Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76:187


Regeringens proposition

1975/76:187

om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m.;

beslutad den 20 maj 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

G. E. STRÄNG

HANS GUSTAFSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

Med propositionen redovisar regeringen en etapp av den översyn av de­mokratifrågorna som pågår. I propositionen behandlas demokratifrågorna på det kommunala planet. Kommunerna och landstingskommunerna har lått ökade uppgifter. Detta i förening med förändringar i samhället har med­fört att det regelsystem som omger den kommunala verksamheten har be­hövt förnyas.

1 propositionen föreslås en enhetlig kommunallag med nya bestämmelser som syftar lill att stärka medborgarnas infiytande. Till grund för förslagen ligger ett omfattande utredningsarbete som har utförts av utredningen om den kommunala demokratin och kommunallagsutredningen.

Den nya lagen bygger på principen att kommuner och landstingskom­muner skall lämnas största möjliga frihet att anpassa sina arbetsformer till de lokala förhållandena. Den nyligen genomförda kommunindelningsrefor­men har skapat förutsättningar för att minska detaljregleringen i de nu­varande kommunallagarna: Den nya kommunallagen avses gälla för samtliga kommuner och landstingskommuner. Den ersätter den nuvarande kom­munallagen, kommunallagen för Stockholm och landslingslagen. Den får i högre grad än de nuvarande lagarna karaktär av ramlag. Åtskilliga de­taljfrågor som f n. regleras i lag skall enligt förslaget kunna regleras av kommunema och landstingskommunerna själva. Härigenom har det blivit möjligt att låta de allra fiesta bestämmelsema i lagen få generell giltighet. Några särregler har dock måst behållas för Stockholms kommun.

Propositionen innehåller förslag på en rad punkter som berör de förtro­endevaldas arbelsförutsättningar och medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i den kommunala verksamheten. I ett representativt syslem är de förtroendevaldas arbetsförutsättningar och partiernas roll centrala frå-

I Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                     2

gor. Rätt till ledighet från anställning för fullgörande av kommunala uppdrag föreslås.

Vidare föreslås vidgade möjligheler till ersättning för kostnader som har föranletts av förtroendeuppdrag. Bl. a, skall kostnader för barntillsyn kunna ersättas. Arvoden lill de förtroendevalda skall enligl förslaget, liksom hittills kunna ulgå endasl med enhetliga belopp, dvs. ulan hänsyn tagen till den enskilde förtroendevaldes föriorade arbetsförtjänst. Möjligheterna alt senare pröva ett system med differentierad ersättning hålls dock öppen,

1 propositionen framhävs de beslutande organens, dvs. kommunfullmäk­tiges och landstingets, centrala ställning. För landstingskommunernas del innebär förslagel att förvaltningsutskottets möjligheter alt företräda lands­tinget begränsas samt att beredningen i utskott görs frivillig. För både kom­muner och landstingskommuner föreslås vidare vissa förändringar i fråga om de beslutande organens arbetsformer. Motioner skall sålunda i princip behandlas inom ett år och kravet på beslutförhet sänks från två tredjedels till enkel majoritet. Suppleantsystemet i kommunfullmäktige görs vidare obligatoriskt i likhei med vad som redan nu gäller för landsting.

För alt inför väljarna klarare markera ansvarsförhållandena har många kommuner och landstingskommuner valt att införa något slag av majo-ritelsmarkeringar. 1 propositionen föreslås inga lagändringar för alt införa några av de mest långigående alternativ som har behandlals i den allmänna debatten. Mot sådana lösningar talar framför allt svårigheterna all skapa tillräckliga insynsmöjligheter för minoriteten. Däremot anges del i propo­sitionen som en utgångspunkt att den politiska majoriteten skall ges möj­lighet att markera ett huvudansvar för den kommunala verksamheten sam­tidigt som minoriteten ges goda arbetsmöjligheter. Hur detta skall ske i det enskilda fallel måste avgöras lokalt. Arvode skall kunna ges till mi-noritetsföreträdare som inte har uppdrag som ordförande i nämnd. Vidare skall ersättare kunna utses för ordförande för alt man inte skall behöva la skifte i den politiska ledningen, om någon ordförande blir långvarigt sjuk. Av samma skäl skall man kunna utse andre vice ordförande i alla nämnder.

Bl, a, för alt förhindra all ett parti som har förlorat valet ändå skall kunna beslula om budgeten för del kommande årel föreslås åtgärder för att ås­tadkomma ett snabbare genomslag, Förslagel innebär att den nyvalda be­slutande församlingen börjar sin mandatperiod redan den 1 november. Del har inte bedömts möjligt att låta reformen omfatta också nämnderna, I anslulning till förslagel föreslås också att reglema i vallagen om utseende av suppleanter för kommunfullmäktige ändras så att sammanräkningen skall kunna ske snabbare än hittills. Vidare föreslås alt budgelfrisierna för lands­tingskommunerna förlängs så att de kommer att stämma överens med vad som gäller för kommunerna.

Del föreslås att ansvaret för informationsverksamheten i princip skall åligga kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet. Väsentliga önskemål


 


Prop.1975/76:187                                                     3

om ökade insatser för att göra förvaltningen mer lättillgänglig och för att underiätta den idéförankrade informationen genom partier och övriga folk­rörelser anses kunna uppnås utan ytteriigare regler i lag.

De kommunägda företagen svarar för en ansenlig del av den kommunala verksamheten. För all öka möjligheterna till insyn och infiytande föreslås att de ledamöter i företagens styrelser som skall utses av kommun eller landstingskommun skall kunna väljas proportionellt,

1 propositionen behandlas även lokala organ som kommundelsråd och institutionsstyrelser. Erfarenheterna från de kommunersom har prövat kom­mundelsråd är blandade och i de kommuner som har inrättat institutions­styrelser har försöksverksamheten ännu pågått alltför kort tid för att några bestämda slutsatser skall kunna dras. Några särskilda bestämmelser föreslås därför inle när det gäller lokala organ.

1 propositionen avvisas tanken på att införa ett kommunalt folkomröst­ningsinstitut. Däremot föreslås en bestämmelse i den nya kommunallagen som syftar till att klariägga rättsläget i fråga om sådana opinionsundersök­ningar som redan förekommer i vissa kommuner.

Den nya kommunallagen som avses träda i kraft den 1 januari 1977, föranleder följdändringar i ett stort antal författningar. Förslag lill vissa följd­ändringar läggs fram i proposilionen. Ytteriigare förslag kommer att läggas fram inom kort.


 


Prop.1975/76:187

1 Förslag till Kommunallag

Härigenom föreskrives följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Riket är indelat i kommuner och landstingskommuner.

Varje län utgör en landstingskommun, om ej annat är föreskrivet. Om kommunalförbund och om ändring i kommunal indelning finns sär­skilda bestämmelser.

2 § Medlem av kommun är var och en som är kyrkobokförd i kommunen,
äger fast egendom där eller är taxerad till kommunalskatt där.

Medlem av landstingskommun är var och en som är medlem av kommun inom landstingskommunen.

3      § Kommun och landstingskommun lår själva vårda sina angelägenheter.
Stockholms läns landstingskommun lår handha angelägenhet som avser

del av landstingskommunen och som ankommer på kommun, om det är påkallat med hänsyn till betydande behov av samverkan mellan kommu­nerna inom nämnda del.

Om vissa angelägenheler som ankommer på kommun och landstings­kommun finns särskilda bestämmelser. Vad som sägs i andra stycket gäller ej i fråga om sådana angelägenheter.

4 § Beslutanderätten tillkommer i kommun kommunfullmäktige och i
landstingskommun landstinget.

Förvaltning och verkställighet utövas i kommun av kommunstyrelsen och övriga nämnder samt i landstingskommun av förvaltningsutskottet och övriga nämnder. Nämnderna bereder även ärenden som skall avgöras av kommunfullmäktige och landstinget. För sådan uppgift kan särskild be­redning beslående av en eller ftera personer tillsättas.

Förvaltningsutskottet företräder landstinget mellan landstingsmötena i den utsträckning som landstinget bestämmer och i den mån annal ej följer av lag eller annan författning. Beslut som har fattats med stöd av detta siycke skall anmälas till landstinget. Landstinget bestämmer i vilken ordning detta skall ske.

5 § I denna lag avses med fullmäktige kommunfullmäktige och landstinget
samt med styrelsen kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet.


 


Prop.1975/76:187                                                      5

2 kap. FuUmäktige

6 § Fullmäktige beslutar hur många ledamöter i fullmäktige som skall utses.
Antalet skall bestämmas till ett udda tal och till minst

31 i kommun med 12 000 röstberättigade invånare eller därunder och i landstingskommun med 140 000 röstberättigade invånare eller därunder,

41 i kommun med över 12 000 till och med 24 000 röstberättigade invånare,

51 i kommun med över 24 000 till och med 36 000 röstberättigade invånare och i landstingskommun med över 140 000 till och med 200 000 röstbe­rättigade invånare,

61 i annan kommun med över 36 000 röstberättigade invånare än Stock­holms kommun,

71 i landstingskommun med över 200 000 till och med 300 000 röstbe­rättigade invånare,

101 i Stockholms kommun och i landstingskommun med över 300 000 röstberättigade invånare.

Vid tillämpningen av första stycket skall som röstberättigad anses den som har upptagits i gällande röstlängd. Länsstyrelsen skall genast underrättas om beslut om ändring av antalet fullmäktige. Beslut om ändring av antalet skall tillämpas först när val i hela riket av fullmäktige förrättas nästa gång.

7 § För ledamöterna i fullmäktige skall utses suppleanter.

1 kommun bestämmer kommunfullmäktige det antal suppleanter som skall ligga till grund för lillämpningen av bestämmelserna i 14 kap. 19 § vallagen (1972:620) om utseende av suppleanter. Antalet skall utgöra viss andel, dock högst hälften, av det antal platser som varje parti erhåller i kommunen eller, om kommunen har indelats i valkretsar, i varje valkrets. Uppkommer därvid brutet tal, avrundas detta till närmast högre hela tal. Om beslutet skall länsstyrelsen genast underrättas.

Om antalet suppleanter för ledamöterna i landstinget gäller vad som är föreskrivet i vallagen (1972:620).

8 § Rösträtt vid val av ledamöter och suppleanter i kommunfullmäktige
tillkommer den som är kyrkobokförd i kommunen och som har uppnått
aderton års ålder senast på valdagen. Den som är omyndigförklarad av dom­
stol har dock ej rösträtt. Den som ej är svensk medborgare har rösträtt
endasl om han har varit kyrkobokförd i riket den 1 november de tre åren
närmast före valåret. Varje röstberättigad har en röst.

Vid val av ledamöler och suppleanter i landsting tillkommer rösträtt var och en som vid val av ledamöter i kommunfullmäktige är röstberättigad i kommun inom landstingskommunen.

Frågan huruvida rösträtt enligl första och andra styckena föreligger avgörs på grundval av en före valet upprättad röstlängd.


 


Prop.1975/76:187                                                     6

9       § Ledamöter och suppleanter i fullmäktige väljes bland dem som uppfyller
villkoren för rösträtt enligl 8 § första och andra styckena.

Landshövding, länsöverdirektör eller avdelningschef vid länsstyrelse är ej valbar till ledamot eller suppleant. Den som är anställd hos kommunen eller landstingskommunen och som i egenskap av föredragande hos styrelsen eller på grund av andra uppgifter som hör till tjänsten har den ledande ställningen bland kommunens eller landstingskommunens tjänstemän är ej heller valbar.

Upphör ledamot eller suppleant att vara valbar, förfaller hans uppdrag omedelbart. Fullmäktige skall befria ledamot eller suppleant från hans upp­drag, om han vill avgå och särskilda skäl ej talar däremot.

10  § Ledamot och suppleant i fullmäktige eller beredning har rätt lill den ledighet från anställning som behövs för uppdraget.

11  § Ledamöter och suppleanter i fullmäktige väljes för tre tjänstgöringsår, räknat från och med den 1 november det år då valet har skett.

I Stockholms kommun räknas tjänstgöringstiden från och med den 15 oktober det år då valet har skett.

Om val av ledamöter och suppleanter med anledning av ändring i kom­munal eller landstingskommunal indelning finns särskilda bestämmelser.

12      § I vallagen (1972:620) finns bestämmelser

om kommuns och landstingskommuns indelning i valkretsar och val­distrikt, om valdag, röstlängd, vals förrättande och avslutande samt om förfarandet när ledamot i fullmäktige har avgått före den bestämda tjänstgöringstidens utgång och när'suppleant för ledamot har inträtt som ledamot i fullmäktige eller av annan anledning har avgått som suppleant.

13      § Fullmäktige väljer för varie tjänstgöringsår vid första sammanlrädet
under tjänstgöringsåret bland sina ledamöter en ordförande och en vice
ordförande saml, om fullmäktige beslutar det, även en andre vice ordförande.
Till dess valen har förrättats, utövas ordförandeskapet av den till tjänst­
göringstiden äldste bland ledamöterna eller, om två eller flera ledamöter
har lika lång tjänstgöringstid, av den bland dem som är äldst till levnads­
åldern.

Kan varken ordföranden, vice ordföranden eller, om sådan har utsetts, andre vice ordföranden närvara vid sammanträde, skall fullmäktige utse annan ledamot alt för tillfället föra ordet.

I fråga om ordförandeskapet vid första sammanträdel med fullmäktige som har valls med anledning av ändring i kommunal indelning finns sär­skilda bestämmelser.


 


Prop.1975/76:187                                                      7

14      § Fullmäktige sammanträder enligt den ordning som fullmäktige be­
stämmer med iakttagande av föreskrifterna i tredje slyckel samt i 57 och
68 §§ om lid för handläggning av vissa ärenden. Sammanträde skall även
hållas, när styrelsen eller niinst en tredjedel av fullmäktiges ledamöter begär
det eller ordföranden finner att det behövs,

I landstingskommun bör sammanträde hållas minst fyra gånger varje år.

Vid sammanlräde före utgången av december månad förrättas val till de befattningar inom kommunen eller landstingskommunen som blir lediga vid årets slut. År då val i hela riket av fullmäktige har ägl rum förrättas valen av de nyvalda fullmäktige,

I Stockholms kommun skall styrelsen saml ordförande och vice ord­förande i styrelsen väljas vid försia samrnanlrädet med fullmäktige under tjänstgöringsåret.

15      § Kungörelse om sammanträde med fullmäktige utfärdas av ordföran­
den. Den skall innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet samt
om de ärenden som skall behandlas. Kungörelsen skall minst en vecka
före sammanträdesdagen anslås på kommunens anslagstavla när fråga är
om sammanträde med kommunfullmäktige och på landstingskommunens
anslagstavla när fråga är om sammanlräde med landstinget. Om fullmäktige
har bestämt det, skall kungörelsen anslås också på annan plats. Minst en
vecka före sammanirädesdagen skall kungörelsen sändas med posten till
varje ledamot och suppleant i fullmäktige.

Uppgift om tid och plats för sammanträde saml, om fullmäktige har be­stämt det, uppgift om de ärenden som skall behandlas skall minst en vecka före sammanträdesdagen införas i en eller fiera ortstidningar. Vid samman­träde före utgången av december månad avgöres för nästa kalenderår i vilken eller vilka tidningar sädant tillkännagivande skall införas. Därvid bör väljas tidningar som genom spridning inom olika grupper av kommunens eller landstingskommunens medlemmar bringar tillkännagivandet lill de fiestas kännedom. Har vid fattandet av beslul i ämnet förslag om att tillkänna­givandet skall införas i annan ortstidning än sådan som omfattas av beslutet varit under omröstning och erhållit minsl en tredjedel av rösterna, skall tillkännagivandet införas också i denna tidning.

Fordrar ärende så skyndsam handläggning att kungörande i den ordning som föreskrives i första och andra styckena ej hinnes med, skall kungörelsen med uppgift om ärendet anslås senast vardagen före sammanirädesdagen och sändas med posten till varje ledamot och suppleant i fullmäktige så tidigt att den kan antagas komma honom tillhanda inom samma tid.

16      § Är ledamot i fullmäktige hindrad att inställa sig till sammanträde eller
att vidare dellaga i sammanträde, inträder i hans ställe den suppleant som
enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen står i tur alt tjänstgöra.
Vad som har sagls om ledamot gäller även suppleant, som har kallats att


 


Prop.1975/76:187                                                     8

ijänslgöra eller som tjänstgör i stället för ledamot.

Ledamot, som inställer sig under pågående sammanträde eller lill fortsalt sammanlräde, har rätt att tjänstgöra även om suppleant har inträtt i hans ställe. Ledamot, som har avbrutit tjänstgöringen vid sammanträde på grund av annat hinder än jäv, lår därefter ej tjänstgöra vid sammanträdet.

Suppleant som har börjat tjänstgöra med stöd av första stycket har fö­retrade till tjänstgöring framför annan suppleant, även om denne står i tur all tjänstgöra enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen. Supp­leant, som på grund av att han är jävig i visst ärende avbryter tjänstgöringen vid sammanträde, fär åter tjänstgöra sedan ärendel har handlagts.

Är samtliga suppleanter för ledamot i kommunfullmäktige hindrade att inställa sig lill sammanträde eller att vidare deltaga i sammanträde, inträder i ledamotens ställe den suppleant som enligt den mellan suppleantema be­stämda ordningen slår i lur alt tjänstgöra för den ledamot som har erhållit den första platsen för partiet i valkretsen. Om sådan suppleant ej kan tjänst­göra, inträder den suppleant som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen slår i lur att tjänstgöra för den ledamot som har erhållit den andra platsen för partiet i valkretsen och så vidare efter samma grund. Är partiets samtliga suppleanter i valkretsen hindrade att inställa sig till sam­manträde eller att vidare deltaga i sammanträde, inträder suppleant som har utsetts för partiet i annan valkrets efter den grund som nyss har sagts. Därvid äger suppleant som har utsetts i valkrets där partiets röstetal är högst företräde,

17      § Fullmäktige får handlägga ärende endasl om fiera än hälften av le­
damöterna är närvarande. Fullmäktige kan dock föreskriva att interpdlation
och fråga får besvaras, även om antalet närvarande är lägre än vad nu har
sagls.

Är närvarande ledamot enligl 18 eller 64 § på grund av jäv hindrad att deltaga i handläggningen av visst ärende, får fullmäktige handlägga ärendet, även om antalet deltagande på grund av hindret ej uppgår till vad som föreskrives i första styckei,

18  § Ledamot i fullmäktige får ej deltaga i handläggning av ärende som personligen rör honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon ellerannan honom närstående. Bestämmelserom jäv i samband med revision finns i 64 !;.

19  § Varje ledamot i fullmäktige har en röst.

Rätt att deltaga i fullmäktiges överiäggningar men ej i besluten tillkommer

1,   ordföranden eller vice ordföranden eller, om andre vice ordförande har utsetts, andre vice ordföranden i styrelsen,

2,   ordföranden eller vice ordföranden eller, om andre vice ordförande har utsetts, andre vice ordföranden i annan nämnd eller i beredning vid handläggning av ärende som har beretts av nämnden eller beredningen och


 


Prop.1975/76:187                                                     9

vid besvarande av interpdlation som har ställts till ordföranden i nämnden eller beredningen,

3,    ledamot i styrelsen vid besvarande av interpdlation som enligt 29 !; andra stycket har överlämnats för alt besvaras av honom,

4,    revisor hos kommunen eller landstingskommunen vid behandling av revisionsberättelsen för den verksamhet som revisionen avser,

5,    sådan tjänsteman hos kommunen eller landstingskommunen soni av­ses i 9 § andra styckei samt,

6,    i den mån fullmäktige har beslutat det, ledamot eller suppleant i sty­relsen eller annan nämnd eller i beredning,

1 Stockholms kommun är borgarråd skyldig att närvara vid fullmäktiges sammanträden. Borgarråd får deltaga i överiäggningarna och framställa för­slag men ej deltaga i besluten.

Fullmäktige får kalla tjänsteman hos den egna kommunen eller den egna landstingskommunen eller särskild sakkunnig för att meddela upplysningar vid sammanträde.

20      § Fullmäktige skall besluta i ärende som har anhängiggjorts av

1.    styrelsen eller annan nämnd,

2.    ledamot eller, i Stockholms kommun, ledamot eller borgarråd genom motion,

3.    regeringen, central förvaltningsmyndighet eller länsslyrelsen eller

4.    revisorerna, om ärendet avser förvaltning som har samband med re­visionsuppdraget.

Om fullmäktige har föreskrivit del, skall fullmäktige besluta i ärende som har anhängiggjorts av beredning,

21      § Ärende, vari fullmäktige skall besluta, skall beredas av den nämnd
eller beredning dit ärendel efter sin beskaffenhet hör eller av en beredning
som fullmäktige särskilt har utsett för ändamålet.

Om ärende har beretts av annan än den nämnd eller beredning dit ärendet efter sin beskaffenhet hör, skall nämnden eller beredningen få tilirälle all avge yttrande i ärendet innan det avgöres. Styrelsen skall alltid få tillfälle alt ytlra sig i ärende som har beretts av annan än styrelsen.

Val lår förrättas utan föregående beredning. Ärende som avser ändring av antalet ledamöter i styrelsen eller annan nämnd eller avsägelse från upp­drag som ledamot eller suppleant i fullmäktige, styrelsen eller annan nämnd behöver ej heller beredas,

22      § Motion bör beredas så att fullmäktige kan falla beslul med anledning
av motionen vid sammanträde som hålles inom ett år från det alt motionen
har väckts. Om beredningen ej kan avslutas inom sådan tid, skall della
och vad som har framkommit vid beredningen anmälas till fullmäktige
vid sammanträde inom angivna lid. Fullmäktige lår vid behandling av sådan


 


Prop.1975/76:187                                                     10

anmälan avskriva motionen från vidare handläggning.

23  § Om fullmäktige beslutar del, får som ett led i beredningen av ett ärende som det tillkommer fullmäktige alt handlägga inhämias synpunkler från medlemmar i kommunen eller landstingskommunen.

24  § Kan sammanlräde med fullmäktige ej slutföras på utsatt dag, skall det fortsätta omedelbart eller vid senare tidpunkt. Skall sammanträdet fort­sätta vid senare tidpunkt, bestämmer och tillkännager ordföranden genast tid och plats för det fortsatta sammanträdet.

Om fortsättande och avslutande av valförrättning, när val är proportionellt, finns bestämmelser i lagen (1955:138) orn proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.

25      § Ärende skall bordläggas, om det begäres av minst en tredjedel av de
närvarande ledamöterna. För bordläggning i fråga om val krävs beslut av
fullmäktige med vanlig röstövervikt. Detta gäller också om samma ärende
skall bordläggas mera än en gång.

Beslutas bordläggning, bestämmer och tillkännager ordföranden genast till vilken dag ärendet skall uppskjutas.

26      § Ordföranden leder fullmäktiges sammanträden och föredrager ären­
dena. Det åligger ordföranden att tillse att ärende avgöres endast om fö­
reskrifterna i 15 vj om kungörande och i 21 § om beredning har iakttagits
i fråga om ärendet.

Även om föreskrifterna i 15 och 21 SS ej har iakttagits, lår ärende avgöras på sammanträdet, om ärendet fordrar skyndsam handläggning och samtliga närvarande ledamöter beslutar att det skall tagas upp till avgörande.

27      § Sedan överiäggningen i ett ärende har förklarats avslutad, framställer
ordföranden proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.
Ordföranden ger därefier till känna vad som enligt hans uppfattning har
beslutats och befäster beslutet med klubbslag, om ej omröstning begäres.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och ske öppet utom vid val och i ärende som avser tillsättning av tjänst. Vid öppen omröstning får omröstningsapparat användas. Utgången bestämmes genom enkel röst-övervikt, om ej annat är föreskrivet för särskilda fall. Vid lika röstetal för olika meningar sker avgörandet genom lottning, om ärendel avser val eller tillsättning av tjänst och genom ordförandens utslagsröst i övriga ärenden,

28      § Val av styrelse och annan nämnd, av revisorer och revisorssuppleanter
som avses i 63 S samt av beredning skall vara proportionellt, om del begäres
av minst så många ledamöler som motsvarar den kvot, vilken erhålles
om antalet närvarande ledamöter delas med det anlal personer som valet


 


Prop.1975/76:187                                                     H

avser, ökal med 1. Är kvoten ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns särskilda bestämmelser. Vad som sägs om annan nämnd äger i Stockholms kommun ej lillämpning beiräffande nämnd som avses i 48 § andra slycket.

Vad som sägs i första styckei gäller också när fullmäktige skall förrätta val av ledamöter eller suppleanter i styrelse för aktiebolag, ekonomisk för­ening eller stiftelse, av revisorer för granskning av sådan styrelses förvaltning eller av suppleanter för revisorerna.

29      § Ledamot i fullmäktige får till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd
eller i beredning framställa interpdlation i ämne som tillhör fullmäktiges
handläggning. I Stockholms kommun får interpdlation framställas också
till borgarråd. Fullmäktige beslutar utan föregående överiäggning om in-
terpdlalionen lår framställas, Interpellationen skall vara tillgänglig för varje
ledamot, innan fullmäktige fattar beslut som nu har sagts.

Fullmäktige kan föreskriva att ordföranden i styrelsen far överiämna till honom ställd interpdlation alt besvaras av annan ledamot av styrelsen som på grund av sitt uppdrag har särskilda rörutsättningar att besvara inter­pellationen.

Om fullmäktige föreskriver det, får ledamot till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd eller I beredning framställa fråga i ämne som tillhör fullmäktiges handläggning.

30      § Vid sammanlräde skall på ordförandens ansvar föras protokoll. Av
protokollet skall framgå vilka ledamöter som har varit närvarande. Pro­
tokollet skall, för varje ärende, innehålla en kortfattad redogörelse för ären­
dets beskaffenhet, uppgift om de förslag och yrkanden i ärendet som ej
har återkallats och fullmäktiges beslut i ärendet. Har omröstning ägl rum,
skall protokollet innehålla en redogörelse för propositionsordningen och upp­
gift om hur många som har röstat för eller emot. När omröstning har skett
öppet, skall i protokollet anges hur var och en har röstat. Har reservation
som avses i 31 § anförts, skall protokollet innehålla uppgift om reservationen.

Protokollet skall justeras av ordföranden och minst två ledamöter som fullmäktige för varie gång utser bland de närvarande. Justeringen skall äga rum senast fjorton dagar efter sammanirädesdagen på tid som ordföranden bestämmer och tillkännager vid sammanträdet. Justering får också verk­ställas av fullmäktige antingen genasi eller vid näsla sammanlräde,

Senasl på andra dagen efter jusieringen skall denna saml uppgift om den plats där protokollet finns tillgängligt tillkännages på anslagstavlan. Till­kännagivandet skall innehålla uppgift om vilken dag det har anslagils. Det far ej avlägsnas före besvärstidens utgång. Bevis om dagen för anslagel skall tecknas på protokollet eller utfärdas särskilt, I landstingskommun skall tillkännagivandet införas i de tidningar som avses i 15 S andra stycket.


 


Prop. 1975/76:187                                                    12

31  § Den som vid fullmäktiges sammanlräde har deltagit i avgörande av ärende får anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avges senasl när protokollet justeras,

32  § Fullmäktiges protokoll och de övriga handlingar som hör lill fullmäk­tiges arkiv skall vårdas och förtecknas. Föreskrifter härom och om arkiv­vården i övrigt i kommunen eller landstingskommunen meddelas av full­mäktige, i den mån annal ej är särskilt föreskrivet,

33  § Fullmäktiges sammanträden skall vara offentliga. Fullmäktige får dock för visst ärende beslula alt överiäggningen skall hållas inom stängda dörrar. Suppleant får närvara vid sådan överiäggning.

Ordföranden vakar över ordningen vid sammanträde. Han kan utvisa den som uppträder störande och ej rättar sig efter tillsägelse. Uppstår oord­ning, som ordföranden ej kan avstyra, får han upplösa sammanträdel,

34  § Fullmäktige får besluta att till ledamot och suppleant i fullmäktige eller beredning skall i skälig omfattning ulgå ersäitning för resekostnader och andra utgifter som föranledes av uppdraget samt arvode, pension och andra ekonomiska förmåner,

35  § Fullmäktige skall i en arbetsordning meddela de ytteriigare föreskrifter som behövs för fullmäktiges sammanträden och ärendenas handläggning.

Arbetsordningen skall innehålla bestämmelser om anmälan om hinder för tjänstgöring vid sammanlräde, om utsändning av handlingar inför sam­manträde, om inkallande av suppleant, om handläggningen av motioner, inlerpellalioneroch frågor som avses i 29 S tredje slycket saml om förfarandet vid omröstning,

3 kap. Styrelsen och övriga nämnder m. m.

36      §Siyrelsen skall leda förvaltningen av kommunens eller landstingskom­
munens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders verksamhet.
Styrelsen skall uppmärksamt följa de frågorsom kan inverka på koinmunens
eller landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning saml hos
fullmäktige och övriga nämnder liksom hos andra myndigheter göra de
framställningar som styrelsen finner påkallade.

Det åligger vidare styrelsen

1, att bereda eller yttra sig i ärenden som skall handläggas av fullmäktige,

2,   att handha den ekonomiska förvaltningen och därvid själv förvalta kommunens eller landstingskommunens egendom i den mån sådan egen-domsförvaltning ej har uppdragits ål annan nämnd,

3,   att handha medelsförvaltningen i den mån fullmäktige ej har medgivit


 


Prop.1975/76:187                                                    13

annan nämnd att hell eller delvis handha sin medelsförvaltning,

4.   att verkställa fullmäktiges beslut när verkställigheten ej har uppdragits åt annan,

5.   att själv eller genom ombud föra kommunens eller landstingskom­munens talan i alla mål och ärenden när detta icke på grund av lag eller annan författning eller fullmäktiges beslut ankommer på annan,

6.   att handha kommunens eller landstingskommunens informationsverk­samhet i den mån fullmäktige ej har uppdragit denna åt annan nämnd,

7.   att vårda och förteckna kommunens eller landstingskommunens arkiv i den mån dessa för sådant ändamål har överiämnals till styrelsen saml

8.   alt i övrigt fullgöra de uppdrag som fullmäktige har överiämnat till styrelsen.

Styrelsen skall handlägga de ärenden som enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

Styrelsen får infordra yttranden och upplysningar från övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen eller den egna landstingskommunen, när det behövs för all styrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter.

37      § Ledamöter och suppleanter i styrelsen väljes av fullmäktige till del
antal som fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock ej vara under
fem.

Om suppleanter väljes proportionellt, skall vid valet även bestämmas den ordning i vilken de skall inkallas till tjänstgöring.

38      § Beträffande valbarhet till ledamot eller suppleant i styrelsen, verkan
av att valbarheten upphör och rätt till avsägelse äger bestämmelserna i 9 S
om ledamot och suppleant i fullmäktige motsvarande tillämpning. Den
som har uppnått aderton års ålder senast på dagen för valet lill styrelsen
är dock valbar. Utöver de personer som avses i 9 S andra slycket får ej
heller tjänsteman som är chef för verk som hör till styrelsens förvaltnings­
område väljas till ledamot eller suppleant i styrelsen.

1 Stockholms kommun får borgarråd ej väljas lill ledamot eller suppleant.

39  § Ledamot och suppleant i styrelsen har rätt lill den ledighet från an­ställning som behövs för uppdraget,

40  § Ledamöter och suppleanter i styrelsen väljes för tre år, räknat från och med den I januari året efter det år då val i hela riket av fullmäktige har ägt rum,

1 Stockholms kommun väljes dock ledamöter och suppleanter årligen för liden intill nästa val vid det sammanlräde som avses i 14 S Qärde styckei.

Avgår ledamot som har utsetts vid proportionellt val under tjänstgörings­tiden, inträder suppleant, enligt den ordning mellan suppleanterna som har


 


Prop.1975/76:187                                                    14

bestämts vid valet, i ledamotens ställe för återstoden av tjänstgöringstiden. Avgår annan ledamot, förrättas fyllnadsval för återstoden av tjänstgörings­tiden,

41      § Fullmäktige utser för den tid som fullmäktige bestämmer bland sty­
relsens ledamöter en ordförande och en vice ordförande samt, om fullmäktige
beslutar det, även en andre vice ordförande. 1 Stockholms kommun förrättas
valen åriigen vid det sammanträde som avses i 14 § fjärde slycket för tiden
intill näsla val.

Kan varken ordföranden, vice ordföranden eller, om sådan har utsetts, andre vice ordföranden närvara vid sammanträde med styrelsen, skall sty­relsen ulse annan ledamot alt för tillfället föra ordet.

Är ordföranden på grund av sjukdom eller annars för längre tid hindrad att fullgöra sitt uppdrag, får styrelsen förordna ledamot alt som ersättare för ordföranden fullgöra dennes uppgifter,

42      § Styrelsen bestämmer tid och plats för sina sammanträden. Samman­
träde skall även hållas, när minst en tredjedel av styrelsens ledamöter begär
del eller ordföranden finner att det behövs.

Styrelsen får kalla ledamot eller suppleant i fullmäktige, i annan nämnd eller i beredning eller tjänsteman hos den egna kommunen eller den egna landstingskommunen eller särskild sakkunnig alt närvara vid sammanträde med styrelsen. Den som har kallats till sammanträde får, om styrelsen med­ger det, deltaga i överiäggningarna men ej i besluten,

43      § Bestämmelserna i 16 S om suppleants tjänstgöring i fullmäktige äger
moisvarande lillämpning beträffande suppleant i styrelsen. Vad som har
sagts nu gäller även när ledamot, som ej har utsetts vid proportionellt val,
har avgått men fyllnadsval ännu ej har ägt rum.

Suppleant får närvara vid slyrelsens sammanträden och skall underrättas om lid och plats för sammanlräde,

44 § Styrelsen får handlägga ärende endast om fiera än hälften av leda­
möterna är närvarande.

Bestämmelserna i 18 S om jäv för ledamot i fullmäktige äger motsvarande tillämpning på ledamot i styrelsen och på annan som har att handlägga ärende hos styrelsen. Den som är jävig fär ej närvara vid handläggningen av ärende.

45      § 1 fråga om förfarandet vid fattande av beslut, förande av protokoll,
protokolls innehåll, justering av protokoll, tillkännagivande oni justering
och reservation äger beslämmelserna i 27, 30 och 31 SS om fullmäktige
motsvarande tillämpning för styrelsen. Protokollet får dock justeras av ord­
föranden och endasl en ytteriigare ledamot. Tillkännagivande om justering


 


Prop. 1975/76:187                                                   15

behöver ej införas i tidning.

Styrelsens protokoll och de övriga handlingar som hör till styrelsens arkiv skall vårdas och förtecknas enligt de föreskrifter som avses i 32 S-

46      § Bestämmelserna i 7S förvaltningslagen (1971:290) äger motsvarande
tillämpning i ärende hos styrelsen.

Delgivning med styrelsen sker med ordföranden eller den som enligl reglemente, instruktion eller särskilt beslut är behörig att mottaga delgivning.

47      § Fullmäktige lår antaga reglemente med närmare bestämmelser om sty­
relsens verksamhet.

Styrelsen får, om fullmäktige beslutar det, uppdraga åt särskild avdelning, bestående av ledamöler eller suppleanter i styrelsen, åt ledamot eller.sup­pleant eller åt tjänsteman hos kommunen eller landstingskommunen alt på styrelsens vägnar besluta i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i reglemente eller särskilt beslut. Framställning eller yttrande till fullmäktige liksom ytirande med anledning av besvär över styrelsens beslut fär dock ej beslutas annat än av styrelsen samfällt.

Beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt andra stycket skall anmälas till styrelsen. Styrelsen bestämmer i vilken ordning detta skall ske.

48      § Fullmäktige tillsätter nämnder för förvaltning och verkställighet som
utövas enligt särskilda författningar. För sådana nämnder gäller vad som
föreskrives i dessa författningar.

För förvaltning och verkställighet i övrigt får fullmäktige tillsätta de nämn­der som behövs.

Ledamöter och suppleanter i sådan nämnd som avses i andra stycket väljes av fullmäktige lill det antal som fullmäktige bestämmer. Beträffande sådan nämnd äger i övrigt vad som är föreskrivet i 37 S andra stycket, 38 S forsla stycket, 39 S, 40 S tredje stycket, 42-47 SS och, utom i fråga om nämnd i Stockholms kommun, 41 S moisvarande lillämpning,

49      § Fullmäktige far, i den mån annat ej är föreskrivet i lag eller annan
författning, besluta alt styrelsen eller annan nämnd skall

1,   handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som eljesi förvallas av andra nämnder,

2,   handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal som är underställd andra nämn­der.

50      § Fullmäktige får besluta att ledamot eller suppleant i fullmäktige, sty­
relsen eller annan nämnd eller beredning får närvara vid styrelsens eller
annan nämnds sammanträden, även om han ej är ledamot eller suppleant
i styrelsen eller nämnden, och deltaga i överläggningarna men ej i besluten


 


Prop. 1975/76:187                                                   16

samt få sin mening antecknad i protokollet.

51  § 1 fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner lill ledamot och suppleant i styrelsen och annan nämnd äger bestämmelserna i 34 S moisvarande tillämpning, om ej annat är särskilt föreskrivet.

52  § I Stockholms kommun väljer fullmäktige borgarråd för tre år vid det sammanträde som avses i 14 S Oärde stycket det år då val i hela riket av fullmäktige har ägl rum. Beträffande valbarhet lill borgarråd och verkan av all valbarheten upphör äger beslämmelserna i 9 S om ledamot i full­mäktige motsvarande tillämpning. Vid val av borgarråd skall, om det be­gäres, varje borgarråd väljas särskill.

Avgår borgarråd under tjänstgöringstiden, skall nytt val av borgarråd sna­rast förrättas för återstoden av tjänstgöringstiden. För tiden intill dess nytt val har skell och vid tjänstledighet för borgarråd fär styrelsen förordna vi­karie.

1 fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner äger bestämmelserna i 34 S moisvarande tillämpning.

53      § Borgarråden skall närvara vid styrelsens sammanträden och lår deltaga
i överläggningarna men ej i besluten. Borgarråden skall bilda en borgar­
rådsberedning.

Styrelsen utser borgarråd lill ordförande i sådan nämnd, som avses i 48 S, om ej annat har föreskrivits i lag eller annan författning eller bestämts av fullmäktige. Borgarråd tjänstgör som ordförande i nämnd intill dess han avgår som borgarråd. Förändras ärendenas fördelning mellan borgarråden, fårstyrelsen beslula att borgarråds ordförandeuppdrag skall upphöra lidigare. Den som styrelsen enligt 52 S andra stycket har förordnat till vikarie för borgarråd utövar även borgarrådets uppdrag som ordförande i nämnd.

Fullmäktige meddelar närmare föreskrifier om borgarråden.

4 kap. Ekonomiskjöivalining

54  § Vad kommun eller landstingskommun tillhör i fast eller lös egendom bör förvaltas så, all förmögenheten ej minskas,

55  § KoiTimuns och landstingskommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles på annat sätl. täckas rried skatt som utdebileras enligt 71 S-

56  § Kommun och landstingskommun skall åriigen upprätta budget för näs­la kalenderår.

Budgeten skall, med utgångspunkt i ställningen enligt de avslutade rä­kenskaperna för året före det år som budgeten upprättas, innehålla en plan


 


Prop.1975/76:187                                                     17

för ekonomin under budgetåret. 1 planen skall redovisas de anslag som skall utgå och täckningen av medelsbehovet med angivande av skattesatsen.

57      § Förslag till budget skall göras upp av styrelsen före oktober månads
utgång. Om särskilda förhållanden påkallar del, får budgetförslaget göras
upp i november månad. 1 sådant fall skall styrelsen före oktober månads
utgång göra upp förslag till skattesats för den kommunalskatt eller land­
stingsskatt som ingår i preliminär skatt för inkomst under det följande året.
Styrelsen bestämmer när övriga nämnder senast skall lämna sina särskilda
budgetförslag till styrelsen.

Budgeten fastställes av fullmäktige före november månads utgång. År då val i hda riket av fullmäktige har ägt rum skall budgeten fastställas av de nyvalda fullmäktige. Kan budgeten till följd av särskilda förhållanden ej fastställas inom den tid som nyss har sagts, skall fullmäktige ändå fastställa skattesatsen inom denna tid. Budgeten skall därefter fastställas före de­cember månads utgång. Därvid får fullmäktige, om det finns skäl därtill, fastställa annan skattesats än den som har bestämts tidigare.

Styrelsens förslag till budget skall från och med kungörandet av det sam­manträde med fullmäktige, vid vilket budgeten skall fastställas, vara till­gängligt för allmänheten på plats som tillkännages i kungörelsen.

58  § Beslutas anslag annat än i samband med att budgeten fastställes, skall beslutet innefatta anvisning av medel för att täcka anslaget. Kommun och landstingskommun kan besluta ätt anslag för visst ändamål får, i den mån det ej förbrukas under det år för vilket det har beviljats, användas för avsett ändamål under det följande året. Motsvarande beslul lår därefter fattas för ett år i sänder.

59  § Kommun och landstingskommun fär avsätta medel till kapitalfonder och driftfonder. Fondmedel fär tagas i anspråk för annat ändamål än del som fonden avser endast genom beslut i samband med att budgeten fast­ställes. Medel ur kapitalfond får tagas i anspråk för driftändamål endast om regeringen medger det,

60  § Kommun och landstingskommun fär laga upp lån med en återbetal­ningstid av högst fem år samt lån, som enligt uttryckligt beslut skall an­vändas för betalning av äldre lån och återbetalas inom de betalningsterminer som gäller för det äldre lånet.

Vid förvärv av inlecknad egendom får kommun och landstingskommun övertaga betalningsansvar även för sådan intecknad skuld som är ställd att belalas inom längre tid eller i annan ordning.

För lån i andra fall än som avses i första och andra styckena fordras regeringens medgivande.

Beslämmelserna i första och iredje styckena gäller även borgen.

2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186


 


Prop. 1975/76:187                                                   18

61  § Regeringen kan föreskriva att kommun eller landstingskommun utan särskilt medgivande fät taga upp lån av statsmedel, som beviljas av statlig myndighet, och lån för särskilt angivna ändamål saml att kommun fär åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån som av statsmedel beviljas annan än kommunen och ikläda sig borgensansvar för lån av visst slag.

62  § Det åligger styrelsen att föra fortlöpande räkenskaper över de medel som den omhänderhar.

Annan nämnd som omhänderhar medel skall föra räkenskaper i enlighet med anvisningar av styrelsen och åriigen inom tid som styrelsen bestämmer till styrelsen avlämna redovisning för sin medelsförvaltning under föregå­ende kalenderår.

När sådan redovisning har lämnats, skall styrelsen inom tid som full­mäktige bestämmer sammanfatta och avsluta räkenskaperna,

5 kap. Revision

63      § Nyvalda fullmäktige väljer under år då val i hela riket av fullmäktige
har ägt rum tre eller fiera revisorer samt lika många suppleanter för gransk­
ning av de tre följande årens verksamhel. Fullmäktige lär därvid välja re­
visorer och suppleanter för granskning av viss eller vissa nämnders verk­
samhet. Antalet revisorer och suppleanter för varje nämnd eller grupp av
nämnder skall dock vara minst tre.

Beträffande valbarhet till revisor eller revisorssuppleant, verkan av alt valbarheten upphör, rätt till avsägelse och rätt till ledighet från anställning äger bestämmelserna i 9 och 10 SS om ledamot i fullmäktige motsvarande tillämpning. Den som har uppnått aderton års ålder senast på dagen för valet till revisor eller suppleant är dock valbar.

1 fråga om ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner till revisor och revisorssuppleant äger beslämmelserna i 34 S motsvarande tillämpning.

64      § Den som är ledamot eller suppleant i styrelsen eller annars är redo­
visningsskyldig till kommunen eller landstingskommunen eller sådan den
redovisningsskyldiga närstående, som avses i 18 S, får ej vara revisor eller
revisorssuppleant för granskning av verksamhet som omfattas av redovis­
ningsskyldigheten och ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant
för granskning av sådan verksamhel eller i handläggningen av ärende om
ansvarsfrihet för verksamheten. Ordföranden och vice ordföranden i styrelse
eller annan nämnd, vars verksamhet granskningen gäller, får utan hinder
av vad nu har sagts och även om de ej är ledamöter i fullmäktige dellaga
i fullmäktiges överiäggning, när revisionsberättelse som avser granskningen
behandlas.


 


Prop.1975/76:187                                                     19

65      § Revisorerna granskar styrelsens och övriga nämnders verksamhet. De
prövar om verksamheten har utövats på ett ändamålsenligt och från eko­
nomisk synpunkt tillfredsställande sätl, om räkenskaperna är rättvisande
och om den kontroll som har utövats inom nämnderna är tillräcklig.

Revisor har rält att av nämnd erhålla de uppgifter och upplysningar som behövs för revisionsarbetet. Revisor lår när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar som nämnd omhänderhar saml taga del av räkenskaper och andra handlingar som berör nämnds verksamhet.

Vad som har sagts om nämnd gäller i tillämpliga delar om beredning,

66  § Revisorerna utövar, om fullmäktige ej bestämmer annat, själva den förvaltning som har samband med revisionsuppdraget. Beslut som revi­sorerna fattar angående förvaltningen skall upptagas i protokoll. Bestäm­melserna i 45 S om justering av protokoll och tillkännagivande om jus­teringen äger motsvarande tillämpning,

67  § Revisorerna skall årligen till fullmäktige avge berättelse med redo­görelse för resultatet av den revision som avser verksamheten under det föregående året. Av berättelsen skall framgå om anmärkning beträffande den granskade verksamheten föreligger eller ej, Framställes anmärkning, skall anledningen till denna anges i berättelsen. Revisionsberättelsen skall innehålla särskill uttalande i frågan om ansvarsfrihet tillstyrkes eller ej.

68  § Sedan förklaringar har inhämtats över de anmärkningar som har fram­ställts i revisionsberättelsen, skall fullmäktige vid sammanträde före ut­gången av året efter del år som revisionen avser besluta om ansvarsfrihet skall beviljas eller åtgärd för att bevara kommunens eller landstingskom­munens rätt skall vidtagas. Väckes ej talan inom ett år från det alt re­visionsberättelsen framlades på sammanträde med fullmäktige, anses an­svarsfrihet beviljad. Utan hinder av alt ansvarsfrihet har beviljats lår talan föras beträffande skada på gmnd av brottslig handling, om ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsåg även den skadan.

69  § Fullmäktige kan meddela närmare föreskrifier om revisionen,

6 kap. Skatt Ull kommun och landstingskommun

70      § Om skyldighet att eriägga kommunalskatt föreskrives i kommunal­
skattelagen (1928:370),

Var och en som är skattskyldig lill kommun inom landstingskommun är också skyldig att eriägga landstingsskatt.

71      § Kommunalskatt och landstingsskatt utdebileras i förhållande till de


 


Prop. 1975/76:187                                                   20

skattekronor och skatleören som vid senasle taxering har påförts de skatt­skyldiga.

Den skattesats som har bestämts för visst år skall tillämpas vid fast­ställandet dels av sådan kommunalskatt och landstingsskatt som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels av sådan kommunalskatt och landstingsskatt som ingår i slutlig skall på grund av del följande årets taxering.

Har enligl 57 § annan skallesals slutligt fastställts än som har bestämts tidigare, skall den kommunalskatt eller landstingsskatt, som ingår i den preliminära skatten för inkomst under det följande året, utgå efter den ti­digare bestämda skattesatsen. Den kommunalskatt och landstingsskall, som ingår i slutlig skatt på grund av det därnäst följande årets taxering, skall ulgå efter den utdebitering som har bestämts i samband med att budgeten fastställdes.

72      § När budgeten har fastställts, skall styrelsen ofördröjligen underrätta
länsstyrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet om den skattesats
som har bestämls för det följande året. Samtidigt skall styrelsen underrätta
länsslyrelsen om det sammanlagda belopp, som för nämnda år har beslutals
lill utdebitering pä grundval av det löpande årets taxering till kommunal
inkomstskatt.

Har budgeten ej fastställls inom tid som anges i 57 S andra stycket första punkten, skall så snart skallesatsen för den preliminära skatten har fastställls särskild underrättelse härom lämnas till riksskatteverket, länsstyrelsen och den lokala skattemyndigheten.

Har fullmäktige ej före utgången av oktober månad fattat beslut om ut­debitering, skall styrelsen ofördröjligen underrätta riksskatteverket, länsstyrelsen och den lokala skattemyndigheten om styrelsens förslag till skallesats.

1 annan kommun än Stockholms kommun skall styrelsen också underrätta länsslyrelsen om beslul om uldebitering till församling inom kommunen.

73      § Kommun är berättigad att för visst år av staten uppbära kommunalskatt
med belopp som motsvarar vad som skulle ulgå på grundval av antalet
skattekronor och skalleören i kommunen för året, beräknat efter den skat­
tesats som har bestämls för det föregående årel. Vid beräkningen av antalet
skattekronor och skatteören beaklas bestämmelserna i 2 S lagen (1965:269)
med särskilda beslämmelser om kommuns och annan menighets uldebi­
tering av skatt.

Har enligt 57 S annan skattesats slulligt fastställts än som har bestämts lidigare, skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering som har besiärnis i samband med all budgeten fastställdes.

Kommun är berättigad att av staten såsom förskott uppbära det belopp som på grundval av taxeringsnämnds beslut vissl år (laxeringsår) rörande


 


Prop.1975/76:187                                                     21

taxering lill kommunal inkomstskatt har beslutats lill utdebitering för det kommande året. Vid beräkningen av förskoitsbeloppel justeras anlalel skat­tekronor och skatteören enligt 2 S lagen (1965:269) med särskilda bestäm­melser om kommuns och annan menighets utdebilering av skatt. Vad som har beslutats till utdebitering ingår i kommunens fordran hos staten vid ingången av året näst efter det år, då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den kommunalskatt, som kommunen har rätt att uppbära av staten på grundval av taxeringen under året efter det år, då förskottet enligl be-stärnmdserna i femte styckei utanordnas.

Är antalet hos länsstyrelsen registrerade kyrkobokförda invånare i kom­munen vid mitten av augusti månad taxeringsåret större än det var vid mitten av augusti månad två år tidigare, skall förskott, beräknat enligt tredje slycket, ökas i förhållande till ökningen i kommunens invånarantal mellan de angivna tidpunkterna. Sådant ökat förskott ingår i kommunens fordran hos staten och avräknas enligt andra stycket. Länsstyrelsen skall senast den 10 september lämna kommunen uppgift om det invånarantal och det däremot svarande uppräknade skatteunderlag, som skall ligga lill grund för beräkningen.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos staten enligt föreskrifterna i denna paragraf, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till kommunen med en sjättedel på åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är kom­munens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som har utbetalats i november månad det föregående året; dock lår länsstyrelsen, när särskilda skäl för­anleder det, förordna att utbelalning skall ske med annat belopp. Om det belopp som utbetalades i januari månad icke motsvarar en sjättedel av kom­munens fordran, skall den jämkning som föranledes härav ske i fråga om det belopp, som utbetalas i mars månad.

Vad som har sagts om kommunalskatt äger motsvarande lillämpning i fråga om landstingsskatt.

74      § Länsstyrelsen skall senasl den 8 mars till styrelsen överlämna redo­
visning för del föregående året över kommunen eller landstingskommunen
tillkommande och lill styrelsen ulanordnad skall. Närmare föreskifter om
.sådan redovisning meddelas av regeringen,

7 kap. Underställning, kommunalbesvär och besvärsnämnd

75      § Kommunfullmäktiges beslut om nya eller förhöjda hamnavgifter,
grundpenningar eller sluss-, kanal- eller andra farledsavgifter skall för all
vinna bindande kraft prövas och faslslällas av regeringen.

Fastställelse av beslul, som av.ses i första styckei, fär meddelas även av myndighei som regeringen bestämmer. Regeringen lår även föreskriva alt


 


Prop. 1975/76:187                                                   22

i rörelse, för vilken avgifter enligt första slycket har blivit fastställda, av­giftema och övriga intäkter får användas endast för rörelsens direkta behov, om ej myndighet som regeringen bestämmer medger att medlen användes för annat ändamål.

Om vissa andra beslul, som skall underställas regeringens prövning, finns bestämmelser i 59 och 60 SS,

Beslut, som skall underställas regeringens prövning, skall insändas till länsslyrelsen, som skall överiämna handlingarna med eget yttrande till re­geringen.

76      § Över beslut av kommunfullmäktige far, om annat ej är särskilt fö­
reskrivet, medlem av kommunen anföra besvär hos länsstyrelsen. Sådan
talan får grundas endast på att beslutet ej har tillkommit i laga ordning,
slår i strid mot lag eller annan författning, på annat sätl överskrider kom­
munfullmäktiges befogenhet, kränker klagandens enskilda rätt eller eljest
vilar på orättvis grund.

Besvärshandling skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag då justering av det över beslutet förda protokollet har till­kännagetts på kommunens anslagstavla. Besvärshandlingen skall vara åtföljd av det överklagade beslutet och bevis om dagen för anslagel. Besvär som ej har anförts i rätt tid upptages ej till prövning.

Över beslut av landsting fär, om annat ej är särskilt föreskrivet, medlem av landstingskommunen anföra besvär hos regeringsrätten. Besvärshandling tillställes regeringsrätten, 1 övrigt äger bestämmelserna i första och andra styckena motsvarande tillämpning på sådan talan.

77      § I fråga om besvär över beslul av kommunstyrelsen eller annan kom­
munal nämnd skall beslämmelserna i 76 S om besvär över beslut av kom­
munfullmäktige äga motsvarande lillämpning, om annat ej sägs i 78 S eller
är särskilt föreskrivet, 1 fråga om besvär över beslut av förvaltningsutskottet
eller annan landstingskommunal nämnd skall bestämmelserna i 76 S om
besvär över beslut av landsting äga motsvarande tillämpning, om annal
ej sägs i 78 S eller är särskilt föreskrivet. Mot beslul av rent förberedande
eller rent verkställande art får talan dock ej föras.

Beslämmelserna i försia styckei gäller även beslut som har fatlats med stöd av uppdrag enligt 47 S, I fråga om beslul, som ej har protokollförts särskilt, räknas besvärsliden från den dag då justering av prolokoll, som har förts vid det sammanträde med styrelsen eller nämnden varvid beslutet har anmälts, har tillkännagetts på anslagstavlan.

Vad som sägs i första stycket gäller också i fråga om besvär över sådant beslul av revisorerna som avses i 66 S.

78      § Kommun och landstingskommun fär ulse särskild nämnd med uppgifl
all pröva besvär över styrelsens, annan nämnds eller revisorernas beslul


 


Prop.1975/76:187                                                    23

om tillsättning av eller förordnande på kommunal eller landstingskommunal tjänst, entledigande från sådan tjänst eller disciplinär åtgärd mot tjänsteman, om lalan mot beslutet annars skulle ha förts enligt 77 S- Beslämmelserna i 4-10, 13-17, 19 och 20 SS förvaltningslagen (1971:290) äger moisvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.

Reglemente för besvärsnämnd antages av fullmäktige.

Om annat ej föreskrives i reglementet, äger bestämmelserna i 48 S tredje stycket, med undantag av hänvisningen till 44 § andra stycket och 46 § första slycket, motsvarande tillämpning på besvärsnämnd.

Finns besvärsnämnd, lår den som är missnöjd med beslut som avses i första slycket anföra besvär hos nämnden inom den tid, som föreskrives i 76 S andra stycket och 77 S andra stycket.

Beträffande talan mot besvärsnämnds beslut äger bestämmelsema i 76 S motsvarande lillämpning. Till stöd för dylik talan fär dessutom åberopas att det hos besvärsnämnden överklagade beslutet är oriktigt på någon sådan grund som sägs i 76 S,

79  § Har besvär anförts hos länsstyrelsen, kan länsstyrelsen förbjuda att det överklagade beslutet verkställes.

80  § Över länsstyrelsens beslut lär, om annat ej är särskilt föreskrivet, besvär anföras hos regeringsrätten. Talan mot beslut av länsslyrelsen som har gått klaganden emot lår föras endast av denne. Talan mol beslut, varigenom länsstyrelsen har bifallit besvär eller förbjudit all det överklagade beslutet verkställes, får föras av kommunen och medlem av kommunen. Besvärs­handlingen skall ha kommit in till regeringsrätten inom tre veckor från den dag då den som vill anföra besvär fick del av beslutet. Har länsstyrelsens beslut gått klaganden emot, skall han underrättas om vad han haratt iakttaga vid talan mot beslutet.

81  § Har beslut av fullmäktige blivit upphävt genom avgörande som äger laga kraft och har beslutet redan verkställts, åligger del fullmäktige att föranstalta om rättelse av verkställigheten i den mån det är möjligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om beslut av styrelsen eller annan nämnd eller av revisorerna.

Om ikraftträdandet av denna lag finns beslämmelser i lagen (1976:000) om införande av kommunallagen (1976:000).


 


Prop.1975/76:187                                                              24

2 Förslag till

Lag om införande av kommunallagen (1976:000)

Härigenom föreskrives följande.

1 § Kommunnallagen (1976:000) och denna lag iräder i kraft den 1 januari 1977.

2§ Genom kommunallagen (1976:000) upphäves

1.    kommunallagen (1953:753),

2.    lagen (1953:754) om införande av kommunallagen,

3.    landstingslagen (1954:319),

4.    lagen (1954:320) om införande av landstingslagen,

5.    kommunallagen (1957:50) för Stockholm och

6.    lagen (1969:215) med särskilda bestämmelserom Stockholms läns land­stingskommun.

3        § Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom beslämmelse i kommunallagen (1976:000) eller denna
lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

4§ Bestämmelserna i kommunallagen (1976:000) om att suppleanter skall utses för ledamöterna i kommunfullmäktige tillämpas första gången vid val som avser liden efter utgången av oktober 1979. Bestämmelserna i nämn­da lag om att suppleanter skall utses för ledamöterna i sådan nämnd som avses i 48 S andra stycket samma lag tillämpas första gången vid val som avser tiden efter utgången av år 1979.

5  § Tjänstgöringstiderna för ledamöter och suppleanter i kommunfullmäk­tige i andra kommuner än Stockholms kommun och i landsting, som har valts enligt äldre bestämmelser, upphör vid utgången av oktober 1979,

6  § Försia tjänstgör!ngsåret för ledamöter och suppleanter som avses i 5 S upphör vid utgången av oktober 1977, Vid samma tidpunkt upphör tjänst­göringstiderna för ordförande, vice ordförande och andre vice ordförande i kommunfullmäktige i andra kommuner än Stockholms kommun samt i landsting.

Bestämmelserna i 13 S försia stycket kommunallagen (1976:000) medför ej att nytt val av ordförande, vice ordförande eller andre vice ordförande i kommunfullmäktige eller landsting skall äga rum vid kommunfullmäktiges eller landstingels första sammanlräde under år 1977. Vid detta sammanträde får andre vice ordförande i kommunfullmäktige eller landsting väljas, om andre vice ordförande ej redan är utsedd. I Stockholms kommun fär utan hinder av föreskriften i 41 S kommunallagen (1976:000) om tid för sådant


 


Prop.1975/76:187                                                    25

val väljas andre vice ordförande i kommunstyrelsen för liden intill det val som skall äga rum vid kommunfullmäktiges försia sammanträde under det tjänslgöringsår som böoar den 15 oktober 1977.

7  § Beslämmelserna i 16 S fjäde stycket kommunallagen (1976:000) om sup­pleants tjänstgöring i kommunfullmäktige tillämpas först efter utgången av oktober 1979.

8  S Bestämmelserna i 52 och 63 SS kommunallagen (1976:000) om valbarhet och verkan av att valbarheten upphör tillämpas ej i fråga om borgarråd i Stockholms kommun, revisor eller revisorssuppleant som har valts med stöd av äldre bestämmelser.

9  § BestäiTimelserna i 63 S första stycket första punkten kommunallagen (1976:000) om val av revisorer och suppleanter tillämpas första gången vid val som avser tid efter utgången av år 1979. Kommunfullmäktige och lands­ting väljer år 1977 tre eller fiera revisorer samt lika många suppleanter för granskning av de två följande årens verksamhet.

 

10 § Föreskrifter som avses i 32 och 35 SS kommunallagen (1976:000) be­höver ej meddelas före utgången av år 1977. 1 landstingskommun gäller äldre bestämmelser om arbetsordning intill dess föreskrifter som avses i 35 S nämnda lag har meddelats.

11 § I fråga om förvaltningsutskottets rätt alt företräda landstinget mellan dess sammanträden fär äldre beslämmelser tillämpas intill utgången av år 1977.

12 § Bestämmelserna i 73 S fiärde styckei kommunallagen (1976:000) om ökat förskott gäller i fråga om år 1977 endast om och till den del befolk­ningsökningen i kommunen eller landstingskommunen mellan de tidpunk­ter som anges i lagrummet överstiger en procent,

13 § Har besvärshandling som avses i 76 S tredje stycket kommunallagen (1976:000) kommit in till länsslyrelsen men ej till regeringsrätten före be­svärstidens utgång och har del överklagade beslutet meddelats före den 1 januari 1977, skall regeringsrätten ändå upptaga besvären till prövning.

14 § Bestämmelserna i 8 Slagen (1953:754) om införande av kommunallagen gäller fortfarande,

15 § Rikets indelning i landstingskommuner ändras ej genom kommunal­lagen (1976:000),


 


Prop. 1975/76:187                                                   26

16      § 1 Stockholms kommun får drätselnämnd alltjämt behållas.

Ulan hinder av 36 S 3 kommunallagen (1976:000) skall drätselnämnden handha medelsförvaltningen i den mån fullmäktige ej har medgivit annan nämnd att helt eller delvis handha sin medelsförvaltning. Drätselnämnden skall fullgöra de uppgifter i fråga om räkenskapsföringen som annars an­kommer på kommunstyrelsen. Bestämmelserna i 62 S kommunallagen om styrelsen skall därvid i stället gälla drätselnämnden.

Beträffande drätselnämnden äger i övrigt bestämmelserna i 48 S tredje stycket kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning. Ordföranden i borgarrådsberedningen skall vara ordförande i drätselnämnden.

17      § 1 landstingskommun där förvaltningsutskottels uppgifter är fördelade
på avdelningar av utskottet får denna ordning alltjämt behållas. Landstinget
får i reglemente för förvaliningsutskottet föreskriva att dessa avdelningar
skall utses av landstinget genom särskilda val. Beträffande avdelning äger
bestämmelserna om styrelsen i 41 S andra stycket och 427 SS kommu­
nallagen (1976:000) motsvarande tillämpning. Avdelningen utser själv inom
sig ordförande och vice ordförande. Det ankommer på utskottet samfällt
alt göra upp förslag till budget.


 


Prop. 1975/76:187


27


3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:281) om kommunalförbund

Härigenom föreskrives i frågaom lagen(l957:281)om kommunalförbund'

dels att 18 S skall upphöra att gälla,

dels att i 17 S uttrycket "utgifts- och inkomststat" skall bytas ut mot "budget",

dels att 3-5, 7-9, 12, 16, 19, 20 och 35 SS samt rubrikerna närmast före 16 och 35 SS skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3S

Förvaltning och verkställighet till­komma förbundets styrelse och sär­skiU Ullsatla nämnder.

Kommunalförbunds beslutanderätt utövas av förbundels fullmäktige.

Förvaltning och verkställighet till­komma förbundets styrelse och öv­riga nämnder. Nämnderna bereda även ärenden som skola avgöras av full­mäktige. För sådan uppgifl kan särskild beredning bestående av en eller flera personer tillsättas.

4S För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall inne­hålla bestämmelser om

1)   förbundets ändamål och medlemmar;

2)   förbundets benämning och den ort, där förbundet skall hava sitt säte;

3)   fullmäktiges anlal och det anlal ledamöter i fullmäktige vae medlem skall utse;

4)   antalet ledamöter och suppleanter i förbundets slyrelse samt, därest styrelsen jämväl skall utgöra i särskild författning angiven nämnd, vad som skall gälla angående valbarhet, sättet för utseende av ledamöler och supp­leanter saml deras ijänslgöringslid;


5) den rätt att upplaga lån eller ingå borgen, som finnes böra med­givas förbundet, med angivande av det högsta sammanlagda belopp, in­till vilket lån må upplagas eller bor­gen tecknas, och i vad mån lån eller borgen som ej fordrar Konungens medgivande må förekomma;


5) den rält all upptaga lån eller ingå borgen, som finnes böra med­givas förbundet, med angivande av det högsla samntanlagda belopp, in­till vilket lån må upplagas eller bor­gen tecknas, och i vad mån lån eller borgen som ej fordrar regeringens medgivande må förekomma;


'Senaste lydelse av 18 i;:  1964:45, Senaste lydelse 1964:45.


 


Prop.1975/76:187                                                               28

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

6)   den rätt till fondbildning, som finnes böra medgivas förbundet;

7)   medlems andel i förbundets tillgångar samt vad i övrigt finnes er­forderligt för ordnande av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar;

8)   särskilt villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som i anledning därav må erfordras;

9)   särskilt villkor för upplösning av förbundet;

 

10)  grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar; saml

11)  vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av förbundets förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning.

Förbundsordning skall vidare innehålla bestämmelser om grunder för medlems skyldighet att tillhandahälla medel för förbundsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande samt den begränsning av denna skyl­dighel som skall förekomma, 1 förbundsordning för förbund, som skall hand­hava angelägenhet, vilken del enligt särskild förlätlning åligger kommun att vårda, må dock icke, såvitt angår sådan angelägenhet, intagas bestäm­melse om begränsning av medlems skyldighel alt tillhandahålla medel. Därest förbund skall handhava fiera angelägenheler, skall i förbundsord­ningen angivas, huruvida i förbundet skall finnas endast styrelse eller där­utöver en eller fiera nämnder, samt i det senare fallet vilka av förbundets angelägenheler, som skola omhänderhavas av de olika förvallningsorganen. Därest förbund har sill säte inom kommun, som icke tillhör förbundet, skall i förbundsordningen angivas, å vilken kommuns anslagstavla tillkän­nagivande om justering av protokoll skall ske,

I jörbundsordningen må beslämmas alt suppleanter skola utses för fuUmäk­tige. 1 sådant faU skall I förbundsord­ningen även bestämmas suppleanter­nas anlal och del antal suppleanter som varje medlem skall utse.

5S
Vad i 7 N> tredje och Ijärde styckena.
           Bestämmelserna 19 § iredje stycket, ■

11 \: lörsta och tredje siyckena, 12, 14 10 , 13 § andra styckei och 15-34
samt 15-28 i kommunallagen är kommunallagen r/76.'ÖOOjäga mot-
stadgal om konimunfullmäkiige skaU svarande tillämpning i fråga om
äga motsvarande tillämpning i fråga kommunförbunds fullmäktige. Be-
om kommunalförbunds fullmakt!- siämmelsernaiI6§nämndalagiiUäm-
ge.
                                               pas dock endasl om suppleanter för full-

mäktige har utsetts.

'Senaste lydelse 1969:769.


 


Prop.1975/76:187


29


 


Nuvarande lydelse

Förbundsfullmäktige   väljas   av rnedlemmarnas fullmäktige.


7S


Föreslagen lydelse

Förbundsfullmäkljge och supple­anter väljas av medlemmarnas full­mäktige.


 


Då medlem skall ulse mer än en fullmäktig, skall valet vara propor­tionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, iv/A-e? erhål les, om samtliga väljan­des antal delas med det antal perso­ner valet avser, ökat med 1. Om för­farandet vid sådani proportionellt val är särskilt stadgat.

Förbundsmedlem må till fullmäk­tig i förbundet välja allenast leda­mot av förbundsmedlemmens full­mäktige.


Då medlem skall utse mer än en fullmäktig eller mer än en suppleant, skall valet vara proportionellt, därest det begäres av minst så många le­damöter, som motsvara den kvot, vil­ken erhålles, om antalet närvarande ledamöler delas med del antal per­soner valet avser, ökat med l.Årkvo-ten ell brutet tal, skall den avrundas UU närmasl högre hela tal. Om förfaran­det vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Förbundsmedlem må till fullmäk­tig eller suppleant i förbundet välja allenast ledamot eller suppleant I för­bundsmedlemmens fullmäktige. Den omständigheten an tjänstgörings­tiden för ledamöler och suppleanter i förbundsmedlems fullmäktige upphör vid utgången av oktober månad år då val i hela riket av fiUlmäklige har ägt rum medför ej att uppdrag som ledamot eller suppleant i förbundsfullmäktige upphör före tjänslgöringstidens utgång.

öm suppleanter ef väljas proportio­neUt. skall vid valet även bestämmas I vilken ordning de skola inkallas UU tjänstgöring.


Vad i denna paragrad stadgas om medlems fullmäktige skall i fråga om landstingskommun gälla landstinget.


I mom.'' Förbundsfullmäktige väljas för tre år, räknade från och med den I januari årel näst efter det, då aUmänna kommunalval ägl rum.


1 mom, Förbundsfullmäkljge och suppleanter väljas för tre år, räk­nade från och med den I januari årel näst efter del, då val i hela riket av kommunfuUmäktige ägl rum.


■»Senaste lydelse:  1969:769,


 


Prop.1975/76:187


30


 


Nuvarande tyddse

Val av förbundsfullmäktige för­rättas vid sammanträde som avses i 13 'i färde stycket kommunallagen av de nyvalda kommun fiUlmäklige eller om valelförrättasav landsting, vid sam­manträde som avsesi 19 § andra stycket landslingslagen av det nyvalda lands­tinget.

2 m o m. Då val av förbundsfull­mäktige sker första gången , skall det avse tiden från valels förrättande till ingången av det år, då nästa tjänst­göringstid för fullmäktige börjar.


Föreslagen lydelse

Val av förbundsfullmäktige och suppleanter förrättas vid sammanträ­de som avses i 13 S .första styckei kommuna\lagen(l 976:000) år då val i hela riket av kommunfullmäktige ägt rum.

2 m o m. Då val av förbundsfull­mäktige och suppleanter sker första gången, skall det avse liden från va­lets förrättande till ingången av del år, då nästa tjänstgöringstid för full­mäktige börjar.


3 m o m. Avgår fullmäktig un­der den för honom bestämda tjänst­göringstiden, anställer den medlem, som utsett honom, fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgö­ringstiden.

Underrättelse om val, som sker första gången, skall, med angivande av de valdas namn och postadress, ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som förordnar en av fullmäktige att utfärda kungörelse om fullmäktiges första sammanträde och där föra ordet, till dess ordförande valls.

3    mom. AvgårförbundsfuUmäk-I ig som utsetts vid proportioneUt val un­der tjänstgöringstiden och har supple­anter för fuUmäktige utsetts, inträder suppleant i den avgångnes ställe för återstoden av tjänslgöringstiden. Suppleanterna inträda i den ordning som har bestämts vid valet. Avgår fullmäktig / annat faU under den för honom bestämda tjänslgöringstiden, anställer den medlem, som utsett honom, fyllnadsval för den återstå­ende delen av tjänstgöringstjden,

4    m o m. Förbundsfullmäktige väl­ja varje år för nästa kalenderår bland sig en ordförande och en vice ordförande samt. om fullmäktige beslula det, även en andre vice ordförande.

4 mom,* Vid sammanträde som under år, då val av fullmäktige i för­bundet ägt rum, hålles rried de nyvalda fullmäktige utövas ordförandeskapet av den som enligl 9 S väljs till ordförande för nästkommande år. Intill dess valet förrättats, utövas ordförandeskapet av den som fullmäktige därtill särskilt utsett.

5 Senasle lydelse 1969:769,


 


Prop.1975/76:187


31


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen Ivdelse


Då val av ordförande och vice ordförande ske försia gången, skola de, om förbundet träder i verksamhet i annan lid än vid årsskifte, avse tiden från valens förrättande lill utgången av det år, under vilket valen ägt rum.


Sammanträden skola av fullmäktige hållas enligt ordning, som bestämmes av fullmäktige. Sammanträde skall ock hållas, när länsstyrelsen därom förord­nar eller förbundets slyrelse eller de festa av fuUmäktige det begära eller ordföranden finner det nödigt.

Vid sammanträde före utgången av Juni månad fattas beslul i anledning av berättelsen omföregående årets räken -skaper och förvaltning.

Vid sammanträde i aiigusU månad fastställes förbundets utgifts- och inkomstslat.

Vid sammanträde före utgången av december månadJÖrrättas val tiUde be­fattningar inom förbundet, vilka vid årets slut bliva lediga. År då val av for-bundsfullmäktige ägt rum förrättas va­len av de nyvalda fullmäktige. Dessa förrätta även andra val, avseende lid efter utgången av nämnda år, vilka an­komma på fuUmäktige.


'S'

Beslämmelserna i 14 försia och tredje styckena kommunallagen (1976:000) om fullmäktiges samman­träden äga moisvarande tillämpning på lörbundsfullmäkliges sammanträ­den. I fråga om tid jör sammanlräde för faststäUelse av förbundets budget skaU dock gälla vad som sägs i 16  denna lag.


 


12 S'

Därej annal är särskilt föreskrivet, skall vad i 30 ;, 31 jörsta stycket jör­sta punkten och andra stycket samt 32-6 \ kommunallagen är stadgat om kommunstyrelse och övriga nämn­der m. m. äga moisvarande lillämp­ning j fråga om kommunalförbunds slyrelse och övriga nämnder m. m.


Därej annat är särskilt föreskrivet. äga 36-51 §§ kommunallagen (1976:000) moisvarande tillämpning j fråga om kommunalförbunds sly­relse och övriga nämnder m, m.


 Senaste lydelse 1969:769, 'Senaste Ivdelse 1969:769,


 


Prop.1975/76:187


32


 


16 i

Nuvarande Ivdelse

Om kommunalförbunds drätsel

Vad 150 §, 52 §. första stycket, 53 §,

54        § andra och tredjestyckena, 57 § för­
sta och andra styckena, 59 § första
stycket, 61 §. 62 § försia, andra och
Iredje styckena. 63 och 64 §§. 65 § jör­
sta punkien samt 66 f kommunalla­
gen är stadgat om kommuns drätsel
skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om kommunalförbunds drät­
sel.

Förslag till iiigifts- och inkomststat skall uppgöras av förbundsstyrelsen. Övriga nämnder skola, inom tid som bestämmes av styrelsen, till denna ingiva sina särskilda statförslag.

I JÖrbundsordning må medgivas, att

55        § 1 mom. och 56 § kommunallagen
helt eller delvis skola äga motsvarande
tillämpning å kommunalförbund.

1 nybildat förbund skall val av re­visorer och revisorssuppleanter äga rum vid förbundsfullmäkliges första sammanträde, och skall valet avse tiden från valets förrättande till ut­gången av det år. då valet .skett.


Föreslagen lydelse

Om kommunalförbunds ekonomis­ka förvaltning och revision

Bestämmelserna 154 oeh56 §!, 57 § tredje styckei samt 58-69 § kommu­nallagen (1976:000) äga molvarande tillämpning i fråga om kommunal­förbunds ekonomiska förvaltning och

Förslag lill budget skall uppgöras av förbundsstyrelsen. Övriga nämn­der skola, inom tid som bestämmes av styrelsen, till denna ingiva sina särskilda budgetförslag.

Innan förslaget tiU budget uppgöres, skall förbundsstyrelsen samråda med förbundsmedlemmarnas styrelser.

Vid sammanlräde medförbundsfiiU-mäkiige före utgången av september månad fastställes kommunalförbun­dets budget.

I nybildat förbund skall val av re­visorer och revisorssuppleanter äga rum vid förbundsfullmäktiges första sammanlräde, och skall valet avse granskning av verksamheien under ti­den från valels förrättande till dess nästa tjänstgöringstid jör revisorer och revisorssuppleanter börjar.


 


19;

Revisionsberättelse skall jämte de förklaringar över framställda anmärk­ningar, som Jörbundslullmäktiges ord­förande infordrar, framläggas UU granskning och avgörande tios fuUmäk­tige vid sammanträde jöre utgången av Juni månad.

Avskrift av berättelsen jämle in-


Avskrifl    av    revisionsberälldsen


 


Prop. 1975/76:187


33


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


fordrade förklaringar skall minst två    jämte infordrade förklaringar skall

veckor före sammanträdet tillställas förbundsmedlemmarnas styrelser.

20!

Vad i 74 § färde stycket 75 § andra och tredje styckena saml 76-78 §§ kommunallagen (f953:753) är stad­gat skall äga moisvarande tillämp­ning i fråga om kommunalförbund. Ingår landstingskommun i förbun­det, skall dock ifråga om besvär och besvärsnämnd vad i 78 § landslingsla­gen (1954:319) sägs äga motsvarande tillämpning. Besvärsrätt tillkommer såväl //// förbundet ansluten kommun som medlem av sådan kommun.


tillställas förbundsmeddmmarnas styrelser minst två veckorföre det sam­manträde, då berättelsen framlägges för förbundsfullmäktige.

Bestämmelserna i 75-81 W kom­munallagen (1976:000) äga motsva­rande tillämpning i fråga om kom­munalförbund. Ingår landstings­kommun i förbundet, skall däivid tillämpas de bestämmelser, som avser landstingskommun. Besvärsrätt till­kommer såväl mellan av förbundet som medlem av kommun som ingår i förbundet.


 


Om     fullföljd     av    talan     mot länsstyrelsens beslut i vissa fall


Om behörig länsstyrelse och besvär över länsstyrelses beslut i vissa fall


 


35 §


Över beslut, som meddelats av länsstyrelse i fråga om kommunför­bunds bildande, ändring eller upp­lösning eller i ärende, som därmed äger samband, må besvär anföras hos Konungen.


Ärende som enligt denna lag skaU prövas av länsstyrelse handlägges av länsstyrelsen i del län där förbundssty­relsen har eller skaU ha sitt säte.

Över beslut som meddelats av länsstyrelse i fråga om kommunal­förbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende, som där­med äger samband, må besvär an­föras hos regeringen.


1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

2.    För liden intill utgången av år 1979 fär val av suppleanter för för­bundsfullmäktige förrättas vid annat sammanträde än som anges i 8 S 1 mom.

3.    Bestämmelserna i 8-10 och 13 SS lagen (1976:000) om införande av kommunallagen (1976:000) äger motsvarande tillämpning i fråga om kom­munalförbund.

Senaste lydelse 1971:1167,

3 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186


 


Prop. 1975/76:187


34


4 Förslag till

Lag om ändring i vallagen (1972:620)

Härigenom föreskrives i fråga om vallagen (1972:620)

dels att i lagen ordet "landstingsman" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "landstingsledamot" i motsvarande form,

dels att 2 kap. 5 § samt 14 kap. 3, I5a, 17, 19 och 21 §§ skall ha nedan angivna lyddse,

dels att i lagen skall införas sex nya paragrafer, 2 kap. 6-11 §S, av nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

2

5§ / landstingslagen (1954:319), kom­munallagen (1953:753) och kommu­naUagen (195 7:50). för Stockholm fmns bestämmelser om landstingskommuns och kommuns indelning i valkretsar. / landstingslagen fmns också bestämmel­ser omförddningavfasta valkretsman­dat på valkretsar


Föreslagen lydelse kap.

För val av landstingsledamöter inde­las landstingskommunen i valkretsar. Valbarhet är ej Inskränkt inom valk­rets.


 



Valkrets skaU omfatta en eller flera kommuner, öm det föranledes av and­ra styckei I eller en lämpligare val­kretsindelning därigenom eljest erhål­les, får dock kommun delas I två eller fera valkretsar eller dd av kommun sammanföras med annan kommun, del av annan kommun eller delar av andra kommimer UU en valkrets.

Valkrets bör ulformas så an den

1.    kan beräknas komma alt enligl bestämmelserna i 8 tilldelas minst åtta fasta valkretsmaiidat,

2.    kan omslutas av en samman­hängande gränslinje.

Delas kommun i två eller flera val­kretsar för val av landstingsledamöter


'Senaste lydelse 1975:474.


 


Prop. 1975/76:187

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


35


och är kommunen indelad / valkretsar för val av kommunfullmäktige, skaU iakttagas, an gräns för valkrets för val av landsUngsledamöter skaU samman­falla med gräns för valkrets för val av fuUmäktige.

n

Indelningen I valkretsar bestämmes av landstinget, sedan kommunerna har beretts tillfälle att ytlra sig. Mot lands­tingets beslul får talan ej föras.

Beslut om indelning i valkretsar med­delas, om ej regeringen föreskriver an­nat, före utgången av oktober året före det år då val av landstingsledamöter .första gången skaU äga rum enligt den beslutade Indelningen.

Beslut om Indelning i valkretsar skaU för att vinna bindande kraft prövas och fastställas av länsstyrelsen. Mol länsstyrelsens beslutföres talan hos val-prövningsnämnden genom besvär. Mot valprövningsnämndens beslut får talan ejföras.

Mandaten i landstinget utgöres av fasta valkretsmandat och utjämnings­mandat. Nio tiondelar av mandaten är fasta valkretsmandat. Det brutna tal som uppkommer vid fastställandet av antalet fasta valkretsmandat avrundas tUl närmast lägre hela tal. Återstående mandat är utjämningsmandat.

Länsstyrelsen fastställer antalet fas­ta valkrelsmandal i varje valkrets före utgången av april varje år då val av landsUngsledamöterskaU äga rum. om ej regeringen föreskriver annan tid för beslutet. Härvid Ullföres valkretsen en mandat för varje gång som antalet röst­berättigade i valkretsen är Jämnt del-


 


Prop.1975/76:187

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


36


bart med det tal som erhålles, när anta­let röstberättigade i landstingskommu­nen delas med antalet fästa valkrets­mandat där. De fasta valkretsmandat som härefter återstår tUlföres valkret­sarna efter storleken av de överskon som har uppkommU vid denna fördel­ning. Mellan Uka överskottstal avgöres företrädet genom lottning.

Vid tillämpningav andrastycket skaU som röstberättigad anses den som har upptagits i gällande röstlängd.

Mot länsstyrelsens beslut enligt den­na paragraf föres talan hos valpröv-ningsnämnden genom besvär. Mot val­prövningsnämndens beslut får talan ej föras.

9§

För val av kommunfuUmäktige skaU kommun indelas i valkretsar, om i kom -munenfinnasflera än 24 000 röstberät­tigade invånare eller för kommunen skall utses minst 51 fullmäktige. Över­stiger antalet röstberättigade invånare i kommun 6 000 får kommunen inde­las i valkretsar. Annan kommun får in­delas i valkretsar endast om synnerliga skäl föreligger på grund av kommu­nens särskUt betydande utsträckning eller liknande förhållanden. Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets. Som röstberättigad anses den som har upp­tagits i gällande röstlängd.

Vid valkretsindelning iakttages att valkretsarna

1.    skaU ulformas så att varje krets
kan beräknas komma att enligt be­
stämmelserna 110 § utse minst femton
kommunfuUmäktige,

2.    om del är möjligt, skaU utformas
så att varje krets kan omslutas med en
sammanhängande gränslinje.


 


Prop.1975/76:187

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


37


3.    skaU utformas så an territorieU församUng, om det är möjligt, lämnas odelad och icke i någotfaU delas på flera än två kretsar och

4.    i den mån det kan ske utan olä­genhet skaU utformas så an antalet fuU­mäktige för hela kommunen kan be­räknas bU lika fördelat på de särskilda kretsarna.

10 S

/ varje valkrets väljes en kommunfuU-mäktigför varje gång som antalet röst­berättigade i valkretsen är jämnt del­bari med det tal som erhålles, när anta­let röstberättigade i kommunen delas med antalet fullmäktige för hela kom­munen, öm det antal fuUmäktige som skaU utses enligt denna regel ej uppgår IiU det för kommunen bestämda anta­let, skaUför att detta antal skaU kunna uppnås de valkretsar I vilka an talet röst­berättigade mest överskjuter de tal som enligt regeln är bestämmande för fuU-mäktiges antal inom valkretsarna vara berättigade att varför sig I ordning efter överskottens storlek välja ytterligare en fullmäktig. Är överskottstalen lika för två eller fiera valkretsar, avgöres före-trädet genom lottning. Som röstberälti-gad anses den som har upptagits i gäl­lande röstlängd.

US

Kommunfullmäktige får göra fram­ställning hos länsstyrelsen om indelning i valkretsar. Länsstyrelsen får förordna om valkretsindelning, även om sådan framställning ej har gjorts. I sådant faU skaU kommunfuUmäktige beredas tiU­fälle att avge yttrande i ärendet.

Beslut om Indelning I valkretsar skaU meddelas före utgången av oktober


 


Prop.1975/76:187


38


Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

året före det år, under vilket beslutet skaU träda i tillämpning. Det antal fullmäktige, som varje valkrets skaU utse, fastställes av länsstyrelsen det år, då valet skaU äga rum, före april må­nads utgång med gUtighet för den pe­riod som valet avser. Uppgår därvid i någon valkrets det antal fullmäktige, som kretsen äger utse enligt de grunder som anges i 10 §, icke UU femton, skaU antalet, med motsvarande Jämkning av antalet fuUmäktige i övriga kretsar, likväl bestämmas tiU femton. I sådant faUskaU valkretsindelningen omprövas före nästa val.

Mot länsstyrelsens beslul enligt den­na paragraf föres talan hos valpröv-ningsnämnden genom besvär. Mol val­prövningsnämndens beslul får talan ej föras.

14 kap. 3S I fråga om riksdagsval bestämmer länsstyrelsen ordningen mellan kan­didatnamnen på partiernas valsedlar i valkretsen i den utsträckning som behövs för utseende av riksdagsledamöter och ersättare för dem.

styrelsen platserna mellan par­tierna. Platserna fördelas i fråga om kommunfullmäktigval för varje valkrets. Länsstyrelsen fastställer även för varje valkrets vilka personer som skall erhålla platserna samt ut­ser suppleanter för landstingsledamö­ter och kommunfuUmäktige.

1 fråga om landstings- och kom-        1 fråga om landstings- och kom­munfullmäktigval   fördelar   läns-     munfullmäktigval    fördelar    läns-

styrelsen platserna mellan partierna. Platserna fördelas i fråga om kom­munfullmäktigval för varje valkrets. Länsstyrelsen fastställer även för varje valkrets vilka personer som skall erhålla platserna samt ut­ser suppleanter för landstingsmän och för fuUmäktige I kommuner där det

skall finnas suppleanterförfuUmäktige.

Förrättningen skall genomföras utan dröjsmål. Vid avbrott i förrättningen skall valsedlarna och övriga valhandlingar läggas i säkert förvar. Innan för­rättningen återupplages, skall länsslyrelsen se till att obehörig åtgärd ej vid­tagits med valhandlingarna.

'Senaste lydelse 1975:474.


 


Prop.1975/76:187


39


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


15 a S'


Endast parti som har fått minst tre procent av rösterna i hela lands­tingskommunen är berättigat att del­taga i fördelningen av mandaten i landstinget.


Mandaten i landstinget fördelas mel­lan partier. Endast parti som har fått minst tre procent av rösterna i hela landstingskommunen är berättigat att deltaga i fördelningen av man­daten i landstinget.


 


17§

När platserna i landsting och kom­munfullmäktige fördelats mellan partier och besatts med ledamöter, skall länsstyrelsen utse suppleanter för landstingsmän och för kommun-fuWmäktige i kommun där det skaUfin­nas suppleanterförfuUmäktige.


När platserna i landsting och kom­munfullmäktige fördelats mellan partier och besatts med ledamöter, skall länsstyrelsen utse suppleanter för landstingsledamöter och kom­munfullmäktige.


19 §


För utseende av suppleanter för fuU-mäktlgeföretagesytterligaresamman-räknlngarför att besätta de suppleant­platser som varjeparUskaUerhålla en­ligt beslut som fattats med stöd av5 a§ kommunallagen (1953:753) eller 5 § kommunallagen (1957:50) för Stock­holm. Därvid äger 6 och 16 §§ i detta kapitel motsvarande tillämpning. Vid tiUämpningav6§skaU hänsyn dock Icke lagas UU valsedlar som vid valet av full­mäktige ej ddtagii i besättandet av plats.


För kommunfuUmäktige utses supp­leanter på följande sätl.

För varje ledamot göres en samman -räkning inom del parU, för vilket han har blivit vald. Vid varje sammanräk­ning tages hänsyn endast tiUde valsed­lar som upptar ledamotens namn och som på grund härav gällde för detta namn, när detfick plats I ordning. Varje valsedel gäller som hel röst. Med Iaktta­gande av an namn på kandidat som har blivit genom valet utsedd UU ledamot skaU anses som obefntligt tillgodoräk­nas röstvärdet det namn som står främst på sedeln. Den som får högsta röstetalet är utsedd IiU suppleant för den ledamot som sammanräkningen avser. Mellan lika tal avgöres företrä-det genom lottning.

Om det antalsuppleanlersom har ut­setts enligt andra styckei är mindre än det antal som kommunfullmäktige har


Senaste lydelse 1975:474. t Senaste lydelse 1975:1105.


 


Prop.1975/76:187


40


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

bestämt enligl 7 § kommunaUagen (1976:000) och samma suppleant har utsettsförfyra eller fera ledamöter, gö­res ytterligare en sammanräkning för var och en av dessa ledamöter. Därvid skaU även namn på kandidat som har blivit genom valet utsedd till suppleant för den ledamot som sammanräkning­en avser anses som obefintligt. I övrigt förfares på sätt som anges i andra stycket.

Om antalet suppleanter fortfarande är mindre än det antal som kommun­fullmäktige har bestämt enligt 7 § kom -munallagen (1976:000) och samma suppleant har utsetts för sex eller fera ledamöter, göres ytterligare en sam­manräkning för var och en av dessa le­damöter.

Därefter göres på motsvarande sätt successivt ytteriigare sammanräkning­ar för de ledamöter vilkas suppleanter har utsetts för åtta eller fiera ledamöter, tio eller flera ledamöter, och så vidare, så länge antalet suppleanter är mindre än det antal som kommunfuUmäktige har bestämt enligt 7 § kommunallagen (1976:000).


 


21 S


suppleanterförfuUmäktige.

Har fullmäktige men ej suppleanter valts till föreskrivet antal, skall därvid bero.


Har föreskrivet antal fullmäktige ej blivit utsedda vid valet, skall nytt val genast anställas för utseende av det felande antalet. Vid sådant val skall utses även suppleanter för full­mäktige / kommun där det skaU finnas


Har föreskrivet antal fullmäktige ej blivit utsedda vid valet, skall nytt val genasi anställas för utseende av det felande antalet. Vid sådant val skall utses även suppleanter för full­mäktige.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.

Senaste lydelse 1975:474.


 


Prop. 1975/76:187                                                              41

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1919:293)

om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning'

dels att 22 S skall upphöra att gälla,

dels att i 2 a, 6, 12, 14, 19, 23, 30, 31, 35, 37, 38, 41 och 41 a SS ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att 2 och 42 SS skall ha nedan angivna lydelse,

dds att i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 b och 33 SS, samt närmast före 33 S en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

2S
Om ändring i rikets kommunala        Om ändring i rikets kommunala
indelning förordnar Konungen.
     indelning förordnar regeringen.

Därvid må två eller fiera kommuner sammanläggas, del av kommun överföras till annan kommun, så ock eljest kommun upplösas eller nu kom­mun bildas.

Råder osäkerhet beträffande grän­sen för kommuns område, förordnar regeringen om gränsens rätta sträck­ning

2bS

Annan kommun, som icke tiUhör landsUngskommun, än Gotlands kom­mun äger inträda i landstingskommun, såvida samstämmande beslul därom har lättats av kommunen och lands­tingskommunen. När synneriiga skäl äro dänUI, må även regeringen beslula om sådan kommuns Inträde i lands­tingskommun.

Skall kommun inträda i landstings-

' Lagen omtryckt 1969:770 Senaste lydelse av 38 S 1972:230 41 S 1972:230 41 a S 1972:230,


 


Prop.1975/76:187

Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


42


kommun, bestämmer regeringen dagen för inträdet och meddelar övriga erfor­deriiga föreskri fler. Särskilda bestämmelser

33 S

Har beslul fattats om ändring i den landstingskommunala      indelningen, äger regeringen förordna att de land-Ungsledamöter och suppleanter som har utsetts för landstingskommun som beröres av indelningsändringen skola frånträda sina uppdrag, när den nya in­delningen träder i kraft, samt allnya val av ledamöter och suppleanter inom landstingskommunen skola verkstäl­las. Valen skola äga rum årel innan in-ddningsändringen träder i krafl den dag som länsstyrelsen bestämmer och avse tiden från och med dagen för Ikraftträdandet UU utgången av det år då val i hela riket av landsting nästa gång skola äga rum.

Träder ändring i den landslingskom -munala Indelningen i kraft vid årsskifte närmast efter det år då val i hela riket av landsting hålUts, avse valen landstings­kommunen enligt den nya indelningen.


42 S

Stadgandet 122 § skall hava motsva­rande lillämpning ifråga omförsam­ling, intill dess den i 66 S lagen om församlingsstyrelse meddelade be­stämmelsen om lån, som må beslu­tas utan underställning, kan tilläm­pas.


Regeringen äger efter framslällning besiämma beloppet av den upplåning, som av nybildad församUng må beslutas Ulan UnderstäUning, intill dess den i 73 S lagen (1961:436) om försam-IJngsstyrdse meddelade bestämmel­sen om lån, som må beslutas utan underställning kan tillämpas.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977,

Förutvarande 33 § upphävd genom 1969:770,


 


Prop. 1975/76:187


43


6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:596) om kommunala sammanlägg­ningsdelegerade

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1965:596) om kommunala sam­manläggningsdelegerade

dels att i 1 S ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att 2-1, 10,11,13,15-18,20 och 21 S§ skall ha nedan angivna lyddse.


Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2S'

Delegerade och suppleanter för varje kommun väljas av kommun­fullmäktige senast trettio dagar efter det kommunen fått del av förord-nadet om indelningsändringen. Val­bar är den som är fuUmäktig i kom­munen. Bestämmelserna i 22 § färde stycket kommunallagen den 18 de­cember 1953 (nr 753) om proportio­nellt val äga motsvarande tillämp­ning. Sker ej val av suppleanter pro­portionellt, skall bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

Avgår delegerad före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden, äga bestämmelserna i 40 § tredje styckei kommunallagen (1976:000) moisvarande tillämpning.

Delegerade och suppleanter för varje kommun väljas av kommun­fullmäktige senast trettio dagar efter det kommunen fått del av förord­nandet om jndelningsändringen. Valbar är den som är ledamot i kom­munfuUmäktige i kommunen. Be­stämmelserna i 28 § första stycket kommunallagen (1976:000) om pro­portionellt val äga motsvarande till-lämpning. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring. Sedan val ägt rum, skall uppgift om de valdas namn och postadress lämnas länsstyrelsen så snart som möjligt.

Avgår delegerad före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden, äga bestämmelserna i 33 § andra stycket kommunallagen motsvaran­de tillämpning.


Bestämmelserna i 7 S tredje och f/ärde styckena kommunallagen om verkan av valbarhetens upphörande och om rätt lill avsägelse äga mot­svarande tillämpning på delegerade och suppleanter.


3S


Bestämmdserna i 9 S tredje stycket kommunallagen (1976:000) om ver­kan av valbarhetens upphörande och om rätt till avsägelse äga motsvaran­de lillämpning på delegerade och suppleanter.


'Senaste lydelse 1969:779,


 


Prop.1975/76:187


44


 


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


 


4 S   '   Länsslyrelsen förordnar en av delegerade att utfärda kungörelse om första sammanträdet och föra ordet där, till dess ordförande valts.

Kungörelsen anslås minsl en vecka före sammanträdet på kommunernas anslagstavlor samt sändes till varje delegerad och suppleant med posten så tidigt alt kungörelsen kan antagas kom -ma honom tUlhanda senast, fyra dagar Jöre sammanträdet. Kungörelsen in­föres samtidigt i de tidningar i vilka kommunerna införa kommunala tillkännagivanden.


Minst en vecka före sammanträdes­dagen anslås kungörelsen på kommu­nernas anslagstavlor och sändes med posten till varje delegerad och supp­leant. Kungörelsen införes samti­digt i de tidningar i vilka kommu­nerna införa kommunala tillkänna­givanden.


5S

Vid första sammanträdet välja delegerade bland sig ordförande och vice ordförande för den lid för vilken delegerade utsetts.

Uppgift om de valdas namn och post­adress skall lämnas länsstyrelsen så snart som möjligt JÖr att tagas in I länskungörelserna.

Äro både ordförande och vice ordförande hindrade att inställa sig vid delegerades sammanträde, äga delegerade utse annan delegerad att för till­fället föra ordet. Till dess så skett utövas ordförandeskapet av den delegerad som är äldst till levnadsåren,

6S

Sammanträden hållas på ställe och         Sammanträden hållas på ställe och

stämma. Sammanlräde hålles även när länsstyrelsen jörordnar därom eller de fiesta delegerade begära del eller ordföranden finner del behövligt.

Bestämmelserna i 13 § tredje och femte siyckena kommunallagen äga motsvarande tillämpning på delege­rade.

enligt ordning som delegerade be-     enligt ordning som delegerade be-

stämma. Sammanträde hålles även när minsl en tredjedel av de delegerade begära det eller ordföranden finner del behövligt.

Bestämmelserna i 57§ andra styck-'et kommunallagen (1976:000) äga motsvarande tillämpning på delege­rade.


7S

Kungörelse om sammanlräde med delegerade med uppgift om tid och stäl­le för sammanträdet och de ärenden som skola behandlas vid della utfärdas


Bestämmelsen i 15 § kommunalla­gen (19 76:000)om kungörelse om sam­manträde med kommunfuUmäktige skaUäga motsvarande tlllämpningifrå-


'Senaste lydelse 1971:1165,


 


Prop.1975/76:187


45


 


Nuvarande lydelse

av ordföranden eller, vid hinder för honom, av vice ordföranden.

Kungörelsen anslås minsl en vecka före sammanträdet på kommunernas anslagstavlor och, om delegerade be-slutatdet, även på annan plats. Kungö­relsen sändes UU varje delegerad och suppleant med posten så tidigt att kungörelsen kan antagas komma hon­om tiU hända senast fyra dagar före sammanträdet.

Tillkännagivande om tid och ställe för sammanträdet samt, om delege­rade beslutat det, de ärenden som skola behandlas införes i de tidningar i vilka kommunerna Införa kommunala tiU-kännagivanden.

Bestämmelserna 114 § 1 mom. färde stycket och 2 mom. kommunallagen (1953:753) äga motsvarande tiUämp­ning på delegerade.


Föreslagen lydelse

ga om sammanträde med delegerade. Kungörelsen skaU anslås på anslagstav­lorna i de kommunersom berörasav In­delningsändringen och Införas i de tid­ningar I vilka kommunerna införa tiU-kännagivande som avses i 15 § andra stycket nämnda lag.


 


10!

Delegerade skola meddela beslul i ärende som hänskjutes UU dem av högre myndighet och ifråga, som väck­es genom motion av delegerad eller genom framställning av arbetsutskott eller kommitté som avses i 14 § eller av fullmäktige eller styrelsen i kom­mun som beröres av indelningsänd­ringen eller av samarbeisnämnd för sådana kommuner.


Delegerade skola besluta i ärende som anhänglgglorts av

1.    arbetsutskott eller kommitté som
avses i 14 §,

2.    delegerad genom motion,

3.    regeringen, central förvaltnings­myndighet eller länsstyrelsen,

4.    fullmäktige eller styrelsen i kommun som beröres av indelnings­ändringen eller

5.    samarbeisnämnd för sådana kommuner.


 


Prop.1975/76:187


46


 


11 S

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i 15 §, 16 § första stycket, 20-25 och 27 SS kommunal­lagen om kommunfullmäktige och deras ordförande äga motsvarande tillämpning på delegerade och deras ordförande. Tillkännagivande som avses i 24 § färde stycket skall ske på anslagstavlorna i de kommuner som beröras av indelningsändringen.


Föreslagen lydelse

Bestämmelserna j 70,17,18,24-31 och33 SS kommunallagen//976.-00(?; om kommunfullmäktige och deras ordförande äga motsvarande till-lämpning på delegerade och deras ordförande. Tillkännagivande som avses i 30 § irede stycket skall ske på anslagstavlorna i de kommunersom beröras av indelningsändringen.


Om delegerade icke beslutat att protokoll och övriga handlingar skola förvaras bland viss kommuns handlingar, skola handlingarna vårdas och förtecknas på ordförandens ansvar.

Den som med begagnande av sin rän enligt iryckfrihetsförordningen tagit av­skrift av delegerades protokoU äger få avskriftens riktighet bestyrkt utan av­gift-

1 fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant i arbetsutskottet eller i kommitté, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse äga bestämmelserna i 7 S kommu­nallagen om kommunfullmäktige moisvarande tillämpning. Vid till-lämpningen av 7 S första slycket kommunallagen avses med kommu­nen alla kommuner som beröras av indelningsändringen.

15 S' Ledamöler och suppleanter i arbetsutskottet eller i kommitté väljas till det antal delegerade bestämma och för delegerades tjänstgörjngstid. Antalet ledamöter i arbetsutskottet må icke vara under fem.

1 fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant i arbetsutskottet eller i kommillé, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse äga bestämmelserna i 9 S kommu­nallagen (1976:000) om ledamot och suppleant I fullmäktige motsvarande tillämpning. Vid tillämpningen av 9 S första slycket kommunallagen av­ses med kommunen alla kommuner som berörasav indelnjngsändringen.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall bestämmas den ordning i vilken suppleantema skola inkallas lill tjänstgöring.

3Senaste lydelse 1969:779, ''Senaste lydelse 1969:779,


 


Prop.1975/76:187


47


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


16 5


Delegerade ulse bland ledamöter­na i arbetsutskottet en ordförande och en vice ordförande.

Delegerade utse bland ledamöter­na i arbetsutskottet en ordförande och en vice ordförande. Uppgift om de utseddas namn och postadress sän-desUII länsstyrelsen så snart som möjligt för an tagas in i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig vid sammanträde med arbetsutskottet, utser utskollet annan ledamot att för tillfället föra ordel.


17 §5

Beslämmelserna i 33 § andra styck­et, 35-39 §§ och 40 § andra och tredje styckena kommunallagen (1953:753) om kommunstyrelse äga motsvaran­de tillämpning på arbetsutskottet och på kommitté. Tillkännagivande som avses i 39 § iredje stycket skall ske på anslagstavlorna i de kommu­ner som beröras av indelningsänd­ringen.

Bestämmelserna i 39 >, 40)/ tredje slyckel, 42  första slyckel, 43 och 44, 45 första stycket och 46 kommunallagen (1976:000) om sty­relsen äga motsvarande tillämpnjng på arbetsutskottet och på kommitté. Tillkännagivande som avses i 45 § försia stycket skall ske på anslagstav­lorna i de kommuner som beröras av indelningsändringen.

Arbetsulskoitet och kommitté äga kalla tjänsteman hos kommun som be­röres av indelningsändringen att närva­ra vid sammanträde. Den som har kal­lats får. om utskottet eller kommittén medgiver det, deltaga I överläggningar­na men ej i besluten. Utskottels och kommitténs protokoU och övriga hand-Ungar skola vårdas och förtecknas på ordförandens ansvar.


18 S

Ärende må ej. uiom i fall som anges i 21 § Iredje stycket och 26  andra stycket kommunallagen (1976:000), avgöras av delegerade, innan det bli­vit berett på något av de sätl som anges i 14 S, Har ärende beretts på annat sätl  än av  arbetsutskottet.


Ärende av annat slag än som anges i 19 § andra styckei kommunallagen må ej företagas Ull avgörande av dele­gerade, innan det blivit berett på nå­got av de sätt som anges i 14 S, Har ärende beretts på annal sätt än av arbetsutskottet, skall tillfälle lämnas

sSenaste Ivdelse 1971:1165,


 


Prop.1975/76:187


48


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


utskottet att ytlra sig, innan ärendet     skall tillfälle lämnas utskottet att ytt-
avgöres.
                             ra sig, innan ärendet avgöres.


20 S

Delegerade äga bestämma om er­sättning till delegerad, ledamot i ar­betsutskottet eller kommitté och suppleant. Därvid äga beslämmelser­na i 28 § 1 mom. och 2 mom. jörsta stycket kommunallagen motsvaran­de tillämpnjng.


Delegerade äga bestämma om er­sättning till delegerad, ledamot i ar­belsulskollet eller kommitté och suppleant. Därvid äga bestämmelsen i 34 § kommunallagen (1976:000) motsvarande tillämpning.


21 S

Bestämmelserna i 76 .första och andra styckena, 11 första och andra styckena och 79 § kommunallagen (1976:000) äga motsvarande tillämp­ning på talan mot beslul av delege­rade, arbetsutskottet eller kommitté.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres i den ordning som anges i 80 S kommunallagen (1976:000).

Bestämmelserna i 16  f och 2 mom. samt 11 S kommunallagen äga motsvarande tillämpning på talan mot beslul av delegerade, arbetsut­skottet eller kommitté.

Talan mot länsstyrelsens beslut föres i den ordning som anges i 78 S kommunallagen.

Rätt till talan tillkommer även kommun som beröres av indelningsänd­ringen.

Bestämmelserna 181 § kommunalla­gen (1976:000) äga motsvarande tiU-lämpning i.fråga om beslul av delege­rade, arbetsutskottet eller kommitté.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977.


 


49


kommunalskattelagen (1928:370)

§ kommunalskaltelagen (1928:370) skall ha

Prop. 1975/76:187

7 Förslag till Lag om ändring i

Härigenom föreskrives att nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall ut­göras i förhållande till det antal skat­tekronor och skatteören,som påföres en var skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skat­ten skall utgå i helt antal kronor en­ligt vad i gällande uppbördslag stad­gas.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till all­män kommunalskatt stadgas i gäl­lande taxeringslag.


IS'


Föreslagen lydelse

Med allmän kommunalskatt avses i denna lag kommunalskatt, landsUngs-skatt ochförsamllngsskan.

Allmän kommunalskatt skall ut­göras i förhållande till det antal skat­tekronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skat­ten skall utgå i helt antal kronor en­ligt vad i uppbördslagen (1953:272) stadgas.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering lill all­män kommunalskatt stadgas i taxe­ringslagen (1956:623).


Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1977.

'Senaste lydelse 1953:274 (jfr 1974:771 och 773), 4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                     50

Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET
       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-05-20

Närvarande: statsråden Sträng, ordförande, och Johansson, Holmqvist, Asp­ling, Geijer, Bengtsson, Noriing, Lidbom, Carisson, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén

Föredragande: statsrådet Gustafsson

Proposition om kommunal demokrati, ny kommunallag m. m.

1 Inledning

Den 20 mars 1970 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande ci­vildepartementet att tillkalla sakkunniga för att göra en översyn av den kommunala demokratin (utredningen om den kommunala demokratin, de­mokratiutredningen). I utredningens direktiv framhålls att den djupgående omvandling som kommunerna har genomgått motiverar en översyn av for­merna för medborgarinfiytandet över den kommunala verksamheten och att även införandet av en gemensam valdag för de kommunala valen och riksdagsvalet ger anledning till överväganden i delta sammanhang. Som utgångspunkter för utredningens arbete anges i direktiven att partierna har en central roll närdet gälleratt utvidga medborgarinfiytandet över de kom­munala frågorna och att kommunerna i så stor utsträckning som möjligt skall ges frihet att bestämma formerna för sin verksamhet. Mot denna bak­grund har utredningen haft alt överväga åtgärder i syfte alt förstärka den kommunala självstyrelsens lokala förankring, som inrättandet av s. k, kom-mundelsorgan eller kommundelsråd samt utvidgning av rätten lill delegation av den kommunala förvaltningen. Utredningen har enligt direktiven vidare haft att överväga åtgärder för att förbättra informationen till förtroendevalda och medborgare om den kommunala verksamheten under olika skeden av beslutsprocessen samt frågor som rör insyn och infiytande i kommunala bolag, minoritelsrepresentation i kommunernas styrelser, kommunal- och landstingsrådens kommunalräitsltga ställning, systemet med suppleanter för kommunfullmäktige och mandattidens början för fullmäktige och lands­ting. Genom tilläggsdirektiv våren 1972 fick uiredningen i uppdrag att utreda vissa frågor om personalinfiytande i den kommunala verksamheten.


 


Prop. 1975/76:187                                                   51

Den 20 mars 1970 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för dåvarande ci­vildepartementet alt även tillkalla en sakkunnig för att göra en lagteknisk översyn av kommunallagen (1953:753), kommunallagen (1957:50) för Stock­holm, landstingslagen (1954:319) och lagen (1957:281) om kommunalförbund i syfte att åstadkomma en enklare och enhetligare lagstiftning. Utredningen', som har antagit namnet Kommunallagsutredningen, har i februari 1975 överiämnat betänkandet (SOU 1974:99) Enhetlig kommunallag. 1 betän­kandet föreslås en enhetlig kommunallag avsedd att ersätta de fyra nyss­nämnda lagarna och lagen (1969:215) med särskilda bestämmelserom Stock­holms läns landstingskommun.

Utredningen om den kommunala demokratin, som tidigare har redovisat flera undersökningsrapporter och ddbetänkanden, har i juni 1975 överiämnat sitt huvudbetänkande (SOU 1975:41) Kommunal demokrati. Av utrednings­uppdraget återstår frågan om närvarorätt för representanter för de anställda i kommunala och landstingskommunala nämnder och frågan om överfö­rande av beslutanderätt i frågor av intresse för personalen till s. k. part­sammansatta organ.

De författningsförslag som redovisas i betänkandet Kommunal demokrati har utarbetats av kommunallagsutredningen och utformats som ändringar i förslaget till enhetlig kommunallag.

I en inom kommundepartementet upprättad promemoria (Ds Kn 1975:3) Minskad siatlig detaljreglering av kommunerna föreslås ändringar i reglerna om de special reglerade nämndernas organisation och arbetsformer och upp­hävande av kommuns skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut. Promemorian innehåller också förslag lill ändringar i kommunal­lagsutredningens förslag till enhetlig kommunallag när det gäller reglerna om proportionella val och befogenhet för fullmäktige att besiämma hur uppgifterna att handha egendomsförvalining och personaladministration skal! fördelas mellan nämnderna, I del följande kommer endast de förslag som innebär ändringar i förslaget till enhetlig kommunallag att las upp. Övriga förslag i prontemorian kommer att tas upp i annat sammanhang.

Efter remiss har yttranden över betänkandet Enhetlig kommunallag av-getts av regeringsrätten, kammarkollegiet, statskonioret, statistiska central­byrån, riksrevisionsverket, riksarkivet, bostadsstyrdsen, statens lantmäte­riverk, samtliga länsstyrelser och landstingskommuner utom Jämtlands läns landstingskommun, omkring 200 kommuner, Landsiingsförbundet, Svens­ka kommunförbundei. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister

' Regeringsrådet Stig Nordlund.

 Riksdagsledamoten Anna Lisa Lewén-Eliasson, ordförande, samt förbundsordför­anden Bengt Blomdahl, riksdagsledamöterna Karl Boo och Claes Elmstedt. univer­sitetslektorn Agne Gustafsson, riksdagsledamöterna Nils Hörberg, Gördis Hörnlund och Hilding Johansson saml kommunalkonsulenten Göran Åstrand,


 


Prop.1975/76:187                                                    52

och Föreningen Sveriges kommunalekonomer.

Över betänkandet Kommunal demokrati har efter remiss yttranden av-getts av socialstyrelsen, statens vägverk, kammarkollegiet, statskontoret, riksskatteverket, nämnden för samhällsinformation, kulturrådet, skolöver­styrelsen, universitetskanslersämbetet, statens invandrarverk, bostadsstyrel­sen, statens råd för byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforsk­ning, statens planverk, samtliga länsstyrelser, stiftdseutredningen (Ju 1975:01), socialutredningen (S 1969:29), utredningen (U 1972:06)om skolan, staten och kommunerna, statens ungdomsråd, samtliga landstingskommu­ner, 239 kommuner. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund. Central­organisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste­männens centralorganisation (TCO), centerns ungdomsförbund, krislen de­mokratisk ungdom, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, centerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, moderata samlingspartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Föreningen för samhällsplanering. Föreningen Sve­riges kommunala förvaltningsjurister. Svenska journalistförbundet. Svenska arkitekters riksförbund, Sveriges socionomförbund. De handikappades riks­förbund (DHR), Folkets husföreningarnas riksorganisation. Folkparkernas centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, Förbundet vi unga. Han­dikappförbundens centralkommitté HCK, Hyresgästernas riksförbund. Hy­resgästernas sparkasse- och byggnadsföreningar, lOGT-NTO, Kooperativa förbundet, KFUK/KFUM:s riksförbund, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Pensionärernas riksorganisation. Svenska korporationsidrottsförbundet. Svenska riksbyggen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, Sveriges frikyr­koråd, Sveriges kristna ungdomsråd, Sveriges riksidrottsförbund och Unga örnars riksförbund. Yttranden har dessutom inkommit från Skånes han­delskammare, kristen demokratisk samling (KDS), Sveriges hantverks- och industriorganisation. Svenska inredningsarkitekters riksförbund. Ensamstå­endes intresseorganisation. Riksförbundet hem och skola, KDS i Tibro, Fri­luftsfrämjandet, MS-förbundet (riksorganisationen för neurologiskt sjuka och handikappade), Sveriges allmänna biblioteksförening och Sveriges Ci­vilingenjörsförbund.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetls av socialstyrelsen, riksarkivet, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrdsen, statens livsmedelsverk, statens planverk, statens brandnämnd, socialutredningen, utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan, utredning­en om skolan, staten och kommunerna, samtliga länsstyrelser, lands­tingskommunerna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Västerbottens län, omkring 60 kommuner, Landsiingsförbundet, Svenska kommunförbundei. Central­organisationen SACO/SR, LO och TCO,

Riksskatteverket har i en promemoria den 11 december 1975 föreslagit


 


Prop. 1975/76:187                                                   53

vissa ändringar i bestämmelserna om utseende av suppleanter för kom­munfullmäktige. Syftet med de föreslagna ändringarna är bl. a. att sam­manräkningarna av kommunfullmäktigvalen skall kunna göras på kortare tid än enligt nuvarande beslämmelser. Efter remiss har yttranden över pro­memorian avgetls av länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län och av Svenska kommunförbundet.

2 Kommuner och landstingskommuner

Den lokala folkliga självstyrelsen hargamla anor i vårt land. Dess moderna historia kan sägas ha börjat i mitten av 1800-talel. Därefter har den kom­munala självstyrelsen fortlöpande ökal i belydelse och omfattning genom att kommuner och landstingskommuner övertagit allt fier belydande sam­hällsuppgifter.

Den betydelsefulla ställning som kommunerna och landstingskommu­nerna har fäll markeras i den nya regeringsformen (RF). I 1 kap, RF, som innehåller bestämmelser om statsskickels grunder, slås redan i 1 S fast att den svenska folkstyrelsen förverkligas genom ett representativt och par­lamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse, 16 S anges vidare att det i riket finns primärkommuner och landstingskommuner, att beslu­tanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar och att kommunema har rätt att ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Enligt 7 S finns för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndig­heter. 1 8 kap. 5 S föreskrivs att grunderna för ändringar i rikels indelning i kommuner, för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen bestäms i lag. Föreskrifier om kom­munernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden skall också med­delas i lag, I 11 kap. 6 S anges att förvaltningsuppgift kan anförtros åt kommun. Med uttrycket "kommun" avses i RF både kommun och lands­tingskommun,

I samband med tillkomsten av RF underströk föredragande departe­mentschefen den slora betydelse som den kommunala självstyrelsen har för den svenska demokratin. Han framhöll att tyngdpunkten i arbetsför­delningen inom den offentiiga sektorn mellan stal och kommun successivt har förskjutits till kommunernas förmån (prop. 1973:90 s, 188), Liksom grundlagberedningen ansåg departementschefen att den ställning som kom­munerna intar inom vårt demokratiska samhällssystem är sådan att den klart måsle avspeglas i en ny grundlag, I RF borde dock inle tas in andra materiella bestämmelser än sådana vilka innefattar de väsentliga grundsatser som inte bör kunna ändras annat än med anlitande av de kvalificerade regler som gäller för grundlagstiftning.

Den närmare ansvarsfördelningen mellan stat och kommun borde enligl departementschefen inte anges i grundlag. RF borde däremot anvisa på


 


Prop. 1975/76:187                                                    54

vilket sätt kommunernas uppgiftsomräde skall avgränsas. Därvid borde i princip krävas att lagformen anlitas, eftersom genom kravet på riksdagens medverkan en garanti skapas för att frågorna om de kommunala arbets­uppgifterna blir föremål för den allmänna debatt som deras vikt fordrar. Vad gäller formerna för den kommunala verksamheten anförde departe­mentschefen att någon detaljerad grundlagsreglering inte borde komma i fråga. Del borde dock framgå av RF att också den kommunala självstyrelsen står på den allmänna och lika rösträttens grund och att även den kommunala demokratin är representativ. Dessutom borde i RF ges en anvisning om den rådande funktionsfördelningen inom kommunerna mellan beslutande organ å den ena sidan och förvaltande och verkställande å den andra (prop. s. 191), 1 fråga om kommunernas organisation och verksamhetsformer be­tonades alt det endast är grunderna som behöver anges i lag. Det borde utan särskild bestämmelse i RF kunna förutsättas att regeringen iakttar den återhållsamhet i fråga om reglering av den kommunala verksamheten som påkallas av hänsyn till den kommunala självstyrelsen (prop. s. 306).

Begreppet kommunallag saknas i nya RF lill skillnad från 1809 års RF, som i 57 S andra stycket angav att den kommunala beskattningsrätten be­stämdes genom kommunallagarna, "vilka av Konungen och riksdagen ge­mensamt stiftas". All döma av ett ultalande i motiven till 1866 års riks­dagsordning tillades nämnda stycke i syfte att överföra kommunallagarna från den ekonomiska lagstiftningens lill den samfällda lagstiftningens om­råde. Den i grundlagen använda bestämda formen "kommunallagarna" i stället för "kommunallag" eller "kommunallagar" visar att del var vissa konkreia författningar som åsyftades, nämligen de åren 1862 och 1863 ut­färdade förordningarna om kommunalslyrelse på landet och i stad (Malm­gren, Sveriges grundlagar, elfte upplagan, Stockholm 1971, s, 72), Kommu­nallagsbegreppet har ansetts i princip omfatta varje lag som ersätter eller kan betraktas som en utbrytning ur eller komplettering av nämnda för­ordningar. Till kommunallagarna har räknats bl. a. kommunallagen (1953:753, omtryckt 1969:765) (KL), landslingslagen (1954:319, omtryckt 1972:101)(LL),kommunallagen(1957:50)för Stockholm (omtryckt 1969:766) (KLS), lagen (1957:281) om kommunalförbund (KFL), lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (omtryckt 1972:228), lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m., kommunala delegationslagen (1954:130) och lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (omtryckt 1969:770) (KIL).

KL innehåller bestämmelser om bl.a. kommunernas kompetens, upp­giftsfördelningen mellan beslutande samt förvaltande och verkställande or­gan, rösträtt, valbarhet och mandatlider, de kommunala organens arbets­former, den ekonomiska förvaltningen, kommunalskatt, underställning och besvär. KLS och LL är uppbyggda på satnma sätt och det sakliga innehållet i de tre lagarna är i mycket detsamma. Lagen (1969:215) med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun innehåller föreskrif-


 


Prop. 1975/76:187                                                   55

ter som pä några punkter ersätter eller kompletterar reglerna i LL.

I fråga om kommunernas befogenheter och åligganden reglerar kommu­nallagarna endasl dens, k. allmänna kompetensen. 13 S KL sägs all kommun får själv vårda sina angelägenheter, såvitt inte handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Med inskränkningen avses före­skrifter som ålägger t. ex, slalliga myndigheler och landstingskommuner vissa uppgifter. Inom området för den allmänna kompetens som grundas på 3 S KL och motsvarande bestämmelser i KLS och LL får kommunema och landstingskommunerna obundna av detaljföreskrifter vidta åtgärder för alt tillgodose allmänna intressen som är knutna till kommunen resp. lands­tingskommunen. Inom denna sektor tillhandahåller kommunema en om­fattande materiell och kulturell service genom drift av t. ex. eleklricilelsverk, vallen- och avloppsanläggningar, idrottsanläggningar och bibliotek. De upp­gifter som faller inom den allmänna kompetensen är i princip frivilliga för kommunerna och landstingskommunerna. När det gäller den kompetens som regleras i olika specialförfattningar är uppgifterna däremot oftast ob­ligatoriska. Genom sådan lagstiftning har kommunerna ålagts belydande uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet, bostadsförsörjningen, social­vården, undervisningen m, m, och landstingskommunerna fått ansvaret för sjukvården.

Kommuns och landstingskommuns beslutanderätt utövas i princip av kommunfullmäktige resp. landstinget. Dessa beslutande församlingar väljs för tre år i allmänna val och väljer i sin tur de förvaltande och verkställande organen - kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet och övriga nämnder.

Den offentliga sektorns tillväxt har lett till ett ökat beroende mellan staten, landstingskommunerna och kommunema vid fullgörandet av de olika sam­hällsuppgifterna. En strikt uppdelning mellan riks- och kommunalpolitiska frågor låter sig numera knappast göra. Fördelningen av uppgifter mellan staten, landstingskommunerna och kommunerna är inle heller en gång för alla given. Uppgiftsfördelningen måsle fortlöpande anpassas efter den ut­veckling som sker i samhället. Ansvaret för samhällsutvecklingen i stort åvilar givetvis statsmakterna och en viss kontroll eller tillsyn från statens sida i fråga om den kommunala verksamheten är därför ofrånkomlig.

Medan staten ända fram till mitten av 1950-talet svarade för större delen av den offentliga sektorn, har tillväxten därefter till större delen ägt rum på det kommunala och landslingskommunala området. År 1974 uppgick den statliga andelen av bruttonationalprodukten till 11,4 96 och den kom­munala och landstingskommunala andelen till 19,6 %. Den kommunala och landstingskommunala verksamhetens utbyggnad på senare år hänger samman med bl, a, de slora befolkningsomftyttningar som har skett, med­borgarnas krav på ökad samhällelig service och statsmakternas beslut att lägga ansvaret för olika samhällsuppgifter på kommunema och lands­tingskommunerna.

Samtidigt som verksamheien under senare år har växt i omfattning och


 


Prop. 1975/76:187                                                   56

betydelse har den kommunala indelningen genomgått stora förändringar. Genom den kommunindelningsreform som genomfördes år 1952 minskade antalet kommuner från 2 498 till 1 037. År 1962 beslutades en ny indel­ningsreform. Statsmakternas strävan var att skapa kommuner som hade erforderiiga ekonomiska och personella resurser för att tillgodose medbor­garnas behov av kommunal service och var lämpligt avpassade områden för den lokala samhällsplaneringen. Denna indelningsreform har lett till att antalet kommuner minskat till 278. Fr. o. m. den 1 januari 1977 är antalet 277. Av dessa har ungefär en fjärdedel under 10 000 invånare och omkring 100 mellan 10 000 och 20 000 invånare. Varje län utom Gotlands län utgör en landstingskommun. Malmö och Göteborgs kommuner ingår inte i lands­tingskommun.

Genom den ökade kommunala verksamheten och kommuninddningsre-formerna har förutsättningarna för den kommunala demokratin ändrats vä­sentligt. Det gäller bl. a. i fråga om de förtroendevaldas arbetsförutsättningar och möjligheterna för medborgarna att följa och påverka verksamheten. Under de senaste åren har olika frågor aktualiserats mot bakgrund av de ändrade fömtsättningarna. Det gäller både organisationens utformning och arbetsformerna i kommunerna och landstingskommunerna. Frågor som har diskuterats är bl. a. den kommunala styrelseordningen och självstyrelsens lokala förankring. Vidare har det ställts ökade krav på den kommunala informationen.

Den betydande omvandling som den kommunala verksamheten har genomgått och de ändrade förutsättningarna för den kommunala demokratin har motiverat en översyn av de regelsystem som gäller för kommuner och landstingskommuner. Del är mot denna bakgrund som utredningen om den kommunala demokratin och kommunallagsutredningen har bedrivit sitt arbete.

En annan svårighet i det representativa systemet är att antalet förtro­endeposter totalt setl har minskat avsevärt i kommunerna som en följd av kommuninddningsreformerna och av att förvaltningsuppgifter på fiera områden har koncentrerats till an nämnd. Före 1962 års kommunindel­ningsreform fanns i landet uppskattningsvis 150 000-200 000 kommunala uppdrag. År 1974 innehade 30 000 personer totalt ca 42 000 ordinarie upp­drag.


 


Prop.1975/76:187                                                             57

3 Förtroendevalda och partier 3.1 Nuvarande förhållanden

3.1.1 Allmän bakgrund

Den moderna folkstyrelsen är en styrelse genom de politiska partierna. Det gäller även den kommunala demokratin. Till partiernas uppgifter hör att samla medborgarna kring en målsättning. De kanaliserar och ger efter­tryck åt medborgarnas önskemål och de fyller en väsentlig funktion vid nomineringen av förtroendeposterna. Den representativa demokratin bygger därför på att det finns medborgare som är villiga att åta sig förtroendeuppdrag och har möjlighet att göra det. I det övervägande antalet fall är det fråga om uppdrag som fullgörs på fritid vid sidan av förvärvsarbete eller hemarbete. Kraven på de förtroendevalda har ökat. Därmed har det blivit svårare alt ägna sig åt kommunala uppdrag ulan att det kommer i konfiikt med fa­miljeliv och arbete.

En annan svårighet i det representativa systemet är att antalet förtro­endeposter totalt sett har minskat avsevärt i kommunerna som en följd av kommuninddningsreformerna och av att förvaltningsuppgifter på fiera områden har koncentrerats till en nämnd. Före 1962 års kommunindel­ningsreform fanns i landet uppskattningsvis 150 000-200 000 kommunala uppdrag. År 1974 innehade omkring 30 000 personer totalt ca 42 000 ordinarie uppdrag.

Den grundläggande principen är att de valda representanterna företräder olika åsiktsriktningar som avspeglar väljarkårens partisympatier. I den all­männadebatten harstort intresse också riktats mot att även i övrigt analysera hur olika grupper av medborgare är företrädda i kommunala organ.

Det gäller bl. a. fördel ni ngen mellan män och kvinnor. Det finns inte någon skillnad mellan kvinnors och mäns valdeltagande. Men valdeltagandet har inte någon motsvarighet i fråga om kvinnornas andel bland de förtroendevalda. Undersökningar som genomförts på initiativ av utredningen om den kommunala demokratin visar att andelen kvinnor i kommunfullmäktige i genomsnitt uppgår till 17 %, att andelen varierar starkt mellan olika kommuner och alt i genomsnitt 19 % av landstingsledamöterna är kvinnor. Kvinnorna har uppdrag framför allt inom social- och kultursektorn. I flera av de mest betydelsefulla nämn­derna har kvinnorna en mycket låg andel av uppdragen, i kommunsty­relserna, byggnadsnämnderna och fastighetsnämnderna 7 96 och i förvalt­ningsutskotten 8 96. Kvinnornas andel av nämnduppdragen i landstingskom­munerna följer i övrigt samma mönster som i kommunerna.

De nämnda undersökningarna har även gällt ålderssammansätt­ningen bland de förtroendevalda. Del är väl kiinl alt väljarna i den övre medelåldern oftare har förtroendeuppdrag än andra grupper. Yngre ålders­grupper är i regel sämre representerade bland de förtroendevalda. Två tred­jedelar av de förtroendevalda är mellan 40 och 60 år. Endast 3 96 av dem


 


Prop.1975/76:187                                                    58

är under 30 år. Slutligen har åldersgrupperna över 60 år låg representation. En jämförelse mellan åldersfördelningen i kommunerna och ålderfördel­ningen i landstingskommunerna visar att de lägsta åldersgrupperna är ännu sämre företrädda på landstingssidan. Samtidigt är andelen ledarnöter över 50 år betydligt större.

Andra aspekler på de förtroendevaldas avspegling av väljarkåren är deras yrke, utbildning och inkomst. De undersökningar som de­mokratiutredningen tagit initiativ till visar att företagare, tjänstemän, per­soner med gymnasiestudier eller högre teoretisk utbildning och högre in­komsttagare är överrepresenterade. Arbetare och hemarbetande kvinnor ut­gör däremot en förhållandevis liten andel.

Antalet förtroendeuppdrag per ledamot ligger mellan ett och två. Minsl 60 96 av de förtroendevalda har endasl ett ordinarie uppdrag. De förtro­endevalda i kommuner och landstingskommuner har fåll alll svårare alt hinna med sina uppgifter på fritiden. De kommunala uppdragen lar alltmer tid i anspråk. Att delta upplevs som ett problem framgår klart av under­sökningar som demokratiutredningen publicerat i betänkandet (SOU 1975:18) Förtroendevalda i kommuner och landsting. En stor del av de förtroendevalda i kommunerna anger konflikter mellan samhällsuppdrag och fritid, mellan samhällsuppdrag och förvärvsarbete och mellan partiarbete och hem/frilid.

Även när del gäller de egentliga arbetsförhållandena i de kommunala organen upplever många förtroendevalda brister. De har ofta svårt att hinna sätta sig in i frågoma. När det gäller beslutsunderiaget är många missnöjda tned såväl utformning som innehåll. Undersökningarna visar också att de förtroendevalda upplever att de har alltför begränsade kunskaper för att kunna hävda sig i förhållande till tjänstemän och experter.

3.1.2 Ledighet från anstäUning

För kommunala uppdrag finns f n, inle någon lagstadgad rätt till ledighet. Däremot föreskrivs det i kommunallagarna att den som är valbar till kommunall förtroendeuppdrag även i princip är skyldig all åta sig sådani uppdrag (7, 32 och 45 SS KL, 7, 32 och 51 SS KLS och 8, 43 och 54 SS LL), Möjlighelen att la tjänstledighet för att fullgöra kommunalt förtroendeuppdrag är reglerad på olika sätt inom skilda samhällssektorer.

För anställda i kommuner och landstingskommuner är rätten till tjänst­ledighet för förtroendeuppdrag och därmed sammanhängande löneförmåner reglerad i kollektivavtal. För uppdrag inom den egna kommunen elierlands-linget medges de anställda rätt all behålla hela eller del av lönen när full ersäitning för förlorad lön inte utgår för förtroendeuppdraget, Föratt fullgöra förtroendeuppdrag inom annan kommun eller landstingskommun utgår inte några ekonomiska förmåner från arbetsgivaren.

Statsanställd som har kommunall förtroendeuppdrag skall enligt cirkuläret (1973:11) om tjänstledighet för kommunalt förtroendeuppdrag ges den tjänst-


 


Prop.1975/76:187                                                    59

ledighet som behövs för uppdraget, om ej synneriiga skäl föranleder annat. Frågan om ekonomisk ersättning i samband med fullgörande av uppdraget regleras i avtal (AST S 19). Huvudregeln innebär i princip all lön med s, k. A-avdrag utgår, dvs. att omkring tio procents avdrag på bruttolönen görs förden tid tjänstledigheten har varat. Flertalet avtal inom den privata sekiorn saknar bestämmelser om tjänstledighet för fullgörande av kommunala upp­drag. Det kan här vara motiverat att jämföra med de regler som gäller vid fullgörande av riksdagsuppdrag och fackliga förtroendeuppdrag.

Enligt 4 kap. 6 S RF får riksdagsledamot och ersättare fullgöra uppdrag som ledamot utan hinder av ijänsleuppgift eller annan sådan förpliktelse som åligger honom. Oavsett om den förlroendevalde är i siatlig, kommunal eller enskild tjänst kan han alltså inte vägras ledighet för att fullgöra upp­draget.

Enligt grundlagberedningen borde uppdraget som riksdagsledamot rätts­ligen ta över skyldighet att fullgöra tjänst eller uppdrag som inte låter förena sig med ledamotsuppdragei, vare sig åliggandet varav offeniligrätlslig eller privaträttslig natur, I prop, 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning m, m, anförde föredragande departementschefen att en riksdagsledamot såvitt gälleregna åtaganden över huvud taget inle bör kunna åberopa den här aktuella bestämmelsen annat än i fråga om uppgift som förutsätter hans personliga insats i en sådan omfattning alt hans medverkan i riksdagsarbetet skulle bli mera allvariigt lidande (prop, s, 262), Han tillade att en riksdagsledamot inte kan med stöd av den nämnda bestämmelsen motsätta sig t, ex. plikten att inställa sig som part eller vittne vid domstol.

Facklig förtroendemans slällning på arbetsplatsen regleras genom en sär­skild lag (1974:358) i ämnet, Enligl denna har facklig förtroendeman rätt till den ledighet som fordras för det fackliga uppdraget. Ledigheten får inte ges större omfattning än som är skäligt med hänsyn till förhållandena på arbetsplatsen. Omfattningen av ledigheten regleras genom överläggningar mellan arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen (6 S), Lagen ger också skydd mot försämrade anställningsförhållanden och anställnings­villkor på grund av det fackliga uppdraget,

3,1.3 Ekonomisk ersättning

Bestämmelser om arvode och andra ersättningar till ledamöter och supp­leanter i det beslutande organei finns i 28 S KL, 29 S KLS och 39 S LL. De ger kommuner och landstingskommuner rätt men ingen skyldighet att ulge ersättningar.

Tillåtna ersättningsformer enligl KL är arvode och kostnadsersättning i form av traktamente, resekosinadsersättning och ersäitning för andra ut­gifter som är förenade med uppdraget. Arvode får utgå för det arbeie som är förenat med uppdraget. Del får inte översliga vad som är skäligt med hänsyn lill göromålens omfattning och art och den lid som kan beräknas


 


Prop.1975/76:187                                                    60

gå åt för uppdraget. Arvode för förtroendeuppdrag skall ulgå med enhetligt belopp. Det innebär att ersättningens storiek inte får grundas på den för­troendevaldes egen föriorade arbetsförtjänst. Kommunen kan träffa avtal, s. k. likställighetsöverenskommelse om att arvode skall betraktas som in­komst av anställning såvittgäller allmän tilläggspension och sjukförsäkring. Kommunfullmäktige får, när särskilda skäl föreligger, bevilja fullmäktig, som under en lång följd av år på grund av uppdrag har utfört arbete av betydande omfattning, ålderspension, förtidspension och familjepension. Härutöver får kommunfullmäktig som skall ägna hela sin arbetstid åt upp­drag för kommunen tillförsäkras pension och andra ekonomiska förmåner enligt vad som är skäligt. De nu redovisade reglerna har motsvarande till-lämpning i fråga om ledamot och suppleant i beredning och i kommun­styrelsen och annan kommunal nämnd (28 och 46 SS KL).

Motsvarande beslämmelser finns i 29 och 53 SS KLS och i 39 och 55 SS LL. 153 S K.LS finns emellertid en särbestämmelse om att kommunstyrelsens ordförande och vice ordförande åtnjuter årsarvoden som besiäms av kom­munfullmäktige. Enligt 45 S 3 mom. KLS har borgarråd rätt till årsarvode och pension efler fullmäktiges bestämmande, Beslämmelserna i LL skiljer sig på en punkt från motsvarande regler i KL. Suppleant för landstingsman kan lä ersättning endast om han har inkallats för att tjänstgöra på ett lands­tingsmöte.

Praktiskt taget samtliga kommuner och landstingskommuner ger någon form av ekonomisk ersättning till nämndledamöter i form av samman­trädesarvoden. Alla landstingskommuner betalar även motsvarande ersätt­ning till landstingsledamöterna. 1 de fiesta landstingskommuner utgär även s. k. läsdagsarvoden. Att arvode utgår är relativt vanligl när det gäller full­mäktige, men i något mindre än en tredjedel av kommunerna fär leda­möterna inget arvode. Principerna och arvodets storiek varierar något.

Årsarvoden ges i regel lill ordförandena i fullmäktige och nämnder. Det genomsnittliga årsarvodet för kommunfullmäktiges ordförande uppgår till något under 3 000 kr. I nämnderna varierar ersättning till ordförandena starkt mellan kommunerna och med hänsyn till nämndernas uppgifter. Om kom­munstyrelsen undantas, ligger årsarvodet för nio av tio ordförandeuppdrag under 10 000 kr, 1 fiertalet fall har ordförandena även samrrianträdesarvoden i likhei med övriga ledamöler, 1 landstingskonimunerna är ordförandeupp­drag och heltidsposier ofta sammankopplade. Den genomsnittliga årsarvo-desersätlningen är därför sannolikl något lägre än i kornmunerna.

Ersättning för utgifter som är förenade med uppdraget betalas även på de fiesta håll. Det rör sig oftast om traktamenten, resekostnadsersättningar etc. I vissa fall ersätter man särskilda utgifter som kan följa av uppdraget, som kostnader för representation, skrivhjälp, telefon m, m, I dessa fall ersätts bara den faktiska kostnaden.


 


Prop.1975/76:187                                                              61

3.2 Utredningen om den kommunala demokratin

3.2.1   AUmänna synpunkter

Utredningen om den kommunala demokratin framhåller att de politiska partierna utgör basen för de förtroendevaldas arbete i kommuner och lands­tingskommuner. Partierna nominerar kandidaterna till de beslutande or­ganen och till nämnderna. I det representativa systemet företräder de för­troendevalda medborgarna på alla nivåer i kommuner och landstingskom­muner. De förverkligar den kommunala självstyrelsen. Goda möjligheter för alla medborgare att åta sig förtroendeuppdrag är enligt utredningens mening ett villkor för en väl fungerande demokrati. En kärnfråga är därför vad som kan göras för att underiätta för olika medborgargmpper alt åta sig kommunala förtroendeuppdrag.

Påtagliga skillnader kan konstateras mellan olika medborgargmpper när det gäller förhållandet mellan deras andel av väljarna och deras andel av de förtroendevalda. Demokratiutredningen tolkar denna underrepresenta­tion för vissa medborgargmpper bl. a. som en följd av att det finns praktiska hinder för dessa grupper att åta sig förtroendeuppdrag.

Från demokratisk utgångspunkt anser utredningen att det är ett rätt­visekrav att alla medborgare har samma möjligheter att åla sig och fullgöra kommunala uppdrag. Det är också av stort värde att de förtroendevalda har en så bred förankring som möjligt i väljarkåren. Den bristande över­ensstämmelsen mellan olika medborgargruppers andel av väljarkåren och deras andel av ledamöterna i de kommunala organen innebär därför enligt utredningens mening belydande nackdelar från demokratisk synpunkt. Mot den bakgrunden diskuterar utredningen vilka åtgärder som kan vidtas för att åstadkomma likvärdiga förutsättningar för olika medborgargmpper att åta sig kommunala uppdrag.

Utredningen har främsl inriktat sig på åigärder som kan förbättra möj­ligheterna att förena förtroenduppdrag och ordinarie arbeie, vidga rätten till ersättning för kostnader och skapa bätlre förutsättningar för att kombinera förtroendeuppdrag med familjeliv och fritidsintressen.

3.2.2   Ledighet från anställning

Fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag förutsätter enligt utred­ningen ofta möjlighet att frigöra sig från det ordinarie arbetet under viss tid. För många är delta i dag ett hinder för att åla sig kommunala uppdrag, r kommunallagarna stadgas att den som är valbar till kommunalt förtro­endeuppdrag även i princip är skyldig att äta sig sådani uppdrag, 1 konsekvens därmed anser demokratiulredningen all del är motiverat med en lagreglering som tryggar att förtroendevald och ersättare inte kan hindras att utöva sitt uppdrag. Utredningen föreslår därför alt en föreskrift om rätt till ledighet från anställning för fullgörande av kommunala uppdrag införs i kommu-


 


Prop.1975/76:187                                                     62

nallagen. Denna rätt föreslås även omfalta kommunala heltidsuppdrag. Genom en sådan lagreglering skulle de kommunala förtroendeuppdragens betydelse understrykas. Vidare skulle likformighet mellan olika samhälls­sektorer uppnås. Förtroendevalda skulle fä samma rättigheter, oavsett om de är anställda inom den statliga, kommunala eller privata sektorn.

Det är myckel vanligl att ledamöterna i de kommunala organen har möten i partigrupperna i anslutning till landstingsmötena, fullmäktiges och nämn­dernas sammanträden. Enligl ulredningens uppfattning är del därför vä­sentligt att förberedelser i form av gruppmöten ingår som en del av den ledighet som erfordras för att fullgöra uppdraget. Det bör även gälla den tid som erfordras för omklädnad och resa från arbetsplatsen till samman­lrädet.

Begreppet kommunalt förtroendeuppdrag bör enligt utredningens mening ges en vidsträckt tolkning. Bl. a, bör både suppleanter och ledamöter i kom­munala utredningar ingå. Även andra uppdrag som är alt betrakta som en följd av kommunala uppdrag bör inbegripas.

För att ge arbetstagare och arbetsgivare tillfälle att planera behov av le­dighet och vikarier i samband med fullgörande av kommunala uppdrag bör kommuner och landstingskommuner enligt ulredningens mening ha en sammanträdesplanering som sträcker sig över lång tid. Om det kan anges att sammanträdena i resp, organ planeras pågå en förmiddag, eftermiddag eller hel dag underiättas en sådan planering ytterligare.

Övriga frågor i samband med fullgörande av kommunala uppdrag t. ex. arbetsförhållanden, anställningsvillkor, ersättningsfrågor o, d, bör enligt ut­redningens mening regleras i annan ordning än genom lagstiftning,

3,2.3 Ekonomisk ersäitning

Ersättningsfrågorna får, anför utredningen, ökad aktualitet i samband med förslagel om rätt till ledighet för förtroendeuppdrag. Härtill kommer att sammanträdena alll oftare föriäggs till dagtid och att de förtroendevalda behöver allt längre tid för inläsning av handlingar inför sammanträdena.

Av utredningens undersökningar framgår alt det finns avsevärda skill­nader mellan olika kommuner närdet gäller ersättningen till förtroendevalda. Del finns även en betydande variation mellan kommuner och lands­tingskommuner. På vissa häll är ersättningarna enligt ulredningens mening i dag sä låga att många medborgare kan få ett belydande inkomstbortfall när de fullgör förtroendeuppdrag.

Med utgångspunkt i tanken att alla medborgare skall ha möjlighel alt åta sig kommunala uppdrag rekommenderar utredningen att sådan ersätt­ning ges att inle ekonomiska skäl kan utgöra hinder, Ulredningens ställ­ningstaganden innebär inte att den förordar någon differentierad ersättning som är beroende av de förtroendevaldas egna inkomsier.

Stora grupper av medborgare har enligt utredningen i dag betydande svå-


 


Prop.1975/76:187                                                    63

righeter i att kombinera kommunalt politiskt arbete med familjeliv och fri­tidsintressen. Det medför ofta att de inte anser sig ha tid att åta sig för­troendeuppdrag. Framför allt gäller detta för unga barnfamiljer. Detta är en av förklaringarna till den låga representationen från lägre åldersgrupper och kvinnor. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att reglerna om ersäitning för utgifter som är förenade med kommunalt förtroendeuppdrag vidgas så alt vissa kostnader som f n. inte är ersättningsgilla i framtiden skall kunna ersättas. Kommuner och landstingskommuner skall t. ex. kunna ersätta kostnader för barntillsyn.

3.2.4 Utbildningsinsatser m. m.

Demokratiutredningen konstaterar alt de kommunala frågornas anlal har ökat och att frågorna har blivit mer komplicerade och svårbemästrade för personer som saknar särskild sakkunskap. Samtidigt har det kommunala arbetet inriktats mer pä principfrågor och långsikliga bedömningar. Detta ställer högre krav på partierna och de förtroendevalda när det gäller att kanalisera och förverkliga medborgarnas önskningar. Därför rekommenderar utredningen kommuner och landstingskommuner att ge partistöd i en om­fattning som gör det möjligt för partierna att i ökad utsträckning svara för grundutbildning av blivande förtroendevalda. Enligt ulredningens me­ning bör partierna i det sammanhanget satsa särskilda resurser på alt utbilda blivande förtroendevalda från grupper av medborgare som är underrepre-senterade bland de förtroendevalda. Dessutom rekommenderar utredningen all särskilda insatser görs för all få till slånd ökad information om kom­munala frågor i skolorna. Utredningen anser även all del är angeläget att de politiska ungdomsorganisationerna ges bättre arbetsförutsättningar bland skolelever,

. Kommunerna och landstingskommunerna rekommenderas vidare att för­bättra sin service till ledamötema i de beslutande organen. Som exempel nämns upprättande av materialsammanställningar och uppställningar över statistiska uppgifter,

3.3 Kommunallagsutredningen

Förslagel om rätt till ledighet för fullgörande av kommunala förtroen­deuppdrag kan enligt kommunallagsulredningen förverkligas på olika sätl. Rätten till ledighet bör, anser utredningen, skrivas in i grundlag eller kom­munallag. Om mera detaljerade bestämmelser behövs, bör dessa ges i lag av arbetsrättslig karaktär. Det kan i och för sig finnas skäl alt i RF la in en bestämmelse som ger de förtroendevalda en rätt till ledighet som svarar mot den som tillkommer riksdagsledamot, RF innehåller endast all­männa regler om den kommunala självstyrelsen. Rätten till ledighet kan garanteras genom annan lag. Utredningen anser därför att den bör regleras


 


Prop. 1975/76:187                                                   64

i kommunallag i stället för i grundlag,

Kommunallagsulredningen anseratt en allmän regel i en ny kommunallag om rätt till ledighet för fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag kan utformas på samma sätt som den bestämmelse som för riksdagsledamöternas del finns i RF, Enligt uiredningen bör regeln gälla för ledamöter och supp­leanter i kommunfullmäktige, landsting, kommunstyrelse, förvaltnings­utskott, övriga nämnder och särskilda beredningar samt revisorer och re­visorssuppleanter. Rätten till ledighet föreslås också avse fullgörande av moisvarande uppdrag för kommunalförbund.

Genom en allmän regel om rätt till ledighet för fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag skapas, framhåller uiredningen, likhet mellan privai-anställda och offentligt anställda. Förde anställda hos kommuner och lands­tingskommuner och de statsanställda är rätten till tjänstledighet reglerad i kollektivavtal resp. i cirkuläret (1973:11) om rätt till tjänstledighet för för­troendeuppdrag. Fråga är emellertid om rätten till ledighet behöver regleras närmare i lag eller om det skall överlämnas åt arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal träffa överenskommelser om detta. Utredningen ifrågasätter om en lagreglering behövs och framhåller alt detaljföreskrifler i kollektivavtal har vissa fördelar. Behov av närmare lagreglering av rätten till ledighet för riksdagsuppdrag har inte ansetts föreligga. En detaljreglering av rälten till ledighet förutsätter en ingående arbetsrättslig analys och un­dersökning av förhållandena på arbetsmarknaden. Inom arbetsrätten pågår f n. ett omfattande lagstiftningsarbete. Kommunallagsutredningen anser emellertid att det inte är möjUgt att f n, utarbeta detaljerade bestämmelser om rätt till ledighet för fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag.

3.4 Remissyttrandena

3.4.1 Allmänna synpunkter

Samtliga länsstyrelser, landstingskommuner och kommuner som har yttrat sig instämmer i vad demokratiutredningen anför om betydelsen av att alla medborgare ges likvärdiga förulsättningar för att fullgöra kommunala för­troendeuppdrag, Landstingslorbundei och Svenska kommunjörbundei har inte heller något all invända.

DHR anför att förbundet vid stickprovsundersökningar har konstaterat att antalet fullmäktigeledamöter och andra kommunala förtroendemän som är rörelsehindrade eller på annal säll fysiskt handikappade är mycket litet. Detta är särskill anmärkningsvärt med hänsyn till att antalet medborgare, som på grund av rörelsehinder inte alls eller endast med slora svårigheter kan gå i trappor enligt fiera undersökningar uppgår till 800 000 i åldrarna över 16 år. Orsakerna till denna underrepresentation ärenligt DHR praktiska hinder och inte begränsat intresse för politiska frågor.


 


Prop.1975/76:187                                                    65

En undersökning som DHR företog år 1971 visar att de kommunala för­valtningsbyggnaderna och fullmäktiges sessionssalar ofta inle är tillgängliga för rörelsehindrade, att hjälpmedel för hörsel- och synskadade saknas och alt rörelsehindrade och synskadade inte kan fa den ledsagarhjälp och lek-törshjälp som ofta är en förutsättning för aktiv politisk verksamhet. Inte heller kan döva i dag få den tolkhjälp som erfordras för kommunalpolitisk verksamhet.

HCK och MS-förbundet anför att för att alla medborgare skall få likvärdiga förutsättningar att fullgöra kommunala förtroendeuppdrag krävs dels att en rad praktiska åtgärder vidtas, dels att hela politikerrollen förändras. De krav som i dag ställs på en politiker är omöjliga att uppfylla, om man har ett handikapp som medför att man behöver extra hjälp från andra samtidigt som uppdraget är tidskrävande och tröttande.

3.4.2 Ledighet från anställning

Nästan alla remissinstanser som harytlrat sig överdemokraliutredningens förslag om rätt till ledighet från anställning för fullgörande av kommunala förtroendeuppdrag tillstyrker förslagel. Till dessa remissinsianser hör alla landstingskommuner och kommuner som yttrar sig på denna punkt. Lands­tingsförbundet, Svenska kommunförbundet, LO, TCO samt ett fiertal av de politiska partiernas kvinno- oeh ungdomsftirbund.

Malmöhus läns landstingskommun anför att man i syfte att ge de förtro­endevalda större trygghet och garantier när det gäller arbetsförhållandena bör överväga en lagreglering i annan ordning än genom tillägg till kom­munallagen, Lagen (1974:358) om facklig förtroendemans slällning på ar­betsplatsen bör därvid kunna utgöra en lämplig utgångspunkt. Även LO och många kommuner anser att beslämmelser som skyddar mot försämrade anställningsvillkor eller arbetsförhållanden behövs. LO an.ser vidare att även arbetsgivarens skyldighet att skaffa ersättare måste regleras för att rätten till ledighet skall bli reell.

Många kommuner delar utredningens mening all rätten till ledighet bör omfatta också lid för förberedelser i form av partigruppsmöten samt tid för omklädnad och resa från arbetsplatsen lill sammanträdet. Detta påpekas av bl. a. Kristianstads, Borås,  Västerås och Södertälje kommuner.

Några kommuner anser att rätten till ledighet inte bör regleras i kom­munallagen utan i särskild lag eller genom avtal.

Enligt siatskontoret bör frågor rörande arbetsförhållanden och anställnings­villkor regleras i annan ordning än genom lagsliftning. Industriförbundet och SAF avstyrker utredningens förslag och påpekar att särskilt mindre fö­retag skulle kunna åsamkas problem genom den ökade frånvaro från arbetet som förslaget kan medföra. De menar - liksom Skånes handelskammare - att rätten till ledighet bör regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter,

5 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop. 1975/76:187                                                   66

3.4.3 Ekonomisk ersättning

Nästan alla remissinstanser instämmer i demokratiutredningens rekom­mendation till kommunema och landstingskommunerna att ge sådan er­sättning till de förtroendevalda att ekonomiska skäl inte utgör hinder för någon att åtaga sig ett förtroendeuppdrag. Till dessa remissinstanser hör alla landstingskommuner och nästan alla kommuner som tar upp denna fråga, Landsiingsförbundet, Svenska kommunförbundet och TCO. Hit hör också de länsstyrelser och andra statliga myndigheler som yttrar sig på denna punkt.

Västernorrlands och Jämtlands läns landstingskommuner, Siockholms och Sandvikens kommuner samt LO, SSU och ABF menar dock att ersättningen bör täcka inkomstbortfallet, dvs. att den bör differentieras efter de förtro­endevaldas egna inkomster.

Stockholms kommun anför att kommunen år 1971 ändrade sina normer för ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. I det sammanhanget ut­talade borgarrådsberedningen bl. a, att för att alla skall få möjlighel att full­göra ett förtroendeuppdrag bör ersättningssystemet vara så utformat att det inte blir omöjligt att acceptera ett förtroendeuppdrag på grund av ekonomiska föriusler till följd av föriorad arbetsförtjänst. Kommunen förordar att er­sättning lämnas för föriorad arbetsförtjänst. Alt detta innebär att ersättningen differentieras bör inte vara något hinder, om det leder till att rekryteringen till de kommunala förtroendeuppdragen kan breddas.

Sandvikens kommun förespråkar en differentierad ersäitning bestående av arvode för del arbete som är förenat med uppdraget, ersättning för föriorad arbetsförtjänst och ersättning för övriga kostnader i samband med uppdraget. För att komplicerade inkomstredovisningar för grupper som inte har inkomst från anställning skall kunna undvikas bör ett tak som är anpassat till löneläget på orten fastställas.

Belysande för de olägenheter som kan uppkomma med fasta ersättningar är enligt kommunen de skiftsarbetandes situation. Periodiciteten i sam­manträdena kan innebära att en skiftsarbetande förtroendevald alltid eller oftast föriorar inkomsten från hela sitt skift. Det bör enligt kommunen också påpekas att vissa förtroendemän inte någonsin behöver vidkännas löneavdrag för den tid som avsätts för kommunala uppdrag.

Lö anser att odilTerentierade arvoden får praktiska effekter som är be­tydligt mera stötande från rättvisesynpunkt än ett system som tar hänsyn till den föriorade arbetsinkomsten. Ett syslem som inte lar hänsyn till den föriorade arbetsförtjänsten innebär i kommuner med kvällssammanträden en så belydande ekonomisk uppoffring för personer med kvälls- eller skift­arbeten, att de i praktiken knappast kan åta sig kommunala uppdrag. I det ökande antal kommuner som har föriagt sammanträdena till dagtid uppstår enligt LO orättvisor av annat slag. En stor grupp löntagare - bl. a. statsanställda och stora grupper tjänstemän - får enligl avtal ingen eller mycket liten reduktion av lönen för den tid de fullgör kommunala för-


 


Prop.1975/76:187                                                    67

troendeuppdrag. Andra gmpper, t, ex, de privatanställda inom LO-området, måste ta ledigt utan lön från sitt arbete.

För att undvika dessa orättvisor mellan olika löntagargrupper mäsle enligt LO:s mening systemet för ersättning ändras så att det tar hänsyn till den föriorade arbetsinkomsten. Konstruktionen bör göras i enlighet med vad som gäller för ledamöter i statliga nämnder. Ersättningen bör alltså bestå av dels ett sammanträdesarvode, dels ersättning för föriorad arbetsförtjänst. Även den tid som åtgår för sammanträden med partigrupper och inläsning av beslutsunderiag bör räknas in vid beräkningen av ersättning. LO förordar därför att kommunerna i lag åläggs att, förutom arvode, betala ersättning för föriorad arbetsinkomst intill ett vissl högsta belopp. LO pekar även på de förtroendevaldas pensionsförhållanden. Löntagare inom LO-området som är anslutna till pensionsförsäkringar av typen STP får sin pensionsrätt ur­holkad vid frånvaro från arbetet för t, ex. kommunala uppdrag. Detta bör enligt LO kompenseras med en kommunal pension baserad på utbetalda arvoden. Enligt 28 S KL är detta möjligt, när det finns särskilda skäl och när vederbörande under en lång följd av år på grund av uppdraget har utfört arbete av betydande omfattning. Denna möjlighet har dock enligt LO:s upp­fattning inte utnyttjats i tillräcklig omfattning.

En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker demokratiutredningens förslag att reglerna om ersättning för utgifter som är förenade med kom­munala förtroendeuppdrag vidgas så att kommuner och landstingskommu­ner kan ersätta även kostnader för t. ex, barntillsyn,

Stockholms läns landsUngskommun betonar att de förtroendevaldas arbets­insatser bör ersättas enligt i princip samma regler som gäller inom arbetslivet i övrigt. Från den synpunkten torde enligt landstingskommunen förslaget om särskild ersättning för barntillsyn vara betänkligt. De få kommuner som avstyrker förslagel menar att det innebär att de kommunala förtroende­männen kommer i en förmånligare ställning än andra grupper i samhället, Enligl Svenska kommunförbundei bör de kostnader som skall kunna ersättas avgränsas klart så att man inte får ett system med individuella ersättningar. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller alt de nya reglerna bör utformas på ett sådant sätt, att kommunerna får full frihet att avgöra huruvida de vill åla sig dessa merkostnader. Det är enligt länsstyrelsen vidare angeläget att reglema blir så preciserade att det klart framgår vilka kostnader som är ersättningsberättigade.

Landstingsförbundet anser att även andra utgifter än de som utredningen har nämnt bör kunna ersättas. DHR kräver alt förtroendevald som behöver ledsagare och tolk eller har kostnader för inläsning på band på grund av uppdraget får ersättning för sina kostnader eller att kommunen ställer sådana tjänster kostnadsfritt till förfogande. Liknande synpunkter anförs av HCK och MS-förbundet.


 


Prop.1975/76:187                                                    68

3.4,4 Utbildningsinsatser m. m.

Så gott som samtliga remissinstanser instämmer i demokratiutredningens rekommendation all kommuner och landstingskommuner bör ge partistöd i en omfattning som gör det möjligt för partierna alt i ökad utsträckning svara för grundutbildning av blivande förtroendevalda.

Botkyrka kommun anser att stödet bör kompletteras med ett särskilt eko­nomiskt stöd för vidareutbildning av redan verksamma förtroendevalda. Invandrarverkei påpekar att utbildning är särskilt nödvändig för invandrare, om kommunal rösträtt och valbarhet för invandrare beslutas.

De remissmstanser som yttrat sig i frågan instämmer i utredningens re­kommendation att särskilda insatser bör göras för att få till stånd ökad informaiion om kommunala frågor i skolorna. Del gäller även utredningens synpunkt att det är angeläget att de politiska ungdomsorganisationerna ges förbättrade arbetsförutsättningar bland skolelever,

Jönköpings och Skaraborgs läns landstingskommuner påpekar att dessa frågor måste uppmärksammas bl. a, vid utformningen av läroplanen. Ansvaret för en utvidgad information i skolorna måste delas mellan de statliga skol­myndigheterna samt kommuner, landstingskommuner och de politiska par­tierna.

Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har inget att erinra mot rekommendationerna. Kommunförbundet anser att både de politiska partierna och kommunala tjänstemän bör engageras, saml att lärarna i sin fortbildning bör få bredare kunskaper om den kommunala förvaltningen och metoder för en undervisning som syftar till att ge eleverna en fördjupad kommunal kunskap. Kommunförbundei anför vidare all klarare regler behövs när det gäller partiernas utbildning av förtroendevalda. Kommunerna bör få utge ersättning till förtroendevalda som deltar i partiernas kurser i kommunal-poliliska frågor. Hittillsvarande rättspraxis ger dock inte klart stöd för upp­fattningen att detta är tillåtet.

Om demokratiutredningens rekommendation att personal bör avdelas med uppgift alt ge service till förtroendevalda i fullmäktige och landsting råder delade meningar bland remissinstanserna.

Landstingsförbundet, som hyser viss tveksamhet i fråga om lämpligheten av en generell rekommendation, anför att det kan visa sig att behovei av särskild service är begränsat i mindre kommuner eller att behovet inte står i rimlig proportion till kostnaderna. Förbundet påpekar också all samman­ställningar av bakgrundsmaterial, framtagning av statistik etc, kräver mer personal än vad som vanligtvis finns på landstingskanslierna. Svenska kom­munförbundet understryker vikten av att beslutsunderiaget görs lättillgängligt och överskådligt. Förbundet anser dock all ett mer ändamålsenligt alternativ än att särskilda ijänstemän ställs lill förfogande äratt fullmäktigeledamöterna mer intensivt ulnyttjar de servicefunktioner som står lill förfogande i den nuvarande organisationen.


 


Prop. 1975/76:187                                                   69

Drygt hälften av de kommuner som har yttrat sig instämmer i utred­ningens rekommendation. Enligt Upplands-Bro, Värmdö och Östersunds kommuner bör det i första hand ankomma på de politiska partierna att svara för service till förtroendeniännen. FUipstads, Orusts och TJörns kommuner anseratt demokratiutredningens rekommendation kan gälla förstora kom­muner men att andra lösningar kan vara att föredra i små kommuner, bl. a. av ekonomiska skäl. Ett antal kommuner och landstingskommuner anser att det bör åligga resp. fackförvaltning att svara för service till de förtro­endevalda.

Stockholms kommun anför att kommunen redan har vidtagit åtgärder som tillgodoser syftet med utredningens rekommendation. Således har inom den centrala förvaltningen särskilda rotdkanslier sedan länge fungerat, där spe­ciell sekreterarpersonal har lill uppgift att svara för service till de heltids-engagerade förtroendemännen och de olika fullmäktigegrupperna. Den 1 januari 1975 inrättades en kommunal upplysningstjänst med uppgift att biträda fullmäktiges ledamöter med information och mindre utredningar i frågor av betydelse för utövandet av deras uppdrag.

4 De beslutande organen 4.1 Nuvarande förhållanden

När det gäller att åstadkomma en ökad kommunikation mellan med­borgare och förtroendevalda är de beslutande organen av stor betydelse. Genom debatterna i de beslutande församlingarna kan medborgarna följa de kommunala frågornas behandling direkl eller indirekt genom massmedi­erna. Olika meningsriktningar redovisas inför offentligheten. En livaktig debatt i de beslutande organen ökar intresset för de kommunala frågorna.

Förändringarna närdet gäller den kommunala verksamhetens omfattning och inriktning har emellertid kraftigt påverkat de förtroendevaldas arbets­förutsättningar i fullmäktige och landsting. Utvecklingen av fullmäktiges och landstingets arbetsförhållanden kan sättas i samband med förändringarna inom förvaltningen. Såväl ärendenas stora antal som deras alltmer kom­plicerade karaktär har lett till ökade insatser för att bereda besluten.

På den kommunala sidan har expansionen inneburit att kommunstyrelsen har fått ökade arbetsuppgifter. Dess roll som ledningsorgan har under de senasle decennierna markerats alltmer. Samtidigt har det på vissa områden skett en sammanslagning av nämnder som har gett varje nämnd slörre uppgiftsområde och resurser. Dessa förändringar har påverkat fullmäktiges arbetsförutsättningar.

Liknande tendenser kan iakttas på den landstingskommunala sidan. Även landstingets roll har påverkats och förändrats under senare år. Lands­tingskommunerna har tagit på sig nya uppgifter och byggt ut den befintliga verksamheten. Förvaltningsutskoltens centrala roll har betonats alltmer. Del s. k. slällföreträdarskapet har använts i allt större utsträckning.


 


Prop. 1975/76:187                                                   70

Kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet och de övriga nämnderna har därför fått en starkare ställning. Därigenom har fullmäktige och landsting enligt mångas uppfattning fått svårare att hävda sin roll,

4.1.1 De beslutande organens ställning

De beslutande organens centrala roll kommer till utryck i kommunal­lagstiftningen. Fullmäktige och landsting skall utöva beslutanderätten.

De beslutande organen skall fatta alla viktigare finansiella beslut.

De fastställer kommunal- och landstingsskatten och beslutar om taxor för den kommunala servicen.

De beviljar anslag till alla typer av utgifter. Genom anslagsvillkor påverkar de nämndernas handlingsutrymme. Nämndernas lagliga befogenheter enligt speciallagstiftningarna kan emellertid inte inskränkas genom beslut i full­mäktige eller på landstingsmötet.

De beslutande organen skall besluta om viktigare frågor som gäller för­fogandet över förmögenheten. Det gäller t. ex. köp och försäljning av fas­tigheter, upptagande av lån och ingående av borgen.

Kommunfullmäktige och landsting skall vidare fatta alla beslut av generell karaktär, t. ex. beslut om reglementen för nämnderna, utse ledamöterna i nämnderna saml la ställning lill revisionsberättelsen och besluta om an­svarsfrihet för förvaltningen.

Beredning, verkställighet och förvaltning skall skötas av kommunstyrelse respektive förvaltningsutskott och övriga nämnder (4 S KL, 4 S KLS, 5 S LL).

De större kommunerna och den expanderande verksamheten har medfört, att man på några håll har krävt att kommunfullmäktige skall få större möj­ligheter att överföra beslutanderätt till nämndema.

Uttryckliga regler som tillåter att beslutanderätt överförs från kommun­fullmäktige till nämnderna saknas i KL och KLS. Besluts- och verkstäl-lighetsfunklionen delas upp mera allmänt mellan organen i lagstiftningen. Den närmare uppgiftsfördelningen sker sedan genom rättspraxis.

Kommunfullmäktige får i princip inle överiåta något av sin beslutanderätt. Men i praxis har en viss delegation av beslutanderätt ansetts tillåten. Gräns­dragningen mellan vad som är beslutande, förvaltande och verkställande uppgifter är som nyss antytts inte i detalj angiven i lagstiftningen. Möj­ligheterna att överföra beslutanderätt är därför beroende av bl. a. hur be­greppet "verkställighet" tolkas. Av praxis framgår att det exempelvis är tillåtet för kommunfullmäktige alt uppdra åt en fastighetsnämnd all besluta om rutinmässiga förvärv eller försäljningar av fastigheter och att uppdra ål lönenämnd eller motsvarande kommunalt organ att träffa avtal om per­sonalens anställningsvillkor. Genom föreskrifier i spedalförfattningar har


 


Prop. 1975/76:187                                                    71

nämnderna vidare erhållit beslutanderätt i ett stort antal ärenden.

På grundval av förslag av landstingsutredningen i belänkandet SOU 1963:64 beslutade statsmakterna år 1965 om ändringar i LL och sjukvårdsla­gen föratt göra det möjligt alt hålla landstingsmöten utöver det obligatoriska oktobermötet (prop 1965:61, KU 1965:20, rskr 1965:210). Därmed skulle landstingsledamöterna lättare kunna följa ärendenas gång i beredningsar­betet. Dessutom skulle arbetsbördan kunna fördelas på ett rimligare sätt över året.

De nuvarande reglerna om när landstingsmöte skall hållas innebär att landstinget skall sammanträda varje år före oktober månads utgång för att ta ställning till förslaget till budget för del följande året och varje valår före utgången av december för val av nämnder m, m. för nästa mandatperiod (19 och 60 SS LL). Landstingsmöte hålls även om regeringen antingen direkt eller genom länsstyrelsen förordnar om detta. Landstinget kan även sam­mankallas om förvaltningsutskottet, eller minst en tredjedel av landstingets ledamöter begär det, eller om landstingets ordförande finner det behövligt.

TabeU 4:1 Antal landsUngsmöten per år under perioden 1969-74

 

Ar

Antal

möten

per

landsting

 

 

 

 

 

1

2

 

3

4

5

Mer än 5

Tot

1969

2"

18

 

3

1

_

_

24

1970

-

2"

 

14

5

3

-

24

1971

-

17

 

4

1

1

1*

24

1972

-

14

 

7

1

_

1*

23

1973

-

-

 

14

7

1

1*

23

1974

-

12

 

7

1

2

1*

23

" Kalmar läns norra och södra landsting, * Stockholms läns landsting.

Antalet landstingsmöten har visseriigen ökat, men i fiertalet fall sam­manträder landstingen fortfarande endast två eller tre gånger varie år. Åren 1970 och 1973 var antalet sammanträden högre beroende på att lands­tingsmöte då måste hållas för val av ledamöter i nämnder m, m, (Tabell 4:1), Stockholms läns landsting utgör ett undantag. Detta landsting sam­manträder lika ofta som kommunfullmäktige i kommunerna.

En orsak till att landstinget normall inte sammanträder så ofta är att förvallningsutskottet enligt 41 S LL kan företräda landstinget mellan lands­tingsmötena i den mån annat inte är föreskrivet i författning eller genom landstingets beslut. Det s. k. slällföreträdarskapet innebär att för­valtningsutskottet kan fatta beslut i stället för landstingsmötet även i ärenden som är mer betydelsefulla. Innehållet i förvaltningsutskottens reglementen


 


Prop.1975/76:187                                                    72

tyder emellertid påatt landstingen inte har gjort några formella begränsningar av utskottens befogenhet att företräda landstingen.

Slällföreträdarskapet ger förvallningsutskottet väsentligt större möjlighe­ter att besluta på landstingets vägnar än vad kommunstyrelsen har i kom­munerna. Genom att landstinget i regel sammanträder endasl två ä tre gånger per år har förvaltningsutskotten fått en mycket stark slällning.

Med antalet landstingsmöten och förvaltningsutskottets ställning sam­manhänger de särskilda regler som gäller för den s. k. dubbla bered­ningen (30 S LL). Ärenden som skall avgöras av landstinget skall vara beredda dels av den nämnd dit de hör, dels av ett särskilt utskott som landstinget har utsett bland sina ledamöter.

Syftet med den dubbla beredningen, vilken saknar moisvarighei för kom­munernas del, är att landstingsledamöterna skall få lillfälle alt djupare tränga in i ärendena under själva mötet. Landstingsledamöterna kan inte på samma sätt som ledamöterna i kommunfullmäktige följa nämndernas arbete mellan sammanträdena. Utskotten tillsätts i regel på nytt vid varje landstingsmöte. Endast i ett fåtal fall har ständiga beredningsutskott tillsatts. Där det fö­rekommit har utskotten sällan utnyttjat möjligheten att sammanträda mellan landstingsmötena. Beredningsutskottens organisation och arbetsformer reg­leras inte i LL. Bestämmelser om utskotten är i stället intagna i de ar­betsordningar med föreskrifter om landstingets sammanträden och ären­denas behandling som skall beslutas enligt 38 S LL.

1 Stockholms läns landstingskommun är den dubbla beredningen frivillig (7 S LLS). Motivet för detta var att landstinget förutsattes sammanträda förhållandevis ofta och kunde antas få en omfattande och väl utbyggd nämndorganisation (prop. 1969:112 s. 102).

4.1.2 De beslutande organens arbetsformer

De beslutande organens ställning i den kommunala verksamheten hänger i hög grad samman med deras arbetsformer. Arbetsformerna påverkar de förtroendevaldas möjligheler att aktualisera frågor och därigenom föra ut dem till allmän debatt och därmed påverka medborgarnas förutsättningar att bilda sig en uppfattning om de kommunala frågorna även mellan valen.

En landstings- eller fullmäktigledamot kan ta upp en fråga i den beslutande församlingen genom motion, interpellation eller enkel fråga.

Särskilt i kommunerna har antalet motioner ökal. 1 medeltal väcks f n. något mer än 15 motioner åriigen i kommunfullmäktige, Moisvarande antal för landstingskommunerna är 20. Detta visar att motionerna har blivit ett allt väsentligare instrument för fullmäktig- och landstingsledamöterna att ta initiativ i en fråga.


 


Prop. 1975/76:187                                                   73

Motion vid landstingsmöte skall enligt 21 S 1 mom, LL vara skriftlig. Någon motsvarande regel finns inte för kommunfullmäktige (jfr 18 S KL och 19 S KLS),

Det finns inte heller nägra regler i KL eller KLS inom vilken tid motionerna skall lämnas in och besvaras, Enligl 21 S 1 mom, LL skall motion avlämnas senasl två månader före landstingsmötets början. När synneriiga skäl för­anleder det, kan landstinget dock ta upp förslag som har väckts senare, 1 Stockholms läns landstingskommun gäller vad landstinget föreskriver om tid för väckande av motion (4 S LLS), Tidsfristen för behandlingen av mo­tioner är en fråga som ofta debatteras. Det gäller särskilt i kommunema. Av vissa undersökningar framgår all endast omkring hälften av motionerna till kommunfullmäktige behandlas inom ell år från del all de har väckts. Del lär inle vara ovanligt all motioner är obehandlade under fiera år. Detta problem har man i vissa kommuner försökt komma till rätta med genom att fastställa tidsgränser för när motioner bör vara besvarade.

Ibland har de förtroendevalda intresse av att få till stånd en diskussion i de beslutande organen utan att behöva avvakta den beredning som måste föregå ett motionssvar. De kan då ta upp ett ärende som hör till fullmäktiges resp, landstingets kompetensområde genom interpellation lill ord­föranden i kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet eller annan nämnd eller beredning eller, i Stockholms kommun, lill borgarråd (23 S KL, 24 S KLS, 33 S LL), Interpellation skall vara skriftlig, 1 kommunerna skall den avlämnas till fullmäktiges ordförande före det sammanträde vid vilkel den är avsedd att framställas. Om fullmäktige medger att interpellationen får ställas, bör den besvaras senast vid nästa sammanträde. Någon svarsplikt finns emel­lertid inle föreskriven. 1 landstingskommunerna skall interpellation avläm­nas till landstingels ordförande senast första dagen för landstingsmötet. Om landstinget medger att interpellationen får framställas, bör den besvaras vid mötet, 1 Stockholms läns landstingskommun gäller vad landstinget före­skriver i fråga om tid för avlämnande och besvarande av motion (4 S LLS),

I en riksdagsmotion år 1972 (1972:168) föreslogs en ändring av LL så all inlerpellalion skulle kunna besvaras även vid nästkommande lands­tingsmöte. Som skäl anfördes bl, a. att landstingsmötena i fiertalet fall om­fattar endast ett fålal dagar. Tiden för att förbereda svar ansågs därför vara för kort. Konsliluiionsulskottei instämde i motionens syfte (KU 1972:41). Utskottet underströk emellertid att en vidgad möjlighel att uppskjuta be­svarandet av framställd interpellation inie fick missbrukas. Ulskoltet ansåg därför alt en lagändring borde föregås av viss ulredning. Riksdagen följde ulskoltet (rskr 1972:307). Riksdagens skrivelse har överlämnats lill utred­ningen om den kommunala demokratin.

Institutet enkel fräga regleras inte i KL, KLS eller LL, De föreskrifter som behövs får i stället meddelas av kommunfullmäktige resp. landstinget, I den kommunalrällsliga litteraturen anges att enkel fråga skall av.se enkla


 


Prop. 1975/76:187                                                   74

sakförhållanden där snabba svar kan ges. 1 annat fall är den som frågar hänvisad till interpellation. Enkel fråga kan ställas endast till en vid sam­manträdet närvarande nämndordförande. Den tillfrågade är inte tvingad att svara. Vid besvarandet är meningsutbytet i princip begränsat till frå­geställaren och den som har tillfrågats. Enkel fråga behöver inte vara skriftlig (Kaijser, Kommunallagarna II, 1975, s, 210),

Enligt 38 S LL skall landstinget anta en arbetsordning. Denna be­stämmelse har ingen motsvarighet för kommunernas del. Av undersök­ningar framgår att omkring en fjärdedel (74) av landets kommuner har ar­betsordning för fullmäktige.

Kungörelse om sammanträde med kommunfullmäktige med uppgift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden som skall be­handlas skall enligt 14 S KL och 15 S KLS minst en vecka före sammanlrädet anslås på kommunens anslagstavla. Den skall sändas med posten till varje ledamot och suppleant så tidigt att den kan antas vara adressaten till hända senast fyra dagar före sammanträdet.

Tillkännagivande om tid och plats för sammanträdet skall också införas i en eller fiera ortstidningar senast en vecka före sammanträdesdagen. Om kommunfullmäktige har bestämt det, skall tillkännagivandel innehålla upp­gift om de ärenden som skall behandlas. Den omständigheten alt kungö­relsen inte har blivit anslagen på annan plats än kommunens anslagstavla eller att tillkännagivandet om sammanträdet inte har införts i tidning utgör ej hinder mot alt sammanträdel hålls.

Beslämmelser om kortare tidsfrister för kungörande på anslagstavla och utsändande av kungörelse till ledamot och suppleant finns för ärenden som kräver särskill skyndsam handläggning.

Motsvarande bestämmelser finns i 20 S LL. Kungörelse om sammanträde skall anslås på anslagstavlan och sändas till varie landstingsman minst 14 dagar före landstingsmötet. Någon skyldighet att sända kungörelsen till supp­leanterna finns inle. För Stockholms läns landstingskommun gäller all de nyss nämnda åtgärderna skall vidtas senasl en vecka före landstingsmötet (3S LLS).

För kommunema finns inga regler om när handlingama till samman­trädena skall sändas till ledamöterna, 1 praktiken sänds de ofta samtidigt som kungörelsen. För landstingskommunernas del gäller att vissa handlingar om möjligt skall översändas lill ledamöierna minst åtta dagar före lands-tingsrnöieis början, Della gäller emellertid bara motioner och förslag från förvaltningsutskottet, övriga nämnder och länsstyrelser.

1 65 % av kommunerna anges numera ärenderubrikerna i kungörelse­annonserna.

Kommunfullmäktige och landstinget skall årligen beslula om i vilka tid­ningar kungörelse om sammanträde skall införas. Därvid bör sådana tid­ningar väljas som genom sin spridning bringar tillkännagivandet till de fiestas


 


Prop. 1975/76:187                                                   75

kännedom. En minoritet som består av en tredjedel av närvarande ledamöter har rätt att få till slånd annonsering i viss tidning.

Statsmakterna beslöt år 1971 vissa allmänna riktlinjer för kungörelsean­nonsering (prop. 1971:56 FiU 23, rskr 182), I det sammanhanget berördes också frågan om kungörelseannonsering i ortstidning. Föredragande depar­tementschefen ansåg att kungörelseannonsering som skall ske genom an­nonsering i ortstidning bör ske i samtliga ortstidningar som har en spridning av någon betydenhet (prop. s. 25). En reform av bestämmelserna om kungö­relseannonsering borde ske efter en detaljgenomgång av lagstiftningen på olika områden.

Resultatet av en sådan genomgång redovisas i departementspromemorian (Ds Ju 1974:2) Effektivare kungörande. 1 promemorian föreslär en kungör-andelag som avses bli tillämplig bl, a, när kungörande enligl föreskrift i författning skall ske i Post- och Inrikes Tidningar eller ortstidning eller på kommunens anslagstavla. När kungörande enligt sådan föreskrift skall ske i Ortstidning, skall enligt lagförslaget kungörelsen införas i samtliga lokala dagstidningar som har en spridning av någon betydenhet bland dem till vilka kungörelsen riktar sig, I promemorian föreslås vidare att beslämmel­serna i 14 S KL om i vilka tidningar sammanträde med kommunfullmäktige skall införas tas bort. Frågan om lagstiftning på grundval av förslagen i promemorian övervägs f n, i justitiedepartementet,

4.1,3 Suppleanter Jör fiUlmäklige och landstingsledamöter

För ledamöierna i landsting skall enligt 6 S LL utses suppleanter. Regler om hur suppleanterna skall utses finns i 14 kap. 18 S vallagen (1972:620), För kommunfullmäktige är suppleanter inte obligatoriska. Fullmäktige får enligt 5aS KL och 5S KLS besluta att suppleanter skall utses. Antalet suppleanter skall i så fall bestämmas lill viss andel, högst hälften, av det antal platser som varje parti erhåller i kommunen eller, om kommunen är indelad i valkretsar, i varje valkrets. Närmare föreskrifier om hur supp­leanterna skall utses finns i 14 kap, 19 S vallagen. Till de tre kommuner som inte har infört suppleanter för kommunfullmäktige hör Stockholms kommun,

Möjlighel att utse suppleanter för kommunfullmäktige infördes vid 1970 års val (prop, 1969:129, KU 44 och 45, rskr 405 och 406), Skälen för reformen var bl. a, all, om suppleanter finns, tillfälligt förfall för ledamot inle leder till ändring av styrkeförhållandena inom fullmäktige, att fiera personer blir knutna till det kommunala arbetet och att därmed medborgarinfiytandet breddas.

De regler för val av suppleanter som tillämpades vid 1970 års val stämde i huvudsak överens med beslämmelserna för val av suppleanter för lands­tingsledamöter, vilka hade fungerat väl. När moisvarande beslämmelser


 


Prop. 1975/76:187                                                    76

tillämpades för val av suppleanter för kommunfullmäktige, medförde de att ett oproportionerligt stort anlal suppleanter utsågs i valkrelsindelade kom­muner där partierna använde fiera listtyper. De ledde vidare till en bristande proporlionalitel mellan partierna i fråga om antalet suppleanter. Bestäm­melserna ändrades därför inför 1973 års val (prop. 1972:105, KU 49, rskr 269), De nya bestämmelserna har lett lill alt antalet suppleanter kan ned­bringas, att minsl en suppleant utses för varje parti som blir representerat i fullmäktige, att en proportionell fördelning av suppleanterna mellan par­tierna uppnås och att efterträdare för en avgången ledamot kommer att utses från den lista som den avgångne var uppförd på. En närmare re­dogörelse för bestämmelserna om utseende av suppleanter kommer att läm­nas i specialmotiveringen i anslutning till alt ett förslag från riksskatteverket om vissa ändringar av teknisk natur tas upp.

För beslutförhet i kommunfullmäktige krävs all minst hälften av leda­möterna är närvarande. Har suppleanter utsetts måste, liksom i landsting, minst två tredjedelar av ledamöterna vara närvarande (15 S KL, 16 S KLS, 27 S LL).

1 14a§ KL, 15 a S KLS och 22 S LL regleras suppleanternas inkallande till tjänstgöring m. m. Suppleanter för kommunfullmäktige är gruppsupp-leanler i den meningen att varje suppleant är suppleant för alla fullmäktige som har valts på samma valsedel som suppleanten själv eller pä annan valsedel för samma parti. Om kommunen är indelad i valkretsar, är möj­lighelen all inträda begränsad lill valkretsen. Detta gäller även om partiet har använt gemensam lista i satnlliga valkretsar i kommunen. Enligt 14 a S KL och 15 a S KLS skall suppleanterna inkallas i den mellan dem bestämda ordningen, dvs. den ordning i vilken de har valls för resp. politiskt parti. Turordningen mellan suppleanterna bestäms således av valutslaget.

Valutslaget är även avgörande för suppleants tjänstgöringsrält. Inställer sig suppleant som har plats i lurordningen före särskilt kallad eller vid sam­manträdet eljest närvarande suppleant, går han före den inkallade eller när­varande suppleanten. Likaså har den ordinarie ledamoten företräde framför varje suppleant, om han trots anmält hinder ändock inställer sig vid sam­manlrädet.

Med hänsyn lill uttalanden av konsliluiionsulskottei vid tillkomsten av suppleantinslitutionen för kommunfullmäktige (KU 1969:44 s, 9) får anses gälla, att suppleants tjänstgöringsrält omfattar helt sammanlräde eller - om inträde sker under pågående sammanträde - återstående del av samman­träde, I enlighet härmed får suppleant och ordinarie ledamot eller fiera supp­leanter inte tjänstgöra växelvis under ett sammanträde. Detta har - trots motstridiga uttalanden i förarbelena (jft prop, 1969:129 s. 125ochKU 1969:44 s, 10) - ansetts gälla även vid jäv. Del är osäkert om suppleant som har inträtt för jävig fullmäktig kan genom att frivilligt avslå från vidare del­lagande bereda denne möjlighel alt återinträda. Närvarande suppleant som


 


Prop. 1975/76:187                                                    77

har inträtt för fullmäktig som utan anmält hinder är frånvarande vid sam­manträdes början - t. ex. på grund av försening - anses kunna avstå sin plats åt den ordinarie ledamoten, när denne inställer sig.

Suppleant som tjänstgör i stället för kommunfullmäktig eller landstingsle­damot har samma befogenhet som den ordinarie ledamoten. En icke tjänst­görande suppleant som är närvarande på sammanträdet har däremoi inga särskilda befogenheter. Han får inte della i överläggningama eller i besluten och inte reservera sig mot besluten. Inte heller lär han väcka motion eller framställa interpellation.

Vissa frågor som rör suppleantsystemei har tagits upp i motioner i riks­dagen. Det gäller införande av ett obligatoriskt suppleantsystem för kom­munfullmäktige, införande av suppleanter för förbundsfullmäktige i kom­munalförbund och slopande av kravei på att två tredjedelar av ledamöterna skall vara närvarande för all kommunfullmäktige skail vara beslulföra, om suppleanter har utsetts. Som framgår av det föregående föreligger vidare viss osäkerhet om vad som gäller i fråga om suppleanternas tjänstgöring. Det har också diskuterats om inte även icke-tjänstgörande suppleanter bör få rätt att väcka motion och framställa interpellation.

4.2 Utredningen om den kommunala demokratin

4.2.1 AUmänna synpunkler

I takt med att kommunernas och landstingskommunernas verksamhet ökat i omfattning har de beslutande organens ställning förändrats, konsta­terar uiredningen. Kommunstyrelsens och förvaltningsutskottets funktion i beslutsprocessen har alltmer betonats. Därigenom har, anser demokra­tiutredningen, de beslutande organen fått svårare att hävda sin roll. Från demokratisk synpunkt är de förtroendevaldas arbete i de beslutande organen av central betydelse. Utredningen anser därför att fullmäktiges och lands­tingets ställning bör stärkas.

De beslutande organens arbetsformer bör enligt utredningen inte i detalj regleras i lag. Av hänsyn till den kommunala självstyrelsen och de skiftande lokala förhållandena bör de beslutande organen ges stor valfrihet när del gäller arbetsformerna. Vissa grundläggande regler bör emellertid enligl ut­redningen slås fast i lag. Del gäller bestämmelser om t. ex. rösträtt, valbarhet, de beslutande organens kompetens och räll att väcka motion. 1 sådana frågor måsle likformighet föreligga i hela landet, Beslämmelser av detaljkaraktär bör i stället tas in i arbetsordning. Uiredningen föreslår att arbetsordning skall vara obligalorisk för både kommuner och landstingskommuner.


 


Prop.1975/76:187                                                    78

Från dessa allmänna utgångspunkter tar uiredningen upp de beslutande organens ställning i den kommunala demokratin, arbetsformerna i de be­slutande organen och vissa frågor rörande suppleanterna för kommunfull­mäktige.

4.2.2 De beslutande organens ställning

Kommunallagsutredningen föreslår i betänkandet Enhetlig kommunallag att en allmän delegationsregel införs för de beslutande organen. Kommu­nallagsutredningen anser att möjlighetema till delegation bör framgå direkt av lagen. Rätten att överföra beslutanderätt skulle då inte längre vara beroende av hur begreppet "verkställighet" tolkas. Förslaget avser inte att förändra de principer som hittills har gällt för vilka ärenden.som kan delegeras. Men detta behöver inte innebära, framhåller kommunallagsut­redningen, att delegationsrätten även i framtiden skall vara begränsad lill de ärendetyper som f n. anses kunna delegeras. Detta belyder all man liksom hittills överlämnar åt praxis att dra upp gränserna för delegationsrätten.

Uiredningen om den kommunala demokratin betonar att delegations­rätten måste ha en klar avgränsning som skall gälla vid de rättsliga be­dömningarna. Det finns annars risk för att kommunfullmäktiges och lands­tingels ställning urholkas. Att i lag exakt ange i vilka ärenden delegation får eller inte får förekomma är svårt. Den enda framkomliga vägen är att fastställa allmänna principer för delegationsrättens omfattning. Det är ut­redningens uppfattning att delegation även i framliden bör kunna ske endasl i de ärendekategorier i vilka beslutanderätten i dag kan överföras från kom­munfullmäktige till nämnd. Demokratiulredningen anser att den delega­tionsregel som kommunallagsulredningen föreslår endast skall ses som ett juridiskt klargörande av vad som gäller, inte som en vidgning av möjligheten att överföra beslutanderätt. Beslutanderätt bör kunna delegeras endast i m-tinärenden. Men även när det gäller sådana ärenden förutsätts att fullmäktige och landsting bör vara restriktiva, eftersom delegationsärendena samman­taget kan ha slor betydelse. Utredningen betonar att de ärendegrupper som skall delegeras måste anges i ett särskilt beslut och avgränsas noga, Alla viktigare finansiella beslut skall fallas av de beslutande organen. De skall också fatta alla beslut som har generell innebörd, t, ex. beslut i taxefrågor. Uiredningen anser att beslut som har fattats efler delegation på lämpligt sätt bör delges de beslutande organen.

Demokratiutredningen anför att landstingskommunernas uppgifter har ökal i omfattning och vidgats till nya verksamhetsområden. Landslingen har emellertid ändrat sina arbetsformer i liten ulslräckning. Antalet lands­tingsmöten har inte ändrats nämnvärt, Möjlighelen för de s, k, berednings­utskotten all sammanträda även när landstinget inte är samlat har inte utnyttjats. Ett viktigt skäl för ett fätal sammanträden var tidigare att re­seavstånden var långa och ärendena fa. Enligt utredningens mening har


 


Prop. 1975/76:187                                                   79

förutsättningarna i båda dessa avseenden ändrats. Fler landstingsmöten in­nebäratt ledamöternas arbetsförutsättningar kan förbättras avsevärt. Genom att beredningsförfarandet sprids över hela årel blir arbetsbelastningen jäm­nare. Mera lid kan även avsättas för diskussioner i partigrupper och i par­tiernas lokalorganisationer.

Antalet ärenden har ökat väsentligt under senare år. De långsiktiga be­dömningarna ställer enligt demokratiutredningens uppfattning ökade krav på en allsidig debatt där många förtroendevalda deltar, Della gäller även förutsättningarna för medborgama alt via partier, övriga folkrörelser och massmedia påverka landstingsfrågorna. Redan i dag är således lands­tingsverksamheten av en sådan betydelse för medborgarna att en större andel av frågoma bör avgöras av landstinget. Över huvud taget anser ut­redningen att landstingsfrågorna bör föras ut i den allmänna debatten i en större omfattning än vad som sker nu.

Kommunikationerna är i dag sådana över hela landet, anför utredningen, att del framstår som möjligt att hålla landstingsmöte varannan månad. De kostnadsökningar som kan uppstå genom att rese- och traktamentsersäit-ningarna ökar är enligt utredningen inte av den omfattningen all de behöver medföra någol hinder. Demokratiutredningen anser alt det finns starka mo­tiv för en ändring av landstingets funktion i riktning mol den som gäller för kommunfullmäktige. Utredningen anser därför att landstingen bör sam­manträda med kortare mellanrum än f n. Landstingsmöte föreslås som regel hållas varannan månad. För det löpande förvaltningsarbetet skulle tätare sammanträden och en ökning av det antal ärenden som landstinget skall avgöra sannolikt kunna leda till en något ökad arbetsbörda. Delta kan enligt uiredningen emellertid uppvägas av att arbetet skulle kunna fördelas jämnare över årel. Framför alll synes den nuvarande ordningen i fiera fall innebära en mycket stark arbetsbelastning i samband med oktobersammanträdet.

Demokratiulredningen konstaterar att förvaltningsutskottet har fåll en stark ställning genom sitt s, k, ställföreirädarskap. Detta innebär att utskottet kan fatta beslut i stället för landstinget även i ärenden som är mer betydelsefulla. Motivet för slällföreträdarskapet har varit att vissa beslut måste fattas även mellan de relativt sällan återkommande lands­tingsmötena. Att besluten fattas av förvaltningsutskottet och inte av lands­tinget innebär emellertid vissa nackdelar ur demokratisk synvinkel. De för­troendevaldas och medborgarnas insyn och möjligheter till påverkan kan försvåras. Utredningen anser att alla frågor som har generell betydelse för medborgarna skall redovisas och diskuteras i de beslutande organen. Från kommunaldemokratisk synpunkt är det viktigt alt den politiska debatten stimuleras på delta sätt. För minoritetens arbetsmöjligheter är del väsentligt all fier ärenden förs fram till offentlig debatt i landstinget och inte stannar i förvaltningsutskottet. Därigenom kan minoriteten få till stånd en debatt och inför medborgama markera sin politiska linje i de olika ärendena,

Demokratiulredningen föreslår därför alt slällföreträdarskapet för förvalt-


 


Prop.1975/76:187                                                    80

ningsutskottet slopas. Samma delegationsregler som för kommunfullmäk­tige föreslås gälla för landslingen. Om landstinget normalt sammanträder varannan månad, får landstingsledamöterna bättre möjligheter att följa be­redningsarbetet. Därför föreslärdemokratiutredningen alt den d u bbl a be­redningen görs fakultativ. Därmed ges möjlighet att införa samma be­redningsförfarande som tillämpas i kommunerna.

4.2.3 De beslutande organens arbetsformer

Demokratiutredningen anför alt de förtroendevaldas arbetsmöjligheter i de beslutande organen hänger nära samman med deras möjligheter att ak­tualisera frågor och få till slånd en debatt. Meningsutbytet har slor betydelse för medborgarnas förulsättningar att även mellan valen bilda sig en upp­fattning om de olika partiernas ståndpunkter. Det är av stort demokratiskt intresse alt kommunfullmäktige och landsting får diskutera de långsiktiga frågorna på ett tidigt stadium, dvs, innan det är aktuellt att fatta verkställbara beslut. Utredningen rekommenderar därför att diskussionerna om de lång­siktiga frågoma inordnas i de beslutande organens arbete på ett sådant sätt att de blir regelbundet återkommande. Kommunfullmäktiges och lands­tingels beslutanderätt bör emellertid inte begränsas till enbart översiktliga program och principiella avgöranden. De beslutande organen skall enligt demokratiulredningens mening styra utvecklingen både genom alt ange rikt­linjer för verksamheten och genom att ta ställning i konkreta frågor.

Frågan om inom vilken tid ställning skall tas lill väckta motioner är inte reglerad i någon av kommunallagarna. Uiredningen anser att mo-tionsrälten har slor belydelse för de enskilda ledamöterna och för partigrup­pernas möjligheter att påverka den kommunala verksamheten. Därför fö­reslår utredningen att motioner skall avgöras av fullmäktige resp. landsting inom ett år. Om beredningen inte har hunnits med, skall detta anmälas till de beslutande organen och en redogörelse lämnas över vad som har framkommit under beredningen. 1 samband med sådan anmälan skall del vara möjligt att besluta att motionen skall avskrivas från vidare handläggning eller att den skall anses besvarad med vad som har redovisats. Eftersom landstingen förutsätts sammanträda oftare än f n, föreslår utredningen att särreglerna för motion lill landstingsmöte skall slopas. Samma regler i fråga om motioner föreslås alltså gälla för kommuner och landstingskommuner,

Demokratiulredningen anser att en i n t e r p e 11 a t i o n bör vara tillgäng­lig för varje ledamot, innan beslut om medgivande att framställa inter­pellationen fattas. Under förutsättning all landstingen böriar sammanträda oftare än f n. föreslås alt samma bestämmelser om tidsfristen för besvarande av interpellation skall gälla i kommuner och landstingskommuner. Utred­ningen rekommenderar alt interpellation bör besvaras så snart som möjligt eller senasl vid sammanträdet efter det att den ställts.


 


Prop. 1975/76:187                                                   81

Enligt utredningens mening finns inget behov av all lagreglera institutet enkel fråga. Institutet föreslås bli reglerat i arbetsordningarna, I dessa bör, förordar utredningen, anges att den enkla frågan skall vara skriftlig, att den skall avlämnas en viss lid före sammanträdet, att den skall gälla enkla och klart avgränsade sakförhållanden och att endast den som frågar och den som skall svara får ytlra sig när enkel fråga behandlas. Debattinläggen i anledning av en enkel fråga kan också tidsbegränsas i arbetsordningarna.

Kommunallagsutredningens förslag i fråga om kungörande av sammanträde med kommunfullmäktige och landsting kommer att re­dovisas närmare i specialmoliveringen. En redogörelse för huvuddragen av förslagen lämnas i del följande som en bakgrund till de bedömningar som görs av uiredningen om den kommunala demokratin.

De skäl som har åberopats för fjoriondagarsfristen för utsändande av kungörelsen till landstingets ledamöter ärenligt kommunallagsulredningen numera inte av samma styrka som tidigare. Efter kommunindelningsre­formen finns del flera kommuner som till sin ytvidd är lika stora som en del mindre landstingskommuner. Utredningen anseratt bestämmelsema om kungörelse bör ha karaktären av minimiregler och alt kompletteringar i skärpande riktning bör vara möjliga i arbetsordning. Därvid kan olika behov av kungörelsetider tillgodoses både med tanke på skillnaderna i kom­munstruktur och med hänsyn till kommunernas och landstingskommu­nernas skilda arbetsformer. Mot denna bakgrund anser kommunallagsut­redningen det möjligt att införa enhetliga tidsfrister om kungörelse i form av minimiregler. Enligt utredningens uppfattning kan en minimitid på en vecka för anslag och utsändande av kungörelsen vara lämplig. Kungörelsen bör sändas till både ledamöter och suppleanter. Kommunallagsutredningen anser alt tidningskungörandel bör breddas på del sätl som statsmakterna uttalade sig för år 1971 (1971:56, FiU 23, rskr 182). Detta medför bl, a. att rätten för en minoritet inom kommunfullmäktige eller landstinget att få till stånd annonsering i viss tidning kan utgå, Kommunallagsulredningen anser att minimikravet pä kungörelse i tidning bör anges i lag. Det föreslås därför en bestämmelse om att kungörelsen skall införas i samtliga orts­tidningar som i kommunen eller landstingskommunen har en spridning av någon betydenhet.

Utredningen om den kommunala demokratin ansluter sig till kommu­nallagsutredningens förslag om att kungörelse med uppgift om tid och plats för sammanträde och om vilka ärenden som skall behandlas minst en vecka före sammanlrädet anslås på kommunens resp, landstingskommunens an­slagstavla och sänds lill varje ledamot och suppleant. Kungörande i tidning bör också ske minsl en vecka före sammanträdet.

Utredningen om den kommunala demokratin rekommenderar dessutom att ledamöterna och suppleanterna får beslutsunderiaget samtidigt med kungörelsen. För att öka medborgarnas kännedom om vad som kommer

6 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                     82

att behandlas i fullmäktige och i landstinget rekommenderas vidare att kungörelsen i tidningarna även innehåller en förteckning över de ärenden som skall behandlas.

De ökade kostnaderna för en sådan utvidgad annonsering kan enligl ul­redningens bedömning antas bli relativt begränsade. Stor omsorg bör enligt utredningen läggas ner på att utforma ärenderubrikerna så att medborgarna förstår vad ärendena gäller.

Demokratiutredningen anser sig inte kunna ta ställning till de förslag i fråga om kungörelseannonsering som har lagts fram i promemorian Ef­fektivare kungörande. Kostnaderna för kungörelseannonseringen måste av­vägas mot kostnaderna för att tillgodose andra kommunala informations­behov. Innebörden av uttrycket "spridning av någon betydenhet" bör klar­göras. De nuvarande beslämmelserna om rätt för en minoritet inom del beslutande organet att få till slånd annonsering i viss tidning har enligt utredningen fungerat tillfredsställande. Verkningarna av en ändring av de nuvarande bestämmelserna bör belysas ytterligare.

4.2.4 Suppleanter för fiUlmäklige och landstingsledamöter

Enligt utredningens mening finns en rad viktiga motiv för att utse supp­leanter för ledamöterna i de beslutande organen. Flera kommunmedlemmar kan knytas till den kommunala verksamheien och förtroendeuppdragen kan spridas lill fiera medborgargmpper. Kommunens och landstingskommunens olika delar kan bli bättre representerade. Vidare garanteras att de beslutande organen är fulltaliga så att tillfällig frånvaro för ordinarie ledamöter inte påverkar beslutsfattandet. Suppleanter är även till fördel vid jävssituationer. Suppleanter har också utsetts för fullmäktige i nästan alla kommuner.

Demokratiulredningen föreslår därför all del skall vara obligatoriskt att ha suppleanter för kommunfullmäktige. Fullmäktige bör som hittills be­stämma antalet suppleanter. De nuvarande bestämmelserna om antalet supp­leanter har enligt utredningens mening fungerat tillfredsställande och de kan därför behållas oförändrade. Suppleanter föreslås också vara obligatoriska för förbundsfullmäktige i kommunalförbund. För förbundsfullmäktige kan f n. inte utses suppleanter. Medlemskommunerna föreslås få frihel att i förbundsordningen besiämma hur mänga suppleanter som skall finnas och hur många suppleanter varje medlemskommun skall utse. Utredningen fö­reslår att samma regler för t, ex, inkallande och tjänstgöringsrält skall gälla för suppleanterna i förbundsfullmäktige som för suppleantema i övriga be­slutande kommunala organ. Eftersom redan enligt nuvarande bestämmelser suppleanter skall utses för landstingets ledamöler, skapas genom dessa för­slag enhetlighet för samtliga beslutande kommunala organ.

Om suppleanter har utsetts för kommunfullmäktige, måste enligt gällande regler minst två tredjedelar av ledamöierna vara närvarande för alt beslut skall kunna fattas. För beslutförhet i landsting krävs också att två tredjedelar


 


Prop.1975/76:187                                                    83

av ledamöterna är närvarande. Enligt utredningen torde del vara sällsynt att en minoritet gör det omöjligt för det beslutande organet att fungera genom att utebli från ett sammanlräde. Utredningen anser dock att en for­mell garanti bör finnas mol en sädan obstruktion. Utredningen föreslår därför att för beslutförhet skall krävas alt fier än hälften av ledamötema i de be­slutande organen är närvarande.

För att klargöra innebörden av bestämmelserna om inkallande av supp­leanter och deras tjänstgöringsrätt föreslår utredningen en lagreglering av följande innehåll. Den nu gällande principen att valutslaget är avgörande för turordningen behålls. Valutslaget skall också vara avgörande för supp­leanternas tjänstgöringsrält. Ordinarie ledamot skall alltid ha företräde till tjänstgöring framför suppleant. Ledamot skall därför ha rätt att inträda, även om han inställer sig under pågående sammanträde, Della skall gälla oavsett om han har anmält hinder eller ej. Suppleant skall ijänslgöra under hela sammanträdet eller den del som återstår sedan han har inträtt. Vid jäv för ledamot eller tjänstgörande suppleant skall den jävige ha rätt att återinträda, sedan det ärende i vilket jäv föreligger har behandlats, 1 andra fall skall del inte vara tillåtet för ledamot och suppleant att tjänstgöra växelvis under ett och samma sammanträde.

Utredningen erinrar om att del har hävdats att suppleanter som inte tjänst­gör bör få rätt alt yttra sig på sammanträden, framställa yrkanden och anmäla reservation mot beslut. Syftet med en sådan ordning skulle vara att supp-leanluppdraget skulle göras mera meningsfullt, Demokratiulredningen anser att såväl principiella som praktiska skäl talar mol en sådan ordning. Gränsen mellan ordinarie ledamöter och suppleanter skulle suddas ut. Vidare skulle en förändrad ställning för suppleanter som inte tjänstgör förändra sammanträdesordningen. Effektiviteten i de beslutande organens samman­träden skulle försämras. Av dessa skäl anser utredningen att icke tjänst­görande suppleanters befogenheter inte bör utsträckas. En breddad repre­sentation kan och bör enklast åstadkommas genom ett ökat antal ledamöter i de beslutande organen. Tjänstgörande suppleant bör liksom hittills i princip ha samma befogenheter som ledamot.

De föreskrifter som kan behövas om formerna för anmälan av hinder och för inkallande av suppleant bör enligt utredningens mening kunna las in i arbetsordning för fullmäktige resp. landstinget.

4.3 Kommunallagsutredningen

Kommunallagsutredningen förklarar all vad utredningen om den kom­munala demokratin anför om tillämpningen av den regel om delegation av beslutanderätt från kommunfullmäktige eller landsting till styrelsen och övriga nämnder som kommunallagsutredningen föreslår i betänkandet En­hetlig kommunallag inle föranleder nägot förfaiiningsförslag. Föreskrifter om all landstingsmöten skall hållas med vissa intervaller bör enligt kom-


 


Prop.1975/76:187                                                    84

munallagsutredningen inte tas in i lag. Sådana regler hör hemma i arbets­ordning. Utredningen anför vidare att förslaget om slopande av förvalt­ningsutskottets befogenhet att företräda landstinget mellan dess samman­träden tillgodoses genom att regeln om förvaltningsutskottets ställföreirä­darskap ulgår. Förvaltningsutskottet får därigenom i princip samma ställning och funktion som kommunstyrelsen. Om förvaltningsutskoitets ställföre­irädarskap upphör blir det, påpekar utredningen, nödvändigt att landstinget sammanträder oftare.

Utredningen anser att förslagen från utredningen om den kommunala demokratin angående molionsförfarandet bör leda till nya bestämmelser i lag. Därvid bör föreskrivas all motion bör beredas så att kommunfull­mäktige eller landstinget kan fatta beslut med anledning av motionen på sammanlräde som hålls inom ett år efter del att den har väckts. Det föreslås också att, om beredningen inte har avslutats inom ett år, skall vad som har förekommit i ärendet anmälas och redovisas för det beslutande organet. Kommunallagsutredningen framhåller alt sådana bestämmelser inte gör be­redningen absolut tidsbestämd och att de ger kommunfullmäktige möjlighel att styra beredningen av motionerna. Det förslås vidare en bestämmelse som ger kommunfullmäktige och landsting befogenhet att i samband med sädan anmälan skriva av motionen eller förklara den besvarad med vad som har redovisats.

Kommunallagsutredningen konstaterar att förslagen rörande suppleant­systemet föranleder ett fiertal beslämmelser i lag, 1 fråga om utformningen av dessa bestämmelser hänvisas till specialmotiveringen.

4.4. Remissyttranden

4,4,1 De beslutande organens ställning

Nästan alla landstingskommuner anser att de skäl som utredningen om den kommunala demokratin anför för sin rekommendation om tätare lands­tingsmöten är välgrundade. De stöder därför rekommendationen i princip. Hälften av landstingskommunerna anser emellertid att ett landstingsmöte varannan månad kan vara för mycket i små landstingskommuner eller att antalet successivt bör ökas så att partierna och förvaltningarna fär möjlighet all anpassa sig. Några länsstyrelser anför liknande synpunkter,

Uppsala läns landstingskommun påpekar att landstinget redan tillämpar ett syslem med oftare förekommande landstingsmöten. Erfarenheterna av delta har varil goda. Landstinget har avgjort ett avsevärt antal ärenden, vilka enligt den ordning som tillämpades tidigare skulle ha avgjorts av för­vallningsutskottet.

Nägra landstingskommuner, t. ex, Kronobergs. Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner, framhåller att det är svårt all generelll säga alt landstingsmöte skall hållas varannan månad, 1 mindre landstingskommuner


 


Prop.1975/76:187                                                    85

kan det vara befogat med färre möten, Kristianstads läns landstingskommun menar att det är tillräckligt med ell landstingsmöte i kvartalet. Alvsborgs läns landstingskommun anser att antalet möten i viss mån måste anpassas till de lokala förhållandena. Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens läns landstingskommuner anser all antalet möten bör avgöras av det enskilda landstinget och att man successivt bör öka antalet. 1 första hand bör antalet möten ökas till fyra per år. Därefter bör antalet successivt ökas till sex per år så att partiorganisationerna och förvaltningsorganisationen hinner an­passa sig.

Även om fier landstingsmöten kommer till stånd kommer tyngdpunkten enligt Värmlands läns landstingskommun att ligga på det möte när budgeten skall fastställas. Norrbollens läns landstingskommun instämmer i att tätare landstingsmöten har ett värde ur demokratisk synpunkt. Men man menar också all detta hittills i Norrbotten har uppvägts av önskemålet om att begränsa landstingsledamöternas åksträckor och tidsåtgång.

Landstingsförbundet anser att del måste ankomma på varje landsting att självi avgöra hur ofla det är lämpligt att sammanträda. Förbundet framhåller också att en utveckling mot flera landstingsmöten måste vara knuten till landslingens behandling av viktiga sakfrågor. Om landstingen sammanträder utan att ha viktiga frågor all behandla, finns det risk att deras slällning försvagas. Hänsyn måste också enligt förbundet tas till kostnaderna för att hålla landstingsmöte och lill ledamöternas restider.

Med hänsyn till de praktiska problem, som dock uppkommer framför allt i Norriandslänen, är länsstyrelsen i Stockholms län något tveksam till att tvinga landslingen att hålla täta landstingsmöten, vilket enligt länsstyrel­sen blir den praktiska konsekvensen, om förvaltningsutskottets ställföre­irädarskap avskaffas.

Remissinstanserna delar demokratiutredningens allmänna uppfattning att de beslutande organens ledande roll i framtiden bör betonas och förstärkas,

1 del sammanhanget påpekar Skaraborgs läns landstingskommun att ut­redningen inte har närmare belyst kompetensfördelningen mellan lands-linget och de special reglerade nämnderna. Del framhålls att landstingets infiytande på denna sektor är begränsat, trots att den är dominerande och mycket kostnadskrävande. Med hänvisning till detta anser landstingskom­munen att denna kompetensfördelning bör övervägas ytteriigare,

Landsiingsförbundet och 75 landstingskommuner ansluter sig i princip lill demokratiutredningens förslag alt förvaltningsutskottets ställ­föreirädarskap skall slopas. Praktiskt taget samtliga betonar dock att detta på ett eller annat sätt måste knylas till en lämpligt avvägd delegation. Man menar att förslagel att slällföreträdarskapet skall slopas delvis är oför­enligt med förslaget att delegationsbestämmelserna skall tillämpas restrik­tivt. Förslaget all slällföreträdarskapet skall slopas tillstyrks också av so­cialdemokratiska kvinnoförbundet, centerns ungdomsförbund och KDS. Värm­lands läns landstingskommun stöder förslaget att slällföreträdarskapet slopas


 


Prop. 1975/76:187                                                   86

under förutsättning att landstingsmötena sammanträder oftare. Länsstyrelsen i Gävleborgs län och statskontoret ger också uttryck för denna uppfattning,

Siockholms läns landstingskommun anser att utredningen anför goda skäl för sin ståndpunkt alt slällföreträdarskapet skall slopas. Utvecklingen i Stock­holms län visar att en övergång till tätare landstingsmöten medför att släll­företrädarskapet inte behöver utnyttjas. Även Hallands läns landstingskom­mun framhåller att slällföreträdarskapet har utnyttjats i begränsad omfatt­ning.

Del är väsentligt att landstingets beslut i så stor utsträckning som möjligt får en bred förankring, anför Landsiingsförbundet. En vidgad roll för lands­tinget bör också vitalisera debatten i landslingskommunala frågor bland både valda och väljare. Man bör också beakta, anser förbundet, det från kom­munaldemokratisk synpunkt viktiga förhållandet att alla partier som är fö­reträdda i landstinget inte är representerade i förvallningsutskottet. En nack­del med alt ställföreträdarskapet slopas är enligt förbundet att det kommer alt innebära en föriängd beslutsprocess.

Sju landstingskommuner och några länsstyrelser avstyrker förslaget att ställ­företrädarskapet skall slopas.

Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs. Väster­bottens och Norrbottens läns landstingskommuner menar att ställföreträdar­skapet är en förutsättning för en effektiv förvaltning. Om ställföreträdar­skapet slopas, blir följden en ökad byråkratisering. Beredningen av ärenden blir enligt dessa landstingskommuner mera tidskrävande. Vissa typer av ärenden kräver snabba avgöranden. Slutligen anser man att risken är stor all ett omfattande ddegationsförfarande tvingas fram som kan förändra praxis därhän att syftet med förslaget att ställföreträdarskapet skall slopas motverkas. Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer i stort sett i dessa syn­punkter.

KrIsUanslads, Västerbottens och Norrbottens läns landstingskominuner menar att ett ökal antal landstingsmöten kan innebära att ställföreträdarskapet inte utnyttjas på samma sätt som nu och alt det möjligen kan slopas med tiden. Länsstyrelserna i KrIsUanslads och Göteborgs och Bohus län redovisar samma uppfattning.

Norrbollens läns landstingskommun framhåller att de långa reseavstånden i länet medför svårigheter, om landstinget snabbi måsle fatta beslut. Ställ­företrädarskapet medger en effektiv handläggning av brådskande ärenden.

Demokratiutredningens strävan att lägga så stor beslutsvolym som möjligt på så hög förtroendemannanivå som möjligt medför enligt Östergötlands och Malmöhus läns landstingskommuner dåiiga arbetsförhållanden och mins­kad möjlighel för de förtroendevalda att styra utvecklingen. Eftersom för­valtningsutskottets ledamöter oftast också är landstingsledamöter, är ut­skotten lyhörda föratt ställföreträdarskapet inte utnyttjas i strid med lands­tingets önskemål.

Samtliga landstingskommuner och de fä länsstyrelser som behandlar ut­redningens rekommendation om restriktivitet när del gäller delegation


 


Prop. 1975/76:187                                                   87

är tveksamma till om ett slopande av slällföreträdarskapet är förenligt med en sådan rekommendation,

Uppsala, Södermanlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs läns landstingskommuner ansluter sig från kommunalde­mokratiska utgångspunkter till förslagel att ställföreträdarskapet skall slopas. Förslagels positiva konsekvenser, alt offentligheten vidgas och att samtliga landstingsledamöter kan delta i behandlingen av flera ärenden, måsle vägas mot att effektiviteten minskas genom att beslutsgången föriängs och alt beslutsprocessen formaliseras. Dessa negativa konsekvenser av alt ställfö­reträdarskapet slopas bör enligt dessa remissinstanser kompenseras genom en lämpligt avvägd delegation. Delta kan ske utan all principen om vidgad demokrati och insyn eftersatts.

Södermantands, Östergötlands. Värmlands och Västmanlands läns lands­tingskommuner anser alt en bestämmelse om rätt för landstinget att delegera sin beslutanderätt bör ges en fiexibel utformning. De grundläggande prin­ciperna i uppgiftsfördelningen mellan beslutande och förvaltande organ bör inte ändras. Gränserna för delegationsrätten får som hittills dras upp i rätts­praxis. Flera länsstyrelser anför liknande synpunkter,

Demokratiulredningens uttalande att rätten till delegation bör begränsas till de ämnen som f n, anses kunna delegeras är oklart, framhåller ÄaraöoAgi läns landstingskommun. Slällföreträdarskapet har inneburit att delegation från landstinget lill förvaltningsutskottet knappast har förekommit i praktiken. Enligt Alvsborgs läns landstingskommun är det tveksamt om samma dele­gationsregel kan tillämpas i kommuner och landstingskommuner. Behovei är slörre i landstingskommunerna än i kommunerna.

Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens läns landstingskommuner hävdar att det bör ankomma på varje landsting att bestämma när delegation skall fä förekomma. Därvid bör beaktas både kommunaldemokratiska synpunkter och effektivitetssynpunkter. De kommunaldemokratiska kraven bör tillgo­doses genom att en öppen redovisning sker av beslut i delegationsärenden. Liknande synpunkter anförs av länsslyrelsen i Västmanlands län.

Demokratiutredningens förslag innebär, noterar Jönköpings läns lands­tingskommun, att flera ärenden som i dag avgörs pä ett lägre plan måste tas upp av landstinget. Därmed reduceras det reella inflytandet för de för­troendevalda i nämnder, direktioner, samrådsgrupper och andra beredande organ. Landstingskommunen anser att del är väsentligt att nämndema kan fatta självständiga beslut i linje med de principer som landstinget har be­stämt.

Också i framtiden behövs enligt Landsiingsförbundei samt Kalmar och Västernorriands läns landstingskommuner starka förvallningsutskott för att landstingskommunerna skall kunna motsvara de krav och förväntningar som de ställs inför. Även med tätare landstingsmöten kommer det enligt Landstingsförbundet att vara nödvändigl all viktiga beslut kan fattas mellan landstingsmötena. Förbundet menar därför alt varje landsting självt bör


 


Prop.1975/76:187                                                    88

fä avgöra i vilken omfattning delegation skall förekomma.

Även de länsstyrelser som tar upp ulredningens förslag i fråga om dele­gationsförfarandet är tveksamma. Länsstyrelsen I Malmöhus län anser alt, om man slopar ställföreträdarskapet och vill begränsa delegationsmöjlig-heterna utan en direkt lagreglering, kan det medföra att delegation används i långt slörre utsträckning än som har varit avsetl. Länsslyrelsen i Uppsala län anseratt inte bara beslul i rutinärenden måste kunna delegeras. Därutöver måste förvaltningsulskoltet kunna fatta beslut i ärenden som inte tål dröjs­mål,

Demokratiulredningens rekommendation att diskussionerna om de lång­siktiga frågorna bör ges ett ökat utrymme i de beslutande organens arbete har berörts av en minoritet av landstingskommuner, Östergötlands. Älvsborgs och Skaraborgs läns landstingskominuner anser all det kan finnas risk för att tillräcklig tid inte ägnas åt de slörre och mer principiella frågoma, om antalet ärenden som landstinget skall avgöra ökar. Enligt Jönköpings läns landstingskommun bör landstingets ställning stärkas när del gäller långsiktiga och övergripande frågor. Detta kan ske samtidigt som nämnderna ges möj­lighel alt avgöra en betydande andel av ärendena. Västernorriands och Jämt­lands läns landstingskommuner uppger att man under senare år har strävat efter att anordna regelbundet återkommande programdebatter om t. ex. lång­tidsbudgeten och andra planeringsfrågor. Ytteriigare några landstingskom­muner, t, ex, Kalmar, Skaraborgs och Värmlands läns landstingskommuner instämmer i utredningens rekommendation att de långsiktiga frågorna på ett naturiigt sätt bör inordnas i de beslutande organens arbete så alt de blir regelbundet återkommande inslag vid  landstingsmötena.

Nästan alla landstingskommuner tillstyrker, liksom Landstingsförbundet, sialskoniorel, centerns ungdomsförbund och socialdemokraiiska kvinnoförbun­det, demokratiulredningens förslag all den dubbla beredningen skall vara frivillig,

Blekinge, Malmöhus och Örebro läns landstingskommuner anser all utskotts­behandlingen är en relativt betydelselös dd av beslutsprocessen. En fördel är att de landstingskommuner som finner denna beredningsprocedur vär­defull fortfarande kan tillämpa den. Enligt Stockholms, Kalmar och Väst­manlands läns landstingskommuner är den beredning som sker inom par­tigrupperna minst lika väsentlig för en väl fungerande demokrati som be­redningen inom beredningsutskotten. Länsstyrelsen i Västmanlands län har samma uppfattning. Hallands läns landstingskommun påpekar all lands­tingskommunerna numera har breddat sin nämndorganisation och att detta medför att de fiesta landstingsledamöterna som ledamöter i någon nämnd nära följer beredningen.

Endast Kopparbergs läns landstingskommun avstyrker ulredningens förslag. Landstingskommunen menar att strävandena all fördjupa förtroendeman-nainflytandet främjas om den obligatoriska dubbla beredningen behålls,

Landsiingsförbundet påpekar att beredningsutskottets roll varierar i de olika landstingskommunerna. På en del håll är utskottsbehandlingen närmast en


 


Prop. 1975/76:187                                                   89

formalitet. På andra håll har utskotten en viktig funktion i ärendenas sak­behandling. Avgörande för hur de enskilda landstingskommunerna ser på utskottsbehandlingen är ofta partigruppernas arbetsformer. Förbundet på­pekar att förvaltningsutskottens ställning i viss utsträckning förstärks, om den dubbla beredningen slopas. Eftersom flera landstingskommuner anser att den dubbla beredningen även i framtiden har en viktig funktion att fylla, bör varje landsting självi få la ställning lill frågan.

Kommunerna instämmer allmänt i vad demokratiulredningen anför om all fullmäktiges ställning bör stärkas. En slor majoritet äremellertid tveksam lill om detta kan åstadkommas genom att reglerna om delegation till-lämpas restriktivt. Framför allt reagerar man mol att utredningen rekom­menderar alt restriktivitet iakttas även när det gäller rutinärenden. De länsstyrelser som uttalar sig på denna punkt anser också att ulredningens rekommendation om delegationsrättens omfattning är alltför restriktiv.

Kommunerna anför flera skäl mot en alltför restriktiv tillämpning av delegationsinslilutet. De framhåller bl, a, att en sådan ordning skulle medföra att fullmäktiges sammanträden tyngs av mängder av småärenden, alt all­mänhetens intresse och massmediernas möjlighel till information minskar, att sammanträdena föriängs, alt ärendebehandlingen fördröjs, alt nämn­dernas inflytande minskar, att fullmäktige inte hinner ägna sig ät de stora långsikliga och principiella frågorna samt all fullmäktiges möjlighet att styra utvecklingen av verksamheten minskar. Del betonas vidare alt bl, a, kom­munernas skiftande storlek medför att del finns stora skillnader mellan olika kommuners behov av att utnyttja delegationsinslilutet. Därför bör varje fullmäktigeförsamling själv lä avgöra vilken omfattning delegations-förfarandet skall ha.

En stor majoritet bland kommunerna anser alt någon restriktivitet inle bör krävas i fråga om delegation i rutinärenden. Knappt hälften av kom­munerna menar att delegationsrätten inte bör begränsas snävare än vad som nu är fallet och alt bestämmelserna måsle vara flexibla. Alt delegation sker i rutinärenden behöver inle leda till någon ändring av den nuvarande uppgiftsfördelningen mellan fullmäktige och nämnderna. Fullmäktige skall fortfarande falla alla beslul av viktigare finansiell eller principiell betydelse.

Ett fåtal kommuner anser att fullmäktige bör kunna delegera beslutan­derätt även i ärenden som inte kan karaktäriseras som rutinmässiga ärenden,

Jönköpings kommun vill inte acceptera demokratiutredningens lolkning av den delegationsregel som föreslås. Farhågoma för alt fullmäktiges ställ­ning kommer att urholkas är överdrivna. Fullmäktige beslutar ju om dele­gationens omfallning och kan därigenom bevaka kommunaldemokratiska synpunkter. Del påpekas också att delegationen kan förenas med villkor och att den kan återkallas, om det bedöms nödvändigl.

Fullmäktige bör enligt Lidingö kommun befrias från detaljbesluten. Arbetet i fullmäktige bör inriktas på "de strategiska besluten". Det är fullmäktiges kontrollfunktion som måste stärkas men kontrollfunktionen förutsätter inte att fullntäktige också fattar de formella besluten. Kommunen menar alt


 


Prop.1975/76:187                                                    90

fullmäktige måste anta ett program för varje planeringsarbete, om det po­litiska målel för arbetet skall kunna anges i förväg. En systematisk upp­följning av tidigare planering och en redovisning inför bl.a. fullmäktige aren ofta försummad men mycket viktig förutsättning föratt beslutsfattarna skall kunna tillgodogöra sig erfarenheter inför nästa projekt. Ell beslul om ett större projekt bör därför, anser kommunen, innehålla direktiv om en sådan efterkontroll. När en anläggning har varit i bruk ett antal år bör det undersökas om de intentioner som angavs vid beslutstillfället har tillgo­dosetls. Enligt kommunen är det på detta sätl som fullmäktiges kontroll­funktioner bör utövas,

Stockholms kommun anser att en ddegationsregel bör införas. En sådan regel innebär att den beslutanderätt som kan överföras till nämnderna inte blir beroende av konkreta verkställighets- och förvaltningsuppdrag. Detta innebär ett avsleg från principen att beslutanderätten i kommunerna utövas av fullmäktige. För att oklarhet skall undvikas bör enligt kommunen dele­gationsregeln kompletteras med en beslämmelse om alt delegation endast kan avse ärenden av rutinmässig karaklär. 1 övrigt bör de principer som hittills har tillämpats fortfarande gälla. Den närmare gränsdragningen får överiämnas åt rättspraxis. Beslut av grundläggande eller generell natur bör givelvis liksom nu fattas av fullmäktige.

Med hänsyn dels lill de effekter som demokratiutredningen syftar till med sina förslag och rekommendationer, dels lill att de förtroendevaldas tid även i framtiden kommer att vara begränsad kan, anför Svenska kom­munförbundet, en begränsning av ddegationsinstitutei i förhällande till vad som hittills har tillämpats inte vara aktuell. Förbundet anser att det måste ankomma på fullmäktigeförsamlingarna alt från deras egen arbetssituation och andra speciella förhållanden avgöra i vilken ulsträckning de vill utnyttja delegationsinstitulel. Genom förstärkningen av kommunfullmäktiges roll och genom utvecklingen av planeringssystemen kan sannolikt de negativa effekterna av delegationen elimineras.

Knappt en fiärdedel av kommunerna tar upp demokratiutredningens re­kommendation att diskussioner om de långsiktiga frågorna bör ges ökat utrymtne i de beslutande organens arbete. Dessa kommuner instämmer i rekommendationen och betonar alt s. k, programdebatter bör bli ett na­turligt inslag i fullmäktiges arbete. Många kommuner anser att en restriktiv lillämpning av delegationsreglerna försvårar för fullmäktige all hinna med meningsfulla programdebatler.

Lidingö, Göteborgs och Örebro kommuner betonar att det är viktigt alt kommunfullmäktige kommer in i beslutsprocessen på ett tidigt stadium. Oftast kommer fullmäktiges beslut sist i en lång beslutsprocess. De reella möjlighelerna att på della stadium påverka ärendets utgång är ofta begrän­sade. Stora och viktiga frågor bör därför föras upp lill fullmäktige för prin­cipbehandling på ett tidigare stadium. Om kommunfullmäktige skall fä ett reellt inflytande, krävs alt nämndema utarbetar alternativa förslag till beslut, anför Västerviks kommun.


 


Prop.1975/76:187                                                    91

Kommunförbundet anser all det är lämpligt all fullmäktige utan direkt koppling till årsbudgeten och andra långsikliga planeringsinstrument i större ulslräckning än f n, behandlar hur olika verksamhetsgrenar bör bedrivas och vilket resultat som bör eftersträvas. Kommunfullmäktiges arbetssätt har avgörande betydelse för om fullmäktige skall kunna lä den roll som eftersträvas. Kommunförbundet delar demokratiutredningens uppfattning alt detta kan ske genom att det i ett tidigt skede diskuteras vilken inriktning och omfattning en viss verksamhet bör ha och genom att diskussionerna leder till riktlinjer för de verkställande organens handläggning,

4,4,2 De beslutande organens arbetsformer

Ett fåtal remissinstanser är negativa till demokratiutredningens förslag i fråga om motioner i fullmäktige och landsting, Alla landstingskom­muner och nästan alla kommuner som berör förslagen är positiva. Svenska kommunjörbundei och Landsiingsförbundet lillslyrker också förslagen.

Botkyrka, Sollentuna, Sävsjö, Mariestads, Aivika, Säffle och Eda kommuner stöder inte utredningens förslag att motioner efter ett är skall kunna skrivas av från vidare handläggning utan sakbehandling. En sådan regel kan enligt dessa göra det möjligt för fullmäktige att på ett alltför enkelt sätt göra sig av med besvärliga motioner. Även länsslyrelsen i Blekinge län anser det tvek­samt om motioner skall kunna skrivas av. Ovanåkers kommun förordar att motion inte skall kunna skrivas av, om motionären motsätter sig att så sker, Sundbybergs kommun instämmer i princip i utredningens förslag men anser att motion skall kunna skrivas av endast pä förslag av kommun­styrelsen,

Sollentuna och Sävsjö kommuner anser att förslagel att motioner skall kun­na skrivas av innebär en klar begränsning av den nuvarande motionsrällen, eftersom det leder till att beredningstvånget för motioner upphör, 1 praktiken torde förslaget inte innebära någon förstärkning av motionärernas ställning, Västerås kommun anseratt det är fullt tillräckligt all alla obesvarade motioner en gång per är anmäls i fullmäktige,

Lidingö kommun uppger att kommunen har beslutat att alla motioner som innehåller förslag om ekonomiska insatser skall behandlas i budget­arbetet. Denna handläggningsordning kan göra det svårt att förverkliga utredningens förslag att alla motioner i princip skall vara besvarade inom ett år, Stockholms kommun uttalar all förslagel knappast kommer att få någon praktisk betydelse för kommunens del, eftersom del övervägande antalet motioner redan nu besvaras inom ett år.

Katrineholms, Mölndals och Bollnäs kommuner anser att tidsfristen ett år måsle betraktas som en maximigräns. Många motioner kan besvaras på betydligt kortare tid. En tidsfrist om två år föreslås av Halmstads kommun. Alltför kort tid kan innebära att motionen blir summariskt behandlad. Även länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar alt tidsfristen kan vara svår att hålla


 


Prop.1975/76:187                                                    92

särskilt när en motion kräver stora utredningar. 1 sådana fall bör det räcka alt utredningslägel redovisas. Då kan kommunfullmäktige pröva fördröj­ningen och eventuellt utfärda direktiv för det fortsalla arbetet,

Danderyds. Anika, FUipstads och Malungs kommuner anser alt någon tid inom vilken en motion skall besvaras inte bör anges i lag, I stället föreslår man att detta sker i arbetsordning för kommunfullmäktige. De regler som utredningen föreslår är i princip riktiga men alltför detaljerade, anför//ö/;wi?e, Hagfors och Säffle kommuner. Kommunerna bör själva kunna reglera för­farandet i arbetsordningar.

Nästan alla kommuner och landstingskornmuiier som berör demokra­tiulredningens förslag att ledaniöterna i de beslutande organen skall ha lill­gång till en interpellation. innan de lar ställning lill om den skall få framställas, och att reglerna om tid för avlämnande och besvarande av interpellation skall anges i arbetsordning är positiva till förslagen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet tillstyrker också förslagen.

Burlövs och Strömsunds kommuner anser all interpellationerna bör sändas ut till ledamöterna två eller tre dagar före eller samtidigt med kungörelsen till sammanlrädet. Kungälvs kommun anser alt en tvingande regel om att interpellalioner skall vara skriftliga inte behövs, Å andra sidan föreslår yört-köpings, Nässjö och Degerfors kommuner all också interpellationssvaret skall tillhandahållas ledamöterna före sammanträdet och vara skriftligt. Enligt Tranås kommun bör skyldighet alt besvara interpellalioner införas,

Inlerpdlalionsinstitutet bör, anför Stenungsunds. Grums och Hofors kom­muner, regleras i lokala arbetsordningar. Även länsslyrelsen i Gävleborgs län är tveksam till om det behövs någon lagreglering.

När del gäller utredningens rekommendation alt en interpellation bör besvaras så snart som möjligt och senast på sammanträdet efler det alt den ställts anmärker Stockholms kommun att rekommendationen är orea­listisk. I Stockholm är det ofta svårt att hinna besvara en interpellation inom två månader, eftersom kommunfullmäktige är hårt belastade av be­slutsärenden.

En stor majoritet av de kommuner och landstingskommuner som tar upp institutet enkel fråga delar utredningens uppfattning att några beslämmelser i lag inie behövs och all del i arbetsordning lämpligen kan anges att enkel fråga skall vara skriftlig och avlämnas viss tid före ett sam­manträde. Landstingslorbundei har inte heller något att erinra,

Fjorion kommuner anser emellertid att även institutet enkel fråga för klar­hetens skull bör nämnas i kommunallagen, dock utan detaljreglering. Gäv­leborgs läns landstingskommun delar denna uppfaltning och förordar att lag­texten utformas så att varje landstingskommun själv kan avgöra om enkel fråga skall få förekornma eller inte.

Botkyrka. Jönköpings, Tomelilla och Kungsörs kommuner delar inte de­mokratiulredningens uppfattning att en enkel fråga skall behöva avges skrift­ligen viss tid före sammanträdel, Syftel rried inslilutet enkel fråga riskerar


 


Prop. 1975/76:187                                                   93

att gå föriorat, om sådana regler införs.

En belydande majoritet av de remissinstanser som behandlar ulredningens förslag att kungörelse om sammanlräde skall anslås och sändas till ledamöierna senast en vecka före sammanträdet tillstyrker förslagel,

Landsiingsförbundei påpekar att förslaget innebär en förkortad kallelsetid för landstingsledamöterna. För landstingskansliernas del innebär det emel­lertid en fördel,om landstingen kommeratt sammanträda oftare. Förbundet tillstyrker därför förslaget.

Orusts och VUhelmina kommuner befarar alt rekommendationen all hand­lingama till sammanträdena bör sändas ut senasl en vecka före samman­lrädet kommeratt leda till att beslutsprocessen föriängs och att antalet extra ärenden vid fullmäktiges sammanträden ökar.

Växjö och Örebro kommuner saml Göteboigs och Bohus läns landstingskom­mun ifrågasätter om inte en tidsfrist för när handlingama lill ett sammanlräde skall sändas ut bör anges i lag, Å andra sidan menar Håbo och Stenungsunds kommuner all kungörelseförfarandel bör regleras av kommunema själva i arbetsordningar.

Danderyds, Mjölby och Lycksele kommuner anser att rekommendationen om när handlingarna bör sändas ut kan medföra praktiska svårigheler. Det gäller t, ex, hur utskrifter och justeringar av protokoll skall kunna hinnas med. Mjölby kommun påpekar alt ärendenas beredningstid kommer all öka, specielll när flera nämnder deltar i beredningen. Trelleborgs kommun av­styrker rekommendationen av tryckeritekniska skäl och menar att del vä­sentliga är att kungörelsen införs i tidningarna en vecka före sammanlrädet och att den innehåller uppgift om vilka ärenden som skall behandlas, Kristen demokratisk samling anser att del inte är tillräckligt all beslutsunderlaget sänds ut en vecka före sammanlrädet.

Demokratiutredningens rekommendation att kungörelseannonserna i tid­ningarna skall innehålla en förteckning över de ärenden som skall behandlas har kommenterats av relativt få remissinsianser. De flesta av dem som yttrar sig har dock inte något att erinra mot rekommendationen,

Vallentuna, Laholms och Örebro kommuner anser att del är befogat att det i en ny kommunallag föreskrivs alt annonsen skall innehålla en ären­deförteckning, medan ett tiotal kommuner anser att det inle går att ge någon generell rekommendation. Dessa kommuner anser alt varje kommun själv bör lä avgöra om den vill ta in en ärendeförieckning i annonsen. Götene, Herrljunga. Tranemooch Årjängs kommuner anser all annonseringskostnaden kan bli relativt hög, om hela föredragningslistan skall tas med för de mindre kommuner som ligger mellan olika tidningars spridningsområde. Denna kostnad måste avvägas mol kostnaden för annan inforniation.

Några remissinstanser, bl.a, Västernorriands läns landstingskommun och Botkyrka, Sigtuna, Kungälvs. Vansbro och Umeå kommuner, anser att det för att stimulera allmänheiens intresse kan vara lämpligt med någon form


 


Prop.1975/76:187                                                     94

av populärsamtTianställning i annonsform om de viktigaste och mest kon­troversiella ärendena.

Kommunallagsutredningen föreslår i sitt förslag lill enhetlig kommunallag alt uppgift om lid och plats för sammanträdel skall minst en vecka före sammanträdet införas i samtliga ortstidningar som har en spridning av någon betydenhet. Samtidigt föreslås att rätten för en minoritet att fä till stånd annonsering i viss tidning slopas.

Demokratiulredningen anser sig inte kunna la ställning lill de förslag i fräga om kungörelseannonseringen som framlagts. Kostnaderna för kungö­relseannonseringen måste avvägas mot kostnaderna för att tillgodose andra kommunala informationsbehov. Innebörden av uttrycket "spridning av nå­gon betydenhet" bör klargöras. De nuvarande bestämmelserna om rätt för en minoritet inom det beslutande organet att få lill slånd annonsering i viss tidning har enligt demokratiulredningen fungerat tillfredsställande, Till-lämpningen av dessa beslämmelser bör belysas ytterligare, innan bestäm­melserna ändras.

Ett fåtal remissinsianser har yttrat sig över demokratiulredningens syn­punkter på kungörelseannonseringens omfattiiing och minoritelsskyddet vid beslut om annonsering i vissa tidningar,

Stockholms. Östergötlands och Skaraborgs läns landstingskommuner samt Norrköpings, Vimmerby, Munkedalsoch Götene komnninerdelar utredningens uppfattning att innebörden av uttrycket "ortstidning som har en spridning av någon betydenhet" är oklart. De förutsätter att de hittillsvarande be­stämmelserna behålls i avvaktan på fortsatt utredning. Norrköpings, Mun­kedals och Götene kommuner anser också att den nuvarande regeln att en tredjedel av ledamöterna i det beslutande organei kan kräva annonsering i viss tidning har fungerat bra. Denna regel bör därför behållas.

4.4,3 Suppleanter Jör fullmäktige och landstingsledamöter

Förslaget all suppleanter skall vara obligatoriska även i kommunfullmäk­tige och förbundsfullmäktige tillstyrks av Svenska kommunförbundei. Lands­tingslorbundei och så gott som alla övriga remissinsianser som yttrar sig på denna punkt. Endast länsslyrelsen I Stockholms län ställer sig direkt av­visande lill förslagel.

Sotenäs och Säffie kommuner menar alt förslaget har marginell betydelse, eftersom nästan alla kommuner redan har infört suppleanter för kommun­fullmäktige, .Sotenäs kommun anser därför att ett obligatorium är onödigt, Samma uppfattning redovisas av Haninge kommun.

I tjänstemannayttrandena från Stockholms kommun konstaleras att de­mokratiutredningens förslag om ett obligatoriskt suppleantsystem innebär en väsentlig rubbning av de traditionella arbetsformerna hos kommunfull-ntäklige i Stockholiri och att ett betydande administrativt merarbete blir


 


Prop.1975/76:187                                                     95

oundvikligt. En knapp majoritet i kommunfullmäktige stöder förslaget, me­dan minoriteten avstyrker detsamma. Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt kommunerna själva skall fatta beslut om suppleantsystemet i kommun­fullmäktige. Med hänvisning till lokalmässiga hänsyn avstyrker länsstyrelsen utredningens förslag om ett obligatoriskt suppleantsyslem.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser all suppleanter i förbundsfullmäklige inte bör vara obligatoriska. Om suppleanter införs, kan de beslutande för­samlingarna i kommunalförbunden bli alllför stora. Länsstyrelsen anser där­för att man endast bör öppna möjlighet för kommunalförbunden att utse suppleanter.

I fråga om förslaget att för b e s 1 u t f ö r h e t i landsting och fullmäktige skall krävas endast att mer än hälften av ledamöterna är närvarande är remissbilden splittrad. Något mer än hälften av remissinstanserna avstyrker förslaget. De klart flesta av de landstingskommuner och hälften av de kom­munersom tar upp frägan avstyrker liksom kammarkollegiet förslagel. Lands­tingsförbundet ansluler sig däremot till förslaget,

HaUands och Skaraborgs läns landstingskommuner samt Halmstads. Borås, Skövde, Lidköpings, Kumla, Örebro och Malungs kommuner menar att den nuvarande regeln för landstingen och för fullmäktige i kommuner med suppleanter inte har medfört olägenheter. Man anser inte att risken för ob­struktion utgör en tillräcklig grund för att beslutsförhetskravet skall sänkas. Länsstyrelserna i Hallands och Gävleborgs län delar denna uppfallning, Ble­kinge läns landstingskommun samt Linköpings. Kungälvs och Umeå kommuner finner det angeläget att reglema är utformade så all största möjliga anlal ledamöler tvingas delta i sammanträdena,

Stockholms läns landstingskommun avstyrker ändringen av beslutsförhets­kravet. Utredningens förslag innebär enligt landstingskommunen att del inte blir möjligt att i arbetsordning föreskriva visst närvaroantal vid be­svarande av interpellalioner och enkla frågor. Detta rimmar illa med vad utredningen föreslår för att stärka medborgarinflytandet över den kommu­nala förvaltningen. En översyn av ulredningens förslag i denna del föreslås därför.

Södermanlands läns landstingskommun anser att risken för obstruktion vis­serligen är ytterst liten men att den föreslagna ändringen ändå är motiverad närmast som en formell garanti, Tranås kommun är av samma uppfattning.

Utredningens förslag om suppleanternas tjänstgöringsrält berörs av relativt få remissinstanser. Bara någon enstaka remissinstans har något att erinra rnot förslagen.

Svenska kommunförbundet, som i princip tillstyrker förslaget, förutsätter att det klart skall framgå av lagreglerna alt en ledamot som har lämnat sammanlrädet och ersatts av suppleant, inte kan återinträda - bortsett från det fallet att ledamoten har avträtt från vissl ärendes behandling på grund av jäv.


 


Prop.1975/76:187                                                    96

Några remissinstanser, bl, a. Stockholms läns landstingskommun och Ny­köpings och Kalmar kommuner, anser alt de föreslagna reglerna inte är en­tydiga. Bestämmelsen om att ledamot, även om han har anmäll förhinder och suppleant efter kallelse har inställt sig lill sammanträdet, skall ha rätt att inträda under pågående sammanträde, kan öppna möjligheter till väx-elljänstgöring som enligt vad utredningen anför inte skall vara tillåten.

Stockholms läns landsUngskommun påpekar att något olika syslem kan till-lämpas beiräffande suppleanternas tjänstgöring i kommuner och lands­tingskommuner, 1 kommunerna är suppleanterna ofta närvarande och får viss ersättning även när de inle tjänstgör, medan suppleanterna för lands­tingsledamöterna inställersig till sammanträde endast närde kallas till tjänst­göring. Man bör ha möjlighet till lokal uiformning av lämpliga regler be­roende på vilket system som används. Enligt arbetsordningen för Stockholms läns landsting skall suppleant som före landstingsmötet inkallas till tjänst­göring tjänstgöra från mötets början till dess slut. Uppkommer under mötet hinder för ledamot att vidare dellaga och kallas suppleant med anledning härav, skall suppleanten tjänstgöra till mötets slut. Reglerna är utformade för undvikande av växeltjänstgöring, 1 förvallningsutskottet och övriga nämnder tillämpas andra regler, beroende på att suppleanterna regelmässigt är närvarande vid dessa organs sammanträden. Landstingskommunen fö­reslår att demokratiutredningens förslag på denna punkt ses över. Även Norrköpings kommun anser att det i arbetsordning bör kunna regleras hur man skall förfara nären ordinarie ledamot skall inträda i stället för en tjänst­görande suppleant. Det bör t, ex, kunna föreskrivas att en ledamot, som kommer till sammanträdet sedan deita har bonat, har alt hos ordföranden anmäla sin ankomst. Anmälan skall ske sedan behandlingen av då pågående ärende avslutats. Genom denna anmälan skall ledamoten anses inträda i tjänstgöring,

Karlstads kommun stöder förslaget om ovillkorlig tjänstgöringsrält för le­damot men anser alt valutslaget skall vara avgörande även för turordningen mellan suppleanterna,

Södertälje, Linköpings, Lunds och Örebro kommuner påpekar alt utred­ningens förslag inte löser problemet alt suppleanternas tjänstgöring är bun­den till den valkrets i vilken resp. suppleant har valts. Enligt dessa kommuner bör en lagändring övervägas på denna punkt. Om kommunen är indelad i flera valkretsar, bör en ordinarie ledamot kunna ersättas med suppleant från samma parti, även om denne har valts i en annan valkrets.

De flesia av de ganska få remissinstanser som går in på frågan om s u p p -leanlernas befogenheter delar demokratiutredningens uppfalt­ning att någon ändring inle bör göras på denna punkt,

Norrköpings, Parlille, Härryda, Skara, Karlsborgs, Örebo, Västerås, Bodens och Överkalix kommuner anser emellertid att även suppleanter som inte tjänstgör bör ha yttranderätt. Delta är en förutsättning för all suppleant­uppdraget skall bli meningsfullt, Höörs. Mölndals och Malungs komnniner menar att en inle tjänstgörande suppleant bör ha yttranderätt när ett svar


 


Prop. 1975/76:187                                                    97

lämnas på en interpellation som han har ställt vid ett föregående samman­träde. Enligt Höörs kommun skall motsvarande gälla när motion behandlas. Hällefors kommun menar att fullmäktige genom majoritetsbeslut bör kunna utöka ej tjänstgörande suppleants rättigheter.

Inte ens en tjänstgörande suppleant bör kunna väcka motion, anför Upp­sala läns landstingskommun och länsstyrelsen i Uppsala län.

Utredningens rekommendation att fullmäktige och landstinget i arbets­ordning skall kunna ge föreskrifter om formerna för anmälan av hinder och om inkallande av suppleant har föranlett kommentarer från ganska få remissinstanser. De fiesta som yttrar sig instämmer med utredningen, Vimmerby kommun anser dock att dessa frågor bör regleras i lag.

5 Nämnderna

5.1 Nuvarande förhållanden

5.1.1 Nämndorganisationen

I det dagliga arbetet i kommunerna och landstingskommunerna spelar nämnderna den dominerande rollen. Nämndorganisationen har utvecklats och förändrats under de senasle åren. Detta har aktualiserat frågor om hur medborgarnas och de förtroendevaldas möjligheter till information och på­verkan skall kunna förbättras i olika organisationstyper. Ett annat väsentligt problem som uppmärksammats är det kraftigt minskade antalet förtroen­deuppdrag. I det sammanhanget har diskuterats bl. a. om antalet nämnder eller antalet ledamöler i nämnderna bör utökas och om suppleanter bör vara obligatoriska i alla nämnder.

Enligt kommunallagstiftningen skall beredning, verkställighet och för­valtning skötas av kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet och övriga nämnder ( 4 och 19 S S KL, 4 och 20 S S KLS, 5 och 30 S S LL), 1 varje kommun och varje landstingskommun skall det finnas en kommunstyrelse resp. ett förvaltningsutskott och vissa andra nämnder som föreskrivs i spe­cialförfattningar. 1 vissa fall kan även kommunstyrelsen och förvaltnings­utskottet svara för special reglerade uppgifter. Kommun och landstingskom­mun får tillsätta de ytteriigare nämnder som behövs (44 S KL, 49 SKLS, 54 S LL),

Kommunstyrelsen och förvallningsutskottet är de centrala styrelseorganen med uppgifter som i vissa avseenden sträcker sig över hela det kommunala verksamhetsområdet. Till deras uppgifter hör enligt 30 S KL, 30 S KLS och 41 S LL alt: samordna och leda den totala verksamheten, övervaka andra nämnders verksamhet, svara för kommunens resp, landstingskommunens ekonomiska förvaltning, bereda ärenden som skall avgöras av fullmäktige resp, landstinget, verkställa fullmäktiges resp.

7 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                     98

landstingets beslut och besluta i ärenden som har överiätits från fullmäktige resp. landstinget. 1 Stockholms kommun ankommer den ekonomiska för­valtningen enligt 47 S KLS på drätselnämnden. Sådan nämnd får inrättas även i andra kommuner men den möjligheten utnyttjas numera inte. 1 landstingskommunerna har förvaltningsutskotten, genom det s. k. ställfö-reträdareskapet vilket har beskrivits i del föregående, en starkare ställning än vad kommunstyrelsen har i kommunerna. Avsikten är att förvaltnings­utskottet skall i stor ulsträckning kunna ersätta landstinget mellan dettas sammanträden.

Kommunfullmäktige bestämmer enligt 31 S KL antalet ledamöter i kom­munstyrelsen. Antalet fär inte understiga fem. Mandattiden är tre är (33 S)-Bland ledamöterna utser kommunfullmäktige en ordförande och en vice ordförande (34 S)- Motsvarande gäller enligt 42, 44 och 45 SS LL för lands­tingskommun. För Stockholms kommun gällerenligt 31, 33 och 34 SS KLS i stort sett samma regler. En väsentlig avvikelse är dock att mandattiden är bara ett år.

Nämnder som tillsätts med stöd av enbart KL, KLS eller LL är fakultativa, dvs. de kan inrättas om det behövs. Beträffande dessa nämnder har de beslutande organen frihet att bestämma arbetsuppgifterna, 1 övrigt gäller för dessa nämnder samma regler som för kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet med undanlag för reglerna om antal ledamöter, mandattid, suppleanter och presidium (45 S KL, 51 S KLS, 54 S LL).

Nämnder som tillsätts enligt speciallagstiftning är vanligen obligatoriska i kommunerna. Det innebär att man måste inrätta särskilda nämnder för ifrågavarande uppgifter, I landstingskommunerna är dessa nämnder obligatoriska endast som funktion. Särskilda nämnder behöver alltså inte inrättas utan uppgifter kan läggas på förvaltningsutskottet eller annan redan inrättad nämnd. Exempel på en sådan ordning finns också för kommunernas del. Till följd av hänvisningar i specialförfattningama till KL, KLS eller LL gäller i fråga om organisation, arbetsformer m, m. i allmänhet samma regler för de särskilt inrättade specialreglerade nämnderna som för kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet.

De specialreglerade nämnderna handhar inte enbart verkställighet och förvaltning. De har enligt speciallagstiftningen egna befogenheter på om­råden där fullmäktige och landstinget inte kan ingripa. De beslutande or­ganen utövar infiytande på verksamheten i-de specialreglerade nämndema genom sin rätt att utse ledamöter och genom att bevilja anslag. Men de kan självfallet inte inskränka anslagen på ett sådant sätt att verksamheten för en specialreglerad nämnd förhindras.

För kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet skall enligt 34 S KL, 34 S KLS och 45 S LL utses en ordförande och en vice ordförande. Endast


 


Prop. 1975/76:187                                                    99

ledamot i styrelsen resp. utskottet kan utses och uppdraget som ordförande eller vice ordförande skall avse samma tid som ledamotsvalet. Motsvarande gäller för fiertalet specialreglerade nämnder, Däremoi kan kommunfullmäk­tige resp, landstinget utse flera vice ordförande i de kommunallagsreglerade nämnderna. De nyss nämnda bestämmelserna i kommunallagarna gäller nämligen inte för dessa nämnder.

De beslutande organen kan dessutom tillsätta tillfälliga beredningar eller kommiltéer. Dessa tillsätts ofta för alt utreda någon speciell fräga. De kan inte ha förvaltande eller verkställande uppgifter. De är inte närmare reglerade i kommunallagarna. Vid sidan av de centrala nämndema finns i landstingskommunerna vanligen lokala organ eller distriktsorgan för spe­cialreglerad verksamhet. Som exempel kan nämnas sjukhusdirektioner.

Numera finns suppleanter i fiertalet nämnder i både kommunerna och landstingskommunerna. Antalet suppleantuppdrag har ökat kraftigt. Suppleanterna i kommunstyrelse och förvallningsutskott utses av de be­slutande organen som också bestämmer antalet (31 S KL, 33 S KLS, 42 S LL). Suppleanterna kan utses antingen proportionellt eller genom majori­tetsval. Om valet inte sker proportionellt skall ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring bestämmas genom ett särskilt beslut i samband med valet. Mandattiden för suppleanterna är liksom för de ordinarie le­damötema tre år. (33 S KL, 44 S LL). Enligt 33 S KLS är mandattiden i Stockholms kommun bara ett år.

För övriga nämnder gäller i stort sell samma regler som för kommun­styrelsen och förvaltningsutskottet. Några avvikelser finns emellertid. De beslutande organen har frihet att själva besluta om mandattiden i de kom­munallagsreglerade nämnderna. Det är inle obligatoriskt att utse suppleanter i dessa nämnder (45 SKL, 51 S KLS, 54 S LL).

En tjänstgörande suppleant har samma ställning som den ordinarie le­damot som han ersätter. Suppleant som inle tjänstgör- har rätt alt vara när­varande vid sammanträde och skall alltid underrättas om tid och plats för delta (36 S KL, 51 S KLS. 47 S LL). Kalldseförfarandet för suppleantema är inte lagreglerat. I Stockholms kommun har suppleant för ledamot i kom­munstyrelsen rätt att närvara bara om han skall tjänstgöra. Suppleant som inle tjänstgör har inte formellt yttranderätt. Men genom särskilt beslut med enkel majoritet kan nämnden medge detta tillfälligt eller tills vidare. De beslutande organen kan också föreskrivas yttranderätt i reglemente för nämnden. Om suppleanterna har lätt yttranderätt fär de della i överiägg­ningen men inte framställa yrkande eller förslag. De lår inte heller delta i besluten eller reservera sig mol besluten.

Kommunsammanläggningarna har totalt sett kraftigt minskat antalet nämnder och förtroendeuppdrag. Dessutom började i slutet av 1960-talet strävanden mot en ökad centralisering och rationalisering inom nämndorganisationen att framträda starkare. Detta motiverades ofla av att


 


Prop.1975/76:187                                                    100

arbetet skulle bli effektivare genom en bättre samordning av verksamheien.

Del mest framträdande exemplet är att man har inrättat sociala central­nämnder (lagen, 1970:296, om social centralnämnd m. m). Till dessa nämn­der har de tidigare socialnämndernas, barnavårdsnämndernas och nykter­hetsnämndernas funktioner överförts. Ett motiv för detta var att en bättre administrativ samordning var nödvändig. Ett annat skäl var att en ny social behandlingsmetod hade vuxit fram, genom vilken individens lotala värd­behov skulle kunna tillgodoses bättre. Ca 90 % av kommunema hade år 1974 inrättat en social centralnämnd, Lagen öppnar även möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder, som i centralnämndens ställe handlägger frågor som gäller enskilda personer. Denna möjlighet hade år 1974 utnyttjats av endast ett tjugotal kommuner. De fiesta av dessa kommuner hade inrättat två eller tre distriktsnämnder.

Även på andra sektorer än den sociala har nämnder förts samman. Ex­empel på detta är idrotts- och ungdomsnämnder, biblioteksslyrelser och kulturnämnder samt civilförsvarsnämnder och brandstyrelser. Tidigare var det vanligt att man för större byggnadsprojekt tillsatte särskilda byggnads­kommittéer. 1 expansiva kommuner kunde de bli många. Numera har ca 85 96 av landets kommuner endast en central byggnadskommitté för att sköta kommunens samtliga byggnadsprojkel. Ett annat uttryck för centra­liseringen är den allt starkare slällning som kommunstyrelsen har fått.

De olika nämndernas verksamhet griper ofta in i och kompletterar va­randra. Ett mera regelbundet och systematiskt samarbete mellan nämnder har börjat utvecklas på många håll. Samverkan sker både i grupper som arbetar fortlöpande och i samarbelsgrupper som tillsätts för särskilda projekt. På många håll används s. k. projektorganisation. Det innebäratt mantillfälligt bildar en organisation som är anpassad till arbetsuppgifter av en­gångskaraktär. Avsikten är att skapa möjlighet till bättre samordning av övergripande och utvecklingsinriktade arbetsuppgifter,

1 många kommuner har man under senare år börjat inrätta olika typer av lokala organ. Som förut nämnts öppnades möjligheten att inrätta sociala distrikisnämnder genom en ny lagstiftning år 1970.1 början av 1970-talel började även vissa kommuner inrätta kommundelsråd med övergri­pande beredande uppgifter. Dessas verksamhet begränsas till ett bestämt geografiskt område. Kommundelsråden har i de fiesta fall inrättats i samband med kommunsammanläggningar, 1 andra kommuner har man försöksvis inrättat s. k. institutionsstyrelser.

På landstingssidan har specialiseringen på nämnder inte varit så stark och börjat senare än i kommunerna. Landstingskommunerna började tidigt tillsätta direktioner eller lokala styrelser för olika inslilulioner, t. ex. för sjuk­hus och folkhögskolor. På central nivå utgjordes däremot nämndorgani­sationen praktiskt taget ända fram till 1960-ialets mitt av förvaltningsut-


 


Prop.1975/76:187                                                   101

skottet ensamt. Senare blev det vanligare, särskilt i de slörre landstingskom­munerna, att man övergick till en organisation med frislående hälso- och sjukvårdsstyrelse. Många landstingskommuner har dessutom inrättat cen­trala nämnder för mindre verksamhetsområden och specialfunktioner. En­dast en fjärdedel av landstingskommunerna har kvar de lokala direktionerna för enskilda institutioner. De övriga har som regel i stället indelat lands­tingskommunen i distrikt och slagit samman de lokala organen till en di­rektion för varje distrikt. Vissa har gått ännu längre och lagt direktionerna direkt under hälso- och sjukvårdsstyrelsen.

5.1.2 Beslutsprocessen i nämnderna

De förtroendevaldas roll i beslutsprocessen har ändrats betydligt under de senasle årtiondena. Tidigare svarade de förtroendevalda för både be­redning, beslut och verkställighet. Numera har de stegvis överiämnat be­rednings- och verkställighetsuppgifterna lill tjänstemän. De deltar i mindre ulslräckning än tidigare i hela beslutsprocessen, 1 större utsträckning dele­geras uppgifter av rutinkaraktär lill tjänstemän. Della innebär svårigheter för de förtroendevalda att lå en samlad överblick över verksamheien och alt leda och kontrollera den. För alt möta dessa problem har partierna i många kommuner och landstingskommuner valt att låta någon eller några förtroendevalda arbeta på heltid som politiker.

Det starkt växande antalet ärenden har inneburit att formerna för be­slutsfattandet i nämnderna har förändrats. Del har blivit vanligare att nämn­derna delegerar viss del av sin beslutanderätt. Under senare år har detta utsträckts till allt fier och större ärendegrupper. I stor ulsträckning har tjäns­temän lätt beslutanderätt genom delegation. Särskill i större kommuner och landstingskommuner tillämpas denna ordning för behandling av ru­tinärenden. Syftet har varit att öka effektiviteten i administrationen.

Enligt 43 S KL kan kommunfullmäktige i reglemente för kommunsty­relsen bestämma att styrelsen får uppdra åt avdelning bestående av ledamöler eller suppleanter i styrelsen, ål enskild ledamot eller suppleant eller ål tjäns­teman alt besluta på nämndens vägnar i vissa grupper av ärenden. Generell delegation är inte tillåten. Det är inte heller möjligt att delegera till förtroendevald och tjänsteman i förening eller till fiera tjänstemän i förening. Delegaten kan inte genom s, k, vidaredelegation i sin tur överföra beslut­anderätten till någon annan. Kommunstyrelsen kan återkalla delegationen när den så önskar. Av förarbetena framgår att delegation främst är avsedd att användas i ärenden av rutinmässig karaktär (prop. 1953:210 s. 120). Ut­tryckligt undantagna från delegation är framställningar och yttranden till kommunfullmäktige. Beslut som har fattats på grund av delegation skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

Motsvarande delegationsmöjligheter för annan kommunallagsreglerad nämnd ges i 45 S KL. För de specialreglerade nämndernas del regleras dele-


 


Prop. 1975/76:187                                                   102

gationsinstitutet antingen genom hänvisningar till 45 S KL eller genom sär­skilda bestämmelser med i allmänhet samma sakliga innehåll.

Bestämmelser motsvarande 43 och 45 SS KL finns i 48 S och 51 S 2 mom, KLS samt i 52 och 54 SS LL, Något undantag i fråga om yttrande till lands­tinget finns inte i LL:s delegationsbestämmelser. Vidare lär avdelning av förvaltningsutskottet ges samma befogenhet som utskottet att uppdra ål annan att fatta beslut.

Svenska kommunförbundet har utarbetat förslag till normalreglemente för kommunstyrelser. Detta normalförslag har helt eller till stora delar an­tagits av fiertalet kommuner. Uppräkningen av ddegeringsbara ärenden i normalförslaget upptar huvudsakligen löpande rutinärenden. Ärendegrup­perna är tämligen skarpt avgränsade.

Beredningsförfarandet i kommunerna och landstingskommu­nerna har förändrats under senare år. Antalet anställda tjänstemän har ökat kraftigt. Remissförfarandet mellan nämnderna har utvecklats. På många håll är remiss till sammanslutningar utanför den kommunala organisationen vanlig.

Långtidsbudgeten och det åriiga budgetarbetet aren beredningsprocess som har fått allt större betydelse för medborgarna och de förtroendevalda. Bud­geten har från demokratisk synpunkt blivit ett av de viktigaste ärendena som bereds under året. Arbetet med budgetförslaget berör alla delar av den kommunala och landstingskommunala verksamheten. Förtroendevalda från alja nämnder deltar. Här kommer även detaljkraven fram.

Genom att frågorna ofta är konkreta och besluten snabbt får genomslag finns det förutsättningar för att de skall väcka intresse bland medborgama. Ett hinder är emellertid att det i regel är svårt all redovisa budgetunderlag och beslut på ett lättillgängligt sätt. Intresset kan även begränsas av att en stor del av innehållet i budgeten inte är möjligt att påverka. Del är intecknat av verksamhet som kommunen är ålagd att bedriva och av sådant som är en följd av tidigare långsiktigt verkande beslul. De demokratiska frågorna kring den ekonomiska långtidsplaneringen har ett direkl samband med de övriga planeringsfrågorna och resonemangen om dessa utvecklas i det avsnitl som speciellt tar upp dessa frågor.

5.2 Utredningen om den kommunala demokratin

5.2.1 Nämndorganisationen

Demokratiulredningen framhåller att de politiska partierna genom de olika förtroendeuppdragen kan kanalisera medborgarnas krav och önskningar. Förtroendeuppdragen möjliggör ett informationsutbyte och stimulerar det politiska arbetet i partiernas lokala organisationer.

Det finns enligt utredningen en rad frågor när det gäller nämndernas organisation och de förtroendevaldas arbete i nämnderna som är väsentliga


 


Prop. 1975/76:187                                                  103

från demokratisk synpunkt, Uiredningen tar upp bl, a, del minskade antalet förtroendeuppdrag, ddegationsförfarandel och vissa detaljer i berednings­processen, speciellt i budgetarbetet.

Genom att flera medborgare engageras i nämndarbeiet kan enligt utred­ningen fiera önskemål tillgodoses. Fler kommuninvånare kan delta i kom-munalpolitiskt arbeie. Representationen kan breddas till att omfatta fier medborgargmpper. Medborgare utan tidigare erfarenhet av förtroendeupp­drag ges möjlighet att stegvis komma in i det kommunala arbetet. Större möjligheter skapas att få en ökad representation från olika delar av kom­munen eller landstingskommunen. Småpartiernas möjligheter att bli repre­senterade i nämnderna förbättras,

Demokratiulredningen anser att det är önskvärt att så många medborgare som möjligt engageras i samhällsarbetet. Detta önskemål måsle emellertid vägas mot en rad delvis motsatta krav. Nämnderna får inte bli så stora att ett effektivt arbete blir omöjligt, Alla ledamöler måsle ha ett reellt in­flytande och meningsfulla arbetsuppgifter.

Utredningen rekommenderar att man när sammanläggningar av nämnder övervägs låter önskemålet att antalet förtroendeuppdrag inle skall minska väga tyngre än tidigare. Utredningen anser att kommunerna och lands­tingskommunerna på sikt bör överväga alt inrätta fler nämnder och all antalet ledamöter bör höjas i de nämnder som har få ledamöler.

Enligt demokratiutredningens förslag skall en andre vice ord­förande   kunna utses för kommunstyrelsen och förvaltningsulskoltet.

Utredningen föreslår att det föreskrivs att suppleanter skall finnas i alla kommunala och landstingskommunala nämnder. Det innebär alt den regel som gäller för kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet görs till­lämplig även för övriga nämnder. Dessutom anser demokratiulredningen att det normalt bör finnas lika många suppleanter som ordinarie ledamöter i nämndema. Uiredningen anser dock alt frihet bör lämnas all efter lokala förhållanden beslula om antalet suppleanter, Föratt oklarhet skall undvikas föreslår utredningen att det föreskrivs alt suppleant alltid skall inkallas vid förfall lör ordinarie ledamot. De regler om suppleanternas tjänstgöringsrält som enligt utredningens förslag skall gälla förde beslutande organen föreslås gälla också för nämnderna. Utredningen anser att nämndsuppleant som inte tjänstgör bör ha yttranderätt. Men eftersom nämndernas storlek och arbetsuppgifter varierar avsevärt, föreslås ingen lagreglering på denna punkt.

5,2,2 Beslutsprocessen i nämnderna

När det gäller omfattningen av delegationsförfarandet konstaterar demo­kratiulredningen att önskemålen om vidgat infiytande för förtroendevalda och medborgare kan stå i motsatsställning till kraven på en effektiv ad­ministration. Det har, säger utredningen, framhållits att en långt gående


 


Prop.1975/76:187                                                    104

delegation skulle vara en förutsättning för en effektiv verksamhet. Det har även ansetts alt en vidgad delegation skulle kunna ge de förtroendevalda möjlighet att ägna mer tid ål riktlinjer, planering och initiativ lill åtgärder av övergripande karaktär.

Utredningen anser att de krav som ställs på vidgat inflytande för de för­troendevalda och för medborgarna måste beaktas, när delegationsförfaran-deis omfattning övervägs. Enligt demokratiutredningen bör delegationsin­stitutet användas restriktivt. Utredningen rekommenderar att delegations-bemyndiganden i första hand ges till grupper av förtroendevalda eller till enskilda ledamöter eller suppleanter. Delegation till tjänstemän bör före­komma endast när det är lämpligt med hänsyn till ärendenas art.

Utredningen anser att del åriiga budgetarbetet är en beredningsprocess som bör ägnas stor uppmärksamhet från kommunaldemokratisk synpunkt. Arbetet med budgetförslaget berör alla delar av den kommunala och lands­tingskommunala verksamheten. Förtroendevalda från alla nämnder deltar.

Eftersom budgetfrågorna ofta är konkreta och besluten snabbt får genom­slag, anser demokratiutredningen all del finns förutsättningar för all de skall väcka intresse bland medborgarna.

För att budgetarbetet skall väcka intresse bör del bedrivas så att med­borgarna och de förtroendevalda kan följa arbetet i dess olika skeden. Ut­redningen rekommenderar att partierna och deras lokalorganisationer får en särskild budgetinformation, innan arbetet i nämnderna börjar. Enligt utredningen bör de förtroendevalda i nämnderna få en samlad redovisning av nämndernas krav, innan kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet börjar sitt arbeie med budgeten. Slutligen rekommenderar demokratiulred­ningen att information om kommunstyrelsens resp. förvaltningsutskottets budgetförslag sprids till förtroendevalda, organisationer och allmänheten, innan de beslutande organen behandlar förslaget.

Förslagen om ell "öppnare" beredningsarbete när det gäller budgeten utgör en väsentlig förutsättning för demokratiulredningens förslag om ett snabbare valgenomslag. Detta förslag redovisas i avsnitt 6.2.4.

5.3 Remissyttrandena

5.3.1 Nämndorganisationen

En klar majoritet bland de remissinstanser som yttrar sig på denna punkt delar ulredningens uppfattning all kommunaldemokratiska synpunkter bör tillmätas stor belydelse när slällning skall las lill frågor om ändringar i nämndorganisationen. Till de positiva remissinstanserna hör samtliga kom­muner som utlalar sig om rekommendationen. De flesta instämmer ocksä i utredningens rekommendation att behovet av samordning bör tillgodoses på annal sätt än genom att nämndema läggs samman.


 


Prop. 1975/76:187                                                  105

Landsiingsförbundei har inget att erinra mot demokratiutredningens re­kommendationer på denna punkt. Svenska kommunförbundei instämmer i princip men framhåller att nämndstrukluren är myckel varierande i kom­munerna och att det i åtskilliga kommuner kan finnas anledning att företa sådana ändringar som redan har genomförts i andra kommuner. Det går inle att generellt låsa den nuvarande nämndorganisationen. Förbundet på­pekar också att vissa risker är förenade med alt fasta samrådsorgan bildas i alltför stor omfattning, Kompetenskonfiikter och överlappningar kan upp­komma. Det finns också risk för att samrädsorganen övertar nämndernas uppgifter. 1 den mån samrådsorgan bildas bör man enligt Solleniuna kommun se lill att man inle får en förskjutning av beslutsfattandet som innebär att de stora och övergripande besluten fattas i samrådsorganen. En liknande synpunkt anförs av Värmlands läns landstlngskomnnin som anser att del finns risk för att det verkliga inflytandet kommer att koncentreras till det be­gränsade antalet ledamöter i samrådsorganen. Landstingskommunen på­pekar också att samrådsorganen blir ett ytteriigare led i beslutsprocessen vilket kommer att medföra längre handläggningstider, Huddinge kommun anför liknande synpunkter.

Av kommunaldemokratiska skäl och effektivitetsskäl kan del enligt Upp­sala kommun bli nödvändigt såväl alt dela som att lägga samman nämnder även i framtiden. En betydande del av de kommunala organens arbetstid ägnas redan nu åt olika former av samråd och samordning. Det är enligt kommunen tveksamt om det gagnar medborgarna och den kommunala demokratin alt ytteriigare tid avdelas för sådant samråd.

Umeå kommun anser all nämnderna bör ges en sådan organisatorisk in­riktning att behovet av sidoorgan blir det minsta möjliga och att de ordinarie nämnderna fåren reell handlingskraft. Om samrådsorgan inrättas; uppkom­mer enligt kommunen svårigheter med insynen i deras verksamhet och med deras kompetens och partipolitiska sammansättning.

Bland remissinstanserna råder delade meningar i fråga om demokrati­ulredningens rekommendation att kommunerna och landstingskommuner­na bör överväga möjligheten att öka antalet förtroendeuppdrag genom att inrätta flera nämnder. Omkring hälften av de landstingskommuner och kom­muner som yttrar sig är av annan mening än utrednmgen.

Västergötlands läns landsUngskommun anser att varje åtgärd som leder lill all den kommunala organisationen blir större och mera svåröverskådlig in­nebär en försvagning av demokratin. Antalet nämnder bör därför i första hand avgöras av kravei på en effektiv organisation. Några landstingskom­muner påpekar att ett ökat anlal nämnder kan leda till samordningsproblem och risk för kompetenskonflikter.

Flera kommuner understryker all en förutsättning för inrättande av fier nämnder är alt alla ledamöter får ett reellt inflytande och meningsfulla upp­gifter. De kommuner som är negativa till rekommendationen att fiera nämn­der skall inrättas anför bl. a. alt medborgarna kan få svårt aii vela till vilken


 


Prop. 1975/76:187                                                   106

instans de skall vända sig, att en ökning av antalet nämnder kan innebära en splittring av kommunens resurser och att en ökning är motiverad endast om den leder till bättre effektivitet. Det arbete som uträttas i nämnderna - inte antalet nämnder - är viktigast för medborgarnas tilltro till den kom­munala demokratin.

Större enighet råder bland remissinstanserna i fråga om utredningens re­kommendation att antalet ledamöter bör ökas i de nämnder som har ett litet antal ledamöter. De klart flesta av de landstingskommuner och kom­muner som yttrar sig är av samma mening som utredningen. Några lands­tingskommuner och kommuner är dock tveksamma och hänvisar lill kravet på effektivitet i nämndarbeiet.

Svenska kommunförbundei har inga invändningar mot rekommendationen men framhåller all man inte bör ensidigt betona mängden kommunala upp­drag. Andra faktorer har enligt förbundet sannolikt bättre effekt när det gäller att stärka den kommunala demokratin och minska avståndet mellan de förtroendevalda och medborgarna.

Delade meningar bland remissinstansema råder i fråga om demokrati­utredningens rekommendation att flera ledamöler i nämndema bör della i beredningsarbetet och att detta kan ordnas genom att samtliga ledamöler och suppleanter ingår i beredningsavdelningar som bereder ärendena efter en viss kategoriindelning. Omkring två tredjedelar av de landstingskom­muner och ca hälften av de kommuner som yttrar sig är av annan mening än utredningen. Även Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet är tveksamma till rekommendationen,

Uppsala, Södermanlands, Värmlands och Kopparbergs läns landstingskom­muner delar utredningens uppfattning. 1 Värmlands läns landsUngskommun tillämpas sedan år 1974 ett syslem med olika beredningsavdelningar i för­valtningsutskottet. Systemet har fungerat i stort sett tillfredsställande. Mo­dellen blir dock mer motiverad och meningsfull, om beredningsavdelning-arna även har vissa beslutsbefogenheter. När det gäller renodlade bered­ningsuppgifter avses partigruppsammanträdena fylla uppgiften att ge samt­liga ledamöter möjligheter att delta i arbetet.

Malmöhus, Alvsborgs och Skaraborgs läns landstingskommuner menar att den ordning som utredningen förordar medför så stora nackdelar från ef­fektivitetssynpunkt att de demokratiska vinsterna inte uppvägs. Liknande synpunkter anförs av flera kommuner. Även Västmanlands läns lands­tingskommun ifrågasätter om rekommendationen bör följas. Del föreslagna systemet kan försvåra möjlighetema för övriga ledamöter alt påverka be­sluten. Landstingskommunen anser det viktigt att slå vakt om nämndernas karaktär av samlade enheter. Helhetssyn och lolalöverblick över verksam­hetsområdet är av största värde. Beredningen vid de politiska gruppernas sammanträden är väl så värdefull som den som kan åstadkommas i be-redningsavdelningarna. Värdet av beredningen inom partigrupperna betonas av bl, a. Järfälla och Helsingborgs kommuner, medan risken för bristande


 


Prop.1975/76:187                                                    107

överblick understryks ocksä av några kommuner som är positiva lill re­kommendationen.

Demokratiutredningens rekommendation kan enligt Svenska kommun­förbundet leda till ökad specialisering bland de förtroendevalda, risk för kom­petenskonflikter mellan de olika beredningsavdelningarna och bristande hel­hetssyn inom den samlade nämnden. Särskilt olämpligt anser förbundet systemet vara vid beredningen av den fieråriga verksamhets-och ekono­miplanen samt av årsbudgeten.

Ett system med beredningsutskott, leder till att man föriorar i överskåd-lighel, anför Huddinge kommun. Det är därför olämpligt i flertalet nämnder. Metoden kan dock tillämpas i kommunstyrelsen, där förhållandena är något annoriunda. 1 Huddinge deltar samtliga ledamöter och suppleanter i be­redningsutskott. Systemet fungerar enligt kommunen bra.

Endast ett fåtal remissinstanser avstyrker demokratiutredningens förslag att kommuner och landstingskommuner skall ges möjlighet att också utse andre vice ordförande i kommunstyrelsen och i för­valtningsutskottet. Del främsta motivet för en sådan reform är enligl Uppsala och Västmanlands läns landstingskommuner att den kan ge den politiska oppositionen bättre arbetsmöjligheter. Oppositionen bör sålunda lä en post i de utökade presidierna, Uppsala och Kopparbergs läns lands­tingskommuner samt Svenska kommunförbundet anser att del bör vara möjligt alt ulse andre vice ordförande också i övriga nämnder,

Förslagel om ett obligatoriskt suppleantsyslem för alla nämnder tillstyrks av samtliga kommuner och länsstyrelser som yttrar sig över detta förslag samt av kammarkollegiet, statskontoret, centerns ungdomsförbund, kristen demokratisk samling, kristen demokratisk ungdom, moderata samUngs­parilets kvinnoförbund och Sveiiges socialdemokratiska kvinnoförbund. En stor majoritet av dessa kommuner instämmer också i demokratiutredningens rekommendationer att antalet suppleanter bör vara lika stort som anlalel ledamöler och alt suppleanter som inte tjänstgör bör ha yttranderätt, Lands­krona, Degerfors. Örebro och Ludvika kommuner anser all suppleanternas ytt­randerätt bör vara obligatorisk och inte beroende av nämndernas egna be­slul. Varken LandsUngsförbundet eller Svenska kommunförbundet har något alt invända mot utredningens förslag och rekommendationer i fråga om suppleanterna.

Malmöhus läns landstingskommun påpekar att om antalet suppleanter blir lika stort som antalet ordinarie ledamöter, kan arbetet i nämnderna försvåras i sådan grad all det inle uppvägs av den vinst från demokratisk synpunkt som ett utökat anlal dellagare medför. Enligt Skaraborgs läns landstingskom­mun bör ett obligatoriskt suppleantsystem kompletteras med en lagregel som ger det beslutande organei rätt alt - för att partiväxling skall kunna undvikas - bestämma att vissa angivna suppleanter endast får inträda för vissa bestämda ordinarie ledamöler.


 


Prop. 1975/76:187                                                  108

5.3.2 Beslutsprocessen i nämnderna

Flertalet landstingskommuner och en tredjedel av de kommuner som yttrar dg är liksom Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet tvek­samma lill demokratiutredningens rekommendationer beträffande använd­ningen av delegationsinstitutet. De flesta kommunerna delar där­emot utredningens uppfattning att delegationsreglerna bör användas res­triktivt,

Blekinge läns landstingskommun framhåller att delegaiionsreglerna inte bör göras för snäva, eftersom resultatet kan bli att nämndema kommer att syssla med alltför bagatellartade ärenden. En liknande uppfattning redovisar Jön­köpings och Västerbottens läns landsUngskommuner som anser att den in­ställning som uiredningen ger uttryck för kan medföra att utrymmet för debatt om de från kommunaldemokratisk synpunkt väsentligare långsiktiga frågorna kan bli för litet. Liknande synpunkter anförs av Svenska kommun­förbundet   och av fiera kommuner.

Några kommuner anser att en alltför restriktiv delegation kan få lill följd alt ärendebehandlingen försvåras och handläggningstiderna föriängs. Med­borgarnas krav på en obyräkratisk och snabb handläggning motiverar en ökad delegation i rutinärenden,

LandstingsflJrbundet anser att det kan ifrågasättas om utredningens res­triktiva linje är hållbar i framtiden. Risken för ineffektivitet i beslutspro­cessen får inte underskattas. Antalet ärenden ökar i landstingskommunerna. Om delegationsreglerna görs för snäva, riskeras alt nämndema kommer att ägna en alltför stor del av sin tid åt alt besluta i enskilda rutinfrågor. Enligl förbundet bör huvudprincipen i stället vara att nämnden fattar prin­cipbeslut och att grupper av förtroendemän eller tjänstemän på basis av detta beslutar i enskilda ärenden som inte innehåller några nya principiella frågor,

Skaraborgs läns landstingskommun påpekar att det förekommer ett mycket stort antal ärenden som har klar förvallningskaraktär och innebär tillämp­ning av riktlinjer som de förtroendevalda har fastställt, I sådana ärenden bör tjänsteman lämpligen besluta.

Praktiska skäl och effektivitetsskäl talar enligl Västernorrlands och Jämt­lands läns landsUngskommuner för alt delegation bör ske i ärenden av ru­tinmässig karaktär. 1 annat fall finns risk för alt tillräckligt utrymme inte kan ägnas ät mera principiella frågor. Dessa landstingskommuner anser dock all delegation i första hand bör ske till förtroendevalda.

Svenska kommunförbundet anser att fördelningen av ddegaiionsbemyn-diganden mellan grupp av förtroendevalda, enskild förtroendevald och tjäns­teman inte kan ske efter enhetliga riktlinjer för samtliga kommuner eller ens samtliga nämnder i en kommun. Det finns emellertid anledning pröva om inte beslutanderätt som har getts grupp av förtroendevalda kan lämnas till enskild förtroendeman eller lill tjänsteman.


 


Prop. 1975/76:187                                                   109

Om ett ärende är av politisk belydelse eller principiellt viktigt av andra skäl, bör eventuell delegation ske till en grupp av förtroendevalda, anför SACOISR. Delegation i ärenden av verkställighets- eller rutinkaraktär, bör i första hand ske till tjänstemän. SACO/SR anser vidare, liksom utredningen om skolan, staten och kommunerna, att man bör överväga möjligheten att medge delegation också till grupp av tjänstemän,

TCO och Sveriges socionomförbund hävdar att det på många håll före­kommer att delegation till tjänstemän används i otillräcklig omfattning. Detta kan leda till ineffektivitet. Ärenden av direkt politisk art bör dock alltid avgöras av förtroendemän. Föreningen Sveriges kommunala föivallnlngs-Jurlster har ingen invändning mot att beslutanderätten i första hand skall förbehållas förtroendemännen. Endast rutinärenden bör enligt föreningen avgöras på tjänstemannanivå.

De landstingskommuner och kommuner som yttrar sig därom delar de­mokratiutredningens mening att särskild budgetinformation bör gå ut innan arbetet i nämnderna startar, innan kommunstyrelsen resp. förvaltningsut­skottet påbörjar arbetet med budgeten och innan de beslutande organen behandlar budgetförslaget. Skaraborgs läns landstingskommun hyser dock far­hågor för alt så omfattande budgetdiskussioner kommer att bli alltför tids­ödande, medan Göteborgs och Skellefteå kommuner anser att särskild bud­getinformation innan arbetet i nämnderna startar kan bli svår att genomföra med hänsyn till bl. a. att flera faktorer som skall ligga till grund för bud­getarbetet blir kända först i augusti.

TCÖ och Sveriges socionomförbund understryker vikten av att förtroen­demännen verkligen använder budgetprocessen som ett politiskt styrmedel. TCO anser också att det bör vara möjligt för fackliga organisationer lokalt och regionalt att från sina utgångspunkter kanalisera opinioner till poli­tikerna. Frågor som har anknytning till arbetsmarknadsproblem, barntillsyn samt andra service- och planeringsfrågor är intressanta i detta sammanhang. TCO förutsätter att budgetinformation regelmässigt lämnas också till fackliga organ och att dessa ges praktiska möjligheter att följa budgetprocessen och att inkomma med förslag och synpunkter.

6 Den kommunala styrelseordningen 6.1 Nuvarande förhållanden

6.1.1 Allmän bakgrund

Den kommunala styrelseordningen har diskuterats med stor intensitet under senare år. Bl. a. har förslag framförts om att kommunal pariamentarism eller s. k. majoritetsstyre skall införas. Kortfattat kan pariamentarismen be­skrivas som ett politiskt system där en regering - vare sig den har bildats


 


Prop. 1975/76:187                                                   110

av ett eller fiera partier- har parlamentets förtroende eller i varje fall tolereras av detta. Om regeringen föriorar parlamentets förtroende och lider nederiag i en central fråga, avgår regeringen eller utlyser nyval.

Enligt kommunallagarna är ett parlamentariskt system motsvarande det som tillämpas på riksplanet inte möjligt i kommuner och landstingskom­muner. Kommunstyrelsen, förvaltningsutskottet och de heltidsengagerade förtroendemännen är valda för viss tid. Voteringsnederiag i de beslutande organen har i delta sammanhang inte nägon formell betydelse.

Av tradition har man tidigare tillämpat samlingsstyre, dvs, de olika par­tierna har i regel varit representerade i nämnderna alltefter mandatfördel­ningen vid valen till de beslutande organen. Under senare år har man från fiera håll krävt att majoriteten skall markera sin slällning i slyrdseordningen genom att besätta uppdragen som ordförande i nämnderna eller vissa andra betydelsefulla uppdrag. Denna fråga har samband med frågan om de hel­tidsengagerade förtroendemännens ställning i organisationen och med frågan om mandattiden för de kommunala organen skall börja närmare valet, s. k, snabbare valgenomslag. Av stor belydelse i sammanhanget är också frågan om minoritetens möjligheter till insyn vid olika typer av majoritetsmar­keringar.

Debatten om den kommunala slyrdseordningen aktualiserades genom motioner i riksdagen i mitten av 1960-talet, Huvudfrågan var om man genom att förändra den kommunala organisationen kan stimulera den kommu­nalpolitiska debatten. Anhängarna lill ett majoritetsstyre framhöll bl, a. att samlingsstyre ger upphov till ett överdrivet kompromissande och att över­enskommelserna mellan partierna verkar utslätande och döljer var det po­litiska ansvaret ligger. De ansåg också all "samregerandet" haren föriamande inverkan på den politiska debatten, eftersom del i stället för alt stimulera till öppet redovisade åsiktsskillnader pressar till tidiga kompromisser mellan partierna. De framhöll vidare alt den egentliga debatten vid samlingsslyre sällan förs i de beslutande organen, där den rätteligen hör hemma, utan i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet. Detta resulterar, menade man, i orimliga svårigheter för allmänheten att urskilja partigränserna. En klarare gränsdragning mellan majoriteten och minoriteten skulle leda till en livaktigare debatt och till bätlre informaiion till medborgarna.

De som förespråkade samlingsstyret hävdade alt del är värdefullt för den kommunala styrelseordningen att de olika partiernas företrädare ges tillfälle att diskulera frågorna i beredningsorganen så att man kan komma fram lill en gemensam lösning, Enligl dem skulle ett majorilelsstyre kraftigt be­skära minoritetens insynsmöjligheter. De framhöll vidare alt de kommunala frågorna är mer praktiskt än ideologiskt inriktade och att reglema om pro­portionella val hade fungerat så bra all deras tillämpningsområde borde utvidgas lill att omfatta också tillsättandet av de heltidsengagerade förtro­endemännen och val av ordförande och vice ordförande i nämnderna.

Redan år 1972 publicerade utredningen om den kommunala demokratin


 


Prop.1975/76:187                                                    111

diskussionspromemorian (SOU 1972:32) Kommunalt samlingsstyre eller ma­jorilelsstyre. Avsikten med promemorian var att främja en allmän debatt om styrelseordningen. Promemorian innehåller inte några ställningstagan­den från utredningens sida. Någon formell remissbehandling skedde inte, 1 promemorian redovisas ett omfattande material för att belysa problem­ställningarna kring frägan om kommunalt samlingsstyre eller majoritets­styre. Vidare redovisas fem altemativa styrdseordningar med skiftande ma-joriietsinslag,

1,   Fullständigt genomfön majorilelsstyre. Majoriteten i den beslutande för­samlingen tillsätter med stöd av lagregler alla posterna i de kommunala nämnderna,

2,   Begränsat majorilelsstyre. Majoriteten besätter alla poster i kommunsty­relsen resp, förvallningsutskottet. Minoriteten är representerad i övriga nämnder.

3,   Samlingsstyre med majoriteisinslag. 1 ett system som i övrigt karakteriseras av proportionalitet byggs vissa majoritetsmarkeringar in. Majoriteten be­sätter alla heltidsarvoderade förtroendeuppdrag och/eller alla uppdrag som ordförande i nämnderna,

4,   Samlingsslyre utan majoriteisinslag enligt praxis. Alla poster i de kommu­nala organen fördelas proportionellt enUgl gällande regler. De heltids­arvoderade förtroendeuppdragen och ordförandeuppdragen fördelas mel­lan partierna ulan uttryckliga föreskrifter om proportionalitet.

5,   Samlingsstyre ulan majoriteisinslag enligl lag. Pe heltidsarvoderade för­troendeuppdragen och ordförandeuppdragen fördelas proportionellt enligt föreskrifter i lag.

Del debatten främst har gällt är om majoriteten skall ges ökade möjligheter till markeringar (alternativ 1 och 2) eller om rninoritetens befogenheter att kräva proportionalitet skall förstärkas (alternativ 5),

6.1.2 Gällande bestämmelser m. m.

Kommunall majorilelsstyre tillämpades under de tidigare skedena av kommunernas och landstingskommunernas historia såväl vid val till kom­munfullmäktige och landsting som vid va! till nämnderna. Successivt har därefter det proportionella valsättet utsträckts alt gälla för allt fler val. Vid tillkomsten av de nuvarande kommunallagarna utsträckies det proportio­nella valsättet att omfalta även andra kommunallagsreglerade nämnder än styrelsen, Kravei på en återgång till majoritetsprincipen aktualiserades som förul nämnls i mitten av 1960Ttalet, Delta skedde genom motioner i riks­dagen där man krävde majoritetsval till kommunstyrelsen och förvaltnings­utskottet.

De som krävt att någon form av kommunal pariaFfigntarism skall införas har menat att bestämmelsen om proportionella val bgr slopas. Minoriteten


 


Prop. 1975/76:187                                                  112

bör frånkännas rätten att framtvinga alt val av nämndema sker propor­tionellt. Därmed ges majoriteten i de beslutande församlingarna formell möjlighet att besätta samtliga poster i nämnderna. Diskussionerna haremd­lertid i huvudsak handlat om sammansättningen av kommunstyrelsen resp. förvallningsutskottet. Vidare har del gällt fördelningen av ordförandepos­terna och posterna som kommunalråd resp. landstingsråd.

Enligt 22 S KL och 32 S LL skall val av bl. a. kommunstyrelsen, för­valtningsutskottet och annan kommunallagsreglerad nämnd ske proportio­nellt, om det begärs av en minoritet som är så stor att den vid en proportionell fördelning skulle bli representerad i nämnden. Med att valet sker propor­tionellt anses att det sker så att varje parti blir representerat i förhållande till sin representation i det beslutande organei. Bestämmelserna om pro­portionella val är i allmänhel - antingen genom hänvisningar till KL resp. LL eller genom särskilda föreskrifter i specialförfattningarna - tillämpliga pade specialreglerade nämnderna, 1 Stockholms kommun är bestämmelsema om proportionella val inte tillämpliga på andra kommunallagsreglerade nämnder än kommunstyrelsen och drätselnämnden (23 S KLS). Närmare bestämmelser om förfarandet vid proportionellt val finns i lagen (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m. m.

När det gäller tillsättningen av poster som ordförande eller vice ordförande i kommunal nämnd eller som kommunalråd eller landstingsråd finns inga föreskrifter om proportionella val.

6.1.3 Tendenser i ulvecklingen

En jämförelse mellan de tvä senasle mandatperioderna visar all majo­riteisinslag har blivit betydligt vanligare i både kommunema och lands­tingskommunerna.

Någol förenklat kan de olika majoritelsmarkeringar som förekommer un­der mandatperioden 1974-76 sammanfattas på följande sätt. 1 omkring en Ijärdedel av kommunerna (68) och i två landstingskommuner har majo­ritetens ställning markerats genom att den har besatt alla heltidsposter och alla ordförande- och vice ordförandeposter, "Oppositionsråd", dvs. heltids­engagerade förtroendemän som inte har något ordförandeuppdrag, finns i 22 kommuner och nio landstingskommuner. Om heltidsposterna undantas kan konstaleras alt majoriteten i något mer än en tredjedel (98) av kom­munerna och i sex landstingskontmuner har markerat sin ställning genom att besätta samtliga ordförande- och vice ordförandeposter. Den fördelnings­princip som innebär alt majoriteten tillsätter alla ordförandeposterna och minoriteten vice ordförandeposterna tilläntpades år 1974 i något mindre än en fjärdedel (65) av kommunerna. Sex landstingskommuner hade valt denna form av markering. En utpräglat proportionell fördelning av pre-sidieposierna förekommer i en tredjedel av kommunema (84) och i sex landstingskommuner.


 


Prop. 1975/76:187                                                   113

6.1.4 De heltidsengagerade förtroendemännen

Motivet för att engagera förtroendevalda på heltid har varit en strävan att stärka och öka de förtroendevaldas inflytande. Under den kraftiga kom­munala expansionen på 1960-lalet ålades och tog kommuner och lands­tingskommuner på sig nya uppgifter. Förtroendemännen fann det då allt svårare att på fritiden hinna sätta sig in i och styra och kontrollera det ökande antalet ärenden. Många ansåg alt det växande antalet tjänstemän kunde innebära risk för att förtroendemännen i vissa fall skulle fä det svårt att göra sig gällande. Antalet heltidsengagerade förtroendemän har ökat snabbt. Under innevarande mandatperiod har ca 70 % av kommunerna för­troendevalda med heltidsuppdrag. Endast tre landstingskommuner saknar heltidsengagerade förtroendemän.

Kommunalråds- och landstingsrådsinstitutionen är inte omnämnd i kom­munallagarna. Utan vad gäller Stockholms kommun och Stockholms läns lanstingskommun finns det inga lagbestämmelser som direkl reglerar de heltidsengagerade förtroendemännens verksamhet. Däremot finns det be­stämmelser som indirekt har betydelse, t. ex. reglerna om valbarhet, när­varorätt och interpellation. Det finns också bestämmelser som gör det möjligt att ge de heltidsengagerade förtroendemännen ekonomisk ersättning. Kom­munerna och landstingskommunerna kan enligt de förut redovisade be­stämmelserna i 28 S KL resp. 39 S LL ge arvoden, pension och andra eko­nomiska förmåner enligt vad som anses skäligt.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har utarbetat nor­malförslag för hur dessa regler kan tillämpas. De fiesia kommuner och lands­tingskommuner följer normalförslagen.

Olika principer gäller för de heltidsengagerades inplacering i förvaltnings­organisationen. I det övervägande antalet kommuner är kommunalråden ledamöter i kommunstyrelsen eller ordförande i någon annan nämnd. 1 ett tiotal, ofta tämligen stora, kommuner har kommunalråden däremot inte några ordförandeuppdrag. De står på detta sätt friare från förvaltningen än landets övriga kommunalråd. Denna tendens till "frikoppling" från direkta uppdrag har blivit vanligare under senare år. Motiven har framför allt varit att arbetsuppgifterna har ökat så kraftigt alt en spridning av uppdragen har blivit nödvändig. Samtidigt har kommunstyrelsens samordnande funk­tion i de övergripande och långsiktiga frågorna fått en större omfattning och betydelse.

1 KL och LL finns inga bestämmelser som direkt reglerar rälten för de heltidsengagerade förtroendemännen att n ä r v a r a och yttra sig vid de beslutande organens och nämndernas sammanträden. De beslutande or­ganens sammanträden är i princip offentliga (27 S KL, 37 S LL). Ordföranden eller vice ordföranden i kommunstyrelsen resp. förvallningsutskoltet har enligt 17 S KL och 29 S LL rätt att delta i överiäggningarna men inte i besluten. Samma rält har bl. a. ordföranden eller vice ordföranden i annan nämnd, dock endast när ärende som har beretts av nämnden behandlas 8 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                   114

ellerdå interpellation som har ställts till nämndens ordförande skall besvaras.

I nämndernas sammanträden har utomstående i princip inte rätt att delta (36 S KL, 47 S LL). För att någon som inte är ledamot eller suppleant skall få närvara och yttra sig krävs ett enhälligt beslut vid varje sammanträde. De beslutande organen anses inte kunna föreskriva att förtroendeman skall ha närvaro- och yttranderätt i viss nämnd.

KLS och LLS ger de heltidsengagerade förtroendemännen viss närvaro-och yttranderätt. Borgarråden i Stockholms kommun har, även om de inte är ledamöter, rätt att närvara vid fullmäktiges sammanträden, att delta i överiäggningarna och att framställa förslag (18 S KLS). De har också närvaro-och yttranderätt i kommunstyrelsen där de inte kan vara ledamöter (32 och 46 SS KLS). För Stockholms läns landstingskommun gäller, utöver de bestämmelser i LL som nyss har redovisats, att landstingsråden har närvaro-och yttranderätt på landstingsmöte och vid sammanträde med förvaltnings­utskottet. Förutsättningen för dessa rättigheter är att den heltidsengagerade innehar uppdrag som ordförande i nämnd (9 S LLS). Yttrandrätten är dock inte begränsad till frågor som har beretts av den nämnd i vilken han är ordförande.

Interpellation får ställas till heltidsengagerad förtroendeman endast om han är ordförande i någon nämnd eller beredning (23 S KL, 33 S LL). 1 Stockholms kommun får interpellation ställas bara till borgarråd (24 S KLS). 1 kommun där ett kommunalråd är ordförande i bara vissa nämnder inom sitt ansvarsområde kan han interpelleras bara i frågor som rör dessa nämnders verksamhet.

6.1.5 Snabbare valgenomslag

En fråga som har nära samband med den kommunala styrelseordningen är hur en snabbare majoritetsväxling skall kunna ske efter valen till kom­munfullmäktige och landsting. En sådan ordning innebär att den nyvalda fullmäktigeförsamlingen, det nyvalda landstinget och eventuellt även nämndema sammanträder i närmare anslutning till valet än f n. Därigenom skulle den tillträdande majoriteten vid omkastningar av majoritetslägel ges större möjligheter att påverka utvecklingen under året närmast efler valet. Framför allt gäller det en ny majoritets möjlighet att påverka budgeten för det kommande året.

Mandatperioden för kommunfullmäktige, landstinget, kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet börjar den 1 januari året efter valet. Ledamöter och suppleanter väljs för tre år (8 och 33 SS KL, 9 och 44 SS LL). De spe­cialreglerade nämndernas mandatperioder regleras i resp. författning och följer vanligen bestämmelserna för kommunstyrelsen och förvaltningsut­skottet. När det gäller de kommunallagsreglerade nämnderna har fullmäktige resp. landstinget frihet att bestämma över mandatperiodens längd, början KL, 54 S LL).


 


Prop. 1975/76:187                                                  115

För Stockholms kommun gäller något andra regler. För kommunfull­mäktige är mandatperioden tre år. Men den börjar löpa redan den 15 oktober, dvs. knappt en månad efter det att valet skett (8 S KLS). Kommunstyrelsens och borgarrådens mandatperiod är enligt 33 S och 45 S 1 mom. KLS ett år resp. tre år från det att de har utsetts. För övriga nämnder är man­datperioden ett år räknat från den I januari året efter valet. Detta gäller för samtliga nämnder, om inte annat har föreskrivits i någon specialför­fattning (51 S 1 mom. KLS).

Indirekt betydelse för frågan om ett snabbare valgenomslag har bestäm­melserna i 14 S KL och 20 S LL om kungörande av fullmäktiges resp. lands-lingets sammanträde. Kungörelsen skall anslås på kommunens resp. lands­tingskommunens anslagstavla minst en vecka resp. minst 14 dagar före sammanträdet. Enligt KL skall kungörelsen sändas till varje ledamot och suppleant så tidigt att den kan antas komma honom till hända senast fyra dagar före sammanträdet. Enligt LL skall kungörelsen sändas till varje lands­tingsman senast 14 dagar före sammanträdet. En undantagsregel om för­kortad kungörelsetid kan tillämpas i brådskande fall.

Tidsåtgången för röstsammanräkningen och tidpunk­ten för när det officiella valutslaget kan föreligga är avgörande för alla re­sonemang om ett snabbare valgenomslag.

Val i hela riket av kommunfullmäktige och landsting förrättas enligt 1 kap. 3 S vallagen samtidigt med ordinarie val till riksdagen. Valdag är tredje söndagen i september. Detta innebär att valdagen kan infalla tidigast den 15 september och senast den 21 september. Riksskatteverket har enligt vad utredningen om den kommunala demokratin uppger funnit det realistiskt att räkna med att det definitiva valresultatet i framtiden kommer att kunna föreligga omkring 25-30 dagar efter valdagen.

Under tiden från valet fram till de nyvalda beslutande församlingarnas valsammanträde pågår nomineringarna till nämnderna inom par­tierna. Tyngdpunkten i nomineringsarbetet ligger, enligt aktuella under­sökningar, från mitten av november till början av december månad. Efter 1973 ärs val träffades partiöverenskommelserna om fördelningen av pre-sidieposterna och heltidsuppdragen endasl i undantagsfall före oktober må­nads utgång. I flera fall lär man ha förhandlat om dessa poster även i de­cember månad.

Ett av motiven för ett snabbare valgenomslag är att den tillträdande ma­joriteten i de beslutande organen skall ha möjlighet att påverka den kom­mande budgeten. Reglerna om budgetfristerna har därför stor be­tydelse för frågan om ett snabbare valgenomslag kan komma till stånd.

Förslag till budget skall utarbetas av kommunstyrelsen före oktober må­nads utgång (54 S KL). Nämndernas budgetförslag skall överiämnas till styrelsen senast den 1 oktober. De landstingskommunala nämnderna skall överiämna sina förslag till förvaltningsutskottet senast den dag som utskottet har bestämt (60 S LL). Bestämmelser saknas om när förvaltningsutskoitets


 


Prop.1975/76:187                                                    116

budgetförslag skall vara upprättat.

Kommunfullmäktige skall enligt 13 S KL fastställa budgeten före utgång­en av november månad. Om budgeten till följd av speciella omständigheter inte kan fastställas i november, får den i stället fastställas före december månads utgång under förutsättning att skattesatsen har fastlagts i november månad. För landstingskommunen skall budgeten fastställas i oktober månad (60 S LL).

För Stockholms kommun gäller något annoriunda regler. Kommunsty­relsens budgetförslag skall föreligga före oktober månads utgång (58 S KLS). Kommunfullmäktige skall fastställa budgeten senast den 8 december (14 S KLS).

6.2 Utredningen om den kommunala demokratin

6.2.1 AUmänna synpunkter

Inledningsvis konstaterar demokratiutredningen att den kommunala sty­relseordningen skall ge uttryck för vilket eller vilka politiska partier som har det främsta politiska ansvaret för kommunernas verksamhet. Det betonas också att om man markerar det politiska ansvaret alltför långt kan det in­nebära att minoriteten ställs utan möjUgheter till påverkan och infor­mation. Man kan då riskera att i realiteten försämra arbetsförutsättningarna för ett stort antal förtroendevalda. Majoritelsmarkeringarna måste därför begränsas. Utredningen anser det angeläget att de förtroendevalda och de politiska partierna ges goda arbetsförutsättningar. Diskussionen om sam­lingsstyre eller majoritetsstyre rör också önskemålet att få till stånd ett för­djupat informationsutbyle mellan de förtroendevalda och medborgarna.

Med hänsyn lill de skilda förutsättningar som råder i olika kommuner och landstingskommuner anser utredningen att det inte är lämpligt att fö­reskriva något enhetligt system för den kommunala styrelseordningen. Många krav kan ställas på utformningen av slyrdseordningen. Demokra­tiutredningen sammanfattar några av de viktigaste kraven på följande sätt. Styrelseordningen skall medge goda arbetsförutsättningar för de förtroen­devalda och partierna. Den skall ge uttryck för vilkel eller vilka partier som har det främsta politiska ansvaret för verksamheien. Den skall medge en beslutsordning som inte leder till alltför lång tidsfördröjning. Den skall underiätta ett ömsesidigt informationsutbyte med allmänheten och innebära goda möjligheter till medborgarinflytande.

Av dessa olika punkter framgår att frågan om den kommunala styrel­seordningen hänger samman med flera av de övriga frågor som demokra­tiutredningen har haft att överväga.


 


Prop. 1975/76:187                                                   117

6.2.2 SamUngsstyre eller majoritetsstyre

Demokratiutredningen avvisar ett fu II st änd igt majori tetssty­re där alla förtroendevalda i nämnderna kommer från den politiska ma­joriteten. Ett sådant system skulle innebära oacceptabla svårigheter för mi­noritetens företrädare att följa verksamheten och att bedriva en oppositions­politik.

Utredningen anser att det finns betydande nackdelar också med ett b e -gränsat majorilelsstyre, där majoriteten besätter alla poster i kommunstyrelsen resp. förvaltningsulskoltet, alla ordförandeposter samt alla heltidsposier med nämndansvar. Därför föreslås inte någon förändring av gällande regler om proportionella val.

Enligt demokratiutredningen är det inte lämpligt att binda kommunema och landstingskommunerna så hårt att man i lag föreskriver att proportionell fördelning skall tillämpas i fråga om alla poster. En sådan lösning skulle inte stämma överens med utredningens direktiv. Enligt dessa bör man öppna möjligheter för kommuner och landstingskommuner att vidta åtgärder utan att tvinga dem. Utredningen anser det väsentligt alt det finns möjligheter för majoriteten att inom samlingsstyrels ram markera det politiska ansvaret för väljarna. Utredningen avvisar därför en ordning som innebär att alla poster enligt lag skall fördelas proportionellt.

Den styrelseordning som i ökad utsträckning har börjat tillämpas i kom­muner och landstingskommuner kan karakteriseras som en mellanform mel­lan ett rent majoritetsstyre och ett samlingsslyre. 1 huvudsak fördelas pos­terna i nämnderna proportionellt. Men majoriteten markerar på olika sätt det politiska ansvaret vid fördelningen av heltidsposter och poster som ord­förande och vice ordförande. En kartläggning av de kommuner och lands­tingskommuner som har valt att tillämpa denna ordning visar att det finns betydande variationer. En långtgående variant är att majoriteten besätter alla heltidsposter och poster som ordförande och vice ordförande. Arbets­utskott och motsvarande organ besätts enbart av majoriteten. Denna variant kan karakteriseras som sam I i ngssiy re med utpräglade ma­joritetsinslag.

Demokratiutredningen anser att lämpligheten av en ordning med så långt­gående majoritetsinslag kan sättas i fråga. En nackdel är att kommunsty­relsens arbetsutskott får en mycket central roll i beslutsfattandet och ut­redningen ifrågasätterom inte det medföratl arbetsutskottens ställning mås­te regleras formellt. Utredningen påpekar också att de s, k, oppositionsrådens ställning blir oklar. Uiredningen anser därför alt en styrelseordning som denna kan innebära betydande svårigheler för minoriteten och rekommen­derar att minoriteten ges en starkare ställning.

En variant av nyssnämnda slyrdseordning kan karakteriseras som sam­lingsstyre med vissa majori tets i nsl ag. Den innebär att majoriteten besätter alla heltidsposter med ansvar för ett förvaltningsområde


 


Prop. 1975/76:187                                                   118

och alla ordförandeposter. Minoritetens företrädare återfinns som vice ord­förande. Om det finns flera heltidsposter, får oppositionsråden vice ord­förandeposterna som bas för sitt arbete. Därmed garanteras de representation i arbetsutskott, beredningar o. d. Med en sådan styrelseordning är det enligt demokratiutredningen mindre komplicerat att lösa frågan om minoritetens arbetsförutsättningar. Genom att minoriteten behåller posterna som vice ordförande i nämnderna kan den fortlöpande följa ärendenas gång, förutsatt att dessa förtroendemän finns med i arbetsutskott och beredningar. Samtidigt tillgodoses önskemålet alt majoriteten skall kunna markera att den har det främsta politiska ansvaret.

Om verksamhetens omfattning motiverar att fiera heltidsengagerade för­troendemän tillsätts, rekommenderar utredningen att minoritetens företrä­dare innehar uppdrag som vice ordförande i kommunstyrelsen resp, för­valtningsutskottet eller någon annan nämnd.

Sammanfattningsvis innebär demokratiutredningens ställningstaganden följande. Den kommunala styrelseordningen bör ge uttryck för vilket eller vilka partier som har det främsta politiska ansvaret. Kommunerna och lands­tingskommunerna bör ges så stor valfrihet som möjligt när det gäller ut­formningen av styrelseordningen. Utredningen finner det lämpligt att kom­munerna och landstingskommunerna tillämpar den modell som benämns samlingsslyre med vissa majoritetsinslag. Den innebär att majoriteten be­sätter ordförandeposterna och att minoriteten besätter vice ordförandeposter­na. Nuvarande bestämmelser om proportionella val till kommunala och landstingskommunala nämnder bör behållas. För att minoritetens arbets­möjligheter skall underiättas föreslår uiredningen att förtroendevalda med särskilda uppgifter skall kunna arvoderas även om de inte har uppdrag som ordförande eller vice ordförande i nämnd.

För alt "majoritetsväxling" skall kunna äga mm, om partikonstdiationen ändras under en mandatperiod, föreslår utredningen att ettåriga mandat­perioder skall införas i fråga om presidieposterna. För att inte frånvaro på grund av avgång, sjukdom eller liknande orsak skall behöva medföra att den politiska ledningen ändras föreslår utredningen att nämnd skall kunna utse tillfällig ersättare för ordföranden, om ordförandens frånvaro beräknas bli längre än 30 dagar. Ersättaren skall enligl förslaget väljas bland leda­mötema i nämnden. Slutligen föreslår demokratiutredningen att kommu­nerna och landstingskommunerna ges möjlighet att utse också en andre vice ordförande i kommunstyrelsen och förvaltningsutskottet.

6.2.3 De heltidsengagerade föriroendemännen

Enligt demokratiulredningens mening utgör de heltidsengagerade förtro­endemännen en av fömtsättningarna för att de förtroendevaldas möjligheter till infiytande skall kunna behållas. Uttedningen föreslår därför alt de hel­tidsengagerade förtroendemännen omnämns i en inledande bestämmelse


 


Prop. 1975/76:187                                                   119

i en ny kommunallag. Däremoi anser utredningen inte att det finns skäl för att i lag reglera deras befogenheter och ställning i organisationen. En sådan reglering skulle innebära en onaturiig formalisering av förtroendeupp­dragen. Den skulle inle stämma med den representativa demokratins princip att det är de förtroendevalda som ytterst bär det politiska ansvaret.

Under senare år har det blivit vanligare att heltidsengagerade förtroen­demän saknar ordförandeuppdrag. Motivet för en sådan ordning är att de heltidsengagerade skall kunna ägna sig mera åt långsiktiga frågor. Enligt demokratiulredningens uppfattning är del att föredra alt de heltidsenga­gerade är förankrade i förvaltningen genom uppdrag i nämnderna. Å andra sidan anser utredningen att de heltidsengagerades ställning bör bestämmas av kommunerna och landstingskommunerna själva efter de lokala förut­sättningarna. Om man väljer att tillämpa en ordning som innebär att de heltidsengagerade inte har ordförandeuppdrag eller andra uppdrag i nämn­dema, uppkommer frågan om de bör ha närvarorätt i nämnder som de inte tillhör och frågan om interpellation skall kunna ställas till dem, även om de inte är nämndordförande.

Demokratiutredningen anseratt en heltidsengagerad förtroendeman i vis­sa fall kan behöva vara närvarande för att lämna upplysningar på ett sam­manträde med en nämnd i vilken han inle är ledamot. Detta gäller emellertid även andra förtroendemän. Utredningen föreslår därför all varje nämnd skall få avgöra, om en förtroendevald som inte tillhör nämnden skall till­kallas. Beslut om tillkallande skall enligt förslaget kunna fattas med enkel majoritet. Förtroendeman som inte är kallad skall liksom hittills kunna medges närvaro- och yttranderätt genom enhälligt beslut av nämnden.

Att generellt införa en rätt att ställa interpellation även till heltidsenga­gerade förtroendemän som inte har något ordförandeuppdrag bedömer ut­redningen som mindre lämpligt. Huvudprincipen att interpellation endasl skall kunna riktas till nämndordförande bör alltså upprätthållas. I stora kom­muner och landstingskommuner med fiera heltidsengagerade som har ett övergripande nämndansvar kan det emellertid finnas skäl för en ordning som innebär att interpellation kan ställas även till en förtroendeman som inte är nämndordförande. Demokratiutredningen föreslår därför att möj­lighet skall införas för ordföranden i kommunstyrelsen resp. förvaltnings­utskottet att efter samråd överiämna interpellation alt besvaras av annan ledamot som på grund av sitt uppdrag har särskilda förutsättningar att be­svara den. En fömtsättning för överiämnandet skall alltså vara att förtro­endemannen är ledamot i kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet.

Demokratiulredningen föreslår inga ändringar i KLS i fråga om borgar­rådens ställning. Däremoi föreslås att utredningens förslag beträffande hel­tidsengagerade förtroendemän skall tillämpas även för landstingsråden i Stockholms läns landstingskommun och att särreglerna för dem slopas.


 


Prop. 1975/76:187                                                   120

6.2.4 Snabbare valgenomslag

Demokratiulredningen anser att det inte kan anses tillfredsställande alt en politisk majoritet som grundar sig på ett tre år gammalt valutslag kan sitta kvar och fatta beslut som påverkar verksamheten under de kommande åren. Utredningens grundinställning till denna fråga är att ett snabbare val­genomslag bör genomföras, om det visar sig praktiskt möjligt.

Som förutsättningar för en sådan reform bör enligt utredningen krävas att partiernas nomineringsarbete inför valet av de kommunala nämnderna inte försvåras och att den tillträdande majoriteten kan ta ansvaret för och fastställa det kommande årets budget.

Till de faktorer som inverkar på frågan om det är möjligt att genomföra ett snabbare valgenomslag börenligt uiredningen tidsåtgången för röstsam­manräkningen, tidsåtgången för partiernas nomineringsarbete, tidsfristerna för kungörandet av sammanträde med de beslutande organen och tidsfris­terna för budgetarbetet.

Utredningen har funnit att det med hänsyn till partiernas nominerings-arbete inte är möjligt att låta samtliga kommunala organ tillträda lidigare än f n. Utredningen föreslår dock att ett snabbare valgenomslag genomförs. Det föreslås ske genom att kommunfullmäktige och landstinget samlas så snart som möjligt efler det att valresultatet har fastställts, dock före den 1 november. Mandatperioden föreslås börja den 22 oktober. Kommunsty­relsen, förvaltningsutskottet och övriga nämnder skall enligt förslaget till­träda den 1 januari året efler valet, Beiräffande Stockholms kommun, där kommunfullmäktiges mandatperiod börjar redan den 15 oktober, föreslås inte någon ändring.

Demokratiutredningens förslag innebär att den tillträdande majoriteten först får majoritet i de beslutande organen. Därmed ges en yttersta garanti för att den skall kunna ulöva det avgörande inflytandet över politiken i stort. Den får således möjlighet att fatta beslut om bl. a. den budget som kommer att reglera verksamheten under det kommande årel. Det är, anför utredningen, naturiigtvis en nackdel att förslagen till dé beslutande organen utarbetas av nämnder som har en annan majoritet än den beslutande för­samlingen.

En begränsning av det snabbare valgenomslagel är att den frånträdande majoriteten behåller möjligheten all avgöra frågor som ligger inom nämn­dernas beslutskompetens. Utredningen anser att dessa nackdelar kan ac­cepteras under en kortare tidsperiod. En fördel med den angivna ordningen är att partiernas nomineringsarbete inte behöver påskyndas.

Demokratiutredningen rekommenderar att kommunerna och lands­tingskommunerna skapar goda förutsättningar för minoriteten att följa det löpande budgetarbetet. Annars får en ny majoritet inte möjlighet att på ett ur demokratisk synvinkel tillfredsställande sätt påverka budgetarbetet. Dessutom föreslås att den gamla majoriteten genom uttryckliga bestäm-


 


Prop.1975/76:187                                                    121

melser förhindras all behandla budgeten, innan de nyvalda fullmäktige resp. det nyvalda landstinget har tillträtt. Enligt utredningens förslag skall de tidsfrister som gäller för fastställelse av budgeten i kommunerna införas för landstingskommunerna. Detta innebär att budgelfrislen föriängs med en månad. Även i landstingskommunerna skall man i undantagsfall kunna fastställa skattesatsen före november månads utgång och beslula om bud­geten först i december. Utredningen föreslår däremot inga ändrade bestäm­melser om budgetfristerna eller mandattiderna i Stockholms kommun där ett snabbare valgenomslag redan tillämpas.

6.3 Kommunallagsutredningen

Kommunallagsulredningen tar upp frågan om ersättning lill heltidssys-sdsatta företrädare för minoriteten som inte är ordförande eller vice ord­förande i nämnd eller beredning och inte har annat särskilt uppdrag utöver ledamolskap i fullmäktige, nämnd eller beredning. Beslut att utge arvode till sådana s. k. oppositionsråd har inte prövats i rättspraxis. Utredningen erinrar om att arvode kan ulgå endast för arbete som föranleds av uppdrag för kommunens räkning. Differentiering av arvoden måste grundas på ob­jektiva skäl, dvs, uppdragens omfattning och det arbete som är förenat med dem. Enligt utredningen synes lagligheten av beslut om att arvode skall utgå till oppositionsråd kunna sättas i fråga.

Kommunallagsutredningen anser att det framgår av vad utredningen om den kommunala demokratin har anfört att det finns anledning att ändra på det synsättet att minoriletsföreträdarnas arbete inte är att anse som arbete "för kommunen" i KL:s mening och därmed inte ersättningsberättigat. Mi­noritetsföreträdarnas arbete har, säger kommunallagsutredningen, främst po­litisk prägel. Eftersom förtroendemännen är politiskt valda och deras arbete sker med politiska värderingar som grund, måste minoritetsrepresenian-ternas arbete också ses som ett normall led i berednings- och beslutsprocessen i de kommunala organen. Detta arbete får enligt kommunallagsutredningen anses ske för kommunen.

Uiredningen erinrar om att betänkandet Enhetlig kommunallag innehäller förslag om avseväri förenklade beslämmelser om arvoden och andra er­sättningar till de förtroendevalda. Bestämmelserna har enligt utredningen utformats så att ersättningsrätten lättare skall kunna anpassas till ulveck­lingen. Utredningen anser att dessa bestämmelser ger utrymme för att beiala arvoden och annan ersättning lill vissa företrädare för oppositionen. 1 beslul om sådana förmåner ligger att ett uppdrag som avser heltid eller dellid lämnas från kommunen till den förlroendevalde. En förutsättning för regelns tillämpning blir dock enligt uiredningen att den som får förmånerna är ledamot eller suppleant i kommunfullmäktige, landsting, nämnd dier be­redning. I försia hand får det ankomma på de beslutande organen alt avgöra hur hög ersättningen skall vara. Kravet på att ersättningen skall vara skälig


 


Prop. 1975/76:187                                                  122

ger dock, säger utredningen, en yttersta garanti mot missbruk.

Kommunallagsulredningen erinrar om att utredningen om den kommu­nala demokratin anser att de heltidsengagerade förtroendemännen bör om­nämnas i de inledande bestämmelserna i en ny kommunallag. De ersätt­ningsregler som kommunallagsulredningen föreslår ändrar inle på grund­principen att det kommunala förtroendeuppdraget är en bisyssla. Mot denna bakgmnd anser utredningen all del kan vara befogal alt föreskriva alt kom­munfullmäktige och landsting får besluta att vissa kommunala uppdrag skall vara heltidssysslor.

Kommunallagsutredningen anser liksom utredningen om den kommu­nala demokratin att de heltidsengagerade förtroendemännens uppgifter inte bör regleras närmare i lag. Det står enligl kommunallagsutredningen också i fortsättningen kommunema och landstingskommunerna fritt att utfärda instruktioner för kommunal- och landstingsråden. När det gäller de s. k. oppositionsråden är det nödvändigt alt klargöra tjänstemännens skyldighet att gå dem till hända.

6.4 Remissyttrandena

6.4.1 Samlingsstyre eller majoritetsstyre 6.4.1.1 Majoritetsmarkeringar

En bred majoritet av de remissinstanser som berör frågan om samlingsstyre eller majoritetsstyre instämmer i vad demokratiutredningen anför om alt kommunerna och landstingskommunerna skall ges så slor valfrihet som möjligt när det gäller utformningen av den kommunala styrelseordningen.

Svenska kommunförbundei understryker att det helt måste ankomma på varje kommun att själv ta slällning till hur styrelseordningen skall utformas. Förbundet menar att utredningens redovisning av olika alternativ i sty­relsefrågan då kan utgöra en värdefull grund för själva diskussionen. Men avgörande för ställningstagandet blir givetvis hur man lokalt bedömer för­utsättningarna. Några centrala riktlinjer för den ena eller andra formen får enligt Svenska kommunförbundet således inte förekomma.

Även Landstingsförbundet instämmer i detta och understryker att fömt­sättningarna varierar mellan landstingskommunerna vad gäller storiek och resurser samt arbetsuppgifternas omfattning. Detta motiverar enligt förbun­det att man inte skall låsa sig för en enhetlig lösning på frågan om sam­lingsstyre eller majoritetsstyre.

Flertalet remissinstanser instämmer också i demokratiulredningens upp­fattning att den kommunala slyrdseordningen skall ge uttryck för vilkel eller vilka partier som har det främsta politiska ansvaret för verksamheten.

Svenska kommunförbundet påpekar all ett argument mot renodlat sam­lingsslyre har varit att ett sådani innebär att ordförandeposterna fördelas mellan samtliga partier. Vid renodlat samlingsslyre haren nämndordförande


 


Prop. 1975/76:187                                                  123

från minoriteten gentemot väljarna fält företräda nämnden även i de frågor där minoriteten haft avvikande mening. Det är självklart menar förbundet att sådana förhållanden inte är ägnade att underlätta för väljarna att följa beslutsprocessen i kommunen.

En bred majoritet av remissinstanserna instämmer också i demokrati­utredningens allmänna syn på omfattningen av ett majoriteisinslag i den kommunala styrelseordningen. Endasl ett fålal kommuner, i, ex, Arboga och Hallsberg, anser alt majoritetspartiet bör besätta alla poster i kommun­styrelsen, samtliga kommunalrådsbefattningar och alla presidieposter, me­dan mandaten i övriga nämnder fördelas proportionellt. Deras huvudsakliga motivering äratt det politiska ansvarsuf krävandet under alla omständigheter då läggs på majoriteten. När det gäller minoritetens insyn i ett sådant system menar Hallsbergs kommun att man kan lösa denna genom att införa en dubbel beredning, som ger oppositionen tillfälle alt framföra sin uppfattning.

Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund stöder detta alternativ för slyrdseordningen. Man menar dock att minoriteten bör besätta ord­förandeposterna i de granskande organen som t. ex. revisions- och besvärs­nämnd. SlutUgen anser förbundet att minoriteten bör vara representerad i arbetsutskotten.

Ett fåtal kommuner, Vårgårda, Svenljunga, Aneby och Vindeln, hävdar att det nuvarande systemet med samlingsstyre enligl praxis fungerar bra. Samtidigt betonar dessa kommuner att de.lokala förhållandena i dessa sam­manhang har stor betydelse och att varje kommun själv bör få avgöra sly-rdseordningens utformning.

De kommuner som menar att demokratiulredningens rekommendation innebär en för kraftig majoritetsmarkering förordar en lagreglering för att utsträcka de proportionella valen. Strängnäs, Gislaveds, Söderköpings, Vag-geiyds, Mörbylånga, Hässleholms, Alvesta, Ålmhult. Varbergs, Borås, Vara. Robertsfors. Tranås och Åre kommuner hör lill dessa kommuner.

Vara kommun konstaterar att majoritetsmarkeringarna alltmer har ned­tonats och att samlingsstyretanken har fått förnyad aktualitet i debatten om styrelseordningen. Orsaken till detta är det ökade intresset för nya former och vägar för vidgat deltagande och medinfiytande i den kommunala be­slutsprocessen. Vara kommun finner det därför angelägel att framhålla att den kommunala styrelseordningen bör vidareutvecklas inom ramen för fort­satt samlingsstyre.

Lidköpings kommun anser med hänvisning till alt förslaget om snabbare valgenomslag medför att minoriteten måste kunna lägga fram underbyggda budgetalternativ att lagen om proportionella val bör tillämpas när det gäller heltidsposterna. Länsstyrelsen i Jönköpings län och Jönköpings kommun redo­visar samma uppfattning.

Ulricehamns kommun anser alt utredningen för ett någol förenklat re­sonemang i styrelsefrågan. I flertalet kommuner har inte någol parti absolut


 


Prop.1975/76:187                                                   124

majoritet och inte heller finns enbart ett minoritetsparti. Ulricehamns kom­mun menar därför att en närmare definition av begreppen majoritet och minoritet måste ske innan man kan la ställning till utredningens förslag.

En bred majoritet av remissinstanserna avvisar således i likhet med de­mokratiulredningen såväl ett renodlat majorilelsstyre som ett utpräglat sam­lingsstyre. Utredningens huvudförslag alt majoritetsinslaget skall tillgodoses inom samlingsstyrets rain, "samlingsslyre tned majoriteisinslag", har vunnit betydande anslutning hos remissinstansema. Utredningen förordar valfrihet även inom ramen för detta alternativ, men rekommenderar en modell som kan karakteriseras som "samlingsstyre med vissa majoritetsinslag".

Något mindre än två tredjedelar av kommunerna, nästan alla lands­tingskommunerna och hälften av länsstyrelserna har behandlat utredningens rekommendation när det gäller styrelseordningen. Remissopinionen är på den punkten delad. Hälften av de remissinstanser som lar upp frågan till­styrker i princip utredningens rekommendation. Av dem som avstyrker anser omkring hälften att rekommendationen innebär en alllför svag ma-jorilelsmarkering.

Landstingsförbundet påpekar att förbundet redan i yttrandet över en av ulredningens tidigare rapporter framhållit att man bör inrikta sig på mo­difieringar i den nuvarande styrelseordningen och inte på genomgripande förändringar. Förbundet menar att utredningens förslag ansluter sig till vad man då föreslog, dvs. att reglema om proportionella val behålls och all kommuner och landstingskommuner tillämpar en styrelsemodell som be­nämns "samlingsstyre med vissa majoriteisinslag". Landstingsförbundet på­pekar att utredningen synes ha förutsatt alt rninoriteten, om den garanteras vice ordförandeposter, även garanteras att vara med i hela beredningen.

Förbundet framhåller all beredningsformen varierar från landstingskom­mun till landstingskommun. Del föreligger starka skiftningar i fräga om vem eller vilka som egentligen bildar minoriteten. Härav följer i sin tur att minoriteten svårligen kan följa alla stadier av beredningsprocessen, I landstingskommuner där starka majoritelsmarkeringar är för handen kan säiunda minoriteten tillerkännas rätt till insyn och information endast till en viss gräns som kan variera allt efter omständighetema. Om det viktigaste beredningsarbetet äger rum inom respektive partigrupper måsle enligt Lands-lingsförbundeis mening minoritetens principiella insynsmöjlighet i det kom­munala arbetet markeras.

Landstingsförbundet anser emellertid alt det inte är ändamålsenligt när det gäller styrelseordningen att gå längre än att rekommendera "samlings­styre med majoritetsinslag". Däremot måste varje landsting självt avgöra om detta skall ha "utpräglat majoriteisinslag" eller enbart "vissa majori­telsmarkeringar". Vilkel syslem en landstingskommun än följer föreligger det enligl förbundets mening behov av att klart markera vem som är ma­joritets- respektive minoriielsledare i grupper beslående av fiera partier. Slut­ligen anser Landstingsförbundet alt möjlighelerna härtill skulle bli slörre


 


Prop.1975/76:187                                                    125

om man i nämnderna hade tre presidieposler, där majoriteten besatte ord­förande- och förste vice ordförandeposten, medan minoriteten tillsatte andre vice ordförandeposten.

Svenska kommunförbundet konstaterar i sitt yttrande att man i åtskilliga kommuner efter det senasle valet har infört mer eller mindre starka ma­joritetsmarkeringar. Den främsta anledningen till dessa beslut lorde enligt förbundets mening ha varit att man inför väljarna önskat markera ansvars­förhållandena i kommunerna. Vid ställningstagande till frågan om olika former av majoritetsstyre måste enligt förbundets bestämda mening frågan om minoritetens arbetsvillkor tillmätas stor betydelse. Förbundet under­stryker därför all minoriteten måste beredas möjligheter lill information och insyn i beredningsprocessen. Del alternativ, "samlingsslyre med vissa majoritetsinslag", som demokratiulredningen rekommenderat i styrelsefrä­gan tillgodoser enligt Kommunförbundet kraven pä markering av det po­litiska ansvaret samtidigt som det ger minoriteten goda arbetsvillkor.

En knapp majoritet av landstingskommunerna stöder i princip utredning­ens rekommendation om "samlingsstyre med vissa majoriteisinslag".

Östergötlands läns landstingskommun anser att en väsentligt starkare ma­joritetsmarkering bör rekommenderas. Väsiernoniands läns landstingskom­mun anser alt utredningens argument för att låta minoriteten besätta vice ordförandeuppdragen förefaller svaga. Med den arbetsbelastning som i dag åvilar ordföranden framstår det enligl landstingskommunens mening som nödvändigl att vice ordförandens roll som ersättare för ordföranden betonas. I motsats lill demokraiiutredningen anser Västernorriands läns lands­tingskommun därför alt vice ordföranden skall inträda i ordförandens ställe vid frånvaro.

Örebro och Västmanlands läns landstingskommuner menar att det inte är möjligt att utgå från att minoriteten genom vice ordförandeposterna gar­anteras insyn i ärendebehandlingen. Det kan menar man finnas behov av alt klarare markera vem som företräder minoriteten, särskilt om denna beslår av flera partier. Detta skulle underlättas om majoriteten klart markerade den politiska ansvarsställningen genom att inneha både ordförande- och vice ordförandeposterna medan minoriteten besatte andre vice ordföran­deposten.

Stockholms läns landstingskommun anser att de rekommendationer som utredningen ger beträffande den kommunala organisationen inte i alla delar står i överensstämmelse med utredningens deklarerade grundsyn på de po­litiska partierna som bärare av den kommunala demokratin. Landstingskom­munen har uppfattat alt det här går en principiell skiljelinje rriellan ut­redningens och landstingets ställningstaganden till organisationsfrågorna. Organisationen i Stockholms läns landstingskommun präglas av att den reella politiska beredningen förutsätts ske i och mellan partigrupperna. Del gäller både i nämnder, förvallningsutskoii och landsting. Nämnderna och lokalstyrelserna arbetar som en följd av delta ulan arbetsutskott. Bortsett


 


Prop. 1975/76:187                                                  126

från vissa speciella frågor arbetar förvallningsutskottet utan "fackberedning­ar". Den "dubbla" beredningen i landstinget tillämpas inte.. Med denna organisation saknar vice ordförandeposterna i nämnder och förvaltnings­utskott annan betydelse än som medel all på förhand ange vem som skall inträda vid förfall för ordföranden. Del är då naturiigt alt även vice ord­förandeposterna tillfaller majoriteten.

Landstingskommunen förmodar emellertid att utredningen delar dessa synpunkter. Demokratiutredningen föreslår nämligen att förvaltningsutskott och nämnder skall kunna förordna ersättare för ordföranden om denne på grund av sjukdom eller eljesi är hindrad att fullgöra sill uppdrag. Del är således inte meningen att vice ordföranden annal än vid enstaka samman­träden skall fullgöra någon ordförandefunktion.

Malmöhus läns landstingskommun anser alt minoritetens rätt att vara fö­relrädd i arbetsutskott och beredningar bör inskrivas i lagen. Jönköpings läns landstingskommun instämmer i utredningens rekommendation men an­ser att ett undantag bör göras, ordförandeposten i revisionen bör besättas av minoriteten. Dessutom anser Jönköpings läns landstingskommun att den proportionella valmetoden bör gälla även de heltidsengagerade förtro­endemännen.

Skaraborgs läns landstingskommun anser å andra sidan att frågan om in­förande av lagbestämmelser som garanterar minoriteten t. ex. presidieposter m, m, bör aktualiseras först sedan erfarenhet vunnits av den effekt som utredningens rekommendation fär beträffande majoritetsmarkeringar i kom­muner och landstingskommuner.

Ett fyrtiotal kommuner anser att utredningens rekommendation innebär en för svag markering och förordar att majoriteten skall tillsätta alla ord­förande-, vice ordförande- och kommunalrådsposlerna. Dessa kommuner menar att minoriteten inte bör besätta vice ordförandeposterna, efiersom delta vid ordförandens frånvaro kan ge kommunalpolitiken en helt annan inriktning. Vidare anser de att man då skulle gå miste om den "profil" som klart utvisar var ansvarel ligger när del gäller den kommunala verk­samheten. De påpekar att vice ordföranden måste ses som ordförandens ställföreträdare och all denne rimligen också bör företräda samma politiska meningsriktning som ordföranden. Man anmärker också att ordförandens arbetsbörda numera är så stor alt någon form av arbetsfördelning måste ske med vice ordföranden. Dessa kommuner framhåller att den kommunala sektorns expansion och den allmänna samhällsomvandlingen gjort de kom­munala frågorna alltmer politiska. Delta innebär menar man all del är av stor betydelse för den politiska debatten alt man klart markerar var ansvaret ligger. Minoritetens arbetsmöjligheter bör menar dessa kommuner tillgo­doses genom alt den alltid bör vara representerad i arbetsutskott och be­redningar.

Alternativet "samlingsslyre med utpräglat majoriteisinslag" stöds av ytteriigare ett tiotal kommuner som menar att denna styrelseform måste


 


Prop. 1975/76:187                                                  127

kombineras med att minoriteten proportionellt väljs in i arbetsutskotten. Kramfors kommun påpekar att i kommunen utser majoriteten både ordfö­rande och vice ordförande. För alt garantera minoriteten insyn i nämndernas art)ete sker valen av ledamötema proportionellt. Man uppmärksammar i det sammanhanget att det proportionella valsättet i vissa fall kan utestänga rtiindre partier. En lämplig åtgärd kan då vara att partierna ges möjlighel att följa arbetet genom suppleantplatser.

Utredningens rekommendation om "samlingsstyre med vissa majoritets­inslag" tillstyrks av hälften av de kommuner som behandlat frågan i sina yttranden. Av de tio länsstyrelser som berört styrelseordningen instämmer sju i utredningens rekommendation.

Övriga kommuner - ett femtiotal - som haft nägon mening om rekom­mendationen om styrelseordningen förordar samlingsstyre i någon form. Nästan alla dessa kommuner vill alt samlingsstyrel skall garanteras i lag­stiftning. Några lillslyrker i princip ulredningens rekommendation om "sam­lingsstyre med vissa majoritetsinslag" men anser alt denna behöver kom­pletteras med en lagfäst möjlighet för minoriteten att kunna begära pro­portionella val. Man anser ofta att de proportionella valen bör utsträckas att gälla presidieposler, arbetsutskott saml de heltidsengagerade förtroen­demännen.

En liten del av remissinstanserna berör demokratiulredningens förslag att det skall bli möjligt att arvodera förtroendevalda med särskilda uppgifter även om de inte har presidieuppdrag. Nästan alla är positiva till förslaget. Nässjö, Gislaveds och Vaggeiyds kommuner anser all även minoriteten bör kunna tillsätta heltidsengagerade förtroendemän. Men de menar också all dessa förtroendemän måsle vara inordnade i den kommunala organisationen. De måste - förulom kontaktuppgifter - ha speciella beredande funktioner. Dessa remissinstanser anser att "oppositionsråd" med enbart kontaktupp­gifter inte bör förekomma. Även centerns kvinnoförbund instämmer i detta. Denna uppfaltning delas inie av Haninge och Jönköpings kommuner. 1 dessa kommuner är kommunalråden frikopplade från själva förvaltningsarbetet i nämndema. Haninge kommun tillstyrker förslaget.

Svenska kommunjörbundei anser all del är viktigt för all minoritetens ar­betsförutsättningar skall underiättas alt förslaget om att en rätt all arvodera förtroendevalda utan presidieuppdrag genomförs.

6.4,1.2 Ersättare för ordföranden

En bred majoritet av de kommuner och landstingskommuner som tar upp denna fråga instämmer i utredningens förslag att nämnd skall kunna ulse tillfällig ersättare för ordföranden, orn ordföranden beräknas bli från­varande mer än 30 dagar.

Karlstads kommun anser alt den föreslagna regeln bör utvidgas så att även heltidsengagerade förtroendemän utan ordförandeuppdrag kan omfattas av


 


Prop. 1975/76:187                                                   128

den. Oxelösunds kommun ställer sig tveksam till förslagel, dock utan att redovisa några särskilda motiv. Några kommuner anser att den föreslagna regeln om ersättare för ordföranden också bör gälla vice ordföranden. Ska­raborgs läns landsUngskommun har samma uppfattning.

Några av remissinstanserna har berört tidsgränsen 30 dagar innan ersättare skall få utses. Jönköpings kommun ifrågasätter om det över huvud taget behövs någon bestämd tidsgräns. Aneby och Nässjö kommuner anser att tidsgränsen är för snäv och föreslår att den föriängs till 90 dagar. Även Burlövs kommun föreslår en föriängning, dock bara till 45 dagar,

Göteborgs och Bohus läns landstingskommun, Västmanlands läns lands­tingskommun, ÖrebrolänslandstingskommunsamtJärfdIla,Sollentuna, Värmd-ö, Avesta, Sotenäs, Aivika och Arboga kommuner anser all det inle finns något behov av att utse ersättare för ordföranden, när majoritetens ställning markeras genom att den utser både ordförande och vice ordförande. Sol­leniuna kommun menar att demokratiutredningens förslag inte verkar vara praktiskt förankrat. I det enskilda ärendet kan menar man en kort bortovaro för ordföranden vara nog så ödesdiger för ledningen av det politiska arbetet. Den politiska ledningen förloras för en kort tid, under vilken viktiga ärenden kan bli föremål för behandling. Den föreslagna konstruktionen står således enligt kommunens mening inte i överensstämmelse med utredningens upp­fattning att styrelseordningen skall ge uttryck för vilkel eller vilka partier som har del främsta politiska ansvarel för verksamheten. Om en sådan ordning skall upprätthållas synes det vara nödvändigt att man även i nämn­derna inför den ordning som utredningen föreslår för kommunstyrelsen, nämligen att del skall tillsättas två vice ordförande,

6.4.1.3 Ettåriga mandattider för presidieposter

Omkring tre fjärdedelar av de remissinstanser som gär in på demokra­tiutredningens förslag om ettåriga mandattider för presidieposterna avstyrker förslagel. De anför bl.a, följande skäl för sin inställning. Kontinuiteten i arbetet riskerar att försvinna. Ordförandena får svårt att ta mer långsiktiga initiativ. De förtroendevalda vill inte åta sig så korta uppdrag, vilket kommer att ge upphov till rekryteringssvårigheter. Ordförandeposterna innehas ofta av kommunalråd, som då skulle bli ännu svårare att rekrytera. Majoritets­växling under löpande mandatperiod förekommer i så liten utsträckning alt det inte kan motivera en tvingande bestämmelse som skall gälla alla kommuner och landstingskommuner. Småpartier kan la så stark ställning att de kan spela en s. k. vågmästarroll.

Haninge kommun menar att ettåriga mandattider i vissa fall kan vara positiva, så till vida att de möjliggör framtvingande av personskiften inom majoriteten. Med ettåriga mandattider måste majoriteten varje år uttrycka sitt förtroende för presidierna. Haninge kommun anser dock att frågan om mandatperiodernas längd för presidieposierna bör utredas vidare.


 


Prop. 1975/76:187                                                  129

Stockholms läns landstingskommun konstaterar att utredningens förslag lig­ger i linje med de önskemål som man tidigare framfört lill statsmakterna i samband med övergången till den nuvarande styrelseordningen med ma­joritetsinslag.

Svenska kommunförbundet anser att det kan vara rimligt med ettåriga mandatperioder för presidieposterna vid en majoritelsväxling. Men samtidigt påpekar förbundet att man i många kommuner torde finna att förslaget är obefogat. Framför allt gäller detta i kommuner som tillämpar en mer renodlad form av samlingsstyre. Enligt Svenska kommunförbundet bör det därför övervägas om inle kommunerna bör lämnas frihet att själva besluta om presidieposterna skall väljas på ett eller tre år.

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Skinnskattebergs kommun har en liknande uppfattning.

6.4.2 De hehidsengagerade förtroendemännen

Nästan alla remissinstanser som yttrar sig på denna punkt anser att de­mokratiutredningens förslag att de heltidsengagerade förtroendemännen ;ikall skrivas in i kommunallagen är följdriktigt. Något mer än hälften av landstingskommunerna har behandlat frågan. Alla instämmer i förslaget. Av det fyrtiotal kommuner som yttrat sig är endast en direkt avvisande. Växjö kommun anser alt någon ändring av de heltidsengagerade förtroen­demännens ställning inle bör ske. Några direkla motiv för detta slällnings­tagande lämnas inte i yttrandet. Svenska kommunjörbundei och länsstyrelsen I Stockholms län ställer sig emellertid tveksamma till förslagel och anser att kommunalrådens ställning ytterligare bör analyseras innan man tar slällning till utredningens förslag.

Svenska kommunförbundet anser att utredningens förslag inte löser den föga analyserade frågan om kommunalrådens rättsliga ställning. Förbundet framhåller att kommunallagsulredningen i sitt huvudbetänkande förutsatte alt demokratiutredningen skulle föreslå en enhetlig lagreglering av kom­munalråden, landstingsråden och borgarråden. Det framlagda lagförslaget innebär anser förbundet nu att man för borgarråden i Stockholm får en detaljreglering av deras uppgifter och funktioner medan man för kommu­nalråden i stort lämnas i ovisshet om vad som gäller. Möjligheten att reg-lementsvägen reglera kommunalrådens ställning är inle heller obegränsad. Enligt förbundets mening är det önskvärt alt för alla lyper av kommunalråd (heltidsengagerade förtroendemän) införs vissa gemensamma basregler som skull gälla generellt. Sådana basregler kan avse t. ex, närvarorätt, yttranderätt, interpellation och avgång. Med stöd av dessa basregler kan man sedan, anser förbundet, lokall klara kommunalrådens ställning beroende på den organisationsmodell man anser lämplig för den egna kommunen. Med ett lämpligt urval basregler kan enligt förbundets uppfattning också Stockholms kommun i princip bevara sin organisation orubbad liksom andra kommuner

9 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186


 


Prop. 1975/76:187                                                  130

kan behålla sin.

Förbundet påpekar alt detta inle innebär att regelrätta instruktioner skall utarbetas för kommunalråden. Förbundet anser att kommunalrådens ställ­ning som heltidsengagerade politiker gör all de inte kan och inle bör bindas av instruktioner som i detalj reglerar arbetsuppgifterna. Förbundet finner ocksä alt en ramreglering av kommunalrådsfunklionen skulle undanröja åtskilliga oklarheter i de heltidsengagerades rättsliga slällning, och föreslår att hela detta frågekomplex blir föremål för ytterligare analys innan man tar ställning lill utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län framför i stort sett liknande synpunkter. Även länsstyrelsen i Jämtlands län anser att kommunalrådens ställning fort­farande är oklar och att problematiken ytteriigare bör övervägas,

Stockholms läns landstingskommun instämmer i att de heltidsengagerade bör omnämnas i lagstiftningen och all deras ställning inte bör närmare reg­leras. Enligt landstingskommunens mening ligger detta i linje med ulred­ningens allmänna grundsyn alt i största möjliga utsträckning överlåta frågor rörande den kommunala organisationen till kommunernas och lands­tingskommunernas egen bedömning.

Demokratiutredningens förslag om vidgad närvarorätt för kommunal- och landstingsråden har uppmärksammats av ett litet antal remissinstanser. En knapp majoritet av dessa lillslyrker förslagel.

Mölndals kommun finner i sitt yttrande att kommunalrådens närvarorätt vid nämndsammanträden bör utredas närmare,

Karlstads, Norrköpings och Västerås kommuner saml Skaraborgs och Gö­teborgs och Bohus läns landstingskommuner anser alt kommuner och lands­tingskommuner bör ges slörre frihet att själva bestämma på denna punkt. Man menar att när kommunerna själva har rätt alt beslula att för­troendeuppdrag skall vara heltidssyssla, bör de även ha räll att fatta beslut om att sådana förtroendemän skall ha närvaro- och yttranderätt i nämnder där de inte är ledamöter, Norrköpings kommun anser alt en sådan generell närvarorätt kan, med stöd av kommunallagen, ges i ett av kommunfull­mäktige antaget reglemente. Det bör ankomma på fullmäktige alt i reg­lemente ange vilka förtroendemän som skall ha denna närvarorätt. Öst­hammars och Svalövs kommuner saml länsstyrelsen I Värmlands län anser att de heltidsengagerade förtroendemännen i lag skall garanteras närvarorätt oavsett om de har uppdrag i resp, nämnd eller ej.

Svenska kommunförbundei anger som exempel på basregler som bör införas en regel som innebär att fullmäktige får bestämma i vilken ulslräckning kommunalråd skall medges närvaro- och yttranderätt i olika nämnder där han inte är ledamot. En sådan regel kan enligt förbundels inening då ges olika ulsträckning lokalt, beroende på hur man ser på kommunalrådens roll i organisationen. Denna basregel skulle anser förbundet tillgodose olika organisationsmodeller och legalisera dem.

Huddinge kommun anser all heltidsengagerad förtroendeman bör garan-


 


Prop. 1975/76:187                                                   131

leras närvarorätt genom minsl suppleantskap. Delta börenligt kommunens mening gälla nämnder som har anknyining till hans huvudsakliga verk­samhetsområde,

Stockholms läns landstingskommun framhåller all landstingskommunen är medveten om de många variationer som finns beträffande de heltidsenga­gerades ställning i olika kommuner och om alt della försvårar en legal precisering. Frågan kompliceras av att kommuner och landstingskommuner på sistone engagerat "oppositionsråd". En bestämmelse bör införas om att kommunfullmäktige resp. landsting själva äger falla bindande beslut om de heltidsengagerades närvaro-, yttrande- och förslagsrätt i olika kommunala organ samt om till vem interpellalioner och enkla frågor får riktas.

Endast ett fyrtiotal remissinstanser hargett sin syn på utredningens förslag om vidgad interpellationsräti. En fjärdedel av dessa remiss­instanser avstyrker förslaget eller ger uttryck för tveksamhet inför det.

Svenska kommunförbundet och länsstyrelsen i Stockholms län menar att också en basregel om interpellation bör kunna utformas, Göteborgs kommun och Stockholms läns landstingskommun anser att kommuner och lands­tingskommuner själva bör utforma föreskrifter om till vem interpellalioner och enkla frågor får riktas.

Botkyrka, Haninge, Södertälje, Vallentuna, Upplands-Bro och Nyköpings kommuner samt Göteborgs och Bohus läns landsUngskommun avstyrker utred­ningens förslag. De menar att man mer bör betona ordförandens huvud­ansvar för nämndens område.

Jönköpings och Örebro kommuner samt Jönköpings läns landstingskommun föreslår bestämmelser i lag som gör det möjligt att ställa interpellation direkt till heltidsengagerade förtroendevalda som inte har ordförandeupp­drag. Även länsstyrelsen i Värmlands län anser att reglema bör vidareutvecklas så att landstingsråd som har "ansvarsområde" bör kunna interpelleras även om han inte är ordförande i någon nämnd.

Stockholms kommun konstaterar att den föreslagna regeln kommer att innebära att även annan än borgarråd, dvs. nämndordföranden som inte är borgarråd och eventuellt annan ledamot i kommunstyrelsen som har särskilda förutsättningar att besvara interpellationen, kommer att kunna in­terpelleras. Kommunen menar att den vidgade interpdlationsrätten kan sva­ra mot ett visst behov. Det kan dock finnas risk för att oklarhet uppstår i fråga om det politiska ansvaret beträffande det område som behandlas i interpellationen, eftersom det alltid finns ett "rotdansvarigt" borgarråd. Stockholms kommun anser emellertid inte att detta kan anföras som till­räckliga skäl för att avstyrka den utvidgade interpellationsrätlen för kom­munens del.

Man får antaga, menar Kalmar kommun, all interpellanten väljer adressat för interpellationen med viss avsikt. Vidare innebär överiämnandet av in­terpellation från styrelsens ordförandes sida en press på vederbörande le­damot alt svara. En bättre lösning kan måhända anser Kalmar kommun


 


Prop. 1975/76:187                                                  132

vara att låta interpellation ställas till de ledamöter i kommunstyrelsen som samtidigt är fullmäktigeledamöter

Danderyds och Täby kommuner menar att uppgiftsfördelningen mellan hel­tidsengagerade förtroendemän och tjänstemän bör regleras i arbetsordningar och i instruktioner för tjänsterna. Kungälvs, Vilhelmina och Umeå kommuner framhåller att gränsen mellan förtroendemäns och tjänstemäns roller i det kommunala arbetet måste göras så klar som möjligt. Föreningen Sveriges kommunala .förvaltningsjurister menar att denna rollfördelning är så viktig för det kommunala arbetet att den bör övervägas ingående i varje kommun. Detta menar föreningen gäller inte bara rollfördelningen mellan de heltids­engagerade och chefstjänstemännen utan rollfördelningen mellan förtro­endemän och anställda. SACOISR anser att gränsdragningen bör ske i in­struktioner för såväl heltidsengagerade förtroendemän som chefstjänstemän. En reglering av denna rollfördelning i form av instmktioner kan SACO/SR inte anse innebära några nackdelar ur kommunaldemokratisk synvinkel. Hullsfreds kommun anser att kommunalrådens befogenheter måsle regleras i lokala författningar.

Arvika kommun anser att det hade varit önskvärt om man i lag hade kunnat klara ut hur långt det politiska ansvaret för kommunal- och lands­tingsråden sträcker sig och hur långt tjänstemännens ansvar går.

Svenska kommunförbundet anser att kommunalrådens ställning som hel­tidsengagerade politiker gör att de inte kan och inte bör bindas av instmk­tioner som i detalj reglerar deras arbetsuppgifter.

6.4.3 Snabbare valgenomslag

Ungefär hälften av remissinstanserna behandlar frågan om de t snab­bare valgenomslaget i sina remissvar. En bred majoritet av dessa remissinstanser är i princip positiva till demokratiutredningens förslag och menar att det har stort värde från demokratisk synpunkt. Samtidigt påpekar många att förslaget rymmer en rad praktiska svårigheter som måste klar­läggas.

Något fier än hälften av de landstingskommuner och omkring två tred­jedelar av de kommuner som behandlar frågan om ett snabbare valgenomslag är i princip positiva till förslaget. Svenska kommunförbundei och Lands­Ungsförbundet tillstyrker liksom en bred majoritet av länsstyrelserna förslaget i princip.

Södermanlands och Kalmar läns landstingskommuner påpekar att om valet lill fullmäktige eller landstinget överklagas så har tidsutrymmet för besvärens avgörande minskat så att det lorde vara omöjligt all få besvären slutligt avgjorda före den nya mandatperiodens början. Landstingskommunerna an­ser därför att det inte är klariagt i utredningens betänkande om den gamla fullmäktigeförsamlingen/landslinget tills vidare skall anses behörigt att fungera som beslutande organ. Kronobergs läns landstingskommun är i princip


 


Prop. 1975/76:187                                                   133

positivt inställd till ett snabbare valgenomslag men finner det tveksamt om de praktiska förutsättningarna föreligger härför. Västerbottens läns lands­tingskommun anmärker att om förslaget skall genomföras krävs en över­gångsbestämmelse, som avbryter mandatperioden för de ledamöter i de be­slutande organen som har valts vid det val som närmast föregården tidpunkt när de nya bestämmelserna träder i kraft.

Malmöhus läns landsUngskommun tillstyrker den modell för snabbare val­genomslag som demokratiulredningen föreslår men anför att en ordning som innebär att samtliga kommunala organ tillträder vid samma tidpunkt vore att föredra. En sådan lösning är emellertid ogenomförbar med hänsyn till partiernas nomineringsarbete. Stockholms läns landstingskommun anser att det skulle ha varit att föredra om också förvallningsutskoltet och land­stingsråden hade omfattats av det snabbare valgenomslaget, men landstings­kommunen påpekar att det tidsmässiga utrymmet för detta är alltför kort.

Landsiingsförbundet menar att en ordning med snabbare valgenomslag för både det beslutande organet och styrelsen skulle innebära fördelar jämfört med gällande förhållanden: Vid en eventuell förändring av majorilelsin-nehavet skulle den nya majoriteten få större möjligheler att påverka inte bara budgetarbetet utan även nämndernas arbete. Förbundet menar reso­nemangsvis att när det preliminära valresultatet föreligger kan det nomi­neringsarbete som avser styrelsen äga rum relativt snabbt. För nominer­ingsarbete till nämnderna krävs emellertid enligt förbundets mening det tidsutrymme som för närvarande är tillgängligt. De lokala partiorganisa­tionernas inflytande bÖr inle få eftersättas.

Danderyds kommun anser alt del inle är tillräckligt alt den nyvalda full­mäktigeförsamlingen fattar det formella beslutet om budgeten för årel efter valåret. Den slutliga beredningen av budgetförslaget börenligt kommunens mening egenlligen göras av en nyvald kommunstyrelse men efiersom no­mineringsarbetet ofta resulterar i samlade paketlösningar för samtliga nämn­der och styrelser kan det vara svårt att bryta ut kommunstyrelsen och välja den tidigare, Danderyds kommun tillstyrker därför demokratiulredningens förslag, Boriänge kommun anser att med tanke på kommunstyrelsens centrala roll bör övervägas om inte styrelsen bör tillträda samtidigt med kommun­fullmäktige. En sådan ordning skulle inle nämnvärt påverka partiernas no­mineringsarbete.

Kalmar läns landstingskommun anser att frän demokratisk synpunkt är det önskvärt med så snabbt valgenomslag som möjligt. Landstingskommunen ställer sig emellertid något tveksam till demokratiutredningens förslag mol den bakgrunden att risk föreligger att den tillträdande majoriteten i realiteten tvingas besluta om och genomföra åtgärder för vilka det reella ansvaret ligger hos den avgående majoriteten.

Skaraborgs läns landstingskommun tillstyrker utredningens förslag men en­ligl landstingskommunens mening kan ett snabbare valgenomslag begränsat


 


Prop.1975/76:187                                                   134

till fullmäktige och landstinget knappast medföra väsentliga förändringar. Landstingskommunen anser att även det begränsade valgenomslaget blir komplicerat att genomföra i praktiken. Det föreslagna systemet förutsätter inte bara att minoriteten har haft goda möjligheter att i detalj följa bud­getarbetet utan också att den under beslutsgången har framfört altemativa förslag, om den i majoritetsställning senare skall kunna fastställa en egen och väsentligt ändrad budget.

Västernorrlands och Blekinge läns landstingskommuner ställer sig något tveksamma till utredningens förslag. Man menar bl, a, att förslaget kommer att bli komplicerat att genomföra i praktiken även vid den föriängning av budgetfristen med en månad som föreslås.

Två tredjedelar av de kommuner som behandlar frågan om ett snabbare valgenomslag är i princip positiva till förslaget och anser att det har ett kommunaldemokratiskt värde. Men samtidigt påpekar praktiskt taget samt­liga att det finns en rad praktiska svårigheter. Man pekar bl. a. på lidsaspekten och på frågan om den nya majoriteten i realiteten kan ha någon möjlighet att påverka den nya budgeten.

Åtvidabergs och Höganäs kommuner tillstyrker i princip förslaget, men är mycket tveksamma till hur detta tidsmässigt skall vara möjligt att realisera. EskUstuna kommun anser att förslaget om ett snabbare valgenomslag bör genomföras, men man menar också att värdet av att de nyvalda fullmäktige får fastställa den nya budgeten torde vara begränsat. Trelleborgs kommun anser att förslagel kan stimulera den kommunalpolitiska valdebatten. Ett större intresse från allmänheten för kommunalvalen skapas om alternativa budgetförslag presenteras i debatten. Ale kommun delar i princip ulredning­ens uppfattning men anser att förslagel i vissa situationer kan leda till be­tydande svårigheter just med tanke på budgetarbetet. Kommunen påpekar att de nya ledamöterna efter ett majoritetsskifte inte kan vara lika insatta i budgetförslaget som den tidigare fullmäktigekonsiellationen. Köpings kom­mun stöder utredningens förslag av den anledningen att det kan finnas lokala frågor av olika slag som ger kraftiga valgenomslag och där en mar­kering av inriktningen snarast bör ske. Däremot tror kommunen att änd­ringen beträffande budgetarbetet m. m, inle får den praktiska betydelse som uiredningen förutsätter. Gislaveds kommun anser att ett snabbare valgenom­slag rent tekniskt kan stöta på svårigheter bl. a. därför att de sittande nämn­derna måste utföra allt förarbete. Man menar att den nya fullmäkligeför-samlingen därför endast kan påverka utdebiterings- contra avgiftsändringar och genomföra en grov omfördelning av anslagsposter. Skall det snabba valgenomslagel få effekt, menar Gislaveds kommun, måsle förslagel ändras så att en rimlig tid står till förfogande mellan fullmäktiges tillträde och budgetens antagande. Även Herrljunga kommun stöder utredningens förslag men menar att den nyvalda fullmäkligeförsamlingen endast skall ta slällning lill frågor som gäller det kommande året, Lidköpings kommun menar med hänsyn till att det snabbare valgenomslagel förutsätter att minoriteten kan


 


Prop. 1975/76:187                                                   135

lägga fram verkligt underbyggda alternativ att den proportionella valmetoden bör kunna tillämpas vid utseende av heltidsengagerade förtroendemän i kommuner där verksamheten bedöms motivera mer än en heltidsposi för de förtroendevalda,

Göteborgs kommun tillstyrker förslaget om snabbare valgenomslag men anser alt tidsmarginalerna kan bli knappa saml att praktiska administrativa problem kan uppstå i samband med budgetarbetet. Ångelholms. Ystads och Kristineliamns kommuner anser att man bör överväga en förskjutning av fullmäktiges första sammanträde till den 5 november för att kungörelse­förfarandet skall medhinnas. Burlövs kommun ifrågasätter om inte reviso­rernas mandattid bör överensstämma med fullmäktiges mandattid. För att alltför snäva tidsmarginaler skall kunna undvikas bör enligt Kristianstads kommun de nyvalda fullmäktiges första sammanträde lå kungöras senare än sju dagar i förväg.

Tyresö och Ekerö kommuner stöder utredningens förslag under förutsätt­ning att valet kan ha vunnit laga kraft vid mandattidens början.

Av länsstyrelserna berör 18 frågan om snabbare valgenomslag i sina ytt­randen. Endast fyra avstyrker förslaget.

Länsstyrelserna I Jönköpings, Göteboigs och Bolins och Kalmar län fram­håller alt del från teknisk synpunkt inte finns några hinder för att genomföra reformen. Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att valen år 1973 var färdigräknade den 10 oktober trots viss tidsfördröjning på grund av ett tillbud med datoranläggningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om att omständigheter kan inträffa som gör del svårt att hinna med röstsammanräkningen i tid. Länsstyrelsen i Kronobergs län påpekar att del är angeläget alt länsstyrelsen tillförsäkras resurser för att ett snabbt och tillföriilligt sammanräkningsförfarande skall vara möjligt. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att tidsfristerna är tilltagna i underkant.

Något mindre än en tredjedel av de remissinstanser som tar upp de­mokratiutredningens förslag avstyrker. De pekar på den korta samman­räkningstiden för valet, den korta tiden för kungörelse om de nyvaldas första sammanlräde, och risken för att valet överklagas samt sätter i fråga om den nya majoriteten kan reellt påverka budgeten.

Värmlands läns landstingskommun anser att även om ett snabbare val­genomslag skulle kunna anses önskvärt från principiell synpunkt medför del så många praktiska svårigheter och sådan tidspress att reformen inte kan anses motiverad, i vart fall inte så länge inte ett majorilelsstyre tillämpas. Örebro läns landstingskommun anser all den blandning av kommunala ma­joriteter som förslaget innebär inger tveksamhet. Även om landstingskom­munen ansluter sig till målsättningen som på sikt bör vara att man försöker åstadkomma ett snabbare valgenomslag är detta dock förenat med fiera främst praktiska svårigheler. Enligt landstingskommunens mening är frågan om ett snabbare valgenomslag och dess konsekvenser inte tillräckligt belyst


 


Prop.1975/76:187                                                    136

och bör därför ytterligare övervägas. Även Jämtlands läns landstingskommun ställer sig synneriigen tveksam till förslaget. Det påpekas bl. a. att bud­getarbetet är i stort sett färdigt i anslutning till semestertiden. Därtill kommer att budgetdirektiven och därmed budgeten alltmer styrs av övergripande verksamhetsplaner.

Kristianstads läns landstingskommun anser att det nyvalda landstinget bör fatta beslut om det kommande årets budget. Däremot anser landstingskom­munen det ej nödvändigt att förändra mandattiderna utan anser att dessa som nu i alla fall bör börja den 1 januari.

Omkring en tredjedel av de kommuner som tar upp frågan släller sig tveksamma till demokratiutredningens förslag om ett snabbare valgenom­slag. Flertalet menar att tidsmarginalen är för kort för att ett av den fö­regående majoriteten utarbetat förslag till budget skall kunna hinna om­arbetas av den nya majoriteten till en ny budget. Några ifrågasätter också vem som skall svara för beredningen, när kommunstyrelsen och övriga nämnder tillhör den lidigare majoriteten. Flera kommuner påpekar att redan nu föreligger möjligheter för de nya fullmäktige att vidtaga relativt om­fattande omdispositioner i den av den avgående majoriteten fastställda bud­geten genom tilläggsanslag efter den 1 januari. Många framhålleratl mycket av det som finns i budgetförslaget redan är uppbundet genom t. ex. det kommunala bostadsbyggnadsprogrammet och den kommunalekonomiska långtidsplaneringen. Man menar också att om slora förändringar skall göras i det framlagda budgetförslaget vid en skiftning i majoriteten kan delta i sin tur medföra stora praktiska problem och fördröjningar i ärendets hand­läggning. Det kan bli svårt att hinna färdigställa budgeten till årsskiftet. Några ifrågasätter hur del går med det snabbare valgenomslaget om valet blir överklagat och eventuellt ogUtigförklarat,

Värmdö, Mörbylånga, Lysekils och Sandvikens kommuner menar att om ett snabbare valgenomslag skall kunna genomföras kräver det antingen en för­ändring av del kommunala budgetåret så alt delta blir detsamma som del statliga budgetåret eller att de allmänna valen sker på våren.

En stor del av de remissinstanser som är tveksamma till förslagel anför att frågan är ytterst komplicerad och att det nuvarande systemet inte bör ändras utan att frågan utreds ytteriigare.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Jämtlands och Västernorrlands län avstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att den nytillträdda fullmäktigeförsamlingens möjligheler att påverka budgeten under den korta tid som slår till buds är mycket liten, särskilt om valet medfört stora personella förändringar. Länsstyrelsen i Västernorriands län an­ser alt ell snabbare valgenomslag på ett olyckligt sätl skulle rubba den sta­bilitet och kontinuitei som bör känneteckna arbetet under en valperiod. Länsstyrelsen I Värmlands län anser alt valiekniskt ger erfarenheterna från 1973 års val anledning lill viss tvekan. Uppenbarligen konstaterar länsstyrel­sen är ett maskintekniskt system mycket sårbart och för full driftssäkerhet


 


Prop. 1975/76:187                                                   137

krävs maskindubbleringar m, m. Länsstyrelsen anser också att den nya ma­joriteten har begränsade möjligheter att snabbt genomföra förändringar i en fastlagd budget. Man hänvisar bl. a. till att budgetarbetet börjar redan på våren samt till att budgeten i allt högre grad styrs av den långsiktiga planeringen.

Länsslyrelsen i Stockholms län finner i likhet med demokratiutredningen det vara från kommunaldemokratiska synpunkter angelägel med ett snab­bare valgenomslag. Länsstyrelsen påpekar att man i olika sammanhang i yttranden i valfrågor har uttryckt farhågor för att förslag som syftar till ett snabbare sammanräkningsförfarande och ett tidigare valgenomslag förs fram utan tillräckligt beaktande av möjlighetema att åstadkomma ett säkert sammanräkningsresultat. Länsstyrelsen anför alt arbetet med sammanräk­ningen i delta län är speciellt tidsödande och motsvarar arbetet i ungefär fem vanliga län. Länsslyrelsen erinrar vidare om all tidigare tankar på att införa ett maskinellt sammanräkningssysiem numera synes ha övergivits. Det omfattande valseddsniaterialet ifrån de inemot 1 000 valdistrikten i Stockholms län måste alltjämt sammanräknas manuellt och datorer kan användas huvudsakligen för vissa avslutande räkneoperationer.

Länsstyrelsen anför att det torde vara rikligt att sammanräkningsresullat normalt kan beräknas föreligga omkring den 20 oktober. Detta gäller emel­lertid under förutsättning att inga komplikationer i form av erforderiiga omräkningar, tidsödande utredningar i kassationsfrågor o. d. förekommer. Vid 1973 års val var sammanräkningen för den sist räknade kommunen i Stockholms län färdig den 15 oktober 1973. Valdagen var detta år den 16 september. Infaller valdagen så sent som den 21 september, vilket är möjligt, kommer resultatet enligt länsstyrelsen inte att föreligga förrän unge­fär samtidigt som den föreslagna mandatperioden börjar.

Även om inte sammanräkningsförfarandet onormalt försenas av oför­utsedda omständigheter tillkommer enligt länsstyrelsen problemet med be­svär över sammanräkningsförrättningen. Vid 1973 års val avgjorde rege­ringsrätten det sista besvärsärendet frän detta län den 7 december. Länsstyrel­sen anser del osannolikt att besvärsärendena kan hinna avgöras före man­datperiodens börian den 22 oktober, Bifalles besvären, är det uppenbariigen omöjligt att hinna med omval före mandatperiodens bönan, F, n, står liden fram till årsskiftet lill förfogande.

Självfallet får inte strävan att nå ett snabbare valgenomslag, anför länsstyrelsen i Stockholms län, leda till att den kommunala beslutsprocessen "råkar i baklås" genom att definitivi sammanräkningsresullat inte föreligger före den tidpunkt dä de nya fullmäktige skall träda i funktion. Eftersom en situation av detta slag med den nya ordningen inte längre är osannolik anser länsstyrelsen att den måste ägnas ökad uppmärksamhet. Visseriigen gäller numera att utsedda fullmäktige får träda i funktion ulan hinder av besvär över sammanräkningsförrättningen. Härigenom löses dock inte enligl länsslyrelsen frägan vid en försening av sammanräkningsresultat. Vid besvär


 


Prop.1975/76:187                                                    138

med omval i någon krets eller annan rättelse som följd måsle man vidare räkna med att de utsedda fullmäktige - sedan de beslutat om skattesats och budget för nästa år - i något fall kan komma att få sådan ändrad sam­mansättning att omkastade majoritetsförhållanden blir följden. Länsstyrel­sen upplyser alt vid 1973 års val i en kommun, där besvär anfördes men ogillades, röstsiffrorna var så jämna att en sådan utgång väl hade kunnat tänkas.

Riksskalieverket menar att ulredningens förslag ställer vissa krav av prak­tisk natur t. ex. när det gäller sammanräkningen och mandatfördelningen. Riksskatteverket har dock utifrån dessa synpunkler ingenting att erinra mot förslaget. Verket påpekar också att man under utredningsarbetets gång läm­nat synpunkter på utformning av ett system för att utse suppleanter för fullmäktige. Riksskatteverket har överlämnat ett förslag till modifierat supp­leantsystem till justitiedepartementet. Verket framhåller i sitt remissyttrande viklen av att ett förenklat suppleantsyslem införs för att möjliggöra för länsstyrelserna att genomföra sammanräkningen. Detta är enligt riksskat­teverkets mening väsentligt mot bakgrund av den tid som står till buds för sammanräkning.

En Slor del av remissinstanserna som lar upp demokratiulredningens för­slag att mandaltiderna för de nyvalda fullmäktige skulle börja den 22 oktober och att det första sammanträdet skall hållas senast den 1 november ifrå­gasätter med hänvisning lill tidigare valsammanräkningar om resultaten kommer all föreligga den 22 oktober. Flera remissinstanser är negativa lill den tidspress som förslaget kan komma att innebära. Man ifrågasätter om det finns nägot utrymme för misstag i, ex. i sammanräkningsförfarandet. Flera kommuner anser att tiden för det första sammanträdet bör ändras till senast den 5 november för all minska tidspressen.

Kumla, Danderyds och Sigtuna kommuner menar att mandattiden bör vara densamma för alla kommuner och landstingskommuner vad gäller full­mäktige och landsting och att detta också bör gälla Stockholms kommun. Kammarkollegiet och riksskatteverket har en liknande uppfattning. Även Svenska kommunförbundet anser att det är svårt att finna några skäl att behålla den särskilda mandattiden för fullmäktige i Stockholm. Enligt förbundets mening bör det gå att ha samma lid för landets alla kommuner. Länsstyrelsen i Stockholms län framför också att den har svårt att finna några sakliga skäl för att bibehålla den särskilda mandattiden för fullmäktige i Stockholm.' Vid fastställande av en lidigare lidpunkt för mandatperiodens början synes denna böra bli enhetlig för samtliga kommuner. Den nu berörda frågan måste emellertid enligt länsstyrelsen avgöras under noggrant beaktande av möjligheterna att få fram ett slutligt valresultat underden avsevärt förkortade tid som kommer att stå till förfogande.

DeiTiokratiutredningens förslag alt de b u d g e t f r i s l e r som gäller för kommunerna skall införas också för landstingskommunerna behandlas av ganska fä remissinstanser. Framför allt har några landstingskommuner be-


 


Prop.1975/76:187                                                    139

handlat det. Av dessa har alla ställt sig positiva till förslaget.

Älvsborgs läns landstingskommun påpekar att utredningen inte anger när undantagsregeln-att utdebiteringen bestäms i november och att innehållet i budgeten fastställs i december månad - skall fä tillämpas.

Skaraborgs läns landstingskommun ifrågasätter om en förändring i majo­ritetsläget är tillräcklig anledning för att budgetbeslutet skall få tas i de­cember. Länsslyrelsen i Skaraborgs län redovisar en liknande uppfattning.

Demokratiutredningens förslag att regler tillskapas så all den gamla ma­joriteten under valår förhindras att behandla budgeten innan det nyvalda fullmäktige och landstinget har trätt i funktion har behandlals av ett litet antal remissinstanser. De fiesta konstaterar att förslagel ulgör en förutsäit-ning och garanti för att det snabbare valgenomslaget skall kunna genomföras. Alla som tar upp förslagel är positiva till det.

Praktiskt taget alla remissinstanser som tar upp frågan understryker ut­redningens uppfattning om att goda förutsättningar måste skapas för mi­noriteten att kunna följa budgetarbetet.

Vingåkers och Lidköpings kommuner anser att man för att garantera mi­noritetens insyn i budgetarbetet måste införa proportionella val till bl. a. arbetsutskott och budgetberedningar. Skaraborgs läns landstingskommun och Mjölby, Torsås och Kungälvs kommuner anser att det snabbare valgenomslaget kräver att minoriteten utarbetar en alternativ budget. Länsslyrelsen i Örebro län är av samma uppfattning. Västmanlands läns landstingskommun och Sund­bybergs kommun anser att det är tveksamt om minoriteten verkligen har möjligheter att göra en "skuggbudget". Götene kommun påpekar att ett snab­bare valgenomslag med eventuellt alternativa budgetar kommer att ställa stora krav på förvaltningsapparaten.

7 Information

7.1 Nuvarande förhållanden

7.1.1 AUmän bakgrund

Flera väsentliga utvecklingsdrag under senare år har påverkat medbor­garnas möjligheter till informaiion om och medverkan i den kommunala verksamheten. Del är främst förhållanden som hänger samman med sam­hällsutvecklingen i stort och med kommunernas och landstingskommu­nernas utökade uppgifter. Kommunerna har blivit större. Antalet ärenden har ökat i både kommunerna och landstingskommunerna. Frågorna har blivit mera komplicerade bl, a, i takt med att ökad vikl har lagts vid pla­neringen av samhällsverksamheten. Medborgarnas röriighet i fråga om bo­stadsort och arbetsplats har ökal.

Samtidigt har antalet medborgare som direkt deltar i den kommunala självstyrelsen som förtroendevalda totalt sett minskat kraftigt. Del är en


 


Prop. 1975/76:187                                                   140

följd av att kommunindelningen har ändrats och av att uppgiftersom tidigare har handhafts av fiera kommunala nämnder har förts samman till en nämnd. Möjligheterna till personliga kontakter mellan dem som har förtroendeupp­drag och övriga medborgare har därigenom minskat. Undersökningar tyder på att del finns ell starkt samband mellan kommunala uppdrag, aktivitet i politiska partier och arbete inom föreningslivet i övrigt. Flertalet av de personer som mist sina förtroendeuppdrag har inte ökat sin verksamhet inom partierna eller föreningslivet.

Därmed har förutsättningarna för medborgarnas kontakter med kommun och landstingskommun förändrats. Det gäller möjligheterna att hålla sig informerad, att själv delta i del kommunala arbetet genom förtroendeupp­drag och att hålla en personlig kontakt med förtroendevalda.

1 detta avsnill behandlas därför frågan om vilken roll ett utvidgat utbyte av information mellan kommunala organ och medborgare kan spela. Till denna frågeställning hör konkreta åigärder för att informera direkt och för alt stödja partier och andra opinionsbildares verksamhet. Likaså tas möj­lighetema upp att anpassa beslutsprocessen så att kontakterna med olika medborgargmpper underiättas.

I ett följande avsnitl behandlas de politiska partiernas, folkrörelsernas och andra sammanslutningars roll i den kommunala demokratin, lokala kommunala organ saml omröstningar och opinionsundersökningar.

7.1.2 Kommunal informaiion

Medborgarnas rätt att ta del av allmänna handlingar garanteras genom tryckfrihetsförordningen. Kommunfullmäktiges och landstingets samman­träden är offentliga.

Medborgarnas möjlighel alt följa de kommunala frågorna och att ta ställ­ning till dem hänger i hög grad samman med tillgången till lokal dagspress, Anlalel kommuner nied mer än en lokal tidning har minskat väsentligt under de senasle årtiondena. F. n, har omkring 40 96 av kommunema endast en tidning, om man bortser från tidningar som täcker mindre än 20 96 av hushållen. De politiska partiernas lillgång till lokala språkrör är ojämnt fördelad över landet.

De regionala radioprogrammen har sedan 1950-talel fått en successivt ökad sändningstid. Fr, o, m, år 1977 kommer enligt riksdagens beslut ett lokalradionät att byggas ut (prop, 1975:13), Regionala nyhetssändningar i TV pågår som försöksverksamhet.

Under senare år har kommunerna och landstingskommunerna i ökad utsträckning böriat komplettera den information som kan spridas pä delta sätt med egna informationsåtgärder. Särskilt större kommuner och lands­tingskommuner har anställt personal enbart med uppgift att ägna sig åt informationsfrågor. Både kommuner och landstingskommuner har valt att salsa en stor del av resurserna på tryckt informaiion. Stor vikt läggs vid


 


Prop. 1975/76:187                                                   141

att informera om service som tillhandahålls och om hur den kommunala förvaltningen fungerar. Informationsbroschyrer, informationstidningar och annonser är vanliga former för sådan information. I ökad utsträckning riktas informationen till medborgargmpper med speciella informationsbehov.

Kretsen av kommunala organ, intressenter och övriga medborgare som berörs av den kommunala planeringen har ökat snabbt. Allt fler medborgare har blivit uppmärksamma på dessa frågor. I många fall har kritik riktats mot kommunerna för att planeringen har bedrivits på ett alltför slutet sätt. Intresset har främst inriktats på miljöfrågor och fysisk planering. Men ofta har dessa frågor även haft ett nära samband med andra planer och beslut.

Många kommuner har varit lyhörda för kritiken och försökt skapa bättre förutsättningar för medverkan från en större allmänhel. Genom aktiva in­satser har kommunerna ofta kunnat avsevärt vidga kretsen av dem som deltar i planarbetet. Det har emdlertid visat sig att det är svårt att engagera en större allmänhet, särskilt under längre tid.

Informationsmaterialet har inte sällan uppfattats som svårtillgängligt. Be­tydelsen av att engagera fler förtroendevalda från fullmäktige och nämnder har i många fall uppmärksammats alltför litet. De politiska partiernas lokala organisationer har inte sällan getts otillräckliga möjligheter att delta. I åt­skilliga fall skulle det ha varit till fördel om åtgärder för att skapa en dialog hade kunnat vidtas i ett tidigare skede.

Man har nått vissa grupper men lyckats sämre när det gäller andra. De ekonomiskt och socialt sämst ställda grupperna i samhället har ofta inte kunnat nås genom de traditionella formerna för information. Deras möj­ligheter att få kännedom om pågående planering och att påverka besluten har därför varit små.

7.2 Utredningen om den kommunala demokratin

Demokratiutredningen understryker inledningsvis att den representativa principen är grundläggande för den svenska demokratin. Utredningen be­tonar att möjligheterna till en aktiv kommunikation mellan väljare och valda även mellan valen bör förbättras. Det är enligl utredningens mening en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Demokratiutredningen be­handlar en rad frågor av betydelse för medborgarnas information och möj­ligheter att påverka den kommunala verksamheten. I delta sammanhang lar utredningen upp den kommunala informationsverksamheten samt sär­skilda frågor i samband med information och medverkan i planeringsfrågor.

Utredningen konstaterar att det finns en tydlig tendens till att information genom personliga kontakter ersätts med ökad masskommunikation. Ut­redningen betonar den personliga kontaktens betydelse från demokratisk


 


Prop. 1975/76:187                                                   142

synpunkt. Information genom massmedier och trycksaker kan aldrig ersätta de personliga kontaktvägarna. Däremot kan de utgöra värdefulla hjälpmedel i informationsutbytet. Den utbyggnad av inforrnaiionsverksamheten som kan noteras i kommuner och landstingskommuner bör enligt utredningen fortsätta. Den har emellertid ofta haft en något oklar inriktning. Det an­kommer enligt utredningen på de förtroendevalda att ta ställning lill vilken inriktning den bör ges i framliden. Särskill understryker demokratiutred­ningen betydelsen av att kontakterna vidgas med grupper av medborgare som vanligtvis inte nås av informaiion och som saknar kontakter med de förtroendevalda, s. k. informalionssvaga grupper.

Medborgama kommer i kontakt med kommunen eller landstingskom­munen dels när det gäller att utnyttja den service som kommunen resp, landstingskommunen erbjuder, dels i den demokratiska processen. Utred­ningen konstaterar att det finns ett slarkt samband mellan dessa båda si­tuationer.

Utredningen rekommenderar en rad åtgärder för att underlätta medbor­garnas kontakt i servicesituationen. Tyngdpunkten ligger vid att en grund­läggande skriftlig information om den service som erbjuds alltid bör finnas lätt tillgänglig och vid att särskilda utbildningsinsatser för personalen bör göras i syfte att ge de kommunala förvaltningarna en öppen och tillgänglig karaktär i förhållande till medborgama. Vidare bör den kommunala orga­nisationen ständigt ses över i det syftet alt medborgarnas kontakter med de kommunala förvaltningarna skall underiättas.

1 den demokratiska processen bör kommunens resp. landstingskommu­nens egen informaiion enligt utredningen inte spela någon självständig roll. Insatserna bör inriktas på alt underlätta massmediernas, partiernas och övriga folkrörelsers arbete. Särskild vikl fäster utredningen vid att partier och andra folkrörelser ges möjlighet att delta i uppsökande verksamhel som riktas mol informalionssvaga grupper.

Utredningen konstaterar att medborgama ofta uppfattar den skriftliga in­formation som finns i dag som svårförståelig och experlbetonad. Detta med­för alt de informationssvaga grupperna får sämre möjligheter att ta till vara sina rättigheter. Inte minsl från rättvisesynpunkt är del därför viktigt att kommunerna och landstingskommunerna vidtar älgärder som syftar till att förenkla det skriftliga materialet.

Demokratiutredningen anser att planeringsfrågorna är centrala från demokratisk synpunkt. Ett allt mer vitt förgrenat system av planer håller på att utvecklas. Slörre krav måste ställas på insyn och redovisning av planarbetet i tidiga skeden. Detta är enligl ulredningens mening angeläget av fiera skäl. Bedömningarna måste grundas på ett underlag som ofta är osäkert. Besluten påverkar användningen av resurser för lång tid och inverkar i regel på många människors levnadsförhållanden. De vanliga vägarna för att utkräva ansvar är inte alltid möjliga alt använda, eftersom beslutens verkningar ofta inte helt kan överblickas.


 


Prop. 1975/76:187                                                   143

Utredningen anser alt det är betydelsefullt att kommunerna och lands­tingskommunerna fortsätter att pröva olika vägar för att underiätta en bred debatt i planeringsfrågor. Erfarenheterna bör dokumenteras och föras vidare. Utredningen betonar även betydelsen av ett utökat forsknings- och utveck­lingsarbete på detta område. Inte minst gäller det ekonomiska planer, ut­redningar för speciella sektorer - bosladsbyggnadsprogram, trafikplaner osv. - och nämndernas planer för den egna verksamheten.

Det är enligt demokratiutredningen väsentligt alt handlingsutrymmet i varje planeringssituation kan redovisas klart. Det gäller de ekonomiska för­utsällningarna inom kommunen, förhållandel till statliga och landstingskom­munala planer samt företagens planering. Utredningen ansluler sig till länsberedningens förslag att länsstyrelsen regelbundet skall sammanfatta och redovisa den statliga planeringen i länet och rekommenderar all lands­tingskommunerna regelbundet sammanfattar och redovisar pågående pla­nering av sin egen verksamhet. 1 kommuner som kraftigt domineras av ett eller ett par företag berörs planeringen i hög grad av dessa förelags ut­veckling. Demokratiutredningen rekommenderar därför att en försöksverk­samhel inleds med kommunal styrelserepresenlation i företag som är do­minerande i kommunen.

En förutsättning för en bred diskussion är att frågorna kan läggas fram på ett sätt som väcker intresse. Planmaterialets uiformning är därför enligt utredningen betydelsefull. Utredningen rekommenderar kommunema att i större utsträckning än f n. utarbeta planbeskrivningar som utgår från olika medborgargruppers och kommundelars förhållanden. För alt underiätta kommunernas insatser föreslår uiredningen alt statens planverk utarbetar och ställer samman beskrivningsunderiag för olika planeringssituationer vad gäller den fysiska planeringen. För att ett fullständigt underlag skall kunna erhållas vid planering av förnyelse- och saneringsområden bör kontakt re­gelmässigt tas med dem som berörs av de planerade åtgärderna, Demo­kratiulredningen anser även att det bör utarbetas anvisningar för hur kart­beteckningar kan utföras så att de lättare kan förstås av en slörre allmänhet och alt det övervägs om en utbyggd service på riks- eller länsnivå kan ges åt kommunerna när det gäller material för presentation och redovisning av planeringsverksamheten,

I fråga om planeringsprocessen anger uiredningen nägra väsentliga öns­kemål. Öppenhet och goda möjligheter till allmän diskussion bör vara en utgångspunkt för planarbetet. Överblick över de olika moment som ingår i planeringsprocessen är en annan väsentlig förutsättning. Riktlinjer och program frän förtroendevalda organ är enligt utredningens uppfattning vä­sentliga moment i en demokratisk beslutsprocess. De förtroendevalda måste på ett tidigt stadium ha möjlighet alt leda och följa det arbete som de har att la ansvar för inför väljarna.

Utredningen har övervägt om riktlinjer i lag bör ges för planeringspro­cessen men stannat för att kommunerna och landstingskommunerna bör


 


Prop. 1975/76:187                                                   144

kunna ges frihet att i detta hänseende själva bestämma sina arbetsformer. Även om förhållandena varierar mellan kommunerna och mellan olika slag av planering, kan vissa viktiga skeden i planeringsprocessen regelmässigt urskiljas. Det är tidpunkter i planeringsarbetet då förtroendevalda organ fattar beslut och då åtgärder bör vidtas för att informera allmänheten och de särskilt berörda. En skedesindelning kan omfatta arbetsplan, program, altemativa förslag, förslagsskede, projekteringsskede och uppföljning.

Även om förutsättningarna varierar från kommun till kommun och be­roende på vad planeringen avser, anser demokratiutredningen att vissa åt­gärder generellt är ägnade att öka medborgarnas insyn i och infiytande på planeringsarbetet. Den rekommenderar därför kommunerna att tillkännage tidsramen för planarbetet samt dettas syfte och omfattning. Program för planarbetet bör upprättas. Programmet bör bestämmas av kommunfullmäk­tige, I god tid innan beslut skall fattas bör information lämnas och all­mänheten beredas möjlighet att ge synpunkter på planeringsfrågan.

Uiredningen rekommenderar ytteriigare några allmänna riktlinjer för pla­neringsprocessen. Skedesindelningen bör göras så att partierna ges tillräcklig tid till debatt och information. Kommunerna bör mtinmässigt informera massmedierna samt alla organisationer och enskilda som har anmält intresse för en viss fråga eller viss typ av frågor. De bör också ges möjlighet att framföra synpunkter. De sociala nämnderna i kommunen bör ges möjlighel att yttra sig i alla planfrågor som har betydelse för medborgarnas sociala siluation. De synpunkter som kommer in bör alltid ställas samman och redovisas för de förtroendevalda organ som skall fatta beslut.

Demokratiutredningen rekommenderar att riktlinjer för arbetet med bo­stadsbyggnadsprogram och kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP) alltid ges av kommunfullmäktige. Den ser det som naturiigt att planering av detta slag regelmässigt behandlas och prövas av kommunfullmäktige. Många kommuner har påbörjat arbete med bostadssaneringsprogram. Ut­redningen rekommenderar att sådana program utformas så att de som berörs av åtgärderna lätt kan utläsa hur de kommer att påverkas. Kommunema bör informera de berörda t. ex. genom anslag i fastigheterna eller genom annonsering i lokalpressen.

Utredningen rekommenderar också att nämnder och förvaltningar som har en långsiktig verksamhetsplanering åriigen utarbetar en sammanfattning av sina planer. Särskilt bör väsentliga förändringar i verksamheten anges. Dessa sammanfattningar kan ställas samman och bli utgångspunkt för dis­kussion i kommunfullmäktige och en värdefull informationskälla för or­ganisationer, massmedier och enskilda medborgare.

Landstingskommunernas speciella förhållanden i fråga om geografisk om­fattning och verksamhetsinriktning motiverar enligt uiredningen särskilda åtgärder. Utredningen rekommenderar att stor vikt läggs vid kontakter med dem som har särskilda behov av den vård och service som landslingskom-


 


Prop.1975/76:187                                                   145

munen svarar för, med organisationer för sådana grupper och med de an­ställda. Vidare rekommenderar utredningen att lokala ofTentliga möten an­ordnas kring planeringsfrågorna och att särskild uppmärksamhet ägnas åt att partierna får tillräcklig tid till information och debatt.

Samtidigt som demokratiutredningen förordar en ökad satsning på in­formationsåtgärder är den angelägen om att denna verksamhet förankras i förtroendevalda organ. Eftersom verksamheten på de fiesta håll är relativt ny, är det enligt utredningen särskilt viktigt att de förtroendevalda aktivt medverkar till att ge den en önskad inriktning. Med hänsyn till de stora lokala skillnaderna finner utredningen det naturligt att olika organisatoriska lösningar kan komma i fråga. Ansvaret för informationsverksamheten kan enligt utredningen läggas på en särskild beredning, ett utskott lill kom­munstyrelsen resp, förvaltningsutskottet eller en särskild fakultativ nämnd.

7.3 Remissyttrandena

7.3.1 Allmänna synpunkter

Remissinstansema är genomgående positiva till demokratiutredningens allmänna syn på informationsfrågorna. De instämmer i utredningens be­dötnning att ökade insatser behövs särskilt mot bakgmnd av att kommu­nernas storiek har ökat. Flera kommuner och landstingskommuner anger att de ämnar se över handläggningen av informationsfrågorna på grundval av utredningens förslag.

Vissa remissinstanser som i övrigt är positiva till utredningens ställnings­taganden nämner att det kan bli svårt att avsätta de resurser som är nöd­vändiga för att uppfylla utredningens intentioner. Några få remissinstanser anför mer kritiska synpunkter på utredningens allmänna syn pä informa­tionsfrågorna, Trelleborgs och Falkenbergs kommuner anser att utredningen har överskattat medborgarnas intresse för kommunala frågor.

Det hör lill undantagen att remissinstansema framför önskemål om for­mella regler. Nämnden för samhällsinformation anser dock att kommunernas informationsskyldighet bör fastläggas på ett sådant sätt att medborgarnas rätt till likvärdig informaiion tillgodoses var de än bor, LO förordar en lag­stadgad allmän informationsplikt för kommunerna. Pensionärernas riksor­ganisation anser att vissa grundprinciper bör fastställas med utgångspunkt i ulredningens rekommendationer.

Om utredningens principiella syn på ansvarel för den kommunala in­formationen råder inga delade meningar. Remissinstanserna instämmer i att kommunema och landstingskommunerna skall svara för informaiion om service och annan kommunal verksamhet. Den idéförankrade infor­mationen bör däremot partier, övriga folkrörelser, massmedier och andra opinionsbildare svara för. Även i detta hänseende har kommunema och landstingskommunerna ett vikligl ansvar. Del ankommer på dem att skapa

10 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop. 1975/76:187                                                  146

goda förutsättningar för partier och andra opinionsbildare att fungera som kommunikationskanaler. Vissa remissinstanser nämnder emellertid att det kan finnas svårigheieratt i praktiken göra denna uppgiftsfördelning. Svenska kommunförbundet anser att de problem som kan uppkomma vid avvägningen mellan partiernas och kommunernas egen information bör uppmärksammas. Länsstyrelsen i Alvsborgs län, statens ungdomsråd och Huddinge kommun an­ser att uppsökande information till resurs- och informationssvaga grupper bör prioriteras framför massinformation. Huddinge kommun anser alt skriftlig information som är allmänt hållen bör ges i begränsad ulsträckning. I stället bör speciell information styras till de grupper som närmast har intresse av olika kommunala åtgärder. Ungdomsrådet anser att den idéförankrade in­formationen bör stimulera organisationerna till att söka alternativ infor­mation och till att framställa eget informationsmaterial utifrån sina egna värderingar och erfarenheter,

7.3.2 Information om kommunal service m. m.

Praktiskl laget alla remissinstanser tillstyrker demokratiulredningens re­kommendation alt kommuner och landstingskommuner bör samla grund­läggande upplysningar om sin service i en särskild katalog som är lätt till­gänglig för medborgarna. Flera remissinstanser understryker vikten av att detta samordnas med andra offentliga organs information i en gemensam servicekatalog.

Betydelsen av särskilda insatser för informationssvaga och resurssvaga grupper understryks av en rad kommuner, bl. a. Botkyrka, Emmaboda och Timrå kommuner, samt av Landstingsförbundet och LO. Kristianstads läns landsUngskommun betonar i det sammanhanget betydelsen av alt det skrift­liga materialet görs lättare att förstå, TCO framhåller informationen genom massmedierna och Tranås kommun understryker bibliotekens roll när del gäller att nå informationssvaga gmpper.

Flertalet av de remissinstanser som tar upp demokratiutredningens re­kommendation om uppsökande verksamhet i samarbete med folkrörelser anser att tanken är riktig. Sölvesborgs kommun anser dock att uiredningen borde ha utvecklat hur sådan verksamhel skall gå till och Dals Eds och ÖrkeUjunga kommuner avvisar rekommendationen av kostnadsskäl.

Många remissinstanser understryker starkt massmediernas betydelse. De instämmer i ulredningens rekommendationer om hur kommuner och lands­tingskommuner skall underiätta massmediernas arbete. Några remissinstan­ser framhåller dock att det ibland kan vara olämpligt att lämna information på ett tidigt stadium, Nyköpings kommun anser alt förslag till beslut från arbets- eller beredningsutskott bör föreligga, innan informaiion lämnas.

Remissinstanserna instämmer också i att lokalradion kan bli en bety­delsefull kontaktlänk mellan kommuner och landstingskommuner samt medborgare. Lokalradions framtida roll betonas av bl. a. HaUands. Blekinge.


 


Prop.1975/76:187                                                             147

Göteborgs och Bohus och Jämtlands läns landstingskommuner samt Botkyrka, Bromölla, Kristianstads, Kungälvs, Eda och Torsby kommuner.

Utredningens rekommendation om försöksverksamhel med nya mass­mediatekniker har behandlals av ett litet anlal remissinstanser. Norrbottens läns landstingskommun anser all sådana hjälpmedel kan bli värdefulla i fram­liden. Folkets husföreningarnas riksorganisation pekar pä den ökade koncen­trationen av information som har skell under senare år i tidningar, TV m. m. Videogram öppnar möjligheter till en decentraliserad lokal informa­tionsverksamhet och kan enligt förbundet fä avgörande betydelse för den kommunala informationen till föreningar och organisationer i framtiden. Speciellt gäller det glesbygdskommuner och kommuner med ett fiertal be­folkningscentra. Täby kommun och statens ungdomsråd intar en mer reser­verad hållning. Enligt ungdomsrådet bör folkrörelserna stimuleras till in­formationsinsatser som alternativ till de i många fall rent kommersiella nya medierna. I folkrörelsernas arbete kan enkel utrustning för att återge ljud och bilder m. m. vara till hjälp.

Flertalet av de remissinstanser som yttrar sig om ulredningens rekom­mendation att kommuner och landstingskommuner skall utse särskilda kon­taktpersoner med uppgift alt svara för kontakter med medborgarna, mass­medier m. fi, tillstyrker detta. Dals Eds kommun anser att funktionen som kontaktperson bör ligga på ordförandena i nämnderna, 1 små och medelstora kommuner är en sådan formalisering inte nödvändig, anser Höörs, Heby och Sandvikens kommuner Svenska kommunförbundei är positivt till att re­ceptioner och informationsfunktioner förstärks. Särskilda kontaktpersoner med mer långtgående uppgifter avvisas dock med motiveringen att det ålig­ger alla anställda att besvara frågor. Länsslyrelsen i Alvsborgs län samt Vä.xjö och Älmhults kommuner avstyrker rekommendationen med motiveringen att ett mellanled mellan medborgarna och de anställda skulle kunna försämra samarbetet och öppenheten inom förvaltningen. Sveiiges socialdemokratiska ungdomsjörbund understryker alt medborgare och massmedier skall kunna vända sig direkt till de politiskt ansvariga.

Informationen till invandrarna behöver enligl en samstämmig remiss­opinion förbättras, Invandranerket anser att invandrarbyråer och organiserad tolkverksamhel bör ordnas samt att all viktig information bör ges även på invandrarspråk. Invandrarföreningarnas egna tidningar och lokalradion är därvid viktiga medier. Uppsökande verksamhet i form av hembesök bör eftersträvas och följas av information till mindre grupper i angelägna frågor. Andra åtgärder som framhålls är informationsträffar i bostadsområdena, förenkling av blanketter och ökad personalutbildning. Kungälvs kommun be­tonar betydelsen av samverkan regionalt och med centrala myndigheter. Borås kommun understryker betydelsen av insatser genom invandrarbyråer.

Folkbibliotekens möjligheter att förbättra den kommunala informationen betonas av Tranås, Oxelösunds, Ale, Mullsjö, Vårgårda och Hallsbergs kom­muner samt SACO/SR, Gävleborgs läns landstingskommun anser alt folkbib-


 


Prop. 1975/76:187                                                  148

lioieken kan fä verklig betydelse som informationskälla för förtroendevalda och allmänhet, om de utvecklas och kan tillhandahålla sammanställningar av pågående utredningar, statistik, motioner o. d. Sveriges aUmänna biblio­teksförening framhäller folkbibliotekens fördelar som informationsförmed­lare. De har kontakt med alla åldrar och grupper och har öppet på kvällar och helger, när andra kommunala institutioner är stängda. Svenska kom­munförbundet och Växjö kommun anför att folkbiblioteken knappast kan fungera som kommunens förvaltningsbibliotek.

Rekommendationen att kommunerna och landstingen i sin internutbild­ning ägnar ökad uppmärksamhet åt frågorna om formerna för medborgarnas kontakter med den kommunala förvaltningen mottas positivt av remiss­instanserna, Umeå kommun och Svenska kommunförbundet understryker vär­det av att personalen i telefonväxlar och receptioner fortlöpande utbildas och informeras. Många remissinstanser understryker utredningens mening att de kommunala frågoma bör få en mer framträdande roll i undervisningen och att kommunernas och landstingskommunernas egen medverkan i sko­lorna bör ökas. Blekinge läns landstingskommun samt Bodens och Ljusdals kommuner understryker behovet av all det i läromedel som används ges en mer fullständig bild av den kommunala verksamheten.

7.3.3 Informationen i den demokratiska processen

Remissinstanserna delar utredningens uppfattning att en viktig uppgift för den kommunala informationsverksamheten är att underiätta partiernas, övriga folkrörelsers och opinionsbildares verksamhet. Många understryker all del till en sådan uppgift även hör att se till att de förtroendevaldas beslutsunderiag är hanteriigt och lättillgängligt,

Kopparbergs läns landstingskommun anser alt informationsverksamheten bör inriktas på direktinformation genom medverkan av politiker och andra befattningshavare hos landstingskommunerna. Illustrationer, filmer och an­nat AV-material bör kunna tillhandahållas, Skaraborgs läns landstingskom­mun påpekar även att de förtroendevalda och partiorganisationerna bör ges möjlighet att verka i hela landstingsområdet. Därför måste större ekonomiska resurser än f n, ställas till deras förfogande.

Utredningens rekommendationer om insatser för att underiätta folkrö­relsernas arbeie mottas nästan genomgående positivt. Upplands-Bro kommun anser alt folkrörelsernas roll för att förmedla faktainformation bör uppmärk­sammas mera och Överkalix kommun anser att med undantag av en ser­vicekatalog bör all kommunal informaiion skötas av folkrörelserna, Jämt­lands läns landsUngskommun anser dock att det är svårt att fä gensvar från organisationerna.

Den interna informationens betyddse och de anställdas roll i kontakten med medborgarna framhålls särskilt av landstingskommunerna.

Vissa remissinstanser framför även konkreta förslag utöver de som ul-


 


Prop. 1975/76:187                                                  149

redningen lägger fram, Gislaveds kommun anför att lokala servicekontor på ett verksamt sätl kan bidra till en bättre information och kontakt med kom­munens olika delar. Robertsfors kommun anser all utgivningaven kommunal informationsiidskrift kan vara ett värdefullt komplement lill andra akti­viteter. Östra Göinge kommun anser att särskilda "kommundagar" bör an­ordnas för alt informera politiska partier, personal och lärare. Burlövs och Bollnäs kommuner föreslår kommundelsmöten och Sala kommun anser alt särskilda studiebesök vid förvaltningarna regelbundet bör anordnas för de förtroendevalda,

Umeå kommun föreslår all invånarna efter varje val bör ges information om vilka som har valts till fullmäktige och de mer betydelsefulla nämnderna.

7.3.4 Allmänna synpunkler på Informationen i planeringsfrågor

Remissinstanserna instämmer allmänt i alt det behövs större öppenhet och aktiva insatser, om fiera medborgare skall kunna engageras i plane­ringsarbetet. Många betonar i likhet med utredningen betydelsen av särskilda insatser i fråga om ekonomisk planering, utredningsplaner och verksam­hetsplanering.

Även inställningen till utredningens konkreta rekommendationer om in­formationen i planeringsfrågor är positiv. Länsstyrelsen i Västerbottens län an­ser all en större öppenhet och bättre förankring av fysisk, ekonomisk och social planering i kommunerna har största betydelse även för länsstyrelsens deltagande i samhällsplaneringen.

Vissa kommuner som i princip är positiva framhåller dock att rekom­mendationerna sammantagna kan medföra risk för minskad effektivitet och fördröjning. Det galleri, ex. Täby, Sölvesborgs, Piteå, Torsby, Mariestads, Trel­leborgs och Norrköpings kommuner. Mörbylånga kommun anser att risken för fördröjning i sin tur kan innebära ett hot mot demokratin. Töreboda kommun anser alt insatserna bör kunna begränsas i förhållande lill utredningens för­slag. Industriförbundet och SAF anför i ell gemensamt yttrande att utred­ningens förslag innebär alltför stark betoning av planeringsinformation och samråd på bekostnad av effektiviteten.

Föreningen för samhällsplanering är positiv till utredningens rekommen­dationer men anser all synsättet alt de statliga intressena genomgående är överordnade de kommunala intressena och planerna leder till att tonvikten läggs vid översiktliga planer. Kommunerna blir ställda inför svårförenliga krav, dels kravet att agera i enlighet med statsmakternas intentioner, dels kravet att åstadkomma en demokratisk samverkan på gräsrotsnivå. Delta har utredningen enligt föreningen inte beaktat tillräckligt.

Statens insiUuiför byggnadsforskning anser alt uiredningen har inriktat sina bedömningar alltför mycket på en formell beslutsprocess. För analys av demokratiproblemen anser institutet det vara mer fruktbart all utgå från de faktiskt förekommande beslut i bebyggelsefrågor som påtagligt förändrar


 


Prop.1975/76:187                                                    150

verkligheten. De beslutssituationer som institutet tar upp är lokaliserings-beslut, tillstånd, verkslällighetsbeslut, avtal, resursfördelningsbeslut och pro­grambeslut.

Mänga remissinstanser instämmer i utredningens uttalade önskemål om forlsalt försöksverksamhet och utvecklingsarbete på området. Länsstyrelsen I Örebro län understryker behovet av detta när del gäller både planerings­materialet och planeringsprocessen, SACOISR anser att medel bör avsättas för kommunala strävanden i den riktningen och för medborgargmpper som söker påverka sin situation.

Utredningens mening att kommunerna själva bör få avgöra vilka åtgärder som är lämpliga accepteras av flertalet remissinstanser. Betydelsen av att bindande regler undviks betonas av bl, a, Åtvidabergs och Norrköpings kom­muner. Vissa remissinsianser tar dock upp frågan om enhetliga regler kan behövas. Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar alt fasta rutiner bör ut­arbetas för hur och när samspelet skall ske mellan förtroendevalda, tjäns­temän, eventuella konsulter och allmänhel i olika typer av planeringsfrågor. Kungälvs kommun och Föreningen Sveriges kommunalaföivaUningsjuiister in­stämmer i utredningens syn alt kommunema bör ha frihet att själva finna de lämpligaste arbetsformerna. De anser dock att det är olyckligt om kom­munerna tillämpar alltför olikartade planerings- och samrådsrutiner så att medborgarna i olika kommuner får väsentligt olika möjligheter alt påverka de kommunala besluten,

Lö anser alt anvisningarna för de fackliga organisationernas medverkan i länsplaneringen måste vara bindande. De fackliga organisationernas syn­punkter måste redovisas i de beslutande organen. 7"C0 och Sveriges socio­nomförbund framför liknande synpunkter. Hyresgästernas riksförbund ifråga­sätterom rekommendationerärtillräckligt. Framställningarfrån hyresgäslav-delningarom alt få bli remissinstanser har i vissa fall avvisats på formella grun­der, LRFkräver också mer preciserade regler för samråd.

Flertalet remissinsianser som yttrar sig i frågan instämmer i utredningens rekommendationer att den statliga planeringen på länsnivå skall redovisas årligen och att landstingskommunerna regelbundet skall sammanfalla pla­neringen av sin egen verksamhel. Länsslyrelsen i Jönköpings län anser dock alt detta medför krav på dokumentation och kan ge upphov till en tungrodd och resurskrävande planeringsprocess.

Socialstyrelsen anser alt landstingskommunernas planering bör redovisas så att verkningarna för invånarna i de enskilda kommunerna framgår. Det ger även underlag för diskussion om samverkan mellan landstingskom­munen och kommunema i fråga om socialvården. Hallands och Skaraborgs läns landstingskommuner påpekar att regelbunden information även bör gå i riktning från kommuner till landstingskommuner.

De kommuner som yttrar sig om informationssystemet förelag-samhälle understryker betydelsen av all planeringsunderlag av detta slag kan föras ul till öppen debatt bland förtroendevalda och i partier och lokala föreningar.


 


Prop. 1975/76:187                                                   151

De remissinstanser som berör planeringsarbetets organisation uttalar sig i allmänhet för ett mer direkt dellagande från kommunfullmäktige resp, landsting. Statens råd JÖr byggnadsforskning understryker ulredningens åsikt alt kommunfullmäktige bör ha såväl beslutanderätten i frågor av vägledande betydelse som möjlighel att i detaljer leda och följa planeringsprocessen. Jonköpings kommun pekar pä möjligheten att inrätta särskilda programkom­mittéer för långsiktig planering.

Flertalet remissinstanser ser positivt på ulredningens rekommendation om att ledningsgruppen vid projektorganisation alltid bör bestå av förtro­endevalda. Mänga anser att det är en självklar princip. Länsstyrelsen i Ska­raborgs län anser att ijänstemän inle bör ges uppgifter för vilka politiskt ansvar kan krävas ut. Frågan om ledningsgruppens tillgång lill expertis kan enligt länsstyrelsens mening lösas genom att ijänstemän adjungeras eller underställs ledningsgruppen i nägon form,

I vissa fall framförs dock kritiska synpunkter, Partille kommun anser att rekommendationen kan medföra alltför stor arbetsbörda för de förtroende­valda, Västerås kommun anför att del finns risk för alltför tidiga oindningar. Skara kommun anser au frågan böravgöras från falltill fall. Svenska riksbyggen tillstyrker rekommendationen under förutsättning alt man i ledningsgruppen håller sig strikt lill politiskt-ekonomiska frågor.

De remissinsianser som tar upp frägan om planmalerialets utformning instämmer i att en intresseväckande och lättillgänglig redovisning är en förutsättning för en bred diskussion. Stockholms läns landstingskommun un­derstryker att mängden information i förslag som skall bli föremål för samråd och politiskt beslut mäste begränsas. Hur utföriigt och detaljerat ett plan­förslag kan utformas, om förtroendevalda och allmänhet skall ha en möj­lighet att tränga in i det kan ofta bli en besväriig avvägningsfråga. En rad tekniska detaljer måste ulformas av planlekniker med ansvar under för­troende. Landstingskommunen framhåller att det är väsentligt att tidning­arna får möjlighet alt på ell slående och lättläst säll redovisa innehållet i planerna. Länsslyrelsen i Gotlands län påpekar att planmaterialel inte får bli så vagt utformat att del föriorar sin juridiska stringens. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att dalasammanslällningar bör läggas upp så att t. ex. fackliga organisationer och politiska partier kan gå in i materialet, göra ana­lyser och dra egna slutsatser.

Förslaget om alt beskrivningsunderiag för olika planeringssituationer skall utarbetas och sammanställas av statens planverk tillstyrks av flertalet re­missinstanser. f/a«ve/-A:e/tillstyrker förslagel men framhålleratt del är vikligl att även redovisa vilka medel som finns närdet gälleratt genomföra planerna. Konsekvensbeskrivningar bör referera till dessa medel - de kan annars lätt ge en falsk bild av framtida verklighet. Verket anser därför att det bör övervägas om inte planer bör kompletteras med ett åtgärdsprogram som klargör kommunens utfästelser i fräga om genomförandet,

Länsslyrelsen i Västerbottens län utgär frän att planverkets arbete skall ske


 


Prop.1975/76:187                                                    152

i mycket nära samarbete med kommuner och länsstyrelser. Socialstyrelsen förutsätter att berörda fackmyndigheter får möjlighet alt medverka, Lö be­tonar vikten av effekterna på sysselsättningen redovisas klart,

Hultsfreds kommun anser alt en utföriigare redovisning av planernas lotala konsekvenser är värdefull som underiag för en allmän debatt. Eftersom plantyperna är allmänt förekommande, bör det enligt kommunen vara möj­ligt att på central nivå utarbeta hjälpmedel för att popularisera planerna,

Örebro, Västerås och Kalix kommuner påpekar att nialerialet inte får bli styrande eller likriktande. SACOISR ifrågasätter värdet av centralt infor­mations- och referensmaierial i konkreta planeringssituationer.

Ett mindre anlal kommuner yttrar sig över utredningens rekommendation om en mer utbyggd service på riks- eller länsnivå när del gäller material för presentation och redovisning, Hagfors, Alingsås och Tranenio kommuner tillstyrker och anser att de föreslagna åtgärderna på ett markant sätt skulle förbättra och underlätta kommunernas arbete. Enligt länsstyrelsen i Skara­borgs län bör nämnden för samhällsinformation kunna samordna produktion av informationsmaterial på central nivå och organisera erfarenhetsutbyte i planeringsfrågor. Det bör ske i samverkan med länsstyrelsema. Länsslyrelsen I Västerbottens län förklararsig intresserad av att delta i ett utvecklingsprojekt som innebär alt länsstyrelsen biträder kommunerna med rådgivning och tillhandahåller lämpligt material.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser alt detta närmast är en uppgift för Svenska kommunförbundet. Planverket anför att förslag till fysiska planer bygger på lokala, särpräglade förutsättningar. Möjligheterna att utarbeta centralt informationsmaterial är därför begränsade, Länsslyrelsen i Jönköpings län an­ser all planverket bör fiamställa ljudbildband i planeringsfrågor som har allmänt intresse, Stockholms läns landsUngskommun anser även alt lokala TV-program skulle vara ytterst värdefulla för presentation av planerings­frågor, Nynäshamns kommun vill fästa uppmärksamheten på bristen pä an­vändbart studiematerial i planeringsfrågor, som bl, a, behandlar lagstiftning, forskningsresultat, normer och informationsrnetoder. Del är enligt kom­munen rimligt att samhället stöder framtagning av sådaria studiematerial även i fråga om enskilda planeringsobjekl, Orusts kommun understryker att det finns behov av nytänkande och reforrnering i fråga om de slalliga äm­betsverkens blanketter och anvisningar, t, ex, i fråga om bostadsbyggnads­program och KELP, Enligl kommunen kan de i dag knappast sägas vara lättlästa och överskådliga,

7.3.5 Planeringsprocessen

Remissinstanserna instämmer allmänt i vad demokratiulredningen anför om att planeringsarbetet bör skedesindelas. Därigenom kan anges när viktiga beslut skall fattas och när Information till allmänheten är rnöjlig och me­ningsfull, säger flera remissinstanser.


 


Prop. 1975/76:187                                                  153

Remissinstansema betonar särskilt alt arbetsplan bör upprättas i samband med alt planarbelei börjar, att ett program bör utarbetas för alt understryka planeringens politiska innebörd och all alternativa förslag bör läggas fram. Många remissinsianser betonar även att resultatet av planeringen bör be­vakas. Planverket anser att en arbetsplan kan underiätta överblicken över planeringsarbetet och ange de tillfällen i planeringsprocessen när information till allmänheten är särskill angelägen,

Länsslyrelsen i Alvsborgs län delar ulredningens rnening alt en arbetsplan bör upprättas och publiceras i samband med att planarbeiet påbörjas. Den är grundläggande för den kommande infortiiationen om planarbetet, efter­som den sätter in de olika skedena i sitt samrnanhang. Enligl länsstyrelsen bör den därför på olika stadier redovisas med angivande av hur långt man har kommit i planen. Länsstyrelsen anser all uppföljningen av planarbelei och sammanställningar av inkomna synpunkter bör redovisas inte bara för de förtroendevalda utan även för allmänheten, pressen, de som bor inom ell visst område osv,, så all de som har deltagit i diskussionen tår se det samlade resultatet, LRF lillslyrker starkt all kommunen skall tillkännage när planarbelei påbörjas, dess syfte och arbetets omfallning. Socialdemo­kratiska kvinnoförbundet anser att en kalender bör finnas som visar när de viktiga planeringsfrågorna skall tas upp till behandling under ärel. Den bör spridas lill alla förtroendevalda i nämnder och styrelser. De kan därigenom få informaiion om de övergripande beslut som komrner att påverka nämn­dernas arbete.

Väsiernoniands läns landstingskommun framhåller all flerårsplaneringen liksom budgetarbetet måsle få en djupare förankring i partigrupperna och partiorganisationerna. Arbetet bör läggas upp så att landstinget får möjlighet alt diskulera direktiven och förutsättningarna förarbetet. Landstingsförbundet understryker de lokala partiorganisationernas betydelse för en vidgad dis­kussion om landstingskommunens planering.

Flera kommuner, däribland Hallsbergs. Bollnäs. Hallstahammars. Tingsryds och Arboga kommuner, understryker betydelsen av konkreta och väl för­ankrade program. Tid och resurser måsle enligt dessa kommuner avsättas för allmän debatt och analys i partigrupperna.

Planverket delar utredningens uppfaltning att program bör utarbetas för alla planeringsuppgifter av betydelse. En regelmässig uppföljning av plane­ringen anser planverket vara av stort värde för programarbetet. Det är viktigt alt de ställningstaganden som görs i planprogram bygger på erfarenheter från tidigare genomförda planer, så att programmen inte bara blir allmänna måldeklarationer ulan kan respekteras som realistiska arbelsinslrurnenl.

Länsstyrelsen i Jönköpings län framhålleratt genom att planeringsprogram­met antas av fullmäktige ges fasta politiska riktlinjer för planeringen. För­eningen Sveriges kommunala fömaltningsjuiister påpekar att detta i fråga om den långsiktiga planeringen och budgeten innebär två fullmäktigebehand­lingar årligen. Föreningen anser att det bör vara möjligt att utforma en


 


Prop. 1975/76:187                                                   154

sådan rullande planeringsrutin, Enligl planverkets uppfattning är tillgäng lill planalternativ en grundläggande förutsättning för alt en allmän debatt skall kunna föras om hur olika förslag motsvarar de krav som ställs i programmet. Möjligheten att välja mellan alternativ är också en förutsättning för att de förtroendevalda skall kunna göra en ekonomisk utvärdering av planutform­ningen, Uppsala kommun franthåller värdel i all minoriteten i fullmäktige därigenom fårsamma niöjlighetersom majoriteten. Att utgå från två lekniskt lika rikliga men ideologiskt olikartade lösningsförslag ger enligt kommunen allmänheten och de förtroendevalda större valfrihet i beslutssituationen. För att begränsa kostnadema bör den altemativa uppläggningen äga rum sä tidigt som möjligt och i försia hand på det översiktliga plansladiet, Stock­holms läns landstingskommun betonar vikten av att alternativa förslag kon­centreras på väsentliga mål- och värderingsfrågor snarare än på olika de­taljlösningar.

Centerns ungdomsförbund, kristen demokratisk samling och kristen demo­kratisk ungdom förordar en ökad anväridning av altemativa förslag, Riks­byggen anser att ett generellt krav på alternativa planer är av stor betydelse. De ekonomiska konsekvenserna av altemativen bör redovisas. Liknande synpunkler anförs av HSB och läns.styrelsen i Västmanlands län.

De folkrörelser som yttrar sig i frågan är genomgående positiva till ett ökat deltagande. Förbundet vi unga, LRF, HCK. KFUM-KFUK. lOGT-NTO och Kooperativa jörbundet framhåller alla sitt intresse av att delta aktivt i planeringsprocessen. Särskilt betonas alt möjlighet härtill måste ges i ett tidigt skede. Flera organisationer understryker vikten av att folkrörelserna får tid till debatt och till att samla in synpunkter och förmedla opinioner. 7/5Ö understryker särskilt folkrörelsernas deltagande i arbetet med bostadssa­neringsprogram och bosladsbyggnadsprogram.

Statens institut jör byggnadsforskrUng anser att man kan skapa förutsätt­ningar för en dialog och diskussion kring det system med gemensamma planeringsförutsättningar som har bonat tillämpas i allt fler kommuner genom att de politiska partiernas lokalavdelningar årligen utarbetar rapporter om sitt område. Institutet jämför erfarenhetema från länsplaneringen som i många fall har stimulerat kommunema att utarbeta alternativa planer. För att underlätta en sädan diskussion krävs emellertid enligt institutet mer problemorienterade beskrivningar. Länsstyrelsen i Örebro län anser att kommundelsorgan skulle kunna vara kanal för medverkan vid detaljpla­nering, Uppsala kommun anser att lokala råd genomgående kan svara för insamling, redovisning och utvärdering av den lokala opinionen i resp. kom­mundel i samband med planeringsfrågor, Strängnäs kommun förordar stu­diecirklar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar en vidare tolkning av sakägar-begreppet för att ge möjlighet till medverkan för grupper som utan att vara markägare eller rnarkutnyttjare inom området ändå har väsentliga intressen i frågan.


 


Prop.1975/76:187                                                   155

Remissinstanserna anför i regel inle några avvikande synpunkter på ut­redningens rekoiiirnendalion all massmedier och alla organisationer och enskilda som har anmält intresse för en viss fråga eller viss typ av frågor rutinmässigt bör informeras och ges möjlighet att framföra synpunkter. Umeå kommun anför det att delta inte utan vidare kan accepteras. Av kost­nadsskäl mäsle informationen enligt kommunen koncentreras till större frå­gor.

De kommuner som yttrar sig om ulredningens rekommendation att de sociala nämndema i kommufien bör ges möjlighet att yttra sig i alla plan­frågor sorn har betydelse för medborgarnas sociala situation instämmer i utredningens syn, Länsslyrelsen i Blekinge fän anser att detta kräver att den kunskap och erfarenhet som representeras av förtroendevalda inom soci­alvårdens nuvarande organisation kan tillföras planeringsprocessen på ett effektivt sätt. Länsstyrelsen anser därför att del kan ifrågasättas om det inte i lag bör fastställas en planeringsorganisalion som tillgodoser de krav på information och medverkan som utredningen föreslår.

En mindre del av remissinstanserna anför kritiska synpunkter, Mullsjö kommun anser all insatserna kan begränsas nägot och ändå ge tillfreds­ställande resultat, Hudiksvalls. Kalix och Västerås kommuner tillstyrker för­slagen rörande planeringsprocessen men anser att en skedesindelning vid fysisk planering kan bli alltför komplicerad, tidsödande och kostnadskrä­vande, Eskilstuna kommun ställersig positiv till förslaget om skedesindelning men anser att det bör gälla planer av större betydelse. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västmanlands län som anser all den rekommen­derade ordningen skulle bli onödigt betungande och tidsödande för detalj­planer,

7.3.6 Ekonomisk planering, .sektorsplanering och verksamhetsplanering

Remissinstanserna ställersig positiva till demokratiutredningens rekoiri-mendation att riktlitijer för arbetet med bostadsbyggnadsprogram och kom­munalekonomisk långtidsplanering skall ges av kommunfullmäktige. Det gäller även rekommendationen att dessa program regelmässigt skall be­handlas och antas av kommunfullmäktige, Länsslyrelsen i Jönköpings län anser alt planeringen bör bedrivas i sådana former att både de folkvalda och den breda allmänheten kan förstå uppläggningen och påverka resultatet, I dag har enligt länsslyrelsen i vissa fall bosladsbyggnadsprogrammen och de ekonomiska långtidsplanerna tyvärr mer karaklär av tjänstemannapro­dukter. Liknande synpunkter frantförs av länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län i fråga om den ekonomiska långtidsplaneringen. Länsstyrelsen anser det även viktigt att den sektorsplanering som finns i varje kommun är inordnad i ett övergripande planeringssystem. Om så är fallet ger planeringen stadga äl den kommunala utvecklingen och fullmäktige ges möjlighet alt mer långsiktigt ange rairiama för denna utveckling.


 


Prop.1975/76:187                                                                 156

Utredningens rekomrnendalion om att bosladssaneringsprograni bör ut-fortnas så att de som berörs av planerade åigärder med lätthet kan utläsa hur de kommer att påverkas har inte mötts av några invändningar frän rernissinstanserna,' Det gäller också rekommendationen alt kommunema även särskilt bör informera de berörda, t, ex, genom anslag i berörda fas­tigheter eller genom annonsering i lokalpressen. Länsstyrelsen i Örebro län anser att ulredningens rekommendation alt del vid förnyelse av befintlig miljö regelmässigt skall las kontakt med dem som bor och arbetar i den aktuella miljön är mycket väsenilig. Ett direkt inflytande på och ett med­ansvar för utformningen av boendemiljön skapar också bätlre lojalitet tried bostadsområdet och kan bidra till ökad trivsel och engagernang i vården av boendemiljön.

De remissinstanser som yttrar sig på denna punkt är i alliriänhet positiva till rekornmendationen alt förvaltningar med långsiktig verksamhetsplane­ring ärligen redovisar sina planer, Särskill bör väsentliga förändringar i verk­samheten anges, Skövde kommun anser att kommunstyrelsen bör rekom­menderas att årligen rapportera om pågående utredningar och framtida ut­redningsbehov. Lönsstyrelsen i Västerbottens län anser det välgrundat att kommunerna årligen skall utarbeta en sanimanfatlning av planerna och ange väsentliga förändringar i verksamheten. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län bör del övervägas om inte uppgiften att redovisa planering kan regleras i arbetsordning, Södermanlands läns landstingskommun och Kalmar läns lands­tingskommun anger att de arbetar med femårsplaner med ärlig revidering.

Unga örnar anser all en planeringsmodell bör utarbetas för barn- och ung­domsorganisationernas medverkan på skolor och fritidshem.

Slutligen framför vissa länsstyrelser allmänna synpunkter på behovet av samarbete mellan olika planeringsmyndigheter. Länsstyrelsen i Väslernorr­lands län understryker behovet av samordning mellan instanser på riksnivå, länsnivå och lokal nivå inom t, ex, länsplaneringen. En grupp med före­trädare för olika berörda organ bör enligt länsstyrelsen tillsättas i detta syfte. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det otillfredsställande att det inte finns någon klar praxis lor hur kotrimunemas deltagande i olika statliga planeringssystetn skall utformas och förankras. För den planering som länsstyrelsen bedriver skulle det vara till stor fördel otii informationen till rnedborgarna kunde inordnas i ett generellt system som passar olika pla­neri ngsformer, Liinsstyrelsen skisserar ett sådant system. Huvudtanken i detta är att kommunstyrelsen bör ansvara för att partigrupper och olika informationsgrupper får del av material som har ställts till förfogande av centrala myndigheter eller länsstyrelser eller som kommunen har utarbetat,

7.3.7 Organisatoriska frågor

Ulredningens syn att det är väsentligt att informationsverksamheten är väl förankrad i kommunernas och landstingskommunernas förtroendevalda


 


Prop. 1975/76:187                                                                157

organ delas av remissinstanserna. Den klart dorriinerande delen av remiss­instanserna anser att en särskild beredning eller ett särskilt utskott av kom­munstyrelsen resp, förvallningsutskottet är lämpligasl. Ett mindre anlal re­missinstanser tillstyrker alternativet med en särskild fakultativ nämnd för informationsuppgifter. Ett tiotal remissinsianser anser att båda alternativen är acceptabla, medan några menar alt del är tveksamt eller direkl olämpligt att över huvud taget inrätta något särskilt organ,

Åre och Hallsbergs kommuner tillstyrker altemativet med en särskild fa­kultativ nämnd med ansvar för verksamhten, Hallsbergs kommun anser att det speciellt i de större kommunema är väsentligt all antalet kommunala förtroendeuppdrag kan ökas och att den som svarar för informationsverk­samheten helst bör vara fristående från övriga kommunala organ, Stockliolms kommun framhålleratt den sedan lång tid haren informationsnämnd. Enligt sin irislruktion skall nämnden genom tryckta skrifter, utställningar eller pä annat sätt belysa aktuella kommunala frågor, sprida kännedom om kom­munala förmåner och kommunal service. Den skall dessutom samordna planeringen av den Kommunala informationsverksamheten och ge råd och service åt kommunens övriga nämnder och företag. Länsstyrelsen I Stock­holms län anser att oiiv.sell vilken lösning kommunerna och landstingskom­munerna väljer är d£t angeläget att facknämnderna lär resurser all sprida mer specialistbetonad information på sina områden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför alt del kan uppstå oklarheter i ansvars­fördelning eller dubbelarbete, om en särskild informalionsnämnd inrättas. Centerns ungdomsförbund anför som motiv för att någon särskild nämnd inle bör inrättas att informationsfrågorna inte kan ses som något fristående lekniskt eller administrativt problem,

Skaraborgs läns landsUngskommun anser alt den direkta ledningen av in­formationsverksamheten bör handhas av förtroendevalda, vilka hämtas från förvaltningsutskottet och frän närrinder rned ansvar för olika grenar av för­valtningen. De remissinstanser som anser att del är tveksamt eller olämpligt att inrätta något särskilt organ understryker kommunstyrelsens resp, för­valtningsutskottets övergripande ansvar, Östergötlands och Kopparbergs läns landstingskommuner anser att det odelade förvaltningsutskottet bör ha an­svaret.

yVarAaA'o/'""//'? anser att ansvaret för informationsverksamheten bör åligga resp. fackförvaltning och nämnd. Informationsaspekterna måste beaktas i hela den kommunakt verksamheien. Del övergripande ansvaret har kom­munstyrelsen i samrna mening som den har ett övergripande ansvar för kornmunens verksamhet i övrigt. Liknande synpunkter framförs av Ny­köpings. Eksjö. Ljungb.v. ÅlnUtulis. Vä.xjö. Västerviks. Kungälvs. Heby. Skövde. År/ängs. Solenäs, Oru.sis, Ange, Henijunga och Ulricehamns kommuner.

Svenska kommunförbundet anser att de kontinuerliga inlbrmationsuppgif-terna är av sädan karaktär att de inte ger underlag för meningsfullt arbeie i ett särskilt förtroeridemannaorgan. Starka skäl anses därför tala för att


 


Prop.1975/76:187                                                    158

ansvaret skall ligga hos kommunstyrelsen, Landsiingsförbundet understryker förvaltningsutskottels ansvar men framhåller att varie nämnd bör bedörria behovet av åtgärder.

8 Lokal förankring

8.1 Nuvarande förhållanden

8.1.1 Partier och andra folkrörelser

De politiska partierna har ett vittförgrenat nät av organisationer på den lokala nivån. Detta gäller samtliga rikspartier, Belydande skillnader finns dock mellan partierna i fråga om antalet underorganisationer. En tendens mot en anpassning av det lokala organisationsmönstret till den nya kom­munindelningen kan även iakttas,

1 samband med kommunsammanläggningarna har förutsättningarna för partiernas arbete i olika kommundelar förändrats. Undersökningar visar att del inte var ovanligt i de minsta kommunema att t, ex. fullmäktiges fö­redragningslista i sin helhet behandlades pä partimöten före fullmäktige­sammanträdena. 1 de nya större kommunema är detta inte möjligt i samma utsträckning. Orsaken är främst det ökade antalet ärenden, 1 stället har mänga lokala partiorganisationer prövat nya former för att engagera fiera medborgare och ge möjlighel lill ett lokalt inflytande. Man har bl, a, anordnat studiecirklar i kommunala frågor, organiserat arbetsgrupper och referens­grupper, anordnat andra formerav samråd mellan partimedlemmar och and­ra medborgare, bedrivit uppsökande verksamhet till vissa medborgargmpper, anordnat offentliga utfrågningar av kommunalt förtroendevalda i olika kom­mundelar och arrangerat särskilda budgetmöten i olika delar av kommunen.

Antalet folkrörelser och andra sammanslutningar som är lokalt verksam­ma är mycket stort. Även i de minsta kommunema rör del sig om ett hundratal och en stor del av dem har förgreningar i olika kommundelar. Många förtroendevalda är verksamma även i föreningar av olika slag. Sådana lokala organisationer utgör därför i hög grad informella kontaktpunkter.

Kommunerna har i ökad ulsträckning börjat inhämia synpunkter från folkrörelserna och andra organisationer under beredningsarbetet. Det har skett genom remisser, informationsmöten samt arbets- och referensgrupper med rådgivande ställning.

Lokala opinionsgrupper uppstod främst i storstadsområdena under slutet av 1960-talet, Redan lidigare hade det dock funnits lokala intressegrupper, som främst arbetade med traditionella kontaktmetoder i förhällande lill de kommunala organen. Under de senaste aren har lokala grupper arbetat för att påverka beslutsfattare och den allmänna opinionen genom bl, a, demon­strationer och namninsamlingar. Andelen kommuner, där det finns sädana opinionsgrupper har ökat under 1970-talet. År 1974 fanns sådana grupper


 


Prop. 1975/76:187                                                  159

i över hälften av kommunerna. De var relativt jämnt fördelade över landet. Det har blivit vanligare att kommunerna bereder opinionsgrupper möjlighet att svara på remisser och delta i samråd,

8.1.2 Lokala organ

En väg som har prövats för att bredda kontaktytorna mellan kommunerna och medborgarna är att ändra den kommunala organisationen. Genom alt inrätta lokala organ har man försökt minska avståndet mellan den kom­munala förvaltningen och medborgarna. Till de olika typer av lokala organ som har prövats hör sociala distrikisnämnder, s. k, kommundelsråd och andra kommundelsorgan, lokala styrelser vid daghem, lekskolor, ålderdoms­hem och andra kommunala institutioner, lokala kontaktmän i olika kom­mundelar samt sjukhusdireklioner, styrelser för folkhögskolor och andra lokala nämnder för landstingskommunal verksamhel.

För varje förvaltningsområde skall det i princip finnas ett enda förvalt­ningsorgan för hela kommunen eller landstingskommunen. Denna hu­vudregel benämns ofta del odelade ansvarets princip. Den innebär att nämn­derna var och en inom sitt område skall ansvara för förvaltning och verk­ställighet. Detta medför alt förvaltning och verkställighet i ett och samina ärende måste ligga hos en nämnd och all de inte kan fördelas mellan fiera. För den specialreglerade förvaltningen följer denna princip oftast av resp, författning. Principen om det "odelade ansvaret" anses gälla även för de kommunallagsreglerade nämnderna. Lokala organ med förvaltande och verkställande uppgifter kan alltså i princip inie inrättas. Lokala organ kan däremot inrättas för beredande och rådgivande uppgifter.

Vad gäller den kommunallagsreglerade sekiorn finns del inte några ut­tryckliga hinder i lagstiftningen för lokal förvaltning inom olika kommun­delar. Men eftersom del odelade ansvarets princip anses gälla även pä detta område kan lokala organ med övergripande beslutande uppgifter för av­gränsade geografiska områden inte inrättas. Det är således inte möjligt alt dela in verksamheten i distrikt. Detta innebär alt övergripande kommun­delsorgan endast kan ha beredande och rådgivande uppgifter. Det finns däremot inget hinder för att lokala nämnder inrättas för alt ansvara för förvaltning och drift av en speciell anläggning, t.ex, en idrottsanläggning eller ett bibliotek.

När del gäller den specialreglerade sektorn är rättsläget mera komplicerat, eftersom någol olika regler gäller i de olika specialförfattningarna. 1 regel finns det inle nägot uttryckligt hinder för lokal förvaltning som är anknuten till en speciell anläggning eller institution. För landstingskommunerna gäller all decentraliserad förvaltning i form av lokala organ är möjlig såväl inom sjukvårdsområdet som inom omsorgsverksamheten. I dessa fall anges i resp. lag att det är möjligt att inrätta en direktion, som har ansvaret för en sjuk­vårdsinrättning.


 


Prop. 1975/76:187                                                   160

De sociala distriktsnämnderna utgör ett undanlag från prin­cipen om det odelade ansvaret. De avgör enligt 9 S lagen om social cen­tralnämnd, var och en inom sitt distrikt, ärenden som avser vård och be­handling eller annan åtgärd beträffande enskild person.

Vissa kommuner har inrättat lokala övergripande organ med råd­givande och informerande uppgifter, s. k. kom­mundelsråd. Dessa lokala organ har främsl lill uppgift att följa ut­vecklingen inom kommundelen, all hos kommunstyrelsen och andra kom­munala organ göra de framställningar som de anser påkallade, att hälla kontakt med kommundelens befolkning för ömsesidigt informationsutbyte och alt avge yttrande över frågor som hänskjuts till dem,

Försöksverksamhel med lokala styrelser vid inslilu­tioner pågår i vissa kommuner, I regel gäller det styrelser för daghem, frilids- och idrottsanräggningar samt ålderdomshem.

Styrelserna brukar ha till uppgift alt planera och samordna verksamheten inom institutionen, att följa utvecklingen inom verksamhetsområdet och göra de framställningar till andra kommunala organ som anses påkallade, att hålla kontakt med kommundelens invånare och att samråda med or­ganisationer och andra som berörs av verksamheien inom institutionen. När det gäller de direkta kontakterna med den centrala förvaltningen skall institutionsstyrelserna i allmänhel vara remissorgan i alla ärenden som rör institutionen och utarbeta budgetförslag lill den centrala nämnden för in­stitutionen. Institutionsstyrelserna har ofta getts befogenhet att diskutera riktlinjer för sysselsättning, studiebesök, utfiykter m. m. och för verksam­hetens allmänna uppläggning i övrigt med personalen och andra som berörs av verksamheten, att handlägga frågor om öppethållande, alt fördela hy­restider till vissa hyresgäster, att lägga fram förslag om reparations- och ombyggnadsarbeten och att i övrigt fullgöra de förvaltnings- och verkstäl­lighetsuppgifter som kommunfullmäktige överiämnar till styrelsen.

Något under 30 koinmunerhadeår 1974 utsett lokala kontaktmän i kommundelarna. I allmänhet hade de till uppgift att svara pä förfrågningar i samband med kommunsammanläggningarna. Initiativ till aktiva infor­mationsåtgärder har de i regel inte tagit.

Sjukhusdirektioner och styrelser för vissa skolor är exempel på lokala nämnder inom landstingskommunerna. Inom de ramar som resp, speci-alförfaltning ger kan landstingskommunerna välja mellan en centraliserad och en decentraliserad förvaltningsorganisation. Det är alltså möjligt att ha en sjukhusdireklion för varje sjukhus eller en gemensam direktion för fiera sjukhus. Sjukhusdirektionen är enligt sjukvårdslagen (1962:242) underord­nad sjukvårdsstyrelsen. Under senare år har flera landstingskommuner av­skaffat sina sjukhusdirektioner föratt underiätta samordningen av adminis­trationen.


 


Prop. 1975/76:187                                                   161

8.1.3 Omröstningar och opinionsundersökningar

Förtroendevalda, lokala partiorganisationer, lokala kommunala organ, för­eningar och grupper kan ses som kanaler för att ge medborgarna information och för att föra fram medborgarnas krav till kommunema och lands­tingskommunerna, I detta sammanhang uppkommer frågan om ett mer direkl deltagande från medborgarnas sida i beslutsprocessen kan öka intresset för kommunala frågor och ge besluten en starkare demokratisk förankring. Ett sådant deltagande skulle kunna komma till slånd genom kommunala omröstningar. Kommunallagarna innehåller inte några bestämmelser om kommunal folkomröstning. De opinionsundersökningar som har förekom­mit har ibland skett i sådana former att de kommit att likna folkomröst­ningar. Sådana undersökningar har oftast gällt kommuninddningsfrägor.

Det är svårt att rättsligt definiera opinionsundersökningen och samtidigt klart avgränsa den från folkomröstningen. Det är självfallet inte förbjudet att anordna en opinionsundersökning i form av urvalsundersökning eller all sända ut frågeformulär med svarsalternativ till invånarna i en del av kommunen eller landstingskommunen. Vid ett omröstningsförfarande vän­der sig kommunen eller landstingskommunen samtidigt till alla invånarna för alt få en opinionsyttring. Enligt rättspraxis är ett kommunalt beslut om en sådan omröstning olagligt, åtminstone om valnämnden avses med­verka. Däremot finns det inga formella hinder mot alt de partier som är representerade i fullmäktige anordnar en "allmän opinionsundersökning" genom en särskilt tillsalt valkommitté. Detta gäller även om omröstningen i praktiken genomförs på nästan samma sätt och även om kommunala medel används för finansieringen.

Kommunala folkomröstningar, opinionsundersökningar och liknande för­faranden har inle berörts i förarbetena till kommunallagarna. Frågan om det är lagligt att inhämia kommuninvånarnas uppfattning i visst ärende genom omröstning har bedömts i tvä utslag av regeringsrätten (RÅ 1932 S 166 och 1967 ref 57),

Regeringsrätten fäste i utslaget från är 1967 avgörande vikl vid att den beslutade omröstningen dels skulle företas huvudsakligen i de former som gällde för allmänna val, dels närmasl skulle fä karaktären av en kommunal motsvarighet till folkomröstning enligl 49 S dåvarande regeringsform. Dessa två omständigheter synes ha ansetts tillräckliga för alt beslutet skulle be­traktas som kompetensöverskridande. Anlitande av valnämnden för andra än författningsenliga uppgifter har emellertid i andra sammanhang ansetts vara kompetensöverskridande. Regeringsrätten betonade i utslaget år 1967 kommunernas stora frihel vid val av former för utredning i ärenden som avser kommunala angelägenheter. Detta uttalande ger fog för slutsatsen att kommunfullmäktige fär besluta om opinionsundersökningar av skilda slag bland kommuninvånarna och anslå medel till genomförandet.

År 1967 var valnämnden inte att belrakla som en kommunal nämnd,

11 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                    162

Länsstyrelsen utsåg ordföranden och dennes ersättare. Nämnden hade delvis andra uppgifter än f n. Efler vallagens ikraftträdande är valnämnden ett hell kommunalt organ, en obligatorisk och specialreglerad kommunal nämnd (prop. 1972:105 s. 100 och 121), Valnämndens uppgifter regleras av vallagen. Denna ger inte stöd för alt valnämnden tas i anspråk för andra uppgifter än de som anges i lagen. Förutsättningarna för en bedömning av möjligheten att lämna uppdrag åt valnämnden att genomföra lokala omröstningar är genom vallagens tillkomst något förändrade. Valnämnden lorde emellertid fortfarande inle kunna ges i uppdrag att medverka vid lokala omröstningar

8.2 Utredningen om den kommunala demokratin

8.2.1   Partier och andra folkrörelser

Utredningen anser att partiernas strävan att utveckla kontakterna med medborgarna bör stödjas och underiättas. Till de former av kontakter som kommunerna kan stödja hör bl. a. s. k. rådslag vid vilka partierna bjuder in medlemmar och andra för att diskutera kommunala frågor, studiekam­panjer med en bred inriktning, offentliga kommundelsmöten där medbor­garna får tillfälle att fråga ul de förtroendevalda och referensgrupper inom partierna som konlinueriigt följer särskilda frågor eller vissa nämnders verk­samhet.

Kommunerna och landstingskommunerna bör enligt utredningen mer systematiskt än vad som nu sker planera för partiakliviieler och tillhan­dahålla ett lättillgängligt malerial. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot partiernas arbetsförutsättningar när det gäller t. ex. budgetfrågor och plan­frågor.

Demokratiutredningen anser att också andra folkrörelser än partierna bör kunna spela en roll i den kommunala demokratin. Genom studiekampanjer, remissförfarande, konferenser och muntliga samråd kan ett väsentligt vidgat intresse och deltagande från medborgarnas sida uppnås,

8.2.2   Lokala organ

Utredningen behandlar övergripande kommundelsorgan (kommundelsråd) av två slag, dels rådgivande informationsorgan, dels organ med uppgifter inom ett eller fiera av områdena förvaltning, verkställighet och beslutsfattande.

Den förstnämnda formen är den som hittills har prövats i kommunerna. Om kommunerna väljer att inrätta lokala organ, bör enligt utredningen särskild uppmärksamhet ägnas åt att föra in dem som ett naturligt led i beredningsarbetet, Uiredningen anser all det är väsentligt all större regel­bundenhet skapas i remissarbetet genom alt del i nämndernas reglementen anges all vissa frägor skall och andra bör gå ul på remiss till de lokala


 


Prop.1975/76:187                                                   163

organen. De lokala organen bör enligt utredningen också kunna framföra synpunkter på eget initiativ eller själva initiera ärenden. Utredningen anser alt de bör kunna anhängiggöra frågor i kommunfullmäktige.

Demokratiutredningen rekommenderar vidare alt de lokala organen pe­riodiskt utarbetar rapporter om förhållandena och problemen i kommun­delen. Sådana rapporter bör kunna utnyttjas i det centrala program- och budgetarbetet i kommunen.

En väsentlig uppgift för de lokala organen kan enligt utredningen vara att utveckla det lokala informationsutbytet bl, a. genom alt bearbeta centralt informationsmaterial så att det får en lokal anknyining. Utredningen erinrar om att en avvägning måste göras mellan de informationsinsatser som bör ankomma på de kommunala organen och de som bör ankomma på t, ex. partierna och andra folkrörelser.

Det informationsmaterial som de lokala kommunala organen utarbetar bör enligt demokratiulredningen kunna användas i idé- och intresseburen verksamhet. Det bör därför utformas sä att det underiättar arbetet för par­tierna, andra folkrörelser, opinionsgrupper m, m. De lokala organen bör utom allmänna informationsmöten kunna arrangera lemakonferenser till vilka för­eningarna bjuds in. Sådana informationsmöten kan gälla t. ex. ungdoms­verksamheten, del sociala arbetet och samarbetet mellan skolan, hemmen och organisationerna. Till sådana konferenser bör även olika personalgrupper som arbetar med de akluella frågoma kunna inbjudas.

Utredningen behandlar ocksä förutsättningarna för att ge kommun-delsorganen förvaltningsuppgifter och bdsutanderätt i vissa frågor. Kortfattat innebär ulredningens slutsatser att det inte framsiår som möjligt att finna några klara principer för ett överförande av förvaltningsuppgifter och beslutanderätt till organ med delarav kommunen som geografiska verk­samhetsområden. Det finns betydande risker för kompetenskonflikter i för­hållande till olika centrala nämnder. Svårigheterna beror främsl på att verk­samheten skulle komma att beröra fiera nämnders uppgiflsomräden. Av praktiska och administrativa skäl anser uiredningen inte all det är lämpligt att dela upp förvaltningen pä ell sådant sätt,

1 diskussionen om kommunddsorganen har det enligt utredningen fram­kommit delvis olika uppfattningar om hur de bör utses. En förhärskande mening har varit att den representativa demokratin inte skall överges. Inom denna ram kan emellertid olika valsätt diskuteras. 1 huvudsak brukar man vid valet av samhällsorgan skilja mellan direkta val och indirekta val. Direkta val tillämpas för de beslutande församlingarna på olika nivåer - riksdagen, landstinget och kommunfullmäktige. Valet sker på en och samma dag.

Huvudprincipen är, framhåller utredningen, att endast de beslutande or­ganen, som i vårt land har egen beskattningsrätt, väljs genom direkta val. Valhandlingen innebär ett politiskt ansvarsutkrävande från medborgarna av de valda represenlanlernas beslutsfattande. De lokala organen är av annan karaklär än de beslutande församlingarna. En viktig principiell fråga är då


 


Prop.1975/76:187                                                    164

om samma krav alllid måste ställas pä organ som väljs i direkla val. Ut­redningen anser det rimligt att ett organ som väljs i direkta val har en egen ekonomisk resurs att ansvara för inför väljarna, t.ex, en given eko­nomisk ram.

Från praktiska utgångspunkter mäste emellertid även andra aspekler be­aklas, anför demokratiulredningen. Direktval ställer slora krav pä likform­ighet. Antalet ledamöter måsle relateras lill invånarantal. De lokala om­rådena måste anpassas till valkretsar och valdistrikt. Del innebär att för­hållandevis stora områden mäste fastställas av statliga myndigheter. Om­rådesindelningen måste vara lotaliäckande för kommunen, om information om valtekniken skall kunna ske. Starka skäl talar för att lokala organ med ungefär samma uppgifter måste inrättas i alla kommuner. Om valen skall ske endast i vissa kommuner, försväras den vallekniska informationen. Med hänsyn till valdeltagandet och sammanräkningsförfarandei är det en nackdel om fristående val anordnas i olika kommundelar.

Uiredningen anser med hänsyn till det anförda att principen om direkta val inte går att förena med önskemålen att kommunddsorganen skall vara frivilliga och att kommunerna själva skall lä bestämma områdesindelningen. Enligt demokratiutredningen bör valen därför ske indirekl.

En annan fräga gäller om kommunddsorganen bör avspegla partifördel­ningen i olika kommundelar. Enligt gällande regler kan detta åstadkommas genom alt minoriteten avstår från att begära proportionella val. Därvid kan partierna komma överens om att kommundelsorganen skall avspegla par­tifördelningen i varje kommundel. Utredningen anser att formema för de indirekta valen inte bör bindas genom lagsliftning utöver vad som gäller i dag.

En annan väg att stärka kontakten mellan medborgare och förvaltning som har övervägts av demokratiulredningen är att inrätta lokala styrelser vid kommunala institutioner. Flera olika sätt all sälla samman sädana slyrdser har diskuterats. Frågan har varil om de bör bestå av enbart förtroendevalda, av enbart företrädare för intressegrupper - vid en skola t.ex. lärare, övrig personal, elever och föräldrar - eller av både förtroen­devalda och företrädare för intressegrupper.

Av dessa alternativ anser utredningen alt en slyrelse som beslår av enbart företrädare för intressegrupper är svär att förena med de demokratiska prin­ciper som karakteriserar den kommunala verksamheten i vårt land. Över­vägande skäl talar för att det s, k. allmänintresset bör vara representerat i styrelserna. Utredningen anser därför att en begränsning till enbart personal och serviceulnytljare inle är rimlig. Det ärenligt utredningens mening svårt att inom ramen för den verksamhet som i dag bedrivs vid kommunala institutioner avgränsa frågor som berör enbart dessa grupper.

Om det tredje alternativet, s. k. blandade organ, bör kunna tillämpas häng­er enligt utredningen samman främst med vilka uppgifter som skall ligga på de lokala styrelserna.


 


Prop.1975/76:187                                                   165

Uiredningen finner det självklart att de företagsdemokratiska strävanden som i dag gör sig gällande i samhället som helhet också skall komma till uttryck på den kommunala nivån. Olika vägar kan således diskuteras när del gäller de anställdas medverkan i lokala styrelser, F, n, prövas efler beslul av regeringen med stöd av lagen (1972:271) om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller landstingskommunal nämnd i några kommuner en modell som innebär att representanter för de anställda har rätt att närvara vid institutionsstyrelsernas sammanträden samt att delta i överläggningama men inte i besluten.

En annan form som demokratiutredningen har övervägt inom alternativet blandade organ innebär att institutionsstyrelsen i huvudsak beslår av för­troendevalda och anställda med de förstnämnda i majoritet, alt hela styrelsen väljs av komrnunfullmiiktige, att det därvid förutsätts att partierna noirii-nerar serviceulnytljare som har anknytning till institutionerna saml all de anställdas representanter nornineras av de fackliga organisationerna.

Frågan om de anställdas roll i detta sammanhang gäller emellertid, fram­håller uiredningen, i hög grad den principiella frågan om gränsdragningen mellan den politiska demokratin och företagsdemokratin. Frågan faller alltså inom ramen för det utredningsuppdrag som utredningen kommer att be­handla i en senare utredningsetapp.

Samrnanfattningsvis anser demokratiutredningen att kommunerna och landstingskomrnunerna skall kunna inrätta lokalstyrelser vid t.ex. skolor, daghern och ålderdomshem. Institutionsstyrelserna skall ha ansvaret för skötseln av institutionen och utgöra en kontaktlänk mellan inedborgarna och den kommunala verksamheten. Lokala styrelser beslående enbart av förtroendevalda-som väljs av kommunens fullmäktige stämmer enligt ut­redningen bäst överens med traditionella kommunaldemokratiska principer. Utredningen anser att ytteriigare försöksverksairihet med denna modell bör bedrivas,

8.2.3 Omröstningar och opinionsundersökningar

Demokratiulredningen anser att grunden för en stark och medborgerligt förankrad kommunal styrelseform även i framtiden måste vara en väl ut­vecklad representativ demokrati. Ofta förekommande allmänna omröstning­ar eller and ra liknande be redningsformer är enligt utredningens mening svåra all förena med kravet på en fungerande representativ styrelseform.

Något mera utbrett missnöje med det representativa systemet som sådant pä del kommunala planet kan inte utläsas av tillgängligt malerial. Kraven på kommunala folkomröstningar lorde enligl utredningen inte vara förank-' rade i någon utbredd opinion. Uiredningen har dock prövat om det finns skäl att bredda underiagel för fullmäktiges och landstingets berednings­former för att göra det möjligt all inhämta synpunkter under mera direkta former frän medlemmar av kommunen eller landstingskommunen innan


 


Prop. 1975/76:187                                                   166

beslut fattas.

Väsentliga förutsättningar för den representativa demokratin har enligt utredningen förändrats under senare år. Kommunerna har ökat i omfång och befolkningstal. Sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik har framträtt starkare. Den kommunala långtidsplaneringen har ökat. Lands­tingskommunerna har fått ett större verksamhetsområde och deras uppgifter har expanderat starkt. Partiernas belydelse i del kommunala livet har, liksom valdeltagandet, ökat starkt.

Demokratiutredningen anser att den skisserade utvecklingen ytterligare understryker behovet av en väl fungerande och medborgerligt förankrad representativ styrelseform för kommuner och landstingskommuner. Men samhällsutvecklingen har även ökat kraven på breddade och mer mång­sidiga former för ärendenas beredning. Utredningen föreslär, som framgår av det föregående, också en rad åtgärder i denna riktning. De förslag sorn syftar till att öka antalet förtroendevalda och underlätta deras arbetsmöj­ligheter torde enligt utredningen på ell avgörande säll förbättra berednings­processen. Genom olika förslag vidgas partiernas möjligheler lill utökade insatser på den lokala nivån. Utredningen föreslår också att den kommunala informationen förbättras. Vidare föreslås åtgärder för att stimulera med­lemmarna i folkrörelserna och olika sammanslutningar lill aktiva insatser i samhällsarbetet. De lokala organ som utredningen behandlar syftar lill alt just fånga upp de synpunkler och tendenser i folkopinionen som kraven på folkomröstningar oftast motiveras med.

Enligt uiredningen bör åtgärder av detta slag prövas och utvärderas, innan man i kommuner och landstingskommuner överväger andra former för be­redningen i riktning mot folkomröstningar.

Självfallet representerar varje alternativ till ett ökat direkt infiytande för den enskilde väljaren något av ett demokratiskt ideal, anför utredningen. En rad starka invändningar har dock rests mot omröstningar. De skulle kunna medföra att debatten om enstaka projekt blir lösryckt ur ell större sammanhang. Därmed finns stor risk för alt den kommunala långtidspla­neringen försvåras. Avgränsning och formulering av väsentliga frägor för omröstning torde bli ett stort problem. Sammantaget får man, enligt de­mokratiutredningen, räkna med att omröstningar resulterar i en arbetskrä­vande och utdragen beredningsprocess. Risk finns för att kostnaden för en omröstning inte skulle stå i någon rimlig proportion till den ekonomiska betydelsen av den fråga som blir föremål för folkomröstning. Utredningen anser att tyngdpunkten i insatserna för all förbättra fullmäktiges besluts­underiag bör ligga inom ramen för de övriga åtgärder som utredningen föreslår. Om man skall gå vidare i riktning mol mera direkta berednings­former är däremot mycket tveksamt. Demokratiutredningen vill inte föreslå all något särskilt lagreglerat institut för kommunal folkomröstning eller and­ra dylika opinionsundersökningar införs.

Ett beslut av kommunfullmäktige att anordna en rådgivande kommunal


 


Prop.1975/76:187                                                    167

folkomröstning i valnämndens regi blir enligt utredningen olagligt. Men om en opinionsundersökning av i stort sett samma karaklär beslutas under delvis andra former och beteckningar möter inga rättsliga hinder. Kom­munernas slora frihel alt själva välja former för beredningen av ärenden ger således möjlighet för en kommun att fatta beslut om en omröstning som reellt inte skiljer sig från vad man kallar kommunal folkomröstning. 1 praktiken är rättsläget därför i viss mån oklart. För att oklarheten skall undanröjas föreslår utredningen en föreskrift om att fullmäktige resp, lands­ting fär inhämta synpunkler frän medlemmar av kommunen eller lands­tingskommunen som ett led i beredningen av ett ärende. Därvid skall om så behövs valnämnden kunna anlitas, om inle nämndens uppgifter i övrigi hindras därigenom,

1 särskilda undanlagsfall skall enligt utredningen upplysningar kunna in­hämtas genom rådgivande omröstningar. Med hänsyn lill svårighelen att bedöma storieksordningen och karaktären av problemen synes det lämpligt alt i övrigt lämna formerna öppna. Det bör klart markeras att ansvaret för valet av beredningsform ankommer pä fullmäktige resp. landstinget. Härigenom vill demokratiutredningen understryka vikten av att beslut om opinionsundersökningar inte bör ingå som något normalt led i berednings­processen. Det bör endast tillgripas i sällsynta undantagsfall. Det förutsätts, att fullmäktige och landsting i alla beredningssammanhang är ytterst noga med att iakttaga regler som tryggar medborgarnas krav på rättstrygghet, likställighet och integritet. Reell möjlighet att delta för alla som anmodas alt yttra sig, garanlerad rätt till anonymilet, och rätt till en jämbördig in­formation är exempel på några grundläggande förutsättningar,

8.3 Kommunallagsutredningen

De uppgifter som enligt vad utredningen om den kommunala demokratin föreslår skall kunna anförtros ät kommundelsråd och andra lokala organ är enligt kommunallagsulredningen av sådan art att föreskrifter därom kan ges i reglementen. Motsvarande gäller i fråga om de lokala organens ar­betsformer. Pä dessa punkter förutsätter förslaget inte lagstiftning.

Kommunfullmäktige kan, säger kommunallagsulredningen, i sin arbets­ordning föreskriva att förslag från kommundelsorgan skall tas upp till be­handling i fullmäktige, dvs. att förslag frän dessa organ liksom förslag från kommunstyrelsen och övriga nämnder skall ha ovillkorlig anhängighels-verkan. Förslaget att kommunfullmäktige skall avgöra om koirimundels-organen skall ha initiativrätt hos fullmäktige föranleder därför inte något lag­förslag från kommunallagsutredningen.

Kommunallagsulredningen anser det inte nödvändigt att i lag närmare definiera kommundelsorganen eller att ge dem en särskild benämning. Varje kommun färsjälv faslstiilla benämningen med hänsyn till organens funktion. Del är enligt ulredningens mening därför lillräckligi alt av lagen framgår


 


Prop. 1975/76:187                                                   168

att kommundelsorgan kan finnas i kommun, I en bestämmelse härom bör anges alt kommunfullmäktige kan tillsätta särskilda organ sorn har lill upp­gift all företräda invånarna i del av kommunen i angelägenheler sorn rör kommundelen.

Kommunallagsutredningen tar härefter upp frågan om kommunala folk­omröstningar och opinionsundersökningar. I enlighet med förslaget från ut­redningen otn den kommunala deinokralin föreslår kommunallagsutred­ningen en beslämmelse som klargör att kommunfullmäktige och landsting som ett led i beredningen av ett ärende kan inhämta upplysningarom kom­munmedlemmarnas synpunkter i frågan. Det är därvid tillräckligt, säger utredningen, att det framgår av tnotiven att synpunkler kan inhämias även genom omröstningar.

8.4 Remissyttrandena

8.4.1 AUmänna synpunkter

Remissinstansema ser i allmänhel positivt på demokratiutredningens in­ställning att del bör ankomma på kommuner och landstingskommuner alt själva välja lämplig väg när det gäller att förbättra kontakterna rnellan kom­munerna och medborgarna. De tre altemativ som utredningen anger är dels fördjupad kommunikation via partier, andra folkrörelser, sarnmanslut-ningar och lokala grupper dels lokala organ, dels omröstningar och opi­nionsundersökningar. Även 0111 olika remissinstanser betonar värdet av olika vägar olika starkt kan vissa tendenser urskiljas. Den övervägande delen av remissinstanserna understryker de politiska partiernas roll och värdet av att kommuner och landstingskommuner underiättar de lokala partior­ganisationernas verksamhel. När det gäller förändringar i den kommunala organisationen som syftar lill inrättande av lokala organ är en stor del av remissinstanserna tveksamma. Många betonar de svårigheter av olika slag som kan vara förenade med kommundelsråd eller institutionsstyrelser. En mindre del av den kommunala remissopinionen tillstyrker dock mer ore­serverat inrättande av antingen kommundelsråd eller lokala styrelser, I fråga om omröstningar och opinionsundersökningar finns en stor tveksamhet mot en utbredd användning av sådana former för medborgarinflylande. Mindre delar av remissopinionen tillstyrker utredningens förslag eller tar bestämt avstånd frän varje form av omröstningar.

Utöver de tre huvudalternativ som utredningen diskuterar har ett mindre anlal remissinstanser även tagit upp vissa andra vägar för att skapa större kontaktytor och för att stärka kontakterna med kommunernas olika delar.

Länsstyrelsen i Västernorriands län anser all förtroendevalda kontaktmän som funnits sedan en lid inom omsorgsstyrelsens verksam hetsområde bör prövas i större utsträckning.


 


Prop.1975/76:187                                                    169

Oskarshamns, Hultsfreds och Orusts kommuner framhåller betydelsen av regelbundna informationsmöten i konimundelarna, där medborgarna kan ställa frågor och framföra synpunkter till förtroendevalda. Marks kommun anser att kommundelsmöten bör hållas i varje kommundel eller ort av be­tydelse minst en gång under valperioden.

KDS och kristen demokratisk ungdom förordar reglebundel anordnade kom-mundelsstämmor. Till dessa inbjuds alla invånare i kommundelen. Där­igenom kan kommunen stimulera till ett brett lokalt intresse för de kom­munala frågorna, anser dessa organisationer.

Linköpings kommun förordar även stöd till stads- och kommunddsför-eningar som tillkommit på frivillig grund.

8.4.2 Partier och andra folkrörelser

Betydelsen av att förbättra partiernas arbetsmöjligheter betonas av fiertalet remissinstanser. I regel behandlas frågan ganska allmänt. Men genomgående förklarar sig landstingskommuner och kommuner beredda att satsa iner resurser på att ta fram underlag, ge utrymme för partiaktiviteter och i övrigi underlätta partiernas arbete.

Nordmalings kommun anser att det för mindre kommuner är lämpligast att vidareutveckla den reformväg som syftar lill fördjupad kommunikation via partier, övriga folkrörelser och sammanslutningar.

Norrköpings kommun understryker partiernas uppgift att förmedla åsikter och uppfattningar till de förtroendevalda. Karlskrona kommun betonar sam­ordningen mellan kommunens och partiernas information. Åstorps kommun understryker vikten av all partierna får bättre inöjligheter via partistödet alt föra ul information till medborgama, 1 den information som kommunerna i dag själva ger ut är det enligt kommunen ofta svårt att fä en klar bild av vilket parti eller vilka partier som har det politiska ansvaret, Alvesta kom­mun framhåller att en meningsfull debatt förutsätter att det finns alternativ. Det måste av både majoritet och minoritet uppfattas som ett gemensaint intresse alt få olika alternativ belysta. Inte minst ett väl utformat partistöd är därför enligt kommunen av värde förden komtnunala demokratin. Svens­ka koniinunjörbundei anser att tyngdpunkten i strävandena bör läggas vid alt ge partierna ökade möjligheter alt vidga medborgarkontakterna,

Demokratiulredningens rekommendation att kommuner och lands­tingskommuner skall tillhandahålla faktamaterial som kan utnyttjas i par­tiarbetet understryks av bl, a, universiieiskanslersämbelei samt Hallands, Jön­köpings och Blekinge läns landstingskommuner.

Reaktionen på utredningens principdiskussion och rekommendationer i fråga om folkrörelserna är överlag positiv. Remissinstansema anser att det är väsentligt att intressera det lokala föreningslivet för de kommunala frå­gorna. Svenska kommunförbundet uttalar sig positivt om en utveckling av


 


Prop.1975/76:187                                                    170

det samarbete mellan kommuner och folkrörelser som redan etablerats pä många håll. Bland de folkrörelser som yttrat sig är inställningen myckel positiv till utredningens förslag, Degerfors. Lindesbergs och Pajala kommuner anser att slörre klarhet behövs i fråga om hur de praktiska kontakterna med föreningslivet skall ske.

En mindre del av remissinstansema framhåller även som sin mening att ett långt utvecklat system med remissförfarande och sainråd kan få ne­gativa effekter på effektiviteten, Vaggeiyds. 0.\elösunds, Linköpings, Eda, Tranås och Kalix kommuner anser att det föreligger risk för tungrodd ad­ministration. Kungälvs kommun och Föreningen Sveiiges kommunala föivalt-ningsjurister anser med hänsyn lill risken för fördröjning all endast principiella frågor bör tas upp i referensgrupper och bli föremål för remissförfarande, Hultsfreds kommun är positiv lill ett utökat retnissförfarande och anser med hänvisning till risk för byråkratisering och förlängd behandlingstid att frågan bör avgöras från fall till fall.

Ett litet antal remissinstanser tar upp vad ökade insatser för att underlätta folkrörelsernas deltagande kan betyda från principiell och praktisk synpunkt för partierna, Karlskrona kommun anser att remissförfarande inte bör fö­rekomma lill intressegrupper "såvitt inte särskilda förutsättningar förelig­ger", Mörbylånga kommun anser att del finns risk för att den representativa demokratin urholkas. Årjängs kommun är synneriigen tveksam till ökat in­fiytande genom utvidgat remissförfarande, konferenser med intresseorga­nisationer, tillskapande av kommundelsråd m. m. Del måste enligt kom­munen ankomma på de politiska partierna att via sina förtroendevalda ka­nalisera de åsikter som finns bland organisationer och enskilda,

Landsiingsförbundet anser att åtgärderna i första hand bör inriktas på de politiska partierna, konferenser m. m. Förbundet förordar viss återhållsamhet med permanenta samrådsorgan.

Socialdemokratiska kvinnojörbundet anser all intressegruppers inflytande främst bör kanaliseras den politiska vägen. Kommunalt förtroendevalda i olika föreningar kan utgöra kontaktpersoner. Förbundet förordar därför för­siktighet med att inrätta organ som är direkt knutna till intressegrupper.

Folkrörelserna är genomgående positiva till ett ökat deltagande i kom­munala frägor. De tillstyrker remissförfarande, konferenser, muntliga samråd m. m. ABF och Kooperativa förbundet understryker betydelsen av all folk­rörelserna fär tillgång till faktamaterial. Förbundet vi unga och Sveriges kristna ungdomsråd understryker betydelsen av alt organisationerna lär god lid på sig och att diskussionsmaterialet är överskådligt och pedagogiskt utformat.

Några folkrörelser tar upp frågan om huvudmannaskapet för olika verk­samheter. Folkparkernas centralorganisation saknar i betänkandet ett prin­cipiellt resonemang om möjligheterna för folkrörelser att överta ansvar och drift av viss kommunal verksamhet. Folkets husföreningarnas riksorganisation anser att huvudmannaskapet för så många verksamheter som möjligt bör läggas hos folkrörelserna, Riksidrottsförbundet anser all idrotten sä långt möj-


 


Prop.1975/76:187                                                    171

ligt själv skall svara för idrotts- och friluftsliv, dock med avsevärt stöd - ekonomiskt och i övrigi - från kommunerna.

Folkparkernas ceniralorganisalion påpekar att samrådsorgan inte får leda lill all naturliga kontaktytor mellan olika organisationer och de studieförbund till vilka de är anslutna försvagas. Det får heller inte leda till att verksamheien övertas av den kommunala förvaltningen,

lOGT-NTO påpekar alt de s. k. ungdomsråd som tidigare inrättades för alt tillgodose ungdomens fritidsliv efter hand har utvecklats till kommunala organ. Därmed har nya behov av verkliga samrädsorgan uppstått.

Kooperativa förbundet betonar de kommunala konsumeninämndernas roll. Till dessa nämnder bör referensgrupper med folkrörelseanknytning knylas,

Sveriges kristna ungdomsråd förordar att ett kommunall organ, lämpligen fritidsnämnden ges i uppdrag alt svara för kontaktema med folkrörelserna,

5'v(?/'(ges,//'//cy/-A:oraV anser att det bör inrättas ett särskilt kontaktorgan för all etablera ett fast samarbete mellan de kristna samfunden och kommu­nerna. Ett sådant organ skulle kunna sammanträda ett par gånger årligen, Sveriges frikyrkoråd anser även all informationskonferenser bör anordnas för folkrörelsernas funklionärer.

Stålens kuhurråd framhåller att insatser av teater- och musikgrupper och grupper som arbetar med foto, film, bild och ulställningsverksamhet bör kunna spela en viktig roll för all göra den kommunala demokratin mer levande. Kommunernas kulturpoliliska insatser får därigenom ytterligare en motivering -alt bidra till den kommunala debatten. Ekonomiska resurser, lokaler och utrustning för kulturell verksamhel blir förutsättningar för att aktivera debatten.

Socialstyrelsen understryker betydelsen av att utveckla dialogen med grup­per som är beroende av verksamheter inom socialvården samt hälso- och sjukvården, t, ex, handikapp- och pensionärsorganisationer.

Folkrörelsernas möjligheter att iriedverka i uppsökande verksamheter lill resurssvaga grupper behandlas bl, a. av socialstyrelsen som ställer sig positiv till sådan verksamhet som inriktar sig pä organisationernas medlemmar. Styrelsen anser dock att organisationema inte kan överta de sociala och medicinska myndigheternas ansvar, vilkel gäller alla medborgare. MS-för­bundet betonar handikapporganisationernas roll och anser alt nya former för ekonomiskt stöd mäste övervägas.

Invandrarverket föreslår att flera olika vägar prövas för samarbete med folkrörelserna. Verket föreslåratl ett invandrarråd knyts lill det kommunala organ där invandrarfrågorna förankrats, t.ex. kommunstyrelsen, informa­lionsnämnd eller invandrarnämnd. Utfrågningar eller enkäter kan anordnas antingen med representanter för olika nationaliteter eller i speciella frågor. Sveriges hantverks- och induslriorganisalion (SHIO) anser att även andra or­ganisationer än folkrörelser bör uppmärksammas och framhåller SH10:s 400 hantverks- och industriföreningar. För närvarande informeras företag med mer än 50 anställda genom informationssystemet "Företag - samhälle".


 


Prop. 1975/76:187                                                   172

För mindre företag bör informationen enligl SHIO gå över företagens or­ganisationer.

Ett litet anlal remissinstanser har behandlat kontakterna mellan kom­muner och lokala opinionsgrupper. Kungsbacka kommun anser att del är viktigt all även lokala opinionsgrupper och andra sammanslutningar erhåller en fullgod information i sådana frägor som särskilt intresserar dem. Deras synpunkter bör kanaliseras till de förtroendevalda, så all deras krav kan vägas mol varandra och mot andra krav. Tranås kommun påpekar alt partierna måste få sådana ekonomiska resurser att de kan utöka kontaktverksamheten till olika lyper av aktionsgrupper t, ex, byalag.

Västerviks kommun är tveksam till att bygga ul kontaktytor med tillfälliga lokala opinionsgrupper. Dessa grupper har enligl kommunens erfarenhet begränsade möjligheter att bidra med allmängiltiga och konstruktiva förslag med hänsyn till alt de oftast grundar sin verksamhet pä mycket speciella intressen och till att de ofta saknar den överblick som fordras för att väga olika önskenvål mol varandra.

8.4.3 Övergripande kommundelsorgan

Praktiskl laget alla remissinsianser instämmer i deinokratiutredningens mening alt kommundelsorgan (kommundelsråd) skall vara frivilliga och att kommunema själva skall bestämma arbetsformerna, Remissbilden är i övrigt mer splittrad än i fiertalet andra frågor. Flertalet remissinstanser tillstyrker fortsatt försöksverksamhet men i övrigt är remissopinionen delad. En relativt stor grupp av remissinstanserna redovisar en markerat tveksam inställning lill lokala organ och anför som grund för detta en rad skäl av principiell och praktisk natur. En annan relativt stor grupp av remissinstanser förordar mer långt gående allernaliv genom all råden enligt deras uppfattning bör ges förvaltande uppgifter, utses i direkta val m. m.

Ett fåtal landstingskommuner har berört frågan, Stockholms läns lands­tingskommun anser alt för vissa av landstingskommunens verksamheter kan en decentraliserad förvaltning i form av lokala organ vara tiiöjlig. Exempel på delta är hälso- och sjukvårdsnämndens lokala förvaltning. Det är naturligt att i frågor med lokal anknytning inhämia kotnmunernas synpunkter, 1 en reservation till Göteborgs och Bohus läns landstingskommuns yttrande fö­reslås alt del s, k, primärvårdsområdet las som utgångspunkt för en mer decentraliserad förvaltningsorganisation. Enligl reservationen ses en politiskt vald styrelse för primärvårdsområdel som ett alternativ till instiiutionssty-relse och kommundelsråd. En modell där styrelsen även lär vissa sam­arbetsuppgifter mellan kommun och iandstingskominun bör enligl reser­vationen utvecklas och prövas i försöksverksamhet.

Vissa av de kommuner som är tveksamma till kommundelsråd anser att de uppgifter som organen skulle kunna ha i stället bör handhas av de lokala partiföreningarna. Lokala kommunala organ kan enligt deras mening


 


Prop. 1975/76:187                                                  173

även splittra den politiska ledningen och förstärka motsättningarna mellan olika kommundelar. Synpunkter med den inriktningen har framförts av bl. a, Sundbybergs, Älvkarleby, Alvesta, Hagfors, Sandvikens, Osby och Eskilstu­na kommuner. Avesta kommun anser all det lokala inflytandet i stället skall tillgodoses genom att de politiska partierna i sina nomineringar tar hänsyn lill behovei av företrädare inom kommunens olika delar.

En grupp av framför allt mindre och medelstora kommuner anser att kommundelsorgan kan vara lämpliga i kommuner med stor yta eller stor befolkning men alt del för deras egen del knappast är aktuellt att inrätta kommundelsråd. Bland dessa kommuner finns Alvesta, Håbo, Emmaboda, Vaggeiyds, Tingsryds, Tomelilla, Mörbylånga, Skara, Munkfors, Vindelns, Vännäs, Åijängs. Stoijbrs och Arboga kommuner. Gislaveds kommun anser att försöksverksamhet kan vara aktuellt i kommuner med 50-60 000 invånare. Robertsfors kommun anser att frågan om kommundelsorgan inte har direkt aktualitet i små kommuner, efiersom den geografiska spridningen av man­daten ger de flesta orter representation.

En annan grupp kommuner som ställer sig tveksamma till kommun­delsråd gör det framför allt av effektivitetsskäl. Sölvesborgs. Torsby. Örn­sköldsviks och Lunds kommuner anser att en sådan organisation leder till en ökad belastning på förvaltningen och medför risk för byråkrati och för­dröjning, Värnamo kommun anser att sädana organ kan leda till en olycklig uppdelning av den kommunala förvaltningen. Halmstads kommun anser att de kan föranleda kompetenskonfiikter.

Åstorps kommun avvisar kommundelsråd med motiveringen att de inte kommer att få den överblick som är nödvändig för att man skall kunna göra de prioriteringar som är bäst för kommunen i dess helhet. Söderhamns kommun ställer sig tveksam till kommundelsråd, eftersom de lätt kan upp­levas som en fullmäktigeförsamling för en dd av kommunen och pä det sättet motverka demokratiutredningens rekommendation att kommunfull­mäktiges Slällning bör stärkas.

Några av de kommuner som har bedrivit försöksverksamhet med kom­mundelsråd redovisar en relativt tveksam inställning. Jönköpings kommun anför mot bakgrund av sina erfarenheter att kommunen intar en något mer restriktiv hållning till lokala organ än utredningen. Enligt kommunen har det varit svårt att finna meningsfulla uppgifter åt de råd som inrättats i Jönköping, Enligt Eksiö kommun har erfarenheterna av en försöksverk­samhet med kommundelsråd i kommunen varit negativa.

Svenska kommunjörbundei understryker frivilliglinjen beträffande lokala organ. Förbundet pekar på alt erfarenheterna av de kommundelsorgan som hittills inrättats visar alt kommundelsorganen haft obetydliga kontakter tned politiska partier, övriga folkrörelser och organisationer. Förbundet finner att kommundelsorgan som fungerar vid sidan av de opinionsbildande or­ganisationer som har att ta ett samlat ansvar för hela kommunområdet kan bli till mer skada än nytta vid uppbyggandet av en fungerande kommunal


 


Prop.1975/76:187                                                                 174

demokrati, Kommundelsorganen kan vidare medföra att beslutsprocessen fördröjs.

Ett mindre antal kommuner haren negativ attityd till kommundelsorgan utan att det klart framgår om de avstyrker demokratiulredningens förslag om fortsatt försöksverksamhet, Hallsbergs. Hedeniora och Krokoms komnni­ner anser sålunda att kommundelsorgan ej bör förekomma, Arjeplogs kom­mun anser att del inte föreligger lillräckliga motiv för inrättande av kom­mundelsråd, om man istället får en ökad aktivitet inom partierna och ett vidgat dellagande frän folkrörelserna. Boxholms kommun anser alt ett syslem med kommundelsorgan inte är förenligt med en representativ demokrati, Kiruna kommun anser att det med nuvarande förutsättningar i lagstiftning m, m, inle finns tillräckligt meningsfulla uppgifter för kommundelsorgan,

Länsslyrelsen i Malmöhus län anser att övervägande skäl talar mot kom­mundelsorgan, Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det föreligger risk för all kommundelsorganen får karakiären av "diskussionsklubb" vilket medför svårigheter alt hälla intresset vid liv.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet påpekar att kommundelsråd kräver re­surser och medför risk för "bypolitik". Som en negativ följd ser förbundet även att skiljelinjerna mellan partierna blir mindre klara.

Sammanlagt ett ljugotal remissinstanser avstyrker utredningens förslag om fortsatt försöksverksamhet med kommundelsorgan. Till dem hör Ös-tergöilands läns landstingskommun och länsslyrelsen i Kronobergs län samt Sö-derlälje. Nyköpings, Oxelösunds. Linköpings. Motala. Norrköpings. Åtvida­bergs. Alvesta. Lessebo. Torsås. Kristianstads. Helsingborgs, Landskrona, Ly­sekils. Hällefors. Surahammars och Lycksele kommuner.

Oskarshamns komnunt avvisar bestänit lagregler om kommundelsråd och den politiska sammansättningen i sädana råd. Förutom alt kommundelsråd lätt leder till kompetenskonflikter i förhållande till de ordinarie nämnderna innebär systemet enligt kommunen en påbyggnad av den kommunala för­valtningen som i många avseenden försvarar verksamheien och gör den svår att överblicka. Kommunen framhåller i stället betydelsen av regel­bundna informationsmöten i kommundelarna där medborgarna kan fram­föra frågor och synpunkter till de förtroendevalda.

En stor grupp remissinstanser, främst kommuner, anser att kommun­delsorganen bör ges mer långtgående uppgifter, alt deras sammansättning bör avspegla den politiska strukturen i kommundelen och att de bör väljas i direkta val, 1 allmänhet anser dessa reniissinstanser all kommundelsor­ganen bör vara frivilliga, Sigtuna kommun anser dock all de bör vara ob­ligatoriska men ati kommunen bör bestämma arbetsformerna, Enligl cen­terns k\innotörbundhör kommundelsorgan finnas i alla kommuner. Om kom-mundelorgan inrättas borde finnas i hela kommunen,anförce/»e/'/7s ungdoms­jörbund.

I Skövde kommun finns fem kommundelsråd. Kommunen anseratt deras verksamhet har varit värdefull och alt den bör vidareutvecklas. Utredningens


 


Prop. 1975/76:187                                                  175

förslag om ökade uppgifter och resurser för kommundelsorganen tillstyrks av Sigtuna. Uppsala och Umeå kommuner.

Centerns ungdonislörbund förordar alt en möjlighet införs att ge kommun­delsorganen en omfattande beslutanderätt i frågor som rör kommundelen. Utvecklingen mot en ökad seklorisering har enligt statskontoret gjort del svårare för den enskilde att orientera sig i den kommunala verksamheten. Statskontoret anser därför att det bör vara möjligt att delegera beslutanderätt i ärenden som rör kommundelen från kommunallagsreglerad nämnd till kom­mundelsorgan,

■ Botkyrka. Huddinge. Nacka, Tyresö. Vaxholms. Vallentuna. Strängnäs. Vet­landa. Kalmar. Vimmerby. VeUinge, Göteboigs. Uddevalla. Borås. Vara. Vans­bro. Åre och Umeå kommuner samt folkpartiets kvinnoförbund och moderaia saniUngs/iartieis kvinnoförbund anser att kommunddsorganen bör kunna ges förvallande uppgifter, Huddinge och Umeå kommuner anser att motsvarande bör gälla i frågaom verkställighetsuppgifter, Kommundelsorganens uppgifter • bör enligl Dandeiyds kommun avse endast rådgivning och information. Enligt Huddinge, Uppsala. Göteborgs och Umeå komnniner bör kommundelsorgan kunna ulgöra slyrelse för kommunal anläggning i kommundelen,

1 Haninge kommun har frägan om s. k, kommunddsnämnder utretts. Förslag om försöksverksamhet har lagts fram som innebär att kommun-delsnämnder byggs upp med stöd av möjlighelen att inrätta dels sociala distriktsnämnder, dels särskild styrelse för grupper av institutioner inom den sociala dislriklsnämndens geografiska område. Vidare förutsätts att samma personer väljs att utgöra såväl social distriksnämnd som styrelse förde inom området befintliga institutionerna. Den gemensamma slyrdsen har dä möj­ligheler att dels samordnat utöva de beslutsfunktioner som inryms i be­stämmelserna om institutionsstyrelse och social dislriktsnämnd och dels fungera som rådgivande och beredande organ inom området i övriga frågor av specifikt lokalt intresse,

Haninge kommun anseratt utredningen borde ha prövat möjligheten att medge att lokala nämnder inrättas utan att konflikt uppstår med det odelade ansvarets princip, Enligl kommunen kan man länka sig en ny typ av fa­kultativa nämnder med samma befogenheter som andra sådana nämnder utan befogenhet att göra framställningar hos kommunfullmäktige. Dessa nämnder skulle i praktiken kunna underordnas en central niimnd och funge­ra p;i grundval av delegation från denna. Kommunen anser alt frågan bör upptas till prövning i anslutning till bl, a, försöksverksamheten med in­stitutionsstyrelser,

Kommundelsorganen bör enligt Vimmerby kommun ha en sådan politisk för­ankring alt de kan sägas avspegla den politiska strukturen i kommundelen. Av samma mening är Botkyrka. Vallentuna, Strängnäs, Ljungby, Vetlanda. Svalövs. VeUinge, Göteborgs. Uddevalla, Borås, Ulricehamns. Vara och Vansbro kommuner. Upplands-Bro kommun anser däremot alt det inte bör vara möjligt att låta ett kommtjndelsorgan avspegla Kommundelens politiska struktur.


 


Prop.1975/76:187                                                   176

Direkta val till kommundelsorganen förordas av Nacka. Tyresö och Åre kommuner samt centerns ungdomsförbund. Strängnäs, Vetlanda. Uddevalla, Vara och Vansbro kommuner förordar försök med direkta val. På sikt bör enligt Vallentuna, Tierps, Uppsala. Vetlanda, Uddevalla. Borås och Umeå kommuner kommundelsorganen utses genom direkla val. Övergångsvis kan indirekta val accepteras, anför Vindelns och Vännäs kommuner. Förulsätt­ningama för direkta val bör dock undersökas närmare. Cements kvinnoför­bund anser ocksä alt indirekta val kan vara tänkbara under en övergångs­period. Detta förutsätter dock att kommundelsorganen ändå ges en sådan sammansättning all de återspeglar den politiska strukturen i kommundelen,

Sollentuna kommun delar utredningens uppfattning att kommundelsorga­nen bör utses av kommunfullmäktige.

Länsslyrelsen i Örebro län anser att ledamöterna i kommundelsorganen bör ha anknytning till kommundelen och att föreskrift därom bör ges i lag. Kommundelsorganen bör ha förankring i kommunstyrelsen, anför Dals-Eds kommun. En av ledaniöterna i varje kommundelsorgan bör därför också vara ledamot i kommunstyrelsen. Representanter för kommundelsorganen bör enligt Göteborgs kommun ha rätt att vara närvarande vid facknämndernas sammanträden.

De konkreta rekommendationer som utredningen lagt fram om kom-munddsrådens praktiska arbete behandlas av relativt fä remissinstanser. Ulredningens rekommendation om att kommundelsorganen i de kommuner där de inrättas bör ges ökade uppgifter och utökade resurser i förhållande lill vad som vanligen varit fallel tillstyrks av de remissinstanser som yttrar

sig.

Utredningens rekommendation att kommunerna bör ges rätt att ange i reglemente att kommundelsorgan skall kunna anhängiggöra frågor i kom­munfullmäktige tillstyrks av fiertalet kommuner som yttrat sig i frågan. Avvikande mening redovisas av Skövde.Sigtuna och Örebro kommuner. Skövde kommun anseratt ärenden i försia hand bör anhängiggöras via styrelser och nämnder, partiorganisationer och ledamöter i fullmäktige, Stockholms kommun anser all del kan ifrågasättas om fullmäktige enligl gällande lag frilt kan besluta alt kommundelsorgan skall tillerkännas initiativrätt trots att de inte kan anses vara nämnder. Kommunen anser att en sådan lolkning är en ändring i sak av rättsläget.

Rekommendationen att kommunerna i reglementen bör ange alt vissa frågor skall och andra bör remitteras till kommundelsråden tillstyrks av Umeå kommun. Kommunjörbundei anser an utredningen borde ha belyst var­för kommundelsorganen där de inrättats inte redan i dag har den ställning i remissarbetet som utredningen rekommenderar,

Rekomniendationen att kommundelsorganen bör bestå av 15-20 leda­möter i större områden tillstyrks av fiertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. Vissa avvikande meningar kan dock noteras, Täby koininun anser att anlalel är onödigt stort och Örkettjunga kommun ifrågasätter om kom-


 


Prop. 1975/76:187                                                   177

mundelsråden kan bli funktionsdugliga med sä många ledamöter. Örebro kommun anser att bedömningen hell bör tillkomma kommunfullmäktige. Svenska kommunjörbundei har ingen erinran mol utredningens rekommen­dation.

8.4.4 Lokala styrelser vid kommunala institidloner

Flertalet remissinstanser tillstyrker fortsatt försöksverksamhet med in­stitutionsstyrelser enligt demokratiutredningens förslag. Till dessa remiss­insatser hör Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. De er­farenheter som hittills kunnat göras talar dock enligt Landstingsförbundet i huvudsak mot institutionsstyrelserna.

Hallsbergs kommun anser att det med hänsyn till behovet av att öka antalet förtroendeuppdrag är lämpligt att inrätta lokala styrelser vid kom­munala institutioner. Sandvikens kommun anser att institutionsstyrelserna bör ha goda förutsättningar att stimulera den demokratiska processen. Bor­länge kommun anser att försöksverksamhet med institutionsstyrelser bör be­drivas. I det syftet har Boriänge kommun startat en försöksverksamhet med institutionsstyrelser förbi. a. daghem, ålderdomshem och idrottsanläggning­ar som lett till att närmare 300 nya människor engagerats i de kommunala beslutsprocesserna. Kommunen anför att det är fullmäktiges förhoppning att verksamheten kommer att leda till att kommuninvånarna ges en möj­lighet att mer direkt föra fram synpunkter och krav till de förtroendevalda.

Finspångs kommun anser att de hittills vunna erfarenhelerna av försöks­verksamhet med institutionsstyrelser i Finspång tyder på att tanken med institutionsstyrelser är riktig.

Väsieiviks kommun anser att institutionsstyrelser bör få konkreta frågor att arbeta med. Detta bör enligt kommunen öka motivationen lor styrel­seledamöterna. Styrelsen kan utgöra en bra kontakt mellan gästerna på en institution, deras anhöriga och den centrala nämnden. En lokal idrottsplats­styrelse kan förmedla kontakten mellan brukare och fritidsnämnd.

Många av de remissinstanser som tillstyrker ger dock uttryck för tvek­samhet. Tveksamheten motiveras framför allt av att det finns risk för splitt­ring av den kommunala förvaltningen med minskad effektivitet som följd. Många pekar på svårigheter vid budgelbehandling och när del gäller att urskilja ansvar och kompetens. Ett annat skäl för tveksamhet är att an­svarsområdet kan bli alltför litet för att verksamheten skall bli meningsfull. För det tredje anför många remissinstanser att de anställdas och nyttjarnas roll är ofullständigt utredd. Många remissinstanser anser sig ha svårt att acceptera utredningens modell med enbart kommunall förtroendevalda som ledamöter i styrelserna.

Effektivitetsaspekten tas upp av bl. a. Stockholms läns landstingskommun, som understryker att inrättandet av institutionsstyrelser eller liknande organ

12 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 186


 


Prop,1975/76:187                                                    178

inte får medföra en ytterligare tidsfördröjning. Huvudlinjen måste därför vara att dessa styrelser skall fungera som beslutsorgan.

Bollnäs kommun förordar en lagändring som ger möjlighet att lägga större konkret ansvar på institutionsstyrelser utan all de behöver bli fristående nämnder. Ljungby kommun anser alt vissa beslutsfunktioner bör överföras från den centrala nämnden till lokalstyrelserna. Beslutsfunktionen bör fö­renas med budgetansvar. Kommunen framhåller även betydelsen av att den centrala nämnden formulerar de långsiktiga målen och fastställer verk­samhetsplaner. Flerårsbudgeten bör enligt kommunen bli gmndläggande i samspelet mellan den centrala nämnden och den lokala styrelsen. Länsslyrelsen i Siockholms län framhåller att det är de medmänskliga aspek­terna som ligger i förgrunden. Vid vissa vårdinstitutioner är del sålunda av betydelse att klienter och patienter får tillfälle att till en lekmanna­styrelse framföra synpunkter på exempelvis värden, kostförhållandena, ser­vicen, fritiden, förslröelsemöjligheterna, lerapiverksamheten etc. Utredning­ens förslag innebäratt försöksverksamheten skall fortsätta ulan lagreglering, vilket medför att institutionsstyrelserna även fortsättningsvis blir fristående fakultativa nämnder. De skall således inte utgöra underorgan till den nämnd som institutionen sorterar under, vilket i det praktiska arbetet medför öm­tåliga gränsdragningsproblem mellan lokalstyrelsen och den centrala nämn­den. Länsstyrelsen anser för sin del att man bör sträva efter en konstruktion där lokalstyrelsen skall vara underordnad facknämnden och inle heller ha befattning med budget och ekonomi.

Torsby och Kungälvs kommuner anser att styrelserna kan vara värdefulla som informations- och kontaktorgan men pekar på svårigheter i att tilldela dem förvaltningsuppgifter. Liknande synpunkter anförs av Eskilstuna kom­mun. Tyresö och Vara kommuner anser att institutionsstyrelser kan vara ett komplement till kommundelsorgan. Katrineholms kommun anför stor tvek­samhet men förordar institutionsstyrelser framför kommundelsorgan.

Upplands-Väsby, Trelleborgs, Örnsköldsviks, Umeå. Krokoms och Kalix kommuner anser att institutionsstyrelserna kan leda till splittring av för­valtningen, kompetenskonflikter och minskad effektivitet.

Upplands-Bro kommun understryker att nämndernas ansvar inte får ur­holkas. Landskrona kommun anser att institutionsstyrelser kan leda till en svårhanteriig förvaltning och förordar därför ytterligare försök och diskussion i partierna. Åstorps och Lysekils kommuner anser att institutionsstyrelser i vissa fall kan vara lämpliga men att det gäller att se till att inte antalet blir oproportioneriigt stort.

Örebro läns landstingskommun anför tveksamhet mot institutionsstyrelser med hänsyn till att tendensen går från institution mot funktion när det gäller att organisera förvaltningen. Skaraborgs läns landsUngskommun anser att frågan om försöksverksamhet bör vara beroende av organisationsformen och Sambandet med personalinflytandet. Hallands läns landsUngskommun på­pekar att det f n. fordras statligt godkännande för att inrätta institutionssly-


 


Prop. 1975/76:187                                                   179

relser inom gymnasiesektorn. Sollentuna och Surahammars kommuner anser alt frågan behöver övervägas ytterligare.

En allmänt kritisk inställning redovisas av Eslövs, Höörs, Ystads. Munkfors, LJusnarsbergs, Dals-Eds, Emmaboda och Örebro kommuner. De motsätter sig emellertid i regel inte fortsatt försöksverksamhel men ifrågasätter behovet och anser det vara oklart vilka uppgifter som skall ligga på styrelserna.

Vissa remissinstanser betonar att ansvarsområdet måste vara tillräckligt stort.

Socialstyrelsen anseratt redovisningen av pågående försöksverksamhet inte gör det troligt att det föreligger tillräckligt beslutsutrymme vid ålderdoms­hem och daghem. Basen för det politiska ansvarsutkrävandet är att det föreligger sådana uppgifter. Styrelsen anser därför att även andra alternativ bör övervägas innan ställning tas till de lokalstyrelser som utredningen re­kommenderar. Bl. a. anser socialstyrelsen att institutionsstyrelser med ett bredare ansvarsområde bör övervägas. Socialstyrelsen motsätter sig vidare förändringar som innebär att förtroenderåd vid ålderdomshem får minskade möjligheter att fundera. Enligt socialstyrelsens bedömning finns det starka skäl som talar för att frägan om institutionsstyrelser inom styrelsens verk­samhetsområde övervägs ytteriigare och att även andra altemativ att enga­gera medborgaren i verksamheten prövas. Därvid bör klargöras hur per­sonalens förhållanden påverkas och vad förslagen innebär för de grupper som utnyttjar den aktuella verksamheten.

Gislaveds kommun anser att det måste vara fråga om verkligt stora enheter om särskilda styrelser skall inrättas. Värdet ligger enligt kommunen i att personalinfiytandet och personalinformationen kan förbättras. Värmdö kom­mun anför liknande synpunkter. Årjängs kommun anser det inte vara befogat alt i små kommuner inrätta lokala styrelser vid komniunala institutioner. Antalet institutioner av varje slag är litet och varje institution är inte större än att ansvarig nämnd har grepp om verksamheten.

Avesta kommun avvisar förslaget om försöksverksamhet med motivering­en att om fier förtroendevalda skall engageras måste det ske i uppgifter av väsenilig betydelse. Det anses inte bli fallet i institutionsstyrelser.

Svenska kommunjörbundei tillstyrker utredningens förslag men pekar på en rad problem som enligt förbundet måste lösas. Det gäller gränsdragningen mot den centrala nämnden och samordningen när fiera styrelser inrättas inom samma nämndområde. Andra problem är likställighetskravet i för­hållande till behovet av handlingsutrymme för styrelsen, effekterna på be­slutsprocessen och behovei av ekonomiska och personella resurser. Slutligen pekar förbundet på anknytningen lill de företagsdemokratiska strävandena.

Föreningen Sveriges kommunala föivaUningsjuiister anser att det är svårt att få tankegångarna om lokala styrelser att harmoniera med det odelade an­svarets princip och anför att svårigheter kan uppkomma när det gäller sam­ordningen och kravet på likartad servicekvalitet. Därtill kommer admi­nistrativa problem. Kammarkollegiel anser att det kan finnas risk för att


 


Prop.1975/76:187                                                    180

det uppstår svårigheter för den ansvariga nämnden att leda och ta ansvar för verksamheten. Länsstyrelsen I Västmanlands län pekar på problem i sam­band med avgränsningen till andra organ. SSK-uiredningen anser att de­mokratiulredningen inte har uppmärksammat att en och samma anläggning kan inrymma institutioner som sorterar under olika nämnder och styrelser. Det kan t.ex. gälla en skolanläggning, till vilken föriagts biblioteksfilial, fritidsgärd, sport- och simhall osv, SSK-utredningen föreslår att del prövas om en gemensam styrelse är lämplig även med centralt bibehållen uppdelning på fiera nämnder och styrelser, SSK-utredningen understryker att eventuella lokalstyrelser i skolorna inte skall ta över ansvar som i dag vilar på personal och elever.

Vissa remissinstanser pekar på alternativ eller kommer med egna förslag. Alvsborgs län landstingskommun anser att direktioner för sjukvårdsdistrikt kan ge en bättre lokal förankring. Västmanlands läns landstingskommun anser att en gemensam styrelse bör kunna inrättas för fiera institutioner. Jämtlands läns landstingskommun framhåller tanken på kontaktmän inom inrättning­arna, I detta förslag instämmer även Västernorriands läns landsUngskommun. Landstingskommunen föreslår en försöksverksamhet med förtroendevalda kontaktmän.

Flens kommun anser alt referensgrupper och lokala samrådsorgan kan ut­göra alternativ. Uddevalla kommun erinrar om de s. k. förtroenderåd som finns vid vissa ålderdomshem. Moderata samUngsparilets kvinnoförbund för­ordar ytterligare försöksverksamhet även med förtroenderåd, samrådsgrup­per och distrikisnämnder.

Vaxholms, Nyköpings, Årvidabergs, Sävsjö, Mörbylånga, Helsingborgs, Mel-leriids, HäUefors, Avesta och Kramjörs kommuner avstyrker förslaget om fort­salt försöksverksamhet med institutionsstyrelser.

Flertalet remissinsianser accepterar demokratiulredningens modell i fråga om institutionsstyrelsernas sammansättning. Men många remissinstanser tar upp de anställdas och nyttjarnas roll i institutionsstyrelserna. 1 många fall uttrycks önskemål om att uiredningen i näsla etapp skall överväga även andra alternativ.

Västmanlands läns landstingskommun anser alt de anställda bör vara re­presenterade i styrelserna. Liknande synpunkler framförs av Älvkarleby kom­mun. Statskontoret betonar frågan om serviceulnyitjarnas ställning.

Hudiksvalls kommun anser att de samrådsorgan för ålderdomshem, som finns i kommunen bör utvärderas innan ställning tas till den typ av in­stitutionsstyrelse som utredningen föreslår. Samrådsorganen är sammansatta av förtroendemän, personal och pensionärer.

Upplands-Bro kommun anser alt personalrepresentanter bör kunna adjungeras lill institutionsstyrelserna. Halmstads kommun ställersig frågande inför personalens och "allmänhetens" representation. Arboga kommun anser all både förtroendevalda och företrädare för intressegrupperna bör ingå. Ul­ricehamns kommun anser alt både förtroendevalda och intressegrupper bör


 


Prop.1975/76:187                                                    181

vara representerade men valda av fullmäktige. Järfälla och ÖrkeUjunga kom­muner bilräder inte utredningens uppfaltning om enbart politiskt samman­satta styrelser. Svenska kommunförbundet anser att anknytningen till de fö­relagsdemokratiska strävandena är otillräcklig.

Vissa remissinstanser anför avvikande mening när det gäller vilkel organ som skall utse institutionsstyrelsernas ledamöter. Tingsiyds kommun anser att styrelserna bör väljas av den nämnd som har ansvaret för verksamheten, Lindesbergs kommun anser alt delta kan medverka till att intresse och an-svarskonflikter undviks, Degerfors kommun anför liknande synpunkler.

SACOISR anser att utredningens förslag inte ger något betydande in­fiytande för de anställda. LO varnar för politisk byråkratisering. Frågan kan enligt LO inte avgöras åtskild från frågan om de kommunalanställdas med­bestämmande. Svenska kommunalarbetareförbundet anser alt del inte finns behov av ytterligare en politisk nivä. TCÖ ansluter sig till demokratiul­redningens ståndpunkter men framhäller vikten av alt s. k. blandade organ övervägs förutsättningslöst i utredningens fortsatta arbete. Moderata sam­lingspartiets kvinnojörbund betonar de anställdas och konsumenternas infly­tande, Socialdemokraiiska kvinnoförbundet anför tveksamhet med hänsyn till att gränsen mellan politiskt infiytande och personalinfiytande är oklar. Först när detta utretts kan försöken fortsätta. Ansvarsområdet måste fastställas, I annal fall kan dessa styrelser enligt förbundets mening öka avståndet mellan personal och beslutsfattare, SSU förordar helt politiskt sammansatta styrelser, men förbundet menar också att en försöksverksamhel bör inledas, där folkrörelser med verksamhel som anknyter till institutionen får utse ledamöterna i styrelsen. Det skulle exempelvis kunna gälla pensionärsor­ganisationer för ålderdomshem och handikapporganisationer för vissa andra vårdinstitutioner. Handikappförbundens cenlralkommitté (HCK) tar upp de in­stitutionsboendes situation, HCK anser att en meningsfull rehabilitering förutsätter möjlighet att påverka den enga siluaiionen. De handikappades rikstörbund anser alt de institulionsboende bör ingå i styrelserna.

Riksidrottsförbundet tillstyrker ytteriigare försöksverksamhel med insti­tutionsstyrelser. 1 försöksverksamheten bör enligl förbundet även folkrö­relserna, t. ex. idrottsrörelsen, erhålla representation i vissa institutionssty­relser. Detta skulle enligt förbundet medverka till att folkrörelsearbetet pä ett bättre sätt än för närvarande integreras med samhället i övrigt,

8.4.5 Onirösinlngar och opinionsundersökningar

Den övervägande delen av remissinstanserna delar demokratiutredning­ens negativa inställning till omröstningar. En rad principiella och praktiska skäl anförs mot att omröstningar och opinionsundersökningar blir ett vanligl inslag i den demokratiska processen. Remissinstanserna instämmer enhälligt i utredningens mening all i första hand andra åigärder bör prövas. Flertalet remissinstanser accepterar dock utredningens förslag om lillägg i kommu-


 


Prop. 1975/76:187                                                   182

nallagen för att klargöra rättslägel. Omkring 25 remissinstanser avstyrker utredningens förfaiiningsförslag.

Ett par remissinstanser anser alt en minoritet i fullmäktige eller bland de röstberättigade invånarna i kommundelen bör kunna påfordra omröst­ning. Kristen demokratisk ungdom anser att rådgivande folkomröstning bör kunna anordnas om en tredjedel av fullmäktige eller en Qärdedel av kom­munens röstberättigade invånare så önskar. Moderaia sanUingspanieis kvin­noförbund anser att sådan omröstning bör kunna anordnas om en tredjedel av fullmäktige eller landstinget önskar det. Sjöbo kommun tar ställning mol kommunala folkomröstningar. Om omröstningar ändå skall förekomma bör de enligt kommunen vara beslutande.

Skaraborgs läns landstingskommun pekar på all regler om förfarandet vid omröstningar saknas. Länsstyrelsen i Hallands län påpekar alt ulredningens förslag mäste anses gälla även opinionsundersökningar och omröstningar i endast del av en kommun och att även kommunmedleminar som inte är kyrkobokförda i kommunen kommer att kunna höras.

Stockholms kommun anser att landstingskommun inte bör få anlita val­nämnd föropinionspejling om detta inte medgivits av kommunfullmäktige. Ekerö kommun anser att för den händelse landstingskommunen får befo­genhet att anlita valnämnden är det en självklar sak att landstingskommunen skall bekosta sina omröstningar. Kommunen anser att detta bör anges i lag.

Många remissinstanser uttalar sig starkt kritiskt mot omröstningar utan att direkt avstyrka utredningens förslag. Siockholms läns landsUngskommun pekar t. ex. på de stora svårigheter som är förknippade med genomförande av någon form av kommunal folkomröstning med hänsyn till alt lands­tingskommunens befolkning uppgår till 1,5 milj. människor. Södertälje kom­mun understryker svårigheten att kombinera omröstningar med ett repre­sentativt system. Länsstyrelsen i Malmöhus län uppger sig vara ytterst tvek­sam till det föreslagna tillägget till kommunallagen. Länsstyrelsen anser att det under inga förhållanden får leda till att ett kommunalt folkomröst­ningsinstitut införs bakvägen. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att det finns något behov av författningsreglerade kontaktvägar. Hällefors, Stor-.fors och Motala kommuner motsätter sig ett lagreglerat folkomröstnings­institut.

En minoritet av remissinstanserna avstyrker klart demokratiulredningens förslag. Några av dem anger att remissförfarande, offentliga möten, par­tiaktiviteter m. m. är lämpliga alternativ till omröstningar. Förslaget avstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsslyrelsen i Väslernorrlands län samt av Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Malmöhus, Örebro och Jämt­lands läns landstingskommuner. Förslaget avstyrks också av omkring 15 kom­muner och av Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Svenska kommunförbundei anför att de av utredningen redovisade syn­punkterna inte ger stöd för uppfattningen att det finns något reellt behov


 


Prop. 1975/76:187                                                   183

av att öppna möjligheten att utnyttja valnämnd för att genomföra omröst­ning. Förbundet avstyrker därför den lagändring som skulle möjliggöra an­ordnande av rådgivande folkomröstning. Landstingsförbundet anför liknan­de synpunkter.

9 Kommunägda företag 9.1 Nuvarande förhållanden

Vid sidan av de former för kommunal verksamhet som regleras i kom­munallagarna används i praktiskt taget alla kommuner och de fiesta lands­tingskommuner även privaträttsliga former för vissa slag av verksamhet. Vanligen drivs då verksamheten i form av aktiebolag eller stiftelse. Framför allt gäller detta verksamhet som har ett starkt inslag av affärsdrift. Som motiv för alt använda företagsformen åberopas i regel effektivitetsskäl.

Företagsformen innebär emellertid också vissa nackdelar. Medborgarnas möjligheter till insyn är nämligen mera begränsade än vad som är fallet i fräga om verksamhet som drivs inom de kommunala förvaltningarna. Be­slutanderätten i företagen utövas av kommunens representanter i företagens styrelser samt, i aktiebolag, också av kommunens ombud på bolagsstämman. Kommunfullmäktiges direkta insyn i och inflytande är därigenom mindre än om verksamheten drivs inom ramen för den kommunala förvaltningen. Offentligheten omfatiar bara handlingar som tillställts kommunen från fö­retaget. I fråga om aktiebolag skall viss åriig redovisning ske som är offentlig. För en verksamhet som drivs inom den kommunala förvaltningen gäller däremot i princip att alla handlingar är tillgängliga för allmänheten. Från offentlighet undantas endast sädana handlingar som anges i sekretesslagen (1937:249). Till detta kommeratt bolagsstämmor och styrelsesammanträden inte är offentliga i motsats till vad som gäller för fullmäktiges sammanträden.

Frågor som gäller insynen i kommunägda företag har tagits upp i motioner i riksdagen. Problemet har tidigare behandlats av kommunalrättskommittén i betänkandet (SOU 1965:40) Kommunala bolag. Remissopinionen var splitt­rad och förslagen i betänkandet har inte lett lill lagsliftning.

Sedan kommunalrättskommittén behandlade frägan i början av 1960-talel, har den kommunala verksamhet som drivs i företagsform ökat i omfattning. 1 vissa avseenden kan avsevärda förändringar iakttas vad gäller företagens struktur och verksamhetsinriktning. Sedan senare delen av 1960-talet har det totala antalet kommunägda företag i landet emellertid förblivit nästan oförändrat. Fusioner av företag i samband med kommunsammanläggningar har förekommit framför allt inom bostadssektorn. Det finns tecken som lyder pä att en viss nybildning av kommunala företag har skett även under den perioden. Ett ökat antal anställda tyder även på att omfattningen av den verksamhel som drivs i företagsform har ökat. När det gäller valet av företagsform kan en markant övergäng från stiftelseformen till aktie­bolagsformen ocksä noteras.


 


Prop.1975/76:187                                                   184

Det fanns år 1974 omkring 1 300 företag som helt eller till övervägande delen ägdes av kommuner eller landstingskommuner. Ett 40-tal av dessa företag ägdes av landstingskommuner. Den totala omsättningen i de kom­munägda företagen år 1973 har beräknats till sju miljarder kronor. De do­minerande företagsformerna var aktiebolag (58 96) och stiftelse (38 96). Återstoden var till största delen ekonomiska föreningar. I omkring en fem­tedel av förelagen ingick även andra intressenter än kommuner eller lands­tingskommuner som delägare.

Omkring två tredjedelar av företagen var verksamma inom bostadsför­sörjning eller fastighetsförvaltning. I övrigt var kommunägda företag vanliga inom elförsörjning, hotell-, restaurang- och kioskrörelse, busstrafik samt rekreations- och nöjesverksamhet. En märkbar tendens är att antalet företag verksamma inom bostadsförsörjningen har minskat, medan antalet företag som sysslar med andra slag av fastighetsförvaltning, t. ex. förvaltning av industri- och hantverkslokaler, har ökat. En viss ökning kan noteras också beträffande vissa slag av kommunal service.

En kommun eller landstingskommun kan genom föreskrifter i bolags­ordning, stadgar för stiftelse eller motsvarande ställa upp regler för hur för­troendevalda och medborgare skall ges insyn i och möjlighet att påverka företagen. Det är mycket vanligt att ett kommunalt organ utser styrelse och revisorer i ett kommunalt aktiebolag och att styrelsen väljs efter pro­portionell metod. Styrelseledamöterna och verkställande direktören har ofta kommunala uppdrag. Det är vidare ganska vanligt att kommunen förbehåller sig s. k. inspektionsrätt samt att företaget inte får besluta om vissa åtgärder utan kommunens godkännande. Även andra sätt att bereda ett större antal förtroendevalda och andra medborgare insyn i kommunala företags verk­samhet förekommer.

Val av ledamöter i kommunägt aktiebolags styrelse regleras liksom val av styrelse i annat aktiebolag av lagen (1944:705) om aktiebolag. Som hu­vudregel gäller att bolagsstämman skall utse styrelsen. Enligt 77 S kan dock en eller fiera ledamöter tillsättas i annan ordning, om detta har föreskrivits i bolagsordningen. Sådan föreskrift kan införas efter tillstånd av kommers­kollegium eller med stöd av bestämmelse i särskild författning. Samtliga ledamöter i aktiebolags styrelse får dock inte tillsättas i annan ordning än huvudregeln anger. Även revisorer skall väljas på bolagsstämma. I bolags­ordning kan bestämmas att en eller fiera revisorer skall utses på annal sätt. Minst en revisor skall alltid väljas på bolagsstämman (105 S).

Den 1 januari 1977 träder en ny aktiebolagslag (1975:1385) i kraft. Enligt 8 kap. 1 S väljs styrelsen av bolagsstämman, om det inte föreskrivs i bo­lagsordningen att en eller fiera styrelseledamöter skall utses på annal sätt. Något särskilt tillstånd eller stöd i författning krävs alltså inte för avvikelse från huvudregeln. Revisor väljs enligt 10 kap. 1 S av bolagsstämman. Om flera revisorer skall utses, kan det föreskrivas i bolagsordningen att en eller fiera revisorer, dock inte alla, skall utses i annan ordning.


 


Prop. 1975/76:187                                                  185

Enligt lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar gäller att styrelsen skall väljas på föreningsstämma (21 S). Dock kan i föreningsstadgar bestämmas att samtliga eller vissa ledamöter skall tillsättas i annan ordning. Detsamma gäller för revisor (45 S),

Utöver lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser och vissa beskattnings­regler saknas lagregler för stiftelser. Kommun och landstingskommun har frihet alt i de stadgar för stiftelse, som måsle finnas för att denna skall bli en särskild juridisk person, ge de föreskrifter om styrelseval, revision, förvaltning m, m. som anses lämpliga.

Lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfull­mäktige m. m. är tillämplig endasl när detta föreskrivs i författning. Så har skett i bl. a. 22 S KL, 23 S KLS och 32 S LL samt i spedalförfattningar som reglerar vissa kommunala nämnders verksamhet,

Interpellation i kommunfullmäktige skall avse ämne som tillhör kom­munfullmäktiges handläggning (23 S KL, 24 S KLS), Med bestämmelsen förstås att interpellaiionsämnel skall falla såväl inom den allmänna kom­munala kompetensen som inom ramen för de frågor vilka kan behandlas av kommunfullmäktige, Interpellation får således inte avse ämnen som klart faller utanför den kommunala kompetensen eller är av allmänpolitisk natur och inte heller frågor som förvaltningsorganen enligt särskilda författningar har att pröva utan att vara ansvariga för sina åtgärder inför kommunfull­mäktige. Motsvarande gäller för interpellation i landsting (33 S LL).

Kommunalt bolag, stiftelse eller ekonomisk förening är formellt ett själv­ständigt, privaträttsligt rättssubjekt och skiljer sig inte i detta avseende frän andra sådana rättssubjekt. Bolagsorganen är inte kommunala organ. Där­igenom begränsas kommunfullmäktiges, kommunstyrelsens och övriga nämnders inflytande, insyn och kontroll över bolagens verksamhet. De kan inte utkräva formellt ansvar av bolagets funktionärer. Även möjligheten att ställa bolagels funktionärer till svars genom interpellation är begränsad, eftersom dessa i denna egenskap inle är alt betrakta som komniunala för­troendemän. Av den sysslomannaställning som styrelseledamöterna får an­ses inta i förhållande till bolagel följer att de är skyldiga att iaktta tystlåtenhet med avseende på angelägenheter och förhållanden i bolaget vilkas yppande kan medföra skada för bolaget (prop, 1975:103 s, 377), Kommunerna kan genom avtal med privaträttsliga företag eller genom utformningen av bo­lagsordning eller stadgar tillförsäkra sig ett direkt infiytande över företagens verksamhet. Sådana arrangemang anses emellertid i princip inte utvidga det tillåtna området för interpellation.

Det som har anförts i del föregående innebär inte alt förhållandena i kommunala förelag skulle vara helt undandragna interpellation. De eko­nomiska mellanhavanden som kommunen har med privalrättsliga företag får anses ulgöra tillåtna interpdlationsämnen. Om en interpellation knyter an till instruktion för ombud på bolagsstämma eller föreskriven inspek-lionsräit, kan dess laglighet inle heller sällas i fräga. Deisamma kan även


 


Prop.1975/76:187                                                    186

gälla när kommunsiyrdsen eller annan nämnd har ålagts att följa verk­samheten i de kommunala föreiagen. En interpellation kan då ha som ut­gångspunkt en konkret åtgärd eller ett beslut inom ett företag, om frågan till vederbörande ordförande ulformas så alt interpellanten efterhör vilka åtgärder kommunstyrelsen eller nämnder kommer att vidta med anledning av åtgärden eller beslutet. Interpellationen kan ocksä med utgångspunkt i en inträffad händelse eller vidtagen åtgärd frän företagets sida avse vad kommunstyrelsen eller annan nämnd tänker företa sig pä grund av inspek­tionsrätten. En interpellation kan vidare utmynna i en fräga om vederbörande nämnd har för avsikt att göra en framställning till ett kommunalt företag med anledning av nägot förhållande inom företaget, Interpellation om för­hållanden i kommunala förelag är således enligl gällande rätt möjlig i relativt stor utsträckning,

9.2 Utredningen om den kommunala demokratin

Med hänsyn till att insynen är sämre i verksamhet som drivs i före­lagsform än i verksamhet som drivs inom kommunal förvaltning anser utredningen att en restriktiv hållning bör tillämpas när det gäller att föra över verksamhet som drivs inom kommunal förvaltning till företagsform. Inom vissa verksamhetsområden kan emellertid kommunägda företag vara motiverade även i framtiden. Det kan också vara lämpligt att använda fö­retagsformen när en verksamhet skall drivas gemensamt för fiera kommuner eller fiera landstingskommuner eller i samarbete mellan kommun och lands­tingskommun. Uppmärksamhet måste emellertid enligt utredningen riktas mot de särskilda förutsättningar som gäller från demokratisk synpunkt.

Deltagande av andra intressenter än kommunala i företagens styrelser kan enligt utredningen vara en acceptabel lösning på kort sikt. Del gäller t. ex. verksamheter som kräver stora tillskott av kapital eller tillgång till högt specialiserade kunskaper. Mol ett delat ägarskap talar enligl utredningen framför allt demokratiska skäl. 1 de fall kommunen anser att kommunal kontroll över en verksamhet är nödvändig bör enligt utredningens mening också en sådan ordning eftersträvas att styrelsen för förelaget utses enligt samma principer som gäller för andra kommunala organ.

Utredningen konstaterar att det är möjligt att vidta omfattande åtgär­der utan lagändringar för att tillgodose kraven på insyn och in­fiytande i de kommunägda företagen. Dessa åtgärder förutsätter i regel fö­reskrifter i bolagsordning för aktiebolag eller stadgar för stiftelse. Utred­ningen ställer upp ett antal rekommendationer som främst syftar till att öka kommunfullmäktiges och landstingets möjligheter all följa verksam­heten i företagen och att ange riktlinjer för denna.

Utredningen rekommenderar bl, a. att det i bolagsordning eller stadgar för stiftelse anges att vissa åtgärder inte får vidtas utan kommunfullmäktiges resp. landstingets godkännande, att revisionsberättelsen överiämnas till full-


 


Prop. 1975/76:187                                                  187

mäktige resp. landstinget för kännedom och att kommunens resp. lands­tingskommunens val till styrelserna i kommunägda företag sker på samma sätt som till andra kommunala organ, dvs. efter behandling i valberedningen. 1 fråga om aktiebolag rekommenderar utredningen att kommunens eller landstingskommunens ombud till bolagsstämma väljs av fullmäktige resp, landstinget, att kommunstyrelsen utarbetar skriftlig instruktion för ombuden och att ledamöterna i fullmäktige resp. landstinget ges rätt att närvara vid bolagsstämman.

Kommunstyrelsen resp. förvaltningsutskottet börenligt utredningen vara det organ som i första hand har ansvarel för tillsynen över de kommunägda företagen. Föreskrift härom bör tas in i bolagsordning resp. stadgar för stif­telse. Det kan också vara lämpligt att i bolagsordning resp, stadgar för stiftelse föreskriva att företagets handlingar skall vara offentliga. Andra åtgärder som enligt utredningen kan vara lämpliga är att anordna informaiionssamman-träden för ledamöierna i fullmäktige resp. landstinget och att företagens verksamhetsberättelser åriigen anmäls som ell särskilt ärende i fullmäktige resp. landstinget.

Utöver sådana åtgärder, påpekar utredningen, behövs det ofta initiativ från företagen själva för information och samråd om verksamheten.

På några punkter föreslår utredningen lagändringar. Förslagen gäller tillsättningen av styrelser och revisorer i företagen och införande av formell rätt att interpellera i fullmäktige resp. landstinget om företagens verksamhet.

Enligt utredningens mening finns det inte anledning att ha andra principer för val till kommunägda företags styrelser än de som tillämpas vid val lill kommunala nämnder. Därför föreslås att den beslutande församlingen skall utse samtliga styrelseledamöter och revisorer i företag som helt ägs av kom­munen eller landstingskommunen. Även i de fall när inte alla styrelse­ledamöter och revisorer skall utses av kommunen, skall kommunens re­presentanter enligt utredningens förslag väljas av fullmäktige. Utredningen anser att det från den politiska minoritetens synpunkt är väsentligt all möj­lighet till proportionell representation i de kommunägda företagens styrelser garanteras i lag. Det föresläs därför att lagen om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m, m. görs tillämplig.

Utredningen anser att en vidsträckt offentlighet är önskvärd i fråga om handlingar hos kommunägda företag. Av fiera skäl har den emellertid inte ansett det möjligt att lägga fram förslag pä denna punkt. Utredningen föreslår i stället att frågan om en utvidgad tillämpning av offentlighelsprincipen utreds särskilt och att del därvid övervägs hur offentlighetsprincipen skall kunna göras tillämplig även i fråga om kommunägda företag.

Utredningen konstaterar att frågorsom rören kommunägt företags interna angelägenheter enligt gällande rält inte kan tas upp genom interpellation i fullmäktige resp, landstinget. Delta hänger samman med att de kom­munägda företagen ulgör särskilda rättssubjekt. Formellt sett utgör frågor som rör företagens verksamhet inte ärenden som tillhör fullmäktiges eller


 


Prop.1975/76:187                                                    188

landstingets handläggning.

Utredningen anser att en betydande del av den verksamhet som bedrivs i företagsform är av stort intresse för medborgarna. Det är därför angelägel alt det finns former som gör det möjligt att i de beslutande församlingarna aktualisera frägor som gäller sädan verksamhet. Enligt uiredningen är det önskvärt att interpdlationsrätten omfattar också frågor som rör kommunägda företag. Handlingarna i företagen är emellertid inte offentliga och styrel­seledamöterna i företagen har viss tystnadsplikt. Utredningen anser därför att frågan om en utvidgning av interpellationsrätten bör övervägas sedan frågan om offentlighet i kommunägda förelag har utretts.

Enligt utredningen bör interpellationsrätten emellertid utvidgas redan dessförinnan. En sådan utvidgad interpellationsrätt bör anknytas till del övergripande ansvar för de kommunägda företagens verksamhet som kom­munstyrelsen resp. förvaltningsutskottet bör ha. Utredningen föreslår att interpellation skall kunna ställas i fråga om kommunens resp. lands­tingskommunens roll i samband med sådant företags verksamhet. Della bör gälla även i fråga om företag i vilka kommunen eller landstingskom­munen endast är delägare.

9.3 Kommunallagsutredningen

Utredningen lar upp förslagen från utredningen om den kommunala de­mokratin om principerna för val av styrelseledamöter och revisorer i kom­munägda företag. Kommunallagsutredningen anför att lagen om propor­tionellt valsätt inom landsting, kommunfullmäktige m. m. kan genom en bestämmelse i kommunallag göras lillämplig pä sådana val av ledamöter och revisorer i kommunala företag som kommunfullmäktige eller landstinget skall förrätta. Om bestämmelsen utformas sä att proportionellt val skall kunna förekomma när fullmäktige eller landstinget skall förrätta valen, blir den tillämplig även i de fall funktionärer utses i privaträttsliga företag som inte i sin helhet ägs av kommunen eller landstingskommunen. Eftersom del i aktiebolag måste utses minst en styrelseledamot och en revisor på bolagsstämma, erhålls inte en hell proportionell fördelning genom én sådan bestämmelse. Lagbestämmelser fordras enligt utredningen också om samt­liga styrelseledamöter och revisorer skall kunna utses i annan ordning än vad 77 S 1944 års aktiebolagslag anger och att kommunfullmäktige resp. landstinget skall förrätta valen. Bestämmelser måste också ges om vad som menas med kommunalt aktiebolag.

Förslagen om principerna för val av styrelseledamöter m. fl. föranleder enligt kommunallagsutredningen en ganska omfattande författningsregle­ring om förhållanden i särskilda juridiska personer. Sädana beslämmelser får anses främmande för kommunallagen. Kommunallagsutredningen anser därför att de bör tas in i en särskild lag. Om det bedöms lämpligt, kan i kommunallag samtidigt tas in föreskrifter om att de val som kommun-


 


Prop. 1975/76:187                                                   189

fullmäktige eller landsting förrättar av styrelseledamöter och revisorer i pri­vaträttsliga företag skall kunna ske proportionellt.

Om förslaget frän utredningen om den kommunala demokratin att kom­munstyrelsen resp. förvaltningsutskottet skall åläggas ett övergripande an­svar för de kommunala företagens verksamhet genomförs, innebär detta enligt kommunallagsutredningen i och för sig inte att det faktiska inter-pellationsområdel utvidgas, Interpellation skulle liksom nu få avse vilka åtgärder kommunstyrelsen kommer att vidta med anledning av vissl i in­terpellationen påtalat förhållande. Interpellation om kommunstyrelsens åt­gärder visavi bolaget skulle i stort sett få samma omfattning som inter­pellation lill styrelsen om dess uppgifter att ha överinseende över andra förvaltningsorgans verksamhet. Kommunallagsutredningen anser att nägra särskilda bestämmelser om detta ansvar inte behövs.

För att verksamheten i privaträttsliga kommunala företag skall bli åt­komliga för interpellation i större utsträckning än f n. behövs enligt kom­munallagsutredningen uttryckliga bestämmelser. Utredningen föreslår en föreskrift om att interpellation om förhållanden i privalrättsliga kommunala företag är tillåten, i den mån bestämmelser i författning inte hindrar det.

Genomförandet av förslaget frän utredningen om den kommunala de­mokratin alt även förhållanden i företag som kommun eller landstingskom­mun äger lillsammans med annan kommun eller landstingskommun eller tillsammans med enskild skall kunna bli föremål för interpellation är förenat med särskilda svårigheter. Funktionärer i bolag och andra särskilda juridiska personer har viss tystnadsplikt. Förhållanden får inte yppas för utomstående, om del kan medföra skada för den juridiska personen. 1 ett bolag som kommunen äger ensam får tystnadsplikten knappast aktualitet annat än med hänsyn till borgenärernas intressen. Om ett bolag däremot ägs av kom­mun och enskild eller av två eller fiera kommuner eller landstingskommuner, kan röjandet av bolagets interna förhållanden enligt utredningen leda till konflikter och ansvarsutkrävande. Detsamma gäller i fråga om andra ju­ridiska personer.

Kommunallagsutredningen anför att det är svårt att ange vilken grad av inflytande som en kommun eller landstingskommun skall ha för att ett företag skall vara att anse som kommunall. Dessa svårigheter gör sig särskilt gällande om området för interpellation utvidgas till att omfatta andra företag än de som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun.

Kommunallagsutredningen anser att interpdlationsområdet i avvaktan på en utredning om offentlighet och sekretess inom statliga och kommunala företags verksamhet endast bör utvidgas till att omfatta företag som helt ägs av en kommun eller en landstingskommun.

Frågan om val av styrelseledamöter och revisorer i kommunala företag och frågan om utvidgning av interpdlationsrätten lill att omfatta alla företag där kommun eller landstingskommun har intressen fordrar en relativt om­fattande associationsrättslig utredning. Enligt kommunallagsutredningens


 


Prop.1975/76:187                                                    190

mening bör dessa frågor därför tas upp i samband med en utredning om offentlighet och sekretess i samhällsägda företag eller övervägas särskilt.

9.4 Remissyttrandena

Remissinstanserna delar utredningens principiella syn att kommuner och landstingskommuner så långt möjligt bör undvika att inrätta särskilda företag med hänsyn till de begränsningar i fråga om insyn som företagsformen kan innebära. Den övervägande delen av remissinstanserna tillstyrker ore­serverat utredningens rekommendationer och förslag till lagstiftningsåtgär­der. Dessa anses kunna förbättra såväl de förtroendevaldas möjligheter till ledning och kontroll som medborgarnas kontakt med och insyn i förelagen.

Några av de remissinstanser som i princip är positiva till utredningens förslag framhåller dock att principiella svårigheter föreligger i samband med en öppnare redovisning av företagens verksamhet. Stiftelseutredningen och Kungälvs kommun anser att insynshindret i vissa fall är en förutsättning för att kommunen skall kunna hävda sig gentemot privata förelag. Intresset av att verksamheten kan drivas så effektivt som möjligt mäste beaktas jämsides med kravet på insyn i verksamheten, betonar 5vensA:a Riksbyggen.

Borlänge kommun delar utredningens uppfattning att den beslutande för­samlingen på ett mer avgörande sätt an hittills bör engageras i de kommunala företagens verksamhet. Kommunen anser emellertid att denna fråga är så intimt sammankopplad med frågan om en utredning om offentlighetsprin­cipens tillämpning beträffande de samhällsägda företagen att den bör över­vägas ytteriigare.

Enligt Gnosjö kommun är det förvånande att flera av utredningens re­kommendationer beträffande kommunägda företag inle har byggts ut till förslag om lagstiftning. Kommunen anser att rekommendationerna uppen­bariigen inte räcker lill när det gäller företag som har bildats i akt och mening att försvåra insynen.

Svenska kommunförbundei anser att utredningens förslag leder till en be­sväriigare beslutsprocess men tillstyrker förslagen i stort. Falköpings kommun anser att förslagen tillsammans kan begränsa handlingsfriheten i så hög grad att övervägande skäl kan tala för alt man bör upphöra att driva verk­samhet i företagsform.

Jönköpings kommun anser att stiftelseformen frän insynssynpunkt är att föredra framför aktiebolagsformen. Ingen av de associationsformer som nu används för allmännyttiga bostadsföretag är enligt Sveriges aUmännyttiga bo-stadsföretaghelt lämplig förden verksamhet som dessa företag driver. Frågan om en för dessa företag lämpligare rättslig reglering bör därför prövas. Cen­terns ungdomsförbund anser alt en speciell kommunal förelagsform bör prö­vas. Med nuvarande förelagsformer uppslår problem speciellt när det gäller delägda och interkommunala förelag, anför förbundet,

Samma regler som anses gälla för förelag som hell ägs av kommunen


 


Prop. 1975/76:187                                                   191

bör enligt Trelleborgs kommun gälla för företag som helt ägs av kommu­nalförbund.

Många kommuner anför att flera av de åtgärder som utredningen re­kommenderar redan tillämpas.

Mot rekommendationen att val till styrelser i kommunägda företag skall ske på samma sätt som val till rent kommunala organ, dvs. efter beredning i kommunens valberedning, anmäls endast undantagsvis avvikande syn­punkter. Sollentuna kommun anser sälunda att en ordning som innebär att kommunens ombud på bolagsstämma i aktiebolag väljs av kommunfull­mäktige inte skulle ha någon större praktisk effekt. Enligt Hudiksvalls kom­mun kan det vara lämpligt att hela fullmäktigeförsamlingen är ombud vid bolagsstämmor. Rekommendationen att kommunstyrelsen skall utarbeta skriftlig instruktion för ombuden behöver inte tillämpas generellt men kan användas i speciella fall, anför Umeå kommun.

Kungälvs kommun hävdar att en föreskrift i bolagsordning om att kom­munfullmäktiges godkännande krävs i fråga om vissa åtgärder kan försätta de kommunala bolagen i underiäge i förhållande till privata förelag. Ett krav på sådan underställning i låneärenden skulle enligt Eskilstuna kommun på ett olämpligt sätt minska handlingsfriheten för t, ex. styrelsen i ett kom­munägt bostadsföretag. Kommunen anser att det är tillräckligt att uppgifter kan erhållas i efterhand i verksamhetsberättelsen. Liknande synpunkter framförs av Sollentuna kommun. Nägra remissinstanser tar upp de speciella svårigheter som föreligger i fråga om underställning när ett företag ägs av flera kommuner gemensamt. Vänersborgs kommun och länsstyrelsen I Älvs­borgs län anser alt rekommendationen om underställning bör avse endasl företag som ägs av en kommun. När flera kommuner är ägare, uppstår svå­righeter alt åstadkomma likalydande beslut. I sådana fall innebär rekom­mendationen enligt Svenska kommunförbundet i realiteten krav på enhäl­lighet. En kommun kan därigenom lä "vetorätt".

Utredningens rekommendation att revisionsberättelsen för kommunägda företag skall överlämnas till kommunfullmäktige resp. landstinget för kän­nedom har inte föranlett nägra avvikande synpunkter från remissinstanserna.

Rekommendationen att kommunstyrelsen resp, förvaltningsutskottet bör ges i uppdrag att svara för den löpande tillsynen av kommunens företag har inle heller mötts av nägon krilik, Stockholms kommun understryker att de tiUsynsuppgifter som utredningen tillägger kommunstyrelsen kan inne­bära gränsdragningsproblem för kommunens del i förhållande till den upp­siktsskyldighet som drätselnämnden och vederbörande facknämnd f n, har. Remissinstanserna är ocksä positiva till rekommendationen att det regel­mässigt bör skrivas in i bolagsordningar och stadgar för stiftelser att kom­munstyrelsen resp, förvaltningsutskottel har rätt all när som helst få tillgång till företagens handlingar,

I fråga om utredningens rekommendation alt fullmäktiges och lands­tingels ledamöler bör ges rätt alt närvara vid bolagsstämma anför Svenska


 


Prop.1975/76:187                                                    192

kommunförbundet att en sådan ordning kan innebära enormt stora bo­lagsstämmor i interkommunala företag. Lycksele kommun och kristen de­mokratisk samling anser att både fullmäktiges och kommunstyrelsens leda­möter bör ges närvaro- och yttranderätt. Mot rekommendationen att full­mäktige resp. landstinget vid regelbundet återkommande tillfällen bör in­formeras om företagens skötsel har inle anförts någon kritik. Utredningens rekommendation om alt företagens verksamhetsberättelser åriigen skall an­mälas som ett särskilt ärende i fullmäktige kommenteras av ett fätal re-missinslan.ser. Kristianstads kommun anser att information till fullmäktige är tillräckligt. Halmstads kommun anser alt det är lämpligare att fullmäk-ligledamöterna ges tillfälle att begära upplysningar från styrelseordförande och verkställande tjänsteman vid det sammanträde då årsberättelsen anmäls än att de ges närvarorätt vid bolagsstämma.

Utredningens rekommendationer i fräga om ökad offentlighet för före­tagens handlingar och aktiva informationsinsatser från företagen tillstyrks av fiertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. Botkyrka kommun hänvisar till möjligheten att i bolagsordning skriva in att företagets handlingar skall vara offentliga med undanlag för sådant som av affärsmässiga skäl inte bör lämnas ut. Vaxholms kommun föreslår att protokollen från bolagssty­relsernas sammanträden delges nägon nämnd och påpekarail de därigenom blir offentliga.

En tänkbar lösning av problemen vid avgränsningen mellan offentlighet och sekretess är enligt Svenska kommunförbundet att man tillämpar sekre­tesslagens bestämmelser för affärsdrivande verk. En nackdel med en sådan ordning äremellertid att det inte finns nägon besvärsrätt, när offentligheten endast regleras genom bolagsordning. Sveiiges allmännyiiiga bostadsföretag ansluter sig i princip till utredningens grundsyn att kommunerna bör ges ökade möjligheter till insyn och infiytande i sina egna förelag, men pekar på risken för obehörig insyn i de allmännyttiga bostadsföretagens, hyres­gästernas och andra parters förhållanden. Bostadsstyrdsen ansluter sig lill utredningens uppfattning att en utsträckt offentlighet är önskvärd men anser att de kommunala företagen inte bör genom lagstiftning åläggas all hälla sina handlingar offentliga. Om så sker, finns del risk för att affärshemligheter utnyttjas obehörigen.

Vikten av ett fortlöpande ömsesidigt meningsutbyte mellan de kommu­nala bostadsföretagen och de boende betonas av bostadsstyrdsen. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag framhåller att frägan om kommunal demokrati har samband med frågorna om hyresgäsidemokrati och företagsdemokrati. Liknande problem kan föreligga beiräffande andra kommunägda förelag. Denna fråga måste utredas ytteriigare, innan nya regler för insyn och in­fiytande i kommunägda företag beslutas. Sedan länge finns enligt Hyres­gästernas riksförbund väl utvecklade kanaler för förhandlingar och kontakt mellan de organiserade hyresgästerna och bostadsföretagen.

Statskontoret ser i ett decentraliserat besluts- och verksamhetsansvar inom


 


Prop. 1975/76:187                                                   193

bostadsföretagen ytteriigare en väg till större insyn och inflytande. Formerna för ett vidgat lokalt inflytande på detta område bör enligt statskontorets mening prövas genom försöksverksamhet.

Förslagel att kommunema och landstingskommunerna skall ges rätt att utse alla ledamöter i styrelserna för helkommunala företag genom val i den beslutande församlingen tillstyrks i princip av de remissinstanser som yttrar sig i frägan. 1 några fall påpekas dock att frågan är lagtekniskt kom­plicerad. Enligt Stockholms läns landstingskommun torde det vara lekniskt komplicerat men förhållandevis föga vunnet med en särskild lagstiftning om utseende av ledamöler i styrelserna för kommunägda bolag. Från praktisk synpunkt anses de förslag till lösning av frågan som har lagts fram tillräckliga.

Förslagel alt kommunfullmäktige resp. landstinget alltid skall välja de styrelseledamöter och de revisorer som skall utses av kommunen eller lands­tinget accepteras av de remissinstanser som yttrar sig på denna punkt. Re­missinstanserna tillstyrker också förslaget att valen av styrelseledamöter och revisorer skall kunna ske proportionellt. Kungsörs kommun anser att del är väsentligt att styrelsen har en sådan storiek att minoriteten i kommun­fullmäktige resp. landstinget blir företrädd vid ett proportionellt val.

Förslaget om att en särskild utredning skall tillsättas om en utvidgad tillämpning av offentlighetsprincipen tillstyrks av flertalet remissinstanser.

Utredningens förslag i fråga om interpellation beträffande kommunägda förelag tillstyrks av det övervägande antalet remissinstanser. Vissa remiss­instanser anför dock invändningar. Stifldseulredningen anser att interpel­lationsrätten bör begränsas till helägda företag och alt den i fråga om stiftelser bör avse företag i vilka kommunen äger hela grundkapitalet. 1 avvaktan pä resultatet av en utredning om offentlighet och sekretess i kommunägda företag är Arvika kommun av samma mening. Förutsättningarna för inter­pellation i frågorsom rör samägda och delägda företag börenligt Helsingborgs kommun undersökas.

Norrköpings kommun anser att del i lag bör preciseras vilka frågor som kan bli föremål för interpellation, Interpdlalionsreglerna mäste utformas sä all interpellationsrätten inte kan utnyttjas för alt fä obehörig insyn i förelagets, dess hyresgästers eller andra parters förhållanden, anför Sveriges aUmänna bostadsföretag. Kungälvs kommun anser att en lagfäst rätt lill insyn är nödvändig för den lill vilken interpellation skall kunna ställas.

Gränserna för den utvidgade interpellationsrätten rörande kommunägda företag bör enligt Stockholms kommun klariäggas under del fortsatta lagstift­ningsarbetet. Det kan inte uteslutas att vissa tiUämpningssvårigheler kan uppslå för kommunens del i frågan om rält adressat för interpellation om kommunägda företag. Detta hänger samman med borgarrådens ställning som föredragande i kommunstyrelsen.

Göteborgs landsUngskommun samt Vallentuna, Jönköpings, Mölndals och Stenungsunds kommuner anser att interpellation bör kunna ställas även till styrelseordföranden i förelag som kommunen äger ensam. Interpellation

13 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                   194

bör enligt Vallentuna och Mölndals kommuner kunna ställas också till kom­munens representant i styrelsen för ett förelag som kommunen äger lill­sammans med annan.

10 Kommunalbesvärsprocessen efter förvaltningsrättsreformen 10.1 Gällande bestämmelser

Kommunfullmäktiges och landstings beslut kan alltid överklagas genom kommunalbesvär som anförs med stöd av kommunallagarna. Kommunala och landstingskommunala nämnders beslut kan också överklagas genom kommunalbesvär i sådana fall där besvärsbestämmelser inte finns i spe­cialförfattningar. Överklagas nämndernas beslut med stöd av särskilda be­svärsbestämmelser sker del genom förvaltningsbesvär, som också används när man överklagar statliga förvaltningsorgans beslut. Kommunalbesvär och förvaltningsbesvär är i fiera hänseenden underkastade olika regler.

De grundläggande reglerna om kommunalbesvär finns i 76-78 SS KL, 80-82 SS KLS och 78 S LL, 1 fråga om tillämpningen av dessa bestämmelser har utbildats en ganska omfattande rättspraxis.

Kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut överklagas hos länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut i kommunalbesvärsmål kan anföras hos regeringsrätten. Landstings och landstingskommunala nämnders beslut överklagas direkt hos regeringsrätten. Möjligheten alt överklaga nämndernas beslul är begränsad genom ett uttryckligt förbud mot klagan över beslut av rent förberedande eller verkställande art. Rätt all överklaga kommunala beslut har medlem av kommun, oavsell om han särskilt berörs av beslutet eller ej, men ingen annan. Besvärstiden är tre veckor och räknas alltid frän den dag då beslutet har kungjorts hos kommunen eller lands­tingskommunen. Besvärsprövningen avser endast sädana fel i beslulel som klaganden påtalar inom besvärsliden. Nya omständigheter som klaganden åberopar försl efler besvärstidens utgång hos länsstyrelsen eller försl hos regeringsrätten, tas inte upp till prövning. Länsstyrelsen och regeringsrätten kan endast pröva beslutets laglighet i de hänseenden som närmare anges i 76 S 1 mom. KL, 80 S 1 mom. KLS och 78 S 1 mom, LL, men inle dess lämplighet. Om besvären bifalls, kan besvärsmyndigheten inte göra mer än upphäva det felaktiga beslutet. Den kan således inte ändra beslutets innehåll. Dessa karakteristiska drag hos kommunalbesvären har sin bak­grund i tanken att kommunmedlemmarna bör kunna påkalla statlig kontroll av kommunens beslul, men alt denna kontroll av hänsyn tillden kommunala självstyrelsen bör hålla sig inom bestämda gränser.

Efter 1971 års förvaltningsrättsreform gäller, utöver kommunallagens be­svärsregler, förvaltningslagen (1971:290) för handläggningen av kommunal­besvärsmål i länsstyrelsen och förvaltningsprocesslagen (1971:291) för hand­läggningen av sådana mål i regeringsrätten. Vid dessa lagars tillkomst skedde


 


Prop.1975/76:187                                                    195

en viss samordning med andra författningar, däribland kommunallagarna. Bortsett från att den tidigare bestämmelsen om särskild besvärslid för me­nighet togs bort lämnades reglerna om kommunalbesvär och instansord­ningen i kommunalbesvärsmål orubbade.

Förvaltningslagen är i princip tillämplig på länsstyrelsens handläggning av kommunalbesvärsmål. Undantaget beträffande kommunalbesvär i 2 S 2 förvaltningslagen avser endast handläggningen hos den kommunala myn­digheten. Av 1 S andra stycket förvaltningslagen följer dock alt kommu­nallagarnas regler om kommunalbesvär tar över förvaltningslagens bestäm­melser i de fall då samma fråga regleras i båda lagarna. Kommunallagarnas reglerom besvärsrätt, om formerna föranförandeav besvär och om inhibition gäller i stället för motsvarande bestämmelser i 11-13 SS förvaltningslagen, I förvaltningslagen avses med termen "besvär" endast förvaltningsbesvär. När bestämmelserna i förvaltningslagen gäller både förvaltningsbesvär och kommunalbesvär används termen "överklagande" för att undvika miss­förstånd (prop. 1971:30 s. 702),

Handläggningsreglerna i förvaltningslagen är uppdelade i allmänna be­stämmelser (4-13 SS) och särskilda bestämmelser för vissa ärenden (14-20 SS). Bland de förra, som är tillämpliga i alla slags ärenden, finns regler om jäv, ombud, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in lill myndigheten, tolk och remissförfarande, I 8 § föreskrivs att myndighei är skyldig att vägleda part som har gett in en ofullständig besvärshandling, om bristen kan avhjälpas på ett enkelt sätt och vägledning behövs för att parten skall kunna ta till vara sin rätt. De särskilda bestämmelserna gäller endast ärenden som på ett mer direkt sätt angår den enskilde.

I dessa bestämmelser regleras bl. a. parts rätt till insyn i utredningsmate­rialet, myndighets skyldighet att underrätta part om material som har tillförts ärendet och ge honom tillfälle att yttra sig över det, motivering av beslut, underrättelse om beslul, besvärshänvisning samt rättelse av förbiseendefel i beslul.

De särskilda bestämmelserna är enligt 3 S förvaltningslagen tillämpliga endasl på ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Om ett kommunalbesvärsmål är av sådant slag, blir de särskilda bestämmdserna i 14-20 SS tillämpliga när länsstyrelsen handlägger målet. Del är svårt att avgöra om de särskilda bestämmelserna skall tillämpas. 1 fiertalet fall torde dock endast de allmänna bestämmelserna vara tillämpliga.

För handläggningen av kommunalbesvärsmål liksom för annan rättskip­ning i regeringsrätten gäller förvaltningsprocesslagen. Enligt 2 S denna lag gäller dock avvikande bestämmelser i andra författningar framför det som är föreskrivet i lagen. De frågor som uttryckligen behandlas i kommunal­lagarnas besvärsregler, dvs. instansordning, överklagbarhet, besvärsrätt och besvärsgrunder, påverkas således inte av de regler i samma ämnen som kan finnas i förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsprocesslagen är betydligt utföriigare än förvaltningslagen.


 


Prop.1975/76:187                                                   196

Några bestämmelser är gemensamma men i stort sett går regleringen i för­valtningsprocesslagen längre och är mera ingående än reglerna i förvalt­ningslagen. Förvaltningsprocesslagens regler är delvis utformade med be­stämmelsema om rättegången i de allmänna domstolarna som förebild eller som hänvisningar till rättegångsbalken.

I 3-7 S§ förvaltningsprocesslagen finns regler om hur man väcker talan. I 5 S föreskrivs att rätten skall förelägga klagande som har gett in en ofull­ständig besvärshandling att inom viss tid avhjälpa bristen. Denna bestäm­melse är enligt förarbetena inte avsedd att rubba den fasta praxis i kom­munalbesvärsmål som innebär att grunderna för talan måste anges före be­svärstidens utgång och som gmndar sig på kommunallagarnas besvärsbe­stämmelser (prop. 1971:30 s. 522).

Målens handläggning i regeringsrätten regleras i 8-19 SS förvaltningspro­cesslagen. 1 8 S anges principerna för domstolens utredningsansvar. Det slås fast att domstolen skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. I 9 S anges alt förfarandet i domstolen är skriftligt. När det kan antas vara till fördel för utredningen, får dock muntlig förhandling hållas. Förfarandet vid muntlig förhandling regleras närmare i 14-17 SS. Regler om när yttranden skall inhämtas från parter och myndigheter finns i 10-13 och 18 S§.

1 20-27 SS förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om vissa bevis­medel och i 38-40 SS regler om straff och vite hos förvaltningsdomstol, I 28-32 S§ finns bestämmelser om verkställighetsförbud, ramen för besvärs­prövningen, expedieringen av rättens beslut, rättelse av förbiseendefel m. m.

Möjligheten att anföra besvär hos regeringsrätten är enligt 35 S begränsad genom kravet på s. k. prövningstillstånd. Sådant tillstånd krävs dock endast vid besvär över kammarrätts beslut. Bestämmelserna om prövningstillstånd är alltså inte tillämpliga på besvär över länsstyrelses beslut i kommunal­besvärsmål.

1 41-53 SS förvaltningsprocesslagen finns regler om bl.a. jäv i förvalt­ningsdomstolarna, parts rätt till insyn i utredningsmaterialet, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till rälten, laga förfall, delgivning, ombud, biträde och tolk.

Frågor om tillämpningen av förvaltningsprocesslagens bestämmelser på regeringsrättens handläggning av kommunalbesvärsmål har i allmänhel inte behandlats i lagens förarbeten.

För kommunalbesvärsprocessen finns alltså tre olika regelsystem. I den kommunala instansen gäller bara reglerna i kommunallagarna. Vid länsstyrelsens prövning gäller såväl dessa regler som förvaltningslagens reg­ler. 1 regeringsrätten gäller kommunallagens regler och förvaltningsprocess­lagens regler. Dessutom måsle hänsyn tas till förvaltningslagens regler.


 


Prop.1975/76:187                                                   197

10.2 Kommunallagsutredningen

Utredningen har ansett det angeläget att undersöka om förvaltningsrätts­reformen har medfört behov av ändringar i de bestämmelser i kommu­nallagstiftningen som reglerar kommunalbesvärsprocessen. Utredningen konstaterar att de grundläggande principerna för kommunalbesvären har lämnats orubbade. Det kan dock enligt utredningen tänkas att vissa be­slämmelser i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen rimmar mindre väl med kommunalbesvärens särskilda funktioner av medborgeriig kontroll av lagligheten i den kommunala förvaltningen.

Utredningen behandlar först förvaltningslagens tillämpning på kommu­nalbesvärsprocessen i länsstyrelsen. Flertalet av de allmänna bestämmel­serna i 4-10 SS förvaltningslagen lorde enligt utredningen utan vidare kunna tillämpas när länsstyrelsen handlägger kommunalbesvärsmål, Uiredningen framhåller att regeln i 8 S om myndighets skyldighet att vägleda part när besvärshandling är ofullständig i viss mån kan sägas vara en nyhet för kommunalbesvären. Vissa typer av komplettering torde dock redan tidigare ha accepterats i kommunalbesvärspraxis. Med den begränsade räckvidd, som bestämmelsen enligt uttalanden i förarbetena får anses ha torde, för­klarar utredningen, något hinder att tillämpa dem i kommunalbesvärspro­cessen inte föreligga. Utredningen uttalar vidare att 11-13 SS förvaltnings­lagen inte gäller vid kommunalbesvär utan endast vid förvaltningsbesvär. De särskilda bestämmelserna i 14-20 SS förvaltningslagen som gäller enbart vid myndighetsutövning mot enskild kommer antagligen, säger utredning­en, att bli tillämpliga endast i ett mindre antal kommunalbesvärsmål. Ut­redningen konstaterar alt det i allmänhel inle finns några praktiska hinder mot att tillämpa dessa bestämmelser. Uiredningen föreslår i detta samman­hang, alt i en ny kommunallag införs uttryckliga bestämmelser om dels avvisning av besvär som har anförts för sent hos länsstyrelsen, dels skyl­dighet för länsslyrelsen att lämna besvärshänvisning i kommunalbesvärsmål.

Efter sin genomgång av förvaltningslagen uttalar utredningen att fiertalet av bestämmelserna i och för sig synes kunna tillämpas på kommunalbe-svärsmålen, även om de i vissa fall får sägas innebära nya inslag i kom­munalbesvärsprocessen. Det grundläggande problemet i förhållandet mellan förvaltningslagen och kommunalbesvärsprocessen är emellertid enligl ut­redningen den Indelning av handläggningsreglerna som blir en följd av 3 S förvaltningslagen. En del av de särskilda bestämmelserna skulle enligt ut­redningen ulan vidare kunna - och eventuellt behöva - tillämpas i alla kommunalbesvärsmål.

Utredningen finnerdet tveksamt om den skillnad i handläggningsreglerna som uppslår på grund av 3 S förvaltningslagen är sakligt motiverad. Gräns­dragningen kan tänkas bli besväriig. Nägon anknytning till kommunalbe-svärsgrunderna finns inte och torde inte heller vara eftersträvansvärd. Från dessa utgångspunkter är enligt utredningen en sådan lagteknisk lösning alt föredra som innebär att de särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen


 


Prop. 1975/76:187                                                  198

aldrig tillämpas när det rör sig om kommunalbesvär. Utredningen påpekar att en annan lösning är att göra de särskilda bestämmelserna tillämpliga i alla kommunalbesvärsmål. Därigenom vinner man åtminstone, framhåller uiredningen, enhetlighet i handläggningsreglerna.

Emellertid är det enligt utredningens uppfattning rimligt alt vänta med mera genomgripande reformer av kommunalbesvärsprocessen till dess ytter­ligare erfarenheter föreligger i fråga om betydelsen av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen för förfarandet i kommunalbesvärsmål. En mer in­gående översyn av kommunalbesvärsprocessen har samband med 'förvalt­ningsprocessens utformning i övrigt och med bestämningen av förvaltnings­domstolarnas målområden. Med hänsyn härtill föreslår utredningen endast de mindre ändringar som tidigare har redovisats.

Uiredningen behandlar härefter kommunalbesvärsprocessen i regerings­rätten. Den genomgång av förvaltningsprocesslagens bestämmelser som ut­redningen har gjort visar enligt uiredningen att fiertalet av bestämmelserna utan svårighet kan tillämpas även i kommunalbesvärsmål.

Utredningen framhåller att bestämmelsen i 8 S förvaltningsprocesslagen om rätlens utredningsansvar kan synas rimma illa med kommunalbesvärs­processen, där huvudregeln är att bevisbördan ligger på den kommunmedlem som vill göra gällande att det kommunala beslutet är olagligt. Man bör dock, säger utredningen, kunna förutsätta alt hänsyn las till kommunal-besvärsprocessens särart, när bestämmelsen tillämpas, och att komplette­rande utredningar begränsas till att närmare belysa de grunder som klaganden har åberopat. Mot denna bakgrund föreslår utredningen inte något uttryckligt undantag frän tillämpningen av 8 S förvaltningsprocesslagen i kommunal­besvärsmål. Den möjlighet som 29 S förvaltningsprocesslagen ger förvalt­ningsdomstol att utan yrkande besluta till det bättre för enskild part torde enligt utredningen fä ringa utrymme i regeringsrätten och inte alls böra komma i fräga i kommunalbesvärsmål.

De bestämmelser i förvaltningsprocesslagen som i olika avseenden reglerar muntlig förhandling kan enligl uiredningen också synas främmande för kommunalbesvärsprocessen. Uiredningen anser att något hinder mol munt­lighet i kommunalbesvärsprocessen i och för sig inte föreligger, även om muntliga förhandlingar i praktiken måste bli sällsynta.

Även om vissa av reglerna i förvaltningsprocesslagen inle passar för kom­munalbesvärsprocessen bordet dock, framhäller utredningen, inte vara nöd­vändigt att uttryckligen undanta bestämmelserna från tillämpning på denna process.

Utredningen går också in på frågan om förvaltningslagens betydelse för kommunalbesvärsprocessen i regeringsrätten. 1 sista instans måste man ta hänsyn inte bara lill den ram som kommunallagstiftningen ger för kom­munalbesvären utan även lill vad förvaltningslagen kan tänkas innebära för länsstyrelsens prövning av sädana mäl. Utredningen påpekar att för­valtningslagen och förvaltningsprocesslagen inte är samordnade och att de båda lagarna i vissa avseenden skiljer sig avsevärt från varandra. Detta för-


 


Prop.1975/76:187                                                   199

hållande kan enligt utredningen länkas inverka på kommunalbesvärspro­cessen i de olika instanserna. Utredningen anmärker att regeringsrätten kan återförvisa kommunalbesvärsmål till länsstyrelsen för ny handläggning pä den grund alt länsstyrelsen inte har följt förvaltningslagens regler.

Uiredningen konstaterar att tre olika regelsystem, nämligen kommunal­lagen, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen, nu gäller för kom­munalbesvärsprocessen. Eftersom reglerna är av olika innebörd kan detta inverka pä handläggningen i de olika instanserna, möjligen med återverk­ningar pä den sakliga bedömningen av målen. Utredningen anser att det rent lagtekniskt skulle vara enkelt att låta förvaltningsprocesslagens regler gälla även för handläggningen av kommunalbesvärsmål hos länsstyrelsen. En sådan effekt skulle nås om dessa mål överfördes till länsrätten. En allsidig belysning av detta och andra problem i fråga om kommunalbesvärsprocessen i länsstyrelsen och regeringsrätten kräver enligt utredningen särskilda un­dersökningar. Utredningen anser att en sådan mer genomgripande översyn av kommunalbesvärsprocessen kan vara motiverad.

10.3 Remissyttrandena

Frågor om kommunalbesvärsprocessen tas upp av framför allt regerings­rätten och länsstyrelserna.

Utredningens förslag att frågan om avvisning av kommunalbesvär som har anförts för sent hos länsstyrelsen skall regleras i den enhetliga kom­munallagen godtas eller lämnas utan kommentar av remissinstanserna. För­slaget alt en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för länsstyrelse att lämna besvärshänvisning i kommunalbesvärsmål skall införas i lagen möter inte heller någon kritik.

När det gäller förvaltningslagens tillämplighet på kommunalbesvärspro­cessen i länsslyrelsen delar regeringsrätten utredningens uppfaltning att del, med hänsyn lill bestämmelsens begränsade räckvidd enligt förarbetena, inte finns något hinder för länsstyrelsen att tillämpa 8 S-

Flera av de remissinstanser som yttrar sig om kommunalbesvärsprocessen anser i likhet med uiredningen alt den skillnad i reglerna om handläggning av olika kommunalbesvärsmål hos länsstyrelsen som uppstår till följd av 3 S förvaltningslagen inte är tillfredsställande. Regeringsrätten delar emel­lertid inle utredningens uppfallning att man bör vänta med mera genom­gripande reformer av kommunalbesvärsprocessen i länsstyrelsen. Enligt re­geringsrätten torde det lätt kunna inträffa att det i enstaka fall förbises att förvaltningslagens särskilda bestämmelser är tillämpliga och att under­låtenheten just i sådana fall fär betydelse för avgörandei. Förvaltningslagens särskilda beslämmelser i 14-20 SS kan inte anses vara långtgående eller betungande för myndighelerna att tillämpa. Det bör enligt regeringsrätten inte möta något hinder att redan nu låta de särskilda bestämmelserna bli tillämpliga på alla slag av kommunalbesvärsmål. Detta torde inle innebära några slörre nyheter för länsstyrelserna. Det skulle enligt regeringsrätten


 


Prop.1975/76:187                                                   200

utan att egentligen öka länsstyrelsernas börda dels befria dem från del besvär som ligger i att avgöra om de särskilda bestämmelserna är tillämpliga eller ej, dels medföra bättre garanti för att dessa bestämmelser verkligen blir tillämpade i de fall där de nu skall tillämpas. En regel av det antydda slaget kan fä sin plats i anslutning till bestämmelserna om kommunalbesvär. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Östergötlands, Malmö­hus samt Göteborgs och Bohus län anser också att förvaltningslagens särskilda beslämmelser bör göras tillämpliga i samtliga kommunalbesvärsmål hos länsstyrelse. Flera länsstyrelser förklarar att de redan nu tillämpar förvalt­ningslagen fullt ut i alla kommunalbesvärsmål.

Flertalet av de remissinsianser som yttrar sig om kommunalbesvärspro­cessen ansluter sig till utredningens uppfattning att en översyn av denna process är motiverad. Regeringsrätten, länsslyrelsen i Skaraborgs län samt Got­lands och Arvika kommuner betonar all del är besväriigt alt behöva röra sig med tre olika regelsystem i kommunalbesvärsmålen. Regeringsrådel Pet­rén anför i ett särskill ultalande att speciella regler om förfarandet i kom­munalbesvärsmål bör utarbetas. Han betonar att samma regler om förfa­randet bör gälla i alla besvärsinstanser. Han finner del uteslutet all lillämpa förvaltningslagen i en instans och förvaltningsprocesslagen i en annan. Re­geringsrätten samt länsstyrelserna i Södermanlands, ÖslergöUands och Gävle­borgs län finner att frägan om att överföra kommunalbesvärsmålen från länsstyrelsen till länsrätten förtjänar att prövas i samband med en översyn av kommunalbesvärsprocessen. Länsslyrelsen i Stockholms län ställer sig dock avvisande lill denna tanke. Svenska kommunförbundet uttalar att förbundet i likhet med kommunallagutredningen anser att en översyn av kommu­nalbesvärsprocessen bör företas sedan större erfarenhet har vunnits av för­valtningsrättsreformen.

11 EnhetUg kommunallag 11.1 Nuvarande förhållanden

Kommunallagsulredningen har som nämnts i inledningen haft i uppdrag att göra en lagteknisk översyn av KL, KLS, LL och KFL. Syftet med över­synen angavs i direktiven vara bl. a. alt lagstiftningen skulle göras enklare och mera enhetlig, I betänkandet (SOU 1974:99) Enhetlig kommunallag föreslär utredningen en ny kommunallag som avses ersätta bl. a. de nyss nämnda lagarna och LLS,

Som en bakgrund lill förslagel att bestämmelserna för alla kommuner och landstingskommuner samt för kommunalförbunden skall samlas i en lag redovisas i det följande översiktligt de skiljaktigheier som f n, finns mellan KL, KLS och LL, Vidare redovisas de särskilda regler för Stockholms läns landstingskommun som finns i LLS.

KL, KLS och LLär uppbyggda pä samma sätt. De innehåller bestämmelser


 


Prop. 1975/76:187                                                  201

om bl. a. kommuns resp. landstingskommuns kompetens, de beslutande organen dvs, kommunfullmäktige resp, landstinget (anlal ledamöter, röst­rätt, valbarhet, mandattid, kallelse lill sammanlräde, förfarandet vid sam­manträde osv.), de förvaltande och verkställande organen dvs. nämnderna, förmögenhetsförvaltning, budget, fondbildning, lånerätl, revision, skatt till kommun resp, landstingskommun och besvär. Innehållet i bestämmelserna är i. myckel detsamma.

Antalet bestämmelser i KLS som avviker från reglerna i KL är ganska stort. Skiljakiigheterna är emellertid oftast små och i huvudsak formella. Till avvikelser av slörre betydelse hör regleringen av borgarrädsinstitutionen i Stockholms kommun, vilken i sin tur återverkar på beslämmelserna om kommunfullmäktige och kommunstyrelsen. Andra mer omfatiande avvi­kelser hänger samman med mandaltiderna för fullmäktige och nämnder i Stockholms kommun. För drätselnämnden i Stockholm finns också sär­skilda beslämmelser.

I KLS finns ett fiertal bestämmelser om borgarråd. Borgarråden är ob­ligatoriska och utses för tre år av kommunfullmäktige, som också bestämmer deras antal. De har föredragningsskyldighet i kommunstyrelsen. Bland bor­garråden utser kommunstyrelsen ordförande i övriga nämnder. Även om borgarråd inte är kommunfullmäktig, skall han närvara vid fullmäktiges sammanträden. Någon annan motsvarighet lill beslämmelserna om bor­garråd än reglerna om ersättning till heltidsengagerade förtroendemän finns inte i KL eller LL.

Mandattiden för kommunfullmäktige är i Stockholms kommun, liksom i övriga kommuner, tre år. Mandatperioden börjar emellertid den 15 oktober i stället för den I januari. Kommunstyrelsen väljs för ett är i tagel, medan mandatperioden för kommunstyrelsen i övriga kommuner är tre år.

Beslämmelser om drätselnämnd finns i både KL och KLS men de skiljer sig från varandra bl, a, när del gäller nämndens uppgifter, 1 LL saknas be­siämmelserom drätselnämnd. Enligt KL behöver drätselnämnd inte inrättas. Drätselnämnd finns numera bara i Stockholms kommun, där sådan nämnd är obligatorisk.

Utvecklingen har gått mot en slörre överensstämmelse mellan KL och LL, Trots detta finns det fortfarande ett ganska stort antal regler i LL som skiljer sig frän motsvarande bestämmelser i KL, Till dessa regler hör bl, a, reglerna om val av landstingsmän och om valkretsindelningen. Andra olik­heter har sin grund i att landstingens sammanträdesfrekvens är väsentligt lägre än kommunfullmäktiges. 1 detta sammanhang kan erinras om för­valtningsutskottets uppgift att företräda landstinget mellan landstingsmö­tena. Vissa olikheter föreligger vidare i fråga om bl. a, kommunalbesvärs­processen.

Efter de ändringar som år 1975 beslutades i LL och KL stämmer LL:s bestämmelse om antalet landstingsmän i princip överens med niotsvarande regler i KL (prop, 1975:101. KU 19, rskr 227). Ändringarna i LL innebar


 


Prop. 1975/76:187                                                  202

bl. a, att - efter förebild av beslämmelserna om antalet kommunfullmäktige - regler infördes om att antalet landstingsmän skulle bestämmas efter vissa minimital, som står i relation till anlalel röstberättigade i landstingskom­munen, 1 fråga om latiiudgränserna är bestämmelserna dock inte enhetliga,

1 samband med att ett nytt valsystem år 1975 infördes för landstingsvalen ändrades ocksä reglerna i LL om valkretsindelningen. De nya bestämmel­serna skiljer sig, liksom de tidigare, avseväri från moisvarande bestämmelser i KL. Del nya valsystemet för landstingsvalen ansluter sig i huvudsak lill det system som sedan är 1970 tillämpas för riksdagsvalen. De grundläggande beslämmelserna om valsystemet, dvs. bestämmelserna om fasta valkrets­mandat och utjämningsmandat, finns i LL. Detta motiverades i propo­sitionen med all de har ett visst samband med reglerna om valkretsin­delningen. Föredraganden anförde emellertid att frägan om att föra över alla dessa bestämmelser till vallagen borde tas upp i samband med att släll­ning tas lill förslaget om en enhetlig kommunallag (prop. s. 65), För valen till kommunfullmäktige behölls det hittillsvarande valsystemet, I KL finns således inte någon motsvarighet till LL:s bestämmelser om fasta valkrets­mandat och utjämningsmandat. Bestämmelserna om mandatfördelningen mellan partierna vid val av landstingsmän och kommunfullmäktige finns i vallagen.

För landstingsmän skall suppleanter utses, medan kommunfullmäktige får beslula att suppleanter skall utses för fullmäktige. Bestämmelser om utseende av suppleanter för landstingsmän finns i vallagen. Motsvarande beslämmelser om suppleanter för fullmäktige finns dels i KL, dels i vallagen.

Kommunfullmäktige är skyldig all meddela beslut i ärende som har hän­skjutits till dem av högre myndighet, t. ex, länsslyrelsen. Denna föreskrift motsvaras i LL av en bestämmelse om alt länsstyrelsen har rätt alt väcka förslag på landstingsmöte. Skillnaden ligger i att regeringen eller en central myndighet själv kan väcka en fråga hos kommunfullmäktige, medan LL förutsätter all frågan väcks av länsslyrelsen. Landshövdingen har enligt LL rätt alt delta i landstingets överiäggningar. Någon motsvarande beslämmelse finns inte i KL.

I LLS finns vissa särregler för Stockholms läns landstingskommun. De har föranletls av de särskilda förhållandena i Stockholmsregionen, vilka har lett till att landstingskommunen har övertagit vissa uppgifter som normalt ankommer på kommunerna och lill all landstinget måsle sammanträda of­tare än övriga landsting. Särreglerna avser bl, a. landstingskommunens kom­petens, kungörelse om landstingsmöte, presidiet, närvaro- och yttranderätt för länsöverdirektören och för heltidsengagerad förtroendeman, fortsatt landstingsmöte och bordläggning. Landstinget fär vidare självt meddela fö­reskrifter om tid för väckande av förslag vid landstingsmöte och för av­lämnande och besvarande av interpellation samt avgöra om ärende skall vara berett i ett särskilt utskott av landstinget.

KFL innehåller 35 paragrafer, 1 lagen finns bestämmelser om bl. a, för-


 


Prop.1975/76:187                                                   203

utsättningarna för bildande av kommunalförbund, förbundsfullmäklige, för­bundsstyrelse, förbundsordning, val av förbundsfullmäktige, mandattid, sammanträden med förbundsfullmäklige, drätsel, medlemskommuns bi­dragsskyldighet, besvär, underställning, ordningen för bildande av kom­munalförbund, medlems utträde och kommunalförbunds upplösning. Be­stämmdserna innehåller i ganska stor utsträckning hänvisningar till de be­stämmelser i KL som reglerar motsvarande frågor.

11.2 Kommunallagsutredningen

Kommunallagsutredningen återger vissa uttalanden som kommunallags-kommittén och föredragande departementschefen gjorde vid tillkomsten av KL. Principen för kommitténs arbete var att kommunerna borde åtnjuta största möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med hänsyn till skiftande lokala behov. Kommittén framhöll att det läg i kommunalförfattningarnas natur av en ramlagstiftning att bestämmelserna ofta måste ges en mycket allmän formulering, vars tolkning i del enskilda fallet kunde föranleda vissa svårigheter. Departementschefen (prop, 1953:210 s, 503) anslöt sig till kommitténs allmänna riktlinjer för utformningen av den nya lagstiftningen men framhöll samtidigt att grunddragen för den kommunala organisationen måste anges i lagen och att lagstiftaren måste fastställa det minimimått av regler som garanterar att kommunmedlem­marna behandlas lika och att ärendena handläggs under demokratiska for­mer, Enligl departementschefen var en viss enhetlighet i kommunernas organisationer och arbetsformer ofrånkomlig.

Kommunallagsutredningen anser att de nyss redovisade principerna för kommunallagsiiftningens uiformning alltjämt är bärande och anför att den har sett som sin uppgifl alt göra lagstiftningen så enkel och enhetlig som möjligt och att samtidigt anpassa bestämmelserna till utvecklingen av kom­munal praxis. Uiredningen konstaterar all det inte ligger inom dess uppdrag att föreslå sådana ändringar som innebär att nu gällande principer för kom­munernas organisation och verksamhetsformer rubbas.

När det gäller att närmare besiämma vad kommunallagen bör innehålla och vad som kan undvaras eller regleras i annan ordning, kommer kom­munmedlemmarnas intresse av medverkan och insyn först i blickpunkten, anför utredningen. Från denna synpunkt motiverar exempelvis reglerna om medlemskap, rösträtt, valbarhet, kungörelse om fullmäktigesammanträden och kommunalbesvär sin plats i kommunallagen. Flera regler kan indirekt sägas vara av betydelse för kommunmedlemmarna, t, ex, bestämmelserna om budgetprocessen, vilken redovisar bl, a, utdebiteringens höjd och de prioriteringar som har gjorts mellan olika verksamhetsområden. En annan viktig intressentgrupp är förtroendemännen. Här gäller det framför allt regler som syftar lill att säkerställa ett beslutsförfarande i demokratiska former. Hit hör också bestämmelser som reglerar den enskilde förtroendemannens


 


Prop. 1975/76:187                                                  204

möjligheter att agera, t.ex, rätt att väcka motion och interpellation saml rätt all till beslut foga reservation.

Enligt utredningen ligger det i linje med nya regeringsformen och di­rektiven för utredningsarbetet att kommunallagens karaklär av ramlag be­tonas och att detalj föreskri fler så långt möjligt rensas ut. Även skillnaden i storiek mellan olika kommuner och de ökade administrativa resurser som står till kommunernas förfogande motiverar enligt utredningen att kom­munallagens bestämmelser i än högre grad än hittills får karaktär av basregler lor alla kommuner, oavsett struktur och storiek. Liksom hittills kan reglema i kommunallagen kompletteras genom reglementen och arbetsordningar.

När del gäller möjlighelerna alt åstadkomma en enhetlig kommunallag anför uiredningen alt det från lagieknisk synpunkt skulle vara önskvärt med fullständig uniformitet i kommunallagstiftningen, dvs, att en lag skulle reglera samtliga kommuner och landstingskommuner och att inga särregler skulle ges för någon särskild kommun eller landstingskommun. Den frihet att själva närmare reglera sina verksamhetsformer och sin organisatoriska uppbyggnad som bör tillkomma kommunerna och landstingskommunerna skulle då, framhåller uiredningen, få tillgodoses genom reglementen, ar­betsordningar och instruktioner, som är anpassade till den enskilda kom­munen eller landstingskommunen. Utredningen erinrar om att del i vissa fall kan behövas uttryckligt lagstöd för alt avvikelse från en i kommunallagen inskriven regel eller från en annars gällande kommunalrältslig grundsals skall få ske.

Uiredningen finner alt det ligger uianför ramen för dess uppdrag att rubba mer väsentliga och principiella skillnader i organisationen mellan Stockholms kommun och övriga kommuner. Detta leder till att vissa särregler åtminstone tills vidare måste gälla för Stockholms kommun. Utredningen kommer fram till att antalet särbestämmelser inte blir fiera än att de kan passas in i en gemensam kommunallag. 1 sammanhanget erinras om den lagtekniska mo­dell som har valts för församlingsstyrelselagen (1961:436; omtryckt 1972:228), vilken ersatte de tidigare särskilda lagarna om församlingsstyrelse, om församlingsstyrelse i Stockholm och angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd i Göteborg, Vid tillkomsten av församlingsstyrelselagen, vilken innehäller åtskilliga avvikande bestämmelser för församlingarna i Siockholm och Göteborg, uttalades bl, a, all en för hela landet gemensam lag innebar praktiska fördelar i skilda avseenden, inte niinst med hänsyn till önsk­värdheten av enhetlighet i rättstillämpningen (prop, 1961:70 s, 71), Utred­ningen konstaterar all anlalel från KL avvikande beslämmelser i KLS nu­merärt sett är förhållandevis stort men att skiljakiigheterna oftast är små och i huvudsak formella. Bland avvikelser i KLS av större betydelse fram­håller uiredningen borgarrådsinstitutionen, som i sin tur återverkar på be­stämmelserna om fullmäktige och kommunstyrelsen, mandattiderna för de komniunala organen i Stockholm och de särskilda reglerna för drätselnämn­den i Stockholm,


 


Prop. 1975/76:187                                                  205

De speciella förhållanden som tidigare har åberopats som grund för av­vikande reglering i KLS torde enligt uiredningen i allmänhet inle finnas kvar. De allra största kommunema och landstingskommunerna har admi­nistrativa problem av samma art och omfattning som Stockholms kommun, och kommunalförvaltningen i Stockholm skulle säkeriigen kunna organi­seras om på sådant sätt all en enhetlig kommunallag skulle kunna tillämpas i full utsträckning. Det ligger emellertid inle inom utredningens uppdrag att rubba de grundläggande principerna för organisationen i Stockholms kom­mun. Hur denna organisation bör vara utformad ärenligt utredningen främst en fråga för kommunen själv. En år 1966 av stadskollegiet i Stockholm tillsatt kommitté för ulredning av den kommunala självstyrelsens arbets­former kommer enligt vad utredningen har inhämtat all behandla de or­ganisatoriska frågorna för Stockholms kommun. Därvid kommer jämförelse att ske med organisationen i Göteborgs kommun och i Stockholms läns landstingskommun.

Utredningen vill inte föregripa självstyrdsekommitténs ställningstagande men anser sig kunna föreslås att sådana bestämmelser om borgarråden i Stockholm som lika väl kan placeras i reglemente eller motsvarande utgår ur lagen. När det gäller mandatperiodens längd borde det vara fullt möjligt att övergå till en treårig mandatperiod för nämndema i Stockholms kommun. Denna fråga ligger dock utanför ramen för utredningens uppdrag. Genom olika laglekniska lösningar bör i varje fall antalet särregler för Stockholms del beträffande mandatperiodens längd kunna minskas betydligt, anför ut­redningen. 1 fråga om mandatperiodens början bör för övriga kommuners del ett närmande lill den s. k. Stockholmsmodellen vara möjligt, om man önskar uppnå ell snabbare valgenomslag i de kommunala organens sam­mansättning. Drälsdnämnd finns enligt utredningen endast i Stockholms och Helsingborgs kommuner'. Med hänsyn till att man pä kommunalt häll anser att kommunstyrelsen bör svara för såväl den kortsiktiga som den långsiktiga planeringen finns del inte anledning räkna med önskemål om att drätselnämnder skall kunna inrättas i flera kommuner. 1 LL saknas be­slämmelser om drätselnämnd. Det sagda visar, anför utredningen, att det praktiska behovei av en organisationsform med särskild drätselnämnd för finansförvaltningen mäste vara ringa. Med tanke på den roll som kom­munstyrelsen har tillerkänts i kommunallagstiftningen kan även principiella invändningar riktas mot uppspaltningen på två organ, 1 en författning av ramlags karaktär är det otillfredsställande all införa regler av generell natur, som endasl får tillämpning pä en eller två kommuner, Uiredningen anser därför att bestämmelserna om drätselnämnd bör ulgä ur såväl KL som KLS.

Vad gäller övriga olikheter mellan KL och KLS kan en ökad enhetlighet uppnäs t. ex. genom alt ändringar görs i KL efter förebild från KLS och tvärtom, genom att vissa regler slopas i endera eller bägge lagarna och över-

Under remissbehandlingen har framkommit att drätselnämnd inle längre finns i Helsingsborgs kommun.


 


Prop.1975/76:187                                                   206

förs lill reglementen och arbetsordningar eller genom alt nya, enhetliga regler införs. Sammanfattningsvis bör enligt utredningen antalet avvikande be­stämmelser för Stockholms del kunna minskas i sådan omfattning att någon särskild kommunallag för Stockholm inte längre behövs.

Utredningen framhåller alt de synpunkter som utredningen har anfört i fråga om möjligheterna att förenhetliga KL och KLS i huvudsak gäller även i fråga om möjligheterna att få till stånd enhetlighet mellan KL och LL. Landstingskommunerna bör ha frihet att närmare reglera sina verk­samhetsformer och sin organisatoriska uppbyggnad i samma utsträckning som kommunerna, anför utredningen. Den särreglering som kan visa sig nödvändig mellan landstingskommunerna inbördes och i förhållande till kommunema kan normalt ske i form av reglementen, arbetsordningar och instruktioner. Den önskvärda fiexibilitelen behöver därför inte ulgöra något hinder mot en enhetlig ramlag för alla kommuner och landstingskommuner. Liksom i fråga om KLS anser sig utredningen inte böra rubba de mera väsentliga och principiella skillnaderna mellan kommunernas och lands­tingskommunernas verksamhet och arbetsformer.

Skillnaderna mellan kommunerna och landstingskonimunerna avser, för­utom den geografiska utbredningen, främst verksamhetens inriktning. 1 fräga o?n arbetsformerna torde olikheterna främst bero på att antalet landstingsmö­ten per år är väsentligt lägre än antalet sammanträden med kommunfull­mäktige. Rent allmänt skall kommunallag och landstingslag tillgodose sam­ma intressen, i första hand kommunmedlemmarnas och förtroendemännens intressen, och beslutsfattandet skall ske i samma demokratiska former. Frå­gan om skilda lagar bör behällas för landstingskommuner och kommuner eller om en gemensam lag kan reglera båda kommunformerna bör enligt utredningen i första hand avgöras med hänsyn till antalet särbestämmelser som kan behövas för landstingskommunernas del. Den undersökning som utredningen har gjort visar att antalet särbestämmelser kan nedbringas i en sådan omfattning att en gemensam lag från rent laglekniska synpunkter är möjlig. Den omständigheten att landstingskommuner och kommuner verkar på olika nivåer och till övervägande delen har olika verksamhetsfält bör inte i och för sig utgöra nägot hinder mol en gemensam lag.

En del av skillnaderna mellan KL och LL har enligt utredningen hu­vudsakligen sin grund i landstingskommunernas speciella ställning som länskommunala organ och i deras geografiska utbredning. Dit kan hänföras reglerna om val av landstingsmän och landstingskommunens indelning i valkretsar liksom de bestämmelser som gäller förhållandet mellan länsstyrel­sen och landstingskommunen. Utredningen framhåller även de olikheter som har sin grund i att landslingen inte sammanträder så ofla som kom­munfullmäktige. Med delta förhållande sammanhänger förvaltningsutskot­tets speciella uppgift att företräda landstinget mellan dess möten.

Utredningen erinrar om alt bestämmelsen i KL om antalet fullmäktige ändrades år 1969. Avsikten var bl, a, att kommunerna skulle få större frihet


 


Prop. 1975/76:187                                                  207

än lidigare all besiämma anlalel fullmäktige och därvid ta hänsyn lill spe­ciella förhållanden. Antalet ledamöter bör enligt utredningen liksom hittills bestämmas efter en avvägning mellan, ä ena sidan, intresset av att full­mäktige resp. landstinget fåren allsidig medborgeriig förankring och, å andra sidan, kravei på att den beslutande församlingen fungerar pä ett effektivt sätt. Invånarantalet bör alltjämt spela den avgörande rollen vid bedömningen av var minimigränsen för antalet fullmäktige och landstingsmän bör gå. Denna regel bör dock inte uttryckligen lagfästas, eftersom fullmäktiges och landstingets beslut om antalet fullmäktige resp. antalet landstingsmän dä skulle kunna överklagas på den gmnden att hänsyn till invånarantalet inte har tagits. Därigenom skulle ett skönsmässigt moment införas i kommu­nalbesvärsprocessen, vilket bör undvikas. En absolut minimigräns för antalet ledamöter bör dock ställas upp.

När det gäller reglerna om utseende av suppleanter föreligger vissa skill­nader mellan kommunema och landstingskommunerna i fråga om reglernas innehåll och deras placering i regelsystemet. Det ligger emellertid inte inom ramen för utredningens uppdrag att ändra förutsättningarna för de nuvarande suppleantsystemen. Inkonsekvenserna i fråga om systematiseringen av för­fattningsstoffet är enligt utredningen föga omfattande. De bör kunna ac­cepteras, åtminstone övergångsvis. 1 enlighel med den överflyttning av vissa mandatfördelningsregler frän riksdagsordningen till vallagen som har skett för riksdagsvalens del bör motsvarande regler för kommunalvalens del kunna placeras i vallagen. Trots att vissa olikheter kan komma att bestå mellan valsystemet för riksdagsvalen och valsystemet för kommunalvalen, bör det vara möjligt alt låta alla regler som hänger samman med valet placeras i vallagen. Utredningen utgär därför frän att nägra bestämmelser som har direkl samband med valförfarandei inte kommer att behöva placeras i en enhetlig kommunallag.

Uiredningen behandlar härefter förhållandet mellan länsstyrelsen, lands­tingskommunen och kommunerna och redogör för ell anlal regler som ger uttryck för behovet av samordning mdlan länsstyrelsen och landstingskom­munen. Hit hör bl, a. regeln om länsstyrelsens rält att väcka förslag vid landstingsmöte, vilken motsvaras av bestämmelsen om skyldighet för kom­munfullmäktige att meddela beslul i ärenden som har hänskjutits till dem av högre myndighet och regeln om landshövdingens rätt att della i lands­tingets överläggningar. Utredningen erinrar om att olika bestämmelser i länssiyrelseinstrukiionen (1971:460) likställer landstingskommunerna och kommunerna när det gäller samordning av statlig, kommunal och lands­tingskommunal verksamhet i länet och i fråga om länsstyrelsens befogenhet att övervaka kommunal och landstingskommunal verksamhet. Samord­ningsreglerna i länsstyrelseinstruktionen är snarast ett uttryck för att kom­munerna och landstingskommunerna är likställda i förhållande till länsstyrel­sen. Behovet av samordning mellan statlig och kommunal verksamhel på olika nivåer har kommit lill uttryck vid flera tillfällen. De uttalanden som


 


Prop. 1975/76:187                                                  208

därvid har gjorts frän statsmakternas sida, bl. a. i fräga om samordningen inom samhällsplaneringen, ger inte belägg för att någon särställning skulle föreligga för vare sig landstingskommunerna eller kommunerna. Den om­ständigheten alt landstingskommunerna verkar på länsnivå synes enligt ut­redningen ha utgjort den reella gmnden för vissa särregler i LL, medan däremot skillnaderna i verksamhetens art och omfattning inte medför behov av särregler i en gemensam kommunallag.

Vid en undersökning av möjligheterna att åstadkomma en gemensam lag för kommuner och landstingskommuner har man enligt uiredningen anledning att noga pröva nödvändigheten av varje skiljaktighet i bestäm­melserna för de båda kommuntyperna. En sädan prövning visar enligt ut­redningen att det är möjligt att rensa ut en betydande del av de nuvarande olikheterna ur lagstiftningen. Med hänsyn till samordningsbehovet mellan länsstyrelsens, landstingskommunens och kommunernas verksamhet i länet anser utredningen alt regeln om länsstyrelsens rätt att anhängiggöra ärende bör stå kvar och avse såväl landstinget som kommunfullmäktige, medan rätten för annan statlig myndighet än länsstyrelsen all anhängiggöra ärende hos fullmäktige bör kunna utgä. Därigenom skulle alltså en enhetlig reglering vara möjlig i denna del. Utredningen anser vidare att regeln om lands­hövdingens närvaro- och yttranderätt vid landstingsmöte bör stå kvar. En moisvarande regel för kommunernas del är med hänsyn lill antalet kom­muner i varje län och den förhållandevis täta sammanträdesfrekvensen inte lämplig.

Utredningen anser att LLS kan upphävas och att i en enhetlig kommu­nallag kan tas in särreglerna om bl. a, den vidgade kompetensen för Stock­holms läns landstingskommun.

I fräga om KFL framhåller utredningen att kommunindelningsreformen ger anledning alt ställa frågan om en lagstiftning om interkommunal sam­verkan i kommunalförbundets form fortfarande behövs. Av de kvarvarande 20 kommunalförbunden har en betydande del sin verksamhet lokaliserad till storstadsområdena. Minskningen av antalet kommunalförbund på senare är har ett klart samband med kommunsammanläggningarna och överför­andet av polisväsendet till statsförvaltningen. Den undersökning som ut­redningen har gjort ger inle vid handen att minskningen skulle bero pä brister i fråga om kommunalförbundsinstitulel som samverkansform. Den 1 juni 1971 var antalet interkommunala företag i form av bolag och stiftelser 33, En del av de exislerande kommunalförbunden är alt hänföra till sådana förbund som kan bildas tvångsvis. Ett samband föreligger enligt utredningen mellan kommunstorleken och antalet kommunalförbund, men även stora kommuner har i vissa frågor behov av alt gå över kommungränsen. Ut­vecklingen i Stockholmsområdet ger belägg för detta. Bland de frägor som på senare tid har aktualiserat samarbete mellan flera kommuner nämner utredningen renhållningsfrågorna, kommunernas ansvar för energiförsöri-ningen och vissa frågor som har samband med den översiktliga samhälls-


 


Prop. 1975/76:187                                                   209

planeringen. För mera betydande samarbetsuppgifter blir det säkeriigen även i framtiden nödvändigt att bilda rättssubjekt som är fristående från kom­munerna. Därvid står f n. ett privaträttsligt alternativ, aktiebolaget, och ett kommunalräitsligl alternativ, kommunalförbundet, till buds. Den fort­gående minskningen av antalet kommunalförbund ger anledning att ställa frågan om lagstiftning om kommunalförbund fortfarande behövs.

Utredningen konstaterar att kommunalförbundsformen har ett vidsträck­tare användningsområde än aktiebolagsformen, att kommunmedlemmarna kan anföra kommunalbesvär över kommunalförbunds beslut, att någon mot­svarande möjlighet inle finns i fråga om beslut av aktiebolag, att offent­lighetsprincipen gäller i fråga om kommunalförbunds men inte i fråga om aktiebolags handlingar, att för kommunalförbund inskränkningar föreligger i rätten att fritt upptaga lån, att det för aktiebolag inte finns några sådana begränsningar, alt en kommun inle ulan särskild förbindelse synes ha någon juridisk skyldighel att lämna bidrag för alt täcka underskott i ett kommunägt aktiebolag och alt medlemskommunerna har lagstadgad bidragsskyldighet gentemot kommunalförbundet liksom skyldighet att svara för kommunal­förbundets skulder.

Utredningen anser att del ligger i sakens natur att de deltagande kom­munerna föriorar i infiytande över den verksamhet som bedrivs i inter­kommunala former, oavsett vilken juridisk form man har valt för samarbetet. Från kommunaldemokratiska synpunkler och rättssäkerhetsaspekter synes kommunalförbundsformen vara att föredra framför bolagsformen. Utred­ningen anser därför all kommunalförbundsformen bör behållas även i fort­sättningen och alt det på de fiesia områden bör ankomma pä kommunerna själva att besiämma valet av samarbelsform. Eftersom KFL i betydande omfattning hänvisar till reglerna i KL, anser utredningen all del från lag-teknisk synpunkt är fördelaktigast att de speciella bestämmelserna om kom­munalförbund tas in i ett särskill kapitel i en enhetlig kommunallag.

Utredningen föreslår således att KL, KLS, LL, LLS och KFL ersätts av en sådan enhetlig kommunallag.

11.3 Remissyttrandena

En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller förklarar sig inte ha något att invända mot alt en enhetlig lag tillskapas för kommuner och landstingskommuner, medan ett tiotal uttalar tveksamhet och ifrågasätter om inle den nuvarande ordningen med en särskild lag för landstingskom­munerna bör behållas. Endasten remissinstans, Tingsryds kommun,avstyrker Uttryckligen förslaget om en enhetligt lag för kommuner och landstingskom­muner. Inför förslagel att även KFL skall inordnas i en enhetlig kommu­nallag är emellertid fiera remissinstanser tveksamma.

Landstingslorbundei anser att förslagel lill enhetlig kommunallag inte har bara lagtekniska utan även kommunaldemokratiska fördelar. Genom en

14 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 186


 


Prop.1975/76:187                                                   210

enhetlig kommunallag framkommer, anför förbundet, på ett klarare sätt kommunernas och landstingskommunernas gemensamma roll som demo­kratiska organ med direkl ansvar inför medborgarna. Utredningen har i stort sett lyckats mycket bra med att arbeta samman de fem aktuella lagarna lill en enda. Förbundet säger sig inte ha någon erinran mot alt den nya lagen får benämningen "kommunallag",även om det inte redan av rubriken kommeratt framgå att lagens räckvidd avseräven landstingskommunerna.

Svenska kommunförbundet lillslyrker att lagstiftningen pä det kommunala området ges karaktär av ramlag och förklarar sig berett att utarbeta förslag till reglementen m. m. lill vägledning för kommunerna. I likhet med ut­redningen anser förbundet det både praktiskt möjligt och mest ändamåls­enligt att kommunallagen görs tillämplig pä landels samtliga kommuner. Förbundet anser också att LLS bör kunna utgå och att återstående sär­bestämmelser utan svårighet kan inordnas i en för samtliga landstingskom­muner gemensam lag. En så långt möjligt enhetlig reglering kan, som ut­redningen har tänkt sig, ta sig ullryck i en för kommuner och landstingskom­muner gemensam lag och förbundet ser ingen anledning att motsätta sig en sådan lösning. Enligt förbundet kan det dock konstateras att önskvärd samstämmighet kan uppnås även vid en lösning som innebär en lag för kommuner och en lag för landstingskommuner.

Bland de remissinstanser som i huvudsak tillstyrker förslaget till enhetlig kommunallag anser åtskilliga, bland dem kammarkollegiet och fiera länsstyrelser, att utredningen har lyckats väl i sin strävan att ge den enhetliga lagen karaktären av ramlag ulan onödiga detaljföreskrifler, varigenom kom­munerna får större frihet och bättre möjligheter att efter skiftande lokala förhållanden själva reglera sin organisation och sina verksamhetsformer. Flera av nämnda remissinstanser anser emellertid att ändringar i förslaget bör göras i vissa hänseenden. Stockholms läns landstingskommun påtalar t. ex. att kommunernas och landstingskommunernas kompetens inle anges på ett tillfredsställande sätt i de nuvarande lagarna och att den formulering som har valts i förslaget hell suddar ut gränsen för den ena kommuntypens kompetens gentemot den andras. Även Eslövs. Höörs och Panllle kommuner finner det angeläget att en enhetlig lag ger en viss grundläggande kom­petensfördelning mellan kommuner och landstingskommuner. Eslövs kom­mun framhåller att landstingskommunerna pä senare är har börjat verka pä ett fiertal områden, i, ex, samfärdseln och kulluren, inom vilka kom­munerna tidigare helt hade ansvaret. Kommunen förordar alt lands­tingskommunernas kompetens i en kommande kommunallag huvudsak­ligen regleras i enlighet med 4 S LL, Partille kommun anser att konsekven­serna av en gemensam kompetensbestämmelse för kommuner och lands­tingskommuner inle är tillräckligt belysta och framhåller att gränsdragnings-problemen mellan kommunerna och landstingskommunerna redan nu är svårlösta på en mängd områden, t. ex. socialvärden saml hälso- och sjuk­vården.


 


Prop.1975/76:187                                                   211

Enligt Sollentuna kommun bör lagförslaget överarbetas så att gränsdrag­ningen mdlan frågorsom ur allmän synpunkt fordrar fasta regler och enhetlig ordning i alla kommuner, å ena sidan, och detaljföreskrifter som kan variera mellan kommunerna, å andra sidan, klarläggs. Enköpings kommun tycker att den föreslagna lagen har blivit tämligen omfångsrik och att de detalj-bestämmelser om skatt till kommun och landstingskommun som har be­hållits bör placeras i en speciell författning, Samma mening framförs av Skaraborgs läns landstingskommun.

Flera remissinstanser påtalar att antalet särbestämmelser i den enhetliga lagen är för stort. Enligt länsslyrelsen I Västmanlands län är det viktigt att frågan om särbestämmelser behövs prövas noga, Skaraborgs läns lands­tingskommun anser att särreglerna för Stockholms kommun bör kunna mins­kas i den enhetiiga lagen och framhåller att det t. ex. inte synes befogat att för Stockholms kommun ha en särskild tid för fastställande av budget, som är åtta dagar längre än den som gäller för övriga kommuner och för landstingskommunerna. Enligt Sjöbo och Munkedals kommuner bör en ytter­ligare utredning ske så att särbestämmelserna för Stockholms kommun och Stockholms läns landstingskommun kan utgå. Orusts kommun finner det förvånande att fiera väsentliga avvikelser och särbestämmelser för lands­tingskommuner och Stockholms kommun har behållits i lagförslaget, t. ex. i fråga om landstingskommunens speciella relationer till länsstyrelsen och landshövdingens närvaro- och yttranderätt vid landstingsmöte. Enligt kom­munen torde det inte heller föreligga större skäl att i kommunallagen skriva in specialbestämmelser för Stockholms kommuns borgarråd än för övriga kommuners kommunalråd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tycker sig förnimma en allmän tendens hos utredningen att beröva lagtexten även sådana regler som utan större svårighet i och för sig skulle kunna inlemmas i en enhetlig kommunallag och anför som exempel bestämmelserna om ordförandeskap i kommun­fullmäktige (12 §), plats för fullmäktiges sammanträden (13 S), handläggning av och former för delegationsbeslut och interpellalioner (25 och 42 SS) samt obligatorisk arbetsordning (31 S). Länsslyrelsen anser att även på en enhetlig kommunallag mäste ställas kravet att den skall kunna tjäna som en över­skådlig, såvitt möjligt uttömmande och därmed i den dagliga kommunala verksamheten användbar handbok. Gislaveds kommun anför liknande syn­punkter.

Trollhättans kommun anför att lagens karaktär av ramlag medför två kon­sekvenser som förtjänar att uppmärksammas, nämligen dels att det kommer att åvila fullmäktige att genom särskilda beslut och reglementen ge den kommunala verksamheten och dess administration en fast reglering, dels att regelsystemen kommer att skifta mellan olika kommuner. Enligt Es­kilstuna kommun bör även detaljföreskrifter kunna ha sin givna plats i den enhetliga lagen, om de är av övergripande betydelse för kommunerna och lokala variatio