ledning av Sveriges militära idrottsförbund. Vid dessa tävlingar -ca 25-30 om året - används endast försvarsmaktens egna fordon, och täv­lingarna genomförs som övning enligt militära väglrafikkungörelsen (1954:636). De har karaktär av orienterings- och tillföriitlighetslävlingar, och inga tävlingsmoment förekommer där hastigheten har avgörande betydelse. Inte heller dessa tävlingar behandlas i det följande.

Motorsporten i Sverige omfattar också tävlingar med motorbåt och luft­fartyg. Dessa tävlingsformer saknar intresse i detta sammanhang och berörs inte i fortsättningen.

2.2 Tävlingsformer

B i 1 s p o r t e n består enligt bilsportförbundets regler av sex olika täv­lingsgrenar. En av dem är miniracing, som körs med skalamodellbilar. Denna tävlingsform behandlas inte i det följande. Av övriga bilsportgrenar körs rally på omväxlande allmän väg och avspärrade sträckor, medan racing, rallycross, dragracing och karting körs på inhägnade tävlingsbanor som ägs eller arrenderas av föreningar anslutna till bilsportförbundet.

Rally är den i särklass mest utövade bilsportgrenen. Det är en långfärds-

 

Prop.1975/76:196                                                      8

tävling för standardbilar som avgörs av körtiden på avlysta vägar, vägavsnitt eller liknande. Dessa s. k. specialsträckor, där de tävlande kör en i laget och där specialprov och särskilda manöverprov i vissa fall ingår, är i regel ftera till antalet och binds samman med icke utslagsgivande transportsträckor av varierande längd, ofta på fiera hundratals mil. Rallytävlingarna indelas i rally, minirally, rallyspecial, rallyvarvlopp och bilorientering.

Racing är en ren hastighetstävling för serietillverkade standard- och tu­ristbilar, för specialbilar (sportbilar) och för ensitsiga tävlingsbilar av for­meltyp. De mest kända tävlingarna är de som anordnas för s. k. Formel I -vagnar. Racing körs antingen på permanenta racingbanor eller på särskilda isbanor, gräsbanor eller jordbanor. Också tävlingar i backe förekommer. 1 Sverige finns sju permanenta racingbanor.

Rallycross är en relativt ny tävlingsform, som i Sverige har tilldragit sig ett allt större publikintresse. Det är en hastighetstävling för specialbilar, där körreglerna inte är lika stränga som inom andra bilsportgrenar. Rena påkörningar är förbjudna, men däremot är trängning (s. k. tät körning) i vissa fall tillåten. Tidigare genomfördes rallycrosstävlingar i Sverige nästan uteslutande på terrängbanor av motocrosstyp. Numera finns emellertid 27 banor av internationellt godkänd typ, dvs. banor där ungefär en tredjedel är av betong, asfalt eller tiära medan återstoden består av gräs, lös jord eller sand.

Dragracing är en accelerationstävling för bilar av de mest skiftande slag, från vanliga standardbilar till bilar som är byggda enbart för dragracing (s. k. dragsters). De snabbaste bilarna är utrustade med en eller ftera bromsskärmar som extra bromsutrustning. Bilarna körs två i taget på en 402,33 m (1/4 engelsk mil) lång asfalterad rakbana. Det finns fyra sådana banor i Sverige.

Karting eller Formel K (tidigare kallad go cart) är en speciell form av racingtävling med karosserilösa minibilar som drivs med ivåtaktsmotorer, t. ex. motorcykelmoiorer. Tävlingsformen betraktas framförallt som en ung­domssport, och den lägsta åldern för deltagande ligger avsevärt under den som tillåts inom andra bilsportgrenar. Tävlingarna körs på särskilda kar-tingbanor, f n. 38 i Sverige. I undantagsfall anordnas kartingtävlingar även på provisoriska banor, exempelvis asfalterade banor inom ett industriområde. Också ren nöjeskörning förekommer, varvid allmänheten mot avgift fär hyra kartingbilar under viss tid.

Motorcykelsporten indelas enligt motorcykelförbundets regler i elva olika tävlingsgrenar. Av dem körs orienterings- och tillföriitlighets­lävlingar samt irialtävlingar ömsom på allmän väg, ömsom på småvägar eller i ren terräng. Också snöskoterlävlingar anordnas ibland på banor som inte är inhägnade. Övriga tävlingsgrenar - motocross, enklare isbanetäv­lingar, roadracing, speedway, isracing, sand- och gräsbanetävlingar, back­tävlingar och dragstertävlingar - körs däremot enbart på inhägnade täv­lingsbanor. I den mån banorna inte ägs av föreningar som är anslutna till motorcykelförbundet, hyr eller arrenderar föreningarna dem för enstaka till-

 

Prop. 1975/76:196                                                    9

fallen eller för mera stadigvarande bruk.

Orienterings- och tillföriitlighetslävlingar är motorcykelsportens motsva­righet lill bilsportens rallytävlingar. Tävlingarna körs med motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped på särskilda orienterings- resp. till-föriitlighetssträckor som företrädesvis löper utmed smärre vägar och stigar i skogsterräng. Sträckorna binds samman med transportsträckor som i regel är föriagda till allmän väg. I tillföriitlighetstävlingarna kan även förekomma specialsträckor, där hastigheten är utslagsgivande, och vissa specialprov.

Trial är en tekniktävling i svårframkomlig terräng, där förarna skall en i taget passera vissa avgränsade observationssträckor ulan att stanna eller sätta ned foten i marken. Förflyttningen mellan lävlingssträckorna sker på transportsträckor. Tävlingarna körs med motorcykel (med eller utan sid­vagn), skoter eller moped. En särskild tävlingsform finns för mopeder som är specialbyggda för trial. Dessa fordon får köras endast inom inhägnat om­råde.

Snöskotertävlingar anordnas dels på inhägnad bana av motocrosstyp, rund­bana eller isbana, dels i form av långlopp på markerad tävlingssträcka i terräng (typ tillföriitlighetslävling).

Motocross är en hastighetstävling för motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped på en 1-5 km lång terrängbana, ofta kraftigt kuperad och försedd med stora gupp. Banan, som är inhägnad, skall vara så beskaf­fad att en medelhastighet av 50 km/tim. inte överskrids.

Enklare isbanelävlingar anordnas på sjöar eller spolade landbanor. Banan skall ha en längd av 300-1 500 m och vara så beskaffad att snabbaste mo­torcykelekipagets medelhastighet inte överstiger 90 km/tim.

Roadracing (ibland något oegentligt benämnt TT) är motorcykelsportens motsvarighet till bilsportens formeltävlingar. Det är en hastighetstävling på landsväg eller annan ytbehandlad vägbana av samma karaktär som vanlig landsväg. Banan -en inhägnad rund- eller rakbana som vid internationella tävlingar skall vara minst 3 km lång - kan vara gemensam för motorcykel-och biltävlingar (racingbana). Tävlingarna körs med motorcykel (med eller utan sidvagn), skoter eller moped. Motorcyklarna är ofta försedda med ström­linjeformade kåpor för att minska luftmotståndet.

Speedway är en hastighetstävling för särskilda motorcyklar som saknar startanordning, bromsar och växellåda. Tävlingarna körs ett visst antal varv och lopp på en 250-400 m lång oval bana av jord, kolstybb e. d. En speciell variant av speedway är isracing som körs på isbana med motorcyklar med nabbade däck.

Sand- och gräsbanetävlingar är en tävlingsform av speedwaytyp som körs med sportmaskiner och specialmaskiner (med eller utan sidvagn) påen minsl 450 resp. 600 m lång rundbana. Gräsbanetävlingar är mindre vanliga i Sve­rige. Däremot anordnas ofta sandbanetävlingar på travbanor på 1 000 m.

Också backtävlingar körs med specialmaskiner och sportmaskiner samt sidvagnsmotorcyklar. Tävlingarna går ut på att en förare i taget skall på

 

Prop. 1975/76:196                                                    10

kortaste tid ta sig upp för en minst 300 m lång avspärrad tävlingsbacke. Dragstertävlingar är liksom bilsportens dragradngtävlingar en accelera­tionstävling där de tävlande köt parvis på en 402,33 m (1/4 engelsk mil) lång rakbana. Dragstertävlingarna körs med slandardmotorcyklar eller med motorcyklar byggda enbart för tävling, s. k. dragsters. Även sidvagnsmo­torcyklar används.

2.3 Särskilda regler för motortävlingar

Motortävlingar på väg lår enligt 105 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) anordnas endast efter tillstånd av länsstyrelse. Vid tävlingarna gäller de tra­fikregler som finns i vägtrafikkungörelsen. Dessutom kan länsstyrelsen med­dela ytteriigare föreskrifter. I övrigt gäller samma regler som för all annan trafik med motorfordon, bl. a. i fråga om registrering, fordons beskaffenhet och utrustning m.m., vägtrafikskatt, trafikförsäkring och körkort.

Utanför väg, dvs. i terräng, gäller enligt 1 § terrängkörningslagen (1975:1313) ett allmänt förbud mot körning med terrängfordon eller mo­torfordon på barmark eller på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog. Enligt 62 § terrängtrafikkungörelsen (1972:594) får sådani fordon dock köras på barmark bl. a. på sådan enskild led i terrängen som är avsedd för mo­torfordonstrafik och inom särskilt anordnat tävlings- eller övningsområde. För motortävlingar som i enlighet härmed anordnas i terräng gäller inte något krav på tillstånd av länsstyrelse. Är tävlingen att anse som offentlig tillställning, krävs dock tillstånd av polismyndighet enligt 12 § allmänna ordningsstadgan (1956:617). För motortävlingar som inte anordnas inom inhägnat tävlingsområde gäller i övrigt de trafikregler som finns i terräng­trafikkungörelsen och de andra regler om registrering etc, som måste iakttas vid motortrafik i allmänhet.

När det däremot gäller motortävlingar som anordnas inom inhägnat täv­lingsområde gäller åtskilliga undantag från de allmänna författningsbestäm­melserna. Flertalet av de regler som terrängtrafikkungörelsen innehåller om trafik i terräng är inte tillämpliga i detta fall. Något krav på körkort eller viss minsta ålder gäller inte heller för den som för motordrivet fordon inom sådant område. Fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlings­område är vidare undantagna från reglerna om registrering, fordons beskaf­fenhet och utrustning m.m., vägtrafikskatt och trafikförsäkring.

För att ett fordon skall lå användas inom inhägnat tävlingsområde gäller emellertid vissa särskilda villkor enligt bilsportförbundets och motorcykel­förbundets tävlingsreglementen. Fördel första måste varje tävlingsbana vara besiktigad och godkänd av vederbörande förbund innan den lår tas i bruk. Reglementena innehåller vissa föreskrifter om banans tekniska utformning vilka i försia hand tar sikte på tävlingsdeltagarnas säkerhet men också avser skyddsanordningar för åskådarna. Besiktningen utförs av särskilda besikt-

 

Prop. 1975/76:196                                                   11

ningsmänsom utsetts av förbunden. Bevis om godkännande lämnas i form av banlicens.

Vidare måste den som anordnar en motortävling ha särskilt tävlings-tillstånd av förbunden. Ansökan om sådant tillstånd skall göras senast en månad före tävlingen. Därvid skall arrangören för granskning och godkän­nande bifoga de tilläggsregler till de allmänna tävlingsreglerna som är av­sedda all tillämpas vid tävlingen. Inom bilsporlen krävs tillstånd av bil­sportförbundet även för den som vill anordna träningskörning eller förarkurs på racing- eller rallycrossbana.

Den som önskar delta i en motortävling måste ha en av vederbörande förbund utfärdad förariicens resp. passagerariicens. Sådan licens krävs också vid träning inom inhägnat tävlingsområde. Licensen gäller i regel under ett kalenderår. Inom bilsporten förekommer dessutom s. k. debutantlicens, som utfärdas av förening tillhörande bilsportförbundet. Denna licens be­rättigar till deltagande i vissa debutanttävlingar och vid tränings- eller öv-ningskörning i vissa fall. Debutantlicens gäller bara vid de särskilda tillfällen för vilka den har utfärdals. Vid karting får sådan licens utfärdas endast för övningskörning vid ett övningstillfälle.

Inom bilsporten är innehav av körkort ett krav för att erhålla förariicens vid racing, rallycross och dragracing. Vid karting gäller däremot inget annat krav än att föraren skall ha fyllt 10 år. Inom motorcykelsporten är lägsta åldern för deltagande vid tävling eller träning inom inhägnat tävlingsområde 12 år. För omyndig som deltar i en motortävling krävs enligt bilsportför­bundets regler medgivande av hans målsman, medan motorcykelförbundets regler kräver att denne är närvarande vid tävlingen.

Vid vissa motortävlingar skall de deltagande funktionärerna inneha funk­tionärslicens. För att erhålla sådan licens gäller vissa kompetenskrav. Li­censen utfärdas av vederbörande förbund för ett kalenderår i taget.

Enligt tävlingsreglementena gäller slutligen att de fordon som används vid en motortävling skall besiktigas före första start. Besiktningen utförs av besiktningsfunktionärer som har godkänts av förbunden. Ändamålet med denna s. k. förbesiktning är bl. a. att kontrollera att fordonen uppfyller de lekniska bestämmelser och säkerhetskrav som enligt tävlingsreglemenlena gäller för tävling inom inhägnat tävlingsområde.

2.4 Försäkringsskyddet vid motortävlingar

Enligt bilsportförbundets och motorcykelförbundets tävlingsreglementen lår en motortävling inte anordnas utan att det finns dels en ansvarsförsäkring som täcker skada som under tävlingen tillfogas tredje man, dels en olycks­fallsförsäkring för vatie tävlande och för funktionär som hör till tävlings­ledningen. Sådana försäkringar skall i allmänhet finnas även vid tränings-dier övningskörning som anordnas av förbundens föreningar.

Försäkringarna tecknas f n, genom förbundens förmedling i försäkrings-

 

Prop. 1975/76:196                                                    12

bolaget Trygg-Hansa, Försäkringspremierna för ansvarsförsäkringen betalas av arrangören eller, i vissa fall, av den som innehar banlicens för tävlings­banan, och de ingår i avgiften lor lävlingstillstånd resp, banlicens. För­säkringspremierna för olycksfallsförsäkringarna betalas av förarna resp, funk­tionärerna i samband med att deras licenser utfärdas.

2.4.1 Försäkringsskyddet för åskådare

Den genom bilsportförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringen omfattar förarens, funktionärens, klubbens och förbundets lagliga ansvar för person- eller egendomsskada som tillfogas tredje man under tävling eller träning med bil på bana eller på avlyst specialsträcka. Försäkringen, som gäller endast under förutsättning att verksamheten är godkänd av för­bundet och utförs enligt gällande bestämmelser, täcker enligt en uttrycklig undantagsbestämmelse inte ansvar för skada som tillfogas person eller mo­torfordon som deltar i tävling eller träning och ej heller ansvar för skada som tillfogas annan funktionär än därvid tiänstgörande poliser, militärer, brandmän eller personal vid Röda Korset. Ett undantag gäller också för skada på annan person eller egendom, om skadan inträffar inom område till vilket allmänheten inte äger tillträde. Premien för försäkringen uppgår till I 000 kr. för varje banracing- och rallycrosstävling inför publik och till 500 kr. för övriga tävlingar inför publik med undanlag för kartingtävlingar där premien uppgår till 50 kr. för varje tävling. För tränings- eller övnings­körning utgår en årspremie på 500 kr. vid racing och rallycross och på 250 kr, vid karting. Utöver dessa premier utgär en tilläggspremie pä 2 kr, för varje dellagande förare med undantag för sådana som har enbart debu­tantlicens.

Den genom motorcykelförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäk­ringen täcker det lagliga ansvar som åvilar föraren, arrangören, klubben eller förbundet för person- eller s.akskada som tillfogas tredje man under tävling eller träning med motorcykel. Vid tävling inför publik eller vid trä­ning i anslutning till tävlingen eriäggs försäkringspremie med ell fast belopp , fjr varje tävling, oavsett antalet tävlande. Premien varierar från 1 075 kr. vid roadracingtävlingar till 25 kr. vid speedwaytävlingar. Om motorcykel med sidvagn deltar, höjs premien med 20 % för alla tävlingsformer. Vid tävling utan publik eller vid träning som inte sker i anslutning lill tävling inför publik utgör försäkringspremien 225 kr. för ett kalenderår.

Både den genom bilsportförbundets och den genom motorcykelförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringen täcker skadestånd upp till 2 milj. kr. vid personskada och 500 000 kr. vid sakskada. Vid sidan av dessa försäkringar kan den som anordnaren motortävling teckna ansvarsförsäkring för ytterligare skadestånd. Denna möjlighel har utnyttjats av bl. a. Anders-torp Racing Club, som har en ansvarsförsäkring som täcker skadestånd upp till 7 milj. kr.

 

Prop. 1975/76:196                                                   13

2,4,2 Försäkringsskyddet för förare och passagerare

Föra re som har en a v bilsport förbundet eller motorcykelförbundet utfärdad förariicens omfaltas automatiskt av den olycksfallsförsäkring som tecknas genom förbundens förmedling. Vid sidvagnslopp inom motorcykelsporten omfaltas också sidvagnspassageraren av förarens försäkring, om han inte har egen förarolycksfallsförsäkring. Försäkringen gäller för den lid förar-licensen har utfärdats och omfattar i allmänhet skador vid tävling, träning eller övningskörning som anordnas enligl förbundens bestämmelser. För­säkringen kan utsträckas att gälla även utländska förare under tävling i Sverige,

Den inom bilsporten gällande olycksfallsförsäkringen omfattar dödsfalls-ersättning med 25 000 kr, och invaliditetsersättning intill 100 000 kr. jämte ett invalidiietslillägg på ylieriigare högst 100 000 kr, I försäkringen ingår också dagsersättning med 10 kr, om dagen till dess att invaliditelsersättning betalas. Vidare kan ersättning utgå för hjälpmedel med 10 000 kr,, för läke-och resekostnader utan någon begränsning och för hemtransport med 1 000 kr, inom Norden och 10 000 kr. utanför Norden. Premien för försäkringen ulgör 8 kr. om året eller 5 kr, per tävlings-, tränings- eller övningskörning vid racing eller dragracing resp, 0:75 kr. per övningskörning vid karting.

Den inom motorcykelsporten gällande olycksfallsförsäkringen omfattar dödsfallsersättning med 25 000 kr. och invaliditetsersättning intill 150000 kr. Vidare utgår läkekoslnadsersätlning intill 5 000 kr. per år och tandska­deersättning intill I 000 kr. per tand. Enligt ett försäkringsalternativ ingår också dagsersättning med 10 kr. om dagen. Premien för försäkringen ulgör för förare med nationell licens 100 kr. eller, enligt det alternativ som in­kluderar dagsersättning, 200 kr. om året. Vid snöskoter- och dragstertävlingar är premien dock bara 35 resp. 50 kr, om året. För förare som har licens enbart för enstaka hastighetstävling uppgår premien till 35 resp. 50 kr, vid roadracing, 10 resp. 15 kr, vid snöskoter- och dragstertävlingar och 15 resp, 25 kr, vid övriga tävlingsformer. För förare i åldern 12-16 år är premien dock aldrig högre än 10 kr. om årel.

2.4.3 Försäkringsskyddet för funktionärer

Vid en motortävling tiänstgör i allmänhet funktionärer som i sin tiänst har utkommenderats föratt upprätthålla ordning och säkerhel vid tävlingen (t, ex. poliser, militärer och brandmän). Dessa funktionärer omfaltas i regel av den irygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 bereder ftertalet arbets­tagare i vårt land ett skydd vid yrkesskador. Enligt denna försäkring utgår full ersättning till den skadelidande enligt skadeståndsrättsliga normer utan att del behöver visas att arbetsgivaren eller annan har vållat skadan upp­såtligen eller genom vårdslöshet.

Vid en motortävling deltar i övrigt olika funktionärer som fullgör sitt

2* Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 196

 

Prop. 1975/76:196                                                   14

uppdrag på fritiden för den arrangerande föreningens räkning. De ingår i tävlingsledningen och skall, som tidigare nämnts, i vissa fall ha en av bil­sportförbundet eller motorcykelförbundet utfärdad funktionärslicens. Dessa funktionärer omfattas av en olycksfalls- och sjukförsäkring som riksidrotts­förbundet har tecknat för samtliga till förbundet anslutna specialförbund. Från försäkringen utgår dödsfallsersättning med 25 000 kr, och invalidi­tetsersättning intill 100 000 kr,, vilket belopp vid svårare invaliditetsfall kan höjas till 200 000 kr. Dessutom tiicker försäkringen lake- och resekostnader intill 25 000 kr.

Funktionärer som har en av bilsportförbundet eller motorcykelförbundet utfärdad funktionärslicens omfaltas vidare automatiskt av den olycksfalls­försäkring som tecknas genom förbundens förmedling. Försäkringen gäller för den tid funktionärslicensen har utfärdats och omfattar skador vid tävling, träning eller övningskörning som anordnas enligt förbundens bestämmelser. Inom bilsporten täcker försäkringen ersättning för hjälpmedel intill 10 000 kr. och för hemtransport intill 1 000 kr. inom Norden och 10 000 kr. uianför Norden. Vidare utgår dagsersäitning med 10 kr. om dagen. Premien för denna försäkring utgör 1:50 kr, om året. Inom motorcykelsporten omfattar försäkringen dödsfallsersättning med 45 000 kr. och invaliditeisersätining intill 150000 kr. Vidare utgår läkekoslnadsersätlning med 25 000 kr. och dagsersättning med 7 kr, om dagen. Premien för denna försäkring uppgår till 3 kr, om årel.

Också funklionärer utan funktionärslicens kan genom arrangörens försorg anslutas till den nu beskrivna funklionärsolycksfallsförsäkringen. Premien ulgör Inom bilsporten 7:50 kr, per tävling och inom motorcykelsporten 1 kr, per tävling eller träning.

2.5 Skadestatistik

Från försäkringsbolaget Trygg-Hansa har överiämnals vissa statistiska uppgifier beträffande personskador som under åren 1969-1975 har uppkom­mit vid motortävlingar som anordnats av föreningar tillhörande bilsport­förbundet och motorcykelförbundet. Av dessa uppgifier framgår all del totala antalet personskador under denna period uppgår till I 871, varav 290 vid biltävlingar och 1 581 vid molorcykeltävlingar. Av de skador som har upp­kommit vid biltävlingar hänför sig mer än en tredjedel, eller 103 skador, till tävlingar utanför inhägnat tävlingsområde (rallytävlingar). Dessa skador berörs inte i del följande. När del gäller skador som har uppkommit vid motorcykeltävlingar saknas uppgift om hur de fördelar sig på tävlingar inom och utom inhägnat tävlingsområde. Det torde dock kunna antas alt det alldeles övervägande antalet hänför sig lill tävlingar inom inhägnat täv­lingsområde.

 

Prop. 1975/76:196                                                             15

2,5,1 Skador på åskådare

Under åren 1969-1975 har sammanlagt 48 åskådare skadats vid motor­tävlingar inom inhägnat tävlingsområde, Slörre delen av dessa skador hänför sig till den svåra olyckan på Gelleråsbanan vid Kariskoga år 1970, då två bilarunder en racingtävling hakadei varandra och slungades över banans av­spärrningar in bland publiken. Vid olyckan dödades 6 åskådare medan 35 åskådare skadades. 1 övrigt har 5 åskådare skadats vid biltävlingar, varav 4 vid racingtävlingar, medan två lindriga åskådarskador förekommit vid motorcykeltävlingar. Sammanlagt har 466 153 kr. utbetalts i ersättning från de genom bilsportförbundets och motorcykelförbundets förmedling tecknade ansvarsförsäkringarna. Den närmare fördelningen av skadorna och utbetalda ersättningar framgår av tabellerna 1 och 2.

Tabell 1 Skador på åskådare vid biltävlingar inom inhägnat tävlingsområde

Antal skador

 

 

Utbetalda

 

 

 

 

Döda

Skadade

Summa

 

0

4

4

1091

6

35

41"

447 191

0

1

1

13 640

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

S:a                         6        40       46       461922

Tabell 2 Skador på åskådare vid motorcykeltävlingar inom inliägnat tävlingsområde

Anlal skador

 

 

Utbetalda

 

 

 

 

Döda

Skadade

Summa

 

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

1

1

470

0

1

1

3 761

0

0

0

0

0

0

0

0

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975

S:a                        0                 2        2                        4 231

 

Prop. 1975/76:196                                                    16

2.5.2 Skador på tävlande och funktionärer

Vid biltävlingar inom inhägnat tävlingsområde har under åren 1969-1975 skadats 129 förare och 12 funktionärer. Av dessa skador hänför sig en femte­del till racingtävlingar och fyra femtedelar till kartingtävlingar. Sammanlagt har 149 740 kr. utbetalls i ersättning från den genom bilsportförbundets för­sorg tecknade olycksfallsförsäkringen för förare och funktionärer. Den när­mare fördelningen av skadorna och utbetalda ersättningar framgårav tabell 3,

Tabell 3 Skador på förare och funktionärer vid biltävlingar inom inhägnat tävlings­område

Antal skador

 

 

Utbetalda

 

 

 

 

Döda

Skadade

Summa

 

0

26

26

16317

2

14

16

46 351

0 -

16

16

8 108

0

g

8

8 055

0

17

17

■ 28 078

0

30

30

16 224

0

28

28

26 607

1969

1970     ,

1971

1972

1973

1974

1975

S:a                         2              139           141             149 740

Vid motorcykeltävlingar har under åren 1969-1975 skadats 1 579 förare, passagerare och funktionärer, de ftesta dock relativt lindrigt. Som förut nämnts torde den avgjort största delen av dessa skador hänföra sig till tävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Sammanlagt har 1 579 000 kr, utbetalts i ersätt­ning från den genom motorcykelförbundets försorg tecknade olycksfallsför­säkringen för förare, passagerare och funktionärer. Den närmare fördelningen av skadorna och utbetalda ersättni ngar framgår av tabell 4,

Tabell 4 Skador på förare, passagerare och funktionärer vid motorcykeltävlingar

Anlal skador        Utbetalda ersällningar

 

1969

229

183 000

1970

216

178 000

1971

249

177 000

1972

214

291000

1973

239

217 000

1974

240

271 000

1975

192

262 000

S.-a                   1 579            1 579 000

 

Prop. 1975/76:196                                                    17

3 Trafikskadelagstiftningen

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s. k. culparegdn. Denna regel, som numera återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar en skada är skyldig att ersätta skadan. Culparegdn gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har de skadeli­dande emellertid sedan länge ett förstärkt skydd genom särskild lagstiftning.

Bestämmelser om skadeståndsansvar för trafikskador återfinns f n. i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilan­svarighetslagen). Skadeståndsansvaret enligt denna lag innebär - något för­enklat-alt ett fordons ägare, förare och, i vissa fall, brukare svarar för skador som uppkommer i följd av trafik med fordonet, om de inte kan bevisa att ska­dan ej har orsakats genom fordonet. Med hänsyn till svårigheterna att klariäg­ga omständigheterna kring en trafikolycka medför detta s, k, presumtions-ansvar i praktiken att skadeståndsansvar enligt bilansvarighetslagen nästan alltid föreligger. Detta skärpta skadeståndsansvar avser dock inte alla skador som orsakas genom fordonet. Bl, a, omfattar ansvaret inte personskador som tillfogas föraren själv. Beiräffande dennes rätt till ersättning av ägaren eller brukaren gäller enbart allmänna skadesiåndsrättsliga regler.

Lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen) innebär att den som enligt bilansvarigheislagen eller allmänna skadestånds­regler har rätt till skadestånd av ett fordons ägare, förare eller brukare kan (å ut detta skadestånd direkl från en särskild försäkring, s. k. trafikförsäkring. Sådan försäkring skall i princip finnas för varje motorfordon. Ett undanlag gäller dock bl. a. förs. k. områdesfordon, dvs. fordon som används uteslutan­de inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller an­nat sådant inhägnat område. Den som skadas i följd av trafik med sådant for­don kan alltså endasl vända sig mot ägaren, föraren eller brukaren personli­gen med sitt krav på ersättning enligt bilansvarighetslagen eller allmänna ska­deståndsregler.

De nuvarande bestämmelserna i bilansvarigheislagen och irafikförsäk­ringslagen ersätts den I juli 1976 av en ny trafikskaddag (1975:1410), Också enligt denna lag är den som äger ett motorfordon i princip skyldig all ha tra­fikförsäkring för sill fordon. Denna skyldighet är sanktionerad genom sär­skilda straff och viiesbeslämmelser. Trafikförsäkring meddelas av försäk­ringsanstalt som har lått tillstånd därtill av regeringen, F, n. meddelar 16 för­säkringsanstalter trafikförsäkring.

Trafikskadelagen innebäratt ersättningssystemet vid trafikskador frikopp­las från skadeståndsreglerna och omvandlas till ett frislående försäkringssys­tem, från vilkel ersättning (s, k, irafikskadeersäiming) ulgår utan att del be­höver fastställas all någon är personligen skadeståndsansvarig för skadan. Er­sättningsbeloppen skall dock alhjämt bestämmas enligt skadeslåndsrällsliga principer. En utgångspunkt är alltså att den skadelidande skall ha full ersätt-

 

Prop. 1975/76:196                                                   18

ning för sin skada. Den begränsningen gäller dock alt ersättning från ett for­dons trafikförsäkring utgår med högsl 50 milj, kr. med anledning av en och samma händelse.

När det gäller personskador utgår irafikskadeersäiming på rent objektiv grund, dvs, oberoende av om någon kan anses vållande till skadan eller ej, Er­sättningsberättigade är alla som skadas i trafiken, alltså även föraren själv. För ersättningsrätten är del i princip utan betydelse om den skadelidande har medverkat till skadan. Bara i undanlagsfall kan ersättningen jämkas på grund av den skadelidandes medverkan. Ett sådant fall är att den skadelidande har medverkat lill skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Ett annat fall gäller ersäitning lill förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller ratto­nykterhet och därvid har medverkat till skadan genom enkel vårdslöshet.

Beträffande sakskador gäller olika regler beroende på vilket föremål som har skadats. Om ett motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon skadas, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring. Har skadan däremot vållats genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring. Uppstår skador på egendom som inte befordras med motorfordon, utgår ersättning på objektiv grund från försäkringen fördel fordon varigenom skadorna har orsakats. För­säkringstagaren och fordonets brukare eller förare är dock i princip undantag­na från rätten till ersättning för sakskador som tillfogas dem genom det egna fordonet.

Beträffande motorfordon som saknar föreskriven trafikförsäkring svarar samtliga trafikförsäkringsanstaller solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits. Försäkringsanstalterna sva­rar även solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för ett fordon vars identitet inte kan fastställas. Försäk­ringsanstalterna företräds i dessa fall av en trafikförsäkringsförening, vars er­sättningsansvar fördelas mellan anstalterna efter förhållandet mellan belop­pen av de premier för direkl tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.

Rätten till irafikskadeersäiming lår i princip inle inskränkas genom försäk­ringsavtalet eller genom annan lagstiftning, Försäkringsansialten har enligt huvudregeln inte heller möjlighet att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från annan än den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårds­löshet eller, i fråga om förare som hargjort sig skyldig lill rattfylleri eller ratto­nykterhet, genom enkel vårdslöshet.

Försäkringsanstalten kan emellertid i försäkringsavtalet förbehålla sig rätt att kräva utgiven trafikskadeersätlning åter från försäkringstagaren intill be­lopp för vilket denne har åtagit sig att stå självrisk, Närdet gäller fysisk person lar sådan självrisk uppgå lill högsl en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring .som gäller för januari månad det år skade­händelsen inträffar. En motsvarighet till möjligheten att la ut viss självrisk av försäkringstagaren gäller i fall då trafikförsäkringsföreningen har gett ut tra-

 

Prop. 1975/76:196                                                    19

fikskadeersättning för skada som har orsakats genom ett oförsäkrat fordon, 1 sådant fall får Irafikskadeersältningen krävas åter från den försäkringspliktige intill en tiondedel av det förut nämnda basbeloppet.

Trafikskadelagen tillämpas ej på vissa fordon. Bl, a, är fordon som används uleslulande inom inhägnal tävlingsområde undantagna från lagen. Vid skada som orsakas genom ett sådant fordon gäller därför, om inte annan lagstiftning kommer till slånd för dessa fordon, endasl allmänna skadeståndsregler.

4 Frågans tidigare behandling

Lagen (1929:77)om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen) innehöll vid sin tillkomst ett undanlag från trafikförsäkringsplikten för mo­torfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat sådant inhägnat område. Sedan viss tvekan uppstått i fråga om undan­tagsregelns tillämplighet på motorfordon som användes vid haslighetstäv-lingar inom inhägnat område, kompletterades undantagsbestämmelsen år 1951 på sådant sätt att inhägnat tävlingsområde likställdes med annal inhäg­nal om rade (se SOU 1938:27 s. 91-93, SOU 1949:26 s. 115 och prop, 1951:30 s, 262-263),

1 olika lagsiiftningssammanhang har övervägts om man borde införa tra­fikförsäkringsplikt för fordon som används uteslutande inom inhägnat täv­lingsområde. 1 ett av 1937 års trafikförsäkringssakkunniga avgivet betän­kande (SOU 1938:27) med förslag till irafikförsäkringslag uttalades beträffan­de denna fråga att de risker som förelåg vid motortävlingar på tävlingsbana inte borde belasta trafikförsäkringen i allmänhet, 1 stället föreslogs att en sär­skild obligatorisk tävlingsförsäkring skulle inrättas vid sidan av den vanliga trafikförsäkringen. Enligt detta förslag skulle tävlingsförsäkringen omfalta skador som vid tävling eller träning med motorfordon på tävlingsbana tillfo­gades åskådare och funktionärer. Förslagel föranledde dock ej lagstiftning.

Frågan om försäkringsskyddet vid motortävlingar inom inhägnal tävlings­område togs upp på nytt av 1945 års försäkringsutredning i ett betänkande (SOU 1949:26) med förslag till lag om trafikförsäkring m, m, I motsats till 1937 års sakkunniga ansåg utredningen att den allmänna trafikförsäkringen borde täcka även skador som tillfogades tredje man vid tävling med motor­fordon på tävlingsbana eller vid träning för sådan tävling. Inte heller detta för­slag lades emellertid till grund för lagstiftning.

1 betänkandet (SOU 1957:36) Trafikförsäkring anförde bilskadeulredning-en att motortävlingar inom avspärrat område erbjöd sådana speciella risknio-ment alt ersättning inte borde utgå från den allmänna trafikförsäkringen för skador som uppkom vid sådana tävlingar. Utredningen avstod emellertid från all föreslå några bestämmelserom särskild försäkring vid sådana tävling­ar,

Frägan om irafikförsäkringsplikt för lävlingsfordon berördes också av mo-torredskapsutredningen I belänkandel (SOU 1974:26) Molorredskap. Enligl

 

Prop. 1975/76:196                                                   20

utredningen borde i princip alla motordrivna fordon, alltså även motorred­skap och områdesfordon, vara underkastade såväl registreringsplikt som tra­fikförsäkringsplikt. Utredningen föreslog dock alt det nuvarandeundanlagel för fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle behällas. Utredningens förslag är föremål för överväganden inom kommu­nikationsdepartementet.

Enligt trafikskadeutredningen borde det nya trafikskadesyslem som före­slogs i utredningens betänkande (SOU 1974:87) Trafikskadeersätlning omfat­ta alla motordrivna fordon med undantag endasl för fordon som var avsedda att föras av gående. Den av utredningen föreslagna trafikskadelagen borde alltså tillämpas även på fordon som användes uteslutande inom inhägnat täv­lingsområde. Som skäl för alt slopa undantaget i irafikförsäkringslagen för dessa fordon anförde utredningen följande.

De skäl som ursprungligen föranlett undantaget för tävlingsfordon ärenligt trafikskadeuiredningens mening inte längre bärande. Argumentet alt tra­fikförsäkringen inle bör belastas med de särskilda risker som lävlingsfor-donen skapar är inte hållbart. Sådana särskilda risker uppkommer också vid s. k. rallytävlingar på allmänna vägar där vanliga registrerade motor­fordon deltar, och i dessa fall gäller irafikförsäkringsplikten. Liksom pro­blemet med de ökade riskerna i sådana sammanhang löses genom alt för­säkringsbolagen lar ut specielll höga premier för den lid ett fordon används vid tävling kan del förutsättas all särskilt höga premietariffer kommer att tillämpas för sådana normalt inle registrerade fordon som används vid täv­lingar inom inhägnade områden. På den vägen undviker man att de höga skadekostnader som kan uppkomma i händelse av olyckor under tävlingarna belastar trafikförsäkringstagarkollekiivet som helhet, 1 stället kommer de att bäras av dem som har skapat de särskilda riskerna, dvs, ägarna av täv­lingsfordonen.

En annan faktor som lorde ha spelat en väsentlig roll när undanlaget infördes sammanhänger med irafikförsäkringssummornas storlek. Det är uppenbart att de låga belopp som från början föreskrevs i trafikförsäkrings­lagen - 60 000 kr, för personskada med begränsning till 20 000 kr, för varje skadad eller dödad person och 10 000 kr. för sakskada - var helt otillräckliga i tävlingssammanhang. Genom de höjningar av beloppen som därefter suc­cessivt har genomförts och som resulterat i alt beloppen nu ulgör 25 milj, kr, för personskada (ulan individuell begränsning) och 5 niilj, kr, för sakskada har situationen radikalt förändrats. Med ett sådant enhetligt begränsnings­belopp om 30 milj. kr, per fordon och händelse som trafikskadeutredningen föreslår - i förening med de väsentliga förbättringar av förmånerna från socialförsäkringen som har genomförts sedan år 1929 - torde riskerna för alt tillgängliga bdopp för trafikskadeersättning skall visa sig otillräckliga ens vid en mycket allvariig lävlingsolycka vara utomordentligt ringa, Dess­ulom bör framhållas att del liksom hittills i och för sig inte lär möta hinder mot alt behörig myndighet vid meddelande av tillstånd till sådana tävlingar som det här gäller föreskriver som villkor att lävlingsarrangören eller de tävlande skall teckna tilläggsförsäkringar som garanterar de presumtivt ska­delidande ett ännu bättre skydd än trafikförsäkringen ger.

Också i prop, 1975/76:15 med förslag till trafikskaddag m, m, föreslogs alt fordon som användes uteslutande inom inhägnal tävlingsområde skulle

 

Prop. 1975/76:196                                                   21

omfattas av de nya trafikskadereglerna och alltså bl, a, vara irafikförsäk-ringspliktiga. Denna ståndpunkt kritiserades i ett par motioner lill riksdagen. Enligt motionärerna skulle detta förslag kunna la svåra konsekvenser för motorsporten och dess utövare. Med anledning härav yrkades att fordon som användes uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle tas undan från trafikskadelagen.

Efter att ha redoort för försäkringsskyddet vid motortävlingar uttalade lagutskottet i sitt betänkande med anledning av propositionsförslaget (LU 1975/76:3) följande.

Som motionärerna påstått måste de för motortävlingar sålunda gällande ansvarighetsförsäkringarna anses ge iredje man, dvs. åskådarna, ett som regel tillfredsställande försäkringsskydd. Det bördock observeras att de maxi­mala skadeståndsbeloppen är väsentligt lägre än den högsta ersäitning som enligt trafikskadelagen kan ulgå med anledning av en och samma händelse, nämligen 50 milj. kr. När det gäller förare och funktionärer däremot är den nuvarande ordningen enligt utskottets mening inte tillfredsställande. De försäkringsbelopp som kan utbetalas på grund av olycksfallsförsäkringarna är även efter aviserade höjningar från den 1 januari 1976 alltför låga för att nämnda kategorier skall anses ha ett fullgott försäkringsskydd.

Vad utskottet nu anfört om bristerna i gällande försäkringsskydd ulgör enligt utskottets mening ett starkt skäl för att låta den obligatoriska tra­fikförsäkringen omfalta även tävlingsfordonen. Härtill kommer att bilan­svarighetslagen upphävs genom den nya trafikskadelagen. Om tävlingsfor­donen undantas från trafikskadelagens tillämpningsområde blir en skadeli­dande vid en motortävling därför exklusivt hänvisad till de möjligheter att (å skadestånd som reglerna i skadeståndslagen erbjuder. Det innebär såsom ulskoltet inledningsvis framhållit, att den skadelidande i princip måste styrka vållande hos fordonets förare, ägare eller brukare eller annan person. Eftersom de av motorsporiorganisationerna tecknade ansvarighetsförsäk­ringarna är utformade för att täcka det ansvar som gällande ansvarighets-lagstiftning ålägger förare, ägare och brukare av motorfordon, skulle an­svarighetsförsäkringarna i fortsättningen komma all täcka endasl vållan-deansvaret i skadeståndslagen. Behålls det nuvarande undanlaget för läv­lingsfordon i den nya lagstiftningen utan att annan reglering för dessa fordon kommer till slånd leder reformen följaktligen lill en försämring av i första hand iredje mans möjligheler att lå ersättning för skador i samband med motortävlingar. En sådan konsekvens anser utskottet inte godtagbar.

Försäkringsbranschens service AB har emellertid upplyst att branschen under hösten 1975 har gjort vissa undersökningar om möjlighelerna att utomlands ålerförsäkra den nu föreslagna trafikförsäkringen. Det har därvid visat sig att det inte går att till rimliga kostnader ålerförsäkra en trafik­försäkring för tävlingsfordon om den skall täcka även skada på förare och fordon, Däremoi torde möjlighel finnas att ålerförsäkra en ansvarighets­försäkring som täcker skada som vid motortävling kan drabba tredje man. Nu angivna förhållanden medför att man från försäkringshåll inte f. n, kan ange vilka premier man kommer att bli tvungen att ta ut för att meddela en fullständig trafikförsäkring för tävlingsfordon. Med all sannolikhet kom­mer premierna dock att bli betydligt högre än vad man lidigare räknat med. Från försäkringshåll har vidare uppgetts att det visserligen torde gå alt i praktiken ordna en trafikförsäkring individualiserad för varje tävlingsfordon

 

Prop. 1975/76:196                                                   22

men all delta med hänsyn till fordonens karaklär kommer all medföra belydande administrativa besvär och kostnader, vartill kommer svårighe­terna alt kontrollera alt trafikförsiikringsplikten efterievs. En kollektiv an­svarighetsförsäkring är därför, såsom försäkringsbranschen ser del, den enda realistiska lösningen på försäkringsproblemet.

De upplysningar som sålunda lämnats från försäkringshåll visar att mo­tionärernas farhågor för alt ett införande av tävlingsfordonen under tra­fikskadelagen skulle kunna medföra kraftigt ökade försäkringskostnader va­rit berättigade. En sådan följd av lagstiftningen skulle i sin tur kunna la betydande negativa konsekvenser för motorsporten som sådan och för del arbeie som motorsporiorganisationerna lägger ned på att ge slora grupper av ungdomar med motorinlresse en givande fritidssysselsättning och att samtidigt fostra dem till ansvarskännande och omdömesgilla fordonsförare. Härtill komnter svårigheterna all administrera och kontrollera en trafik­försäkring för lävlingsfordon som ju utgör en mycket heterogen grupp av fordon och maskiner och som under en tävling kan la i stort setl vilka delar som helst utbytta.

Vad utskottet nu anfört visar att en generell lagstiftning för skador i följd avtrafik med motorfordon på väg inte utan olägenheter eller ingrepp i lagstiftningens systematik kan göras tillämplig på den speciella verksamhel som motortävlingar inom inhägnat område ulgör. Enligt utskoiteis mening bör därför ansvarighets- och försäkringsfrågorna, när det gäller tävlings­fordon, regleras särskilt. Utskottet tillstyrker med bifall till motionerna, såvitt nu är i fråga, att tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens lillämp­ning. Delta kan lagtekniskt ske genom att till I S första stycket fogas ett tillägg av innebörd all lagen ej tillämpas på motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde.

Såsom utskottet tidigare anfört innebär undantagandet av lävlingsfordo-nen från lagens lillämpning en inte godtagbar försämring av tredje mans skadeständsskydd. Detta kan emellertid avhjälpas genom en särskild an­svarighetslagstiftning för motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. En sådan ansvarighetslag bör tillerkänna iredje man rätt till ersättning för skada på rent objektiv gruiid, Rälten till ersäitning bör garanteras genom en ob­ligatorisk ansvarighetsförsäkring. Utskottet vill understryka att lagen även måste omfatta skador på tredje man under träningskörning. Hur den fö­reslagna lagen närmare bör utformas lår ankomma på regeringen alt över­väga. Med hänsyn till att bilansvarigheislagen upphör all gälla, när tra­fikskadelagen träder i kraft den 1 juli 1976, måste förslag till en ny an­svarighetslag för tävlingsfordon föreläggas riksdagen under våren 1976,

Avslutningsvis vill utskottet ånyo stryka under vad utskottet tidigare anfört om att de nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna inte ger förarna av tävlingsfordon ett tillfredsställande försäkringsskydd, Uiskotiei utgår emellertid från alt motorsporiorganisationerna nu, när skada på tävlings­förare inte kommer all omfattas av trafikskadelagen, vidtager åtgärder för att få lill stånd en väsentlig höjning av de maximibelopp, som kan utgå från olycksfallsförsäkringarna, Della torde kunna ske ulan alltför betydande kostnader. Om någon förbättring av förarnas försäkringsskydd inte kan å-sladkommas genom frivilliga avtal, lorde det enligl utskottels mening bli nödvändigt att lagstiftningsvägen trygga deras rätt lill ett fullgott skadestånd. Med hänsyn till frågans vikt förutsätter utskottet att regeringen följer ut­vecklingen på området och vidtar erforderliga åtgärder.

 

Prop.1975/76:196                                                    23

Riksdagen beslöt alt trafikskadelagen ej skulle tillämpas på motordrivet for­don som används uteslutande inom inhägnal tävlingsområde. Vidare anslöt sig riksdagen till vad utskottet anfört om behovet av skadestånds- och försäk­ringsskydd för tredje man vid träning och tävling med motorfordon inom in­hägnat tävlingsområde samt om förbättrad olycksfallsförsäkring för tävlings­förare. Detta tillkännagavs för regeringen genom rskr 1975/76:113.

5 Föredraganden

Tävlingar med bil och motorcykel är stora publikevenemang i vårt land. Under år 1975 anordnades mer än 1 000 sådana tävlingar vilka besöktes av i det närmaste 850 000 åskådare. Motorsporten har också ett stort antal utövare. Svenska bilsportförbundet (SBF) och Svenska motorcykelförbundet (SVEMO), som handhar ledningen av bilsporten resp. motorcykelsporten i Sverige, beslår av drygt 600 föreningar med .sammanlagt över 100 000 medlemmar. De flesta medlemmarna är yngre än 25 år. Förbundet ser som en viktig uppgift att ge ungdomar med motorintresse en givande fritids­sysselsättning och att samtidigt fostra dem till ansvarskännande och om­dömesgilla motorförare.

Motortävlingar anordnas dels på allmän eller enskild väg, dels inom in­hägnal tävlingsområde. För tävling på väg gäller vanliga trafikregler, och de tävlande är underkastade samma krav i fråga om registrering, körkort och trafikförsäkring m, m, som gäller för all annan trafik med motorfordon. Tävlingarna avgörs på vissa avgränsade sträckor, där hastigheten eller kor-skickligheten är utslagsgivande. Exempel på sådana tävlingar är bilrallyn saml tillföriitlighets- och Irialtävlingar med motorcykel.

För tävling inom inhägnat tävlingsområde gäller däremot åtskilliga undan­tag från de författningsbestämmelser som annars måste iakttas vid trafik med motorfordon. De fiesta trafikreglerna är inte tillämpliga i detta fall, och något krav på körkort eller viss minsta ålder gäller inte för den som för motorfordon inom sådant område. Fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde är vidare undantagna från de allmänna reg­lerna om registrering och trafikförsäkring m, m.

Motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde utövas i olika former på tävlingsbanor av speciell lyp. Som exempel på sådana bantävlingar kan näm­nas racing, rallycross och karting inom bilsporten saml roadracing, motocross och speedway inom motorcykelsporten. Gemensamt för banlävlingarna är att hastigheten har utslagsgivande betydelse. Mycket höga hasiigheier uppnås vid tävlingar på specialbyggda tävlingsbanor av typ Anderstorp. 1 allmänhet används specialutrustade och oregistrerade fordon.

Med hänsyn främst till de höga hastigheter som kan förekomma innebär banlävlingarna stora risker för olycksfall. Särskilt utsatta är naturligtvis de tävlande själva, men även funklionärer och åskådare löper risk alt skadas om ett lävlingsfordon skulle komma ur kurs och köra av banan. Olyckor har också ibland inträffat. Den hittills svåraste olyckan utspelade sig år

 

Prop. 1975/76:196                                                   24

1970, då två bilar under tävling på Gelleråsbanan vid Karlskoga hakade i va­randra och slungades över banans avspärrningar in bland publiken. Vid olyckan dödades 6 åskådare medan 35 åskådare skadades, I övrigt har inle något dödsfall inträffat bland åskådare. Under de senaste åren häröver huvud taget inga åskådare skadats inom bilsporten och bara ett par lindriga åskå­darskador förekommit inom motorcykelsporten. Även skador på funktio­närer är sällsynta. Däremot skadas åriigen flera förare eller passagerare under tävling eller träning på inhägnade tianor. Under den senaste femårsperioden rör det sig i genomsnitt om 200-250 sådana personskador per år, I regel har skadorna dock varit relativt lindriga, och dödsfall är sällsynla även bland förare och passagerare.

Motorsportens nationella och internationella organisationer arbetar kon­linueriigt på att öka säkerheten vid motortävlingarna. I vårt land har bil­sportförbundet och motorcykellöri)undet i sina tävlingsreglemenlen lämnat noggranna anvisningar om tävlingsbanornas beskaffenhet och avspärrning mot publiken m. m. och om fordonens och de tävlandes utrustning e, d. Före varje tävling kontrollerar förbunden att dessa anvisningar följs. Vidare har regeringen år 1972 uppdragit ål statens trafiksäkerhetsverk alt tillsam­mans med rikspolisstyrelsen och slatens vägverk inrätta eti samarbetsorgan med uppgift att utarbeta föreskrifter och anvisningar för prövning av an­sökningar om tillstånd till motortävlingar på väg och på slutna banor. Detta samarbelsorgan, den s. k. SAMT-gruppen. följer fortlöpande utvecklingen av säkerhetsfrågorna och släller upp normer för säkerhetsanordningar till skydd för såväl de tävlande som åskådarna.

Också försäkringsskyddet vid skador som uppkommer i samband med motortävlingar har sedan länge tilldragit sig uppmärksamhet, F, n, skyddas åskådare och andra utomstående is, k, tredje man) av en särskild ansvars­försäkring som tecknas av arrangörerna genom bilsportförbundets resp. mo­torcykelförbundets förmedling. Försäkringen täcker skadestånd upp lill 2 milj, kr. vid personskada och 500 000 kr. vid egendomsskada. I vissa fall förekommer även att arrangören tecknar en kompletterande ansvarsförsäk­ring som täcker ytteriigare skadestånd. Sålunda har Anderstorp Racing Club en ansvarsförsäkring som täcker skadestånd upp till 7 milj, kr. Också de tävlande harett visst försäkringsskydd. De är nämligen automatiskt anslutna till en olycksfallsförsäkring som tecknas genom förbundens förmedling. För­säkringen omfatiar dödsfallsersättning med 25 000 kr, och invaliditetser­sättning med maximalt 200 000 kr, inom bilsporlen och 150 000 kr. inom motorcykelsporten. Vidare utgår dagsersäitning och ersättning för lake- och resekostnader m. fl. utgifter. Ett motsvarande försäkringsskydd finns för funktionärer, som inom motorcykelsporten kan få ytteriigare ersäitning.

Frågan om försäkringsskyddet vid motortävlingar har behandlals i olika lagsiiftningssammanhang. Diskussionen har därvid framför allt gällt om trafikförsäkringsplikt borde föreligga vid tävlingar med motorfordon som används uleslulande inom inhägnat tävlingsområde. Denna tanke har dock

 

Prop. 1975/76:196                                                   25

tidigare i allmänhet avvisats. Del främsta skälet till denna ståndpunkt torde ha varit alt den allmänna trafikförsäkringen inte borde belastas med de särskilda skaderisker som dessa tävlingar innebär. Vid något lillfälle har i stället föreslagits att en obligatorisk tävlingsförsäkring skulle införas vid sidan av den vanliga trafikförsäkringen för att läcka skador vid motortäv­lingar. Detta förslag har dock inte lett lill lagstiftning.

Också vid tillkomsten av trafikskadelagen (1975:1410) diskuterades hur tävlingsfordonen borde behandlas i försäkringsavseende. Denna lag, som den 1 juli 1976 ersätter de nuvarande bestämmelsema om ersättning vid ira-fikskador i bilansvarigheislagen och trafikförsäkringslagen, skiljer sig från dessa bestämmelser i framförallt följande hänseenden. Ersättningssystemet vid trafikskador omvandlas till ett från skadeståndsreglerna fristående för­säkringssystem, där det högsta ansvarsbeloppet för varje trafikförsäkring höjs till 50 milj, kr, med anledning av en och samma händelse. Från ett fordons trafikförsäkring utgår ersättning även till fordonets förare. Vid per­sonskador har den skadelidande i princip rätt till full ersättning även om han själv har medverkat till skadan. Vid alla personskador, liksom vid sak­skador som tillfogas utomstående tredje man, utgår ersättningen på rent objektiv grund, dvs, oberoende av om någon kan anses vållande till skadan eller ej,

Trafikskadelagen grundar sig på ell förslag av trafikskadeutredningen i betänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersätlning. 1 utredningens förslag gjordes inle något undantag för tävlingsfordon. Enligt utredningen fanns det nämligen inte något bärande skäl för att, som tidigare skett, la undan dessa fordon från trafikförsäkringsplikten. Någon ändring i utredningens förslag i denna del gjordes inte i propositionsförslaget (prop. 1975/76:15). Riksdagen beslöt emellertid att tävlingsfordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde skulle undantas från trafikskadelagen (LU 1975/76:3, rskr 1975/76:113). Avgörande för detta beslut var att en till-lämpning av lagen på dessa lävlingsfordon skulle kunna medföra kraftigt ökade försäkringskostnader för fordonen, något som i sin tur skulle kunna få betydande negativa konsekvenser för motorsporten som sådan.

I samband med detta beslut överiämnade riksdagen åt regeringen att ut­arbeta förslag lill en särskild lag om försäkring vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde, Enligl riksdagen borde ersättning från sådan för­säkring ulgå på rent objektiv grund lill åskådare och andra utomstående som skadades vid sådana motortävlingar. Riksdagen uttalade vidare att de nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna inte gav ett tillfredsställande för­säkringsskydd. Om detta skydd inle förbättrades genom frivilliga avtal, kun­de det enligl riksdagen bli nödvändigt att lagstiftningsvägen trygga även förarnas rätt till en fullgod ersäitning. Riksdagen förutsatte all regeringen följde utvecklingen på området och vidtog erforderliga åigärder.

För egen del vill jag till en början understryka att åskådare som skadas vid motortävlingar självfallet måste ha samma rätt till ersättning som trafik-

 

Prop. 1975/76:196                                                   26

offer i allmänhet. Med hänsyn härtill kunde del synas ligga nära lill hands att göra reglerna i trafikskadelagen om ersättning från trafikförsäkringen tillämpliga också på sådana skador. En sådan lösning skulle emellertid med­föra vissa lekniska problem, Trafikskadelagen utgår nämligen från att det finns en individuell trafikförsäkring för varje försäkringspliktigi fordon, och försäkringsplikten skall fullgöras av fordonsägaren. Enligt vad som fram­kommit under riksdagsbehandlingen av lagen går denna ordning svåriigen att lillämpa på lävlingsfordonen, som inle alltid ulgör några specificerade maskiner ulan under en tävling kan få praktiskt taget alla delar utbytta. 1 vart fall aren kollektiv försäkring för dessa fordon lättare att administrera och kontrollera än individuellt tecknade trafikförsäkringar.

Åskådarnas rätt till ersättning bör alltså garanteras genom en särskild lag om obligatorisk försäkring vid motortävling inom inhägnat tävlings­område. En sådan försäkring, som lämpligen kan kallas molortävlingsför-säkring, bör även finnas vid träning, övningskörning, uppvisning eller lik­nande användning inom sådant område. Försäkringen bör vara gemensam för alla lävlingsfordon som används vid dessa tillfällen och bör täcka både person- och sakskador som där\'id kan komma alt tillfogas åskådarna.

Av vad jag nyss har sagt framgår att ansvaret för att motortävlingsför­säkring finns vid tävling, träning e.d, inom inhägnat tävlingsområde inte bör läggas på varje fordonsägare för sig, 1 fråga om försäkringspliktens full­görande är det enligt min mening naturiigt att i stället knyta an till den ordning som tillämpas beträffande de nuvarande frivilliga ansvarsförsäk­ringarna vid motortävlingar. Skyldigheten att ta motorlävlingsförsäkring bör alltså åvila den som anordnar tävlingen, träningen e, d. Om en sådan an­ordnare inte finns, vilket kan tänkas inträffa vid vissa tränings- eller öv­ningskörningar, bör försäkringsplikten i slällel fullgöras av tävlingsområdets ägare. Har ägaren upplåtit hela området åt annan för sådant ändamål -något som inte är ovanligt - bör försäkringsplikten dock fullgöras av denne,

F, n, brukar bilsportförbundet resp. motorcykelförbundet kontrollera att ansvarsförsäkring finns, innan förbunden enligl sina tävlingsreglemenlen lämnar tillstånd till en motortävling inom inhägnat tävlingsområde. Från försäkringshåll har upplysts att denna kontroll har varit effektiv. Såvitt känt har nämligen inle något fall förekommit där ansvarsförsäkring har saknats vid en sådan tävling. Det lorde kunna förutsättas att förbunden även efter del alt försäkringsfrågan har reglerats i lag kommer att fortsätta med sin kontroll av att föreskriven försäkring finns vid motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening inte an­ledning att nu överväga andra kontrollåtgärder. Skulle det emellertid komma alt visa sig att förbundens kontroll inte är tillräcklig för att förhindra över­trädelser av reglerna om motortävlingsförsäkring, får konlrollfrågan tas upp på nytt.

Givetvis måste del också finnas någon påföljd för den som inte fullgör sin försäkringsplikt. Sådana fall kan ju, trots förbundens kontroll, uppkomma

 

Prop. 1975/76:196                                                   27

exempelvis när tävling, träning e, d, anordnas ulan förbundens vetskap. Påföljden bör enligl min mening vara av samma slag som vid försummelse att ta trafikförsäkring. Sådan underiåtenhet bestraffas f n. med böter. Jag avser emellertid att inom kort förelägga regeringen förslag till en proposition som innebär att bötespåföljden ersätts av en offentligrättslig avgifi, benämnd trafikförsäkringsavgift. Genomförs detta förslag, kan del finnas anledning alt införa en motsvarande avgift även för den som inte fullgör sin skyldighet att la rnotortävlingsförsäkring. Som jag senare kommer att gå in på bör dock reglerna om motortävlingsförsäkring träda i kraft redan den 1 juli 1976, medan förslagel om trafikförsäkringsavgift är avsett att träda i krafl först vid en senare tidpunkt. Alt införa en offeniligrätlslig avgift av detta slag enbart för den som underiåter att ta motorlävlingsförsäkring bör inte komma i fråga. Till en början bör därför inle föreskrivas någon annan påföljd än böler för sådan underiåtenhet,

1 likhet med vad som gäller i fråga om trafikförsäkring bör moiortäv-lingsförsäkring kunna meddelas endast av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. Sådan försäkringsanstall bör å andra sidan också vara skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring. Skulle undantagsvis sådan försäkring saknas när åskådare tillfogas skada genom ett lävlingsfordon, bör samtliga försäkringsanstaller som vid skadetillfällel hade tillstånd att meddela molortävlingsförsäkring vara skyldiga att soli­dariskt utge den ersättning som skulle ha utgått om försäkring hade funnits. 1 överensslämmelse med vad som gäller på trafikförsäkringsområdet bör en särskild regel uppställas om att detta solidariska ansvar skall fördelas mellan försäkringsanstalierna efler förhållandet mellan beloppen av de pre­mier för direkt tecknade motortävlingsförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår, Försäkringsanstalierna bör dock, liksom när del gäller trafikförsäkring, ha möjlighet alt sinsemellan komma överens om annan fördelningsgrund,

Beiräffande åskådarnas rätt lill ersättning från motortävlingsförsäkringen bör så långt möjligt tillämpas samma regler som gäller för irafikskadeer­säiming enligt trafikskadelagen. Ersättningssystemet bör alltså konstrueras som ett från skadeståndsreglerna frislående försäkringssystem, från vilkel ersättning för såväl person- som sakskada utgår på rent objektiv grund utan all det behöver faslslällas att någon är personligen skadeslåndsansvarig, 1 likhet med irafikskadeersältningen bör ersättningsbeloppen dock besläm­mas enligl skadeslåndsrällsliga principer. En utgångspunkt bör alltså vara att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. Liksom på ira-fikförsäkringsområdel bör dock den begränsningen gälla att ersättning med , anledning av en och samma händelse ulgår med högst 50 milj, kr. Ocksä när del gäller jämkning av ersättningen på grund av medverkan på den skadelidandes sida och återkrav av utgiven ersättning bör samma regler tillämpas som beträffande trafikskadeersätlning. Vid personskador bör alltså jämkning eller återkrav i princip kunna förekomma bara när någon upp-

 

Prop. 1975/76:196                                                   28

såtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

Från försäkringshåll har upplysts alt ell försäkringssystem som är utformat på detta sätt inte behöver föranleda några större premiehöjningar i förhållande till premierna enligt de ansvarsförsäkringar som gäller f n. vid motortäv­lingar. Problemet med återförsäkring kan enligl försäkringsbolagen lösas genom att större delen av de försäkringsanstaller som har tillstånd att med­dela trafikförsäkring bildar en s. k, reassuranspool som läcker den i lagen föreskrivna försäkringsrisken. Avsikten är att över- eller underskott som uppkommer på grund av verksamheten med molortävlingsförsäkringen skall fördelas mellan de försäkringsbolag som ingår i denna pool efter förhållandet mellan bolagens premier för direkl tecknade trafikförsäkringar.

Dessa upplysningar ger vid handen att införandel av en motorlävlings­försäkring till skydd för åskådare vid motortävlingar inte behöver få några negativa konsekvenser i ekonomiskt avseende för motorsporten. Försäk­ringsbolagens lösning föratt komma till rätta med ålerförsäkringsproblemen har jag inte någon erinran mot. Enligl min mening behöver denna fråga dock inte regleras i lag.

En särskild fråga är vad som skall gälla när skador tillfogas någon som tiänstgör som funktionär vid en motortävling. F. n. gäller att funktionärer som utfördetta uppdrag i sin anställning-som fallet är med poliser, militärer och brandmän som tjänstgör för att upprätthålla ordning och säkerhel vid tävlingen - som regel har ett tillfredsställande skydd genom den trygg­hetsförsäkring som fr. o. m. år 1974 gäller för större delen av arbetsmark­naden. Övriga funktionärer har emellertid endasl ett bristfälligt skydd. De olycksfallsförsäkringar som f n, gäller för deras del ger nämligen inte på långt när samma möjligheter till ersättning.

Enligt min mening finns del inle någon anledning all i ersäilningshän­seende behandla funktionärer på annat sätl än åskådare som råkar ut för skada vid en motortävling. Den förut förordade motortävlingsförsäkringen bör därför omfalla också person- och sakskador som vid tävling, träning e. d. med ett tävlingsfordon tillfogas därvid tiänstgörande funktionärer. Med hänsyn till det fåtal sådana skador som hittills har förekommit torde en sådan utvidgning av försäkringen inte behöva medföra någon nämnvärd ökning av försäkringskostnaden. Denna slutsats har bekräftats från försäk-ringshäll.

Del kan ifrågasättas om det inte behövs ett lagreglerat försäkringsskydd också för förare och passagerare som deltar i en motortävling. De frivilliga olycksfallsförsäkringar som f. n. finns för denna kategori berättigar inte alls lill samma belopp som kan utgä ur den nyss förordade motortävlingsför­säkringen. En höjning av beloppen lill den nivå som skall gälla enligt denna försäkring skulle emellertid ulan tvekan leda till kraftigt ökade försäkrings­kostnader. En sådan kostnadsstegring skulle kunna få negativa konsekvenser för motorsporten och bl. a, försvåra den viktiga ungdomsverksamhet som motororganisationerna bedriver. Med hänsyn härtill fär man enligt min me-

 

Prop. 1975/76:196                                                    29

ning acceptera alt försäkringsskyddet för förare och passagerare läggs på en något lägre nivå.

Detta hindrar inte att man i och för sig skulle kunna genomföra en lag­reglering som innebär att förare och passagerare får ett bättre försäkrings­skydd än de har enligl de nuvarande olycksfallsförsäkringarna. Sedan denna fråga aktualiserats vid tillkomsten av trafikskadelagen har emellertid de belopp som kan utgå ur olycksfallsförsäkringarna höjts inte oväsentligt, och det finns anledning anta att denna utveckling kommer att fortsätta. Jag anser därför att man f n. bör avstå från att föra in några lagregler om för­säkring till förmån för förare och passagerare som skadas vid motortävlingar. Jag avser emellertid att följa utvecklingen på området med uppmärksamhet. Skulle den hittillsvarande frivilliglinjen inle leda lill ett allt bättre försäk­ringsskydd för förare och passagerare, får frågan om en lagreglering av deras försäkringsskydd tas upp på nytt.

Skador på den som framför eller medföljer ett tävlingsfordon under på­gående tävling, träning e. d. bör alltså inte ersättas från den obligatoriska molortävlingsförsäkringen. Ersättning från denna försäkring bör inte heller utgå för sakskador som vid ett sådant tillfälle tillfogas någon av tävlings-dellagarna. Däremot bör försäkringen enligt min mening täcka både person-och sakskador som uppkommer för en tävlingsdeltagare när han inle själv del­tar i den aktuella tävlingen etc, I detta fall finns det inte anledning att behandla honom annoriundaän andra utomståendesom tillfogas skada vid en motortäv­ling.

När det gäller skador på tävlingsfordon finns inte något allmänt intresse av ett lagreglerat försäkringsskydd. Liksom hittills bör man låta fordons­ägarna själva avgöra i vad mån deras fordon bör skyddas genom försäkring. Delsamma gäller beiräffande egendom som finns i fordonen. Från den ob­ligatoriska molortävlingsförsäkringen bör alltså undantas skador pä tävlings­fordon och egendom i sådant fordon. Enligt min mening bördetia undantag gälla vare sig fordonet användes vid skadetillfället eller ej. Ett moisvarande undanlag bör också uppställas för skador på andra motordrivna fordon som kan finnas inom det inhägnade tävlingsområdet, liksom för sakskador som tillfogas den som har tagit molortävlingsförsäkringen eller tävlingsområdets ägare eller nyttianderättshavare.

Som förul nämnts innehåller trafikskadelagen f n. ett undantag för mo­tordrivet fordon som används uleslulande inom inhägnat tävlingsområde. Fordon som används såväl inom som utom sådani område omfattas emel­lertid av lagen. Det innebär att sådani fordon måste vara trafikförsäkral och att fordonets trafikförsäkring täcker även skador som uppkommer när fordonet deltar i tävling, träning e, d, inom inhägnat tävlingsområde. Härvid kan inte bara skador på åskådare och funktionärer utan också skador på tävlan­de och på andra tävlingsfordon komma att ersättas från trafikförsäkringen. Detta är emellertid enligt min mening inte någon lämplig ordning. För det första kan ett så vidsträckt försäkringsansvar vid motortävlingar e, d, leda till myckel höga försäkringspremier för de berörda fordonsägarna. De

 

Prop. 1975/76:196                                                   30

skäl som har föranlett att skador på förare och passagerare i tävlingsfordon och skador på sådana fordon inte ersätts från motortävlingsförsäkringen talar alltså för att dessa skador undanias också från trafikskadelagen. Vidare ter det sig helt allmänt naturiigt att tillämpa samma ersättningsregler för alla fordon som deltar i motortävlingar e. d, inom inhägnat tävlingsområde, oav­sett vilket slags fordon det är fråga om. Härtill kommer att både beräkningen av försäkringspremierna och administrationen av försäkringsersättning­arna blir enklare, om motortävlingsförsäkringen ensam svarar för alla skador som vid dessa tillfällen tillfogas åskådare och funklionärer genom ett täv­lingsfordon, oavsett till vilken kategori det hör.

Vad jag nu har sagt talar för att de nya reglerna om motortävlingsförsäkring görs tillämpliga inte bara på fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde utan också på andra fordon i fall då de används för tävling e. d. inom sådant område. Undantagsregeln i trafikskadelagen bör utformas på motsvarande sätt.

Undantaget i trafikskadelagen för fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde avser, förutom de egentliga tävlingsfordonen, också fordon som inte används för tävling, träning e, d, ulan för andra ändamål. Exempel på sådana fordon är vissa jeepar och brandfordon. Dessa fordon bör emellertid enligt min mening följa samma regler som områdesfordon i allmänhet och alltså omfattas av trafikskadelagens bestämmelser om tra­fikförsäkringsplikt m. m.

Av de skäl som jag nu har redovisat bör det nämnda undantaget i tra­fikskadelagen ändras så att det avser motordrivet fordon när del används för tävling, träning e, d, inom inhägnat tävlingsområde.

Som framhölls vid riksdagsbehandlingen av trafikskadelagen bör de nya reglerna om motorlävlingsförsäkring träda i kraft samtidigt med trafikska­delagen, alltså den I juli 1976. På så sätt undviks alt reformen av de nu­varande trafikskadereglerna under en övergångstid leder till en försämring av i första hand åskådarnas möjligheter att få ersättning för skador i samband med motortävlingar.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­slag lill

1.   lag om motortävlingsförsäkring,

2.   lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

 

Prop. 1975/76:196                                                            31

7 Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om motortävlingsförsäkring

1 §

Denna paragraf innebär att motortävlingsförsäkring skall finnas vid täv­ling, träning, övningskörning, uppvisning eller liknande användning av mo­tordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde. Med uttrycket "liknande användning" avses t. ex. halkkörning eller provkörning (testkörning) inom inhägnat tävlingsområde. Försäkringen gäller kollektivt för alla fordon som deltar i tävlingen, träningen etc. Till skillnad från trafikförsäkringen behöver den alltså inte tecknas individuellt för varje fordon.

Lagen tar i försia hand sikte på fordon som används uteslutande för tävling, träning e. d. inom inhägnal tävlingsområde och av den anledningen inte är trafik försäkrade. Reglerna om motortävlingsförsäkring är emellertid tillämpliga också på andra motordrivna fordon när de används för ändamål som nyss har angetts inom inhägnat tävlingsområde. Att bestämmelserna i trafikskadelagen om irafikförsäkringsplikt m. m. inte gäller vid sådana lillfällen framgår av den föreslagna ändringen av 1 § trafikskadelagen. Där­emot tillämpas trafikskadelagen på fordon som visseriigen används inom inhägnat tävlingsområde men för annat ändamål än tävling, träning etc, (t, ex, vissa jeepar och brandfordon). Dessa fordon omfattas inte av reglerna om motortävlingsförsäkring.

Med tävlingsområde avses ett område som är inrättat för körningar där någol slag av tävlingsmoment ingår. Det är dock inte något krav att täv­lingarna utövas i mera organiserade former. Även t, ex, kartingbanor som används för ren nöjeskörning är att anse som tävlingsområden, om del­tagarna sinsemellan tävlar mot varandra om att komma först. All ett område som är inrättat för tävling används även för annal ändamål medför inle alt det föriorar sin karaktär av tävlingsområde. Om någol inslag av tävling aldrig förekommer inom området kan det dock ej betecknas som tävlings­område. Sådana halkbanor som inte används för något annat ändamål än övningskörning på is omfaltas alltså inte av reglerna om motortävlings­försäkring. Fordon som används på sådan bana måste därför vara trafik-försäkrade.

Som förut nämnts gäller vidare att tävlingsområdet skall vara inhägnat för att reglerna om motorlävlingsförsäkring skall bli tillämpliga. Härmed bör i princip förstås att området skall vara avspärrat på sådant sätt att obe­höriga förhindras tillträde. Vilka krav som bör ställas på inhägnaden för att den skall anses tillräckligt effektiv i detta hänseende lår avgöras från fall till fall. Helt allmänt kan sägas alt inhägnaden bör antingen utgöra ett svårforcerat hinderelleriannat fall kompletteras med vakthållning. Enligt min mening kan del överiämnas åt statens trafiksäkerhetsverk att meddela erforderiiga anvisningar på denna punkt.

 

Prop. 1975/76:196                                                   32

Det kan tilläggas all sådana avspärrade sträckor som förekommer vid rally-, tillföriitlighets- och irialtävlingar inte är inhägnade tävlingsområden i den bemärkelse som nyss har angetts. Avspärrningarna är nämligen i detta fall enbart lill för alt förhindra att obehöriga trafikanter kommer in på läv-lingssträckan. Däremot finns inte någon inhägnad som hindrar åskådare och andra utomstående alt ge sig in på denna sträcka. Det sagda innebär alt fordon som deltar I denna typ av tävlingar måste vara trafikförsäkrade även vid körning på avspärrade sträckor.

Skyldigheten att la motortävlingsförsäkring åvilar den som vid varje till­fälle anordnar tävlingen, träningen e. d. 1 regel är denne anordnare en för­ening som tillhör bilsportförbundet eller motorcykelförbundet, 1 vissa fall kan del dock förekomma alt tävlingen, träningen e, d, anordnas av andra sammanslutningar eller av enskilda personer som hyr tävlingsbanan för detta ändamål. Även sådan anordnare är skyldig alt se till att motorlävlings­försäkring finns vid delta tillfälle. Det kan också hända att den som dis­ponerar tävlingsområdet ger enskilda personer lov att tillfälligtvis träna eller övningsköra på området, 1 ell sådani fall finns del inle någon anordnare för denna träning eller övningskörning. Av paragrafen följer att försäkrings­plikten då i stället fullgörs av tävlingsområdets ägare. Om denne inte själv använder området lill tävling, träning o, d, ulan har upplåtit hela området - alltså inte bara själva tävlingsbanan - för sådani ändamål (t, ex, till en förening som är ansluten till bilsportförbundet eller motorcykelförbundet), överflyttas dock delta ansvar på den till vilken upplåtelsen har skett.

All molortävlingsförsäkring finns vid motortävlingar inom inhägnat täv­lingsområde lorde komma att kontrolleras av bilsportförbundet resp. mo­torcykelförbundet innan de enligt sina tävlingsreglemenlen lämnar tillstånd till tävlingen. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen finns det med hänsyn härtill inle anledning att nu föra in några särskilda lagregler om kontrollåtgärder. Enligt min mening föreligger det dock inle något hinder mot att också polismyndighet kontrollerar att motorlävlingsförsäkring finns, innan myndighelen meddelar lillslånd lill en motortävling enligt 12-:; all­männa ordningsstadgan (1956:617). Tvärtom synes detta kunna vara lämp­ligt.

2 §

Enligt denna paragraf, som har motsvarighet i 5 S försia stycket trafik­skadelagen, meddelas motortävlingsförsäkring av försäkringsanstall som har fått lillslånd därtill av regeringen. Försäkringsansialt som har fåll sådani tillstånd är skyldig alt på begäran meddela molortävlingsförsäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

 

Prop. 1975/76:196                                                   33

Paragrafen innebär enligt huvudregeln att ersättning från motortävlings­försäkring utgår för person- eller sakskada som orsakas genom motordrivet fordon när del används för tävling, träning, övningskörning, uppvisning eller liknande ändamål inom inhägnal tävlingsområde. I uttrycket tävling, träning etc. inbegrips givetvis även sedvanlig förflyttning i samband därmed till och från depå e, d.

Från den angivna huvudregeln gäller dock vissa undantag. Ett första undanlag avser person- eller sakskada som tillfogas den som framför eller medföljer motordrivet fordon när det deltar i tävlingen, träningen e. d. Där­emot gäller försäkringen även gentemot en sådan person när fordonet vid skadetillfallet inle är aktivt inbegripet i tävlingen etc. Också i detta fall bör dock sedvanlig förflyttning till och från depå e. d, anses höra till täv­lingen, I övrigi får eventuella gränsdragningsproblem lösas i rättstillämp­ningen.

Ett andra undanlag gäller skada på motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde eller egendom i sådant fordon. Sådana skador ersätts inle från motortävlingsförsäkringen, vare sig fordonet vid skadetillfället deltog i tävling, träning e. d. eller blev påkört när det stod uppställt utanför täv­lingsbanan. Undantaget avser såväl tävlingsfordon som andra motordrivna fordon vilka vid skadetillfället befann sig inom det inhägnade tävlingsom­rådet (t. ex. sådana jeepar eller brandfordon som brukar finnas på vissa täv­lingsområden).

Ett tredje undantag har slutligen föreskrivits beträffande sakskada som tillfogas försäkringstagaren eller tävlingsområdets ägare eller nyttianderätts­havare.

4 s

Av paragrafen framgår att vissa skadesiåndsrättsliga regler skall tillämpas på ersättning från molortävlingsförsäkring. Sålunda skall ersättningen be­stämmas enligt de principer som gäller för bestämmande av skadestånd enligl 5 kap. skadeståndslagen (1972:207). Vidare kan ersättningen jämkas på grund av medverkan på den skadelidandes sida enligl vad som föreskrivs i 6 kap. I § skadeståndslagen. Vid personskador får jämkning alltså i princip ske bara när den skadelidande har medverkat lill skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Slutligen skall reglerna i lagen (1973:213) om änd­ring av skadeståndslivräntor äga motsvarande tillämpning på ersättning från motortävlingsförsäkring.

Att de nu angivna skadeståndsreglerna skall tillämpas på ersättning från motorlävlingsförsäkring överensstämmer med vad som för motsvarande fall gäller i fråga om irafikskadeersäiming enligl 9 och 12vj!j trafikskadelagen. På samma sätl som beträffande trafikskadeersätlning bör dessutom allmänna

 

Prop. 1975/76:196                                                   34

skadesiåndsrättsliga grundsatser kunna tillämpas på ersättning från motor­tävlingsförsäkring (se prop,  1975/76:15 s,  113, 249 f och 268),

5 §

Paragrafen innebär att ersättning från motortävlingsförsäkring utgår med högst 50 milj, kr, med anledning av en och samma händelse, I beloppet inräknas inte ränta dlerersättning för rättegångskostnader. Skulle detta belopp i ett visst fall inle räcka tili för alt bereda alla skadelidande full gottgörelse, utgår i första hand ersättning för personskada. I ett sådant fall skall er­sättningarna till dem som inle kan beredas full gottgörelse nedsättas med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare skall ulgå endast med viss kvotdel.

De nu återgivna beslämmelserna motsvarar dem som gäller beträffande trafikskadeersättning enligt 14 § trafikskadelagen.

6 §

Enligt paragrafen har samtliga försäkringsanstalter som har tillstånd all meddela motorlävlingsförsäkring ett solidariskt ersättningsansvar för skada som orsakas genom tävlingsfordon i fall då motortävlingsförsäkring saknas. Anstalterna svarar därvid för den ersättning som skulle ha utgått, om för­säkring hade funnits. Att anstalterna har viss återkravsrätl mot den för­säkringspliktige för den utgivna ersättningen framgår av 7 § andra stycket.

Paragrafen motsvarar vad som gäller på trafikförsäkringsområdet enligt 16 § första Slyckel trafikskadelagen när skada orsakas genom ett fordon som saknar föreskriven trafikförsäkring. Däremot saknas motsvarighet lill bestämmelsen i 16!; andra stycket trafikskadelagen, som innebär att tra-fikförsäkringsanstalterna har ett solidariskt ansvar även för trafikskadeer­sätlning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för fordon vars identitet inte kan fastställas. Någon anledning att ställa upp en sådan bestämmelse i detta sammanhang finns inte. Motortävlingsförsäkringen täcker ju alla skador som vid tävling, träning elc. tillfogas åskådare och funktionärer genom någol av de därvid deltagande tävlingsfordonen, även om del inle kan utredas genom vilket fordon skadan har orsakats.

1 fall när försäkringsanstalierna har solidariskt utgett ersäitning enligt förevarande paragraf skall deras inbördes ersättningsansvar fördelas efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkl tecknade motortäv­lingsförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår. En moisvarande reglering gäller för trafikförsäkringsanstalterna enligt 24 S första styckei trafikskadelagen. Liksom på irafikförsäkringsom-rådet kan dock de försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela mo-

 

Prop. 1975/76:196                                                   35

tortävlingsförsäkring sinsemellan komma överens om annan fördelnings-grund. Detta framgår av 8 §.

7 §

Paragrafen innehåller regler om regressrätt för den som har ulgetl er­sättning enligt lagen.

1 första stycket regleras rätten för försäkringsanstalt som har utgett er­sättning från motorlävlingsförsäkring alt kräva ersättningen åter från annan. I detta fall äger 20 S första stycket och 21 § trafikskadelagen motsvarande tillämpning. Det innebär att ersättningen i princip kan krävas åter endast från den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Försäkringsanstalten kan emellertid i försäkringsavtalet förbehålla sig rätt att kräva ersättningen åter även från försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig att slå självrisk. När del gäller fysisk person får sådan självrisk dock uppgå till högst en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari månad det år skadehändelsen inträffar. Beträffande den närmare innebörden av 20 § första stycket och 21 § trafikskadelagen kan hänvisas till prop, 1975/76:15 s. 129 ft" och LU 1975/76:3 s. 33 f

Hänvisningen i andra stycket till 24 § andra stycket första punkten tra­fikskadelagen innebär att försäkringsanstalter som enligl 6 § har gett ut er­sättning i fall då motortävlingsförsäkring saknas får intill en liondedel av det förut nämnda basbeloppet kräva ersättningen åter från den som var skyldig att ta motortävlingsförsäkring.

1 tredje stycket föreskrivs rält för den som har utsatts för återkrav enligl första eller andra stycket att i sin tur kräva ersättningen åter från annan som är ansvarig för skadan på sätt som anges i 20 J; första stycket tra­fikskadelagen, dvs. i huvudsak från annan som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Enligt bestämmelsen får ersättningen krävas åter från denne efter vad som är skäligt. När del gäller återkrav mellan flera som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medför denna skälighetsregel att ersättningen får fördelas mellan dem med hänsyn främst lill graden av skuld på ömse sidor. Däremot bör försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp enligt första stycket eller försäkringspliktig som enligt andra stycket har krävts på belopp motsvarande självrisk i regel inträda intill det utgivna beloppet i försäkringsanstaltens resp. försäkrings­anstalternas rätt till skadestånd av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 26 § trafikskadelagen, får regress princip inte utövas i vidare ulsträckning än som anges i 7 §, Utöver vad

 

Prop. 1975/76:196                                                   36

som följer av dessa regressregler får dock ersättning som har utgetts enligt lagen krävas åter från annan än försäkringstagaren som har åtagit sig att slutligt svara för ersättningen. Detta lorde kunna få praktisk betydelse främst i fall när försäkringsanstaller som har tillstånd alt meddela motortävlings­försäkring svarar solidariskt enligl 6 § för den ersättning som skulle ha utgått från motortävlingsförsäkring om sådan hade funnits. Enligt lagen fördelas detta ersättningsansvar efter förhållandet mellan influtna premier för direkt tecknade motortävlingsförsäkringar, Somjag har nämnt i den allmänna moti­veringen avser emellertid försäkringsanstalterna att sinsemellan fördela över-dier underskott, som uppkommer på grund av verksamheien med dessa försäkringar, efler förhållandel mellan influtna premier för direkt tecknade trafikförsäkringar. Ingås en sådan överenskommelse, ligger det nära till hands att denna fördelningsgrund tillämpas också i fall som avses i 6 §, Detta är tillåtet enligt förevarande paragraf

1 paragrafen, som motsvarar 27 S trafikskadelagen, föreskrivs att den som har tagit motortävlingsförsäkring skall underrätta försäkringsansialten så snart han har fått kännedom om händelse som kan medföra försäkringsfall enligt lagen om motorlävlingsförsäkring. Han är vidare skyldig all på begäran lämna försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar,

10 §

Genom paragrafen görs 17-19, 28 och 29 SS trafikskadelagen tillämpliga på motortävlingsförsäkring, varvid vad som sägs om avtal om trafikför­säkring och trafikskadeersättning i stället skall avse avtal om motortäv­lingsförsäkring resp. ersättning från sådan försäkring.

Hänvisningen till 17 § trafikskadelagen innebär att skadelidandes rätt till ersättning från motorlävlingsförsäkring får, utöver vad som framgårav lagen om motortävlingsförsäkring, inskränkas endasl på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet all ulge försäkringsbelopp. Beträffande den närmare innebörden av besiäm­melsen kan hänvisas lill prop, 1975/76:15 s,  118 f och 261 f

Genom hänvisningen lill 18 ij trafikskadelagen regleras förhållandet mel­lan ersättning från molortävlingsförsäkring och skadestånd enligt allmänna regler, 1 enlighel med vad jag har förordai i den allmänna motiveringen har ersättningssystemet enligt den nu föreslagna lagen utformats som ett från skadesiåndsrättsliga regler fristående försäkringssystem, från vilket er­sättning utgår på objektiv grund utan att del behöver fastställas all någon är personligen skadeståndsansvarig. Efiersom ersättningen dock bestäms enligl skadeslåndsrällsliga principer, har en skadelidande som är berättigad

 

Prop. 1975/76:196                                                   37

till sådan ersättning i regel inget behov av att i stället yrka skadestånd av någon enskild person. Något hinder mot att kräva skadestånd i ett sådant fall föreligger dock inle. När ersättning från motortävlingsförsäkring kan ulgå, har den skadelidande alltså en valrätt mellan ersättning från denna försäkring och skadestånd av den som enligt allmänna regler svarar för skadan. Delta framgårav hiinvisningen till 18 § försia slycket första punkten trafikskadelagen.

1 fall när ersäitning inte kan utgå enligt lagen om molortävlingsförsäkring, föreligger enbart möjlighelen att kräva skadestånd. Av hänvisningen till 18 § första slycket andra punkten trafikskadelagen framgår dock att denna möjlighet är inskränkt, om den skadelidandes rätt till ersättning från mo­tortävlingsförsäkring hell eller delvis har fallit bort på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen (t.ex. när rätten till ersättning har preskriberats). Även i ett sådant fall får den skadelidande dock kräva ska­destånd, om särskilda skäl föreligger. Beträffande den närmare innebörden härav kan hänvisas till prop.  1975/76:15 s.  124.

Av 3 § 2 framgår att motortävlingsförsäkringen inte täcker skador på bl. a. tävlingsfordon eller egendom i sådant fordon. Om skadan har vållats av en åskådare eller annan utomstående person, kan den skadelidande vända sig mot denne och yrka skadestånd. På grund av hänvisningen till 18 § andra styckei trafikskadelagen jämkas sådant skadestånd efter vad som är skäligt med hänsyn lill omständigheterna. I varje fall om fordonet vid ska­detillfället deltog i tävling, träning e. d. bör det objektiva ansvar som åvilar motortävlingsförsäkringen gentemot en skadelidande iredje man leda till att skadestånd av denne för skada på fordonet eller egendom i fordonet regelmässigt jämkas oberoende av om medvållande till skadan föreligger eller ej. Om skadan i stället har vållats av en tävlingsdeltagare kan det vara något osäkert, om den skadelidande över huvud taget har rätt till ska­destånd. Den omständigheten alt den skadelidande frivilligt har utsatt sig för den risk för sådan skada som tävlingen, träningen e. d. typiskt sett in­nebär torde nämligen ofta utesluta skadeståndsansvar. Skulle rätt till ska­destånd emellertid i någol fall föreligga, blir den särskilda jämkningsregeln i 18 § andra slyckel trafikskadelagen tillämplig. Hur den skälighetsbedöm­ning som denna regel föreskriver bör utföras i ett sådant fall får avgöras i rättstillämpningen.

Den särskilda jämkningsregeln i 18 § andra stycket trafikskadelagen gäller inte vid skador på egendom utanför ett tävlingsfordon. I fråga om skadestånd med anledning av sådana skador tillämpas i stället den allmänna medvållande-regeln i 6 kap. I § skadeståndslagen. Detsamma gäller beträffande skadestånd med anledning av personskada.

Genom hänvisningen till 19 § trafikskadelagen fastslås all den som har utgett skadestånd med anledning av skada som har orsakats genom ett tävlingsfordon har regressrätt mol molortävlingsförsäkringen eller, i fall som avses i 6 §, mot försäkringsanstalter som svarar solidariskt för ersättning

 

Prop. 1975/76:196                                                   38

som skulle ha utgått från försäkringen om sådan hade funnits. Sådani åter­krav får dock inte göras gällande i den mån ersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige enligt 20 § trafikskadelagen, dvs. i huvudsak när skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Av hänvisningen till 19 § trafikskadelagen framgår vidare att försäkrings­givare, som enligt avtal om annan skadeförsäkring än motortävlingsför­säkring har utgett ersättning för skada som orsakats genom ett tävlings­fordon, inträder intill beloppet av den utgivna ersättningen i försäkrings-havarens rätt till ersättning från motortävlingsförsäkring. Detsamma gäller när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och föriusler som olycksfallet eller sjukdomen har medfört.

Beiräffande den närmare innebörden av 19 S trafikskadelagen kan hän­visas till prop. 1975/76:15 s,  126 ft".

I fråga om preskription av rätlen till ersättning från motortävlingsför­säkring hänvisar förevarande paragraf till 28 § trafikskadelagen. Denna hän­visning innebär att den som vill bevaka rält till ersättning enligt den nya lagen eller fordringsrätt i övrigt pågrund av avtal om motorlävlingsförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan föriorad. Förbehåll om kortare tid för väckande av talan än som nu har angetts är utan verkan mot den som har anspråk på ersättning från motorlävlingsförsäkring. Be­träffande den närmare innebörden av 28 § trafikskadelagen kan hänvisas till prop.  1975/76:15 s.  138 f och 265.

Hänvisningen till 29 S trafikskadelagen innebär för det första att fordran på ersättning från molortävlingsförsäkring med anledning av personskada inte får utmätas för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp kan dock ske enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen (1877:31 s. 1). Vidare fastslås genom hänvisningen till 29!; trafikskadelagen alt försäk­ringsanstalt får kvitta fordran på självriskbelopp mot försäkringstagarens fordran hos anstalten samt att fordran på ersättning motsvarande självrisk­belopp i fall då motortävlingsförsäkring saknas får kvittas mot fordran som innehas av den försäkringspliktige. Slutligen gäller på grund av hänvisningen till 29 S trafikskadelagen att fordran på ersättning från motortävlingsför­säkring med anledning av personskada inte får i vidare mån än som följer av hänvisningen till 19 S trafikskadelagen överiåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Beträffande innebörden av de nu berörda bestäm­melserna kan hänvisas till prop. 1975/76:15 s. 139 f.

11 S

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om straff för den som un­deriåter att fullgöra sin skyldighet att ta motortävlingsförsäkring. Bestäm-

 

Prop. 1975/76:196                                                   39

melsen motsvarar vad som enligt 31 S andra stycket trafikskadelagen gäller när någon inte fullgör sin trafikförsäkringsplikt beträffande ett fordon som blir trafikförsäkringspliktigt i och med att det brukas i trafik med den för­säkringspliktiges vilja och vetskap.

Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen kan det senare bli aktuellt att byta ut den föreslagna straffsanktionen mot en offentligrättslig avgift av samma slag som den trafikförsäkringsavgift som jag avser att föreslå inom kort.

7.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen

11 S första stycket 2 trafikskadelagen föreskrivs f n. att lagen inte tillämpas på motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlings­område. Av de skäl som jag har angett i den allmänna motiveringen har undantagsbestämmelsen nu ändrats så att den avser motordrivet fordon när det används för tävling, träning, övningskörning, uppvisning eller lik­nande ändamål inom inhägnat tävlingsområde. Detta innebär att inte bara fordon som brukas enbart vid tävling etc. inom inhägnat tävlingsområde utan också andra fordon omfattas av undantagsbestämmelsen när de an­vänds för sådant ändamål. Reglerna i trafikskadelagen gäller alltså inte vid de angivna tillfällena utan i stället tillämpas bestämmelserna i lagen om motortävlingsförsäkring. Genom den nya formuleringen av undantagsbe­stämmelsen blir å andra sidan trafikskadelagen lillämplig på fordon som i och för sig används inom inhägnat tävlingsområde men som inte deltar i tävling, träning etc. (t. ex. vissa jeepar och brandfordon).

8 Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att aniaga förslagen till

1.   lag om motortävlingsförsäkring,

2.   lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410).

9 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom propositionen föreslå riksdagen att antaga de förslag som fö­redraganden har lagt fram.

 

Prop. 1975/76:196                                                           40

Innehållsförteckning                                               Sid.

Lagförslag........................................................       2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1976   5

1     Inledning...................................................... ...... 5

2     Motorsporten i Sverige.................................... ...... 6

 

2.1     Organisation............................................. ...... 6

2.2     Tävlingsformer.......................................... ...... 7

2.3     Särskilda regler för motortävlingar................ .... 10

2.4     Försäkringsskyddet vid motortävlingar........... .... 11

 

2.4.1      Försäkringsskyddet för åskådare........... .... 12

2.4.2      Försäkringsskyddet för förare och passagerare          13

2.4.3      Försäkringsskyddet för funktionärer....... .... 13

2.5 Skadestatistik.......................................... .... 14

2.5.1      Skador på åskådare............................ .... 15

2.5.2      Skador på tävlande och funklionärer...... .... 16

 

3     Trafikskadelagstiftningen................................. .... 17

4     Frågans tidigare behandling.............................. .... 19

5     Föredraganden.............................................. .... 23

6     Upprättade lagförslag...................................... .... 30

7     Specialmotivering........................................... .... 31

 

7.1     Förslaget till lag om motortävlingsförsäkring.... .... 31

7.2     Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen. .... 39

 

8     Hemställan.................................................... .... 39

9     Beslut...........................    ........................... .... 39

Gotab, Stockholm  1976 50,294