Prop. 1975/76:160

Regeringens proposition

1975/76:160

om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet

beslutad den 26 februari 1976.

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

G, E. STRÄNG

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehall

I propositionen föreslås att nuvarande grundlagsregler i 2 kap. tryckfrihetsförordningen ersätts med ett helt nytt kapitel. Förslaget utgör en första etapp i en genomgripande översyn av gällande bestämmelser om tillgången till allmänna handlingar. Avsikten är att nästa steg skall tas vid 1976/77 års riksmöte bl, a. genom en proposition med förslag till nya regler om handlingssekretess.

Det nya kapitlet i tryckfrihetsförordningen ligger i sak mycket nära vad som redan gäller i dag. De grundläggande principerna i gällande ordning har sålunda övertagits orubbade. Enligt offentlighetsprincipen skall varje svensk medborgare liksom nu ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Begränsningar i denna rätt dr göras bara om vissa särskilt vikliga skäl påkallar det, t. ex. hänsynen till rikets säkerhet eller enskildas personliga intressen. I princip skall sådana begränsningar bara d beslutas av riksdagen i en särskild lag.

Nyheterna i propositionen kan sägas ligga på två plan. Dels har en för-fattningsieknisk omarbetning gjorts. Syftet har därvid varit att genom modernisering och precisering av bestämmelserna ge större fasthet åt grundlagsregleringen. Dels har i olika enskildheter betydelsefulla ändringar gjorts i sak.

Till de regler som innebär ändringar i sak hör de som gäller ADB-lagrad information, 1 denna del innebär förslaget ökad insyn i myndigheternas informationsmaterial och samtidigt ett förbättrat skydd för den personliga integriteten.

De nya grundlagsreglerna är avsedda alt träda i kraft den 1 januari 1978,

I Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Till främjande av eti fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, i den ordning nedan sägs, varje svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna handlingar. 1 denna rätt må gälla allenast sådana inskränkningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för slatens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet.

Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar,

Rätten au laga del av allmänna handlingar får begränsas endasl om del är påkallat med hänsyn till

1. rikets säkerhet ellerdess förhållande lill annan stal eller mellanfolk-lig organisation,

2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,

3. myndighets verksamhel för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,

4. intresset all förebygga eller beivra brolt,

5. det allmännas ekonomiska intresse,

6. skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,

7. intresset att bevara djur- eller växtart.

Allmänna handlingar äro alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar, vare sig de lill myndigheten inkommit eller blivit där upprättade.

Vad I detta kapitel sägs om handling skall även avse karta, ritning eller bild. Kapitlets bestämmelser om handling skola jämväl tillämpas på upptagning för auiomaiisk dalabehandling eller annan upptagning som kan läsas eller avlyssnas endasl med tekniskt hjälpmedel.

Upptagning som nämnts i andra stycket skall anses förvarad hos myndighet även i fall då den inkommit lill eller upprättats hos annan än myndighet, under förulsällning att myndighet förfogar över upptagningen.

Med handling förstås framställning i skrift eller bild samt upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annal sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel. Handlingärall-män, om den förvaras hos myndighet och enligl 6 eller 7 är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet.

Upptagning som avses i första stycket anses förvarad hos myndighet, om upptagningen är tillgänglig för myndigheten för överföring i sådan form att den kan läsas,avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Detta gäller dock ej upptagning som ingår i personregister, om myndigheten enligl lag eller förordning eller särskilt beslul, som grundar sig på lag.

6!; förslå stycket

Tävlingsskrift, anbud eller annan sådan handling, som enligl tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag, skall ej anses inkommen före den tidpunkt, som bestämts för öppnandet.

5 S andra stycket

Diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skola anses upprättade, då de färdigställts för anteckning eller införing. Protokoll och därmed jämföriiga anteckningar skola anses upprättade, då de av myndigheten justerats ellereljest blivit färdigställda. Andra handlingar, som hänföra sig till vissl mål eller ärende, skola anses upprättade, då de expedierats eller, om expedition ej äger rum, då målet eller ärendet blivit av myndigheten slutbehandlat.

Tävlingsskrifl, anbud eller annan sådan handling som enligt tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag anses ej inkommen före den tidpunkt som har bestämts för öppnandet.

Åtgärd som någon vidtager endast som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring av handling, som myndighet har tillhandahållit, skall ej anses leda till att handling är inkommen till den myndigheten,

Handling anses upprättad hos myndighet, när den har expedierats. Handling som ej har expedierats anses upprättad när del ärende lill vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen ej hänför sig till visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts,

1 stället för vad som föreskrives i första slycket gäller all handling anses upprättad,

I, diarium, journal samt sådant

Nuvarande lydelse

6 S andra och tredje styckena

Dom eller annat myndighets beslut, som enligt vad därom är stadgal skall avkunnas eller expedieras, samt protokoll och därmed jämförliga anteckningar, som hänföra sig lill sådant beslut, skola anses upprättade, först då beslutet avkunnats eller expedierats.

Protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i ärende, som myndigheten handhar allenast för beredning, skola anses upprättade, först då det ärende prokotollen avse hos myndigheten slutförts och, såvitt angår protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver offentliggjorts.

Föreslagen lydelse register eller annan förteckning som föres fortlöpande, när handlingen har färdigställts för anteckning eller införing,

2. dom och annat beslul, som en
ligt vad därom är föreskrivet skall
avkunnas eller expedieras, samt pro
tokoll och annan handling i vad den
hänför sig till sådant beslut, när be
slutet har avkunnats eller expedie
rats.

3, annat myndighets protokoll
och därmed jämföriiga anteckning
ar, när handlingen har justerats av
myndigheten eller på annal sätt fär
digställts, dock ej protokoll hos riks
dagens eller allmänt kyrkomötes ut
skott, riksdagens eller kommuns re
visorer eller statliga kommiltéer eller
hos kommunal myndighet i ärende
som denna endast bereder till avgö
rande.

Niivarande l\'dclsc

om ej uppteckningen, sedan målet eller urendel hos myndigheten slutbehandlats, omhändertagits för förvaring.

Har upptagning som nämnts i 2 S andra slycket lillkommil allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande hos myndighet, skall upptagningen ej anses som allmän hos myndigheten, om den ej, sedan målet eller ärendet slutbehandlats hos myndigheten, omhändertagits för förvaring. Intill dess frågan om sådant omhändertagande avgjorts, skall upptagningen ej heller anses som allmän hos annan myndighet, om den förvaras där endasl för teknisk bearbetning eller lagring.

Föreslagen Ivdelse

om hand för arkivering. Med minnesanteckning förslås promemoria och annan uppteckning eller upptagning som har kommit lill endast för ärendes föredragning eller beredning, dock ej till den del den har tillfört ärendet sakuppgift.

Utkast eller koncept lill myndighels beslut eller skrivelse och annan därmed jämställd handling som ej har expedierats anses ej som allmän handling, såvida den icke tages om hand för arkivering,

10 S

Handling som förvaras hos myndighet endasl som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning anses ej som allmän handling hos den myndigheten.

Vad i detta kapitel stadgas om allmänna handlingar äge ej tillämpning å exemplar av tryckt skrift, som avses i 4 kap. 7 §, eller å enskilda brev, skrifter eller upptagningar, vilka överiämnals lill allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest lill myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Angående tillhandahållande av handlingar och upptagningar som nu nämnts gälle vad särskilt är föreskrivet.

3. tryckt skrift, ljud-eller bildupp-tagning eller annan handling som ingår i bibliotek eller som från enskild har tillförts allmänt arkiv uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål eller privata brev, skrifter eller upptagningar som eljest ha överiämnals till myndighet uteslutande för ändamål som nu angivits,

4. upptagning av innehållet i handling som avses i 3, om upptagningen förvaras hos myndighet där den ursprungliga handlingen ej skulle vara att anse som allmän.

Allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran genast eller så snart ske kan utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar taga del därav. Upptagning som nämnts i 2 § andra stycket skall tillhandahållas i läsbar eller avlyssningsbar form.

Handling, som endast till viss del skall hållas hemlig, skall utan hinder därav tillhandahållas på slällel, om det kan ske på sädant sätt att vad i den delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej ske, äge den som vill laga del av handlingen utan avgift erhålla avskrift av densamma eller, såvitt avser upptagning som nämnts i 2 ij andra stycket, utskrift av upptagningen, varvid den del som är hemlig skall uteslutas från avskriften eller utskriften.

12§

Allmän handling som dr lämnas ul skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den, som önskar taga del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annal sätt uppfattas. Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverföring. Kan handling ej lillhandahällas utan all sådan del därav som icke får lämnas ul rö-jes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.

Den som önskar taga del av allmän handling, som ej skall hållas hemlig eller som skall hållas hemlig endasl lill viss del, äge dessutom rält att mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen med uteslutande av sådan del som skall hållas hemlig. Myndighet vare ej skyldig all utlämna upptagning för automatisk dalabehandling på annat sätt än genom tillhandahållande av utskrift av upptagningen. Ej heller vare myndighet skyldig alt för utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet därför möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

13 s

Den som önskar laga del av allmän handling har även rätt all mot fastställd avgift d avskrift eller kopia av handlingen till den del den dr lämnas ut. Myndighet är dock ej skyldig att lämna ut upptagning för automatisk databehandling i annan form än utskrift. Ej heller föreligger skyldighet att framställa kopia av karta, ritning, bild eller annan i 3 >; första styckei avsedd upptagning än som nyss har angivits, om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas på stället.

dighei som förfogar över upptagningen. Frågan om utlämnande prövas av den myndighet där framställning gjorts.

Är vården om handlingen enligl arbetsordningen eller givet uppdrag iintortrodd viss befattningshavare, har han all själv besluta i fråga om handlingens utlämnande; dock åligge honom all därvid ställa sig lill efierrälielse av myndigheten meddelade föreskrifter saml all, då del kan ske ulan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan till myndighetens avgörande. Vägrar befattningshavaren all utlämna handlingen, skall, om sökanden det begär, frågan hänskjutas till myndigheten.

Om behörighet för viss myndighet all i stället för myndighet,som avses i första stycket, pröva fråga om allmän handlings utlämnande stadgas i 14 ij andra stycket.

stämmelse som avses i 2 >; andra styckei föreskrivas all prövningen vid tillämpningen av bestämmelsen skall ankomma på annan myndighet. I fråga om handling som är av synneriig betydelse för rikets säkerhet kan även genom förordning föreskrivas att endast viss myndighet får pröva frågan om utlämnande. 1 de nu nämnda fallen skall begäran om utlämnande genast hänskjutas till behörig myndighet.

11 >

Ändring, som avses i I0>;, skall sökas hos den myndighet, som har att upplaga klagan över beslul eller åtgärd i del mål eller ärende, lill vilket handlingen hör. eller om klagan ej i.r tillåten i sådant mål eller ärende eller handlingen ej tillhör mål eller ärende, som myndigheten har all handlägga, hos den myndighet, som i allmänhet har all upptaga klagan över myndighetens beslut eller ål-gärder Vad nu sagts gälle ock angående den ordning, i vilken ändring skall sökas, 1 stället för hos regeringen skall ändring sökas hos regeringsrätten.

Finnes enligl vad ovan sagts ej behörig myndighet, skall ändring sökas i fråga om beslut av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslul av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan regeringen underställd myndighet, hos den överordnade myndigheten saml i andra fall hos regeringsrätten. Angående beslul av myndighet, som tillhör eller lyder under riksdagen, gälle dock vad riksdagen bestämmer.

I den i 2 !; omnämnda lagen skall närmare angivas hur talan mol beslul som avses i första stycket skall föras. Sådan talan skall alltid prövas skyndsamt.

Angående rätt att föra lalan mot beslul av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

14 s

Finnes hos myndighet allmän handling, som skall hällas hemlig, och anser myndigheten särskild åtgärd böra vidtagas till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, äger myndigheten förse handlingen med anteckning därom att den är hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgifl å del lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen.

Beträffande särskilda slag av haiidlingar, vilkas hemlighällande för rikets säkerhet är av synnerlig belydelse, äger regeringen förordna all viss myndighet skall pröva fråga om utlämnande. Har sådant förordnande meddelats, skall å handling som däri avses, jämte de uppgifter som angivas i första stycket, antecknas den myndighet, som sålunda är behörig alt pröva fräga om utlämnande. Framställning hos annan myn-

16S

Anteckning om hinder att lämna ut allmän handling dr göras endasl på handling som omfattas av bestämmelse som avses i 2 S andra stycket. Härvid skall tillämplig beslämmelse angivas.

Prop. 1975/76:160

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-02-26

Närvarande: sialsrådet Sträng, ordförande, och statsråden, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Noriing, Carisson. Feldt. Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Leijon, Peterson

Föredragande: slaisrådel Geijer

Proposition om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet

1 Inledning

Principen att de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter är allmänt tillgängliga är ett karakierisiiskt inslag i den of-lenlliga rätten i vårt land. De grundläggande beslämmelserna i ämnet återfinns i grundlag, nämligen I 1949 års tryckfrihetsförordning, medan föreskrifter som innebär begränsningar i principen är intagna främst i en särskild lag. lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallades år 1969 sakkunniga' med uppdrag alt på grundval av tidigare utredningsarbete föreslå ny lagstiftning om offentlighet och sekretess. De sakkunniga antog namnet of-fenllighels- och sekrelesslagsliftningskommitién (OSK). Kommittén avlämnade i april 1975 sitt slutbetänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar. Betänkandet innehåller förslag både till nya grundlagsbestämmelser och till nya sekretessbestämmelser i en vanlig lag, kallad lagen om allmänna handlingar.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de inslanser som har avgetl yttranden återfinns i bilaga 3. avsnitt 1.

Jag avser nu att på grundval av kommitténs förslag ta upp frågan om grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentlighet. Kommitténs förslag till grundlagskapitel torde få fogas till protokollet som bilaga 1. Förslag till övrig lagstiftning kommer jag att anmäla först vid senare

' Verkställande direktören Rune Hermansson, ordförande, riksdagsledamoten Erik .Adamsson, numera departementssekreteraren Allan Eriksson, riksdagsledamoten Kurt Hugosson. chefredaktören Sven-Erik Larsson, riksdagsledamoten Äke Polsiiim och dåvarande riksdagsledamoten Erik Svedberg. Den 3 oktober 1974 entledigades Hermansson på egen begäran från sill uppdrag och ersattes av justitiekanslern Ingvar Gullnäs.

Prop. 1975/76:160 15

lillfälle. Jag kan emellertid hänvisa lill min redogörelse i följande avsnitt om reformarbetets allmänna uppläggning. OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar och en utföriig sammanställning av remissyttrandena över detta förslag lorde vidare få fogas lill protokollet som bilagorna2-3 föratt utgöra en bakgrund till de överväganden som nu är aktuella.

2 Närmare om reformarbetet

Nu gällande beslämmelser om offentlighet och sekretess kan i huvudsak föras tillbaka på lagstiftning som beslutades åren 1936-1937. Vid tillkomsten åren 1948-1949 av nuvarande iryckfrihelsförordning (TF) företogs inte någon genomgripande översyn av hithörande beslämmelser. Del uttalades under förarbetena au spörsmålet om en revision av sekretesslagstiftningen på grundval av de erfarenheter som hade vunnits efler .anlagandel av 1937 års beslämmelser borde las upp särskilt.

Ar 1960 tillkallades offenllighelskommitlén (OK) för alt göra en allmän översyn i sakligt och formellt hänseende av sekreisslagsiiflningen. Kommittén utarbetade en diskussionspromemoria med utkast lill förfallnings-beslämmelser (tryckt i SOU 1966:61). Sitt egentliga förslag presenterade OK i betänkandet (SOU l966:60)Offenllighet och sekretess. 1 kommitténs förslag togs de grundläggande bestämmelserna om sekretess in i TF, och sekre-tcGslagen ersattes med tillämpningsförteckningar av lags karaktär till TF:s olika beslämmelser om sekretess. Den omprövning som OK företog av sekretessreglerna innebar i fiera fall en vidgad offentlighet, men exempel fanns också på alt förslaget ledde till sekretess i fall där offentlighet förut rådde.

Vid remissbehandlingen vitsordades alt OK:s förslag hade slora förtjänster från principiella och teoretiska synpunkter. Flera remissinstanser uttalade emellertid starka tvivel på de tillämpande organens möjligheter alt hantera en sekretesslagstiftning som var så konstruerad som OK hade förordat. Även i flera sakfrågor framkom invändningar mol förslagel. Det var mol bakgrund härav som yUerligare utredning ansågs nödvändig, innan förslag lill ny lagstiftning om offentlighet och sekretess kunde föreläggas riksdagen. Den nya utredningen uppdrogs som nämnts ål OSK,

Enligl sina direktiv hade OSK au särskilt uppmärksamma sådani informationsmaterial som har tagils upp i annan form än som text eller bild, specielll med användning av automatisk daiabehandlingsieknik (ADB), De problem som har samband med ADB behandlade OSK i delbeiänkandet (SOU 1972:47) Dala och integritet. 1 detta framlades förslag till ändringar i TF rörande olTentlighetsprincipens tillämpning på ADB-lagral intbrma-lionsmaierial. Dessutom föreslogs nya regler, samlade i en datalag, för alt skydda den personliga integriteten mol obehörigt intrång genom användning av ADB-teknik. Förslagen lades lill grund för lagstiftning (prop, 1973:33,

' Bilagorna intagna i särskilt band.

Prop. 1975/76:160 16

KU 1973:19 och 1974:8).

OSK:s slutbetänkande innehåller förslag till ett särskilt kapitel om allmänna handlingars offentlighet, avsett alt ingå i en ny "yltrandefriheis-grundlag". Kapitlet motsvarar i alll väsentligt den reglering som nu är intagen i 2 kap. TF. Det upptar sålunda bl. a, besiämmelserom tillåtna sekretess-grunder, om vad som skall förslås med allmän handling och om den ordning i vilken framställning om all få ul allmän handling skall göras. OSK föreslår vidare en lag om allmänna handlingar. Denna är avsedd uti ersätta den nuvarande sekretesslagen. Lagen innehåller de materiella sekretessbesiihnmelser-na, ordnade gruppvis efter de i grundlagen angivna sekreiessgrunderna. Den föreslås dessutom inrymma vissa andra föreskrifter, såsoin angående registrering av allmänna handlingar, tystnadsplikt om innehållet i hemliga handlingar, besvär över beslul all vägra utlämnande och sekretess myndigheter emellan, OSK lägger också fram förslag lill vissa ändringar i rättegångsbalken och för-valtningsprocesslagen(l97l:29l)samt lill vissa förordningar.

Tre under år 1975 avgivna uiredningsbelänkanden har beröringspunkter med OSK:s förslag till lagstiftning om offentlighet och sekretess,

OSK har utgått från att grundlagskapitlei om allmänna handlingar för framtiden skulle ingå i en ny grundlag angående yttrandefriheten i massmedier, tänkt att ersätta TF. Förslag till en sådan grundlag har under årel lagls fram av massmedleuirednlngen i betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlag. Massmedieuiredningen har som 5 kap, i förslaget till massmediegrundlag fört in det av OSK föreslagna grundlagskapitlet om allmänna handlingar. Till de frågor som massmedieutredningen behandlar i sitt betänkande hör spörsmålet om avvägningen mellan tystnadsplikter, bl, a, dem som åligger offentliga funktionärer, å ena sidan, och ansvarsfriheten för den som lämnar meddelande för publicering i pressen och andra massmedier, å den andra. Denna fråga, som har samband med sekretessen för hemliga handlingar, ingick ursprungligen i OSK:s utredningsuppdrag.

Övergripande frågor om yttrande- och informationsfriheten behandlas i 1973 års fri- och räiiigheisulrednings betänkande (SOU 1975:75) Medborgerliga fri- och rättigheter. I de av utredningen föreslagna räitighetsreglerna i regeringsformen hänvisas emellertid, liksom f, n,, beträffande rätten alt la del av allmänna handlingar lill den särskilda grundlagsregleringen.

Del tredje betänkandet av intresse i detta sammanhang har avgetls i december 1975 av lystnadspllkiskominiiién. Betänkandet (SOU 1975:102) har titeln Tystnadsplikt och yttrandefrihet. Kommittén har utarbetat torslag till en lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt. Till denna har kommiiién lon samman föreskrifterna om tystnadsplikter i offentlig verksamhet. Regleringen i lagen är nära anknuten till bestämmelserna om allmänna handlingars offentiighet och inskärnkningar däri. Kommittén har byggt på OSK:s förslag lill lag om allmänna handlingar m, m. Föreskrifterna om handlings-.sekretess lår enligt tystnadsplikiskommitléns förslag belydelse bl, a. där-

Prop. 1975/76:160 '

igenom alt de uppgifter i en hemlig handling som utgör grund tor hemlighållandet skall omfattas av tystnadsplikt, Tysinadspliktskommittén har vidare, närmast på grundval av massmedieutredningens förslag lill massmediegrundlag, övervägt vilka tystnadsplikter, för offentliga funklionärer och enskilda, som bör ha företräde framför grundlagsprincipen om ansvarsfrihet för meddelare lill pressen m, fi. Kommittén har lagl fram förslag till en lag vari anges de lysinadsplikier som har sådant försteg. Delta innebär bl, a, all tystnadsplikten kring innehållet i hemliga handlingar i allmänhet viker lill förmån lor rätten all lämna meddelanden till massmedierna.

OSK:s förslag har, som helhet sell, fått ell gott mottagande under remissbehandlingen. Del har allmänt vitsordats alt det är väl ägnat att läggas lill grund för ny lagstiftning på handlingsoffentlighetens område. Också jag anser att, sedan frågan nu har varit föremål för ett långvarigt utredningsarbete, tiden är mogen alt göra en totalrevision av regleringen av allmänna handlingars offentlighet och begränsningarna däri.

Som jag har nämnt förut lägger jag i detta ärende fram förslag endast i den del som avser grundlagsregleringen. Enligt vad regeringen tidigare har beslutat kommer något förslag om en ny massmediegrundlag inte att föreläggas riksdagen på grundval av massmedieulredningens betänkande. De nya grundlagsbestämmelserna bör därför få formen av ett nytt 2 kap. i TF,

Del hade givetvis varit en fördel om man i ett sammanhang hade kunnat ta slällning i detalj till hela det ifrågavarande lagkomplexet, både grundlagsdelen och den del som skall regleras i vanlig lag. Jag har dock fäst avgörande vikt vid det nära samband som föreligger mellan handlingssekretessen och den muntliga sekretessen för offentliga funklionärer. Det är enligt min mening därför nödvändigt alt få till slånd en samordning i både tekniskt och sakligt hänseende av lagstiftningen om handlingssekretess och om tystnadsplikt i allmän tjänst. Som nämnts har tystnadspliktskommitién avlämnat sitt betänkande i december 1975. Remissbehandlingen är ännu inte avslutad. Det torde la inte obetydlig tid i anspråk att sedan remissyttrandena har kommii in utarbeta förslag lill lagstiftning om hemlighållande av handlingar och av annan information. Särskilt blir detta fallet om man, i enlighet med ell förslag som jag berör närmare i avsnitt 7.2, skulle välja att föra samman reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt i en lag. Det kan i sådant fall bl. a. visa sig behövligt att innan proposition beslutas remissbehandla ett inom departementet upprättat lagutkast. Mol denna bakgrund har det inte varit möjligt all i detta sammanhang föreslå regler i lag om handlingssekretess. Jag räknar med att proposition i ämnet skall föreläggas riksdagen under 1976/77 års riksmöte.

Vad jag har sagt i del föregående hindrar inte att man redan i detta ärende tar ställning till vissa frågor som har betydelse för författningsregleringen under grundlagsnivå. Fördelningen av förfallningssloffet mellan grundlag, lag och förordning är uppenbariigen en fråga som måste behandlas

2 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 18

i detta sammanhang.

Även om jag alltså anser all OSK:s belänkande kan läggas lill grund för revision av lagstiftningen om offentlighet och sekretess för handlingar hos myndigheterna, är därmed inte sagt all alla hithörande frågor har fått sin slutliga lösning genom kommitténs förslag, Enlig min mening finns avsnitt som är i behov av fortsatta och fördjupade överväganden. Jag syftar i första hand på frågorna om offentlighetsprincipens tillämpning på ADB-lagrad information och principens utvidgning till organ utanför del traditionella myndighetsområdet. Riksdagen har vid 1975 års riksmöte (KU 1975:11) hemställt om en utredning av frågor som gäller skyddet för den personliga integriteten vid personregistrering med hjälp av ADB. Jag avser all inom kort begära bemyndigande au d tillkalla en kommillé för denna ulredning. Enligt min mening bör ulredningsuppdragei vidgas lill att avse också frågan om offentlighetsprincipens tillämpning på ADB-lagrad information. För ulredning av frågan om ulsträckning av principens tillämpning till andra organ än myndigheter bör en särskild kommitté tillkallas. Jag återkommer till dessa frågor dels i följande avsnitt i denna proposition, dels i direktiven för kommittéerna.

I övrigi vill jag nämna alt spörsmålet om avvägningen mellan behovet av sekretess inom offentlig verksamhet och intresset av skydd för massmediernas informationskällor kommer alt behandlas i en proposition om vissa andra partiella ändringar i TF som jag har för avsikt au inom kon anmäla. Inom justitiedepartementet förbereds vidare förslag till proposition om ytterligare reglering i regeringsformen av de medborgeriiga fri- och rättigheterna. Innehållet i denna proposition torde inte komma att rubba förutsättningarna för de förslag som jag i detta ärende lägger fram angående allmänna handlingars offentlighet,

3 Huvuddragen i gällande rätt, m. m.

Genom 1766 års TF infördes den medborgeriiga rättigheten att fritt och på eget ansvar trycka skrifter. Syftet var att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, I sammanhanget uppfattades rätten att i tryck offentliggöra myndigheternas handlingar som betydelsefull. Varje medborgare tillerkändes därför i grundlagen rätten att fritt ta del av i princip alla handlingar som rörde rättskipning och förvaltning och att fritt trycka av dem. Rätten var emellertid inte undantagslös. Grundlagen föreskrev också vissa inskränkningar. Även i följande tryckfrihetsförordningar, utom 1792 års TF, har rätten att ta del av myndigheternas handlingar utgjort en av tryckfrihetens beståndsdelar.

Föregångaren lill nu gällande TF, dvs. 1812 års TF, byggde i fråga om rätten att utge och utbekomma myndigheters handlingar på de principer som hade kommii lill uttryck i 1766 års TF. Inte heller i 1812 års TF var rätten till allmänna handlingar fullständig. För vissa grupper av handlingar innehöll grundlagen inskränkningar. Antalet undanlag från offent-

Prop. 1975/76:160 '9

ligheisprincipen var till en början litet men utökades efler hand.

Den reglering av rätten all utfå och trycka allmänna handlingar och inskränkningarna i denna rätt som 1812 års TF innehåller blev i huvudsak gällande lill år 1937, då reglerna om allmänna handlingars offentlighet erhöll den utformning som de i huvudsak fortfarande har (SOU 1935:5, prop. 1936:140, KU 1936:37, prop. 1937:107, KU 1937:21), Reformen innebar alt undantagen från offentlighelsregeln bröts ut ur grundlagen till en särskild lag, lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten all utbekomma allmänna handlingar, den s. k, sekretesslagen, medan TF endasl mera allmänt kom alt ange de förutsättningar under vilka inskränkningar i offentlighetsprincipen fick förekomma. En annan huvudpunkt i reformen var alt offentlighetsprincipen gjordes tillämplig också på de kommunala myndigheternas handlingar. Vid nuvarande TF:s tillkomst företogs inte någon genomgripande översyn av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och om inskränkningarna däri. Grundlagsbestämmelserna om allmänna handlingar samlades i 2 kap, TF, Detta kapitel har i huvudsak behållits oförändrat efler TF:s tillkomst. Åren 1973-1974 beslöts dock, som förut nämnts, vissa ändringar avseende offentlighetsprincipens tillämpning på ADB-upptagningar och andra tekniska upptagningar.

Reglerna i iryckfrihetsförordningen om allmänna handlingar har i huvudsak följande innehåll,

Enligl 1 kap. 1 S står det varje svensk medborgare fritt att i tryckt skrift offentliggöra allmänna handlingar. Varie svensk medborgare har vidare en grundlagsfäst rätt att ta del av allmänna handlingar (2 kap. I §), Denna rätt är inte undantagslös. Ett stort antal allmänna handlingar är inte offentliga. Vilka handlingar som är hemliga kan emellertid inte utläsas ur TF. I överensstämmelse med de principer som antogs vid 1936-1937 års grundlagsreform anger TF endast sekreiessgrunderna. 1 rätten till allmänna handlingar får sålunda enligt 2 kap, I § gälla endast sådana inskränkningar som påkallas antingen av hänsyn till rikets säkerhet och dess förhållande till främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivels helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet. 1 särskild lag - varmed avses sekretesslagen - skall noga anges de fall då enligt dessa grunder allmänna handlingar skall hållas hemliga.

Offentlighetsprincipen är således begränsad på det sättet alt vissa handlingar enligl sekretesslagen är hemliga. En annan begränsning ligger i begreppet allmän handling, sådant detta definieras i 2 kap. 2 § TF. För att en handling skall vara allmänt tillgänglig krävs lill en bönan att den förvaras hos myndighet. Vad som menas med myndighet anges i 2 kap. 3 ij TF. Men inle alla hos myndighet förvarade handlingar är underkastade offentlighetsprincipen. Medan handling som kommer in till en myndighet

Prop. 1975/76:160 20

från någon utomstående- myndighet eller enskild fysisk eller juridisk person - blir allmän redan i och med att den avlämnas till myndigheten (2 kap. 5 § första slycket) blir handling som tillkommer inom en myndighet i princip inte allmän förrän den har nått sin slutliga utformning eller - enligt TF:s terminologi - har upprättats, I 2 kap. 4-6 SS TF preciseras nännare bl. a. när handling är alt anse som upprättad.

Vad som sägs i 2 kap. TF om handling avser också karta, ritning eller bild. Sedan år 1974 anges vidare uttryckligen att offentlighetsprincipen är tillämplig inte bara på handling i konventionell mening ulan också på ADB-upptagning och annan teknisk upptagning (2 kap. 2 S andra stycket). I fråga om tekniska upptagningar innehåller TF vissa kompletterande särregler. Bl, a. gäller att upptagning för ADB anses förvarad hos myndighet även om den har kommit in lill eller upprättats hos annan än myndighet, förutsatt all myndigheten förfogar över upptagningen.

Reglerna om sättet för utlämnande av handlingar meddelas i 2 kap. 8 i; TF. Huvudregeln är att allmän handling, som inle skall hållas hemlig, på begäran genast eller så snart ske kan ulan avgift skall tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar ta del av den. Den som så önskar har vidare rätt att mol fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.

Enligl 2 kap. 9 ij skall framställning om utbekommande av allmän handling göras hos den myndighet där handlingen finns. Framställningen skall som regel också prövas av den myndigheten.

Den som har dit avslag på begäran om att d ut allmän handling kan söka ändring i beslulel genom besvär. Besvärsinstitutét regleras i 2 kap. 10-12 SS- Den huvudsakliga innebörden i dessa paragrafer är att ändring skall sökas hos överordnad myndighet och, i fråga om kommunal myndighet, i regel hos länsstyrelse. Beslut av departementschef kan inte överklagas, I fråga om beslut av allmän domstol är högsta domstolen högsta instans. I övrigt prövas besvär i sista hand av regeringsrätten.

I 2 kap. 14 § TF meddelas regler om hemligbeteckning, s.k. hemlig-stämpling.

De fall då allmänna handlingar skall hållas hemliga i förhållande lill enskild anges, som redan har nämnts, i sekretesslagen. 1 en katalog, omfattande ett 40-tal paragrafer, räknas de handlingar upp som på grund av någon i TF angiven grund inte dr lämnas ut. Sekretesslagen reglerar däremot inte - med ett undantag - i vad mån myndigheterna skall kunna få tillgång till varandras handlingar,

1 de fiesta fallen är sekretessen knuten till viss myndighet, till viss typ av ärende eller lill vissl verksamhetsområde. I en del lagrum talas sålunda om handlingar som har kommit in lill eller upprättats hos viss myndighet, i andra om handlingar i visst ärende eller rörande visst förhållande. Också andra uttryckssätt används, Sätiet att beskriva den handling som avses med en sekretessbestämmelse är avgörande bl. a. för frågan om handlingen är

Prop. 1975/76:160 21

sekretesskyddad hos alla myndigheter eller om den i sekretesshänseende är att bedöma på annat sätt sedan den har lämnats över från en myndighet lill en annan.

1 allmänhet tillgodoser de enskilda sekretessbestämmelserna endast ett av de i TF nämnda sekreiessgrundande intressena. Del finns emellertid exempel på bestämmelser som bygger på fiera sekretessgrunder.

Del skulle föra för långt att här lämna en fullständig redogörelse för samtliga sekretessbestämmelser. Del kan emellertid vara på sin plats att med några exempel illustrera hur TF:s sekretessgrunder har utnytljals i sekretesslagen.

Hänsynen lill rikets säkerhet och dess förhållande till främmande makt ligger bakom sekretessbestämmelserna i l§i), varav 1 i; rör protokoll i regeringsärenden, 3 Jj handlingar i utrikesärenden och 4 ij handlingar rörande försvaret.

Handlingar rörande myndighels inspektionsverksamhet och brottsbekämpande verksamhet skyddas i viss utsträckning i 7 resp. 10 i;, I sistnämnda paragraf, som avser bl. a. polis- och åklagarmyndighets handlingar, är sekretessbestämmelserna för övrigt föranledda även av hänsyn till att enskildas personliga förhållanden inle onödigtvis bör avslöjas.

Till skydd för statens och menigheters ekonomiska intressen har sekretessbestämmelser givits i fråga om t, ex. stadsplaner o. d. (8 ij), riksbankens verksamhet (31 ij), upplåning (33 S), upphandling, försäljning, entreprenader o, d, (34 ij) och de statliga affärsdrivande verkens affärs- eller driftförhållanden (34 a ij).

Hänsynen UU enskildas ekonomiska Inlressen ligger till grund för sekretessbestämmelser rörande bl. a, förmynderskap (15 >;), statistik (16 ij), självdeklarationer och taxeringsuppgifter (17 ij), statlig utredning, kontroll och stödverksamhet avseende näringslivet (21 ij), arbetsförmedling (25 ij), kommunikationer (28 ij), post, telegraf och telefon (29 ij) samt utlåningsverksamhet (32 ij).

Enskildas personliga Inlressen skyddas genom sekretessbestämmelser i framförallt Il-I4ij§. Bland dessa intar 14 ij en central plats, efiersom den behandlar fiertalet grupper av handlingar inom sjukvården och socialvården. Paragrafen innehåller en lång uppräkning av ärenden, exempelvis ärenden angående hälsovård, sjukvård, socialhjälp, barnavård, nyklerhelsvård, socialförsäkring och vissa psykologiska undersökningar. Samtliga handlingar i uppräknade ärenden är hemliga såvitt angår enskilds personliga förhållanden. Beslut dr dock normalt inte hållas hemliga enligt 14 ij-

Slutligen bör nämnas att handlingar hos domstol har ägnats en särskild paragraf (36 ij), som bl. a. anger hur domstol skall förfara för att en handling som har företetts vid förhandling inför domstol skall kunna hållas hemlig.

Reglerna i sekretesslagen har i allmänhet formen av direkta förbud mot utlämnande, I vissa fall har dock sekretessen inte reglerats uttömmande genom lagen. Några paragrafer - däribland 11 ij första stycket som avser

Prop. 1975/76:160 22

kriminal- och polisregister. 14 ij fjärde stycket som avser socialregister och 23 ij som avser patenthandlingar - innehåller förbud av den konstruktionen all vissa handlingar inte får lämnas ut i andra fall än som anges i annan lag. Andra paragrafer är så konstruerade att utlämnande bara får ske i de fall regeringen bestämmer. Hit hör bl. a. 3 ij som rör utrikessekretessen och 11 ij andra-fjärde styckena som rör andra register än kriminal- och polis-regi.slren.

I fråga om fiera vikliga grupper av handlingar - handlingar angående försvaret (4 §), granskning, inspektion eller kunskapsprov (7 §), ulredning, koniroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet (21 S), rättshjälp ål enskilda genom andra myndigheter än allmän advokatbyrå eller notarius publicus (26 ij andra stycket), undersökningar och utredningar m.m. till enskildas tjänst (27 ij), utlåning annorledes än genom riksbanken av allmänna medel (32 ij) samt angående statliga affärsdrivande verks affärs- och drifi-förhållanden(34a ij)-anger emellertid sekretesslagen endast områden inom vars gränser sekretess får förekomma. Den närmare regleringen skall i dessa fall göras genom administrativa författningar.

Den möjlighet lill reglering i administrativ ordning som sekretesslagen sålunda erbjuder har använts i sju sekrelesskungörelser. Härtill kommer en särskild karlsekretessförordning(1975:372). Bland sekretesskungörelserna kan nämnas kungörelsen (1939:7) med förordnanden pä civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar - den s. k, civilförvaltningens sekretesskungörelse med förordnanden enligt 7, 21, 26, 27, 32 och 34 a ijij sekretesslagen - och kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvars-väsendets område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar - den s, k. försvarets sekre-lesskungörelse med förordnanden enligt framför allt 4 ij men också 7 och 27 ij?; sekretesslagen.

Förbuden i sekretesslagen mot utlämnande är i allmänhet inte ovillkoriiga. När ell förbud är meddelat i statens eller kommuns intresse, har i många fall befogenhet tillagts regeringen eller annan myndighet att medge utlämnande. I de fall då en förbudsbeslämmelse är given närmast till skydd för enskildas intressen föreskrivs i regel att handling skall lämnas ut, om den som avses i handlingen samtycker till det. Bestämmelser lill skydd för enskilda är också ofta villkoriiga så till vida att utlämnande får ske oberoende av den enskildes samtycke, om trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet inte kommer att missbrukas till skada för den enskilde eller, i vissa fall, hans nära anhöriga (se t, ex. 14 S)-

I några d bestämmelser anges uttryckligen att handling inle dr lämnas ul om detta kan befaras leda lill viss skada (se t.ex. 10, 12a och 21 iJS). En annan inte ovanlig konstruktion är den att sekretessbestämmelsen som huvudregel innehåller all handling inte dr lämnas ut i vad den angår enskilds förhållanden, samtidigt som den medger all utlämnande får ske om del

Prop. 1975/76:160 23

inte finns någon risk för att detta skall lända lill skada för den enskilde eller för hans nära anhöriga (se t.ex, 14 ij).

1 fiertalet fall anges i sekretessbestämmelserna en viss maximitid för sekretessen, I fråga om handlingar rörande enskildas personliga förhållanden är maximitiden i regel 70 år, i fråga om försvars- och utrikesförhållanden i regel 50 år, i fråga om ekonomiska förhållanden i regel 20 år. Andra tider förekommerockså, såsom 2 och 5 år. 1 vissa beslämmelser angesati sekretessen upphör då ärendet har slutbehandlats eller då annan händelse har inträffat (se t, ex, 8 !j rörande plansekretess), 1 andra fall anger sekretesslagen inle någon tidsgräns alls.

Den redogörelse som nu har lämnats har avsett de egentliga sekretessbestämmelserna. Vid sidan härav innehåller sekretesslagen ett antal paragrafer som reglerar frågor med anknytning till sekretessbestämmelserna. Bland dessa kan nämnas 37 ij och 38 tj första styckei som innehåller vissa regler om dispens, I 38 ij andra stycket återfinns besiämmelserom domstols möjligheter att från annan myndighet infordra hemlig handling som kan antas vara av belydelse som bevis. Sistnämnda beslämmelser, som togs in i sekretesslagen i samband med antagandet av rättegångsbalken, utgör det enda egentliga exemplet på reglering i lagen av förhållandel myndigheter emellan. 1 fråga om parts - eller därmed jämställd persons - rätt att ta del av hemliga handlingar i mål eller ärende där han är part finns regler i 39 S- Slutligen kan nämnas att 40 S innehåller bestämmelser om påföljd för utlämnande av handling i strid mot sekretesslagen. Någon beslämmelse om påföljd för den som utan alt lämna ut hemlig handling vidarebefordrar hemlig information ur sådan handling innehåller sekretesslagen däremot inte.

4 Offentlighetsprincipen 4.1 Gällande rätt

Principen att samhällsorganens verksamhet skall vara öppen för insyn från medborgarnas sida är av gammalt datum i vårt land. Den realiseras genom rättsregler som tar sikte på skilda företeelser i de allmänna institutionernas och därtill knutna funktionärers handlande. Ett utfiöde av offentlighetsprincipen är sålunda bestämmelserna om rätt för allmänheten att närvara vid förhandlingar i de beslutande demokratiska församlingarna och vid domstolarna, Föreskrifierna i TF om skydd för den som lämnar meddelanden lill pressen främjar också insynen i allmänna angelägenheter, 1 första hand förknippas emellertid offentlighetsprincipen med grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet. Denna grundsats framgår av 2 kap. 1 ij TF, där det anges att varie svensk medborgare skall äga fri tillgång till allmänna handlingar.

Principen om handlingars offentlighet kan ses som en särskild yuring

Prop. 1975/76:160 24

av den medborgerliga informationsrätten. Delta synsätt anläggs i 2 kap. RF, där medborgarna genom 1 § tillförsäkras rält lill information. Denna definieras som en rätt att inhämta och mottaga uppgifter och upplysningar. Med hänsyftning härpå anges i 4 § i samma kapitel all beträffande rätten att la del av allmän handling gäller vad som är föreskrivet i TF.

Informationsrätten och yttrandefriheten, däri inbegripet den grundlags-skyddade tryckfriheten, har ett mycket nära samband med varandra. Båda rältigheterna är nödvändiga för en obeskuren politisk debatt, för en fri nyhetsförmedling och för ell förgrenat och rikt kulturiiv. I överensstämmelse med dessa tankegångar anges i 2 kap. TF att rätten all la del av allmänna handlingar gäller "till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning". Samma uttryckssätt används i 1 kap, 1 § andra stycket om tryckfriheten.

Det finns alltså anledning att se reglerna om tryckfrihet och handlings offentlighet i ett sammanhang. Sambandet mellan dessa komplex av regler framstod särskilt starkt för upphovsmännen till vår första tryckfrihetsförordning, 1766 års TF, Dessa såg som något mycket väsentligt att medborgarna genom tryck kunde offentliggöra myndigheternas handlingar. En återspegling härav är bestämmelsen i I kap, I ij gällande TF om att tryckfriheten innebär bl. a. rätt att i tryckt skrift offentliggöra allmänna handlingar. Det är emellertid uppenbart alt den fria tillgången till myndigheternas dokument i våra dagar har en betydelse som sträcker sig långt härutöver.

Principen om att myndigheternas skriftliga material skall vara offentligt måste emellertid vidkännas åtskilliga undantag av hänsyn till vikliga allmänna och enskilda intressen. En begränsning följer redan av del förhållandet att inte alla handlingar som finns hos myndigheterna är att anse som allmänna. Myndigheterna har fått ett vissl skydd mot insyn i sitt interna arbetsmaterial under den tid som handläggning av ett ärende pågår. Bestämmelserna om när en handling är allmän återfinns i TF, Av slörre betydelse för offentlighetsprincipens räckvidd är emellertid de inskränkningar som är föreskrivna i rätten att ta del av handlingarsom enligt TF är allmänna. Dessa sekretessregler ingår numera inte i TF ulan är i huvudsak upptagna i en särskild lag, 1937 års sekretesslag. I TF anges endast de ändamål för vilka sekretessbestämmelser får beslutas. Beträffande dessa ändamålsbestämmelser och sekretessregleringen i övrigt får jag hänvisa lill redogörelsen i det föregående (avsnitt 3), Jag vill här endast framhålla det i och för sig självklara förhållandet att myndigheternas eventuella intresse av att undgå kritik inte hör till de intressen som berättigar till inskränkningar av offentligheten.

Offentlighetsprincipen omfattar inte alla institutioner som i någon form utövar verksamhet för det allmänna. Endast om en handling är förvarad hos en statlig eller kommunal myndighet är den, enligt vad som föreskrivs i 2 kap, 2 § TF, allmän. I princip faller andra subjekt som utövar offentlig förvaltning utanför tillämpningsområdet för 2 kap, TF, Handlingar hos s. k.

Prop. 1975/76:160 25

allmänna inräuningar, hos samhällsägda bolag och hos föreningar eller stiftelser i vilka samhället har ett bestämmande infiytande är sålunda inle på grund av TF offentliga. Även om ett organ som står uianför den statliga eller kommunala myndigheisorganisationen har anförtrotts uppgifter som innebär myndighetsutövning, följer inte heller därav att del är underkastat regleringen i 2 kap, TF.

4.2 Offentlighetskommittén och offentlighets- och sekretesslagstiftnings-kommittén

OSK återger i nära anslutning till OK motiven för principen om allmänna handlingars offentlighet på följande sätt. Genom att myndigheternas åtgärder är föremål för allmän insyn får allmänheten möjligheter att kontrollera myndigheternas handläggningsrutiner, ambition och effektivitet. Felaktigt eller olämpligt handlande kan bli föremål för kritik, som i gynnsamma fall leder till rättelse eller försvårar ett upprepande. Ovederhäftig och illa underbyggd kritik mol korrekt arbetande myndigheter får svårare att vinna tilltro hos en allmänhet som genom offentligheten själv har möjlighet att kontrollera sanningshalten i gjorda påståenden. Insynen förbättrar också informations-läget över huvud taget, och den för en demokrati vitala debatten om samhällets organisation, uppgifter och tillstånd kan föras med ett tillföriiiligare underiag än om myndigheternas material inle stod till förfogande,

OSK framhåller att de sålunda framförda synpunkterna genom sin generella utformning är utsatta för risken att i konkreta fall sättas åt sidan lill förmån för motstående sekretessintressen. OSK varnar mot bakgrund härav för obestämt formulerade sekretessregler. Utredningen förklarar emellertid att den finner undanlag från ofienlligheten ofrånkomliga och pekar .särskilt på att behovet av att skydda enskildas personliga förhållanden har blivit kännbart med hänsyn lill den datatekniska utvecklingen.

OK ansåg att frågan om en utvidgning av offentlighetsprincipen till alt gälla subjekt utanför det traditionella myndighetsområdet i huvudsak låg utanför utredningsuppdragets ram. OK föreslog dock en bestämmelse som i offentlighetshänseende med myndighet jämställde bolag, förening, stiftelse och annat enskilt organ till den del dess åtgärder genom klagan eller underställning kunde dras under myndighets prövning. Detta förslag har inte tagits upp av OSK. Denna utredning förklarar alt den inte har ansett sig böra lägga fram radikalt nya förslag i fråga om ofTentlighetsprincipens räckvidd. Enligt OSK står man emellertid här inför väsentliga frågor om de demokratiskt legitimerade informationsvägarna. Offentlighetsprincipen kan, framhålls del, i framtiden länkas få en utvidgad tillämpning. Detta kräver dock enligt OSK en särskild ulredning.

Prop. 1975/76:160 26

4.3 Remissyttrandena

Offentlighetsprincipens belydelse för det demokratiska styrelseskicket och för medborgarnas rättssäkerhet understryks av fiera remissinsianser. Regeringsrätten och Pressens sainarbeisnämnd framhåller sålunda att tillgången till allmänna handlingar är en viktig förutsättning för den fria åsiktsbildning på vilken den svenska folkstyrelsen bygger enligt 1 kap, I ij RF, Enligt TCO urholkas folkslyrelsens idé i samma mån som de människor som skall beslula i sina egna angelägenheter undanhålls information i form av åsikter och fakta,

Svea hovrätt pekar på som en baksida av offentlighetsprincipen att den kan leda till att myndigheter och tjänstemän i viss utsträckning underlåter att fästa uppgifter på papper. Denna risk kan motverkas genom lämpligt utformade sekretessregler, men även andra åtgärder bör vidtas. Hovrätten föreslår all frågan om en allmän regel om dokumentationsskyldighei för myndigheterna övervägs vid ärendets fortsatta behandling.

Några remissinstanser diskuterar frågan om offentlighetsprincipen skall omfatta också andra handlingar än sådana som finns hos myndighet.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anser det riktigt att liksom hittills principiellt begränsa offentlighetsprincipens tillämpningsområde lill att avse material hos statliga och kommunala organ. Visserligen kommer därmed den växande del av den offentliga verksamheien som utövas i pri-vaträllsliga former att falla uianför tillämpningsområdet, men del torde knappast vara möjligt att i den allmänna lagstiftningen på området konstruera en formel, som utsträcker offentlighetsprincipens tillämpningsområde till sådana sektorer utanför del traditionella myndighetsområdet, där legitima skäl för ökad insyn föreligger, ulan alt jämväl innefatta allehanda andra organ. Fakulteten tillstyrker sålunda förslagel att som grundläggande kriterium föreskriva, alt med myndighet förstås statliga och kommunala organ.

Regeringsrätten påpekar att begränsningen av offentlighetsgrundsaisen lill att gälla endast inom offentlig verksamhet får till följd att varje överförande av uppgift från offentligt lill enskilt organ innebär motsvarande inskränkning av offentligheten. Enligt 11 kap. 6 § tredje styckei RF kan förvaltningsuppgift överlämnas till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. Regeringsrätten framhåller att offentlighetsprincipens räckvidd i realiteten blir beroende av i vilken omfattning riksdagen ulnyttjar detta grundlagsstadgande eller kommun på motsvarande sätt lämnar från sig uppgift. Så snart fråga uppkommer att överiämna offentlig uppgift till ett privaträttsligt subjekt, måste enligt regeringsrätten konsekvensen härav i offent I ighelshänseende noga övervägas. Uppenbart är att åtskilliga slag av uppgifter är av den natur, au de - bl. a, av hänsyn till behovet av offentlighet - inte kan få "privatiseras". Regeringsrätten anser därför att möjligheterna att överföra förvaltningsupp-

Prop. 1975/76:160 27

gifter lill bolag och andra enskilda rättssubjekt, om offeniligheisinlresset skall prioriteras, får begagnas snävt inom både den statliga och den kommunala sektorn, Länsslyrelsen i Göieb(iri;s och Bohus län och Svenska spar-bank.slöivnlngen ger unryck för liknande synpunkter,

Slatens Industriverk påpekar all kommittén inte har tagit slällning till del problem som kan skapas av bestämmelsen i 11 kap, 6 ij tredje stycket RF, Enligt industriverkets mening bör samma regler gälla för de handlingar som har anknytning till en verksamhel som innefattar myndighetsutövning oavsett om denna verksamhel ligger på en myndighet eller på ett privai-rällsligt subjekt. Verket förklarar all del finner dei vanskligt au bedöma om det är lagtekniskt möjligt att åsladkomma denna likformighet eller om frågan kan lösas på annal säu än genom reglering i grundlag, I vart fall bör problemet enligt verket närmare belysas vid den slutliga prövningen av kommitténs förslag.

Statskontoret föreslår all offentlighetsprincipen - vad den statliga verksamheten beträffar - omfattar organ som är en dei av staten i den meningen att de saknar egen rättssubjekt i viiel saml dessutom från staten fristående organ i den utsträckning dessas verksamhel innebär myndighetsutövning med stöd av lag eller förordning. Statskontoret förklarar att del finner del angelägel all de frågor som aktualiseras av att statlig verksamhel bedrivs i olika former belyses närmare och nämner all det har påbörial en ulredning som tar upp vissa av dessa frågor,

Svea hovrätt och Svenska kommunförbundei instämmer i utredningens uttalande att en utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpningsområde uianför del traditionella myndighetsområdet kräver en särskild utredning. Hovrätten framhåller emellertid därutöver att privati,seringen av myndig-hetsförvaltning under lång tid har varit föremål för uppmärksamhet och debatt, framför alll på del kommunala området. Hovrätten erinrar om uttalanden i frågan som har gjorts av kommunalräiiskommiilén i SOU 1965:40 och av utredningen om den kommunala demokratin i SOU 1975:41, Hovrätten återger sistnämnda utrednings uttalande att det finns skäl som talar föratt offentlighetsprincipen hell eller delvis skall gälla kommunägda företag samt instämmer i utredningens förslag att en särskild utredning bör komma till slånd. En sådan ulredning bör enligl hovrätten omfatta såväl statlig som kommunal verksamhet i privairäiisliga former och bör inle begränsas till subjekt, som helt ägs av stat eller kommun, utan avse alla sådana, i vilka stat eller kommun har ett bestämmande infiytande.

Svenska sparbaiikslöivningen uttalar au del är tydligt all ofleniligheisprin-cipens räckvidd blir beroende av i vilken omlallning man utnyttjar stadgandet i II kap, 6 ij iredje slyckel RF enligt vilkel förvaltningsuppgift kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse. Uppenbart är all vilka uppgifter som helst inte kan få läggas på bolag. Skälen lill "privatiseringen" kan vara av skilda slag. Man kan vilja gå utöver de slalliga lönebeslämmelserna. undvika insyn från de offentliga revisionsorganen etc.

Prop. 1975/76:160 28

1 sådana sammanhang måste alltid klargöras vad detta kan få för konsekvenser för offentlighetsprincipen. Alt lägga förvaltningsuppgifter i bolagsform endast i syfte att inskränka oftentligheisprincipens tillämpningsområde måste anses förkastligt. Den grundlagsenliga rätten all privaiisera förvali-ningsuppgifier måste alltså utnyttjas med omdöme och hållas inom rimliga gränser. Del gäller både den statliga och kommunala sektorn.

Datainspektionen erinrar om att offentlighetsprincipens räckvidd har direkt betydelse för datalagens tillämplighet. När fråga inte är om personregister hos myndighet utan hos enskilda personer eller sammanslutningar, t.ex, statliga och kommunala bolag, kan nämligen alll utlämnande av uppgifter från registret, om det förs med ADB, regleras av dalainspektionen med stöd av 6 S datalagen. Sekretessen kan alltså från fall till fall anpassas efter vad hänsyn till den personliga integriteten kräver. Något fall där detta intresse kolliderat med offentlighetsintressel i fråga om statliga eller kommunala bolag eller andra av myndigheter bildade privaträttsliga sammanslutningar har ännu inie förekommit. Såvitt frågan gäller den enskildes integritet i ADB-register saknas alltså enligl inspektionen anledning alt utsträcka offentlighetsprincipens räckvidd.

4.4 Utredningen om den kommunala demokratin

Utredningen om den kommunala demokratin har i sitt huvudbetänkande (SOU 1975:41) Kommunal demokrati behandlat frågan om offentlig insyn i de kommunägda företagen. Utredningen anser att en utsträckt offentlighet för dessa företag är önskvärd. Del finns enligl utredningens uppfattning skäl som talar för all offentlighetsprincipen enligl TF helt eller delvis skall gälla de kommunägda företagen. Frågan om offentlighetsprincipens tillämpning i kommunägda företag sammanhänger emellertid med ett större problemkomplex. Det gäller över huvud tagel frågan om offentlighetsprincipens tillämpning på områden som inte karakteriseras som myndighetsområde. Utredningen föreslår därför all frågan om en utvidgad tillämpning av offentlighetsprincipen blir föremål för särskild utredning.

5 Den författningstekniska regleringen 5.1 Gällande rätt

Bestämmelser som reglerar allmänna handlingars offentlighet finns f. n. i både grundlag, vanlig lag och regeringsförfailningar.

1 2 kap. 4 § RF anges alt beiräffande rätten att ta del av allmänna handlingar gäller vad som är föreskrivet i TF. De grundläggande bestämmelserna om allmän handlings offentlighet är intagna i 2 kap, TF, I I § slås principen om fri tillgång till allmänna handlingar fast. Där anges också de ändamål för vilka avsteg från principen är tillåtna. Enligl paragrafen skall i särskild

Prop. 1975/76:160 29

lag noga anges de fall då allmänna handlingar skall hållas hemliga. Kapitlet innehåller i övrigt beslämmelser om vad som skall förslås med myndighet och allmän handling, hur utlämnande av sådan handling skall gå till och om besvär över avslagsbeslut m.m. 1 9 § andra stycket finns föreskrifter om vem som inom en myndighet beslutar i fråga om handlings utlämnande, 11 § upptar en ingående reglering av instansordningen vid besvärsprövningen.

Fram lill år 1937 fanns de materiella sekretessreglerna i 1812 års TF. I 2 § 4 mom. räknades upp skilda typer av handlingar beträffande vilka Iryckningsrälten och rätten till utbekommande var inskränkt. Efter beslul om grundlagsändringen åren 1936 och 1937 bröts undantagen från offentlighetsprincipen ul ur TF och placerades i en särskild lag, lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten au utbekomma allmänna handlingar. Tillkomsten av denna sekretesslag innebar en genomgripande revision av sekretessreglerna, vars omfallning utökades i förhållande lill gällande räu. Vid tillkomsten av 1949 års TF företogs inte någon mera långtgående översyn av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och om inskränkningar däri.

Sekretesslagen innehåller en ingående uppräkning av fall då allmänna handlingar skall hållas hemliga. Sekretessen är knuten lill viss myndighei, viss lyp av ärenden eller lill vissl verksamhetsområde. En och samma paragraf tillgodoser i vissa fall fiera olika sekretessändamål. Lagens disposition har därigenom blivit oklar. Efter sin tillkomst har lagen dessutom blivit föremål för en betydande påbyggnad.

Som nämnts kräver 2 kap. TF att de fall då en handling får hemlighållas skall anges noga i en särskild lag. 1 allmänhel har också reglerna i sekretesslagen formen av direkta förbud mot utlämnande. I vissa fall har emellertid sekretessen inte reglerats uttömmande genom lagen.

Sålunda innehåller några paragrafer, t. ex. 11 ij första stycket och 23 §, förbud av den konstruktionen alt vissa handlingar inte får lämnas ut i andra fall än som anges i annan lag. En liknande reglering finns i 15 §, 17 § första slyckel och 31 §.

I fråga om fiera vikliga grupper av handlingar ger sekretesslagen regeringen möjlighet att upprätthålla sekretess inom vissa allmänt angivna gränser. I dessa fall finns den närmare regleringen i s. k. sekretesskungörelser. De områden det här är frågan om är försvaret (4 §), granskning, inspektion eller kunskapsprov och psykologisk undersökning (7 §), utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet (21 §), rättshjälp åt enskilda genom andra myndigheter än allmän advokatbyrå eller notarius publicus (26 § andra stycket), undersökning och ulredning m, m. till enskilds tjänst (27 §), utlåning av allmänna medel av annan myndighei än riksbanken (32 §) samt statliga affärsdrivande verks affärs- eller driftförhållanden (34 a S).

Sekretessregleringen genom regeringsförfattningar har blivit omfattande. F. n. finns sju sekretessförfattningar på försvarets område. Dessa stöder sig

Prop. 1975/76:160 30

viisentligen på 4 § sekretesslagen. På del civila området finns sekretess-föreskrifter i kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Denna stöder sig på återstoden av nyssnämnda paragrafer i sekretesslagen. Av de sex paragraferna i civilförvaltningens sekrelesskungörelse omfattar 2 och 4 ijij eu myckel slorl antal punkter.

Åtskilliga av beslämmelserna i sekretesslagen är så konstruerade att de föreskriver sekretess för hela kategorier av handlingar med endast den inskränkningen att en viss angiven myndighei kan ge tillstånd till utlämnande. Hit hör t. ex, 3 § första styckei, 6, 8, 9, 33 och 35 ijij. Andra bestämmelser föreskriver sekretess som huvudregel men anger alt handling skall lämnas ut, om man kan vara säker på all utlämnandet inle kommer all missbrukas till skada lor vissa angivna personer (se t, ex, 14 ij första styckei). En Iredje grupp av bestämmelser anger visserligen ett anlal typer av handlingar men låter avgörandet i del enskilda fallel bero på om utlämnande kan eller kan antas lända lill skada av ett angivet slag (t, ex, 4 och 10 ijij).

5.2 Offentlighetskommittén

OK föreslog en ny ordning för fördelningen av reglerna om offentlighet och sekretess mellan å ena sidan grundlag och å den andra sidan lag eller författning av annan natur. Förslaget innebar att de principiella förutsättningarna för sekretess, liksom gränserna för sekretessen skulle anges i TF. Med denna konstruktion skulle 2 kap. TF innehålla elva paragrafer som handlade om inskränkningar i offentlighetsgrundsaisen. Dessa paragrafer var i förslaget uppställda så att de i lur och ordning angav de olika intressen som sekretessen avsåg au skydda, såsom enskilds personliga förhållanden, enskilds ekonomiska förhållanden, slatens och kommunernas ekonomiska inlressen etc. Dispositionen var alltså funktionell. Av systematiken följde att mer än ett sekrelesstadgande kunde vara tillämpligt inom samma område och även på samma handling. Enligt förslaget skulle däremot TF inte ange på vilka typer av handlingar som dessa sekretessregler skulle tillämpas. I den delen hänvisades i stället till en genom vanlig lag beslutad lillämp-ningsförleckning, I denna förteckning, som var uppdelad på de skilda sekretessreglerna, räknades utförligt upp handlings- och ärendelyper m, m. Förteckningen angav också tidsgränser för sekretessen beträffande enstaka slag av handlingar. Genom lillämpningsbestämmelserna kunde området för sekretessen preciseras och krympas men inte utvidgas. Något behov av särskilda sekrelesskungörelser förelåg inte med förslaget. Sekretessbestämmelserna var i OK:s förslag så utformade au det för de typer av handlingar, där del finns ett allmänt intresse av insyn, fordrades eu konstaterande i varje enskilt fall av sekreiessbehov för att utlämnande skulle få vägras.

1 OK:s lagförslag fanns inle någon motsvarighet till nuvarande föreskrifier

Prop. 1975/76:160 31

i sekretesslagen som ger annan myndighet än regeringen behörighet att lämna tillstånd till utlämnande av handling som annars är hemlig. Dessa föreskrifter ansågs ersatta av beslämmelser enligt vilka handlingar skall hållas hemliga endasl då vissa villkor är uppfyllda.

Vid remissbehandlingen vitsordades allmänt att OK:s förslag hade stora förtjänster från principiella och teoretiska synpunkter. Flera remissinstanser med särskild sakkunskap beträffande sekretessfrågor, däribland JO och JK, kritiserade emellertid den lagtekniska lösningen och uttalade starka tvivel beträffande de tillämpande organens praktiska möjligheter att hantera en sekretesslagstiftning med den konstruktion som OK hade föreslagit. Kritiken sköt särskilt in sig på del förhållandel att i många fall fiera paragrafer skulle få tillämpas på en och samma handling. En annan synpunkt var att man, om förslaget genomfördes, skulle få ganska detaljerade regler i ivå skilda författningar av olika statsrättslig valör, utan att därför reglerna blev så preciserade alt avsedd restriktivitet i tillämpningen kunde förväntas.

5.3 Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén

OSK utgår från de olika önskemål som kan ställas på den formella konstruktionen av sekretessregleringen. Offentlighetsprincipen gynnas, framhålls det, om sekretessregleringen görs i grundlag. Allmänt hållna regler, som passar i grundlag, kan emellertid föriora i klarhet. Det börenligt kommittén beaktas alt sekretessbestämmelserna skall vara begripliga för medborgarna i allmänhet. Mera detaljerade regler, som ger bestämda besked om rättsläget, har dessutom ett egenvärde genom att tvinga fram noggrannare ställningstaganden. De tenderar å andra sidan att undanskymma principen om offentlighet. Enligt OSK talar övervägande skäl för all nuvarande ordning för fördelning av regleringen mellan grundlag och lag behålls i princip. En tillräcklig garanti för att offentlighetsprincipen bevaras ligger i kravet på riksdagens medverkan för beslut om begränsningar. Den förordade fördelningen av normerna tillgodoser kravet på att nödvändiga ändringar i sekretesslagstiftningen skall kunna genomföras utan onödig omgång, OSK understryker att en uppräkning i grundlag av tillåtna sekretessgrunder har ett betydande värde genom att ange sekretessens yttersta gräns.

OSK föreslår sålunda att i grundlag anges de grunder som får föranleda sekretess och att hänvisning sker lill särskild lag, i vilken sekrelessfallen skall "noga angivas".

Det av OSK föreslagna grundlagskapitlei om allmänna handlingar innehåller i övrigt bestämmelser i samma ämnen som gällande 2 kap. TF. Nuvarande föreskrifter i 2 kap. 9 § andra stycket TF om vem som inom myndighei prövar fråga om utlämnande av allmän handling saknar emellertid motsvarighet i det nya kapitlet. Detta innehåller inle heller bestämmelser om besvärsgången vid talan mot myndighets avslagsbeslut.

Prop. 1975/76:160 32

Den särskilda lag som enligt förslagel skall uppta sekretessbestämmelserna och ersätta nuvarande sekretesslag har i OSK:s förslag rubriken lag om allmänna handlingar, Lagen innehåller inle endasl beslämmelser om sekretess i förhållande lill allmänheten ulan också föreskrifter i andra ämnen, såsom beiräffande diarieföring och registrering, sekretess myndigheterna emellan och besvärsinstanser. Till frågorna om lagens uppbyggnad och sekretessreglernas utformning återkommer jag i ell följande avsnitt. Vissa grunddrag i förslagel bördock uppmärksammas redan i delta sammanhang.

OSK vänder sig mot att bestämmelserna i nuvarande sekretesslag i allmänhet innebär en presumtion för sekretess. OSK föreslår för sin del att offentlighetsprincipen som huvudregel skall komma till klart uttryck även i de materiella sekretessreglerna. Detta sker enklast genom att hemlighållande görs beroende av en bedömning från fall till fall av den skada som kan antas uppkomma genom ett utlämnande. Flertalet sekretessbestämmelser upptar därför skaderekvisit, OSK föreslår vidare en annan disposition av den nya lagen än den nuvarande sekretesslagen har. Enligt förslaget grupperas sekretessbestämmelserna i anslutning till de sekreiessgrunder som anges i grundlagen. Uppläggningen sägs ha den fördelen att den tvingar en myndighet all ta slällning till på vilken av fiera sekretessgrunder som en vägran att utlämna handling beror. Inom varje underavdelning görs en uppdelning av bestämmelserna efter sakområden. Ett betydande inslag av enumeration behälls alltså i förslaget.

Av viss betydelse för sekretessbestämmelsernas utformning är en av OSK i 9 § andra stycket grundlagskapitlet föreslagen bestämmelse av innehåll att såsom villkor för utlämnande av handling i den särskilda lagen får uppställas tillstånd från viss myndighet. Bestämmelsen är alt se som en modifikation av regeln i samma paragrafs första stycke om alt begäran alt få ta del av allmän handling skall prövas hos myndighei där handlingen finns. Bestämmelsen motiveras med att den ordning som gäller enligt 35 § sekretesslagen för prövning av frågor om utlämnande av handlingar som rör kollektivavtalsförhandlingar är mycket ändamålsenlig och bör behållas i den nya lagen (12 §).

OSK framhåller att de nuvarande sekretesskungörelserna strängt taget inte har stöd i TF. Kommittén anser att kungörelserna för framtiden bör avskaffas så långt det är möjligt. Samtliga beslämmelser i sekrelesskungö-relserna på försvarets område har i OSK:s förslag arbetats in i skilda paragrafer i lagen om allmänna handlingar, med undantag för dem som gäller kvalificerad hemligstämpling. OSK har vidare ansett del möjligt att låta alla paragrafer i civilförvaltningens sekretesskungörelse utom en (2 ij), gå upp i den nya lagen. Beslämmelserna i nämnda paragraf måste emellertid enligl OSK alltjämt stå kvar i en av regeringen beslutad författning. En sådan bör, förklarar kommittén, ha uttryckligt grundlagsstöd, OSK föreslår därför att i 1 ij grundlagskapitlei föreskrivs att regeringen i den särskilda lagen får bemyndigas all för viss regel i lagen inskränka tillämpligheten till viss

Prop. 1975/76:160 33

eller vissa statliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden. OSK föreslår att sekretessen också i ett par andra fall än det nämnda skall avgränsas genom förordning eller regeringsbeslut.

5.4 Remissyttrandena

Av de instanser som har yttrat sig angående fördelningen av reglerna om allmänna handlingar mellan grundlag, vanlig lag och förordning har del stora fiertalet anslutit sig till kommitténs förslag. Bland de inslanser som har intagit denna ståndpunkt kan nämnas riksåklagaren, Svea hovrätt, datainspektionen, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverkel, de juridiska fakul-iclcrna vid iiniversiicten i U/ipsala och Lund, LO saml Svenska kommunförbundet.

Också regeringsrätten. JO och Pressens sainarbeisnämnd godtar i allt väsentligt kommitténs förslag i denna del. De föreslår emellertid vissa förändringar.

Regeringsrätten påpekarail förslaget bl. a, innebäralt grundsatsen om domstolsprövning av sekretessfrågor icke längre blir grundlagfäst. Om sådan prövning skall åstadkommas beror av hur instansordningen utformas, OSK har i 5 kap. 10 § andra styckei grundlagsförslaget gjort en allmän hänvisning beträffande sättet för fullföljd till lagen om allmänna handlingar. Om hit är att räkna även instansordningen vid fullföljd är oklart. I vart fall har OSK föreslagit en lagregel i 57 § lagen om allmänna handlingar, som gör domstol lill normal besvärsinslans. Enligt regeringsrätten är en av kärnpunkterna i offentligheisordningen, sådan den hittills varil utformad, att medborgarna kunnat föriita sig på att frågan om offentlighet eller sekretess i sista hand kunnat efter besvär bringas under en opartisk rättslig bedömning. Denna princip utgör en gmndpelare för hela orrentlighelssystemet. En regel härom bör, hävdar regeringsrätten, finnas kvar i grundlag. Om den avlägsnas därifrån försvagas garantierna för offentligheten pä ett allvariigt sätt. Regeringsrätten anmärker i sammanhanget att OSK funnit den mindre viktiga frågan om hur talan skall fullföljas vara förtjänt av en grundlagsregel.

JO ifrågasätter om inle reglerna om besvärsordningen liksom f. n. är fallet bör finnas i grundlagen, där de på ett naturiigt sätt kan anslutas till reglerna om utbekommande av allmän handling och om över-klagbarhelen av beslut om avslag på framställning härom. Enligt JO har däremot de föreslagna reglerna om utlämnande av handlingar myndigheter emellan och om besvär eller underställning i sådana ärenden sin naluriiga plats i en lag om allmänna handlingar.

Pressens samarbeisnämnd framhåller betydelsen för massmediernas del av att beslul om utlämnande av allmän handling kan erhållas snabbt och understryker med hänsyn härtill vikten av nuvarande regel att del i princip är den tjänsteman som har hand om handlingen som skall besluta om utlämnandet. Nämnden anser denna regel vara av sådan betydelse att den bör slå kvar i grundlagen. Om den tas bort öppnas möjlighet för myndigheter, kanske särskilt på det kommunala planet, att var för sig stadga så omständliga

3 Riksdagen 1976. I saml. ,\r 160

Prop. 1975/76:160 34

interna ordningar för fattande av beslut i utlämnandefrågor all del kanske dröjer flera dagar innan ett avgörande kan erhållas, även i klara fall, Samarbetsnämnden anser vidare all reglerna om instansordningen ur av den vikt alt de bör tas in i grundlagen såsom hittills varit fallel. Det är av grundläggande belydelse all offentlighelsfrågor i tvistiga fall prövas av frislående och opartiska domstolar. Rätten till sädan domstolsprövning måste enligt nämnden vara tillförsäkrad envar genom en grundlagsfäst bestämmelse.

Frågan omenmer omfattande omfördelning av författnings materian diskuteras av havrätten över Skåne och Blekinge, kain-mairälien i Göteborg och lystnadspliklskominiitén.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ger uttryck för en viss besvikelse över att det inle har lyckats OSK att lösa del som i lagstiftningsärendet hela tiden har varit det centrala, nämligen hur sekretessreglerna utan au bli alllför allmänt hållna eller alllför svåriillämpade skulle kunna återföras till grundlag. Hovrätten erinrar om att sekretessreglerna, som tidigare varit en del av tryckfrihetsförordningen, först år 1937 bröts ut ur denna och fick sin plats i sekretesslagen. Därvid gick man så lill väga att man efler ulredning om och bedömning av sekrelessbehoven på olika förvaltningsområden utformade regler som i stort sett hänförde sig till sådana områden och framstod som helt fristående från varandra. Hovrätten påpekar att sekretesslagstiftningen inte endast består av lag; i stor omfattning återfinns kompletterande bestämmelser i författning av administrativ karaktär. Innehållet i sekretessreglerna begränsar sig i stor omfattning till föreskrifter som anger hos vilka myndigheter eller på vilka verksamhetsområden handlingar skall hemlighållas. Förutsättningarna för bedömningen av sekretessfrågan är vagt angivna eller hell obefintliga. Innebörden härav är enligt hovrätten alt på stora områden den i grundlag fastlagda offentlighetsprincipen har ersatts av sin motsats, principen om hemlighet som huvudregel och offentliggörande endast efter myndighetens gottfinnande. Härtill kommer att nya samhällsföreteelser har framkallat krav på utökad sekretess. En betydande påbyggnad av sekretessreglerna har därför skett. Bestämmelserna har härigenom blivit än mer osammanhängande, osystematiska och svåröverskådliga. Hovrätten anser att sekretesslagstiftningen i sitt nuvarande skick förtjänar att betecknas som en rishög och att en modernisering är yiteriigl angelägen, - Hovrätten understryker att offentlighetsprincipen är av ett oskattbart värde på alla de områden där den är obeskuret tillämplig och att det centrala vid en revision av sekretesslagstiftningen därför måste vara alt låta presumtionen om offentlighet komma lill klart uttryck. Lagstiftningen bör alltså vara så uppbyggd att den preciserar vilka förutsättningarna är för ell hemlighållande, vilka befarade skadeverkningar som utgör en tillräcklig grund för att huvudregeln om offentlighet icke skall gälla. Vilka hänsyn som därvid skall tas är en omdömesfråga. Del är, säger hovrätten, självklart att kravet på offentlig insyn i och kontroll över skötseln av allmänna angelägenheter och handhavandet av allmänna medel är tungt vägande. Det är lika självklart att hänsyn lill och skydd för enskilda människors privata förhållanden

Prop. 1975/76:160 35

är lika tungt vägande skäl för sekretess. Dessa resonemang, som hänför sig lill sekretessens omfattning, har emellertid enligt hovrätten alls intet au göra med de krav som bör ställas på sekretessreglernas innehåll och form och deras samband med grundlagens huvudregler, 1 sistnämnda hänseende är mera preciserade bestämmelser än de nuvarande oundgängliga. Sekretessbestämmelsernas fristående karaktär är en allvarlig olägenhet. Om de kan återföras till grundlagen, tvingas lagstiftaren att avfatta dem så att de stämmer med grundlagens principer och myndigheterna att läsa dem och tillämpa dem i sitt sammanhang. - Hovrätten nämner i sammanhanget att det vid remissbehandlingen av OK:s förslag bl, a. framhölls all systematiken i förslagel var sådan att den som hade att pröva frågor om offentlighet och sekretess skulle bli tvungen att ha kännedom om hela den nya lagstiftningen saml all tolkningsproblem skulle uppkomma och myndigheterna som sådana i avsevärd större omfattning skulle nödgas la ställning till uppkommande spörsmål. Andra uttalanden gick ut på att det våren betydande svaghet i förslaget att fiera paragrafer kunde vara att tillämpa på en och samma handling och att skaderekvisiten skulle medföra att ökade krav ställdes på de prövande, något som de ofta nog inle kunde uppfylla. Med anledning av dess uttalanden ställer hovrätten frågan pä vilket annal område det är möjligt att tillämpa enstaka paragrafer utan att man sätter sig in i den lagstiftning där de hör hemma. Helt orimlig ter sig enligt hovrättens uppfattning tanken att offentlighets- och sekretessbestämmelser är något som skall tillämpas endast av tjänstemän i lägre grader och icke bör få störa myndigheterna som sådana, vilka tankes ägna sin tid åt uppgifter av slörre vikt och allvar. Enligt hovrättens mening bör det bestämt fastslås au, om man finner det vara av ett fundamentalt samhällsvärde att upprätthålla offentlighetsprincipen med lagligen preciserade undantag och ej blott ett sken av en sådan princip, så måste man vara beredd att offra den arbetsinsats som detta kräver. Ell totalt hemlighetsmakeri är, fortsätter hovrätten, det enklaste. Del kräver inga lagregler och ingen arbetsinsats. Men vill man hävda rättssäkerhet och offentlig insyn i förvaltningen så måste man ställa stora krav pade rättstillämpande myndigheternas kvalifikationer. När OSK säger all del är en uppenbar fördel att en viss myndighet oftast har endast en enda paragraf att tillämpa och att någon kännedom om lagen i stort därför ej behöver finnas (s. 90), kan detta enligl hovrätten icke godtagas. Vad som är behövligt är tvärtom en ny lagstiftning som nödgar den enskilda myndigheten att se sin egen sekretessfråga i sitt sammanhang med andra sådana och i belysning av grundlagens huvudregler. Hovrätten förklarar att från den nu angivna utgångspunkten det riktiga uppenbarligen är att fiytta sekretessreglerna tillbaka till tryckfrihetsförordningen. De skäl som kan anföras mot en sådan åtgärd är två: dels är sekretessreglerna så vidlyftiga att de spränger ramen för grundlagen och dels medför den snabba reformtakten i samhället att de ofta behöver ändras, något som vållar särskilda svårigheter när det gäller grundlag. OSK:s förslag innebär, uttalar hovrätten, att den har funnit problemet vara olösligt och därför givii upp

Prop. 1975/76:160

försöken alt i något väsentligt avseende fiyita sekretessreglerna tillbaka till grundlagen och i stället inriktat sig på att försöka minska olägenheterna med nuvarande reglering genom en bättre systematisering av sekretessreglerna i närmare anknytning till de i tryckfrihetsförordningen upptagna sekretessgrunderna. Hovrätten förklarar att den inte finner det övertygande visat alt man nu bör uppge försöken att knyta samman grundlagsladgandena och sekretessbestämmelserna. OSK synes enligt hovrätten visserligen mena att uppräkningen av sekretessgrunder i tryckfrihetsförordningen klart anger sekretessens yttersta gränser och därför har ett betydande värde (s. 90). Härom säger hovrätten att denna uppräkning endast har betydelse som direktiv lill lagstiftaren, som f ö,, såsom kommiiién påpekar, icke hell rättat sig efter den. Den kan icke anses ge tillämpande myndighet befogenhet att åsidosätta en behörigen utfärdad sekretessföreskrift. Vill man med verkan för den praktiska tillämpningen förankra sekretessens omfattning i grundlagen måsle man gå ell steg längre och föra in åtminstone de huvudsakliga grunderna för ett beslul om hemlighållande i denna.

Enligt kammarrätten i Göteboig hade de förslag som OK lade fram obestridliga förtjänster. Styrkan i dem låg däri att bestämmelserna innebar ett så noggrant angivande som möjligt av de intressen som skulle beaklas i sekretesshänseende. Svagheten var alt de krävde handläggning av högt kvalificerade myndigheter. Kammarrätten ifrågasätter om inte denna svaghet skulle kunna avhjälpas dels genom att en myndighets beslut att vägra lämna ut en handling omgående skulle underställas ett för ändamålet välk valificerat organ, förslagsvis länsvis inrättade nämnder med lämplig sammansättning av jurister och lekmän, dels genom, alt lagstiftningen kompletterades med en officiell handbok som gav varie myndighet lättillgängliga besked om vilka handlingar den skulle hålla hemliga och villkoren härför. Handboken skulle naturiigtvis inle äga vitsord som gällande sekretessregler men den skulle kunna göra hanteringen av offentlighets- och sekretessfrågor någorlunda okomplicerad för myndigheterna. En särskild fördel med en sådan utformning är att man undgår att behöva göra ideliga ändringar i sekretesslagstiftningen allteftersom utvecklingen i samhället fortskrider. Kammarrätten finner emellertid inle anledning all motsätta sig all OSK:s förslag läggs till grund för lagstiftning, även om det inte kan hållas för uteslutet att en bättre lösning av föreliggande problem hade stått all uppnå på andra vägar. Kammarrätten vill dock ifrågasätta om man inte borde gå längre än vad OSK har föreslagit i att begränsa grundlagsbestämmelserna på offentlighets- och sekretessområdel lill vitala basregler. Av bestämmelserna i det föreslagna grundlagskapitlet synes beslämmelserna i 8 § första styckei, om hur delvis hemlig handling skall tillhandahållas utan olägenhet kunna fiyttas över till vanlig lag. Detsamma gäller bestämmelserna i 9 § liksom bestämmelserna i 11 §. Kammarrätten framhåller vidare all en svaghet i nuvarande lagstiftning är att sambandet mellan beslämmelserna i 2 kap. TF och i sekretesslagen inle framgår med önskvärd tydlighet. Kammarrätten ifrågasätter med anledning härav om man inte med fördel skulle kunna

Prop. 1975/76:160 37

i de inledande beslämmelserna i lagen om allmänna handlingar ta in även grundlagskapitleis offenilighetsregler. Konsekvensen skulle naturiigtvis bli alt samma regler återfanns både i grundlag och i vanlig lag, men kammarrätten har svårt all se någon egentlig olägenhet av en sådan dubblering. Tysinadspliktskoinmlltén framhåller att den omständigheten all grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet är införd i grundlag är ett uttryck för all statsmakterna har sett den som ett viktigt moment i tryckfriheten. Om offentligheten kan begränsas genom föreskrift i allmän lag, försvagas emellertid skyddet, särskilt om grundlagen inle innehåller närmare direktiv om utformningen av undantagen. Kommittén erinrar härefter om att offenllighelskommitlén (OK) föreslog en grundlagsreglering som omfattade beskrivningar av vissa typsituationer och av de villkor under vilka skilda handlingslyper skulle hållas hemliga. Enligt tystnadspliktskommiltén finner man fierstädes i förslaget till lag om allmänna handlingar direktiv för prövningen som lill sin typ liknar de av OK föreslagna grundlagsreglerna; för hemlighållande krävs ell antagande alt utlämnande skulle medföra en på något sätt beskriven skada. Tystnadspliktskommittén frågar sig om det inte skulle vara möjligt alt minska antalet typer av skaderekvisit i förhållande till OSK:s förslag och att föra över dessa rekvisit lill grundlagen, så alt man finge ett system där sekretessen med avseende på ärendenas allmänna typ och skaderekvisiten vore reglerad i grundlag och för regleringen i allmän lag återstode endast tillämpligheten på bestämt angivna grupper av ärenden eller handlingar. Om emellertid svårigheterna all bestämma undantagen frän offentligheten i grundlag skulle visa sig övermäktiga, bör del enligl tystnadspliktskommitién i vart fall göras ell försök att där ange huvudgrunderna för sekretess i skilda typer av ärenden. Det finns i så fall särskild anledning all beakta offentlighetens ändamål att garantera insyn i rälts-lillämpningen och i övrig utövning av offentlig makt gentemot medborgarna. Grundlagen bör så långt möjligt ge substans åt kravet på insyn i denna verksamhet. Även handhavandet av allmänna medel är en funktion som bör vara utsatt för en så ingående granskning från allmänhetens sida som är förenlig med kraven på rörelsefrihet. Grundlagen borde således säga ut att föreskrift om hemlighållande skall, beträffande handling i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör till-lämpning av lag, såsom förulsällning för hemlighållande angiva att utlämnande kunde befaras leda till skada för ett i föreskriften närmare angivet intresse. Kravet pä offentlighet är enligt tystnadspliktskommitién inte lika starkt motiverat i verksamheter som staten eller kommun bedriver såsom ren service för medborgarna, särskilt inte i fråga om den frivilliga sjukvården, kyrkans själavård eller sociala organs rådgivningsverksamhet och inte heller i andra fall där momentet av medelsförvallning träder i bakgrunden. Mol bakgrund härav finner kommittén det i vart fall inle nödvändigt att i grundlagen la upp ett krav pä att föreskrift om sekretess på dessa områden skall innehålla skaderekvisit. Sammanfattningsvis anför kommittén att del efter första meningen i 1 § andra slyckel bör sägas att föreskrift om inskränkning av hänsyn som anges i punkt 1, 2, 3 eller 4 skall såsom förutsättning för

Prop. 1975/76:160 38

hemlighållande upptaga all utlämnande kunde befaras leda till skada för ett närmare beskrivet allmänt intresse saml att föreskrift om inskränkning av hänsyn som anges i punkt 5 skall, beträffande handling i ärende som rör myndighetsutövning mol enskild eller mol kommun eller som rör lill-lämpning av lag, såsom förutsättning för hemlighållande upplaga att utlämnande kunde befaras leda till skada för ett närmare beskrivet enskilt intresse.

5.5 Fri- och rättighetsutredningen

1 förslagel till nytt 2 kap, RF hänvisar fri- och rättighetsutredningen i 2§ andra styckei lill massmediegrundlagen beträffande bl.a. rätten att ta del av allmän handling. Hänvisningen torde ha den innebörden au den särskilda grundlagen exklusivt reglerar också sekretessbestämmelsernas fördelning på normer av olika slatsrättslig dignitet.

5.6 Tystnadspliktskommittén

Tystnadspliktskommiltén föreslår som nämnts i sill belänkande (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet en särskild lag om ofientliga funktionärers tystnadsplikt. Regleringen i lagen är nära knuten till bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och inskränkningar däri. Kommittén har byggt på OSK:s förslag lill lag om allmänna handlingar. I motiven tar kommittén upp frågan om lämpligheten av en gemensam lag för handlingssekretess och tystnadsplikt och förklarar att en sådan lag på sikt kan visa sig lämplig. Med hänvisning bl. a, till att OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar var under beredning medan tystnadspliktskommiltén fullgjorde sitt uppdrag och lill att resultatet av remissbehandlingen inte kunde överblickas har emellertid kommittén funnit det lämpligast att utarbeta ett självständigt förslag till lag om tystnadsplikt. Kommittén åberopar dessutom vissa skäl som kan göra det motiverat att också på längre sikt behålla reglerna om tystnadsplikt i en särskild lag, såsom behovet av att avfatta sådana regler i mera generella termer än bestämmelserna om handlingssekretess.

5.7 Remissyttrandena över tystnadspliktskommitténs förslag

Flera remissinstanser förordar en gemensam lag för handlingssekretess och offentliga tystnadsplikter. Enligt JO bör det tillfälle inte försittas som nu erbjuder sig att göra ett allvariigt försök all få till stånd en central lag om handlingssekreiess och tystnadsplikt. Till grund för en sådan lag om "hemlighållande i offentlig verksamhel" kunde las OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar. JO utvecklar närmare hur beslämmelserna i en sådan lag skulle kunna konstrueras. Till förmån för en gemensam lag för handlingssekretess och tystnadsplikt uttalar sig också JK, RÅ, datainspektionen, värnpliktsverket. beivdskapsnämnden för psykologiskt försvar, kammarkollegiet, kommerskollegium, näringsfrihelsombudsmannen. förenade fabriksverken. Sveriges Industriförbund och Sveriges advokatsamfund.

Prop. 1975/76:160 39

Remissbehandlingen av tystnadsplikiskommitléns betänkande är som tidigare nämnts inte avslutad.

6 Upptagningar för automatisk databehandling 6.1 Inledning

Principen om allmänhetens fria tillgång till myndigheternas material har intill helt nyligen tagit sikte på handlingar i traditionell mening, dvs. i första hand papper med skriven text. Den moderna informationsbehandlingen, som ännu befinner sig i ett utvecklingsskede, har emellertid lett till att information i allt slörre ulsträckning har kommit att fixeras på medier på sådani säu att den kan avläsas endasl med tekniska hjälpmedel. 1 förgrunden står därvid den elektroniska databehandlingen eller ADB-tekniken.

ADB-tekniken har ställt lagstiftningen inför delvis svårlösta problem. En strävan har varit all se till att allmänhetens tillgång till information hos myndigheterna inte försämras genom övergången till ADB. Ett annat krav har gått ut på all förebygga de risker för otillböriigt intrång i den personliga integriteten som den nya tekniken inrymmer. Till detta har kommii de räitstekniska svårigheterna att anpassa de på det hävdvunna handlingsbegreppet uppbyggda reglerna i TF om offentlighet lill ADB-medierna. Dessa svårigheter hänger samman med att upptagningar för ADB inte är visuellt läsbara utan vanligen kräver tillgång till dator för att kunna överföras till läsbar text. Ett annat problem ligger i att datamediet - magnetbandet, skivminnet, etc. - ofta förvaras och handhas av annan myndighei än den som svarar för upptagningens innehåll och utnyttjar det material som finns däri. Ibland uppdras ansvaret för den tekniska driften t. o, m. åt privat förelag eller annat organ som inte är myndighet.

OSK lade i delbetänkandet (SOU 1972:47) Data och integritet fram förslag till särskilda regler i 2 kap. TF om upptagningar för automatisk databehandling. Samtidigt föreslog utredningen särskild lagstiftning, främst en ny datalag, lill skydd för den personliga integriteten vid automatisk databehandling. Förslagen ledde till lagstiftning (prop. 1973:33, KU 1973:19 och 1974:8).

6.2 Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag år 1972

OSK uigick i sitt förslag från principen att ADB-lagrad information hos myndighet borde vara tillgänglig för den enskilde i samma utsträckning som för myndigheten själv. En ADB-upplagning - varmed OSK förstod den fysiska databäraren - skulle enligt förslaget vara att anse som allmän så snart en myndighet förfogade över den. Var någonslans datamediet förvarades saknade däremoi betydelse. En myndighet skulle i allmänhet anses

Prop, 1975/76:160 40

förfoga över en upptagning i den mån den hade befogenhet och möjlighet att överföra upptagningen till läsbar form. Detta innebar bl, a. alt, om en myndighet hade tillgång endast till vissa uppgifter i en upptagning, den förfogade över upptagningen endast i motsvarande del,

I lagtekniskt hänseende föreslog OSK att ADB-upptagningar i TF skulle sidoställas med handlingar och göras till föremål för särreglering i samtliga berörda paragrafer i 2 kap.

Enligt en särskild föreskrift i förslaget skulle ADB-upptagning som utgör endast ett led vid bearbetning med automatisk databehandling, s. k. mel-lanprodukl, inte anses som allmän förrän bearbetningen var avslutad. I sin motivering till förslaget i denna del anförde OSK att det inte sällan förekommer au en ADB-uppiagning görs i fiera etapper och att en sådan etapp kan resultera i att en upptagning tillfälligt kommer att finnas som ett mellanled i bearbetningen. Enligl OSK fanns det inte anledning att lämna ul uppgifter i sådana upptagningar förrän bearbetningen hade avslutats.

OSK:s förslag i övriga delar framgår i huvudsak av redogörelsen i det följande för gällande rält.

6.3 Gällande rätt

De ändringar som beslöts i 2 kap. TF åren 1973 och 1974 innebar att både ADB-upptagningar och andra tekniska upptagningar fördes in under kapitlets bestämmelser om handlingar (2 §). ADB-upptagningarna behandlas alltså i TF inte som sidoordnade med handlingar. Vissa särbestämmelser för de tekniska upptagningarna har emellertid införts. Med upptagning för ADB förstås enligt ett motivutlalande (prop. 1973:33 s. 75) uppgift som är fixerad på någon form av datamedium och som alltså antingen finns i eller kan malas in i en dalamaskin.

Avgörande för frågan huruvida en upptagning är allmän är som regel om upptagningen förvaras hos en statlig eller kommunal myndighet. Det är därvid utan betydelse om myndigheten själv använder upptagningen eller om den endast lagrar eller bearbetar upptagningen för annans räkning. Delta förhållande är däremot bestämmande för vem som prövar frågan om utlämnande av upptagningen. Prövningen ankommer nämligen enligl 2 kap. 9 § TF på den myndighet som förfogar över upptagningen. Begreppet "förfoga över upptagning" definieras inte i lagtexten. Enligt motiven dr frågan avgöras med ledning av bl. a. det avtal som kan ha träffats mellan myndigheterna och myndigheternas rätt att föra över upptagningen till läsbar resp. avlyssningsbar form. Förfoganderätten bestämmer vidare i ett särskilt fall när en upptagning skall anses allmän. Enligt 2 kap. 2 § iredje stycket TF skall nämligen teknisk upptagning anses förvarad hos myndighet och därmed betraktas som allmän även i fall då den har kommii in till eller upprättats hos annan än myndighet, under förutsättning att myndighet förfogar över upptagningen. Också i detta fall är del den myndighei som

Prop. 1975/76:160 41

förfogar över upptagningen som prövar om denna får lämnas ul,

I prop, 1973:33 med förslag till ändringar i TF m, m, (s, 78) avvisades OSK:s förslag till en generell undanlagsregel beiräffande mellanprodukter vid ADB-bearbetningar, Därvid åberopades med anknytning till uttalanden under remissbehandlingen att det i praktiken skulle bli svan att avgöra om en viss upptagning utgör endasl mellanled i en ännu inte avslutad bearbetning och alt vissa ADB-register i sin helhei inte blir avslutade så länge de används i tjänsten men likväl inte kan få undandras ofTentligheten, Bestämmelserna i 2 kap. 4 § TF om minnesanteckningar m. m. har emellertid i ett andra stycke kompletterats med särskilda föreskrifter om tekniska upptagningar. Har sådan upptagning kommit till endast för måls eller ärendes föredragning eller beredning lill avgörande hos myndighet, skall uppteckningen inte anses som allmän hos myndigheten, om den inte, sedan målet eller ärendet har slutbehandlats hos myndigheten, har omhändertagits för förvaring. Intill dess frågan om sådant omhändertagande har avgjorts, skall upptagningen inle heller anses som allmän hos annan myndighet, om den förvaras där endasl för teknisk bearbetning eller lagring.

I 2 kap. 8 § TF föreskrivs all teknisk upptagning skall tillhandahållas enskild i läsbar eller avlyssningsbar form. Den som så önskar har dessutom rätt att mot avgift d utskrift av upptagningen. Myndigheten är däremoi enligt TF inte skyldig all lämna ut datamediet som sådant, t, ex. ett magnetband eller ett hålkon. Sistnämnda bestämmelse är föreslavad av önskemålet all förebygga intrång i den personliga integriteten genom olillböriig användning av det utlämnade mediet. Något allmänt förbud för myndighei alt som led i sin serviceverksamhet lämna ut kopia av datamedium har emellertid inte uppställts.

Av 2 kap. 8 § tredje stycket första meningen TF följer alt skyldighel att på stället tillhandahålla upptagning i läsbar eller avlyssningsbar form inte föreligger om betydande hinder möter. 1 styckets andra mening anges vidare att sådan skyldighet inte heller föreligger om upptagningens innehåll finns i läsbar form hos annan myndighet och tillhandahållandet där kan ske utan beaktansvärd olägenhet för den som vill ta del av upptagningen.

Offentlighetsprincipen innebär inte i och för sig någon skyldighet för myndigheterna att ställa samman eller bearbeta information. Allmänheten kan därför göra anspråk endasl på sådan dalalagrad information som är omedelbart tillgänglig för en myndighei. Enligt uttalanden i prop. 1973:33 (s. 84) innebär emellertid denna princip alt en myndighet är skyldig att för framtagning av viss datalagrad information använda ett redan utarbetat dataprogram som finns tillgängligt för myndigheten, även om denna bearbetning inte är förberedd för myndighetens egna behov. Däremot följer således inte av TF au myndigheten måste låta göra upp nya program för att ge allmänheten tillgång till viss information, 1 propositionen förklaras också att avgörande för i vad mån ell program skall behöva användas för

Prop. 1975/76:160 42

framtagning av information är förfoganderätten lill dataprogram hos den myndighei som förfogar över upptagningen, inie hos den som endasl utför teknisk bearbetning e, d, för annan myndighets räkning.

Den reglering som genom 1973-1974 års lagstiftningsbeslul fördes in i TF till klargörande av rättsläget förde tekniska upptagningarna betecknades i förarbetena (prop, 1973:33 s, 73) som ett provisorium i avvaktan på resultatet av OSK:s arbeie med en fullständig översyn av grundlagsreglerna om offentlighet och sekretess.

Vad härefter gäller den särskilda lagstiftningen till skydd för den personliga integriteten i samband med dataregistrering infördes i sekretesslagen (13 §) en ny bestämmelse som innebär förbud mot utlämnande från datafört personregister av personuppgift som kan antas bli använd för obehörig automatisk databehandling. 1 huvudsak valde emellertid statsmakterna all tillgodose skyddet för privatlivet på annat sätt än genom en utbyggd sekretesslagstiftning. Skyddsregleringen bygger i stället på ett system med tillståndstvång för personregister som förs med hjälp av ADB och med offentlig tillsyn över sådana register. Beslämmelserna härom återfinns i datalagen (1973:289). Enligt lagen får dataregister-privat eller allmänt-som innehåller personuppgift i princip inte inrättas eller föras ulan tillstånd av en särskild myndighei, datainspektionen. Tillstånd krävs dock inle för personregister som inrättas genom beslut av riksdagen eller regeringen. 1 samband med att datainspektionen beviljar tillstånd till ett personregister skall den meddela alla de föreskrifter som behövs föratt förebygga otillbörligt integriielsintrång. Datainspektionen har att meddela föreskrifter också för statliga register som inte kräver tillstånd, i den mån inte riksdagen eller regeringen redan har meddelat föreskrifter av ifrågavarande slag. Föreskrift av datainspektionen kan enligt 6 § datalagen avse bl. a. vilka personuppgifter som får göras tillgängliga saml rätten att lämna ul eller i övrigt använda personuppgifter, 1 6 § andra styckei anges särskilt alt föreskrift rörande utlämnande av personuppgift inte får inskränka myndighels skyldigheter enligl TF, - Också tillsynen över personregistren utövas av datainspektionen. Denna kan därvid ingripa med nya eller ändrade föreskrifter och i sista hand återkalla av inspektionen meddelat tillstånd.

6.4 Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs nu framlagda förslag

OSK behåller i sill förslag till stora delar den reglering i sak av de tekniska upptagningarna som införiivadesmed2kap, TFgenom 1973-1974 års beslut. Sålunda regleras liksom i TF handlingar i vanlig bemärkelse och tekniska upptagningar i princip enhetligt; i förslaget inordnas upptagningarna formligen i handlingsbegreppet. Vidare kan nämnas alt begreppet upptagning även enligl förslagel i första hand åsyftar själva informationsinnehållet. OSK vill definiera begreppet ADB-upptagning som "uppgift som är lagrad å lek-

Prop. 1975/76:160 43

niskt medium eller som måste sammanställas från fiera sådana media, om det fordras för all den skall kunna uppfattas av människan",

I två hänseenden återkommer emellertid OSK till förslag som fördes fram i delbetänkandet från år 1972 men som då inte följdes av statsmakterna. Det ena gäller sättet all bestämma när en ADB-upplagning är allmän handling hos en vis.s myndighei. del andra de s, k. mellanprodukiernas slällning.

OSK förordar sålunda all en upptagning för ADB skall anses förvarad hos myndighei - och därmed i princip vara allmän handling hos myndigheten - om myndigheten förfogar över den (5 kap. 3 § grundlagen). Sådan förfoganderätt skall anses föreligga när myndigheten enligt lag eller förordning eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter har befogenhet att överföra upptagningen till läsbar form.

OSK motiverar sitt förslag i huvudsak med hänvisning till behovet av att skydda den personliga integriteten vid ADB-hanteringen, Den tekniska utvecklingen har enligt utredningen medfört ökade risker för integritets-kränkningar. Enorma informationsmängder kan lagras med hjälp av ADB. De moderna dalabassystemen har gjort de lagrade uppgifterna iättillgängliga, 1 ett databassystem är antalet söknycklar, dvs, ord som kan användas för återvinning av information, praktiskt taget obegränsat. Innehåller systemet personuppgifter, blir det möjligt att erhålla en synnerligen fullständig bild av en individ. Samtliga uppgifter kan myckel väl till sin karaktär vara offentliga. Risken för integritetsintrång är likväl uppenbar, menar OSK,

Enligt OSK innebär gällande grundlagsbestämmelser att en myndighet som rent faktiskt kan överföra en ADB-upptagning till läsbar form kan nödgas till allmänheten lämna ut information som myndigheten inte själv använder eller som den rentav på grund av givna föreskrifter inte får göra tillgänglig i sin egen verksamhet. 1 sammanhanget nämner OSK att datainspektionen har övervägt alt meddela föreskrift enligt datalagen om all myndighet som är kopplad till en dalabas tillåts att använda endast de söknycklar som myndigheten behöver för sin verksamhet och förbjuds att i övrigt göra uttag av information.

Genom att för framliden ge ADB-upptagningarna ställning av allmän handling endast hos myndighet som förfogar över dem skulle man enligt OSK i någon mån kunna begränsa spridningen av personuppgifter. I termen förfoga bör då innefattas inte bara en faktisk möjlighet all överföra upptagningen till läsbar form ulan även en rättslig befogenhet. Denna kan, som framgått, stödjas på lag eller förordning eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter. Med det sista ledet åsyftar OSK i främsta rummet föreskrifter av datainspektionen enligt datalagen,

OSK anser att det är en värdefull bieffekt av den föreslagna regeln om när ADB-upptagningar skall anses vara allmänna handlingar att myndigheternas insyn i de enskilda medborgarnas förhållanden kommer alt minska.

OSK berör den föreslagna lösningens förenlighet med offentlighetsprincipen. Utredningen hänvisar till sin i 1972 års delbetänkande framförda

Prop. 1975/76:160 44

uppfattning alt vad offenilighetsprincipen bör omfatta är vad en myndighet använder i sitt arbete. Tillgången till ADB-lagrad information bör vara lika för allmänheten och myndigheten själv, OSK framhåller vidare att uppgifter som är utspridda på fiera myndigheter, även om alla inte använder dem, kommeratt vara tillgängliga hos någon myndighei. Någon egentlig inskränkning i offentlighetsprincipen föreligger därför inle. OSK pekar på au datainspektionen enligt förslagel genom sina föreskrifter i ganska stor utsträckning kommer all avgöra vad som skall omfattas av offentlighetsprincipen såvitt gäller dalabaseral, personorienleral material. Eventuella betänkligheter häremot försvagas emellertid enligt OSK:s mening av all datainspektionens styrelse är pariamenlariskt sammansatt och av att beslut om föreskrifier i regel fattas av styrelsen. Därtill kommer att datainspektionens beslut kan överklagas till regeringen.

Beträffande innebörden av förfoganderekvisitet tillägger OSK att, om över huvud taget inle några föreskrifter - genom lag eller i annan form - om myndighets handhavande av dalabaseral material har meddelats, myndigheten måste anses förfoga över materialet, om del "faktiskt finns hos myndigheten". Utredningen framhåller emellertid att myndighet på grund av avtal med annan myndighet eller med enskild kan vara förhindrad att överföra upptagning som faktiskt finns hos myndigheten. Denna anses då inle förfoga över upptagningen, som alltså inte blir att anse ,som allmän handling hos den myndigheten.

OSK överför i sitt förslag (5 kap, 4 § punkt 1 grundlagen) i sak nuvarande bestämmelser i 2 kap, 4 § andra styckei TF om teknisk upptagning som har kommii lill endasl för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande. Utredningen föreslår emellertid härutöver en övergripande beslämmelse om de s, k. mellanprodukierna (5 kap. 4 § punkt 2 grundlagen). Enligt denna skall som allmän handling inle anses upptagning för automatisk databehandling som endast utgör ett led i bearbetning med sådan behandling, om inte upptagningen omhändertas lor förvaring sedan bearbetningen har avslutats. Med hänsyftning på det i det föregående återgivna uttalandet i prop. 1973:33 om ADB-regisier som inte är avslutade så länge de används i tjänsten anmärker OSK, att många register som konlinueriigt bearbetas genom uppdateringar - dvs, ändringar av införda uppgifter - är alt anse som färdiga produkter efter varje sådan åtgärd.

6.5 Remissyttrandena

Frågan om ADB-teknikens betydelse för offentlighetsprincipen behandlas av några remissinstanser,

Daiainspekiionen framhåller att numera envar genom ändringar i TF i princip har samina rätt att la del av innehållet i allmänna upptagningar för ADB som gäller beträffande traditionella handlingar. Vad avser upptagningar för ADB förekommer emellertid enligl inspektionen i praktiken

Prop. 1975/76:160 45

vissa hinder. Som exempel på detta anförs au övergången till ADB ej sällan medför bristande möjlighet att efterkomma sökandens önskemål. Uttag av information blir ofta beroende av schemalagda maskinella bearbetningar. Datainspektionen förklarar att den har nödgats acceptera en väntetid på upp lill en månad vid begäran om ullag av uppgifter enligl 10 § dalalagen. Denna regel har framtvingat särskilda ultagsrutiner, Samma eller längre väntetider lorde enligt inspektionen ofta förekomma då någon ined stöd av 2 kap, 8 § TF begär att få ul information från upptagning ined ADB, Självfallet förekom sådana dröjsmål även innan ADB började användas, men övergången till maskinell informationsbehandling gör dem vanligare, - Inspektionen förklarar att ett annat problem är de ibland ökade svårigheterna för allmänheten alt få reda på vilka informationskällor och register som utnyttjas av myndigheterna i deras verksamhel, 1 och för sig skulle det därför vara av värde för upprätthållande av offentlighetsgrundsaisen att myndigheterna håller en förteckning tillgänglig över de register som används av myndigheten. Inspektionen nämner alt inånga mycket informationsrika och betydelsefulla register dock ibland existerar endast så kon tid att det inte skulle vara meningsfullt eller ens möjligt för myndigheten att som vägledning för allmänheten tillhandahålla en förteckning över dem. Skyldigheten alt hos datainspektionen söka tillstånd för personregister och inspektionens register över dessa bidrar dock i någon mån till att ge allmänheten kunskap om registrens existens. - Inspektionen framhåller vidare alt allmänhetens insyn i myndigheternas verksamhet och möjligheterna till kontroll av denna också begränsas av att vissa ADB-register genom uppdateringar och bearbetningar snabbt förändras. Del kan därför bli omöjligt att granska det underiag en myndighet använt för ett visst syfte. Är det fråga om information som utgör grund för beslut, åligger det dock myndigheten enligt 14 § datalagen att foga en utskrift av upptagning för ADB till handlingarna i målet eller ärendet. Offentlighetsgrundsatsens kontrollfunktion omfattar emellertid inle bara mål och ärenden utan all myndigheternas verksamhet. Huvudregeln i 14 § datalagen kan, som förutsatts, inle alltid uppfyllas, utan myndigheter som t. ex. bilregisternämnden måsle utnyttja den dispensmöjlighel bestämmelsen medger. - Inspektionen säger vidare alt del stora informalionsfiödet i samhället också föranleder alt gallring mäste ske i ökad omfattning. Gallring är f ö. ofta en nödvändig åtgärd för skyddet av den personliga integriteten. Självfallet inverkar gallringen ibland menligt på offentlighetsgrundsatsens kontrollfunktion. Enligt datainspektionen inskränks också den enskildes möjligheter au utöva den grundlagsenliga rätten att kontrollera myndigheterna och få tillgång till underiag för den eftersträvansvärda samhällsdebatten av de praktiska problem som möter när det gäller andra än schemalagda utskrifter. I detta hänseende fyller, säger inspektionen, datalagens lillståndstvång och särskilt dess 10 ij en betydelsefull praktisk funktion som komplement till 2 kap. 8 ij TF. Ulan

Prop. 1975/76:160 46

datalagen skulle den enskildes möjligheter vara så gott som obefintliga att utöva en allmän kontroll och få underlag för samhällsdebatt beiräffande många områden uianför de rent administrativa, exempelvis de alltmera betydelsefulla områdena statistik och forskning. Möjligheterna lill kontroll av myndigheterna begränsas enligt inspektionen inte bara av problemet att i lid erhålla en utskrift av upptagning för ADB utan även av den enskildes brisi på fackkunskap och tillgång till de tekniska hjälpmedlen. Det är bl, a, omöjligt för allmänheten all utföra kontrollbearbelning av tillhandahållen information. Även om del föreligger en rätt att ta del av program och systemdokumentation innebär detta i praktiken inte någon hjälp. Offentlighetsgrundsatsens funktion att tillhandahålla underiag för en bred samhällsdebatt kan, hävdar inspektionen, bli illusorisk om man tvingas acceptera del underiag som framställs med hjälp av ADB, - Inspektionen förklarar att offentligheten även begränsas av att användningen av ADB medför ökade krav på sekretess. Koncentrationen i ADB-register av ett stort antal uppgifter av i och för sig föga känslig natur, vilka tidigare var utspridda hos fiera myndigheter i många olika akter och därför praktiskt sell omöjliga alt sammanställa, gör ADB-registren känsligare än de traditionella registren. Enligt sekretesslagen skyddas emellanåt en handling av visst slag endast hos en särskilt angiven myndighet. Om uppgift ur sådana handlingar/upptagningar för ADB förs över till andra handlingar hos andra myndigheter, fortplantas normalt inte sekretessen. Massöverföring av sådan information sker ofta från en myndighet lill en annan och föranleder krav på fortplantning av sekretessen. Detta leder i sin lur lill ökad begränsning av offentlighetsprincipen. - Inspektionen påpekar att det för främst samhällets stora centrala databanker alltmer krävs ett fullgott säkerhetsskydd. Detta innebär ofta bl, a. att den som vänder sig dit för att få ta del av myndigheternas information nödgas legitimera sig för att få tillträde. Enligt TF är man i princip inle skyldig att uppge namn för att ta lill vara sin rätt enligt offentlighetsgrundsatsen att få del av offentliga handlingar eller upptagningar för ADB, -Inspektionen påpekar ännu ett praktiskt problem. Det kan praktiskt sett vara i det närmaste omöjligt och i vart fall ofta oekonomiskt alt göra den prövning som ibland skall ske innan information lämnas ut med stöd av 2 kap. TF, Detta gäller särskilt när det är fräga om större uttag. Det finns en viss risk för att myndigheterna i stället gör en snävare bedömning av de bestämmelser som reglerar offentlighet och sekretess. OSK:s många föreslagna skaderekvisit förstärker denna effekt högst avsevärt,-Inspektionen framhåller att myndighet enligt de ändrade reglerna i TF inte är skyldig att göra sådana utskrifter av upptagningar för ADB som kräver nytt program. Denna spärr var tänkt som ett skydd för den personliga integriteten. Den tekniska utvecklingen har enligt inspektionen medfört att denna spärr numera fåu väsentligt minskat värde. Utvecklingen av siandardprogram medför att särskild programmering ofta ej längre behöver ske. Inspektionen hänvisar i sammanhanget också till regeringsrättens dom RRK R 74 2:26 och

Prop. 1975/76:160 47

påpekar att det i delta fall fanns program som ulan nämnvärt arbeie medgav ullag av de begärda uppgifterna, ~ Avslulningsvis framhåller inspektionen alt ADB-tekniken självfallet ock.så kan öka allmänhetens möjligheter att få tillgång lill allmänna handlingar; bl, a, kan bildskärmar användas i allmänhetens tjänst. Sannolikt överväger dock tills vidare - såvitt avser offentlighetsprincipens praktiska tillämpning - den negativa effekten av datoriseringen. Vissa åtgärder för att mildra denna effekt kan framkomma underdaiainspektionens fortsatta utvärdering ;iv datalagen.

Riksskatteverket framhåller all ADB ger möjlighet alt ur ell ADB-lagrat register snabbt sammanställa och ta fram information om individer på eu sätt som inte är praktiskt möjligt i ett manuellt system. Den konfiikt som härvid uppstår mellan intresset av att bevara offentlighetsprincipen och alt skydda den personliga integriteten är enligl verket mycket svårlöst. Datalagen ger ett visst skydd men reglerar endasl informalionsultag på ADB-medium och omfattar vidare bara fysiska personer. Verket förklarar att det nu lämnade förslagel till lag om allmänna handlingar inte heller löser denna problemalik och all en utvidgning av sekretesskyddet i vissa situationer synes vara motiverad.

Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska byggnadsentreprenörsföreningen, Sveriges grossistförbiind, Sveriges indiisiiiförbund. Sveriges köpmannaförbund och Svenska handelskammarförbundet ger i sitt gemensamma yttrande inledningsvis uttryck för en skepsis mol myndigheternas ambitioner all i centrala dalabaser lagra allt större mängder information. Denna skepsis sägs i icke ringa mån grunda sig på oprecisa ändamålsbeskrivningar och syften för uppgiftslämnandel och uppgifternas fortsatta hantering, - I fråga om det nuvarande regelsystemets betydelse för offentlighetsprincipen säger sig organisationerna ha gjort följande iakttagelser. 1. Inle sällan leder frånvaron av för allmänheten lätt åtkomliga förteckningar över register till au denna rent av saknar kännedom och kunskap om offentlig. ADB-lagrad information, 2, Även om sådan vetskap finns kan ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för tillhandahållandet. "Avsevärda kostnader" kan sålunda utgöra sådant hinder. 3, Allmänheten kan bara göra anspråk på datalagrad information, som är tillgänglig för myndigheten själv. Datorprogram måste med andra ord finnas tillgängligt, - Organisationerna förklarar att den ordning som nu sagts, frånsett alt den kan leda till avsevärda väntetider och fördröjningar, innebär att enskild icke har någon ovillkoriig räu att få del av offentlig information genom au t, ex, tillhandahålla datorprogram. Det anförda bör enligt organisationerna ses mol bakgrunden att myndighet är skyldig alt skaffa fram en handling i ordets vanliga bemärkelse även för det fall efterforskningen är tidskrävande, Ell motsvarande synsätt i vad avser datoriagrad information borde enligt organisationernas mening leda till alt enskild i enlighet med offentlighetsprincipen skall ha rält lill utdata, i vart fall genom att ställa datorprogram lill förfogande. De nu föreslagna be-

Prop. 1975/76:160 48

stämmelserna bör enligt organisationernas mening ändras så att ett användande av tekniska hjälpmedel, i detta fallel ADB, icke möjliggör inskränkningar i offenilighetsprincipen.

Frågan om enskildas tillgång till datoriagrad information hos ofienlliga organ diskuteras också av Svenska bankföreningen. Föreningen påpekar inledningsvis all framtagning av datoriagrad information i regel förutsätter en viss bearbetning. Bearbetningen förutsätter i sin tur ett program, OSK:s förslag innebär att del normall inle blir möjligt att få tillgång lill annan information än sådan för vars framtagande myndigheten i fråga innehar utarbetat program. Det bör enligt föreningen skapas möjligheter för enskilda och företag all på ett mer omedelbart sätt få tillgång till i princip all datoriagrad information (basdala) hos myndigheterna. Sådana basdala står efter bearbetningen lill myndigheternas förfogande som underlag för deras planering och beslul. Sannna material bör - när sekreiesshänsyn eller alltför stora praktiska svårigheter ej lägger hinder i vägen - slå till förfogande även för enskilda, inte minst förelag, som i sin verksamhel har behov av samma material och kanske är beredda att själva ombesöoa den erforderliga bearbetningen. Ell särskilt skäl är au uppgifterna ofta har kunnat insamlas endasl med stöd av särskilda författningsbestämmelser som ej kan åberopas av enskilda för motsvarande insamling. Bankföreningen förklarar att den har förståelse för alt del inte i varje situation kan vara möjligt att få tillgång lill information genom körningar hos myndigheten. Myndigheternas eget arbete skulle i så fall kunna otillböriigt störas. Den enskilde måste i viss utsträckning få finna sig i att vänta på att en körning för hans räkning kan ske. Sådana uppskov kan emellertid väl förenas med principen att upptagning skall tillhandahållas så snart ske kan. En viss förplanering av körningar även för allmänheten bör kunna i många fall undanröja de praktiska svårigheterna, - Föreningen tar i sammanhanget upp innebörden av begreppet "program", Enligl föreningen är detta inle tillräckligt entydigt för alt kunna läggas till grund för en enhetlig rättstillämpning. Föreningen återger härvid OSK:s uttalande att den tekniska utvecklingen i själva verket redan har gåli så långt all begreppet "program" håller på all bli förlegal. Datamaskiner med direktåtkomstminne har utvecklats gradvis, och redan i dag kan enorma informationsmängder lagras i t. ex. ett irumminne varifrån enligt OSK varje önskad uppgift kan tas fram praktiskt taget omedelbart med hjälp av enkla s, k. söknycklar. Föreningen ifrågasätter om denna beskrivning är helt korrekt. Även framtagning av uppgifter ur t. ex. ett irumminne torde kräva ett program. En annan sak är enligl föreningen att sådant program ibland tillhandahålls av maskinleverantören tillsammans med hårdvaran eller rent av finns inbyggt i denna. Emellertid är det riktigt att enorma mängder av information stundom kan framtagas ur datorer med direkt-åtkomsiminne med hjälp av enkla söknycklar. Sådana mängder av information kan dock nyttiggöras av den enskilde endasl om informationen tillhandahålles i en hanterlig form. Enligt OSK:s förslag skall upptagning för

Prop. 1975/76:160 49

automatisk dalabehandling eller annan upptagning tillhandahållas i läsbar eller avlyssningsbar form (5 kap. 7 § yttrandefrihetsgrundlagen). Däremot skall den enskilde icke vara berättigad att erhålla exempelvis en maskinläsbar kopia. Sådan kopia kan, förklarar föreningen, vara en förutsättning för att uppgifter, tillhandahållna i den mängd som datatekniken medger, skall kunna bearbetas med ADB. Endast efter sådan bearbetning kan uppgifter i de volymer, som här ifrågakommer, få en rimlig användning, - Föreningen förklarar alt datoriagrad information på teknikens nuvarande ståndpunkt kan utlämnas - förutom i utskrift - dels genom läsning på bildskärm hos myndigheten dels genom att dalamedium utlämnas, dels genom terminal-anslutning till myndighetens dator, dels genom on line förbindelse mellan datorer. Den enskilde borde enligt föreningen ha laglig rätt att få ut information i alla de former, på vilka den tekniskt kan utlämnas, i den män del inte innebär väsentlig olägenhet för myndigheten, risk för otillbörligt intrång i enskilds integritet eller risk för skada på myndighets datamedium. Den enskilde bör ocksä kunna få tillgång lill uppgifter i ADB-upptagningar hos myndighet genom att själv tillhandahålla erforderiigt program. Föreningen förklarar att offentlighetsprincipen kan lida allvarlig inskränkning utan en rätt för den enskilde av det slag, som föreningen har angivit. Allmänhetens tillgång till information hos myndigheterna skulle många gånger kunna väsentligt försämras genom övergången lill automatisk databehandling. Ett utlämnande av t. ex. kopior av magnetband enbart som ett led i myndigheternas service innebär enligt föreningen att upptagningen inte behöver bli tillgänglig i hela den omfattning som gäller vid en direkt lill-lämpning av offentlighetsprincipen och behöver därför inte innebära att den enskildes informationsintresse blir tillgodosett fullt ul. - Föreningen påpekar i sammanhanget att OSK:s ståndpunkt att kopior av magnetband ej skall ställas till förfogande främst har motiverats med alt allvariigt integritetsintrång skulle kunna bli följden. Häremot måsle enligt föreningen invändas att många uppgifter saknar varie personorientering-1, ex. åtskilliga uppgifter om fastighetsförhållanden - och i sådana fall kan integriielsintrång genom ett utlämnande av uppgifterna i ADB-form över huvud ej tänkas. Det är, säger föreningen till sist, en svaghet i OSK:s förslag alt det i alltför stor utsträckning utarbetats med endast personorienterade uppgifter för ögonen. Ocksä Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet påpekar att principen att myndighet ej är skyldig alt lämna ut maskinläsbara dala huvudsakligen motiveras av behovet av integriieisskydd. Möjligheten alt medge ullag av maskinläsbara data närdet kan ske utan risk ur integritetsskyddssynpunki bör ägnas fortsatt studium. Mångsidighet i utnyttjandet av data är en betydelsefull garanti mot informationsmonopol och maktmissbruk. Det ligger enligt fakulteten i linje med offentlighetsprincipens syften att säkerställa sådan mångsidighet genom att ställa maskinläsbart material till medborgarnas förfogande.

4 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 50

Frågor som gäller de sä rs k i I da problem för lagstiftningen om allmänna handlingar som ADB-tekniken för med sig diskuteras utförligt av juridiska fakulteten vid Stockholms universitet vars ytirande i denna del återges i sin helhet.

1, När blir upptagningar för ADB tillgängliga för envar?

1 sitt delbetänkande (SOU 1972:47) förordade OSK en särreglering av upptagningar för ADB, sidoordnad med den som avsågs gälla om konventionella handlingar. En betydelsefull särregel för ADB-upptagningar innebar alt dessa skulle anses allmänna när en myndighet förfogade över dem. En myndighet ansågs förfoga över upptagning för ADB i den mån myndigheten hade befogenhet och möjlighet alt överföra upptagningen till läsbar form. Under departementsbehandlingen valdes en annan väg och enligt TF gäller nu i princip samma regler för konventionella handlingar som för ADB-upptagningar, Vissa avvikelser förekommer, där ADB ansetts fordra särreglering. Enligt huvudregeln är ADB-upptagningar i likhet med konventionella handlingar allmänna när de förvaras hos myndigheter.

OSK för nu åter fram förslaget att ha en särregel om när ADB-upptagningar skall anses allmänna och låter liksom i delbetänkandet denna regel bygga på förfogandebegreppet: en ADB-upptagning är allmän om den förvaras hos en myndighet och upptagningen anses förvarad om myndighet förfogar över den, vilket skall anses vara fallet när myndigheten enligt lag eller förordning eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter har befogenhet att överföra upptagningen till läsbar form (5 kap. 3 § YFG),

Åtminstone fyra skäl för förslaget låter sig urskiljas, nämligen (a) behovet av skydd för den enskildes personliga integritet, (b) de möjligheter lill datauttag som den senaste tekniska utvecklingen fört med sig, (c) önskemålet att förebygga att en myndighet tvingas lämna ut data som den enligt särskilda föreskrifter inte själv har tillgång lill, (d) förhållandet att uppgifter - i den mån de inte är hemliga - alltid kommer att vara tillgängliga hos någon myndighet, som i lagens mening förfogar över dem. Det argument som i delbeiänkandet intog en mer framskjuten plats, nämligen att allmänheten och myndigheterna skall vara i princip likställda när det gäller tillgång till information, förekommer endasl mer anlydningsvis i SOU 1975:22.

Del första av de uppräknade skälen är det enligt OSK mest centrala. Kommittén framhåller, att ADB-tekniken gjort det möjligt att lagra enorma informationsmängder, där enskilda data blivit avsevärt mer lättillgängliga genom den s. k, databastekniken. Myndigheter som har tillgång lill ADB-system av detta slag kan enligl OSK tvingas att lämna ut uppgifter som ger en synneriigen fullständig bild av en enskild individ ur snart sagt alla synvinklar, vilket anses kunna leda till allvariiga integriielsintrång. Genom att ge upptagningar för automatisk databehandling ställning av allmänna handlingar endast hos myndigheter som förfogar över dem skulle spridningen av upptagningarnas innehåll i någon mån kunna begränsas. Regeln skulle även vara ägnad att minska myndigheternas insyn i de enskilda medborgarnas förhållanden.

Det andra skälet sammanhänger nära med det första, alltså med behovet av skydd för enskildas personliga integritet. Lagrings- och sammansiäll-ningsmöjligheterna har således utvecklats därhän att de måsle uppfattas som risker ur integritetsskyddssynpunki. Utredningen konstaterar vidare.

Prop. 1975/76:160 51

au begreppet "program" håller på att bli föriegal. Vad som åsyftas är alt lagrings- och ulsökningstekniken medger betydande frihel att ta fram uppgifter med ett myckel stort antal söknycklar utan omfattande programmering i varje särskilt fall.

Det Iredje skälet har alt göra med att enligt kommitténs tolkning av gällande rätt "den oegenUigheten (råder) att en myndighet kan besitta information, som den ej behöver för sill arbeie och som väl då i allmänhel egenlligen "tillhör" annan myndighei och besiltes enbart för lagring. Även denna information kan myndigheten mycket väl överföra lill läsbar form och på så sätt tillhandahål la allmänheien. Myndigheten kan dock till följd av föreskrifter, som meddelats den, sakna befogenhet göra detta. Myndigheten har alltså inle för egen del tillgång till informationen, men i enlighet med den i grundlagen fastlagda offentlighetsprincipen kan myndigheten gentemot allmänheten t vingas bry la givna föreskrifter,"(sid, 94)Om en myndighei är hindrad au förfoga över visst material, bör den ej heller, enligt OSK:s synsätt, försäl-las i en siluation där den kan tvingas utlämna uppgifter som den inte själv får använda sig av. För en sådan regel talar enligl OSK behovet av skydd för den personliga integriteten: i synnerhet bör datainspektionen ha möjlighet alt begränsa del anlal söknycklar som en myndighet får använda i en databas och myndigheten börda inle heller kunna tvingas lämna uppgifiersom den inte själv får tillgodogöra sig.

Den föreslagna regleringen innebär slutligen enligl OSK inte någon egentlig inskränkning i offentligheten: detta följer enligt OSK av att uppgifterna - i den mån de inte skall hållas hemliga - kommer att vara tillgängliga hos åtminstone någon myndighei. Den föreslagna regeln skulle närmast fä till följd att spridningen av upptagningars innehåll i någon mån begränsades.

Formuleringsfrågor

Även om man principiellt godtar den av OSK föreslagna regleringen kan vissa anmärkningar riktas mot den utformning lagtexten i YFG erhållit. Det gäller för det första fallet all en upptagning lagras och bearbetas hos ett enskilt subjekt, Enligl 2 kap. 2 § TF skall en upptagning för ADB anses förvarad hos myndighet även i fall då den inkommit till eller upprättats hos annan än myndighet under förutsättning alt myndighei förfogar över upptagningen. Enligl OSK medför dess föreslagna 5 kap, 3 §, andra styckei YFG att ingen sådan särregel behövs: en myndighet kan förfoga även över en upptagning som fysiskt befinner sig hos ett enskilt subjekt. Inträdet av egenskapen "allmän" är emellertid beroende av två förhållanden; för det första att handlingen /onjoras hos en myndighet, för del andra att handlingen har inkommit till myndigheten eller upprättats hos denna Ofr den föreslagna 5 kap. 3 §, första stycket YFG: "Med allmän handling förslås hos myndighet förvarad framställning . , ., sedan handlingen har inkommit till eller upprättats hos myndigheten"). De båda kriterierna hänger nära samman, men fiera situationer kan förekomma där endast ell är uppfyllt. En handling kan t. ex. vara upprättad hos en myndighet men inte (längre) förvaras där eftersom den utgallrats eller en handling kan förvaras hos en myndighet men inte vara upprättad, t. ex. därför att den ännu ej expedierats. I det aktuella fallel föreligger en siluation där handlingen inte vare sig inkommit till eller upprättats hos en myndighet och inte heller fysiskt förvaras hos sädan. OSK:s

Prop. 1975/76:160 52

legaldefinilion lar sikte endast på begreppet förvara och utsäger inle direkl all en upptagning kan anses förvarad även om den inkommit till eller upp-rälials hos annan än myndighei. En förtydligande regel av denna innebörd synes alltjämt komma att fylla en funktion. Problemet omfattar också fallet att en myndighei förfogar över upptagning som inkommit till eller upprättats hos annan myndighei. Här ställs man också inför frågan från vilken myndighets synpunkt det skall bedömas om upprättande skett,

Ytteriigare en formuleringsfråga sammanhänger med den föreslagna 5 kap. 9 § YFG, enligt vilken begäran att d la del av handling skall göras hos myndighet, där handlingen //nx, Motsvarande formulering förekommer f. n. i 2 kap, 9 tj TF. Som en konsekvens av OSK:s införande av en legaldefinition av begreppet "förvara" för ADB-upptagningarnas del bör den vaga termen "finns" ersättas av termen "förvaras". På så sätt kommer lagtexten att direkl ge vid handen del samband som föreligger mellan 5 kap. 3 ij YFG och 5 kap. 9 ij YFG och som innebär att framställning om utbekommande skall riktas till myndighet som anses förfoga över ADB-upplagning, 1 sammanhanget kan noteras, att OSK i specialmotiveringen lill 5 kap, 9 ij YFG formulerar regeln så, alt prövning skall ske hos den myndighei, där en handling förvaras, Samma språkbruk bör väljas i själva lagtexten, 1 den gällande TF uppkommer inte problemet genom all 2 kap. 9 ij direkl utsäger att framställning om- utbekommande av ADB-upptagning skall göras hos myndighet som förfogar över upptagningen.

Datorprogram och begreppet upptagning

I 1973 års proposition med förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen (1973:33) berördes frågan om datorprogram kan betraktas som upptagningar för ADB. Frågan erhöll inget definitivt svar, men departementschefen hänvisade lill ett uttalande av DAFA att så inte kan anses vara fallet (prop. 1973:33, sid. 32), I kommitténs belänkande är problemet inte behandlat.

Av fiera skäl följer all också maskinläsbart lagrade datorprogram måste betraktas som upptagningar för ADB i TF:s mening (se utföriigare Ds Fi 1975:3, ADB och juridik: en problemöversikt. Rapport till datasamordningskommittén). Det kan här räcka med alt peka på att informationsinnehållet i fråga om konventionella handlingar inte har något att betyda för om ett dokument utgör en handling i TF:s mening eller ej. Samma regel måste gälla också i fråga om ADB-upptagningar. Önskar man undanta datorprogram i maskinläsbar form frän offentlighelslagsliftningen måste detta ske genom, ett uttryckligt stadgande. Lämpligheten av ett sådani kan mycket starkt ifrågasättas.

OSK:s tolkning av gällande rätt

En central punkt i kommitténs motivering av regeln om när ADB-upptagningar blir allmänna har all göra med tolkningen av gällande rält. Som OSK konstaterar är en ADB-uppiagning allmän när den förvaras hos en myndighet varvid det saknar betydelse om myndigheten själv använder sig av upptagningen eller om den endasl lagrar eller bearbetar upptagningen för annan myndighets räkning (jfr prop. 1973:33, sid. 77). Emellertid är därmed inte frågan avgjord, om upptagningen skall utlämnas: framställningen skall ju göras hos myndighei som,/o(/ö,i,'aröver upptagningen och det är denna myndighets/ö//o,t;o/7f/e över datorprogram som är avgörande för om utlämnande

Prop. 1975/76:160 53

kan krävas med stöd av ollentligheisrcglcrna. OSK förbigår i stort sett delta förhållande och betonar i slällel all grunden för en myndighets innehav av upptagning skulle anses som belydel.selös liksom även tillgången till tekniska och eko-nomiska resurser för alt överföra upptagningen till läsbar form och den rättsliga befogenheten att görasåtsid, 95), Deiiaär rikligt såvitt angår inträdet av egenskapen "allmän" hos en ADB-upptagning, men inte såvitt angår prövning av frågan om utlämnande. Au de tekniska möjligheierna all överföra upptagning till läsbar form har omedelbar belydelse för allmänhetens möjligheter att få ul upptagningar är klart och i detalj utsagt i 1973 års proposition. Principen är all allmänheten skall kunna göra anspråk på att få del endast av sådan information soin är omedelbart tillgänglig för myndigheten och inteomfatlasav någon se-kretessbestämmelsetprop, 1973:33, sid, 83-84), Au i me heller den rättsliga befogenheten saknar betydelse för bestäm ni ngen av utlämnandeskyldighelenär för vissa siluationerdireki utsagt: när upptagning finns hos en privat organisation krävs all myndigheten har räu au föra över upptagningen lill läsbar form och motsvarande gäller när upptagningen finns hos annan myndighei (prop. 1973:33, sid. 77,87). Ingenting sy nes således enl igt gällande rätt hindra all datainspektionen meddelar föreskrifter innebärande all en myndighet som använder en dalabas, vilken fysiskt finns hos annan myndighei, endasl får använda vissa söknycklar och förbjudas all göra vissa uttag med verkan all allmänheten inie(hos den myndigheten) kan begära informalionsultag som är förbjudna för myndigheten. Man bör även uppmärksamma att redan den datatekniska utformningen av ett ADB-syslem får betydelse för vilka uttag allmänheten kan begära hos en viss myndighet. Restriktioner i form av dataskyddsåtgärder fär alltsåoberoende av direkta förbud verkningar föroffenlligheisprincipens räckvidd.

Finns en upptagning hos en myndighei själv (lagrad i myndighetens dator) är rättsbilden mer oklar. TF innehåller ingen legaldefinition av begreppet förfoga, vilket enligt dess 2 kap, 9§ avgör allmänhetens möjligheter att utd ADB-upptagningar. I 1973 års proposition ägnas diskussionen i första hand åt frågan, i vad mån myndighetens tillgång till datorprogram skall bestämma ullämnandeskyldighelen medan frågan om myndighetens rättsliga befogenhet att göra vissl datauttag befinner sig i bakgrunden, Å andra sidan finner man att överensstämmelse är åsyftad mellan TF:s begrepp "förfoga" och samma begrepp i datalagen (1 §, definition av begreppet "re-gisleransvarig") och för datalagens del är det utsagt att med förfogande avses bestämmanderätt över ett registers innehåll, således en befogenhet som avser mer än att blott överföra upptagningar till läsbar form. Osjälvständigt handhavande av upptagningar och användning av upptagningar ulan att kunna bestämma om deras innehåll anses inle innebära förfogande, i varie fall inte i datalagens mening (prop. 1973:33, sid. 119).

Del förefaller således ligga närmare till hands än OSK antar alt även enligt gällande rätt anse allmänheten sakna möjligheter att utd data lagrade hos en myndighet som har tekniska möjligheter men inte befogenhet att överföra dem lill läsbar form. Enligl OSK saknar den rättsliga befogenheten betydelse, men rättsläget bör snarare beskrivas som oklart. Denna svaghet hos de gällande reglerna sammanhänger å ena sidan med att frågan om den rättsliga befogenheten inte blivit tillräckligt uppmärksammad i propositionen, å andra sidan med att - som OSK uppmärksammar - program-begreppet kommit att te sig alltmer olämpligt som anknytningspunkt för offentlighetsreglerna genom de s, k. databaserna och de med dessa förknippade möjligheterna till fiexibel informationssökning.

Prop. 1975/76:160 54

Räckvidden hos OSK:s särreglering av när ADB-upptagningar blir allmänna

OSK:s förslag innebär att alla slags ADB-upptagningar skall anses allmänna och således tillgängliga för allmänheten endast om myndighet har befogenhet att Överföra upptagningen till läsbar form. Kravet på förfoganderätt betingas enligt OSK i första hand av behovet av skydd för enskildas personliga integritet. Regeln gäller emellertid inte endast upptagningar i personregister i datalagens mening. Kommittén föreslår m. a. o. en regel som har avsevärt längre räckvidd än motiveringen, iniegritetsskyddsintresset, ger stöd för. På motsvarande sätt kan de inskränkande föreskrifier som avses i 5 kap, 3 ij YFG vara av godtyckligt slag ehuru OSK närmast avsett föreskrifter - vanligen meddelade av datainspektionen - vilka reglerar uttag ur personregister, Förfogandekrileriet kommer således att avse alla slags ADB-register och de föreskrifter som begränsar en ADB-uppiagnings tillgänglighet kan vara inle bara sådana som meddelats av datainspektionen utan också sådana som härrör från annan myndighet eller från enskild. Slutligen bör uppmärksammas att regeln formulerats poslivt: enligl lag eller förordning eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter skall myndigheten ha befogenhet att överföra upptagningen till läsbar form. 1 motiveringen tolkas villkoret sä, all om över huvud taget inga bestämmelser finns givna i lag, förordning eller föreskrifter myndigheten skall anses förfoga över datorlagrat material om det faktiskt finns hos myndigheten (sid. 97), Tveksamhet kan uppkomma i situationer, där bestämmelser finns om vissa (typer av) uttag och bearbetningar medan ett begärt uttag är oregleral. Som regeln är formulerad tycks den även i detta hänseende sträcka sig längre än dess syfte kräver: för att fullfölja detta borde det vara tillräckligt att inle anse sådana upptagningar (i personregister) vara allmänna hos myndighei, vilka myndigheten enligl lag, förordning eller särskilda föreskrifier saknar befogenhet att själv överföra till läsbar form.

Inte minst genom att den föreslagna regeln om när ADB-upptagningar blir allmänna går utanför sill egentliga syfte att skydda den personliga integriteten blir dess konsekvenser svåra både att överblicka och till fullo acceptera. Ett exempel kan klargöra det slags verkningar regeln kan få. Dessa verkningar kan även tänkas uppstå enligt gällande rätt, men där är situationen mer oklar (jfr ovan).

En myndighet låter en enskild konsultfirma utarbeta ett datorprogram för en känslig analysuppgift i planeringssammanhang (t. ex, simulering). Mellan myndigheten och konsultfirman överenskoms alt produkten skall tillhandahållas som ett körklarl program i maskinläsbar form för körning på myndighetens dator. När en intresseorganisation begär alt få ta del av utskrift av programmet för att granska vissa kritiska och kontroversiella detaljer avslås framställningen under hänvisning till att myndigheten enligl överenskommelse med programmets upphovsman är förhindrad att överföra delta till läsbar form. Skriven programdokumeniation utöver grova översiktsbeskrivningar, som saknar intresse för sökanden, finns när framställningen görs inte tillgänglig hos myndigheten (däremot hos programleverantören, där myndigheten kan ta del av den).

Prop. 1975/76:160 55

Hur bör regleringen av när ADB-upptagningar bli allmänna utformas?

Reglerna om när konventionella dokument och ADB-upptagningar blir allmänna bör i största möjliga utsträckning överensstämma - i vae fall i fråga om praktiska verkningar. Den tekniska utvecklingen som sådan bör inte få leda lill alt offenllighetslagstiftningen underkastas begränsningar. Helst bör teknikens möjligheter till förbättringar las tillvara - en uppgift som hiuills ägnats alllför blygsamt och osyslemaliskl intresse (jfr Ds Fi 1975:3. ADB och juridik: en problemöversikl. Rapport till datasamordningskommittén, s. 189 ff.). Vidare bör reglerna lämna rum för den tekniska utvecklingen och i största möjliga utsträckning låta dess för offentlighelslagsliftningen positiva effekter slå igenom.

Särregler om när ADB-upptagningar blir allmänna kan vara nödvändiga av framför alll två skäl. För del första kan, som OSK starkt framhållit, hänsyn till den personliga integriteten motivera vissa avsteg från den traditionella utformningen av offentlighetsprincipen, avsteg som kommer lill uttryck inte i sekretessregler utan i regler om när upptagningar blir allmänna. För det andra kan praktiska förhållanden vid automatisk databehandling - oavsett om del har någon inverkan på integriietsskyddet - leda lill all särskilda regler om ADB-upplagningar måste övervägas.

I den mån särregler för ADB-upptagningar är nödvändiga kan de i det avseende som här är aktuellt utformas något olika. De båda vägar som står öppna visar sig i gällande rätt jämförd med OSK:s förslag. En väg innebär att upptagningar är allmänna enligt i huvudsak samma regler som gäller för konventionella handlingar medan skillnader förekommer såvitt gäller prövningen av framställningar om utbekommande (gällande rätt). En annan väg innebär att redan reglerna om när ADB-upptagningar blir allmänna skiljer sig från reglerna om konventionella handlingar(OSK:s förslag). Vardera vägen har sina fördelar och lösningar som bygger på kombinationer mellan dem är tänkbara. För OSK:s förslag talar följande omständigheter. Begreppet upptagning för ADB hänför sig inte såsom begreppet handling lill en fysisk databärare som människor kan hantera och la del av utan till information, dvs, till något mer oklart och svåravgränsat. Av detta skäl är del naturligt au redan i en grundregel om när egenskapen allmän inträder slå fast de avgränsande kriterier som för ADB-upptagningarnas del är avsedda au åsladkomma den klarhet som handlingsbegreppet gör beiräffande konventionella dokument. Det är också tillfredsställande om databärare som är allmänna också i princip är tillgängliga för allmänheten: enligt gällande rält kan en upptagning för ADB vara allmän då den förvaras hos en myndighet, men ändå inte tillgänglig därför alt tillgången till den bestäms av myndighetens möjligheter all överföra den till läsbar form. Därigenom har för ADB-upptagningarnas del införts en i princip ny kategori av allmänt, icke-sekretessbelagt men icke-tillgängligt material, som i och för sig kan undvaras. Även om särregler införs om när ADB-upptagningar blir allmänna bör emellertid prövningen av framställning om utbekommande utformas annoriunda än vid konventionella handlingar. Som både gällande räu och OSK:s förslag ger vid handen är det bl. a. önskvärt aU undvika att framställningar prövas av myndighet som endasl svarar för teknisk bearbetning och liknande för annans räkning.

OSK motiverar den föreslagna särregeln om när ADB-upptagningar blir

Prop. 1975/76:160 56

allmänna främst genom en hänvisning till behovet av skydd för enskilds personliga integritet. Särregeln omfallar emellertid alla slag av upptagningar (jfr ovan). Frågan är; skall upptagningars informationsinnehåll få bestämma i vad mån dessa är allmänna eller ej eller skall upptagningar oavsett informationsinnehåll följa samma regler? Vidare: skall man alls ha några begränsningar för ADB-upptagningarnas del vilka saknar motsvarighet vid konventionella handlingar? Svaret på dessa båda frågor bör-med tillämpning av huvudprincipen att ADB i princip inte skall d leda till några inskränkningar i offentligheten - vara all endast klart urskiljbara risker vid ADB får motivera inskränkningar och att dessa inskränkningar måste hänföra sig enbart lill de aktuella riskerna. Godtar man OSK:s resonemang om de faror ADB fört med sig från integritetsskyddssynpunki -och del finns goda skäl att göra del - bör följden bli en speciell skyddsregel om upptagningar i personregister enligt datalagen. Skyddsregeln kan lämpligen såsom i OSK:s förslag anknyta till befogenheten att överföra upptagningen till läsbar form, men bör formuleras negativt (jfr ovan). Andra slag av ADB-upptagningar bör däremoi i princip vara allmänna enligt regler som ligger närmare dem som gäller för konventionella handlingar. Dessa upptagningar bör därför vara tillgängliga för envar, om en myndighei utan särskild utredning eller liknande insatser (programmering) kan överföra dem till läsbar form. Den tekniska dispositionen över ADB-upptagningar bör m, a. o. tilläggas samma belydelse som det fysiska innehavet vid konventionella handlingar. Detta utesluter inte alt den rättsliga befogenheten får belydelse, vilket i första hand blir fallet när myndighet har tillgång till upptagning som fysiskt lagras hos annan myndighei eller hos annat subjekt än myndighet. Men betydelsen är indirekt och prövningen inriktas i första hand på den faktiska tillgången till upptagningar. Spärrar mot att upptagningar betraktas som allmänna hos viss myndighet får följaktligen åstadkommas genom att den faktiska da-laiillgången begränsas (accesskontroll och andra dataskyddsåtgärder kommer här in i bilden). Endast beträffande upptagningar i personregister bör spärrar vara knutna direkt till befogenheten att överföra upptagningar till läsbar form. Del bör framhållas, att lösningen inle radikalt skiljer sig från vare sig OSK:s förslag, där den rättsliga befogenheten placeras i främsta rummet, eller från gällande rätt. Men möjligheterna att utan att avvika från traditionella grundsatser ge offentlighetslagstiftningen en ur allmänhetens synvinkel förmånlig tolkning lär vara bättre tillvaratagna. Den föreslagna regleringen lämnar således utrymme för en anpassning av offenllighetslagstiftningen lill den tekniska utvecklingen på ett för allmänheten förmånligt sätt: efterhand som upptagningar kan åtkommas allt enklare och med alltmer flexibla metoder kom mer allmänhetens insynsmöjligheter att förbättras och någon (ändamåls-) styrning av datauttag genom direkt koppling till vad myndighet har befogenhet alt överföra till läsbar form kommer inte att hindra denna utveckling. Den förordade lösningen medför även att förfogandebegreppet kan undvaras, vilkel har den fördelen alt man ej längre kommer att använda två olika förfogandebegrepp i näriiggande regelgrupper, dvs. YFG och datalagen. Datalagens förfogandebegrepp avser ju, som tidigare berörts, en rätt alt bestämma över registerinnehåll: en användare av ett ADB-system som endasl har rätt att överföra upptagningar lill läsbar form anses inle förfoga över registret och betraktas inte som registeransvarig i dalalagens mening. Offentlighetslagstiftningens förfogandebegrepp tar däremot både enligl gällande räu och OSK:s förslag sikte på den mer begränsade befo-

Prop. 1975/76:160 57

genhelen att överföra till läsbar form, Departementschefsultalandet i 1973 års proposition att förfogandebegreppet i TF och datalagen skall ha samma innebörd är i detta hänseende missvisande Gfr ovan).

Begränsningen av allmänhetens insynsmöjligheter i gällande rätt och i OSK:s förslag omfattar även fallet att en myndighet för annans räkning hanterar ADB-upptagning för teknisk bearbetning eller liknande ändamål. Begränsningen anknyter lill myndighetens möjligheter att överföra upptagning till läsbar form. Emellertid kan det i denna situation vara en nödvändighet att upptagningar får överföras till läsbar form - för t. ex, kontrollåtgärder och liknande tekniska syften. Gällande rätt liksom OSK:s förslag förbiser delta behov. För alt tillgodose det och ändå begränsa insynsmöjligheterna är del nödvändigt att utnyttja ett kriterium som direkl särskiljer osjälvständigt handhavande av ADB-upptagningar för annans räkning. En sådan regel kan lämpligen infogas i 5 kap. 9 tj YFG, som behandlar frågan, var en begäran om utbekommande skall göras.

Följande lydelse hos de aktuella författningstexterna ger uttryck åt de här förordade principerna.

5 kap. 3 §. andra stycket YFG

Upptagning för automatisk databehandling anses förvarad hos myndighet, om myndigheten kan överföra upptagningen till läsbar form och,såviti gäller upptagning som ingår i personregister enligt datalagen (1973:289), myndigheten ej enligt lag, förordning eller särskilda för myndigheten meddelade föreskrifter saknar befogenhet härtill. Upptagning för automatisk databehandling kan i överensstämmelse härmed anses förvarad hos viss myndighet även i fall då upptagningen inkommit till eller upprättats hos annan än myndigheten.

5 kap. 9§ YFG

Begäran att få ta del av handling göres hos myndighet, där handlingen finns. Såvitt gäller upptagning för automatisk databehandling göres begäran hos myndighei där upptagningen förvaras, dock ej hos myndighet som förvarar upptagning endast för teknisk bearbetning eller lagring för annans räkning.

2. Begreppen Inkommen och upprättad, mellanled I bearbetningen

De av OSK föreslagna reglerna medför för ADB-upptagningarnas del vissa klariägganden av gällande rält. Regeln om upptagningar som utgör mellanled i bearbetning kan således uppfattas som ett förtydligande av den regel som för närvarande gäller om ADB-register och som närmast tar sin utgångspunkt i stadgandet om diarier, journaler, register och andra sådana förteckningar. OSK:s kartläggning av problemen kunde emellertid gjorts något mer fullständig i syfte att undvika svårigheter med regeltolkning och regelkonkurrens. De problem som är aktuella, i synnerhet de som gäller frågan när ADB-upptagning skall anses upprättad, behandlas mer inträngande i Ds

Prop. 1975/76:160 58

Fi 1975:3, ADB och juridik: en problemöversikt. Rapport lill dalasamord-ningskommiitén, sid. 196-258, lill vilken hänvisas.

3 Maskinläsbara data

Principen att myndighei ej är skyldig att lämna ut maskinläsbara dala motiveras huvudsakligen av behovet av integritetsskydd. Möjligheten att medge uttag av maskinläsbara data när det kan ske utan risk ur integritetsskyddssynpunki bör ägnas fortsall studium. Mångsidighet i utnyttjandet av data är en betydelsefull garanti mol informationsmonopol och maktmissbruk. Det ligger i linje med offentlighetsprincipens syften att säkerställa sådan mångsidighet genom att ställa maskinläsbart material lill medborgarnas förfogande.

Några inslanser lar upp frågan om hur reglerna om ADB-upplagningar bör samordnas med bestämmelserna om handlingar i gängse mening.

Daiainspekiionen framför synpunkter på frågan i en promemoria med en redogörelse för erfarenheterna av datalagen till vilken hänvisas i inspektionens remissyttrande över OSK:s förslag. Inspektionen förklarar där att den i OSK:s slutbetänkande saknar en förutsättningslös och grundlig diskussion och prövning av möjligheterna till sådan ändring av 2 kap. TF och sekretesslagen att lagstiftningen blir anpassad till den av "teknikens utveckling betingade nya ordningen". Enligt inspektionens uppfattning har OSK förbisett alt den spärr som åstadkoms genom regeln, att myndighet inte skulle behöva lämna ul information om program saknas, i viss mån upphävts genom utvecklingen av standardprogram, OSK har vidare, sägs del, förbisett den begränsning datoriseringen medfört i allmänhetens tillgång till offentligt material, Enligl inspektionen förstärks denna effekt av förslaget till lag om allmänna handlingar. Inspektionen menar att förskjutningen från offentlighet till sekretess kan leda lill au offentligheten blir undanlag från en i praktiken rådande sekretess. Inspektionen påpekar att en upptagning för ADB inte är jämförbar med en handling. Teoretiskt sett kan människan bearbeta information på samma sätt som datamaskinen. En handling bär emellertid i praktiken en väsentligt mer statisk information. Upptagningen för ADB är i realiteten bearbelningsbar på ett helt annat sätt. Skillnaderna blir mer markanta om man jämför ell traditionellt kortregister över åtta miljoner invånare och ett daloriagrat. Kortregistret skulle vara meningslöst efiersom del skulle krävas en orealistiskt stor arbetsinsats bara för alt hålla det aktuellt. Det datorlagrade registret kan både hållas aktuellt och bearbetas genom bl. a. selekteringar. Enligt inspektionen borde ett beaktande av denna skillnad i vart fall ha lett till att OSK på nytt tagit upp sitt ursprungliga förslag om att sidoställa upptagningar för ADB och traditionella handlingar lill en förutsättningslös prövning. Inspektionen anser emellertid all det sannolikt krävs ett väsentligt större nytänkande än så. För att rätta lill det

Prop. 1975/76:160 59

missförhållande som ligger i all datoriseringen har försämrat allmänhetens möjligheter att få lillgång till myndigheternas information synes del enligl inspektionen nödvändigt alt med offentlighetsgrundsaisen som utgångspunkt särreglera upptagningar för ADB. Behovet härav framgår, säger inspektionen, redan av att det kan vara omöjligt alt bestämma när ett personregister, dvs, en upptagning för ADB, har upprättats. Det förekommer alltjämt samband mellan traditionella handlingar och upptagningar för ADB, Hålkort kan vara både en traditionell handling och ett dalamedium osv. Upptagningar för ADB synes sannolikt böra regleras i ell särskilt kapitel i yltrandefriheisgrundlagen. Regleringen bör så långt möjligt överensstämma med en reglering av traditionella handlingar på det säu som förekom i 2 kap, TF före de ändringar som vidtogs 1973-1974, Jämsides skulle finnas ell kapitel motsvarande tidigare 2 kap. TF, Vissa regler i båda kapitlen kunde skapa samband mellan handlingar och upptagningar för ADB. En sådan lösning skulle enligl inspektionen medge regler som ger allmänheten samma praktiska möjligheter au ta del av upptagningen för ADB som beträffande handlingar, men reglerna skulle kunna utformas med hänsyn lill ADB-teknikens särart, I detta sammanhang bör man pröva möjligheterna att i tillslåndsärendel få ett vägledande uttalande i sekretessfrågan. Inspektionen påpekar att tanken på en instans som kan biträda myndigheterna vid prövning av de ofta svåriillämpade offentlighets- och sekretessreglerna inle är helt ny. - Myndigheten förklarar all "handling" utsprungligen var ett praktiskt begrepp. "Upptagning för ADB" kan, säger den vidare, också synas vara ett praktiskt begrepp. Bäst är naturligtvis om de kan samordnas. En samordning skulle möjligen kunna ske genom en radikal lösning, som innebäratt man skapar ett helt nytt begrepp. Inspektionen påpekarail både "handling" och "upptagning" egenlligen avser samma sak, nämligen "information". En handling kan innehålla information i form av en eller fiera uppgifter. En upptagning för ADB utgörs i sina minsta delar av variabler eller uppgifter. I sekretesslagen förekommer också en blandning av "handlingar" och "uppgifter". Ibland aren viss lyp av handling sekretessbelagd, ibland en viss slags uppgift. Inspektionen erinrar om all handlingsbegreppet i sekretesslagen vållar problem, eftersom sekretesskyddet ofta upphör när uppgifter med hjälp av ADB-tekniken omvandlas till nya typer av "handlingar". Ersätts "handling" och "upptagning" med "allmän uppgift" löses enligt inspektionen många men inte alla av de problem som finns i dag, "Allmän uppgift" överensstämmer både språkligt och materiellt med sättet au lagra information, oavsett om del sker på papper, bild, ljudband, dalamedium osv. Problemet med fortplantningen av sekretess löses också. Nackdelarna beslår, säger inspektionen, i all begreppet "uppgift" ibland kan av praktiska skäl skapa en onödigt omfattande sekretess, som trots allt inte alltid är tillräcklig, Sambearbeias uppgifterna A och B, varav ingen kanske anses nödvändig alt skydda med sekretess, uppkommer kanske upp-

Prop. 1975/76:160 60

giften C som kräver skydd. Nackdelarna synes dock enligl inspektionens mening uppvägas av fördelarna. En övergång till "allmän uppgift" sägs emellertid förutsätta en genomgripande överarbetning av förslaget lill 5 kap, yltrandefriheisgrundlagen saml en total översyn av sekretesslagen, alternativt förslaget till lag om allmänna handlingar. Inspektionen förklarar alt de alternativa förändringar som den har diskuterat skulle innebära en väsentlig nyordning, ADB-tekniken innebär emellertid något väsentligt nytt som inte alltid kan regleras av en för helt andra metoder tillkommen lagstiftning. Datainspektionen förklarar all den har önskat au diskussionsvis föra fram dessa tankar som alternativ lill OSK:s förslag, Skälei härtill är att inspektionen finner att något måste göras för att så långt som möjligt säkerställa balansen mellan offentlighet och sekretess i det framtida hög-datoriserade samhället.

Daiaarkiveringskominltién påpekarail OSK förordaren avvikelse från 1974 års bestämmelser i fråga om handlingsbegreppet, Dalaarkiveringskommiitén och vissa andra remissinstanser föreslog redan i ytirande över 1972 års betänkande all begreppet handling skulle omfatta alla medier för lagring av information, alltså även ADB-upplagningar. Den lösning som statsmakterna valde i lagärendet innebar visserligen att bestämmelserna i 2 kap, TF om handling gjordes tillämpliga på upptagningar som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel, alltså bl.a. på ADB-upptagningar. Upptagningarna betecknas emellertid i den gällande lagtexten inle direkt som handlingar. Kommittén uttalar att OSK nu har gått ett steg längre och föreslagit att såsom handling skall anses upptagning, som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel. Kommittén förklarar att den instämmer! delta förslag. En fördel härmed ärandet, ulan att analogitolkning behöver tillgripas, blir fullt klart att upptagningarna faller in under uttrycket handling i 1 kap. I ij 2 st. och i 7 kap. 3 ij 3 st, TF eller motsvarande stadganden i en ny grundlag. Delta hindrar givetvis inte. säger kommittén vidare, att vissa särbestämmelser ges för upptagningar för ADB eller andra upptagningar. Enligt kommitténs mening kan dock dessa särbestämmelser bli färre och enklare än vad som är fallet enligt OSK:s förslag. - Kommittén nämner all OSK i sitt slutbetänkande på nytt tar upp frågan, om "upptagning" är en konkret eller en abstrakt företeelse och därvid kritiserar en i 1973 års proposition given definition av begreppet ("med upptagning avses själ va informationsinnehållet,dvs. den uppgift som har fixerats pådet tekniska mediet"). Kommittén säger all OSK anser denna definition otillfredsställande för det fall att en uppgift för att vara fullständig och begriplig behöver hämtas och sammanställas från fysiskt åtskilda medier. För delta fall vill OSK förorda definitionen "uppgift som är lagrad å tekniskt medium eller som måsle sammanställas från fiera sådana media, om det fordras för att den skall kunna uppfällas av människan". Från offentligheissy npunkt synes diskussionen enligt kommittén ointressant. Vad som i det hänseendet

Prop. 1975/76:160 61

måste fasthållas är att rätten lill insyn hänför sig till myndigheternas beslutsunderiag och den information som myndigheterna i övrigt skaffar sig för sin egen verksamhet. Från denna synpunkt spelar det ingen roll, om en uppgifl hämtas från ett medium eller från fiera. Del räcker alltså att slå fast att en upptagning av det slag som åsyftas här är en uppgifl som har fixerats på teknisk väg. Någon annan mening än denna lorde inte heller kunna läsas ul ur propositionens lexi. Uttalandet i propositionen all "varje uppgift som hämtas från ett och samma datamedium bör ses som en särskild upptagning" kan, säger kommittén, inte gärna uppfattas så att även ett i sig obegripligt fragment av vad som i abstrakt mening är en uppgift skulle betraktas som en upptagning.

Riksrevisionsverket erinrar om all verket i sitt ytirande över OSK:s del-belänkande "Data och integritet" föreslog att erforderlig reglering skulle knytas till informationen som sådan. En väsenilig vinst härmed skulle vara att man en gång för alla i lagsiiftningssammanhang gjorde sig oberoende av den teknik som från tid till annan används för informationens "lagring", befordran osv. Verket påpekar vidare all departementschefen i samband med 1974 års ändringar i TF uttalade att frågan om del -stod något att vinna genom att låta offentlighetsreglerna la sikte på själva informationen, oberoende av på vilket sätt den lagras, fick övervägas under den pågående översynen av TF, Verket uttalar att OSK i sitt slutbetänkande inle har behandlat denna, som verket ser det, centrala frågeställning utan i stället föreslår att regleringen knyts lill ell handlingsbegrepp som omfallar även tekniska upptagningar. Om konstruktionen accepteras torde enligl verket den valda lösningen alltjämt få ses som eu provisorium.

Eftersom handlingsbegreppet i TF och upptagning för ADB är så artskilda synes del enligt riksskatteverket inte lämpligt att likställa dessa även om regleringen beträffande datamedierna så långt möjligt görs parallell med regleringen i fråga om handlingar.

OSK:s förslag att en upptagning för ADB skall anses förvarad hos myndighet, om myndigheten förfogar över den, har kommenterats i fiera yttranden. Denna föreskrift och den föreslagna definitionen av förfogandebegreppet tillstyrks av regeringsrätten, daiainspekiionen, värnpliktsverket, DAFA, riksarkivet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, stadskansliet och sociala centralnämnden I Göteborgs kommun saml Svenska sparbanksföreningen.

Regeringsrätten finner det logiskt att den myndighet, som rättsligen förfogar över uppgifterna och har faktisk möjlighet att överföra upptagningen därav lill uppfattningsbar form, också får att ansvara för bedömning av om hinder för utlämnande av upptagningarna föreligger. Bestämmelsen avser emellertid blott upptagning för automatisk databehandling men ej annan upptagning. Däri ligger en begränsning i förhållande lill vad som nu gäller om upptagningar över huvud enligt motsvarande regler i 2 kap, 2 ij tredje

Prop. 1975/76:160 62

stycket TF, Om denna inskränkning är sakligt motiverad undandrar sig enligl regeringsrätten dess bedömande.

Datainspektionen förklarar all den på olika skäl tillstyrker OSK:s förslag all en ADB-upplagnings karaktär av allmän handling görs beroende av myndighetens både faktiska och rättsliga förfogande över upptagningen. Inspektionen förklarar alt del första skälet antyds av OSK när kommittén säger all regeln är ägnad alt minska myndigheternas insyn i de enskilda medborgarnas förhållanden. Denna effekt av förfoganderegeln har enligt inspektionen väsentlig betydelse som motivering för regelns införande. Ett andra skäl för en sådan regel sägs vara all den minskar den nu rådande svårigheten alt bedöma hur myckel av bearbetning av en upptagning som åligger myndigheten vid utlämnande enligl tryckfrihetsförordningen och offentlighetsprincipen och var gränsen här går mot myndighetens serviceverksamhet. Inspektionen erinrar om att frågan har behandlats i regeringsrätlsdomen RRK R 74 2:26 i vilken regeringsrätten framhöll att myndighei enligl tryckfrihetsförordningen inte är skyldig att verkställa bearbetning exempelvis på det sättet ati myndigheten själv utväljer de uppgifter som beställaren angivit vara av intresse från hans synpunkt. Uppenbariigen kunde det i praktiken möta svårigheter att i ett givet fall avgöra hur klart avgränsad en beställning behöver vara för all myndigheten enligl tryckfrihetsförordningen skall vara skyldig att fullgöra den. Eftersom tryckfrihetsförordningen i princip reglerar endast allmänhetens rätt att få tillgång till allmänna handlingar men inte föreskriver någon skyldighet härutöver för myndigheterna au ställa sin arbetskapacitet till förfogande, är enligl regeringsrätten avgörandet att träffa med hänsyn till den omständigheten huruvida beställarens anvisningar för urvalet av den text, som skall återges, är ägnade att orsaka myndigheten något nämnvärt arbete utöver det som med nödvändighet är förenat med verkställande av utskriften. I det genom domen avgjorda fallet fanns program utarbetade som medgav framtagande av de begärda uppgifterna. I den mån täckande program finns är det enligt domen utan nämndvärd betydelse för myndighetens arbetsinsats vilka uppgifter som mediages och vilka som utesluts. I ett sådant fall skall enligl regeringsrätten beställningen fullgöras enligt tryckfrihetsförordningen. Inspektionen erinrar i sammanhanget om att utvecklingen redan i betydande omfattning medfört tillgång lill standardprogram och denna utveckling kan väntas fortskrida, Slandardprogram-men kan användas för mycket varierande uttag utan att dessa vållar myndigheterna nämnvärt besvär. Inspektionen uttalar att del av domen framgår att den berörda gränsdragningen är svår. Detta medför den betydande olägenheten att myndigheterna inte kan avgöra i vilka fall utlämnande kan förenas med föreskrifter lill skydd för integriteten. Enligt inspektionen löser OSK:s förslag, varigenom föreskrifter om söknycklar kan ges, delvis problemet. Denna lösning kommer emellertid inte alltid att vara för handen. För de återstående fallen bör i det förevarande lagstiftningsärendet övervägas

Prop. 1975/76:160 63

innebörden av regeringsrättens praxis och om denna är lör långtgående. Datainspektionen förklarar all dess tredje skäl för all tillstyrka OSK:s förslag om förfoganderätten är att det f. n. synes vara den enda tänkbara lösningen för att tillgodose den personliga integriteten särskilt i s, k. databassystem. Inspektionen har redan tidigt uppmärksammat databasteknikens inverkan på iniegriielsfrågorna och fäst OSK:s uppmärksamhet härpå. Föreskrifter om söknycklar påverkar myndigheternas förfoganderätt och därmed ADB-upptagningarnas karaktär av allmänna handlingar. Inspektionen återger OSK:s uttalande att, eftersom sådana föreskrifier i allmänhet kommer all meddelas av inspektionen, denna kommer all i ganska slor utsträckning indirekt avgöra vad som skall omfattas av offentlighetsprincipen hos viss myndighei, så länge del är fråga om dalabaseral, personorienleral material. Till de av OSK anförda omständigheter som försvagar eventuella betänkligheter mol en sådan lösning säger datainspektionen följande. Myndighets tillgång till och bearbetning av personuppgifter är i första hand begränsade av myndighetens instruktionsenliga uppgifter. Inom denna ram har myndigheten att enligt datalagen bestämma och avgränsa ändamålet med varje förekommande personregister som förs med ADB, om inte redan regeringen eller riksdagen bestämt detta. Att mot denna bakgrund avgöra vilka söknycklar som bör få användas lorde inle komma all medföra några större svårigheter för myndigheterna. På grund härav och med hänsyn till erfarenheten av hittillsvarande samarbete med myndigheterna finns enligt datainspektionen inte anledning att befara meningsmotsättningar mellan berörd myndighet och inspektionen i dessa frågor.

Värnpliklsverkel förklarar att del med hänsyn lill arten av den information som finns i verkets register inle kan se del förenligt med sitt ansvar att till annan myndighet överiåta beslut om utlämnande eller vägran att utlämna liksom ej heller dispositionsrätt till verkets databas för andra än av verket medgivna bearbetningar. Ett lill en myndighet entydigt knutet ansvar för den information, som lagras i och efler bearbetning kan tas fram ur de register myndigheten upprättat, är ett bestämt krav. Verket biträder av dessa skäl förslaget att i termen "förfoga" skall innefattas inte bara en faktisk möjlighet alt överföra upptagningen till läsbar form utan även rättslig befogenhet. Verket förutsätter att uttrycket "rättslig befogenhet" liksom även lydelsen av förslaget till yltrandefriheisgrundlagen 5 kap. 3 ij sista meningen inte är all tolka så, att ifrågavarande befogenhet inträder i och med att datacentral för kunds räkning ålar sig bearbetningar, vilkas resultat skall överlämnas till kunden i läsbar form.

Svenska sparbanksföreningen förklarar alt det ligger logik i att den myndighet, som rättsligt förfogar över uppgifterna och har faktisk möjlighet att överföra upptagningen därav lill läsbar form, ocksä är bäst skickad att svara på frågan om hinder för utlämnande av uppgifterna föreligger. Bestämmelsen torde därför i den delen inle innebära någon egentlig inskränkning

Prop. 1975/76:160 64

i offentligheten. Föreningen påpekar all stadgandet däremoi innebär en begränsning i förhållande lill vad som nu gäller enligl 2 kap. 2 tj andra och tredje styckena TF, Deupptagningarsomnämntsi3 S första slyckel yttrandefrihets-grundlagen (YFG) och de nyssnämnda reglerna i TF omfallar uppenbarligen andra upptagningar, t. ex. mikrofiche,ändei3 ij andra stycket YFG omnämnda upptagningarna för automatisk databehandling. Sagda ändring har inte berörts! betänkandet, varför enligt föreningen fråga torde vara om en lapsus.

Också Svea hovrätt intar en positiv hållning till förslaget, Enligl hovrätten har OSK motiverat sitt förslag till definition av begreppet förfoga på ett övertygande sätt. Hovrätten tillstyrker därför förslagel i princip. Hovrätten ifrågasätter emellertid om man inte kan finna en enklare lagteknisk lösning, enligt vilken begreppet "förfoga" blir onödigt (se under specialmotiveringen till 3 tj). Enligt hovrätten är en viktig fråga i sammanhanget om befogenhetsinskränkning på grund av avtal skall anses innebära, att myndigheten inte förfogar över upptagningen. Belänkandet sägs vara något oklart på denna punkt. Motivuttalandena (s, 96 och s, 143)antyder ett jakande svar,lagtexten ell nekande. Klarhet bör enligt hovrätten skapas på denna punkt. Viss kritik av förslaget framkommer i en del remissyttranden, Dalaarkiveringskommiitén förklarar att den inie kan bedöma styrkan i de skäl som OSK har åberopat till stöd för förslaget. Enligt kommittén finns det emellertid andra skäl som pekar i samma riktning. För det första syftar offentlighetsprincipen främst till att ge insyn i myndigheternas beslutsunderiag och den information som myndigheterna i övrigi skaffar sig för sin egen verksamhet. Så till vida är enligl kommittén en rätt alt få lillgång till uppgifterna hos den handläggande myndigheten fullt tillräcklig. För del andra, och detta skäl synes avgörande, skall den förvarande myndigheten på begäran pröva om en begärd uppgift är allmän handling eller ej och, om så är fallet, huruvida den skall hållas hemlig eller ej. Det kan inte vara någon lämplig ordning att ansvarel för denna prövning ligger hos en myndighet som har enbart rent tekniska uppgifter eller som i varie fall har hand om upptagningen enbart för teknisk bearbetning eller lagring. Kommittén förklarar att den alltså vill tillstyrka en ändring i den av OSK föreslagna riktningen. Den lösning OSK har förordat synes emellertid enligt kommittén onödigt komplicerad, och den är också otillfredsställande, konstitutionellt sett. Som OSK själv framhåller, kommer dess förslag att leda till att den myndighet, som skall ge föreskrifter om befogenheten att överföra upptagningar till läsbar form, indirekt avgör vad som skall omfattas av offentlighetsprincipen hos en viss myndighet. Kommittén förklarar att detta inte är godtagbart. En bätlre lösning synes vara, alt man till regeln om att en hos myndighei förvarad teknisk upptagning, varöver myndighet förfogar, skall anses som en där förvarad allmän hand-

Prop. 1975/76:160 65

ling, fogar det undanlaget att detta ej gäller, om myndigheten har upptagningen om hand endasl för teknisk bearbetning eller lagring. Man skulle i så fall begagna ordet förfoga i en annan och mindre speciell betydelse än OSK har gjort. En särskild definition synes ej behövlig. Med anledning av det sagda föreslår kommittén en annan avfattning av 3 ij i grundlagsförslaget. Enligt kommittén är den av OSK föreslagna lydelsen inte heller i övrigt fullt tillfredsställande. Kommittén föreslår följande lydelse: Allmän handling är framställning i skrift eller bild, som har kommii in lill eller blivit upprättad hos myndighei och som förvaras där. Förfogar myndighet över upptagning som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel, skall denna anses som en hos myndigheten förvarad handling, dock ej om myndigheten har upptagningen om hand endast för teknisk bearbetning eller lagring.

1 några yttranden påpekas att också en myndighet som har en ADB-upplagning om hand uteslutande för teknisk bearbetning kan ha befogenhet att överföra upptagningen till läsbar form.

Statskontoret påpekarail den bearbetande myndigheten i fall av nu nämnt slag enligt förslaget får möjlighet att lämna ut information ur ett ADB-register, trots att den rimligen inte kan ha någon uppfattning om det berättigade i en utlämning. Den bearbetande myndigheten och den myndighet som ansvarar för registret kunde sålunda komma till olika resultat i en utlämningsfråga. Siatskontoret förklarar alt det anser detta förhållande otillfredsställande och föreslår att tillämpningsföreskrifter utarbetas så all endasl myndighei som använder resultatet av en bearbetning i sin myndighels-utövning ges befogenhet alt lämna ut uppgifter.

Inte heller statistiska centralbyrån anser del tillfredsställande att den bearbetande myndigheten skall pröva en fråga om utlämnande av uppgifter ur en ADB-upptagning som har överlämnats för bearbetning av en annan myndighet. Enligt byrån bör prövningsrätten även i sådant fall ligga hos den myndighet som förfogar över upptagningen och inte hos den myndighet som har upptagningen om hand endast för teknisk bearbetning. Samma synsätt sägs böra anläggas på läsbara sekretesskyddade handlingar som en myndighet lämnar till en annan myndighei endasl för teknisk bearbetning, t. ex. stansning; prövningsrätten bör vara förbehållen den avlämnande myndigheten. Dalasamordningskommittén ger uttryck för samma synpunkter.

Också länsstyrelsen I Östergötlands län ifrågasätter om en myndighets oinskränkta förfoganderätt till ADB-upptagningar alltid och enbart skall grundas på myndighetens rält att överföra upptagningen till läsbar form. Ett alternativ vore enligt länsstyrelsens mening att begränsa förfoganderätten till den myndighet, för vars verksamhet registret förs, och att en ytteriigare utvidgning härav särskilt anges i lag eller förordning eller särskild föreskrift. Härigenom undviks, att handlingens status i offentlighetshänseende grundas på ovid-

5 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 66

kommande faktorer.

Landsarkivet i Vadstena ifrågasätter om inte termen "förfoga" borde definieras så, alt myndigheten skulle anses förfoga över en upptagning om den ägde befogenhet och möjlighet aw överföra upptagningen lill läsbar form. Ur arkivinstitutionernas synpunkt hade sannolikt denna definition varil den lämpligare. Om t, ex, upptagningar för ADB överförs till ett landsarkiv skulle detta enligt landsarkivet möjligen - en viss tveksamhet sägs måhända föreligga här - genom bestämmelsen i 6 tj första slyckel landsarkivinsiruk-lionen kunna anses äga befogenhet all överföra upptagningen i läsbar form, men så länge landsarkivet inle besitter de tekniska möjligheterna au göra så, synes det tveksamt om man verkligen kan tala om ett "förfogande". Landsarkivet förklarar att del skulle föredra den här nämnda definitionen. Det torde i annal fall krävas särskilda regler när del gäller överiämnande lill arkivinstitution av upptagningar för ADB,

I ett par yttranden berörs de problem som uppkommer när två eller flera myndigheter har lillgång till samma databas,

Siatskontoret påpekarail OSK inle föreslår några regler för hur myndigheter skall hantera information i gemensamma databaser. Statskontoret nämner att OSK när det gäller personinformaiion hänvisar lill datainspektionen och säger (s. 96 tredje stycket) "Datainspektionen har övervägt alt lösa detta problem så all myndighet som är kopplad lill en dalabas tillåts använda endast de söknycklar myndigheten behöver för sill arbete och i övrigi förbjuds göra uttag av information". Vidare anför OSK: "Är myndigheten på detta sätt hindrad att förfoga över visst material, bör den ej heller, enligt OSK:s uppfattning, försättas i en siluation där den kan tvingas utlämna uppgifter som den ej själv får använda sig av". Statskontoret förklarar att del visseriigen anser alt detta är en förbättring jämfört med de möjligheter sekretesslagen ger att skydda information i databasen mol otillböriiga uttag men att det dock har följande erinran mot förslagel. Med den tillämpning av lagen som förutsätts kommer riskerna all beslå för alt myndigheter som gemensamt förfogar över ell ADB-register inte förfar på ett enhetligt sätt vid utlämning. Registreringar i ADB-system som är hemliga vid en myndighet kan av en annan myndighet betraktas som offentliga. 1 ett ADB-register är det också vanligt all hemliga och offentliga uppgifter blandas på ett i detta avseende osyslemaliskl säu. Detta ökar ytterligare riskerna för ett oenhetligt ullämningsförfarande. Antalet söknycklar och hur de i olika sammanhang kombineras kan också bli svårt att överblicka. Statskontoret ifrågasätter sålunda om de söknycklar som en myndighei använder för att göra selektiva uttag från en eller fiera databaser bör få användas och kanske även kombineras på andra sätt av allmänheten. Statskontoret föreslår att lagen förtydligas eller att tillämpningsföreskrifter utarbetas med sådant innehåll alt allmänhetens uttag av information kommer au över-

Prop. 1975/76:160 67

ensstämma med myndighetens användning. Vad avser personinformaiion finns detui angivet i de ändamålsbeskrivningar som för varie sådant register lämnats lill datainspektionen. Statskontoret påpekar vidare att databaser som är gemensamma för fiera myndigheter också kan innehålla annan information än personinformaiion. Statskontoret föreslår all lagen på motsvarande säu förtydligas med lillämpningsföreskrifler också i vad avser sådana andra register.

Landsarkivet I Uppsala påpekar all del ofta kan uppslå svårigheter för lokala/regionala myndigheter. Flera dylika myndigheter "förfogar" här ofta över en och samma upptagning och kan således, var för sig, fatta beslut om utlämnande av samma typ av uppgifter, med risk för skiljaktiga tolkningar av beslämmelserna. Även i vilken mån arkivinstitutioner kan komma all förfoga över där ev, förvarade upptagningar för ADB måste enligt landsarkivet som en följd av förslagel närmare definieras,särskilt som utlämnande skall ske i läsbar form. Detta skulle åtminstone för mindre centralt belägna arkiv (utan datacentral på orten) kunna medföra slora problem om där skulle förvaras upptagningar för ADB,

Dataarkiveringskommitién påpekarail, om den tekniska bearbetningen och lagringen ombesöries av annan myndighei än den handläggande, vissa arkivmässiga problem uppkommer, såsom angående ansvaret för arkivvården i skilda hänseenden. Del kan, säger kommittén, myckel väl förhålla sig så att en och samma uppgift, t. ex, identifieringsdala, utgör basmaterial i skilda myndigheters register och alltså i denna mening beståndsdelar av olika handlingar. Problem av delta slag måste lösas genom arkivförfattningar och får inte inverka på utformningen av grundlagen. I enlighet med hittills tillämpade principer bör arkivansvaret, dvs. ansvaret för vad som skall arkiveras och för arkivels vård, läggas hos den handläggande myndigheten (arkivbildaren). Det kan dock enligt kommittén ofta visa sig vara lämpligt att delegera uppgiften att omhänderha den fysiska vården till den myndighei som tekniskt bearbetar och,lagrar informationen. 1 de fall då det är oklart vilken myndighei, som skall ha arkivansvaret, bör detta avgöras av vederbörlig arkivmyndighet. Liknande problem uppkommer när den tekniska bearbetningen och lagringen ombesöries av en organisation eller ett företag som inte är myndighet. Det bör här sörias för all avtal mellan det allmänna och sådana organisationer eller företag blir föremål för prövning och avtalens tillämpning för kontroll genom arkivmyndighets försorg. Särskilda problem kan här uppkomma i fråga om kommunala handlingar, eftersom de statliga arkivmyndigheternas befogenheter här är begränsade.

Frågan om s, k, mellanprodukter vid ADB-bearbetning-a r uppmärksammas av några remissinstanser.

Den särskilda regel i ämnet som OSK har föreslagit i 4 ij punkt 2 tillstyrks av Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg. DAFA, länsslyrelsen i Stockholms län och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Stockholms

Prop. 1975/76:160 68

län förklarar att den finner del mindre tillfredsställande i nu gällande lag att oklarhet råder beiräffande offentligheten hos magnetbandsregister och andra ADB-register, som endast utgör mellanled i en behandlingskedja. Enligt länsstyrelsen har OSK på ett i stort sett tillfredsställande sätt löst detta problem genom all i grundlagsförslaget jämställa mellanprodukter i ADB med minnesanteckningar, vilket innebär att offentligheten görs beroende av om produkten är avsedd att förvaras.

Med den reservation, som kan ligga i vad datainspektionen har anfört angående punkt 1, lillslyrker inspektionen förslagel i punkt 2. Inspektionen instämmer emellertid i OSK:s påpekande all de allmänna regisler som bearbetas och uppdateras konlinueriigt efter varie sådan åtgärd framstår som en avslutad produkt och att punkt 2 därför inte blir tillämplig på dem. Det kan emellertid bli svårt att skilja mellan dessa register och de verkliga mellanprodukierna, bl. a. i fråga om de register som förs för beskattningsändamål. Datainspektionen framhålleratl inspektionen och riksskatteverket har uppmärksammat frågan under det nyligen inledda arbetet med förberedelserna för del nya ADB-syslem för beskaUning som beslutades vid 1975 års riksmöte. Det är emellertid enligt inspektionen för tidigt att nu bedöma om den av OSK föreslagna lösningen är lämplig i det sammanhanget.

Länsslyrelsen I Östergötlands län förklarar att förslaget i stort synes ha undanröjt nuvarande oklarheter vad gäller magnetbandsregister som endast utgör mellanled i en bearbetningskedja. Det präglas av praktiska regler utan nämnvärd begränsning av eftergifter för den offentliga insynen. Enligl länsstyrelsen kommer ändock gränsdragningsproblem att uppstå med den föreslagna skrivningen och den förklarar att vissa frägor omedelbart inställer sig. När skall en bearbetning anses avslutad, skall upptagningar bli offentliga

dådeenbarl förvaras viss tid för rekonstruktionsmöjligheter etc?

Också arbetsmarknadsstyrelsen uttrycker viss osäkerhet i fråga om bestämmelsens innebörd. Styrelsen påpekar att det kan vara komplicerat vad som skall förstås med mellanprodukt i fråga om upptagningar för ADB. Därest en eller flera "slutprodukter" sammanförs till en ny "slutprodukt" föriorar, säger styrelsen, kanske komponenterna sitt intresse. Styrelsen ställer frägan om dessa upptagningar reduceras till att jämföras med minnesanteckningar. Den erinrar i sammanhanget om OSK:s uttalande alt mellanprodukierna, i den mån de ej anses böra bevaras, dr förstöras. Det förefaller enligt styrelsen som om OSK i sitt resonemang inle hell håller isär frågan om vad som skall förstås med handling i form av upptagning och frågan om gallring av dylika handlingar.

Jö förklarar alt vad han sagt om punkt 1 i alll väsentligt kan anföras också mot punkt 2. Enligt JO:s mening bör också denna punkt omarbetas pä motsvarande sätt och bestämmelsen överflyttas till del inledande avsnittet i en lag om allmänna handlingar.

Bestämmelsen avstyrks av dalaarkiveringskommiitén. Kommittén påpekar inledningsvis att OSK riktigt har utvecklat att eu regisler som är föremål

Prop. 1975/76:160 69

för kontinueriig bearbetning, främst i form av uppdatering, efter varie sådan åtgärd är en avslutad produkt. Delta betyder alt registret i denna form är en allmän handling. Detta framgår för förslagets vidkommande av 6 ij 1. Kommittén finner del i likhei med OSK vara en tilltalande tanke all jämställa mellanprodukierna (som alltså ännu inte är färdiga som underlag för utskrift eller expedition) med minnesanteckningar. Samma är enligl kommittén för övrigt fallel med skriftliga kladdar och koncept, som skrivs under arbetet med ett beslut eller yttrande. Det är, säger kommittén vidare, svårt att förstå varför inte OSK drar slutsatsen alt de med punkt 2 avsedda mel-lanproduktionerna omfattas av punkt 1 och alltså redan därigenom är undantagna från begreppet allmän handling. Dalaarkiveringskommiitén anser att punkt 2 är överflödig.

7 Föredraganden

7.1 Offentlighetsprincipen

De offentliga organens verksamhet är något som angår alla medborgare. Det är därför i ett folkstyrt samhälle ofrånkomligt att myndigheterna lämnar medborgarna en vidsträckt information om sitt arbete. Au så sker är emellertid inte delsamma som att en offentlighetsprincip råder i samhället. Detta innebär något mera, nämligen att den offentliga verksamheten ligger öppen för medborgarna och de nyhetsförmedlande organen på sådant sätt att dessa kan inhämta upplysningar i skilda angelägenheter efter eget val, oberoende av myndigheternas informationsgivning.

Principen om fri insyn i det allmännas angelägenheter tar sig, som jag har påpekat förut, olika uttryck i gällande rätt. De äldsta anorna har rätten för allmänheten att bevista domstolsförhandlingar. Närbesläktad är rätten att övervara överläggningarna i de beslutande demokratiska församlingarna. Offentlighetsprincipen visar sig också i den reglering som innebär att offentliga funktionärer i stor utsträckning slraffritt kan lämna muntliga upplysningar till utomstående om vad de har erfarit i tjänsten. Av särskild betydelse är rätten att meddela sig med pressen och med radio och TV. I första hand förknippas emellertid i vårt land offentlighetsprincipen med grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet.

Principen om allmänhetens fria tillgäng till myndigheternas dokumenterade information slås f. n. fast i 2 kap. I ij tryckfrihetsförordningen (TF). Det heter där alt varie medborgare till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allmän upplysning äger fri lillgång till allmänna handlingar Uttryckssättet markerar att handlingsoffentligheten är ett inslag i den medborgeriiga yttrande- och informationsfriheten. Delta synsält understryks yUerligare av det förhållandet att grundlagsbestämmelserna om allmänna handlingar har placerats i TF och av den passus i 1 kap. 1 i; TF som definierar tryckfriheten som en rätt att genom tryckt skrift bl. a. offentliggöra allmänna handlingar

Prop. 1975/76:160 70

Principen om fri lillgång lill de allmänna organens handlingar har, lå\ vara inle oavbrutet, gällt i vårt land i över tvåhundra år. Den har satt sin prägel på den offentliga förvaliningen och påverkat allmänna attityder och värderingar i samhället, Sverige har länge, vid sidan av Finland, varil ensamt om alt tillämpa huvudregeln om allmänna handlingars oftenllighei. Först under senare år har eu par andra länder följt delta exempel.

Både det förslag lill ny lagstiftning angående offentlighet och sekretess som har lagls fram av offentlighetskommittén (OK) och olTeniligheis- och sekreiesslagsiiftningskommiiténs (OSK:s) förslag har präglats av strävan alt vidmakthålla och befästa principen om handlingsoffentligheten. Som framgår av bl. a, remissyttrandena över OSK:s förslag råder allmän enighet om alt offeniligheispresumiionen alltjämt skall utgöra grunden för vår lagstiftning om allmänna handlingar. Självfallet har jag för egen del samma åsikt.

Under nu angivna omständigheter kan del tyckas överfiödigl att närmare motivera offentlighetsprincipen. En kort diskussion av principens funktion och villkor i en modern demokrati äremellertid enligl min mening av värde i delta sammanhang. Del kan nämligen bidra lill bättre hållpunkter och klarare linjer för den nödvändiga avvägningen mellan offentlighet och sekretess.

Man kan något förenklat säga alt offentlighelsprincipen fyller tre huvudändamål. Den utgör garanti för rättssäkerheten, effektivitet i förvaltningen och effekiiviiel i folkstyret.

Under senare år har de lagstiftande organen vid flera tilirällen tagit lasta på det förhållandet alt myndigheter och andra företrädare för samhället med verkan lor enskilda ensidigt bestämmer om förmåner, rättigheter, skyldigheter och ingrepp. Termen myndighetsutövning har blivit vederlagen som beteckning på denna del av samhällsorganens handlande. All myndighetsutövningen i alla dess former sker korrekt och omdömesgillt är ett första rangens intresse både för samhället och de berörda medborgarna. Handlingsoffentligheten fyller härvidlag en viktig kontrollfunktion. Genom den kan begångna fel uppdagas och kanske rättas till. Viktigast är kanske all vetskapen om en offentlig granskning sporrar myndigheterna till noggrannhet och eftertanke i handläggningen. En annan sida av saken äran grundlösa rykten och påståenden om maktmissbruk har svårare att vinna fotfäste hos en allmänhet som har långtgående insyn i myndigheternas beslutsunderlag.

Också för den del av den offentliga förvaltningen som inte innebär myndighetsutövning i nyss angiven mening spelar offentlighetsprincipen en viktig roll. Den medger insyn bl. a, i planering, handläggningsrutiner och ekonomiadministration och tjänar som en drivfjäder till effektivitet, sparsamhei och obyråkratisk handläggning.

Handlingsoffentlighetens betydelse för rättssäkerhet och för effektivitet i förvaltningen förstärks genom det i vårt land rådande systemet med fristående myndigheter som i vid omfattning handlägger ärenden självständigt och på eget ansvar, 1 ett sådani system kan man nämligen i regel inte

Prop. 1975/76:160 71

nöja sig med muntliga besked och yttranden, I stället blir del i stor utsträckning nödvändigt all skriftligen dokumentera beslul, yttranden och direktiv, även när dessa inte riktar sig lill någon utanför kretsen av myndigheter. Härigenom skapas underlag för offentlig insyn och kontroll.

I eii samhälle som vårt där den politiska makten bygger på mandal från folkel är del givelvis nödvändigt alt allmänheten kan få en sådan inblick i de offentliga angelägenheterna att underlag skapas för diskussion och beslul om lagstiftning eller andra åtgärder som påverkar utvecklingen.

Tillgången till allmänna handlingar medger en objektiv information om förhållandena inom stal och kommuner. Offentlighetsprincipens belydelse för en levande demokrati sträcker sig emellertid längre än lill all kasta ljus över lillslåndei inom den offentliga förvaltningen. Myndigheternas handlingar innehåller en rik fond av fakta i de mest skilda angelägenheter. Tillgången lill denna information är i hög grad ägnad all berika den allmänna debatten och bredda underlaget för medborgarnas och organisationernas ställningstaganden i skilda samhällsfrågor, - Rätten att ta del av allmänna handlingar är således en del av den medborgerliga rätten all inhämta och ta emot information och därmed en av betingelserna för den fria demokratiska åsiktsbildningen. De allmänna handlingarnas belydelse som informationskälla ökar otvivelaktigt allteftersom stal och kommun i växande omfallning påtar sig ansvaret för skilda uppgifter i samhällsgemenskapens intresse.

Det är uppenbarligen orealistiskt att räkna med alt enskilda personer har möjlighet att systematiskt eller över huvud tagel i någon slörre omfattning ta del av innehållet i allmänna handlingar, I stället måsle man inse all offentlighetsprincipen fyller sin allmänna funktion främsl genom all den utnyttjas av företrädare för politiska partier, för andra organisationer och för massmedierna. Av särskild betydelse är pressens och övriga nyhetsorgans bevakning av myndigheternas handlingar och förmedlingen lill allmänheten av uppgifter ur dessa. Från denna synpunkt ter del sig väl motiverat alt alltjämt i grundlag föra samman föreskrifterna om allmänna handlingars offentlighet med den tryckfrihelsrällsliga regleringen, låt vara att också historiska skäl talar för denna systematik.

Offentlighetsprincipen gör sig naturiigtvis inle gällande med samma styrka i fråga om alll material hos myndigheterna. Dessa har sålunda ofta anledning att i handlingar redovisa omsländigheler som gäller enskilda människors personliga förhållanden. Det allmänna intresset av alt dessa uppgifter som sådana är tillgängliga för insyn är oftast ringa eller obefintligt. Vad som däremoi kan kräva offenllighei är myndigheternas befallning med de ärenden lill vilka uppgifterna hör. Delta gäller i all synnerhet ärenden där myndigheten framträder som bärare av offentiig makt. Men också i fall då myndigheternas kontakter med medborgarna inte har karaktär av myndighels-utövning kan del finnas eit intresse av insyn i myndigheternas material. Delta intresse hänför sig till myndigheternas sätt att organisera sin verksamhet och alt bemöta allmänheten.

Prop. 1975/76:160 72

Likaväl som det slår klart att olTenillghetsprincipen är ell omistligt inslag i vår rättsordning, är det emellertid också oomtvistligt au den lill följd av motstående intressen mäste vidkännas åtskilliga undanlag och begränsningar. Del förhåller sig f. ö, så. att en till sin yttersta gräns driven handlingsoffentlighet delvis kan komma att motverka sina egna syften. Ställda inför tvånget att behöva prLsge känsliga förhållanden åt ofienlligheten kan myndigheterna nämligen frestas underlåta att dokumentera synpunkter och fakta. Sker del, försvåras givelvis allmänhetens insyn. Vidare försvagas den kontroll av rättskipning och förvaltning som utövas av de rältsvårdande myndigheterna, t.ex, justitieombudsmännen och justitiekanslern.

Både allmänna och enskilda inlressen kan ha den tyngd att de i vissa fall får väga över offentlighetsprincipen. Enligt 2 kap. I j TF gäller f. n, att sädana inskränkningar i rätten till fri tillgång till allmänna handlingar får göras som påkallas "antingen av hänsyn lill rikets säkerhet och dess förhällande lill främmande makt eller i anledning av myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn eller för brotts förekommande och beivrande eller till skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivels helgd, personliga säkerhet, anständighet eller sedlighet". I stort sett bör samma grunder även i fortsättningen kunna föranleda lagstiftning om handlingssekreiess. Jag kommer att gå närmare in på frågan om sekretessändamålen i specialmotiveringen lill 2 kap. 2 S TF,

Tryckfrihetsförordningen räknar i dag med en annan typ av inskränkning i handlingsoffentligheten än sekretessbeläggning av allmän handling. Reglerna om när en handling är allmän har nämligen utformats med tanke pä all en myndighet bör ha rimligt utrymme att själv bilda sig en uppfattning och fatta ståndpunkt, innan den måste ställa de handlingar som återspeglar övervägandena lill förfogande för allmänheten. Enligt min mening är en sådan modifikation i offentlighetsgrundsatsen självklar och måste beaktas också i den nya lagstiftningen.

I vilka fall del är befogat att i lagstiftningen låta offentlighetsprincipen vika till förmån för ett sekretessbehov - inom ramen för de allmänna sekretessgrunderna - blir ofta beroende av svåra och ömtåliga avvägningar. Några fasta kriterier för hur dessa bör utfalla kan inle ställas upp. Ledning står dock att hämta från de huvudändamål som enligt den föregående översikten utgör motiv för offentlighetsprincipen. Innehåller en handling t. ex. uppgifter till grund för statlig eller kommunal planering, måsle offentlighetsintresset anses väga mycket tungt. Detsamma kan sägas i fråga om en handling som gäller tillämpningen av lagstiftning om frihetsberövanden. Särskild försiktighet måste iakttas om mer än en av de angivna offentlighetsgrunderna kan åberopas i fråga om det material vars sekretessbeläggning lagstiftaren har att ta ställning till. Är däremot den information som skulle komma att avskärmas från insyn genom den ifrågasatta sekretessbestämmelsen av föga intresse från offentlighetssynpunkt, kan givetvis

Prop. 1975/76:160 73

sekretessbehovei ges större spelrum. Uppgifter om personliga förhållanden som enskilda lämnar lill myndighei i samband med hänvändelser som gäller frivillig undersökning, vård eller rådgivning är sålunda som nämnts i och för sig utan nämnvärt allmänt intresse. Däremot är i sådana förtroendesituationer den enskildes önskemål om långtgående diskretion myckel starkt och måste otvivelaktigt tillgodoses, -Särskilt tungt vägande sekreiessbehov kan emellertid förtjäna beaktande även i fall där eu klart intresse av offentlighet i och för sig föreligger. För att hämta ytteriigare exempel från personskyddels område kan nämnas alt förhållanden som redovisas i en utredning om en persons sinnesbeskaffenhet kan vara av så djupt personligt slag alt utredningen måsle hemlighållas även om den hör till ett ärende om ingripande mot den undersökte och alltså är av belydelse när det gäller att bedöma rätisenligheien av en myndighets åtgärder.

Frågorna om sekretesskyddets omfattning kommer jag att diskutera närmare först i samband med att jag lägger fram förslag till den lag som skall ersätta den nuvarande sekretesslagen och lill lagstiftning om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Jag vill här endast rent allmänt understryka vikten av att offentlighetsprincipen verkligen upprätthålls vid de avvägningar som då aktualiseras. Kan ett beaktansvärt intresse av allmän insyn antas föreligga, bör sålunda offentlighetsgrundsaisen få vika endasl närdet framstår som nödvändigt av hänsyn lill viktiga motstående inlressen. Del bör sålunda inte komma i fråga att begränsa handlingsoffentligheten så snart man kan göra sannolikt att olägenhet av någon belydelse kan följa av den, i varie fall inte när insyn skulle kunna tillgodose något av de ändamål som bär upp offentlighetsprincipen. En sådan beredvillighet att gå sekretessintressena lill mötes skulle så småningom kunna leda till att principen om öppenhet i praktiken förbyttes i sin motsats. Särskilt bör det mana lill försiktighet, all intresset av hemlighållande i vissl typfall ofta är lätt gripbart. medan vådorna av en begränsning i den fria insynen i myndigheternas material kommer i dagen först vid en bedömning på längre sikt och som en samlad följd av ett flertal sekretessbestämmelser. Min här redovisade syn på offentlighelsprincipen och dess värde får bl. a. vissa konsekvenser för regleringen beträffande sådan ADB-lagrad information som disponeras av myndigheter. Jag återkommer härtill i följande avsnitt.

Under senare år har behovet av sekretess lill skydd för den personliga integriteten alltmer trätt i förgrunden, främsl som en följd av datateknikens ulveckling. Jag är fullt införstådd med alt integriietsskyddet i fiera hänseenden kräver ökat beaktande vid utformningen av den nya sekretesslagstiftningen. Också på denna punkt kan jag hänvisa till framsiällningen i det följande angående tillgången lill ADB-upptagningar. Emellertid bör inte förbises att även offentligheten verkar till förmån för personskyddei. Den gör del möjligt alt utifrån kontrollera vilka uppgifter om enskildas privatliv som finns samlade hos myndigheterna. Därtill kommeratt en ordning med offentlig insyn i ärenden om ingripanden mol enskilda, även i fall då per-

Prop. 1975/76:160 74

sonliga förhållanden berörs, utgör en garanti för saklighet, opartiskhet och grundlighei i myndigheiernas handläggning. Över huvud tagel bör enligt min mening sekreiessbeläggningen av personliga uppgifter göras med viss försiktighet. Drivs den myckel långi. kan den bidra ull all minska människors förståelse lor öppenhet kring fakta av olika slag. med krav på yUerligare sekretessbeläggning som loljd.

Principen om handlingars offentlighet gäller f. n. i stort sett endasl inom del traditionella myndigheisområdei, OSK föreslår härvidlag ingen ändring men länker sig möjlighelen av en utvidgning för framliden. Delta kräver emellertid enligl OSK en särskild ulredning. Flera remissinstanser är inne på tanken all offentlighetsprincipens räckvidd bör vidgas. Som förut nämnts har utredningen om den kommunala demokratin därtill nyligen kommii med ell förslag om en ulredning för denna fråga varvid behovet av olTenllig insyn i de kommunägda föreiagen särskill skall beaklas.

Även jag anser all del är befogat all överväga en utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpningsområde, Överfiyiiningen av en förvaltningsuppgift från ell myndighelsorgan lill annat organ. i. ex. ell privaträiisligi subjekl. bör inte automatiskt få den verkan au handlingsoffentligheten i niotsvarande mån begränsas. Särskilt ligger del nära lill hands all behålla insynen i handlingar som rör myndighetsutövning, även sedan denna har lillagis enskilt subjekl. Jag vill i detta sammanhang erinra om all förvaltningsuppgift som innefattar niyndigheisulövning enligl 11 kap. 6 ij iredje slycket RF kan överlämnas till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse endasl genom lag. Emellertid är del lydligi, all frågan om en tillämpning av offentlighetsprincipen uianför det traditionella myndighetsområdet rymmer komplikationer som inte kan säkert överblickas och bemästras ulan särskild ulredning av ämnet. Jag förordar därför, som jag redan har nämnt i avsnitt 2, att en särskild kommillé tillkallas för denna uppgift. Jag har i denna fråga samråil med chefen för kommundepartemenlet. I avvaktan på resultatet av utredningen bör nuvarande rättsläge i princip bevaras. Jag återkommer i specialmotiveringen till de gränsdragningssvårigheter som hänger samman med handlingsoffentlighetens anknytning till myndighets-begreppet,

7.2 Den författningstekniska regleringen

I föregående avsnitt har jag behandlat frågan om handlingssekreiessens omfallning i stort och om de allmänna riktlinjerna för avvägningen mellan offenilighetsprincipen och sekrelessinlressena. Härifrån är alt skilja spörsmålet om offenilighets-och sekreiessföreskrifternas form, Deiia spörsmål gäller närmare bestämt dels fördelningen av regleringen mellan grundlag, vanlig lag och annan författning, dels reglernas disposition och tekniska konslruklion, I detta avsnitt skall jag i första hand uppehålla mig vid frågan om normernas fördelning mellan författningar på olika nivåer. För sam-

Prop. 1975/76:160 75

manhangeis skull blir del emellertid nödvändigt att i korthet beröra också andra spörsmål om sekreiessregleringens form.

Grundlagsbestämmelser om allmänna handlingars offentlighet finns f, n. i 2 kap. TF. Sedan år 1937 upptar TF emellenid inie de materiella sekretessbestämmelserna. I grundlagen anges endasl de ändamål som kan föranleda begränsning av offentlighetsprincipen. Sekretessbestämmelserna är samlade i en särskild lag. sekretesslagen, 1 denna är de grupperade efter skilda förvallningsområden, Föruisäitningarna lör bedömningen av sekretessfrågor är ofta vagt angivna eller obefintliga. Allteftersom nya samhällsföreteelser har påkallat nya sekreiessbehov har reglerna i sekretesslagen byggts ul. Faslän TF förutsätter all de fall då handlingar skall hållas hemliga skall anges noga i lag, har sekretesslagen i betydande omfattning kom-pletlerats med föreskrifter som är beslutade i administrativ ordning.

Den nuvarande normgivningen på handlingssekreiessens område är svåröverskådlig och från systematisk synpunkt otillfredsställande. På vissa punkter är dess förenlighet med grundlagen dessutom diskutabel. Bestämmelserna är inle sällan så utformade all hemlighållande blir huvudregeln, som begränsas av möjligheten för myndighei au efter gollfinnande beslula om offentlighet,

Deila har också sedan lång tid tillbaka stått klart all en modernisering av delta förfaltningskomplex är ytterst angelägen,

OK föreslog år 1966 all sekrelessregleringen i betydande omfattning skulle fiyttas tillbaka till TF, Enligt förslaget skulle den yttre ramen för sekretessen och de grunder enligt vilka den skulle tillämpas anges direkl i TF. Dessa grundlagsbestämmelser kompletterades i förslaget av föreskrifter i en till-lämpningslag. där de förvaltningsområden och de ärendelyper för vilka grundlagens sekretessbestämmelser skulle gälla räknades upp. Förslaget kritiserades under remissbehandlingen från åtskilliga håll. främst på den grund alt regleringen skulle vara svår att lillämpa i praktiken,

OSK:s förslag lånar vissa drag från den föregående kommitténs förslag men ansluter i huvudsak lill gällande systematik. De materiella sekretessreglerna behålls sålunda i en vanlig lag, 1 grundlag upptas endast de allmänna sekreiessgrunderna och en hänvisning till särskild lag där de fall, då allmänna handlingar får hållas hemliga, skall noga anges. Grundlagen medger enligt förslaget att regeringen bemyndigas att för viss sekretessregel inskränka tillämpligheten lill viss eller vissa slalliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden, OSK räknar emellertid med au fiertalet av de nuvarande sekreiesskungörelserna skall bli onödiga för framtiden. Dispositionen i den särskilda lagen, kallad lag om allmänna handlingar, kan i sina huvuddrag sägas vara funktionell, dvs, de skilda bestämmelserna är grupperade i avsnitt i anslulning lill de sekretessändamål som anges i grundlagen. Inom vage sådani avsnitt är sekretessbestämmelserna uppdelade med hänsyn lill berörda myndigheter och ärendelyper, OSK har strävat efter au utforma de enskilda sekretessbestämmelserna så au offentlighelsprincipen framstår som

Prop. 1975/76:160 76

huvudregel. Detta har i huvudsak sken med hjälp av skaderekvisit, som skall vara uppfyllda för att utlämnande av handling skall kunna vägras i det särskilda fallel.

Del av OSK föreslagna grundlagskapitlei innehåller, utöver de bestämmelser som jag redan har nämnt, föreskrifier i huvudsakligen samma ämnen som nuvarande 2 kap. TF, Beslämmelserna galler bl, a, begreppen myndighei och allmän handling, sättet att tillhandahålla allmän handling, prövningen av fråga om utlämnande samt lalan mol ävslagsbeslut, 1 motsats lill 2 kap, TF upptar förslaget inte några regler om besvärsordningen.

För egen del skall jag först la upp den centrala frågan om sekretess-regleringens fördelning mellan grundlag och annan författning.

Föreskrifter som binder sekrelessregleringen vid grundlag kan utformas på två skilda säu. Den ena metoden innebär all en slörre eller mindre del av de materiella sekretessbestämmelserna placeras i grundlag. Med den andra metoden drar grundlagen upp riktlinjer för en sekretessreglering som återfinns i vanlig lag eller annan lägre författning.

Enligl den först nämnda metoden vänder sig alltså grundlagsbestämmelserna direkt lill myndigheterna och skall - eventuellt jämte beslämmelser i annan författning - tillämpas när fråga kommer upp om att lämna ut allmän handling. En sådan förankring av sekrelessregleringen i grundlag ger givelvis hållfasthet och stadga ål offentlighetsprincipen. Metoden har emellertid också sina avigsidor. En uttömmande sekreiessreglering i grundlag är knappast en realistisk lösning. Man måsle därför i vart fall godta en skiktning av regleringen på minst två förfaltningsnivåer, grundlag och vanlig lag. Detta i förening med den omsiändigheien att del är svårt att komma ifrån att grundlagsreglerna får en viss abstrakt prägel, gör, som omvittnades under remissbehandlingen av OK:s förslag, regleringen ganska svårhanieriig i den praktiska tillämpningen. Olägenheterna härav förstärks av att sekretessbestämmelserna i många fall måste kunna tillämpas av tjänstemän utan särskilda juridiska kvalifikationer. En annan risk med uppdelningen av sekrelessföreskrifterna mellan grundlag och vanlig lag är alt del legitima behovet av att kunna jämka föreskrifterna efter den snabba utvecklingen i samhället inte alltid kan tillgodoses. En nästan enhällig remissopinion har tillstyrkt OSK:s förslag att i stället hålla samman de materiella sekretessbestämmelserna i vanlig lag. Också jag vill förorda denna systematik. Den ger möjlighet till precisa och hanleriiga regler för myndigheternas handlande på samma gång som reglernas samband med de bakomliggande sekreiessgrunderna kan framhävas och överskådligheien bevaras.

Vid sådani förhållande gäller del närmast alt ta ställning lill frågan om och i vad mån sekrelessregleringen skall förankras i grundlag enligl den andra av de nämnda metoderna, nämligen den som går ut på alt grundlagen ger direktiv till normgivaren om utformningen av sekrelessregleringen. Gällande räu och OSK:s förslag följer denna uppläggning. Enligl förslagel får

Prop. 1975/76:160

endasl vissa sekreiessgrunder föranleda bestämmelser om hemlighållande av allman handling. Dessa beslämmelser skall i allmänhet beslutas genom lag och ges ett preciserat innehåll. Under remissbehandlingen har lyslnads-pliktskommillén lört fram förslag om all genom anvisningar i grundlag ge ytteriigare stadga ål sekretesslagstiftningen, Kommiiién förordar sålunda all i grundlag skall sägas ul all vissa slag av sekretessbestämmelser såsom förutsättning för hemlighållande skall ange alt utlämnande kan befaras leda till skada för ell i bestämmelsen närmare angivet intresse.

Före egen del finner jag det självklart all grundlagen inte lar lämna frågan om sekretessregleringens form och innehåll öppen. Såvitt gäller OSK:s förslag vill jag understryka betydelsen av den garanti mot omotiverad sekretessbeläggning som ligger i kravet på riksdagens medverkan vid tillkomsten av nya sekretessbestämmelser. Också uppräkningen i grundlag av vilka sekretessgrunder som är tillåtna har sitt avgjorda värde.

Den utvidgning av den styrande grundlagsregleringen som tystnadsplikts-kommittén har föreslagit kan jag däremot inte biträda. Visserligen anser jag del riktigt att - som OSK föreslår - i vid omfallning med hjälp av skaderekvisit upprätthålla en presumtion för offentlighet också i enskilda sekretessbestämmelser. Det är emellertid inte alls uteslutet att en sekretessregel även kan utformas så all den av lagstiftaren för hemlighållande förutsatta skadan beskrivs med hjälp av rekvisit som inte innebär att myndighei skall företa någon skadebedömning. Mot en sådan, snävt avgränsad sekretessbestämmelse finns uppenbarligen inget alt invända från offenilighelssyn-punkt. Ett generellt tvång att förse sekretessbestämmelser av viss typ med skaderekvisit kan även annars bilda hinder mot en ändamålsenlig nyansering av sekretessbestämmelserna i den särskilda lagen.

Som framgår av det sagda fyller ell skaderekvisit sin främsta funktion genom all bilda spärr mot sekretessregler som har större omfattning än som är sakligt påkallat. Enligt min mening skulle strävandena alt förebygga sekretessbestämmelser ulan tillräcklig precisering av rekvisiten kunna främjas av en annan grundlagslöreskrift än den nyss diskuterade, nämligen genom ett principiellt förbud mot den typ av bestämmelser, som uppställer tillstånd från viss myndighei som villkor för utlämnande av en annars hemlig handling. Sådana bestämmelser förekommer både i sekretesslagen och. om än i mindre omfattning, i den av OSK föreslagna lagen om allmanna handlingar och har lått uttryckligt grundlagsstöd i kommitténs förslag. De är emellertid inle väl förenliga med grundsatsen att förutsällningarna för sekretess skall framgå av lagbestämmelser. Även om den ifrågavarande tekniken i vissa klara fall väl låter sig försvaras, öppnar den uppenbarligen möjlighet all överlåta åt viss myndighei all genom rent skönsmässiga bedömningar bestämma handlingsoffentlighetens omfattning på vissl område. Den bör därför i princip inte tillåtas. De materiella föreskrifterna bör i regel kunna avfattas så au de ger utrymme för alla de hänsyn som normalt skall las vid sekretessprövningen. För vissa särpräglade fall kan emellertid som

Prop. 1975/76:160 78

nämnts konstruktionen med särskill tillstånd för utlämnande vara ändamålsenlig. Den bör därför kunna godtas för fall då det skall ankomma endast på riksdagen eller regeringen all lämna lillslånd. Redan praktiska skäl talar emellertid för att en sådan undantagsmöjlighet kommer all utnyttjas sällan i lagstiftningen. Jag vill tillägga att vad jag nu har föreslagit inte innebär all jag avvisar tanken på alt prövningen enligl en viss sekretessbestämmelse förbehålls en bestämd myndighet med särskilda löruisäliningar all bedöma frågan om utlämnande. Tillåtligheten av en sådan regel är inte förenad med de risker for en uppluckring av sekretessrekvisiien som jag nyss har berört. Jag återkommer till nu berörda frågor i specialmoliveringen lill 2 kap, 2 och 14 ijij.

Utöver vad jag har angetl i del föregående anser jag det inte vare sig behövligt eller lämpligt au genom grundlagsbestämmelser binda lagstiftningen om handlingssekreiessen. Sammanfattningsvis ansluterjag mig alliså i del väsentliga lill de riktlinjer som OSK har föreslagit för fördelningen mellan grundlag och lag av själva sekretessregleringen.

Vad därefter gäller övrig reglering i grundlagskapitlei av frågor om hand-lingsofrenlligheien har under remissbehandlingen riklais kritik, bl, a, från regeringsrälien och JO, mol all föreskrifierna om instansordningen vid lalan mot myndighets beslut au avslå begäran om att utfå handling har utgått ur grundlagen. För egen del har jag viss förståelse för denna kritik. Jag anser det vara av väsentlig betydelse för offentligheisordningen alt medborgarna kan få lill stånd domstolsprövning av frågan huruvida viss handling är underkastad offentlighet eller sekretess. En regel som stadfäster denna princip bör därför las in i grundlagen. 1 övrigt delar jag OSK:s upplänning om vilka frågor som bör behandlas i grundlag.

Tidigare har jag konstaterat att de materiella sekretessbestämmelserna enligt föreskrift i grundlag bör ha sin plais i en särskild lag, en lag som ersätter nuvarande sekretesslag, I del följande skall jag diskutera lämpligheten av att modifiera denna huvudregel i ire olika hänseenden, nämligen för del första så att det blir möjligt all i begränsad omfattning föra in sekretessregler i annan lag än den särskilda sekretesslagen, för det andra så alt denna lag får innehålla också fiertalet föreskrifter om tystnadsplikt i offentlig verksamhel och för del tredje så alt vissa kompletterande föreskrifter om handlingssekreiess kan beslutas av regeringen i förordning.

Tanken bakom kravet på all sekretessreglerna skall hållas samman i en särskild lag är all lagstiftare, myndigheter och allmänhet utan svårighet skall kunna bilda sig en uppfattning om samtliga de begränsningar som gäller i principen om allmänna handlingars offentlighet och samtidigt lå ett begrepp om reglernas inbördes sammanhang och sysiemaiik. Som erfarenheten visar kan det emellertid i vissa speciella fall vara ändamålsenligt au åtminstone delvis reglera en sekretessfråga i annan lag. En sådan lagleknik lorde främst vara påkallad när reglering skall ske inle bara av allmänhetens utan också av myndigheternas räu att få del av allmänna handlingar av

Prop. 1975/76:160 79

visst slag. Den naturligaste lösningen iir då all samla alla beslämmelserna i en frislående lag, 1 giillande riill erbjuder lagen (1963:197) om allmänt kriniinalregister och lagen (1965:94) om polisregister m, m, exempel på en sådan lagteknisk uppläggning. OSK:s grundlagsförslag ger emellertid knappast rum lordetia lillvägagångssäii. Koininiiléns förslag lill lagom allmänna handlingar är däremot inie främmande för tekniken, ulan upptar i 36 i en hänvisning lill vad som är föreskrivet i lag (eller förordning) om utlämnande av uppgifter från regisler över kriminell belastning m. m. Enligl min mening bör möjlighelen all i viss fråga reglera sekretessen uianför den särskilda lagen ges uttryckligt grundlagssiöd. Betänkligheterna häremot bör kunna vika, om krav uppställs på all lagen om allmänna handlingar skall innehålla hänvisning till den särskilda regleringen i annan lag. På så sätt kan man alltjämt lill.yodose önskemålet om all länen om allmänna handlingar skall lämna upplysning om samtliga sekrelessfall. Jag vill emellenid understryka alt möjlighelen all bestämma om handlingssekretess i annan lag än den egentliga sekretesslagen bör utnyttjas sparsamt.

Den av OSK föreslagna särskilda lagen upptar endasl bestämmelser om handlingssekreiess och föreskrifter som nära anknyter härtill. F. n. förbereds en samlad lagstiftning om tystnadsplikter i offentlig verksamhel. Under arbetet härmed har väckts tanken all föra samman bestämmelserna om den muntliga och den skriftliga sekretessen lill en enda lag. Tystnadsplikts-kommittén har visseriigen lagl fram förslag till en lystnadsplikislag som är skild från en lag om allmänna handlingar, men kommittén har inle varil främmande för aliernalivel med en gemensam lag. En sådan lösning har under remissbehandlingen förespråkats av fiera instanser, bland dem JO. Förslagel om en gemensam lag för handlingssekretess och tystnadsplikt är också enligl min mening tilltalande. Regelkomplexet lorde ha utsikter alt bli mera överskådligt och gripbart för dem som skall lillämpa det. Samordningen inom ramen för samma lag tvingar fram enhetliga lösningar såväl i sak som i form. Det rör sig emellertid här om en ny lagleknik vars konsekvenser i skilda hänseenden inie låter sig överblickas utan närmare överväganden. Som jag har nämnt är remissbehandlingen av tysinadspliktskom-mitléns betänkande inle avslutad. Jag är därför inle för dagen beredd all la slällning i denna lagtekniska fråga. Alternativet med en gemensam lag bör emellertid prövas inom jusiiliedepartemenlei under del fortsatta lagstiftningsarbetet på rättsområdet. Jag vill nu endasl tillägga att kravet i grundlag på att begränsningarna i grundsaisen om allmänna handlingars offentlighet skall anges i en särskild lag inte kan anses hindra alt denna lag dessulom innehåller de nära besläklade föreskrifterna om lyslnadsplikt för offentiiga funktionärer.

S>siemei med utfyllande sekretessbestämmelser i lillämpningslörordning-ar medverkar i och för sig lill att sekrelessregleringen blir mera krånglig och svåröverskådlig. Strävandena i OSK:s förslag all så långt möjligt avskaffa de nuvarande sekreiesskungörelserna har inie heller mön nåaoi motstånd

Prop. 1975/76:160 80

under remissbehandlingen, Å andra sidan kan inle förnekas all denna typ av detaljerad reglering i vissa fall fyller en uppgift. Alternativet kan vara allmani hållna sekretessbestämmelser i lag som ger upphov lill osäkerhet och ojämnhel i tillämpningen och överlåter ål myndigheter och domstolar all träffa avgöranden av skönmässigi slag. Jag anser därför i likhei med OSK all goda skal talar för all grundlagen bör tillåta riksdagen att när det behövs överlåta ål regeringen all meddela föreskrifter av den typ som nu återfinns i sekretesskungörelserna. Också i vissa andra fall kan det finnas ett fullt legitimi behov av att låta regeringen bestämma om handlingssekreiessen i vissl begränsat hänseende, OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar innehåller liera exempel på all utfyllande bestämmelser i regeringsförordningar är förulsalta, t. ex, 5 ij andra styckei, 21. 26 och 36 ijij.

Frågan om normgivningskompeiensen beiräffande handlingssekretessen bör exklusivt regleras av TF och alltså inte omfattas av bestämmelserna i 8 kap, RF om nonngivningsinakiens fördelning. En ulgångspunkl för regleringen i TF är givelvis att en beslulskompetens för regeringen inte dr underminera huvudregeln om att inskränkningar i handlingsoffentligheten beslutas av riksdagen genom lag. Jag vill emellertid erinra om att regeringen enligt de allmänna beslämmelserna i 8 kap. RF har befogenhet alt besluta om verkslällighelsföreskrifter till lag, även såvitt dessa bestämmelser berör medborgeriiga fri- och rättigheter. Fri- och rättighetsutredningens förslag innebär inte någon ändring härvidlag. Den reglering på handlingssekretessens område som det kan komma i fråga att låta regeringen besluta om har stora likheter med verkslällighelsföreskrifter. Regeringens beslutskompetens bör emellenid alllid förutsätta ett bemyndigande i lag. Eu sådant bemyndigande bör vidare inie kunna få en mera generell utformning utan vara begränsat till att gälla en viss materiell sekretessbestämmelse. Härav följer också att gränserna för sekretessen i allt väsentligt skall finnas angivna redan i lagbestämmelsen och endast i något hänseende kunna fyllas ul genom förordning. Ett så snävt utstakat utrymme för förordningsreglering kan inte anses rubba principen om riksdagens ensamrätt att besluta begränsningar i offentlighetsprincipen. Till frågan om den tekniska konstruktionen av den beslämmelse i grundlagen som öppnar möjlighet till bemyndigande för regeringen återkommer jag i specialmotiveringen till 2 kap. 2 ij TF,

Jag har i det föregående huvudsakligen uppehållil mig vid frågan hur sekrelessregleringen bör fördelas mellan grundlag och annan författning. När det gäller de materiella sekretessreglerna innebär det sagda att jag delar OSK:s uppfattning all endasl de allmänna sekretessgrunderna bör tas upp i grundlag och att övriga bestämmelser i princip bör las upp i en särskild lag som ersätter nuvarande sekretesslag. Som jag har nämnt tidigare kommer jag först i ett senare sammanhang alt anmäla förslag lill en sådan särskild lag. För att ge ytteriigare belysning åt den grundlagsreglering jag förordar vill jag emellertid redan nu ta upp vissa frågor angående den avsedda lagens innehåll och utformning. Jag bortser då från konsekvenserna av att tyst-

Prop. 1975/76:160 81

nadspliktsregleringen i enlighet med vad jag har nämnt förut eventuellt kan komma att föras in i lagen.

Vad först beträffar de materiella sekretessbestämmelserna innebär OSK:s förslag all man lill en ny lag har överfört del slora fierialei av reglerna i sekretesslagen. På en del punkter har därvid ändringar skett i syfte all stärka nuvarande sekretesskydd, t, ex, i fråga om den s, k, socialsekreiessen. På andra punkter har ändringar föreslagits som innebär att sekretess inle längre kan upprätthållas för vissa typer av handlingar. Vidare har i många bestämmelser införts skaderekvisit som skall vara uppfyllda för all utlämnande skall kunna vägras. Syftel har varil att understryka all offentlighet bör vara huvudregel, I övrigi är den väsentliga ändringen i förhållande till sekretesslagen att bestämmelserna har disponerats på ett nytt sätt. För att främja överblicken har OSK. som jag redan nämnt, grupperat beslämmelserna i avsnitt i anslutning till de sekreiessändamål som anges i grundlagsförslaget. Inom varie sådani avsnitt är bestämmelserna uppdelade med hänsyn lill berörda myndigheter och ärendelyper.

När del gäller det sakliga innehållet i de föreslagna materiella sekretessbestämmelserna har remissinstanserna framfört kritik i många enskildheter. Enighet har dock rått om all förslagel i denna del är ägnat att läggas till grund för lagstiftning. I fråga om lagens disposition är mottagandet vid remissbehandlingen genomgående positivt. Del framhålls allmänt all regelsystemet har blivit överskådligare och därmed, åtminstone på sikt, lättare att lillämpa.

Också jag anser att förslaget såvitt galler de föreslagna bestämmelsernas sakliga innehåll i stort sett kan läggas till grund för lagstiftning. Både de förstärkningar av sekretesskyddet och de begränsningar däri som föreslås synes i regel böra godtas. Som jag har nämnt förut anser jag det vidare rikligt alt i vid omfattning med hjälp av skaderekvisit i enskilda sekretessbestämmelser upprätthålla en presumtion för offentlighet. Ett värdefullt inslag i förslagel är också strävandena all förkorta sekretessiiderna. Även om jag sålunda i huvudsak anser att förslaget i denna del utgör en god grundval förarbetet med förslag till en ny lag som skall ersätta sekretesslagen har remissbehandlingen visat att ytteriigare överväganden är nödvändiga,

1 fråga om dispositionen delar jag remissinstansernas uppfattning att den erbjuder övervägande fördelar, Visseriigen kan den i ett inledande skede medföra visst merarbete för de tillämpande myndigheterna. Den innebär nämligen att vissa myndigheter i fortsättningen kan komma att i ökad omfattning behöva tillämpa mer än en bestämmelse för att bedöma om en handling får lämnas ut. Del förefaller dock inte sannolikt att delta merarbete blir särskilt kännbart. På sikt torde arbetet i slällel underiättas.

OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar innehåller förutom materiella sekretessbestämmelser också föreskrifter som har anknytning till denna reglering. I likhei med sekretesslagen innehåller det regler om handlingar hos domstol (53 och 54 ;jij), om påföljd för utlämnande i strid mot lagen

6 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 82

(55 S), om parts räu au ta del av allmänna handlingar (61 t?) och om dispens (62 ij), 1 dessa delar innebär förslagel endasl mindre jämkningar i gällande ordning. Vidare finns i förslagel beslämmelser rörande diarieföring och registrering (2 tj), lysinadspliki (55 ij), besvär (57 S), service och informaiion (58 ij) samt utlämnande av handlingar myndigheter emellan (59 och 60 iJS). Dessa bestämmelser saknar motsvarighet i gällande lag.

De remissinsianser som har uttalat sig särskill om dessa beslämmelser har i regel tillstyrkt alt lagen skall innehålla sådana föreskrifier. Beträffande de sakliga lösningarna har däremoi mottagandet varil mera blandat.

För min del delar jag OSK:s uppfattning all den särskilda lagen bör innehålla regler av del slag som har upptagits i förslaget. Jag bortser därvid från bestämmelsen om tystnadsplikt,

1 fråga om bestämmelsen om besvär får jag hänvisa till vad jag har anfört tidigare i detta avsnitt om rätt lill domstolsprövning. Jag återkommer dessulom till frågan i specialmotiveringen till 15 ij,

1 övrigt finns det inte anledning alt i detta sammanhang gå närmare in på de föreslagna bestämmelserna och den kritik som har riktats mot dem.

7.3 Upptagningar för automatisk databehandling

Allmänhetens fria tillgång till myndigheternas informaiionsmalerial avsåg ursprungligen bara handlingar i konventionell mening, dvs. vanligen papper med skrift på. Den moderna tekniken för informationsbehandling har här medfört en viktig förändring, I växande utsträckning utnyttjas nämligen annat än vanliga handlingar som bärare av myndigheiernas informaiion. I första hand syftar jag på den automatiska databehandlingen, ADB-tekniken,

I ett ADB-system ingår maskinutrustning, framför alll en eller flera datorer med kringutrustning och dalabärare, datorprogram, instruktion för systemets användning, data som blir föremål för bearbetning, m, m. På maskinläsbara databärare, också kallade datamedier, lagras data och datorprogram genom t.ex. hålkoder och registreringar på magnetiserban material. Vanliga datamedier är magnetband, skivminnen och trumminnen. Också hålkort och hålremsor är databärare. Endast med hjälp av en särskild teknisk utrustning kan data på ett datamedium överföras i läsbar form. Utrustning såsom radskrivare och bildskärmsterminaler kan via fjärrförbindelser, t. ex. telefonnätet, anslutas till en dator över långa avstånd. Datorer sammankopplas i växande utsträckning genom fjärrförbindelser till mer eller mindre omfattande datornät. Data som har matats in i ett ADB-syslem kan "återvinnas" i urval med hjälp av söknycklar. De kan bearbetas också på andra sätt i datorn. För bearbetning behövs ett datorprogram. Ett datorprogram utgör en instruktion som anger hur datorn skall lösa en viss typ av uppgifter.

Prop. 1975/76:160 83

ADB-teknikens framväxt har gjort det nödvändigt att komplettera lagstiftningen om allmänna handlingar. De:i väsentligaste orsaken härtill ar att den terminologi och den reglering som knyier an lill konventionella handlingar bara delvis går alt lillämpa på ,DB-upptagningar och deras hantering. Jag vill tor del första erinra om au upptagningar för ADB inte är visuellt läsbara ulan måsle överföras lill läsbar text genom maskinell behandling. Eu annal problem är all dalamediel ofta förvaras och bearbetas tekniskl av annan än den myndighei som svarar lör upptagningens innehåll och använder informalionsmaterialet. En iredje svårighet har sin upprinnelse i au en ADB-upplagning inle är beständig på samma säu som en handling i vedenagen mening.

En given utgångspunkt vid översynen av offenllighetslagstiftningen har varil att övergången till den nya informationstekniken inte får urholka offentlighetsprincipen. Datateknikens användning - både inom den offentliga och den privata sekiorn - har emellertid också rest krav på ökat skydd mol insyn i den insamlade informationen, främsl såvitt gäller uppgifter om enskilda personer. Dessa krav sammanhänger med att datatekniken gör det möjligt all lagra, bearbeta och återvinna myckel stora datamängder snabbi och på ell sätt som inle är möjligt vid manuell databehandling. Datoranvändningen kan härigenom leda lill en insyn och en inblandning i enskilda personers privatsfär som uppfällas som siölande eller kränkande.

Del behov av reglering av ADB-frågor som sålunda har gjort sig gällande ledde lill lagstiftning åren 1973-|Q74(prop. 1973:33, KU l973:l9och 1974:8). Särskilda föreskrifter om ADB-upplagningar och andra tekniska upptagningar infördes i 2 kap. TF, Vidare beslöts en särskild dalalag (1973:289),

Statsmakternas ställningstagande i lagstiftningsfrågorna innebär att behovet av skydd för den personliga integriieten i samband med ADB har lillgodoseiis i huvudsak på annal säu än genom utökad handlingssekreiess hos myndigheterna, I slällel har man vall en ordning med krav på tillstånd för upprättande av ADB-förda personregister, vare sig registren är privata, statliga eller kommunala. Tillståndsprövningen ankommer på en nyinrättad myndighet, datainspektionen, som också kan meddela förskrifter angående personregister. Sådan föreskrift kan t, ex, gälla vilka uppgifter i registret som får göras tillgängliga, I fråga om statliga register begränsas datainspektionens kompetens genom de beslut beträffande visst regisler som kan ha faltals av riksdagen eller regeringen.

De nya beslämmelserna i 2 kap. TF syftar alliså lill att klargöra rättsläget i offeniligheishänseende för de tekniska upptagningarna. Men också önskemålet all förebygga inträng i den personliga integriteten visar sig i viss mån i regleringens utformning, främsl i föreskriften att myndighei inle är skyldig au lämna ul kopia av ell dalamedium ulan endasl en utskrift av upptagningen, 1 lagtekniskt hänseende bygger de nya reglerna på alt

Prop. 1975/76:160 84

upptagning för ADB jämställs med vanlig handling vid tillämpning av 2 kap, TF. Behovet av särregler tillgodoses i anslulning lill de enskilda paragraferna i kapitlet.

En teknisk upptagning är enligl TF i princip allmän, om den fakliski förvaras hos myndighei, oavsell om myndigheten själv använder uppiag-ningen eller endast har den om hand för teknisk förvaring och bearbetning. Vidare gäller all en teknisk upptagning, som finns hos enskilt subjekl, kan vara allmän, om myndighei "förfogar" över den. Förfoganderäiien ar också beträffande upptagningar som förvaras hos myndighei bestämmande för vem som prövar framställning om all få ul upptagningen. Begäran au utbekomma upptagning som är allmän hos en datacentral med myndighets-ställning skall alltså normalt riktas till annan myndighei, nämligen lill den som förfogar över upptagningen. Av övriga beslämmelser i 2 kap. TF om tekniska upptagningar nöjer jag mig tills vidare med au nämna den som föreskriver all upptagning skall tillhandahållas enskild i läsbar eller avlyssningsbar form,

OSK för i sill förslag i huvudsak över nu gällande reglering om ADB-upplagningar lill den nya grundlagen. Sålunda regleras handlingar i vanlig bemärkelse och tekniska upptagningar i princip enhetligt. Utredningen föreslår emellenid en ny regel om nar ADB-upptagning skall vara allmän handling. Förslaget, som återknyter lill ell liknande förslag av utredningen i dess delbetänkande från år 1972, innebär au en upptagning skall anses förvarad hos myndighei - och därmed i princip vara allmän handling hos myndigheten - om och i den mån myndigheten förfogar över upptagningen. Den faktiska förvaringen av datamediet skall alliså inte längre vara avgörande. Förfoganderätt skall anses föreligga, när myndigheten enligl lag eller förordning eller särskilda för myndigheten gällande föreskrifter har befogenhet att överföra upptagningen till läsbar form, OSK motiverar sill förslag främsl med en hänvisning till behovet av att skydda den personliga integriteten. Genom att ge ADB-upplagning slällning av allmän handling endast hos myndighei som - rättsligt och fakliski - förfogar över den skulle man enligt OSK i någon mån kunna begränsa spridningen av personuppgifter. Särskilt länker sig utredningen au datainspektionen skulle kunna meddela myndighet föreskrifter enligl dalalagen som inskränker myndig-helens rätt alt använda vissa söknycklar vid informalionsultag från en databas, med verkan alt inte heller allmänheten hos den myndigheten kan göra anspråk på annat informalionsurval än som slår myndigheten till buds i dess egen verksamhet.

Flertalet remissinsianser har anslutit sig lill OSK:s förslag. Kritiska röster saknas emellertid inte, Å ena sidan hävdas att ADB-upptagningarnas status av allmän handling borde anknyta fastare till den förfogande myndighetens egen användning. Från fiera håll påpekas sålunda alt OSK:s förslag leder till au upptagningar och utskrifter av upptagningar kan bli allmänna hand-

Prop. 1975/76:160 85

lingar hos myndighei som endasl biträder med teknisk behandling, eftersom myndigheten som led i bearbetningen kan ha befogenhet all överföra denna lill läsbar form. Förhållandel betecknas som oiillfredsslällande, Å andra sidan har två inslanser. dalaarkiveiingskommitién och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, kritiserat förslaget för au det innebiir alltför långtgående begränsningar i ADB-upptagningarnas offentlighet, Dataarki-veringskonimiitén anser det sålunda inle godtagbart all myndighei som skall ge föreskrifter om befo; :nhei all överföra upptagningar lill läsbar form indirekt avgör vad som skall omfattas av olTenlligheisprincipen hos en viss myndighet. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet förklarar i ett utförligt yttrande att en speciell skyddsregel om upptagningar i personregister enligl dalalagen kan godtas men alt andra slag av upptagningar bör vara tillgängliga för envar, om en myndighei utan särskild utredning eller liknande insatser kan överföra dem till läsbar form,

Eu par remissinsianser, bland dem dalainspektionen, ger ullryck lor farhågor au den fortgående datoriseringen i stort har negativa verkningar för handlingsoffentligheten och möjligheterna all utnyttja denna, 1 en till regeringen den 25 november 1975 lämnad redogörelse för erfarenheterna av dalalagens tillämpning för daiainspekiionen fram tanken all tillgången till ,'\DB-upptagningar borde regleras för sig i eu särskill kapitel i den nya grundlagen. Genom en sådan reglering skulle man enligt inspektionen få möjlighet att rätta till uppkomna missförhållanden och ge allmänheten samma praktiska möjligheter att la del av ADB-upplagningar som när del gäller konventionella handlingar, I sammanhanget förespråkar inspektionen också idén au bygga offentlighets- och sekretesslagstiftningen på ett nytt begrepp, allmän uppgift, som skulle innesluta både "handling" och "upptagning",

Enligl min mening bör man vid övervägande av grundlagsregleringen av ADB-upptagningar i första hand ställa frågorna vilka verkningar som den nya informationsteknologin har fått för offentlighetsprincipens tillämpning i praktiken och vilken funktion i stort som de myndighetsanknutna ADB-upptagningarna för framtiden bör fylla för informationsförmedlingen lill allmänheten. Frågorna är så myckel mera berättigade som man kan räkna med all datatekniken snabbi gör alll slörre landvinningar på bekostnad av den konventionella informationsbehandlingen. För egen del hyser jag farhågor för att - om inte frågan ägnas tillräcklig uppmärksamhet -den ökade datoriseringen kan urholka offentlighelsprincipen. Till delta bidrar fiera omständigheter, inte minsl del hell naturiiga främlingskap som fiertalet människor ännu så länge hyser inför den nya tekniken. Redan önskemålet om all kunna reellt vidmakthålla offentlighetsprincipen lorde alltså påkalla särskilda åtgärder. Myckel talar emellertid för att man bör la ytterligare steg och undersöka om inle datatekniken kan bli ett redskap att tvärtom öka tillgängligheten hos den informaiion som finns samlad hos samhällsorganen. Datatekniken skulle med andra ord kunna bidra lill alt förbättra den all-

Prop. 1975/76:160 86

manna kunskapsnivån på olika områden. All i så fall partier, intresseorganisationer och massmedier skulle få spela en viktig roll som törniedlare av uppgifter från den dalorlagrade informationen är tydligt,

OSK:s förslag lämnar inle något underlag lör förslag i den riktning som jag nu har angeit. Lagtekniska omkonsiruklioner är f, ö, i och för sig oiili-räckliga. Del är ofrånkomligl au planerna på en aktivare förmedling av information från slalliga och kommunala dalaminnen är förknippade med problem som måste undersökas i särskild ordning. En sådan undersökning bör enligl min mening bli en av de viktigaste uppgifterna för den parlamentariska kommitté som enligl vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 2) bör få till uppgift att utreda vissa datafrågor. Jag får anledning all inom kort närmare ulveckla min syn på den nu diskuterade frågan, i samband med att jag föreslår direktiv för kommitténs arbete.

Det faller av sig självt all jag under angivna förhållanden inle är beredd all nu föreslå några radikala förändringar i sak i den rallsliga regleringen av ADB-upptagningarnas offentlighet. Jag finner inle heller skäl au förorda en lagteknisk utbrytning av ADB-upplagningarna till särskild behandling i TF, 1 stället bör dessa upptagningar och konventionella handlingar tills vidare liksom f. n, regleras enhetligt i TF så långt det låter sig göra.

Vad jag har sagt nu bör emellertid inie hindra alt man i del nya grundlagskapitlei i vissa hänseenden väljer andra laglekniska lösningar än de nuvarande eller att man på några punkter i sak justerar gällande reglering. Jag vill erinra om att jag i 1973 års proposition (1973:33 s, 73) betecknade de då föreslagna reglerna om tekniska upptagningar som ett provisorium i avvaktan på resultatet av OSK:s utredningsarbete.

Enligt min mening är det en naturiig utgångspunkt för grundlagsregleringen av ADB-upptagningarnas offentlighet att så långt som möjligt dra en parallell med den ordning som gäller för konventionella handlingar. Om. ett sådant synsätt, till följd av ADB-upptagningarnas särskilda beskaffenhet, leder till förbättrad informationstillgång för allmänheten, är deila givelvis att hälsa med tillfredsställelse. Endasl om tungt vägande skäl kan åberopas, bör man införa särbestämmelser för ADB-upptagningarna som begränsar deras offenllighei,

OSK har som nämnts föreslagit au ADB-upplagningar som en myndighet har teknisk tillgång lill skall kunna vara allmänna handlingar endasl om myndigheten har rättslig befogenhet att överföra dem lill läsbar form, Enligl min uppfaltning hänför sig förslaget lill två olika situationer, som lämpligen bör behandlas var för sig.

Först bör uppmärksammas del fallet ati en myndighet för annans räkning hanterar en ADB-upptagning för enbart teknisk bearbetning eller liknande ändamål. Redan enligt gällande rätt är allmänhetens lillgång till en sådan upptagning i viss mån begränsad. Upptagningen är visserligen allmän handling hos den förvarande myndigheten, men om också användaren är myndig-

Prop. 1975/76:160 87

hel är del enligl 2 kap, 9 ;j TF denna som prövar fråga om utlämnande av upptagningen. Den situation som här är för handen saknar egentlig motsvarighet lör de konventionella handlingarnas del, Enligl min mening kräver inte ofieniligheisprincipen all allmänheien skall ha lillgång lill en upptagning hos myndighei som endasl tar teknisk befattning med den. Nar upptagningen används av myndighei, är det fullt tillräckligt all den finns tillgänglig hos den handläggande myndigheten. Det kan inte heller vara lämpligt alt t, ex, en datacentral, som kanske har ett stort antal upptagningar för skilda myndigheters räkning om hand, skall pröva frågor om upptagningarnas offentlighet. För egen del vill jag därför gå ett steg längre än OSK och förorda all en ADB-upplagning skall vara undantagen från offenllighei hos den myndighet som endasl har en teknisk uppgift i sammanhanget, även för del fall all myndigheten såsom ett led i den tekniska bearbetningen för annans räkning har lov alt överföra upptagningen i läsbar form. 1 konsekvens härmed bör inte heller vanlig handling som har omedelbart samband med den tekniska bearbetningen vara allmän hos den bearbetande myndigheten. Möjligen kan del anses mera tveksamt om den ordning som jag har förordat nu skall gälla även när myndighei utför teknisk bearbetning av ADB-upptagningar för enskilds räkning. Jag anser emellenid att så bör vara fallet. Den information som kan hämtas från upptagningarna kan inte rimligen sägas ingå i de allmänna organens informationsiillgångar.

Den andra frågan gäller om del skall vara möjligt alt begränsa offentligheten för ADB-upplagningar genom all i särskilda föreskrifter förbjuda en handläggande myndighei alt lör eget bruk ta fram uppgifter av visst slag eller i viss kombination från faktiskt tillgängliga datamedier. Behov av sådana föreskrifter skulle kunna föreligga t. ex, när flera myndigheter var för sig ar anslutna till ett databassyslem som innehåller dala för skilda användningsområden,

Enligl min mening kan goda skäl åberopas till förmån för OSK:s förslag såvitt gäller persondata. Den tekniska utvecklingen har medfört att slora mängder data i ADB-register kan vara mycket lättillgängliga och lätlkom-binerade. De rika möjligheterna lill urval och sammanställning kan, i förening med uppgifternas offentlighet, innebära eller uppfattas som hot mol enskilda registrerades personliga integritet. Avvisar man en lösning enligl OSK:s förslag, kan man räkna med återkommande anspråk på sekretessbeläggning av personuppgifter. Alternativet med nya sekretessbestämmelser torde inle tjäna offentlighetens sak. Till detta kommer att den föreslagna regeln inte inkräktar på den vikliga funktionen hos offentlighelsprincipen all ge insyn i myndigheternas eget beslutsunderlag. 1 fråga om personregister kan vidare åberopas au informationslillgången redan genom datalagen begränsas så lill vida som ADB-förl register inie får upprättas ulan särskilt lillslånd. Jag anser alltså alt förbud bör kunna meddelas regislerhavaren all använda vissa söknycklar eller annars la ul viss information, med verkan

Prop. 1975/76:160 88

alt inte heller allmänheten hos den myndigheten kan göra anspråk på samma informaiion. Del inses lätt all förbudet ulan denna verkan knappast kan upprätthållas geniemol den användande myndigheten.

Emellenid anserjag att OSK har dragit alllför långigående slulsalser av sina resonemang om skyddel för personuppgifter. Den av uiredningen föreslagna besiämmelsen om rättslig befogenhet för myndighei alt överföra upptagning till läsbar form såsoin villkor för upptagningens offentlighet gäller alla upptagningar, oavsell innehåll. För en beslämmelse med denna räckvidd kan enligl min mening inte förebringas tillräckliga skal. Lika litet som i fråga om konventionella handlingar bör beträffande ADB-upptagningar myndighetens egen användning generellt sälla en gräns för allmänhetens informationstillgång. Uppgifter som i mera faktisk bemärkelse är tillgängliga för en myndighei bör i princip vara del också för allmänheten, vare sig uppgifterna är fixerade i en vanlig handling eller i ett dataminne. Det vore enligl min mening betänkligt om allehanda föreskrifterom myndigheternas rält lill ADB-uttag skulle få konsekvenser för handlingsoffentligheten.

Vid den avvägning mellan skilda intressen som är ofrånkomlig har jag alltså stannat för att förorda att den allmänna tillgängen till ADB-lagrade persondata hos handläggande myndighet begränsas i samma omfallning som myndighetens rättsliga befogenhet att för egen del överföra data lill läsbar form. 1 övrigi bör offentligheten för ADB-upptagningar anknyta till användande myndighels faktiska datatillgång. Den särskilda skyddsregeln för persondata bör gälla personregister i datalagens bemärkelse. Den bör formuleras så att det klart framgår att upptagningar i princip är offentliga, i den mån föreskrift som förbjuder överföring lill läsbar form saknas. Om förbudet inte är föreskrivet i lag eller förordning, bör krävas au det grundar sig på bestämmelse i lag. Sådan bestämmelse finns f, n. i datalagen som, enligt vad jag har nämnt förut, medger datainspektionen att förbjuda re-gislerhavare att göra vissa uppgifter tillgängliga (6 t; första slyckel 6),

Jag har hittills lämnat åt sidan den mera tekniska frågan om vad som bör vara grundkriteriel för all en ADB-upptagning skall vara allmän handling. Som jag har nämnt bygger gällande rätt i princip på att upptagningens fysiska förvaring är avgörande. Vad jag har föreslagit i det föregående pekar emellertid entydigt på att i stället förfogandet - ordet laget i allmän bemärkelse - över en upptagning bör läggas till grund för lagstiftningen. En sådan ordning faller sig enligt min åsikt naturiig. Om informaiion av visst slag har dokumenterats i vanliga handlingar men för framliden fixeras på datamedium, synes det ligga närmast till hands att se saken så att informationen i fråga alltjämt "befinner sig" hos myndigheten, även om datamediet i tekniskl hänseende hanteras av annan. Med den nya konstruktionen låter sig också lättare förena sådana sekretessbestämmelser som anges gälla handlingar "hos" viss bestämd myndighet eller handlingar "i ärenden" av visst slag.

Prop. 1975/76:160

Enligt vad jag förordar skall alliså en .ADB-upplagning - med den förut angivna reservationen lor personregister- i princip anses som iillmän handling hos en myndighei. om denna faktiskt disponerar över möjlighelen all överföra upptagningen i läsbar form och inle enbart fullgör en teknisk behandling. Della hindrar inle all rättsliga momeni indirekl lar betydelse. Av särskild vikl blir sålunda ell avial som besiäminer om räu för viss myndighei ulan egen dator- eller terminalutrustning alt lagra uppgifter på dalamedium och erhålla dalabehandling hos annan myndighet eller hos enskilt företag.

Del förhållandet att den fysiska förvaringen av en ADB-upptagning inte blir avgörande för om upptagningen är allmän bör inte hindra all begreppet förvaring i lagtexten används för både vanliga handlingar och ADB-upptagningar, Jag föreslår sålunda all grundregeln i TF om ADB-upptagningar (2 kap, 3 ij) lår del innehållet all en upplagning skall anses förvarad hos en myndighet - och därmed i princip vara allmän handling ~ om upptagningen är tillgänglig lor myndighelen för överföring lill liisbar form. För upptagningar som myndighei har om hand endasl för teknisk bearbetning eller teknisk lagring förordar jag en särskild undanlagsbeslämmelse (10 ij).

En upplagning är tillgänglig för en myndighet för överföring lill läsbar form försl och främst när upptagningen lagras i anslutning lill myndighetens egen datorutrustning. Men också upptagning som myndighelen kan la del av i läsbar form via terminallorbindelse eller annan förbindelse med daior hos annal organ ar allmän hos myndigheten. Detsamma gäller, fördel tredje, upptagning som enligl avtal med annan lagras hos denne och på begäran överförs lill skriftlig handling som sänds lill myndighelen. För del fjärde avses regeln också omfalta myndighei. främst arkivmyndighet, som själv har hand om datamediet, oaktat myndigheten inle har vare sig egen dator eller stående avtal om körning på annans datamaskin.

Som framgår av särskill sistnämnda typfall ar det inle någon nödvändig förutsättning för att en ADB-upplagning skall anses som allmän att berörd myndighet genom lillgång lill dator har praktisk möjlighet all på rimliga ekonomiska villkor föra över upptagningen till läsbar form. Detta är en faktor som i slällel får las med i bedömningen av om skyldighet föreligger au ulan koslnadsersiitlning tillhandahålla upptagningen på slällel (jfr 2 kap, 12 ij TF enligl förslaget), I denna fråga får jag hänvisa lill mina uttalanden i 1973 års lagstiftningsärende (prop. 1973:33 s. 81),

En omdiskuterad fråga är vilken användning av datorprogram som kan påkallas med stöd av offentlighetsprincipen för ett begärt uttag av information från dalamedier. Innan jag går in på denna fråga, skall jag beröra begreppet upptagning.

I 1973 års proposition förklarade jag au med upplagning borde avses själva informationsinnehållet, dvs, den uppgift som har fixerats på del tekniska mediet. Jag utgår även nu från delta begrepp. Jag vill emellertid lägga några

Prop. 1975/76:160 90

synpunkter på frågan om när del föreligger en eller fiera upptagningar. En ulgångspunkl för resonemanget är att i fråga om konventionella handlingar den fysiska dalabäraren- pappersarket,boken-påett fördel mesta självfallet sätt avgränsar vad som är en handling i förhållande till en annan. Beträffande upptagningar för ADB saknas i betydande omfattning motsvarande hållpunkter för en avgränsning. Ett datamedium eller ett dataregister - ordet fattat i teknisk bemärkelse - kan innehålla en överväldigande stor mängd data. Del vore orimligt all endast tillsammans se dessa data som en upplagning. Å andra sidan kan en uppgift för alt bli begriplig eller i vart fall för au tillgodose del aktuella informalionsintresset behöva hämtas från skilda fysiska databärare eller från skilda dataregister. All alltid beteckna varje uppgift för sig som en upptagning svarar därför knappast heller mot realiteterna. Jag anser att man i stället bör fästa starkare avseende vid det som från offentlighetssynpunki är det intressanta, nämligen rätten att ta del av viss information i myndigheternas besittning. Från denna synpunkt spelar det en underordnad roll om önskade data utgör ett urval ur en större datamängd, en sammanställning av data från skilda register eller ett resultat av annan bearbetning. Varie konstellation av sakligt sammanhängande uppgifter bör enligl min mening ses som en upplagning för sig.

Den redovisade uppfattningen om hur en upplagning och därmed en handling skall avgränsas får betydelse bl. a, vid tillämpningen av sekretessbestämmelserna. Huruvida en sådan bestämmelse är tillämplig bör sålunda bedömas inte enbart med hänsyn lagen lill varie enskild datauppgift för sig utan främst med tanke på den sammanhängande datamängd som enligt vad jag nyss har sagt bör ses som en upptagning i grundlagens mening.

Jag återvänder härefter lill frågan om vilken lillgång till program som allmänheten kan kräva i samband med informationsuttag från databärare. Denna fråga är enligt min mening beroende av en bedömning av vilka upptagningar som kan sägas vara tillgängliga för myndigheten för överföring till läsbar form och därmed i princip utgör allmänna handlingar. Jag utgår härvid från det upptagningsbegrepp som jag nyss har beskrivit. En analogi med förhållandena i fråga om vanliga handlingar leder mig till följande slutsatser. Ett visst urval eller en viss sammanställning av data får anses utgöra en för myndigheten tillgänglig upplagning, om urvalet eller sammanslällningen kan tas fram genom rutinbelonade åtgärder från myndighetens sida, men endasl då. Krävs däremoi en mera kvalificerad, konstruktiv insats i form av t, ex. nyskrivning av datorprogram, kan den upplagning som skulle bli resultatet av bearbetningen inte anses tillgänglig för myndigheten i grundlagens mening. Huruvida de åtgärder som kan komma i fråga skall betecknas som programmering saknar i och för sig betydelse. Del angivna synsättet lorde leda till alt en myndighei blir skyldig att till-handagå med nytt datorprogram endast om sådant kan upprättas inom myndigheten genom en enkel arbetsinsats och utan nämnvärda kostnader eller

Prop. 1975/76:160 91

andra komplikationer. Den valda principen får enligl min uppfattning också lill konsekvens all. om den enskilde själv släller användbart program lill förfogande, myndighelen. under samma förulsättningar som nyss angavs, bör vara skyldig att ullöra bearbetning ined programmet. En annan sak ar att beställaren kan nödgas finna sig i ell uppskov med den begärda körningen eller att "betydande hinder" - t.ex, i form av bristande kapacitet - kan föreligga mot alt ulan ersättning tillhandahålla upptagningen på slällel (jft 2 kap, 12 t; andra styckei TF i förslaget), - Vad jag har sagt nu avviker i sak Ibga från vad jag uttalade i ämnet i 1973 års grundlagsproposition (prop, 1973:33 s, 84). Jag kan också hänvisa till en dom av regeringsrätten från år 1974 (IV: 1, 2809-1973).

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att den reglering av ,ADB-upp-lagningars oftenllighei som jag i del föregående har föreslagit bygger på hittillsvarande principer lor handlingsoffentligheten, samtidigt som den ger utrymme förökad insyn i myndigheternas informationsmaterial i takt med den tekniska utvecklingen mot en allt fiexiblare informationssökning. Till skydd lör den personliga integriteten förordar jag dock för personregistrens del en modifierad ordning.

Jag skall härefter gå över lill en redan i 1973 års lagstiftningsärende dis-kulerad specialfråga, nämligen den om vilka regler som bör gälla för upp-lagningar som endasl utgör m e 11 a n I e d vid bearbetning med ADB,

OSK föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1972:47) alt upptagningar av nu avsett slag, s, k, mellanprodukter, inte skulle anses som allmänna förrän bearbetningen hade avslutats. Under remissbehandlingen utsattes denna regel för viss kritik som bl, a, tog sikte på svårigheterna att generellt ange när en bearbetning skall anses avslutad och vad som skall utgöra led i bearbetningen. Jag anslöt mig i prop. 1973:33 till dessa synpunkter och framhöll vidare att del finns vissa regisler som förs med ADB-teknik och som i sin helhet inte blir avslutade så länge de används i tjänsten men som ändå inte bör vara undandragna offentligen, Mol denna bakgrund avvisade jag tanken på en sådan generell regel om mellanprodukter vid ADB-bearbetningar som OSK hade föreslagit. Jag förordade i slällel att de allmänna reglerna om upptagningar skulle gälla också för mellanprodukierna. Denna ståndpunkt godtogs sedan av riksdagen. På mitt förslag infördes emellertid de nuvarande undantagsbestämmelserna i 2 kap. 4 ij andra slyckel TF om upptagningar som har tillkommit endast för måls eller ärendes föredragning eller beredande lill avgörande hos myndighet. Dessa beslämmelser innebär all i princip samma regler f. n, gäller för alla s, k, minnesanteckningar vare sig dessa återfinns i handlingar i traditionell mening eller förekommer i upptagning som kan läsas eller avlyssnas bara med tekniskt hjälpmedel. Sådana minnesanteckningar blir allmänna endasl om de omhändertas för förvaring sedan del mål eller ärende i vilket de tillkommit har slutbehandlats,

I sill nu framlagda förslag överför OSK i sak de nuvarande beslämmelserna i 2 kap, 4 ij andra slyckel TF lill den nya grundlagens allmänna regel om

Prop. 1975/76:160 92

niinnesanieckningar. Därutöver loreslår OSK en övergripande bestämmelse om mellanprodukierna. Denna har emellertid modifierats i förhållande lill del tidigare förslagel på så säil all förutsättningen för all en mellanprodukt skall bli allmän handling har samordnats med vad som gäller för minnesanteckningar. Enligl förslaget skall upplagning för automatisk dalabehandling som endasl utgör ell led i bearbetning med sådan behandling inte anses som allmän handling, såvida den inle omhändertas för förvaring sedan bearbetningen hav avslutats. Med hänsyftning på miu nyss återgivna uttalande i prop. 1973:33 om ADB-register som inle är avslutade så länge de används i tjänsten anmärker OSK, all många register som kontinuerligt bearbetas genom uppdateringar ~ dvs. ändringar av införda uppgifter - är all anse som färdiga produkter efter varie sådan åtgärd,

Inie heller i sin nya modifierade form har emellertid den föreslagna regeln om ADB-mellanprodukier undgåll kritik. Under remissbehandlingen har bl. a. datainspektionen påpekat alt del kan vara svårt all skilja mellanprodukter från andra ADB-upptagningar. En remissinstans, dalaarkiveringskommiitén. har hell avstyrkt förslagel. Dalaarkiveringskommiitén finner del visserligen vara en lillialande tanke all jämställa mellanprodukierna med minnesanteckningar men anser all den föreslagna regeln är överflödig, eftersom de mellanprodukter som avses med denna får anses vara om-faliade av den allmänna regel om minnesanteckningar som OSK har föreslagit.

Också jag är av den uppfattningen all det ofta ar rimligt all upplagningar som endasl utgör osjälvständiga mellanled i en ADB-bearbeining blir allmänna endasl om de las om hand för förvaring av vederbörande myndighei efter del alt bearbetningen har resulterat i en slutgiltig produkt. Jag finner del emellertid angeläget alt understryka all della synsätt inie har giltighet bara för ADB-upptagningar. Som har påpekats av dalaarkiveringskommiitén är del i lika hög grad tillämpligt på exempelvis skriftliga kladdar och koncept som skrivs under arbetet med eu beslut eller yttrande, Enligl min mening bör man därför ha samma regler lör alster som är all belrakla som mel-lanslalioner på vägen fram lill en slutlig produkt, oavsett om del är fråga om en ADB-bearbeining.eli konventionellt skrivarbete eller en kombination av dessa arbetsmetoder.

Vad jag nu har sagt innebär aU jag inte finner anledning au frångå min siåndpunki från 1973 ati man inle bör siälla upp någon särskild regel om upplagningar som utgör mellanled i en dataieknisk bearbetning, Enligl min mening bör man i stället bibehålla den lösning som återfinns i gällande räu och som innebär alt de mellanprodukter som har samma funktion som s. k, ntinnesanteckningar i iradilionell mening jämställs med sådana anteckningar. En regel av denna innebörd återfinns också, som jag redan har nämnt, i OSK:s nu aktuella förslag,

I likhei med motsvarande beslämmelse i TF men i moisais lill den särskilda beslämmelse om ADB-mellanprodukier som OSK har föreslagit är

Prop. 1975/76:160 93

den i kommiiiéförslagei iniagna alhniinna regeln om minnesanieckningar begränsad lill all omfalla upplagningar som har kommii till inom ramen för ell mål eller ärende. Det arendebegrepp som används i TF och i OSK:s grundlagsförslag är emellenid mera omfallande iin motsvarande begrepp i förvaltningslagen och avser myndighels verksamhet i vidsiriicki bemärkelse. Del kan parenieliskl anmärkas all OSK:s särskilda regel om ADB-mellanprodukter lill följd härav i själva verket i stor utsträckning lorde omfattas av den allmänna regeln om minnesanieckningar och därmed ha ganska lilen självständig betydelse. Som jag kommer att ulveckla niirmare i specialmoliveringen under rubriken lill 2 kap, TF förordar jag all grundlagens arendebegrepp bringas i överensstämmelse med vad som giiller i förvaltningslagen. För au regeln om de s, k, minnesanieckningarna inle härigenom skall lå sill tillämpningsområde förminskat måsie den ges en lagieknisk uiformning som i viss mån skiljer sig både från vad som nu gäller och från vad OSK har föreslagii. Jag ålerkommer lill denna fråga i specialmoliveringen lill 9 ij. Jag skall här bara säga några ord om vad milt förslag i slora drag innebär för mellanprodukiernas del.

En ADB-uppiagning som har kommii lill endasl för föredragning eller beredning av ell ärende, varmed alltså förslås ell ärende i förvaltningslagens mening, skall normalt anses som allmän handling endasl om den las om hand för arkivering när ärendet har slutbehandlats. För alt en upplagning som är alt betrakta som utkast eller koncept lill myndighels beslul eller skrivelse eller som är jämställd med sådan handling skall bli allmän handling krävs i normalfallet likaså all den tas om hand för arkivering; della skall gälla oavsell om upptagningen har kommii lill inom ramen för eu ärende eller ej. De ADB-upptagningar som inle faller in under denna reglering följer vanliga regler om upplagningar.

Den nu beskrivna ordningen får till följd all sådana ADB-mellanprodukier som saknar självständigt intresse i allmänhet inte blir allmänna annal an om vederbörande myndighet bevarar dem även efter del au den sluiliga produkten föreligger. Del blir å andra sidan hell klan au uppgifter som har form av uppdateringar av sådana för införing färdigställda ABD-regisier som förs fortlöpande inte kan undandras offeniligheien på den grund au de inie skulle vara allmänna. Grundlagen innebär självfallet inte något hinder au i administrativ ordning, i, ex, genom en arkivförfalining. föreskriva arkivering av handlingar som enligl 9 ;j blir allmänna handlingar endasl om de las om hand för arkivering,

I del föregående har jag uppehållil mig vid ADB-uppiagningar, Jag skall avslulningsvis nämna några ord om andra upplagningar som kan uppfattas endasl med hjälp av tekniska hjälpmedel , t. ex. mikrofilm, fonogram och videograni,

F, n, gör TF inle någon skillnad mellan olika tekniska upplagningar. uiom i 2 kap, 8 ij fjärde slycket. dar en särregel ges om utlämnande av kopia

Prop. 1975/76:160 94

av ADB-uppiagning. OSK har däremot, ulan närmare kommentar, i ytterligare tre hänseenden föreslagit beslämmelser som avser ADB-upptagningar men inle andra lekniska upplagningar. Bl, a, gäller besiämmelsen i 3 i; andra Slyckel om när upplagning skall anses förvarad hos myndighet endasl ADB-upptagning.

För egen del ser jag inle några skäl för all i annan omfallning än f n, skilja mellan olika slag av lekniska upptagningar. Genom all i princip behandla alla tekniska upptagningar enhetligt undgår man gransdragnings-problem - problem som kan komma alt accentueras genom den lekniska ulvecklingen. Min ståndpunkt innebär bl, a, all möjlighelen all förfoga över en teknisk upplagning i princip alllid blir avgörande för frågan om när upptagningen är allmän hos en myndighei (2 kap. 3 ij andra slyckel), Beiräffande andra lekniska upplagningar än ADB-uppiagningar lorde emellertid en lill-lämpning av denna grundsals sällan leda lill annal resultat än om den fysiska förvaringen av informationsbäraren - ljudbandet, mikrofilmen etc, - hade fåll bestämma upptagningens egenskap av allmän handling, på samma säu som i fråga om konventionella handlingar. Jag vill tillägga au den begränsning av handlingsoffentligheten som kan följa av föreskrift eller beslul om förbud för myndighet au i läsbar form överföra viss upplagning. som ingår i personregister, f n, lorde sakna aklualiiet för andra upplagningar än ADB-upplagningar,

8 Upprättat lagförslag

I enlighel med vad som har anförts i del föregående har inom jusiiliedepartemenlei upprättats förslag lill lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

9 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

I den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) har jag angett vilken omfattning som grundlagsregleringen av allmänna handlingars offentlighet bör ha. Jag har också nämnt all grundlagsbestämmelserna liksom (. n, bör bilda 2 kap. i TF,

Del av OSK föreslagna grundlagskapitlet inleds med en paragraf som anger sekretessgrunderna och de former i vilka sekretess får beslutas. I 2 ij behandlas myndighetsbegreppei, medan begreppet allmän handling definieras i 3 ij, Beslämmelserna i 4 ;j anger vissa handlingar som, fasian de omfaiias av definitionen om allmän handling, likväl inte skall anses som allmänna. Punkt I i denna paragraf avser minnesanieckningar och liknande uppteckningar. När en handling skall anses inkommen anges i 5 ij, när den skall anses upprättad i 6 ij, I 7 och 8 tjj meddelas bestämmelser om den

Prop. 1975/76:160 95

ordning i vilken en offentlig handling skall göras tillgänglig för allmänheien. Genom 9 ij besiäms vilkel organ som prövar fråga om utlämnande, och i 10 ij ges föreskrifter om besvärsräll. Den avslutande paragrafen, II tj, innehåller beslämmelser om hemligstämpling.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt uttalat sig angående dispositionen av 3-6 ijtj i OSK:s grundlagskapiiel. Enligt hovrälien skulle bestämda fördelar kunna vinnas om man i större utsträckning än OSK frigör sig från nuvarande bestämmelser i 2 kap, TF, Hovrätten föreslår för sin del bl, a, au 3 tj enligl OSK:s förslag följs av den paragraf som reglerar nären handling skall anses upprättad. Denna 4 ij bör enligl hovrätten evenluelii avslulas med en föreskrift om arbetspapper, minnesanieckningar elc, 5 ij föreslås gälla inkommen handling, 1 6 tj, slutiigen, bör enligl hovrällens förslag anges de undanlag som hos OSK har upptagils i 4 ij, dock all punkten 1 eventuellt förs över till den nya 4 ij-

För egen del föreslår jag en disposition av grundlagskapitlei som i några hän,seenden avviker från OSK:s förslag. Jag har därvid delvis beaktat de synpunkter som har förts fram av Svea hovrätt. 1 departementsförslaget ges i I ij en grundläggande föreskrift om offentlighetsprincipen. Sekretessgrunderna och de former i vilka sekretess får beslutas anges i 2 tj. I 3 tj definieras begreppet allmän handling. Härtill ansluter en beslämmelse i 4 tj om brev m, m. som är ställda personligen lill befattningshavare vid myndighet. 1 5 tj kompletteras definitionen av allmän handling med en föreskrift om organ som jämställs med myndighei. Bestämmelserna om nären handling skall anses inkommen och upprättad ges i 6 resp. 7 ;j. Dessa följs av en föreskrift i 8 ij om utväxling av handlingar mellan myndighetsorgan som är nära knutna lill varandra. Denna fråga är i OSK:s förslag närmast reglerad genom föreskriften i 2 ij om myndighetsbegreppet, I 911 ijij i de-parlementsförslagei föreslås härefter undanlag från de föregående beslämmelserna om vad som skall anses som allmän handling. Särskilda föreskrifter om minnesanieckningar och utkast m. m, bildar 9 ij. 1 12 tj behandlas ratten alt hos myndighei ta del av allmän handling, i 13 i; rätten att erhålla avskrift eller kopia av sådan handling. Frågan om vem som prövar begäran att utfå allmän handling har fått sin reglering i 14 ij, medan rätten att hos domstol besvära sig över ävslagsbeslut slås fast i 15 tj. Kapitlet avslutas genom 16 ij med föreskrifter om s, k, hemligstämpling.

Innan jag behandlar de olika paragraferna i grundlagskapitlei vill jag la upp ett par terminologiska frågor av grundläggande betydelse,

Regeringsrälien diskuterar i sill remissyttrande bl.a, den i OSK:s förslag ofta brukade termen "hemlig handling". Därmed kan enligt regeringsrätten olika ling förstås. Termen kan tolkas såsom avseende I) alla handlingar, vilkas utlämnande enligl reglerna i lagen om allmänna handlingar under någon där angiven omständighet kan vägras, 2) handlingar omnämnda i lagen om allmänna handlingar som regelmässigt ej ulan vidare får utlämnas

Prop. 1975/76:160 96

lill envar eller 3) handlingar rörande vilka föreligger ett formell! beslul om sekretess. Lagförslaget innehåller icke någon definition av begreppet, vilkel leder till osakerhei om den närmare innebörden av regler där begreppet "hemlig handling" brukas. Handlingar, om vilka formligt beslul om hemlighållande fallals, lorde. säger regeringsrätten, endasl vara de som anges i 53 ij lagen om allmänna handlingar, dvs. handlingar rörande vilka domstol förordnat om sekretess. Möjligen kan hit också raknäs de handlingar som avses i 9 ij iredje stycket i grundlagsförslaget, dvs. handlingar av synnerlig vikl för rikels säkerhet beiriiffande vilka regeringen lämnat vissl förordnande. Alla dylika handlingar är dock icke i sig hemliga, ulan ullämnan-defrågan avgöres för deras del av den särskilt förordnade myndigheten i varie siirskill uilämnandearende. Del bör observeras all på varie handling som omfattas av denna regel skall jämlikt 11 ;j andra slyckel i grundlagsförslaget anteckning om förordnandei göras. Genom anteckningen blir denna grupp av handlingar klart avgränsad från andra. Enligl regeringsrälien är däremot regeln i 11 i; första slyckel i grundlagsförslagei om s. k. hemligstämpling närmast vilseledande. Den uigår från alt del finns i sig hemliga handlingav och all myndighei skall kunna på sådan handling göra anteckning om della förhållande (hemligstämpling). Utgångspunkten är felaktig. Om en handling som omnämnes i någon beslämmelse i lagen om allmänna handlingar får utlämnas eller ej beror i de flesta fall av en rad olika omsländigheler. såsom vem som begär utlämnandet, för vilkel andamål utlämnandet söks, om risk för skada påskyddai intresse föreligger,om begäran inkommer i sekreiessperiodens börian eller slui etc. Anteckningen kan sålunda icke innehålla ati handlingen är hemlig ulan blott att hinder för dess utlämnande kan föreligga. Några beslut om hemlighållande - regeringsrätten hänvisar har lill 59 ij förslå slyckel in fine lagen om allmänna handlingar - fattas sålunda icke en gång för alla,-Regeringsrätten påpekarail nuvarande sekretesslag genomgående använder uttrycket alt handling ej får ullämnas för all ange au ulomsiående enskild ej får la del av handlingen, 1 förslagel lill lag om allmänna handlingar alternerar lagstiftaren mellan uttrycket "får ej ullämnas" och "skall hållas hemlig". Del förra uttrycket är enligl regeringsrätten all föredra då del bättre återger verkligheten. Vad lagstiftningen skall avgöra är om en bestämd handling skall lämnas ul lill den som begär all få del av den. Däremot avser lagstiftaren icke alt reglera hur myndighelen skall behandla handlingen (hålla hemlig). 1 ordet "hemlighållande" ligger inlagt en föreskrift till myndigheten om hur den skall förfara med handlingen. Regeringsrätten förordar därför all lagstiftningen konsekveni talar om handling som ej får ullämnas. vilkel är den nuvarande terminologin. Skäl all frångå denna finns ej.

För egen del vill jag erinra om all ullryck som all "handling skall hållas hemlig" f n, förekommer i 2 kap, TF (1 ;j andra slyckel. 8tj, 14 tj). Jag kan emellertid i del väsentliga ansluta mig till vad regeringsrätten har anfört

Prop. 1975/76:160 97

om au det är mindre lämpligt att i lagtext tala om "hemlig handling" eller om att "handling skall hållas hemlig". I departementsförslagel till 2 kap. TF har därför sådana uttryck undvikits.

Flera bestämmelser i gällande 2 kap. TF anknyter till begreppet "mål eller ärende" (4, 5, II tjij). Uttrycket torde ha en mera allmän innebörd och syfta på myndighets verksamhet i vidsträckt mening (SOU 1947:60 s. 221, 1966:60 s. 136).

Den grundläggande författningen i fråga om förvallningsförfarandel, förvaltningslagen (1971:290), är tillämplig på handläggning av "ärende" hos förvaltningsmyndighet och i vissl fall hos domstol. Det ärendebegrepp på vilket förvaltningslagen bygger är snävare än motsvarande begrepp i 2 kap. TF. Del omfattar sålunda inte myndigheternas faktiska handlande, t. ex. hållandel av en lektion i en skola, ulförandel av en operation på ett sjukhus eller irafikdirigering (prop, 1971:30 s. 315). Någon skarp skiljelinje mellan handläggning av ärenden och faktiskt handlande lorde dock inle kunna dras upp.

OSK använder i sill grundlagsförslag hiltillsvarande uttryck "mål eller ärende". Kommittén behandlar inte närmare ärendebegreppets innebörd men lorde inte åsyfta någon ändring i förhållande till vad som nu avses i TF.

En motsvarighet till begreppet "mål eller ärende" kan inte undvaras i de nya bestämmelserna i 2 kap. TF. Det skulle emellertid leda lill förvirring i den praktiska tillämpningen om begreppet ärende användes med olika innebörd i två så centrala författningar som TF och förvaltningslagen. I departementsförslagel begagnas därför ordet ärende med samma innebörd som del har i förvaltningslagen. Förskjutningen i terminologin har gjort det nödvändigt att i ett par hänseenden vidta andra lagtekniska justeringar i syfte att uppnå en viss lösning i sak.

Begreppet mäl begagnas inte i förslaget vid sidan av begreppet ärende. Ordet ärende får i della sammanhang inkludera också mål. Jag vill tillägga all del förhållandel att verksamheten inom en myndighet i viss fråga pågår konlinueriigt under en längre lid i och för sig inte utesluter att den är alt hänföra lill ett ärende. Del arbete som försiggår inom en utrednings-kommitté får sålunda även med den här förordade terminologin regelmässigt anses gälla ett eller, beroende på uppdragets art eller arbetets uppläggning, flera ärenden.

I och 2 ijij Gällande räti

I 2 kap, 1 tj TF står den grundläggande regeln om allmänna handlingars offentlighet. Där anges också ramen för riksdagens möjligheter att besluta om inskränkningar i denna regel.

7 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 98

Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall, sägs det i paragrafens inledning, vae svensk medborgare äga fri tillgång till allmänna handlingar, i den ordning som sägs i kapitlet, 1 denna rätt får göras endasl sådana inskränkningar som påkallas av hänsyn lill vissa i paragrafen uppräknade inlressen. Dessa inlressen eller s, k, sekreiessgrunder är rikets säkerhet och dess förhållande lill främmande makt, myndighets verksamhel för inspektion, kontroll och annan tillsyn, brotts förekommande och beivrande, skydd för statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse, privatlivets helgd, personlig säkerhet, anständighet och sedlighet,

I 1 ij andra stycket föreskrivs au i en särskild lag skall noga angivas de fall, då enligl nyssnämnda grunder allmänna handlingar skall hållas hemliga. Denna särskilda lag är f n. 1937 års sekretesslag (SekrL).

Beträffande utlänningars lillgång lill allmänna handlingar finns i 14 kap. 5 tj andra slyckel TF den bestämmelsen all utlänning är likställd med svensk medborgare, såvitt annal ej följer av TF eller annan lag eller författning.

Offentlighets- och sekretesslagstlftningskommittén

OSK har utgått ifrån att offenilighetsprincipen skall komma till uttryck redan i första kapitlet i den nya grundlagen. Enligl massmedieutredningens förslag lill massmediegrundlag skall i I kap. 2 i; iredje stycket föreskrivas att varie svensk medborgare äger, när ej annal följer av massmediegrundlagen, fri tillgång till allmänna handlingar med rätt att offentliggöra dem i tryckt skrift, radio eller film,

OSK har därför i inledningen lill den första paragrafen i det särskilda grundlagskapitlei om allmänna handlingars offentlighet endast hänvisat lill den här återgivna regeln i första kapitlet. Härefter har OSK i en numrerad uppräkning angivit sekretessgrunderna.

Inskränkningar i rätten till fri lillgång till allmänna handlingar får enligl OSK:s förslag göras endasl av hänsyn lill

1. rikets säkerhet och förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation;

2. rikets centrala finans- och räntepolitik eller myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn;

3. intresset att förebygga och beivra brott;

4. det allmännas ekonomiska intresse; samt

5. enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet.

Den uppräkning av sekretessgrunder som innefattas i nuvarande 2 kap, 1 S TF har i dagens läge en mycket ringa styreffekt, säger OSK, Sekretesslagens beslämmelser, fortsätter kommittén, skall i princip inte gå utanför den ram som uppräkningen innebär och gör det i allmänhet ej heller, med

Prop. 1975/76:160 99

nedan nämnt undantag. Men dispositionen av sekretesslagen följer ej uppräkningen. Den fasta disposition som ursprungligen fanns har med tiden luckrats upp. Sekretessgrunderna har av OSK i förevarande paragraf grupperats om, och förslaget lill lag om allmänna handlingar (LAH) är disponerat härefter.

De ivå första punkterna har i sak oförändrade överförts från 2 kap, I ij TF. Den första punkten har dock formulerats om, varvid rikets förhållande till mellanfolklig organisation uttryckligen har nämnts,

1 andra punkten har, förutom vad som har överförts från TF, insatts en ny sekrelessgrund, nämligen "rikets centrala finans- och räntepolitik". I nuvarande 31 § sekretesslagen finns regler om sekretess till skydd för riksbankens verksamhel, vilka enligl OSK knappast är hell förenliga med i grundlagen givna begränsningar. Riksbankens behov av sekretess är nämligen, säker OSK, inie enbart grundat på hänsyn lill det allmännas ekonomiska intressen. Även intresset att banken skall kunna fullgöra sina åligganden på ränte- och valutapolitikens område spelar här in. Del är nödvändigt att vissa utredningar, beslut och åtgärder hålls hemliga främsl i samband med diskonlobesluten, köp och försäljning av obligationer, planering av kontrollåtgärder, tillstånd till obligationsemissioner, fastställande av likviditets- och kassakvoter saml upplagande av lån, särskill på den internationella marknaden. Därför behövs en ny sekrelessgrund. Genom det valda uttrycket "rikets centrala finans- och räntepolitik", torde de uppräknade åtgärderna täckas in samtidigt som det framgår, anför OSK, au någon utvidgning av den sekretess som har praktiserats enligl riksbankslagen inte är avsedd, OSK påpekar vidare alt den sekretess som här har berörts synes ha aktualitet även för regeringen, finansutskottet och riksgäldskontoret.

Den iredje punkten, "intresset all förebygga och beivra brott", innebär ingen nyhet i sak,

"Statens, menigheters och enskildas behöriga ekonomiska intresse" nämns i TF i eu sammanhang, men har i förslagel delats upp. Punkten 4 tar därför upp bara "del allmännas ekonomiska intresse". Avsikten är all detta begrepp skall täcka även kommunala samarbelsorgan, i den mån deärlagreglerade.

Punkten 5, "enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet" har enligl OSK utformats med tanke på alt den skall indnga alla personliga aspekter. Enskildas ekonomiska intresse går inte alltid att särskilja från enskildas personliga förhållanden, eller om man så vill, "personliga förhållanden i övrigt", framhåller kommittén. Ofta framstår de som två sidor av samma sak, vilka delvis sammanfaller. 1 SekrL behandlas trots detta enskildas personliga och ekonomiska intressen separat. I LAH har däremot alla regler som syftar till skydd för enskilda sammanförts under en rubrik. Inom sistnämnda grupp upptas dock renodlat "ekonomiska" och

Prop. 1975/76:160 100

renodlat "personliga" regler var för sig jämte en mellangrupp, som har inslag av båda dessa grunder.

Inom OSK har diskuterats, om det skulle vara lämpligt all utbyta orden "privatlivets helgd" mol det i datalagen använda uttrycket "personlig integritet". I debatten under senare år har sistnämnda uttryck kommit till flitig användning. Det torde dock enligt OSK allljämt vara obestämt till sin innebörd, och dess användning på dataområdet leder till all del inle främsl för tanken till enstaka ömtåliga uppgifter ulan snarare till ulnylljandel av omfattande mängder av i och för sig banal information. OSK har därför inte funnit tillräckliga skäl föreligga för en ändring av terminologin på denna punkt.

Någon motsvarighet till orden "anständighet och sedlighet" i nuvarande lydelse finns inte i förslagel. OSK ifrågasatte redan i delbeiänkandet (SOU 1972:47) Dala och integritet om något behov av en sådan regel kan anses föreligga utöver det som tillgodoses genom regler, som stöder sig på grunden "privatlivets helgd". Detta uttalande kritiserades av massmedieuirednigen, som ansåg att sekretessgrunderna borde harmoniera med rättegångsbalkens reglerom handläggning inom stängda dörrar, I de fall där sådan handläggning äger rum, i. ex. i våldtäkismål, är grunden emellertid enligl OSK:s mening snarare au domstolen vill ta hänsyn lill de inblandade, främsl målsäganden, än au domstolen beaktar eventuella vådor för den allmänna sedligheten i samhället. I SekrL finns inte någon bestämmelse, som bygger på denna sekrelessgrund. Däremot kan domstol vid tillämpning av 36 tj SekrL möjligen låta sig vägledas av ifrågavarande uttryck i TF. Grunden förefaller dock klart sakna självständig belydelse.

I I tj andra slyckel finns OSK:s motsvarighet till 2 kap, I ij andra slycket TF. Här föreskrivs all i särskild lag skall noga angivas de fall då allmänna handlingar dr hållas hemliga. Av den föreslagna bestämmelsen framgår vidare att regeringen får bemyndigas alt för viss regel i lagen inskränka tillämpligheten till viss eller vissa slalliga myndigheter eller lill handlingar i vissa ärenden.

Del är enligl OSK en självklarhet att de materiella sekretessbestämmelser som tas in i den särskilda lagen inte dr gå utanför den ram, som anges i grundlagen. Detta behöver inle särskill utsägas i lagtexten. I själva verket förhåller det sig emellertid i dag så att alla undantagen förvisso inte är noga angivna i SekrL. Som redan har framhållits, har inle heller de i 2 kap. 1 TF givna sekreiessgrunderna strikt följts. Följande paragrafer i SekrL är enbart ramparagrafer, nämligen 7,21, 26,27, 32 och 34 a tjj. Deras materiella innehåll återfinns över huvud taget inte i lag ulan i civilförvaltningens sekrelesskungörelse. Delsamma gäller 4 j SekrL. Dess närmare innehåll återfinns i försvarets sex (eller sju, om kartsekretessbrevet inräknas) sekrelesskungörelser. I dessa återfinns för övrigt ett par bestämmelser, som grundar sig på 7 och 21 ti§ SekrL. 31 § SekrL hänvisar enbart till lagen

Prop. 1975/76:160 101

(1934:437) för Sveriges riksbank. Även mol denna bestämmelse kan sålunda enligt OSK befogade anmärkningar riktas såvitt gäller dess formella grundlagsenlighet.

Vid behandlingen av den paragraf i LAH, vilken är avsedd att ersätta 21 S SekrL (om myndighels utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet) har OSK kommit lill den uppfattningen att en förordning som motsvarar 2 S civilförvaltningens sekretesskungörelse inte kan undvaras. I förevarande paragraf har därför en dylik förordning givits stöd i grundlag. Detsamma gäller, uttalar OSK, den förordning som är avsedd all ersätta 19 a § SekrL. Regeringen bemyndigas därför att inskränka sekretessen lill att avse viss eller vissa statliga myndigheter eller handlingar i vissa ärenden. Stöd för denna åtgärd finns enligt OSK i 2 kap. 4 ij RF.

R em issy 11 rande na Första stycket

Några remissinstanser tar upp frågan om alla de föreslagna sekretessreglerna i lagen om allmänna handlingar har täckning i paragrafens uppräkning av sekretessgrunder.

Det är enligt tysinadspliktskoinmlltén knappast träffande alt motivera sekretessen kring straffregister, polisregister m. m. (36 tj LAH) med hänsyn lill "privatlivets helgd". Att någon har dömts för brott eller misstankes för broll är ett förhållande som knappast kan hänföras till privatlivet. Motivet bör i stället sökas i all utlämnande kan befaras leda lill att den registrerade utsattes för andras missaktning e. d. - Något liknande kan sägas om sekretessen enligt 38 tj LAH. - Det är vidare, fortsätter lyslnadspliklskom-mittén, svårt au se alt regeln i 39 § LAH om hemlighållande för del fall alt utlämnande kan befaras föranleda all ändamålet med (kriminal-)värden motverkas kan stödjas på regeln om privatlivels helgd. Systematiskt sett har denna beslämmelse närmare samband med 6-10 tjij LAH, och del kan möjligen hävdas att sekretessen är motiverad av hänsyn till intresset all förebygga och beivra broll. Bestämmelsen är emellertid i så fall icke rätt placerad,-Regeln i 41 tj LAH om hemlighållande fördel fall att utlämnande kan befaras föranleda att någon utsätts för våld faller väl in under orden i grundlagsregeln om "enskilds personliga säkerhet". Delta kan däremot knappast sägas om fortsättningen "annat allvarligt men". Här åsyftas uppenbarligen även sådana repressalier som inte innebär angrepp på någons personliga säkerhet. Självfallet kan denna sekretess inte heller stödjas på hänsyn lill privatlivets helgd, - Del sekretesskäl som i 42 tj ullryckes så att det finns grundad anledning antaga att utlämnande skulle motverka ändamålet med vården har, i vari fall såvitt sekretessen skall kunna upprätthållas mol den sjuke själv (52 ;j), ingenting all göra med privatlivels helgd och kan knappast heller motiveras med hänsyn till dennes personliga säkerhet. Kom-

Prop. 1975/76:160 102

mitten instämmer i OSK:s uttalande all det är fel alt se uppräkningen i grundlag av sekretessgrunder som en tom principdeklaralion (s. 90), En sådan uppräkning innebär enligt vanliga tolkningsprinciper au sekretessens yttersta gränser utstakas. För att varie tvekan om sekretessbestämmelsernas grundlagsenlighet skall förebyggas är det därför av vikt att uppräkningen utarbetas med slor omsorg. Tystnadspliktskommiltén vill för sin del hävda att i varje fall punkt 5 i den nuvarande uppräkningen inte säger vad som måste sägas, om LAH skall få den föreslagna utformningen. Kommittén föreslår att punkten får följande formulering: "enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd eller behovet alt skydda enskild mot övergrepp, andras missaktning eller annal allvarligt men".

Staiistiska centralbyrån (SCB) förklarar att den i LAH föreslagna regeln om siaiisliksekretessen huvudsakligen bygger på två grunder, nämligen hänsynen till enskilds ekonomiska intresse och hänsynen lill privatlivets helgd. Inom ramen för dessa grunder kan även, enligt OSK, vederböriig hänsyn lill slatisiikinlressei tas. SCB säger sig emellertid efter ingående överväganden ha kommit lill den slutsatsen att ett grundläggande villkor för att framgent kunna bedriva en tillfredsställande statistikproduktion, vilken i sin lur bygger på ell fullständigt sekretesskydd, är att hänsynen lill statistikproduktionen, dvs, lill dess ostörda gång och till statistikkvaliteten, blir en självständig sekrelessgrund i yltrandefriheisgrundlagen. Införandet av en dylik sekrelessgrund skulle genom legala, psykologiska och andra faktorer medverka till en avsevärd förbättring av statistikproduktionens villkor. Enligl SCB:s uppfattning finns del påtaglig anledning hävda att man, utan all ha siaiistikprodukiionen som en självständig sekrelessgrund, bygger vissa regler i LAH på en fiktion som kan vara vansklig att upprätthålla i praktiken. Skyddsbehovet av statistikproduktionen har en större bredd och ett större djup än det direkta skyddet åt berörda enskilda, utan alt för den skull på något sätt konkurrera med eller förringa det senare skydds-intresset. Det här framförda kravet sägs väsentligen bygga på SCB:s erfarenheter av konkreta fall av prövning av ullämnandeärenden; ofta har det då framställ som uppenbart att riskerna för skada för den berörda personen i ett enskilt fall kunde bedömas som mycket små för att inle säga praktiskt obefintliga, samtidigt som det framstått som lika uppenbart alt ett beslut om utlämnande kunde leda lill myckel allvarliga skador för den framtida statistikproduktionen, SCB kan inte heller finna något skäl som talar emot att en särskild sekrelessgrund införs för hänsynen till siatistik-produktionen. Det skäl som skulle ligga närmast lill hands mot införande av en dylik grund vore den principiella begränsning av offentlighetsgrundsatsen som denna leder lill. Den motivering som OSK ger till offentlighetsprincipen, närmast ae Kontrollmöjligheter av myndigheternas verksamhet som allmänheten bör ha, har enligt SCB inte avseende på det material som ingår i en statistisk produktionsprocess. Detta återspeglas också i de nu-

Prop. 1975/76:160 '03

varande och föreslagna reglerna för siaiisliksekretessen.

Också länsstyrelsen i Jönköpings län anser all siaiisliksekretessen endasl med tvekan kan anses ha täckning bland de föreslagna sekreiessgrunderna.

Frågan om en ny sekrelessgrund avseende naturskyddsintressen diskuteras av några inslanser.

Regeringsrätten erinrar om all frågan har överiämnals till OSK men alt den inte närmare har beröns i betänkandet. Naturvårdsverket framhåller alt uppgifterom förekomsten av särskilt skyddsvärda objekt aren förutsättning för ati myndigheter som har alt ta slällning lill frågor som berör olika typer av markutnyttjande skall kunna utföra ett meningsfullt arbeie. Verket nämner vidare all del under senare år har förekommit ålskilliga fall av äggplundring, tagande av rovfågelungar och illegal jakt vid vissa rovdjurs lyor. Avslöjandet av dessa förhållanden har aktualiserat risken för missbruk av de uppgifter på förevarande område som finns samlade hos nalurvårdsmyn-digheterna, Enligl verket kan avsaknaden av sekretessbestämmelser medverka lill att del allmännas verksamhet lill skydd för djuriivel brister i effektivitet. Detsamma gäller i fråga om intresset av att skydda växtlivet. Verket finner det därför motiverat att frågan om en ny sekrelessgrund -intresset att skydda växt- och djuriivel - blir föremål för en närmare ulredning. Liknande synpunkter framförs av Svenska naturskyddsföreningen och av naturhistoriska riksmuseet.

Flera remissinstanser har yttrat sig över kommitténs förslag att utvidga de nu gällande sekreiessgrunderna med bestämmelsen att inskränkningar i handlingsoffentligheten dr göras av hänsyn till rikets centrala finans- och räntepolitik. Regeringsrätten, Svea hovrätt. JO, LandsilngslÖrbundet och Pressens samarbeisnämnd tillstyrker förslaget i denna del.

Svenska sparbanksföreningen förklarar att det i och för sig föreligger ett behov av den föreslagna nya sekretessgrunden men anser att det ligger i farans riktning att stadgandets tillämpningsområde - oavsett OSK:s uttalande i specialmotiveringen - kan komma att utsträckas alltför långt.

Eu par remissinstanser kritiserar den närmare utformningen av den föreslagna sekretessgrunden. Fullmäktige I riksbanken framhåller att utredningen genom denna avser all ge sekretess åt diskontobesluten, köp och försäljning av obligationer, planering av kontrollåtgärder, tillstånd till obligationsemissioner, fastställande av likviditets- och kassakvoter samt upptagande av lån särskill på den internationella marknaden. Härtill kan enligt fullmäktige fogas valutahandel och valutaplaceringar som också måsle ges sekretesskydd. Det är emellenid, fortsätter fullmäktige, fel alt som OSK sammanfatta de angivna aktivitelerna i termen "räntepolitik". En godtagbar benämning härför synes vara "penningpolitik", ett uttryck som även om det kan kritiseras från teoretiska utgångspunkter har vunnit burskap i lagspråket. Fullmäktige hänvisar i detta sammanhang till 1 ij valulalagen

Prop. 1975/76:160 104

(1939:350) i dess lydelse före den Ijuli 1974. Riksbankens valutatransaktioner torde åter kunna sammanfattas under beteckningen "valutapolitik". Stadgandet bör därför enligt fullmäktige i nu aktuell del lyda: "rikets centrala finans-, penning- och valutapolitik eller etc". Liknande synpunkter framförs av Svenska bankföreningen.

Svea hovrätt anser att det skulle vara till fördel om en mera preciserad lydelse kunde avfattas i stället för uttrycket det allmännas ekonomiska intresse.

Sekretessgrunden hä nsy n till privatlivels helgd behandlas i några yttranden.

På de skäl OSK anför anser daiainspekiionen del vara riktigt all göra skillnad mellan uttrycken "privatlivets helgd" och "personlig integritet". Det är enligl inspektionen ingalunda ovanligt att föreskrift av innebörd alt uppgiftslämnande begränsas med stöd av datalagen kan ges till skydd för personlig integritet medan sekretess för privatlivets helgd i motsvarande siluation inte skulle råda.

Kritiska mot förslaget i denna del är däremot Svea hovrätt, datamaskin-centralen för administrativ dalabehandling (DAFA), riksrevisionsverket och Svenska bankföreningen. Svea hovrätt. DAFA och Svenska bankföreningen anser att uttrycket personlig integritet är att föredra. Det synes enligt hovrätten realistiskt att anta att just hänsynen till den personliga integriteten kommer att få en alll slörre betydelse i de framtida diskussionerna på delta område, Enligl DAFA är uUryckel personlig integritet förmodligen mindre svårförståeligt för gemene man än det ålderdomliga uttrycket privatlivets helgd Riksrevisionsverkel anser att ordet helgd är föråldrat och därför bör utgä Enligl verket är vidare uttrycket privatlivet inle helt adekvat, efiersom de i LAH avses omfatta även enskildas förhållanden lill myndigheter. De om råden som behöver skyddas är inte alllid privata i ordets egentliga mening Ordet "personlighet" - som i juridisk doktrin även används i sammansätt ningar som personlighelsrätt, personlighetsskydd m. m. återger bätlre vad som här egentligen avses. Verket föreslår därför all punkten 5 får följande lydelse: "enskilds personlighet, säkerhet och ekonomiska intresse".

Svea hovrätt föreslår alt grunden personlig säkerhet utgår Den får anses ingå i den sekrelessgrund som las upp i punkt 3 - intresset alt förebygga och beivra brott - och i den av hovrätten föreslagna grunden personlig integritet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att punkt 5 i uppräkningen av sekretessgrunder knappast är tillfredsställande avfattad men medger all det är svårt att finna en fullt lämplig och uttömmande lydelse av denna punkt. Hovrätten föreslår att den avfattas "det tillböriiga skyddet för enskilds ekonomiska och personliga förhållanden".

Några remissinsianser har tagit upp frågor av närmast redaktionell karaktär.

Prop. 1975/76:160 '05

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar alt den fria tillgången till allmänna handlingar i TF är helt självständig. Den gäller utan att något motiv behöver redovisas. Detta förhållande blir enligl hovrätten inle lika tydligt angivet, om man på föreslaget sätl fiytlar bort första meningen ur paragrafen och placerar in denna med ändrad avfattning i 1 kap, 2 ij iredje stycket. Att täcka över del sår som därvid uppkommer i paragrafen med en hänvisning till nämnda lagrum är full. Hovrätten föreslår att första meningen i paragrafens gällande lydelse behålles oförändrad. Hovrätten påpekar vidare all första styckei I. av språkliga skäl bör lyda "rikels säkerhet och dess förhållande till.. ".

ÖB påpekar att ordet "och" som sammanbindning av de olika sekrelessinlressena bör bytas ul mol "eller", eftersom man annars dr den uppfattningen att t.ex. en inskränkning enligl punkt I skall vara grundad på ett gemensamt intresse på grund av hänsyn lill såväl rikets säkerhet som förhållande lill annan stat.

I vissa yttranden förordas en omkastning av sekretessgrunderna i punkt 5. Enligt regeringsrätten borde, i kongruens med ordningsföljden mellan de skyddsvärda allmänna intressena, personlig säkerhet sättas försl, därpå privatlivets helgd och sist de ekonomiska intressena. Man skulle därmed också vinna en ordningsföljd som bättre speglar nutida värdering av skyddsintressena. Regeringsrätten framhålleratl en sådan ändring innebär all också LAH måste disponeras om. Också DAFA framhåller att ordningsföljden inte avspeglar dagens samhällssyn. Enligt DAFA bör punkten lyda: "personlig integritet, enskilds personliga säkerhet och enskilds ekonomiska intresse". All också riksrevisionsverket förordar en omkastning av de olika sekrelessinlressena framgår av det föregående. Den av verket förordade ordningsföljden sägs avspegla dagens samhällssyn.

Andra stycket

Regeringsrätten nämner att förslagel bibehåller kravet att sekrelessfallen skall anges "i särskild lag" saml framhåller all delta uttryck har ansetts innebära all alla sekretessbestämmelser skall sammanföras till en lag och att de inte får spridas ul i olika lagar. Regeringsrälien anser del värdefullt att detta krav fasthålls för framliden.

Utformningen av bemyndigandet i slyckeis sista mening har uppmärksammals av några inslanser,

Tystnadspliktskommiltén framhåller att meningen har fått en avfattning som inte går väl ihop med 21 tj LAH. Denna bestämmelse innebär inte alt regeringen bemyndigas all inskränka lillämpligheien av den där stadgade sekretessen utan att regeringen bemyndigasait bestämma inom vilka myndigheter eller i vilka ärenden sekretessen skall gälla, Tystnadspliktskommiltén föreslår all meningen byls ul mol ett iredje siycke vari sägs all regeringen genom den i andra slyckel nämnda lagen får bemyndigas all bestamma

Prop. 1975/76:160 106

inom vilka myndigheter eller i vilka lyper av ärenden bestämmelse i lagen skall vara tillämplig. Också Juridiska fakiulieten vid Stockholms universitet pekar på den av tysinadspliklskommiuén nämnda molsättningen mellan grundlagssiadgandel och 21 tj LAH. Enligt fakulteten täcks inte heller de bemyndiganden som regeringen ges i 8 tj första slycket och i 38 tj förslå slyckel LAH av del föreslagna grundlagssiadgandel,

JO ullalar sig utförligt i frågan. Enligl JO bör den föreslagna bestämmelsen läsas mol bakgrund av 8 kap, 7 ij iredje slycket regeringsformen som föreskriver alt bemyndigande lill regeringen i lag att genom förordning meddela föreskrifier inte medför rätt för regeringen au meddela föreskrifter som i annal än vissa särskilt uppräknade hänseenden begränsar någon av de fri- och rältigheter som enligt 2 kap. 1-3 ijtJ tillkommer svensk medborgare. Beträffande rätten alt ta del av allmän handling förklaras i 2 kap, 4 tj all vad som är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen skall gälla och all föreskrifter som i övrigi närmare utformar de fri- och rättigheter och det skydd som avses i 1-3 tjij skall beslutas i den ordning som föreskrivs i 8 kap. Det föreslagna andra slyckel i 5 kap, I ij förslaget till ytlrandefrihetsgrundlag synes därför enligl JO naturligen inte böra skrivas på annal sätt än som skett. Regeringen bör inle i lag bemyndigas att meddela föreskrifter om sekretess som sträcker sig längre än en bestämmelse i en lag om allmänna handlingar och därigenom ytterligare begränsar medborgares rält att ta del av allmän handling, Däremoi bör regeringen kunna bemyndigas att meddela föreskrifter som delvis, ja t, o, m. hell, sätter en i en lag om allmänna handlingar meddelad sekretessbestämmelse ur spel. JO har därför i och för sig intet all invända mol vad som föreslagits men ifrågasätter om del skall vara nödvändigt all skriva mer än all regeringen får bemyndigas alt för viss regel i lagen inskränka tillämpligheten. En förulsällning föratt förslaget skall kunna godtas måsle emellertid vara alt på de slällen i en lag om allmänna handlingar, där sådant bemyndigande som nu sagts för regeringen blir aktuellt, lagtexten utformas strikt i enlighet med de grundlagsgivna förutsättningar som tänks skola gälla. Delta har enligt JO inte i allo iakttagils. I 21 ij LAH sägs t. ex. all handling, som rör siatlig utredning, kontroll och stödverksamhet med avseende på näringslivet och som inkommit till eller upprättats hos myndighei som regeringen bestämmer skall hållas hemlig under vissa förutsättningar. Det innebär enligt ordalagen att regeringen bemyndigas införa sekretess för handlingar hos vissa myndigheter, något som enligt vad förut sagts regeringen inte bör kunna bemyndigas att göra. Bestämmelsen synes i stället böra utformas som en generell regel om sekretess för handlingar av angivet slag med bemyndigande för regeringen att inskränka tillämpningen till vissa myndigheter eller föreskriva undanlag för vissa handlingar. Med det av JO redovisade synsättet fordras då också en grundlig omarbetning av förslaget till förordning med lillämpningsförieck-ning till 21 ij.

Prop. 1975/76:160 '07

Föredraganden

Liksom f n. bör offentlighetsprincipen slås fast inledningsvis i 2 kap, TF. Jag föreslår därför alt i 2 kap. / .s'' TF föreskrivs au lill främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning varie svensk medborgare skall ha rätt alt taga del av allmänna handlingar.

I fråga om innebörden av offentlighetsprincipen får jag hänvisa lill den allmänna motiveringen (avsnitt 7,1),

Grundlagsregleringen av utlännings tillgång lill allmänna handlingar finns i 14 kap, 5 tj andra slycket TF, där utlänning likställs med svensk medborgare, såvitt annal ej följer av TF eller annan lag eller författning. Utlännings tillgång till allmänna handlingar skiljer sig från svensk medborgares endast i fråga om vissa handlingar som anges i kartsekreiessförordningen (1975:372), Av dess 12 ij följeratl vissa allmänna handlingar inle får lämnas ut till utlänning eller utländsk juridisk person.

Enligl min mening är det naturligt att utlänningar har lillgång till allmänna handlingar i samma ulsträckning som svenska medborgare. En sådan likställdhet är en naturlig följd av strävandena att ge utlänningar samma rättigheter som svenskar. Den ligger också väl i linje med vad fri- och räi-tighetsutredningen har föreslagit beiräffande fri- och rältigheterna i allmänhel (SOU 1975:75), Enligl min mening bör ell lagkrav gälla för eventuella undanlag. Jag avser att återkomma med förslag av denna innebörd i den proposition med förslag till partiella ändringar i TF som jag inom kort kommer all anmäla.

12 >) departementsförslagel återfinns bestämmelserna om på vilka grunder statsmakterna får besluta om begränsningar i rätten alt ta del av allmänna handlingar, de s. k, sekreiessgrunderna, och om i vilken ordning sådana begränsande föreskrifter skall beslutas. Den form av begränsning som åsyftas i paragrafen är givetvis alt vissa handlingstyper inte får lämnas ut. Men med begränsande föreskrifter avses också sådana regler som innebär alt utlämnande dr ske med vissa förbehåll.

Första styckei

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen under 7.2 upptas i detta stycke de olika sekretessgrunderna. Enligt OSK har den uppräkning av sekretessgrunder som i dag finns i TF dålig styreffekt, OSK föreslår därför bl. a. att LAH skall disponeras efter direkl mönster av de i grundlagen iniagna sekretessgrunderna föratt sambandet tydligt skall framgå. Även jag finner denna uppläggning naturiig. I det förslag lill lag som skall ersätta nuvarande sekretesslag och som jag senare kommer au lägga fram avser jag därför alt i görligaste mån ta upp de särskilda sekretessbestämmelserna grupperade efler den sekrelessgrund de stöder sig på.

Jag övergår härefter lill att behandla de olika sekretessgrunderna.

Prop. 1975/76:160 '08

Enligt punkt 1 dr rätten all la del av allmänna handlingar begränsas om det är påkallat med hänsyn till rikels säkerhet eller dess förhållande lill annan stal eller mellanfolklig organisation. Bestämmelsen innebär den ändringen i förhållande lill gällande TF att förhållandet till mellanfolklig organisation nämns uttryckligen.

Punkt 2. Enligl OSK är riksbankens behov av sekretess inle enbart grundat på hänsyn lill det allmännas ekonomiska inlressen. Riksbanken behöver vidare hemlighålla vissa handlingar för alt kunna fullgöra sina åligganden på ränte- och valutapolitikens område. OSK föreslår därför en ny sekrelessgrund, "rikets centrala finans- och räntepolitik", Enligl kommittén synes den nya sekrelessgrunden ha aktualitet - utom för riksbanken - även för regeringen, finansutskottel och riksgäldskoniorel. Remissinstanserna har instämt i att en ny sekrelessgrund behövs för det angivna ändamålet. Fullmäktige i riksbanken och Svenska bankföreningen har emellertid kritiserat den närmare utformningen av sekrelessgrunden och föreslagit lydelsen "rikets centrala finans-, penning- och valutapolitik".

Även enligt min mening är det önskvärt att en särskild sekrelessgrund införs på förevarande område. De handlingar del här främsl gäller har av OSK angivits vara handlingar som rör diskontobeslul, köp och försäljning av obligationer, planering av kontrollåtgärder, tillstånd till obligationsemissioner, fastställande av likviditets- och kassakvoter saml upplagande av lån, särskilt på den internationella marknaden. Härtill kan enligt fullmäktige i riksbanken fogas handlingar angående valulahandel och valutaplaceringar. Jag ansluter mig till uppfattningen att det skall finnas möjlighet att föreskriva sekretesskydd för handlingar av det slag som jag nu har nämnt, 1 likhei med fullmäktige i riksbanken och Svenska bankföreningen anser jag att sekretessgrunden lämpligen kan beskrivas med begreppen "finanspolitik", "penningpolitik" och "valutapolitik". Punkt 2 har utformats i enlighel härmed.

Punkt 3. "myndighets verksamhel för inspektion, kontroll eller annan

tillsyn", innebar inte någon saklig nyhet.

Under punkt 4 nämns intresset alt förebygga eller beivra broll. Bestämmelsen innebär ingen ändring i sak,

1 punkt 5 har som sekrelessgrund införts "del allmännas ekonomiska intressen", som motsvarar den nuvarande regeln, såvitt den avser skydd för Slatens och menigheiers behöriga ekonomiska intresse.

Punkt 6. TF upptar f n, tre olika sekreiessgrunder som har avseende på enskilds förhållanden. Del är "skydd för enskildas behöriga ekonomiska intresse", "privatlivets helgd" och "personlig säkerhet", OSK har föreslagit all de nämnda grunderna sammanförs i en punkt, vilken lyder: "enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet". Utformningen syftar enligl OSK lill all fånga in alla personliga aspekler.

Som har framgåtl av den tidigare redogörelsen för remissyiirandena har

kritik i fiera hänseenden riktats mot utformningen av denna punkt. Tystnadspliktskommiltén har sålunda anfört bl, a, all det knappast är träffande ati motivera sekretessen kring kriminalregislret m. m. med hänsyn till "privatlivets helgd". Motivet för all inle lämna ul uppgifter om brott m. m. ur ett sådani register är snarare att ett utlämnande kan befaras leda till att den registrerade utsätts för andras missaktning e, d, - Flera remissinstanser anser au uttrycket "privatlivels helgd" är föråldrat.

Enligt min mening skulle det vara betänkligt om del på fiera punkter kunde ifrågasättas om föreslagna materiella sekretessregler har stöd i de här föreslagna sekretessgrunderna. För egen del föreslår jag i anslutning till ett förslag som har lämnats av hovrätten över Skåne och Blekinge att de vilt skiftande hänsynen lill olika personliga intressen som del här är fråga om sammanfattas i orden "skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden".

Punkt 7 innehåller en helt ny sekrelessgrund. Denna är au se moi följande bakgrund.

1 skrivelse till regeringen i januari 1974 hemställde Svenska naturskyddsföreningen om snara lagstiftningsåtgärder i syfte all möjliggöra hemlighållande av allmänna handlingar i samband med framställningar om åtgärder lill skydd för djur- och växtlivet med stöd av naturvårdslagen eller kungörelsen om lokala beslämmelser till skydd för djurlivet. Framställningen överlämnades lill OSK, som dock i sitt betänkande inte har redovisat några överväganden i anledning därav.

Flera remissinsianser har i sina yttranden beröri frågan om behovet av sekretess till skydd för djur- och växtliv, förutom Svenska naturskyddsföreningen främst naturvårdsverket och naturhistoriska riksmuseet. Naturskyddsföreningen och riksmuseet har uttalat sig klart för behovet av sekretessbestämmelser, medan naturvårdsverket begränsar sig lill all uttala att verket finner det motiverat att frågan om en ny sekrelessgrund- intresset alt skydda växt- och djuriivel - blir föremål för närmare ulredning.

Naturvården har som bekant på senare år ägnats stort intresse, både i den allmänna debatten och i lagstiftningsarbetet. Del har alltmer ansetts vara en angelägen uppgift för statsmakterna all dels söka åsladkomma en rimlig avvägning mellan de olika krav som dagens samhälle släller på naturen och dels se till att dess tillgångar också bevaras åt kommande generationer (prop. 1963:71 ang. riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten m, m,), 1 olika lagar och andra författningar, främst naturvårdslagen (1964:822), har beslämmelser getts som bygger på detta synsätt, Mark som tillhör kronan kan avsällas lill nationalpark och område, som bör särskill skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur,sin skönhet ellereljest märkliga beskaffenhet ellersom ärav belydelse för allmänhetens friluftsliv, kan förklaras som naturreservat. För nationalpark och naturreservat skall meddelas sådana föreskrifter, t.ex, till skydd för djur- och växtliv, som erfordras för alt ändamålet med parken resp.

Prop. 1975/76:160 110

reservatet skall tryggas. Sådana föreskrifier kan också i annal fall meddelas för viss växtart eller djurart enligt 14 ij naturvårdslagen. Är fara att växtart försvinner eller utsätts för plundring, får regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav bon-laga eller skada växt av den arten där den växer vill. Motsvarande bestämmelser om fridlysning av djurart finns i paragrafens andra siycke. Beträffande djur, vars dödande eller fångande är att hänföra till jakt eller fiske, gäller dock i slällel jaktstadgan (1938:279), fiskeristadgan (1954:607) m, fi, särskilda författningar. Vilda däggdjur och fåglar är t, ex, fridlysta enligt 1 ij jaktstadgan utom när allmän jakttid gäller för arten i fråga, Enligl na-lurvårdskungörelsen (1974:1028) kan länsstyrelse utöver fridlysning enligt jaktstadgan och skydd enligl naturvårdslagen meddela vissa förbud, t, ex. förbud att inom vissl område bortföra eller skada ägg, rom eller bo eller förbud att ofreda djur genom fotografering eller liknande åtgärder.

Av yttrandena från naturvårdsverket och övriga remissinstanser framgår au under senare år har förekommit ålskilliga fall av äggplundring, lagande av rovdgelungar och illegal jakt vid vissa rovdjurs lyor. Ägg av sällsynla fågelarter är speciellt värdefulla för samlare. Upplysningarom ovanliga djurs yngel- eller häckningsplatser har visserligen, såvitt man hittills känner till, hämtats från annat håll än från naiurvårdsmyndigheierna. Plundringsverksamheten har emellertid aktualiserat risken för missbruk av uppgifter hos dessa myndigheter. Denna risk har gjort ideella organisationer och enskilda personer obenägna att lämna uppgifter till myndigheterna om särskill skyddsvärda objekt. Detta kan i sin tur leda till alt del allmännas verksamhet till skydd för djuriivel brister i effektivitet. Härtill - och framför alll - kommer naturligtvis faran för alt myndigheternas uppgifter framdeles kan komma alt utnyUjas som ett direkl hjälpmedel vid äggplundring och liknande verksamhet. Enligt min mening måste man räkna med en sådan fara.

Med hänvisning lill del anförda förordar jag all en ny sekrelessgrund införs i TF. I praktiken synes olägenheterna med att en sekretessregel inte finns nu främsl ha visat sig beträffande djur. Jag anser emellertid alt det i förevarande sammanhang saknas anledning alt inle i grundlagsregeln möjliggöra skydd också för utrotningshotade växtarter. Som punkt 7 i förevarande paragraf bör därför anges att rätlen alt la del av allmänna handlingar dr begränsas om det är påkallat med hänsyn lill intresset att bevara djur- eller växtart.

Frågan om förslag lill en särskild sekretessregel till skydd för hotade djur-och växtarter avser jag alt återkomma till i samband med att förslag framläggs lill ny lag som skall ersätta sekretesslagen. Jag vill emellertid redan nu föruiskicka att en sådan sekretessregel bör avfattas så att den endasl träffar fall som jag har berört i det föregående, dvs. den skall motverka plundring och skövling av arter som riskerar att försvinna.

Hänsynen till "anständighet och sedlighet" behöver enligt OSK inle längre

Prop. 1975/76:160 III

tas upp som en särskild sekrelessgrund. Jag delar denna uppfattning,

1 remissyttrandet från staiistiska centralbyrån (SCB) säger sig SCB ha kommit lill den slutsatsen att ett grundläggande villkor för au framgent kunna bedriva en lillfredsslällande statistikproduktion är att hänsynen till statistikproduktionen, dvs. till dess ostörda gång och till stalistikkvalitelen. blir en självständig sekrelessgrund, Enligl SCB:s uppfallning finns del påtaglig anledning all hävda all man, ulan au ha siaiistikprodukiionen som en självständig sekrelessgrund, bygger vissa regler i LAH på en fiktion som kan vara vansklig alt upprätthålla i praktiken. Det framförda kravet sägs väsentligen bygga pä SCB:s erfarenheter av prövning av konkreta utlämnandeärenden; ofta har det då framstått som uppenbart att riskerna för skada för den berörda personen i ett enskilt fali kunde bedömas som myckel små för all inie säga praktiskt obefintliga, samtidigt som del har framstått som lika uppenbart att ett beslul om utlämnande kunde leda till mycket allvariiga skador för den framlida siaiistikprodukiionen, SCB säger sig inle heller finna något skäl som talar emot all en särskild sekrelessgrund införs för hänsynen lill statistikproduktionen. Den motivering som OSK ger till offentighetsprincipen, främst de kontrollmöjligheter av myndigheiernas verksamhel som allmänheten bör ha, har enligt SCB inte avseende på det material som ingår i en statistisk produktionsprocess,

OSK har inle föreslagit någon särskild sekrelessgrund lill skydd för statistikproduktionen. Den särskilda bestämmelsen till skydd för statistiksek-retessen i LAH som OSK föreslår bygger, säger kommittén, huvudsakligen på två grunder, nämligen hänsynen till enskilds ekonomiska intresse och hänsynen lill privatlivets helgd. Undanlagsvis kan även hänsynen lill enskilds personliga säkerhet bli aktuell som grund för sekretessen. Inom ramen för dessa grunder kan enligt OSK även vederbörlig hänsyn till statistikintresset tas.

Enligt min mening måste man vara mycket återhållsam när fråga uppkommer på att införa en ny sekrelessgrund. Som datainspektionen påpekar finns det från kontrollsynpunkt ett allmänt intresse av au medborgarna i princip har möjlighet alt få lillgång till del statistiska primärmaierialel. Jag är därför inte beredd att till skydd för statistikproduktionen föreslå införande av en egen sekrelessgrund, vilken skulle möjliggöra att alll statistiskt primärmaterial skulle kunna hemlighållas oavsett om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden genom utlämnande skulle röjas eller inte.

Andra slycket

Enligt gällande TF är del endasl riksdagen som får beslula om inskränkningar i rätten till fri lillgång till allmänna handlingar, 1 2 kap. 1 andra stycket TF föreskrivs au de fall, då allmänna handlingar enligl de tidigare i paragrafen angivna sekretessgrunderna skall hållas hemliga, skall noga

Prop. 1975/76:160 112

angivas i en särskild lag. OSK har i sitt förslag behållit kravet att de särskilda sekretessbestämmelserna skall noga angivas i en särskild lag. Kommittén har dock föreslagit det tillägget att regeringen i den särskilda lagen skall få bemyndigas alt för viss regel i lagen inskränka tillämpligheten till viss eller vissa statliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden. Som skäl härför anför OSK att man inte har funnit del ändamålsenligt att fullt ul avskaffa det nu rådande bruket att ge kompletterande sekretessföreskrifter i regeringsförfailningar, sekretesskungörelser.

Frågan vilken instans som skall besluta om sekretessregler m. m. har jag berört i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2). Som där närmare har utvecklats anser jag alt de materiella sekretessreglerna, vilka även framdeles i princip skall beslutas av riksdagen, skall ha sin plats i en särskild lag, en lag som ersätter nuvarande sekretesslag. 1 speciella undanlagsfall, t. ex. diir inle bara allmänhetens utan även andra myndigheters rätt au la del av allmänna handlingar av visst slag måste regleras ganska utförligt, bör sekretessregler få införas i annan lag än den särskilda lagen, om den senare innehåller en hänvisning lill den andra lagen. I enlighel med det sagda har lagtexten i 2 ij andra stycket första meningen formulerats så, alt begränsning av rätten all ta del av allmänna handlingar skall angivas noga i beslämmelse i en särskild lag eller, om så i vissl fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar,

I den allmänna motiveringen har jag vidare förordat att grundlagen tillåter riksdagen all i viss utsträckning överlåta ål regeringen all meddela föreskrifter av den typ som nu återfinns i sekretesskungörelserna. Ett sådani bemyndigande från riksdagen, vilket skall vara inlaget i resp. materiella lagbestämmelse om sekretess, bör innebära en befogenhet för regeringen all beslula endast föreskriflersom till sin typstår verkställighetsföreskrifterna niira. Gränserna för sekretessen i ett visst fall bör alltså i allt väsentligt finnas angivna redan i lagbestämmelsen och endast i något hänseende kunna fyllas ul genom förordning. 1 2 tj andra stycket andra meningen har i enlighel hiirmed föreskrivits att regeringen efter bemyndigande i bestämmelse, inlagen i den särskilda lagen eller i lag vartill denna lag hänvisar, får genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Den föreslagna bestämmelsen öppnar möjlighet för regeringen att t, ex, beiräffande en regel som den i 21 ij LAH, där de huvudsakliga förutsättningarna för sekretess anges i lag, bestämma vid vilka myndigheter den skall tillämpas. På motsvarande säu kan ibland andra kompletterande föreskrifter lämpligen bestämmas av regeringen. Den föreslagna regeln möjliggör också alt riksdagen, om della är mera ändamålsenligt, bemyndigar regeringen att inskränka tillämpningsområdet för en i övrigt närmare beskriven regel i sekretesslagen.

Den föreslagna delegationsregeln ger sålunda möjlighet för riksdagen all bemyndiga regeringen au beslula kompletterande föreskrifter till bestämmelser i lag om sekretess, oavsell om föreskrifterna formellt kan sägas utlösa

Prop. 1975/76:160 113

sekretess eller inskränka en redan rådande, I båda fallen gäller all del är riksdagen som, i den materiella sekreiessbeslämmelsen i lag vari bemyndigandet ges, lägger fast de viktigaste villkoren för sekretess. Regeringen får i bemyndigandet bara tilläggas befogenhet alt kompleitera lagregeln i någol avseende, 1, ex, besiämma inom vilken myndighei regeln skall vara tillämplig, vilka ärenden den skall gälla eller hur lång sekreiessliden skall vara.

Tredje slyckel

1 gällande sekretesslag uppställs i fiera beslämmelser som villkor för ui-lämnande av en annars hemlig handling alt en viss myndighei ger sill tillstånd lill ullämnandei, Enligl t, ex, 35 ij SekrL gäller f n, all vissa handlingar som har lillkommil för all begagnas vid kolleklivavialsförhandling, där myndighei är part, får ullämnas innan fem år har gått från handlingens datum, endasl om statens avtalsverk ger tillstånd lill utlämnande. Motsvarande reglering, dvs, all myndighels lillslånd krävs för all få ta del av en viss handling, finns bl. a. även i 5 ij första stycket, 6 och 33 tjij SekrL.

Enligt OSK är de angivna reglerna i SekrL egentligen grundlagssiridiga, eftersom föruisäitningarna för sekretess inte är noga angivna i lagen, OSK har i förslagel lill LAH, låt vara i mindre omfallning än i sekretesslagen, behållit motsvarigheter lill de angivna reglerna och har därför i grundlags-kapitlet (9 tj andra styckei) infört en regel, enligt vilken del är tillåtet för lagstiftaren att i den särskilda sekretesslagen uppställa såsom villkor för utlämnande av hemlig handling att tillstånd ges av en viss myndighet.

För egen del har jag som framgår av avsnittet 7.2 i den allmänna motiveringen funnit att tekniken att uppställa tillstånd från viss myndighei som villkor för utlämnande av en annars hemlig handling i princip är betänklig, eftersom den öppnar möjlighet att överlåta åt viss myndighei att genom rent skönsmässiga bedömningar besiämma handlingsoffentlighetens omfattning på vissl område, 1 departementsförslagel har därför någon motsvarighet lill OSK:s förslag inte tagits upp. För vissa särpräglade fall kan emellertid, som jag också har nämnt tidigare, konstruktionen med särskill tillstånd för utlämnande vara ändamålsenlig. 1 dessa fall bör dock endasl riksdagen eller regeringen kunna vara tillståndsgivande myndighet,

I enlighet härmed ges i iredje styckei möjlighet att utforma en sekretessbestämmelse i den särskilda lagen eller i annan lag som denna hänvisar till på det sättet att utlämnandet av en viss handling görs beroende av att riksdagen eller regeringen ger sitt tillstånd. Redan praktiska skäl talar, som jag har nämnt i den allmänna motiveringen, för all denna undan-lagsmöjlighei kommer att ulnyltias sällan i lagstiftningen,

I iredje slycket medges sålunda au en sekretessbestämmelse utformas på ell vissl säu. Det ger däremot inle befogenhet för t.ex, regeringen au ge dispens vid tillämpningen av sekretessregler i allmänhet. En sådan be-

8 Riksda.ven 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 114

fogenhet tillkommer enligl sekreiesslagen f n, - förulom regeringen - i vissa ärenden även riksdagen och andra beslutande församlingar och denna befogenhet har inte ansetts kräva uttryckligt stöd i TF. Jag anser sålunda att en liknande dispensregel bör kunna tas upp i den lag som skall ersätta sekretesslagen utan att detta särskill anges i TF.

1 denna paragraf definieras begreppel allmän handling. Därvid ges särskilda beslämmelser i fråga om lekniska upplagningar. Beiräffande dessa beslämmelser hänvisas i första hand lill den allmänna motiveringen, avsnillen 6 och 7,3.

Gällande rätt

Offentlighetsprincipen enligt TF är knuten lill begreppet "allmän handling",

Begreppel handling definieras inle i TF, Del torde åsyfta dokument av alla slag, Enligl 2 kap, 2 tj andra slyckel TF skall vad som i kapitlet sägs om handling avse även karta, ritning eller bild, Enligl en föreskrift som lades till andra styckei genom beslut åren 1973-1974 skall kapitlets bestämmelser om handling tillämpas också på upptagning för automatisk databehandling eller annan upptagning som kan läsas eller avlyssnas endasl med lekniskt hjälpmedel.

En handling är enligt 2 ij första styckei TF allmän om den förvaras hos Stats- eller kommunalmyndighet, vare sig den har inkommit till myndigheten eller blivit upprättad där. Avgörande för en handlings karaktär av allmän är alltså inte om dess innehåll rör allmänna angelägenheter. 1 2 tj tredje stycket ges en kompletterande bestämmelse om tekniska upptagningar. I stycket sägs att sådan upptagning skall anses förvarad hos myndighet även i fall då den har kommii in till eller upprättats hos annan än myndighet, förutsatt att del är myndighei som förfogar över upptagningen,

öflénlligheis- och sekretesslagstiftningskommUtén

Enligt 3 ij första stycket i OSK:s förslag lill grundlagskapiiel skall med allmän handling förslås hos myndighet förvarad framställning i skrift eller bild samt upplagning, som kan läsas eller avlyssnas endast med lekniskt hjälpmedel, sedan handlingen har inkommil lill eller upprättats hos myndigheten, 1 andra stycket upptas den tidigare behandlade bestämmelsen om när ADB-upptagning skall anses förvarad hos myndighet. Bestämmelsen anknyter till myndighetens rätt att förfoga över upptagningen.

I sin kommentar till 3 ij uttalar OSK att begreppet handling inte definieras i lagtexten. En naturlig definition är dock enligl utredningen att handling

Prop. 1975/76:160 115

är en fysisk företeelse, som ar bärare av i viss form fixerad information. OSK påpekar att karta och ritning, som f n, nämns särskill i lagtexten, innefattas i orden "framställning i skrift eller bild", likaså mikrofiche (en form av mikrofilm).

Remissyiirandena Första slyckel

Regeringsrälien lar upp frågan om vilka slag av informaiion som bör omfattas av offentlighets- och sekretesslagstiftningen och nämner därvid au tankar i olika sammanhang har framförts om att all informaiion såväl muntlig som skriftlig skulle om-fallas av denna lagstiftning. Med en sådan utvidgning skulle, fonsäller regeringsrätten, t.ex. tyslnadspliktsproblemen kunna lösas på ett naturligt sätt. Skillnaden mellan muntlig och skriftlig information är emellertid i praktiken stor. Lagstiftningen bör därför enl igt regeringsrätten även framgent begränsas till handlingar.

Begreppet handling diskuteras av några remissinstanser.

Regeringsrälien erinrar om alt begreppet handling i den föreslagna lagstiftningen brukas i en alldeles särskild belydelse som avviker från den som det har i vanligt språkbruk där del betyder "dokument". Som framgår av definitionen i 3 ij länkes "handling" vara dels varie föremål med en framställning i skrift eller bild som har främst informativt ändamål, oavsell arten av del material varpå framställningen är anbragt, dels upplagning som för att läsas eller avlyssnas kräver särskilt tekniskl hjälpmedel. Framställningen kan sålunda, fortsätier regeringsrätten, förekomma på papper, vilket torde vara det vanliga, men kan också finnas på i. ex. väv, trä eller metall, allt föruisail au framställningen är del huvudsakliga och icke del använda materialet. Från rena konstverk avgränsas handlingarna genom att deras huvudsyfte är alt förmedla information eller meningsintryck och ej rent estetiska intryck. Samma distinktion torde d göras beträffande upplagningar. Tonband och grammofonskivor, vilkas huvudsakliga ändamål är au förmedla ett konstnärligt budskap och icke information eller liknande blir ej all anse som handling och faller uianför förevarande lagstiftning. Enligl regeringsrätten bör de gränsdragningsproblem som föreligger härvidlag inte vara mera svårlösta än andra sådana problem,

JO erinrar om all begreppet handling inte är definierat i gällande lagstiftning, dock alt i 2 kap, 2 tj TF förklaras alt vad som sägs om handling även skall avse kana, ritning eller bild. JO återger härefter OSK:s siåndpunki all en naturiig definition av begreppel är att del är en fysisk företeelse som är bärare av i viss form fixerad information. JO förklarar all han själv brukar åberopa den internationella definition av dokument som går ul på att dokument är varie fysiskt medium som är bärare av information. OSK

Prop. 1975/76:160 116

föreslår nu en definition som vänder upp och ner på del hillilis tillämpade beiraklelsesällel. Med handling skall enligl OSK:s förslag i första rummet förstås en framställning i skrift eller bild. Själva informationen har alltså ställts i fokus och det fysiska mediet som bär densamma nämns över huvud laget inle. Budskapet blir mediet. Del ligger enligt JO myckel häri. Rent eiymologiskl är en handling en föreieelse som handlar om något, Ell blankt pappersark är ingen handling. Del blir del försl genom att någoi skrivs eller tecknas därpå. Emellenid blir del. fortsälier JO, för tanken svårsmäll och rent praktiskl främmande att se själva informationen som sådan som en handling. Det finns inga fritt svävande skrifter eller bilder ulan de fysiska medier som bär dem utgör trots alll också konstitutiva delar i föreställningen om en handling. Ordet framställning synes ej heller JO särskilt väl vall med tanke på dess dubbelbetydelse (= ansökan, begäran etc), Informaiion är visseriigen ett främmande ord men det finns inte något bra svenskt ord som kan ersätta detta, JO vill därför förorda att ordei informaiion kommer lill användning i slällel för framställning. Vidare märks alt informaiion kan anbringas inte bara medelst skriviecken eller bild ulan också genom hålkortsslansning e.d. Sammanfattningsvis föreslär JO all handling definieras som "fysiskt föremål med genom skrift, andra tecken eller bild anbragt informaiion". - JO framhåller vidare att med handling enligt OSK:s förslag ocksä skall förstås upptagning, som kan läsas eller avlyssnas endasl med tekniskl hjälpmedel. Härunder kommer tydligen all falla såväl på gram-mofonskriva, ljudband e, d. inspelad information som information på datamedium. Ordet upptagning är enligl JO inie någoi hell lyckai uttryck. Hellre borde väljas "på elektroniskt medium lagrad informaiion, som kan läsas eller avlyssnas endast med tekniskt hjälpmedel".

Också DAFA lar upp del i handlingsbegreppet ingående begreppel upplagning. DAFA påpekar all OSK definierar begreppel upplagning för ADB som "uppgift som är lagrad å tekniskt medium eller som måste sammanställas från flera sådana media, om det fordras för alt den skall kunna uppfattas av människan". OSK har, fortsälier DAFA, i och med denna definition föredragit del abstrakta begreppel "uppgift" framför del konkreia "handling". Medan "handling" i de fiesia fall lorde vara klan och lydligi avgränsat är dock fråga om inle avgränsningen av vad som skall anses som en "uppgift" (= "handling") kan vålla bekymmer. Alt en uppgift om vem som bor på viss angiven adress är en "uppgift" i grundlagens mening är väl klart, men är uppgift om vilken som bor i ell kvarter eller kanske rent av i en stad au anse som en sådan "uppgift"? Vidare torde enligl DAFA gränsen mellan fiera "uppgifter", som ingår i en och samma dalabas, i vissa fall vara mycket svår aU dra. Eller annoriunda uttryckt, hur stark skall samhörigheten mellan olika uppgifter, lagrade på ell eller flera media, vara för all anses som "uppgift" i grundlagens mening? Denna oklarhet kan, enligl DAFA:s mening, medföra svårigheter för en myndighei att avgöra omfattningen av vad som begärts utlämnat och som också skall utlämnas.

Prop. 1975/76:160 117

Länsstyrelsen i Västerbottens län tar upp frågan om begreppel handling avser varie exemplar av en handling, Enligl länsstyrelsen råder här en besvärande otydlighet som av OSK har överlagils från gällande ratt.

Regeringsrätten påpekar all beslämmelserna i paragrafen innebär alt de allmänna handlingarna urskiljs inom kategorin handlingar. Huvudkriteriet iir att handlingen skall förvaras hos myndighei. Därmed uteslutes alla handlingar i enskild besinning. Men icke alla hos myndighei befintliga handlingar är allmänna. Deskall ha uppnåli en viss färdigheisgrad föratt bli allmänna. Lagstiftningen har icke behov av någon term för sådana "handlingar" hos myndighei som icke är allmänna. Regeringsrätten förklarar all den icke har någon erinran mol denna lernnnologi i och för sig, som överensstämmer med den nuvarande, men påpekar all den förorsakar vissa praktiska svårigheler. Ordet handling användes sålunda av praktiska skäl ofta i lexlen när man uppenbarligen avser "allmän handling". Om man 1, ex. i den föreslagna grundlagsiexten jämför 5-8 ijtj, i vilka ordet handling uigör första eller andra (i 8 ij) ordet i paragrafen, är det lydligi all ordet i 5 och 6 ijij betyder "handling" i dess vida bemärkelse medan ordel i 7 och 8 ijij belyder "allmän handling". När lermen handling förekommer i 9 ij förslå slyckel i ultrycket "begäran all få laga del av handling" måsle avses "handling" i vidare betydelse. Även frågan om den handling som begäres är allmän handling eller ej skall nämligen avgöras i della förfarande,

Enligl Svea hovrätt innebär den grundläggande regeln i förslå slyckel om begreppel allmän handling en förbältring i förhållande lill gällande regel. Hell undgår emellenid OSK enligt hovrätten inte själv den krilik som med rätta riktas mol den nuvarande bestämmelsen. En handling kan givelvis inte anses förvarad innan den vare sig inkommil till eller upprättats hos myndighelen, Svårighelen all finna en språkligt och logiskt hell tillfredsställande avfattning sammanhänger med all OSK sökl ansluta så nära som möjligt lill det nuvarande regelsystemet, Enligl hovrätten aren möjlig lösning alt inleda stadgandet med orden "Med allmän handling förslås, med de begränsningar som anges i 4-6 ijij, varie hos myndighei förvarad" saml utesluta den avslutande bisatsen "sedan , . , myndighelen".

Också hovrätten över Skåne oeh Blekinge berör den språkliga utformningen av bestämmelsen, Enligl hovrälien innebär omskrivningen i förhållande till gällande lydelse inle någon förbällring. Ordel "alla" som kommittén hänger upp sig på i den nuvarande lexlen får enligl hovrätten sin förklaring av tidigare diskussion om offentlighetsprincipens utsträckning. Läsningen av detta ord befriar naturiigtvis inte någon från au ta del av övriga paragrafer i kapitlet. Den föreslagna texten gör, säger hovrälien vidare, med tanke på au handling icke kan förvaras hos myndighei innan den antingen har kommii in dii eller upprättals där, ett kryptiskt intryck. Hovrätten förklarar att den avstyrker ändringen ulan all dock göra någon invändning mol alt begreppel förfogande definieras,

Länsslyrelsen i Västerbottens län påpekar all del för den tillämpande myn-

Prop. 1975/76:160 118

dighelen alltid är svårt all för allmänheten och berörd personal klargöra skillnaden mellan handling, allmän och enskild handling, offentlig handling och hemlig handling, arbetspapper och upprättad handling, Länsslyrelsen anser del emellertid lämpligasl all den nuvarande begreppsapparalen bibehålls irois all den är svårhanterlig och ibland känns onaturlig. Men de begrepp som används måsle användas konsekvent, Länsslyrelsen påpekar - i överensstämmelse med vad som sägs i regeringsrättens ovan återgivna uttalande - att distinktionen mellan begreppen handling och allmän handling inte är genomförd i grundlagsförslaget.

Också ÖB tar upp frågan om de svårigheter som sammanhänger med den använda terminologin, ÖB föreslår att första slyckel skall kompleiieras med en mening av följande innehåll: "Allmän handling är offentiig eller kan av myndighei hållas hemlig," Som grund för förslagel anför ÖB all del erfarenhetsmässigt råder en utbredd begreppsförvirring i dessa frågor bland de tjänstemän som skall lillämpa den aktuella lagstiftningen.

Andrastycket

Som redan har nämnts under 6.5 ifrågasätter Svea hovrätt om inle stadgandet i andra stycket kan förenklas. Hovrätten föreslår följande lydelse: "Upptagning .,, myndighei, om myndighelen har befogenhet all överföra upptagningen till läsbar form". Härigenom skulle begreppel förfoga ulgå, liksom begreppen inkommen och uppräitad skulle ulgå ur första slycket enligl hovrättens förut framförda förslag. Del ligger enligl hovrätten en fördel i att så långt som möjligt undvika att införa begrepp av denna typ i den grundläggande bestämmelsen. Avgörande för om hovrättens förslag på förevarande punkt är antagban sägs främst vara hur man skall ställa sig till befogenhetsinskränkningar genom avtal. Enligl hovrättens under 6,5 återgivna mening är det föga tillfredsställande, att myndigheterna träffar avtal som tas över av grundlagssiadgandel. Del borde vara möjligt att i annan ordning reglera myndigheiernas befogenheter härvidlag. I så fall torde också den av hovrätten föreslagna, förenklade lydelsen av förevarande paragrafs andra siycke kunna godtas.

Datainspektionen påpekar au del enligl paragrafens första siycke, för au en handling - varmed förstås även ADB-upptagning - skall vara allmän, krävs all den är förvarad hos myndighei men också att den inkommil lill eller upprättats hos myndigheten. Emellertid kan enligt andra stycket en upptagning anses förvarad hos myndigheten utan att någonsin ha inkommil dil eller upprättats där,

Myndighelen kan exempelvis ha uppdragit ål enskilt subjekt, t.ex. en privat servicebyrå, att göra och förvara upptagningen. Även om i della fall upptagningen enligl andra slyckel anses förvarad hos myndighelen lill följd av förfoganderätten, är likväl inte del senare ledet i första slyckel uppfyllt: upptagningen är ju inte inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

Prop. 1975/76:160 119

För den språkliga logikens skull borde därför enligl inspektionen i andra styckei efter orden "anses förvarad hos" tillfogas "och inkommen lill". Alt detta problem uppmärksammats också av Juridiska fakuiwtcn vid Stockholms universitet framgår av avsnitl 6,5.

Riksrevisionsverket utlalar alt del inle av formuleringen i andra slyckel klart framgår vad som avses gälla i fråga om upptagnings offentlighet när några bestämmelser inte har meddelats och upptagningen fakliski finns hos enskilt förelag. Enligl verkets mening bör presumtion för offenllighei i della fall föreligga såvida inle annat är avtalat. Arbetsmarknadsstyrelsen återger uttalandet i OSK:s moliviexl (s, 96 och 97) all myndighet, om särskilda föreskrifter om befogenhet au överföra ADB-upplagning till läsbar form saknas, skall anses förfoga över sådan upptagning om den faktiskt finns hos myndighelen, såvida denna inle på grund av avtal är förhindrad all överföra den till läsbar form, Enligl arbetsmarknadsstyrelsen bör lagtexten kompletteras med en föreskrift av detta innehåll.

I denna del hänvisas i övrigi lill remissammanställningen i avsnitl 6.5.

Föredraganden

Som framgår av föregående paragrafer bör offentlighetsprincipen i TF liksom hittills gälla "allmänna handlingar". 1 3 ij anges vad som skall förstås med allmänna handlingar. Paragrafen kommer därigenom att beskriva ramen för offentlighetsprincipens tillämpning,

Enligl min mening främjas klarheten, om man i lagrummet försl definierar vad som skall förstås med handling och därefter anger när en handling skall anses allmän.

Enligt OSK:s förslag förslås med handUng en framställning i skrift eller bild eller en teknisk upptagning. Förslaget innebär att de tekniska upptagningarna, som f n, inte uttryckligen betecknas som handlingar i TF, inordnas under handlingsbegreppet. Som framgår av vad jag har yttrat i den allmänna motiveringen om den lagtekniska regleringen av ADB-upptagningar (avsnitt 7.3), ser jag detta som en fördel. Tekniken leder till att de tekniska upptagningarna faller under begreppet handling också i andra kapitel i TF än i 2 kap.

Den föreslagna definitionen av handling kritiseras i remissyttrandet från JO. JO framhåller i fråga om första ledet i beskrivningen all en legaldefinilion bör utgå från att en handling är ett fysiskt medium som är bärare av information. Till detta vill jag göra den kommentaren all del är riktigt alt offentligheisregleringen i TF inte skall omfatta all slags information utan endast sådan som är bunden till föremål av något slag. Å andra sidan är det väsentliga i offentlighetsgrundsaisen allmänhetens lillgång till själva informationen i myndigheternas besittning. Informationsbärarna som sådana är av underordnat intresse. Jag har i den allmänna motiveringen förordat en definition av begreppet upptagning som tar sikte på informationsinne-

Prop. 1975/76:160 120

hållel. Jag anser all i konsekvens härmed beskrivningen i TF av objektet för offenllighelsregleringen också i övrigi bör skjuta informationen i förgrunden, Della objekt skulle jag i allmänna ordalag vilja beskriva som information som är fixerad på något medium. Med hänsyn till det anförda ansluterjag mig i allt väsentligt lill OSK:s förslagom hurbegrepiiei handling bör anges i TF,

Definitionen av handlingarsom nämnts uppdelad i ivå led: framsiiillning i skrift eller bild och teknisk upplagning. Del förslå ledei omfallar ira-dilionella handlingar. Som regeringsrälien framhåller kan framställningen emellertid förekomma på annal än papper, l, ex. på väv, trä eller metall, föruisail au framsiällningen och inle maierialei ar del huvudsakliga. Till framslällning i skrift eller bild är att räkna framställning som kan uppfattas med ögal ulan tekniska hjälpmedel. Krävs normalt tekniskt hjälpmedel för all informationen skall kunna förslås, har man däremot all göra med en leknisk upplagning. Enligl denna definition är alliså mikrofiche en form av leknisk upptagning.

De lekniska upptagningarna definieras både i OSK.s förslag och i gällande rält som upptagningar som kan "läsas eller avlyssnas" endast med tekniskl hjälpmedel. Med en snäv tolkning utesluts härigenom en bildupplagning ulan text på t, ex, videogram. För att någon tvekan inte skall behöva råda om att också sådana upptagningar innefattas under begreppel handling i 2 kap. TF föreslår jag den jämkningen alt en leknisk upplagning anges som en upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annal säu uppfällas endasl med lekniskt hjälpmedel. - Frågan om hur en upplagning skall avgränsas i förhållande lill en annan har jag diskuterai i den allmänna motiveringen.

Regeringsrälien har i sitt remissylirande uiialai all handlingar enligt 2 kap, TF avgränsas från rena konslverk genom alt deras huvudsyfte är all förmedla informaiion och meningsinlryck och inle rent estetiska inlryck. Även om jag i princip kan ansluia mig lill della uttalande, vill jag framhålla all del kan vara vanskligt att dra en gräns av angivet slag, Endasl i uppenbara fall bör man med utgångspunkt i en sådan distinktion frånkänna en framsiiillning eller en upptagning egenskapen av handling i TF:s bemärkelse. Även framställningar och upplagningar som syftariill au förmedla ell konsinäriigt budskap blir sålunda all räkna lill "handlingar", om de har samband med myndighets uppgifter, i, ex, en tavla som åberopas som bevisning inför domstol. Behovet av distinktionen mellan handlingar av rent konstnärligt slag och sådana som förmedlar informaiion blir f ö. mindre, om man i enlighel med vad jag föreslår i 11 ij, från offenllighelsregleringen uiiryck-ligen undantar bl.a, handlingar som ingår i bibliotek saml ljud- och bild-upptagningar som har inköpts för arkiveringsändamål.

En remissinstans har ställt frågan huruvida ett datorprogram är all anse som en upptagning enligl grundlagen och därmed som handling, OSK har inte uuryckligen berört problemet i sitt belänkande. Kommittén föreslår

Prop. 1975/76:160 121

emellertid i lagen om allmänna handlingar en sekretessbestämmelse (9 iJ) lör datorprogram som galler hemlig ADB-upptagning, Del finns ingenting som tyder på alt kommittén har räknat med annal än att bestämmelsen skulle omfalla också daiorprogram som är maskinelli lagrai. Enligt min mening kan någon ivekan inte råda om all sådani program är en upplagning och därmed en handling enligl förevarande paragraf

Det grundläggande kriteriet för au en handling skall vara allmän bör i enlighel med vad som gäller nu vara del förhållandel all handlingen förvaras hos myndighei. Del är inte någon nödvändig förulsällning all handlingen berör allmänna angelägenheler. Inte heller spelar del primärt någon roll vem som kan anses vara ägare lill handlingen,

Enligl gällande TF är del emellertid inte eu lillräckligi villkor för all en handling skall anses allmän all den förvaras hos en myndighei. Del krävs dessulom att handlingen antingen är inkommen lill myndighelen eller upprättad där, Della lillägg får sin belydelse därigenom all ordel upprälia haren speciell, från vanligl språkbruk avvikande innebörd i TF. En handling kan enligl beslämmelser i TF myckel väl vara upprällad vid en senare tidpunkt än den, då handlingen faktiskt har blivit utskriven eller på annal säu framställd. I sak måsle en liknande ordning behållas också i fortsätlningen. Jag föreslår sålunda i 6 och 7 ijtj beslämmelser som anger den tidpunkt då en handling hos en myndighet skall bli allmänt tillgänglig. Den grundläggande regeln i 3 i? måste ta hänsyn lill dessa beslämmelser. Jag anser all begreppen "inkommen" och "upprällad" i fråga om handling är så vedertagna att de alhjämi bör användas för att utmärka den precisering och begränsning av offentlighetsprincipens tillämpning som följer av nämnda beslämmelser. Regeln i 3 tj bör emellertid ulformas så all del framgår all - främsl - ultrycket upprällad har en mera speciell innebörd än enligl vanligl språkbruk.

Jag föreslår med hänvisning lill del sagda all i 3 tj andra meningen anges att handling är allmän, om den förvaras hos myndighei och enligt 6 eller 7 i; är all anse som inkommen lill eller upprällad hos myndighelen,

I den mån en handling irois all den faller under den nu angivna beskrivningen bör vara undantagen från offenllighei. bör den i allmänhel las upp i en sekreiessbesiämmelse i lag. TF innehåller emellertid redan nu vissa föreskrifter som släller en handling vid sidan om 2 kap, TF genom all förklara all handlingen inie skall anses allmän. Dil hör i.ex, beslämmelserna i 2 kap. 4 ;j om minnesanieckningar. Som OSK:s förslag visar, finns allljämt eit behov av sådana undanlag för vissa särskilda kalegorier av handlingar. Jag har redan i den allmänna motiveringen berört upplagningar som en myndighei har om hand endasl för leknisk bearbeining eller teknisk lagring, I 9-11 ijj föreslår jag föreskrifter om vissa speciella slag av handlingar som inle skall anses vara allmänna. Jag har inte ansett del nödvändig! all i 3 tj uppta en hänvisning lill dessa föreskrifter. Jag vill tillägga all en handling, som förvaras hos en myndighei men som - kanske bara

Prop. 1975/76:160 122

tills vidare - inte ar allmän handling, inle ulan vidare kan jämställas med en allmän handling som skall hållas hemlig enligl en sekretessbestämmelse. Någon skyldighet för myndighei all lämna ul en icke allmän handling föreligger visserligen inie. Å andra sidan följer inle av handlingens status att myndigheten iir förhindrad all lämna ul den, Ell förbud mol utlämnande kan emellertid i vissa fall vara innefattat i en tystnadsplikt som åligger en tjänsteman eller följa av att förfoganderätt lill handlingen föreligger för någon Ulomsiående.

Av grundläggande belydelse för innebörden av begreppel allmän handling är givelvis hos vilka organ en handling förvärvar egenskap av allmän. Enligt 3 ij är del endasl handlingar hos mvndigliei som är allmänna. Frågan om en utsträckning av offentlighetsprincipen har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 7,1, Till myndighetsbegreppet återkommer jag i special-motiveringen lill 5 ij.

En handling skall enligt definitionen vara knuten till en myndighet genom förvaring för all kunna bli allmän, Uliryckei lar i förslå hand sikle på konventionella handlingar och släller upp krav på en lokal anknyining till myndighelen. Del får emellertid inte uppfällas så snävt au handlingen alltid måste befinna sig i myndighelens egna lokaler för all anses förvarad hos denna.

I fråga om handlingar som är tekniska upplagningar har förvaringsbe-greppet en speciell innebörd, som anges i paragrafens andra siycke. Bestämmelserna i della siycke har kommenterats i den allmänna motiveringen, varför jag här nöjer mig med ett par påpekanden. Som jag har framhållit förut är i allmänhet en myndighels faktiska lillgång till en ADB-upplagning avgörande för om upptagningen skall anses som "förvarad" och därmed allmän hos myndighelen. Av andra slyckeis särskilda beslämmelse om personregister framgår molsäliningsvis att föreskrifter som inskränker myndighets rätt att överföra viss upptagning saknar belydelse såvitt gäller allmänhetens lillgång lill andra slag av dataregister. Inte heller kan myndighet genom avtal indirekl begränsa offentligheten för en upptagning som den har faktisk tillgång till. Spärrar mot all upplagningar som inte omfattas av sekretessregler betraktas som allmänna kan, bortsett från personregister, åstadkommas endast genom au den faktiska tillgången begränsas, l, ex, genom s, k, accesskonlroll. Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om att jag föreslår all en upplagning som förvaras hos myndighei endasl för teknisk bearbeining eller lagring, t.ex, hos en datacentral, inle skall anses som allmän handling hos den myndighelen (10 ij).

Särregleringen i andra styckei i fråga om de lekniska upptagningarna avser endasl begreppel förvara. 1 6 tj förordar jag för de lekniska upptagningarnas del en specialregel om när en handling skall anses inkommen lill en myndighet. Någon motsvarande föreskrift finner jag inte behövlig som kom-pletiering till beslämmelserna om när en handling skall anses upprällad hos en myndighei. Skälen härför redovisas under 7 tj.

Prop. 1975/76:160 123

4 § Gällande rätt

Någon bestämmelse som drar en gräns mellan allmänna handlingar och privata meddelanden till befattningshavare vid myndighet finns inte i TF,

I förslaget från 1944 års iryckfrihetssakkunniga upptogs en regel, enligt vilken brev och andra sädana personliga meddelanden som inkommit lill myndighet skulle, faslän de inte var ställda till myndigheten, anses som allmänna handlingar, om de inie uppenbart var utan betydelse för mål eller ärende, som myndighelen hade au handlägga.

Någon motsvarighet till de sakkunnigas förslag fanns inle i propositionen. Departementschefen uttalade (prop, 1948:230 s, 130) att det var förenat med stora svårigheter all i lagtexten precisera en lämplig gränsdragning mellan allmänna handlingar och privata meddelanden eller brev. Å ena sidan måste det anses i princip stridande mot offentlighetsgrundsaisen, om meddelanden, som hade tillkommit i syfte att påverka måls eller ärendes avgörande, genom att betraktas som enskilda undandrogs offentligheten. Å andra sidan, menade departementschefen, borde det finnas ett vissl utrymme för skriftliga meddelanden i tjänsten, vilka inte kunde anses vara allmänna handlingar. Departementschefen stannade därför för att låta denna gränsdragning liksom dittills ankomma pä rättspraxis. Propositionen föranledde i denna del inte nägon erinran från riksdagens sida.

Den rättspraxis, som har utvecklat sig efler år 1948, innebär i korthet huvudsakligen följande. Om mottagaren av ett personligt meddelande överlämnar detta till myndighelen eller låter diarieföra eller förvara del hos myndighet, blir handlingen allmän. En skrivelse som är avsedd att inverka på utgången av ett i tjänsten handlagt ärende måste anses som allmän handling. Ett meddelande som lämnas en tjänsteman personligen anses som allmän handling, om meddelandet påvisbart inverkat på ett beslut i tjänsten. Ett visst utrymme finns emellertid för privata meddelanden, och utslagsgivande blir därför omständigheterna i det särskilda fallet och vikten av de inlressen som talar i den ena eller andra riktningen. Mycket starka skäl anses böra finnas för att offentlighelsprincipen skall få sältas åsido.

Till ytteriigare belysning av gällande praxis kan återges de riktlinjer för diarieföring i regeringsärenden som har lämnats i en inom statsrådsberedningen år 1969 upprättad promemoria, 1 denna uppmärksammas gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden. Att en handling är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen medför enligt promemorian inte i och för sig alt handlingen skall anses som ett privat meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda ijänsteåtgärd eller att påverka handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är handlingen alt anse som allmän oavsett om den ställts lill exempelvis chefen för visst departement eller lill en viss namngiven person. Över huvud tagel bör gälla att en personligen ställd handling som ställts till mottagaren i hans egenskap

Prop. 1975/76:160 124

av statsråd eller tjänsteman skall betraktas som allmän. Av del sagda följer å andra sidan all handling som avser mollagarens rent personliga angelägenheler eller som ställts till honom i hans egenskap av medlem av politiskt parti, enskild organisation eller motsvarande inte är att hänföra till allmän handling och alltså inte skall diarieföras. Personligen ställd handling som enligt det föregående är att anse som allmän handling skall omgående överlämnas för registrering till regisiralor eller den som annars svarar för dia-rieföringen.

Vad som anförs i promemorian har inte föranletl några invändningar från JO:s sida (JO 1971 s, 346),

Offenilighets - och sekrelesslagsilftningskoininittén

1 förslagel från OSK anges i 5 kap, 4 § fall där handling inle skall anses som allmän. Under punki 4 las upp brev eller annal personligt meddelande lill befattningshavare vid myndighet, om del uppenbariigen icke avser mål eller ärende som myndigheten har all befatta sig med,

OSK konstaterar (s. 145) att det i praxis är fastslaget hur personliga meddelanden, s, k, handbrev, skall behandlas och att förvaltningslagens bestämmelser (t, ex. 15 §) är vägledande på denna punkt. Någon anledning alt inle lagfästa denna praxis föreligger inle, Enligl OK:s förslag skulle regeln utformas så all personliga meddelanden lill befattningshavare hos myndighet skulle anses som allmänna handlingar om de hänförde sig till något som denne hade all la befattning med, OSK erinrar om att förslaget mottogs med välvilja på del hela tagel men anser all del framstår som väl snävi mol bakgrund av vad som nu - egenlligen ulan skrivna regler - anses gälla på området. OSK föreslår därför en regel av innebörd alt endasf sådant personligt meddelande, som uppenbarligen inte angår någoi som myndighelen har att ta befattning med, skall få undanhållas offentligheten genom all ej betraktas som allmän handling,

Rcmissylirandeiia

Regeringsrätten finner all OSK vad gäller regler om de s, k, handbreven har nån fram till en ändamålsenlig avvägning. Den föreslagna omvända bevisbördan, dvs, att det skall vara uppenbart att handbrevet inle avser mål eller ärende som myndigheten har alt behandla, kan antas få till följd all handbreven efter hand kommer all försvinna. Liknande uttalanden görs av riksrevisionsverkel, stadsarkivet i Stockholms kommun och Svenska sparbanksföreningen.

Svea hovrätt anser del vara en betydande förtjänst att förslaget upptar en regel om de s. k, handbreven men ifrågasätter om inte den föreslagna bestämmelsen har fått en alltför stor räckvidd. Det är enligt hovrätten närmast ordet "avser" som inger tvekan. En mera restriktiv avfattning bör

Prop. 1975/76:160 125

övervägas, t. ex. med utgångspunkt i uttrycket "om det ej uppenbariigen saknar betydelse för mål" elc.

Datainspektionen påpekar att uttrycket "icke avser mål eller ärende som myndighelen har att befatta sig med" inle alldeles klart ger vid handen att ett handbrev kan ge upphov till eu ärende som myndighelen skall befatta sig med. Enligt inspektionen är det i motiveringen använda uttrycket "inle angår något som" bättre från denna synpunkt,

Länsslyrelsen I Jönköpings län finner det föreslagna stadgandet väl strikt och ifrågasätter om inte handbrevsregeln kan ges en utformning som mera ansluter sig lill praxis och förvaltningslagens bestämmelser.

Fasiighelsnäinnden I Malmö kommun anser alt del inte klart framgår vad som avses med "personligt meddelande". OSK använder i motiveringen ordet "handbrev", möjligen i den tron att man därmed gjort ett förtydligande. Detta ord lorde emellertid enligt fastighetsnämnden ej utgöra tillräckligt bidrag till tolkningen. Det kan väl antas, all brev och meddelanden som - utan att avse någol konkret ärende - utväxlas mellan tjänstemän för diskussion i kollegiala former går in under begreppet "personliga meddelanden". Vad åter angår enskild persons förtroliga skriftliga kontakter synes läget synnerligen oklart. Nämnden påpekar all OSK säger sig ej ha funnit del möjligt att generellt använda enskilds förtroliga förbindelse med myndighei som ett kriterium för sekretessen. Att OSK som ett särskilt krav på att handlingen ej skall anses allmän uppställer, att den inle får avse mål eller ärende, som myndigheten har att befatta sig med, löser knappast problemet. Här uppkommer i stället enligt fastighetsnämnden en frågeställning som gäller om myndighelsbefallandel skall tolkas i vidsträckt bemärkelse eller om dil skall hänföras endasl myndigheten i dess direkt beslutande funktion. Nämnden framhåller i sammanhanget att delar av skriftväxlingen i ett ärende ofta inte behöver underställas myndighelen för alt denna skall kunna fatta beslut. Detta sägs särskilt gälla ärenden som har beretts under lång tid. Även om myndighetsbegreppet här skulle tolkas som myndighet i beslutsfunktion blir enligt förslaget sådana för beslutets fattande ej nödvändiga handlingar allmänna hur förtroliga och ömtåliga för den enskilde ingivaren de än är, Della följer enligt nämnden av att de över huvud laget avser det ärende, som skall handläggas av myndigheten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner del tillfredsställande att OSK har tagit med en bestämmelse om handbrev. Den föreslagna avfattningen är dock enligt hovrätten inte så lyckad. Den säger endast något självklart som följer redan av huvudbestämmelsen i 5 tj första slycket. Hovrätten säger att två möjligheter synes föreligga. Antingen kan som i OK:s förslag bestämmelsen ges en självständig definierande innebörd som närmare förklarar begreppel allmän handling i det angivna hänseendet. Eller också kan man ta upp bestämmelsen som ett undantag från vad som eljesi skulle vara en allmän handling. Del avgörande lorde då böra vara all meddelandet uppenbart är utan betydelse för mål eller ärende som myndigheten har alt

Prop. 1975/76:160 126

handlägga. Kammarrätten i Göteborg ger uttryck för liknande synpunkter. Kammarrätten förklarar all bestämmelsen är formulerad så all den uttrycker en självklarhet och all den därför bör utgå ur 4 ij. I stället kan lämpligen i 3 tj sättas in en bestämmelse av ungefär följande innehåll: Brev eller annal meddelande som tillställts befattningshavare vid myndighei personligen skall anses som allmän handling, om det gäller fråga som myndigheten har alt befatta sig med.

Frågan hur man skall se på kommunalråds och andra heltidsanställda förtroendemäns korrespondens behandlas i några yttranden, Enligl stadskansliet i Göteborgs kommun förekommer del inom den kommunala förvaltningen alt sådana förtroendemän får och avsänder brev i frågor, som först senare anhängiggöres som ärenden hos myndigheten. En sådan skriftväxling torde vara ett oundvikligt led i den politiska verksamhel som bedrivs av dessa befattningshavare. Enligt stadskansliets mening vore det olyckligt om den nu föreslagna formuleringen skulle medföra att sådana personliga meddelanden bleve att anse som allmänna handlingar. Enligt stadskansliet framstår ett klarläggande uttalande i denna fråga som önskvärt. Liknande synpunkter framförs av kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott och av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt länsstyrelsen synes förhållandena i nu avsetl hänseende jämförbara med vad som gäller i fråga om statsråds korrespondens.

Föredraganden

Med tanke på offentlighetsprincipens stora vikt är det naturiigt alt beslämmelserna om allmänna handlingar innehåller en regel som förhindrar att principen sätts ur spel genom att handlingar som rör myndigheternas verksamhet behandlas som brev växlade mellan privatpersoner. Anledningen till alt någon sådan regel inte togs upp i TF från börian, trots att iryckfrihetssakkunniga lade fram ett förslag härom, var svårigheten att i lagtext precisera en lämplig avgränsning mellan allmänna handlingar och privata meddelanden. Även om denna svårighet fortfarande består, har den praxis som sedan dess har utvecklat sig på området gjort att det nu finns bättre underiag för en författningsreglering. I likhet med OK och OSK vill jag därför föreslå att i 2 kap. TF tas in en bestämmelse om när s. k. handbrev skall betraktas som allmän handling.

Som tvä remissinstanser har påpekat hör en sådan bestämmelse ihop snarare med den grundläggande regeln om vad som är allmänna handlingar än med de undantag från denna huvudregel som i övrigt tas upp i 4 § i OSK:s förslag. Jag förordar alltså att bestämmelsen om handbrev skall utgöra 4 § i 2 kap. TF.

När det gäller den närmare utformningen av en beslämmelse om gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata meddelanden gör sig olika intressen gällande. Ett är givetvis att största möjliga offentlighet bör

Prop. 1975/76:160 127

råda i myndigheternas verksamhet. Å andra sidan finns risk för att en alltför långtgående regel om offentlighet leder till att muntliga meddelanden används i stället för skriftliga. En sådan utveckling är inle önskvärd, Enligl min mening måste därför en beslämmelse om handbrev utformas så att det alltjämt finns ett visst utrymme för privata meddelanden som har beröring med myndigheiernas verksamhet. Jag vill dock understryka att offentlighetsprincipen skall gälla om inle mycket starka skäl talar emot det. Den praxis som gäller på området får anses innebära en ändamålsenlig avvägning mellan de olika inlressen som här står mot varandra. En grundlagsregel om handbrev bör alltså utformas med utgångspunkt i denna praxis.

Den grundläggande principen bör vara att ett brev eller annal meddelande som är adresserat till någon som innehar en befattning vid en myndighet skall anses som allmän handling, om handlingen gäller något som myndigheten har att befatta sig med. Jag har förut angetl alt begreppet ärende i TF bör ha samma innebörd som i förvaltningslagen. Utanför begreppet faller alltså myndigheternas s. k, faktiska handlande. På grund härav kan uttrycket ärende inte ensamt användas för att beskriva en handlings anknytning till en myndighets arbetsuppgifter. Jag föreslår därför att ultrycket "annan fråga" nämns vid sidan av "ärende" i lagtexten.

Som jag nämnde nyss bör emellertid ett visst ytrymme finnas för privata meddelanden som har beröring med myndigheiernas verksamhel. Den angivna huvudregeln kan därför inte göras undantagslös. En person som innehar en befauning vid en myndighei skall kunna ta emot eU brev som är avsett för honom enbart i hans egenskap som politiker, facklig förtroendeman eller annat och som rör den verksamhet som bedrivs av myndighelen. Finns inget sådant undantag, blir följden att t. ex. brev till en facklig representant i en statlig företagsnämnd från hans fackförening, vilket angår hans agerande i nämnden, skulle vara allmän handling. En sädan ordning framstår som olämplig inte minst med tanke på vidgningen av arbetstagarnas medbestämmanderätt inom den offentliga verksamheten. På motsvarande sätt bör t. ex. ett statsråd eller en kommunal förtroendeman som partifunktionär kunna motta ett brev som är avsett att påverka hans politiska handlande ulan att det är tillgängligt för nägon annan, även om brevet rör ett ämne som han har att befatta sig med som befattningshavare vid myndighet.

Jag föreslår sålunda att 4 § formuleras sä, att brev eller annal meddelande som är ställt personligen till den som innehar befattning vid myndighet skall anses som allmän handling, om handlingen gäller ärende eller annan fråga som ankommer på myndigheten och ej är avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan slällning.

Prop. 1975/76:160 128

5 § Gällande rätt

Enligl 2 kap, 2 § TF ar allmänna handlingar alla hos stats- eller kom-munalmyndighei förvarade handlingar. För att en handling skall vara allmän krävs alltså att den förvaras hos ett organ som aren myndighet. Handlingar som finns hos andra organ än myndigheter är däremot inte allmänna. Begreppel myndighei är härigenom av grundläggande belydelse för frågan, om en handling är allmän eller inie, Myndighetsbegreppei har också en annan uppgift i TF. Del anger vad som är en myndighet och inte två eller fiera myndigheter, någol som är av belydelse vid tillämpningen av 2 kap, 5 ij TF, Jag återkommer till denna fråga under 8 §,

Vad som i 2 kap. TF förslås med myndighet anges i dess 3 §, 1 första stycket räknas upp de organ som är statliga myndigheter, nämligen stats-departementen, försvarets kommandoexpedition, riksdagen och allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, fullmäktige, deputerade och revisorer, domstolar och ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, kommissioner och kommiuéer. Motsvarande uppräkning av kommunala myndigheter i andra slycket upptar alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommiltéer jämte underiydande verk och inrättningar.

Den i 2 kap. 3 § TF gjorda uppräkningen av stats- och kommunalmyndigheter klargör inte alltid om ett organ är att anse som stats- eller kommunalmyndighet. Det bör därför nämnas att som sådan myndighet har i olika sammanhang ansetts notarius publicus (26 ij SekrL), skogsvårdsstyrelse (4 § 9 civilförvaltningens sekrelesskungörelse), allmän försäkringskassa (RÅ 1968:42) och AB Svensk Bilprovning i fråga om inspektionsverksamheten (prop, 1964:132 s, 36 och 63),

Oflénillghelskoininliién

OK tog i sill förslag lill 2 kap, TF upp en ny definition på begreppel myndighet. Därmed förstods varje statligt eller kommunalt organ som har att falla beslul självständigt (2 kap, 3 § första stycket). Vad som stadgades om myndighet skulle enligt förslaget äga motsvarande tillämpning på bolag, förening, stiftelse eller annat enskilt organ i vad dess åtgärder genom klagan kunde dras under myndighets prövning (2 kap, 3 ij andra stycket).

Som myndigheter och därför hänföriiga lill 2 kap, 3 § första slycket i förslaget angav OK i motiveringen skogsvårdsstyrelse, AB Svensk Bilprovning i fråga om inspektionsverksamheten, de allmänna försäkringskassorna och notarius publicus.

Prop. 1975/76:160 129

Offentlighets- och sekrctesslagstiftnlngskommliién

OSK föreslår en regel som sägs i mycket påminna om OK:s förslag. Med myndighet skall enligt OSK i grundlagen förstås riksdagen och kommunala beslutande församlingar samt vaoe annat statligt och kommunall organ, som haratt fatta beslul självständigt (5 kap. 2 §). Däremot innehållerOSK:s förslag ingen motsvarighet lill de av OK föreslagna bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra styckei.

OSK framhåller därvid att allmänna försäkringskassor och skogsvårdsstyrelser otvivelaktigt är myndigheter. Genom ett par förtydligande lillägg lill OK:s förslag anser OSK vidare all varje eventuellt tvivel om riksdagens och kommunala beslutande församlingars slällning som myndigheter skall bli undanröjt,

Förslagel från OK, att även vissa enskilda organ skulle betraktas som myndigheter i den mån deras åtgärder kunde dras under myndighets prövning, mottogs inte med någon större välvilja under remissbehandlingen, konstaterar OSK. Vad som främst vållade protester var att regeln skulle få effekt även på advokatsamfundet. Även om del ur vissa synvinklar för OSK kunde te sig önskvärt att enskilda organ, vilkas verksamhet i viss omfattning är offentligrättsligt reglerad, kunde underställas offentlighelsprincipen i motsvarande män, finner kommittén likväl en sådan regel vansklig. Det är hell enkelt omöjligt för kommittén alt överblicka dess konsekvenser. OSK framhäller i detta sammanhang särskilt au Kommunförbundet och Landstingsförbundet inte är myndigheter. Någon ändring i detta förhållande vill OSK inte heller föreslå.

Remissyttrandena

Den del av yttrandena över OSK:s förslag som berör frågan hur man skall skilja en myndighet från en annan redovisas under 8 §,

Förslagel till definition av myndighetst)egreppet tillstyrks av Svea hovrätt, staiistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsnämnden i Malmö kommun, fastighetsnämnden i samma kommun. Landstingsförbundet och Sveriges domareförbund.

De Juridiska fakulielerna vid universlieien I Uppsala. Lund och Stockholm förklarar samtliga att de inte har någon invändning mot den föreslagna lagtexten. De är däremot i viss mån kritiska mot kommitténs motivul-talanden.

Svenska sparbanksföreningen anser att förslaget från lagieknisk synpunkt innebär sådana fördelar att föreningen är beredd att tillstyrka det. Å andra sidan föreligger enligt föreningen viss risk för all man härmed begränsat betydelsen av begreppet, så till vida som myndigheter som tidigare omfattats därav kanske inle längre kommer att göra det. Handlingar som inkommer till eller upprättas hos sådana myndigheter skulle med OSK:s förslag följ-

9 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 130

akiligen inle längre bli att betrakta som allmänna. Genom den föreslagna definitionen av begreppet myndighei torde också antalet gränsdragnings-problem snarare öka än minska i omfattning.

Flera remissinsianser hävdar, ulan alt direkl avstyrka förslagel i denna del, att det kommer att ge upphov till tolkningssvårigheter.

DAFA ifrågasätter om inte- med hänsyn lagen till den stora skillnad som i dag råder mellan förvaltningsmyndigheter och affärsdrivande myndigheter-OSK :sdefinition av myndighetsbegreppet kan komma all föranleda vissa tolkningssvårigheter.

Enligl riksrevisionsverket kan den föreslagna myndighetsdefinilionen medföra att offentlighetsprincipens giltighet begränsas. Enligt verket bör därför i det fonsatta lagstiftningsarbetet klargöras om och i så fall vilka kompletteringar som behövs för au organ som tidigare har omfattats härav inte skall uteslutas från lillämpningen.

Konsumentverket anser att begreppet myndighet i förslaget har gjorts så vittomfattande att det är svårt att tolka dess innebörd. Verket erinrar om all det lill verket knutna samarbetsorganet Allmänna reklamationsnämnden hittills inte har ansetts vara myndighei.

Förenade fabriksverken ifrågasätter om formuleringen av myndighetsbegreppei påett tillfredsställande sätt tillgodoser kravet på entydighet. Inslagen av myndighetsuppgifter hos de statliga affärsverken i allmänhet och fabriksverken i synnerhet är nämligen myckel ringa.

Några instanser förordar ändringar i den föreslagna lagtexten,

RA förklarar att den föreslagna definitionen inte är välfunnen med avseende på åklagarväsendet, RÅ erinrar om att OK uigick från att en befattningshavare som beslutade i denna sin egenskap och på eget ansvar också skulle ges ställning av myndighet och påpekar aU OSK anför, att de beslut som fallas av en enskild tiänsteman oftast inle är hans personliga utan myndighelens. Åklagarmyndigheter och länsåklagarmyndigheter är, fortsätter RÅ, organisatoriska enheter, och beslut i ärenden om utlämnande av allmän handling kan i administrativa ärenden fattas av befattningshavare i sådan myndighets namn. De lagrum i rättegångsbalken som reglerar åklagares handlande i olika skeden av förundersökning och rättegång bygger däremot på ett "personligt" åklagarbegrepp. Motsvarande är fallet när det gäller beslul av RÅ, Åklagares beslut alt utlämna eller inte utlämna en handling, exempelvis under pågående förundersökning, bör givetvis anses vara ett beslul av myndighet och kunna överklagas som sådant beslut. Vad som då överklagas är inle åklagarmyndighetens i ett visst distrikt beslut utan exempelvis kammaråklagaren NN:s beslut. Det kunde enligt RÅ därför böra närmare övervägas all förtydliga lagtexten så all myndighetsbegreppei också omfattar åklagare, - RÅ framhåller i sammanhanget alt paralleller till åklagarväsendets organisation torde finnas på flera håll inom slalsför-vallningen, bl. a, inom försvaret och delvis inom polisen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar all i förfailningstexten uttryckligen

Prop. 1975/76:160 '31

anges all beslul är självsiändigl fallal även i fall då organei genom beslulel slutligt skili ärendel från sig. Genom ell sådani förtydligande skulle framgå att del heller inle krävs all beslulel skall ha konstitutiv verkan,

Siadskansliei i Lunds kommun påpekar alt del föreslagna myndighetsbegreppei bygger på OK:s förslag samt erinrar om den kritik mot delta som under remissbehandlingen framfördes bl, a. av kammarrätten i Siockholm, Dess kritik gick ut på att definitionen var alltför generell och därigenom svårbegriplig, såvitt avsåg räckvidden. Della inlryck sades förslärkas av resonemanget om självständigt arbetsresultat, i eget namn och på eget ansvar, vilkel skulle kunna innebära att praktiskl laget alla som förordnats att på egen hand förrätta ell offentiigt uppdrag kom alt omfattas av bestämmelsen. Andra remissinstan,ser pekade, fortsätter stadskansliet, på att definitionen skapade osäkerhet huruvida kommunal tjänsteman eller kommunalt organ, som fattar beslul på grund av delegation eller som enbart avger ytirande lill beslutande organ, skall anses som myndighet. Stadskansliet påpekar vidare all OSK försöker precisera myndighetsbegreppets innehåll genom ett utföriigt resonemang i specialmotiveringen, som utmynnar i konklusionen att ett självständigt beslul innebär att vederbörande för sitt vidkommande definitivi avgör en fråga. Del avgörande är således inle om beslutet kan överklagas eller om det på någol sätt medför ett förändrat rättsläge. Det fordras bara att organet i fråga genom ett beslut definitivt skiljer ett ärende från sig. Enligt stadskansliets mening borde detta resonemang komma till uttryck i lagtexten. Kansliet anser all den kritik som kammanätten framförde mot OK:s förslag alltjämt är relevant.

Länsstyrelsen i Västerbollens län. som finner att den nuvarande bestämmelsen i 2 kap, 3 § TF klarare än förslaget upplyser om vad som menas med myndighei, anser att paragrafens text bör förtydligas.

Enligt Föreningen Sveriges statsåklagare bör den verkliga innebörden av kriteriet "fattar beslul självsiändigt" klart framgå av lagtexten, t. ex, genom formuleringen "Fattar beslut eller vidtager annan åtgärd självständigt".

Från några håll avstyrkes närmast att man inför den föreslagna myndighetsdefinilionen.

Regeringsrätten ställer sig tveksam till den nya definitionen. En inte ringa del av de handlingar, om vilkas utbekommande regeringsrätten efter besvär haft all besluta, har varit handlingar som inte har haft samband med beslutsfattande utan gällt faktiskt handlande såsom vård, undersökning och undervisning, I många fall är beslutsfunktionen ett utmärkt kriterium för all avgränsa vad som är myndighet men långtifrån i alla. Det skulle enligt regeringsrätten vara ytterst betänkligt om handlingar, som finns hos offentliga organ vilka ej ägnar sig åt beslutsfattande och som hittills varit allmänna, genom den planerade grundlagsreformen skulle föriora sin karaktär av allmänna handlingar. Av uttalanden i motiveringen (se t. ex. s. 140-141 beträffande arbetsförmedlings avdelningskontor) synes tankegången i förslagel vara all "allmän handling" blott kan finnas i samband

Prop. 1975/76:160 132

med ell självständigt beslutsfattande. Myndighet, som ibland fattar självständiga beslut men i en annan del av verksamheten ej gör det, skulle då bli myndighet endasl i ärenden, som avslutas med ett självständigt beslut, men eljesi inle. De praktiska svårigheterna vid handlingarnas hanterande hos myndighelen skulle bli slora om vissa handlingar hos sådan myndighei vore allmänna, andra inte, beroende på vilken del av myndighetens verksamhet de tillhör. Problem uppkommer exempelvis vid registrering och diarieföring, om vissa handlingar hos ett organ är allmänna och andra icke beroende på om de hänför sig lill någol ärende som har samband med självständigt beslutsfattande eller ej. Regeringsrätten ifrågasätter därför om man inte bör avstå från all legaldefinition och i stället hänvisa till den praxis som hittills efterhand utvecklat sig och som i stort setl torde täcka föreliggande praktiska behov. Man skulle, om en legaldefinition ej kan avvaras, kunna nöja sig med att säga att myndighet är varje självständigt statligt eller kommunalt organ. Praxis fick därefter, liksom hittills, avgöra gränsfallen.

JO ställer frågan om den föreslagna legaldefinitionen innebär någon vinning från tolknings- och tillämpningssynpunkt och om det ändå inle är bättre med en uppräkning och exemplifiering med moderniserat innehåll. Termen statligt och kommunalt organ synes alltför oprecis för att kunna ge tillräcklig vägledning vid den vikliga gränsdragningen mellan stats och kommuns privairäiisliga organ och deras offentligrättsliga organ. JO ställer frågan om inte Sveriges Radios styrelse kan sägas vara ett statligt organ och en kommunal bostadsstiftelses styrelse ett kommunalt organ. Vad som enligt JO under alla förhållanden saknas i legaldefinitionen är ett kriterium som upplyser om att det skall vara fråga om organ som är inordnade i den statliga eller kommunala förvaltningsorganisationen som sådan. Att i individualiserande syfte ange att organet skall ha att fatta beslut självständigt torde inte vara lill större hjälp för tolkningen och tillämpningen. Vad som komplicerar tillämpningen och förståelsen är att ett visst organ än kan vara all betrakta som egen myndighet, än som del av en annan myndighet. JO påpekar att OSK själv har nämnt arbetsförmedlingens avdelningskontor som exempel härpå. JO ifrågasätter om det är välbetänkt att formulera en legaldefinition på sådant sätt att den ger sken av att göra det möjligt att organ för organ bestämma om det är en myndighet eller ej. Definitionen skulle visseriigen kunna förbättras genom att "som har all fatta beslul självständigt" utbyttes mot "då del har att fatta beslut självständigt, på egna vägnar e. d." men frägan är om bilden skulle bli sä mycket klarare och om det inte är att föredra att denna sida av saken liksom nu överiäts åt praxis och vad som skall förstås med myndighet beskrivs genom uppräkning och exemplifiering.

Pressens samarbeisnämnd finner inte att förslaget till legaldefinition av begreppet myndighet är lillfredsslällande. Nämnden uttalar att det av motiven framgår att det bara är handlingar hos myndigheter som tillhör sådan

Prop. 1975/76:160 133

verksamhet, där självständiga beslut fattas, som kommer att omfattas av lagstiftningen och därmed av offentlighetsprincipen. En mycket betydande del av offentlig verksamhet i statlig och kommunal regi försiggår emellertid hos organ, som inte karaktäriseras av att de fattar självständiga beslut. En stor del av den offentliga verksamheten består nämligen i faktiskt handlande, t. ex. i form av vård, undervisning, byggande osv. Även i denna verksamhel förekommer handlingar. Del kan därför ifrågasättas om beslutsfattandet är ett lämpligt kriterium dådet gälleratt avgränsa myndighetsbegreppei. Enligl samarbetsnämndens mening bör övervägas att bibehålla nuvarande ordning för definition av myndighetsbegreppei. I praxis har vid det här laget ganska tydligt utkristalliserats vad som är myndighet vid tillämpning av offentlighetsprincipen. Nämnden anser att det enklaste är att i grundlagen bygga vidare pä denna praxis och inte införa helt nya avgränsningar.

Föredraganden

Begreppet myndighet har två uppgifter i TF. Dels anger det vilken krets av organ som offentlighetsprincipen över huvud taget är tillämplig på. Dels skiljer del en myndighet från en annan vid tillämpningen av reglerna om när en handling är upprättad och har kommii in. Även om det mellan dessa två uppgifter finns ett samband, anser jag att det ligger i klarhetens intresse att reglera dem i skilda bestämmelser. Förevarande paragraf gäller frågan om offentlighetsprincipens yttre räckvidd. Frågan om när man skall betrakta en viss statiig eller kommunal förvaltningsorganisation som en enhet eller när man i stället i förevarande sammanhang skall betrakta olika organ inom denna som självständiga i förhällande till varandra behandlas i 8§.

En given utgångspunkt för bedömningen av nu aktuell fråga är enligt min uppfattning att offentlighetsprincipens nuvarande omfattning inte fär begränsas av hur man bestämmer den krets av organ som principen skall vara tillämplig på. Principen är f. n. främst tillämplig på enheter inom den offentiigrättsliga statliga och kommunala organisationen men också på vissa samhälleliga organ utanför denna. Det kan som tidigare nämnts i och för sig åberopas goda skäl för all utvidga offentlighetsprincipens tillämpning till nya områden. Denna fräga bör emellertid, som jag i det sammanhanget har anfört, bli föremål för en särskild utredning, och jag är därför inte beredd att nu föreslå någon sådan utvidgning. I stället bör liksom hittills offentlighetsprincipen vara tillämplig inom del traditionella myndighetsområdet.

Den av OSK föreslagna definitionen av begreppet myndighei som statligt eller kommunalt organ, som har att fatta beslul självständigt, kan - som vissa remissinstanser har anmärkt - föranleda den tolkningen att offentlighetsprincipens tillämpning skulle begränsas i förhållande till vad som gäller i dag. Efter ordalagen innebär bestämmelsen nämligen att handlingar hos organ, som inte har att fatta beslut självständigt, skulle undandras of-

Prop. 1975/76:160 134

fenllighelsprincipen. Del föreslagna beslulskriieriei anserjag därför inle vara användbart i della sammanhang.

Jag är emellertid samtidigt medveten om all del av OSK begagnade uttrycket "slatligl eller kommunalt organ" å sin sida skulle kunna föra alltför långt, JO har pekar på ell par sådana fall. Offentlighetsprincipen bör nämligen - på några undanlag när - inte vara tillämplig på alla sådana privairäiisliga subjekt som kan sägas vara organ för det allmänna. Inle heller ur denna synvinkel är OSK;s myndighelsbegrepp lämpligi.

Enligt min mening är vidare del både naturligi och nödvändig! all ha ett enhetligt myndighelsbegrepp i grundlagarna. 1 I kap. 7 § RF används delta begrepp för den offeniligräilsliga slalliga och kommunala organisationen med undanlag för riksdagen och de beslutande kommunala församlingarna. I I kap. I och 2 ijtj TF förbjuds hindrande älgärder från "myndighei eller annat allmänt organ", Ordel myndighet lorde här ha samma belydelse som i RF (se prop, 1948:230 s, 86),

Den innebörd begreppel myndighei har i RF ansluler sig i sak nära lill det som OSK har avsetl med sin definition. Tekniskt består skillnaden i förutom det förut behandlade beslulskriieriei att OSK som myndighei anger också riksdagen och de kommunala beslutande församlingarna. Jag föreslår därför att man i förevarande sammanhang, i stället för att räkna in dessa organ bland myndigheterna, lar upp en beslämmelse som likställer dem med myndigheter vid tillämpningen av 2 kap. TF, Liksom hittills bör också allmänt kyrkomöte nämnas i detta sammanhang. Beteckningen riksdagen innefattar sådana organisationsformer som utskotten, valberedningen, krigs-och lönedelegationerna och talmanskonferensen (jfr prop, 1973:90 s, 266, 491 och 585). Motsvarande gäller beträffande allmänt kyrkomöte. Au offentlighetsprincipen omfattar kyrkokommunala beslutande församlingar torde framgå ulan ultrycklig föreskrift (jfr punkt 9 övergångsbestämmelserna till RF).

All genom en uppräkning i grundlag närmare ange vilka slalliga och kommunala organ som är myndigheter finner jag således knappast ändamålsenligt. En sådan uppräkning kan av lättförståeliga skäl inle göras fullständig. Den skulle inle kunna omfatta alla sådana myndigheter som kommittéer, nämnder, skolor, sjukhus osv, som i allmänhetens ögon inte är myndigheter, och den kan därför verka förvillande snarare än klargörande. Den skulle inle heller lämna någon ledning vid en omdaning av den offentliga verksamheten i nya organisatoriska former. Jag kan här hänvisa till de tillämpningssvårigheter som nuvarande uppräkning i 2 kap, 3 § TF har gett upphov till. Enligt min mening talar sålunda övervägande skäl för att man inle bör göra något försök all närmare definiera myndighels-begreppet i 2 kap. TF, när det gäller frågan vilken krets av organ offentlighetsprincipen över huvud taget är tillämplig på.

Jag har tidigare framhållit att en ulgångspunkl i detta lagstiftningsärende måste vara att offentlighetsprincipens nuvarande tillämpningsområde inte

Prop. 1975/76:160 135

får begränsas. Principen anses emellertid f n, tillämplig på även andra samhälleliga organ än myndigheter i RF:s mening, riksdagen, kommunala beslutande församlingar och allmänt kyrkomöte. Som exempel kan nämnas notarius publicus samt AB Svensk bilprovning såvitt angår den obligatoriska kontrollbesiktningen. Dessa organ är inte myndigheter i RF:s mening. Däremot får numera skogsvärdsstyrelse och allmän försäkringskassa anses utgöra myndigheter.

Det är alltså tydligt att en bestämning av offentlighetsprincipens tillämpning utifrån begreppel myndighei jämte därmed likställda församlingar inte skulle komma att omfatta enstaka organ på vilka principen nu äger till-lämpning. För alt komma till rätta härmed skulle då två vägar stå öppna. Den ena skulle innebära att det i 2 kap, TF anges vilka organ fördel allmänna som utöver de nämnda församlingarna skall likställas med myndigheter, Auhilia någon lämplig generell formel härför låter sig dock inte göra, eftersom det saknas kriterier som skiljer dessa organ från dem som ägnar sig ål myndighetsutövning men inte bör likställas med myndighet. Inte heller är det lämpligt att i TF räkna upp vilka organ det gäller.

Den andra utvägen är all reglera frägan i annan författning än TF, t. ex. i en ny sekretesslag. Vid en sädan reglering kan man räkna upp de organ det gäller. Uppräkningen kan göras fullständig och gär all utan större omgång anpassa lill ändrade förhållanden inom den offentliga förvaltningen. Det är här fråga om enstaka undantagsfall i vilka offentlighetsprincipen inte har sådan tyngd att principiella betänkligheter talar mot en sådan lösning. Jag förordar därför denna lösning (jfr SOU 1966:60 s, 133, ,se också prop. 1936:140 s. 20). Att 2 kap. TF uUrycklingen erinrar om denna möjlighet anser jag emellertid onödigt. Jag avser att ta upp denna fråga på nytt i samband med att förslag lill lag som ersätter SekrL läggs fram.

Sammanfattningsvis föreslär jag alltså att i 2 kap. TF föreskrivs att offentlighetsprincipen skall vara tillämplig på myndigheter samt att med myndighet likställs riksdagen, allmänt kyrkomöte och kommunala beslutande församlingar. Vidare skall i lag eller annan författning kunna föreskrivas att med myndighet likställs även annat allmänt organ. Någon bestämmelse härom tas dock inte upp i förslaget.

I denna paragraf anges när en handling skall anses inkommen till myndighet.

Nuvarande regler i ämnet återfinns i 2 kap, 5 § första stycket och 6 § första stycket TF. I 5 § första stycket föreskrivs att handling skall anses inkommen till myndighet, då den har avlämnats till myndigheten eller till befattningshavare, som har att mottaga handlingen eller eljest laga befattning med mål eller ärende, till vilket handlingen hänför sig. 6 § första stycket

Prop. 1975/76:160 '6

innehåller ett undantag från denna regel i fräga om tävlingsskrifl, anbud eller annan sådan handling som enligt tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag. Sädan handling skall inte anses inkommen före den tidpunkt som har bestämts för öppnandet. Nägon särskilt regel som uttryckligen anger när en ADB-upptagning skall anses inkommen finns inte.

OSK:s förslag innebär att de nuvarande reglerna i sak bibehålls men förs samman i en paragraf (5 ij i grundlagskapitlei). Enligt huvudregeln, som återfinns i första stycket, skall handling anses inkommen till myndighet när handlingen har anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till banda. Alt någon ändring i förhållande till gällande rätt inte åsyftas framgår av motivuttalandet att med "behörig tjänsteman" avses sådan befattningshavare som har att ta emot handlingen till följd av intern arbetsordning eller som eljest har att la befattning med mål eller ärende lill vilket handlingen hör. 1 paragrafens andra stycke finner man regeln från 6 i; första stycket TF i praktiskt taget oförändrat skick.

OSK erinrar i motiveringen till paragrafen om bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen om när handling skall anses inkommen, vilka innebär att en handling i vissa fall kan betraktas som inkommen till en myndighet trots att den inte finns hos denna i rent fysisk bemärkelse, OSK förklarar att innebörden i förevarande sammanhang måste vara en annan, nämligen att handlingen faktiskt har kommit in till och alltså finns hos myndigheten; först då kan den lämnas ul, och det fyller enligt OSK inte någon rimlig funktion att betrakta den som allmän dessförinnan.

Inte heller i OSK:s förslag fiiins någon särskild regel om när en ADB-upptagning skall anses inkommen till myndighet. OSK erinrar emellertid om att en ADB-upptagning enligl dess förslag är förvarad hos myndighet först när denna förfogar över den samt påpekar att upptagningen då inte heller kan vara inkommen till myndigheten före samma tidpunkt.

OSK:s förslag i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Också jag anser att den föreslagna regleringen i huvudsak är lämplig. I fråga om upptagningar för automatisk databehandling och andra upptagningar som kan uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel vill jag förorda en särskild bestämmelse som på ett mer adekvat sätt anger förutsällningarna för alt en sädan upptagning skall anses inkommen lill myndighet. Jag föreslår dessutom en kompletterande bestämmelse som avser utväxling av handling i samband med rent teknisk hantering.

Vad gäller traditionella handlingar avgörs både frågan huruvida en handling har kommit in till myndighei och frågan om den förvaras hos myndighet utifrån en iakttagelse av var handlingen fysiskt befinner sig. Som framgår av vad jag har sagt i avsnitt 7.3 i den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 3 § förordar jag däremot i fråga om upptagningar som kan uppfattas endasl med tekniskt hjälpmedel en reglering som innebär att en sådan upptagning skall anses vara förvarad hos myndighet om den är tillgänglig för myndigheten på visst sätt. Den omständigheten all t. ex.

Prop. 1975/76:160 137

ett datamedium faktiskt befinner sig på det ena eller andra stället saknar i detta sammanhang självständig belydelse.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt förordar jag alt den önskvärda samordningen mellan begreppen "förvarad" och "inkommen" för de nu aktuella upptagningarnas del åstadkommes genom en regel som direkl hänvisar till den särskilda bestämmelsen i 3 i; andra stycket om när upptagning skall anses vara förvarad hos myndighei. Den föreslagna regeln, som bildar en andra mening i första styckei, innebär all en upplagning som görs tillgänglig för en myndighei på del sätt som anges i nyssnämnda lagrum i princip skall anses inkommen till myndigheten.

Del är självklart att den åtgärd varigenom upptagningen görs tillgänglig för myndigheten måste vidtas av någon annan än denna för att upptagningen skall anses inkommen till myndigheten. Detta framgår av den föreslagna bestämmelsen. Beteckningen "annan" åsyftar i och för sig även den dala-central som enligl avtal utför ADB-bearbetningar för en myndighets räkning. Om en sådan datacentral överför en handling, som har erhållits från tredje man, till maskinläsbart medium och gör upptagningen tillgänglig för den uppdragsgivande myndigheten, får upptagningen därigenom anses ha kommit in till denna myndighet, 1 kanske fiertalet fall då en datacentral utför ADB-bearbetningar för den uppdragsgivande myndigheten, är emellertid situationen en annan. Om myndigheten t, ex, sänder över ell ma-skinskrivel manuskript lill datacentralen för överföring av texten till magnetband, får uppenbariigen den omständigheten alt den av datacentralen framställda magnetbandsupplagningen blir tillgänglig för den uppdragsgivande myndigheten inte medföra all upptagningen anses inkommen dit. 1 fall av nu angivet slag är det naluriiga att se saken så att upptagningen aldrig har befunnit sig utanför myndigheten. För all hålla undan sädana situationer krävs enligt min mening en särskild undantagsbestämmelse.

Den situation som jag nyss beskrev har emellertid sin motsvarighet även i fråga om andra tekniska bearbetningar än sådana som utförs med hjälp av ADB, Om en myndighet överiämnat ett manuskript till annan - myndighet eller enskilt företag - för tryckning eller kopiering, bör självfallet inle den av uppdragstagaren färdigställda produkten bli allmän handling i och med att den tillställs den uppdragsgivande myndigheten. Detsamma gäller när annan för myndighet utför sådana tekniska procedurer som redigering av myndighetens ljudupptagningar på magnetband, överföringar av sådana upptagningar till grammofonskiva saml framkallning av fotografiskt material. Liknande situationer som vid teknisk bearbetning kan uppkomma vid teknisk lagring för myndighets räkning. Härmed förstår jag sådana former av lagring som kräver särskilda tekniska anordningar, t, ex, lagring av information i skivminne eller på magnetband.

Med hänvisning lill det anförda föreslår jag att i paragrafens iredje stycke införs en för alla lyper av handlingar gemensam bestämmelse som utsäger att åtgärd som någon vidtar endast som led i teknisk bearbetning eller teknisk

Prop. 1975/76:160 138

lagring av handling, som myndighei har tillhandahållit för ändamålet, inte skall anses leda til! att handling är inkommen till den myndigheten. Jag vill tillägga all bestämmelsen inie lorde innebära någon avvikelse från vad som redan får anses gälla.

Någon särskild bestämmelse om alt handling som myndighei släller till förfogande för annan myndighet endast för leknisk lagring eller leknisk bearbeining inle skall anses inkommen lill den senare myndighelen föreslår jag inie. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen anser jag att upplagning eller annan handling som myndighet har tillgång lill endast som led i bearbeining med ADB eller lagring av ADB-medium över huvud tagel inle skall anses som allmän handling hos den myndighelen. Under 10 i; föreslår jag all denna regel vidgas till att generellt gälla handlingar som förvaras av myndighet endasl som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring. Med hänsyn härtill kravs ingen särskild beslämmelse i 6 j.

Denna paragraf innehåller beslämmelser om när handling skall anses upprällad hos myndighei.

Gällande räu

Reglerna om när handlingar skall anses upprättade hos myndighet återfinns f n, i 2 kap, 5 ij andra slycket och 6§ andra och tredje styckena TF.

I 5 tj andra styckei fastslås inledningsvis att diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar skall anses upprättade, då de har färdigställts för anteckning eller införing. 1 fråga om protokoll och därmed jämföriiga handlingar gäller alt dessa skall anses upprättade då de har justerats av myndighelen eller eljesi blivit färdigslallda. Slutligen sägs all andra handlingar som hänför sig till vissl mål eller ärende skall anses upprättade då de har expedierats eller, om expedition inte äger rum, då målet eller ärendet har slutbehandlats av myndighelen.

6 ij andra slycket innehåller en särregel om dom och annal myndighets beslul, som enligt vad därom är stadgal skall avkunnas eller expedieras, saml om protokoll och därmed jämföriiga anteckningar som hänför sig till sådant beslul. Handlingar av delta slag skall anses upprättade först då beslutet avkunnas eller expedieras,

1 6 tj iredje slyckel föreskrivs all protokoll hållna hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunalmyndighet i ärende som myndigheten handhar allenast för beredning skall anses upprättade först då det ärende protokollen avser har slutförts hos myndigheten och, såvitt avser protokoll hos riksdagens revisorer, berättelse däröver har offentliggjorts.

Prop. 1975/76:160 '39

Ulan siöd i särskild föreskrift anses slutligen galla all en handling som så allmänt angår en myndighets verksamhel att den inle kan anses hänförlig lill mål eller ärende får anses upprällad när den har färdigställts.

Offeniligheis- och sekreicsslagsliftningskoinmiltén

OSK:s förslag innebär i huvudsak endast en omredigering av de nuvarande reglerna. OSK föreslår att alla beslämmelser om när handling skall anses upprättad hos myndighet samlas i en paragraf (6 tj i grundlagsförslaget) och all de där inordnas under sex särskilda punkler.

1 p u n k t I anges all diarier, journaler, regisler eller andra sådana förteckningar skall anses upprättade hos myndigheter när de har färdigställts för anteckning eller införing. OSK påpekar all ell diarium är upprättat och i princip offentligt i del ögonblick "bläcket torkat". Huruvida någon anteckning fakliski har skell eller ej är likgiltigt. Del kan, sägs del, vara en intressant sakuppgift redan all diariel är blankt,

Enligl punkt 2 skall domar och beslut med därtill hörande protokoll och andra handlingar anses upprättade när avkunnande eller expedition har skett, OSK förklarar alt "därtill hörande protokoll" syftar bl, a. på domstols huvudförhandlingsprotokoll. Dessa är formellt alt anse som klara och justerade, när huvudförhandlingen är slut, men kan med siöd av den föreslagna regeln innehållas tills domen avkunnas eller utan avkunnande expedieras. "Andra handlingar" är enligl OSK t. ex. domsbevis som enligl föreskrifter därom skall expedieras för bl. a, verkställighet av påföljd för brott. OSK framhåller emellertid alt den föreslagna regeln inte syftar enbart på domstolarnas verksamhet. Även annan myndighet omfattas därav, under för-utsäiining att dess beslut skall avkunnas eller expedieras. OSK påpekar i sammanhanget att det i domstols huvudförhandlingsprotokoll kan ha intagits ett beslul under rällegången, avkunnat under förhandling, t.ex, angående avvisande av ombud. Delta beslut kan, sägs det, självfallet ej "innehållas" till dess domen i målet avkunnas eller expedieras utan frågan dr såsom nu i praktiken lösas genom all sådani beslul uppsatts särskill.

Av punkt 3 framgår all protokoll hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskoil, riksdagens eller kommuns revisorer eller slalliga kommiltéer eller hos kommunal myndighei i ärende, som myndigheten endasl bereder lill avgörande, skall anses upprättat när ärendet har slutbehandlats hos myndighelen eller, såvitt avser riksdagens eller kommuns revisorer, när berättelse över ärendet har offentliggjorts, OSK förklarar att förslagel i denna del innebär att de nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 6 § iredje styckei TF oförändrade har föns över lill del nya grundlagskapitlet med det tillägget, alt vad som sägs om riksdagens revisorer också skall gälla kommuns revisorer. De sistnämndas ställning har enligl OSK i detta avseende varit oreglerad. 1 den mån dessa revisorer tar del av social centralnämnds handlingar lär de dock, sägs del, omfattas av de tystnadsplikter.

Prop. 1975/76:160 140

som finns i 91 § barnavårdslagen (1960;97), 64 § lagen (1956;2) om socialhjälp eller 64 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård, eftersom revisorerna mäste anses ta del av de uppgifter, som finns i handlingarna, i tjänsten.

Enligt punkt 4 anses övriga protokoll och andra sädana anteckningar vara upprättade när de har justerats av myndighelen eller på annat sätt färdigställts. Som exempel på handlingar som omfattas av denna bestämmelse nämner OSK sådant protokoll från förberedelse i ivislemål som inte innehåller något överklagbart beslut,

I fräga om andra handlingar som hänför sig till visst mål eller ärende hos myndighet än de handlingar som har nämnts i föregående punkter gäller enligt punkt 5 att de skall anses upprättade när de har expedierats, dock senast när målel eller ärendel har slutbehandlats hos myndigheten, OSK förklarar att med expedition förstås att en utskrift har färdigställts, som är avsedd för någon utomstående och som har avsänts till denne eller hålls tillgänglig för honom. Den nuvarande lydelsen av den motsvarande bestämmelsen i 2 kap, 5 § sista meningen TF synes enligt OSK innebära att expeditionen kan äga rum efter det att målet eller ärendel, vartill handlingen hör, har blivit avgjort, vilket kan innebära all handlingen ej anses upprättad förrän vid en senare tidpunkt. Under åberopande av ett uttalande i SOU 1947:60 s. 221 utlalar OSK emellertid att detta säkeriigen ej är avsett utan alt regeln bör läsas så all om expedition ej skeii, när målel eller ärendel avgörs, den ifrågavarande handlingen ändå skall anses upprättad vid denna tidpunkt. Den föreslagna lydelsen av bestämmelsen sägs innebära att detta uttryckligen skall gälla.

I p u n k t 6 föreskrivs att andra handlingar än de som har nämnts i de föregående punkterna skall anses upprättade när de har expedierats eller genom justering eller annat myndighetens beslut har fält slutlig form. Denna bestämmelse är den enda som saknar motsvarighet i TF i dess nuvarande lydelse. OSK framhäller emellertid att bestämmelsen endasl ger uttryck för vad som hittills har ansett gälla utan uttryckligt förfallningsstöd. Enligt OSK blir bestämmelsen tillämplig exempelvis pä en intern, av myndighet utarbetad arbetsordning, som alltså blir allmän handling när den har färdigställts och - om så behövs - fastställts. Som ett annat exempel nämner OSK att en domare i tjänsten författar en promemoria med synpunkter på ny lagstiftning. När denna har expedierats t. ex. till advokater, som är verksamma inom domkretsen, måste promemorian bli en allmän handling.

Remissyttrandena

Svea hovrätt förklarar sig inte ha någon invändning i sak mot OSK:s förslag men ifrågasätter om inte stadgandet kan förkortas och förenklas. Enligt hovrättens mening har själva grundprincipen uttryckts i den sista, sjätte punkten. De föregående fem punkterna ulgör närmast speciella pre-

Prop. 1975/76:160 141

ciseringar och avvikelser i förhällande till huvudregeln och deras erfor-deriighet kan i viss ulsträckning ifrågasättas om man höjer upp punkten 6 till ett inledande principstadgande. Hovrätten påpekar att en sådan omdisposition givetvis förutsätter, att lydelsen av punkten 6 utvecklas något ytterligare, med precisering av expediering, avkunnande, justering och slutgiltig form som alternativa omständigheter som medför att en handling får egenskap av "allmän". Det enda som syns klart behövligt utöver ett sådant principsladgande är egentligen en föreskrift om att offentligheten inte fär fördröjas genom en oriktig tillämpning av huvudregeln; hovrätten hänvisar i detta sammanhang lill punkten 3 "när ärendet har slutbehandlats", punkten 4 "eller på annat sätt färdigställts" och punkten 5 "eller ärendet har slutbehandlats". Andra frågor, som t. ex. behandlingen av huvudförhandlingsprotokoll, tordeenligt hovrätten kunna regleras i annan ordning än genom grundlag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förklarar att den föreslagna bestämmelsen innehåller detsamma som den nuvarande uttryckt med många fier ord. Ändringen är enligt hovrätten omotiverad och avstyrks.

Innehåller i de särskilda punkterna i den föreslagna paragrafen tas upp i några yttranden.

Punkt 2

Sveriges domareförbund finner åtskillnaden mellan olika domstolsprotokoll beroende pä om däri har intagits beslut eller inte vara omotiverad, särskilt i betraktande av bestämmelserna i rättegångsbalken och protokollskungörelsen om när protokoll skall slutföras och erhålla slutlig avfattning. En ordning innebärande att olika förhandlingsprotokoll skall behandlas olika försvårar enligt förbundet onödigtvis tillämpningen av de redan komplicerade sekretessreglerna för domstolsverksamheten. Förbundet föreslär därför en omarbetning sä, att domstolsprotokoll - oavsett om de innehäller beslut - anses upprättade hos myndigheten när de justerats eller pä annat sätt färdigställts.

Länsstyrelsen I Västerbottens län anser alt ordalydelsen i slutet av bestämmelsen för bibehållande av nuvarande tydlighet bör vara "när domen eller beslutet har avkunnats eller expedierats".

Punkt 3

Svenska kommunförbundei konstaterar med tillfredsställelse att vad som sägs om riksdagens revisorer ocksä skall gälla kommuns revisorer. Att frägan om när protokoll hos kommuns revisorer skall anses upprättade hittills har varil oreglerad har enligt förbundet föranlett betydande olägenheter och medfört otillfredsställande sekretesskydd.

Prop. 1975/76:160 '42

Punki 4

JO påpekar all det inte är ovanligt att en myndighet tillsätter en arbets-ellcr projektgrupp för beredning av ell ärende. Gruppens arbeie kan redovisas protokollsvis eller på därmed jämförligt sätt. Beträffande sådant arbetsmaterial bör naturligen gälla detsamma som beträffande övrigi arbetsmaterial, JO hänvisar i sammanhanget till vad han anfört vid behandlingen av 4 § punkt I (9 § i departementsförslagel). Ett förtydligande bör övervägas som klargör della, i, ex, au del endasl är myndighetens egna protokoll och motsvarande som åsyftas.

Punkterna 5 och 6

Enligl JO framgår inie med önskvärd tydlighet av de föreslagna bestämmelserna hur man skall se på handlingar som tillkommer hos en myndighet under ell ärendes beredning lill avgörande men som varken expedieras eller genom justering eller annat myndighetens beslul får slutgiltig form. JO hänvisar i sammanhanget till vad han anfön om arbetsmaterial i anslutning lill 4 § punkt 1 (9 § i departementsförslaget).

Föredraganden

I likhet med OSK och de remissinstanser som har uttalat sig i frågan anserjag att de nuvarande reglerna om nären handling skall anses upprättad hos myndighet i ston sett är ändamålsenliga. Som framgår av det följande föreslår jag endast en mindre ändring i sak i förhållande till gällande rätt och OSK:s förslag. Som OSK har funnii kan regleringen emellertid göras enklare och klarare genom att de nu gällande bestämmelserna redigeras om. Jag delar Svea hovrätts uppfattning att det i detta hänseende är möjligt all gå något längre än vad OSK har gjort. Som hovrätten påpekar får man en klarare bild av stadgandets principiella uppbyggnad om detta inleds med en bestämmelse med karaktär av huvudregel, som anger vad som skall gälla för handlingar i allmänhel. Därefter kan som undantag härifrån följa specialregler om vissa särskilda kalegorier av handlingar,

I motsats till vad som var fallet beträffande reglerna om när handling skall anses inkommen till myndighei anserjag del inte i della sammanhang vara nödvändigt med en särskild regel om tekniska upptagningar. En handlings egenskap av upprättad har i förevarande paragraf inte i någol fall gjorts beroende av om handlingen faktiskt befinner sig hos den myndighet där den skall anses ha upprättats. Avgörande är i stället om handlingen hör lill eu ärende som handläggs av myndigheten, om den hänför sig till ell beslut av myndigheten, om den ulgör protokoll hos den etc. Den anknytning mellan handlingen och en myndighet som krävs för att handlingen skall anses upprättad där är således närmast av rättslig natur. Vid avgörandet av om t. ex. en viss ADB-upptagning har sädan anknytning till en myndighei

Prop. 1975/76:160 '43

att den skall anses vara upprällad hos denna kan ledning hämtas bl, a. från bestämmelserna i 3 ij andra slyckel.

En grundläggande princip i det akluella regelsyslemel är att en myndighels åtgärd all expediera en dittills icke upprättad handling alllid skall medföra att denna anses vara upprättad, 1 fråga om icke expedierade handlingar gäller som huvudregel att en sådan handling anses upprättad när det ärende till vilken den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför sig lill visst ärende, när den har justerats av myndighelen eller på annal sätl färdigställts. Mitt förslag innebär all dessa huvudprinciper kommer till uttryck i paragrafens första siycke.

Jag vill i sammanhanget påpeka all det självfallet inte skall krävas någol särskill formellt förfarande från en myndighets sida för att en handling utan ärendeanknytning skall kunna anses färdigställd och därmed också upprättad. Jag anser av denna anledning att man inte i lagtexten bör använda den av OSK förordade formuleringen alt en handling av nu avsett slag skall anses upprättad om den genom myndighelens beslul har fån slutgiltig form.

Undantagen från de grundläggande bestämmelserna i första styckei har i departementsförslaget samlats i tre särskilda punkter i andra styckei.

Andra stycket inleds med en bestämmelse (punkt 1) som i sak överensstämmer med den nuvarande föreskriften i 2 kap, 5 § andra stycket första mening TF och innebär att diarier, journaler och sädana register och andra förteckningar som förs fortlöpande skall anses upprättade så snart de har färdigställts för anteckning eller införing. Av denna regel följer att en anteckning som görs i en sådan handling omedelbart blir allmän.

Såvitt gäller diarier och journaler bör påpekas att bestämmelsen är tilllämplig både på handlingar som är hänföriiga till en myndighets verksamhet i stort - t. ex, ett centralt diarium över alla inkomna och expedierade handlingar - och på handlingar inom ramen för ett vissl ärende - t, ex, ett dagboksblad i en domstolsakt,

I övrigt omfattar bestämmelsen i punkt 1 sådana regisler och andra förteckningar sort] förs fortlöpande. Denna avgränsning får bl.a, lill följd av vissa av de ADB-upptagningar som enligl teknisk terminologi brukar kallas register faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Detsamma gäller i fråga om en del av de personregister som avses i datalagen. Såvitt gäller ADB-upptagningar omfattar bestämmelsen i punkt I sådana regisler som är föremål för kontinueriig uppdatering och har obestämd livslängd. ADB-register som upprättas endast för att användas vid lösandet av en lill liden klart avgränsad uppgift och har relativt kort livstid omfattas däremoi normalt inte av den nu akluella bestämmelsen, I fråga om sådana regisler gäller i stället i första hand de allmänna reglerna i första slycket. Om ett regisler av detta slag har tillkommit inom ramen för ett ärende blir det således i regel all anse som upprättat när ärendet har slutbehandlats; i annat fall blir registret i allmänhet upprättat i och med att det har färdigställts. Om

Prop. 1975/76:160 144

ett ADB-register i någol fall skulle ha funktion enbart av hjälpmedel vid ett ärendes föredragning eller beredning följer av reglerna i 9 tj första styckei, att del anses som allmän handling försl om det las om hand för arkivering.

Bestämmelsen i punkt 2 vilken motsvarar den nuvarande regeln i 2 kap, 6 S andra stycket TF, innebär att dom eller annat myndighels beslut och därtill hörande handlingar skall anses upprättade först när beslutet har avkunnats eller expedierats, I motsats till OSK anser jag alt det liksom hittills bör uttryckligen anges i lagtexten att bestämmelsens tillämplighet är begränsad lill sådana beslut som enligt särskild föreskrift skall avkunnas eller expedieras. Härigenom utesluts den tolkningen att handlingarna i ett ärende som avgörs genom ett formligt beslut som är avsett alt stanna inom myndigheten aldrig skulle bli allmänna om beslutet inle expedieras.

En remissinstans har förordat att man i förevarande sammanhang inte skall göra skillnad mellan olika domstolsprotokoll beroende på om dessa innehåller beslut eller inte. Enligt denna instans bör domstolsproiokoll alltid anses upprättade när de har justerats eller pä annat sätt färdigställts. Jag anser emellertid att det bör vara möjligt att innehålla t. ex. protokollet från en huvudförhandling i vad detta hänför sig till den blivande domen i målel lill dess domen meddelas. Resultatet skulle annars kunna bli alt i protokollet redovisade skiljaktiga meningar angående domens innehåll blev allmänt tillgängliga före själva domen.

I p u n k t 3 , som i första hand svarar mot 2 kap, 5 § andra styckei andra mening TF i dess nuvarande lydelse, föreskrivs som huvudregel för protokoll och därmed jämföriiga anteckningar, att dessa skall anses upprättade när de har justerats eller på annat sätt färdigställts. Bestämmelsen gäller endast för myndighets protokoll etc. Detta innebär att anteckningar som görs t. ex. vid sammanträden med en myndighetsintern arbetsgrupp normalt kommer att falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Jag vill vidare påpeka att med "därmed jämförliga anteckningar" inte förstås anteckningar till stöd för en föredragning, utkast till myndighets beslut eller skrivelse och andra sådana handlingar. Jag återkommer till handlingar av detta slag under 9 §,

Att huvudregeln i punkt 3 inte är undantagslös framgår redan av bestämmelserna i punkt 2, I omedelbar anslutning till denna huvudregel finner man vidare en undantagsbestämmelse som i viss utsträckning kan häriedas till 2 kap. 6 § iredje stycket i TF i dess nuvarande lydelse och till punki 3 i OSK:s förslag. Genom denna undantas från huvudregelns tillämpningsområde protokoll hos riksdagens och allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens och kommuns revisorer och statliga kommittéer och hos kommunal myndighet i ärende som myndighelen endasl bereder till avgörande. I fråga om sådana protokoll gäller i stället beslämmelserna i paragrafens första stycke. Eftersom de protokoll som omfattas av andra ledet i punkt 3 alla kan hänföras till särskilda ärenden hos myndighet, innebär detta att ett sådant protokoll kommer att anses upprättat när det ärende

Prop. 1975/76:160 145

till vil kel del hör har sluibehandlals hos vederbörande myndighet eller när protokollet dessförinnan har expedierats. Departemenlsförslaget innehåller inle någon motsvarighet lill den särskilda regel som OSK har föreslagit i fråga om protokoll hos riksdagens eller kommuns revisorer-och som för riksdagens revisorers del återfinns också i gällande rätl-enligt vilken det som ell särskilt moment föratt ett sådant protokoll skall anses upprättat lillkommerall berättelse över ärendel skall ha offentiiggjorts. En beslämmelse av della slag tillgodoser som jag ser del inie någol angeläget intresse men kana andra sidan länkas leda till all revisionsprolokoll kommer all undandras från offenllighei under oacceptabelt långtid.

1 denna paragraf regleras frågan om i vilka fall handlingar, som utväxlas endast mellan olika organ i samma myndighelsorganisalion eller som framställs endast för all sändas mellan sådana organ, skall anses upprättade redan hos del avsändande organei respektive inkomna lill det mottagande.

Gällande rätt

Som har nämnts under 5 tj fyller den nuvarande regeln i 2 kap. 3 tj TF om vad som vid lillämpningen av reglerna om allmänna handlingar skall förstås med myndighei två skilda uppgifter. Den skall dels dra en gräns mellan vad som är myndighet och vad som inte är myndighet, dels ange när man har all göra med en myndighei och när del i stället är fråga om två eller flera. Såvitt gäller den närmare innebörden av 2 kap, 3 ij TF kan här hänvisas till framställningen under 5 ;j,

Offenllighelskommitlén

Som framgår av motsvarande avsnitt under 5 ij föreslog OK att med myndighet skulle förstås vae statligt eller kommunall organ som har att fatta beslul självständigt,

OK framhöll att TF vad gäller handlingar som upprättas hos myndighei innebär att en myndighets interna överväganden skall kunna skyddas mol insyn till dess au myndigheten har tagit ståndpunkt. En grundtanke i sammanhanget är att en befattningshavare eller ett organ som beslutar i denna sin egenskap och på eget ansvar eller eljesi kan sägas inia en självständig ställning också är en myndighet, Enligl OK kommer denna tanke dock knappast till uttryck i den nuvarande lydelsen av 2 kap, 3 ij TF. OK förklarade att den föreslagna bestämmelsen bättre gav uttryck för TF:s myndighelsbegrepp,

Enligl OK borde inle det förhållandet att någon på grund av författning eller delegation fattar beslul på myndighets vägnar leda lill alt han betraktas

10 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 146

som särskild myndighet, 1 fall, där verksamheien inle går ul på au falla egentliga beslul i förvaliningsrälislig mening, kunde del avgörande enligl OK vara, om organei åsladkommer sill arbetsresultat självständigt, i eget namn och på eget ansvar. Som ell exempel på självständighet av della slag anförde OK all en chefstjänsteman inom en kommunal förvaltning i enlighel med instruktion avger yttrande i de ärenden i vilka den förvallande nämnden skall fatta beslul. Som ett annat exempel nämndes sjukvården på en sjukhusklinik för vilken klinikchefen bär ansvar.

OK förklarade all den föreslagna utformningen av myndighetsbegreppei tydligare än den gällande regeln klargjorde all en befaliningshavare i ett hänseende kan vara en myndighei, i andra ingå i en annan myndighei.

Offentlighets- och sekretesslagsilftningskommiltén

Som redan har nämnts föreslår OSK all med myndighei skall förstås riksdagen och kommunala församlingar saml varie annal slatligl och kommunall organ, som har alt falla beslul självständigt (2 ij i grundlagskapitlei),

1 motiveringen till bestämmelsen behandlar OSK inledningsvis frågan om departementens slällning. En handling, som under beredningen av ett regeringsärende har utarbetats inom ett departement och för samråd överlämnats lill annat departement, anses inle vara expedierad från det förra eller inkommen lill det senare. Handlingen är följaktligen inle allmän, och konsekvensen härav måste enligl OSK bli att departementen i sådana fall är att uppfatta som en myndighet, OSK förklarar all departemeni emellertid otvivelaktigt måste anses som en självständig myndighei i sådana ärenden där beslutanderätten utövas av departementschef (om fråga inte är om regeringsärende) eller, efter delegation, av expeditionschefen eller annan tiänsteman. Typexempel är enligl OSK ärenden om anställning av personal upp lill viss lönegrad.

OSK diskuterar härefter frågan om vilken ställning som en kommunal chefsyänsteman har när han fungerar som förberedande inslåns lill en beslutande förtroendemannanämnd, OSK nämner att frågan i rättspraxis har lösts på så sätl att tjänstemannen i denna situation inte skall anses som självständig myndighet (RÅ 1969 ref 9). OSK framhåller i anslulning härtill alt tjänstemannens utlåtande till nämnden inte är något självständigt beslut i den bemärkelsen att en viss fråga därigenom definitivt avgörs och att det ter sig naturiigt att uppfatta utlåtandet som en handling i ett ännu icke avslutat ärende. Varken tjänstemannen eller nämnden är bunden av yttrandet, som alltså inte har nägon som helst konstitutiv belydelse.

Onekligen finns det. fortsätter OSK. institutioner som utan tvekan är myndigheter, fastän deras beslut, även om dessa fattas på eget ansvar och i eget namn, inte har konstitutiv belydelse. Inget rättsförhållande fastställs genom besluten och ingen enskild person eller någon annan myndighei binds därav. Verksamheten kan gå ut på att göra undersökningar - oftast

Prop. 1975/76:160 '47

på beställning - och avge just yttranden. Ett typexempel härpå är enligt OSK Sveriges geologiska undersökning. Skillnaden i förhållande till den kommunale chefstjänsiemannen är alt när Sveriges geologiska undersökning avger ell utlåtande skiljer myndigheten definitivi ärendel från sig. Här föreligger enligl OSK ett slutligt beslut.

OSK påpekar att det senast anförda exemplet visar att "ett självständigt beslul" inle kan definieras på så sätt alt därmed förstås ett beslul som kan överklagas. Man kan inte heller säga att ett självständigt beslul måsle ha konstitutiv belydelse. Uttrycket måsle enligl OSK innebära ett beslul, varigenom vederbörande för sill vidkommande definitivi avgör en fråga. En kommunal nämnd som avger yttrande till kommunfullmäktige intar sådan ställning. Yttrandet är definitivt. Det spelar härvid ingen roll om exempelvis byggnadsnämnd har uppdragit åt stadsarkileki att på nämndens vägnar avge eu sådant yttrande.

De nu nämnda fallen måste enligt OSK noga skiljas från fall av vad OSK kallar oäkta delegation. Som exempel härpå nämns en domares ämbetsutövning och en klinikschefs beslut i sjukvårdsärende. Beslut fattas av båda på eget ansvar men på domstolens resp. klinikens vägnar. Varken domaren eller klinikchefen är en självständig myndighet,

OSK tar härefter upp fallen av äkta delegation, där delegaten agerar i eget namn och på eget ansvar inom ramen för ett beslulsbemyndigande, OSK påpekar att delegatens beslul i sådana fall i allmänhet kan överklagas i vanlig ordning ulan att först underställas det delegerande organets prövning, OSK nämner i sammahanget alt arbetsförmedlingens avdelningskontor, som har ställning av underordnade organ lill länsarbetsnämnderna, på grund av delegation får avgöra vissa frågor på egen hand. Det är enligt OSK svårt all förstå varför de inte skulle anses vara myndigheter i sistnämnda hänseenden.

OSK förklarar att den föreslagna myndighetsdefinitionen väl i vissa fall kan leda till gränsdragningssvårigheler men att dessa fall lorde bli mindre till antalet än vad som blir följden av nuvarande reglering. Enligt OSK bör beslutsfattaren i tveksamma fall anses ingå i en större enhet.

Remissyttrandena

De Juridiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Stockholm är kritiska mot OSK:s uttalande att uttrycket "fatta beslut självständigt" åsyftar beslut, varigenom vederbörande för sitt vidkommande definitivt avgör en fråga. Detta innebär enligt Juridiska fakulteten vid Lunds iinlversiiet att det blir avgörande om ett beslut (inklusive yttrande eller förslag) inte längre kan ändras eller återkallas. Ofta är det emellertid i praktiken mycket svårt att avgöra, om ell beslul har denna definitiva karaktär, och det föreslagna kriteriet kan därför enligt fakulteten vålla stor osäkerhet i tillämpningen. Fakulteten erinrar i sammanhanget om att enligt OK:s förslag liksom enligl rättspraxis

Prop. 1975/76:160 148

avgörande vikl har fästs vid vederbörande organs befogenhet att göra självständiga bedömningar vid fattande av beslut eller avgivande av yttranden eller förslag. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet ger uttryck för liknande synpunkter. Det nyss återgivna motivuttalandet betyder enligt fakulteten all man för fastställande av myndigheiskaraktären skulle nödgas ta ställning till huruvida beslutet är av karaktär att kunna ändras eller återkallas av den som meddelat det. Att vid tillämpningen av den nya lagstiftningen kräva lösning av denna svårbedömda fråga - inom förvaltningsrätten uppfattad som avseende besluts rättskraft - innebär enligt fakultetens mening tillskapande av en orimlig komplikation. Det kan även ifrågasättas, om icke åtskilliga organ, som tveklöst måste karakteriseras som självständiga myndigheter, nästan uteslutande har all falla beslul, som icke är definitiva i denna mening, utan som kan av organet i efterhand korrigeras eller återkallas. Fakulteten förutsätter därför en tydlig markering i motiven av att OSK:s uttalanden om innebörden av ultrycket "som har att fatta beslut självständigt" icke skall vara vägledande, utan att det avgörande i stället är organets befogenhet all göra självständiga bedömningar vid beslutsfattandet.

Televerket framhåller alt det i fråga om en myndighet som leleverkel. vilken bedriver en landsomfattande verksamhet och har såväl en central organisation som regionala och lokala organ, stundom kan vara svårt att klariägga myndighetsbegreppet och i anslulning härtill fastställa, när en handling vid verket skall anses vara upprättad. Som exempel på de tolkningssvårigheter som åsyftas nämner verket förfarandet vid tillsättning av tjänsler vid verkets teleområden. Enligt en pågående försöksverksamhet med beslutsfattande företagsnämnder och nämndulskoli skall eti utskott till förelagsnämnden vid teleområde - personaladministrativa utskottet -avge förord lill tiänster inom organisationsenheten med undantag av tjänst som teledirekiör. Tillsättningen av ifrågavarande tjänster sker på regional nivä vid verkets fyra regionkontor. Enligt televerkets mening utgör teleområdet en myndighet vid tillämpningen av såväl gällande som föreslagen lagstiftning om allmänna handlingar. Fråga uppstår då, om personaladministrativa utskottets förord är en upprättad allmän handling i och med att protokollet över sammanträde i nämnden blivit justerat, eller om förordet blir offentiigt först då beslul fattats om tjänstens tillsättning. Enligt föreskrifterna om försöksverksamheten med detta slag av nämnder och utskott åligger det personaladministrativa utskottet alt avge förord. Detta innebär således ett ställningstagande som för utskottels vidkommande är definitivt. Med hänsyn härtill ligger del nära till hands att låta justeringen av ut-skoiisprotokollei vara avgörande för, när förordet blir offentligt. Förordet är emellertid endasl en del i den beslutsprocess som tjänstetillsättning innebär och från denna synpunkt är det enligt televerkets mening minst lika naturiigt att betrakta förordet som en åtgärd i beredande syfte i ett ännu icke avslutat ärende. Förordet blir då närmast att jämföra med ett ytirande

Prop. 1975/76:160 149

som en teledirekiör på anmodan av chefen för televerket avger i ell ärende, där den sistnämnde eller högre instans skall fatta beslul, Sådani yttrande borde icke bli allmän handling i och med att det expedieras från teledi-reklören. Det vore enligt verket önskvärt att i del fortsatta lagstiftningsarbetet på området få närmare belyst nar handlingar skall anses vara upprättade i ärenden som blir föremål för beslut i fiera led innan de avslutas.

Enligt riksrevisionsverket kan det föreslagna myndighetsbegreppei med hänsyn till bl. a. utvecklingen i statsförvaltningen på det ekonomiadministraiiva området föranleda vissa tolkningssvårigheter. Verket erinrar i sammanhanget om de organisatoriska reformer som under det senaste decenniet har genomförts inom del statliga revisionsområdet och nämner därvid alt särskilda revisionskontor har bildats som organ för intern revision. Eu revisionskontor betjänar därvid i regel de myndigheter som enligl regeringens beslul tillsammans bildar en redovisningsgrupp. Kontoret är administrativt knutet till en viss myndighei inom redovisningsgruppen, värdmyndighelen, men ulgör samtidigt organ för intern revision vid varie myndighet inom gruppen. Revisionskontoret är härvid direkt underställt respektive myndighets chef, som ansvarar för intern revision inom myndigheten och fastställer revisionsplan. Revisionskontoret har emellertid också, vid viss ämbetsutövning, en oberoende ställning. Detta gäller dels när inom kontoret beslutas om avgivande av årsberättelse, dels då fråga är om framslällning och delgivning av anmärkning enligt förordningen (1961:313) om förfarandet i anmärkningsmål. Årsberättelsen avlämnas lill myndighelen, som i sin tur skall upptaga den till prövning. Framställd revisionsanmärkning prövas och avgörs av riksrevisionsverket. - Verket erinrar om att OSK i specialmotiveringen till 2 ij (s, 138-140) framhäller att vissa organ (departement, arbetsförmedlingens lokalkontor) i särskilt angivna hänseenden kan betraktas som självständiga myndigheter. Det föreslagna myndighetsbegreppet blir alltså flexibelt. Ett motsvarande synsätt torde enligt verket i och för sig kunna tillämpas beträffande revisionskontor, men kan i det praktiska arbetet föranleda tolkningssvårigheter som komplicerar offentlighetsprincipens praktiska genomförande.

Landsarkivet i Härnösand framhåller alt myndighetsbegreppet i den kommande yltrandefriheisgrundlagen får betydelse för tolkningen av arkivförfattningarna. Ell entydigt myndighetsbegrepp är bl. a. av stor vikt för till-lämpningen av föreskrifierna i allmänna gallringskungörelsen. Med föreslagen utformning av myndighetsbegreppet kan tveksamhet uppstå om det i ett konkret fall rör sig om en eller flera myndigheter. Detta blir t. ex. fallet i fråga om länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarnas avdelningskontor och även beträffande ett universitets centrala förvaltning och de skilda institutionerna. Om varje avdelningskontor eller institution betraktas som myndighet försvåras eller omöjliggöres gallring av kopior enligt allmänna gallringskungörelsen.

Förenade läbiiksverken förklarar alt de i koncernen ingående olika en-

Prop. 1975/76:160 150

heterna inte kan betrakias som självständiga myndigheter.

Vice stadsjuristen i Stockholms kommun förklarar alt all tveksamhet inle lorde undanröjas genom rekvisitet "som har all fatta beslut självständigt" men att prövningen av frågan huruvida visst organ är myndighei i fiertalet fall kan bli enklare. Emellertid bör noteras att i fall av delegation av beslutanderätt, delegaten enligt den föreslagna ordningen blir all anse som myndighei i de fall som omfaltas av besluisbemyndigandei men inte i andra. Denna dualism synes med den föreslagna lösningen oundviklig men kan antagas medföra vissa problem, Ytteriigare omständigheter ägnade all försvåra lagrummets tolkning och tillämpning är att den för myndighet utmärkande självständiga beslutanderätten enligt kommiiién inte med nödvändighet måste vara av sådan beskaffenhet all besluten är av konstitutiv betydelse eller överklagbara. Del fordras bara att organei i fråga genom ell beslul som mycket väl kan vara formlöst skiljer ett ärende från sig. Stadskansliet i Göteborgs koininun känner sig inle övertygat om all myndighetsbegreppei genom OSK:s resonemang erhållit en definition som på ett godtagbart sätt undanröjer oklarheter vid tillämpningen. Det framstår t, ex, som oklart huruvida av olika nämnder gemensamt tillsatta utred-ningskommiltér utgör myndigheter. Stadskansliet vill också framhålla att vikten av att kunna avgöra huruvida ett organ är en myndighet eller inle - med den föreslagna lydelsen av 2 tj LAH - gör sig gällande, icke först då fråga blir om utbekommande av någon organels handling, utan redan så all säga från börian eftersom myndighei enligt huvudregeln i 2 ij LAH skall hålla allmänna handlingar registrerade eller eljest på visst sätt ordnade. Det föreslagna myndighetsbegreppei är visseriigen överiägset motsvarande definition i nu gällande rätt men torde vara så obestämt att svåra gränsdragningsproblem kommer att uppstå. Stadskansliet är därför inte berett att tillstyrka att lagförslaget i denna del genomförs utan ytteriigare mer klariäggande motivutlalanden.

Också kommiiiisiyrelsens i Kungälv arbetsutskolt pekar på frågan om det föreslagna myndighetsbegreppets tillämpning på vissa former av kommunal utredningsverksamhet. Det kan exempelvis förekomma att flera kommunala nämnder beslutar att gemensamt utreda en viss fråga. De olika nämnderna utser då en eller flera ledamöter alt ingå i en gemensam utredningskommitté. 1 andra fall kan de kommunala förvaltningskontoren komma överens om att bilda en arbetsgrupp för att bereda ett visst ärende. Fråga är emellertid om dessa grupper är att betrakta som myndighet i OSK:s mening. I vissa fall kan därtill komma att utomstående konsult, representanter för de anställda m. fl. ingår i arbetsgrupper och kommittéer. 1 ytterligare andra fall ingår kanske också i kommittéerna representanter för näringsliv och fackliga organisationer. Enligt kommunkansliets mening erfordras ytteriigare bestämning av myndighetsbegreppet för att undvika oklarheter vid tillämpningen. Måhända undanröjes vissa oklarheter om sista satsen i 2 tj tillförs ordet författningsenligt. Här kan vidare hänvisas till de uttalanden angående

Prop. 1975/76:160 151

myndighetsbegreppei av stadskansliet i Lunds kommun, regeringsrätten och JO som återges under 5 tj.

Föredraganden

Av de Ivå funktioner som är knutna till TF:s nuvarande myndighelsbegrepp har jag behandlat den ena - uppgiften all dra gränsen mellan myndighei och icke-myndighei - under 5 tj och därvid förordat all TF:s myndighelsbegrepp i detta hanseende bringas i överensstämmelse med motsvarande begrepp i RF,

Myndighelsbegreppels andra uppgift enligl TF är all ange i vilka fall handlingar som ulväxlas mellan olika organ inom den offentiiga förvaliningen därigenom blir all anse som upprällade respektive inkomna, 1 della sammanhang har TF:s myndighetsbegrepp ibland ett annat innehåll än det närmast förvaliningsrätlsliga myndighelsbegrepp man möter i RF, Del är sålunda inle ovanligt all eu organ som framstår som en del av en större enhel i hilhörande hänseende skall betraktas som en självständig myndighet i TF:s mening, och det förekommer vidare all TF:s myndighetsbegrepp låier ell och samma organ framstå än som självständig myndighei, än som del av en annan myndighet beroende på arten av de handlingar som vid olika lillfällen utgår från eller inkommer lill det. Del är uppenbart att detta myndighelsbegrepp, som ibland ger upphov till "myndigheter" av klart fiktiv karaktär, är ägnat att skapa förvining.

Mot denna bakgrund och eftersom det, som jag har framhållit under 5 ij. är naturiigt all ha ett enhetligt myndighetsbegrepp i grundlagarna, förordar jag all TF:s myndighetsbegrepp hell samordnas med vad som gäller i allmänhel och att de särskilda problem, som sammanhänger med alt det kan finnas mer eller mindre självständiga enheter inom en myndighelsorganisalion blir föremål för en särskild reglering.

Redan del gängse myndighetsbegreppei ger självfallet i allmänhel otvetydigt besked om när en handling blir allmän genom au sändas över från eu offentligt organ lill ett annal. Det möter uppenbariigen inte några svårigheler all konstalera all t. ex, en länsstyrelse och en kommunal byggnadsnämnd är två skilda myndigheter. Del problem som kräver särskild reglering avser därför endasl de situationer där två organ visserligen får anses tillhöra samma myndighetsorganisation men offentlighetsintressel kräver all handlingar som sänds dem emellan blir allmänna redan i samband med utväxlandet. En regel som behandlar denna fråga har enligt min mening sin naturliga plats omedelbart efter de allmänna bestämmelserna om när handling skall anses inkommen lill eller upprällad hos myndighet.

Huvudregeln angående handlingar som sänds mellan olika enheter inom en myndighet under dennas interna överväganden i en fråga bör självfallet vara alt sådana handlingar skall kunna skyddas mot insyn lill dess myndigheten har tagit slutlig slällning. Ju mer självständig någon av de berörda

Prop. 1975/76:160 152

enheterna kan sägas vara i förhållande till myndigheten i övrigi, desto starkare kräver emellertid offeniligheisinlresset all handlingar som passerar lill och från denna enhel betraktas på samma sätt som handlingar som sänds mellan åtskilda myndigheter.

Om ett organ i eget namn har fattat ett överklagbart beslut av konstitutiv betydelse skall den handling som innefattar beslulel självfallet anses upprättad respektive inkommen även om handlingen bara sands lill ett annal organ i samma myndighelsorganisalion. Jag delar OSK:s upplänning all detsamma normalt skall gälla i fråga om ell yiirande som avges självständigt och innebär au ifrågavarande organ definitivt skiljer sig från frågan. Förhållandena kan dock ibland vara sådana alt en annan siåndpunki framstår som motiverad. Härtill ålerkommer jag i det följande. Även i vissa andra fall bör ett organ som ingår i en större enhet anses som så självständigt i förhållande till andra organ inom samma enhel au handlingar som ulväxlas dem emellan därigenom anses upprällade resp, inkomna. Omständigheter av betydelse i detta sammanhang kan vara all ett organ självständigt förvaltar viss egendom, har viss handlingsfrihet inom en angiven ekonomisk ram eller i övrigi kan vidta vissa faktiska åtgärder självständigt och på eget ansvar. Jag vill i sammanhanget framhålla all del givetvis kan förhålla sig så all ett visst organ endast i vissa särskilda hänseenden intar en så självständig ställning i förhållande lill modermyndighelen alt utväxlade handlingar omedelbart bör anses som allmänna.

Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag en föreskrift som tar sikte på sådana handlingar som har framställts av ett organ ingående i eller organisatoriskt knutet till ett verk eller liknande myndighetsorganisation och som av detta organ har överiämnals endast till ell annat inom samma myndighelsorganisalion eller som har framslällls endasl för sådani överlämnande. Föreskriften bör ha den innebörden au handlingar av della slag vid tillämpningen av 6 och 7 ijtJ anses som inkomna eller upprättade till följd av det först nämnda organets åtgärd i de fall dådetta och det mottagande organet uppträder som självständiga i förhållande till varandra.

Förhållandet mellan den syn på myndighelsbegreppels funktion som avspeglas i 5 tj, å den ena, och den föreslagna bestämmelsens innehåll, å den andra sidan, kan belysas med hjälp av ett exempel hämtat från ett par av kommunala organ avgivna remissyttranden över OSK:s förslag, 1 dessa pekas på svårigheten alt avgöra om en arbetsgrupp som har tillkommit för att utreda en viss fråga och som består av företrädare för fiera skilda myndigheter är myndighei i TF:s och OSK:s mening eller ej. Det kan enligt min mening inte råda någon tvekan om att sådana arbetsgrupper normalt skall anses ha myndighetskaraktär i den mening som avses i 5 tJ. En handling som kommer in till arbetsgruppen från någon utanför de i gruppen företrädda myndigheterna eller som av arbetsgruppen sänds över till en sådan adressat skall med andra ord anses inkommen lill respektive upprättad hos myndighei enligl reglerna i 6 och 7 tjtj. Det blir sedan en särskild fråga att med ut-

Prop. 1975/76:160 153

gångspunkl i förevarande beslämmelse avgöra om arbetsgruppen är så självständig i förhållande lill de myndigheter som är representerade i den att handlingar som ulväxlas mellan gruppen och modermyndigheierna därigenom blir allmänna eller om den får anses slå så nära någon av dessa all utväxlade handlingar i denna relation skall anses som myndigheisinlerna.

Allmänt kan om den här föreslagna bestämmelsen sägas att den inte avser att åstadkomma någon ändring i rådande rättsläge i fråga om bedömningen av handlingar som växlas mellan olika organ inom den offentliga sektorn. Den får fastmera anses ge uttryck för de tankegångar som kan urskiljas i rättspraxis på området. Jag finner det därför inte nödvändigt att mera utförligt belysa verkningarna av bestämmelsen ulan begränsar mig till att i del följande behandla dess belydelse på vissa särskilda områden.

En fråga som har behandlats i olika sammanhang är hur man skall se på handlingar som utväxlas mellan skilda departemeni. Av 7 kap. I tj RF framgår alt departementen ingår i en större enhel. regeringskansliet, Inle heller delta är emellertid någol självständigt organ ulan får ses som en kansliorganisation till myndighelen regeringen. Även när handlingar korsar deparlementsgränserna under beredningen av regeringsärenden måsle de därför anses som myndigheisinlerna. Varie enskilt departement fungerar emellertid också som kansliorganisation ål sin departementschef i de frågor där denne beslutar självsiändigt och i eget namn. Som exempel på sådana frågor kan nämnas tillsättning av viss personal inom departementet, förordnande av ledamöter, experter och sekreterare i kommittéer sami handelsministerns uppgifter enligl vissa särskilda författningar. En handling i en fråga av detta slag som passerar mellan det beslutande statsrådets departement och regeringskansliet i övrigt blir därvid allmän på grund av bestämmelserna i förevarande paragraf - Jag vill i sammanhanget påpeka att de statliga kommittéerna i sin utredande verksamhet intar en så självständig ställning i förhållande till regeringskansliet att handlingar som ulväxlas mellan kommitté och departement i princip blir att anse som allmänna.

Det problem som behandlas i den föreslagna bestämmelsen torde ha särskild aktualitet för sådana myndighelsorganisationer som postverket och leleverkel, vilka förutom en omfattande ceniralförvaltning innefattar organ på såväl regional som lokal nivå. Det är enligl min uppfallning naturligt att i betydande utsträckning se de särskilda organen i en sådan förvaltningsorganisation som självständiga i förhållande lill varandra i den mening som avses i förevarande paragraf Närmare ledning för hur man i del särskilda fallet skall se på denna fråga får hämtas i de beslämmelser som gäller lör de olika organens organisation, beslutsbefogenheter etc.

Motsvarande betraktelsesätt bör enligl min mening anläggas i fråga om förhållandet mellan länsarbetsnämnderna och de till dessa knutna avdelningskontoren. I de hänseenden i vilka ell sådani konior kan anses agera självständigt bör handlingar som utväxlas mellan delta och vederbörande

Prop. 1975/76:160 154

länsarbetsnämnd alltså därmed anses upprättade respektive inkomna.

Det kan vara lämpligt all här också säga några ord om en ganska ny lyp av organ som förekommer i vissa myndigheler. Inom ramen för pågående försöksverksamhel med lörvallningsdemokraii har inom ett antal statsmyndigheter inrättats panssammansatia organ som är exklusivt behöriga i vissa frågor som rör myndigheten. Det är f n, i huvudsak fråga om beslul och yiiranden i ijänslelillsällningsärenden, uppgifter som tidigare har legal på myndighelens ledning eller på vissa befattningshavare eller grupper av befattningshavare inom myndigheten. Även om dessa organ är självständiga såtillvida all ingen annan inom myndigheten kan utöva de funktioner som har lagls på dem eller binda dem genom direktiv i del särskilda fallet, anser jag att bl. a, uppgifternas art leder lill all de normall inle kan anses som självständiga i den bemärkelse som avses i den här föreslagna bestämmelsen. All del emellertid kan finnas anledning att se annorlunda på frågan för del fall all ell organ av nu avsett slag, som befinner sig på regional eller lokal nivå. avger yttrande lill den centrala verksförvaliningen framgår av vad jag har sagt i del föregående angående myndighelsorganisationer av ifrågavarande lyp.

9-11 S

Dessa paragrafer innehåller vissa undantag från huvudregeln i 3 ij första stycket andra meningen au handlingar som förvaras hos myndighei och är all anse som inkomna eller upprällade hos myndighet är allmänna. De här iniagna bestämmelserna omfattar i huvudsak samma kategorier av handlingar som avses i 4 tj 1-3. 5 och 6 i OSK:s grundlagskapiiel.

Under remissbehandlingen har framförts vissa önskemål alt ytterligare kalegorier av handlingar skall undantas från de allmänna handlingarna,

ÖB anser aitsignalskyddsnyckel inte skall vara allmän handling. Med den ulveckling som har ägl rum inom forceringsleknikens område finns det enligl ÖB små möjligheler au åstadkomma signalskyddssystem som utan ändring av nyckeln - koden - för en längre tid kan garantera att meddelandens klartext ej blir känd av obehörig, Signalskyddsnycklar måste därför ofta bytas inom statsförvaltningen. Varje enskild signalskydds-nyckel fyller enligt ÖB i regel ej de krav som ställs på allmän handling och får aldrig bli offentlig.

Frågan om sjukjournaler bör anses som allmänna handlingar eller inte behandlas av några remissinstanser som har anknytning till sjukvården.

Socialstyrelsen förklarar att sjukjournalernas primära syfte enligl mångas åsikl är all vara minnesanieckningar till hjälp för patienternas fortsatta behandling, Enligl socialstyrelsen lorde endasl ett fåtal läkare betrakta författande av sjukjournaler som "myndighetsutövning". Socialstyrelsen säger emellertid all sjukjournalerna vid sidan av sin belydelse som "medicinskt

Prop. 1975/76:160 155

dokument" också har karaktär av "juridiskt dokument" som å ena sidan kan utgöra ett stöd åt medicinalpersonalen när denna har alt bemöia påståenden om fel eller försummelse i yrkesutövningen eller framförda skadeståndskrav, å andra sidan kan styrka talan av en patient som anser att han inte behandlats i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Antingen en journal i visst fall i första hand värderas som ett medicinskt eller juridiskt dokument är det av största vikl att uppgifterna kan tillmätas vitsord. Detta torde enligl socialstyrelsen endasl vara möjligt om sjukjournalerna har status som allmänna handlingar. Härför talar också del förhållandet all sjukvård i vissa fall meddelas tvångsvis. Sådan vård innefattar ell vissl mått av myndighetsutövning. Detta gäller 1. ex, vård med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, I likhet med OSK anser därför socialstyrelsen att en patientjournal skall vara allmän handling och att det är bättre att bygga ul sekretesskyddet än all undanta den från begreppel allmänna handlingar.

Medicinska fakulteten vid universiieiei i Uppsala beklagar alt möjligheler inle synes ha förelegat att undantaga sjukhusjournaler från begreppel allmän handling för alt därmed ge ett fullt tillfredsställande integriieisskydd pä detta känsliga område. Närdetia inte ansetts möjligt kan fakulteten i princip acceptera vidgningen och klarläggandet av sekretesskyddet åstadkommet genom en intim samordning av handlingssekretess och tystnadsplikisbe-siämmelser. Fakulteten framhåller att tystnadspliktens regler bör göras bestämda och klara.

De övriga remissinstanser som har yttrat sig i frågan hävdar alla alt sjukjournaler inte bör anses vara allmänna handlingar.

Sveriges läkarförbund understryker att sjukvårdsjournalen inte är en handling som kan jämföras med inom myndigheters verksamheter förekommande dokumentation. Journalen är i första hand au betrakta som arbetsanteckningar till hjälp för undersökning och behandling av patient. Dess syfte är att ge underlag för god och adekvat vård och alt möjliggöra kontinuitet i vården i all synnerhet när denna anförtros fiera läkare. Läkares sjukvårdande verksamhet kan rimligen inte karakteriseras såsom en myndighetsutövning och del ter sig enligt förbundet främmande alt jämställa förvaltningsärenden och läkarvård. Mycket starka skäl sägs därför tala för att handlingar rörande sjukvård inte skall betraktas som allmänna handlingar. Det är enligt förbundet å andra sidan klart att läkare i vissa situationer utövar myndighetsfunktioner. Detta är exempelvis fallet när en klinikchef utfärdar instruktioner för verksamheten på kliniken, vidare vid åtgärder eller beslut enligl smittskyddslagenl 1968:231) och enligl lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt enligt lagen (1967:940) angående omsorger om viss psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen). Man bör enligl förbundets uppfattning söka åstadkomma en klar gränsdragning mellan i egentlig mening sjukvårdande verksamhel och myndighetsutövning och endasl ge handlingar hänföriiga till sistnämnda funktion karaktär av allmän

Prop. 1975/76:160 156

handling. Förbundet anser angelägel all dessa frågor las upp till fortsail och särskild prövning. Härvid bör då även övervägas behovet av bestämmelser för all palienl skall tillförsäkras rätten till tillgång till journaluppgifter rörande honom själv. Även andra omsländigheler finner förbundet tala för att en omprövning av sjukvårdsjournalens rättsliga karaktär och slällning kommer till slånd inom ramen för föreslagen lagstiftning. Till övervägande del torde journalanteckningar ha karaktär av minnesanieckningar och skiljer sig härvid väsenlligi från annan dokumentation hos myndighei. Minnesanteckning anses enligt lagförslaget ej vara allmän handling och det är vanligt i förvaltningen all sådan anieckning utsorteras före arkivering. Inom sjukvården är ett sådani förfarande emellertid inte möjligt då del skulle kunna befaras leda lill en allvarlig kvalitetsförsämring av vården.

Svenska läkaresällskapet framför synpunkter på frågan som i alll väsentligt överensstämmer med vad Sveriges läkarförbund har anfört. Sällskapet framhåller härutöver som en allvarlig olägenhet med den föreslagna ordningen an del inle lorde vara förenligt med denna att av och lill göra klarläggande sammanfattningar av långa och komplicerade sjukdomsföriopp och att i samband därmed göra sig av med inaktuellt material. Journalerna i modern sjukvård visar enligt sällskapet en stark tendens att öka i omfång. De utgör inte sällan digra, oöverskådliga dokument i vilka även den rutinerade yrkesmannen har svårt att orientera sig. Väsentliga uppgifter drunknar bl, a, i mängden av anteckningar, som införts enbart för all möjliggöra kontinuitet i vården under ett akut skede, men som saknar alll värde för den fortsatta vården, - Sällskapet berör vidare de svårigheter som är förbundna med uppgiften att åstadkomma tillfredsställande sekretessregler för sjukjournalerna. Det torde enligt förbundet inle vara möjligt att finna rättsliga formuleringar för de grannlaga ställningstaganden som måste göras när det gäller sjukjournalen, där tystnadsplikten ständigt måste vägas mol informationsplikten.

Medicinska fakulteten vid Karolinska Institutet framför synpunkter på sjukjournalerna som i huvudsak överensstämmer med vad som anförts av Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. Fakulteten påpekar härutöver att det i en sjukjournal inte sällan förekommer uppgifter om tredje person, t. ex. anhöriga och arbetskamrater, vilka dessulom oftast saknar kännedom om all sådana uppgifter existerar. Enligl fakulteten tillgodoses inte det berättigade skyddet för tredje man genom del aktuella lagförslaget. Fakulteten föreslår all sjukjournalens författningsenliga ställning ytteriigare utreds innan beslul fattas om lagstiftning på området.

Det bör enligt min mening endast i mycket begränsad omfattning komma i fråga att genom särskilda undantagsbestämmelser föra bort handlingar som omfattas av definitionen i 3 tj första stycket andra meningen från de allmänna handlingarna. De sekretessintressen som kan föreligga bör i slällel i största möjliga utsträckning tillgodoses genom regler om handlingssekretess. En sådan lösning överensstämmer inte bara bäst med offentlighets-

Prop. 1975/76:160 157

principen ulan ger ofta också del starkaste sekretesskyddet. Man bör nämligen hålla i minnet att den omständigheten att en hos myndighei förvarad handling inte skall betraktas som allmän inte innebär att handlingen är sekretessbelagd ulan endast att det överiämnas åt myndighelens fria skön all avgöra om den skall lämnas ul eller ej. För all en icke allmän handling skall få sekretesskydd i egentlig mening krävs kompletterande regler, t. ex. om tystnadsplikt i fråga om uppgifter av del slag som handlingen innehåller.

Mol bakgrund av vad jag nu har sagt är jag inle beredd all föreslå au de av ÖB nämnda signalskyddsnycklarna skall undantas från de allmänna handlingarna.

De sjukjournaler som förs hos offentliga sjukvårdsinrättningar är enligt gällande rätt att betrakta som allmänna handlingar. Jag vill med anledning av vissa uttalanden under remissbehandlingen påpeka alt de anteckningar som görs i en sjukjournal inte utgör minnesanieckningar i den bemärkelse som avses i 2 kap, 4 tj första styckei TF i detta lagrums nuvarande lydelse utan att journalerna är att anse som sådana förteckningar som f n. nämns i 5 tj andra stycket första meningen. Också OSK:s förslag innebär alt sjukjournalerna är allmänna handlingar.

De nu nämnda journalerna omfattas otvivelaktigt av den definition av begreppet allmän handling som jag har föreslagit i 3 !J andra stycket. Enligt min mening bereder man journalerna det bäsla skyddet mot obehörig insyn genom regler om handlingssekretess. Jag föreslår därför inte någon särskild undantagsregel för dessa handlingar. Som ett särskilt skäl att låta sjukjournalerna förbli allmänna handlingar tillkommer att dessa som socialstyrelsen har framhållit inte kan betraktas enbart som hjälpmedel vid patienternas behandling.

9ij

I denna paragraf återfinns regler om sådana handlingar som uteslutande tjänar som hjälpmedel vid ett ärendes föredragning eller beredning eller som annars kan betraktas endast som osjälvständiga mellanled på vägen fram till en slutlig produkt. Beslämmelserna omfattar både rent myndig-hetsinlerna handlingar och s. k. delningar och andra preliminära handlingar som utväxlas mellan myndigheler som led i ett beredningsförfarande.

Gällande rätt

1 2 kap. 4 ij första slycket TF föreskrivs att minnesanteckning eller annan uppteckning, som har verkställts hos myndighet endast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande, inte skall anses som allmän handling hos myndighelen, om uppteckningen inte. sedan målel eller ärendet har slutbehandlats hos myndigheten, har tagits om hand för förvaring.

Bestämmelsen omfaUar dels vad som i dagligt tal brukar kallas för pro-

Prop. 1975/76:160 158

memorior, dels utkast och förslag till beslut eller skrivelser. Anteckningar som innebär att en ny sakuppgift tillförs ett ärende faller däremoi inle inom bestämmelsens tillämpningsområde ulan följer de allmänna reglerna om handlingar i mål eller ärende.

Genom bestämmelsen i 2 kap. 4 tj andra stycket TF parallellställs vissa tekniska upptagningar med de upptagningar som avses i paragrafens första stycke. Enligt andra stycket gäller nämligen i fråga om teknisk upptagning som har tillkommit endast för måls eller ärendes föredragning eller beredande till avgörande hos myndighet att upptagningen inte skall anses som allmän hos myndigheten, om den inte, sedan målet eller ärendet har slutbehandlats hos myndigheten, har tagits om hand för förvaring. Vidare föreskrivs att sådan upptagning intill dess frågan om omhändertagande har avgjorts, inte heller skall anses som allmän hos annan myndighet, om den förvaras där endast för teknisk bearbetning eller lagring.

Angående bakgrunden lill och innebörden av bestämmelserna i andra stycket kan hänvisas till framställningen i avsnitl 7.3, särskill till vad som där sägs om s, k, mellanprodukter vid ADB-bearbetningar,

Det är inte ovanligt att handlingar som omfattas av paragrafens första stycke sänds över från den handläggande myndigheten till någon utomstående för preliminär granskning. Av eU regeringsräUsavgörande(RÅ 1963 ref 16) torde man kunna dra den slutsatsen att en sädan handling inte anses expedierad frän den avsändande myndighelen. Om mottagaren är en befattningshavare vid en annan myndighei får handlingen däremot troligen anses vara inkommen lill denna myndighet och därmed allmän hos denna.

Offentlighetskommittén

OK påpekade inledningsvis att det hade uppkommit en viss tendens alt betrakta också sådana anteckningar, genom vilka sakupplysningar tillförs ett ärende, säsom minnesanteckningar, över vilka tjänsteman principiellt kan förfoga. Som hade uttalals vid tillkomsten av den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 4 ij första stycket TF skulle denna emellertid tillämpas så att inle därigenom något av det sakliga material, pä vilket myndighet grundade sina beslut och åtgärder, undandrogs från offentlighetsprincipens tillämpning.

OK framhöll vidare att del hade visat sig svårt att klart avgränsa de handlingar som i stadgandets mening hade "omhändertagits för förvaring". Del torde i stor ulsträckning förekomma att uppteckningar av det slag som avses i detta sammanhang förvarades av tjänstemän i ordnade former och kom till användning vid handläggningen av andra ärenden men likväl inte ansågs omhändertagna för förvaring och alltså inte betraktades som allmänna handlingar. Bestämmelsen hade därigenom kommii att fungera som ett sekrelesstadgande. OK påpekade vidare att det med hänsyn till kontinuiteten i en myndighets verksamhet kunde vara påkallat att uppteckningar som

Prop. 1975/76:160 159

hänförde sig till dess överväganden inför ett avgörande togs i förvar för att kunna användas vid ett senare tillfälle. 1 många fall kunde det dessutom vara av värde för forskningen att ha lillgång til! sådana uppteckningar. Enligl OK fanns det av dessa skäl ett uppenbart intresse av att uppteckningarna betraktades som allmänna handlingar och omhändertogs såsom sådana. OK föreslog mol bakgrund av dessa överväganden alt den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. 4 § första slycket skulle utgå och att sekrelessinlresset i stället skulle mötas genom att man införde en bestämmelse om hemlighållande, I denna beslämmelse, som återfinns i 14 tj i OK:s förslag till 2 kap. TF, föreskrivs att minnesanteckning eller annan upptagning, som hos myndighei har upprättats allenast för måls eller ärendes föredragning eller beredning, skall hållas hemlig i fall som anges i lillämpningsförteck-ningen, om utlämnande kan försvåra handläggningen av annal mål eller ärende, dock högsl tio år. Detsamma angavs uuryckligen gälla utkast och förslag lill myndighets beslul eller skrivelse.

I lillämpningsförteckningen hade tagils in en föreskrift av innebörd all den nyss åiergivna bestämmelsen skulle tillämpas på sådana minnesanteckningar, andra uppteckningar, utkast och förslag som skall anses upprällade försl då målel eller ärendet har slutbehandlats och som inie omhändertas såsom arkivhandlingar i målel eller ärendel och inte heller eljesi redovisar uppgifter på vilka myndighetens beslut har grundats men likväl bevaras för alt underiätta handläggningen av andra mål eller ärenden,

I motiveringen lill bestämmelsen framhöll OK bl, a. all del av gällande arkivförfaliningar fick anses följa all del som allmän regel ålåg myndigheterna all såsom arkivhandlingar omhänderta sådant material som var ägnat all belysa vad som hade förekommit i ärendet samt au sådana handlingar uppenbarligen borde bevaras tillsammans med övriga handlingar i ärendet. Man torde därför enligt OK vinna ytteriigare säkerhet mol missbruk av sekreiessbeslämmelsen genom alt från dess tillämpning uiesluta sådana handlingar som hade omhändertagits såsom arkivhandlingar i målel eller ärendel,

1 fråga om begränsningen av bestämmelsens tillämpningsområde lill all omfalla endasl sådana handlingarsom skall anses upprättade försl då målel eller ärendel är slutbehandlat förklarade OK alt denna var föranledd av del angelägna i all bestämmelsen inle blev tillämplig på handlingar som expedieras eller på sådana förteckningar som anges i 2 kap. 5 tj andra slyckel TF

OK:s förslag innehöll inte någon särskild regel om sådana handlingar som under en till sin art intern beredning ulväxlas mellan en myndighet och någon utomstående. Enligl OK kunde hithörande problem ofta lösas genom all den person som i ett sådant sammanhang lämnar biträde ål en myndighei uttryckligen eller underförstått förordnas alt tillfälligt tillhöra myndighelen, OK nämnde som ett exempel på della alt en industrimän, som biträder en delegation vid handelsförhandlingar med en annan stal.

Prop. 1975/76:160 160

i denna egenskap förrältar ett tiänsteärende och bör anses tillhöra delegationen. Som ett annat exempel nämndes alt en proposition i korrektur sändes för underhandsgranskning lill en berörd verkschef eller en annan sakkunnig ijänsieman, OK förklarade all det även i ell sådani fall låg närmast lill hands att tolka gällande bestämmelser på det sättet au den tjänsteman som lämnar biträde därvid anses tillhöra den myndighet han hjälper. Det avgörande syntes enligt OK vara, alt del här inle är fråga om alt avge ell yttrande för en myndighei eller att eljest ge uttryck för en myndighets ståndpunkt utan endast alt hjälpa lill med insamling eller kontroll av fakta.

Offenilighets- och sekretesslagsliftnlngskommilén

OSK föreslär (4 ij 1 i grundlagsförslaget) att som allmän handling ej skall ansesminnesanteckningellerannan uppteckning,säsom upptagning föraulo-matisk databehandling, vilken tillkommit endast för föredragning eller förberedande till avgörande av mål eller ärende, såvida icke uppteckningen eller upptagningen omhändertages för förvaring, sedan målel eller ärendet har slutbehandlats.

I moiiviexten påpekar OSK au bestämmelsen svarar mot 2 kap. 4 tj TF i dess helhet och att den anger alt en upptagning för ADB kan fylla samma funktion som en "minnesanteckning" i detta ords vedertagna betydelse. OSK förklarar vidare alt uliryckei minnesanteckning strängt tagel, huru vedertaget det än må vara, är mindre lyckai, efiersom del t. ex. skulle kunna anses syfta även på en anieckning påett dagboksblad. De skäl som föranledde OK att föreslå en särskild sekretessregel i 2 kap. 14 § TF för minnesanteckningar saknar enligl OSK numera aktualitet, sedan förvaltningslagen har lillkommil,

OSK förklarar vidare att den sista meningen i 2 kap, 4 S andra stycket TF har bedömts som mindre erforderlig med hänsyn lill den av OSK föreslagna definitionen av "förvara", I de fall som avses med den berörda bestämmelsen lorde den myndighei, som förvarar upptagning endast för teoretisk bearbeining eller lagring, inle förfoga över den.

OSK:s förslag innehåller inle några beslämmelser om handlingar som på beredningsstadiet sänds ut från en myndighet för underhandsgranskning. OSK berör inte heller frågan i sina motivutlalanden.

Remissyttrandena

Svea hovrätt påpekar att innebörden av den föreslagna bestämmelsen om minnesanieckningar i4 punkt 1 i OSK:s grundlagsförslag, vilken bygger på nuvarande 2 kap, 4 tj första styckei TF, har blivit klargjord genom en rad rättsfall och uttalanden av JK och JO, Enligt hovrätten lorde det likafullt vara berättigat alt påstå, all man på många håll inom förvaltningen svävar i okunnighet om vad bestämmelsen innebär. Det skulle därför vara

Prop. 1975/76:160 161

av värde om den nya grundlagen fick en ny och mera lättillgänglig avfattning på denna punki, Särskill bör man beakta, all del i praktiken finns ett nära samband mellan 4 ;j p, 1 och 6 p, 6,1 båda fallen är dei fråga om arbetspapper hos de enskilda tiänsiemännen, och det kan ofta vara svårt för dem all skilja det ena från det andra i juridiskt hänseende. Det skulle enligt hovrätten sannolikt vara till hjälp i del praktiska förvaliningsarbeiei om dessa bestämmelser kunde samordnas, - Hovrätten erinrar i sammanhanget om all en viktig princip, som många gånger har uttalats i rättspraxis, är au anteckningar, som innehåller relevanta sakuppgifter i ett ärende, inte kan hänföras under undanlagsregeln om minnesanieckningar m, m. Även om denna grundsats lorde del alltjämt råda betydande okunnighet inom förvaltningen. Gränsdragningen kan också i det enskilda fallel vålla svårigheler. Hovrätten föreslår därför att grundlagsiexten uttryckligen anger principen.

Datainspektionen anser del vedertagna uliryckei "minnesanteckning" vara mindre lyckat. Sedan myndigheternas skyldighel all dokumentera upplysningar, som inle inkommit skriftligen, fastslagits i förvaltningslagen, förekommer ofla härav föranledda s, k, tjänsteanteckningar. Dessa avses självfallet inle i punkten I, Del för "minnesanteckningarna" karakteristiska synes enligt dalainspektionen vara alt de inte innehåller någol sakmaterial av betydelse för utredningen som inte redan finns i andra handlingar, inbegripet tjänsteanteckningar, i akten. Vad det rör sig om är föredragningspromemorior, uppställningar av svåröverskådligt material, redogörelser för rättsfall och praxis saml synpunkter på hur ärendet kan avgöras, ibland i form av beslutsförslag. Med hänsyn härtill och lill förvaltningslagens bestämmelser förordar datainspektionen alt ordel minnesanteckning i della sammanhang ersätts med ell uttryck som bättre visar den avgörande förutsättningen att handlingen inte innehåller något sakmaterial som inle finns i allmänna handlingar i ärendet.

Förenade fabriksverken anser all del av formuleringen "omhändertages för förvaring, sedan målel eller ärendet har slutbehandlats" inte är hell klariagt vad som är att anse som minnesanteckning. Förenade fabriksverken föreslår därför att lagtexten kompletteras med en bestämmelse av innebörd all uppteckningen jämväl har diarieförts för all därmed belaga dess karaktär av minnesanteckning.

Fasiigheisnämnden i Malmö kommun förklarar all försök au i olika konkreia situationer definiera begreppel minnesanieckningar torde ge utrymme för högsl olika bedömningar med starkt inslag av subjektiv tolkning. Ytier-ligheier är dels av enskild befattningshavare i ett anieckningsblock löst nedkastade "kom ihåg", dels av särskilt utsedd sekreterare vid en diskussion e, d, fört protokoll, som beträffande underskrift och övrig utformning blir praktiskt taget lika med de protokoll, som är obligatoriska vid nämnd-sammanträden. Behov av viss protokollföring vid sammanträden i tjänstemannagrupper - ej myndigheter i lagförslagets mening - föreligger enligt nämnden allt mer. Inom ett verk förekommer ofta mer eller mindre re-

11 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 162

gelbundet sammanträden med ledande tjänstemän för planering av verksamheten. Sådana grupper bildas även formellt eller informellt för samverkan mellan olika verk. Den omständigheten all proiokollel ges rubriken "minnesanieckningar" lorde ej ha annan betydelse än all de i sammanlrädet dellagande själva vill bedöma handlingen såsom ej allmän. En sådan handling är - oavsett rubriceringen - i och för sig att an,se som färdigställd. Man kommer då, säger nämnden vidare, även in på beslämmelserna i 6 tj om när handling anses upprällad hos myndighei. Frågan kan siällas om "proiokollel" överhuvudlagei är all anse som upprällal hos myndighet. Blir svaret nekande skulle "proiokollel" på den grunden ej alls kunna vara lill-gängligi för utomstående. Frågan lorde sammanhänga med om man i "upprällad hos myndighei" ser mera allmäni på myndigheisbegreppei så au i princip alla av myndighetens ijänstemän producerade handlingar faller in under paragrafen, även om de inle förelägges själva myndighelen i dess egenskap av beslutande organ,

JO påpekar au den föreslagna bestämmelsen motsvarar 2 kap, 4 ij TF, Enligl JO missförstås denna paragraf ofta. Antingen tror man alt den är lillämplig på alla minnesanieckningar och övriga anteckningar som görs under ell ärendes handläggning fram lill beslul, alliså även i, ex. på an-leckningar som görs vid dokumentering av sakuppgifter. Eller också tror man au den bara gäller tjänstemans föredragningspromemoria eller min-nesslolpar för föredragning. JO återger härefter vad som i motiven lill den nuvarande bestämmelsen sägs om dennas innebörd (SOU 1947:60 s. 220), Han Ullalar vidare an del enligl hans mening saknas anledning all ge en specialregel just för befattningshavares personliga uppteckningar. Lika angelägel är i så fall all ge regler om annal arbeismalerial, i. ex, skriftliga meningsuibyien mellan ijänstemän under ell ärendes handläggning, utkast och förslag lill beslul Saml synpunktspromemorior. Del mesta av sådani material skall enligl arkivsiadgan gallras ul i samband med arkiveringen och blir inte allmänna handlingar, såvida myndigheten inie vid arkiveringen bestämmer all del skall bevaras tillsammansmed ärendets övriga handlingar eller särskilda föreskrifter finns härom. Vad som enligt JO från offentlighetsprincipens synpunkt är vikligl ar inle att klariägga om och i så fall under vilka förulsällningar dylikt material blir allmänna handlingar ulan all skapa en garanti för au del blir del när del är sakligt moliveral. Vad som behövs är därför egenlligen i slällel en positiv regel som säger all arbetsmaterial skall omhändertas för förvaring av myndigheten och därmed bli allmän handling, då det tillfört ärendet sakliga uppgifter av betydelse för ärendets avgörande (jfr 15 S förvaltningslagen och JO:s ämbeisberäitelse 1975 s. 479), Med hänsyn tagen till terminologien i 3 ij skulle bestämmelsen kunna ges följande lydelse: Handling, som tillkommit hos myndighei under måls eller ärendes beredning till avgörande, skall av myndighelen omhändertas för förvaring, sedan målet eller ärendet slutbehandlats, om den tillfört målet eller ärendet sakuppgifter av betydelse för avgörandet. - En sådan

Prop. 1975/76:160 163

bestämmelse har emellertid enligt JO knappast sin rätta plats i grundlagen utan lämpar sig bäsl att bli inlagen bland de inledande bestämmelserna i en lag om allmänna handlingar.

Enligl dalaarkiveringskommiitén bör ullryckssältel i besiämmelsen kunna förenklas någol. Vad som enligl kommiiién behöver sägas är endasl all minnesanleckning eller annan uppleckning, som har tillkommit etc.

Flera remissinsianser har uppehållit sig vid frågan om karaktären av s, k, delningar och andra preliminära handlingar som ulväxlas mellan myndigheler som eii led i ell be redn i n gsförfa ran d e ,

Tillfredsställelse med förslagets innebörd i detta hänseende uttrycks av ell par remissinstanser.

Del är enligl riksåklagaren angelägel alt från varandra frislående myndigheter skall kunna planera och genomföra gemensamma åtgärder ulan all förberedelsearbetet blir offentligt före avgörandet. Bl, a. bör förberedande promemorior kunna ulan offentlighet ulväxlas mellan ämbetsverk, I dessa hänseenden synes enligt riksåklagaren ingen erinran vara all rikta mol de nu framlagda förslagen.

Byggnadsnämnden i Malmö kommun anser att förslaget mäste tolkas så all material som sammanställs i anslulning lill utarbetande av planförslag inte är att belrakla som handlingar lill eu slutbehandlat ärende, Försl då planförslagel redovisas i byggnadsnämnden och denna har fallal beslut om planförslagei blir handlingen allmän. Delta innebär all material som ul-arbelas inom konlorel och utväxlas mellan förvaltningar i anslulning lill uppräiiande av planförslag skall betraktas som minnesanieckningar fram lill dess all beslul i ärendel faiiais i någon nämnd eller slyrelse.

Osäkerhet om den föreslagna grundlagsregleringens innebörd i nu avseil hänseende kommer däremot till uttryck i huvuddelen av de remissyttranden där frågan berörs.

Svea hovrätt påpekar all del i räilspraxis är fastslaget, all del finns ell vissl utrymme för s, k, underhandsremisser utan all offentlighetsprincipen träder i tillämpning. Utredningar av skilda slag har en viss möjlighet att inhämta synpunkter på preliminära förslag, ulan alt dessa därigenom anses i tryckfrihetsförordningens mening expedierade av vederbörande utrednings-organ och inkomna hos de tillfrågade myndigheterna. Alt gränsdragningen kring denna möjlighet till underhandsremisser är svår framgår av rättsfall med olika utgång. Hovrätten anser det önskvärt att ett stadgande i ämnet upptas i den nya grundlagen och förordar alt eti sådani införs i 5 i; antingen som en andra punkt i första slyckel eller som ett nyll, iredje siycke. Som ulgångspunkl för närmare överväganden om avfattningen kan enligl hovrätten las 1, ex. all huvudregeln om när handling skall anses inkommen ej skall gälla handling från annan myndighei, om den inle hos den myndighelen är all anse som upprättad i grundlagens mening saml avser ell pågående utredningsarbete.

Prop. 1975/76:160 164

Riksrevisionsverket framhåller all del inom offentlig verksamhel i dag är vanligl all myndigheter av slatsmaklerna åläggs au i samarbete med varandra ulföra särskilda uppdrag. Även i övrigi ler del sig enligl verket ofta naturligt för en myndighet att i del alltmer integrerade samhällsarbetet samarbeta med annan eller andra myndigheler under pågående beredning av ett ärende. När i denna situation handlingar med ofullständigt eller på annal sätl preliminärt innehåll översänds till annan myndighei för synpunkter m, m. kan med nuvarande och föreslagen lagstiftning ifrågasättas att sålunda lill sam-rådsmyndighel inkommen handling är offentiig, Ell sådani förhållande strider emellertid mol grundtanken bakom regeln beiräffande lidpunkt för när handling skall anses upprättad. Risk finnes sålunda enligt verket för att erforderlig arbetsro ej kan ges den numera alltmer vanliga, vid flera myndigheler samtidigt förekommande handläggning som innan beslul kan fattas aren nödvändig förutsättning för ett ärendes allsidiga belysning. Betydelsen härav ökar efterhand och kan på sikt komma att innebära ett avsevän hinder för en effektiv och ändamålsenlig myndighetsutövning. Verket påpekar i sammanhanget att del angivna problemkomplexet har belysts i ell fiertal rättsfall och JO-uttalanden. Problemet bereder särskilda svårigheter för den av verket bedrivna förvaltningsrevisionen, som enligt statsmakternas intentioner skall fungera på ett konstruktivt och framåtsyftande sätt. Under arbetets gång brukar sålunda kommunikation löpande äga rum mellan riksrevisionsverkel och den granskade myndigheten. Denna tar sig bl. a. formen av att utkast till skrivningar överlämnas för synpunkter. Handlingarna -som ofta innehåller element vilka den reviderade myndighelen bör beredas möjlighet att kommentera innan de blir offentliga - betraktas härvid som arbetshandlingar, vilka inte får karaktär av allmänna och offentliga handlingar förrän ärendet slutförts. Ett utlämnande kan vid sidan av övriga störningar i verksamheten ge underlag för felaktiga spekulationer och skada enskilda. Verket nämner ett JO-utlalande (JO 1973 s. 326) enligt vilket utkast och förslag som utväxlas under hand mellan myndigheter ej därigenom behöver bli allmänna handlingar men där del också sägs att detta synsätt är ägnat att inge betänkligheter från allmän offenllighetssynpunkt och därför bör tillämpas med stor restriktivitet. Verket förklarar all detta uttalande med önskvärd tydlighet belyser den osäkerhet på det offentligheisräitsliga området varunder del nu tvingas arbeta. Förhållandena -som vållar problem i flertalet förvaltningsrevisionella projekt - är enligt verket klart otillfredsställande. Det föreligger inle nägot berättigat allmänt intresse av att offentliggöra arbetshandlingar under pågående beredning. Verket är emellertid medvetet om att nuvarande praxis inte är förenlig med grundsynen i gällande bestämmelser. En modifiering av reglerna om inkommen handling synes därför vara påkallad för att inte ett accepterat och nödvändigt handlingsmönster skall kunna ifrågasättas.

Riksskatteverket förklarar att det bland de arbetsuppgifter som tjänsteman vid verket kan ha att handlägga, finns "ärenden" som avser att under hand

Prop. 1975/76:160 165

avge yttrande över vissa förslag lill ny lagstiftning "på delning" som del brukar kallas. Detta tillgår i allmänhel så alt vederbörande tjänsteman på departementet eller myndigheten översänder förslaget i brev, som är ställt personligen lill vederbörande tjänsteman inom riksskatteverket. Efiersom del inte är fråga om någon formell remiss blir de synpunkter som framförs närmast tjänstemannens, mot bakgrund av hans erfarenheter i eller utanför verket på del akluella området, t, ex, beträffande företagsbeskattning. Med hänsyn lill reglerna om tystnadsplikt är ijänstemannen förhindrad all yppa någol om innehållet i förslaget. Dessa ärenden behandlas också med "sekretess", eftersom de ofta kan beröra "rikets centrala finanspolitik". Denna typ av ärenden diarieförs inte, ulan har hiuills uppfatlats som "personliga meddelanden" lill vederbörande befattningshavare vid myndighelen. Med hänsyn lill den föreslagna bestämmelsens uiformning är del enligl verkets mening oklart hur sådana handlingar i fortsäitningen skall behandlas från offenllighetssynpunkt. Det kan starkt ifrågasättas om inle dessa "personliga meddelanden" blir all betrakta som allmänna handlingar i och med att de inkommer till befattningshavaren. Delta med hänsyn lill all förslagel "på delning" uppenbarligen avser ärende som myndighelen har all befalla sig med. Detsamma bör då gälla förslag till ny lagstiftning eller lagändringar inom skatteområdet m, m,,som inkommer från exempelvis en organisation - vilket undantagsvis sker - med begäran om "sekretess". Verket erinrar i sammanhanget om all det enligl instruktionen (1970:752) för verket är central förvaltningsmyndighet i fråga om beskattning, uppbörd av skatt m. m. Det kan enligt verket även länkas förekomma andra fall där det kan ifrågasättas, om skriftväxlingen skall anses utgöra allmänna handlingar eller ej, nämligen i fråga om sådana handlingar som inte är hemliga enligl 29 ij LAH, Ett tolkningsproblem i detta sammanhang är enligl verket om 5 S eller 6 S i grundlagsförslaget skall anses lillämplig. Om 5 ;j är tillämplig, blir förslag på delning att anse som inkommet till myndigheten då förslaget kommit tiänsiemännen hos riksskatteverket tillhanda och följaktligen allmän handling. Om däremot 6 § skall tillämpas, är handlingen såsom inle expedierad eller ens slutligt hanterad hos den upprättande myndigheten, t. ex. finansdepartementet, inte att anse som allmän handling. Det kan då ifrågasättas om 6 § tar över 5 § eller om det räcker med att handlingen är inkommen till myndigheten, riksskatteverket, för alt den skall anses som allmän handling. Del är enligt verkets mening angelägel att denna typ av underhandskontakter även i fortsäitningen kan ske utan att förekommande skriftliga handlingar i "ärendet" bliroffenlliga allmänna handlingar. Skulle dessa handlingar bli tillgängliga för envar skulle ett värdefullt lekniskt samråd i det praktiska lagstiftningsarbetet omöjliggöras.

Kommunstyrelsen i Malmö kommun tar upp frågan om offentlighet vid utväxling mellan olika kommunala förvaltningar av promemorior med sammanställning av uppgifter, förslag m, m, i skilda frågor. Kommunstyrelsen påpekar att det föreslagna myndighetsbegreppei innebär att varie nämnd

Prop. 1975/76:160 166

eller förvaltning hos en kommun ges slällning som egen självständig myndighet. Även om ett ärende ännu befinner sig på uiredningssiadiei, kan delar som "iniernl" redovisas mellan förvallningar och nämnder ej bli underkastade den sekretess, som i vi.ssa fall framstår såsom önskvärd. Frågan blir enligl kommunstyrelsen bl, a, av belydelse om, såsom föreslås, nuvarande plansekreless avskaffas. En lolkning av beslämmelserna om minnesanleckning (tj 4) och uppräilanderekvisilei (tj 6) som innebär all dessa beslämmelser skulle ge erforderligl skydd för sådan handling som ulväxlas mellan förvallningar och nämnder framstår enligt kommunstyrelsens mening som tveksam.

Vice stadsjurisien i Stockholms kommun förklarar all del ofta kan vara en tillfällighet under vilken myndighet ell ärende hör, 1 följd därav kan del också bli en lillfällighei om beredning av ell ärende hell kan ske inom en myndighei eller om samråd erfordras med annan myndighei. Som ell exempel på delta förhållande nämner stadsjuristen byggande av galor, vilken verksamhel förutsätter hänsynslagande lill förhållanden beträffande vaiien-och avloppsförsörjning. Om gatubyggande och handhavande av den allmänna vallen- och avloppsanläggningen är angelägenheler för samma nämnd och underlydande förvahning blir handlingarna i vissl ärende inom förvaltningen ej allmanna förrän de är alt anse som upprättade under del all om dessa funktioner anförtrolls olika nämnder handlingarna blir allmänna då de inkommit till den myndighei som begärt dem för beredning av ärendel. Stadsjuristen förklarar all skäl kan anföras för alt myndighet ostört skall kunna bereda eti ärende på grundval av från annan inkomna skriftliga handlingar. Stadsjuristen anger all man bör överväga alt tillvarata della intresse och förordar all detta sker genom ell undanlag från regeln i 5 tj i grundlagsförslaget. Stadsjuristen framhålleratl en regel som tillgodoser del angivna intresset samtidigt torde tillgodose offentlighetsintressel i så måtto att sådana åtgärder som nu lärer vidtagas för all kringgå nuvarande reglering lorde upphöra. Exempel på ell sådant förfarande är all ijänstemän vid myndighei som informellt anmodas avge ytirande över viss handling återsänder handlingen jämte en ej undertecknad eller eljesi såvitt avser upphovsmannen ej idenlifierbar promemoria. Denna behandlas sedan av tjänsteman hos den handläggande myndighelen som egna minnesanieckningar, vilka ofta ej omhändertages för förvaring. Beslutsunderlaget och berednings-materialet blir härigenom ofullständigt, Stadsjurisien betonar all vad som har föreslagils ej syftar lill all allmänhetens möjlighet all la del av myndigheternas handlingar inskränks ulan endasl all bereda myndighelerna tillfälle all i lugn och ro slutföra sill arbeie, - Vice stadsjuristen lar i sammanhanget också upp frågan om de problem som sammanhänger med aii en myndighet för beredning av ärende inhämtar ulredning av t, ex, leknisk art frän konsult. I och med all handling innefattande sådan ulredning inkommer till myndigheten blir handlingen allmän handling och följaktligen offentlig därest någon sekrelessgrund inte kan åberopas för hemlighållande.

Prop. 1975/76:160 '67

Om motsvarande ulredning ullons inom myndighelen av dess egna ijänsieman skulle handlingen inte anses upprällad och därmed allmän förrän ärendel sluiligl behandlals. Grunden härför torde vara all en myndighei ostört skall kunna bereda ell ärende innan del företas för beslul. Någol sakligl skäl all göra åsikillnad mellan ärenden som ulreds inom myndighelen och sådana i vilka utomstående sakkunskap anlitas synes enligl stadsjuristen inie föreligga. Del är ofta en tillfällighet om en kommun förfogar över den sakkunskap som krävs för en djupgående och allsidig belysning av vissl spörsmål. Den sakkunskap som anlitad konsult tillhandahåller en viss myndighei, t, ex, kommunal nämnd i en mindre kommun, kan myckel väl finnas förelrädd hos annan myndighei med samma uppgifter som den förslnämnda, t.ex. kommunal nämnd i en slörre kommun. Den olikhei i fråga om beslutsunderlagels offenllighei som i likartade ärenden gäller för dessa myndigheler lorde, fortsätter siadsjuristen, inle sakligl kunna motiveras.

Vikten av all ulredningsmalerial som på beredningssladiel ulväxlas mellan olika myndigheter inte blir allmänt tillgängligt understryks också av tullverket och av byggnadsnämnden i Stockholms kommun.

Föredraganden

Sådana hos myndigheler framställda handlingar, som bara har karaktär av hjälpmedel vid eu ärendes föredragning eller beredning eller som endasl innefattar osjälvständiga mellanled på vägen mol en slutlig produkt, saknar uppenbarligen i slor utsträckning intresse från de synpunkter som bär upp offentlighetsprincipen. Jag delar därför den uppfallning som kommer till ullryck i gällande rätt och i OSK:s förslag, att det bör kunna avgöras i författningar på lägre nivå än grundlag i vilken ulsträckning sådana handlingar skall bliallmänna. Jag kan parentetiskt nämna all nu gällande arkivförfaliningar innebär att handlingaravhäravsell slag blir allmänna i inleobeiydlig omfattning. De grundlagsreglersomjag nu föreslår i ämnet anslutersig i sak ganska nära till gällande rält och lill vad OSK har föreslagit.

Jag vill först ta upp en rent lerminologisk fråga. Både i den nuvarande besiämmelsen i 2 kap. 4 tj TF och i den regel som OSK har föreslagii i 4 tj 1 i grundlagskapitlei används ultrycket "minnesanleckning". Delta får i sammanhanget anses omfalla inie bara föredragningspromemorior och liknande handlingar ulan också sådana handlingar som uikasl, koncept, korrektur och vissa ADB-mellanprodukter, Del här framlagda förslagel innebärall ordel "minnesanleckning" i bättre överensstämmelse med allmänt språkbruk används uleslulande för sådana handlingarsom tjänar som hjälpmedel vid ell ärendes föredragning eller beredning. Till undvikande av miss-förslånd anges vidare uttryckligen i lagiexlen alt anteckningar varigenom eu ärende har tillförts nyll sakmaterial inle är alt anse som minnesanieckningar i här avsedd bemärkelse.

Prop. 1975/76:160 168

I förhållande till gällande rält och OSK:s förslag har i deparlemenisförslagel gjorts ylieriigare en ändring med lerminologisk anknyining. De nuvarande beslämmelserna i 2 kap, 4 ;j TF omfallar liksom motsvarande regel i OSK:s förslag endasl uppleckningar och upplagningar i mål och ärenden. Denna begränsning skall ses mol bakgrund av del speciella, vidsträckta ärende-begrepp som hittills har använts i TF, .Som framgår av del föregående förordar jag all TF:s ärendebegrepp nu skall få samma mera begränsade omfallning som motsvarande begrepp har i förvaltningslagen, Efiersom jag anser all de nu akluella beslämmelserna bör ha i slorl sell oförändrad räckvidd även i fortsättningen, föreslår jag att de utformas så att de delvis kommer att gälla också för handlingar som saknar ärendeanknyining.

De föreslagna beslämmelserna innebär - liksom moisvarande regler i gällande rält och hos OSK - all handlingar av där angivei slag normall blir allmänna endasl om myndighei omhändertar dem för förvaring. För att del skall bli hell klart all en sådan handling inie blir allmän redan genom att en tjänsteman för eget bruk sparar den t, ex. i en skrivbordslåda i sitt tjänsterum, föreslår jag att det i lagtexten slås fast alt handlingen för att bli allmän skall tasom hand förarkivering. Delta innebärsomframgårav vadjag redan har sagt alt innehållet i arkivförfattningarna i betydande utsträckning kommer att avgöra vilka handlingar av här avsett slag som blir allmänna.

Reglerna i paragrafens första siycke gäller enbart för handlingar i ärenden. De är tillämpliga på "stolp"-promemorior, synpunktspromemorior, rättsutredningar och andra liknande handlingar som har tillkommit endasl för all underlätta föredragningen eller beredningen av ett ärende. Också sådana handlingarsom memorialanteckningar frän en domstolsförhandling avsedda all vara underlag för domsskrivning eller ell regisler över en vidlyftig akt tillkommet uteslutande som ett hjälpmedel för den föredragande tjänstemannen omfattas av beslämmelserna. Självfallet kan l, ex. ell dagboksblad i en domstolsaki vara till hjälp vid ett måls föredragning eller beredning. En sådan handling har emellertid också andra funktioner, bl, a, all ge allmänheten kännedom om vilka handlingar som finns i målel, och den faller därför uianför försia slyckeis tillämpningsområde. Av beslämmelserna framgår au del är likgilligl om handlingen har konventionell form eller ulgörs av en leknisk upplagning, 1 lagiexlen anges uuryckligen au uppleckning eller upplagning som innebär all sakuppgift har tillförts ell ärende inle omfaltas. I fråga om en sådan handling gäller således endast de allmänna reglerna

i 7S.

En förutsättning för att reglerna i första slyckel skall vara tillämpliga är självfallet alt en handling av där angivet slag inte expedieras. Om denna förutsättning är uppfylld kan en handling av här avsett slag som tas om hand för arkivering bli allmän tidigast vid den tidpunkt då den enligl någon annan av reglerna i 7 ij än den som avser expedieringsfallen är au anse som upprättad. I normalfallet innebär detta att en sådan handling inte kan bli allmän innan ärendet har slutbehandlats. Om den t.ex, skulle hänföra

Prop. 1975/76:160 169

sig lill en dom är ifrågavarande lidpunkl i slällel knuien lill domens avkunnande eller expediering elc,

Beslämmelserna i andra siyckel gäller både i fråga om handlingar i ärenden och i fråga om handlingar ulan sådan anknyining. De handlingarsom avses här kan beskrivas som "mellanprodukter", dvs. handlingar som befinner sig på ell tidigare framställningsstadium än den slutliga produkten. Hit hör utkasl och koncept lill beslul och skrivelser, andra kladdar, korreklur saml sådana ADB-upptagningar som saknar betydelse annat än som osjälvständiga led i en bearbeining, S. k. råiabeller som kommer lill vid produktion av slalislik lorde i betydande ulslräckning falla inom andra slyckeis till-lämpningsområde, Uianför delta ligger däremot t.ex. en upplagning på ADB-medium av primärmalerial till statistik. Om en sådan upplagning skulle ha framställts inom ramen för ett ärende omfattas den av beslämmelserna i försia slycket. Om upplagning av primärmalerial däremoi saknar ärendeanknyining - 1. ex, såvitt gäller statistiska centralbyråns slalisiikproduk-tion - är förevarande paragraf över huvud tagel inle lillämplig på upptagningen,och upptagningen blir således allmän handling i och med alt den har blivit färdigställd(7 § första stycket). I frägaom des. k. ADB-mellanprodukterna kan jag vidare hänvisa till framställningen i avsnitt 7.3.

I motsats till bestämmelserna i första slycket - vilka enligl vad jag nyss har påpekat knyier an lill 7 tj - anger föreskrifterna i andra slycket hell självständigt när handlingar av där avsetl slag är alt anse som allmänna. Eftersom dessa föreskrifter således har karaklär snarare av huvudregler än av undantag, har jag övervägt all föra in dem i 7 tj. På grund av del nära sakliga samband som föreligger mellan reglerna om "mellanprodukter" och de regler som återfinns i första stycket har jag emellertid stannat för att samla bestämmelserna om båda dessa slag av handlingar i förevarande paragraf

En förutsättning för alt en handling av det slag som avses i andra stycket skall kunna anses som icke allmän är enligt förslaget all den inle expedieras. Del ligger i sakens natur att en sådan handling i praktiken inte kan innebära att sakuppgift tillförselt ärende. Något särskilt förbehåll idetlahänseende motsvarande det som finns i första stycket behöver således inte uppställas.

Innebörden av paragrafen och förhållandel mellan dess två stycken kan ytteriigare belysas med hjälp av följande exempel. En ren synpunkispro-memoria som framställs inom ramen för ett ärende blir, om den inle expedieras, allmän först när ärendet har slutbehandlats och detta endast om promemorian las om hand för arkivering. Olika utkast och koncept på vägen fram lill promemorian blir - likaså under förutsättning alt de inte expedieras - allmänna handlingar bara om de tas om hand på moisvarande sätt, I likhei med själva promemorian kan de bli allmänna först när ärendel har slutbehandlats. Om en synpunkispromemoria däremot framställs ulan anknytning till nägot ärende, blir den allmän handling så snart den har färdigställts. I della fall är alltså inte 9ij första slycket lillämplig utan endasl

Prop. 1975/76:160 170

regeln i 7 tj första slyckel sista ledet. Även här gäller emellertid enligl förevarande paragrafs andra siycke all utkasl eller koncept lill promemorian som inte expedieras blir allmänna endasl om de las om hand för arkivering.

Som jag tidigare har nämnt förekommer det alt en myndighei som ett led i en lill sin lyp intern beredning sänder över handlingar till någon utomstående - en myndighet eller enskild person - med begäran om synpunkter. Detta förfaringssätt är allmänt vedertaget, och del fyller, som un-derslryks i fiera remissyllranden, ett stort praktiskl behov, Enligl min uppfattning bör grundlagen göra det möjligt alt i viss mån jämställa ell förfarande av nu angivei slag med en renl inlem beredning. Med hänsyn lill alt det normalt får anses föreligga ell starkare offentlighetsintresse i fråga om handlingar som lämnar en myndighet än beträffande handlingar som stannar kvar där ar det enligl min mening särskilt angelägel alt en reglering av nu avsetl slag utformas på sådant sätt alt den inte sträcker sig längre än vad som är alldeles nödvändigt för au syftel med regleringen skall uppnås. Utgångspunkten bör vara alt endasl överläggningar, konsultationer och liknande förfaranden skall omfattas av regleringen. Handlingar som en myndighet lämnar frän sig enbart i informationssyfte skall däremot hållas utanför.

Mol bakgrund av dessa överväganden har jag funnii au den akluella regleringen bör begränsas lill att gälla handlingar av del slag som avses i andra slycket av förevarande paragraf, dvs. utkasl, koncept och liknande "mellanprodukter". Denna avgränsning har åstadkommits genom att bestämmelserna i andra stycket - i motsats till föreskrifterna i första stycket - har gjorts tillämpliga på handlingar av där avsetl slag oavsett var dessa befinner sig. Om en handling till följd av beslämmelserna i andra styckei inle skall anses vara allmän hos den myndighet som har framställt den är den således inle heller allmän hos en myndighei som har tagit emot den för preliminär granskning. En förutsättning för alt detta synsätt skall kunna upprätlhållas är uppenbarligen all en handling kan sändas över från en myndighei till någon utomstående utan att anses vara expedierad. Att del förhåller sig på detta sätt har slagits fast i rättspraxis, och mitt förslag bygger på en oförändrad räiistillämpning härvidlag.

Den här föreslagna paragrafen innehåller inte någon motsvarighet lill den beslämmelse om upptagning som förvaras hos myndighet endast för teknisk bearbetning eller lagring som f n. återfinns i 2 kap. 4 § andra stycket andra meningen TF, Jag återkommer lill denna fråga under 10 ij.

1 denna paragraf återfinns en beslämmelse om handlingar som förvaras hos myndighei endasl som led i leknisk bearbeining eller lagring för annans räkning,

F, n, finns beslämmelser om handlingar som förvaras hos myndighei för leknisk bearbetning eller lagring endast såvitt gäller de med s. k, minnesanteckningar jämställda lekniska upptagningar som avses i 2 kap, 4 S andra

Prop. 1975/76:160 171

Slyckel TF. Om en sådan upptagning inle är allmän hos den myndighet där den har lillkommil, gäller att den inte heller skall anses vara allmän hos annan myndighei, om den förvaras där endasl för sådani ändamål som jag nu har nämnt.

Denna bestämmel.se saknar moisvarighei i OSK:s förslag. Som har nämnls under 9 tj motiveras detta med att en myndighet som förvarar en upplagning endasl för teknisk bearbeining eller lagring inte lorde förfoga över den på det sätt som enligl OSK:s förslag är en förulsällning för au uppiagningen skall bli allmän handling.

Som jag har ulvecklal närmare i avsnitt 7.3 anser jag att det finns behov av en reglering som medför att en ADB-upplagning inte är allmän hos en myndighetsom hardenom handenbari lörteknisk bearbeiningellerieknisk lagring förannans räkning. Jag har vidare förklarat att detsamma bör gälla i fråga om visuellt läsbara handlingar som den bearbetande eller lagrande myndighelen hanierarsom led i fullgörandet av sin lekniska uppgift.

Enligt min uppfattning är de synpunkter som ligger bakom denna siåndpunki i fråga om ADB-upplagningar lika giltiga såviii gäller andra slag av handlingar som förvaras av myndighei endast som led i ett tekniskt förfarande. Också sådana handlingar bör vara allmänt tillgängliga endasl hos den handläggande myndighelen, inle dessutom hos en myndighei som bara har tekniska uppgifter i sammanhanget.

Mot bakgrund av det anförda har jag utformat regeln så alt den avser handlingar av alla slag, Enligl förslaget skall således handling som förvaras hos myndighei endasl som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning inte anses som allmän hos denna myndighet.

Vad som skall försläs med leknisk bearbeining och teknisk lagring harjag angett under 6 §. Del bör i sammanhanget påpekas att t. ex. en magnelbandsupp-tagningsom förvaras hos en arkivmyndighet normalt inte kan anses lagrad för annans räkning.

II §

Punkt 1

Gällande räti och olfentlighetskommillén

2 kap. TF innehåller f n, inte några regler om sådana försändelser som lämnas till postverket för vidarebefordran eller om de handlingar som lämnas in till leleverkel eller tillkommer där endast som led i befordrandet av telegram. Del förhåller sig emellertid otvivelaktigt så all sådana handlingar inle blir allmänna enbart till följd av post- resp, televerkets befattning med dem. OK föreslog att denna uppfattning skulle komma lill ullryck i en särskild beslämmelse i 2 kap, 7 ;j första slycket TF enligl vilken försändelse eller meddelande, som hade lämnats in lill eller uppräitats hos myndighei för befordran, ime skulle anses som allman handling, OK förklarade all bestämmelsen också omfattade sädana brev och andra personliga medde-

Prop. 1975/76:160 172

landen till eller från en person som värdas på anstalt, vilka lill följd av särskilda beslämmelser granskades eller kvarhölls av anstalten.

Offenilighets- ueh sekrcie.sslagsiiliningskoininitién

OSK anser i likhei med OK att grundlagen bör innehålla en bestämmelse i frågan men riktar viss kritik mol avfattningen av OK:s föreskrift. Enligl OSK har OK när del talas om handling som har "upprättats för befordran" syftal bl, a, på den nedteckning som görs av ett telegram som är intelefonerat lill en telesiation, OSK anser emellertid att formuleringen också täcker t, ex. domstols beslut och andra liknande handlingar som upprättas hos myndighet för alt befordras, OSK föreslår därför att grundlagen endast i fråga om försändelser och meddelanden som har lämnats in för vidarebefordran skall ange att dessa inte är allmänna handlingar (4 § punkt 3 i grundlagskapitlei). De handlingar som OK avsåg att täcka genom uttrycket "upprättals" skyddas i stället genom en särskild sekretessregel (29 § SekrL; 27 § LAH),

Remissyttrandena

OSK:s förslag har i denna del kommenterats endast av hovrätten över Skåne och Blekinge som förklarar all bestämmelsen är så alltmänt avfattad au den kan framkalla missförstånd. Den bör enligl hovrätten uttryckligen anges avse brev, telegram eller annan sådan försändelse som inlämnas endast för vidarebefordran.

Föredraganden

Det är uppenbart att del förhållandet alt post- och telegrambefordran i vårt land omhänderhas av myndigheter inte skall ge allmänheten någon räu till insyn i de befordrade meddelandena. Eftersom det här över huvud taget inte kan vara fråga om en avvägning mellan offentlighets- och sekretessintressen av del slag som avspeglas i SekrL och den av OSK föreslagna LAH, anser jag au meddelanden av här avsett slag bör skyddas genom alt i en särskild grundlagsbestämmelse föras undan från de allmänna handlingarna. Jag kan inte dela OSK:s uppfallning att man i detta sammanhang bör se på skilda sätt på post försändelser och på telegram.

Jag föreslår därför att del i denna paragrafs första punkt föreskrivs au brev, telegram eller annan sådan handling som har inlämnats till eller upprättats hos myndighet endast för befordran av meddelande inle skall anses som allmän handling.

Sådana försändelser till och från vårdade personer som med stöd av olika beslämmelser granskas eller hålls kvar av vårdmyndigheter av skilda slag omfattas inte av den föreslagna bestämmelsen. Eftersom del här är fråga om myndighetsutövning finner jag det naiuriigast att betrakta försändelser

Prop. 1975/76:160 173

av detta slag som allmänna handlingar så länge de förvaras hos myndighet. Detta innebär emellertid självfallet inte att de skall vara allmänt tillgängliga. Sådana försändelser får i stället beredas erforderiigt insynsskydd genom en särskild sekretessbestämmelse.

Enligt min uppfattning bör det med den här föreslagna avfattningen av bestämmelsen bli helt klart alt den inle omfallar t. ex, handlingar som har framställts för att expedieras i den mening som avses i 7 § första stycket.

Den omständigheten att bestämmelsen anges avse försändelser som har inlämnats lill eller upprättats hos myndighet får till följd att inle bara t. ex, inlämnade brev och telegramkoncept ulan ocksä sädana handlingar som uppleckningar av inringda telegram, telegramutskrifter gjorda vid mottagande telesiation etc, undantas frän de allmänna handlingarna.

Punkt 2

Det förekommer numera i ganska stor utsträckning att myndigheler ger ut egna tidningar och andra tryckta periodiska skrifter, Nägra särskilda regler om hur man skall se pä handlingar som kommer in till eller upprättas hos en myndighei för offentliggörande i sådan skrift finns inte. Det ligger därför nära till hands alt hävda alt sådana handlingar är allmänna enligt vanliga regler. Situationen kompliceras emellertid av bestämmelserna i 3 kap, 1-4 §§ TF om anonymitelsrätt för vissa medverkande lill framställning i tryckt skrift. Denna rätt gäller bl. a. för författare och för den som lämnar meddelande för offentliggörande i tryckt skrift och innebär alt boktryckare, förläggare eller annan, som har alt la befallning med skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, inte utan samtycke från den, till vars förmån anonymitetsrätten gäller, får röja vem denne är med mindre sådan skyldighet är föreskriven i lag. Den som bryter mot lystnadsplikten kan straffas.

Det är uppenbart att det i fråga om handlingar av nu avsett slag föreligger en viss konfiikt mellan reglerna om handlingsoffentlighet och bestämmelserna om anonymitelsrätt. I den mån en handling som har inkommil lill eller upprättats hos myndighei för publicering i periodisk skrift innehåller uppgift om författares eller annan medverkandes identitet kan ett utlämnande av handlingen innebära att den i 3 kap. TF föreskrivna anonymitetsrätten kränks. Å andra sidan medför ell respekterande av anonymitetsrätten att handlingsoffentligheten i viss mån begränsas.

Det är f n. oklart vilket av de två motstridiga regelkomplexen som skall ges företräde i lägen av här avsett slag. Å ena sidan kan hävdas att reglerna om handlingsoffentlighet just innebär en sådan lagstadgad skyldighel att röja författares eller uppgiftslämnares identitet som avses i 3 kap. TF. Å andra sidan kan sägas au anonymiielsräiten i enlighet med principen om en specialreglerings företräde framför allmänna regler skall ta över beslämmelserna om handlingsoffentlighet.

Den nu angivna frågeställningen om förhållandet mellan offentlighets-

Prop. 1975/76:160 174

och anonymiieisreglerna har uppmärksammats i två av de remissyttranden som har avgetls över massmedieutredningens belänkande.

Den av massmedieuiredningen föreslagna lagstiftningen ger enligl postverket inle besked huruvida meddelarskydd och räll lill anonymitet gäller även för den som lämnar uppgift för publicering i sådan periodisk skrift som utges av myndighei. Postverket förklarar alt det ger ut flera egna tidningar. Del framgår inte om en insändare i en sådan tidning omfattas av nämnda regler eller skall behandlas enligt de regler som gäller för allmän handling. Enligl verkets mening bör meddelarskydd och räu lill anonymilet gälla även när tidning ges ut av myndighei, och delta förhållande bör komma lill uttryck i lagen eller förarbetena.

Konsumeniverkel nämner au verket utger tidningen Råd och Rön som är ett av verkets främsta språkrör. Den uikommer med 10 nummer årligen och upplagesiorleken utgör för närvarande ca 120 000 ex. Tidningens redaktion utgör en enhet inom verkets informationsavdelning. Verket påpekar härefter att den av en enskild myndighei bedrivna publicisiverksamheten ibland utgör en organisatorisk avdelning - en redaktion - inom myndighelen. Artiklar och annal malerial som inkommer lill redaktionen är, liksom övrigt material som inkommer till myndigheten, underkastade offentlighetsprincipen med de undantag som kan förekomma. Offentlighetsprincipen kan i nu förevarande fall på detta sätt komma au "urholka" reglerna om meddelarskydd och anonymitet, Särskill betydelsefull framstår denna konflikt i de fall framställningen innefattartryckfrihetsbrott. En möjlighet att komma lill rätta med denna konfliktsituation vore enligt konsumentverket att i grundlagen från offentlighet undanta handling för vilken upphovsmannen skall åtnjuta meddelarskydd och anonymitet enligt beslämmelserna i grundlagen. En annan möjlighet vore att i författning av lägre dignitet undanta sådana handlingar från offeniligheisreglerna.

Del är enligt min mening lämpligt att nu la slällning till hur man skall se på handlingar som kommer in till eller upprättas hos myndighei för att offentliggöras i tryckt periodisk skrift och all därmed också lösa den konflikt mellan offentlighets- och anonymitetsreglerna som föreligger på delta område. Som jag nämnt i det föregående har myndigheiernas tid-ningsuigivningsverksamhet redan nu en inte obetydlig omfattning och den kan väntas öka i framtiden. Frågan har därför ganska stor praktisk betydelse.

Enligt min mening talar de intressen som ligger bakom offentlighelsprincipen inte med någon styrka för all handlingar av nu avsett slag skall vara allmänna. Det rör sig här om en aktivitet från myndigheternas sida som i hög grad skiljer sig från myndighetsverksamhet i gängse bemärkelse. Det ter sig därför redan av denna anledning naturligt att i princip jämställa handlingar som är avsedda för offentliggörande i myndighetsutgivna tidningar med motsvarande handlingar hos privatägda publikationer. Om således intresset av all handlingar av nu avsett slag görs allmänt tillgängliga är mycket obetydligt, gör sig å andra sidan författares och meddelares intresse

Prop. 1975/76:160 175

av alt kunna vara anonyma gällande med samma siyrka i fråga om myndigheters tidningar som när det gäller periodiska skrifter i allmänhel.

Mot bakgrund av det anförda förordar jag all del som en andra punki i förevarande paragraf anges ati som allmän handling inie skall anses meddelande eller annan handling som har lämnats in lill eller upprättats hos myndighet endast för offentliggörande i periodisk skrift som utges av myndigheten, I överensstämmelse med vad som anses gälla i fråga om 1 kap. 1 tj iredje stycket TF omfallar bestämmelsen också sådana meddelanden som lämnas endast för all utgöra bakgrundsmaterial fön, ex, en tidningsartikel. Självfallet omfattas också t. ex. ett helt osjälvständigt följebrev till ett insänt manuskript.

Jag vill understryka all den föreslagna bestämmelsen inte tillåter myndighelerna all efler fritt skön avgöra om en handling skall anses vara avsedd för offentliggörande eller ej, Endasl om del står hell klart all sådan avsikt föreligger är handlingen undantagen från offentlighelsprincipen.

Punkterna 3 och 4

Gällande rält och ofléntligheiskominiiién

Enligt 2 kap, 7 § TF i nuvarande lydelse undantas från de allmänna handlingarna dels det s, k. granskningsexemplaret av tryckt skrift, dels enskilda brev, skrifter eller upplagningar som har överlämnats till allmänt arkiv eller bibliotek eller eljest lill myndighet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Tryckta skrifter, ljudupptagningar och andra handlingar som ingår i statliga och kommunala bibliotek är inle uttryckligen undantagna i grundlagstexten men torde inte heller de vara allmänna handlingar.

OK föreslog inte någon ändring i den dågällande bestämmelsen om enskilda handlingar, vilken i sak, så när som på ordet "upplagningar", överensstämde med den nuvarande. Som skäl för sitt ställningstagande i detta hänseende anförde OK bl. a. an del på grund av de enskilda intressen som kunde vara förbundna med privalarkiven inte var möjligt alt bereda allmänheten tillgång till dessa arkiv enligt samma regler som gäller för allmänna handlingar. Enligt OK skulle föruisäitningarna att få privata arkiv över i allmän besittning med säkerhet minska om de enskilda rättsinnehavarna genom ett överlämnande skulle avhända sig möjlighelen au ställa upp villkor all få behålla rätten att förfoga över handlingarna.

OK föreslog däremoi den ändringen i 2 kap 7 § TF att det uttryckligen skulle anges att tryckt skrift som hade anskaffats till allmänt bibliotek inte skulle vara allmän handling.

Prop. 1975/76:160 176

Daiaarkivcriiigskominiiién

Den 1967 tillsatta dataarkiveringskommitién (DAK) (U 1968:48) har i uppdrag att utreda arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens databärare. 1 sitt delbetänkande (SOU 1974:94) Bevara ljud och bild behandlar DAK arkiveringsfrågor som berör ljud- och bildupptagningar hos Sveriges Radio samt ljud- och bildupptagningar som görs tillgängliga för allmänheten på annat sätl än genom ljudradio och TV, såsom grammofonskivor och andra fonogram, spelfilmer, videogram etc. DAK föreslår en mera allmän arkivering av material som förekommer i ljudradio- och TV-sändningar för forsknings- och andra studieändamål. Vidare föreslås en ny lag som innebär skyldighet att i betydande omfattning utan ersättning till en offentlig arkivinstitution avlämna arkivexemplar av ljud- och bildupptagningar som görs tillgängliga för allmänheten i form av fonogram. spelfilm och videogram. Enligt DAK talar övervägande skäl för att arkiveringen av de nu nämnda upptagningarna förläggs lill en gemensam central institution med karaktär av statlig myndighei. Hos denna börenligt förslaget också förvaras de s. k, referensupptagningar av radioprogram som avses i 10 § andra stycket radioansvarighetslagen (1966:756) och i 6 ij tillämpningskungörelsen (1967:226) till lagen och som har lill funktion att säkerställa framtida bevisning om innehållet i radioprogram,

DAK anser att de upplagningar av ljudradio-och TV-sändningar som avses i betänkandet och de arkivexemplar av ljud- och bildupptagningar som skall avlämnas enligt den föreslagna lagen om leveransskyldighet samt de andra upplagningar som arkivinstitutionen kan förvärva bör vara undantagna från begreppel allmän handling. En förutsättning härför skall dock vara att materialet har kommit in till institutionen uteslutande för förvaring och värd eller forsknings- och studieändamål eller, i fräga om ljudradio- och TV-sändningar, som referensupptagningar. Inte heller de kopior av arkiverade upptagningar av nu nämnt slag som görs inom arkivet bör bli allmänna handlingar. Som skäl för sin ståndpunkt i nu nämnt hänseende anför DAK i huvudsak upphovsrättsliga skäl.

Enligt DAK torde redan gällande rätt innebära att de upptagningar som skall levereras enligt den särskilda lagen inte blir att anse som allmänna handlingar. Ett förtydligande i detta hänseende förordas dock. Upptagningar av ljudradio- och tv-sändningar som görs för forskningsändamål torde enligt DAK däremot inte kunna betraktas som enskilda handlingar enligt 2 kap. 7 § TF, Inte heller referensupptagningarna torde, när de förvaras i det föreslagna arkivet, omfattas av de nuvarande bestämmelserna i nämnda lagrum.

Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår DAK först och främst ett lillägg till första meningen i 2 kap. 7 § TF av innebörd att bestämmelserna om allmänna handlingar inte skall äga tillämpning på upptagning av rundradiosändning som har verkställts för all säkerställa framtida bevisning.

Prop. 1975/76:160 177

Vidare föreslås att regeln om enskilda brev etc. skall få en sädan lydelse att den omfattar också handlingar som har anskaffats av myndighet. I en ny andra mening bör slutligen föreskrivas att inte heller upptagning av rundradiosändning som förvaras i allmäni arkiv uteslutande för forsknings-och studieändamål skall vara allmän handling.

Remissyiirandena över dalaarkiveringskommitténs .förslag

Förslaget till ändring i 2 kap. 7 § TF har tillstyrkts av Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbeisnämnd. Massmedieutredningen, som förklarar att den har granskal förslaget med utgångspunkt i hur detta kan påverka utredningens uppdrag, uttalar att det i detta hänseende inte torde föreligga något hinder för ett genomförande av DAK:s förslag.

OSK har inte något att erinra i sak mot förslaget men påpekar att uttrycket "anskaffats till" knappast kan användas i fräga om överförandet till arkivinstitutionen av upptagningar som den leveransskyldige enligt förslaget till lag om arkivexemplar av vissa ljud- och bildupptagningar är skyldig att avlämna utan kostnad. Vad som åsyftas sägs täckas av den lydelse motsvarande lagmm har enligt OSK:s förslag.

Radionämnden erinrar om att nämnden enligt förslag i betänkandet (Ds U 1974:7) Radionämnden. Breddad granskning och ny organisation bör få tillgäng lill kopior av referensupptagningarna pä sitt kansli och där ocksä göra utskrifter av program. Om förslaget genomförs, medför den av DAK förordade ändringen av TF att de kopior av referensupptagningar som förvaras på nämndens kansli undantas från reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Detta innebär bl, a, att nämnden befrias från obligatorisk skyldighet att pä begäran av enskild spela upp bandkopian eller tiHhandahålla upptagningen genom utskrift eller kopia av upptagningen. Sammanfattningsvis förklarar nämnden att den inte har någon erinran mot DAK:s förslag i de avsnitt av betänkandet som avses med yttrandet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter i första hand om icke inrättandet av ett särskilt arkiv för ljud- och bildupplagningar med ställningen av statlig myndighet bör leda till att det dit levererade och där förvarade materialet i princip skall vara offentliga handlingar. Försl därigenom synes institutionen få den kulturella betydelse som är åsyftad. I varie fall saknas enligt hovrätten rimliga skäl att icke säsom ett offentligt material betrakta de upptagningar av radio- och TV-sändningar som skulle komma att bevaras i arkivet. Detta material har redan genom utsändningen fått en betydande spridning. Riskerna ur författarrättslig synpunkt av att envar kan fä tillgäng till materialet i arkivet lorde vara obetydliga. Den rätt som redan finns att göra enskilda upptagningar synes inte ha medfört nägra ekonomiska skador. Hovrätten förklarar att det måhända när det gäller annat material, t. ex. filmer, kan uppkomma författarrättsliga problem som den inte kan överblicka. Hovrätten håller dock för osannolikt att dessa har någon större

12 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 178

ekonomisk belydelse för den som innehar upphovsrätten. Hovrätten framhåller vidare att, även om man i sak följer DAK:s förslag, del inle är behövligt eller lämpligt att göra så omfallande ändringar i 2 kap. 7 § TF som DAK föreslår. Särskilt bör beaktas att förslagel - såsom det tagit sig uttryck i lagtexten - i fråga om skrifter och upptagningar som anskaffats av allmänt arkiv, bibliotek eller myndighet är betydligt mera långtgående än gällande lydelse av bestämmelsen och mera vittsyftande än vad som torde vara nödvändigt för att säkerställa att de lill arkivinstitutionen levererade ljud- och bildupplagningarna ej blir all betrakta som allmänna handlingar. Starka betänkligheter måste enligt hovrätten hysas mot au göra sä omfattande ingrepp i de eljest gällande reglerna om allmänna handlingar. Hovrätten erinrar om att OK endast behandlade tryckta skrifter som anskaffats till allmänt bibliotek men inte alls berörde skrifter som anskaffats lill allmänt arkiv eller till annan myndighet. Enligt hovrätten bör ytteriigare bemärkas att det av kommittén använda uttrycket "upptagning av rundradiosändning som verkställts för all säkerställa framlida bevisning" synes ha en vidare syftning än vad som är meningen. Även en sädan inspelning som göres av t, ex, en olaglig radioutsändning för att användas som bevismaterial vid domstol förefaller att gå in under den föreslagna lydelsen och blir därigenom således oavsiktligt undantagen från den principiella handlingsoffentligheten. Enligt hovrättens mening är det fullt tillräckligt att genom en mindre jämkning klargöra att upptagningarav radio-och TV-sändningar som göres för arkivets verksamhet och för att fungera som s. k. referensuppiagningar skall undantagas frän reglerna om allmänna handlingars offentlighet. Eftersom dessa upptagningar sälunda i princip skall ha den dubbla funktionen an vara såväl referens- som arkivinspelningar, synes ej nödvändigt att i lagiexlen göra någon åtskillnad mellan dessa båda funktioner hos upptagningarna. Däremot kunde - då skyldighet att avlämna exemplar av ljud- och bildupptagningar enligt den föreslagna lagen därom kan ses som en parallell till motsvarande skyldighet i fräga om tryckta skrifter - vara lämpligt all uttryckligen ange att sådana upplagningar ej är att anse som allmänna handlingar. Ifrågavarande paragraf skulle då, förklarar hovrätten, kunna ulformas på t, ex.

följande sätt: "Vad i detta kapitel tryckt skrift, som avses i 1 kap.

7 §, eller å ljud- eller bildupptagning som överiämnals för allmän arkivering
av sådant material, ej heller å enskilda brev ".

Ollenilighels-ochsekretesslagstiftningskominilién

Enligt OSK:s förslag (4 § punkt 5 i grundlagskapitlet) skall handling som har tillförts bibliotek eller som annars har överiämnals lill myndighet uteslutande för förvaring, vård eller forsknings- och studieändamål inte anses som allmän handling. Enligt OSK svarar denna bestämmelse - i något förenklat skick - i sak mot nuvarande 2 kap. 7 § TF och täcker även den arkivmyndighet som DAK har föreslagit.

Prop. 1975/76:160 179

OSK föreslår vidare en särskild regel om referensuppiagningarna av radioprogram, som innebär att dessa inte skall vara allmänna handlingar när de förvaras hos radionämnden (4 § punkt 6 i grundlagsförslaget). OSK motiverar förslaget i denna del med all del skulle föra alldeles för långt alt tvinga radionämnden att ställa lokal och apparatur till förfogande för den som vill la del av ell ljudradioprogram eller en TV-upplagning.

Remissyiirandena över offentlighets- och sekreiesslagstiftningskommilténs förslag

Den föreslagna bestämmelsen i 4 ij p u n k t 5 har kommenterats endasl av ett fåtal remissinstanser.

Enligt JO är formuleringen av bestämmelsen missvisande. Den kan lätt läsas som om alla handlingar som överiämnals till myndighet uteslutande för förvaring, vård eller forsknings- och studieändamål ej skall anses som allmänna handlingar. Meningen kan enligt JO uppenbariigen inte vara alt myndigheternas till riks- och landsarkiven överiämnade allmänna handlingar skall förlora sin karaklär av allmänna handlingar där. JO erinrar om att i 2 kap, 7 § tryckfrihetsförordningen nu talas endast om "enskilda brev eller skrifter", Samma påpekande görs av riksarkivel och huvuddelen av de övriga arkivmyndigheter som har yttrat sig över OSK:s förslag liksom av socialstyrelsen. Också ÖB förklarar alt nuvarande bestämmelse i 2 kap. 7 § TF är alt föredra framför den föreslagna regeln.

Dataarkiveringskommitién påpekar att OSK i anslutning till den föreslagna bestämmelsen yttrar att den läcker den arkivmyndighet som kommittén har föreslagit i SOU 1974:94, Kommittén framhåller att punkten bör avfattas så att den täcker även det fallet alt upptagningen verkställs hos arkivmyndigheten,

Sveriges Radio förklarar att bestämmelsen i 4 tj p u n k t 6 bör omfatta också avskrifter av radioprogram, eftersom radionämnden i dag i stor utsträckning använder sig även av avskrifter som underiag för sin granskningsverksamhet.

Föredraganden

Som jag har nämnt i del föregående torde gällande rätt innebära att tryckta skrifter, ljudupptagningar - t, ex, grammofonskivor - och andra handlingar som ingår i statliga eller kommunala bibliotek inte är allmänna handlingar. Jag delar emellertid OK:s och OSK;s uppfattning att detta uttryckligen bör framgå av grundlagen och föreslår att p u n k t 3 inleds med en bestämmelse i ämnet. Denna lar sikle både på sådana myndigheter som har biblioteksverksamhet till huvuduppgift och på samlingar av typ hand- eller referensbibliotek som finns hos myndigheter med andra arbetsuppgifter, t. ex. domstolar. För all en handling skall omfattas av bestämmelsen krävs alt den

Prop. 1975/76:160 180

ingår som beståndsdel i en samling av handlingar organiserad på sådani sätt att den enligt vanligt språkbruk är att betrakta som bibliotek. I fråga om handlingarsom upprättas vid eller kommer in lill en biblioteksmyndighet t. ex, som led i dennas administration gäller däremot självfallet de vanliga reglerna om allmänna handlingar.

Enligt min uppfaUning bör med handlingar som ingår i bibliotek jämställas t. ex. tryckta skrifter, fonogram och bildupptagningar som allmänt arkiv förvärvar från utgivare eller återförsäljare eller som ett sådant arkiv på annat sätt erhåller frän enskild och som tillförs arkivet uteslutande för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål. Däremot skall naturiigtvis allmänna handlingar som en myndighei överiämnat till en arkivinstitution inte därigenom förändra karaktär. Också en regel av nu angiven innebörd bör tas in i punkt 2. Jag anser det emellertid mindre lämpligt att som DAK betrakta handlingar av här avsett slag som sådana "enskilda brev" etc. som f n. nämns i 2 kap. 7 § TF. Med hänsyn till den nuvarande regelns speciella syftning - den tar närmast sikte på privatarkiv och andra privata samlingar av handlingar - anser jag att man i detta sammanhang hellre bör tala om handlingar som "från enskild har tillförts" allmänt arkiv.

Punkt 3 innehåller slutligen också en regel som i sak helt motsvarar den nuvarande bestämmelsen om enskilda brev elc. i 2 kap. 7 § TF, Som jag nyss har nämnt syftar denna närmast på privata arkiv och liknande samlingar av handlingar, 1 motsats till övriga regler i förevarande punkt är regeln tillämplig i fråga om alla slag av myndigheter, också t. ex. ett universitet eller en institution för medicinsk eller historisk forskning.

Någon motsvarighet till nuvarande undantag i 2 kap. 7 i; TF beträffande s.k. granskningsexemplar har inle upplagils i departementsförslaget, Enligl förslag till ändringar i den tryckfrihelsrällsliga lagstiftningen som jag inom kort kommer all anmäla bör systemet med särskilda granskningsexemplar upphöra,

DAK:s i SOU 1974:94 framlagda förslag övervägs f n, inom utbildningsdepartementet. Övervägandena har ännu inte lett lill något ställningstagande såvitt avser behovet av undantag från TF:s allmänna reglerom handlingsoffentlighet. Denna fråga dr därför behandlas i ett senare sammanhang. Det kan emellertid påpekas att de föreslagna bestämmelserna i punkt 3 är tillämpliga också på sådana arkivexemplaravljud-ochbildupptagningarsom enligt den av DAK föreslagna lagen i ämnet skall överiämnas till särskild arkivinstitution.

Det är självklart att upptagningar av innehållet i icke allmänt material som görs hos en arkivinstitution som led i dennas arkivvårdande verksamhel, t. ex. överföring av film på videoband eller avkopiering av magnetband för att bevara den ursprungliga upptagningens tekniska kvalitet, inte heller skall vara allmänna handlingar. Detta följer av bestämmelsen i punkt 4,

Prop. 1975/76:160 181

12 och 13 §§

Gällande räll

2 kap. 8 ij TF upptar i fyra stycken ganska utförliga regler dels om tillhandahållande på stället av allmän handling och teknisk upptagning, dels om rätt för den som sä önskar att mol fastställd avgift få avskrift, utskrift eller kopia av allmän handling, resp. teknisk upptagning.

Allmän handling som inte skall hållas hemlig skall, enligl försia stycket, på begäran genast eller så snart det kan ske utan avgift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning pä stället önskar ta del av den. Teknisk upptagning skall tillhandahållas i läsbar eller avlyssningsbar form.

Andra stycket innehåller särskilda regler för handling som delvis är hemlig. Sådan handling skall tillhandahållas på stället om det kan ske utan att vad som skall hållas hemligt uppenbaras. I annat fall har den som vill ta del av handlingen rätt att utan avgift erhålla avskrift av handlingens offentliga delar. På motsvarande sätt skall en delvis hemlig teknisk upptagning tillhandahållas kostnadsfritt på stället genom en utskrift av icke hemliga delar.

Om betydande hinder möler, heter det vidare i tredje stycket, skall skyldighet att tillhandahålla handling på stället inte föreligga, Sådani betydande hinder kan vara att handlingen just då den begärs utlämnad används i myndighetens arbete eller att den är utlånad till annan myndighet. I fråga om teknisk upptagning föreligger inte heller skyldighet alt tillhandahålla denna på stället, om upptagningens innehåll finns i läsbar form hos annan myndighei och tillhandahållandet där kan ske utan beaktansvärd olägenhet för den som vill ta del av upptagningen.

Myndighets åligganden såvitt gäller en allmän handling stannar inte vid skyldigheten att tillhandahålla den på stället. Den som önskar ta del av allmän handling har nämligen ocksä räu att mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen, i förekommande fall med uteslutande av sådan del som skall hållas hemlig. Reglerna härom finns i 8 § fjärde stycket. När det gäller upptagning för automatisk databehandling är myndighei dock inte skyldig att utlämna sädan på annat sätt än genom att tillhandahålla utskrift av upptagningen. Skälet till denna begränsning är att utlämnande av ADB-upptagningar i annan form, t. ex. kopia av ett magnetband, kan leda till allvariiga integritetsintrång. Om ä andra sidan i ett enskilt fall sådana negativa konsekvenser av ett utlämnande kan uteslutas, hindrar inte grundlagsregeln att en magnetbandskopia - som en serviceåtgärd av myndighelen - utlämnas. Avslutningsvis sägs i paragrafen att myndighet inte heller är skyldig att för utlämnande framställa kopia av karta, ritning eller bild, om svårighet möter därför och handlingen kan tillhandahållas på stället.

Prop. 1975/76:160 182

Öflénlligheis- och sekrciesslagstlfiningskommittén

I OSK:s förslag har reglerna i 2 kap, 8 S TF delats upp på två nya paragrafer, I samband härmed har stoffet i viss ulslräckning disponerats om och reglerna setts över språkligt. Några slörre nyhelersakligi sell lorde OSK:s förslag knappast innebära,

1 den försia av de två paragraferna (7 §) har inledningsvis upptagits huvudregeln alt offentlig handling utan avgift skall tillhandahållas den som önskar ta del av denna för läsning eller avskrivning på slällel, Tillhan-dahållandei skall ske "genast, eller så snart del är möjligt". OSK påpekar all i rätten att ta del av en handling redan nu otvivelaktigt ingår också en rätt au avlyssna och avbilda denna. På grund härav har i lagtexten uttryckligen angivits att rätten att ta del av en handling också omfallar avlyssning och avbildning. Till 7 § första stycket har vidare överförts regeln att ADB-upptagning skall tillhandahällas i läsbar eller avlyssningsbar form,

I 7 tj andra slyckel har lagils in regeln all myndighei ime är skyldig att tillhandahålla handling på stället om betydande hinder möter. Den särskilda bestämmelsen om lekniska upptagningar har av OSK ulan motivering inskränkts till att avse endast ADB-upplagningar, Vidare har bestämmelsen formulerats om. I förslaget föreskrivs att skyldighet att tillhandahålla ADB-upptagning på slällel inte heller föreligger, om upptagningens innehåll finns i läsbar form "hos närbelägen myndighet, som ulan olägenhet för sökanden kan anlitas". 1 TF motsvaras de citerade orden av uttrycket "hos annan myndighet och tillhandahållandet där kan ske utan beaktansvärd olägenhet för den som vill taga del av upptagningen".

Om tillhandahållande av handling som endast delvis är offentlig handlar 8 § första stycket. Eftersom enligt OSK:s förslag även teknisk upptagning anses som en allmän handling, menar OSK att uttrycket "avskrift av handlingen" kan täcka även fall då tillhandahållande av t, ex. en teknisk upptagning sker genom överlämnande av en utskrift av upptagningen. Lagtexten blir härigenom mindre tung. - Ordet "utskrift" används av OSK bara när en särregel blir nödvändig för tekniska upptagningar.

Reglerna om rätt all mot fastställd avgift få avskrift av handling (varmed alltså förslås även utskrift) återfinns i 8 § andra stycket. Reglerna innefattar, med nedan nämnt undantag, inga sakliga nyheter. OSK påpekar att nuvarande regel innebär att myndighet inte kan undandra sig att utlämna ljudband och mikrofilm i form av kopior om så påfordras. Eftersom sådana kan vara kostsammare att framställa än avskrifter eller fotokopior av traditionella handlingar, bör expedilionslösenförordningen kompletteras på denna punkt. Om myndighei saknar kopieringsmöjligheter eller eljest svårigheter möler bör - liksom redan nu i fråga om karta, ritning och bild - undantag kunna göras. Som konsekvens av det sist sagda föreslår OSK att också "upptagning" nämns i andra stycket tredje meningen, vilket alltså är en saklig nyhet i förhållande till TF,

Prop. 1975/76:160 183

OSK diskuterar vidare de s. k. kommersiella massuliagen av offentligt malerial. Uppgifterna används för selekliv reklam, vilkel i vida krelsar ej belrakias med särdeles blida ögon. Vad del enskilda förelaget gör, säger OSK, är egenlligen all "åka snålskjuls" på offentligheten. Visseriigen lämnas adressuppgifter och liknande i allmänhet inte ut i form av kopia av magnetband (vissa starkt kritiserade, regelrätta försäljningar har dock ägt rum från länsstyrelser), men utskrifterna är inte dyrare än att del är en god affär för de enskilda förelagen, - Enligt OSK går det inte att lösa detta problem inom ramen för denna grundlag. Ett i denna meddelat förbud mot utlämnande för sådana ändamål föruisätler all en myckel viktig princip åsidosätts, nämligen att myndighet är skyldig au tillhandahålla offentliga uppgifter utan all efterforska sökandens syften. Ej heller kan en sekretessregel uppställas, eftersom det ju är fråga om material som bör vara offentligt. En utväg vore att göra sådana uttag dyrare, men detta är ogörligt av två skäl. Det ena har redan nämnts: syftet med framställningen om utbekommande får ej efterforskas. Det andra är att det föreligger uppenbara svårigheter all avgränsa uttag av denna typ frän andra. En kvalitativ avgränsning är som redan framhållits omöjlig, och en kvantitativ bestämning ter sig lika omöjlig. - Svårigheterna, fortsätter OSK, lorde minska avsevärt om det av datainspektionen föreslagna centrala uppdateringsregisiret (CUR) kommer lill stånd. Andra register av liknande slag - t. ex. Datemas register - skulle härvid komma alt utplånas, och CUR kan kringgärdas av erforderliga föreskrifter, vilka enligt regeln i 3 § andra stycket detta grundlagskapitel får effekt även på uppgifternas egenskap av allmänna.

Remissyttrandena OSK:s förslag till 7 §

Regeringsrätten framhåller alt vid utlämnandet framför allt snabba avgöranden är av vikt. Principiellt skall utlämnande av handling ske omgående direkt till den som inställt sig hos myndighelen för all fä laga del av den. Regeringsrätten erinrar om att det i nuvarande 2 kap. 8 § TF heter alt utlämnandet skall ske "genast eller så snart ske kan". 1 förslaget brukas i stället orden "genast eller så snart del är möjligt". Denna moderniserande omformulering bör enligt regeringsrätten icke tolkas så, alt myndighet får la sig längre lid att ordna med utlämnandet än som tidigare ansetts tillåtligt.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte vissa kompletterande anvisningar till huvudregeln, all utlämnande skall ske genast eller så snart det är möjligt, kan vara till fördel. Det är enligt hovrätten närmast två fall som förtjänar beaktas. Det ena är att det gäller en handling som visserligen förvaras hos myndighelen i fråga men som upprättats hos eller eljest närmast berör annan myndighet (jfr 9 § 2 st,). Kontakt mellan myndighelerna är då ofla naturlig innan utlämnande sker, men det är givetvis angeläget att inte onödig fördröjning uppstår till följd av okunnighet eller osäkerhet om reglernas in-

Prop. 1975/76:160 184

nehåll. Del andra fallet är det som aktualiseras till följd av förslagel om dubbla sekretesstider på vissa områden. Givetvis ger, säger hovrätten, uttrycket "så snart det är möjligt" utrymme för del rådrum som erfordras, men närmare anvisningar kan likväl fylla en viss funktion.

Dataarkiveringskommitién tar upp den av OSK föreslagna regeln i f ö r s 1 a stycket om tillhandahållande av upptagning för automatisk databehandling eller annan upptagning. Enligt kommittén synes OSK ha förbisett att även en skriftlig handling enligt allmänt språkbruk kan vara en upplagning; man talar exempelvis om stenografisk eller protokollarisk upptagning. Den enklaste avfattningen av stycket synes enligt dalaarkiveringskommiitén vara att handling som ej skall hållas hemlig på begäran genast, eller så snart del är möjligt, utan avgift skall tillhandahällas den som önskar taga del därav sä att den kan läsas, avskrivas, avlyssnas eller avbildas på stället. Ordet "avlyssningsbar" är, säger kommittén, ett mindre värdefullt tillskott till språket.

Jö påpekar att om den av honom föreslagna definitionen av handling (se under 3 §) godtas, en föreskrift erfordras om skyldighet att tillhandahålla också en sädan handling som ett hålkort i läsbar form.

Den föreslagna bestämmelsen i andra styckei om tillhandahållande av upptagning för automatisk databehandling föranleder dataarkiveringskommitién att föreslå att andra former av automatiska upptagningar jämställs med ADB-upptagningar. Detta kan enligt kommittén ha praktisk betydelse redan i fråga om vissa nu praktiserade upptagningsmetoder. I varje fall är del en fördel, om grundlagens text inte fixeras vid dagens teknik. Relativsatsen i slutet av stycket blir tydligare med aktiv konstruktion: "som sökanden utan olägenhet kan anlita".

Med anledning av den nyssnämnda bestämmelsen i andra stycket påpekar länsstyrelsen I Stockholms län att länsstyrelserna ulgör exempel på myndigheter, som i betydande omfattning kan fullgöra sin utlämningsskyldighei med tillämpning av denna. Flertalet av länsstyrelsernas ADB-register finns redovisade i utskrift - taxeringslängder, mantalslängder, röstlängder, kort/avi/register - som förvaras hos lokala skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter, pastorsämbeten, kommuner m, fi.

OSK:s förslag till 8 §

Jö påpekar här, liksom under 7 §, att om den av honom föreslagna definitionen av handling godtas, en föreskrift erfordras om skyldighel all tillhandahälla också en sådan handling som ett hålkort i läsbar form.

ÖB vill ha en klarare markering av innebörden av begreppet "utiämna". Enligt ÖB ligger i detta betydelsen av överlämning för ändamål där publicering kan komma i fråga. Det synes viktigt att innebörden av ett och samma begrepp genom hela lagkomplexet är densamma. Skäl att ändra lydelsen i grundlagstexten torde emellertid inte föreligga.

Prop. 1975/76:160 185

Bestämmelsen att sökande i vissa fall kan utan avgift få avskrift av de offentliga delarna av en handling som delvis skall hållas hemlig har kommenterats av ett par remissinstanser. Det kan enligt socialstyrelsen uppstå tveksamhet om stadgandet skall tolkas så all sökanden äger räll all la med sig avskriften hem och frilt förfoga över densamma eller om avsikten i stället är alt han utan kostnad skall få tillgång lill handlingen i form av en avskrift på stället. För att undvika en feltolkning bör enligl styrelsen ett förtydligande i lagtexten ske på denna punkt. Enligt landsarkivet i Härnösand kan den föreslagna bestämmelsen få den konsekvensen all en sökande kan begära att gratis få avskrift av t. ex. en brotlsmålsakt om flera hundra sidor med uteslutande av hemliga partier.

1 två yttranden behandlas den i andra styckei intagna särbestämmelsen om utlämnande av upplagning för automatisk databehandling.

Datainspektionen återger OSK:s konstaterande alt, i de fall hålkort och hålremsor används för inmatning i datamaskin, de är att anse som datamedia; eftersom de då tydligen faller under begreppet upptagning för ADB, blir myndigheten inte skyldig att lämna ut kopia av dem. Detta är enligl datainspektionen följdriktigt. Däremot konstaterar OSK, fortsätter inspektionen, att regeln innebär alt myndighei inle kan undandra sig att utlämna ljudband och mikrofilm i form av kopior om sä påfordras. Emellertid kan åtminstone mikrofilm på samma sätt som hålkort användas för inmatning i och utmatning ur datamaskin; mikrofilmen bör då också anses som datamedium och hänföras till upptagning för ADB, varvid myndigheten endast skulle vara skyldig all utlämna utskrift, ej kopia. Det är, säger inspektionen vidare, svårt att se skälet till att de nämnda typerna av databärare skall behandlas olika beroende på om de är knutna till ADB eller ej. På samma säu som i fråga om magnetband kan integritetsskäl åberopas mot utlämnande av kopior av ljudband eller mikrofilm. Offentlighetsintresset kräver enligt inspektionen inte heller i dessa fall annal än att utskrift lämnas. Datainspektionen förordar att uttrycket "eller annan upptagning" tilläggs i andra styckei andra punkten närmast efter orden "automatisk dalabehandling". Inspektionen påpekar i sammanhanget att vad som sägs i 8 ij andra slycket

tredje punkten om "kopia av upptagning" inte innebär någon ändring

av vad som anges i andra punkten; dvs. all med upplagning i tredje punkten kan avses endasl sädan upptagning som myndighet är skyldig att utlämna i form av avskrift (kopia).

Enligt dataarkiveringskommitién kan den särskilda regeln om utlämnande av upptagningar för automatisk dalabehandling hell utgå om andra styckels första mening utformas på följande sätt: "Den som vill taga del av handling som hell eller delvis är offentlig har även rätt au mot fastställd avgift få avskrift eller utskrift av handlingen; därvid skall sådan del som är hemlig uteslutas." Det kan enligt kommittén inte vara nödvändigt alt grundlagen uttryckligen anger sädant som myndighet inte är skyldig att göra.

Prop. 1975/76:160 186

Stadskansliet i Göteborgs kommun ifrågasätter om del i andra slycket använda kriteriet "närbelägen myndighei - - - ulan olägenhet'' motsvarar "beaktansvärd olägenhet".

Frågan om de k o m m e rs i el 1 a massuliagen av offentligt malerial för selekliv reklam berörs i eu par yitranden,

Daiainspekiionen nämner att frågan vid några tillfallen har behandlals av riksdagen och all riksdagen har fallal ett beslut i denna (KU 1975:11 )som innebär au frågan hänvisats till den paralamentariska utredning för allmän översyn av dalalagen som riksdagen begärt, Enligl datainspektionens uppfaltning är frågan inle i praktiken lösl genom all ullämnandea v dalamedium kan förhindras eller begränsas, Regeringsrällens praxis ger vid handen att myndighelerna enligl offentlighetsprincipen i inle ringa grad är skyldiga att tillhandahålla namn och adresser på utvalda grupper i form av utskrifter; dessa kan användas förde häraktuella kommersiella ändamålen. Frågans lösning kräverdärfören-ligl inspektionen eu ställningstagande till den tillämpliga grundlagsbestämmelsens lydelse. Ställningstagande lorde böra ske nu, i samband med förslagel till yllrandefrihelsgrundlag; om den tillämnade datalagsöversynens resultat skall avvaktas och i samband därmed grundlagsändring vidtas, synes ställningstagandet bli avsevärt fördröjt. Datainspektionen diskuterar i sammanhanget OSK:s ställningstagande alt det inle skulle vara möjligt all lösa del ifrågavarande problemet inom ramen för den föreslagna yltrandefrihetslagen och OSK:spåsiåendeallenlösningskulleslridamotdenna grundlag. Enligt dalainspektionen kan massuliagen för kommersiell reklam knappast sägas ha lill syfte alt främja någol av de intressen som nämns i grundlagens programförklaring, nämligen ett frili meningsutbyte och en allsidig upplysning. Snarare kan påstås aligrundlagsbudel i och för sig inte skulle behöva utgöra formellt hinder mol särskild lagstift ning i ämnet. Datainspektionen tar vidare upp OSK:s uttalande an en lagreglering, i form a v förbud mol utlämna nde för reklamändamål, förut-sätleråsidosättande av den vikt iga principen att myndighelär skyldigalt lämna ul offentlig uppgift ulan all efterforska sökandens syften. Denna princip -vilken f ö. uppluckrats genom de många skaderekvisilen, såviii gäller hemliga handlingar-synes emellertid enligt inspektionen i och för sig inte behöva utgöra något hinder om lagregleringen av nyss anförda skäl kan ske vid sidan av grundlagen. Det är visserligen riktigt,som OSK säger, all en beslämmelse i ämnet inle kan bli en sekretessregel, eftersom ju fråga arom uppgiftersom bör vara offentliga. Oavsett hur en lagreglering närmare skulle utformas, anser datainspektionen i motsats till OSK att del i de allra fiesta hithörande fall inle skulle möta svårigheieratt avgränsa uttag av denna typ från andra. De begärda uppgifternas mängd,art och urval, den a v sökanden bedrivna verksamheien samt be-fogenheienalt utreda sökandens syfteskullegöradennaavgränsningenkel och knappast inrymma sådana svårigheler som i många sekrelessärenden blir förknippade med uiredningen av skaderekvisilen. Inspektionen undersirykeratl del häråiergivna resonemanget inle innebär uttryck för uppfattningen au kommersiella massutiag ur myndigheternas offentliga register bör omöjliggöras;

Prop. 1975/76:160 187

diskussionen avser endasl möjlighelen alt skapa siöd i grundlag för de in-skrankningarsom kan behövasav hänsyn lill privailiveis helgd, Enligl inspektionen lorde inle del föreslagna centrala uppdateringsregisiret. C UR, som OSK antar, innebära en lösning.Meni ngen ärali C UR skall innehålla grundläggande person- och adressuppgifter, som blir offentliga, och au just dessa uppgifter skall användas som söknycklar. Dessa kan då i me inskränkas ulan au C UR blir meningslöst ;offeniligheisprincipen medför dåail även reklamföreiagen måste få utskrifter från CUR, - Avslulningsvis anför inspektionen all en beslämmelse i ämnet,om frågan om grundlagsenligheten löses,ehuru den inle aren sekretessbestämmelse kan las in i den föreslagna lagen om allmänna handlingar,exempelvis under rubriken service och informaiion,

Länsslyrelsen i Stockholms län delar inle OSK:s uppfallning all den akluella frågan inte går alt lösa inom ramen för den föreslagna grundlagen. Enligl länsslyrelsen har man all väga moi varandra å ena sidan allmänhetens räu till full insyn i förvaltningen och å andra sidan en skyldighel för myndighelerna gentemot allmänheten all handskas med de alltmer om fattande personuppgif-ler,som insamlas och lagras för myndigheiernas egen verksamhet, på ell sådant satt att den enskildes privatliv och iniegrilel skyddas mol obehörigi och skadligt användande. Del kan enligl länsstyrelsens mening inte vara omöjligt att förena dessa krav utan all del grundläggande syftet med offentlighelsprincipen åsidosätts. Det kan knappast vara förenligt med den enskildes intresse och berättigade krav på en ansvarig och riktig användning av den alltmer ökande mängd personuppgifter m. m., som myndigheterna samlar och lagrar för samhällets legitima behov, att uppgifterna kan spridas och utnyttjas obegränsat för vilka som helst för samhället eller den enskilde främmande intressen. Sådana intressen behöver inle bara vara kommersiella. Länsstyrelsen förklararati den kan redovisa ett fiertal fall,där massultagavadressuppgifter förbestämda personkategorier begärts för exempelvis otillbörliga politiska aktioner, för tvivelaktiga forskningsprojekt etc. Den tekniska utvecklingen inom ADB-området innebär,fortsätter länsstyrelsen,att risken för missbruk av offentlighetsprincipen ökar. En offentlighet som inle har möjlighet att tillvarata och skydda den enskilde samhällsmedborgaren motorikl igt och skadligt uinyujande måste ifrågasättas. Allmänhetens tilltro lill och förtroende för ADB-utnyiijande i samhällets tjänst är, säger länssty relsen vidare,en viktig förulsällning föratt ADB-teknikens möjligheler skall kunna tillvaratas på bästa salt för samhällsnyltiga ändamål. Della främjas förvisso inle av alt de regisierförande/ansvariga myndigheterna fråntas möjlighelen och skyldigheten att begränsa och kontrollera spridning och användning av intsamlade uppgifter. Länsstyrelsen framhåller all datalagen inte är någon fullständig garanti mot olämplig användning av personuppgifter i andra fall än då annan än myndighei jör personregister med hjälp av ADB. Med den föreslagna utformningen av grundlagsförslaget begränsas datainspektionens möjligheler i fråga om ADB-regisierförande myndigheter till föreskrifter om myndighelens egen användning av personuppgifterna. Länsstyrelsen uttalar sammanfattningsvis all kravet på klarhet och tillgänglig-

helavgrundlagochallmän lag inie drleda till all kravet påskydd förden enskildes personliga säkerhet och privailiveis helgd eftersattes, Enligl länsstyrelsens mening bör man i det fortsatta arbelel med lagstiftningskomplexet - trots vad OSK ansett -söka åsladkomma regler som ger della myckel vitala problem en tillfredsställande lösning.

Föredraganden

Reglerna i TF dels om tillhandahållande på slällel av allmän handling och leknisk upplagning, dels om överiämnande mol avgift av avskrift, utskrift eller kopia av handling eller leknisk upptagning har av OSK föreslagits bli väsentligen oförändrade i sakligl hänseende, 1 ston sett har remissinstanserna lämnat OSK:s förslag utan erinran,

OSK har i motiviexien tagit upp frågan om de kommersiella massuliagen från främst personregister. Kommittén avvisar tanken på särskilda beslämmelser som lägger hinder i vägen för sådana ullag, utöver den nuvarande som befriar myndighei från all lämna ul personuppgifter genom kopia av datamedium. Under remissbehandlingen har två inslanser tagit upp frågan om massuliagen och förordat grundlagsföreskrifter som möjliggör ytterligare spärrar mol sådana ullag. För egen del finner jag inte all tillräckligt underiag föreligger att nu föreslå särskilda bestämmelser i grundlag om massuttagen. Den av mig lidigare nämnda utredningen om vissa dalafrågor bör, i enlighel med vad riksdagen har förutsatt (KU 1975:11), få i uppdrag all överväga behovet av särskilda bestämmelser om försäljningen av datorlagrade personuppgifter för kommersiellt bruk. Frågan om en eventuell ändring i grundlagsreglerna om allmänna handlingars offentlighet dr las upp med anledning av de förslag i ämnet som utredningen kommer att lägga fram.

Inte heller i övrigi anserjag att någon mer ingripande ändring i reglerna om tillhandahållande av allmän handling är påkallad. All jag anser alt vissa justeringar bör göras framgår av del följande,

1 likhet med OSK anser jag att nuvarande 2 kap. 8 ij TF är en alltför omdngsrik paragraf, vars innehåll lämpligen bör delas upp på två paragrafer. Den bäsla överblicken över stoffet dr man enligl min mening, om en paragraf ägnas ål tillhandahållande på slällel av allmän handling och en följande paragraf upplär beslämmelserna om tillhandahållande mol avgift av avskrift m, m. Denna disposition ansluter fö, nära till den nuvarande. Förslaget har utformats i enlighel härmed, Beslämmelserna har lagiis in i 12 och

13 sS.

I 12 tj första stycket första meningen föreskrivs all allmän handling, som får lämnas ul, på begäran genast eller så snart det är möjligt på slällel utan avgift skall tillhandahållas den, som önskar la del därav. Handlingen skall tillhandahållas i sådan form all den kan läsas, avlyssnas eller uppfällas på annal säu. Av del valda utlryckssäliel framgår att sökanden har räu all få del av ADB-upplagning och annan leknisk upplagning i läsbar eller av-

Prop. 1975/76:160 '89

lyssningsbar form eller, beiräffande en bild, så att den kan iaklias i,ex, på en bildskärm. Vidare föreskrivs i andra meningen all sökanden också har räll att skriva av och alt avbilda handling och även alt ta den i anspråk lör Ijudöverföring. Enligt första styckei sista meningen gäller vidare all handling, som inie kan tillhandahållas utan att sådan del därav som inte lår lämnas ut röjes, i övriga delar skall göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia. Självklart skall tillhandahållande av avskrift eller kopia i della fall ske kosinadsfrill. Med "avskrift" förstås här även utskrift av leknisk upptagning. Jag delar nämligen OSK:s uppfaltning alt "avskrift" bör kunna begagnas då i lagtexten avses alla slag av allmänna handlingar, inklusive tekniska upplagningar, Ordel "utskrift" bör däremoi användas endast när

teknisk upptagning, överförd till skrift, avses. Ordet kopia har nämnts särskilt i första slyckel sista meningen med tanke på alt det kan vara mest praktiskt att t, ex, föra över de offentliga delarna av ett ljudband lill en bandkopia. Att denna i sin tur skall spelas upp för sökanden följer av första meningen och av uttrycket "göras tillgänglig",

1 12 ij andra slyckel anges de fall i vilka myndighei kan vägra att tillhandahålla en handling, trots att den är offentlig, dvs, de regler som nu återfinns i 2 kap, 8 ij tredje slycket TF. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rält är inte avsedd, I lagtexten har skrivits in ett krav alt den myndighet, till vilken sökanden hänvisas, skall vara "närbelägen",

Enligl 12 § försia stycket har sökanden rätt alt gratis la del av myndighets originalhandling eller, i fall som avses i tredje meningen, avskrift eller kopia av denna. Däremot har sökanden enligt 12 § inte befogenhet att ta med sig handlingen,

I 13 § slås inledningsvis fast all den som önskar la del av allmän handling - förutom rätten alt ta del av den på stället - även har rätt alt mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen till den del den får lämnas ul. Från denna huvudregel föreskrivs två undantag. Del första innebär att myndighet inte är skyldig att överiämna upptagning för automatisk databehandling i annan form än utskrift.

Denna regel, som överensstämmer med vad som nu gäller, leder till au vissa typer av handlingar, t. ex. mikrofilm, ibland i egenskap av ADB-upptagning får utlämnas endast i utskrift och ibland såsom annan teknisk upptagning kan lämnas ul även i form av kopia. Dalainspektionen har förordat att myndighets skyldighet att överiämna tekniska upptagningar över huvud begränsas på samma sätt som vad gäller ADB-upptagningar, dvs. överiämnande behöver bara ske i utskrift. För min del ärjag dock f n. inle beredd alt inskränka den rätt för allmänheten att mot avgift d lillgång till kopior av lekniska upptagningar, som nu finns.

Det andra undantaget från huvudregeln, som också övertagits från gällande ordning, innebär att skyldighet all framställa kopia av karta, ritning eller bild inte föreligger om svårighet möter och handlingen kan tillhandahållas på stället. Av skäl som har angivits av OSK har regeln kompletterats

Prop. 1975/76:160 190

så att den också gäller andra tekniska upplagningar än ADB-upplagningar,

14§ Gällande räu

Beslämmelser om vem som skall pröva en begäran alt få ta del av handling hos myndighet finns i 2 kap, 9§ och 14 § andra stycket TF. Enligt 9§ första stycket skall framställning om allmän handlings utbekommande göras hos den myndighet där handlingen finns. När del gäller leknisk upptagning skall framställningen göras hos den myndighet som förfogar över upptagningen. Frågan om utlämnande prövas av den myndighei där framställningen har gjorts.

1 9 tj andra slycket finns ytterligare bestämmelser om handläggningen av utlämnandefrågor. Är vården om handlingen enligt arbetsordning eller givet uppdrag anförtrodd viss befattningshavare, har han att själv beslula i fråga om handlingens utlämnande. Del åligger honom därvid au räila sig efter föreskrifter som myndigheten har meddelat och all, då det kan ske utan omgång, i tveksamma fall hänskjuta frågan lill myndighetens avgörande. Om befattningshavaren vägrar att lämna ut handlingen skall frågan, om sökanden begär del, hänskjutas till myndigheten.

I 14 § andra stycket, vartill hänvisas i 9 § iredje styckei, finns regler om utlämnande av handlingar vilkas hemlighällande är av synneriig betydelse för rikets säkerhet. Beträffande sådana handlingar kan regeringen förordna alt viss myndighet skall pröva fräga om utlämnande. Om förordnande skall anteckning göras på handling som avses i förordnandet. Reglerna har genom särskilda förordnanden gjorts tillämpliga pä vissa handlingar rörande försvaret, utrikespolitiken och polisens verksamhel. Prövningen görs i dessa fall av departementschef - När någon gör en framslällning att få ta del av handling, där prövningen av frågan om utlämnande enligt anteckning på handlingen skall tillkomma annan myndighet än den där handlingen förvaras, skall framställningen ofördröjligen på sökandens begäran hänskjutas till den behöriga myndigheten.

Offentlighets- och sekretesslagsilftningskommitlén

OSK har samlat reglerna om utlämnande i en paragraf (9 ij i grundlags-kapitlet). Härvid har bestämmelserna i 2 kap, 9 i; andra stycket TF med närmare regler om handläggningen av utlämnandefrågor inom myndighelen fåll ulgå och en ny grundlagsregel om tillstånd av viss myndighet införts, I övrigi motsvarar OSK:s förslag nuvarande regler. Anledningen lill all bestämmelserna i 2 kap. 9 tj andra styckei TF har dtl ulgå är att det här enligt OSK:s uppfaUning rör sig om en detaljreglering, som med fördel kan överflyttas från grundlag lill förfaUning av lägre valör.

OSK formulerar i 9 § första stycket huvudregeln så, alt begäran au få

Prop. 1975/76:160 191

ta del av handling görs hos myndighet, där handlingen finns, och skall prövas av den myndighelen. En särregel för ADB-upplagningar blir obehövlig, eftersom ADB-upptagning enligt 3 § andra slycket i OSK:s förslag anses förvarad hos myndighet, om myndigheten förfogar över den,

I 9§ andra styckei har OSK föreslagit en ny regel. Där sägs all såsom villkor för utlämnande av hemlig handling får i den i 1 § omnämnda särskilda lagen uppställas tillstånd från viss myndighet. I motiveringen anförs att den reglering, som i dag finns i 35 § SekrL och som har tagits upp i 12 § LAH, egenlligen är grundlagsstridig och att den nya regeln avhjälper denna brist.

Reglerna om utlämnande av s. k, kvalificerat hemliga handlingar har efter redaktionell omarbetning tagits in i 9 § tredje slyckel,

Remissyiirandena

OSK:s förslag all de nuvarande bestämmelserna i 2 kap, 9 § andra stycket TF om handläggningen av utlämnandefrågor inie skall få någon motsvarighet i den nya grundlagen kommenteras av nägra remissinstanser.

Att Pressens samarbeisnämnd motsätter sig all beslämmelserna las bort ur grundlag framgår av remissammanställningen under 5,4,

Regeringsrätten förklarar att den delar uppfattningen att bestämmelserna om hur beslut fattas i utlämnandeärende inom myndigheten kan fiyttas ut ur grundlagen. Frågan är dock av den vikt av hänsyn till behovet av snabba beslul att den ej bör lämnas hell oreglerad. Regler bör därför enligt regeringsrätten i stället tas in i LAH, För de kommunala myndigheternas del är regler i lag nödvändiga. Det bör icke överlåtas till varie kommun alt fritt beslula om ordningen för utlämnande av kommunens handlingar. Samma uppfattning kommer lill uttryck i de yttranden som har avgivits av JO och av Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Näringsfrihetsombudsmannen understryker att del i den praktiska tillämpningen av offentlighetsprincipen finns behov av enhetliga regler för beslutsfattandet i ullämnan-defrågor och förutsätter att frågan beaktas vid lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

Riksåklagaren förklarar att frågan om vem inom en myndighet som har alt fatta beslut med anledning av en begäran att få ta del av handling torde vara ett ämne som får avgöras administrativt, genom arbetsordningar e.d, Länsslyrelsen i Västerbottens län ger uttryck för samma uppfattning.

Tidningarnas telegrambyrå framför önskemålet att fä fastslaget att beslul om utlämnande av allmän handling i princip skall kunna ges omedelbart. När det kan råda tveksamhet om utlämnandet måste beslut kunna fattas helst samma dag. Det finns enligt byrån exempel från senare tid på att myndighet har vägrat att lämna ut handling med den motiveringen att ingen tjänsteman hos myndigheten vid tilirället ansetts kompetent att bedöma om handlingen

Prop. 1975/76:160 '92

skulle vara offentlig utan hävdat au detta måsle avgöras av juridisk sakkunskap. 1 några fall har det dröjt flera veckor innan handlingen ställts till förfogande.

Från flera håll påpekas att ordet "finns" i första styckets försia mening bör bytas ut mot "försvaras" för att bättre överensstämmelse skall uppnås mellan 3 och 9 §§. Uttalanden av denna innebörd har gjorts av JO. ÖB. daiasamordningskomniiiién, landsarkivet i Uppsala, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och stadskansliet I Göteborgs kommun.

Den föreslagna regeln iandra stycket diskuteras i några yttranden.

Regeringsrätten förklarar att denna regel innebär att OSK vill grundlagsfästa en nu tillämpad lagsliftningspraxis, som OSK anser strida mot TF: utlämnande skall få göras beroende av all viss utomstående myndighet givit sitt tillstånd därtill. Stadgandet torde enligl regeringsrätten innebära all den särskilda tillståndsgivande myndigheten kan göra en skönsmässig prövning, begränsad allenast av sekreiessgrunderna i grundlagen. Beslul att vägra tillsländ kan icke överklagas i den för avslagsbeslut i utlämnandeärenden särskilt stadgade ordningen, som garanterar en rättslig bedömning, ulan följer den ordning som gäller för myndighetens beslul av denna art. Man får sålunda, förklarar regeringsrätten, i realiteten en dubbel prövning av samma fråga hos två sidoordnade myndigheter, vanligen med olika instansordningar. Ett positivt beslul om utlämnande av handling kan komma till slånd blott om två likställda myndigheter i det givna fallet beslutar på samma sätt. Ett sådani system ter sig enligl regeringsrätten främmande för svensk förvaltning och bör undvikas. En av huvudtankarna bakom reglerna om offentlighet är att beslul i princip skall kunna erhållas prompt. En ordning som förutsätter bedömning hos tvä, kanske geografiskt långt åtskilda myndigheter leder ofrånkomligen lill betydande förseningar i avgörandet, även i självklara fall. Regeringsrätten avstyrker därför i första hand en regel om dubbel prövning av utlämnandefrågan. Om del bedömes nödvändigt att i undantagsfall ullämnandefrågan avgöres av en annan myndighet än den som förvarar handlingen är enligt regeringsrätten att föredra att avgörandet helt överiämnas till denna särskilda myndighet, som då blir bunden av lagen om allmänna handlingar på samma sätt som förvarings-myndigheten skulle ha varit. En sådan särordning bör dock tillåtas blott i undanlagsfall. Under åberopande av behovet av snabba utlämnandebeslut motsätter sig också Pressens samarbeisnämnd och Tidningarnas telegrambyrå den föreslagna bestämmelsen,

Tystnadspliktskommiltén gör ett redaktionellt påpekande rörande utformningen av andra slycket. Enligt kommittén torde vad OSK har avsett att uttrycka komma fram tydligare genom följande formulering: "I den i 1 § omnämnda lagen får bestämmas att handling som enligt lagen skall hällas hemlig likväl får ullämnas, om viss myndighei medgiver det". Televerket diskuterar reglerna i tredje slycket om den s. k.

Prop. 1975/76:160 '3

kvalificerade hemligstämplingen. Verket förklarar därvid att det för sin del hyser viss ivekan angående behovet av dessa särskilda regler. Den renl rättsliga innebörden av dessa regler är alt viss bestämd myndighei

- departementschef - skall pröva fråga om utlämnande av handling som försetts med denna särskilda hemligbeieckning, 1 praktiken synes dock den kvalificerade hemligbeteckningen hittills ha lillgripits främst för au framtvinga ett visst handhavande av en handling. Det är därför i och för sig tillfredställande all det i belänkandet understryks att detta ej är huvudsyftet med beteckningen. Det är också värdefullt att få klariagt all myndighet som anbringat kvalificerad hemligbeteckning också har rätt att avlägsna den vid ändrade förhållanden, Å andra sidan synes det enligt verket finnas fog för frågan varför en särskild prövningsinstans - departementschef -är nödvändig, 1 betänkandet anges inte vad som i delta fall gör att kammarrätt och regeringsrätt inte kan utgöra besvärsinstanser på samma sätt som i fråga om handlingar som, ulan att vara av "synnerlig" vikl, dock är av betydelse för rikets säkerhet. Att befara att sekretessen menligt skulle uttunnas genom domstolsbehandlingen av besvärsmål vore nog all underskatta domstolarnas förmåga att upprätthålla sekretesskyddet. Man bör i sammanhanget vidare lägga märke till att den äldsta av de nu gällande sekretesskungörelserna som reglerar användningen av kvalificerad hemligbeteckning

- utrikesförvaltningens sekretesskungörelse - har en annan innebörd än moisvarande senare föreskrifter. Enligt den kungörelsen är det endast utrikesdepartementet som har rätt att anbringa hemligbeteckningen i fråga, och det är därför i sin ordning att prövningsrätten vid fråga om utlämnande är förbehållen detta departement. Televerket anser det däremot inte lika naturligt att departementschef skall utgöra den enda prövningsinstansen i fråga om handling som försetts med kvalificerad hemligbeieckning av en annan myndighet. Om den föreslagna föreskriften skall bibehållas vill televerket föreslå att man återgår till den formulering som finns i 2 kap,

14 S andra styckei TF och därmed anger all det är hemlighållandet som är av synnerlig vikl. Verket understryker att detta förslag inte innebär någon invändning mol det som sägs i tredje styckei på s, 152 i betänkandet, men aU det har viss praktisk belydelse då man ställer saken i relation lill andra handlingar. Verket menar nämligen alt det kan finnas även offentliga handlingar som kan vara "av vikt" för rikets säkerhet. Därför bör ordet hemlighållande bilda utgångspunkt för sekretessbedömning och sekretess-skydd.

ÖB förordar all ordel vikt i Iredje styckei byts ut mol "betydelse" som är det ord som nu återfinns i gällande tryckfrihetsförordning och i försvarets sekrelesskungörelser.

Föredraganden

1 14 § försia Slycket departementsförslaget regleras var begäran au få ta del av en handling skall göras. I enlighet med vad fiera remissinstanser

13 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 194

har förordai föreskrivs an begäran skall göras hos den myndighei som förvarar handlingen.

När dei gäller vilken myndighei som skall pröva frågan om utlämnande bör prövningen naiurligtvis i regel som nu göras av den myndighei som sökanden skall vända sig lill, dvs. den myndighei som förvarar handlingen. En bestämmelse hiirom har inlöris i andra siyekei.

Som jag har niimni lidigare har OSK föreslagit en regel med innehåll all tillstånd från viss myndighei far uppställas som villkor för uilämnande av handling. Viss moisvarighei lill denna besiiimmelse har lagils upp i 2 ij iredje slyckel i deparlemenisförslagel. Föreskriften dar är emellertid betydligt mera begränsad till sin räckvidd. Skälen härtill har jag redovisat i avsnitl 7.2. 1 sammanhanget harjag också framhållit au principiella hinder inle föreligger mot all prövningen enligl en viss sekreiessbesiämmelse förbehålls en bestämd myndighei med särskilda föruisäuningar alt bedöma frågan om utlämnande. Denna ordning kan i vissa fall vara myckel ändamålsenlig. Kravei på all utlämnandeprövningen skall ske snabbi leder dock lill all resirikliviiel är påkallad närdet galler au lillåia annan myndighei an den som förvarar handlingen au avgöra om denna skall lämnas ul. Jag föreslår därför alt det i beslämmelse som avses i 2 kap, 2 ij andra slyckel TF, om särskilda skäl föranleder det, får föreskrivas all annan myndighei än den som förvarar handlingen skall göra sekreiessprövningen. Också denna regel har lagils in i 14 tj andra styckei.

Ell exempel på när särskilda skal kan anses föreligga är del fall som nu regleras i 35 ij SekrL, Enligt denna paragraf ankommer det på statens avtalsverk alt bedöma om handling som har lillkommil i anledning av kol-leklivavtalsförhandlingar skall lämnas ut även om handlingen förvaras hos annan myndighet an avtalsverkel. Alt den blivande motsvarigheien till 35 tj SekrL lill skillnad från denna regel, bör innehålla uttryckliga rekvisit för prövningen, framgårav vad jag har anfört i avsniii 7 2.

1 14 ij andra slyckel föreskrivs vidare i överensstämmelse med vad som nu gäller all i fråga om handling .som är av synnerlig betydelse för rikels säkerhel kan också genom förordning föreskrivas att endast viss myndighei får pröva frågan om utlämnande. .-Xndra slyckel avslulas med en föreskrift för del fall all en begäran all få ta del av en handling riktas till myndighei som enligl någon av de två nu nämnda undantagsreglerna inte är behörig all pröva frågan om utlämnande. Föreskriften, som f n. haren motsvarighet i 2 kap. 14 andra slyckel TF, innebar au myndighelen genasi skall hänskjuta begäran lill den behöriga myndighelen.

1 likhei med OSK anser jag alt de nuvarande beslämmelserna i TF om hur inom en viss myndighei beslul skall fattas i utlämnandeärenden lämpligen kan föras över lill författning på lägre nivå än grundlag. Enligl min mening bör frågan regleras i den särskilda lag som avses i 2 kap. 2 tj andra styckei TF.

1 sammanhanget vill jag beröra frågan om hur beslul skall fallas angående

Prop. 1975/76:160 195

utlämnande av handling som förvaras inom regeringskansliet och som hör till ett regeringsärende. Fråga härom prövas f n. inom varie departement av tjänsteman eller, i sista hand, av del statsråd till vars ansvarsområde ärendel hör. Något hinder mot alt frågan hänskjuts till regeringens avgörande föreligger emellertid inte. Stöd för den nu angivna ordningen kan hämtas från bestämmelserna i 2 kap. 3 § första styckei och 9 § andra slyckel TF. Dessa beslämmelser kommer emellertid till stor del all sakna motsvarighet i det nya grundlagskapitlet. Med hänsyn härtill och då som jag har nämnt under 8 §, regeringen och inle ett enskilt departement framstår som den myndighei lill vilken ell regeringsärende är knutet, skulle möjligen kunna göras gällande att fråga om utlämnande av handling i regeringsärende enligt 7 kap, 3 § RF måste avgöras vid regeringssammanträde. En sådan ordning vore emellertid orimlig. Enligt min mening följer inle heller av en riklig tolkning av nämnda lagrum i RF all ell regeringsavgörande är nödvändigl. Jag anser alltså att man utan all komma i konflikt med RF genom lag eller annan författning kan överlåta åt departementschef eller departements-tjänsteman alt besluta i fråga om utlämnande av handling som hör lill regeringsärende,

15 § Gällande rätt

Om en myndighei avslår en begäran att få la del av en handling som myndigheten förvarar, har sökanden rält all överklaga avslagsbeslutel. Om däremot handlingen genast lämnas ut, finns ingen klagorätt. Detta innebär bl, a. att den i vars intresse sekretessregeln har uppställts saknar möjlighet att överklaga ett beslul alt utlämna en handling. Alt talan bara får föras mot avslagsbeslut, framgår av 2 kap, 10 § TF, På motsvarande sätl föreskrivs i 2 kap, 12 § att talan inte heller får föras mot bifallande beslut av högre instans.

1 2 kap. II § TF finns utförliga regler om vilken myndighet som i olika fall är behörig att överpröva en vägran att utlämna en handling. Som huvudregel gäller enligt första stycket att ändring skall sökas hos den myndighet som har att ta upp klagan över beslut eller åtgärd i det mål eller ärende till vilket handlingen hör. Om denna regel inle är tillämplig men det går aU utpeka en myndighei, som i allmänhet har att ta upp klagan över den vägrande myndighetens beslut eller åtgärder, är del den myndighelen som är behörig. Finns enligl dessa regler ingen behörig myndighei skall, enligl andra stycket, ändring sökas i fråga om beslul av kommunalmyndighet hos länsstyrelse, beträffande beslut av myndighet, som lyder under länsstyrelse, domkapitel, styrelse, ämbetsverk eller annan regeringen underställd myndighet, hos den överordnade myndigheten samt i andra fall hos regeringsrätten. Angående beslut av myndighei, som tillhör eller lyder

Prop. 1975/76:160 196

under riksdagen, gäller dock vad riksdagen bestämmer,

Enligl 2 kap, 12 tj TF skall de nu nämnda reglerna ha moisvarande lill-lämpning, då lalan fullföljs mol ävslagsbeslut av högre instans, -Sista instans för prövningen av både statliga och kommunala beslut är enligt del sagda i regel regeringsrätten, som enligl uttrycklig beslämmelse träder i stället för regeringen som besvärsinstans. I fråga om de allmänna domstolarnas handlingar är dock högsta domstolen sista instans.

Prövningen av besvär är begränsad till alt vara rent rättslig. Detta framgår av 2 kap. 10 § TF där del sägs alt sökanden har besvärsräll endasl om han anser au "beslulel icke är lagligen grundat". 1 de fall då sekretesslagens regler inte anger de närmare förutsättningarna för sekretess ulan bara föreskriver alt handlingen inte får lämnas ut utan viss myndighets tillstånd kan därför en vägran all ge sådani lillslånd inie angripas genom besvär enligl 2 kap. 10 ;j TF, Däremoi kan besvär anföras enligl den ordning som i allmänhet gäller för myndighetens beslul av denna art,

I princip kan alla ävslagsbeslut av myndighet överklagas. Undanlag har dock gjorts för beslut som har meddelats av departementschef Vidare anses det ligga i sakens natur att beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen och regeringsrätten inte kan överklagas.

Utöver de regler som här har redogjorts för finns i 2 kap, 13 § TF ytterligare några mera speciella bestämmelser om handläggningen av besvär. Där föreskrivs sålunda alt den som vill klaga över myndighets beslut har räu alt få besvärshänvisning. Mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling skall alllid behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahällas klaganden ulan avgift. Slutligen gäller ett förbud mol att uppställa särskilda villkor, såsom erläggande av fullföljdsavgift eller myndighets lillslånd, för räu all fullfölja talan eller för all få denna prövad.

öjfeniligheis- och sekretesslagstiftningskommUtén

OSK erinrar om OK:s diskussion angående den nuvarande begränsningen alt endasl avslagsbeslut kan överklagas. OSK påpekar därvid att OK i en diskussionspromemoria år 1964 föreslog besvärsräti även för den som ansåg sig lida skada genom bifall till en framslällning om utlämnande. Detta förslag vidhölls emellertid inte i OK:s slutbetänkande. Motiveringen var främst att en sådan besvärsräll, kompletterad med möjlighet för myndighet att förordna om interimistiskt kvarhållande av handling, kunde utnyttjas i förhalande syfte och att sådan besvärsräll ulan nämnda möjlighet tedde sig ganska meningslös. Ett andra ändringsförslag av OK i den nämnda diskussionspromemorian gick ul på alt JK och JO skulle tilläggas besvärsrätt, Efiersom båda dessa myndigheter enligt sina instruktioner har att särskill vaka över tryckfrihelsrällsliga frågor, kunde enligl diskussionspromemorian en besvärsräll för dem oberoende av enskilds aktivitet vara av värde. Men

Prop. 1975/76:160 197

även detta förslag frånfölls sedermera av OK. Motiveringen var här bl. a. all förslaget kunde leda till att ämbetenas innehavare - oaktat uttalanden från statsmakternas sida - kunde känna sig föranlåtna att ingripa även dä del inte kunde anses motiverat av hänsyn till rättsbildningen, dvs. komma att i praktiken uppträda som partsombud. - De skäl OK framförde för att inle föreslå införande av de nämnda besvärsmöjligheterna finner OSK välgrundade. Principen bör därför enligt OSK även framdeles vara alt endast avslagsbeslut skall kunna överklagas.

Däremot bör enligt OSK ett försök nu göras att införa en enhetlig besvärsgång. Mål och ärenden om utbekommande av allmän handling skall enligl gällande rätt alltid behandlas skyndsamt. Denna regel finns det inte anledning att ändra på. En snabbare handläggning ernås lättast genom att så gott som samtliga mål och ärenden av detta slag fär gå till en och samma andra instans, oavsett var beslutet i första instans fattas. Härigenom skulle också en önskvärd likformighet i rättstillämpningen kunna åstadkommas. En naturiig sådan enhetlig besvärsinstans inom förvaltningen utgör kammarrätterna, såväl inom det slalliga som det kommunala området. Normalt torde detta innebära, åtminstone på den kommunala sidan, att en instans - länsrätten - överhoppas, men när det gäller sä speciella ärenden bör detta i och för sig inte vålla principiella betänkligheter I och med att kammarrätt görs till besvärsinstans följer automatiskt dels att förvaltningsprocesslagen blir tillämplig, dels att regeringsrätten blir slutinstans. Förvaltningslagens tillkomst har gjort det naturiigt att föreslå denna lösning. Beslut av allmän domstol i offentlighetsfräga bör emellertid alltjämt följa den vanliga besvärsordningen, dvs, besvär via hovrätt till högsta domstolen.

OSK:s förslag innebär vidare att detaljregleringen av besvärsgången överförs från grundlag till allmän lag. 1 den förra räcker det enligt OSK med en generell regel som anger, att den som har fått avslag på en framställning om utbekommande av allmän handling äger rätt att begära överprövning.

OSK noterar att besvärsräiien inskränks avsevärt genom att klaganden endast skall kunna få rättelse i ett påstått olagligt beslut. Bl. a. framhålls au besvär inte kan anföras på den grunden all vägran att utlämna handlingen skulle vara olaglig i fall där utlämnande har gjorts beroende av viss myndighels tillstånd. Enligl OSK:s mening finns det emellertid ingen anledning varför en vägran att utlämna handling i dessa fall inle skulle d överklagas. Uttrycket "att beslutet icke är lagligen grundat" fyller ingen egentlig funktion i det av OSK förordade systemet, utan huvudregeln bör i stället vara att varie vägran att lämna ut allmän handling skall kunna överklagas och utlämningsärendet prövas i hela sin vidd av överprövande instans.

Som nyss har nämnts föreslår OSK en regel som anger att den som har fått avslag på en framslällning om utbekommande av allmän handling har rätt alt begära överprövning. Regeln kan enligt OSK dock inte göras undanlagslös. Del ligger i sakens natur all beslut i högsta instans måste undantas. Härmed åsyftas de instanser som räknas upp i första styckei i OSK:s grund-

Prop. 1975/76:160 198

lagsparagraf om besvär (10§), nämligen regeringen, statsråd, högsta domstolen och regeringsrätten. Vissa andra domstolar - t, ex, arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen - är visserligen slutinstanser inom sina respektive områden. De är dock inrättade för att pröva starkt specialiserade frågor och beslut i offentlighelsfrågor av dessa instanser bör därför enligt OSK vara underkastade den föreslagna, generella besvärsgången,

OSK diskuterar i detta sammanhang utförligt nu gällande fuUföljdsförbud beträffande avslagsbeslut som har meddelats av departementschef En följd av nuvarande reglering är att beslut fattade av slatsminislern eller konsultativt statsråd kan överklagas. Denna skillnad är otillfredsställande och kan inte sakligt motiveras. Nuvarande undantag i 2 kap, 10 ij TF bör därför i denna del omformuleras så att del kommer alt avse även statsråd som inte är departementschef Statsråd kan alltid hänskjuta dessa frågor till regeringens avgörande, och dä är talerätt utesluten. Det är för övrigt inte särskilt ofla statsråd faktiskt fattar beslul av detta slag. I slor ulsträckning beror detta på att statsråd delegerar beslutanderätten till lägre tjänsteman inom departement, vars beslul i vanlig ordning kan överklagas. Skulle till äventyrs statsråd medvetet fatta beslut enligt OSK att inte lämna ut handling, som otvivelaktigt är offentlig, blir detta en politisk fråga, som får prövas av konstitutionsutskottet eller i annan ordning.

Av handläggningsreglerna i 2 kap. 13 tj TF saknar bestämmelsen om besvärshänvisning i första styckei motsvarighet i OSK:s förslag. Reglerna i 2 kap. 13?! andra slycket TF att mål eller ärende angående utlämnande av allmän handling alllid skall behandlas skyndsamt och att expedition skall tillhandahållas klaganden gratis har tagils upp i OSK:s förslag utan ändring i sak. Däremoi har den nuvarande bestämmelsen om förbud att uppställa särskilda villkor för fullföljd av talan eller dess prövning inle föreslagits bli överfört till den nya grundlagen. Av de två exempel på sådana villkor som nämns i den nuvarande bestämmelsen har förbudet mot fullföljdsavgift kommit all sakna aktualitet, sedan denna avgift numera har slopats. Vad gäller förbudet mot prövningstillstånd - del andra exemplet - finner OSK att ett sådani förbud inle fyller något behov. Som skäl anförs att med det system som OSK föreslår kvalificerad domstolsprövning alltid kommer till stånd och att ärendena i och för sig inte är av sådan vikt att de framför alla andra fordrar sådan särbehandling att de högsta instanserna ovillkoriigen bör vara skyldiga att ta upp dem till prövning,

I 10 § andra styckei i OSK:s förslag finns en hänvisning till LAH vad gäller den närmare utformningen av reglerna om hur talan skall föras.

Remissyttrandena

Att några remissinstanser har förordat att reglerna om instansordningen i utlämnandefrågor skall bibehållas i grundlag framgår av remissammanställningen under 5,4.

Prop. 1975/76:160 199

Datainspektionen biträder OSK:s förslag att huvudregeln skall vara att varie vägran all lämna ul allmän handling skall kunna överklagas och utlämningsärendet prövas i hela sin vidd av överprövande instans. Ett ultalande av samma innebörd görs av länsstyrelsen i Västerbottens län, som dessutom förklarar att en regel om fri fullföljd till regeringsrätten liksom hittills bör vara inskriven i grundlag.

Frågan om fuliföljdsrällen skall vara begränsad till alt avse endasl ävslagsbeslut behandlas av några instanser.

Regeringsrätten utlalar att den omständigheten all endasl avslagsbeslul får överklagas medför all lägre inslanser kan befaras "för säkerhels skull" vägra uilämnande av handling i alla tveksamma fall. Vidare uteslängs enskild, vars intresse skyddas av sekretess, från att tillvarata sin rätt besvärsvägen. Av praktiska hänsyn torde dock enligt regeringsrätten få godtagas all även framgent endast avslagsbeslut är överklagbara. Måhända bör dock ell nyll läge anses föreligga om, som föresläs, kammarrätt blir försia domsiolsinstans i sekreiessmål. Man kunde då länka sig möjlighelen av all låta företrädare för allmänna och enskilda skyddsintressen få överklaga kammarrätts beslut, enligt vilket handling skall ullämnas. På så vis erhålles en mera allsidig judikalur i slutinstansen.

Enligt Svenska sparbanksföreningen ät del utan tvekan offentlighetshäm-mande att endast avslagsbeslut i mål om utbekommande av allmän handling kan överklagas. Den omständigheten gör att lägre instanser tenderat att vägra utlämnande utan stöd för åtgärden i någon materiell sekretessregel. Från praktiska synpunkter torde det dock få anses riktigt att endast avslagsbeslul skall kunna överklagas.

Svea hovrätt förordar all frågan om besvärsrätt även i fråga om positiva beslut i vissa fall blir föremål för ytteriigare prövning,

Sveriges domareförbund anser all ur allmän rällvisesynpunkt skäl talar för att besvärsräti bör tillkomma ej blott den som begär utlämnande av en handling utan även den som lider skada genom utlämnandet och att sädan prövningsbefogenhet är angelägen jämväl med hänsyn till prejudikalbild-ningen. Frågan om besvärsräti för den som lider skada genom att en handling utlämnas bör därför enligt förbundets mening ytterligare övervägas.

Flera remissinstanser anser att besi ul av statsråd att vägra lämna ut handling skall kunna bli föremål för rättslig prövning. Av denna mening är regeringsrälien, Svea hovrätt, socialstyrelsen, samtliga Juridiska fakidteter. JO, Svenska sparbanksföreningen, Tidningarnas telegrambyrå och Pressens samarbeisnämnd.

Som redan har nämnts under 5,4 anser regeringsrätten alt grundlagen bör innehålla regler som säkerställer att frågor om myndighets vägran all lämna ut handling i sista hand prövas av domstol. Det torde enligl regeringsrätten i och för sig vara tillräckligt att i grundlag intaga en regel av innehåll all beslut om vägrat utlämnande av handling skall kunna överklagas, om beslutet fattas av allmän domstol, hos högsta domstolen och eljest hos re-

Prop. 1975/76:160 200

geringsrälten, allt enligl närmare regler i lag. Från en sådan huvudregel bör enligl regeringsrättens mening icke göras andra undantag än för beslut fattade av de i RF angivna tre högsta statsorganen, riksdagen, statschefen och regeringen.

Principiella skäl kan anföras för att deras avgöranden icke skall kunna underkastas en ordinär domstolsprövning besvärsvägen. Regeringsrätten förordar en sådan undanlagsregel. Au därvid nämna även högsta domstolen och regeringsrätten som skett i förslaget, erfordras ej. Av regeln i 11 kap. 1 § regeringsformen alt de är de högsta domstolsorganen följer att deras domslut ej kan överklagas. Vad angår beslut av statsråd i utlämnandefrägor synes bärande skäl för att undanta dessa från domstolsprövningen enligt regeringsrätten icke ha anförts. Sedan gammall har departemenlschefsbeslut kunnat överklagas till regeringsrätten i fräga som tillhört regeringsrättens kompetens med undanlag för beslut alt inte lämna ut allmän handling. Talan mot beslut rörande sekretess i fräga om regeringskansliets ur informationssynpunkt viktiga allmänna handlingar bör, även när beslutet fattats av statsråd, följa samma instansordning som gäller för moisvarande beslut av verkschef Dock torde talan böra föras direkl hos regeringsrätten. Skulle utlämnandefråga undantagsvis befinnas vara för riket särskilt känslig, kan vederbörande statsråd genom att hänskjuta spörsmålet till regeringen undandra avgörandet en ev. domstolsprövning efter besvär,

JO anser all statsråds beslul att vägra lämna ut allmän handling principiellt sett bör kunna överklagas. Det är ur offentlighetsprincipens synvinkel inte tillfredsställande att som f n. är fallet ett statsråd som till expeditionschefen delegerat att besluta i fråga om allmän handlings utlämnande kan,om delade meningar uppkommer mellan dem i fråga om viss handling eller vissa slag av handlingar är offentliga eller ej, överta beslutanderätten i ärendet och avslå framställningen om handlingens utlämnande utan möjlighet till rättslig överprövning för sökanden. Det utrymme för politiska bedömningar som denna ordning ger synes enligt JO inte förenligt med den grundlagsreglerade offentlighetsprincipen. Visserligen kommer som OSK påpekat alltid ändå den möjligheten att finnas för ell statsråd att hänskjuta frågan till regeringens avgörande och därigenom undandra beslutet från överklagande, om han får regeringens övriga ledamöter med sig, men det kan förutsättas att frågan vid prövningen i regeringen i så fall blir allsidigt och från rättslig synpunkt grundligt bedömd.

Socialstyrelsen föreslår att statsråds vägran att lämna ut handling görs beroende av att regeringsrätten dessförinnan har yttrat sig i ärendet.

Av de nyss nämnda instanserna förordar Svenska sparbanksföreningen. Tidningarnas telegrambyrå och Pressens samarbeisnämnd alt också beslut som fattas av regeringen skall kunna överklagas.

Tidningarnas telegrambyrå förklarar att ett avslagsbeslut fattat av enskild departementstjänsteman ofta beskrivs eller uppfattas som ett uttryck för det ansvariga statsrådets vilja. Det ter sig följaktligen inle meningsfullt att

Prop. 1975/76:160 201

anföra besvär eller ens begära en motivering för avslaget eftersom en rättslig prövning inte är möjlig. Dessa muntliga underhandsbesked har därtill kommit att konkret påverka rättstillämpningen utanför kanslihuset. Det sker dä ärenden remitteras frän ett departement lill ett ämbetsverk och verket underrättas om att vissa handlingar i ärendet inte har lämnats ut lill pressen. Byråns erfarenheter tyder på att de enskilda verken i sädana fall tar mycket stor hänsyn lill den uppfattning departementet låtit ge tillkänna.

Pressens samarbeisnämnd framhåller att handlingarna inom departement ofta är av vital belydelse för samhällsdebatten och allmän information. Det är därför av största vikt med hänsyn till rättssäkerheten och allmänhetens krav på tillgång till denna information att en utanför stående opartisk instans ges möjlighet att företa en överprövning av departementens beslut om sekretessbeläggning. Nämnden avstyrker därför att avslagsbeslut fattade av regeringen eller dennas medlemmar undantas från den allmänna principen om att tvister i offentlighelsfrågor i sista hand skall prövas av antingen högsta domstolen eller regeringsrätten.

Riksdagens ställning i sekretessfrågor behandlas i ett par yttranden.

Regeringsrätten uttalar som redan nämnts att riksdagens egna beslut i utlämnandefrägor icke bör kunna överprövas efter besvär. Skäl kan enligt regeringsrätten anföras för att med riksdagsbeslut jämställa beslut av talmannen och beslut av riksdagsutskott. Däremot bör beslut av övriga riksdagens organ inom den inre och yttre riksdagsförvaliningen vara överklagbara i vanlig ordning, måhända med den modifikationen att talan mot JO:s avslagsbeslut bör föras direkt hos regeringsrätten. Regeringsrätten erinrar om att härom f. n. allenast är stadgat i 2 kap. 11 § TF att angående beslut av riksdagsmyndighet i utlämnandefrågor gäller vad riksdagen bestämmer. Enligt dylika föreskrifter kan nu talan föras mot avslagsbeslut av riksdagens förvallningsslyrelse eller förvaltningskontor, fullmäktige i riksbanken och riksgäldskoniorel, styrelsen för riksdagsbiblioteket, riksdagens revisorer samt Nordiska rådets svenska delegation. Vad angår själva riksdagen och dess utskott är frägan f n. oreglerad, vilket enligt regeringsrätten brukar tolkas sä att dessa organs avslagsbeslut i utlämnadefrågor ej kan överklagas. Regeringsrätten påpekar all OSK i sitt förslag förbigått riksdagen och icke upptagit några regler för den. Riksdagen nämns icke i 10 ij bland de föreslagna slutinstanser, vilkas beslul enligt utredningen ej skall d överklagas. Denna tystnad kan, säger regeringsrätten, uppfattas sä att utredningen menat, att det skall ankomma på riksdagen att själv ange vilken besvärsinstansen skall vara för dess beslut, regeringen, statsråd, högsta domstolen eller regeringsrätten. En sådan ordning är dock knappast rimlig. Regeln i 9 kap, 5 § riksdagsordningen utpekar som besvärsinstans i flertalet fall regeringsrätten eller riksdagens särskilda besvärsnämnd. Enligt regeringsrättens mening bör det vara möjligt att finna en lagteknisk lösning för den ordning för överklagande av beslut i utlämnandefrägor som regeringsrätten ovan antytt vidkommande riksdagen och dess verk.

14 Riksdagen 1976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160 202

Som redan nämnts anser Svenska sparbanksföreningen att av regeringen fattade beslut att vägra lämna ut allmän handling skall kunna överklagas. Del är enligt föreningen orimligt au här göra skillnad mellan regering och riksdag. Föreningen anser därför att bestämmelsen i paragrafen bör utformas sä att endasl regeringsrättens och högsta domstolens beslul blir slutgiltiga,

FuUmäktige i riksbanken lar upp frägan om besvär över beslut av fullmäktige i ri ksban ken , F, n, gäller här enligt besvärsstadgan (RFS 1975:12) för riksdagen och dess verk au besvär över beslut som innefattar vägran att lämna ut allmän handling skall prövas av regeringsrätten, vars prövning dock är begränsad till att avse om det fattade beslutet är lagligt. En diskretionär överprövningsrätt tillkommer samtidigt riksdagens finansutskott enligl 35 § sista stycket riksbankslagen, - Fullmäktige erinrar om att någon motsvarighet lill 35 § sista stycket riksbankslagen inte har upptagits i LAH, Emellertid ligger enligt fullmäktige en diskretionär bedömning i själva den legala prövningen i det att handling rörande den centrala räntepolitiken ("penningpolitiken" enligt fullmäktiges förslag)blir hemlig om röjande av innehållet kan "vara till men för det allmänna". Det kan enligl fullmäktiges mening inte accepteras att denna prövning överförs till domstol. Ty även om på grund av historiska förhållanden ansvaret för penningpolitiken i Sverige förts till ett riksdagsorgan, utgör denna vid sidan av finanspolitiken rikets centrala ekonomiska politik. Att en kammarrättsavdelning skulle pröva när det blir till men för det allmänna au offentliggöra bedömningar och ställningstaganden inom penningpolitiken blir därför lika orimligt som om åt den skulle anförtros motsvarande prövning beträffande handlingar rörande regeringens ekonomiska beslut. Om utlämnande av handling vägras med åberopande av 6 § LAH bör därför besvärsprövningen inte ske vid domstol utan vid den överordnade instansen, dvs, riksdagens finansutskott.

Hovrätten över Skåne och Blekinge tar upp en formuleringsfråga. Enligl hovrätten synes förslagets innebörd vara att även vägran att lämna sådant tillstånd som avses i 9 § andra slycket skall kunna överklagas. Detta framgår dock icke fullt tydligt av lagtexten. Första meningen i 10 § bör därför lyda: Om annan myndighet än regeringen, statsråd, högsta domstolen eller regeringsrätten avslår framställning om utbekommande av handling eller vägrar tillstånd därtill, får sökanden föra talan mot beslutet. Motsvarande tillägg bör göras i 57 § lagen om allmänna handlingar.

Föredraganden

I denna paragraf finns bestämmelser om fullföljd mot myndighets beslut i ärenden angående utbekommande av allmän handling. Genom bestämmelserna regleras en rad delfrågor. Jag avser att först behandla frågan vilka beslut som får överklagas och därefter spörsmålet vilken instans som skall göra överprövningen. Vidare kommer jag att beröra frågorna om överpröv-

Prop. 1975/76:160 203

ningen skall ha karaktär av enbart en laglighetsprövning eller vara mer allsidig och om undantag från rätten till fullföljd, såvitt gäller beslul av vissa särskilda myndigheter. Slutligen kommer jag att gå in på några frågor om speciella handläggningsregler. En genomgående fräga är vilka regler som bör tas upp i grundlagskapitlet och vilka som lämpligen kan föras in i författning av lägre valör.

Enligl gällande rätt har i regel den som har fått avslag på en begäran att fä se en handling hos en myndighet rält alt föra talan mot beslutet. Denna ordning bör givetvis behållas.

Ett fall där talerätt f n. saknas är när en sökande väl har fält myndighetens tillstånd att la del av en handling men delta tillstånd har förbundits med villkor, som inskränker sökandens rätt att röra den information handlingen innehåller vidare. Sädana villkor eller förbehåll kan för närvarande uppställas enligt ett flertal olika regler i SekrL och enligt OSK:s förslag skall en generell regel av denna innebörd finnas i den särskilda lag som skall ersätta SekrL. Förslaget innebär att endast beslut att vägra lämna ut handling får överklagas.

Givetvis bör myndighet även i fortsättningen ha möjlighet alt i vissa situationer lämna ut en handling med förbehåll av nyss angivet slag. Möjligheten är värdefull i fall där en vägran au lämna ut handlingen annars skulle vara det enda alternativet. Ett sådant utlämnande med förbehåll bör enligt min mening betraktas som om en begäran om fri lillgång till den aktuella handlingen delvis hade avslagits. Jag anser därför att beslut alt lämna ut en handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa handlingens innehåll eller att annars förfoga över den bör kunna överklagas. Fullföljd bör tillåtas för att sökanden skall kunna fä förbehållet undanröjt eller ändrat i mildrande riktning.

En annan fråga är om den som anser sig bli lidande på att en handling lämnas ut skall ha rätt att överklaga beslutet om utlämnande. Enligt gällande rätt är det som har nämnts bara sökanden som har klagorätt i utlämnandefrägor. I och för sig talar t. ex. intresset att motverka otillbörligt intrång i personlig integritet för att den som kan lida skada av att en handling lämnas ut tillerkänns klagorätt. I så fall skulle, som bl. a. regeringsrätten påpekar, inte som för närvarande behöva befaras att lägre instanser "för säkerhets skull" vägrar utlämnande i tveksamma fall. En andra fördel skulle, som ocksä framhålls av nägra remissinstanser, vara att prejudikatbildningen skulle kunna bli mer allsidig.

Som jag har nämnt i det föregående föreslog OK i sin diskussionspromemoria år 1964 besvärsrätt även för den som ansåg sig lida skada genom bifall till en framställning om utlämnande. OK frånföll dock förslagel i sitt slutbetänkande år 1966. Motiveringen dä var främsl att en sädan besvärsrätt, för att inte vara meningslös, förutsatte att myndighei skulle kunna förordna interimistiskt att handlingen inte fick utlämnas. Denna möjlighet skulle å andra sidan kunna utnyttjas i förhalningssyfte.

OSK har anslutit sigtill OK:s slutliga ståndpunkt. Flertalet remissinstanser

Prop. 1975/76:160 204

har godtagit OK:s och OSK:s ställningstagande. Även enligl min mening talar starka skäl mot en utvidgning av klagorätten till att gälla andra personer än sökanden. De i och för sig beaktansvärda fördelar som skulle tänkas följa med en sådan utvidgning kan inte uppväga de nackdelar som skulle bli oundvikliga. Det är enligt min mening uppenbart att utvidgningen skulle kunna äventyra vad som ofta har avgörande betydelse, när offentlighetsprincipen skall tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbi. Jag är därför inle beredd att föreslå att annan än den som har begärt att få ut handlingen får rätt att klaga.

Beträffande frägan vilken instans som i olika fall skall överpröva myndighets beslut över framslällning att fä ut allmän handling är nuvarande reglering tämligen invecklad. Den går i huvudsak ut pä att den myndighet som i allmänhet har att ta upp klagan över en annan myndighets beslut eller åtgärder också skall pröva den andra myndighetens beslut att inte lämna ut en handling. OSK har föreslagit att en enhetlig besvärsgång införs pä så sätt att kammarrätterna genomgående blir andra instans. Undantag görs bara för prövning av beslut i offentlighetsfråga av allmän domstol. I sådani fall bör enligt OSK vanlig fullföljdsordning följas, dvs. hovrätt och högsta domstolen bör bli överinstanser.

OSK:s förslag har i denna del i regel godtagits av remissorganen. Även jag finner OSK:s förslag välgrundat. Regeln är enkel att tillämpa och den är ägnad att bidra till ett enhetligt synsätt i praxis. I de flesta fall torde också en snabbare handläggning kunna åstadkommas genom att besvären samlas hos några få myndigheter. OSK föreslår att de närmare föreskrifterna om instansordningen överförs från grundlag till vanlig lag. Mot detta förslag har kritik riktats under remissbehandlingen, bl. a. av regerinsrätten och JO. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2) framhållit att jag har viss förståelse för denna kritik och att jag anser att den viktiga principen om rätt för medborgarna att fä ett avslagsbeslut prövat av domstol bör tas upp i grundlagen. I övrigt anser jag i likhet med OSK att de närmare reglerna om instansordningen lämpligen bör tas upp i vanlig lag. Mot bakgrund av det anförda avser jag att vid prövningen av OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar förorda en instansordning i enlighet med vad OSK har föreslagit. Jag kommer då att också ta upp frågan huruvida talan för vissa fall bör föras direkt hos regeringsrätten.

Vad beträffar överprövningens närmare karaktär är att märka att en sökande enligt nu gällande regler har rätt att överklaga ett beslut att inte lämna ut en begärd handling bara om han anser att beslutet "icke är lagligen grundat". Om endasl en viss myndighets "tillstånd" erfordras i ell särskilt fall och detta vägras med följd att handlingen inte lämnas ul, kan sålunda beslutet att inle lämna ut handlingen ej angripas på den grunden att tillstånd hade bort meddelas. OSK har funnit det angivna förhållandet otillfredsställande och har föreslagit att varje vägran att lämna ut allmän handling skall kunna överklagas och utlämningsärendet prövas i hela sin vidd av överprövande instans.

Prop. 1975/76:160 205

För egen del harjag, som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2), i motsats lill OSK funnit all bestämmelser som uppställer tillstånd från viss myndighet som enda villkor för utlämnande av en annars hemlig handling i princip inte bör tillåtas. Med denna utgångspunkt är det uppenbart att del inte blir nägot utrymme för en överprövning som är begränsad på del sätt som nu kan förekomma.

Som tidigare har nämnls är rätlen att föra talan mot ett beslut av en myndighet att vägra utlämna en handling inle helt undanlagslös. I 2 kap. 10 § TF i gällande lydelse föreskrivs alt beslut som har meddelats av departementschef inte får överklagas. Utan uttryckligt stadgande torde vidare detsamma anses gälla i fräga om beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen och regeringsrätten. OSK har i sitt förslag (10 §) uttryckligen undantagit beslut av regeringen, statsråd, högsta domstolen och regeringsrätten.

Frägan om beslut av riksdagen och myndigheter som lyder under den skall kunna överklagas, har inte kommenterats i utredningsförslaget. Enligt min mening bör fullföljdsrätt vad avser beslut att inte lämna ut en begärd handling inte föreligga i fråga om beslut av riksdagen. Som regeringsrätten anför kan principiella skäl anföras för att dessa avgöranden inte skall kunna underkastas en ordinär domstolsprövning besvärsvägen. Denna ordning bör framgå av beslämmelse i grundlag. Vad däremot gäller beslut av myndigheter som lyder under riksdagen bör rätt att besvära sig till domstol i allmänhet föreligga. Att ställa upp ett krav i grundlag på domstolsprövning anserjag emellertid inte påkallat. Det bör liksom hittills ankomma på riksdagen att genom särskilda föreskrifter ange när fullföljdsrätt föreligger. Av 9 kap. 5 S riksdagsordningen framgår att, när fullföljd till domstol fär äga rum, talan skall föras direkl i regeringsrätten.

Enligt min mening måste även beslut av regeringen av principiella skäl undantas från fuliföljdsrällen, F, n. gäller att inte heller beslut av departementschefalt vägra lämna ut handling dr överklagas. Liksom OSK anser jag att detta undanlag - utvidgat till att gälla varje enskilt statsråd - alltjämt skall behållas. Alt göra skillnad mellan beslul av enskilt statsråd och statsrådskollektivet vore uttryck för ett formellt betraktelsesätt utan motsvarighet i de verkliga förhållandena. Beslut av regeringens ledamöter angående utlämnande av allmänna handlingar granskas av konstitutionsutskottet och kan föranleda ansvar.

I 11 kap. 1 § regeringsformen föreskrivs att högsta domstolen är högsta allmänna domstol och regeringsrätten högsta förvaltningsdomstol. Som regeringsrätten har anfört följer av den återgivna regeln att dessa domstolars avgöranden inte kan överklagas. Regeringsrätten menar att det därför inte är nödvändigt att uttryckligen nämna avgöranden av högsta domstolen och regeringsrätten i lagtexten såsom undantagna från annars gällande fullföljdsrätt. Jag delar denna uppfattning.

I enlighet med det anförda föreskrivs i 15 § första stycket departements-

Prop. 1975/76:160 206

förslaget att sökanden skall ha rätt att få saken prövad av domstol om myndighet avslår begäran att få la del av handling eller utlämnar handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljest förfoga över den. Det sagda skall dock ej gälla beslul av riksdagen, regeringen eller statsråd. Med beslut av riksdagen avses beslut av kammaren, utskott, m. fi. (jfr prop- 1973:90 s. 266, 491 och 585 samt under 5 § i det föregående).

I 15 tj andra stycket föreskrivs i enlighet med vad OSK har föreslagit att i den i 2 § omnämnda lagen skall närmare anges hur talan mot beslut som avses i första stycket skall göras och att sådan talan alltid skall prövas skyndsamt. 1 tredje stycket anges att angående rätten att föra talan mot beslut av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet. Bestämmelsen medger undantag frän både första och andra styckena i paragrafen.

Någon motsvarighet till de nuvarande reglerna i 2 kap. 13 § TF om rätt till besvärshänvisning och rätt alt få expedition utan avgift har inte tagits upp i departementsförslaget. Dessa frågor har ansetts alllför detaljbetonade för att tas upp i grundlag. Inte heller föreskriften i 2 kap. 13 § TF om förbud mot särskilda villkor för fullföljd, säsom fullföljdsavgift eller myndighets tillstånd, har någon motsvarighet i departementsförslaget. Av de skäl som OSK har anfört anser jag att sådana föreskrifter inte behövs.

16§

Gällande rätt

I 2 kap. 14 § TF finns bestämmelser om hemligstämpling. Om det hos en myndighet finns allmän handling som skall hällas hemlig och myndighelen anser att särskild åtgärd bör vidtas för att hindra obehörigt utlämnande, dr myndighelen enligt första stycket anteckna pä handlingen att den är hemlig. Sädan anteckning skall ske på visst sätt. Anteckningen skall innehålla uppgift om det lagrum som åberopas för hemlighållandet, dagen för anteckningen och namnet på den myndighet som låtit verkställa anteckningen.

I paragrafens andra stycke finns regler om s. k. kvalificerad hemligstämpling. Om regeringen beträffande särskilda slag av handlingar, vilkas hemlighållande är av synneriig belydelse för rikets säkerhet har förordnat att viss myndighet skall pröva fråga om utlämnande, skall på sädana handlingar förutom de uppgifter som anges i första stycket antecknas den myndighet som sålunda är behörig att pröva fråga om utlämnande. Den kvalificerade hemligstämpeln medför att andra myndigheter är den särskilt förordnade saknar behörighet att pröva en begäran om utlämnande.

Enligt 14 § tredje stycket får ej i annan ordning än i detta lagrum sägs handling förses med anteckning därom att den är hemlig.

Prop. 1975/76:160 207

Olfenilighets- och sekretesslagstlfinlngskommillén

OSK har föreslagit att de gällande grundlagsreglerna om hemligstämpling i huvudsak behålls oförändrade (11 tj i grundlagskapitlet). Kommittén påpekar all det är ett vanligl missförstånd att hemligstämplad handling är detsamma som hemlig handling. Så är inte fallel. Den vanliga hemligstämplingen - i motsats till den kvalificerade - är inte obligatorisk och har ingen konstitutiv betydelse. Hemligstämplade handlingar kan i själva verket vara offentliga. Omvänt kan hemliga handlingar sakna stämpel. Stämpeln säger inle mer än all den tjänsteman, som en gång anbringade den, ansåg att handlingen då var hemlig. Begärs handlingen därefter utlämnad, mäste dess status ånyo prövas. Stämpeln är alltså bara en varningssignal.

R emissyilrandena

Allmänna synpunkter av regeringsrälien på begreppet hemlig handling har återgivits under rubriken till grundlagskapitlet. I anslulning till förevarande bestämmelse tar regeringsrätten upp frågan om den rättsliga innebörden av hemligstämpling. Regeringsrätten påpekar därvid att bestämmelsen är utformad sä att man, särskilt vid jämförelse med andra stadganden i kapitlet, kan få intrycket alt hemligstämplingen utgör ett förhandsbeslut rörande handlingens framtida utlämnande. Hemligstämplingen är emellertid att uppfatta som ett memento för handläggaren om all utlämnande av handlingen kan böra vägras. Det bör därför i förevarande paragraf utsägas att anieckning får göras på handling om att "hinder för utlämnande av handlingen kan föreligga". Lagtexten bör omredigeras i denna riktning.

Enligt Svea hovrätt hör förfarandet vid hemligstämpling och den rättsliga innebörden av en hemligstämpel till de ämnen, om vilka del råder åtskillig okunnighet inom förvaltningen. Mera klargörande beslämmelser skulle därför vara av särskild betydelse på delta område. Hovrätten föreslär med hänsyn härtill tre ändringar i den föreslagna lagtexten. Den första meningen bör utformas som en anvisning om att hemligstämpling bör ske, inte som ett medgivande att hemligstämpling fär ske. Det är angeläget alt garantera inte bara offentligheten ulan också den sekretess som måste upprätlhållas. Vidare bör det föreskrivas att det i de fall, då en handling bedöms vara endast delvis hemlig, bör uttryckligen anges vilka delar som ansetts vara av hemlig beskaffenhet. Slutligen bör det utsägas, au även en hemligstämplad handlings eventuella offentlighet skall prövas i föreskriven ordning, dä utlämnande begärs.

Jö förklarar sig inte ha annat att erinra mol 11 § än mot alt anteckningen skall gå ut på att handlingen "är hemlig". Därom vel man intet förrän frågan prövats i den ordning som föreskrivs i 9 och 10 §§. Vad som skall antecknas är därför snarare att handlingen hos myndigheten skall behandlas som hemlig.

Prop. 1975/76:160 208

Pressens samarbeisnämnd förklarar alt reglerna om hemligstämpling har utformats som om varie handling är antingen hemlig eller offentlig. Så är enligt nämnden sällan fallet. Läget är vanligen det att en handling under viss tid - och/eller till viss del - av hänsyn till sitt innehåll ej kan utan vidare utlämnas till envar, däremot väl till vissa personer, om säkerhet kan skapas för att utlämnandet i det särskilda fallel ej leder till skada för det intresse sekretessregeln skall skydda. Hemligstämplingen kan därför inte ha annan innebörd än att vara en signal till den som har att besluta om en begäran om utlämnande av handlingen att noga pröva om en sådan framslällning kan bifallas eller inte. Enligt nämnden bör därför paragrafen omarbetas och avfattas med beaktande av nyssnämnda synpunkter. I detta uttalande instämmer Tidningarnas telegrambyrå. Att hemligstämpling inte konstituerar sekretesskydd utan är en varningssignal understryks också av länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Också tullverket tar fasta pä OSK:s uttalande alt den vanliga hemligstämplingen inte har någon konstitutiv belydelse och att hemligstämplade handlingar i själva verket kan vara offentliga. Vid sådant förhållande synes enligt verket den i författningsförslaget använda formuleringen "anteckning att den är hemlig" mindre lämplig. Enligt styrelsens mening lorde en bättre formulering i 11 § första stycket vara att handlingen befunnits vara hemlig. - I sista stycket kan, säger verket vidare, den använda formuleringen inte anses vara något klart förbud mot att en allmän handling betecknas som "konfidentiell", "endast för tjänstebruk" etc. Avser man ett sädant förbud bör bestämmelsen omformuleras, förslagsvis sälunda: "Allmän handling får icke i annan ordning än nyss sagts förses med anteckning som anger eller antyder inskränkning i rätten till fri tillgång till handlingen."

Televerket föreslår att man i paragrafen anger enhetliga benämningar för de två olika slagen av hemligbeteckning. Detta synes lämpligen kunna ske genom att man utökar första styckets andra mening med en parentes, "(vanlig hemligbeteckning)", och andra stycket på motsvarande sätt med "(kvalificerad hemligbeteckning)". Verket hänvisar härvid till uttrycket "Den vanliga hemligstämplingen" överst på sidan 154 i betänkandet samt till uttrycket "kvalificerad hemligstämpel" i förslaget till förordning rörande prövning av utlämnande av handlingar som är av synneriig vikt för rikets säkerhet. Verket anser emellertid att termen hemligbeteckning bör väljas i stället för hemligstämpel. Ordet hemligstämpel ger intryck av att ett visst verktyg måste användas för att anbringa anteckningen i fråga, och att maskinskrift eller pennskrift därmed inte skulle vara tillåten. - I fråga om paragrafens andra stycke föreslår televerket att det föreskrivs, alt anteckningen i fräga även skall innehålla en direkt anvisning om att handlingens hemlighällande är av synneriig vikt och att därvid används följande formulering. "På handling som avses i 9 § tredje stycket skall dessutom antecknas att handlingens hemlighållande är av synneriig vikt för rikets säkerhet samt vilken myndighet som förordnats att

Prop. 1975/76:160 209

pröva fräga om dess utlämnande (kvalificerad hemligbeteckning)". I paragrafens sista stycke bör, säger verket vidare, ordet allmän skjutas in före ordel handling. Därmed framstår del klarare att anteckningar m. m. enligt 4 § kan märkas pä annat sätt, om de innehåller uppgifter som skall sek-retesskyddas.

Frågan om var en anteckning att en viss handling är hemlig skall göras berörs i ett par yttranden. Enligt ÖB bör tredje stycket lyda: "Anteckning på handling att den är hemlig får ej....". Även om tolkningen av nuvarande lydelse till att omfatta även register eller diarium är långsökt, synes den enligt ÖB vara möjlig. DAFA erinrar om att myndigheten i sitt remissvar över betänkandet "Data och integritet" framförde farhågor beiräffande "hemligsiämpelns" anbringande genom att etikett fästes på hölje vari upptagning för ADB förvaras. Dels föreligger risken att höljena förväxlas vid demontering av databäraren från datorn, dels torde dylik "hemligstämpel" vålla onödig uppmärksamhet hos personer som har att hantera databärarna. DAFA framför nu ånyo dessa betänkligheter och föreslär att den föreslagna paragrafen kompletteras med en regel som innebär att anteckning om att viss upptagning för ADB ar hemlig skall göras pä den handling där bl. a. tekniska data om upptagningen är antecknade.

Föredraganden

Reglerna i 2 kap. 14 § första stycket TF om vanlig hemligstämpling innebär att myndighet under vissa betingelser./ij/- anteckna pä en handling, att den är hemlig. En sådan anteckning medför inte att handlingen inte under några förhållanden fär lämnas ut. Den tjänar endast som en påminnelse om behovet av en noggrann sekreiessprövning för det fall att handlingen begärs utlämnad.

En kvalificerad hemligstämpel skaU, efter förordnande av regeringen om att viss myndighet skall pröva frägan om utlämnande, åsättas vissa handlingar som har synneriig betydelse för rikets säkerhet. En sädan anteckning medför att annan myndighet än den som anges saknar behörighet att pröva en begäran om utlämnande.

Reglerna om hemligstämpling har delvis karaktär av praktiska anvisningar till myndigheterna om handhavandet av allmänna handlingar, som är hemliga. Men reglerna, främst kravet att det lagrum som åberopas för hemlighållandet av en viss allmän handling alltid skall anges, syftar också till att motverka att hemligstämpling sker i andra fall än när lagliga förutsättningar för åtgärden föreligger.

Jag delar i princip OSK;s uppfattning all de nuvarande reglerna i TF om hemligstämpling är lämpliga i sak. Enligt min mening saknas emellertid anledning att ta upp regleringen i dess helhet i grundlag. Endast till den del regleringen innebär ett korrektiv mot felaktig hemligstämpling bör den

Prop. 1975/76:160 210

grundlagsfästas. De mer detaljbetonade inslagen bör föras över från TF till den särskilda lag som avses i 2 § andra stycket departementsförslaget.

Som jag har framhållit under rubriken lill detta kapitel bör lermen "hemlig" undvikas i lagtext. Mot bakgrund av det anförda förordar jag att i 16 § föreskrivs att anieckning om hinder all lämna ul allmän handling får göras endasl på handUng som omfattas av bestämmelse som avses i 2 § andra slycket och att tillämplig bestämmelse härvid skall angivas.

1 den särskilda lagen bör närmare föreskrifter ges om i vilka fall anieckning om hinder skall göras och om vad sådan anteckning skall innehålla.

Det bör anmärkas all den föreslagna 16 § endast avser anteckning på allmän handling. Någon anledning att här ge regler om sådana handlingar hos myndigheler som enligt föreskrifterna i detta kapitel inte är allmänna lorde inte föreligga.

Ikraftträdande

Tidpunkterna för ikraftträdande av de nya grundlagsbestämmelserna om allmänna handlingar och av de därmed sammanhängande föreskrifterna i vanlig lag bör givetvis sammanfalla. Jag har tidigare nämnt att jag räknar med att proposition angående handlingssekretess skall läggas fram för riksdagen vid 1976/77 års riksmöte. Med anledning härav och då myndigheterna bör ha rimlig tid att sätta sig in i de nya reglerna bör reformen i fråga om sekretessregleringen i dess helhet träda i kraft den I januari 1978.

OSK har inte lagt fram någol förslag till övergångsbestämmelse till sitt grundlagsförslag. Ett sådant förslag borde enligt kommittén ankomma pä massmedieutredningen (MMU). OSK ullalar emellertid i anslulning lill sitt förslag till LAH att den nya lagstiftningen bör tillämpas fullt ut efter ikraftträdandet. Endasl ell undantag föreslås, nämligen au ett ärende om utbekommande av allmän handling som anhängiggjorts hos myndighet före LAH:s ikraftträdande skall avgöras av den myndigheten enligt SekrL:s bestämmelser, om ej den nya lagen leder till offentlighet, OSK förordarati en motsvarighet till detta undantag las in i övergångsbestämmelserna till grundlagen,

MMU har i sill för.slag till massmediegrundlag såvitt gäller regleringen av allmänna handlingar tagit upp en övergångsbestämmelse av innebörd att äldre bestämmelser undantagslöst skall gälla i fråga om mäl eller ärende, som avser utbekommande av allmän handling och som är anhängigt då den nya lagen träder i kraft.

För egen del anser jag att huvudregeln bör vara att den nya grundlagsregleringen bör tillämpas i dess helhet efter ikraftträdandet. Något praktiskt behov av undantagsregler i materiellt hänseende för ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet synes inte föreligga. Däremot bör det finnas en särskild övergångsbestämmelse angående vilken myndighet som skall vara behörig alt handlägga sådani ärende. Ett ärende som ännu inte avgjorts bör sålunda avgöras av den myndighet som var behörig vid anhängiggörandet. Detta bör gälla oavsett om myndigheten utgör första instans eller

Prop. 1975/76:160 212

Bilaga 1

OSK:s förslag till grundlagskapiiel

Försl.ig till 5 kap yttrandefrihetsgrundlagen Allmänna handlingars offe;itllghet

1 § 1 rätten till fri lillgång till allmänna handlingar enligt 1 kap 2 §
treilje stycket får inskränkningar göras endast av hänsyn till

1. rikets säkerhet och fiirhålhinde till annan stat eller mellanfolklig organisation;

2. rikets centrala finans- och räntepolitik eller myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn;

3. intresset all förebygga och beivra brott;

4. det allmännas ekonomiska intresse; samt

5. enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet.

I särskild lag skall noga angivas de fall då allmänna handlingar får hållas hemliga. Regeringen får därvid bemyndigas att för viss regel i lagen inskriinka lilläniplighetcn till viss eller vissa statliga myndigheter eller till handlingar i vissa ärenden.

2 § Med myndighet förstås i detta kapitel riksdagen och komniunala
beslutande församlingar samt varje annat statligt och kommunalt organ,
som har att fatta beslut självständigt.

3 S Med allmän handling förstås hos myndighet förvarad framställning i
skrift eller bild samt upptagning, som kan läsas eller avlyssnas endast ined
tekniskt hjälpmedel, sedan handlingen har inkommit till eller upprättats
hos myndigheten.

Upptagning för automatisk databehandling anses förvarad hos myndighet, om myndigheten förfogar över den. Sådant förfogande anses föreligga när myndighelen enligl lag eller förordning eller särskilda lör myndigheten meddelade föreskrifter har befogenhet att överföra upptagningen till läsbar form,

4 § Som allmän handling anses ej

1, minnesanteckning eller annan uppleckning. såsom upplagning lör auiomaiisk databelianilling, vilken tillkommit endast för föredragning eller förberedande lill avgörande av mäl eller ärende, såvida icke

Prop. 1975/76:160 213

uppteckningen eller upptagningen omhändertages för förvaring, sedan målet eller ärendet har slutbehandlats;

2. upptagning lor automatisk databehandling som endast utgör ell led i bearbetning med sådan behandling, såvida icke upptagningen omhändertages för förvaring, sedan bearbetningen har avslutats;

3. försändelse eller meddelande som inlämnas endast för vidarebefordran;

4. brev eller annat personligt meddelande till befattningshavare vid myndighet, om det uppenbarligen icke avser mål eller ärende som myndigheten har att befatta sig med;

5. handling som har tillförts bibliotek eller som annars har överlämnats till myndighet uteslutande för förvaring, vård eller forsknings- och studieändamål; samt

6. upptagning som innefattar radioprogram, när den förvaras hos granskningsorgan enligt 3 kap 11 §.

5 § Handling anses inkommen till myndighet när handlingen har anlänt
till myndigheten eller kommit behörig tiänsteman tillhanda.

Tävlingsskrifl, anbud eller annan sådan handling, som enligl tillkännagivande skall avlämnas i förseglat omslag, anses dock icke inkommen före den tidpunkt som har bestämts för öppnandet.

6 § Handling anses upprättad hos myndighet

1. diarier, journaler, register eller andra sådana förteckningar när de har färdigställts för anteckning eller införing;

2. domar och beslut med därtill hörande protokoll och andra handlingar när avkunnande eller expedition har skett;

3. protokoll hos riksdagens eller allmänt kyrkomötes utskott, riksdagens eller kommuns revisorer eller statliga kommittéer eller hos kommunal myndighet i ärende, som myndigheten endast bereder till avgörande, när ärendel har slutbehandlats hos myndigheten eller, såvitt avser riksdagens eller kommuns revisorer, när berättelse över ärendet har offentliggjorts;

4. övriga protokoll och andra sådana anteckningar när de har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts;

5. andra handlingar som hänför sig till visst mål eller ärende hos myndighet när de har expedierats, dock senast när målet eller ärendet har slutbehandlats hos myndigheten; samt

6. andra handlingar när de har expedierats eller genom justering eller annat myndighetens beslut fått slutgiltig form.

7 § Handling som ej skall hållas hemlig skall på begäran genast, eller så
snart del är möjligt, utan avgift tillhandahållas den som önskar laga del av
den för läsning, avskrivning, avlyssning eller avbildning på stället. Upplag
ning lör automatisk databehandling eller annan upplagning skall tillhan
dahållas i läsbar eller avlyssningsbar form.

Myndighet är icke skyldig att tillhandahålla handling pä stället om betydande hinder möter. I fråga om upptagning lör automatisk databehandling föreligger ej heller sådan skyldighet, om upptagningens innehåll

Prop. 1975/76:160 214

finns i läsbar form hos närbelägen myndighei, som utan olägenhet för sökanden kan anlitas,

8 § Om handling delvis skall hållas hemlig, skall den tillhandahållas på
sådani sätl alt del som är hemligt icke röjes. Kan så icke ske, äger
sökanden utan avgift få avskrift av handlingen till den del den är
offentlig.

Den som vill taga del av handling som helt eller delvis är offentlig har även räll all mot fastställd avgift få avskrift av handlingen, med uteslutande av sådan del som är hemlig. Myndighet är icke skyldig att utlämna upptagning för automatisk databehandling i annan form än utskrift. Om svårighet möter att framställa kopia av karta, ritning, bild eller upptagning och handlingen kan tillhandahållas på stället, är myndighet ej skyldig att utlämna handlingen på annat sätt.

9 § Begäran att få taga del av handling göres hos myndighet, där
handlingen finns, och skall prövas av den myndigheten.

Såsom villkor för utlämnande av hemlig handling får i den i 1 § omnämnda särskilda lagen uppställas tillstånd från viss myndighet.

Regeringen tår förordna att endast viss myndighet får pröva fråga om utlämnande av handling, som är av synneriig vikt för rikets säkerhet. Begäres utlämnande av sådan handling hos annan myndighet skall frågan på begäran genast hänskjutas till den behöriga myndigheten.

10 § Om annan myndighei än regeringen, statsråd, högsta domstolen
eller regeringsrätten avslår framställning om utbekommande av handling,
får sökanden föra talan mot beslutet. Mäl eller ärende av nämnt slag skall
alllid behandlas skyndsamt. Expedition skall tillhandahållas sökanden
utan avgift,

I den i 1 § omnämnda särskilda lagen skall närmare angivas hur talan mot beslut, som sägs i första stycket, skall föras.

11 § Myndighet får på handling göra anteckning att den är hemlig.
Härvid skall angivas det lagrum som åberopas för åtgärden, dagen för
anteckningen och myndighetens namn.

Pä handling som avses i 9 § tredje stycket skall antecknas att sådant förordnande som där sägs gäller i fräga om handlingen samt vilken myndighet som är behörig att pröva fråga om dess utlämnande.

Anteckning att handling är hemlig får ej göras på annat sätt än nyss sagts.

Prop. 1975/76:160 215

Innehållsförteckning

Propositionen...................................................

Propositionens huvudsakliga innehåll..................... 1

Förfaiiningsförslag.............................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 februari 1976 14

1 Inledning...................................................... .... '"*

2 Närmare om reformarbetet............................... ..... 15

3 Huvuddragen i gällande räll, m, m...................... ...... '8

4 Offentlighetsprincipen..................................... ..... 23

4.1 Gällande rält............................................ ..... 23

4.2 Offenllighelskommitlén och offentlighets- och sekretesslag-stiftningskommitlén 25

4.3 Remissyttrandena..................................... 26

4.4 Utredningen om den kommunala demokratin ... 28

5 Den författningstekniska regleringen.................. 28

5.1 Gällande rätt............................................ 28

5.2 Offentlighetskommittén .......................... 30

5.3 Offentlighets- och sekreiesslagstiftningskommittén 31

5.4 Remissyttrandena..................................... .... 33

5.5 Fri- och rätiighetsuiredningen ................... .... 38

5.6 Tystnadspliktskommiltén............................. .... 38

5.7 Remissyttrandena över tystnadsplikiskommitléns förslag . 38

6 Upptagningar för automatisk databehandling....... .... 39

6.1 Inledning................................................. 39

6.2 Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag

år 1972................................................................ 39

6.3 Gällande räll............................................. 40

6.4 Offentlighets- och sekreiesslagsiiftningskommitléns nu framlagda förslag 42

6.5 Remissyttrandena..................................... .... 44

7 Föredraganden ........................................... .... 69

7.1 Offentlighetsprincipen................................ .... 69

7.2 Den författningstekniska regleringen............. 74

7.3 Upplagningarförauiomaliskdatabehandling ...... 82

8 Upprättat lagförslag....................................... 94

9 Specialmotivering........................................... 94

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 94

1 och 2 tjij........................................................................ 97

3 ij.................................................................................. 114

4 tj.................................................................................. 123

5 ij.................................................................................. 128

6 ij ............................................................................... 135

Prop. 1975/76:160 216

7 ij.............................................................................. ...... 138

8 ij.............................................................................. ...... 145

9-11 iJS....................................................................... ...... 154

9 §.............................................................................. 157

10 S............................................................................. ..... 170

11 ij .......................................................................... ..... 171

12 och 13 ijij................................................................ ..... 181

14 ij............................................................................. 190

15 S............................................................................. ..... 195

16 S ............................................................................ 206

Ikraftträdande............................................................ 210

10 Hemställan .............................................................. ..... 211

11 Beslut......................................................................... 211

Bilaga I Offentlighets- och sekretesslagsiiftningskommitténsförslag till
grundlagskapiiel............................................................. 212

Bilaga 2 till regeringens proposition 1975/76:160 *P- 1975/76:160

Bilaga 2

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag till lag om allmänna handlingar m. fl. författningar

Förslag tiU lag om allmänna handlingar

Härigenom föreskrives som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Uttrycken allmän handling och myndighet har i denna lag samma betydelse som i 5 kap yttrandefrihetsgrundlagen.

2 § Allmänna handlingar skall hos myndighet hållas registrerade eller så ordnade, att det utan omgång kan fastställas om handling inkommit eller upprättats. Detta gäller dock ej för handlingar, som det är uppenbart obehövligt att bevara.

Regeringen får medge viss myndighet undantag från skyldigheten enligt första stycket, i den mån denna i förhållande till handlingens betydelse för främjande av ett fritt meningsutbyte och allsidig upplysning medför särskilt betungande arbete eller stora kostnader.

Är handling som skall registreras av sådan natur att närmare uppgifter om handlingen i ett diarium skulle leda till att det förhållande, som föranlett handlingens hemlighållande, röjes till skada för rikets intressen, får registrering inskränkas till att avse enbart datum, då handlingen inkomrtiit eller upprättats, samt avsändare eller mottagare.

3 § Inskränkning i den 1 kap 2 § tredje stycket yttrandefrihetsgrund
lagen föreskrivna rätten till fri tillgång till allmänna handlingar gäller i
följande fall.

Hemlighållande av hänsyn till rikets säkerhet och förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

4 § Handling, som angår rikets förhållande till annan stat eller svensk
myndighets eller medborgares förhållande till annan stats myndighet eller
medborgare eller som eljest rör annan stat eller dess medborgare, skall
hållas hemUg, om det kan antagas att utlämnande skadar riket eller stör
dess mellanfolkliga förbindelser.

Har handling inkommit till eller upprättats inom regeringskansliet eller utrikesrepresentationen, skall handhngen hållas hemlig, om det icke är uppenbart att utlämnande kan ske utan risk för sådan följd som sägs i första stycket.

Vad i försia och andra styckena sägs om annan stat skall gälla även mellanfolklig organisation.

Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst trettio år från det den inkom eller upprättades. Begäres handling under eller efter denna

1 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 2

tid utlämnad, får dock regeringen förordna om fortsatt hemlighållande, högsl till dess fyrtio år förflutit från det handlingen inkom eller upprättades.

5 § Handling, som angår rikets totalförsvar, skall hållas hemlig, om det
kan antagas att utlämnande vållar fara för rikets säkerhet eller eljest
skadar försvaret av riket.

Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst trettio år från det den inkom eller upprättades. Regeringen får dock, om särskilda skäl föreligger, före eller efter denna tids utgång förordna om hemlighållande under längre tid.

HemUghållande av hänsyn till rikets centrala finans- oeh räntepolitik eller till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn

6 § Handling hos regeringskansliet, riksdagens finansutskott, riksbanken
eller riksgäldskontoret, som angår den centrala finans- och räntepolitiken,
skall hållas hemlig, om det kan antagas att röjande av handlingens
innehåll är ägnat att motverka syftet med vidtagna eller planerade
åtgärder eller eljest vara till men för det allmänna.

Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig under högst tjugo år från det den inkom eller upprättades.

7 § Handling som avser

1. planering eller annan förberedelse för inspektion, revision eller annan kontrollåtgärd som det åligger myndighet att företaga;

2. anordnande av kunskapsprov eller psykologiskt prov;

3. utredning om skatt eller annan allmän avgift eller om bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån;

skall hållas hemlig så länge handlingen begagnas för sådant ändamål, om det kan antagas att utlämnande hindrar eller avsevärt försvårar verksamheten.

Vad i första stycket sägs gäller även film som inges till statens biografbyrå för granskning.

HemUghåUande till skydd för intresset att förebygga och beivra brott

8 § Handling rörande polismyndighets, tullmyndighets eller åklagares
verksamhet för att förebygga eller beivra brott samt handling rörande
användning av tvångsmedel i brottmål eller i ärende enligt I 1 § lagen
(1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund skall hållas hemlig, om det kan antagas att
utlämnande motverkar åtgärderna, skadar den framtida verksamheten
eller är menligt för rikets säkerhet. Vad nu sagts gäller även av regeringen
tillsatt undersökningskommission, om regeringen så förordnar.

Vad i första stycket sägs avser ej enskilds anmälan till riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern samt sluthgt beslut i anledning av sådan

anmälan.

Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst trettio år från det den inkom eller upprättades. Begäres handling under eller efter denna tid utlämnad, får dock regeringen förordna om fortsatt hemlighållande

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 3

högst till dess fyrtio år förflutit från det handlingen inkom eller upprättades.

9 § Handling rörande säkerhets- och bevakningsåtgärder med avseende på byggnader och lokaler, som användes i verksamhet för vilken myndighet svarar, handling innefattande utredning eller instruktion eller teknisk beskrivning avseende säkerhetsåtgärd, som syftar till att förhindra eller försvåra åtkomst av hemliga handlingar, samt handling innefattande program, som avser hemlig upptagning för automatisk databehandling, skall hållas hemlig, om det kan antagas att utlämnande möjliggör eller underlättar brottsligt förfarande eller eljest motverkar vidtagna åtgärder. Vad i första stycket sägs skall även gälla handling om tillverkning eller kontroll av sedlar eller mynt eller om förvaring eller transport av pengar eller värdeföremål.

10 § Handling rörande verkställighet av påföljd för brott får ej utlämnas,
om det kan antagas att utlämnande medför risk för att ordning och
säkerhet inom kriminalvården stores.

Hemlighållande till skydd för det allmännas ekonomiska intresse

11 § Handling, som upprättats eller anskaffats för myndighets räkning till utredning i rättstvist vari myndighet eller statligt eller kommunalt företag är part, får ej utan myndighetens tillstånd utlämnas förrän saken blivit slutligt avgjord eller tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.

12 § Handling, som innefattar utredning eller förslag och som tillkommit för att begagnas vid sådan förhandling för slutande av kollektivavtal eller för annan reglering av anställningsvillkor, vari staten eller kommun, statligt eller kommunalt företag eller myndighet har att deltaga, eller handling som eljest inkommit till myndighet i samband med sådan förhandling eller reglering, skall hållas hemlig intill dess avtal slutits eller förhållandet eljest reglerats. Vad nu sagts gäller även handling rörande planerad facklig stridsåtgärd om röjande av handlingens innehåll skulle leda till allvarligt men för det allmänna.

Om det kan antagas att utlämnande försämrar det allmännas ställning som part, får handling hållas hemlig även efter den i första stycket angivna tidpunkten till dess fem år förflutit från samma tidpunkt. Detta gäller dock ej om handlingen inkommit till eller upprättats hos riksdagens lönedelegation.

Handling hos myndighet, som enligt första stycket skall hållas hemlig, får dock utlämnas om statens avtalsverk eller annan myndighet, som självständigt handlägger förhandlingsärende, medger det. Prövning enligt andra stycket ankommer på avtalsverket eller annan myndighet, som nyss sagts.

13 § Dagbok förd på fartyg, som äges eller nyttjas av staten eller av
kommun, får, såvitt angår sammanstötning med annal fartyg, till vars

Prop. 1975/76:160. BUaga 2 4

dagbok motsvarande tillgång icke finnes, ej utan tillstånd av myndighet under vars förvaltning fartyget hör utlämnas förrän sjöförklaring eller undersökning enligt 314 § sjölagen (1891:35 s 1) hålles offentligt eller talan väckts på grund av sammanstötningen, eller fem år förflutit från sammanstötningen. Detsamma gäller pä fartyget upprättad handling, som enligt sjölagen jämställes med dagbok i fråga om rätten att taga del därav.

Handling i ärende angående sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg får. om sjöförklaringen icke hålles offentligt, ej utan redarens samtycke utlämnas förrän motsvarande utredning beträffande det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill taga del därav, eller fem år förflutit från sammanstötningen. Detsamma gäller i fråga om handling, som med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommit lill eller uppräitats hos sjöfartsverket.

Andra stycket äger motsvarande tillämpning när utredning verkställes av särskild undersökningskommission enligt 314 § sjölagen eller, beträffande fartyg som äges eller nyttjas av staten, av myndighet under vars förvaltning fartyget hör.

14 § Myndighet som har att ombesöria upptagande av lån får besluta, att handling som hänför sig till upplåningsverksamheten ej får utlämnas utan myndighetens tillstånd förrän viss tid, högst tjugo år, förflutit från handlingens tillkomst.

15 § Driver myndighet affärsverksamhet eller äger staten eller kommun del i bolag, förening eller annan sådan samfällighet som driver affärsverksamhet, skall handling som angår myndighetens eller samfälUghetens affärs- eller driftförhållanden hållas hemlig, om det kan antagas att utläntinande på det allmännas bekostnad gynnar någon, som driver likartad rörelse, eller eljest skadar verksamheten.

Hos andra myndigheter än i första stycket sägs får handling, som angår upphandling, köp, överlåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, arbetsbeting eller annat uppdrag, hållas hemlig, om utlämnande måste antagas leda till allvariigt men för det allmänna.

Vad i andra stycket sägs skall även gälla handling innefattande redogörelse för utredning, experiment eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa för det allmännas räkning.

Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig högst tjugo år från det den inkom eller upprättades. För beslut, avtal eller annan handling som anger utgången av ärende är dock den längsta tiden, för myndigheter och samfälligheter, som i första styckei sägs, fem år och för övriga myndigheter två år.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 5

Hemlighållande till skydd för enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet

Bestämmelser till skydd för ekonomiska intressen

16 § Handling angående skeppsbyggnadsavtal, vilken inkommit till den registreringsmyndighet som avses i 2 § sjölagen (1891:35 s. 1) i ärende om registrering eller inskrivning, får såvitt den avser pris och betalningsvillkor, ej utan samtycke av parterna i avtalet utlämnas förrän tio år förflutit från den dag handlingen inkom.

17 § Handling i ärende, som avses i lagen (1920:245) om medling i arbetstvister, får, i den mån myndighet som handlägger ärendet så beslutar eller förbehåll enligt 7 § nämnda lag gjorts med avseende på handlingen, icke utlämnas tidigare än tiugo år från dess tillkomst.

18 § Handling i ärende angående ansökan om patent skall hållas hemlig till dess patent beviljats eller tio år förflutit från handlingens tillkomst om ej utlämnande skall ske enligt gällande lagstiftning om patent.

1 ärende om mönsterskydd skall motsvarande gälla handling som visar mönster för vilket registrering begärts.

19 § Handling i ärende rörande arbetsförmedling, andra arbetsmarknads
förhållanden, försäkring för yrkesskada, arbetarskydd eller reglering av
arbetstid skall hållas hemlig i vad den innehåller upplysning om arbets
givares eller annan berörd näringsidkares affärs- eller driftförhållanden,
vars röjande kan medföra skada för honom, om utlämnande ej föreskri
vits i lag eller förordning.

Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till dess tiugo år förflutit frän handlingens tillkomst.

20 § Handling, som inkommil till eller upprättats hos pris- och kartell
nämnden eller marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen eller
konsumentombudsmannen, skall hållas hemlig i vad den innehåller
upplysning om företagares affärs- eller driftförhållanden, vars röjande kan
medföra skada för honom.

Bestämmelserna i första stycket gäller ej kartellregister. Om särskilda skäl föreligger, får regeringen på ansökan av vederbörande företagare eller myndighet förordna om hemlighållande av viss uppgift i kartellregister. Har ansökan gjorts får uppgiften icke utlämnas, innan regeringen avgjort ärendet.

Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till dess tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.

21 § Handling, som rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet
med avseende på näringslivet och som inkommit till eller upprättats hos
myndighet som regeringen bestämmer, skall hållas hemlig, om den
innefattar upplysning om enskilds affärs- eller driftförhållanden, upptin-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 6

ningar eller forskningsresultat, vars röjande kan medföra skada för den berörde. I de fall som regeringen bestämmer får myndighet utlämna handling som är hemlig enligt detta stycke.

Handling, som rör kommunal utredning eller kontroll med avseende på näringslivet, skall hållas hemlig, om den innefattar sådana upplysningar som i första stycket sägs. Om kommun finner särskilda skäl föreligga för utlämnande av handling som är hemlig enligt detta stycke, får med regeringens medgivande utlämnande ske.

Hemlighållande enligt denna paragraf får avse en tid av högst tjugo år från handlingens tillkomst eller den kortare tid regeringen för viss statlig myndighei bestämmer.

22 § Handling, som innefattar uppgifter vilka infordrats från näringsidkare enligt lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor, får, i vad handlingen innehåller upplysning om näringsidkarens affärs- eller driftförhållanden, vars röjande kan medföra skada för honom, icke utlämnas förrän tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.

23 § Handling hos tullverket rörande varor som där behandlas skall hållas hemlig, om röjande av dess innehåll kan medföra skada för varornas avsändare eller mottagare. Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till dess tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.

24 § Handling, som angår postverkets girorörelse, skall hållas hemlig, om utlämnande kan medföra att kunds förhållande till verket röjes.

25 § Handling, som angår uppdrag som myndighet utför för enskilds räkning eller utrustning eller metoder för utförande av sådana uppdrag, skall hållas hemlig högst tiugo år från handlingens tillkomst, om uppdragsgivaren begär eller med säkerhet måste antagas ha avsett hemlighållande. Om myndigheten finner det allmännas intresse kräva det, får handling likväl utlämnas, dock ej handling rörande uppdrag hos mynt-och justeringsverket, statens provningsanstalt, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, statistiska centralbyrån, datamaskincentralen för administrativ databehandling, försvarets datacentral, konsumentverket, industriverket, universitets datamaskincentral, patent- och registreringsverket eller nägot av statens affärsdrivande verk.

26 § Handling, som inkommit till eller upprättats hos giftinformationscentralen vid Karolinska sjukhuset och innehåller upplysning om viss varas tillverkning eller innehåll, skall hållas hemlig, om dess röjande kan medföra skada för enskild näringsidkare.

Om regeringen så förordnar skall även i andra fall än som avses i första stycket uppgift om varas ursprung, tillverkning och innehåll hållas hemlig om den inhämtats såsom ett led i myndighets verksamhet för insamling och förmedling av information och röjande kan medföra skada som sägs i första stycket.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 1

Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till dess tjugo år förtlutil frän handlingens tillkomst.

Bestämmelser till skydd för såväl ekonomiska som personliga intressen

27 § Handling i ärende, som handläggs av utrikesdepartementet eller
utrikesrepresentationen eller nämnden för internationella adoptionsfrå
gor och angår införskaffande eller meddelande av upplysningar till
enskilds tjänst eller utredning eller undersökning för enskilds räkning, får
ej utlämnas, om röjande av handlingens innehåll är oförenligt med
hänsynen till privatlivets helgd eller enskilds ekonomiska intresse.

Handling får enligl denna paragraf hållas hemlig, såvitt rör ekonomiska förhållanden, högst tjugo år från handlingens tillkomst. 1 övrigt gäller om tid för hemlighållande vad i 51 § sägs.

28 § Handling hos postverket eller televerket, som lämnar upplysning om särskilda postförsändelser, telegram, telexmeddelanden eller telefonsamtal, får utlämnas endast till avsändare, mottagare eller innehavare av apparat som använts vid kommunikationen.

29 § Handling, som inkommit till myndighet eller där upprättats i ärende om beskattning, får ej utlämnas. Bouppteckning enligt ärvdabalken får dock ej hållas hemlig.

Vad i första stycket sägs gäller även ärende enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring rörande beräkning av pensionsgrundande inkomst eller arbetsgivaravgift.

Myndighets beslut och annan handling, som anger utgången i mål eller ärende som avses i första eller andra stycket, får hemlighållas endast om avgörandet gäller förhandsbesked i beskattningsärende.

Handling i ärende angående befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av aktier eller liknande egendom i samband med strukturrationalisering får ej utlämnas. Detsamma gäller handling som angår rätt att erhålla avdrag vid taxeringen för avsättning till särskild nyanskaffningsfond.

Hemlighållande enligt denna paragraf får ske högst till dess tjugo år förflutit från handlingens tillkomst.

30 § Handling hos riksbanken, bankinspektionen eller försäkringsinspek
tionen skall hållas hemlig i vad den lämnar upplysning om enskilds
förhållande till inrättning, som står under riksbankens eller inspektioner
nas tillsyn.

Handling som i första stycket sägs skall jämväl hållas hemlig, om den lämnar sådan upplysning om affärs- eller driftförhållanden hos inrättning som står under tillsyn, att utlämnande kan medföra avsevärd skada för inrättningen. Beträffande hos inspektionerna förda kartellregister gäller vad i 20 § andra stycket sägs.

Handling hos riksbanken i ärende enligt lagen (1974:922) om kredit-

prop. 1975/76:160. Bilaga 2 8

politiska medel skall hållas hemlig, om den lämnar sådan upplysning om kreditinstituts eller annan uppgiftsskyldigs affärs- eller driftförhållanden, att utlämnande kan medföra skada för den uppgiftsskyldige.

I denna paragraf omnämnda handlingar, bortsett från kartellregister, får dock utlämnas, om tillsynsmyndigheten finner det erforderligt för fullgörande av sin uppgift. Hemlighållande får avse en tid av högst tjugo år från handlingens tillkomst.

31 § Handling hos överförmyndare skall hållas hemlig i vad den lämnar
upplysning om enskilds förhållanden och utlämnande ej föreskrivits i lag
eller förordning, dock ej längre än tiugo år från handlingens tillkomst.

32 § Handling, som inkommit till eller upprättats hos rättshjälpsnämnd
eller allmän advokatbyrå, skall hållas hemlig i vad den lämnar upplysning
om enskilds förhållanden, vars röjande är oförenligt med god advokatsed.
Rättshjälpsnämnds beslut får dock ej hållas hemligt enligt denna paragraf.

Handling i sådant ärende angående rättshjälp åt enskild, som handläggs inom utrikesdepartementet eller utrikesrepresentationen eller av nämnden för internationella adoptionsärenden, skall hållas hemlig om handlingens ändamål ej kräver utlämnande.

Handling hos notarius publicus skall hållas hemlig om det fordras för Utförande av anförtrott uppdrag.

33 § Handling, som angår någons ansökan om inträde i advokatsamfun
det eller hans rätt att vara advokat eller disciplinärt förfarande mot
advokat, skall hållas hemlig, om innehållet angår hans ekonomiska
Ställning eller utlämnande kan leda till men för annan.

Vad i första stycket sägs gäller även handling som angår någons antagande som auktoriserad eller godkänd revisor eller hans rätt att vara sådan revisor eller disciplinärt förfarande mot auktoriserad eller godkänd revisor.

Myndighets dom eller beslut får ej hemlighällas enligt denna paragraf. Hemlighållande får avse högst tjugo år från handlingens tillkomst. 1 fråga om uppgifter, som berör uppdragsgivares förhållande till advokat, revisor eller yrkesutövare som anges i första eller andra stycket gäller ingen tidsbegränsning.

34 § Handling rörande myndighets utlåning av medel eller ställande av
kreditgaranti skall hållas hemlig om den angår sökandes, låntagares eller
borgensmans förhållanden. Myndighets beslut om beviljande av lån får ej
hemlighållas enligt denna paragraf.

Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig, såvitt rör ekonomiska förhållanden, högst tjugo år från handlingens tillkomst. 1 övrigt gäller om tid för hemlighållande vad i 5 I § sägs.

35 § Handling innefattande uppgift, som för statistiska ändamål inhäm
tats av statistiska centralbyrån eller annan myndighet, eller myndighets
bearbetningar av sådan uppgift skall hållas hemliga om uppgiften kan

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 9

hänföras till viss enskild person, viss organisation eller visst företag.

Vad i första stycket sägs utgör ej hinder mot utlämnande av handling i

enlighet med vad som föreskrivits i lag eller förordning eller meddelats

uppgiftslämnarna eller andra berörda i samband med insamling av

uppgifterna.

Handling får enligt denna paragraf hållas hemlig, såvitt rör ekonomiska

förhållanden, högst tjugo år från handlingens tillkomst. 1 övrigt gäller om

tid för hemlighållande vad i 5 1 § sägs.

Bestämmelser till skydd för personliga intressen

36 § Uppgifter och anteckningar som författningsenligt tillförts register eller annan förteckning över misstankar om brott, domstols eller annan myndighets bedömning av sådan misstanke, påföljden för brott eller disciplinär åtgärd får ej utlämnas i annat fall eller annan ordning än som föreskrivits i lag eller förordning.

37 § Handling, som angår utländsk medborgare eller statslös eller svensk myndighets förhållande till sådan person, skall hållas hemlig, om röjande av innehållet kan befaras föranleda att någon utsattes för övergrepp eller lider annat allvarligt men.

38 § Handling rörande efterspaning på grund av brott eller rörande förundersökning eller användning av tvångsmedel i brottmål eller i sådant ärende, som omnämnes i 8 § första stycket, skall hållas hemlig, om utlänmande kan befaras medföra otillbörligt men för enskild. Sedan åtal väckts får handlingarna i målet dock ej hållas hemliga enligt denna paragraf. Beträffande särskild undersökningskommission gäller vad nu sagts endast om regeringen så förordnar.

Vad i första stycket sägs gäller ej sädant slutligt beslut av riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern, som innebär annat än avskrivning av ärende.

39 § Handling, som inom kriminalvården upprättats rörande i anstalt
intagen person, skall hållas hemlig i vad den avser behandlingen av den
intagne eller eljest hans personliga förhållanden, om utlämnande kan
befaras föranleda att ändamålet med vården motverkas eller någons
personliga säkerhet sättes i fara.

Vad i första stycket sägs skall även avse handling rörande den som är underkastad kriminalvård i frihet, dock ej beslut av kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden eller övervakningsnämnd.

40 § Inom sjukvården eller eljest av läkare upprättad handling skall
hållas hemUg, om dess utlämnande röjer förhållande som avses med
tystnadsplikt enligt lag eller förordning för den som upprättat sådan
handling.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 10

Handling i ärende rörande sjukvård och hälsovård samt barnavård, nykterlietsvård eller annan socialvård skall även eljest hållas hemlig, om den innehåller uppgifter om någons personliga förhållanden, vilkas röjande kan vara menligt för honom eller någon honom närstående.

Vad i andra stycket sägs gäller även handling i ärende som angår fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering, åtgärder mot smittsamma sjukdomar eller omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Myndighets beslut får dock hemlighållas enligt andra styckei, endast om det meddelats i ärende om hjälpåtgärder, övervakning eller andra förebyggande åtgärder inom barnavården eller nykterhetsvården. Beslut i ärende som angår omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda får ej hemlighållas, om beslutet innebär att frihetsberövande åtgärd vidtages.

41 § Handling angående ingripande mot någon på grund av sjukdom eller psykisk abnormitet eller ingripande inom barnavården eller nykterhetsvården skall hållas hemlig, om den lämnar upplysningar om någon som avgivit anmälan eller annan utsaga och utlämnande av handlingen kan befaras föranleda att han eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men.

42 § Handling rörande läkarvård eller vård i anstalt oberoende av eget samtycke skall hållas hemlig, om det finns grundad anledning antaga att utlämnande skulle motverka ändamålet med vården eller sätta någons personliga säkerhet i fara.

43 § Handling hos riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller annan myndighet, som med stöd av 3 kap 16 § lagen (1962:381) om allmän försäkring handlägger ärenden, vilka eljest ankommer på allmän försäkringskassa, skall hällas hemlig i vad den lämnar upplysning om enskilds sjukdom eller eljest om ömtåliga personliga förhållanden.

Vad i första stycket sägs gäller även handling hos centrala studiestödsnämnden, studiemedelsnämnd, universitet eller högskola. Andra stycket gäller ej myndighetens beslut,

44 § Handling i ärende rörande psykologisk undersökning eller i ärende inom undervisningsväsendet under skolöverstyrelsens överinseende eller inom arbetsmarknadsutbildning rörande disciplinärt förfarande mot elev, uttagning av elev till specialundervisning, skiljande från undervisning av elev, placering av elev eller eljest skolans elevvård skall hållas hemlig i vad den angår enskilds personliga förhållanden, om utlämnande otillbörligt blottställer den berörde eller någon honom närstående eller eljest är menligt för honom,

45 § Handling i ärende rörande arbetsförmedling, arbetsvärd, yrkesvägledning, arbetsmarknadsutbildning, hjälpverksamhet vid arbetslöshet och andra åtgärder för att främja sysselsättningen skall hållas hemlig i vad den angår enskilds personliga förhållanden, om utlämnande kan antagas leda

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 "

till skada eller förklenande för den berörde eller någon honom närstående.

46 § Handling i ärende rörande statlig eller kommunal personalpensione
ring eller rörande statlig eller kommunal omplacering på grund av
omorganisation eller omlokalisering av verksamheten skall hållas hemlig i
vad den angår enskilds personliga förhållanden, om utlämnande kan
antagas leda till skada eller förklenande för den berörde eller någon
honom närstående.

Första stycket gäller ej myndighetens beslut.

47 § Handling, som tillhör folkbokföringen, skall hållas hemlig i vad den angår enskilds personliga förhållanden om utlämnande otillbörligt blottställer den berörde eller någon honom närstående.

48 § Handling, som inkommit till eller upprättats hos myndighet i samband med ärende om familjerådgivning eller om medling enligt lagen (1973:650) om medling mellan samlevande, får ej utlämnas.

49 § Handling av dialektologiskt eller etnologiskt innehåll, som av myndighet upprättats eller anskaffats för vetenskapligt ändamål, skall hållas hemlig, om utlämnande kan antagas leda till skada eller förklenande för den som handlingen rör.

50 § Personuppgift, som ingår i sådant personregister som avses i datalagen (1973:289), får ej utlämnas, om det kan antagas att uppgiften skall användas för automatisk databehandling i strid med datalagen. Kan det antagas att sådan personuppgift skall användas för automatisk databehandling i utlandet, får uppgiften utlämnas endast om datainspektionen medger det. Sådant medgivande får lämnas endast om det kan antagas att utlämnandet av uppgiften icke kommer att medföra otillbörligt intrång i personlig integritet.

Handling, som inkommit till eUer upprättats hos datainspektionen, skall hållas hemlig i vad den innehåller upplysning om enskilds personliga förhållanden, om utlämnande kan befaras medföra otillbörligt men för den enskilde eller någon honom närstående.

Handling i ärende om tillstånd eller tillsyn enUgt datalagen får ej utlämnas, om den lämnar upplysning om förhållanden som skall hållas hemliga hos myndighet som är part i ärendet.

51 § Hemlighållande enligt 37-50 §§ lår avse en tid av högst trettio
eller, om särskilda skäl talar därför, högst sjuttio år från handlingens
tillkomst.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 12

Verkan av samtycke

52 § Om den till vars förmån hemlighållande gäller samtycker därtill,
skall handling utlämnas utan hinder av bestämmelserna i 18-35, 38,40,
41, 43-49 §§ samt 50 § andra stycket.

Handlingar hos domstol

53 § Domstol får förordna om hemlighållande av dom, beslut eller annan sådan handling i mål eller ärende, om handlingen icke företetts, föredragits eller upprättats vid offentlig förhandUng samt handlingen redan är hemlig enligt denna lag eller sådant förordnande finnes nödvändigt av hänsyn till något i 5 kap 1 § yttrandefrihetsgrundlagen angivet ändamål. Domslut får hemlighållas endast om rikets säkerhet oundgängligen påkallar det. Hemlighållande får avse en tid av högst sjuttio år från handlingens tillkomst.

54 § Handling, som uppräitats eller företetts vid offentlig förhandling inför domstol, skall utan hinder av bestämmelserna i denna lag lämnas ut. Detsamma gäller handling, som upprättats eller företetts vid förhandling inom stängda dörrar, om ej domstolen meddelar förordnande enligt 53 §.

Tystnadsplikt m. m.

55 § Den som tager del av hemlig handling fär ej obehörigen offentlig
göra eller eljest yppa dess innehåll för annan.

Bryter någon mot vad i första stycket sägs, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen ej är belagd med straff i annan lag.

Bryter den som i tjänsten eller pä grund av offentligt uppdrag tager del av hemlig handling av oaktsamhet mot vad i första stycket sägs, dömes till dagsböter.

Utlämnar någon handling i strid med föreskrifterna i denna lag, gäller vad i andra stycket, eller om gärningen sker av oaktsamhet, vad i tredje styckei sägs.

56 § Finner myndighet att hinder mot utlämnande av hemlig handling
till enskild kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes
rätt att lämna handlingen vidare, yppa dess innehåll eller eljest förfoga
över den, får handlingen utlämnas med sådant förbehåll. Bryter någon
mot gjort förbehåll dömes till dagsböter eller fängelse, i högst sex
månader.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 13

Besvär

57 § Om annan myndighet än allmän domstol lämnar framställning om
utlämnande av allmän handling ulan bilall, fär sökanden föra talan mot
beslutet genom besvär hos den kammarrätt, inom vars domkrets myndig
heten finns.

Om förfarandet i kammarrätt och besvär över dess beslut gäller i övrigt förvaltningsprocesslagen (197 1:29 I),

Beslut av allmän domstol, varigenom framställning som avses i försia stycket lämnas utan bifall, överklagas enligt rättegångsbalkens regler om besvär över slutligt beslut. Vad nu sagts gäller dock ej beslut i ärende som avser domstolens förvaltande verksamhet.

Om tvist mellan myndigheter i fråga om utlämnande av allmän handling finns särskilda bestämmelser i 60 §.

Service och information

58 § Myndighet skall på begäran lämna allmänheten all upplysning och
vägledning som är möjlig utan att lystnadsplikt åsidosattes eller myndig
hetens övriga uppgifter motverkas eller otillbörligt eftersattes.

Utlämnande av handlingar myndigheter emellan

59 § Det åligger alla statliga och kommunala myndigheter att inbördes
bistå varandra med de upplysningar verksamheten kräver. Uppgifter ur
allmän handling, som ej får utlämnas till envar, skall dock lämnas till
annan myndighet endast om denna har behov av uppgifterna för ett
angivet ändamål och detta behov är förenligt med eller måste anses väga
tyngre än de intressen, som föranlett beslut om hemlighällande.

Om domstols tillgång till allmän handling stadgas i rättegångsbalken. Om utlämnande av hemlig handling till annan myndighet reglerats i lag eller förordning, gäller detta.

60 § Om kommunal myndighet jämlikt 59 § vägrar att utlämna handling
eller statlig myndighet vägrar att utlämna handling till kommunal
myndighet, får besvär häröver anföras i samma ordning som gäller för
frågor om utlämnande till enskild. Vid tvist mellan statliga myndigheter
skall frågan hänskjutas till regeringens prövning.

Gemensamma bestämmelser

61 § Vad i denna lag sägs inverkar ej på parts rätt att i mål och ärenden
hos domstol eller annan myndighet utfå dom, beslut och andra hand
lingar.

Utlämnande till part av annan handling än dom och beslut får dock med stöd av bestämmelse i denna lag vägras, om synnerliga skäl talar därför.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 14

62 § Regeringen får förordna om utlämnande av hemlig handling, om sådant förordnande finnes erforderligt för att tillvarataga det allmännas eller enskilds rätt eller utlämnande avser angeläget forskningsändamål eller eljest synnerliga skäl föreligger. 1 fråga om handling hos riksdagen eller dess myndigheter gäller dock vad riksdagen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1977, då lagen (1937:249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall upphöra att gälla.

Är ärende om utlämnande av allmän handling anhängigt hos myndighet då lagen om allmänna handlingar träder i kraft, skall ärendet avgöras hos myndigheten enligt äldre lag. Om tillämpning av den nya lagen skulle leda till att en enligt äldre lag hemlig handling skall utlämnas, skall dock den nya lagen tillämpas.

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives att 5 och 38 kap i rättegångsbalken skall i nedan angivna delar erhålla följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap, 1 §

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att--------- skulle röjas.

Företes vid förhandling allmän handling, som enligt vad därom är stadgat ej må utlämnas till envar, och är det av synnerlig vikt att ej genom handlingens offentlighet något uppenbaras, som av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse bör hållas hemligt, äge rätten förordna, att förhandlingen i vad den angår denna handling skall hållas inom stängda dörrar.

I mål om ansvar för utpressning inom stängda dörrar.

Förhör med den som------------- inom stängda dörrar.

Är eljest för särskilt fall vare det gällande.

38 kap.

8§ 8§

Om tillhandahållande av allmän AUmän handling, beträffande

handling, som förvaras hos stats- vilken med stöd av 5 kap 9 §

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2

Nuvarande lydelse

eller kommunalmyndighet, gälle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser meddelats om skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.

Föreslagen lydelse

tredje styckei yttrandefrihets-grundlagen förordnats, att viss myndighet skall pröva frågan om dess utlämnande, må icke företes som bevis utan tUlstånd av den myndigheten.

Om allmän handling eljest kan antagas äga betydelse som bevis i rättegång eller för förundersökning i brottmål, äge rätten förordna att handlingen skall tillhandahållas rätten eller förundersökningsledaren. Beträffande hemlig handling skall sådant förordnande givas endast om handlingen kan anses vara av väsentlig betydelse samt, såvitt avser förundersökning i brottmål, undersökningen avser brott för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Förordnande förutsätter därjämte att trygghet kan anses vara för handen att de intressen, som föranlett hemlighållandet, därigenom ej skadas eller ock synnerliga skäl föreligga. Innan förordnande gives bör yttrande inhämtas från den myndighet, som förvarar handlingen, om det ej är uppenbart obehövligt.

Om allmän handlings innehåll är sådant, att den som utfärdat handlingen ej enligt 36 kap 5 § andra, tredje eller fjärde stycket må höras som vittne därom, må handlingen ej företes som bevis. Ej heller må handling företes i rättegång eller vid förundersökning, om därigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras och synnerliga skäl till annan bedömning ej föreligga.

Då rätten återställer handling, som avses i denna paragraf, skall rätten, om anledning därtiU föreligger, göra anteckning på hand-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 17

Förslag tiU

Förordning med tillämpningsförteckning tiU 21 § lagen (1976:000) om

aUmänna handUngar

Med stöd av 5 kap I § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen och 21 § första stycket lagen (1976:000) om allmänna handlingar föreskrives härmed följande.

1 §

21 § första stycket lagen (1976:000) om allmänna handlingar skall tillämpas på nedannämnda handlingar eller på handlingar i ärenden rörande de ämnesområden som nedan sägs.

1. Subvention av statsmedel till främjande av enskild företagsamhet eller rörande sådan statlig garanti som bestäms enligt någon av följande kungörelser: 1960:372 om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri, 1954:311 om statlig garanti för lån för uppförande av lagerhus m m för jordbruksändamål, 1970:180 om statligt regionalpolitiskt stöd, 1966:560 om stöd åt hästaveln m m, 1967:422 om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt jordbrukare, 1967:443 om statlig garanti för lån till maskinhållning inom jordbruket m m, 1967:453 om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m m, 1968:377 om statligt stöd till trädgårdsnäringens rationaUsering, 1969:705 om statligt stöd vid skada på skog eller 1970:331 om statligt stöd till fisket; denna punkt gäller ej ansökningar och beslut;

2. socialstyrelsens kontroll av och tillsyn över läkemedel;

3. statsbidrag enligt kungörelsen (1972:302) om statsbidrag till nedlägg-ningshotade företag;

4. utredning eller kontroll med avseende på dels samköming mellan kraftverk dels kraftbehovet, -tillgången eller -distributionen inom riket;

5. verksamhet hos branschråd som inrättats enligt regeringens bemyndigande;

6. kontroll av ädelmetallarbeten;

7. kontroll över tobaksodlingen, såvitt avser uppgifter om odlares areal eller skörderesultat;

8. utskänkning av rusdrycker, försäljning av öl eller alkoholfria drycker eller förtäring eller förvaring av rusdrycker, öl eller ersättningsmedel för rusdrycker samt tillsyn över sådan verksamhet;

9. teknisk sprit eller alkoholhaltiga preparat eller tillsyn enligt gällande bestämmelser om försäljning av sådana varor;

10. riksskatteverkets räkenskapshandlingar, såvitt angår skatter och avgifter, vilka påförts eller erlagts av annan än detaljhandelsbolag och partihandelsbolag som avses i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521);

11. riksskatteverkets tillsyn över tillverkning eller försäljning av varor, såvitt avser annan än detaljhandelsbolag eller partihandelsbolag som

2 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

nämnts i punkt 10;

12. statens livsmedelsverks verksamhet;

13. upplagsbevis och upplagspantbevis angående spannmål, upplagd å statens spannmålslagerhus, ävensom hos statens lagerhus- och fryshusstyrelse förda lagringsjournaler och andra böcker;

14. deklaration, kontrollrapport och annan handling som avser statens jordbruksnämnds verksamhet i prisreglerande och avsättningsfrämjande syfte på jordbrukets eller fiskets område eller nämndens verksamhet i fråga om kvalitetskontroll eller skördeskadebidrag;

15. riksbankens valutastyrelses verksamhet;

16. tillstånd enligt lagen (1967:185) om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll;

17. verksamhet enligt miljöskyddslagen (1969:387) och tillsynsverksamhet enligt motsvarande äldre bestämmelser;

18. styrelsens för internationell utveckling (SIDA) verksamhet;

19. redogörelse och annan handling som avser skogsvårdsstyrelses uppsiktsverksamhet enligt gällande skogsvårds- och andra lagar;

20. statens naturvårdsverks verksamhet i den mån den ei beröres i punkt 17;

21. hos kommerskollegium bedriven utredning eller kontroll med avseende på näringslivet;

22. exportkreditnämndens verksamhet;

23. kontroll över tillverkning av eller handel med krigsmateriel eller gassky ddsmateriel;

24. utredning hos statens tobaksnämnd rörande detaljhandeln med tobaksvaror;

25. flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens eller likvidationsnämndens verksamhet;

26. tillåtelse för aktiebolag enligt 101 § 2 mom lagen (1944:705) om aktiebolag att i balansräkning redovisa aktier i gemensamma poster;

27. spärrkontonämndens verksamhet;

28. tillstånd till lokalisering enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385);

29. kontroll över tillverkning eller import av explosiva varor;

30. verksamhet enligt lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor;

31. styrelsens för teknisk utveckling och delegationens för rymdverksamhet samt statligt forskningsråds verksamhet;

32. av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen infordrade uppgifter om näringslivets transporter;

33. tillstånd eller tillsyn enligt atomenergilagen (1956:306) eller strålskyddslagen (1958:110);

34. konsumentverkets verksamhet;

35. tUlstånd eller tUlsyn enligt lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd

m m;

36. hos departement bedriven utredning eller kontroll med avseende på verksamhet hos bolag, vari staten äger aktie;

37. befordringstaxor i luftfartsverksamhet och tillstånd till sådan verksamhet;

38. tillstånd eller tUlsyn enligt gruvlagen (1974:342) eller lagen (1974:

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 19

890) om vissa mineralfyndigheter;

39. tillstånd eller tillsyn enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln;

40. kommerskollegii verksamhet i fråga om dels exportfrämjande åtgärder för textil- och konfektionsindustrier samt manuellt arbetande glasindustri enligt Kungl Maj:ts skrivelse den 29 juni 1970 dels omställningsfrämjande åtgärder för textil- och konfektionsindustrier enligt Kungl Maj:ts skrivelse den 27 maj 1971;

41. fraktbidrag enligt kungörelsen (1970:592) om statligt regionalpolitiskt transportstöd;

42. lokaliseringssamråd enligt lagen (1970:725) därom;

43. produktionsbidrag för dagstidningar;

44. tidskriftsstöd enligt kungörelsen (1971 :681) därom;

45. statsbidrag enligt kungörelsen (197 1:1249) om statsbidrag i vissa fall till lagerökning eller kungörelsen (1971:1250) om statsbidrag i vissa fall till personalutbildning;

46. säkerheten på fartyg;

47. vattenförorening från fartyg;

48. prövning enligt kungörelsen (1972:444) om sådan lämplighetsprövning som avses i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m m;

49. hos statens industriverk bedriven utredning eller kontroll med avseende på näringslivet;

50. avdrag enligt lagen (1973:423) om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit;

51. kreditstöd som avses i Kungl. Maj :ts skrivelse den 15 december 1972 till överstyrelsen för ekonomiskt försvar om statligt kreditstöd m m för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet;

52. statsbidrag enligt kungörelsen (1973:639) om statligt stöd till lokal landsbygdstratik;

53. avdrag enligt förordningen (1973:421) om särskilt forskningsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt;

54. medgivande till ändring av bolagsordning enligt 2 § tredje stycket eller godkännande av förvärv enligt 5 a § lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m m;

55. tillstånd eller tillsyn enligt datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1 173) och inkassolagen (1974:182);

56. undantag från tillämpningen av 35 § 3 mom nionde stycket kommunalskattelagen (1928:370);

57. verksamhet enligt kungörelsen (1973:1217) om clearing för oljeprodukter;

58. kontroll av preventivmedel;

59. investeringsstöd enligt kungörelsen (1973:608) om statligt stöd tiU kommersiell service i glesbygd;

60. garanti eller borgen som staten ikläder sig för varvsföretag;

61. tillstånd enligt kungörelsen (1950:84) med vissa bestämmelser angående införsel av fruktträd och bärbuskar, kungörelsen (1956:333) med vissa bestämmelser angående utförseln av vallväxtfröer m m eller kungörelsen (1959:211) angående införsel till riket av vissa slag

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 20

av frön;

62. statligt stöd till utredningsverksamhet rörande verkstadsindustrin som enskild intresseorganisation bedriver;

63. officiell provning och kontroll samt allmän och legal metrologisk verksamhet hos statens provningsanstalt;

64. importkontorets för u-landsprodukter verksamhet;

65. verksamhet enligt kungörelsen (1974:804) om viss uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja.

2§

Om vederbörande myndighet finner att utlämnande bör ske med hänsyn till det allmännas intresse, får utan samtycke av den enskilde som berörs av handlingen utlämnande ske av handlingar som avses i 1 § under punkterna 2, 8, 9, 12, 14, 19-21, 24, 25, 30, 34, 49, 55 och 58.

3§

Handling, som rör statlig utredning om behovet av insatser från staten i samarbete med enskilda för att främja utvecklingen inom en näringsgren, en bransch eller ett företag, får hållas hemlig, om den innefattar upplysning om enskilt företags eller sammanslutnings affärs- eller driftförhållanden, vars röjande kan medföra skada för företaget eller sammanslutningen.

Hemlighållande enligt denna paragraf får avse en tid av högst tio år frän handlingens tillkomst.

4§

Under förutsättningar som anges i 21 § första stycket lagen (1976:000) om allmänna handlingar får uppgift, som insamlats av särskilt tillkallad statlig utredning, hemlighållas, dock längst tio år från uppgiftens tillkomst. Hemlighållandet är beroende av regeringens förordnande för varie enskilt fall.

5§

I den mån planer, avtal och andra handlingar, vilka rör folkhushållningen vid krig, krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, icke skaU hållas hemliga enligt 5 § lagen (1976:000) om allmänna handlingar, får de hemlighållas under samma förutsättningar som anges i 3 § första styckei denna förordning. Vederbörande myndighet får utlämna handling i fall som i 2 § sägs.

Denna förordning träder i kraft den

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 21

Föislag tiU

Förordning angående utlämnande i vissa fall av statistiska uppgifter

Härmed föreskrives följande.

1 §

Bestämmelserna i 19 och 35 §§ lagen (1976:000) om allmänna handlingar utgör icke hinder mot utlämnande av uppgifter ur centrala företagsregistret om företags eller verksamhetsställes namn, adress eller annan identitetsbeteckning eller om företagsform eller verksamhetsart.

Uppgifter ur centrala företagsregistret, vilka avser antalet anställda eller arbetstimmar hos ett företag visst år, får utlämnas med tillämpning av 56 § lagen (1976:000) om allmänna handUngar. Denna förordning träder i kraft den

Förslag till

Förordning rörande prövning av utlämnande av handlingar som är av

synnerlig vikt för rikets säkerhet

Härmed föreskrives följande.

Är handling som avses i 4, 5 eller 8 § lagen (1976:000) om allmänna handlingar av sådan beskaffenhet att myndighet bedömer den vara av sådan"synnerUg vikt för rikets säkerhet som sägs i 5 kap 9 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, skall myndigheten enligt 11 § andra stycket samma grundlag åsatta handlingen kvalificerad hemUgstämpel. Behörig att pröva fråga om utlämnande är beträffande handling som avses i 4 § chefen för utrikesdepartementet, beträffande handling som avses i 5 § chefen för försvarsdepartementet och beträffande handling som avses i 8 § chefen för justitiedepartementet.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till

Lag om upphävande av 35 § lagen (1934.437) för Sveriges riksbank

Härmed föreskrives att 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

Förslag tiU

Förordning om upphävande av vissa kungörelser om sekretess

Härigenom föreskrives att följande kungörelser med bestämmelser om
sekretess skall upphöra att gälla den 1977.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 2 22

1. kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

2. kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvarsväsendets område jämUkt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

3. kungörelsen (1939:835) med förordnande om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigsfara eUer andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden;

4. kungörelsen (1940:204) med förordnande angående vissa tullverkets handUngar jämlikt 4 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handUngar;

5. kungörelsen (1949:616) med förordnande på civilförsvarets område jämUkt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

6. kungörelsen (1960:119) med förordnande på det psykologiska försvarets område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

7. kungörelsen (1962:200) med förordnande beträffande signalskydds-tjänsten inom totalförsvaret jämUkt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

8. kungörelsen (1949:696) med förordnande på utrikesförvaltningens område om behörighet att pröva fråga om utlämnande av allmän handUng; samt

9. kungörelsen (1967:575) med förordnande på polisväsendets område om behörighet att pröva fråga om utlämnande av allmän handling.

Bilaga 3 till regeringens proposition 1975/76:160 23

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över offentlighets- och sekretesslag-stiftningskommilténs betänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar, såvitt angår förslaget till lag om allmänna handUngar

1 Remissinstanser

Efter remiss har yitranden över offentlighels- och sekretesslagstiftnings-kommitténs (OSK:s) betänkande (SOU 1975:22) avgetts av regeringsrätten, riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, datainspektionen, massmedieuiredningen (Ju 1970:59), tystnadspliktskommiltén (Ju 1975:03), styrelsen för internationell utveckling (SIDA), överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, värnpliktsverket, krigsarkivet, civilför-svarsslyrelsen, beredskapsnämnden för ekonomiskt försvar, totalförsvarets upplysningsnämnd, vapenfrinämnden, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, riksförsäkringsverkel, socialutredningen (S 1969:29), postverket, televerket, Slatens järnvägar, statens trafiksäkerhetsverk, sjöfartsverkei, luftfartsverket, statens geotekniska institut, kammarkollegiet, statskontoret, tullverket, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA), bankinspektionen, försäkrings-inspektionen, riksrevisionsverkel, riksskatteverket, slatens avtalsverk, statens personalnämnd, dalasamordningskommitlén (Fi 1971:03), riksarkivel, skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet, centrala studiesiödsnämnden, dataarkiveringskommitién (U 1968:48), lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, miljödatanämnden, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, granskningsnämnden för försvarsuppfinningar, arbetsmarknadsstyrelsen, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, statens invandrarverk, bostadsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för statens gruvegendom, statens vattenfallsverk, statens skeppsprovningsanstalt, domänverket, förenade fabriksverken, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Västerbottens län.

Vidare har yitranden avgetts av riksdagens ombudsmän (JO), fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 24

statsåklagare. Föreningen Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund, Sveriges psykologförbund. Svenska byggnadsentreprenörsföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet (de fem sistnämnda har tillsammans med SAF avgetl ett gemensamt yttrande som i det fortsatta redovisas som ytirande av Sveriges industriförbund m. fi.). Kooperativa förbundet (KF), Svenska bankföreningen. Post- och Kreditbanken (PKbanken), Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Sveriges Radio AB, Tidningarnas telegrambyrå AB (TT), Pressens samarbeisnämnd som företrädare för Publicistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska lidningsutgivareföreningen och Sveriges förenade studentkårer.

Yitranden har därjämte kommit in från värnpliktiga arbetsgruppen, Jacob Palme, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska läkaresällskapet. Föreningen FiB-jurislerna-Lund (OSK-gruppen), Svenska kommunalstatisliska föreningen. Svenska handelskammarförbundet, naturhistoriska riksmuseet, svenska patentombudsföreningen, Sveriges direktreklamförening och Sveriges allmänna patientförening.

Följande remissinstanser har till sina remissyttranden fogat yttranden,

rikspolisstyrelsen av polisstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt,

ÖB av försvarets materielverk, försvarets sjukvårdsstyrelse och fiygtek-niska försöksanstalten,

riksarkivet av landsarkiven i Uppsala, Vadstena, Visby, Göteborg och Härnösand samt stadsarkivet i Siockholm,

universitetskanslersämbetet av juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm, av medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund och av rektorsämbetet och medicinska fakulteten vid karolinska institutet,

centrala studiesiödsnämnden av studiemedelsnämnderna i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala.

lantbrukssiyrelsen av lantbruksnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorriands och Jämtlands län,

kommerskollegium av handelskamrarna i Göteborg och Karistad, Stockholm och Visby, av vilka de två senare ansluter sig till yttrandet av Sveriges industriförbund m. fi. och

statens lantmäteriverk av överlanimätarmyndigheten i Södermanlands län.

Vidare har länsstyrelserna bifogat yttranden av bl.a. kommuner, kommunala nämnder och organ enligt följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden av kommunfullmäktige i Danderyds, Nynäshamns och Stockholms kommuner, kommunstyrelsen i Södertälje kommun samt polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. Kommunfullmäktige i Siockholm har som sitt ytirande åberopat utlåtande

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 25

av kommunstyrelsen med däri intagna yttranden av vice stadsjuristen, drätselnämnden, fastighetsnämnden, gatunämnden, industriverksslyrelsen, sociala centralnämnden, skoldirektionen, arkivnämnden, park- och idrottsnämnden och byggnadsnämnden i kommunen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har bifogat yttranden av sociala centralnämnden i Motala kommun.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har bifogat yurande av kommunfullmäktige i Jönköpings kommun med därtill fogade yttranden av socialchefen, parknämnden och inköpsnämnden i kommunen samt av Jönköpings kommunkrets av centerpartiet samt yttrande av kommunfullmäktige i Vetlanda kommun.

Länsslyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden av kommunstyrelserna i Lunds och Malmö kommuner. Kommunstyrelsen i Lund har som sitt yttrande åberopat yttranden av sociala centralnämnden och stadskansliet i kommunen. Kommunstyrelsen i Malmö har i sitt remissyttrande åberopat yttranden av byggnadsnämnden, fasiigheisnämnden, industriverksstyrelsen, sjukvårdsstyrelsen och sociala centralnämnden i kommunen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden av kommunstyrelsens i Kungälvs kommun arbetsutskott, kommunstyrelserna i Stenungsunds och Tanums kommuner samt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott. Länsstyrelsen har vidare för yttrande remitterat OSK:s belänkande till kommunfullmäktige i Göteborgs kommun, som efter yttranden av hälsovårdsförvaltningen, sociala centralnämnden, sjukvårdsförvaltningen och kommunstyrelsen såsom eget yttrande har åberopat ett av stadskansliet avgivet utlåtande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat yttranden av kommunstyrelserna i Skellefteå och Umeå kommuner. Kommunstyrelsen i Umeå har i sitt yttrande åberopat yttranden av kommunkansliel och sociala centralnämnden i kommunen.

2 Remissyttrandena

Remissyttrandena redovisas i tvä avsnitt, varav det första avser yitranden som berör OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar (LAH) och de särskilda paragraferna däri medan det andra avser övriga yttranden rörande sekretessfrågor som inte kan hänföras till viss paragraf i lagförslaget. 1 det följande begagnas bl. a, följande förkortningar

SekrL lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

CSK kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens

områdejämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249)om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

MMG massmedieutredningens förslag till massmediegrundlag (se SOU 1975:49)

OK offenllighelskommitlén

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 26

2.1 Remissyttrandena över LAH

Lagens rubrik m. m.

Under denna rubrik redovisas de remissyttranden som berör lagens disposition och rubrik samt vissa för fiera sekretessbestämmelser gemensamma frågor om bl. a. sekretessens avgränsning genom skaderekvisit och lidsgränser och dess räckvidd i övrigi.

Flertalet av de remissinstanser som har underkastat LAH en allmän granskning anser att förslagels uppbyggnad och disposition har stora förtjänster då det gäller överskådlighet och systematik. Bland dem som tillstyrkt förslaget från denna ulgångspunkl kan nämnas regeringsrälien, JO, Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, socialutredningen, statskontoret, DAFA. riksarkivet, skolöverstyrelsen, juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, lantbrukssiyrelsen, patent- och registreringsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. vice stadsjuristen I Stockholms kommun. Industriverket i Malmö kommun, kommunstyrelserna I Umeå och Skellefteå, TCÖ, Sveriges domareförbund. Svenska sparbanksföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Pressens samarbeisnämnd. Från fiera håll hävdas att de fördelar som ligger i lagförslagets överskådliga systematik och lättillgänglighet överväger den nackdel som består däri alt en myndighet kan få fiera paragrafer att beakta vid prövningen av en utlämningsfråga.

Del förhållandet all sekretessbestämmelserna utformats och disponerats med utgångspunkt i se k re t e ss g r u n-derna kommenteras av fiera av de nyss nämnda remissinstanserna. JO konstaterade sålunda att t. ex. polis- och åklagarsekretessen regleras i både 8 och 38 §§, taxeringssekretessen i både 7 och 29 §§ och arbetsförmedlingssekretessen i både 19 och 45 §§, allt dock givetvis ur olika synvinklar. Enligt JO kan det eventuellt i vissa fall bli fråga om att pröva sekretess för en handling enligt mer än två paragrafer. JO föreställer sig dock att detta kommer att bereda svårigheter endast i inledningsskedet och att de tillämpande myndighelerna snabbt kommer att finna sig till rätta bland paragraferna. Regeringsrätten anser att det merarbete som följer av att fiera olika sekretessregler kan bli tillämpliga pä en och samma handling i regel blir marginellt.

Riksarkivet uttalar att det med den nya lagstiftningen synes bl. a. bli vanligare än tidigare att fiera paragrafer i lagen blir tillämpliga på ett och samma slag av handlingar. Med hänsyn till de starka skäl som talar för den valda konstruktionen - främst den alll vanligare överfiyiiningen av dalorbaserad information från myndighei lill myndighei - finner riksarkivet del emellertid uppenbart att den föreslagna uppbyggnaden av lagen bättre svarar mot informationslägets krav, än de nu gällande reglerna kan anses göra.

Vice stadsjurisien I Stockholms kommun påpekar att även gällande lag kan ge anledning att beakta fiera regler samtidigt. De problem som har upp-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 27

kommit har inle berott härpå, utan på att vissa regler befunnits svårtolkade. Han vill därför inle resa någon invändning mot den föreslagna dispositionen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att principuppläggningen av OSK:s lagförslag synes ägnad att undanröja de påtagligaste nackdelarna hos nuvarande lagstiftning på området. Dispositionen är systematisk och överskådligheien har ökat. Genom att innehållet i långa och olympliga paragrafer som 14 i; sekretesslagen har delals upp alllefter handlingarnas olika innehåll blir lagiexlen avsevärt mera lättillgänglig,

Svea hovrätt tar upp frågan om sekretessreglernas s t y re f fe k 1, Eftersom mer än en sekrelessgrund kan bli att beakta i fråga om en och samma handling, kan betonandet av systematikens styreffekt föranleda viss tvekan. Förhållandet att det i fiera fall kan bli aktuellt all beakta även annan sekrelessgrund än den som har angetts i tillämplig rubrik bör inte undanskymmas genom ett alltför starkt betonande av styreffekten. En möjlighet är enligt hovrätten att skjuta in ordet "främst" efler "hemlighållande" resp. "bestämmelser" i rubrikerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att införandet av mellanrubriker har bl. a. den fördelen att de försvårar tillkomsten av nya sekretessregler som inte låter sig infogas under någon av rubrikerna.

Socialutredningen har inga större invändningar att rikta mol den gjorda indelningen i olika avsnitt. Utredningen vill emellertid påpeka att det inom socialvården förekommer ärenden, där den ekonomiska sidan har en icke oväsentlig betydelse. De ekonomiska förhållanden som redovisas i dessa ärenden har i regel ett intimt samband med vederbörandes hela personliga situation. Den enskilde har därför i sädana fall ett berättigat intresse av att dessa uppgifter om hans ekonomiska förhållanden hemlighålles. Om detta klart utsäges lorde det dock spela mindre roll, till vilket avsnitt socialvården hänförs, Socialulredningen förutsätter alltså, att uppgifter om klienternas ekonomiska förhållanden i fortsättningen liksom vad nu är fallet skall kunna hemlighållas och alt detta kommer till klart uttryck i LAH eller i motiven till lagen.

Om således fiertalet remissinstanser funnit den av OSK föreslagna dispositionen av sekretessbestämmelserna i LAH godtagbar är länsslyrelsen i Västerbottens län mera kritisk. Det verkar enligt länsstyrelsen opraktiskt och vanskligt för både myndigheler och allmänhetens representanter alt regler om sekretess i fråga om en viss handling skall kunna finnas på mer än ett ställe i sekretessförfatlningen. Dispositionen av sekretessreglerna bör enligt länsstyrelsens mening ulgå från tanken att handling av visst slag eller i visst ämne skall behandlas uttömmande inom ramen för ett enda lagrum. Länsslyrelsen tillägger att vare sig sekretesslagens eller LAH:s disposition väljs, behövs det för en rättssaker handläggning lillgång till systematiska, klara och detaljerade anvisningar som är tillrättalagda för varje myndighets behov, 1 vart fall länsstyrelserna saknar sådana anvisningar. Från några håll framförs förslag som syftar till att förbättra reg-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 28

1 e r n a s tillgänglighet. Enligt kammarrättens i Göteborg mening
skulle lagen vinna ytteriigare i överskådlighet om den indelades i kapitel,
varvid indelningen lämpligen skulle kunna följa de underrubriker som an
vänts i förslaget till LAH.

Kammarrätten anser vidare au den svaghet i nuvarande lagstiftning -som består däri att sambandet mellan bestämmelserna i 2 kap. TF och sekretesslagen inte framgår med önskvärd tydlighet - i viss mån har eliminerats genom den uttryckliga kopplingen i 3 tj LAH till den planerade yltrandefriheisgrundlagen. Kammarrätten vill emellertid ifrågasätta om det inle från pedagogisk synpunkt skulle vara en fördel att gå ett steg längre och i de inledande beslämmelserna i LAH la in även offentlighetsreglerna i 5 kap. yltrandefriheisgrundlagen.

Flertalet remissinstanser har godtagit eller lämnat ulan erinran att i LAH tas in också annat än egentliga sekretessbestämmelser. Några är emellertid kritiska. Regeringsrätten anser sålunda att bestämmelserna i 68 § om service och information inte har sin plats i LAH utan bör utgä. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län har LAH tre paragrafer som reglerar annal än handlingssekretess, nämligen 2, 58 och 59 §§. Av dessa gär 58 och 59 §§ utöver begreppet allmän handling. Alla tre utom

2 § tredje styckei bör utan olägenhet kunna tas in i andra författningar,
t. ex. allmänna verkssladgan och kommunal- resp. landstingslagen.

Regeringsrätten nämner att den nuvarande motsvarigheten till LAH benämns sekretesslagen och också innehåller blott regler om när allmän handling ej får ullämnas. 1 LAH har intagits ytterligare regler om regisler och diarieföring, tystnadsplikt, service m. m. Mol bakgrund härav kan, även om de grundläggande reglerna om allmänna handlingar står i massmediegrundlagen, lagens lilel anses godtagbar, om än ej fullt adekvat.

Länsstyrelsen i Väsierboliens län anser däremot all den mest upplysande benämningen är den omständliga men praktiskt oanvändbara frän 1937 och att ordel "sekretesslag" betydligt bättre än "lag om allmänna handlingar" definierar den föreslagna lagens innehåll.

Allmänt delar remissinstanserna OSK:s uppfattning all o f f e n 11 i g h e t som huvudregel bör komma till uttryck i den särskilda lagen med sekretessbestämmelser. Bland de remissinstanser som mera oreserverat ansluter sig till den av OSK valda lösningen att i fiertalet paragrafer uppställa skaderekvisit kan nämnas miljödalanämnden. arbetsmarknadsstyrelsen, bostadssiyrelsen, kommunfuUmäktige i Jönköping och kommunstyrelsen i Skellefteå.

Bland remissinstanserna finns också de som i och för sig godtar den av OSK valda lösningen men som har invändningar alt göra i skilda hänseenden. Några ifrågasätter sålunda om skaderekvisiten inle skulle kunna göras mera enhetliga och minskas till antalet. Regeringsrätten anser sålunda att de principer som tillämpas i de föreslagna sekretessreglerna i 4-51 ijtj LAH är godtagbara. De skaderekvisit som uppställs som hinder för ul-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 29

lämnande är emellertid formulerade pä varierande sätt. För den kommande rättstillämpningens skull börenligt regeringsrätten viss uniformering av dessa regler komma tillstånd. Polisstyrelsen I Stockholms polisdistrikt konstaterar att LAH när det gäller skydd för enskild persons ekonomiska och personliga intressen utnyttjas en mängd olika skaderekvisit och ifrågasätter om inte den rika floran skulle kunna väsentligen inskränkas och uttrycksmässigt samordnas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i 37-42, 447 samt 49 och 50 ijij LAH funnit inalles eu tiotal sinsemellan olika utformade skaderekvisit, I några men inle samtliga fall framgår enligt länsstyrelsen graderingen dem emellan och den absoluta valören av lagtexten eller av kommitténs specialmotivering. Länsstyrelsen anser att antalet varianter bör nedbringas. Liknande synpunkter framförs av bl. a. kommunfullmäktige i Göteborgs kommun och Föreningen Sveriges polismästare. Också tystnadspliktskommittén berör i sitt ytirande frågan om skaderekvisit. Enligt kommittén varierar de uppställda skaderekvisiten i många fall till sin utformning, även i fall dä de intressen som skall skyddas synes pä det hela tagel sammanfalla. LAH har därigenom, trots den förbättrade systematiken, blivit tämligen svåröverskådlig. Kommittén frågar sig om det inte skulle vara möjligt att minska antalet typer av skaderekvisit. I fråga om kommitténs uppfallning i övrigt hänvisas till redogörelsen för kommitténs yttrande i propositionen (5,4).

Datainspektionen tar upp den principiella frågan hur myndigheterna skall fä underlag för sina bedömningar om utlämnande i visst fall medför skada. De mänga skaderekvisiten i LAH får enligt inspektionen till följd att sökandens person och syfte måste utredas i de fiesta fall, vilket innebär minskad anonymitet för dem som begär alt få ut handlingar och merarbete för myndigheterna. Inspektionen framhåller vidare att den individuella prövningen blir ogörlig i de med den nya tekniken allt vanligare fallen av massuttag. Della problem förstoras ytteriigare av att enligl förslaget LAH blir direkt tillämplig på uppgiftslämnande mellan myndigheterna och all alltså även i dessa situationer skaderekvisiten skall prövas.

De praktiska svårigheterna vid tillämpningen och tolkningen uppmärksammas också av andra remissinstanser. Enligt länsslyrelsen i Siock-holms län torde del vara ofrånkomligt att sekretessprövningen inrymmer skadebedömningar som i det konkreia fallet kan vara svåra att göra. Det fär emellertid förutsättas att vid prövning av frägor om ansvar för oriklig tillämpning av sekretessbestämmelser av delta slag skälig hänsyn tas till bedömningssvårigheterna vid beslutstillfället. Ett uttalande härom i propositionen anser länsstyrelsen motiverat. Länsstyrelsen anser det vidare angeläget att vid lagstiftningsärendets vidare behandling vägledande uttalanden görs, exempelvis i specialmoliveringen till lagtext. Också länsslyrelsen i Östergötlands län efterlyser klarläggande uttalanden till undvikande av tolkningssvårigheter.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 30

Vice stadsjuristen I Stockholms kommun framhåller alt, eftersom ny prövning enligt kommittén bör ske i varie utlämningsärende, denna kan komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter och för olika personer. Även om systemet med skaderekvisit synes vila på goda grunder lorde del följaktligen ge upphov till vissa betänkligheter.

Lantmäteriverket anser att del finns ett behov av generella anvisningar till fiera paragrafer, t. ex, 5 och 43 tjtJ, för alt de skall kunna tillämpas enhetligt vid olika myndigheler. Det bör enligt verket allvariigt övervägas om inte allmänna anvisningar regelmässigt borde las in i SFS, De blir därigenom lättillgängligare inte minst för allmänheten.

Sveriges Industriförbund m. jl. är av den uppfattningen all Ijänstemän inom den offentiiga förvaltningen ofta saknar möjlighet all ta slällning lill om ett enskilt intresse kan trädas för när av ett utlämnande av en handling. Som en möjlig lösning ser organisationerna att myndigheterna inför av-görandel av ell utlämningsärende skall samråda med uppgiftslämnaren när denne särskill har påpekat att han anser att vissa handlingar faller under sekretessbestämmelser.

Tolkningssvårigheter förutsätts vidare av bl. a, länsstyrelsen I Jönköpings län. skoldirektionen i Stockholms kommun och fastighetsnämnden i Malmö kommun.

Några remissinstanser är kritiska till huvuddragen i OSK;s konstruktion och ifrågasätter om inte denna åtminstone på vissa områden leder till oacceptabla konsekvenser eller i vart fall förfelar syftet au gagna offentligheten. Riksförsäkringsverket uttalar i anslutning till sin granskning av 43 ij LAH (se vidare under denna paragraO att i ett system som överensstämmer med kommitténs förslag myndigheten hänvisas till rent abstrakta värderingar, vilka kan besvaras olika av olika individer. Verket framhåller alt det finns en betydande risk för att myndigheterna på sina håll mest för egen säkerhets skull och till förfång för den offentlighetsprincip som ju dock är övergripande väljer att in dubio avslå framställningar om utlämnande av allmän handling eller uppgifter ur sådana.

Socialutredningen anför liknande synpunkter och ifrågasätter om inte sekretesskyddet om socialvärdens område försvinner om förslaget genomförs. Om avsikten från OSK:s sida har varit att i stort sett bibehålla det sekretesskydd som i dag finns på socialvårdsområdet, förefaller det utredningen vilseledande alt ange offentlighelsprincipen som huvudregel, I själva verket är ju, framhäller utredningen, i dag del stora fiertalet handlingar på detta område inte offentliga. Enligt socialutredningens mening bör vid utformningen av reglerna på socialvårdsområdel två principer vara vägledande. För det första skall enskilda personers intresse av att ej få uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade lill obehöriga tillgodoses. För det andra bör reglerna härom vara lätta att lillämpa. Dessa principer har inte i erforderlig grad tillgodosetls av OSK. Utredningen föreslår för sin del att som huvudregel alltjämt skall gälla att handlingar pä socialvårdsområdet skall

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

vara sekretesskyddade i vad de avser personliga förhållanden samt all de undanlag härifrån som krävs anges på ell så enkelt och klart sätt som möjligt. Denna synpunkt behöver enligt uiredningen inle komma i kollision med huvudprincipen att allmänna handlingarsom regel bör vara offentliga. Denna regel hör hemma i TF eller den grundlag som kommer alt ersätta denna förordning,

Invandraiverkei berör i sill yttrande handlingar som har lillkommil i ul-länningskontrollsyfte (37 ij LAH, se vidare under denna paragraO och ger i det sammanhanget utiryck för uppfattningen att sådana handlingar i princip bör vara hemliga. Stadgandet beiräffande nämnda handlingar bör därför ulformas så all sekretesskyddet blir det primära och offeniligheisinlresset det sekundära.

Kommunfullmäktige I Nynäshamn ser i OSK:s förslag en risk för att den som har att fatta beslut i fråga om utlämnande i stället för alt riskera ett oriktigt utlämnande, vilket innebär att felaktigheten i beslulel inte kan korrigeras, tar det säkra före det osäkra och vid minsta tvekan föredrar alt vägra utlämnande, varigenom ansvaret för utlämnandet föres över på besvärsinstanser. Detta kan i sin tur medföra en sädan belastning på besvärsinstanserna att dessa inte hinner avgöra besvärsärendena med den skynd-samhei som förutsätts i mäl som rör vägran att lämna ut allmän handling. Fullmäktige menar därför att en annan lösning bör sökas än den av kommittén föreslagna av frägan huruvida handlingar, som i princip kan hemlighällas, i det enskilda fallet skall fä ullämnas eller inle.

Kommunförbundet förklarar att förbundet i och för sig delar OSK:s uppfattning att presumtionen skall vara för offentlighet. Förbundet framhåller emellertid samtidigt alt OSK i nägra för kommunerna väsentliga avseenden har drivit tillämpningen av skaderekvisitet alllför långt. En vidsträckt till-lämpning av skaderekvisitet kan komma alt ställa slora krav på dem som handhar sekretessbedömningen och medföra olägenheter inte bara för myndigheterna utan också för allmänheten och inte minst de av ärendet berörda enskilda personerna. I sitt yttrande berör förbundet bl. a. 40 tj (se vidare under denna paragraO. Jämfört med gällande rätt synes ett genomförande av förslaget kunna komma att medföra en försvagning av sekretesskyddet för den enskilde. Enligt förbundets mening bör skaderekvisitet i stället utformas så att det nära ansluter lill moisvarande regler i sekretesslagen.

Några av remissinstanserna har allmänt uttalat sig om s e k r e t e s s t i -dernas längd. Enligt regeringsrättens mening är sekretesstiderna i OSK:s förslag i stort sett väl avvägda. Allmänt kan sägas all risken för skada avtar med tiden, I många fall torde del därför bli ovanligt all vägra utlämnande under den senare delen av den lagfästa sekretessperioden. Någon större olägenhet uppstår därför inte enligt regeringsrätten av att sekretesstiden i vissa fall synes vara i längsta laget. Inte heller Svea hovrätt och Sveiiges domareförbund har någon erinran mot OSK:s resonemang om tidsgränsernas längd. Kommunstyrelsen i Umeå finner förslaget om i allmänhet

Prop. 1975/76:160. BUaga 3 32

förkortade sekretesstider väl avvägt. Landsarkivet i Vadstena anser det från landsarkivens synpunkt vara en fördel att sekreiessliden för handlingar, som kan skada den enskilde personligen, sänks från 70 är till maximalt 30 år.

Datainspektionen anser däremoi inte OSK:s förslag vara lämpligt då det gäller massutiag av personuppgifter, I fall av massuttag är det inte möjligt att göra någon ingående prövning av om skaderekvisiten hindrar utlämnande. Sekrelesstidernas längd måste därför anpassas lill del faktum att en viss schablonmässighet i dessa fall är nödvändig. Det av OSK nämnda psykologiskt betingade önskemålet att slå vakt om den berörda enskildes trygghetskänsla talar därför enligt inspektionens mening i vart fall mol en förkortning av sekretesstiden inom det personliga området.

OSK:s förslag au i vissa bestämmelser föreskriva en normaltid med möjlighet till förlängning har tillstyrkts av bl, a, Sveo /lovrä// och Sveriges domareförbund. Ocksä SCB accepterar förslaget. 1 sitt yttrande tar SCB upp bl, a. frägan om när beslut om föriängning av sekretesstid tidigast kan fattas. SCB instämmer i OSK:s uttalande att så bör kunna ske redan när handling kommer in till myndigheten i fräga. Emellertid har SCB ett intresse av att i vissa fall redan pä ett tidigt stadium kunna lämna besked om vilken sekretesstid som kommer att tillämpas. SCB förutsätter att fastställelse av tidsgränsen för hemlighållande med bindande verkan kan ske då intervjuformulär o. d. har fått sin slutliga utformning inom verket (se vidare under 35 tj).

Förslaget rörande dubbla sekretesstider har emellertid också mött kritik från fiera håll. Interneringsnämnden anser i likhet med OSK att sedan en viss inle alltför lång tid har förfiutit offentligheten av en handling har mycket ringa intresse från kontrollsynpunkt. Det förefaller med detta synsält knappast finnas skäl att, när längre sekretesstid än 10 år anses böra föreskrivas med hänsyn till särskilda intressen, uppställa dubbla sekretesstider, I varie fall när sekretess föreskrivs med hänsyn till enskilds personliga intressen synes anledning saknas alt för tillgodoseende av motstående intressen laborera med en 30-årsgräns och en 70-årsgräns. Dessa intressen torde kunna i tillräcklig grad beaktas vid prövning med hänsyn till uppställda skaderekvisit inom ramen för en enhetlig sekretesstid.

Socialutrednignen anser OSK:s förslag vara onödigt invecklat. Om utredningens förslag om principiellt sekretesskydd inom socialvården för uppgifter om personliga förhållanden vinner gehör, blir prövningen av sekretessfrågorna enklare. Socialutredningen kan inte tillstyrka att två olika tidsperioder för sekretesskyddet införs. Enligl utredningens mening kan däremot den nuvarande tidsgränsen lämpligen sänkas till 50 är.

Riksarkivet befarar att prövningen av sek re tessl idens föriängning kommer att bli en mycket krävande uppgift för arkivmyndigheterna. Risk finns att olika landsarkiv stannar i olika beslut rörande ett och samma slag av handlingar. Om lagtillämpningen skall bli tillräckligt konsekvent, krävs därjämte

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 33

alt arkivmyndigheten håller sig noga underrättad om de beslut som i detta avseende har faltais, innan arkiv har avlämnats till riksarkiv eller landsarkiv. Liknande synpunkter anför landsarkivet I Vadstena.

Också länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att chanserra till enhetlig behandling av identiska handlingar hos skilda myndigheter minskar med den föreslagna ordningen. Enligl länsslyrelsen I Västerbottens län medför konstruktionen med dubbla sekretesstider bl. a. alt sekretesskyddets omfattning blir oklar. Uppläggningen i sekretesslagen med fasta sekretesstider och dispensmöjligheier bör bibehållas. Endast inom försvarssektorn bör liksom nu finnas möjlighet alt föriänga den fasta sekretesstiden (jfr 4 ij sekretesslagen).

Vad angår omfattningen av den prövning som skall föregå beslut i utlämningsfråga tar länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län upp OSK:s uttalande att normaltiderna inte skall uppfattas som slandardtider men att inom ramen för normaltiden ingen ingående prövning av skaderisken förutsätts. Länsslyrelsen anser att vad kommittén har uttalat angående prövningen såväl före som efter normaltidens utgång klarare borde framgå av lagtexten. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte kommitténs uttalanden angående prövningens omfattning inom och efter normaltiden har neutraliserat skaderekvisitens effekter i sädan utsträckning att den i direktiven för kommittén förutsatta restriktiviteten avseende undantagen frän offentligheten inte har uppnätts. Länsstyrelsen tillstyrker dock förslaget i princip med hänsyn till de besvärande praktiska konsekvenser som den totala frånvaron av viss schablonmässighet skulle innebära.

Sociala centralnämnden I Stockholms kommun framhäller att det frän den enskildes synpunkt är angeläget alt handlingar inom socialvärdens område kan hällas hemliga längre tid än 30 år. Därav följer att ett mer eller mindre schablonmässigt utlämnande av handlingar som är äldre än 30 år inte kan accepteras. En noggrann prövning av skälen för och emot en fortsatt sekretess förutsätts därför alllid ske. innan handlingarna betraktas som offentliga och ullämnas.

Enligt TCO:s mening stämmer den dubbla konstruktionen med skaderekvisit och maximitider för hemlighållande av allmän handling väl överens med principen om att undantag från offentlighetsprincipen skall ske endasl om det är nödvändigt med hänsyn till viktiga allmänna eller enskilda inlressen. TCO anser dock det som ytterst väsentligt att en prövning av skaderekvisitet verkligen görs i varie konkret fall, så att inte maximitiderna också blir standardlider. En eventuell föriängning av sekretessen utöver de angivna maximitiderna bör kunna ske endast i absoluta undantagsfall och bör fordra en mycket ingående prövning.

Flera remissinstanser har kommenterat de uttryckssätt som OSK har använt sig av för att beskriva de handlingar som bör vara sekretesskyddade och de konsekvenser som valet av uttryckssätt har för frågan om sekretessen följer viss handling resp. uppgift. Regeringsrätten

3 Riksdagen 19 76. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 34

nämner följande olika uttryckssätt, nämligen handling angående visst ämne (8 tj), handling som upprättats eller anskaffats för myndighets räkning (11 ij), handling som innefattar uppgift av visst slag (22 ij), handling som inkommit lill viss myndighet (26 ij) och handling i ärende rörande viss sak (40 ij andra slycket). Ifrågavarande skiljaktigheier i formuleringarna kan leda till att samma handling skall lämnas ut då den finns hos en myndighei men dess utlämnande vägras, när den finns hos en annan myndighei (se t.ex, RÅ 1972 ref 70). Regeringsrätten säger sig inte kunna överblicka i vad mån det är befogat att i samma lag bruka så många olika grunder för bestämning av de allmänna handlingar som bör vara sekreta. Önskvärt vore all de olika stadgandena kunde ses över i syfte att finna ett mera enhetligt mönster för beskrivning av de olika grupperna av allmänna handlingar. Enligt regeringsrätten mäste särskild uppmärksamhet ägnas lokutionen "handling i ärende angående..,", Denna angivelse kan leda både till en alltför vittgående sekretess och en alltför snäv sädan. 1 anslutning till 40 tj andra och tredje styckena LAH påpekar regeringsrätten vidare att ordet ärende i delta sammanhang torde böra uppfattas i samma belydelse som denna term har fått i 3 tj förvaltningslagen. Den sekretess som anges i andra och tredje styckena kan sålunda tillämpas endast på handlingar som ingår i ett förvaltningsrättsligt ärende (se vidare under 40 ij andra stycket).

Ocksä 70 anför liknande synpunkter. JO framhåller att sekretessreglernas uppgift är att ange "de fall dä allmänna handlingar får hällas hemliga". Fallen kan beskrivas med utgångspunkt i kriterier som hänför sig till handlingens innehåll, till det ärende i vilket handlingen ingår eller till den myndighet hos vilken handlingen hör hemma eller i en kombination av dessa kriterier. Vilken teknik som används övar avgörande infiytande pä sekretessens räckvidd och blir av särskild betydelse med tanke pä den hand-lingskommunikation som äger rum myndigheler emellan. Skrivs sekretessregeln som i 5 tj lagförslaget ("handling, som angår rikels totalförsvar") måsle meningen antas vara att varie handling som faller in under denna beskrivning, under i övrigt angivna förutsättningar, är hemlig hos vilken myndighet den än figurerar. Detsamma gäller dä sekretessregeln avfattats som i 40 ij första stycket ("inom sjukvården eller eljest av läkare upprättad handling") eller som i 47 ij ("handling som tillhör folkbokföringen"). Skrivs sekretessregeln återigen som i 45 § ("handling i ärende rörande arbetsförmedling, arbetsvärd etc") blir sekretessen snävare än om den angetts avse handling rörande arbetsförmedling, arbetsvärd etc. Den kommer då bara alt täcka handlingarna i ett arbetsförmedlings- eller arbetsvårdsärende men inle andra handlingar som innehåller uppgifter om arbetsförmedlingen eller arbetsvärden för en person. En länsarbetsnämnds yttrande från arbetsförmedlings-eller arbetsvårdssynpunkt till en tjänstetillsättningsmyndighet torde t. ex. inte hos den senare myndigheten kunna sekretessbeläggas med stöd av bestämmelsen om arbetsförmedlings- och arbetsvårdssekretess. Det blir ju där handling i ett ijänstetillsättningsärende. Däremoi kan det möjligen hos

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3

länsarbetsnämnden sekretessbeläggas enligl denna beslämmelse. Sekretessregler byggande på myndigheiskriteriei är avfattade som i 31 tj ("handling hos överförmyndare") eller som i 32 tj ("handling som inkommil lill eller upprättats hos ratishjälpsnämnd eller allmän advokatbyrå"). Den sistnämnda avfattningen lämnar inte rum för någon tvekan om sekretessens räckvidd. Den förstnämnda avfattningen kan däremot vålla lolkningssvårigheier och man kan fråga sig om del bara är hos den angivna myndigheten som handlingen skall åtnjuta sekretesskydd. Den gjorda genomgången ger JO anledning understryka vikten av att avfatlningarna av de olika sekretessreglerna ses över så att de så långt möjligt är blir enhetliga och sekretessens räckvidd ändamålsenligt avvägd.

Datainspektionen anser del mycket angeläget att klarhet skapas i frågan om sekretessen "fortplanias" när en handling överiämnas från en myndighei till en annan. Datainspektionen anser inte att det tillräckligt klart framgår hur OSK tänkt sig frågans lösning. Inspektionen anser sig ha visst stöd i belänkandet (s, 239) för tolkningen all uttrycket "i ärende" har den innebörden all sekretessen inle fortplantar sig när handling "i ärende" eller uppgift därut överiämnas till annan myndighet. Om tolkningen är riktig avser exempelvis 40 tj första stycket LAH ett fall då sekretessen fortplantar sig medan andra och tredje styckena i samma paragraf avser det motsatta fallel. Eftersom båda styckena innehåller skaderekvisit är det enligl inspektionen svårt all inse olägenheten av att där slopa uttrycket "i ärende" och därigenom fä en fortplantningssekretess. Inspektionens uppfattning är den att det är nödvändigt au för så gott som varie beslämmelse i LAH pröva fortplantningsfrågan. Del är vidare nödvändigl all lagtexten utformas så att den ger klart besked i denna fråga, antingen i varje berörd paragraf eller i en samlingsparagraf

Också slatens lantmäteriverk uppehåller sig vid uttrycket "handling i ärende", Enligl verket skall uttrycket som inleder fiera paragrafer synbariigen tolkas så au handling kan hållas hemlig endast i samband med viss typ av ärende. Detta skulle kunna tolkas så att handling upprättad vid psykologisk undersökning ej längre (som nu enligt 14 tj sekretesslagen) skulle kunna hemlighållas i tiänstelillsältningsärende. Detta verkar emellertid ej vara avsikten. 1 andra paragrafer åter, t. ex, 40-42, 47 och 48 ijtj saknas "i ärende" vilkel synes innebära att handling av angivet slag skall hållas hemlig i alla typer av ärenden.

Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län saknar en översiktlig redogörelse beträffande sekretesskyddet för handling som överiämnas lill annan myndighet. Länsslyrelsen refererar i sitt ytirande bl. a. till ett par uttalanden av JO. Innebörden av dessa är att handling i princip bevarar sitt sekretesskydd om den utlånas till annan myndighet (JO 1968 s. 147), Om handling hos en myndighet - upprättad i ärende där handlingen skall hållas hemlig -däremot överlämnas lill annan myndighet för prövning i ärende där handlingar i princip är offentliga och läggs till grund för den myndighetens beslul lorde den betraktas som framställning hos den senare myndighelen och sekretessen brytas hos denna (JO 1971 s, 361), Enligt länsslyrelsen spelar

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3

det i sammanhanget stor roll att fiertalet myndigheter nu för tiden förfogar över snabba kopieringsmaskiner. I stället för lån av hemliga handlingar myndigheter emellan kommer det då au röra sig om överiämnande av kopior som stannar hos den andra myndigheten och kanske inte lika självklart följer originalets sekretesslatus. Vid omvända förhållandet kan originalet vara offentligt hos en myndighei, medan kopian inle utan vidare är del hos annan myndighet.

Vice stadsjurisien i Stockholms kommun berör fortplantningsfrågan i anslutning till 59 och 60 ijtj LAH om utlämnande av handlingar myndigheler emellan. Enligl stadsjuristen bör som förutsättning för dessa regler gälla att handling eller del därav när den överiämnas lill annan myndighei behäller sin hemliga karaktär. Detta framgår inte otvetydigt av författningstexten och kommentarerna till denna. Ett särskilt stadgande härom framstår som angeläget med hänsyn till att i åtskilliga paragrafer stadgas sekretess för viss handling "hos viss myndighei" eller handling "som inkommit till eller upprättats hos viss myndighet" i ärende av särskild beskaffenhet.

F-öreningen Sveriges polismästare uttalar beträffande 36-50 §§ LAH att sekretessen endast torde avses gälla i det ärende för vilket handlingen har upprättats. Generellt sett kan beträffande nämnda paragrafer konstateras att ifrågavarande handlingar merendels innehåller mycket ömtåliga uppgifter om den enskilde. Frågan om bibehållande av sekretessen bedömer föreningen vara av vikl och finner att det hade varil värdefullt om utredningen ägnat mera uppmärksamhet åt denna fräga.

1§

Enligt regeringsrätten torde paragrafen böra utformas som en ren hänvisning till den definition som kommer att finnas i massmediegrundlagen.

2 § Diarieföring och registrering

Att en uttrycklig regel införs som ålägger myndigheterna att hålla allmänna handlingar registrerade eller så ordnade att det utan omgång kan fastställas om handling inkommit eller upprättats tillstyrks allmänt av remissinstanserna. Uttalanden av denna innebörd har gjorts bl. a. av regeringsrälien, Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, postverket, statskontoret, riksrevisionsverkel. riksarkivet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Göteboigs och Bohus och Västerbottens län, JO, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges polismästare. Svenska sparbanksföreningen, TT och Pressens samarbeisnämnd.

Omfattningen av huvudregeln i första stycket kritiseras av rikspolisstyrelsen, föisvarets materielverk, tullverket, riksrevisionsverkel, skolöverstyrelsen, slatens lantmäteriverk, vice stadsjuristen och skoldirektionen i Stockholms kommun, byggnadsnämnden i Malmö kommun, sociala centralnämnden I Göteborgs kommun och Svenska kommunförbiindet. Framför

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 37

allt vänder sig remissinstanserna emot att förslaget synes innebära ett krav att fakturor och liknande handlingar mäste registreras. Enligtförsvareis materielverk måste, om förslaget genomförs, semesteransökningar, reseräkningar och underiag för vissa lönetillägg (såsom övertids- och förbandsövnings-tillägg) som inlämnas av tjänsteman till myndighelen bli föremål för någon form av registrering omedelbart efter det att de lämnats in. Andra grupper av handlingar som kräver särskilda registreringsätgärder för att man - innan formellt beslut fattals - skall kunna klariägga om de kommit in, är fakturor och andra krav på utbetalning från myndigheten samt läkarintyg, tjänstemans försäkran i samband med sjukdomsfall m. fi. liknande handlingar. Enbart till materielverket inkommer åriigen ca 85 000 fakturor, 40 000 reseräkningar, 20 000 semesteransökningar och 20000 försäkran i samband med sjukdom, läkarintyg m. m. Som jämförelse kan nämnas att antalet vid materielverkets registratorsexpeditioner registrerade ärenden uppgår till drygt 100000 per är. Befogenheten enligt andra stycket för regeringen att medge viss myndighet undantag från skyldigheten enligl första stycket bör enligt materielverket, med hänvisning till de ovan exemplifierade fallen, gälla generellt för visst slag av handlingar och inte enbart för viss myndighet.

Liknande synpunkter framförs av andra myndigheter. Tullverket erinrar sålunda om att inom verket förekommer en mängd anmälnings- och kla-reringshandlingar, vilka inte nu registreras eller ordnas pä sätt som beskrivs i OSK;s förslag. Verket förutsätter att dessa handlingar (t. ex. 1,4 miljoner hemtagningsanmälningar, 275 000 transiteringsanmälningar och 2 miljoner exportanmälningar årligen) av regeringen undantas från registreringsskyldigheten. Enligt byggnadsnämnden i Malmö kommun bör undantag från skyldighet att diarieföra inkomna statistikuppgifter göras generellt, och ej gälla enbart hos statistiska centralbyrån. Det är orimligt att kommunala myndigheter skulle behöva regeringstillständ inför varie statistisk undersökning man ämnar genomföra.

Stadskansliet i Lunds kommun påpekar att med det innehåll OSK vill skänka myndighetsbegreppet följden blir att alla kommunala organ - även rent tillfälliga kommittéer och beredningar, som tillsatts för beredning eller utredning av särskilda frågor och rentav enskilda tjänstemän - måsle föra diarium eller i vart fall nägon form av anteckningar, som visar vilka handlingar som förvaras hos vederbörande organ och huruvida handlingarna inkommit till eller upprättats hos organet. Det kan ifrågasäuas huruvida det verkligen finns något praktiskt behov av sådan registrering hos t. ex. en tillfällig kommunal utredningskommitté sådan som tomträttskommittén eller hos en tjänsteman, som avgör vissa ärenden på delegation. Undantag från registreringsskyldigheten borde enligt stadskansliet kunna göras i sädant fall, där den uppenbariigen är obehövlig.

Att registrering i vissa fall kan undvikas, om handlingarna hålls så ordnade, ati deras existens utan omgång kan fastställas noteras av riksarkivel. I själva verket, fortsätter riksarkivet, kan detta ske i ett stort

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 38

antal fall, och det får rörutsättas att möjligheterna härtill även i fortsättningen tas till vara. Datainspektionen erinrar om att vad som registreras i myndigheternas diarier i regel är mål eller ärenden. Varje handling registreras systematiskt i huvudsak bara i sådana mål och ärenden där enligt gällande regler dagboksblad skall föras, dvs. främst hos domstolarna. Hos förvaltningsmyndigheterna sker registreringen i regel genom att dagen för handlingens inkommande eller upprättande och ärendets diarienummer antecknas på handlingen, innan den läggs in i akten, 1 diariel antecknas endasl undantagsvis att handling sålunda har inkommit - med undantag givetvis för den handling som ger upphov till ärendet hos myndigheten. Av diariel kan alltså sällan utläsas om, efler den första handlingen, ytteriigare handlingar i ärendet har inkommil. Man mäste i stället gä till akten för att kunna fastställa om en handling har inkommit, och det förutsätter att man känner till ärendet. 1 regel kan väl detta ske "utan omgång". Även om del inle klart framgår, förutsätter datainspektionen att OSK:s förslag innebär att den sålunda rådande ordningen är förenlig med lydelsen av 2 § försia slycket LAH, Om så inte är fallet, kan förslaget inte genomföras utan sä omfattande ändringar av diarieföringen som knappast kan godtas av ar-betstekniska skäl. Oavsett hur härmed förhåller sig synes, enligl datainspektionen, kunna övervägas en särskild föreskrift om att handling skall förses med uppgift om dag då den inkom eller upprättades och om lill vilkel ärende den hör. Den förstnämnda uppgiften har ofta belydelse för fatalie- och besvärslider; den andra bidrar väsentligt till uppfyllande av OSK:s krav på att det "utan omgång" skall kunna fastställas om en handling inkommit, eftersom detta i regel är omöjligt om handlingen inte finns i akten i det ärende vartill den hör.

Enligt riksskatteverket kan regeln att handlingar skall vara så registrerade eller ordnade att det utan omgång kan fastställas om handling inkommil eller upprättats i vissa sammanhang bli svår att tillämpa. Verket nämner som exempel deklarationer, som inges till lokal skattemyndighet eller till taxeringsnämndsordförande. Eftersom det inte görs någol undantag för sekretesskyddade handlingar, måste också dessa - i egenskap av allmänna handlingar - diarieföras eller hållas sä ordnade, att det utan omgång kan fastställas, om en deklaration inkommit eller ej. Detta krav kan i praktiken bli svårt att upprätthålla, i synnerhet om RS-utredningens förslag genomförs (prop. 1975:87). För närvarande har man en viss kontroll genom insortering av taxeringsavier i inkomna självdeklarationer. I de fall, där taxeringsavien blir över, kan man alltså presumera att deklaration inte inkommit. Om RS-utredningens förslag godtas i nuvarande skick innebär detta att ADB-registrering av alla deklarationer skall ske. Detta arbete kan inte påräknas vara klart före juni månad varie är. Det kommer således att dröja några månader innan eventuella "luckor" kan upptäckas. Detta medför att man måste veta vilkel "lidskrav" som åsyftas i 2 § LAH, dvs. vid vilken tidpunkt man utan omgång skall kunna fastställa om en deklaration inkommit eller ej.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 39

Från fiera håll, t.ex, av riksarkivel. arbetsmarknadsstyrelsen och statens lanimäieriverk, uttrycks tillfredsställelse med att sättet för registrering och ordnande av handlingar får anpassas till de olika myndigheternas verksamheter.

Undantaget i första stycket andra meningen röner kritik från nägra remissinstanser, Landsarkivet I Göteborg finner undantaget helt obefogat, då behandlingen av utgallringsbara handlingar är reglerad i arkivsiadgan med'fiera kungörelser. Uttrycket "uppenbart obehövligt att bevara" är dessulom helt främmande för svensk arkivterminologi. Enligt landsarkivet i Härnösand bör i lagtexten framhållas att undantaget endast avser handlingar som icke är eller kan beräknas bli arkivhandlingar. Detta kan eventuellt ske, enligt landsarkivet, genom en hänvisning till riksarkivets cirkulär om tillämpningen av allmänna arkivstadgan, 3 §, C. Svenska komnniiiförbundet anser alt ordet "uppenbart" bör utgä ur lagtexten. Dä reglerna för bevarandet ofta torde vara svåra att överblicka för regisiralor, och då föreskriften möjligen skulle komma att tillämpas även på handlingar, som fär förstöras först efter nägra års föriopp - medan deras intresse i aktualitetsskedet kan vara stort - föreslår riksarkivel i stället formuleringen "handlingar som är av uppenbart ringa betydelse".

Mot utformningen av dispens regel n i andra st yc kelställer sig Svea hovrätt, datainspektionen, försvarets materielverk, vice stadsjuristen i Stockholms kommun och stadskansliet i Göteboigs kommun kritiska. Registreringsskyldigheten enligt första stycket blir alltför l)etungande för vissa myndigheter eller, egentligen, i fräga om vissa typer av handlingar, framhäller datainspektionen. Den av OSK föreslagna lösningen är dispenser av regeringen för varie berörd myndighei, t. ex. genom bestämmelser i myndighetens instruktion, Datainspektionen anser det troligt att mänga myndigheter har handlingar av den nämnda undantagskaraklären. Sannolikt är också att nya typer av sädana handlingar tillkommer.

Den föreslagna lösningen förutsätter att varie myndighet dels bedömer vilka nu förekommande handlingar som hör till denna grupp, dels försöker förutse vilka nya sädana handlingstyper som kan tillkomma. Därefter görs framslällning till regeringen om dispensbeslut. Utvecklingen kommer, trots förutseende, att kräva fortlöpande kompletteringar av dessa beslut. Såväl omfattningen hos myndigheterna och regeringen av denna arbetsuppgift som de allmänna, pågående strävandena att befria regeringen från mindre viktiga ärenden synes datainspektionen tala emot den föreslagna lösningen. Inspektionen föreslår i stället att nu förevarande undantagsfall anges i lagtexten med en allmänt hällen beskrivning och att myndigheterna betros med lillämpningen av undanlaget. Den likformighet som mä erfordras torde kunna vid behov åvägabringas genom föreskrifter och anvisningar i administrativ ordning. Eventuellt erforderiig kontroll kan utövas av JO och, i fråga om statliga myndigheler, JK,

Datainspektionens ytirande är i detta hänseende representativt. Svea hov-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 40

rätt, vice stadsjuristen i Stockholms kommun och stadskansliet i Göteborgs kommun ifrågasätter vidare det lämpliga i att regeringen avgör dessa dispensfrägor såvitt gäller kommunala myndigheter.

Regeln i andra stycket godtas av statistiska centralbyrån och riksarkivet. Riksarkivet utgår frän att dispenser av detta slag utformas pä sädant sätl, att de ej kan uppfattas som en befrielse från den skyldighet att ordna arkiv, varom bestämmelser finns i arkivförfattningarna och i olika, pä det kommunala området gällande lagar. Behovet att hålla arkiv ordnade motiveras även av andra skäl än av hänsynen till ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning (exempelvis behovet av kontroll, revision, arbetsekonomi, gallring). Undantag från allmänna arkivstadgan meddelas enligt 3 !j stadgan av riksarkivet, i förekommande fall efter samråd med central myndighet.

I huvudsak positiva till förslaget ilredje stycket är regeringsrätten, försvarets radloanstaU, riksarkivel, kommunkansliet och sociala centralnämnden i Umeå kommun, JO, Svenska sparbanksföreningen och Pressens samarbeisnämnd. Enligt regeringsrätten bör emellertid av regeln framgå, att hemliga diarier får förekomma endast då det erfordras till skydd för vissa angivna allmänna och enskilda intressen. Alla handlingar bör i princip registreras i diariets öppna del. Ett minimikrav är att i sädan öppen del antecknas handlingens nummer och inkomstdag, helst ocksä ärendemening. Genom numret kan sedan handlingen spåras i diariets hemliga del. Till denna del bör endast hänföras sådana uppgifter som måste hemlighållas för att det avsedda skyddel skall kunna beredas de privilegierade intressena. - Regeringen bör enligt regeringsrätten få fullmakt att utfärda regler om dylika diarier av delvis öppen, delvis hemlig natur.

JO instämmer i vad OSK uttalat om hemligt diarium och om all, även om sädant förs, de handlingar som där registreras tillika bör registreras i myndighetens öppna diarium. Är fräga om sädan handling som avses i 5 kap. 9 § tredje stycket förslaget till yttrandefrihetsgrundlag, mäste dock i sä fall kunna krävas att del som antecknas vid registreringen i del öppna diariel inte har sädant innehåll att det kan äventyra sekretessen. OSK:s förslag att motsvarande bör iakttas även när fråga inle är om kvalificerat hemliga handlingar utan om handlingar i allmänhet som åtnjuter sekretess enligt paragrafer som bygger på de sekretessgrunder i 5 kap. 1 ij förslaget till yttrandefrihetsgrundlag, som nämns i punkt I (rikets säkerhet och förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation) och punkt 2 första ledet (rikets centrala finans- och räntepolitik) bör kunna godtas. Med anledning av ett uttalande i betänkandet att en handling som endast är angiven med datum för dess inkomst eller upprättande samt avsändare och mottagare, knappast kan ge den som tar del av diariel någon tillräcklig grund för slutsatser ställer JO frågan vad OSK åsyftar med att anteckning skall ske om mottagare. Har man tänkt sig att i diariel skall antecknas vilken befattningshavare eller vilken enhet inom myndigheten som mottagit handlingen? I så fall kan anteckningen, om ock endast i undantagsfall, ge en

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 41

upplysning som skadar sekretessen. Motsvarande kan påstås beträffande en anteckning om avsändaren. Enligt JO:s mening torde därför som minimum inte böra krävas att i diariel slär mer än t.ex. "1976-06-01 Inkommen handling resp. Upprättad handling".

Svenska sparbanksföreningen och Pressens samarbeisnämnd anser att regeln i tredje slycket bör ges en restriktivare utformning. Sparbanksföreningen menar att regeln inte bör omfatta handlingar rörande den centrala finans-och räntepolitiken och alltså utformas sä, att undantag fär göras endast inom utrikes- och totalförsvarssekretessens områden. Om däremot besvärsreglerna ändras så att talan får föras över regeringens och statsrådens beslut, kan föreningen som en kompromiss acceptera OSK:s förslag i denna del. Enligt Pressens samarbeisnämnd bör möjligheten att upprätta hemliga diarier göras så begränsad som möjligt. Sädana bör fä förekomma bara dä rikets säkerhet kan hotas.

Försvarets forskningsanstalt, riksskalteverket och länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter i motsats till de nyss nämnda remissinstanserna om inle regeln i tredje stycket blivit alltför restriktiv. Försvarets forskningsanstalt ifrågasätter om inte även skada för enskild persons intressen åtminstone i viss utsträckning borde kunna beaktas, vilket skulle få betydelse exempelvis i personalärenden, som rör läkarundersökning eller arbetsvärd eller eljest är av särskilt känslig natur, där sekretess föreligger. Riksskatteverket pekar pä att problem kan uppstå vad gäller diarieföring av ärenden angående könsändring och sätter därför i fråga om inte 2 tj tredje stycket LAH bör ges ändrad lydelse så att inskränkning i registreringens omfattning får ske även i andra fall än då "rikets intressen" kräver det och att i stället för avsändare/mottagare får antecknas handlingens allmänna innehåll (s. k. ärendemening). Länsstyrelsen i Västerbottens län vill i sammanhanget påminna om de hos länsläkaren anhängiggjorda ärendena enligt smittskyddslagen som av hänsyn till personlig integritet mäste registreras pä ett insynsskyddat sätt. Ocksä "privatlivets helgd" bör vara grund för insynsskyddad registrering, enligt länsstyrelsen.

En kritisk inställning lill möjligheterna att praktiskt genomföra OSK:s förslag att alla handlingar skall redovisas i öppet diarium redovisar kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, polisstyrelserna I Stockholms och Göteborgs polisdistrikt, ÖB, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms och Jönköpings län, sociala centralnämnden I Stockholms kommun och Föreningen Sveriges polismästare.

Kammarrätten i Göteborg tror inte att man helt kan undvara hemliga diarier. Kammarrätten föreställer sig alt inom bl. a. utrikes- och försvarsdepartementen kan finnas handlingar vars blotta existens mäsle hemlighällas och där redan uppgift om avsändare och datum kan avslöja skyddsvärda förhållanden. Vidare kan de av kommittén angivna identifieringsdata -1, ex. avsändare - i ett diarium rörande fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering elleråtgärder mol smittsamma sjukdomar röja sådana

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 42

personliga förhållanden som bör ges så slor sekretess som möjligt. Ett ofullständigt sekretesskydd för den enskilde kan, förutom att skada för den åtgärden rör, även motverka all l, ex, person med smittosam, allmänfarlig sjukdom söker vård. Kammarrätten anser därför att man mäste godta hemliga diarier på sådana områden, där eljest ytterst sekrelessvärda förhållanden skulle prisges ät offentligheten. Stor restriktivitet mäste emellertid iakttas i fråga om inrättandet av sådant diarium. Samtidigt måste det etableras anordningar som garanterar att myndighelerna inle missbrukar möjlighelen alt för vissa ärenden använda hemligt diarium. För detta ändamål bör föreskrivas att hemligt diarium varie år skall i original eller kopia sändas över till JO och eller JK för granskning. Eftersom hemliga diarier skall tillåtas endast i undanlagsfall kommer JO eller JK att belastas med detta arbete i myckel begränsad utsträckning. Dessulom bör föreskrivas att myndighet skall offentligt redovisa att den för hemligt diarium för vissl slag av ärenden samt antalet ärenden som upptagits i sädant diarium, -1 samma riktning, såvitt gäller bl.a, ärenden angående fastställande av könstillhörighet, uttalar sig socialstyrelsen.

Enligt rikspolisstyrelsen mäste förfarandet med hemligt diarium, utan skyldighel att ange däri intagna handlingar jämväl i öppet diarium, bibehållas. Del torde förefalla väl formalistiskt alt kräva att hemlig handling anges i öppna diariel dä samtidigt uttalas att handlingens innehåll skall kunna döljas. Allmänhetens möjlighet till insyn är ju i detta fall mycket liten,

ÖB erinrar om att inom försvarsmakten vissa handlingar - främst underrättelsehandlingar - förs i särskilda hemliga register. OSK synes inle ha beaktat denna typ av handlingar. Även om som här föresläs registreringen inskränks till avsändare, mottagare och datum, kan sädan öppet redovisad registrering innebära skada för rikets säkerhet. Med en ofullständig registrering i ett öppet diarium kan dessutom en utpekande effekt erhållas. Kravet på insyn i förhållanden och därmed handlingar inom denna speciella typ av verksamhet torde bli betryggande tillgodosett dä pågående utredningar inom området har redovisats och riksdagen fattat beslul, säger överbefälhavaren. - I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen I Stockholms län.

Vad gäller diarieföringens praktiska utformning hävdar sociala centralnämnden I Stockholms kommun, med instämmande av kommunfullmäktige i samma kommun, att utredningen inte tycks tillräckligt ha beaktat de speciella problem som kan uppstå inom socialvärden. Nu gällande regler om handlingssekretess och tystnadsplikt torde innebära att ett diarium innehållande uppgifter i barnavårds- och nykterhelsvårdsärenden i princip är hemligt. Med den av utredningen föreslagna ordningen torde sekretessen i barnavårds-och nykterhelsvårdsärenden bli illusorisk genom att slutsatser indirekt kan dras om personliga förhållanden av anteckningarna i diariel. - Kommitténs synpunkter och förslag är oklara i fiera avseenden. En lämplig distinktion kan vara att reservera termen diarier för erforderliga noteringar i s. k. allmänna ärenden. Register kommer då för socialvärdens del endast

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 43

att omfatta enskilda ärenden enligl någon av de tre värdlagarna. Med en sädan definition slär det utom allt tvivel att diarier skall vara helt öppna för insyn. Beträffande regisler förhåller det sig dock annoriunda. Varken handlingar eller beslul i enskilda socialvärdsärenden bör omfattas av offentlighet. I konsekvens härmed bör även register, som rör enskilds personliga förhållanden, undantas frän offentlighet.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges polismästare pekar på möjligheten att, för de undantagsfall dä handligens förekomst över huvud bör hållas hemlig, ge regeringen befogenhet att lämna dispens från huvudregeln om öppen diarieföring.

Enligt Föreningen Sveriges statsåklagare kan paragrafens tredje siycke ge upphov till tolkningssvårigheter. Ingenting sägs i paragrafen om vad ett diarium flr innehålla. Regeln i 2 § tredje stycket LAH är, fortsätter föreningen, inte tvingande och innefattar således inte nägot förbud för myndighet alt i diarium införa sekretesskyddad uppgift. Ifrågavarande paragraf reglerar över huvud taget inte frågan om ett diarium är hemligt eller ej (se s. 175 n.). Föreningen tolkar förslaget så alt hos viss myndighet kan, i likhet med vad som nu gäller, hinder möta mol utlämnande av diarier pä grund av att dess innehåll är sekretesskyddal. Så torde bortsett från rena bagatellmäl vara förhällandet med åklagarmyndigheternas diarier i vart fall innan åtal väckts i målet. - Föreningen finner att 2 ij tredje stycket LAH inle möjliggör den informationsrätt för enskild som kommittén har eftersträvat. Televerket skulle t. ex. -även om regeln vore tvingande - i diarium kunna införa sä detaljerade uppgifter avseende tillstånd till telefonavlyssning i narkotikamål att diariel i den delen vore hemligt. Den enskilde skulle sålunda inte kunna erhålla kännedom om sädant tillständs existens. 11, ex. spionerimål skulle däremot 2 § tredje stycket LAH tillämpas vid diarieföringen och diariel sålunda vara offentligt i den delen. För att undvika inkonsekvenser bör därför enligt föreningens mening huvudprinciperna för diarieföring inom offentlig verksamhet utformas först efter en särskild ulredning.

I redaktionellt hänseende anför ÖB att ordet "diarium" är ett främmande ord och därför bör utgå och ersättas med "register".

I anslutning till förevarande paragraf vill Svea hovrätt påpeka, att en både systematisk och praktiskt betydelsefull brist kommer att föreligga i lagstiftningen även med OSK;s förslag, nämligen att regler saknas om skyldighet att bevara allmänna handlingar. Det föreligger ett behov av klara och lättillgängliga bestämmelser i detta avseende. Hovrätten föreslär, att lagförslaget kompletteras med vissa grundläggande regler i detta ämne, efter mönster av dem som OSK upptagit om diarieföring och registrering. Givetvis får därvid hänvisning ske till närmare föreskrifter för särskilda förvaltningsområden. Det är emellertid ett väsentligt intresse att en ny lagstiftning om allmänna handlingar täcker in alla praktiskt viktiga frågor, som rör myndigheiernas befattning med sådana handlingar, och till

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 44

dessa frågor hör enligl hovrätten otvivelaktigt de om arkivering. - Bland de inledande bestämmelserna skulle, föreslår Svea hovrätt vidare, även kunna intas en regel om myndigheiernas dokumentationsskyldighet.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är den mest framträdande bristen i den nuvarande sekretesslagen att denna - bortsett möjligen frän rubriken - icke ger den aningslöse läsaren någon anvisning om att han här icke har att göra med ett självständigt lagverk utan endast med undantagsregler till tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Hovrätten vill ifrågasätta om icke stadgandet, i undervisande syfte, kunde byggas ul till en redogörelse som i stort sett upprepar innehållet i 1 tj i grundlagskapitlet. Kammarrätten i Göteborg anför liknande synpunkter.

Rubriken till 4 och 5 §

ÖB och försvarets materielverk föreslår med hänvisning till förslaget till 5 kap. 1 ij första stycket I MMG och rubriken till 4 och 5 tjij LAH att sistnämnda tvä paragrafer byter plats. Försvarets materielverk anser därutöver att i rubriken ordet "och" bör bytas mot "eller".

4 tj Utrikessekretessen

Förslagel tillstyrks av beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och statens invandrarverk. Enligt Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet kan den åtskillnad som görs mellan å ena sidan handlingar hos regeringskansli och utrikesrepresentation och ä andra sidan andra handlingar med utrikes anknytning medföra vissa komplikationer men övervägande skäl talar ändock för den av kommittén föreslagna utformningen.

Nägra remissinstanser anser att utrikessekretessen enligt förslaget är alltför långtgående. Regeringsrätten uttalar att det i Sverige finns över 400 000 utländska medborgare och att del finns en mångfald handlingar rörande dessa hos olika slag av myndigheter, inte minsl kommunala. Beträffande varje sädan handling om en invandrare skall sålunda, när fråga om utlämnande kommer upp, undersökas om landet kan skadas av ett utlämnande. Det är orimligt att pålägga t. ex. allehanda kommunala nämnder en sädan plikt. Bestämmelsen bör enligt regeringsrätten omarbetas med utgångspunkt i att det är behovet av skydd för Sveriges utrikespolitiska intressen som skall tillgodoses. Liknande synpunkter anför Svea hovrätt och Pressens samarbeisnämnd.

Mera speciella frägor rörande utrikessekretessens omfattning berörs i två remissyttranden. Tullverket anmärker att Kungl. Maj:t i beslut den 5 juni

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 45

1969 har bemyndigat styrelsen alt vidtaga sädana åtgärder som från svensk sida påkallas för tillämpning av en av lullsamarbeisrådet i Bryssel den 8 juni 1967 antagen rekommendation om central registrering av upplysningar om tullbedrägerier. Enligt rekommendationen mottar tullverket frän tull-samarbetsrädel regelbundet sammanställningar över bl. a. i medlemsstaterna dömda personer. Dessa sammanställningar bildar ett register hos styrelsen. OSK uttalar alt registret med nu gällande sekretessbestämmelser är att anse som offentligt och att LAH ej innebär något försök att ändra pä detta. Upplysningar till registret skall emellertid enligt den av medlemsländerna antagna rekommendationen behandlas konfidentiellt. Enligt tullverket är 3 ij andra stycket i nuvarande sekretesslag samt 4 S första stycket i LAH tillämpliga beträffande upplysningar som lämnas till verket i enlighet med rekommendationen.

Försäkringsinspektionen tar upp en annan fråga om det inlernationella samarbetets förhällande till utrikessekretessen. Inom ramen för det internationella samarbetet pä försäkringsområdet kan enligl inspektionen komma alt aktualiseras ett uppgiflsutbyte rörande försäkringsbolag mellan medlemsländernas tillsynsmyndigheter, inriktat primärt pä bedömningar av soliditeten hos försäkringsbolag, som är verksamma i fiera medlemsländer. Åtskillig korrespondens kan härvid komma att ulväxlas mellan tillsynsmyndigheterna i medlemsländerna rörande dels försäkringsbolag i det egna landet, dels försäkringsbolag i de andra medlemsländerna. Internationellt sett mäste denna ömsesidiga uppgiftslämning vara sekretesskyddad, dä detta är en förutsättning för att samarbetet över huvud skall komma till stånd. Sen frän svensk synpunkt rör det sig här om att till utländsk tillsynsmyndighet lämna uppgifter om svenskt försäkringsbolag och här verksam utländsk försäkringsanstall och att motta motsvarande uppgifter från utländsk tillsynsmyndighet. Försäkringsinspektionen utgår från att det föreslagna regelsystemet ger fulla möjligheter att hålla ifrågavarande uppgiftsutbyte sekretesskyddal eller att eljest lagstiftningen kompletteras pä lämpligt sätt t. ex. i nägot av lagrummen 4,21 (tillämpningsförteckningen) eller 30 S LAH.

Skaderekvisitet i första slycket kommenteras av vissa remissinstanser. SIDA uttalar att biståndsverksamheten är av sädan karaktär att allmänheten bör ha rätt att kräva insyn och att styrelsen också bör kunna ha fria händer att lämna underlag för offentlig diskussion om olika biståndsinsatser. Enligt SIDA:s mening krävs stor öppenhet i biståndsfrågor. SIDA delar alltså inte kommitténs mening all "även ett tämligen svagt grundat antagande om irritation inom en annan stats ledning måste föranleda hemlighållande" och att orden "kan antas" innebär alt risken inte behöver vara betydande. Skall allmänheten ha rätt att ta del av de handlingar, som ligger lill grund för SIDA:s beslut, och skall dessa handlingar utgöra ett fullgott beslutsunderiag, är det ofrånkomligt att de i en del fall kan väcka irritation inom annan stats ledning. Ulan aU söka definiera begreppel irritation eller begreppet annan stats ledning uttalar SIDA att irritation i nägon mening

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 46

i fiera fall kan tänkas ha uppstått inom ledningen för länder, med vilka Sverige har biståndsförbindelser, på grund av omständigheter som hängt samman med utvecklingssamarbetet. Hemlighållandet i och för sig i Sverige kan föranleda uttalanden 1. ex. i svenska massmedia, som kan tänkas skapa irritation hos annan stats ledning. I sådana fall är det alltså inle fakta i saken som ger upphov till irritation utan sekretessbeläggningen av (i och för sig oförargliga) fakta. Å andra sidan bör Sverige visa respekt och förståelse föratt ett annat land i vissa fall icke önskar offentliggöra överenskommelser, som från svenska utgångspunkter inle borde hållas hemliga. Alla parter torde vinna pä största möjliga tillämpning av en offentlighetsprincip enligt vilken handlingar som berör Sverige och ett annat land är i stor utsträckning offentliga i vad avser utvecklingssamarbetet. Motsvarande resonemang gäller även dokument rörande de mellanfolkliga organisationerna. Möjligheten att hälla sädana handlingar hemliga bör finnas, dä handlingarna innehäller uppgifter om andra länder än Sverige, som av hänsyn till dessa länder inte bör offentliggöras. Om inte diskretion i sädana fall kunde garanteras kan del befaras att SIDA inte skulle få del av handlingar som verket har stort behov av. Sekretesskravet grundas alltså inte främst på hänsyn till de mellanfolkliga organisationerna och deras ledning. Endast få handlingar inom biståndsverksamheten torde vara av sådan karaktär att ett utlämnande kan antas skada riket eller störa dess mellanfolkliga förbindelser.

Pressens samarbeisnämnd har beträffande kommitténs tolkning av skaderekvisitet i första stycket samma synsätt som SIDA. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet föreslär att skaderekvisitet modifieras till: "om det kan antagas att utlämnande skadar riket eller dess mellanfolkliga förbindelser".

Beträffande presu m tionen i andra stycket för hemlighällande anser SIDA att det är rimligt när det gäller delar av Sveriges ut-rikesförbindelser. Eftersom biständskontoren numera är en del av ambassaderna och således tillhör utrikesförvaltningen, innebär den föreslagna regeln emellertid att information frän biständskontoren till SIDA generellt kommer att underkastas sekretess, vilket SIDA anser vara en nackdel. En presumtion för sekretess kan alltför lätt leda till att handlingar, vars sakinnehåll inte är av sädan natur att de behöver hemlighällas, sekretessbeläggs. Handlingar som angår biståndsverksamheten bör därför enligt SIDA undantas från regeln i andra stycket.

Pressens samarbeisnämnd menar att det andra stycket helst bör utgå. Utrikespolitiken utgör en viktig del av den allmänna åsiktsbildningen. Det är inte försvariigt att ha en regel som förutsätter att alla handlingar som berör nägot utländskt skall i princip hemlighållas. Mot sekretessbehovet måste ställas behovet av att tillgodose den allmänna opinionsbildningen med stoff rörande utrikespolitiska förhållanden.

Försvarets materielverk och Sveriges advokatsamfund anmärker all i andra stycket bör markeras att vad som där föreskrivs gäller endast sådana hand-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 47

lingar som anges i första styckei,

I fråga om sekretess av hänsyn till Sveriges förhållande till mellanfolklig organisation enligt iredje stycket finner Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet det angeläget att framhålla att stadgandet inte lår utnyttjas till hemlighållande av enskild medborgares tvist med svenska staten inför internationellt forum, t. ex. Europarådets kommission.

Bestämmelserna i fjärde stycket om sekreiessliden berörs av nägra remissinstanser. Tysinadsplikiskommlitén anser alt dessa bör avfattas sä att det klart framgår att vad regeringen kan göra än att eliminera det hinder för hemlighållande som eljest ligger i all maximitiden har löpt ut. Som bestämmelserna är formulerade i förslaget kan enligt kommittén det missförståndet uppkomma att besvärsräll enligt 5 kap. 10 § i förslaget till MMG inte skulle föreligga efter beslut om förlängning. Försvarets radioansiaU förklararati det är olyckligt att OSK har angett skilda lider för utrikessekretessen och försvarssekreiessen. De underrättelsehandlingar som radioanstalten har att ta befattning med kan inte så sällan efter viss tid anses sakna betydelse för rikets försvar, medan ett offentliggörande kan skada rikets förhållande till främmande stat. I dessa fall kan den föreslagna övre gränsen pä 40 år för utrikessekretessen ligga för lågt. I vissa sådana fall kan dock bestämmelserna i 37 ij med dess övre gräns pä 70 är äga tillämpning. Enligt radioanstaltens uppfaltning bör därför tidsgränserna för utrikessekretessen utformas pä samma sätt som skett i 5 tj- Pressens samarbeisnämnd välkomnar att sekretesstiden förkortas men vill starkt ifrågasätta om sä lång tid som 30 år är rimligt som generell regel, särskill mot bakgrund av att regeringen ges möjlighet att förlänga sekreiessliden i de fall detta är nödvändigl.

5 § Försvarssekretessen

Ingen av de remissinstanser som uttalar sig i denna del har gjort någon erinran mot förslaget om en kort och generell lydelse av bestämmelsen om försvarssekreiess. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar tillstyrker uttryckligen paragrafen, och förenade fabriksverken anser att klara förbättringar uppnås genom att de nuvarande sex sekretesskungörelserna avskaffas och innefattas i en allmän, direkl i LAH given regel om rikets totalförsvar.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har den uppfattningen att det inte är möjligt att i författning räkna upp alla de slag av handlingar som kan komma i fräga för sekretessbeläggning med hänsyn lill rikels säkerhel och försvar. Till belysning av denna uppfattning anför överstyrelsen att olika sekretess-intressen ryms inom dess verksamhetsområde och olika materiella sekretessbestämmelser kan komma i fråga för tillämpning. I övervägande antalet fall stöder sig överstyrelsen på 4 ij SekrL när en handling bedöms böra sekretessbeläggas, men handlingar sekretessbeläggs ocksä med stöd av förordnanden jämlikt 21 ij SekrL. Mot bakgrund av att statsmakterna kan komma all besluta om beredskap mot fredskriser av olika slag kommer säkeriigen

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 48

behov av att kunna åberopa även andra lagrum än de nämnda eller de lagrum som motsvarar dessa i kommitténs förslag att uppstå. Det kan röra handlingar om lagringsplanering, avtalsförhandlingar, upphandling, köp och försäljning av råvaror etc, där hiltillsvarande rekvisit för sekretessbeläggning inle kan anses vara uppfyllt. Ett exempel härpå är oljekrisen 1973/74. Det ligger i sakens natur au exempelvis åtgärder med stöd av ransoneringslagen kan vidtagas och hilhörande handlingar sekretessbeläggas utan att de likväl kan sägas direkt angå rikets säkerhet.

Civilförsvarssiyrelsen anför att under senare tid har sekretessen kring totalförsvaret avsevärt uppmjukats. Denna tendens underiättar en realistisk debatt om totalförsvaret och kan enligt styrelsens mening ytteriigare utvecklas utan att väsentliga sekretessbehov äventyras. Den teknik som OSK har använt vid formuleringen av totalförsvarets sekretessbehov ger utrymme för en sådan fortsatt utveckling, Sälunda krävs för att en handling skall fä hemlighållas att utlämnandet kan antas välla fara för rikets säkerhet eller eljest skadar försvaret av riket. Innan beslut meddelas om hemlighällande av handling skall alltså en noggrann prövning ske huruvida ett sådant hemlighällande är nödvändigt från säkerhetssynpunkt. Den slentrianmässighet som alltjämt i viss utsträckning förekommer bör härigenom kunna undanröjas. Kommunala organ har fått och torde i framtiden få ökade uppgifter på försvarsområdet. Det är därför värdefullt att den osäkerhet som rått i fräga om kommunala organs skyldighet att iaktta gällande offentlighets-och sekretessbestämmelser undanröjts genom att OSK i sitt förslag helt jämställt dessa organ med statliga. Samma ståndpunkt intar totalförsvarets upplysningstjänst.

Flera remissinstanser, exempelvis,/o>5varew civilförvaltning, överlanimätarmyndigheten i Södermanlands län samt länsstyrelserna I Östeigötlands och Jönköpings län. uttalar att anvisningar för tillämpningen av paragrafen behövs, ÖB pekar pä att han inom försvarsmakten kan utfärda erforderiiga sädana anvisningar, men att ingen föreskrift dock anger att han skall ge anvisningar i fräga om tillämpning av sekretessbestämmelser utöver den rekommendation som finns i 6 ij säkerhetskungörelsen, där det sägs att om statlig myndighet är tveksam i en publiceringsfråga, myndigheten skall inhämta yttrande frän ÖB. Av samordningsskäl är det enligt ÖB vä-■sentligt att 5 ij får ett lillägg som innebär bemyndigande för regeringen att förordna viss myndighet all ulfärda erforderiiga föreskrifier för lagens till-lämpning. Liknande synpunkter anförs av krigsarkivet. Länsstyrelsen i Stockholms län har den uppfattningen alt det kan behövas anvisningar, förutom av ÖB, också från civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt eventuellt andra myndigheter. Värnpliktsverket anmärker att anvisningar för tillämpningen av paragrafen kan få en lägre dignitet i rättshänseende än om de återfinns i lag eller förordning. Härigenom ges olika tyngd ät ä ena sidan sekretessen i totalförsvarsärenden och å andra sidan det lagreglerade sekretesskyddet för övriga områden av samhällslivet och enskilda.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 49

Speciella frågor tas upp av några remissinsianser. ÖB uttalar sig angående sekretesskyddet för kartor och nämner att kartsekretessbrevet nyligen har omarbetats och utkommit som regeringsförordning (1975:372). Förordningen redovisar den officiella uppfattningen om sekretess för kartor och flygbilder. Intressenter i denna fråga är främst lantmäteriverket, sjöfartsverket och överbefälhavaren. De skiljaktigheter i bedömningar som dessa myndigheter kan ha, är samordnade i förordningen. Skulle den övergripande funktion som regeringen i detta speciella fall utövar försvinna, måste detta bedömas som mindre lämpligt emedan kartor och främst flygbilder, som är ett väsentligt underiag i kartframställning, som handlingsbegrepp mäste inta en särställning. Flygbilden i lantmäteriverkets produktion, dvs. sädan som är användbar för stereobearbetning, framstår i förordningen som allmän handling vilken omgärdats med särskilda föreskrifter i fråga om spridning. Oavsett vilka författningar, bestämmelser eller motsvarande som skall gälla för hantering av dessa bilder, mäste den praktiska tillämpningen under överskådlig tid bli den som nu gäller. ÖB vill betona att flygbilder är mycket värdefulla som informationskällor och motsätter sig en ändring som kan bidra lill att respekten för bildens roll i angivet hänseende kommer all minska. Kartsekreiessförordningen bör enligt ÖB:s uppfattning fortsätta att gälla. Detsamma anser också statens lantmäteriverk.

1 detta sammanhang berör verket tolkningen av lagen (1975:370) om förbud
mot spridning och utförsel av vissa kartor m. m. Verket har inte funnit
något uttalande i lagens förarbeten om att granskning för spridningsgod
kännande liksom tidigare (prop. 1949:182 s. 13) inte skall avse legala för
rättningskartor. Enligt verkets uppfattning bör den hittills tillämpade av
gränsningen av vilka kanor som skall granskas gälla oförändrad.

Försvarets civilförvaltning behandlar försvarsuppfinningar. Enligt

2 ij lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar skall frägaom hemlighållande
av försvarsuppfinning prövas av granskningsnämnden för försvarsuppfin
ningar. Jämlikt 6 och 16 ij§ nämnda lag äger granskningsnämnden pröva
huruvida uppfinning skall hällas hemlig. 1 dessa bestämmelser angivna för
utsättningar för hemlighällande överensstämmer inte hell med motsvarande
förutsättningar enligt 5 ij LAH. Granskningsnämndens beslut om hemlig
hällande, som enligt 22 § lagen om försvarsuppfinningar kan överklagas
genom besvär till regeringen, mäste emellertid anses ha generell giltighet
och inte lämna utrymme för en självständig prövning av andra myndigheler
enligt 5 tj LAH. Pä grund härav och med hänsyn ocksä till det föreslagna
stadgandet i 5 kap. 1 § andra styckei yttrandefrihetsgmndlagen ifrågasätter
förvaltningen om inte 5 § LAH bör kompletteras med ett tillägg av innehåll
att om försvarsuppfinningar gäller särskilda beslämmelser (jfr 76 tj patent
lagen).

Angående paragrafens bestämmelser om sekretesstid säger sig ÖB biträda OSK:s förslag och nämner att de handlingstyper som främst kan komma i fråga för längre sekrelesstid än 30 år rör i första hand under-

4 Riksdagen ]976. I saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 50

rättelse/säkerhetstjänst och fasta anläggningar. Däremot anser polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt att den föreslagna tiden är för kort. Polismyndigheten ansvarar för totalförsvarshandlingar, som rör fasta anläggningar av stor varaktighet. Redan nu är ålskilliga av dessa anläggningar mer än 30 år gamla, men det oaktat kvarstår intresset att få hålla skisser och andra handlingar beträffande anläggningarna hemliga under ytteriigare en mängd år. Polisstyrelsen ifrågasätter därför om inte den normala tiden för hemlighållande av handlingar rörande totalförsvarsanläggningar bör höjas lill 50 är. Vad som anföres i specialmotiveringen till 5 § LAH om ledningscentraler utgör enligt polisstyrelsen ett ytteriigare stöd för denna synpunkt.

Enligt tystnadsplikiskommlttén kan samma anmärkning riktas mot omfattningen av paragrafens andra stycke som den utredningen framfört beträffande motsvarande bestämmelse i 4 ij.

6 § Rikets centrala finans- och räntepolitik

Kritik mot den föreslagna utformningen av sekretessen rörande rikets centrala finans- och räntepolitik riktas från olika utgångspunkter av en del remissinstanser.

Till de remissinstanser som anser att sekretessen har fåu en alltför slor omfattning hör regeringsrätten, som finner att 6 § fått en så vidsträckt avfattning aU regeln inger betänkligheter. Den omfattar i princip alla handlingar inom central finans- och räntepolitik. Stadgandets tillämpningsområde kan - oavsett OSK:s uttalande i specialmotiveringen - i praktiken komma att utsträckas så att regeln inkräktar på den fria åsiktsbildningen. Till handling angående den centrala finans- och räntepolitiken kan komma att hänföras även handling, som från yttrandefrihets- och opinionsbildningssynpunkt bör vara tillgänglig för den ofientliga debatten. Liknande synpunkter framförs av Svenska sparbanksföreningen.

Regeringsrätten finner ä andra sidan också anledning att ifrågasätta regelns snäva begränsning. Inom riksdagen gäller t. ex. denna sekretess endast så länge handlingen finns hos finansutskottet men upphör om den skulle komma över till ett annat riksdagsutskott. Också Svea hovrätt noterar, att det syns förutsatt att ifrågavarande handlingar alltid förvaras "hos" de angivna myndigheterna och sålunda inte lånas ut till annan myndighet.

Formuleringen vad som "är ägnat att motverka syftel med vidtagna eller planerade åtgärder eller eljest vara till men för det allmänna" finner 7"C0 vara en alltför tänjbar formulering, vars innehåll borde klarare ha begränsats i motivuttalandena. Uppfattningen delas av Pressens samarbeisnämnd. En mycket stor del av den inrikespolitiska ekonomiska debatten gäller finanspolitiken. Paragrafens föreslagna avfattning möjliggör för regeringen att sek-retessbelägga i stort sett alla dokument pä detta område. Enligl samarbetsnämndens uppfaltning kan det finnas skäl att hemlighålla handlingar som gäller valuta- och diskontofrågor för att förhindra enskild spekulation.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 51

Hemlighållande av uppgifter rörande finanspolitiken bör emellertid medges endast i myckel begränsad omfattning så att inte myndigheterna genom sekretessbeläggning undanhåller sådan information som erfordras för den allmänna debatten om statens finanser.

Riksbanksfullmäktige föreslår att uttrycket "den centrala finans- och räntepolitiken" ändras till "den centrala finans-, penning- och valutapolitiken". Motsvarande ändring bör dä göras i rubriken över 6 §. Förslaget innebär att man har beaktat vad fullmäktige har framhållit i sitt tidigare remissyttrande om att offentliggörande kan tänkas vara till men utan att för den skull motverka syftet med t. ex. en ränteändring. Riksbanksfullmäktige tillstyrker att sekretesskyddet för riksbankens centrala politik utformas pä angivet sätt.

I uppfattningen att sekretess angående den centrala finans- och räntepolitiken skall gälla även för riksgäldskontoret instämmer riksgäldsfuUmäk-tlge. Ofta torde åtgärder från riksgäldskontorets sida få ses som led i den centrala finans- och räntepolitiken, och riksgäldsfullmäktige finner det därför naturiigt att även riksgäldskontoret omfattas av ifrågavarande sekrelesstadgande.

Sekretesstiden anser de remissinstanser som uttalar sig härom vara för lång. Med hänsyn till intresset att främja den allmänna debatten om finans- och penningspolitiska frågor vill riksbanksfullmäktige föreslå alt sekreiessliden sänks ytteriigare. Det bör vara möjligt att begränsa sekretessen för centrala finans-, penning- och valutapolitiska frågor till 10 är om man, säsom i fräga om utrikes- och försvarssekretess, tillägger att regeringen eller, i fråga om riksbankshandlingar, fullmäktige i riksbanken befogenhet att om särskilda skäl föreligger, förordna om sekretess under längre tid. Längre sekretesstid än 20 är bör dock ej kunna förekomma enligt riksbanksfullmäktige.

Inte heller TCO finner nägon rimlig anledning att i detta avsnitt sätta sekretesstiden till 20 är. Den offentliga granskningen av myndigheternas agerande inom detta område torde utan större men i allmänhet kunna ske redan nägra år efter det att åtgärden vidtagits. Samma åsikt uttalas av Pressens samarbeisnämnd.

1 § Inspektion, kontroll och annan tillsyn

Ingen av de remissinstanser som yttrar sig över denna paragraf anser att sekretessen går för långt. Flertalet finner förslaget lämpligt pä sitt område.

Skolöverstyrelsen noterar att 7 § tillsammans med 44 § LAH synes täcka det behov av sekretess som föreligger inom skolområdet, varvid förutsätts att reglerna i 7 ij avses omfatta också prov av typen centrala prov, standardprov, studielämplighetsprov och liknande. Pedagogiskt utvecklingsarbete förekommer, anför universitetskanslersämbetet, i växande utsträckning inom den eftergymnasiala utbildningen. Detta arbete är både tids- och kost-

Prop. 1975/76:160. BUaga 3 52

nadskrävande, och bl. a. sätts stora resurser i vissa fall in för att utarbeta prov och undersökningar. Som ett exempel kan nämnas det utvecklingsarbete som pägär inom flera institutioner för att uppnå systematiskt uppbyggda frågebanker. Det finns sålunda ett stort behov av en skyddslagstiftning för handlingar upprättade för anordnande av kunskapsprov och ämbetet tillstyrker därför det i 7 § 2. föreslagna sekretesskyddet.

Arbetsmarknadsstyrelsen, inom vars område anlags- och urvalsprov förekommer, har ingen erinran mot förslaget. Arbetarskyddsstyrelsen anmärker att motsvarande stadgande i gällande lagstiftning (7 § SekrL och 1 § I. CSK) inte gäller beträffande handlingar hos styrelsen eller yrkesinspektionen. Även för dessa myndigheters del kan emellertid i vissa fall föreligga ett intresse av att t. ex. företag och andra arbetsgivare inte har möjlighet att få del av handlingar som rör sådant som planering av inspektionsresor eller igångsättandet av särskilda inspektionsprojekt. Arbetarskyddsstyrelsen tillstyrker därför förslaget. Även bostadsstyrelsen och skoldirektionen i Stockholms kommun tillstyrker detta. Sveriges psykologförbund anser att formuleringen i paragrafen ger ett fullt tillräckligt skydd.

Riksrevisionsverket konstaterar till en börian att bestämmelsen om sekretess vid inspektion m. m. i första stycket 1 har getts en snävare formulering i förhållande till 7 § SekrL och I § CSK sä till vida som punkten endast talar om planering och annan förberedelse för revision. Enligt verkets mening ligger det vidare alllför nära till hands att tolka skaderekvisitet "hindrar eller försvårar verksamheten" såsom närmast avseende själva genomförandet av ifrågavarande åtgärd. En granskningsätgärd hindras eller försvåras inte därför alt granskningsplanen i förväg lämnats ut. Däremot kan resultatet bli missvisande och den av revisionen företagna helhetsbedömningen felaktig därför att t. ex. brister i granskade rutiner i förväg har kamouflerats. Den av OSK uttalade farhågan att sekretessen vid en fortsatt användning av nuvarande formulering i 1 § CSK, "såvitt syftet med granskningen ... skulle motverkas", i praktiken skulle bli absolut, framstår mot bakgrund av verkets erfarenheter på revisionsområdet som överdriven. Verket anser att nuvarande formulering bör bibehållas. Samma uppfattning företräder länsstyrelsen i Malmöhus län, som förordar att en förutsättning för hemlighållande bör vara alt utlämnande avsevärt motverkar syftet med verksamheten. - På revisionsområdet är det inte ovanligt att handlingar, såsom t. ex. checklistor, upprepade gånger används för samma ändamål. Det framstår därför som positivt all i lagtexten klart anges att sekretessen kan upprätthållas så länge handlingen begagnas för sitt ändamål. Riksrevisionsverket förordar vidare att antingen 5 kap. 5 och 6 §§ MMG ändras eller ett tillägg görs till 7 ij LAH sä att verket får möjlighet att kommunicera med andra myndigheter i slutskedet av projekt ulan att utkast och liknande arbetshandlingar blir att betrakta som allmänna och offentliga handlingar. Som framgått av det sagda tillgodoses enligl riksrevisionsverkets uppfattning varken i gällande eller i den föreslagna bestämmelsen i 7 § 1 LAH det odis-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 53

kutabla behovet av sekretess under revisionsarbetet. Som jämförelse kan nämnas att revisorer i privat verksamhet enligt aktiebolagslagen (1944:705) och revisorskungörelsen (1973:221) är ålagda tystnadsplikt. Riksrevisionsverket förutsätter att en omprövning av förslaget i hithörande delar äger rum under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län jämför sista meningen i 17 § SekrL första

stycket med 7 § LAH där det bl. a. heter aU handling " skall hällas

hemlig så länge handlingen begagnas för sädant ändamål om del kan antagas att utlämnande hindrar eller avsevärt försvårar verksamheten". Länsstyrelsen tolkar den nya lagtexten som en utvidgning av möjligheterna att vägra utiämning av material eller uppgifter till part i skatteärende. Denna tolkning kan t. ex. antagas möjliggöra vägran att utlämna material till part i följande fall som enligt vad som erfarits inträffat vid länsstyrelsens taxeringsavdelning. Skattskyldig hade efter skönstaxering inlämnat besvär och begärde i samband därmed att få ta del av kontrolluppgifterna i skönstaxeringsfor-muläret vilken begäran ansågs böra beviljas med hänsyn till att utredning ej ansågs vara pågående (se 17 § SekrL). Möjlighet att vägra utlämnande av material i sådana fall skulle t. ex. omöjliggöra att skattskyldig, som underlåter att deklarera, först avvaktar taxeringsnämndens skönstaxering och sedan får ta del av kontrollmaterialet föratt först därefter upprätta deklaration i samband med eller efter inlämnade besvär. Detta förhällande synes helt orimligt. Under förutsättning att 7 § LAH inrymmer fall sådana som del relaterade, dvs. innebär viss utvidgning av skattemyndighets befogenhet att vägra utlämnande av material eller uppgifter till part, är länsstyrelsen positiv till lagtextens utformning. Kan den föreslagna nya lagtexten inte anses innefatta nämnda tolkning föreslås en omformulering.

Enligt den föreslagna lagtexten skall handling som har upprättats för kontroll av bl. a, taxering vara sekretessbelagd så länge ett offentliggörande skulle äventyra syftel med kontrollen. En fräga som länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län tar upp i delta sammanhang är om beslut om taxeringsrevision, beslut om handräckning eller åtalsanmälan under pågående revision skall anses vara sådan handling som omnämnes i 7 ij LAH eller om det faktum att handlingen utformats som beslul omöjliggör ett hemlighållande tills dess syftet med beslutad aktion är uppnått. Länsstyrelsen vill, ur effektivitetssynpunkt, förorda en vid tolkning av denna paragraf så att dylikt beslut kan offentliggöras först sedan beslutad aktion igångsatts,

Beiräffande första stycket 2, som rör sekretess för kunskapsprov och psykologiska prov uttalar datainspektionen följande. De psykologiska prov, för vilka här föreslås s. k. instrumenten sekretess, är ofta avsedda alt bli föremål för automatisk dalabehandling av innebörd att provresultaten förs in som personuppgifter i ett ADB-register. 1 ärende om tillstånd för sådani regisler skall dalainspektionen enligt 3 § datalagen särskilt beakta inställningen till registret hos dem som avses bli registrerade. Denna bestämmelse tillämpas ofta så att de tilltänkta regist-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 54

rerade tillfrågas genom remiss till en organisation som de tillhör. För att integritetskänsligheien skall kunna bedömas erfordras därvid kännedom om i. ex. de frågor som skall besvaras vid ett psykologiskt prov. 1 dessa fall nödgas man avstå antingen från att inhämta de berördas mening eller från den instrumentella sekretessen. När provet är frivilligt i den meningen att de deltagande känner till att provet är förutsätining för en viss förmån, kan frägan sannolikt ofta lösas av datainspektionen utan sädana åtgärder som kan äventyra den instrumentella sekretessen. Det förekommer enligt datainspektionen vidare fall där kännedom om de frågor som skall besvaras inte i och för sig "hindrar eller avsevärt försvårar verksamheten" i den mening som OSK torde avse. Ett exempel, som förekommit i datainspektionens verksamhet, är att en forskningsinstitution till yngre skolelevers lärare har önskat ställa frågor om elevernas beteende i olika hänseenden, med syfte att utföra en vetenskaplig, psykologisk undersökning som underiag för reformer inom skolans arbete; resultatet skulle bearbetas med ADB. Om elevernas föräldrar tillfrågas om de medger att deras barn blir föremål för en sådan dataregistrering och därvid delges frågebatteriet, kan naturiigtvis mänga negativa svar äventyra hela projektet. Men beträffande dem som deltar kan inte påstås att undersökningen hindras eller försväras. Om denna inte kommer till slånd, beror delta på en kombination av frivillighet, information om frågorna och därpå grundad negativ inställning, inte på att den instrumentella sekretessen ej upprätthållits. Det synes bli lättare enligt OSK:s förslag än enligt sekretesslagen alt skilja de olika fallen, eftersom OSK i 7 § första stycket 2. LAH använder ordet "prov" medan sekretesslagen har ordet "undersökning". I ordet prov synes böra inläggas att verksamheten har någon belydelse, i form av förmän eller skyldighet, för den enskilde. Och huvudändamålet med den instrumentella sekretessen i detta sammanhang torde vara all hindra mannamän. Förutsatt att ordel "prov" har den angivna begränsande innebörden kan datainspektionen tillstyrka den föreslagna bestämmelsen i 7 § första stycket.

Ocksä statistiska centralbyrån (SCB) behandlar begreppet "prov". Inom SCB:s statistikproduktion förekommer i vissa fall, i första hand inom ut-bildningsstalistiken, att traditionella skolutbildningsmått kompletteras med olika kunskapsmåtl. I projektet "Undersökningar rörande levnadsförhållandena i samhället" (ULF) planeras att i framtiden mäta olika aspekter pä i vardagslivet nödvändiga kunskaper och färdigheter. För närvarande ingår ett antal ordkunskapsfrågor i ULF-formuläret. Såsom OSK framhåller beträffande psykologiska prov talar även vid dessa mätningar likformighetshänsyn och ekonomiska synpunkter för att dessa test skall kunna användas vid fler tillfällen än ett. OSK framhåller vidare när det gäller kunskapsprov och psykologiska prov att de s. k. standardiserade proven, inte minst ur vetenskaplig synvinkel, är av största intresse. SCB vitsordar detta samt vill också påpeka att den typ av standardiserade frågor som ingår och planeras ingå i SCB:s undersökningar ger ett värdefullt vetenskapligt material. En

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 55

förutsättning härför är, såsom OSK allmäni konstaterar, alt formulär innehållande dylika frågor får hemlighållas så länge de används. Med den utformning av det sekretesskyddade området som OSK föreslår torde man inle utan en tämligen extensiv tolkning, vilkel ej torde höra hemma vid tillämpningen av lagen i fråga, låta de mätningar SCB f n. utför och framgent kommer att utföra omfattas av det sekretesskyddade intresset, SCB föreslär därför att det antingen i lagtexten eller i förarbetena härtill explicit kommer till uttryck att SCB:s formulär med motsvarande innehåll omfattas av det ifrågavarande skyddet.

Den enda remissinstans som yttrar sig över sekretessen vid utredning om skatt m.m. enligt första stycket 3 är tystnadspliktskommiltén som anmärker att det, med tanke på terminologin i RF, i bestämmelsen bör talas om "utredning om skatt eller avgift till staten eller kommun" e. d.

Rubriken till 8-10 §§

Försvarets materielverk anmärker att det i stället för "och" bör slå "eller", eftersom det framgår tydligt av 8 ij att detta är innebörden.

8 ij Polismyndigheters m. fl. myndigheters verksamhet

En övervägande del av de remissinstanser som kommenterar paragrafen godtar denna, medan en mindre grupp för fram kritik eller gör påpekanden i något hänseende.

RÅ antecknar att de paragrafer som åklagare närmast har att tillämpa är 8 och 38 §§ LAH, vilkas innehåll överensstämmer väsentligen med vad som nu gäller. De ändringar som föreslås föranleder ingen erinran från RÅ;s sida. Värdefullt anser RÅ vara alt visst sekretesskydd föreslås även för handlingar hos JO. RA noterar också med tillfredsställelse att OK:s förslag om ökad offentlighet för förundersökningshandlingar inte återfinns i OSK:s förslag.

Svea hovrätt har ingen annan erinran mot stadgandet än att det genom sin avfattning ger exempel på att annan sekrelessgrund kan bli aktuell än den som har angetts i rubriken till 8-10 !;§, eftersom i första stycket av 8 § särskilt nämns att utlämnande är "menligt för rikets säkerhet". Också hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar all paragrafens sekretessgrunder inte stämmer med rubriken.

Det konstaleras av rikspolisstyrelsen att i gällande rätt sekretessen beträffande polisregister regleras i 11 tj första slyckel SekrL samt i den polis-registeriagstiftning vartill SekrL hänvisar. Till följd av den disposition som valts för förslaget till lag om allmänna handlingar blir polisregistersekreiessen grundad på två skilda bestämmelser i förslaget, dels 8 § som gäller sekretesskydd av hänsyn till polisens verksamhet, dels 36 tj som gäller till skydd för enskilds personliga inlressen. Enligt sistnämnda paragraf får uppgifter

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 56

ur författningsreglerade brottsregister inte utlämnas i annat fall eller annan ordning än som föreskrivits i lag eller förordning. Den följdlagstiftning som sålunda förutsätts i 36 S har inte sanktionerats i 8 §, vilken torde få tillämpas genom en bedömning av skaderekvisitet i varje enskilt fall utan stöd av följdlagstiftning. Det förefaller vara ett något haltande tillstånd att en speciallagstiftning med detaljerade bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur polisregister är baserad pä endast en av de båda sekretessgrunderna. Rikspolisstyrelsen föreslär därför att det även i 8 tj - såvitt den gäller polisregister - ges en hänvisning till vad som föreskrivits i lag eller förordning.

Enligt polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt är 8 tj klart och tydligt utformad och väl avvägd. Ocksä statens invandrarverk och Sveriges domareförbund tillstyrker förslaget.

Socialstyrelsen tar upp skyldigheten för rättsläkarstation att jämlikt Kungl. Maj:ts instruktion den 14 juni 1974 bl.a, utföra rättsmedicinska obduktioner, biträda vid brottsplats- eller liknande undersökningar, tillhan-dagä domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller polisstyrelse med rättsmedicinska utlåtanden samt med råd och upplysningar i rättsmedicinska frägor ävensom annan myndighet eller enskild med intyg eller utlåtande i rättsmedicinska frågor. Socialstyrelsen har inte kunnat finna att OSK har behandlat frågan om sekretess förhandlingar i ifrågavarande slag av ärenden. Såvitt gäller rättsläkares obduktionsprolokoll och obduktionsutlätande hävdar socialstyrelsen att de åtnjuter sekretesskydd enligt 10 § SekrL i den mån de kan hänföras till verksamhet som avses med denna paragraf. 8 § LAH avser bl. a. handlingar rörande polismyndighets verksamhet för att beivra brott. Sekretesskyddet i denna paragraf torde därför enligt styrelsens uppfaUning bl. a. omfatta rättsläkares obduktionsprotokoll och obduktions-utlåtanden i samma utsträckning som hittills.

Bland de i något hänseende kritiska remissinstanserna återfinns JO, som kräver en särskild regel om JO-ärendena vid sidan av 8 och 38 §§ LAH. JO konstaterar till en börian att JO:s tillsyn enligt gällande ordning till sin karaktär är en äklagartillsyn med utgångspunkt i ämbetsansvaret. Delta kommer emellertid att upphöra den 1 januari 1976 och JO:s funktion och tillsyn ändrar därmed karaktär. JO kommer typiskt sett inte att vara en åklagare utan en myndighet med annan typ av tillsyn än en åklagares. Mot denna bakgrund anser JO att del inle längre är på sin plats att som OSK gjort i 8 och 38 §§ LAH inta de bestämmelser som bedöms erforderliga i fråga om sekretess för allmänna handlingar hos JO. De handlingar som förvaras kan delas upp i till JO inkomna anmälningar, hos JO upprättade handlingar (inspektionsprotokoll, förhörsprotokoll, remisspromemorier m. m.), till JO inkomna remissyttranden och andra skrivelser under ett ärendes gång, av JO inlånade handlingar (domsiolsakter, taxeringshandlingar, kronofogdehandlingar, socialakter m. m.) samt JO:s beslul. Enligt JO:s mening bör liksom hittills JO arbeta under stor öppenhet, vilkel dock inte hindrar att det stundom kan föreligga ett behov av sekretess som väger över intresset

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 57

av insyn. JO pekar pä att sekretess kan motiveras av alla de olika hänsyn som anges i sekretessgrunderna. JO fortsätter:

Ser man på de fem ovan angivna grupper av handlingar som förekommer hos JO kan till en börian konstateras att det är ovanligt att behov gör sig gällande av att sekretessbelägga en JO-anmälan, den mä nu hänöra från myndighet (nägot som sällan förekommer) eller frän enskild person. Det kan naturiigtvis förekomma att en värnpliktig som klagar på sitt befäl därvid råkar av oförstånd blotta nägon militär hemlighet eller att någon som klagar mer eller mindre för annans räkning i ett värdärende därvid lämnar uppgifter som är ytterst nedsättande och menliga för den därav berörde. I sådana fall kan det vara motiverat att sekretessbelägga anmälningen i berörd del.

När det gäller hos JO upprättade protokoll och promemorior gör sig behov av sekretess sällan gällande men fall kan dock förekomma där sekretess är påkallad, t. o. m. starkt påkallad.

Inkomna remissyttranden kan naturiigtvis mången gång beröra känsliga frågor, i synnerhet då detaljerad redogörelse lämnas för innehållet i sekretesskyddade handlingar, t. ex. socialutredningar eller sjukjournaler. Egentligt behov av sekretess är dock mindre vanligt.

Andra myndigheters handlingar som inlånas lill JO bör naluriigen inte ändra status i offentlighets- eller sekretesshänseende hos JO.

Vad slutligen angår JO:s beslut har det JO veteriigen inle förekommit att eti sådant hållits hemligt och något behov av sekretess kan rimligen inte sägas föreligga. Det lår förutsättas att JO utformar sina beslul sä att inte otillböriigen blottläggs vad som bör hållas dolt.

Slutsatsen av det förda resonemanget blir sålunda, att sekretess inte behöver stadgas i fråga om JO:s beslut, att inlånade handlingar bör behålla sin status i sekretesshänseende saml att i fräga om övriga JO-handlingar en möjlighet kan behövas att sekretessbelägga dem när så nägon gäng är påkallat av hänsyn till nägot av de i 5 kap. 1 § MMG angivna intressena,

JO ställer därefter frågan, vilket utslag det föreslagna sekretessyslemel ger för handlingar i JO-ärenden och pekar på alt olika formuleringar har använts i sekretessparagraferna. Detta säges medföra au en del handlingar blir hemliga hos JO, medan andra inle blir del. Ibland är del tveksamt hur en sekretessregel slår. Enligt JO torde detta med tillräcklig tydlighet visa alt så som sekretessyslemel utformats i LAH det inte för JO-ärenden tillgodoser vare sig intresset av offentlighet eller det intresse av sekretess som kan göra sig gällande. Utan en särskild regel om JO-ärendena synes nägon i alla avseenden tillfredsställande ordning inte kunna vinnas. När det gäller innehållet i en sädan regel menar JO att det torde ställa sig ogöriigt att med hjälp av definitioner eller uppräkningar ringa in i vilka särskilda fall handlingar i JO-ärenden skall få hällas hemliga. JO ser därför inte någon annan lösning möjlig än att det efter förebild av regeln i 53 ij om sekretess hos domstol föreskrivs att handling i ärende hos riksdagens ombudsmän får hållas hemlig när ombudsman så förordnar och all sådant förordnande får meddelas endast om det finnes nödvändigl av hänsyn till nägot i 5 kap, 1 ij MMG angivei ändamål. En sådan regel som den föreslagna blir enligt JO givelvis tillämplig också i JO:s äklagarärenden och tillgodoser

Prop. 1975/76:160. BUaga 3 58

de behov av sekretess som undantagsvis kan göra sig gällande där. JO anser därför att nägra särskilda föreskrifter om sekretess i JO:s äklagarärenden inle erfordras i 8 och 38 §§ och vad OSK föreslagit härom bör i sä fall utgå

Riksbanksfidlmäkiige anmäler i anslutning till 8 § en sekretessfråga som föranlett tveksamhet inom riksbanken. Inom riksbankens valutaavdelning arbetar en särskild arbetsenhet, kontrollgruppen, med att kontrollera valu-laregleringens efterföljande. I misstänkta fall av överträdelse utarbetas promemorior som ligger lill grund för ställningstagande huruvida skäl finnes att med överiämnande av promemoriorna begära polisutredning och åtal. Det material som sålunda sammanställes mäste enligt sakens natur vara sekretesskyddal. Efter en riksbanksulredning kan t. ex. polisutredningen behöva inledas med husrannsakan för beslagtagande av handlingar som bevismaterial. Efiersom syftet med denna utredningsverksamhet inom riksbanken är att lägga grunden för polismyndighets och åklagares åtgärder, har man inom riksbanken velat grunda sekretess för sina brottsutredningar och åtalsskrivelser pä nuvarande 10 § sekretesslagen. Tolkningen får dock anses tveksam. Vid tillkomsten av ny lagstiftning vore det enligl riksbanksfullmäktige därför värdefullt att få uttryckligt fastslaget att även dä annan myndighet än polis, tull och åklagare upprättar handlingar i syfte att dessa skall ligga till grund för "polismyndighets eller åklagares verksamhet för att förebygga eller beivra brott", sådana handlingar omfattas av lagrummet i fräga. Om detta anses kräva en omformulering av det nuvarande förslaget till lagtext menar riksbanksfullmäktige alt en sädan bör komma till stånd.

Endast en remissinstans. Pressens samarbeisnämnd, anser att hänsynen till offentlighetsintresset bör tillgodoses bättre än enligt förslaget. Nämnden konstaterar alt polis- och brottssekreiessen i förslagel är utformad på samma sätl som hittills. Nämnden anser att man mot bestämmelsen kan rikta samma kritik som mot nuvarande regler, nämligen att polis- och åklagarmyndighets beslut att avskriva en brottsutredning vanligen blir hemliga. Därigenom kan den offentliga kontrollen över att allt går rätt till inom denna sektor inte upprätthällas enligt nämndens uppfattning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge gör det redaktionella påpekandet att ordet "saml" i andra slycket synes vara språkligt oriktigt och att det bör bytas ut mot "och ej heller".

Tystnadspliktskommiltén gör samma anmärkning i fråga om avfattningen av tredje stycket som vid 4 §.

9 ij Säkerhets- och bevakningsåtgärder m. m.

Svea hovrätt anmärker att det skulle vara till fördel om 9 § kunde systematiseras i punkter efter mönster av 7 tj. Hovrätten finner att samma synpunkt äger giltighet även beträffande andra stadganden men begränsar sig till att göra ett mera allmänt påpekande i anslutning till förevarande

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 59

paragraf. Statistiska centralbyrån (SCB) anser alt det skydd som OSK föreslär för säkerhets- och bevakningsåtgärder är frän centralbyråns utgångspunkter tillfredsställande.

Två remissinsianser berör närmare sekretessen för handlingar rörande säkerhets- och bevakningsälgärder med avseende pä byggnader och lokaler. Byggnadsstyrelsen sätter i fräga om inte lagtexten bör förtydligas att ocksä gälla byggnadsobjekt som mera fackmässigl hänförs lill kategorin anläggning. Byggnader och lokaler torde nämligen enligt styrelsen ofta snävt tydas såsom husbyggnader och däri ingående lokaler och sålunda utesluta vissa i del akluella sammanhanget angelägna anordningar (anläggningar). Detta kan bl. a. gälla komplexa och försörjningsviktiga statliga kommunala kulvertsystem som i och för sig kan behöva särskilt skydd. Till denna kategori får ocksä räknas vissa upplag och uppställningsplatser. Som jämförelse nämner styrelsen bestämmelserna i 2 § andrastycket säkerhetsskyddskungörelsen angående skydd mot obehörigs tillträde till anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, där hemlig handling eller annat av betydelse för landets säkerhet förvaras eller verksamhet av sädan betydelse drives. Liknande synpunkter för televerket fram.

Frågan om sekretess för handling avseende säkerhetsåtgärd som syftar till att förhindra eller försvära åtkomst av hemliga handlingar samt handling innefattande program som avser hemlig upptagning för au tomat isk. da tabehand 1 i ng las upp av datainspektionen. Inspektionen konstaterar att OSK:s förslag innebär en begränsning till hemliga handlingar. Klart är att behörig åtkomst av offentliga handlingar inte skall försväras av nägra säkerhetsåtgärder av nu förevarande slag. I regel finns väl nägon hemlig handling hos den ifrågavarande myndigheten och handlingarna angående säkerhetsåtgärderna skulle då i regel kunna hällas i sin helhet hemliga. Emellertid kan väl länkas en myndighet, som har ett register med enbart offentliga uppgifter, t. ex. för utbetalningsändamål, där del är synneriigen betydelsefullt att organisatoriska och maskinella säkerhetsåtgärder finns lill skydd mol obehöriga åtgärder, exempelvis framställning av falska utbetalningskort, obehörig kopiering av magnetband eller andra dataintrång. Datainspektionen anser det uppenbart att handlingar rörande säkerhetsåtgärderna även i ett sådant fall måste kunna hemlighällas, Datainspektionen säger sig dela en bland experter pä datasäkerhet ofta framförd åsikt att hemlighållande av program och av dokumentation av sekretessanordningar bör begränsas till att avse enbart behörighetskoder och -nycklar samt arrangemang och fördelning av dessa. Hemlighållande av övrig dokumentation liksom av program m. m, skulle enligt detta synsätt snarast motverka sitt syfte dä den krets av behöriga personer som för sin tjänst måste äga kännedom om de dokumenterade förhållandena ofta är alltför stor och vakthållningen kring de nycklar eller koder med vars hjälp man kan bereda sig tillgång lill informationen kan försvagas om överdriven tilltro sätts till en mer omfattande sekretess. Da-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 60

lainspektionen anser - åtminstone i vad avser sädana handlingar eller uppgifter som ej är hemliga - att möjlighet måste finnas att hemlighålla behörighetskoder och -nycklar liksom arrangemang och fördelning av dessa. Datainspektionens uppfattning innebär således inte att sekretess i dessa fall behövs beträffande alla övriga handlingar avseende säkerhetsåtgärder, system och program, dokumentation etc. Datainspektionen förordar på grund av del anförda att orden "åtkomst av hemliga handlingar" i 9 § LAH utbyts mot "obehörig åtkomst av handlingar". Däriämte synes det ligga i sakens natur att skaderekvisitet alltid är för handen; del bör därför utgå.

Också statskontoret och datasamordningskommUién behandlar den föreslagna begränsningen till hemliga registreringar. Statskontoret anför att intrång i syfte att förändra, förstöra eller avslöja registerinnehåll kan företas med olika avsikter i vilket ADB-system som helst. En anledning kan vara manipulation av ADB-system i syfte att skaffa sig ekonomisk vinning. En typ av säkerhetsspärrar i ADB-system är behörighetskoder som ger innehavaren begränsad tillgänglighet till registrerad information. Behörighetskoder kan liknas vid nycklar till ett dörriås. I orätta händer kan alltså tillgången till behörighetskoder medföra allvariiga skadeverkningar oavsett om informationen i ett ADB-syslem är hemlig eller ej. Statskontoret har därför den uppfattningen att alla säkerhetsspärrar i ADB-system för det allmännas räkning skall kunna hållas hemliga. Samma åsikl hyser datasamordningskommittén.

SCB noterar att OSK:s förslag om sekretess för handling innefattande program, krypteringsnycklar m. m. som avser hemlig upptagning för automatisk databehandling tillgodoser ett från SCB aktualiserat önskemål och tillstyrker förslaget. SCB ifrågasätter dock, om den föreslagna lagtextens lydelse, " , .. innefattande utredning eller instruktion eller teknisk beskrivning ..." rent verbalt täcker krypteringsnycklarna. De sistnämnda täcks förslagsvis bättre av uttrycket "hjälpmedel".

Endast postverket yttrar sig i fråga om bestämmelserna i andra styckei angående sekretess för handling om tillverkning eller kontroll av sedlar eller mynt m. m. Verket understryker angelägenheten av att det föreslagna sekretesskyddet för handlingar om förvaring eller transport av pengar eller värdeföremål kommer till stånd. Postverket har på senare är, i brist på sekretesskydd, tvingats att lämna ul bl. a. handlingar med uppgift om tider, bemanning och transportvägar vid transport av värdepost. Postverket förutsätter att stadgandena i andra stycket även innefattar sekretesskydd för handlingar som rör säkerhetsåtgärderna vid utlämnande av pengar eller värdeförsändelser, t. ex. spärrlistor, uppgifter om konlrollmärkning av betalningshandlingar och andra koder saml anvisningar för när kontrollringning skall ske. Om sekretesskydd för dessa handlingar inte anses innefattat i andra stycket måsle ett sådant sekretesskydd enligt postverkets mening tillskapas.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 61

10 § Verkställighet av påföljd

De tre remissinstanser som uttalar sig om lOij är mer eller mindre kritiska.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att det utöver vad som föreskrives i 8 och 9 §§ LAH inte föreligger behov av något ytteriigare stadgande om hemlighällande till skydd för intresset att förebygga och beivra brott. 1 övrigt torde sekretessintresset pä kriminalvärdens område tillgodoses genom 39 § LAH.

Av lagtexten och motiveringen till 10 § LAH börenligt TCO klart framgå att endast behandlingsjournaler och liknande handlingar rörande enskild intagen faller under paragrafen.

Den nya regeln i 10 tj synes Pressens samarbeisnämnd diskutabel. Nämnden ifrågasätter om den föreslagna möjligheten att sekretessbelägga handling som kan medföra risk för att "ordning eller säkerhet inom kriminalvården stores" är i samklang med den öppenhet och insyn i offentliga myndigheters arbete som förutsattes inom andra områden av förvaltningen. Myndighelerna kan alltid åberopa att "ordningen" inom en anstalt skulle kunna störas om med störd ordning avses sittstrejker, demonstrationer eller liknande som kan ha sin grund i faktiska missförhållanden som bör komma till allmän kännedom. Intresset av insyn bör enligt nämnden här ta över det intresse som kriminalvärden kan ha av att undvika det obehag som en offentlig insyn i vissa fall mäste innebära för berörda tjänstemän.

Fasiigheisnämnden I Malmö kommun antecknar att 11 § i stort sett stämmer överens med nu gällande lag, som enligt nämndens erfarenhet erbjuder ett tillfredsställande sekretesskydd. Styrelsen för Malmö industriverk finner paragrafen tillfredsställande i materiellt hänseende.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid uttrycket r ä 11 s t v i s t. Naturvårdsverket påtalar att förslaget inle ger tillräcklig sekretess när det gäller handlingar rörande ersättning för inträng enligt naturvärdslagen. Enligt verket är det tveksamt om det finns nägot stöd för sekretess för uppgifter i inträngsersättningsfall där länsstyrelserna anger beräknade inlrångsersätt-ningskostnader för objekt där förhandlingar ännu inte inletts. Ett offentliggörande av uppgifter av detta slag kan i vissa fall inverka menligt på kommande kontakter och förhandlingar med berörda sakägare. Det är därför, enligt naturvärdsverkets mening, angeläget att sekretesskydd kan beredas uppgifter av ifrågavarande slag. På samma sätl bör möjlighet till sekretess finnas för andra hos myndighet (främsl naturvårdsverket och länsstyrelserna) eller för myndighets räkning företagna utredningar, uppskattningar och värderingar av ekonomisk karaktär avseende framtida säkerställandeåtgärder av naturvårdsobjekt.

Ocksä enligt statens lantmäteriverk kan tveksamhet uppkomma beträffande

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 62

innebörden av ordet "rättstvist". Av motiven framgår att innebörden av uttrycket är "att parter hävdar olika mening i en sak, som kan bli föremål för prövning av domstol eller annan behörig myndighei t. ex. skiljenämnd" (OSK s. 182), Lantmäteriet medverkar ibland med t.ex. värderingsutredningar vid länsstyrelses förhandlingar med markägare enligt 22 § naturvärdskungörelsen (1974:1028) om ersättning i naturvårdsärende. I de fall överenskommelse om ersättning ej kan träffas kan berörd markägare få frågan prövad vid fastighetsdomstol. Verket anser alltså alt villkoren för hemlighällande i detta fall är uppfyllda.

Enligt vice stadsjuristen i Stockholms kommun bör del för tydlighetens skull komma till uttryck i lagtexten dels att regeln skall gälla även fall där saken inte är anhängig, dels att regeln ej avser tvister om t, ex. tjänstefel. Sistnämnda tolkning har stöd i rättspraxis men synes samma remissinstans vara dubiös.

JO anser att del med den formulering paragrafen getts kan ifrågasättas, om den inle blir tillämplig också hos myndighet som för talan som företrädare för ett allmänt intresse i ett förvaltningsmål, t. ex, ett allmänt ombud eller en taxeringsintendenl. Denna fräga bör enligl JO närmare övervägas.

Sveriges advokatsamfund uttalar alt det i 11 S LAH t. ex. genom lokutionen "pågående" rättstvist bör förebyggas att hänvisning till rättstvist ger alltför vidsträckta möjligheter att sekretessbelägga handlingar eller uppgifter.

Statens lantmäteriverk tar upp frågan om vilken myndighet som skall ge tillstånd till utlämnande. Verket föreslår en ändrad skrivning av paragrafen med innebörd all handlingen skall hållas hemlig om myndighet begär det. En sådan skrivning, som motsvarar den som föreslagits i 25 § LAH skulle avsevärt förenkla rutinerna vid utlämnande av kopia av handlingar. Tidsödande kontakter i efterhand med beställande myndighet och osäkerhet i frägan "hemlig eller offentlig" undvikes därmed enligt verket. Styrelsen för Malmö industriverk och kommunstyrelsen I Kungälv efterlyser en samordning mellan 11 och 12 ijtj så att det ocksä i 11 ij anges att del är den myndighet som har att föra talan i rättstvist som skall ge tillstånd till utlämnande.

12 tj Kollektivavtal m. m.

De remissinstanser som behandlar förslaget att vissa handlingar rörande kollektivavtal m.m. skall hållas hemliga endast intill dess avtal slutits eller förhållande eljest reglerats är till största delen kritiska och förordarati nuvarande femårsregel bibehålls. Statens avialsverk tillstyrker dock förslaget i denna del.

Med tanke pä främst de handlingar av detta slag som rör ändrade anställningsvillkor för enstaka tjänsler - det sannolikt övervägande antalet handlingar inom området torde avse just dylika frägor - synes förslagel enligt televerket kunna skapa svårigheter vid tillämpningen. Även om hand-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 63

lingen inte innehåller uttrycklig uppgift av betydelse för framtida avtal så innebär ju redan den omständigheten att vissa tjänster "figurerar" i en handling eu försvagande av det allmännas ställning som part genom att man därur kan utläsa vissa ställningstaganden - av betydelse även för framtida avtal - frän myndighelens sida. Om enskild tjänsteman begär att få uppgift om "hans tjänst" förekommit i handling av här avseu slag synes del tveksamt om myndigheten med stöd av andra styckei - i det enskilda fallet - skall kunna vägra utlämnande av en dylik uppgift. Det är däremot uppenbart så att, om ett större antal tjänstemän begär att få samma uppgift, ett dylikt utlämnande skulle försämra det allmännas ställning som part. Man skulle alltså kunna ställa frågan sä: Till hur många kan uppgiften utlämnas utan aU den sistnämnda effekten uppkommer? Enligt televerkets mening borde den nuvarande konstruktionen (5-årsregeln) av angivna skäl behällas, Nägon egentlig nackdel med denna regel har enligt televerkets vetskap inte påvisats under de omkring tio år den varit gällande.

Också Svenska kommunförbundet och Landsiingsförbundei förordar att nuvarande bestämmelse i 35 § SekrL i allt väsentligt behälls. Kommunförbundet citerar inledningsvis OSK:s principdeklaration att "det allmännas representanter i kollektivavtalsförhandlingar även i fräga om insyn bör vara likställda med sina motparter och med andra förhandlande parter på arbetsmarknaden. För att uppnå detta är sekretess för att skydda förberedelser, utredningar och interna överiäggningar pä arbetsgivarsidan erforderiig". Detta synes förbundet stå helt i samklang med den numera rådande synen på förhandlandet även inom den offentliga sekiorn. I och för sig innebär visseriigen den redan nu gällande femårsregeln för handlingar inom området ett avsteg från dessa principer, men den har av praktiska skäl - väsentligen avtalsperiodernas längd pä senare tid - kunnat anses godtagbar. Mot bakgrund av dessa principer finner förbundet dock inle alt kommittén har anfört bärande skäl eller att det eljest är motiverat att pä sätt kommittén har föreslagit nu införa ett skaderekvisit av viss utformning som krav på sekretessbeläggning för tid efter det att avtal har slutits eller förhällandet eljest reglerats. Att, som kommittén har berört, budgivningen under avtalsrörelserna på senare tid i allt slörre ulsträckning har offentliggjorts har enligt kommunförbundet hell eller delvis berott, i vart fall frän arbetsgivarpartens sida, på andra överväganden än författningsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och SekrL. Nämnda omständighet kan därför, anser kommunförbundet, inte motivera att offentlig arbetsgivares handlingar av ifrågavarande slag får ett sämre skydd än motpartens. Kommunförbundet erinrar om sitt yttrande över OK:s betänkande och ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter som dä i denna del redovisades. Enligt kommunförbundets mening kan det inte anses lämpligt att ha sädana bestämmelser som i princip häver sekretessen för handlingar rörande kollektivavtal m. m. när avtal slutits eller förhällandet eljest reglerats. Innehållet i sädana handlingar kan, om det offentliggöres, bli till stort men för den offentliga arbetsgivarparten

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 64

och medföra motsvarande obehöriga förmåner för motparten.

Kommunförbundet anför vidare att den möjlighet som enligt förslaget föreligger att hålla handling hemlig till dess fem år förflutit från tidpunkten för avtalets slutande m. m. enligt förbundets uppfattning icke innebär tillräckligt skydd för arbetsgivarintressena. Genom det uppställda skaderekvisitet måste tydligen vid sekretessbeläggning på något sätt hävdas att ett utlämnande försämrar del allmännas ställning som part. Detta kan enligt förbundet i vart fall ge en motpart värdefull indirekt upplysning om handlingens innehåll eller tendens. Del förefaller heller inle förbundet klart hur hithörande intressen skall kunna skyddas i en besvärsprocess. Förbundet hänvisar här till att besvärsprövningen kommer att avse ett uppställt skaderekvisit såsom skäl för vägrat utlämnande av viss handling och att det torde vara svårt att undvika att dessa skäl utföriigt redovisas i domen eller beslutet. Förbundet hävdar därför att de principer som ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna i 35 tj SekrL bör bibehållas. Man bör därför även i fortsättningen ha en generellt angiven tidsperiod under vilken handlingar rörande kollektivavtal m. m. inte behöver utlämnas. Någon anledning att ändra nuvarande tidsperiod fem är synes enligt förbundet knappast föreligga. För att undvika att tidsperioden sätts i relation till varje särskild handlings lillkomstdatum föreslår dock förbundet att det övervägs en anknytning till den tidpunkt då avtal slutits eller förhållandet eljest reglerats. För de fall dä nägot avtalsslut eller annan slutlig reglering inte kommer till stånd kan sättas en yttersta tidsgräns pä förslagsvis tio är räknat frän den tidpunkt dä handlingen tillkom.

Också mot den föreslagna regeln om skydd för vissa handlingar som avser slridsälgärder reses invändningar. Statens avtalsverk finner denna regel nödvändig för alt den offentliga arbetsgivaren inte skall stå i sämre läge än motparten påarbetstagarsidan vid förberedelser infören konflikt. Regeln bördock enligt avtalsverkets mening gälla utan tidsbegränsning eftersom här avsedda handlingar ofta har aktualitet under längre tid än fem år.

Den föreslagna utvidgningen av sekretesskydd till nu ifrågavarande handlingar tillstyrks av Svenska kommunförbundet. Däremot släller sig kommunförbundet kritiskt mot det föreslagna skaderekvisitet. De synpunkter som förbundet för fram stämmer överens med vad Landstingsförbundet uttalar härom. Landstingsförbundet anger att vad kommittén anför om sekretessskydd för handling rörande planerad facklig slridsåtgärd och förslagel till lagbestämmelse härom avser i och för sig att fylla en hittills rådande brist. Emellertid synes det olämpligt att hemlighållande skall få äga rum endast om röjande av handlingens innehåll skulle leda till allvariigt men för det allmänna. En stridsåtgärd kan naturiigtvis inte hållas hemlig sedan varsel har utfärdats men därav skall självfallet inte behöva följa att också interna diskussioner som har föregått åtgärden samtidigt skall bli offentligt material. Skyddet för handlingar av detta slag bör enligt Landstingsförbundets mening inte bli sämre än det som skall gälla för andra handlingar med anknytning till löneförhandlingar.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3

Flera remissinstanser, bl. a. statens avtalsverk, LO och 7"C0, pekar pä att lagstiftning pä grundval av arbetsrättskommilténs belänkande (SOU 1975:1) Demokrati pä arbetsplatsen påverkar utformning av 12 tj LAH.

Styrelsen för Malmö Industriverk föreslår att i stället för "staten eller kommun, statligt eller kommunalt företag eller myndighet" i första stycket användes uttrycket "det allmänna" i likhet med vad som görs i andra slycket, vilkel uttryck industriverket förmodar vara synonymt med det förstnämnda. KommunfuUmäktige i Göteborg anser att uttrycket "statliga eller kommunala myndigheter" är lämpligare än den åtskillnad som OSK gör mellan stat och kommun å ena sidan och myndigheter ä andra sidan. Kommunen finner vidare de föreslagna reglerna i 12 § om utlämnande komplicerade och svår-förstädda, i varje fall sä som de beskrivs i specialmotiveringen, och efteriyser klargörande uttalanden om de myndighetsbegrepp som används i paragrafens olika stycken.

Tystnadspllkiskommitién anser inte att bestämmelsen i paragrafens sista stycke om prövning enligt andra stycket är förenlig med den föreslagna grundlagstexten.

13 § Vissa av sjölagen reglerade förhållanden

Ingen remissinstans kommenterar denna paragraf särskilt.

14 § Upplåning

Enligt drätselnämnden i Stockholms kommun kan den föreslagna bestämmelsen väntas medverka till att underiätta den kreditgivning som sker i det allmännas intresse.

Riksgäldsfullmäktige anser att förslaget är ur fullmäktiges synvinkel tillfredsställande såvitt gäller riksgäldskontorets upplåningsverksamhet. Däremot delar fullmäktige inte kommitténs uppfattning i fråga om behov av sekretess beträffande den verksamhet i riksgäldskontoret som avser inskrivning i statsskuldboken av statsobligationer, (räntebärande obligationer, premie- och sparobligationer). Kommittén framhåller, säger fullmäktige, att det för den ter sig principiellt tveksamt om verkligen enskilds inskrivna innehav av statsobligationer bör skyddas genom sekretess. 1 konsekvens med kommitténs förslag i 29 ij LAH att nuvarande skydd för förmögenhetslängds innehåll av vissa angivna skäl skall upphävas synes det kommittén ej heller böra upprätthållas nägot skydd för obligationsinnehav. Fullmäktige anger att den dominerande obligationstyp som inskrivs är ränteobligationer. Ägarna av dessa inskrivna obligationer utgörs till alldeles övervägande del av juridiska personer säsom företag i olika former, föreningar, stiftelser, kassor och AP-fonden m. fl. Inskrivningarna av premie-och sparobligationer, som är av betydligt mindre omfattning, avser praktiskl

5 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 66

taget enbart fysiska personers obligationsinnehav. Den jämförelse som kommittén gör mellan förmögenhelslängdens innehåll och obligationsinnehav, inskrivna i slatsskuldboken,är enligt fullmäktiges mening helt missvisande av följande skäl. Uppgifterna i förmögenhetslängden kan säsom kommittén framhäller i praktiken inte hemlighällas. Uppgifterna om obligationsinnehav i statsskuldboken kan däremot inte tas fram ur något material utanför riksgäldskontoret och förblir därför även i praktiken hemliga. Jämförelsen mellan förmögenhetslängd och obligationsinnehav hallar betänkligt även pä sä sätt att längden inte innehåller uppgifter om företags m. fl. förmögenhet. Beträffande fysiska personer innehåller vidare förmögenhetslängden uppgifter endast om den totala samlade förmögenheten, medan i statsskuldboken finns uppgift om del av enskilds förmögenhet. Ett röjande av ifrågavarande obligationsägares innehav i statsskuldboken kan såvitt fullmäktige förstår inte vara motiverat av något offentlighetsintresse. Sekretesskyddet är enligt fullmäktige av särskilt stor betydelse i fråga om inskrivna ränteobligationer. Problemet är här inte sä myckel insynen i själva förmögenhelsslrukturen utan den insyn i dagliga affärstransaktioner i dessa värdepapper som skulle uppkomma om sekretesskyddet upphävdes. Ett röjande av dessa affärstransaktioner pä ett så tidigt stadium skulle uppfattas som mycket besvärande av affärskontrahenterna, vilka har krav pä att transaktionerna skall hemlighällas såsom hittills skett. De här anförda principiella synpunkterna motiverar enligl fullmäktiges mening ett sekretesskydd för riksgäldskontorets ifrågavarande verksamhet. Frågan om sekretess för inskrivningar i statsskuldboken reser även viktiga praktiska spörsmål, främst i fråga om de räntebärande obligationerna. Inskrivningen av dessa obligationer medför den ovärderiiga praktiska fördelen för riksgäldskontoret att numera endast någon procent av obligationsupplagorna behöver tryckas. För närvarande är av den utelöpande obligationsstocken avseende ränteobligationer ca 99 % inskrivet i statsskuldboken. Om uppgifterna i statsskuldboken skulle undantas frän sekretesskyddet, skulle delta enligt fullmäktige kunna leda till ett minskat intresse för köp av statsobligationer och/eller medföra en kraftig minskning av inskrivningarna, vilket i sin tur skulle leda till stora praktiska olägenheter för riksgäldskontoret och för övriga agerande pä obligationsmarknaden. En sådan utveckling skulle stå i direkt strid med strävandena till en förenklad obligationshantering, som bl. a. föranlett ett omfattande utredningsarbete under den senaste 1 O-årsperioden. Vid detta arbete har framkommit att parterna på obligationsmarknaden ställer bestämda krav på affärssekretess för sina transaktioner i obligationer. Riksgäldskontoret har alltid upprätthållit sekretess beträffande inskrivningar i statsskuldboken främst med stöd i en extensiv tolkning av 33 ij SekrL. Om OK:s förslag till 2 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen och därtill anslutande tillämpnings-förteckning hade antagits skulle, framgår det av fullmäktiges yttrande, en klar grund för förevarande sekretess ha funnits. OSK har i sina lagförslag inte upptagit någon motsvarighet till OK:s förslag. En sådan extensiv

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3

tolkning som hittills gjorts av 33 ij SekrL torde vara utesluten beträffande 14 tj LAH med hänsyn till att sistnämnda stadgande i lagen placerats i avdelningen "Hemlighållande till skydd för det allmännas ekonomiska intresse". Sekretess avseende inskrivningar i statsskuldboken torde nämligen böra ses som ett skydd för enskilds ekonomiska intresse. Förslaget till LAH bör därför enligt fullmäktiges mening kompletteras med ell stadgande om alt handling, som angår inskrivning i statsskuldboken, skall hållas hemlig om utlämnande kan medföra att enskilds förhållande till riksgäldskontoret röjes. Stadgandet lorde böra ha sin plats i avdelningen "Hemlighållande lill skydd för enskilds ekonomiska intresse, privatlivets helgd och enskilds personliga säkerhet". En likartad inställning i fräga om sekretess vid inskrivning i statsskuldboken redovisar Svenska bankföreningen.

15 § Det allmännas affärsverksamhet

Förslaget i denna del tilldrar sig ett betydande intresse frän remissinstansernas sida. De remissinstanser som har erinringar mot förslaget anser till övervägande del att detta inte är tillräckligt långtgående när det gäller att möta behov av sekretess av hänsyn till det allmännas affärsverksamhet.

Regeringsrätten anser att paragrafens utformning innebär förbättringar i jämförelse med avfattningen av motsvarande beslämmelser i 34 § SekrL, bl. a. genom att reglerna om annan myndighets tillståndsprövning har utmönstrats och att lokutionen "handlingar i ärende angående.,." inte används. Skolöverstyrelsen anger att bl. a. 15 tj LAH synes täcka skolväsendets behov av sekretess. Sveriges geologiska undersökning konstaterar att den föreslagna formuleringen i 15 tj LAH ger verket erforderlig möjlighet att hälla hemliga sådana resultat av utredning e. d. för det allmännas räkning, vilkas utlämnande kan leda till allvarligt men för del allmänna. Statens vattenfallsverk anser att den föreslagna förenklingen och utvidgningen av bestämmelserna om sekretess av hänsyn till det allmännas affärsverksamhet fyller ett sedan länge känt behov för verket. Till dem som utlalar sig positivt om förslaget hör också nämnden för statens gruvegendom, förenade fabriksverken och kommunfuUmäktige I Jönköping.

Vissa remissinstanser, såsom regeringsrätten och näringsfrihelsombudsmannen, ställer frågan om förslaget ger tillräcklig insyn i det allmännas affärsverksamhet. Pressens samarbeisnämnd anser att, då det gäller affärsrelationer av stort allmänt intresse, det ur offentlighetssynpunkt kan vara nödvändigt att vissa upplysningar framkommer för att tillgodose allmänhetens behov av insyn i myndigheternas affärsverksamhet. Behov föreligger enligt nämnden därför av nägon form av säkerhetsventil, sä att i me detta intresse av insy n i varie läge mäste stå tillbaka för myndighets affärsintressen.

Svea hovrätt tar upp frägan om offentlighetsprincipens räckvidd såvitt gäller statlig och kommunal verksamhet i privalrättsliga former. Hovrätten ställer sig tveksam till förslaget att utvidga sekretessen på det kommunala

området utan en särskild ulredning om offentlighetsprincipens tillämplighet på detta område, något som hovrätten förordar, men finner de av OSK anförda skälen så vägande att förslaget godtas.

Den i första styckei föreslagna utvidgningen av sekretesskyddet för det allmännas organ med huvuduppgift att driva affärsverksamhet är väl motiverad anser statskonlorei och riksrevisionsverkel. Riksrevisionsverket anmärker dock att svårigheter kan uppstå vid bedömningen av vilka myndigheter som skall anses driva affärsverksamhet, varför denna fräga bör belysas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Vice siadsjuristen I Stockholms kommun pekar på att utvidgningen skapar förutsättningar för kommunala bolag att för kommunal myndighet öppet redovisa sin verksamhet utan att det för verksamheten nödiga sekretesskyddet går förlorat. Arbetsmarknadsstyrelsen utgär frän att styrelsens industrienhet som bedriver tillverkningsindustri - efter finansieringsformen benämnd industriella beredskapsarbeten - är ett exempel på sådan myndighet som avses i forsla stycket. Möjligen skulle enligl styrelsen en dylik tolkning strida mot vad OSK på s. 200 uttalat, nämligen att förutsättning för tillämpning av första stycket är att det är myndighetens huvuduppgift att driva affärer. Med den tolkning begreppet myndighet fått i OSK:s förslag därvid även del av länsarbetsnämnd är att beteckna som myndighet torde industrienheten analogivis i förevarande sammanhang vara att beteckna som myndighet. Om ej denna tolkning kan accepteras hemställer styrelsen om sådant tillägg till första slycket att jämväl industrienhetens affärshandlingar därmed avses. Kommunstyrelsen i Skellefteå tillstyrker i princip förslaget vad gäller de affärsdrivande myndigheter som verkar i branscher där konkurrens råder. För affärsdrivande verk med direkt ser-vicebetonad verksamhet och/eller en monopolställning bör samma regler gälla som för övriga myndigheter, anser kommunstyrelsen.

Mot utformningen av första stycket har Svea hovrätt riktat den anmärkningen att det av motiven framgår att detta gäller även företag som helt ägs av staten eller kommun, ehuru lydelsen antyder att det endast är fråga om företag, i vilka staten eller kommun ingår som meddelägare. Sveriges advokatsamfund pekar pä att paragrafen har fått en olycklig utformning. Den kan nämligen ge intryck av både alt handlingar hos ett offentligt ägt bolag som sådant ges skydd av annat slag än handlingar hos andra bolag och, möjligen, att bolagets handlingar hos myndigheter åtnjuter ett vidare skydd än som motsvarar syftet med bestämmelsen, nämligen att det skall vara samma skydd som för handlingar i ett privatägt bolag. Sveriges industriförbund m.fl. anser att det bör komma till uttryck i lagtexten att det skall vara myndighetens etc. huvuduppgift att driva affärer.

Skaderekvisitet i första stycket diskuteras av fiera remissinstanser. Postverket och statensjärnvägar finner det angeläget och ofrånkomligt att rekvisitet omfattar det som kan "skada verksamheten". Enligt vice stadsjuristen i Stockholms kommun. Industriverksstyrelsen i Stockholms

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 69

kommun och kommunfullmäktige I Göteborg innebär förslaget ett minskat sekretesskydd i förhållande till 34 § SekrL som tillåter hemlighållande när "anledning därtill föreligger". Dessa remissinstanser anser alt denna reducering av skyddet väcker betänkligheter.

Statens järnvägar förordar att nuvarande ordning att handling inte får utlämnas "ulan myndighetens tillstånd" behälls. Utan en sädan regel skulle betydande svårigheter uppstå för statens järnvägar alt lämna annan myndighet tillgäng till handling av den art som här avses. Med den av OSK föreslagna utformningen skulle statens järnvägar vid utlämning till annan myndighet automatiskt till denna överföra befogenhet att i statens järnvägars ställe företa en värdering av de för statens järnvägar specifika kommersiella förhållanden som inverkar på sekretessfrågan och avgöra denna.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser att skaderekvisitet i första stycket har fått en alltför obestämd formulering, som medger omfattande sekretess till skada för allmän debatt och demokratisk kontroll. Sveriges industriförbundm.f. uttalaratt sekretessgrunden,att ett utlämnande skulle "eljest skada verksamheten", lämnar utrymme för godtyckliga sekretessbeslut i en omfattning som ej kan överblickas. Enligt motiven har denna sekrelessgrund tillagts för att möjliggöra sekretess hos affärsdrivande myndighet e. d. som har en monopolsituation och som därför ej kan åberopa konkurrensskäl. Man tänker då pä sekretess i upphandlingsärenden. Av skäl som utvecklas närmare vid behandling av paragrafens andra stycke finner organisationerna emellertid just beträffande sådana ärenden att ingendera av de i första stycket upptagna förutsättningarna för sekretess kan godtas. Andra exempel där affärsdrivande myndigheter i monopolsituation behöver särskild sekretess kan svåriigen uppställas. Med beaktande härav och då de nu aktuella myndighelerna generellt föreslås få självständig beslutanderätt i sekrelessärenden anser organisationerna att uttrycket "eller eljest skadar verksamheten" bör borttas. Ytteriigare grund för hemlighällande än rena konkurrensskäl bör enligl organisationerna ej uppställas, och ett undantag bör i första stycket göras för upphandlings- och entreprenadärenden. Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad finner de anmärkningar som den på denna punkt skiljaktige ledamoten Eriksson har anfört i sin reservation värda att beaktas och hemställer att reglerna ändras i enlighet med reservationen.

Bestämmelserna i andra stycket om sekretess hos myndigheter, för vilka drivande av affärsverksamhet inle är det primära syftet, kritiseras av de remissinstanser som i likhet med kriml-nalvårdssiyrelsen anser att sådana myndigheter, som har en betydande affärsverksamhet utanatt ha denna till huvuduppgift,börjämställas med myndigheter som avses i första stycket. Till de på denna punkt kritiska remissinstanserna hör foriifikationsförvaliningen, statistiska centralbyrån, statens lantmäteriverk och kommunstyrelsen i Malmö, vilka också påtalar att gränsdragningen mellan myndigheter enligt första och andra stycket är oklar.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 70

Inle heller Svenska kommunförbundet finner förslagel lämpligt på denna punkt, i vart fall inte för kommunernas del. Föreskriften i första stycket bör avse all affärsverksamhet oavsett om denna är en primär eller en sekundär uppgifl för myndighelen. Eljesi skulle bestämmelsens giltighet pådet kommunala området bli beroende på om man för affärsverksrörelsen inrättat särskild styrelse eller ej. I mänga fall kan exempelvis för ett kommunalt elverk finnas en särskild elverksstyrelse, 1 andra fall sorterar elverket under kommunstyrelsen. Det kan enligt förbundet inte finnas någon rimlig anledning att dä låta olika sekretessregler gälla beroende på vilken myndighei som har ansvaret för affärsverksrörelsen i fråga. Det avgörande anser förbundet vara aflarsverksrörelsens karaktär och inte den organisationsform för rörelsen som vederbörande kommun funnit lämpligt att använda.

Lantbrukssiyrelsen påpekar att andra stycket är inte tillämpligt pä värderingshandlingar, som lantbruksnämnd har införskaffat för handläggning av ärende om förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen, exempelvis skogsvär-deringshandling. Enligl styrelsen kan lantbruksnämndens möjligheter till ekonomiskt lämpliga faslighetsuppgörelser äventyras härigenom till förfång för rationaliseringsintressena, varför det är önskvärt att en särskild regel utformas som möjliggör hemlighållande av sådan värderingshandling. Även lantbruksnämnderna i Gotlands, Västernorrlands och Jämtlands län föreslår att förslaget kompletteras i delta hänseende.

Riksrevisionsverkel anmärker att enligl upphandlingskungörelsen (1973:600) upphandling är ett vidare begrepp som innefattar såväl köp som arbetsbeting, varför i lagtexten "köp" och "arbetsbeting eller annat uppdrag" kan utgä. Statens lantmäteriverk understryker vikten av all "myndighets affärsverksamhet" ges samma definition som i upphovsrättslagen. Verket behandlar också den situationen att myndighei är anbudsgivare, vilken inte har berörts av OSK, och föreslår att sekretesskyddet i andra slyckel vidgas sä att det avser ocksä handling som angår av myndighet avgivet anbud rörande försäljning av varor eller tjänster. Fastighetsnämnden i Malmö kommun förordar att ordet "köp" bytes mot "förvärv" som inrymmer även andra fång än köp.

Skaderekvisitet i andra stycket bör enligl A/vVn/na/wVs-styrelsen och foriifikationsförvaUnlngen inte utformas så alt det mer> som krävs skall vara "allvarligt". Vice stadsjuristen I Stockholms kommun anser att rekvisitet för sekretesskydd enligt andra stycket är alltför skärpt i förhällande till gällande rätt. En förutsättning för en sädan skärpning borde vara att allvariiga betänkligheter kan anföras mot tillämpningen av gällande lag. Att myndigheter f n. skulle alltför extensivt sekretessbelägga handlingar i förevarande ärenden har dock inte visats av OSK.

Länsstyrelsen I Västerbottens län anser att skaderekvisitet är befogat i fråga om upphandling men kan befaras uppmuntra till mörkläggning i sådana ekonomiska förehavanden av annat slag som är opinionsmässigt känsliga, något som strider mot grundlagens anda. Om bestämmelsen i andra stycket

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 ''

anses ha någon väsentlig funktion bör det enligt länsstyrelsen få en sådan lydelse att sekretessgrunden klart framgår.

Sveriges industriförbund m. fl. har den meningen att handlingar i upphandlings- och entreprenadärenden intar en särställning bland de handlingar som avses i andra styckei. I dessa ärenden är enligt organisationerna skälen för insyn och kontroll särskilt starka. Sådana ärenden innebär nämligen ett ianspråktagande av allmänna medel i betydande omfattning och misstanke får ej uppkomma om alt missbruk skulle förekomma vid offentliga upphandlingar. OSK har själv redovisat starka skäl mol hemlighållande sedan en myndighei tagit slällning i upphandlingsärenden. De skäl OSK redovisar för ett hemlighållande efter avtalsskedet har - med undantag av ett vissl hemlighällande för bevarande av yrkes- och affärshemligheter -enligt organisationernas mening ej sädan bärkraft att allmänhetens insynsintresse bör vika härför. Av motiven mäste klart framgå att del föreslagna rekvisitet "allvariigt men för det allmänna" avser att garantera offentlighet vid upphandlingsärenden. Vad beträffar de affärsdrivande myndigheter m. m. som avses i första stycket finns enligt organisationernas mening ej anledning ställa lägre krav på offentlighet i upphandlingsärenden hos dessa än hos andra myndigheter. Affärsdrivande myndigheter bör sålunda även de omfattas av det i andra stycket uppställda skaderekvisitet i upphandlings-och entreprenadärenden. Detta kan enkelt åstadkommas genom att i första stycket intas en hänvisning till andra stycket i ärenden av detta slag.

Ett flertal remissinsianser tar upp frågan om sekretesskydd vid anbudsgivning. De uttalar sig därvid för ett bibehållande av nuvarande regel att utlämnande inte fär ske innan avtal har slutits. Enligt riksrevisionsverket kan det tänkas fall dä det av en handläggande tjänsteman t. o. m. skulle kunna bedömas vara till nytta för det allmänna om handlingar som här avses utlämnas. Tidigare ingivna anbud skulle således om de blir kända kunna ha en prissänkande effekt pä nya anbud. Upplysningar om vem som avgivit anbud skulle kunna leda till samma resultat. I flertalet fall torde emellertid ett utlämnande fä till följd att respekten för den statliga upphandlingen undergrävs och i sä måtto leda till allvariigt men för det allmänna. Som det föreslagna lagrummet är utformat överlämnas denna bedömning till det stora anlal myndigheter som handlägger upphandlingsärenden. Mot bakgrund av det anförda ifrågasätter verket om inte nuvarande ordning med ett entydigt förbud mot utlämnande av anbud är att föredra. Detta ger enligt verket stadga ät upphandlingen i anbudsskedel och bidrar till att skapa respekt för den offentliga upphandlingen. Såväl anbudsgivare som anbudstagare vet klart vad som gäller och inte ens misstankar behöver uppstå om att i della skede handlingar som angår upphandling kan komma att bli kända av andra anbudsgivare, slutar verket. I samma riktning uttalar sig kriminalvårdsstyrelsen, försvarets materielverk, postverket, DAFA och fasiigheisnämnden i Malmö kommun.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 72

Ocksä enligt Svenska kommunförbundets mening är de nuvarande sekretessbestämmelserna rörande anbudshandlingar enkla och klariäggande. Förbundet kan inte finna att nägra starkare skäl anförts för alt i dessa hänseenden göra nägra ändringar, i all synnerhet som man tydligtvis avsett all i stort setl bibehålla nuvarande sakläge. Del måste anses vara av stort värde för myndigheten att själv få bestämma om sekretessen i tiden mellan anbudsöppnandet och upphandlingsärendets slutförande. Under denna tid är del av vikt för myndigheten att kunna handlägga upphandlingsärendet utan att riskera obehörig insyn. Några berättigade intressen av att få offentlighet ät upphandlingsärenden före den tidpunkt dä upphandlingen har avslutats kan heller inte anses föreligga enligt förbundet. Härtill kommer att man med de nuvarande reglernas konstruktion i normalfallet har en för allmänheten klart skönjbar tidpunkt då sekretessen i upphandlingsärenden i princip upphör, nämligen avtalsslutet eller därmed jämförbar händelse. De tidpunkter då inkomna anbud öppnas eller framför allt då de prövas av myndigheten är inte pä samma sätt dokumenterade, Nägot offentliggörande i förväg av den tidpunkt då öppnandet av anbud skall ske torde som regel inte förekomma inom del kommunala området. Förbundet förordar därför att bestämmelserna om upphandlingssekretessen fåren uiformning i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller.

Åtskilliga remissinstanser efteriyser möjlighet till sekretess i det allmännas affärsverksamhet med hänsyn till enskilds intresse. Televerket befarar att anbudsgivare i vissa fall, särskilt då fräga är om nyutvecklad teknik, avstår frän att lämna anbud lill staten. 1 sådant fall skulle 15 § LAH kunna innebära en ur upphandlingssynpunkt allsidig begränsning av möjligheten att tillgodose statsnyttan på bästa sätt.

Riksrevisionsverkel ifrågasätter för sin del om i fall varom nu är fråga det allmännas och den enskildes intressen sammanfaller i sä hög grad att man i tillräcklig omfattning kan tillgodose den enskildes intressen genom den föreslagna lagregeln. Sedan beslut fattats i ett upphandlingsärende torde oftast handlingar kunna utlämnas utan att detta skadar det allmänna. Vid statliga myndigheter hemligstämplas med stöd av 34 § andra stycket SekrL högst 400 upphandlingsärenden per är. Med hänsyn till den relativt mycket låga andelen hemligstämplade ärenden torde OSK:s uttryckta farhågor om att nu gällande regler är ägnade all medföra misstro sakna fog för sig enligl verkets uppfattning. Liknande uppfattning har regeringsrätten, byggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Enligt Sveriges industriförbund m.fl. är det långt ifrån säkert att det alltid kan anses lända det allmänna till förfång att uppgifter av företagshemlig natur från anbudsgivarna släpps sedan ett avtal väl slutits. Enligt organisationernas mening bör här en lösning sökas som även tillvaratar den enskildes berättigade intresse av sekretess för nu nämnda typer av uppgifter.

KF hänvisar till OSK:s uttalande alt det allmännas och enskilds intressen av hemlighållande i ärenden av detta slag ofta lorde sammanfalla. Om så-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 ''

lunda enskild begär sekretessbeläggning av anbudshandlingar säsom villkor för att avge anbud kan det allmänna för sin del ha ett intresse av att sådani anbud ges in och handlingarna bör av detta skäl kunna hemlighållas. Enligt förbundets mening stämmer denna uppfattning inte bra överens med kommitténs redovisade allmänna princip att grunderna för hemlighållande skall vara uttalade i lagen. Härtill kommer att hemligheter av teknisk eller ekonomisk karaktär i anbudshandlingar får ett otillräckligt sekretesskydd. Förbundet förordar därför för sin del en komplettering av grunderna för hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden. Möjlighet bör sålunda öppnas att sekretessbelägga handlingar på begäran av anbudsgivare om ett offentliggörande av handlingarna kan medföra ett otillböriigt röjande av fö-retagshemligheler av teknisk eller ekonomisk natur.

Bestämmelserna i tredje stycket om handling med redogörelse för utredning m. m. som myndighet har låtit verkställa för det allmännas räkning har kommenterats av enbart Sveriges geologiska undersökning, som förutsätter att formuleringen ger myndighelen befogenhet att vid behov själv "hemligstämpla" en handling innan den överiämnas till en uppdragsgivare.

Fjärde styckets regler om sekretesstid berörs av tre remissinstanser. Statensjärnvägar framhåller att flera för statensjärnvägar väsentliga avtal, direkt eller genom föriängningsklausuler, har längre löptid än fem år från det de upprättades. Uppenbarande av innehållet i sådana handlingar, medan det ännu äger aktualitet och kan förmedla insyn i statens järnvägars löpande affärsförhållanden, är som regel ägnat att försätta järnvägen i en ogynnsam situation på marknaden. Det framstår därför enligt statens järnvägar som angeläget att stadgandet ulformas så alt det inte medför någon inskränkning av sekretesstiden i förhållande till vad som f. n. följer av SekrL.

Yran fastighetsnämnden i Malmö kommun föresläs att nuvarande möjlighet i 34 § andra stycket SekrL till föriängning av sekreiessliden fär slå kvar. Kommunstyrelsen i Umeå förordar att sekreiessliden skall räknas frän det att ett avtal upphör, eftersom kommunstyrelsen anser det rimligt att sekretessen gäller under hela avtalstiden,

16 § Skeppsbyggnadsavtal

Den enda remissinstans som uppmärksammar denna paragraf särskilt är sjöfartsverket, som förklarar att dess befattning med ärenden som anges i paragrafen avses skola upphöra inom en mycket nära framtid och verksamheten överföras till de sjörättsliga registren vid Stockholms tingsrätt. Sjöfartsverket anser sig därför inte ha anledning att närmare granska bestämmelsen.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 ''

17 § Medling i arbetstvister

Denna paragraf behandlas inte särskilt av remissinstanserna,

18 § Patent och mönsterskydd

De remissinstanser som uttalar sig om den föreslagna yttersta lidsgränsen pä 10 år för handlingar i ärende angående ansökan om patent är genomgående kritiska och hävdar i första hand att den obegränsade sekretesstiden i 23 § SekrL behålls. I andra hand förordar remissinstanserna en längre tid än den OSK föreslär. Ocksä i vissa andra avseenden gör remissinstanserna invändningar.

Patent- och registreringsverket (patentverket) säger sig i och för sig ha en positiv inställning lill offentlighet i patentärenden. Verket framhåller vidare att frågorna beträffande sekretesskydd inom patentadministrationen är ytterst ömtåliga och att nya lösningar mäste grundas pä omsorgsfulla överväganden för att inte prisge uppfinnare och innovatörer. Offentlighetsfrågorna måste sålunda enligt verket alltid bedömas med tillböriig hänsyn till de intressen som part kan ha av att skydda en uppfinning mot obehörig åtgärd frän tredje mans sida. Reformer som ökar risken i detta hänseende för en patentsökande, bör inte genomdrivas utan att övertygande samhälls-skäl kan åberopas. Offentligheten i patentsystemet är noga reglerad i patentlagen och SekrL och representerar en avvägning mellan skilda intressen som i stort setl kan sägas nu vara allmänt accepterad. Regleringen överensstämmer ganska nära med vad som gäller i sädana industriländer, där särskild vikt fästes vid offentlighetselementet i patentsystemel. En förskjutning av gränsen för vad som för närvarande är sekretesskyddal sä att uppfinnare eller deras rättsinnehavare genom en patenlansökan riskerar att förlora besittningen av en uppfinning eller eljesi kan vållas betydande skada skulle allvariigt försämra det rättsskydd som samhället genom patentvä-sendel vill ge uppfinnaren. Enligt patentverkets mening finns stor risk för sädana skadeverkningar om sekretesskyddet bestämmes sä snävt som utredningen föreslär. För närvarande kan en patentsökande genom att återta en utsiktslös ansökan eller låta den bli avskriven före adertonmånaders-frislens utgång hindra offentliggörande för obegränsad tid. Sekretessbegränsningen kan enligt patentverkets uppfattning medföra att uppfinnare tvingas vänta med att inge patenlansökan tills han är säker på framgång. En sådan försening kan medföra rättsföriust för honom. Del är vidare uppenbart, anför patentverket, att Sverige inle kan genomföra reformer i detta hänseende som står i bjärt strid mot den ordning varom ett stort antal länder enats i samband med upprättande av konventioner inom det internationella patentsamarbetet. Här åsyftar patentverket i första hand Patent Coopération Treaty och European Patent Convention. Patenlverket yrkar därför i första hand på ell bibehållande av gällande patentsekretessbestämmelser. Om man

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 75

ändock av principiella skäl vill införa en begränsning av sekretessen, får gränsen under inga förhållanden dras så snävt att värdefullt konstruktionsarbete prisges till skada för sökande eller part. Enligt pateniverkets mening kan en kortare sekretesstid än 50 år icke komma i fräga. Patenlverket tillägger att dess ståndpunkt rimmar väl med de synpunkter som företrädare för industrin och uppfinnarväsendet har meddelat verket och med påpekanden som under hand har framförts av uppfinnarföreningen. Patentverkets synpunkter på sekretesstidens längd är representativa ocksä för Sveiiges advokatsamfund och Svenska patentombudsföreningen.

Patentverket tar upp ocksä den särskilda frågan om sekretess för förelagshemlighet som inte har samband med patentsökt uppfinning. Verket finner alt det inte klart framgår om sekretesstiden gäller hemlighållen företagshemlighet i samtliga patentansökningar, sålunda företagshemlighet inte bara i icke offentliga, avskrivna och avslagna ansökningar utan även i sådana ansökningar vara patent beviljats och i ansökningar som avskrivits eller avslagits sedan de blivit allmänt tillgängliga. Förslaget synes patenlverket kunna tolkas såattsekretessbelagd handling med företagshemlighet såsom utgörande "handling i ärende angående ansökan om patent" bliroITenllig vid patents beviljande i ärendet. Beträffande motsvarande handlingar i ansökningar som avskrivits eller avslagits efter det de blivit offentliga, uppfattar verket det så att sekretessen upphör 10 år efter handlingens tillkomst. Patentverket motsätter sig bestämt denna ordning. En företagshemlig handling kan enligl förslaget snabbt bli ofTentlig, nämligen i de fall en ansökan leder till patent kort tid efter ansökningens ingivande. En sådan konsekvens är ej förenlig med lagens intentioner om ekonomisk sekretess. Även en sekretesstid om 10 år finner dock patentverket alltför kort. Det finns enligt verket ingen anledning att i detta sammanhang frångå den sekretesstid om 20 år som har föreslagits skola gälla för andra handlingar med uppgifter om affärs-eller driftförhällande, vilkas röjande kan medföra skada.

Även frågan om utgångspunkt försekretesstidsberäkning berörs av patentverket, som helst serait utgångspunkten härför blir dagen för ansökan om patent. Härigenom blir det samma sekretesstid för alla handlingar i ett ärende. I andra hand föreslär patent verket att sekretesstiden räknas frän det handlingen inkom till verket resp. upprättades där. Att frägan harstor praktisk betydelse framgår av att verkets arkiv rymmer hundratusentals ansökningar, var och en ofta innehållande en ansenlig mängd handlingar. Av samma skäl förordar Svenska patentombudsföreningen att tiden räknas exempelvis frän dagen fördel beslut varigenom patentverket skiljer sig från ärendel.

Granskningsnämnden för försvarsuppfinnlngar tar upp frågan om sekretess såvitt rör patent på försvarsuppfinningar. Nämnden har ingen erinran mot förslaget om sekretess enligt 5 § LAH för dylika uppfinningar. Uttrycket "om ej utlämnande skall ske enligt gällande lagstiftning om patent" i 18 § LAH syftar enligt nämnden inte bara pä bestämmelser om offentliggörande av handling innan den nämnda tioårsperioden förfiutit -

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 76

t. ex, patentlagens bestämmelse om offentliggörande efter en artonmånaders-frist - utan även pä föreskrifter om offentliggörande först efter tioårsperiodens utgång,t. ex. enligt lagen om försvarsuppfinnlngar. Granskningsnämnden anser att innebörden av nämnda stadgande tydligare skulle framgå om slutorden i berörda mening vore förslagsvis "om ej annat följer av gällande lagstiftning om patent".

När det gäller bestämmelsen i 18 § andra styckei LAH om sekretess beträffande handling som visar mönster yttrar patenlverket att denna bestämmelse torde tillgodose ett rimligt och legitimt sekretessbehov. Patenlverket föreslär dock att tiden räknas på motsvarande sätt som föresläs beträffande patent.

19 § Arbetsförmedling m.m.

Remisskritiken beträffande denna paragraf är delad sä att vissa remissinstanser föreslår kompletteringar av sekretesskyddet medan andra förespråkar en mindre långtgående sekretess än enligt förslaget.

Daiainspekiionen påpekar all i denna paragraf avsedda handlingar kan tänkas bli utlämnade till annan myndighet och att sekretessen bör fortplanta sig i sådant fall.

Försvarets clviljöivaltning anser skäl föreligga att utvidga 19 § LAH till att omfatta även handling i ärende rörande näringsbidrag till värnpliktig enligt 14och 15 §§ familjebidragslagen(1946:99).

Arbetsmarknadsstyrelsen gör till en början den refiektionen att arbetsmarknadsområdet definieras olika i 19 och 45 §§. I motiven till 19 § sägs att i "andra arbetsmarknadsförhållanden" innefattas också arbetsvärd och -träning samt yrkesvägledning. Vidare sägs alt däri kan i förekommande fall även ingå ärenden om arbeisiillständ för utlänning. I 45 § har emellertid av dessa aktiviteter arbetsvärden och yrkesvägledningen särskilt uppräknats jämte vissa andra. OSK uttalar (s. 274) att förslaget till 45 § avses, såvitt gällerenskilds personliga förhållanden,"täcka de delarav 14 tj sekretesslagen, som avhandlar hjälpverksamheten vid arbetslöshet, häri inbegripet vad däri sägs om arbetsvärd och -träning". I 14 S SekrL är emellertid ar-betsvården nämnd endasl i samband med psykologiska undersökningar. Om i begreppet "hjälpverksamhet vid arbetslöshet" skall innefattas även arbetsvärden, synes denna enligl arbetsmarknadsstyrelsens mening ej särskilt behöva anges i lagtexten. Styrelsen nämner att enligt 71 § i arbetsmarknadskungörelsen (1966:368), de olika formerna av arbetslöshetshjälp är beredskapsarbete, arkivarbete och musikerhjälp. Begreppen arbetsträning och arbetsprövning förekommer däremot ej i den föreslagna lagtexten. I 14 § SekrL finns dock bestämmelser om skydd för handlingar som rör ärenden hos statens arbetsklinik eller kommunalt arbetsvärdsinstitut angående prövning av handikappade eller från arbetssynpunkt svårbedömda personers förutsättningar för arbete eller rörande arbetsträning av sädana personer.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen framgår del ej heller av motiven om nu nämnda handlingar innefattas i begreppet "hjälpverksamhet vid arbetslöshet" eller annat i lagtexten nämnt begrepp. Handlingar i ärenden rörande kontant stöd vid arbetslöshet, dvs. ersättning frän arbetslöshetsförsäkringen (erkänd arbetslöshetskassa), kontant arbetsmarknadsstöd och statligt omställningsbidrag synes arbetsmarknadsstyrelsen ej kunna innefattas i "hjälpverksamhet vid arbetslöshet" eller "andra åtgärder för att främja sysselsättningen". I dessa ärenden förekommer enligt styrelsen emellertid ej sällan handlingar innehållande uppgifter om enskilds personliga förhållanden av den art att de bör kunna hemlighållas. Som exempel nämner arbetsmarknadsstyrelsen utredningar angående rält till arbetslöshetsersättning i de fall sökandens arbetsförmåga eller villighet att arbeta har ifrågasatts eller dä dennetiar avvisat erbjudet arbete. Styrelsen föreslär att såvitt möjligt enhetliga och entydiga begrepp som täcker jämväl arbetsträning och arbetsprövning resp, kontant stöd vid arbetslöshet används i ifrågavarande paragrafer,

Arbetarskyddsstyrdsen finner del vara en väsentlig förbättring att förslaget ger skydd också för näringsidkare som inte är arbetsgivare. Styrelsen anmäler dock tvivel på att 19 § LAH inom styrelsens verksamhetsområde täcker 21 § SekrL och 2 § 66 CSK såvitt gäller uppfinningar och forskningsresultat. Dessa begrepp förekommer i 21 ij LAH. Varken i motiveringen till 19eller21 ij LAH finns någon närmare bestämningav begreppen "näringsidkare", "affärs-eller driftförhållanden" samt "uppfinningar eller forskningsresultat". Nägon skillnad i innebörd kan dock enligt arbetarskyddsstyrelsen knappast råda mellan uttrycken "näringsidkaresaffärs-ellerdriftförhällanden" och "enskilda företags affärs- eller driftförhållanden". Skillnaden mellan 19 § LAH och 21 § SekrL skulle då bestå i att uppfinningar och forskningsresultat av enskilda personer och sammanslutningar, som inte är näringsidkare, täcks av 21 tj SekrL meninteav 19 § LAH. Den minskning av sekretesskyddet som det föreliggande förslaget på grund härav innebär inom styrelsens verksamhetsområde kom-penseras inte av nägot annat stadgande i LAH. Enligt styrelsens uppfattningar det olämpligt att göra en sädan inskränkning av sekretesskyddet. Styrelsen erinrar om att det länge varit en strävan hos den att på ett sä tidigt stadium som möjligt medverka i utvecklandet av såväl olika slags tekniska anordningar som kemiska processero. d. Samarbete kan därvid tänkas förekomma med bädeen-skilda uppfinnare och med olika slag av ideella institutioner, som sysslar med t. ex. tekniskt utvecklingsarbete. Med hänsyn till det nu anförda börenligt styrelsens mening orden "näringsidkares affärs-ellerdriftförhällanden" i analogi med formuleringen i 21 ij LAH utbytas mol "enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat".

Till de remissinstanser som förordar en mindre långtgående sekretess än enligt OSK:s förslag hör karolinska Institutet. Institutet framhåller att kartläggning av arbetsmiljön pä senare är har blivit en alltmer angelägen och aktuell arbetsuppgift. I 19 tj föresläs emellertid att handlingar som rör ar-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 78

betsförmedling, andra arbetsmarknadsförhällanden, "försäkring för yrkesskada, arbetarskydd eller reglering av arbetstid", skall hällas hemliga när de innehäller uppgifter om arbetsgivaren eller annan berörd näringsidkares affärs- eller driftförhållanden. Man utgår här sannolikt frän att den reviderade arbetarskyddslagen innebär tillräcklig insyn i arbetsmedicinska förhållanden. Arbetarskyddslagen och lagen om allmänna handlingar kan här komma att få mot varandra verkande syften. Institutet finner alt arbetsmedicinska frågeställningar är betjänta av en större öppenhet än som kommer till uttryck i denna del av lagförslaget.

I samma riktning uttalar sig miljödatanämnden, som anmärker att det för fiera av de inskränkningar av offentlighetsprincipen som görs i förslaget stadgas i likhet med nu gällande regler att om vederbörande myndighet finner att utlämnande bör ske med hänsyn till det allmännas intresse, får utlämnande ske utan samtycke av den enskilde som berörs av handlingen. Sådant stadgande gäller inte för sådana handlingar i ärenden rörande arbetarskydd som enligt 19 § LAH lår hemlighällas. Enligt miljödatanämndens mening är handlingar inom denna verksamhet av sådan karaktär att vederbörande myndighet bör ges möjlighet att utlämna handlingar med hänsyn lill det allmännas intresse trots att ett röjande kan medföra skada för den berörde.

LO tar upp frågan om skyddsombuds rätt att ta del av handlingar som är av betydelse för fullgörandet av skyddsombudsuppdraget. Ändringarna i arbetarskyddslagen 1973 innebar att skyddsombud enligt 40 a § denna lag skulle få tillgång till de handlingar och dokument denne behöver för utövandet av sitt uppdrag. 1 special mot iveringen till 19 § LAH (s. 210) anges all uttrycket "om utlämnande ej föreskrivits i lag eller förordning" åsyftar bl. a. 67 S i arbelarskyddskungörelsen, som ger skyddsombud rätt att taga del av skriftligt meddelande från arbetarskyddsverkel till det egna arbetsstället. LO anser att sädana hinder i sekretesshänseende som föreslagits inte fär uppställas i fräga om arbetarskyddet. Utgångspunkten bör i stället vara att skyddsombudet skall ha en oinskränkt rätt att ta del av alla de handlingar och dokument som är av betydelse för fullgörandet av skyddsombudsuppdraget även om dessa endast skulle vara att tillgå hos statlig myndighet. Vidare anser LO att skyddsombudet skall ha möjlighet att till övriga anställda rapportera om missförhållanden hos arbetsgivaren ulan hinder av de föreslagna sekretessbestämmelserna. De begränsningar som kan behövas finns redan uppställda i den tystnadspliktsregel som föreskrivs i 51 § arbetarskyddslagen.

Av lagtext och motivering bör enligt TCO klarare framgå att "skyddet för arbetsgivares eller annan berörd näringsidkares affärs- eller driftförhållanden" i 19 ij LAH endast avser skydd för rena yrkeshemligheter. Paragrafen kan inte under några förhållanden fä användas för att gentemot berörda anställda och allmänheten hemlighälla t. ex. missförhållanden i arbetsmiljöhänseende. Skyddsintresset för de anställda mäste gä före hänsynen till

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 79

arbetsgivarinlresset. Möjligheten till insyn frän allmänheten är ofta den starkaste påtryckningen mot en arbetsgivare som vill eftersätta arbetsskyddet. Pressens samarbeisnämnd anser att sekrelessbeläggning av näringsidkares affärs- eller driftförhållanden endast i undantagsfall nödvändiggör hemlighällande av åtgärder rörande arbetarskydd. Nämnden fäster vidare uppmärksamheten på att kommunala förvaltningar vid många tillfällen har kunnat undandra sig offentlig insyn genom att viss verksamhet har bedrivits som kommunall bolag eller stiftelse. Nämnden framhåller slutligen som sin uppfattning alt vad gäller insyn i ekonomisk förvaltning bör utvecklingen styras mot en större öppenhet i fråga om både offentliga och privata organ.

20 tj Pris- och konkurrensfrågor

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) antecknar att förslaget inte åsyftar vare sig ändrade grunder för sekretessbedömningen eller ändrad praxis i NO:s tillämpning härav. Dock har den enligt 20 tj SekrL gällande möjligheten att låta regeringen avgöra om och i vad män utlämnande skall ske av handlingar, vilkas offentliggörande kan skada företagare, inte upptagits i förslaget till 20 ij LAH. NOerinraromattdeni62 S LAH anvisade dispensmöjligheten även är avsedd att tillämpas i sädana fall som 20 § SekrL syftar på, nämligen om ett offentliggörande bedöms böra utgöra ett led i samhällets åtgärder för att främja konkurrenslagstiftningens allmänna syftemål. Under denna förutsätining har NO inga invändningar mot den föreslagna utformningen av ifrågavarande beslämmelse. Bland uppgifter som hos NO kan aktualisera fräga om hemlighållande kan nämnas enskilda företags omsättning, beräknade marknadsandelar, kostnadsfördelning och -ulveckling, inköps- och försäljningsvillkor samt planerade konkurrensbegränsande avtal, vilka om de kommit lill stånd, sannolikt skulle vara offentliga i kartellregister. Även om NO i enstaka fall kan möta vissa bedömningssvärigheter dä fråga om hemlighällande av uppgifter uppkommer torde det vara svårt att närmare precisera när skaderekvisitet skall anses uppfyllt. Denna fräga mäste enligt NO liksom hittills avgöras med utgångspunkt i förhållanden i del enskilda fallel.

De angivna grunderna för att icke utlämna handlingar anser konsumentombudsmannen (KO) rimligt avgränsade. Nägot missnöje frän allmänheten eller näringslivet såvitt gäller lagens utformning på denna punkt har inle heller kommit till KO:s kännedom. Enligt KO:s mening bör emellertid formuleringen 'Töretagares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men" bytas ut mot "företagshemlighet, vars röjande kan medföra skada för företagaren". Sistnämnda formulering ger enligl KO:s uppfattning bättre uttryck för de skyddsvärda intressena. Termen företagshemlighet förekommer redan på annat håll i nyare lagstiftning (se 22 ij femte stycket patentlagen). Hithörande lerminologifrägor har behandlats tämligen utföriigt i betänkandet Olillböriig konkurrens (SOU 1966:71 s. 118

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 80

ff och s. 138 fO- KO tar i sammanhanget vidare upp att det inte sällan förekommer att företagare begär att yttranden till KO eller andra handlingar inle skall lämnas ut. De omständigheter som åberopas till stöd för en sådan begäran är av varierande slag. 1 en del fall råder ingen tvekan om att handlingen innehåller företagshemligheter som förtjänar sekretesskydd. Det kan då ofta röra sig om uppgivna beståndsdelar i en produkt inom hälsovårds-området. 1 andra fall kan bedömningen vara svårare. Del är enligt KO:s mening en brist att förarbetena vid nuvarande lagstiftning inte ger nägon vägledning till denna bedömning. Inte heller OSK har genom exemplifiering eller på annat sätt sökt utveckla vilka fall lagstiftaren avsett med sekretessregeln. Det är emellertid önskvärt med klargörande motivuttalanden i anslutning till lagen om allmänna handlingar. Därvid torde den behandling av termen "företagshemlighet" som förekommer i betänkandet Otillbörlig konkurrens med fördel kunna utnyttjas. Sådana motivuttalanden skulle ocksä ligga i linje med det av OSK poängterade intresset av att göra lagstiftningen lätt att lillämpa. Slutligen avvisar KO kritik frän näringslivshäll som gäller att handlingar i KO;s ärenden i princip genasi blir offentliga. KO anser att risken för att företag skadas genom illa bedriven publicitet inte kan väga så tungt att inskränkningar i offentlighetsprincipen bör ifrågakomma. Eftersom statens pris- och kartellnämnd anser att den hittills gällande 20 § SekrL såväl till innehåll som utformning har varit tillfredsställande har nämnden inte något att erinra mot dess överförande till en ny lag i praktiskt taget oförändrat skick. Det kan enligt nämnden inte förnekas att gällande regler erbjuder betydande svårigheter vid tillämpningen men dessa svårigheter torde vara oundvikliga på grund av sekretessproblematikens egen natur. Givetvis skulle det vara önskvärt om skadebegreppet kunde närmare preciseras om ej i själva lagtexten sä i motiven till den kommande lagstiftningen. Emellertid, fortsätter nämnden, kan det naturiigtvis invändas att den verklighet som detta begrepp skall omfatta är sä mångskiftande och svärdefinierad att preciseringar av detta slag kan visa sig omöjliga att åstadkomma. Viss risk torde enligt nämnden även föreligga för att en precisering i stället för alt underiätta myndigheternas bedömning av olika gränsfall kan leda till särskilda tolkningsproblem, som undgås om den generella regeln bibehälles utan att lagstiftaren i motiven söker ingå på närmare analys.

21 § Myndighets utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet

Ett flertal remissinstanser, däribland televerket och kommunfullmäktige i Jönköping, utlalar sig positivt om förslaget. De positiva remissinstanserna uppehåller sig främst vid tvä frågor. Lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden i Gotlands län och arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget att 21 ij utformas som en ramparagraf med bemyndigande för regeringen att förordna om dess tillämpning. Sekretesskyddets utvidgning till det kommunala om-

rådet välkomnas av miljödatanämnden, kommunfullmäktige i Göteborg, kommunstyrelsen i Umeå och Svenska kommunförbundet.

Några remissinstanser behandlar frågan om utlämnande av handling som avses i 21 Ij LAH med hänsyn till det allmännas intresse. Statens naturvårdsverk nämner att i samband med ansökningar till koncessionsnämnden för miljöskydd, naturvärdsverket och länsstyrelserna om prövning av miljöfarlig verksamhet sökanden i vissa fall begär sekretessbeläggning av uppgifter om emissioner med motiveringen att en upplysning om de ämnen som släpps ut från verksamheten är tillräcklig för att avslöja hans tillverkningsmetoder för konkurrenter. Det kan vara svårt för myndigheten alt bestrida ett sådant påstående, i synnerhet när det är fräga om utsläpp av mera ovanliga ämnen. När det gäller emissionerna från en miljöfariig verksamhet, däri även inräknat uppkomst, sammansättning och hantering av avfall, är ä andra sidan det allmänna intresset av öppen redovisning mycket starkt såväl vid prövning av de enskilda ärendena som vid tillsyn av prövade eller oprövade verksamheter. Här föreligger enligt naturvårdsverket därför en konflikt mellan den enskildes ekonomiska intresse och det allmännas intresse av öppen redovisning. Nuvarande utformning av sekretessbestämmelserna, som alltså i sak överensstämmer med den föreslagna, innebär att den enskildes ekonomiska intressen härvid går före det allmänna intresset. Enligt naturvårdsverkets mening är detta inte tillfredsställande. Lagtexten bör därför utformas på sådant sätt att den möjliggör ett offentliggörande av uppgifter om utsläpp och andra störningar frän en verksamhet även om offentliggörandet kan ge upplysning om vederbörandes driftförhållanden och i och för sig skulle kunna medföra viss ekonomisk skada. En sådan utformning av lagtexten kan uppnås antingen genom att den i 2 ij förordningen med tillämpningsförteckning till 21 § LAH intagna generella befogenheten att utlämna handlingar med hänsyn till det allmännas intresse utsträcks till all gälla även handlingar som avses under I § 17 eller genom att uppgifter om utsläpp oeh andra störningar frän miljöfariig verksamhet uttryckligen undantas från bestämmelsen i 1 § 17. Också miljödatanämnden förordar att handlingar i miljöskyddsverksamheten skall kunna utlämnas med hänsyn till det allmännas intresse trots att ett röjande kan medföra skada för den berörde.

I motsatt riktning uttalar sig Sveriges industriförbund m.fl. Organisationerna ifrågasätter starkt en sådan opreciserad befogenhet, som är ägnad att urholka lagens bestämmelser. För att uppnå ett skydd mot godtyckliga tolkningar av begreppet "det allmännas intresse", måsle detta relateras till nägot. Enligl organisationernas mening kan rimliga lösningar endast uppnäs genom att man i det enskilda fallet noggrant avväger det allmännas intresse mot uppgiftslämnarens berättigade intresse av sekretess. Endast om det allmännas intresse vid en sådan prövning befinnes vara sä stark, att det mäste anses väsentligt överväga uppgiftslämnarens intresse bör ett utläm-

6 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 82

nande kunna få ske. Denna grundsyn bör komma till uttryck i såväl lagtext som motiv.

Sveriges advokatsamfund hävdar att den enskilde har ett befogat anspråk på alt uppgifter av i paragrafen aktuellt slag skall kunna lämnas till myndighet ulan risk för att de blir utlämnade och använda i helt andra syften. Till följd härav bör enligt samfundet skaderekvisitet utgå.

Skaderekvisitet i första stycket berörs ocksä av statens naturvårdsverk och konsumentverket. Naturvårdsverket anmärker att så gott som alla handlingar som inges i industriella ärenden för prövning enligl miljöskyddslagen innehåller upplysningar om enskilds affärs- eller driftförhållanden vars röjande kan tänkas medföra skada för den berörde. Naturvärdsverket förutsätter att bestämmelsen inte - i strid mot nuvarande praxis - skall tolkas så att sådana handlingar automatiskt skall hållas hemliga. För att röjandet skall kunna antas medföra skada bör det således i vart fall finnas ett påstående härom frän den berörde, ingående i en preciserad och motiverad begäran om sekretess. Konsumentverket efteriyser uttalanden till ledning för till-lämpningen av skaderekvisitet. Enligt konsumentverket finns det annars risk för att endast ett påstående från en näringsidkares sida kan komma att godtas som skäl för beslut alt handling inle skall utlämnas utan att nägon egentlig prövning äger rum.

Medan Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen med gillande noterar att sekretesskydd för också enskilda fysiska personer införs i valutaregleringsärenden, anser riksbanksfullmäktige att förslaget inte löser sekretessproblemen inom valutaregleringen. Fullmäktige pekar på behovet av sekretess beträffande enskildas förmögenhetsdispositioner utan samband med näringsverksamhet,!, ex. vid emigration, upptagande av och lämnande av kredit till utlandet samt förvärv av fritidsfastigheter i utlandet. Fullmäktige åberopar att det i valutaärenden ofta måsle redovisas mer personligt material då valutatillständ begäres för en förmö-genhetstransaklion än dä samma transaktion därefter återspeglas i självdeklarationen och, för en omyndig, därutöver i överförmyndarredovisning-en. Mot bakgrund av vad sålunda redovisats måste det enligt riksbanksfullmäktige anses principiellt fel att sekretesskyddet för handlingar i valutaregleringsärenden skall, såsom är förhållandet såväl enligt SekrL som enligl förslaget, baseras på en regel som blott avser att ge skydd för näringslivet och dess "affärs- och driftförhållanden". Denna systematik går fel också på så sätt att skaderekvisit uppställes som förutsättning för sekretesskydd. En redovisning av de personliga skälen varför man vill lämna ett lån till en i utlandet bosatt närstående eller ett läkarintyg på vilket man grundar anspråk på att fä högre valutatilldelning för förvärv av fritidsfastighet i utlandet eller en infordrad förmögenhetsdeklaration över utländska tillgångar bör åtnjuta sekretess icke därför att offentliggörande kan medföra skada utan - för att använda den föreslagna grundlagstextens formulering - "av hänsyn till privatlivets helgd". Med åberopande av vad sålunda fram-

hållils föreslår fullmäktige att en allmän regel om sekretess för handlingar i valutaregleringsärenden införs bland de beslämmelser som i förslaget upptagits till skydd för såväl ekonomiska som personliga intressen.

Bankinspektionen tar upp en sekretessfråga som har avseende på allmänna handlingar och berör kreditinstituten ehuru Inte företrädesvis bankinspektionen. Inspektionen syftar på banksekreta handlingar vilka från instituten överlämnas till skilda allmänna organ, vilka prövar frågor om statligt kreditstöd. Det synes inte klart i vilken utsträckning sekretessbehovei därvid kan tillgodoses genom 21 resp. 34 tj LAH. Myndighets beslut angående kreditstöd kan avse såväl lån som bidrag, varvid handlingar som utgör beslutsunderlag kan vara gemensamma. Sekretessreglernas olika innehåll -21 tj innehåller bestämmelserom skaderekvisit och möjlighet för regeringen att medge undantag - skulle därför kunna förorsaka problem vid tillämpningen. Bortsett härifrån är emellertid av allt att döma ett spörsmål i sammanhanget olöst. Den kreditstödssökande kan i egenskap av part i ärende hos myndighet utfå handlingar i ärendet, inklusive utlåtanden angående hans kreditvärdighet m. m. frän bankförbindelsen. Detta har lett till en naturiig försiktighet frän institutens sida i fråga om lämnande av väsentlig information som är mer omfattande än kreditupplysningar i allmänhet. Kre-ditstödsfrägor behandlas vanligtvis i nära samarbete mellan vederbörande bankförbindelse och det statliga organet, varvid ett fritt informationsutbyte är värdefullt. Det dä uppkommande sekretessproblemet har berörts bl. a. i betänkandet Specialdestinerat kreditstöd (Ds I 1972:4), vari har föreslagits all OSK skulle pröva frägan. Enligt tidigare rättstillämpning skulle i här avsedda fall vägran att utlämna handling till part inte kunna stödjas pä rekvisitet "synneriiga skäl" (jfr 61 tj LAH). Den ifrågavarande problematiken är komplicerad med hänsyn till de konkurrerande intressena. Enligt inspektionens uppfattning är det emellertid angeläget att besluten om samhällets ofta mycket långtgående åtaganden vad gäller kreditstöd i form av län, bidrag och garantier kan fattas pä basis av så långt möjligt uttömmande beslutsunderlag. Den föreslagna 7 § LAH synes inte hindra att handlingar utlämnas till part sedan utredning slutförts och ärendet avgjorts. Inspektionen har med det anförda velat fästa uppmärksamheten pä de särskilda sekretessproblem som nämnda verksamhet ger upphov till.

Slatens lantmäteriverk föreslår att 21 ij görs tillämplig i ytteriigare tvä fall som rör kartor. Verket erhåller åriigen ett stort antal kartor för spridningsgranskning från sekretessynpunkt. Vissa av dessa är av sådan art att kart-framslällaren önskar att de icke offentliggörs utan dennes personliga medgivande. Som exempel nämner verket orienteringskartor med inlagda kontroller. Även kartor med klart ekonomiskt intresse (konkurrenshänsyn, markförvärv m. m.) begärs stundom skyddade. Verket anser att lydelsen i förslaget till LAH får anses läcka de berörda kartorna.

Frågan om sekretess förhandlingar angående frivillig samverkan mellan myndigheter och enskilda tas upp

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 84

i nägra remissyttranden. Socialstyrelsen finner det tveksamt om den principiellt frivilliga samverkan, som styrelsen har etablerat med företag och organisationer inom näringslivet och som gäller den kost- och motionsaktivitet styrelsen bedriver, kan hänföras vare sig lill utredning, kontroll eller stödverksamhet. Socialstyrelsen, som inte har kunnat finna att OSK behandlat spörsmålet i belänkandet, anser att ett effektivt samarbete med företag och enskilda näringsidkare kan ske endast under förutsättning, att styrelsen får tillgäng till även sädant malerial som dessa endast anser sig kunna utlämna, om det kan hemlighällas. Härmed avses planeringshandlingar, vilka företagen av konkurrensskäl inte vill att andra företag skall få tillgäng till. Socialstyrelsens kampanjer vad gäller kost och motion tenderar att bli alltmer omfattande och långvariga. Styrelsen bedömer det för sin ifrågavarande verksamhet som nödvändigt att fä tillgång till ifrågavarande handlingar. Behovet av sekretesskydd för dessa handlingar är därför angeläget. Styrelsen hemställer följaktligen att den föreslagna bestämmelsen ändras så att handlingar av angivet slag kan hållas hemliga.

Konsumentverket konstaterar att sekretesskydd för handlingar i samband med konsumentverkets överiäggningar med producenter och andra näringsidkare saknas i förslaget. Sådana överläggningar förekommer dock i inte ringa omfattning. Näringsidkarna är härvid medvetna om att offentlighetsprincipen gäller i full utsträckning beträffande handlingar som av dem ges in till verket eller under överiäggningarna upprättas av konsumentverket. På grund härav ålägger de sig en ganska stor försiktighet för att inte röja affärs- och driftförhållanden, som de menar skulle skada företaget om de offentligen yppades. Konsumentverket anseratt de handlingarsom inkommit till eller upprättats av konsumentverket bör kunna hållas hemliga, om de rör företagares affärs- och driftförhållanden, vars röjande kan medföra skada för honom. Det bör av samma skäl ocksä gälla uppgifter om en varas ursprung, tillverkning eller innehåll. Om det är påkallat med hänsyn till enskilda konsumenters liv, hälsa och säkerhet bör dock konsumentverket kunna utlämna handlingarna.

Samma principspörsmål tar länsstyrelsen i Östergötlands län upp. Länsstyrelsen framhåller att den roll länsstyrelsen på senare tid kommit att spela, framför allt i den regionalpolitiska planeringen, har medfört att företag i allt större utsträckning tar kontakt med länsstyrelsen i olika situationer. Härvid kan handlingar, som rör företagens verksamhet och kan skada denna om handlingarna blir offentliga, komma att överiämnas till länsstyrelsen utan att de till en början direkt kan hänföras till handläggningen av ett konkret ärende, vilket sekretesskyddats i bestämmelserna. Det kan därför ifrågasättas om inte behov föreligger av en mer allmän sekretessbestämmelse som ger skydd i dessa situationer. 1 annat fall kan befaras att företagen på grund av offentlighetskravet avhålls från kontakter vilkel kan medföra planeringsmässiga och regionalpolitiska olägenheter, anser länsstyrelsen.

Bestämmelsen i andra stycket omau regeringens tillstånd

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3

fordras för utlämnande av handling från kommuns sida kritiseras av flera remissinstanser. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet menar att bestämmelsen kan uppfattas som stridande mot den kommunala självbestämmanderätten. Regeringen bör därför inte ha möjlighet att ingripa på föreslaget sätt. Enligt fakulteten kan det emellertid inte förnekas att väsentliga rättssäkerhetsaspekter aktualiseras i detta sammanhang. Det är därför enligt fakultetens uppfattning motiverat att kommun skall vara förpliktad inhämta tillstånd av rättsligt organ, lämpligen regeringsrätten, innan sekretessen hävs.

Stockholms stadsarkiv, kommunfullmäktige I Göteborg och kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott anför att betydligt mera grannlaga och juridiskt svårbedömbara uppgifter åvilar kommunerna och alt dessutom experter finns inom kommunförbundet. Landstingsförbundet vill för sin del inte motsätta sig att en regel som den föreslagna införs men finner att OSK:s förslag åtminstone såvitt gäller landstingskommunerna inte synes vara särskilt väl underbyggt.

KommunfuUmäktige I Göteborg anmärker vidare på att reglerna synes leda till att besvär kan föras över regeringens beslut enligt 21 § LAH att ej lämna medgivande till utlämnande. Samma remissinstans fäster i sammanhanget också uppmärksamheten på att andra stycket bör ändras så att det framgår vilken kommunal myndighet som skall göra prövningen.

Daiainspekiionen gör vissa anmärkningar rörande överensstämmelsen mellan 5 kap. 1 § andra stycket andra punkten MMG, 21 § LAH och tillämp-ningsförordningen till sistnämnda paragraf Inspektionen anser vidare att sekretessen för handling som avses i tillämpningsförordningen bör fortplanta sig. Huruvida sekretessen följer handlingen ter sig oklart enligt OSK;s förslag.

22 § Uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor

Förslaget tillstyrks uttryckligen av arbetsmarknadsstyrelsen. Sveriges industriförbund m.fl. anser å sin sida att en annan lagteknisk lösning bör sökas, eftersom lagen (1972:826) om uppgiftsskyldighel i vissa planeringsfrågor är temporär.

Datainspektionen anmärker att enligt 59 § sista stycket LAH i lag eller förordning förekommande särskild reglering av utlämnande till annan myndighet gäller framför vad som sägs i bestämmelse i LAH. Eftersom 22 § LAH endast gäller handlingar enligt 1972 års lag, blir den använda lagtekniken vilseledande anför inspektionen. I 22 § bör därför efter ordet "icke" insättas "i andra fall än som sägs i den lagen". För övrigt kan enligt inspektionen övervägas om inte villkoren i 1972 års lag för utlämnande till annan myndighet än statistiska centralbyrån och berörd kommunstyrelse borde vara desamma som anges i 59 § första stycket andra punkten LAH.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 86

23 § Tullsekretessen

Dalainspektionen anför all det bör klariäggas huruvida sekretessen fortplantar sig när handling av tullverket utlämnas till annan myndighet. Inspektionen anser vidare det otillfredsställande att tullverket för ett straffregister som inte är författningsreglerat och som är offentligt.

Tullverket påpekar att det hos tullverket förvaras många handlingar som lämnar upplysning om avsändares och mottagares ekonomiska förhållanden. Det finns emellertid även andra parter än avsändare och mottagare som har intresse av sekretesskydd för uppgifter som lämnats till tullverket. Som exempel nämner verket tillverkaren, som - utan att vara avsändare -vill hemlighälla såväl varans pris som dess sammansättning, agenten som lämnar uppgifter om varans nettopris dä varan inte förtullas av mottagaren, speditören, som vill hemlighälla sina affärsförbindelser m. m., saml den presumtive avsändaren eller mottagaren som begär upplysningar om införsel-eller ulförselbeslämmelserna beträffande viss vara. Det sistnämnda fallet kan röra antingen sådant förhandsbesked som avses i 29-34 §§ tullagen eller det än vanligare fallet att importören eller exportören mer formlöst begär - icke bindande - upplysningar om vilka avgifter och regleringar, som en viss import- eller exportvara är underkastad. Uppgifter lämnas därvid ofta om leverantör, varans pris och sammansättning m. m. För all nuvarande sekretesskydd inte skall försämras föreslår verket alt första meningen i 23 § LAH får följande lydelse: "Handling hos tullverket rörande varor som där behandlas skall hållas hemlig om röjande av dessa innehåll kan medföra skada för avsändare, mottagare eller annan som handlingen angår."

24 § Postgirot

Bankinspektionen erinrar om att i tidigare och gällande lagstiftning har använts lermen "enskilds förhållande till postgirorörelsen". Enligt den föreslagna bestämmelsen skall handling, som angår postverkets girogörelse, hållas hemlig, om utlämnande kan medföra att kunds förhållande till verket röjes. Utan kännedom om orsaken till just denna formulering förefaller det inspektionen konsekvent och naturiigt att här tala om enskilds förhållande till postgirorörelsen. Eljest skulle exempelvis det missförståndet kunna uppkomma att mottagaren av ett utbetalningskort - som i denna egenskap knappast kan betraktas som kund hos postgirot - inte skulle vara sekretesskyddad i fråga om det belopp utbetalningen avser.

PKbanken påpekar att postverkets girorörelse och banken erbjuder sina kunder vissa mellan de båda institutionerna integrerade produkter. Bland dessa integrerade produkter kan nämnas postgirokredit, girokapitalkonlo, personkonto, autogiro och löngivarkonto i postgirosystemet. Enligt paragrafen skall handling, som angår postverkets girorörelse, hållas hemlig, om utlämnande kan medföra all kunds förhållande till verket röjes. Beträffande

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 87

de integrerade produkterna föreligger ett kundförhållande dels till banken, dels till postverket. Dessa två kundförhållanden bör enligl bankens uppfattning i själva verket vara att betrakta säsom ett. Banken förutsätter därför, all paragrafens sekretessbestämmelse inte skall gälla gentemot banken beträffande sädan handling, som erfordras för att tillhandahållandet av integrerade produkter skall kunna ske med iakttagande av de bestämmelser och normer, som gäller för drivande av bankrörelse. Det är av stor vikl för såväl banken som postverket och allmänheten, alt den av banken förutsatta tolkningen härutinnan är riktig. Ett klariäggande motivuttalande i saken bör därför göras. PKbanken uttalar vidare att den obegränsade sekretesstiden enligt paragrafen enbart torde vara historiskt betingad. Enligt bankens uppfattning bör därför ytteriigare övervägas att begränsa sekretesstiden till all förslagsvis överensstämma med vad som gäller enligt 25 § LAH. 1 specialmoliveringen till paragrafen bör för ordningens skull, enligt PKbanken, rätteligen anges att endast viss del av bankens bokföring omhänderhas av postverket och att detta sker Ulls vidare.

25 tj Myndighets uppdrag för enskilds räkning

Beträffande omfattningen av paragrafen påpekar regeringsrätten att möjlighet lill sekretess för uppgift om enskilds telefonnummer eller enskilds innehav av licens för televisionsmottagare (se RRK R74 2:38) kommer att försvinna. I specialmoliveringen (s. 217) anges nämligen att skyddet gäller beträffande uppdrag som är frivilliga och som ej behöver utföras genom myndighets försorg. Dä innehavare av telefon eller televisionsmotlagare är skyldig att eriägga avgifter till televerket, är det ej fräga om ett sådant frivilligt uppdrag, som leder till sekretesskydd. Skäl talar, enligt regeringsrätten, för att hittillsvarande sekretess skall kunna bestå.

Enligt försvarets forskningsanslali synes lagtexten böra kompletteras med "myndighets verksamhet för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tiänst" för att tydligt markera att den avser alt läcka samma verksamhetstyper som nuvarande 27 § sekretesslagen. För bl. a. forskningsanstaltens del har detta betydelse vid exempelvis uppbyggande av tekniska "informationsbanker", där viss information inte skulle kunna erhållas om inte villkor frän informationsgivaren om t. ex. geografisk begränsning av spridningen kan uppfyllas. I samband med ett sädant tillägg synes texten i förslagets 27 § böra justeras för undvikande av dubbelreglering.

Universiieiskanslersämbelei (UKÄ) erinrar om att UKÄ inom ramen för en rapport 1975-04-21 till utbildningsdepartementet rörande universitetens och högskolornas uppdragsverksamhet aktualiserade frågorna om sekretessskydd för handlingar rörande sädan verksamhet, UKÄ framhöll därvid att kravet på öppenhet och insyn är särskill framträdande för läroanstalternas del, eftersom det grundläggande för all vetenskaplig verksamhet är offentlighet och öppet idéutbyte forskarna emellan. UKÄ fortsätter.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 "'

Det är också önskvärt att forskningens resultat sä snart som möjligt kommer samhället till godo. Offentligheten innebär här som eljest möjlighet till en kontroll från allmänheiens sida. En möjlighet lill sekretess vid läroanstalterna skulle kunna skapa misstro mot uppdragsverksamheten i olika avseenden och således framstå som eu hinder mol att engagera läroanstalterna i uppdragsverksamhet.

Å andra sidan framhöll UKÄ att det finns situationer dä den enskilde uppdragsgivaren har ett legitimi behov av sekretess, vilket för övrigt kan utgöra en förutsättning för hela uppdraget. Detta gäller framför allt den industrielie uppdragsgivaren, vars uppgift är att marknadsföra konkurrensmässiga produkter eller metoder som kan användas i denna verksamhet. I skilda sammanhang har framhållits vikten av alt de högre läroanstalternas resurser utnyttjas för näringslivets och det allmännas behov. En opinion inom näringslivet och de tekniska högskolorna har alltsedan tillkomsten av reglerna om uppdragsverksamhet hävdat att avsaknaden av ett sekretesskydd utgör ett av de främsta hindren för ett ökat forskningssamarbete och att läroanstalterna har tvingats avstå från intressanta och givande uppdrag med hänsyn lill uppdragsgivarens behov av sekretess.

För att även den industriella uppdragsforskningen sälunda skulle främjas och underiättas föreslog UKÄ att en möjlighet till sekretess skulle införas för uppdragshandlingar. Ett sådani skydd borde dock enligt UKÄ:s mening gälla endast i de fall då uppdragsgivaren och läroanstalten särskilt enades därom i avtalet rörande uppdraget. Om vidare läroanstalten senare skulle finna att det allmännas intresse kräver, att tidigare beslutad sekretess upphävs, borde läroanstaltens styrelse kunna förordna därom.

Den av OSK föreslagna generella lagtekniken är i princip oförenlig med specialstadgande för olika myndigheters sekretesskydd. Härigenom föreligger nu i viss mån en annan situation än dä UKÄ föreslog utformningen av ifrågavarande sekretesskydd. Trots detta förhållande finner UKÄ pä ovan angivna skäl inte skäl att i sak frångå sitt tidigare avgivna förslag till utformning av sekretessregler för läroanstalternas uppdragshandlingar,

Lantbrukssiyrelsen nämner att 4 § 36 CSK inte synes ha inarbetats i paragrafen och finner det önskvärt att sä sker. Slatens nämnd jör arbetstagares uppfinningar påpekar att nämnden i viss utsträckning avger utlåtande på begäran av statlig myndighet i dennas egenskap av arbetsgivare, varvid denna myndighet är part i ärendet. Dessa fall torde inte täckas av 25 §, eftersom nämnden dä inte kan anses utföra uppdrag för enskilds räkning. Enligt nämndens mening är det emellertid uppenbart att samma sekretessbestämmelser bör gälla om arbetsgivaren är myndighet och om arbetsgivaren är privat företag. Enligt 10 § lagen (1949:345) om rätlen till arbetstagares uppfinningar skall nämnden vidare avge utlåtande i fräga som rör tillämpningen av denna lag inte bara på begäran av arbetsgivare eller arbetstagare. Även domstol kan inhämta nämndens utlåtande i sådan fräga. Detta fall omfattas enligt nämndens mening inte heller av den föreslagna lagtexten, eftersom nämnden i detta fall inte kan anses ulföra uppdrag för enskilds räkning. Enligt nämndens mening bör frågan om handling som förvaras hos nämnden skall kunna hållas hemlig regleras på samma sätl oberoende av om begäran om utlåtande görs av domstol eller av part. Sekretessbestämmelserna i gäUande räti torde vara tillämpliga på dessa två

Prop. 1975/76:160, Bilaga 3 89

fall. I 4 § CSK talas nämligen om beskrivningar, ritningar och andra handlingar, vilka har inkommit till eller upprättats hos nämnden.

Enligt statens lanlinäieriverk synes 25 § lämpligen kunna utformas sä att det framgår all uppdrag för enskild kan utnyttjas för senare arbeten för andra beställare under förutsättning att detta överenskommits eller varil klart för parterna vid upprättande av avtal om beställning.

Svenska sparbanksföreningen anser att den föreslagna formuleringen av paragrafen mäste ges en ganska extensiv lolkning om den skall ge enskilda bankkunder avsett sekretesskydd i de fall då bank tecknat avtal med postverket om bistånd med bokföring e. d. Uppdragsgivaren och den enskilde är i sådana situationer inte samma person. Det kan här nämnas alt bestämmelserna om undantag från offentlighetsprincipen skall tolkas restriktivt. PKbanken förutsätter alt paragrafförslaget omfattar den bokföring som postverket tills vidare ombesörjer för bankens räkning och att enskilds förhållande till banken därigenom skyddas.

Förslaget att uttryckligt samtycke av uppdragsgivaren, vilket nu i princip krävs för att sekretesskyddet skall genombrytas under den tid skyddet gäller, inte längre skall uppställas som ett formellt krav har några remissinsianser invänt emot. Lantbrukssiyrelsen menar att om uppdragsgivaren inte begär hemlighållande av handling kan myndighet och sist den tjänsteman som har att ta ställning till frågan om utlämnande få svårigheter att avgöra om uppdragsgivaren "med säkerhet måsle ha avsett hemlighållande". Förslaget att det är uppdragsgivaren som skall begära alt uppgifter skall hemlighållas eller att myndigheten skall avgöra huruvida han med säkerhet måste ha avsett hemlighållande är ej tillfredsställande. Det är först när ett utlämnande blir aktuellt som uppdragsgivaren kan avgöra om det är till skada för honom om uppgifterna utlämnas. Detta är ju beroende av för vilket ändamål uppgifterna skall användas. Länsslyrelsen kan t. ex, begära uppgifter för att använda dessa i sin kontrollerande verksamhet. För undvikande av tillämpningssvårigheter anser styrelsen att den nu gällande formuleringen som innebär att uppgifterna inte får utlämnas utan uppdragsgivarens samtycke är att föredra.

Slatens nämnd för arbetstagares uppfinningar anser all handlingar som ges in till nämnden i regel är av sädant slag att de bör hemlighällas av hänsyn till enskilds ekonomiska intresse. Enligt nämnden skulle dess verksamhel hämmas i avsevärd omfattning, om parterna måsle räkna med alt handlingar som ges in till nämnden och nämndens utlåtanden kan bli offentliga utan deras samtycke. I så fall är det risk för att parternas villighet att lämna upplysningar inför nämnden minskar. Därigenom motverkas det syfte som läg till grund för nämndens inrättande, nämligen att tvister om räu till uppfinningar och ersättning härför i största möjliga utsträckning skulle kunna biläggas utan att behöva dras inför domstol. - Nämnden erinrar vidare om att enligt gällande rätt handling får lämnas ut tidigare än 20 är efter handlingens datum endast om arbetstagaren och arbetsgivaren samtycker

därtill, Enligl 25 tj lagförslaget synes endast inställningen hos den som har begärd nämndens utlåtande tillmätas betydelse. En dylik reglering skulle leda till att den part som har begärt nämndens utlåtande ensidigt kunde avgöra huruvida de handlingar som motparten har ingivit till nämnden skall bli offentliga, Della kan enligl nämndens uppfattning inte vara rimligt. Under hänvisning lill det anförda vill nämnden förorda alt handling i ärende hos nämnden skall få utlämnas före tjugoårsfristens utgång endasl om båda parterna samtycker därtill. Vad nu anförts bör, enligt nämnden, föranleda en omarbetning av 25 ij lagförslaget. Med hänsyn till den särskilda karaktär som nämndens verksamhel har torde del vara lämpligt all sekretessfrågorna för nämndens del regleras i ett särskill siycke.

Svenska baiiklörenlngen erinrar om uttalandet av OSK (s, 217), att uppdragsgivaren in dubio presumeras önska sekretess, om eu uppdrag inte innehåller någon uttrycklig sekretessbestämmelse. En sådan presumtion skulle, enligl bankföreningen, komma till bättre utiryck om i första meningen orden "med säkerhel måsle" byttes ut mot ordet "kan". Skogsstyrelsen nämner att den föreslagna regeln ställer ökade krav på uppdragsgivaren från myndigheternas sida för att handling skall hemlighållas, vilket måhända kan medföra en del svåriösbara avvägningsproblem i den praktiska tillämpningen. Vissa anvisningar från den centrala myndigheten till de regionala organen torde krävas för att en någoi så när likartad tillämpning skall uppnås.

Förslagel till en enhetiig lidsgräns har i det stora hela mottagils positivt. Två remissinstanser är kritiska. Statens skeppsprovningsansiali anser att den föreslagna sekretesstiden, 20 år, är klart otillräcklig och nämner som exempel härpå att vissa undersökningar utförda under 1940-talel ännu är av internationellt intresse, Skeppsprovningsanstalten gör gällande att sekretesstiden för handlingar angående provningar och undersökningar vid myndighelen även fortsättningsvis bör vara 50 år. Som skäl anges att uppdragsverksamheten, vilken bedrivs så att full kostnadstäckning erhålls, sker i stark konkunens med utländska skeppsprovningsanstalter. Det är därför angelägel att skeppsprovningsanstalten ges förutsättningar att verka på samma villkor som övriga skeppsprovningsanstalter på den internationella marknaden. Bestämmelser angående begränsade sekretesstider för provningsresultat saknas utomlands. Myndighetens kunder förväntar sig au provningsresultaten inle skall vara tillgängliga för annan än uppdragsgivaren. En sänkning av sekreiessliden i enlighet med OSK:s förslag är därför ägnat att skapa misstroende bland kunderna och försämra skeppsprovningsan-staliens renommé. - Ytterligare skäl för oförändrad sekretesslid anges vara att fiera skeppsprovningsanslaltens experimentella utrustningar har dimensioner och egenskaper som är utan motsvarighet vid andra skeppsprovningsanstalter. Av konkurrenshänsyn är det angeläget, ati skeppsprovningsanstalten har möjlighet att i erforderiig omfattning skydda dessa unika förhållanden från konkurrenternas insyn.

Enligt Svenska patentombudsföreningen gäller de starka invändningar som

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

föreningen anfört mot ett offentliggörande av återtagna och avslagna patentansökningar (se under 18 ij) i ännu högre grad de olika undersökningar som patentverket utför som ett led i sin uppdragsverksamhet. Uppdragsgivarna har utgått från att pateniverkets behandling skulle vara lika strikt konfidentiell som om uppdraget lämnats till ett privat företag. Skulle handlingarna tillålas bli offentliga torde man få räkna med att näringslivet i fortsättningen förlägger sina nyhetsundersökningar till andra länder. Mot bakgrund av det sagda hemställer föreningen att handlingar rörande patentverkets uppdragsverksamhet, i vart fall sådana som rör patent- och möns-terskyddsärenden, inte skall tillåtas bli offentliga efler viss tid. Skulle lagstiftningen ändå komma alt genomföras, anser föreningen att tidsgränsen för offentliggörande av handlingarna i dessa ärenden inte bör understiga 30 år.

Vad gäller utformningen av andra punkten understryker patent-och registreringsverket och statens nämnd Jör arbetstagares uppfinningar vikten av del föreslagna undantaget från huvudregeln alt handling får utlämnas om det allmännas intresse kräver det, Svea hovrätt ställer sig tveksam inför förslaget i andra punkten. Med hänsyn till de uppräknade undantagen har hovrätten emellertid svårt att överblicka den praktiska innebörden. Sveriges industriförbund mjl. vill starkt ifrågasätta den opreciserade befogenhet att utlämna eljest hemlig handling, som andra punkten ger myndighei, när denna finner alt "del allmännas intresse" kräver detta. 1 denna del kan hänvisas till organisationernas uttalanden rörande 21 ij LAH och den särskilda förordningen med tillämpningsförteckning.

Svenska bankföreningen anför att det uppenbariigen är för myndighelens motpart i uppdragsförhållandet allvariigt att myndigheten kan ensidigt frånträda en överenskommelse med honom om sekretess. Enligt vad som stadgas i paragrafen skall dock ett sådant ensidigt upphävande av sekretessen inte fä ske i fråga om uppdrag hos vissa uppräknade myndigheter t. ex. statistiska centralbyrån och statens affärsdrivande verk. Det framgår ej av motiven vilka närmare överväganden som ligger bakom förteckningen över myndigheter, som skall vara slutligt bundna av uppdragsavtalens sekretessbestämmelser. Förmodligen har man ansett att uppdrag hos de särskilt uppräknade myndigheterna typiskt sell är sådana där sekretessintresset har särskild styrka. Man måste räkna med att skäl av samma styrka framdeles kan visa sig föreligga beiräffande ytteriigare myndigheler. Stadgandet borde utformas så att förteckningen över myndigheter kan kompletteras.

Statistiska centralbyrån påpekar att centralbyrån med gällande lagstiftning i vissa fall funnit del nödvändigl all - såsom förutsättning för mottagande av ett uppdrag - avtalsvägen inhämta samtycke till publicering av resultaten eller annat utnyttjande av dessa och regelmässigt förbehåller sig rätten alt utnyttja de i samband med uppdraget framkomna hjälpmedlen och metoderna. Verket förutsätter att OSK:s förslag inte lägger hinder i vägen för ett dylikt förfarande även i fortsätlningen.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 2

26 ij Giftinformationscentralen m, m.

Regeringsrätten anför att den lagstiftningsteknik, som används i denna paragraf, är otillfredsställande. 1 första stycket anges handlingar hos eti mycket speciellt organ -giftinformaiionscentralen vid karolinska sjukhuset -och i andra stycket lämnas en fullmakt till regeringen att utsträcka denna sekretess på ett obestämt sätl. Den ifrågavarande sekretessen bör ges en mera generell utformning samtidigt som den preciseras.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser all man bör klart skilja pä upplysning om "tillverkning" och "innehåll". Innehållet i en vara om vilken upplysningar finns hos giftinformaiionscentralen bör ej vara hemligt medan det däremot är rimligt att tillverkningsproceduren skyddas. Avvägningen mellan informaiion och sekretess har här enligt fakultetens åsikt missgynnat informationssidan.

Arbeiarskyddssiyrelsen uppmärksammar alt paragrafen är begränsad till att gälla till förmån för näringsidkare. I överensstämmelse med vad som anförts beträffande 19 § LAH anser styrelsen att ordet "näringsidkare" i 26 § LAH bör utgå.

27 § Vissa uppdrag hos utrikesdepartementet m. m.

Paragrafen har inte föranlett något yttrande frän remissinstanserna.

28 ij Postverket och televerket

Televerket föreslår att paragrafen ändras sä att orden "telegram, telexmeddelande eller telefonsamtal" byts ul mot "telefonsamtal, telegram eller andra telemeddelanden". Med denna utformning läcks även sädana teletjänster som data- och bildöverföring in.

JO påpekar alt den föreslagna sekretessregeln inte säsom den nu gällande ger rum för hemlighållande av handling som lämnar uppgifl om abonnents telefonnummer. Systemet med s. k. hemliga telefonnummer skulle med den föreslagna lydelsen alltså inte kunna behällas. Det bör tas upp till särskilt övervägande om denna konsekvens bör godtas.

29 § Taxering m. m.

Regeringsrätten, Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, kammarkollegiet, riksskatteverket och länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län påpekar att första stycket innebär en i vissa fall väsentlig Ulsträckning av sekretesskyddet i skaUeärenden. Enligt regeringsrättens mening bör skattesekretessen inte utvidgas pä detta sätt. Anledning saknas att undandra hela taxerings- och beskattningsväsendet eljest gällande offentlighet. Skatteprocessen bör förbli i princip offentlig. Regeln bör om-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 93

arbetas i enlighet härmed. Regeringsrättens ytirande är i detta hänseende representativt för fiertalet av de angivna remissinstanserna. Riksskatteverket anser dock att utvidgningen är lämplig. Detta gäller enligt verket främst beträffande hos skattemyndigheter upprättade handlingar. Enligt kammar-rätlen I Göteborg och länsslyrelsen i Siockholins län bör inlagor i pågående skatteprocess som huvudregel vara offentliga men kunna sekretessbeläggas i vissa fall.

Datainspektionen diskuterar tanken att låta taxeringsarbetet bli en ensak mellan den enskilde och taxeringsmyndigheterna. Inspektionen anser med hänsyn till de enskilda medborgarnas intresse av att ömtåliga ekonomiska uppgifter om dem inte är allmänt tillgängliga att den nuvarande offentligheten inte är självklar. Handelskamrarna i Göteborg och Karlstad instämmer i de anmärkningar som anförts i en reservation till OSK:s betänkande av ledamoten Eriksson.

Förslaget att upphäva sekretessen rörande förmögenhetslängd mottas genomgående positivt.

I anslutning till tredje stycket erinrar länsstyrelserna i Stockholms och Göteborgs och Bohuslän vidare om att skilda uppfattningar har redovisats huruvida underrättelse om avvikelse från allmän självdeklaration omfattas av sekretesskydd. Länsstyrelserna efteriyser ett klargörande ställningstagande och rekommenderar sekretess. Tullverket påpekar att tulllaxeringsbeslut tecknas på den s. k. tullsedeln som finns på samma handling som tulldeklarationen, vilken ofta innehåller uppgiftersom skall hällas hemliga enligt 23 S LAH. Verket utgär frän att regeln i iredje stycket inte skall leda till att nyssnämnda uppgifter röjs och föreslär ett förtydligande tillägg till 29 tj tredje stycket.

Med hänsyn till det stora prejudikatvärde som regeringsrättens avgörande i mål om förhandsbesked har bör, enligt regeringsrälien, övervägas i vad män sekretessen kring dessa beslut kan lättas utan att enskilds ekonomiska intressen otillböriigen eftersatts.

Till utformningen av bestämmelsen ifjärde stycket ställer sig riksskatteverket kritisk. Enligt verkets bedömning är det nödvändigt att även beslut som innebär bifall görs sekretesskyddade i denna typ av ärenden med hänsyn till parterna i affärsuppgörelsen. Kammarrätten i Göteborg kan inte ur lagtexten utläsa att avslagsbeslut täcks av sekretessen, medan däremot bifallande beslut blir offentliga när åtgärderna har genomförts. Lagtexten bör därför ändras. Regeringsrätten anser att förevarande bestämmelse bör samordnas med I § 56 i OSK;s förslag till förordning med tillämpningsföreskrifter till 21 § LAH, vari likartade ärenden behandlas.

30 ij Bankinspektionen och försäkringsinspektionen

I anslutning till första stycket anför bankinspektionen och försäkringsinspektionen att begreppel "enskild" inte bara syftar på fysisk person

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 94

utan i lika hög grad mäsle anses avse juridisk person.

Bestämmelsen iandra styckei alt handling som avses i första stycket också skall kunna hällas hemlig, om den lämnar upplysning om affärs-eller driftförhållanden hos inrättning som slår under sädan tillsyn som nämns i paragrafen, hälsas genomgående med tillfredsställelse. Bankinspektionen och försäkiingsinspektlonen godtar bestämmelsens utformning i dess helhet, även skaderekvisitet. Bankinspektionen påpekar dock att för riksbankens del handlingar enligt andra styckei väsentligen torde ha med kreditpolitiken all skaffa, varför det utvidgade sekretesskyddet enligt tredje stycket borde gälla. Från saklig och praktisk synpunkt kan därför,enligt bankinspektionen, distinktionen i fräga om skaderekvisit i de båda styckena ifrågasättas. Inspektionen tillägger att det inte heller är uteslutet att handling som avses i tredje styckei eller i varie fall handling som innehäller samma upplysningar kan förekomma även hos inspektionen, varvid det i andra stycket angivna skaderekvisitet gäller.

Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges förenings-bankers förbund och Svenska försäkringsbolags riksförbund är kritiska mot att skaderekvisitet i andra stycket inte fått samma uiformning som det i Iredje stycket beträffande handling hos riksbanken i ärende enligt lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel. Bankföreningen anför bl.a.

Såsom motivering för det starkare sekretesskyddet för handlingar i ärenden enligt lagen om kreditpolitiska medel har i motiven åberopats (sid. 227) att lagen om kreditpoliliska medel är "en speciell reglering med ingående uppgiftsskyldighet". Denna motivering är ohållbar. Bankinspektionen har en obegränsad ratt att få insyn i bankernas förhållanden och således ocksä att få uppgifter från dem. En synneriigen omfattande rapportering sker också fortlöpande frän bankerna till bankinspektionen. Bankinspektionen företar vidare från tid till annan särskilda bankundersökningar, därvid tjänstemän frän bankinspektionen i bankernas lokaler ibland under fiera månader reviderar bankernas material. Uppenbariigen kan därför bankinspektionens handlingar innehålla lika mycket uppgifter om bankernas affärs- och driftförhållanden som riksbankens ärenden enligt lagen om kreditpolitiska medel. Härtill kommer aU innehållet i en handling i ärende enligt lagen om kreditpolitiska medel mycket väl kan avse samma förhållanden som en handling hos bankinspektionen. Vidare måste det beträffande handling hos riksbanken ibland bli svårt att avgöra om handlingen ar en handling enligt lagen om kreditpolitiska medel eller en handling i allmänhet.

Det finns ett särskilt skäl att ej utforma sekretesskyddet i riksbanken olika för handlingar i ärende enligl lagen om kreditpolitiska medel och handlingar i allmänhet. I betydande utsträckning arbetar riksbanken utan att påkalla en direkt tillämpning av nyssnämnda lag. Riksbanken kan därvid ha behov av att frän bankerna infordra samma uppgifter som om lagen hade tillämpats och detta sker också. Uppenbariigen är det oriktigt att ge sådana uppgifter ett lägre sekretesskydd än om uppgifterna hade infordrats med åberopande av lagen.

Att riksdagen så sent som 1974 vid ändring av 35 tj riksbankslagen ansäg det starkare sekretesskyddet bör gälla i ärenden enligt lagen om kreditpolitiska medel talar vid nu angivna förhållanden med styrka föratt samma sekretesskydd skall etableras för alla här avsedda handlingar i riksbanken och bankinspektionen.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 95

Folksam har inte någon erinran mot att hemlighällande endasl blir akiuellt om uilämnande av handling kan medföra avsevärd skada för bolagel,

Riksbanksfidlmäkiige nämner alt riksbanken i sin penningpolitiska verksamhet inhämtar uppgifter frän kreditinstilul utan att direkt grunda sig på lagen om kreditpoliliska medel, både kontinuerligt och i speciella ärenden. Sekretessen enligt 30 ij tredje stycket i lagförslaget bör därför utvidgas till all omfatta inte bara handling hos riksbanken som inkommit i ärende enligt lagen om kreditpolitiska medel utan även handling "som eljesi infordrats i bankens penningpolitiska verksamhet". Fullmäktige i riksbanken ifrågasätter också lämpligheten av att lagtekniskt sammanföra bank- och försäkringsinspektionernas verksamhet med riksbankens kreditpolitik och föreslår i stället att riksbanken ägnas en egen paragraf i lagen.

Paragrafen gäller inte kartellregister som enligl 20 tj andra slyckel LAH i princip är offentligt. Det i 30 tj fjärde stycket angivna undantaget för kartellregister synes bankinspektionen mindre lämpligt formulerat, 1 slällel föreslår inspektionen att regeln i detta stycke utformas så att den avser "handling som skall hållas hemlig enligt denna paragraf.

31 ij Överförmyndare

Kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott noterar med tillfredsställelse alt sekretessen föresläs vidgad till att omfatta inte bara inkomna handlingar utan också hos överförmyndare upprättade handlingar. Enligt arbetsutskottet, som här får stöd av kommunfullmäktige i Göteborg, synes bestämmelsen uttryckligen böra gälla inte bara handling hos överförmyndare utan även handling hos överförmyndarnämnd.

32 ij Rätthjälpsnämnd och allmän advokatbyrå m. m.

Sveriges advokatsamfund anför att det ur advokatkårens, allmänhetens och samhällets synvinkel är önskvärt att de allmänna advokatbyråerna i förhållande till klienten skall ha samma ställning som en enskild advokatbyrå. Det förhållandet att den allmänna advokatbyrån är en offentlig institution bör inte i nägot avseende föranleda att klienters handlingar eller handlingar angående klienter fär lämnas ut i vidare utsträckning än motsvarande handlingar får ullämnas frän enskilda advokatbyråer. Handlingarna angående enskilda klienter pä en allmän advokatbyrå bör således vara hemliga utan tidsbegränsning och utan att kunna bli föremål för förordnande jämlikt 62 tj LAH. Däremot skall de självfallet kunna ullämnas exempelvis i samband med utredning om brott under samma förutsättningar som gäller för motsvarande handlingar pä enskild advokatbyrå. Också Svea hovrätt framhåller att det synes angeläget att eftersträva såvitt möjligt lika sekretess vid de allmänna advokatbyråerna som vid de enskilda. Stadgandet bör därför, enligt hovrätten, skärpas.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 96

Svea hovrätt antecknar vidare att 32 t; förutsätter kännedom om god advokatsed liksom 40 ij förutsätter kännedom om läkares tystnadsplikt. Till-lämpningen kan möjligen välla problem dä en handling begärs utlämnad av annan förvaringsmyndighet än sådan som stadgandena främst tar sikte på. Man skulle kunna överväga en ordning med tillslåndskrav efter mönster av i, ex, 14 tj.

Beträffande handlingar hos rätthjälpsnämnd godtar Sveriges advokatsamfund efter viss ivekan den föreslagna konstruktionen med hänvisning till god advokatsed. Lämpligen kan samma lösning väljas beträffande handlingar hos notarius publicus, tillfogar samfundet.

33 tj Advokatsamfundet; revisorer

Sveriges advokatsamfund noterar att del enligl 33 tj första styckei är en förutsätining för sekretess att innehållet i handlingen angår advokatens ekonomiska ställning eller att dess utlämnande kan leda till men för annan. Enligl samfundets mening är denna reglering otillfredsställande, även om den inte avviker från vad som nu gäller. Dä handlingar om enskild advokat frän samfundet överiämnas lill högsta domstolen eller justitiekanslern, sker detta regelmässigt i samband med kritik mot vederbörande advokat eller inträdessökande. Denna kritik kan minst lika ofta avse vederbörandes personliga förhållanden som hans ekonomiska ställning. Inte sällan kan personliga förhållanden dras fram som det skulle vara till stort men för vederbörande att få allmänt kända. Enligt samfundets mening talar inga skäl för att samfundets handlingar i disciplinärenden, vilka handlingar inte är offentliga, skall bli tillgängliga för allmänheten endasl därför att justitiekanslern utövar tillsyn över samfundets disciplinära verksamhet. Under alla förhållanden bör sådan handling hos justitiekanslern vara hemlig, inte bara då det kan vara till men för annan att handlingen blir offentlig utan också dä det kan vara till men för advokaten själv. - Vad avser tiden för hemlighållandet har föreslagits att denna skall vara högst 20 år. En så snäv tidsbegränsning är enligt samfundet inte acceptabel. Känsliga personliga förhållanden har ofta långt ifrån upphört att vara känsliga när 20 år gått, och sakliga skäl att begränsa sekretesstiden så starkt saknas.

Statskonioret erinrar om att bland yrkesutövarna i paragrafen även kan behöva upptagas tolkar och översättare.

34 tj Myndighets utlåning av medel m. m.

Några remissinstanser diskuterar paragrafens tillämpningsområde i förhällande till andra paragrafer. Centrala studiesiödsnämnden tolkar förslaget så att 34 § inte skall vara tillämplig på handlingar i ärenden rörande återbeialningspliktiga studiemedel och önskar att detta skall uttryckas direkt i paragrafen. Studiemedelsnämnden i Uppsala anser att det inte framgår av förslaget om 34 S skall tillämpas ocksä i studie-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 97

stödsärenden. Enligt nämndens uppfattning bordet starkt övervägas om inte 34 § bör tillämpas i dessa ärenden med hänsyn lill att i ärendena lämnas förhållandevis detaljerade redogörelser för de sökandes inkomst-och förmögenhetsförhållanden, varvid som ett naturiigt led ofta ingår uppgifter av mera strikt personlig karaktär. Lantbruksstyrdsen ställer frågan om 34 § eller 21 § med tillämpningsförteckning skall vara tillämplig vad avser kreditgarantier som ställs av lantbruksnämnderna. Styrelsen föredrar 34 §, eftersom då ansökningar kan hemlighållas. Konsumentverket önskar ett motivuttalande i frågan om 21 § eller 34 § skall tillämpas beträffande det statliga stödet till kommersiell service i glesbygd.

Behov av sekretesskydd även för ansökningar om bidrag har ansetts föreligga i några fall. Lantbruksstyrelsen påpekar att det ofta förekommer att såväl kreditgaranti som statligt bidrag söks på samma blankett. Det synes styrelsen mindre tillfredsställande all 34 tj inte omfattar bidrag, efiersom både den enskildes personliga och hans ekonomiska intressen berörs. Studiemedelsnämnden I Uppsala vill betona att ansökningar om studiemedel som enbart rör studiebidraget givetvis bör behandlas på samma sätt som ansökningar om låne- och bidragsdel.

Bostadssiyrelsen hemställer att ett skaderekvisit anges i 34 tj. Bostadsstyrelsen nämner att man vid lillämpningen av den nu gällande regeln för att ge denna en rimlig innebörd har inlagt ett underförstått skaderekvisit. Detta rekvisit bör nu,dä flertalet övriga paragrafer förses med sädana rekvisit, uttryckligen inskrivas i paragrafen.

Statens Induslriverk uppmärksammar alt beslut att ställa kreditgaranti kan hemlighällas i motsats till beslut att bevilja län. Verket noterar att OSK inte har anfört något skäl för denna skillnad och anför att del enligt verkets mening saknas sädant skäl. Det börenligt verket erinras om att beslut om beviljande av statlig lånegaranti enligt 1 ij I i förslaget till förordning med till-lämpningsförteckning till 21 § LAH inte fär hemlighällas. Enligt verkets åsikt börsamma bestämmelsergällaförstatlig kreditgaranti och statlig lånegaranti.

Svenska bankföreningen diskuterar partsoffentligheten rörande bankers utlåtanden om en länesökandes kreditvärdighet och uttalar därvid.

Bankföreningen anser i princip fullt riktigt att parten i ärendel kan få del av alla handlingar, som lagts till grund för beslutet. Emellertid kan ibland starka skäl föreligga mot en full öppenhet. Skulle ell utlåtande om sökandens kreditvärdighet stå till hans förfogande, kan delta i praktiken starkt begränsa en banks möjlighet att ge sitt utlåtande önskvärd fullstän-dighel. Särskilt tänker bankföreningen här på att kreditvärdigheten kan vara avhängig av sökandens ställning i branschen och förhållande till konkurrenterna. Beroende på branschens sammansättning och de lokala förhållandena kan ett yttrande i denna del därför komma att avse även andra företags affärsförhållanden och uppgifterna kan vara av sådant slag att sökanden ej bör få dem.

7 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. BUaga 3 98

Bankföreningen ifrågasätter mol den angivna bakgrunden om banks eller annans utlåtande om en sökandes kreditvärdighet bör utlämnas lill honom. Sveriges industriförbund m.f. instämmer i vad bankföreningen sälunda anfört. 1 motiven till 61 tj andra stycket bör därför sägas att sädana uppgifter skall anses utgöra "synnerliga skäl" för en vägran att utlämna handlingen. I motsats till de nu nämnda remissinstanserna hävdar Svenska sparbanksföreningen att de önskemål som ibland framförts om inskränkning av partsoffentligheten pä förevarande område inte synes sakligt befogade.

Riksbanksfullmäktige tillstyrker de föreslagna bestämmelserna såvitt avser förfaltningsreglerad utlåning men menar att r i k s b a n k e n när det gäller dess egen utlåning alltjämt måste särbehandlas. Fullmäktige erinrar om att riksbanken samtidigt som den är en myndighet också är en bank. Dess kunder har därmed anspråk pä samma sekretess som tillkommer bankkunder enligl den allmänna banklagstiftningen. Del sagda gäller även om riksbankens utlåning av olika skäl är mycket begränsad. Fullmäktige påpekar att behovet av sekretess för riksbankens kunder inte bara gäller i utlånings-ärenden utan över lag för riksbankens bankverksamhet. Fullmäktige nämner en rad exempel pä situationer där riksbanken i förhållande till allmänheten uppträder med samma uppgifter och samma ansvar som banker i övrigt. Som sammanfattning hävdar fullmäktige att det vid sidan av sekretess pä grund av hänsyn till den centrala ekonomiska politiken finns behov av en allmän sekretessregel för riksbanken, ungefäriigen motsvarande allmän banksekretess och grundad på hänsyn till enskilds ekonomiska intresse och privatlivets helgd.

35 tj Statistik

Förslaget till vidgad statistiksekretess har i huvudsak bemötts positivt. Enligt statistiska centralbyrån (SCB) uppvisar förslaget betydelsefulla fördelar jämfört med den nu gällande lagregleringen. Flera andra remissinstanser, l. ex. lantbruksstyrelsen, säger sig dela OSK:s mening att utlämnande av uppgifter inhämtade för staiistiska ändamål bör ske med stor restriktivitet för att inte försvåra möjligheterna alt erhålla kvalitativt godtagbar statistik. Kritiska röster saknas dock inte och förslaget har i sina detaljer givit anledning till en rad kommentarer.

Datainspektionen påpekar alt den vidgade sekretessen leder till minskad allmän insyn i det statistiska primärmaterialet.

Det kan visseriigen hävdas att, som OSK framhåller, det inte skadar en uppgiftslämnare att uppgifter han lämnat om sig för administrativa ändamål också används för statistik. Men OSK säger vidare att, eftersom de statistikproducerande myndigheterna inte med ledning av insamlat material vidtar några åtgärder mot enskild person, det egentligen inte finns något behov av offentlighet kring primärmaterialet från kontrollsynpunkt. Man synes emellertid då förbise det kontrollbehov som motiveras av att statistiken används för vad OSK (s. 237) betecknar som allmännyttigt syfte; della kon-

irollbehov går långt utöver den enskilde registrerades intresse att kontrollera uppgifterna om just honom själv. För denna kontroll har uppenbariigen det statistiska primärmaierialel betydande intresse. Sekretess kan i detta sammanhang leda till diskussion om rätlen till allmän insyn i planerings-underiaget för älgärder av vilka alla medborgare berörs. Det föreligger således här en intressekonfiikt mellan denna för demokratin betydelsefulla insyn och den enskilda människans intresse av alt inte otillböriigt avslöjas vid en sädan insyn.

Datainspektionen diskuterar vidare andra risker med en långtgående statistiksekretess,

SCB är i färd med att bygga upp en arkivstatistisk databank. F. n. för SCB ca 120 aktiva personregister av varierande omfång. Några av dessa register omfattar totalbefolkningen. Dessa har vanligtvis, som t. ex. RTB, ett förhållandevis begränsat innehåll. Andra register, omfattande varierande po-pulationer, innehäller myckel integriteiskänslig information,exempelvis hälso- och sjukvärdsdata, kriminalvårdsdata osv. Dessutom har SCB ca 9(X) längtidsarkiverade personregister Även innan man böriade använda maskinell informationsbehandling förvarades stora mängder personanknuten information men det hade krävts mycket stora resurser för att denna annat än rent slumpmässigt skulle kunna användas pä annat sätl än för statistikframställning. Den stora anhopningen av personinformation finns nu lagrad pä lättbearbeiade datamedia. Risken för missbruk mäste därför bedömas ha ökat i exempelvis ett krisläge eller vid ett eventuellt maktövertagande. Sådana situationer kan självfallet ej helt avfärdas. Om de inträffar saknar sekretesskydd värde som skydd för medborgarnas personliga integritet. En så total sekretess som den föreslagna kan också medföra att ytteriigare stora mängder personinformation insamlas under den skenbara trygghet bestämmelsen således kan synas ge.

Dalainspektionen tillstyrker visseriigen OSK:s förslag men föredrar den lösningen pä intressekonfiikten att man sä långt det är möjligt undviker att göra det statistiska primärmaterialet individanknutet och att detta sker i sädan ulsträckning att materialet utan risk för den enskilde kan göras allmänt tillgängligt i den offentliga kontrollens intresse. I den män detta är omöjligt - och datainspektionen är väl medveten om alt visst planeringsunderiag måste knytas till individer - flr lösningar sökas utanför den lagstiftning som nu är under bedömande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län noterar att de sekretessgrunder som statistiksekretessen främst skall bygga på är hänsynen till enskilds ekonomiska intresse och hänsynen till privatlivets helgd. Detta framgår dock inte av paragrafen, vilket stadgande tvärtom uppenbarligen förutsätter att även uppgifter som är helt oskyldiga frän den enskildes synpunkt skall kunna hemlighållas. Enligt länsstyrelsen kan statistiksekretessen i själva verket endast med tvekan anses ha täckning bland sekretessgmnderna i grundlagsförslaget.

Kravet att uppgift för att skola hemlighällas skall ha inhämtats för statistiska ändamål diskuteras i nägra yttranden. Riksförsäkringsverkel menar att regeln slår slumpmässigt. Verket bygger f. n. upp ett personregister omfattande samtliga landets tandläkare. Eftersom detta register skall användas såväl för tillsynsändamäl som för framtagande av statistik, blir det insamlade

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 100

materialet alltså inte hemligt med stöd av 35 §. Material som verket infordrar från försäkringskassorna kan pä motsvarande sätt bli än offentligt, än hemligl beroende på vilken enhet inom verket som begärt detta.

Riksförsäkringsverket anser vidare att vad som menas med "statistiska ändamål" inte heller synes alldeles klart. I del ständigt pågående utrednings- och utvecklingsarbetet och det allmänna tillsynsarbetet över de lokala organen förekommer det givetvis ofta att verket behandlar för detta arbete införskaffat material i sådana former som kan betecknas som statistiskt arbete i den av OSK angivna riktningen. Vad del i stort gäller kan dock snarare betecknas som ett allmänt utredningsarbete som efter omständigheterna i större eller mindre omfattning leder till produkter i form av "aggregerade" data. Verket har med det sagda velat ifrågasätta om "statistik" egentligen är ett sä entydigt och för tillämpningen av detta lagrum tillräckligt klart begrepp. Riksrevisionsverket, som är positivt till uttrycket "för statistiska ändamål", uttalar att i den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet bör, helst genom närmare exempel, klargöras vad som ryms i uttrycket.

Beiräffande möjligheterna att med hjälp av statistiskt material identifiera enskilda uppgiftslämnare noterar flera remissinstanser med tillfredsställelse att utlämnande enligt förslagel kan vägras enligl ett mer vidsträckt rekvisit än f n. Till dessa instanser hör SCB, som emellertid understryker att möjligheterna att i framtiden leva upp till en sä kategoriskt utformad regel som den föreslagna inte föreligger om en statistisk information av nägoriunda omfattning skall kunna framställas. Beträffande tabellröjanden, fortsätter SCB, kan redan pä rent teoretiska grunder visas att ett statistiskt tal kan, beroende på arten och mängden av den information som dess mottagare själv besitter, med viss sannolikhet eller i gränsfall med visshet härledas till enskilda enheter. Bakvägsidentifiering kan på motsvarande sätt lätt åstadkommas i avidentifierade primärmaterial. Problematiken kan inte lösas så förenklat som det görs i OSK:s förslag med motiveringen att om identifiering kan "över huvud taget ske med ledning av viss uppgift, skall den alltså hållas hemlig". Detta är och kommer att förbli SCB:s strävan, men nägon absolut garanti kan inte lämnas för all röjanden ellar bakvägsidentifiering inte kanske i publicerat eller eljest utlämnat material. SCB är sålunda i och för sig positiv till grundtanken i den bestämmelse som diskuterats ovan, men finner det samtidigt nödvändigt att den lagtekniska utformningen modifieras pä det sättet att hemlighällande av material som innebär risk för bakvägsidentifiering eller tabellröjanden kan ske efter prövning.

Datainspektionen påpekar att det är praktiskt ogöriigt för en myndighet att undersöka om i ett register förekommer möjlighet att identifiera vissa personer, om nägon begär att få tillgång till ett stort statistiskt material, t. ex. ett visst ADB-fört personregister, s. k. massuttag. Hur OSK tänkt sig tolkningen och tillämpningen av 35 tj i denna del är inte alldeles klart.

I motiven (s. 237) sägs att uppgiften, eller bearbetning därav, skall hällas hemlig om uppgiften kan hänföras till viss enskild person. Detta för tanken till ell sädant förfarande som JO i ett ärende (1972 s. 306) funnit leda till absurda konsekvenser. Inspektionen fortsätter.

Den föreslagna lagtexten är emellertid utformad sä att handling skall hällas hemlig om den innefattar uppgifl, som inhämtats för statistiska ändamål, om uppgiften kan hänföras till viss enskild person. Detta kan möjligen tolkas sä att, om enligt vad myndigheten, exempelvis på grund av registrets konstruktion, vet i registret finns enstaka uppgifter som kan hänföras till viss person - utan att på förhand kan sägas vilka personer - sä får registret i sin helhet hemlighällas. En lösning i enlighet med denna tolkning synes vara den enda praktiskt möjliga beträffande massuttag. Men den förutsätter att före beslut om hemlighållande eller utlämnande inte varie i registret förekommande persons eventuella identifiering behöver prövas utan att i stället hemlighållande får ske, om registret är sädant att det är ägnat att i enstaka fall möjliggöra identifiering. Vid ovisshet om i registret finns uppgifter som kan hänföras till viss enskild person, mäste utlämnande ske.

Det synes datainspektionen nödvändigl att här finna en lösning som inte ålägger myndigheterna att vid massuttag kontrollera varie enskild person, eftersom det är praktiskt ogörligt, men som inte heller i alltför hög grad utvidgar sekretessen. Det kan dä övervägas att tillämpa samma gränsdragning som i 1 fj datalagen och dess förarbeten. Det innebär att register får hållas hemligt om alla, eller i vart fall de allra flesta, registrerade personerna kan häriedas, förutom genom namn eller personnummer, genom sädant som anställningsnummer, medlemsnummer, bilnummer, telefonnummer, fastighetsbeteckning eller liknande häriedning, men inte får hällas hemligt om en uppgift över huvud taget och tillfälligtvis kan hänföras till viss person. Även om användningen av ADB-teknik självfallet ökar möjligheterna att bakvägen identifiera en person i ett avidentifierat regisler, anser datainspektionen nämligen att, vid massuttag, risken för sådan tillfällig identifiering saknar praktisk betydelse: förutsättningarna föratt i ett register, från vilket namn, personnummer och övriga nyssnämnda, i datalagen avsedda häriedningar avlägsnats, la reda på personliga förhållanden beträffande viss på förhand bestämd person torde vara kännedom om att han ingår i registret och om vissa andra registeruppgifter samt en genomgång av registret i dess helhet.

1 studiet av glesbygdsfrågor och i varie jämförelse mellan stor och liten grupp representeras den lilla gruppen av tal som ofta är sä små att de i gruppen ingående personerna, organisationerna eller företagen lätt kan identifieras genom den statistiska sammanställningen, påpekar länsslyrelsen i Västerbottens län. Den föreslagna grunden för hemlighållande skulle - eftersom säkerhetsventilen i 56 tj LAH och servicestadgandet i 58 tj inte tycks erbjuda erforderiigt manöverutrymme - kunna hindra t. ex. en norrlandslänsstyrelse frän att för allmänheten lägga fram en del av det siffermaterial som behövs för en saklig offentlig debatt.

Den laglekniska beskrivningen av vilka som skall skyddas enligl paragrafen ("viss enskild person, viss organisation eller visst företag") har ifrågasatts av SCB. Det använda uttryckssättet lämnar utrymme för

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 102

tvekan om huruvida uppräkningen täcker samtliga de enheter av enskild karaktär som kan vara uppgiftslämnare. Möjligen kan uttrycket "enskilda fysiska eller juridiska personer" vara att föredra. Alternativt kan uppräkningen ersättas med ultrycket "viss enskild". 1 detta sammanhang vill SCB framhålla att med "enskild fysisk person" eller "enskild" bör, i vart fall dä det gäller 35 tj LAH, avses även avlidna personer. En annan tolkning vore enligt verkets uppfattning sakligt orimlig, eftersom den skulle leda till att exempelvis myckel intima och detaljerade uppgifter som en person frivilligt lämnat till statistikproducenten efter hans död omedelbart skulle bli offentiiga. Om detta vore förhällandel skulle det med stor sannolikhet orsaka att vederbörande vägrar att lämna uppgifterna.

Skolöverstyrelsen förutsätter att beslämmelserna även avser skolenhet och anser att till ordet'Töretag" därför bör fogas förslagsvis "eller annan liknande enhet".

I anslutning till andra stycket påpekar flera remissinstanser, kommunstyrelsen I Malmö, Svenska kommunförbundet och Svenska kommunalstatisliska föreningen, att förslaget kan försvåra för kommunerna att få tillgång till sädant statistiskt primärmalerial som aren förutsättning föratt erforderiig fullgod planering skall kunna genomföras. Kommunförbundet anför.

Kännetecknande för den kommunala planeringens behov av statistiskt underiag är de ökande kraven pä detaljrikedom och möjligheter till geografisk presentation. Lägesanknutna data med stor detaljeringsgrad avseende befolkning, bostäder, inkomster etc. är av utomordentligt stor betydelse i planeringen för skola, social service, trafik och i den fysiska planeringen.

Kunskaper om det egna näringslivets nuläge och utvecklingstendenser är nödvändig bl. a. för en räll dimensionering av bostäder och service. Härför krävs detaljerade uppgifter inte endast i aggregerad form utan ofta också för de enskilda företagen vad avser främst sysselsättningen.

Som en följd av dessa behov har olika former av aggregerade data successivt fått en mer ändamålsenlig utformning och teknik har utvecklats för presentation av dala pä valfritt geografiskt avgränsade områden. Samtidigt har emellertid kommunernas efterfrågan i ökad utsträckning kommit att gälla primäruppgifter i olika administrativa och statistiska register. Den nyssnämnda ökade detaljeringsgraden i planeringen får ses som den främsta orsaken härtill.

Den nu gällande sekretesslagstiftningen och av SCB tillämpad policy har i vissa sammanhang negativt påverkat möjligheterna för kommunerna alt erhålla data pä ett sätt som tillfredsställer önskemålen. Tendensen är att detta förhällande upplevs som ett tilltagande problem. Som exempel härpå kan nämnas uppgifter ur folk- och bostadsräkningarna där uppgifter i enskilda tabellceller undertrycks i syfte att eliminera risker för s. k. röjanden liksom att uppgifter om enskilda bostäder ej kunnat erhållas trots att dylika skulle vara av stort intresse i samband med t. ex.kommunernas bosladssa-neringsverksamhet. Vidare saknas i dag möjligheter att ur det centrala företagsregistret erhålla uppgifter avseende enskilda företag om antalet sysselsatta, arbetsställens branschtillhörighet och arbetstimmar - uppgifter av stort intresse för analys av näringslivets utveckling i kommunen. Som ytterligare exempel kan nämnas att kommunerna med hänvisning till sekretesskäl

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 103

inte kan fö del av de primäruppgifter avseende företag som insamlas inom ramen för Informationssystemet företag och samhälle, vilket med hänsyn lill kommunernas ansvar i samhällsplaneringen ter sig högst otillfredsställande. Dessa restriktioner leder till att kommunerna nödgas att söka lösa problemen själva bl. a, genom alt göra egna enkäter.

Kommunförbundet pekar på olägenheterna med att behöva tillskapa särskilda förordningar för att möjliggöra åtkomst av vissa närmare angivna uppgifter och med att pä förhand i samband med insamling av primäruppgifter behöva ta ställning till ett framtida utnyttjande av andra myndigheter. Förbundet hemställer att de av OSK föreslagna reglerna om statistiksekretessen blir föremål för ytterligare överväganden utifrån de synpunkter som här redovisats. En minoritet inom kommunförbundet anser att den nu gällande lagstiftningen i detta avseende inte visat sig innebära några negativa konsekvenser.

Miljödatanämnden tar upp frägan om utnyttjande för miljövärdsändamål av den information som SCB insamlar. Vissa av de av SCB regelbundet insamlade uppgifter som rör produktionsförhållanden, arbetsställen m. m. är av sådan art att de - om inle den strikta tillämpningen av sekretessbestämmelserna lade hinder i vägen - skulle kunna utnyttjas för planering av miljöskydd såväl vad gäller arbetsmiljö som yttre miljö. Uppgiftsinsamlingen som sådan innebär stora kostnader för uppgiftslämnarna vilket ofta påpekas. Med nuvarande rigorösa sekretesskydd framtvingas viss dubbel uppgiftsinsamling för att myndigheterna för sin operativa verksamhet skall få tillgäng till erforderlig informaiion. De regler som nu föresläs medger alt uppgifter som av statistiska centralbyrån inhämtats för statistiska ändamål kan utlämnas till vissa myndigheter för vissa ändamål om uppgiftslämnarna upplysts härom då uppgifterna insamlades. Miljödatanämnden avser alt undersöka närmare i vilken utsträckning denna möjlighet kan utnyUjas vad gäller miljöinformation.

Kommerskollegium menar alt man av vissa formuleringar i motiven till ifrågavarande paragraf möjligen kan dra den slutsatsen att statistikinsam-lande myndighet skulle vara förhindrad att till annan myndighet utlämna sekretessbelagt material såvida ej nägot av i paragrafens andra stycke angivna villkor är uppfyllt eller samtycke till utlämnande givits av den till vars förmån hemlighållandet gäller. Kollegiet utgär frän att detta ej är OSK;s avsikt och att sälunda, även när det gäller statistiska uppgifter, utlämnande till annan myndighet skall kunna ske med stöd av lagförslagets 59 ij, dvs. liksom hiuills efter prövning i det enskilda fallet.

Enligl LO finns det i allmänhel myckel starka skäl för att driva hänsynen till den personliga integriteten sä långt som stadgandet i förslagets 35 S ger uttryck för. I speciella undantagsfall finns dock skäl att närmare väga hänsynen till den personliga integriteten mot den nyttoeffekt, som ett genombrytande av handlingssekretessen skulle innebära. Ett bättre utnyttjande av de register som exempelvis socialstyrelsen förfogar över skulle

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 104

kunna medverka till att samband mellan sjukdomar och arbetsmiljöer uppdagades. Ell exempel pä vad som kan åstadkommas utgör de undersökningar som gjorts av ett cancerregisler. En förutsättning för att på ett framgångsrikt sätt bedriva sådan forskning är att handlingssekreiessen i sådana undanlagsfall tillåts genombrytas. Det rör sig härom tillgång för forskare av register, där en personidentifiering i ett senare stadium är helt nödvändig för att sambandet mellan sjukdomen och arbetsmiljön skall kunna påvisas. Ett genombrytande av handlingssekretessen skall vägas mot de uppenbara nyttoeffekter som dylik forskning får för slora grupper enskilda och framtida generationer, när det gäller att undanröja orsakerna till yrkessjukdomarnas uppkomst.

Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna I Gotlands, Malmöhus och Västernorrlands län diskuterar sekretessen för lantbrukets företagsregister. Alla de nämnda instanserna är nöjda med den föreslagna regleringen utom lantbruksnämnden i Västernorriands län, som ifrågasätter om inte registret i större omfattning än nu skulle kunna användas för den fortsatta översiktliga kommunala planeringen.

Att sekretesskyddet bryts genom bestämmelse i lag har inte mötts av någon erinran. Däremot motsätter sig SCB att sådan bestämmelse meddelas i förordning. Enligt SCB kan en sädan möjlighet att bryta sekretessen inge oro hos uppgiftslämnarna om tillföriitligheten av sekretesskyddet.

Bestämmelsen att utlämnande fär ske i enlighet med vad som meddelats uppgiftslämnarna eller andra berörda i samband med insamling av uppgifterna har kommenterats av nägra remissinstanser. SCB anser att verkan av sädana meddelanden till uppgiftslämnarna skall begränsas till uppgiftsinsamling som bygger på frivillighet. SCB finner rimligare att om insamlade uppgifter krävs för skilda ändamål resp. myndigheter, detta kommer till uttryck i den författning som stadgar om den ifrågavarande uppgiftsplikten. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att med orden "eller meddelats uppgiftslämnarna eller andra berörda i samband med insamling av uppgifterna" lagstiftaren ger fullmakt åt en statistikinsamlande myndighet alt själv bestämma över utlämnande av uppgifterna. OSK:s avsikt med den citerade frasen torde vara att öka sekretesskyddet. Den avsikten bör framgå också av lagtexten, förslagsvis genom lydelsen "eller, om sådan föreskrift ej givits, skriftligen meddelats" etc.

Industriförbundet m. fl. erinrar om att bestämmelsen enligt motiven avser både frivilliga uppgifter och sådana som den enskilde är skyldig att lämna. Lagtextens utformning kan därvid ge vid handen att det räcker med att den enskilde underrättats om att en uppgift som han är tvungen att avge kommer att lämnas vidare för alt stalistiksekretessen skall brytas. Detta kan, enligt remissyttrandet, inle vara OSK:s avsikt.

Svenska bankföreningen anmärker all utan stöd av lag eller förordning

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '05

ett utlämnande av hemlig handling torde komma i fråga endast till annan myndighet. Bankföreningen anser att denna begränsning bör komma till uttryck i lagtexten. Industriförbundet m. fl. anför att andra stycket över huvud torde syfta endast på utlämnande av handlingar mellan myndigheler. Detta bör, enligl remissyttrandet, klart anges.

Bestämmelserna i tredje stycket om tidsgränser diskuteras utförligt av SCB. SCB konstaterar att enligt OSK:s intentioner hemlighållande av handlingar, innehållande uppgifter som inhämtats för statistiska ändamål, skall ske under hela de angivna sekretessiiderna. Det är därför, enligt SCB, något svårt att inse anledningen till att tidsgränserna inte gjorts absoluta. Även om de angivna "högsttiderna" i praktiken också blir "minimitider" kan den konstruktion som OSK föreslär inge oro från uppgiftslämnarnas sida och en känsla av att vara utlämnade ät myndighetens godtycke. Med hänsyn till all inga nackdelar kan vara förbundna med att de angivna "högsttiderna" omvandlas till absoluta tidsgränser, något som för övrigi förekommer i exempelvis 16 och 17 tjij i förslaget, anser SCB att de påtagliga positiva effekter som skulle uppslå härigenom föranleder att de nämnda förändringarna genomförs.

SCB noterar vidare att olika tidsgränser föreslagits beroende på om handlingen rör ekonomiska eller andra personliga förhållanden, SCB är kritisk mot den föreslagna gränsdragningen. För det försia har gränsdragningen i sig inte den pregnans som krävs för alt undvika framtida tillämpningsproblem. Vad som är en ekonomisk och vad som är en personlig uppgift blir, särskill när det gäller uppgifter inhämtade från enskilda personer, en ofta svårbedömd gränsdragningsfräga. För del andra - och vad viktigare är - innehåller merparten av de individstatistiska undersökningar som SCB och andra statistikproducenler utför frågeställningar som berör enskildas både ekonomiska och andra intressen. Med andra ord innehäller handligar som inhämtats för sådana undersökningar uppgifter på vilka såväl tiugo-ärsgränsen som trettioärsgränsen enligt OSK:s förslag skulle bli tillämpliga. I den av OSK åberopade levnadsniväundersökningen som SCB utför och för vilken, alltjämt enligt OSK, den nuvarande sekretesstiden, 20 år, är alltför kort skulle vissa uppgifter bli offentliga efter en sädan tidsrymd. Frånsett att del renl praktiskt skulle skapa avsevärda problem all på begäran ta fram det material i den exemplifierade undersökningen som efter 20 år är offentligt och därvid hemlighälla det malerial, som har den längre tidsgränsen för hemlighållande, ter det sig ur uppgiftslämnarnas synvinkel som stötande och inkonsekvent att vissa uppgifter som de lämnar vid ett och samma tillfälle har kortare skyddstid än andra. Påpekas bör att företagna känslighetsundersökningar klart visar alt enskilda individer uppfattar ekonomiska uppgifter om dem själva som mycket känsliga. Svårigheten för SCB att i samband med uppgiftsinsamlingen ge nöjaktiga upplysningar i del behandlade avseendet och därmed få till slånd en förtroendefull samverkan synes uppenbar, SCB vill sammanfattningsvis som sin bestämda

>rop. 1975/76:160. Bilaga 3 106

uppfaltning hävda att den sekretesstid om högst 20 år som OSK föreslår för handling rörande ekonomiska förhållanden enbart skall avse uppgifter från förelag eller andra enheter som driver rörelse eller därmed jämförlig yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet. SCB delar den uppfattningen att uppgifter om ekonomiska rörelser och därmed likställda enheter inte kräver längre sekretesskydd än 20 år. I åtskilliga fall kan det rent av utifrån allmänna överväganden ifrågasättas om inte en slörre öppenhet kring förelagsuppgifter än den som för närvarande råder vore önskvärd. Från SCB:s utgångspunkter är det sälunda snarare vem uppgiften avser - individ eller annan - som bestämmer skyddstiden än vad uppgiften består av.

SCB tar med utgångspunkt från att tjugo- och trettioårsgränserna blir absoluta tidsgränser upp frägan när ett avgörande frän myndighelens sida kan fattas om förlängning av hemlighållande enligt 51 § LAH till maximalt 70 år. OSK anger i betänkandet att sä kan ske redan när uppgifterna inkommer, vilket måste vara hell följdriktigt. Emellertid har SCB ett intresse alt i vissa fall redan på ett tidigare stadium kunna lämna besked om vilken sekretesstid som kommer att tillämpas. I första hand är det en upplysning som uppgiftslämnare har intresse av redan vid dessas ställningstagande till huruvida de skall medverka i en aktuell undersökning. Del är också en informaiion som kan ha en påtaglig betydelse i samband med den provning enligt datalagen som datainspektionen skall göra av del personregister som en undersökning kommer att ge upphov lill. Bl. a. kan delta inverka på de föreskrifter som meddelas enligt datalagen innan uppgiftsinsamlingen påbörjas, SCB är medveten om all formella hinder föreligger mol att besluta om en viss sekretesstid för handlingar som ännu inte inkommit lill myndigheten, men ser ä andra sidan inget hinder däri alt myndigheten med bindande verkan kan bestämma om sekretesstiden på basis av de frågor m. m. som en undersökning avser att fä svar pä. Känsligheten hos ett vissl material är något som redan i förväg kan bedömas, vilkel de faclo är den situation som datainspektionen regelmässigt befinner sig i. SCB förutsätter sålunda att fastställelse av tidsgränsen för hemlighållande med bindande verkan kan ske då inlervjuformulär o. d. fått sin slutliga uiformning.

SCB konstaterar med tillfredsställelse att SCB enligt den möjlighet till föriängning av sekretesstiden till 70 är som föreslagits kan anpassa sekretesstiden för material som erhållits frän andra myndigheter till den sekretesstid som gäller för materialet hos den överiämnande myndigheten. Emellertid finns, enligt SCB, viss lucka i här ifrågavarande regelsystem som i del fortsatta lagstiftningsarbetet bör täppas till. Till statistikproduktionen lämnas författningsenligt uppgifter i form av utdrag ur bl. a. allmänna kriminalregistret, polisregistren och socialregistren. Någon tidsbegränsning av sekretessen förekommer inte enligt nu gällande författningar för uppgifter i dessa register, och någon ändring därvidlag föreslås ej heller av OSK. Följden skulle då bli att här ifrågavarande uppgifter efler 70 år blir offentliga

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 lO'

hos SCB men ej i registren. Ett sådant förhällande kan inle gärna accepteras, SCB vill framhålla att även i vissa andra paragrafer i LAH sekreiessliden inte begränsats och detta kan leda lill moisvarande komplikationer i de fall då handlingarna lämnas till annan myndighet för statistisk bearbeining. Över huvud laget bör stalistiksekretessen utformas så att hemligt material som överiämnas för statistikproduktion aldrig får ett sekretesskydd av lägre valör hos statistikproducenten än det hade hos ursprungsmyndigheten,

36 § Kriminalregister m. m.

Datainspektionen är kritisk mot den lagtekniska utformningen av paragrafen och anför.

OSK anger (sid. 243) vilka regisler som avses med 36 § LAH samt tillägger att de alla finns inom Rl-systemel. En särskild förutsättning för tillämpligheten av 36 § är vidare att, som det sägs i motiven (sid. 245), registret som sädant måste vara författningsreglerat. Emellertid synes, enligt lagtextens lydelse, därunder kunna hänföras t, ex. lokala polisregister, som inte ingår i Rl-systemel men som får anses vara reglerade genom polisregis-teriagen och polisregisterkungörelsen. 1 den män uppgifter om brott och brottspåföljder införs i sådant socialregister som avses i socialregisterlagen synes 36 § efter ordalydelsen bli tillämplig. Dessa båda exempel visar att lagtexten är oklar såtillvida som den inle anger huruvida både registrets förekomst och tillförandet av registeruppgifter måste vara författningsreglerade, och än mindre huruvida utlämnandet mäste vara författningsreglerat. Författningarna inom detia ämnesområde har mer eller mindre långtgående föreskrifter om vilka uppgifter som skall tillföras; ibland är del delegerat till förvaltningsmyndigheterna att själva bestämma härom.

Rikspolisstyrelsen anför att uppenbart behov föreligger av sekretesskydd förutom för centralt förda brottsregister även för de lokala polisregister som förs hos varie polismyndighet. Formuleringen i 36 § täcker inte helt dessa regisler eftersom de med stöd av I och 2 §§ lagen (1965:94) om polisregister m. m. innehåller uppgifter inte bara om brolt ulan även "om någons vandel i övrigt". - Rikspolisstyrelsen erinrar vidare om OSK:s angivna skäl för att uttrycket "som tillförts" har bibehållits i lagtexten. Styrelsen släller sig bakom dessa överväganden men konstaterar samtidigt att den i 11 § andra stycket sekretesslagen använda formuleringen "lämnats till" måsle anges alternativt i den nya lagtexten. När det gäller dokument som lämnas till rikspolisstyrelsen för databehandling förflyter nämligen i normalfallet 3-5 dagar från det uppgiften inkom till dess den tillförts respektive register. Behovet av sekretess föreligger uppenbariigen redan då handlingen inkommer till den registerförande myndigheten.

Riksskatteverket påpekar all dess straffregister inte helt finns inom RI-systemet. De i registret ingående nykterheisvårdsuppgifterna ingår nämligen inte i Rl-sysiemet. De nämnda uppgifterna bör, enligt riksskatteverket, alll fortfarande, i likhet med brottmälsuppgifterna, omfaltas av sekretesskyddet.

I 36 ij LAH torde därför få göras ett tiUägg av förslagsvis följande innebörd: "eller eljest uppgifter och anteckningar i riksskatteverkets straffregister rörande fylleri och vissa andra brott". - Enligl kriminalvårdsstyrelsen täcks innehållet i dess centrala kriminalvårdsregister inte av den föreslagna formuleringen.

Med anledning av vad OSK (s. 245) anför om registerbegreppet hänvisar datainspektionen till prop. 1965:18 s. 49 och JO 1974 s. 283. Där framgår att även en i bokstavsordning efter namn förvarad aktsamling blir ett regisler.

De inte författningsreglerade register som finns hos domstolar och hos andra myndigheler med uppgifter om t. ex. disciplinära åtgärder diskuteras av några remissinstanser. Datainspektionen sätter i fräga om inte rätten att över huvud tagel föra denna typ av belasiningsregister borde författningsregleras.

Den författningsreglering som sålunda enligl datainspektionens uppfattning behövs på detta område bör i möjligaste mån minska utrymmet för sådana paragrafer som t.ex. 133 § i körkortskungörelsen som lyder: "Närmare föreskrifter för lillämpningen av beslämmelserna om körkortsregislret meddelas av bilregisternämnden efler samråd med slatens trafiksäkerhetsverk." Det kan numera med fog övervägas om det från integritetssynpunkt är lämpligt ati i alltför stor utsträckning överiåta till enskilda myndigheter all besiämma om innehållet samt inhämtande och utlämnande av uppgifter i "kriminalregisler". I vart fall borde inte detta frän integritetssynpunkt vara försvariigt vad angår de stora centrala register som innehåller belastningsdala av det slag som anges i 36 § LAH.

Postverket upplyser att inom verkets centralförvaltning och vid postdirektionerna förs register över posttjänstemän som i disciplinär väg meddelats bestraffning. Sekretesskydd för dessa register, vilket nu finns, är alltjämt motiverat.

Kriminalvårdsstyrelsen finner det betänkligt att på sätt som föresläs ge offentlighet åt innehållet i det stora fiertalet register som förs över myndigheternas disciplinära åtgärder gentemot sina befattningshavare.

Innehållet i kriminalvårdsstyrelsens centrala knmi-nalvårdsregisler bör, enligt kriminalvårdsstyrelsen, regleras i lag säsom fallel är beträffande övriga Rl-register, Samma siåndpunki intar datainspektionen.

Rörande körkortsregislret erinrar flera remissinstanser om den ändring (SFS 1975:201) som nyligen vidtagits i sekretesslagen av innebörd alt inle endast uppgifter om brou är hemliga ulan även de belastningsuppgifter som utgörs av underrättelser och anmälningar från nykterhels-nämnd, polismyndighet, länsläkare eller annan beträffande bl.a. alkoholmissbruk och sjukdomstillstånd, Alla remissinstanser som uttalat sig i denna fråga, datainspektionen, trafiksäkerheisverket och länsstyrelserna I Östergötlands och Göteborgs och Bohus län, anser att den sekretess som statsmakterna sålunda nyligen beslutat om även bör gälla framgent.

1 anslutning till den här behandlade frägan kan redovisas följande kritiska yttrande av länsstyrelsen i Västerbottens län.

I akten i ett länsrättsmäl om körkortsomprövning förekommer om vartannat dels belastningsuppgifter ur körkortsregislret (från och med början av juni 1975 sekretesskyddade i egenskap av registeruppgifter), dels offentliga domar och förelägganden med samma uppgiftersom i körkortsregislret men i utföriigare form, dels föredragandens sammanställning av belastningsuppgifter ur register, domar, förelägganden och äldre (offentliga) akter ur länsstyrelsens/länsrättens arkiv och dels länsrättens offentliga beslut som återger åtminstone en del av belastningsuppgifterna. - Rättsläget i fråga om belastningsuppgifter på körkortsområdet är milt sagt oklart. Den föreslagna texten i 36 § är inte ägnad att minska oklarheten.

Länsslyrelsen I Stockholms län diskuterar frägan om utdrag ur centrala körkortsregistret och riksskatteverkets straffregister, vilka har expedierats till länsrätt, hos denna förbli hemliga eller ej. Av nuvarande lagstiftning framgår ej, enligt länsstyrelsen, hur del förhåller sig härmed. Frågan bör nu lösas, yttrar länsstyrelsen, som inte finner behov av sekretess föreligga, när utdrag i behörig ordning har tillställts länsrätt i där anhängigt körkortsmål tillsammans med förundersökningsprotokoll och andra offentliga handlingar i vilka vederbörandes trafikförseelse ocksä behandlas.

OSK:s positiva inställning till att införa möjlighet förden registrerade att ta del av uppgifter om sig själv delas av kriminalvårdsstyrelsen, datainspektionen och Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. De två förstnämnda instanserna anser det riktigt att LAH ej upptar regler härom. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet vill emellertid ifrågasätta, om inte en annan lösning vore att föredra. Bestämmelserna om partsoffentlighet i 61 § LAH skulle kunna kompletteras med på samma sätt utformade föreskrifter om rätt för den, om vars personliga förhållanden uppgifter finns i allmän handling, att ta del av dessa uppgifter. Missbruk skulle kunna förhindras genom förbehåll enligt 61 § LAH, varigenom den enskilde förbjuds alt lämna handlingen vidare eller yppa dess innehåll. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det otillfredsställande att frägan om den registrerades rätt till insyn i hans egenskap av part inte reglerats i samband med förvallningsreformen och all inte heller nu konkreta lagförslag läggs fram.

37 § Handlingar som rör utlänningar

Centrala studiesiödsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län erinrar om alt skadekravet - trots den utvidgning som det innebär att skadan kan avse även annan person än utlänning själv - har skärpts. Della rekvisils omfallning och utformning tillstyrker länsstyrelsen, dels därför att det är välmotiverat i sig att antalet fall där handling skall hållas hemlig begränsas, dels därför att lokutionen är klarare och följaktligen lättare att tillämpa än den nu i 14 § sekretesslagen angivna.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 HO

Enligt komimmfullinäktige i Göteborg synes sekretesskyddet gä väl långt. Kommunfullmäktige säger sig ha förståelse för behovet av en särregel för utlänningar, eftersom många av dem är all anse som politiska fiyktingar. Med den uiformning som paragrafen fått är det emellertid ett mycket vidsträckt sekretesskydd som givits. Skyddet synes sträcka sig mycket längre än vad som erfordras av hänsyn till de olägenheter ett offentliggörande kan medföra för en politisk flykting. Ifrågavarande utländska medborgare får ett skydd för sina personliga förhållanden som inle ges ät svenska medborgare. Det kan därför ifrågasättas om paragrafen inle bör omformuleras.

Starkt kritiskt mot förslaget till sekretesskydd, vilkel bedöms som otillräckligt, ställer sig invandrarverket. Verket erinrar inledningsvis om de ärenden rörande visering, uppehålls- och arbetstillstånd, avvisning, förpassning m, m. som ankommer på verket och fortsätter.

Vid avgörandet av sådana ärenden måste den beslutande myndigheten ofla ha ett beslutsunderlag som, med hänsyn till den vitala betydelse beslutet många gånger har för den del berör eller hans anhöriga, är helt klarläggande beträffande sökandens och ibland även hans anhörigas personliga förhållanden. Materialet beslår till största delen av uppgifter lämnade av den sökande i ansökningshandling eller vid polisförhör. Del kan kompletteras med uppgifter av andra som känner sökanden eller av polismyndighets ulredning angående visst förhållande som berör sökanden.

Denna kartläggning av en utlännings personliga förhållanden som görs föratt han skall kunna beviljas tillstånd att vistas i landet saknar av naturiiga skäl moisvarighei beträffande svenska medborgare. Med utgångspunkt från den av statsmakterna fastslagna jämlikhetsprincipen beträffande invandrare och infödda bör detta i och för sig vara skäl tillräckligt för att handlingarna som regel skall vara hemliga för andra än dom som ärendet angår.

Det är viktigt att utlänning som kommer till Sverige och som på grund av sina erfarenheter i det land varifrån han kommit kanske känner misstro lill myndigheter överhuvudtaget, kan upplysas om att hans utsagor om sina personliga förhållanden är skyddade frän allmänhetens insyn enligt sekretesslagen. Utlänningen mäste kunna räkna med att uppgifterna inte missbrukas. Annars riskeras lätt att han lämnar ofullständiga eller rent av felaktiga uppgifter med oriktiga beslut som följd.

Att myndighet i Sverige vid hörandet av utlänning kan hänvisa till det skydd sekretesslagen ger har säkeriigen slor betydelse i förevarande sammanhang.

Redan offentlighetskommittén intog i sitt förslag samma principiella ståndpunkt som OSK och föreslog att offentlighetsintresset skulle vara det primära och skyddel för utlänningarna det sekundära. Dåvarande statens utlänningskommission ansäg att en sådan konstruktion skulle försvaga skyddet och avstyrkte förslaget härutinnan. Invandrarverket har inte anledning inta någon annan ståndpunkt.

Allmänna handlingar skall enligt tryckfrihetsförordningen vara offentliga. Undantag har bl. a. gjorts i 14 § sekretesslagen till skydd för den enskilde, som själv kan sätta paragrafen ur spel genom att ge sitt samtycke till att handling angående honom lämnas ut. 1 enlighet härmed lämnar verket ut handlingar som är hemliga enligt 14 § sekretesslagen till utlänning eller hans befullmäktigade ombud eller till annan person om utlänningen ger

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 Hl

sitt samtycke därtill. Enligt samma bestämmelser kan sädan handling lämnas ul även utan utlänningens samtycke om med hänsyn till ändamålet och omständigheterna i övrigt, Uygghei kan anses vara förhanden, alt det ej kommer ati missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller hans nära anhöriga.

Vid prövningen skall sålunda tas hänsyn till för vilket ändamål handlingen begärs och till omständigheterna i övrigt och mot bakgrund härav skall bedömas om trygghet föreligger för att uppgifterna inte missbrukas. Med missbruk avses här alt utlänningen eller hans nära anhöriga skadas eller förklenas. Med hänsyn lill den restriktiva uiformning bestämmelsen har utlämnas handlingarna utan vederbörandes samtycke endast i undantagsfall. Mestadels sker det till seriösa forskare som kan förete rekommendation av studieledare vid universitet eller annan läroanstalt. Utlämnandet sker därvid som regel med förbehåll att handlingarna inte får redovisas på sådant sätl att utlänningen kan identifieras. Ofta är det fråga om slora serier utlänningsdossierer som redovisas statistiskt. På så sätt låter sig dessa handlingar hanleras utan all det ger berättigad anledning till misstanke att någon kommer till skada.

Om utredningens förslag godtas blir situationen en annan. Förutom all offentlighetsprincipen sätts i förgrunden har den inskränkande bestämmelsen gjorts sä begränsad att en tillämpning i praktiken synes helt omöjlig. Visseriigen föresläs att skaderekvisitet skall vara uppfyllt om det kan "befaras" föreligga. Detta synes innebära all beslutsfattaren lämnas tämligen stor handlingsfrihet.

Kravet pä skada har emellertid skärpts väsentligt mot vad som nu gäller. Antingen skall det vara frågan om "övergrepp" varmed enligt uiredningen skall förslås gärning som kan beivras på straffrättslig väg eller "annat allvarligt men" t, ex, att någon skiljs frän sin anställning eller inte får en sädan. Erfarenheterna visar att det inte går att rätt bedöma verkningarna ens i Sverige av att exempelvis en flyktings personliga förhållanden blir kända och än mindre är det möjligt att med nägon grad av säkerhet bedöma eventuella skadeverkningar i vederbörandes hemland. När del gäller skaderekvisitet "övergrepp" ställer det sig mycket svårt att få klariagt vilka gärningar som är så allvariiga att de kan föranleda åtal i utlänningens hemland. Med hänsyn till det stora antalet nationaliteter som finns i Sverige kan hemland vara snart sagt vilket land i världen som helst. När det gäller rekvisitet "annat allvariigt men" ger sig skadeverkningarna kanske till känna först om utlänningen efter kortare eller längre tid återvänder till hemlandet. Prövningen kompliceras av att det kanske inte alltid klart framgår vilkens intresse den företräder som begär handlingens utlämnande.

Att beslutsfattaren skall kunna skaffa sig någon säker uppgift om vilka verkningarna kan bli i utlänningens hemland är enligt verkets mening uteslutet.

Om huvudregeln beträffande här ifrågavarande handlingar fortfarande fär vara att de skall hällas hemliga om inte trygghet är för handen, att ett utlämnande inte skadar den handlingarna rör eller hans nära anhöriga måste det innebära ett bättre skydd för utlänningen än om huvudregeln i stället är att handlingarna skall vara offentliga men kunna hällas hemliga om ell utlämnande kan befaras leda till övergrepp eller annat allvariigt men. Verket anser därför alt sädana handlingar i princip bör vara hemliga och avstyrker utredningens förslag till lydelse av 37 § LAH i den män paragrafen avser handlingar som tillkommit i utlänningskontrollsyfte. Stadgandet bör be-

Prop. 1975/76:160. BQaga 3 112

träffande nämnda handlingar utformas så att sekretesskyddet blir det primära och offentlighetsintresset det sekundära.

Dä den utlänning som handlingarna angår själv torde ha de bästa förutsättningarna för att bedöma eventuella skadeverkningar av ett utlämnande bör handling som här avses kunna lämnas ut till annan om utlänningen samtycker härtill. Utan sådani samtycke bör handling kunna lämnas ut under de förutsättningar som anges i 14 § sekretesslagen. Det är naturiigtvis tänkbart att nägon utlänning kan komma i en sådan situation att han kan tvingas ge siti samtycke lill att handlingar lämnas ut till någon som kan skada honom. Detta torde emellertid höra till de absoluta undantagen och kan inle motivera att myndigheterna ges en sädan förmyndarställning gentemot utlänningar som utredningens förslag innebär.

Invandrarverket diskuterar vidare det register över utlänningar i landet som del åligger verket att föra och anför härom.

I registret antecknas namn, födelsedatum, personnummer, kön, nuvarande och eventuellt också tidigare medborgarskap, adresser, inkommande ansökningar och beslut i ansökningsärenden, ärenden angående främlingspass och resedokument samt beslut i avlägsnandeärenden. Av registret framgår inte om utlänningen är politisk flykting. Enbart den omständigheten att en utlänning under åberopande av politiska skäl ingivit ansökan om uppehållstillstånd i Sverige kan emellertid medföra stora svårigheter för honom eller hans familj om detta blir känt för myndigheterna i utlänningens hemland. Ett utlämnande av adressuppgift beträffande en utlänning som tillåtils kvarstanna i Sverige av politiska skäl kan också medföra att han åsamkas skada.

Offentlighetskommittén ansåg all register över utlänningar som vistades i Sverige skulle vara hemliga. OSK har emellertid inte tagit med detta i sitt förslag. Invandrarverket anser mot bakgrund av vad ovan anförts alt verkets register i princip bör vara hemligt. Uppgifter ur registret bör emellertid kunna lämnas ut under samma förutsättningar som verket ovan förordat beiräffande handlingar som tillkommit i utlänningskontrollsyfle och angår utlännings personliga förhållanden. Ett stadgande härom bör föras in under lämpligt lagrum.

Invandraiverkei erinrar ocksä om att förteckningar över utlänningar i Sverige naturiigtvis ocksä kan göras med hjälp av folkbokföringens register.

Bland utlänningar som är kyrkobokförda här finns en hel del politiska fiyktingar. Som verket ovan anfört kan de lida skada om deras vistelse och eventuellt också deras adress blir känd för obehöriga.

Det kan finnas legitima intressen av alt erhålla förteckningar över exempelvis alla kyrkobokförda utlänningar med visst medborgarskap och deras adresser. Sådana förteckningar kan vara nödvändiga för att kunna nå ut med informaiion i vikliga samhällsfrågor. Ett sådant intresse har exempelvis stiftelsen Invandrartidningen som lämnar information till alla invandrare i Sverige, En förteckning upptagande exempelvis alla i Sverige kyrkobokförda medborgare i visst land kan emellertid komma alt innehålla namnen på en mångfald politiska fiyktingar. Kommer en sådan förteckning i händerna på vederbörande lands myndigheter kan det innebära risk för att de namngivna eller deras anhöriga kommer till skada. Verket anser alt förteckningar av här nämnt slag endast bör lämnas ut då trygghet kan anses vara förhanden att de

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 "

förtecknade inte kommer lill skada, således huvudsakligen till statliga och kommunala myndigheter och stiftelser, 47 S LAH bör därför kompletteras med en bestämmelse härom; alternativt bör ell uttalande göras i förarbetena till den nya lagen.

Slutligen anför invandraiverkei att den förteckning över utlänningar som enligl beslut av myndighet i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge har utvisats, förvisats eller förpassats med förbud att utan särskilt tillstånd återvända till resp. land även i fortsäitningen bör hållas hemlig.

38 § Förundersökning m.m.

Enligt RA, länsstyrelsen i Stockholms län och Sveiiges doniareförbund innebär förslaget en rimlig avvägning mellan intresset frän rättssäkerhetssynpunkt av insyn i det slora anlalel mål som avgörs ulan rättegång, å ena sidan, och den enskildes intresse att inte behöva bli utlämnad till offentligheten på grund av en anmälan, som inte leder lill påföljd, å den andra. Pressens samarbeisnämnd anser däremot att man mot bestämmelsen kan rikta samma kritik som mot nuvarande regler, nämligen att polis- och åklagarmyndighets beslut att avskriva en brottsutredning vanligen blir hemliga. Därigenom kan den offentliga kontrollen över alt allt gär rätt till inom denna sektor inte upprätthällas. Hänsynen till delta offentlighetsintresse borde enligt nämndens mening tillgodoses bättre.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt fäster uppmärksamhet vid de speciella ärenden där polisens medverkan ej påkallats i direkt brottsbekämpande syfte Ulan mer under åberopande av polisens hjälpande funktion, t. ex. vid lägenhetsbråk, befarade olyckshändelser eller dödsfall i lägenheter o, d. Varken 8 eller 38 ij LAH täcker innehållet i de handlingar som upprättats vid dylika ingripanden. För närvarande torde ofta nog endast efter en verklig härddragning av begreppet "verksamhet till förekommande eller beivrande av brott" handlingar upprättade vid dylika hjälpaktioner kunna hänföras under 10 § sekretesslagen. Normalt kan måhända intresset all skydda anmälare och andra i dylika situationer ej vara sä uttalat, men en prövning med tillämpning av skaderekvisitet i 38 § LAH bör bli möjlig. Ett tillägg till detta lagrum synes därför böra övervägas.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att 38 § bör avse skydd för den enskilde även i de faU han omhändertagils enligl lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO). LTO-fallen behöver inte ha sin upprinnelse i brott och således därför vara hänförbara under 38 ij i dess föreslagna lydelse. Handlingar rörande omhändertagande enligt LTO kan enligt länsstyrelsen förvisso innehålla uppgifter som kan medföra otillböriigt men för den enskilde.

Beträffande det i bestämmelsen upptagna skaderekvisitet vill Sveriges domareförbund ifrågasätta, huruvida det ej bör vara tillräckligt för hemlighållande att utlämnande kan befaras medföra men för enskild. Ordsam-

S Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 "

manställningen "otillböriigt men" ger nämligen uppfattningen om en gradering av det menliga på ett sätl som OSK inle torde ha avsett. OSK vill med kvalificeringen "otillböriigt" markera vissa undantagssitualioner -kommunikation under förundersökningen och bagatellförseelser. Förbundet anser markeringen i fråga mindre tjänlig för sådant syfte och befarar att kvalificeringen i stället kan leda till offentlighet även i fall när så ej varit avsett.

Förundersökningshandlingar hos länsstyrelse diskuterar länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län i anslutning till försia stycket andra meningen. Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar alt sådana handlingar hos länsrätt i anhängigt mål om interimistisk återkallelse av körkort både enligt gällande rätt och enligt förslagel synes vara hemliga, när åtal ännu inte väckts. Enligl länsstyrelsen i Västerbottens län innebär första stycket andra meningen inte en klargörande kodifiering av praxis utan en pä vaga grunder gjord inskränkning av det nuvarande skyddet för enskild integritet. För att fä klarhet i om och när de hos bl. a. länsstyrelsen förvarade exemplaren av förundersökningsprolokoll blir offentliga handlingar behöver länsstyrelsen en lagreglering av exemplarfrägan. Det förhällandet att ett mindre antal av alla upprättade polisrapporter, förhörs-PM och förundersökningsprotokoll ges in till allmän domstol kan inte gärna få betydelse vid bedömningen av om handlingar av detta slag är offentliga eller inte.

Genom begränsningen i första stycket andra meningen av möjligheten till sekretesskydd synes, enligl Föreningen Sveiiges statsåklagare, en lucka ha uppkommit, om man jämför innehållet i paragrafen med innehållet i 53 §. Föreningen anför vidare.

Förslaget torde nämligen innebära att åklagaren för att kunna tillvaralaga den enskildes intressen måsle utverka domstolens beslul om sekretess i omedelbart samband med åtals väckande. Föreningen finner en sådan lösning opraktisk och olämplig. I vissa fall måste nämligen handlingssekreiess bibehållas jämväl sedan åtal väckts. Enligt såväl förslaget som gällande rätt mä domstolen i avbidan pä förhandling inom stängda dörrar besluta att handlingar som inkommit i målet inte utan dess tillstånd mä ullämnas. Det sekretesskydd som här avses innebär skydd inte blott för den misstänkte utan även för annan person som berörs t. ex. målsäganden i mål om utpressning. Det hinder mol utlämnande som kan föreligga av nu anförda skäl måste givetvis beaklas av polis- och åklagarmyndigheterna. Då av naturiiga skäl viss tid regelmässigt förfiyter mellan tidpunkten för åtals väckande och lidpunkten för förhandling eller domstols beslut om sekretess är det i här avsedda fall nödvändigt aU polis- och åklagarmyndigheterna gör en förhandsbedömning om hemlighållande på här avsedd grund erfordras sedan åtal väckts. Så sker också enligt nu gällande rätt. Finnes vid en sådan bedömning anledning antaga att förhandling kommer att ske inom stängda dörrar har polis- och åklagarmyndigheterna enligt gällande rätt möjlighet och skyldighet att vägra lämna ut handling i avbidan på rättens beslut om sekretess. Som framgår av vad ovan anförts bör denna möjlighet bibehållas. Detta sker lämpligast på så sätt alt den av kommittén föreslagna begränsningen av paragrafens tillämplighet utgår.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 ' '

Rörande handlingar hos JO kan hänvisas till JO:s under 8 § redovisade uttalanden.

39 § Verkställighet av påföljd

Skaderekvisitet "att ändamålet med vården motverkas" föranleder kommentarer från två remissintanser. Svea hovräti har ingen invändning i sak men erinrar om att motsvarande stadgande i 14 5 sekretesslagen har ansetts vara i princip grundlagstridigl, eftersom lillämplig sekrelessgrund saknas. Samma resonemang synes kunna föras med OSK:s förslag lill sekreiessgrunder. Interneringsnämnden erinrar om att det uttalas i motiven, att i uttrycket ligger generellt att utlämnande kan vara menligt för den berörde. Enligt interneringsnämndens mening ger emellertid lagtextens avfattning ej klart uttryck ät tanken, att utlämnande kan vara menligt för enskild. Ett förtydligande bör därför ske.

Hovrätten över Skåne och Blekinge tar upp skillnaden mellan första och andra stycket i fräga om de centrala nämndernas och övervakningsnämndernas beslul. Någon sädan skillnad finns inte nu och kan enligt hovrätten inte anses vara motiverad. Den undvikes om första och andra styckena sammanslås, t.ex. pä följande sätt: "Handling som inom kriminalvärden uppräitats rörande den som är intagen i anstalt eller underkastad kriminalvård i frihet skall hällas hemlig i vad den avser hans behandling eller

eljest-- sättes i fara. Vad nu sägs gäller ej beslut av kriminalvärdsnämn-

den, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden eller övervakningsnämnd."

Kriminalvårdsstyrelsen konstaterar att genom formuleringen av första stycket i denna paragraf styrelsens beslut har sekretessbelagts. Enligt styrelsens hiedömning kan endast undantagsvis utlämnande av andra handlingar än beslut ifrågakomma. Kriminalvårdsstyrelsen behandlar vidare behovet av sekretesskydd för några kalegorier av personer som ej omfattas av 39 S och anför,

OSK har begränsat paragrafens tillämpningsområde till att avse personer som är intagna i anstalt eller är underkastade kriminalvård i frihet. Härigenom utesluts häktade och de som undergår kriminalvård genom att t. ex. verkställa påföljd i häkte. För de handlingar som på häkte upprättas beträffande behandlingen av häktad och hans personliga förhållanden saknas sekretesskydd i den män uppgifterna inte kan hemlighållas enligt 38 § LAH. Detta framstår som betänkligt, då dessa personer inte av domstol befunnits skyldiga till brott.

Ett särskill problem utgör de till frihetsberövande påföljd dömda som inte intagits i anstalt p. g. a. att de ännu inte förelagts inställa sig, eller därför all de erhållit uppskov med verkställigheten, antingen av kriminalvårdsstyrelsen eller genom nåd. Av den som dömts till fängelse söker ungefär var tredje uppskov, I uppskovsärendena förekommer mycket ofta upplysningar av sådan art att myckel starka skäl talar för sekretess. Det kan exempelvis vara fräga om läkarintyg eller social ulredning beiräffande den dömde eller nägon honom närstående.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 ' '6

Interneringsnämnden tillstyrker förslaget såvitt gäller hos nämnden upprättade handlingar-utom beiräffande beslul. Beslul av interneringsnämnden rörande den som vårdas i eller utom anstalt är, säger nämnden, enligl gällande lag alltid offentiiga. 1 OSK;s förslag har bestämmelse om nämndens beslut upptagits endast i förevarande paragrafs andra stycke som avser handlingar rörande den som är underkastad vård i frihet. 1 denna del torde den nya lagstiftningen böra ges samma innehåll som nuvarande lag, dvs, alt nämndens beslut även i frågor som avses i paragrafens första stycke är offentliga.

40 § Sjukvård och socialvård m. m. Första stycket

Förslaget att sammankoppla sekretessen inom sjukvården med där rådande tystnadsplikter mottas positivt av regeringsrätten, arbetarskyddsstyrdsen, länsslyrelsen I Göteborgs och Bohus län, JO, Landsiingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Regeringsrätten uttalar sin tillfredsställelse över att läkarintyg pä detta sätt kan sekretessbeläggas oavsett hos vilken myndighet de befinner sig. Kommunfullmäktige i Göteborg anser kopplingen mellan sekretess och tystnadsplikt mindre lyckad. Konstruktionen torde få till följd, anförs del, att sekretessen blir i det närmaste absolut, något som skulle komma att lägga allvariiga hinder i vägen för det samarbete mellan exempelvis sjukvård och socialvård, som frän andra synpunkter framstår som eftersträvansvärt. Riksförsäkringsverkel säger sig sakna möjlighet att bedöma hur de föreslagna reglerna kommer alt tillämpas gentemot försäkringens organ men understryker det enligt verkels mening oavvisliga kravei att dessa organ får full tillgäng till för dem erforderiiga handlingar som avses i 40 §,

Tystnadspliktskommiltén tar upp frågan om bestämmelsens grundlagsenlighet och erinrar om att fallen av hemlighällande skall vara noga angivna i särskild lag. En vidare hänvisning, som i den föreslagna paragrafen, till "lag eller förordning" är mindre väl förenlig med den nyss åsyftade grundlagsregeln. Den hävdvunna uppdelningen av sjukvärdssek-relessen mellan förtroendefallen och övriga bör i stället komma till uttryck direkt i LAH. 1 samma riktning uttalar sig Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.

Socialstyrelsen, som anser den föreslagna ordningen i och för sig tilltalande, finner anledning att nägot uppehålla sig vid frågan om räckvidden helt allmänt av den föreslagna sekretessen. Vissa uttalanden i special moll veri ngen, där bl. a. talas om läkarintyg som tillkommit i en "förlroendesituation" (s. 259 sista stycket) skulle kunna tolkas så, att OSK ansett att denna sekretess inte omfattar annat än vad som motsvaras av den i princip absoluta tystnadsplikt som hänför sig till vad en patient

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 "7

meddelat t. ex. en läkare i förtroende och de iakttagelser som läkaren gör med ledning av dessa uppgifter samt den diagnos han ställer. Emellertid förefaller del av andra uttalanden att döma som om OSK med uttrycket förtroendesituation velat innefatta ett vidare begrepp och tydligen tänkt sig en sädan situation föreligga sä snart en person uppsöker en läkare för behandling eller rådfrågning. Lagtextens innehåll motiverar ocksä en sådan tolkning. Detta innebäratt handlingssekretessen enligt första stycket sträcker sig lika långt som tystnadsplikten i dess helhet och således omfattar inte blott vad som kan hänföras till nyssnämnda långtgående tyslnadspliktsdel utan även den mindre stränga tystnadsplikt som kan sägas begränsas till sädana iakttagelser som gjorts oberoende av nägot patientens förtroende. Styrelsen utgår frän att styrelsens nu framförda tolkning av bestämmelsen är den rikliga. Socialstyrelsen konstaterar att en handlingssekretess som den senast beskrivna torde medföra bl. a. att sä gott som samtliga läkarintyg omfattas av en absolut sekretess, både intyg vars innehåll grundar sig pä förtroendeuppgifier och intyg som baserar sig pä läkarens egna iakttagelser Socialstyrelsen fortsätter.

Socialstyrelsen släller sig tveksam till om samtliga läkarintyg skall tillerkännas en sä sträng sekretess som föreslås i vilka sammanhang de än åberopas. Det verkar rimligt att så blir fallet beträffande läkarintyg i t. ex. körkortsärende, tjänstetillsättningsärende eller sjukskrivningsärende. Det förefaller däremot mera tveksamt om stycket också bör utsträckas till läkarintyg som åberopas i ett bostadsförmedlingsärende för att försöka styrka rätt till förtur i bostadskön eller i en brottmålsprocess för att söka påverka bedömningen vid straffmätningen. Samma tveksamhet kan överhuvudtaget göra sig gällande vid alla de läkarintyg av olika slag som sökande, klagande eller annan part införskaffar från läkare och sedan äberopar hos myndigheter för att där komma i en bättre ställning i visst avseende eller för att bereda sig en förmån eller fördel som eljest inte skulle tillkomma dem. 1 dessa fall är situationen som regel en annan än i förstnämnda slag av ärenden, där det vanligtvis föreskrivs att sökande har alt förete läkarintyg av visst slag. Styrelsen är medveten om att det är svårt att göra en bestämd gränsdragning mellan ärenden där läkarintyg bör omfattas av sträng sekretess och andra ärenden där sädan sekretess kan ifrågasättas för där företedda läkarintyg. Beträffande sistnämnda grupp av ärenden kan det med fog hävdas att det föreligger ett samhällsintresse att förhindra maktmissbruk av sädan grad att offentlighelsregeln bör gälla.

Även JO diskuterar frågan i vad mån läkarintyg omfattas av första styckets regel.

Alla läkarintyg och läkarutlåtanden blir emellertid att bedöma enligt första styckets regel. Sådana förekommer i en mängd olika lyper av ärenden och hos myndigheler av de mest skilda slag. Det blir ingalunda nägon lätt uppgift för dessa myndigheter att avgöra om ett läkarintyg eller ett läkarutlåtande omfattas av sekretess enligt första styckei. Vilka läkarintyg och läkarutlåtanden skall anses tillkomma i en förtroendesituation? Hör t. ex. läkarintyg i körkortsärenden och tjänsteansökningsärenden hit? Och vilken betydelse lår den för sjukvården stadgade allmänna tystnadsplikten som

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 118

endasl förbjuder obehörigi yppande av patients personliga förhållanden? För egen del tolkar jag sekretessregeln i försia styckei så att den ger sekretess ät alla läkarintyg och läkarutlåtanden utom sädana som utfärdas pä en myndighets egen begäran som led i myndighetens utredning av ett ärende. 1 vad mån sådana intyg och utlåtanden skall åtnjuta sekretess får då bedömas enligt de eventuella sekretessregler som gäller för ärendelypen i fråga. Ett klarläggande uttalande i denna viktiga fråga behövs emellertid.

JO påpekar också all av läkarsekreterare upprällade handlingar -trots vad OSK anfört därom - lorde omfattas av första slycket, Frägan är ju om inom sjukvärden upprättade handlingar och även läkarsekreterare är underkastade den i lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fi. föreskrivna tystnadsplikten. JO anser vidare att det inle kan godtas att vad en patient brevledes meddelar en läkare i förtroende får ett svagare sekretesskydd än motsvarande muntliga uppgifl, som av läkaren antecknas t. ex, i läkariournal. Sekretessregeln i försia slyckel bör därför omarbetas så alt den kommer att omfatta också från patient inkommen handling.

Juridiska och medicinska fakulteterna vid Uppsala universitet, karolinska institutet, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser att s j u k -journalerna inte skall anses som allmänna handlingar. Läkarförbundet understryker att en sjukvärdsjournal inte är en handling som kan jämföras med inom myndigheters verksamheter förekommande dokumentation. Förbundet utvecklar sin ståndpunkt pä följande sätt.

Journalen är i första hand att betrakta som arbetsanteckningar till hjälp för undersökning och behandling av patient. Dess syfte är att ge underiag för god och adekvat vård och att möjliggöra kontinuitet i vården i all synnerhet när denna anförtros fiera läkare. Journalen innehåller mycket ofta uppgifter om ömtåliga och känsliga personliga förhållanden vilka patienten eller dennes anhöriga, ibland andra personer, lämnat i förtroende till läkaren. Dessa är nödvändiga för att läkaren skall kunna göra riktiga medicinska bedömningar och komma fram till rätta diagnoser.

Läkares sjukvärdande verksamhet kan rimligen inte karakteriseras såsom en myndighetsutövning och det ter sig främmande alt jämställa förvaltningsärenden och läkarvård. Patienten upplever inte heller situationen så att han, när han söker läkaren, vänder sig till en myndighet. En myndighetsfunktion kan över huvud inte anses förenlig med förtroendeförhäl-landet mellan läkare och patient, vilket är en förutsättning för god sjukvård och att patienten skall kunna återföras till hälsa.

Läkarverksamhet och sjukvård i allmänhet är med andra ord artskild från annan myndighets verksamhet och har med vissa väl avgränsade undantag enbart karaktären av tillhandahållande av tjänster. Mycket starka skäl talar därför för att handlingar rörande sjukvård inte skall betraktas som allmänna handlingar.

Svenska läkaresällskapet föreslår att frågan om sjukjournalen görs till föremål för särskild prövning och anför därvid.

Härvid bör fastställas vilken del av del nuvarande journalmaterialet, som rimligen bör betraktas som handling utformad av myndighet. Sällskapet

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 "9

föreslår alt uppgifter tillhörande denna del framgent förs separat och på sä sätt att offentlighetsprincipen blir tillgodosedd. Det lorde här framförallt gälla information som belyser klientelets sammansättning med hänsyn t. ex. till äldersgruppering och sjukdomspanorama, värdtider, antal undersökningar och operationer av olika slag osv.

Alla personliga anteckningar angående de enskilda patienterna bör däremot samlas i särskilda journaler, som icke bör ha karaktär av allmän handling. Regler för hur dessa i princip skall föras och handhas bör utarbetas. Härvid bör man i försia hand ta sikte pä att stimulera ur sjukvårdssynpunkt ändamålsenlig journalföring, alltså skapa förutsättningar för en dokumentation, som tillgodoser värdens behov under hänsynstagande till den enskildes integritet, som ständigt kan hällas aktuell och som pä ett överskådligt sätt återger lidigare ställningstaganden och den akluella situationen. Vidare bör i princip anges hur läkaren lämpligen bör lämna information till patienten, anhöriga, myndigheter och andra och under vilka omständigheter dessa bör äga rätt ta del av tillgängliga anteckningar. Regleringen bör garantera kontrollerande myndigheter tillböriig insyn i verksamheten.

Socialstyrelsen ställer frägan i vilken ulsträckning utlämnande av handlingar kan ske, där inte samtycke föreligger från den till vars förmän sekretessen gäller.

För närvarande tilläts, med stöd av 14 ij första stycket näst sista punkten SekrL, t. ex. nära anhörig att få ta del av patients sjukjournal utan att samtycke föreligger frän patienten. Samtycke kan ibland vara omöjligt eller bedömas som olämpligt att införskaffa, men utlämnande av journalen kan ändå ske i de fall del kan lagas för visst att patientens inlressen inte kommer till skada. Sädant utlämnande sker givetvis under angivna förutsättningar ocksä till andra än anförvanter. Vad nu sagts gälleräven handlingar i ärenden rörande t.ex. hälsovård, socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård.

1 angivna och liknande fall finns det ej sällan ett berättigat intresse för tredje man att fl del av en handling i hithörande slag av ärenden. Detta intresse bör i vissa fall kunna göra sig gällande även i förhällande till den mycket långtgående sekretess som föreslås i 40 § försia stycket. Viss sådan möjlighet synes föreligga med stöd av den föreslagna 56 § men det förefaller oklart hur OSK tänkt sig att denna bestämmelse skall tillämpas i praktiken. Enligt socialstyrelsens mening bör till ledning för de myndigheter som skall tillämpa hilhörande lagregler 40 § första styckei kompletteras med en föreskrift motsvarande den som nu återfinns i 14 § första stycket näst sista punkten SekrL. Självfallet bör som hittills vid utlämnande erforderliga förbehåll göras.

Nyssnämnda bestämmelse i 14 § SekrL utnyttjas f n. ocksä när handlingar åslundas för forsknings- eller annat angeläget ändamål. Enligt socialstyrelsens uppfattning saknas anledning alt vidtaga någon ändring härvidlag. Det nuvarande systemet har veteriigen ej medfört olägenheter.

Som inledningsvis under denna paragraf antytts anser riksförsäkringsverkel att det för arbetet inom verkets ämbetsområde är oundgängligen nödvändigl att de myndigheter som arbetar inom detta inte avskärmas frän möjligheten att få alll det material rörande den enskildes hälsotillstånd som behövs för att rätt kunna handlägga hans försäkringsärende - även sädant material som till äventyrs kan vara negativt för honom vid handläggningen av hans

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 120

ärende inom nämnda område.

Folksam erinrar om att det i försäkringsrörelse, t. ex. inom personförsäkring, i inle obetydlig omfattning krävs att försäkringsgivaren får tillgång till handlingar som i och för sig skall hållas hemliga, exempelvis sjukhusjournaler.

Såvitt vi förstår innebär de föreslagna lagreglerna i dessa avseenden inte några ändrade förutsäUningar för försäkringsverksamhelen. Visseriigen uttalar kommittén i specialmotiveringen till 40 § att förslaget innebär en betydligt mer skärpt sekretess än som för närvarande gäller för just sjukhusjournaler. Vi betvivlar inte att kommittén allmänt sett har rätt när man gör detta gällande men i förhällandet läkarna-försäkringsbolagen tillämpas redan nu enligt vår erfarenhet denna höga sekretessgrad, något som vi funnit goda skäl för och även anpassat oss till.

Sjukvårdsstyrelsen I Malmö kommun diskuterar det förhållandet att föreslagen sekretess i förening med den tystnadsplikt rörande enskilds personliga förhållanden som sjukvårdshuvudmännen är skyldiga att iakttaga, säsom sägs i utredningen, ibland kan leda till att en sjukvårdshuvudman får utstå en mycket kraftig kritik i massmedia just därför att man till följd av sin tystnadsplikt är förhindrad att klariägga alla detaljer i ett ärende. Enligt styrelsens uppfattning kan man inte bortse från det faktum att myndigheternas begränsade möjligheter att kunna förklara och lägga till rätta pä läng sikt kan rubba tilltron till olika offentliga organ, särskilt i beaktande av massmedias av olika anledningar ökade intresse att vilja skydda enskilda personer mot som man i vissa fall uttrycker det "mygel" och "maktövergrepp".

TysiadspllktskommUtén diskuterar OSK;s uttalande i frägan om förhål-landet mellan läkarens lystnadsplikt och hans skyldighet att göra anmälan enligt lag eller annan f ö r f a 11 n i n g , t. ex. 93 § barnavårdslagen eller körkortsbestämmelserna. Kommittén anför i denna del.

Kommittén (dvs. OSK) hävdar ati tystnadsplikten även i förtroendefallen genombryts av anmälningsskyldighet. Ett liknande uttalande finns i prop. 1975:8 (s. 71). JO har gjort ett uttalande i samma riktning (1963 s, 428). JO motiverade emellertid sin ståndpunkt främst med all anmälningsplikten (enligt barnavårdslagen) var stadgad i lag och tystnadsplikten endast i instruktion, och han redovisade inte några överväganden om konsekvenserna av ati anmälningsplikten finge företräde. - Tystnadspliktskommittén vill erinra om att denna tolkning av 93 § barnavårdslagen inte har stöd i förarbetena. Föredragande statsrådet avstod uttryckligen från att la ställning till frågan (prop. 1960:10 s. 385), och denna kan inte heller anses ha fått någon slutgiltig lösning i den nya bestämmelsen i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Tystnadspliktskommiltén vill för sin del framhålla att del är svårt &U finna någon enkel och klar lösning av konflikten mellan anmälningsplikt och tystnadsplikt i förtroendefallen inom sjukvärden. Frågan, hur en läkare skall handla i fall då patienten (eller vårdnadshavaren) inte samtycker till att anmälan

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '2'

göres till myndighet med maktbefogenheter, måste ofta bli beroende av en mångfald svåra överväganden; del är fåfängt att tro alt den har fått en praktiskt fungerande lösning genom den nyss nämnda regeln i 3 tj SFS 1975:100.

Datainspektionen, landsarkivet I Vadstena, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län och JO pekar på de svårigheter vid tillämpningen som uppkommer hos myndigheter som saknar tillgång till medicinsk sakkunskap. Datainspektionen erinrar om att omständigheterna vid handlingens tillkomst blir avgörande för om den lar hemlighållas. För att underiätta utredandet av dessa omständigheter senare, när handlingen begärs utlämnad, är det önskvärt att de framgårav själva handlingen. Landsarkivet i Vadstena anser att man i förslaget har underskattat möjligheten av förekomst hos offentliga arkivinstitutioner av handlingar rörande sjuk- och socialvård. Redan i dagens läge finns avsevärda bestånd sädana handlingar i offentliga arkiv. I de fiesta fall sker utlåning till sjuk- och vårdinrättningar men fall, dä berörd part har begärt att lå ta del av sin egen sjukjournal, har förekommit. Det vore i sädana fall önskvärt, om en generell regel fanns, enligt vilken man i dylika fall hänvisade vederbörande till nägon vårdinstitution som inlånar handlingen och sedan tar ställning till utlämningsfrägan eller, vid behov, ger vederbörande önskade upplysningar ur journalen. Det torde vara ofrånkomligt alt denna procedur lar någon tid. Enligt landsarkivets åsikt bör det vidare inte vara nödvändigt att just den "utfärdande" läkaren far ta ställning till ärendet. Är så möjligt, är det givetvis utmärkt, men även en annan läkare bör kunna fylla samma funktion. - JO:s uttalande i denna fråga har återgivits tidigare under denna paragraf

Sveriges läkarförbund är kriliskt mot den föreslagna tidsbegränsningen av sekretesskyddet. En redovisning av förbundets synpunkter lämnas underSl ij.

Här kan redovisas ocksä vad TCO anfört med anledning av den ordning med läkarintyg till försäkringskassa som till-lämpas inom stat, landsting och kommuner i samband med anställds sjukdom.

Den sjuke är i dag skyldig att efter karenslidens slut lämna läkarintyg till försäkringskassan enligt ett fastställt formulär. I intyget anger läkaren inte bara den lid under vilken patienten bör avhälla sig frän arbete utan ocksä sjukdomsdiagnos. Pä senare tid har de offentliga arbetsgivarna mer och mer börjat begära att intyget skall uppvisas också pä arbetsplatsen. Härigenom röjs sjukdomsorsaken för helt ovidkommande personer inom kassa-och personalavdelningar.

Enligt TCOs uppfattning är det icke nödvändigt att annan än försäkringskassan flr reda pä sjukdomsdiagnosen. Vilken sjukdom patienten lider av aren förtrolig sak mellan läkaren, patienten och försäkringskassan. Därför bör snarast en förändring ske av gällande bestämmelser sä att arbetsgivaren icke har rätt att avkräva arbetslagaren läkarintyg om sjukdomens art eller att utfråga vederbörande härom. 1 de fall arbetsgivaren önskar intyg om sjukskrivningsperiodens längd bör sådani intyg kunna utfärdas av försäkringskassan. Så länge det nuvarande systemet med läkarintyg, som även upptar sjukdomsdiagnos, tillämpas bör dock intyg, som lämnats till arbetsgivaren/myndigheten falla under sekretessbestämmelserna.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

Andra stycket

Mot utformningen av socialvärdssekretessen ställer sig fiera remissinstanser kritiska. Socialstyrelsen, länsstyrelsen I Jönköpings län, kommunfuUmäktige i Göteborg, sociala centralnämnden i Umeå kommun, socialutredningen, Svenska kommunförbundet, Landsiingsförbundet och Centralorganisationen SACOISR anser att frågan om socialvärdssekretessen bör övervägas pä nytt mot bakgrund av den pågående utvecklingen inom socialvården i riktning mot allt mindre inslag av myndighetsutövning. Socialstyrelsen anför.

OSK har utgått från att den förtroendesekretess som föreslås inom sjukvården inte kan uppställas för socialvårdens del. Ur saklig synpunkt finns det enligt socialstyrelsens mening ej anledning att här göra nägon skillnad mellan dessa vårdområden. Förtroendesiluationer av det slag som inträffar i sjukvården förekommer i betydande utsträckning också inom socialvården. De uppgifter och upplysningar som därvid framkommer eller lämnas torde vara av ungefärligen samma slag i båda vårdområdena. I själva verket lorde den förlroendesituation som föreligger vid besök av en hjälpsökande hos en socialassistent i ett nykterhetsvårds- eller barnavårdsärende inte skilja sig myckel från vad som i detta hänseende gäller i samband med en patients undersökning eller behandling av en psykiater.

OSK har ansett att den myndighetsutövning som sker inom socialvärden ulgör hinder för en förtroendesekretess av del slag som föreslås för sjuk-värden. Gentemot detta vill socialstyrelsen framhålla att långt ifrån allt av den mängd olika ärenden som handläggs inom socialvårdsområdel i vid bemärkelse innefattar myndighetsutövning. Pä senare tid har det dessutom inom socialvärden i ökande omfattning skett en övergäng till en verksamhet som innefattar åtgärder baserade på frivillig medverkan från den persons sida som är föremål för åtgärden och inslaget av tvångsåtgärder har blivit allt mindre markerat. Styrelsen vill för övrigt erinra om att det också förekommer myndighetsutövning inom sjukvården, såsom då värd meddelas med stöd av LSPV (lagen om sluten psykiatrisk värd).

Härtill kommer att enligl gällande synsätt behandling inom hälso- och sjukvärden sker mol bakgrunden av en social helhetssyn. 1 behandlingsarbetet bör de rent medicinska åtgärderna inte isoleras frän sådana sociala faktorer som är av betydelse för den sjukes vård och tillfrisknande. Det sagda är uttryck för pågående och av statsmakterna understödd integrering mellan hälso-, sjuk- och socialvård. Meningen är att arbetet inom hälso-och sjukvärden skall ske i behandlingslag, i vilka företrädare för såväl medicinalpersonal .som social personal ingår. I båda fallen är det fråga om vård av människor, där det kan vara svårt alt dra en bestämd gräns mellan handlingar som tillhör sjukvårdsärende och handlingar som ingår i socialvårdsärende. Konkret exempel härpåärDalby-ochTierpsprojekten. Självfallet kan det uppstå svårigheter i behandlingsarbetet om sekretessregler av olika slag skall gälla försjukvärdspersonal åden ena sidan och socialpersonal åden andra.

Under åberopande av det anförda lår socialstyrelsen föreslå att sekretessens omfattning i socialärenden bringas i så nära överensstämmelse som möjligt med vad som gäller på sjukvårdens område i detta hänseende. 1 den mån en förtroendesituation föreligger inom socialvården bör således bestämmelserna i 40 tj första stycket bli tillämpliga. Det saknas anledning ati inte låta samma regel gälla i motsvarande situation i ett hälsovårdsärende. Detta innebär att enhetliga sekretessregler bör införas för sjukvården, hälsovården och socialvården, inklusive barnavården och nykterhetsvården.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '23

Socialulredningen ger uttryck för samma grundsyn i sitt yttrande och uttalar.

Socialutredningen vill i detta sammanhang framhålla att en strävan inom socialvärden i dag är att sä långt sig göra låter undvika åtgärder, som står i strid med den enskildes vilja. Ett av huvudmålen för socialutredningens arbete är alt skapa ett förtroendefullt förhällande mellan socialvårdens organ och dess klienter, så att besluten kan fattas i samförstånd. Huvudvikten kommer att läggas vid att lämna råd och stöd i olika former. Det ter sig därför också naturiigt att koppla familjerådgivningen till socialvården. Samråd mellan socialvårdens och medicinalvårdens företrädare kan förutsättas bli alll vanligare. Behovet av att skapa en förtroendesekretess även pä socialvårdens område kommer därför att bli mer markant än tidigare. I den begränsade utsträckning vidtagande av åtgärder mol den enskildes vilja alltjämt anses nödvändiga kommer bestämmelserna härom med största sannolikhet att intagas i en särskild lag och sannolikt kommer beslutanderätten i sådana ärenden att i försia instans läggas pä länsrätterna. Härigenom skapas även bättre fömtsättningar för att införa en särskild förtroendesekretess på socialvårdsområdel.

Socialutredningen är emellertid ej beredd att nu ta slutlig ställning till om de skäl, som talar mot en förtroendesekretess pä hela socialvårdsområdel, väger så tungt att önskemålet om att införa en sådan sekretess får vika. Till denna fråga avser socialutredningen att återkomma i sitt lagbetänkande i samband med behandlingen av tystnadsplikten på socialvårdsområdel. Skälen mol en förtroendesekretess anges pä följande sätt av socialutredningen.

Emellertid bör i sammanhanget också framhållas, att vissa skäl alltjämt kan andragas mot införandet av förtroendesekretess pä socialvårdsområdet. Prövningen av ärenden rörande socialhjälp och andra bidrag är sålunda f n. att hänföra till myndighetsutövning enligt 3 § Fvl (förvaltningslagen). Vidare kvarstår det förhållandet att de sociala organens medverkan för att göra utredningar och avge ytirande i brottmål, vårdnadsmäl, adoptions- och namnärenden m.m. även fortsättningsvis kommer att erfordras. Del torde ej heller vara möjligt att - då det gäller åtgärder mot den enskildes vilja - helt bortse från det material, som finns samlat hos det kommunala socialorganel. Följaktligen är det ej möjligt att på socialvårdens område i alla situationer tillgodose önskemålet om fullständig sekretess för lämnade uppgifter. Svårigheter kommer alltså även framdeles att föreligga, då det gäller att bedöma, å ena sidan, vilka uppgifter som fär anses ha lämnats i förtroende och därför skall åtnjuta särskild sekretess, och, å andra sidan, vilka uppgifter som inhämtats i ärende, där det finns ett inslag av myndighetsutövning, och därför skall bedömas på annat sätt ur sekretessynpunkt.

Socialutredningen anför också andra kritiska synpunkter.

Enligt socialutredningens mening bör vid utformningen av reglerna om sekretesskydd pä socialvårdsområdel två principer vara vägledande. För det första skall enskilda personers intresse av att ej fl uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade till obehöriga tillgodoses. Fördel andra bör reglerna härom vara lätta att tillämpa. Dessa principer har ej i erforderiig grad tillgodosetts av OSK.

Om OSK:s förslag genomförs flr man, såsom tidigare nämnts, räkna med

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '24

större offentlighet än vad som nu är fallet. Mången gång kan det ej förutses, att en handlings utlämnande kommer att medföra skada, ehuru sä senare visar sig bli fallet. Vid prövningen av om handlingen bör utlämnas kan vidare missbedömningar ske, som länder den enskilde till skada. Med stor sannolikhet kommer en huvudregel om offentlighet att inge en sådan osäkerhetskänsla hos allmänheten, att risk föreligger för att man ej vågar anförtro socialtjänstemannen uppgifter om sina personliga förhållanden. Frågan är om icke ett genomförande av OSK:s förslag kommer att leda lill att sekretesskyddet pä det sociala området försvinner eller i allt fall helt föriorar sin betydelse.

Vidare måste beaktas att tillämpningen av de regler OSK föreslär ställer sociala tjänstemän och myndigheter inför betydligt svårare avgöranden än vad som för närvarande är fallet. Utgångspunkten är i dag att handlingarna är sekretesskyddade. En prövning fär därefter ske om något undantag frän denna regel gäller. Denna prövning är begränsad till ett fåtal särskilt angivna situationer och torde ej medföra några större komplikationer. Om OSK:s förslag godtages, skall socialvårdens företrädare utgå frän att handlingarna är offentliga. Därefter skall en prövning ske, om utlämnande likväl bör nekas med tanke pä att utlämnande skulle kunna leda till skada för den vars förhållanden berörs i handlingen eller någon honom närstående. Alt vid denna prövning i de olika typer av ärenden som förekommer inom socialvården kunna förutse alla situationer som kan uppkomma torde vara hart när omöjligt. Därjämte kommer den föreslagna ordningen att medföra besväriigheter, då det gäller att i ett beslut motivera varför handlingen ej utlämnas. Risk föreligger att man i beslutsmotiveringen nödgas antyda just det som bör hemlighållas. Det bör i detta sammanhang ocksä observeras, att en sä utformad sekretess som OSK föreslagit kommer att göra det än besväriigare än i dag för socialvårdstjänstemannen att dra gränsen för del område, beträffande vilket tystnadsplikt råder. Socialutredningen föreslår därför att som huvudregel alltjämt skall gälla att handlingar på socialvårdsområdel skall vara sekretesskyddade i vad de avser enskilds personliga förhållanden samt att de undantag härifrån som krävs anges pä ett så enkelt och klart sätt som möjligt. Denna synpunkt behöver enligl socialutredningens mening ej komma i kollision med huvudprincipen att allmänna handlingar som regel bör vara offentliga. Denna regel hör hemma i TF eller den grundlag som kommer att ersätta denna förordning. Undantag från denna regel måste dock finnas. Att man, dä man anger undantagen, däri inbegriper en viss grupp av handlingar, nämligen sådana handlingar på socialvårdsområdet som angår enskilds personliga förhållanden kan knappast vara ägnat att rubba huvudprincipen om handlingars offentlighet.

Avslutningsvis anför socialutredningen, att det, om förtroendesekretess ej införs, är av än större vikt att offentlighetsprincipen ej får gälla som huvudregel på socialvårdsområdet utan att utgångspunkten - liksom fallet är i dag - får vara att handlingarna är sekretesskyddade.

Kommunstyrelserna I Lund och Umeå förklarar alt de godtar OSK:s förslag till socialvårdssekretess för närvarande. Kommunstyrelsen i Lund pekar dock på att betydande avsnitt av socialvården snart kommer att kunna uppvisa principiellt samma förutsättningar för en förtroendesekretess som sjukvården gör i dag. Kommunstyrelsen i Umeå anser i motsats till kommunens sociala centralnämnd att det inte är motiverat att sociala behandlingsjournaler om-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

fattas av utökat sekretesskydd, eftersom det i sociala sammanhang även rör sig om myndighetsutövning, som bör vara föremål för ofTentlig insyn. Nägra remissinstanser diskuterar kravet all del är handling i ärende rörande socialvård som kan hemlighällas enligt delta och de tvä följande styckena i paragrafen. Enligt regeringsrätten torde ordet ärende i detta sammanhang böra uppfattas i samma betydelse som denna term fått i 3 § förvaltningslagen. Regeringsrätten vill här hänvisa till sitt avgörande in pleno RRK R 75 2:21. Av detta rättsfall framgår att värd vid en inrättning, i vart fall om den är avslutad, inte är att betrakta som ett ärende. Den sekretess, som anges i andra och tredje styckena, kan sälunda tillämpas endast pä handlingar som ingår i ett förvaltningsrättsligt ärende. Huvuddelen av de handlingar som är aktuella torde tillhöra ett sädant ärende om t. ex. barnavård, nykterhetsvård, socialhjälp eller annan socialvård, abort, kastrering, omsorg etc. Klart är dock alt det finns stora grupper av allmänna handlingar inom denna sektor som inte tillhör ett ärende. Inom socialvärden kan förekomma handlingar i uppsökande värd utan att nägot ärende uppstått. Fortlöpande värd utgör inte något ärende, och handlingar som tillhör sådan vård omfattas inte av den föreslagna skeretessen. En komplettering är här erforderiig, enligt regeringsrätten.

Enligt OSK:s mening, sid 261 mitten, är uppsökande verksamhet inom socialvården - och förmodligen då också inom sjukvården och hälsovården - ett ärende som omfattar en stor mängd personer. Innebörden synes vara att den samlade mängden ifyllda intervjuformulär eller blodprovsresultat utgör ett ärende men också att särskilda ärenden därefter kan uppstå beträffande varje person för vilken den uppsökande verksamheten leder till nägra värd- eller hjälpåtgärder. Vidare har i förvaltningslagen begreppet ärende en speciell innebörd, I förarbetena (prop. 1971:30 sid 315) lill förvaltningslagen diskuteras gränsdragningen mellan myndigheternas handläggning av ärenden och s. k. faktiska handlingar. Där anförs som exempel att utförandet av en operation på ett sjukhus enligl normalt språkbruk inte kan betecknas som handläggning av ett ärende.

Datainspektionen finner del svårt att förstå varför begränsningen till ärende erfordras i andra-fjärde styckena, särskilt som dessa innehäller skaderekvisit. KommunfuUmäktige I Göteborg påpekar att med en dylik utformning av bestämmelsen en annars hemlig handling synes bli offentlig om den finns i ärende som rör nägot annat än vad i andra stycket omnämns.

Skaderekvisitet har, som framgått av det tidigare, rönt kritik från socialulredningen. Inte heller Svenska kommunförbundet finner skäl att den nuvarande presumtionen för sekretess beträffande denna typ av handlingar skall frångås. Kommunförbundet utvecklar sin syn på följande sätl.

Ati vidga allmänhetens insyn i sjukvårdens och socialvärdens handlingar som omfatiar enskilda människors personliga förhållanden, synes styrelsen mindre väl överensstämma med tidsenliga krav på skydd för enskilds personliga integritet.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '26

I praktiken skulle en bedömning av huruvida ett utlämnande är menligt för den vars personliga förhållanden handlingen behandlar eller för någon av hans närstående vara förenat med betydande svårigheter, då konsekvenserna av ett utlämnande ofta är svåröverskådliga.

Enligt OSK:s förslag skall den befattningshavare (eller nämnd) inom socialvärden som har att pröva frågan om utlämnande utgä från att handlingen är offentlig. Därefter skall han pröva om utlämnandet skulle kunna leda lill skada för den vars förhållanden berörs i handlingen eller någon honom närstående. En sådan bedömning torde inför de skiftande situationer som möter inom den sociala verksamheien ofta vara praktiskl taget omöjlig att göra. OSK:s förslag på denna punkt synes enligt styrelsens mening sakna tillräcklig praktisk förankring för alt kunna godtagas.

Socialstyrelsen delar inte socialutredningens och kommunförbundets farhågor att förslaget leder till minskad sekretess. Styrelsen uttalar i stället följande uppfattning.

Av specialmotiveringen framgår ej att någon ändring i denna del av bestämmelsen därmed avses i förhållande till vad nu gäller enligt 14 § första stycket SekrL. Språkligt sett finner socialstyrelsen ordet "menligt" dock innebära ett svagare skaderekvisit än del nuvarande begreppet "missbrukas till skada eller förklenande" och att därför handlingar med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan och förmodligen kommer att hemlighållas i stöne omfattning än vad som nu är fallet.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det en brist i bestämmelsen som lagstiftaren bör undanröja att det ej anges vad som skall rymmas i begreppet "menligt". Inte minst för de kommunala nämnderna, där viss risk föreligger all regeln kan leda till överdriven sekretess, är ett klariäggande av detta begrepp väsentligt.

En rad remissinstanser diskuterar vad som innefattas i resp. bör innefattas i begreppet "socialvård". Socialstyrelsen nämner att bestämmelsen huvudsakligen avser handlingar som upprättas inom socialvården i vid bemärkelse, dvs. med OSK:s terminologi allt det som en social centralnämnd får göra. Det är emellertid enligt socialstyrelsen osäkert om OSK menar allt som nämnden kan göra inom ramen för den socialvärdande verksamheten och som direkt eller indirekt framgår av de sociala vårdlagarna eller om därmed avses ocksä åtgärder som nämnden har att handlägga enligt andra lagar än de sociala. Framför allt är det tveksamt om sekretessen avses omfatta även handlingar i ärende som nämnden handlägger enligt föräldrabalken. Socialstyrelsen anser att så bör vara fallet men ett förtydligande i saken synes önskvärt.

Försvarets civilförvaltning anför att av specialmotiveringen får anses framgå ati uttrycket "annan socialvård" inte omfattar familjebidrag till värnpliktig enligt familjebidragslagen. Med hänsyn till de ömtåliga personliga uppgifter som kan förekomma i ärende om familjebidrag bör förfaUningsrummet äga tillämpning jämväl på handling i dylikt ärende.

Värnpliktsverket hemställer att utformningen av andra stycket ändras så

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

all handlingar rörande medicinsk undersökning vid inskrivningsförrättning skall kunna sekrelesskyddas. Verket återger en diskussion mellan JO, datainspektionen och verket i fråga om dessa handlingars status i sekretesshänseende enligt nu gällande räu och motiverar därefter sin hemställan pä följande vis.

Eftersom de inskrivningsskyldiga med stöd av lag kallas till inskrivnings-prövningar för att där genomgå undersökningar som syftar till beslut om tjänslbarhet och utbildning som värnpliktiga eller frikallelse från värnpliktens fullgörande (på medicinska grunder) syns det rimligt och skäligt att på nämnda grunder inhämtade medicinska uppgifter beläggs med den grad av sekretess som 40 § andra stycket innebär. Även om uppgifterna i en del fall lämnas i en förtroendesituation och även om den enskilde i och för sig kan underiäta att lämna vissa uppgifter måste hävdas alt den allmänna situationen vid prövningarna mera domineras av det författningsenliga tvånget än den i OSK berörda förtroendesituationen.

Riksskatteverket påpekar att handlingar i ärenden rörande rätt för enskilda alt inköpa alkoholhaltiga drycker f n. är sekretessbelagda enligt 14 § SekrL. Härmed avses inte bara ärenden rörande åtgärder enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen (1954:579) resp. 18 § tredje stycket 1) rusdrycksförsälj-ningsförordningen (1954:521) utan också spärrningsbeslut riktade mot langare och äterfallsfyllerister enligt 18 § tredje slycket 2) och 3) sistnämnda förordning. Besluten rörande langare och äterfallsfyllerister avser emellertid från nykterhetsvärden fristående åtgärder, se prop. 1963:82 s. 84-86.1 40 § andra stycket LAH bör därför, enligt verket, göras ett tillägg av förslagsvis följande lydelse: "eller om upptagande på spärrlista enligt 18 § rusdrycks försäljnings fö rörd ni ngen".

Stadsarkivet i Siockholm uppmärksammar förskolans sekretess.

Förskolans sekretessproblem skjuls in under barnavården med motiveringen att denna växande kommunala verksamhet lär komma att mer eller mindre undantagslöst sortera under de barnavårdande myndigheterna (sociala centralnämnderna). Detta torde fl anses mindre lyckligt. Redan ligger ute i kommunerna stora bestånd av ytterst skyddsvärda observalionsjour-naler frän förskola, kanske på sin tid, kanske ännu, driven under separat styrelse eller med anknytning till skolan. OSK varnar för obestämt formulerade sekretessregler (s. 87). När det gäller förskolans sekretess finns det skäl erinra härom. Hellre ett ord för mycket än ett ord för litet.

Centralorganisationen SACOISR tar upp ett område där sekretesskydd nu saknas, nämligen handlingar rörande psykiskt utvecklingsstörda som enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykisk utvecklingsstörda erhåller särskilda omsorger från samhällets sida. I omsorgslagen finns inga beslämmelser beträffande sekretesskydd för de många mycket personliga och känsliga uppgiftersom finns i diarier och journaler hos samtliga landsting. Samma sak gäller ocksä tystnadsplikten för de befattningshavare som handlägger dessa frägor. I praktiken tillämpas de bestämmelser som gäller inom socialvården. Denna ordning är emellertid inte till

Prop. 175/76:160. Bilaga 3 128

fyllest, SACO/SR anser att sekretessregler snarast måste utarbetas inom della område.

Socialstyrelsen tar upp till behandling frågan om behovet av sekretess för handlingar beträffande hälsokontroller.

I sitt remissyttrande över betänkandet "Hälsokontroll i statlig tjänst" anförde justitieombudsmannen (JO) bl. a. att "man står här inför mycket svårbedömbara frägor som aktualiserar bl. a, gränsdragningen och växelspelet mellan förtroendesituationer och myndighetsutövning". Skall t. ex., frågade sig JO, en läkare som förordnas att verkställa läkarundersökning enligt 27 § statstjänstemannalagen därvid vara förhindrad att utnyttja den kännedom om den anställde som han har frän tidigare hälsokontroll? OK uppehöll sig något vid sådana frågeställningar (SOU 1966:60 sid. 146) men lyckades knappast finna de rätta svaren på frågorna. I brist på närmare underiag för bedömning ansäg sig JO inte kunna uttala sig om hur sekretessfrågorna vid hälsokontroll borde lösas. JO inskränkte sig därför till att fästa uppmärksamheten på dem och pä vikten av att en allmän hälsokontroll inte infördes utan att sekretessfrågorna utretts. Även om OSK delvis berört dessa problem i betänkandet finner icke socialstyrelsen att de blivit tillfredsställande lösta och önskar ett klariäggande härvidlag.

Socialstyrelsen diskuterar vidare sekretessfrågan för handlingar hos medicinalväsendets ansvarsnämnd. Ansvarsnämnden, vars kansli är anknutet lill socialstyrelsen, handlägger bl. a. ärenden i fråga om disciplinär bestraffning och åtalsanmälan m. m. beträffande medicinalpersonalen. Enligt bestämmelserna i sekretesslagen är vid en restriktiv tolkning handlingarna i dessa ärenden att betrakta som offentliga handlingar. Styrelsen har emellertid tillämpat bestämmelserna på så sätt att sådana yttranden av läkare och annan medicinalpersonal samt av vetenskapliga råd som innehållit uppgifter angående patients hälso- och sjukdomstillstånd ansetts som handlingar i ärenden rörande sjukvård och därmed hemliga. Däremot har anmälan och anmälarens yttranden i ärendet saml självklart ansvarsnämndens beslut betraktats som offentliga handlingar. Mot denna praxis vid tillämpning av sekretesslagen har erinringar inte framställts. Tvärtom vinner den stöd av uttalande av JO i dennes ämbeisberäitelse 1970 s. 136-138. Styrelsen förutsätter att det framlagda förslaget inte medför ändring i praxis inom detta verksamhetsområde.

Socialstyrelsen erinrar om att inom styrelsen förs ett flertal olika register för skilda ändamål. Sålunda finns ett register över zigenare vilket innehåller uppgifter av social natur. Dess karaktär har varil uppe till prövning, varvid regeringsrätten i likhet med styrelsen funnit att registret flranses såsom en handling i ärende rörande socialhjälp och omgärdat av sekretesskydd enligt 14 §SekrL(RÅ 1973:10). Ytteriigare ett register av liknande slag förs inom socialstyrelsen nämligen det s. k. flyktingregistret. Även detta register får anses såsom en handling i ärende rörande socialhjälp. Socialstyrelsen fortsätter.

Vidare förs inom socialstyrelsen bl. a. ett antal personregister, som innehåller individbaserad patientinformation. Aktuella register är cancerre-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 129

gistret, missbildningsregistret, den individbaserade patientstatistiken från den sluina somatiska och psykiatriska sjukvärden, registreringen av resultat från allmänna gynekologiska hälsoundersökningar, abort- och steriliserings-statistiken, registreringen av medicinska födelsemeddelanden och registrerade resultat från hälsoundersökningar i Värmlands och Gävleborgs län samt Stockholms kommun. Dessa register är upplagda på data. För närvarande är datalagens övergångsbestämmelser - förutom tryckfrihetsförordningens bestämmelser - tillämpliga på dessa. Underiagel för dessa register, vilket ej enbart inhämtats för statistiska ändamål, utgörs av information som insamlats för ändamål inom sjukvården. Informationskällorna är i första hand patientjournaler. Uppgifterna i registren samt övriga till registren hörande handlingar åtnjuter enligt socialstyrelsens uppfattning i enlighet härmed sekretesskydd enligt 14 § SekrL. Det är av största vikt för att kunna anordna och bibehålla samtiiga register att de är sekretesskyddade i samma utsträckning som gäller övriga handlingar inom hälso- och sjukvården eller eljest socialvården. Uppgifterna i registren åtnjuter enligt socialstyrelsens uppfattning f n. sekretesskydd enligt 14 § SekrL. I konsekvens härmed bör de vara underkastade sekretess enligt 40 § andra stycket LAH.

Detta spörsmål har inte behandlats av OSK. För att undanröja all tveksamhet om hur det förhåller sig med sekretesskyddet för dessa register med tillhörande handlingar bör en särskild bestämmelse härom införas i lagtexten.

Några remissinstanser tar upp frågan om de sociala myndigheternas skyldighet att lämna uppgift till körkortsregistret resp. länsrätt. Centralorganisationen SACOISR anser att skyldigheten att lämna uppgifter till körkortsregistret måste försvinna. Länsstyrelsen i Stockholms län menar tvärtom att ett svepande uttalande av OSK (s. 261) bör kompletteras med ett klariäggande av nykterhetsnämndernas skyldighet att anmäla körkortshavare som för ett onyktert liv och dessa nämnders skyldighet att vid remiss från länsrätt i körkortsmål utföriigt redogöra för vederbörandes nykterhetsförhållanden.

Tredje styckei

Socialstyrelsen ställer sig kritisk till att handlingar i ärenden som avses i tredje slycket tillerkänns ett svagare skydd än enligt första stycket.

Att ärenden som gäller fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering, åtgärder mot smittsamma sjukdomar eller omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall särbehandlas i sekretesshänseende beror enligt OSK på att ärenden i dessa ämnen knappast kan inrymmas under uttrycket hälso- och sjukvård. Handlingar i dessa ärenden föreslås skola hållas hemliga endast i den mån handlingarna innehåller uppgifterom någons personliga förhållanden, vilkas röjande kan vara menligt för honom eller honom närstående. Formellt sett kan möjligen med visst fog drivas den meningen att ärenden, som tillhör ifrågavarande ämnesområden inte kan inrangeras under begreppet hälso- eller sjukvård som detta begrepp vanligen uppfattas, men denna synpunkt utgör inte hållbart motiv för den föreslagna begränsningen i sekretesskyddet. Inslaget av sjuk- och hälsovård är ofta betydande i dessa ärenden och mycket av det som meddelas läkare och

9 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 130

kuratorer är av ytterst förtrolig natur utan att för den skull uppgifterna behöver vara menliga för vederbörande eller denna närstående, Enligl socialstyrelsens uppfattning bör därför handlingar i ärenden som angår fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering och kastrering tillföras samma grad av sekretess som föreslås tillkomma handlingar enligl försia stycket. Delsamma bör galla handlingar angående tillstånd enligt 4 ij transplanta-tionslagen (SFS 1975:190), som träder i kraft den 1 januari 1976.

Fjärde styckei

Positiva till förslaget att beslut om frihetsberövande i princip inte skall kunna hemlighällas ställer sig länsstyrelsen i Östergötlands län, sociala centralnämnden i Malmö kommun, kommunstyrelsen i Umeå, Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund. Vad OSK anfört härom anses riktigt av dessa remissinsianser. KommunfuUmäktige I Siockholm, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län och socialutredningen är däremot kritiska och anser att från den enskildes utgånspunkt kan minst lika starka skäl åberopas för hemlighällande av ett beslut om frihetsberövande som för hemlighällande av beslut om hjälpåtgärder eller övervakning. Kommunfullmäktige i Stockholm anför.

Om man har ett långt gående sekretesskydd i hjälpåtgärdsärenden, flr det anses inkonsekvent och stötande att ge offentlighet ät betydligt mer ingripande beslut. 1 exempelvis barnavårdsärenden ingår det i arbetsmetodiken att så långt möjligt motivera den enskilde för den åtgärd som vidtas, till exempel ett omhändertagande. I många fall är det därför snarare en' grad- än en artskillnad mellan ett administrativt frihetsberövande och exempelvis en övervakning. Även en institutionsplacering kan genomföras som en hjälpätgärd. Det finns således ej nägon skarp gräns mellan sädana åtgärder och administrativa frihetsberövanden. Risk kan också finnas att en person söker och accepterar nägon form av frivillig åtgärd inom socialvärdens område i stället föratt fl behovet av åtgärd prövat i formell ordning endast av det skälet, att en sådan prövning leder till att beslutet blir offentligt.

Syftet med alt sekretessbelägga beslut om administrativa frihetsberövanden är att skydda den enskilde för insyn i hans personliga förhållanden. Motiven från den enskildes synpunkt att beslul om administrativa frihetsberövanden skall vara sekretessbelagda är således minst lika starka som vid exempelvis beslut om hjälpåtgärder inom socialvårdens område. Inte heller argumentet att dessa beslut skall vara offentliga för att åstadkomma insyn i myndighets handläggning av dessa ärenden och därigenom en ökad rättssäkerhet är relevant. Den enskilde har naturiigtvis alltid möjlighet att själv ge offentlighet åt sådana beslut och att lämna uppgifter i dessa ärenden till tredje man.

Socialutredningen finner förslaget i denna del någol oklart med tanke på den prövning av frågor om administrativa frihetsberövanden som numera förekommer i länsrätt och de regler som gäller för förvaltningsdomstolarna. Det sagda flr, enligt socialutredningen, i framtiden desto större betydelse som socialutredningen avser att föriägga beslutanderätten i första instans

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 ''

i dessa frågor till länsrätt. Socialulredningen utvecklar sin mening närmare på följande sätt.

Enligt 16 tj FPL (förvaltningsprocesslagen) har LR (länsrätO möjlighet att förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs med hänsyn lill privatlivets helgd, Ati detta bör tillämpas i sociala mäl framgår av alt departementschefen i propositionen till FPL (1971:30 s. 557) uttalade en förmodan, att rätten i så gott som varje socialt mål skulle förordna om stängda dörrar, där parten begärde det. Vidare föreligger f n., om förhandling ägt rum inom stängda dörrar, enligt 36 ij SekrL möjlighet för LR aU förklara handlingarna i målet hemliga. Har dom eller beslul avkunnats inom stängda dörrar, kan även domen eller beslutet hemligförklaras.

Beträffande de bestämmelser, som sålunda gäller för LR, har OSK - även om vad som anförts i motiven till 40 tj LAH (s. 262) lyder på alt OSK haft för avsikt att gå längre - endast föreslagit den ändringen att domslutet ej flr hemlighällas (se 53 ij LAH).

Socialutredningen är medveten om vikten av att sä ingripande åtgärder, varom här är fråga, ej genereUl iåi äga rum ulan insyn från allmänhetens sida. Emellenid kan - framför allt då fråga är om barn eller dä den av domen eller beslutet berörde personen ej önskar offentlighet - finnas skäl att hemlighålla domen eller beslutet i sin helhet. Socialutredningen vill därför föreslå att de sekretessregler som nu gäller för LR pä detta område flr bestå. Vad socialulredningen har sig bekant har dessa regler hittills ej tillämpats på sådant sätt, att offentligheten otillböriigt åsidosatts. Som OSK själv anfört (s. 283) torde med den fast rotade offentlighetstraditionen hos domstolarna någon risk för onödigt hemlighetsmakeri ej heller föreligga.

Av de instanser som principiellt godtar OSK:s förslag i denna del ifrågasätter regeringsrätten och Sveriges läkarförbund om inte beslut om intagning utan eget samtycke för psykiatrisk värd bör kunna sekretessbeläggas.

Kommunfullmäktige I Stockholm, socialutredningen och Svenska kommunförbundet anser att också beslut om socialhjälp bör sekretessbeläggas. Socialutredningen yttrar härom.

Dessa beslul rör i så hög grad enskilds personliga förhållanden att den enskilde barett berättigat krav päatl de ej utlämnas till allmänheten. Vid prövningen om bidrag skall utgå måste sålunda beaktas anhörigas förmåga att fullgöra sin försöriningsskyldighet, olika socialpolitiska bidrag, arbetsförmåga, hälsa och andra personliga förhållanden. Om den hjälpsökande ej kan känna sig säker på att dessa förhållanden kan hemlighällas, torde han ocksä bli mindre benägen att vändasig till socialvärden lenbesväriigsituation.Isammanhangetmåsteockså beaktas, att socialvården enligt socialutredningens förslag ej kommer att vara uppdelad på tre nämnder utan handhas av en nämnd samt all arbetet där kommer att präglas a v en helhetssyn. Det kommer under sådana förhållanden exempelvis att bli svårt föratt ej säga i det närmaste omöjligt att i olika beslul dela upp vad som idag är hänföriigt till hjälpätgärd enligt barnavårdslagen respektive vad som är hänföriigt till socialhjälp. Helhetssynen innebär i själva verket ett avståndstagande från en sädan uppdelning i sekretessfrågan, att vissa delar av ärendet särskiljes frän övriga. Detta leder till ati beslutet i dess helhet bör sekrelesskyddas. Att kommunen handhar dessa ärenden pä rätt sätt torde kunna i den utsträckning det krävs följas upp - utan allmänhetens insyn -av gransknings-, tillsyns- och besvärsmyndigheter.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '2

Enligt kommunfuUmäktige i Stockholm bör alla handlingar och beslut i enskilda socialvårdsärenden vara sekretesskyddade, således även alla beslut i socialhjälpsärenden. Socialstyrelsen vill påpeka att fjärde stycket i re d a k -tionellt hänseende är oklart enligt styrelsen. Enligt tredje stycket är "handlingar" i ärenden som angår faslställandeav könstillhörighet och övriga i stycket angivna ärenden sekretessbelagda. Emellertid framgår inte direkt att beslut i sådana ärenden äv hemliga. Av fjärde styckei framgår däremot indirekt au besI ut i ärenden som avses i tredje stycket, utom vissa beslut enligt omsorgslagen skall vara sekretessbelagda. Tekniken att i ordet "handling" även inkludera beslul och att utsäga närbeslut äroffentligaär diskutabel och kan sannolikt leda till missuppfattningar. Vid genomläsning av bestämmelserna bibringas man enligt styrelsen lätt den uppfattningen att ifrågavarande beslut inte är hemliga. Oklarheten kan tas bort genom att sista meningen omformuleras och blir ett eget stycke för sig av förslagsvis följande lydelse; "Myndighets beslul enligt tredje stycket flr hemlighållas utom vad det angår frihetsberövande åtgärd enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda".

41 § När flr en anmälare vara anonym?

OSK:s avvägning mellan offentlighets-och sekretessintressena godtas av socialstyrelsen, karolinska institutet, länsstyrelsen i Östergötlands län, kommunfuUmäktige i Stockholm, kommunstyrelserna i Lund och Malmö, kommunfullmäktige i Göteborg, kommunstyrelsen i Umeå och socialutredningen. Socialstyrelsen säger sig efter ingående övervägande ha stannat för att acceptera bestämmelsen utan att påyrka ett längre gående sekretesskydd vad gäller barnavården. Styrelsen kommerdockframdelesatt-i likhet med vad som redansker-noga följa

förhållandet inom dettaomräde.

Att det föreslagna, något utvidgade sekretesskyddet är otillräckligt och att fullt anonymitetsskydd bör tillförsäkras anmälare i fall av befarad barnmisshandel anser polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott. Enligt polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt är det synneriigen viktigt aU initiera en barnmisshandelsutredning snarast möjligt om man skall ha rimliga utsikter att nå ett gott slutresultat och fl fram alla fakta. Omsorgen om de mindre barnen, som väl knappast någonsin själva förmår tillvarata sina intressen, borde kunna motivera accepterandet av att föräldrarna eller annan vårdnadshavare i nägot fall I trakasseringssyfte blev anmälda för misshandel. Frekvensen av sådana falska tillvitelser skulle sannolikt ej bli särskilt hög. Mot denna bakgrund och utifrån egen erfarenhet ifrågasätter polisstyrelsen trots vad som förevarit i sekretessfrågan om inte anonymitetsskyddet i dessa helt speciella ärenden borde göras starkare än vad OSK föreslagit. - Rättssäkerheten för den som avses med anmälan kan, enligt kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott, tillgodoses på annat sätt. Denne kan tillerkännas

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 133

offentligt biträde, som under vissa förbehåll flr del av samtliga uppgifter i ärendet. Vidare kan den som avses med anmälan ta del av de sakuppgifter som anmälaren lämnat,dock utan att 11 reda på vem som lämnat uppgifterna.

1 motsats till andra remissinstanser som uttalat sig om förevarande paragraf ifrågasätter Föreningen Sveriges statsåklagare om inte sekretesskyddet gär för långt. Föreningen noterar att anonymitetsskyddet i vissa fall med stöd av 59 S LAH synes kunna göras gällande mot polis- och åklagarmyndigheterna, vilket strider mot rättegångsbalkens krav pä objektiv och snabb förundersökning. Vidare anmärks att förevarande anonymitetsskydd blir illusoriskt i fall där åklagare och polis under förundersökning i t. ex. mäl om barnmisshandel flr kännedom om uppgiftslämnare pä annan väg än genom sådan myndighet som avses i 41 § LAH. Om ifrågavarande anonymitetsskydd avses kunna göras gällande mot polis- och åklagarmyndigheterna kan sälunda möjligheterna att driva effektiv och objektiv förundersökning bli beroende av om uppgiftslämnarens identitet uppdagas på annat sätt. Detta strider mot kravet på likhet inför lagen. Det kan med ledning av det nu sagda ifrågasättas om här aktuellt anonymitetsskydd kan upprätthällas vid förundersökning i brottmål. Frägan börenligt föreningens uppfattning bli föremål för ytteriigare överväganden.

Nägra remissinstanser diskuterar skaderekvisitet. Datainspektionen noterar att det inte framgår av motiven om "våld eller annat allvariigt men" innefattar strängare förutsättningar för sekretess än sekretesslagens "skada". Datainspektionenanserdeterforderiigtatt terminologin såvitt möjligt görs enhetlig i LAH och att innebörden i använda uttryck klariäggs. Därvid är det nödvändigt att undersöka om använda uttryck redan har en given innebörd i annan lagtext, t. ex. brottsbalken. Länsslyrelsen I Göteborgs och Bohus län frågar om inte skadegraden blir högre när rekvisitet ändrats från "skada för annan person" till det enligt länsstyrelsens uppfattning mer restriktiva "utsatts för våld eller allvariigt men". Om men är svagare än skada, hur förhåller sig dä allvariigt men till skada? Vad som menas med "allvariigt men" flr enligt socialutredningen uppenbariigen lösas genom praxis. Det hade emellertid varit önskvärt med någon exemplifiering. Kan exempelvis telefonterror anses falla in under detta begrepp, frågar utredningen.

Socialutredningen ifrågasätter vidare om inte OSK:s förslag innefattar en begränsning av anonymitetsskyddet i förhällande till gällande rätt i eu hänseende. F. n. torde anonymitetsskyddet omfatta alla barna- och nykterhelsvårdsärenden, oavsett om ärendet avser ett tvångsingripande eller ej. Enligt socialutredningens mening bör anonymitetsskyddet även fortsättningsvis gälla oavsett om ärendet leder till ingripande mot vederbörandes vilja eller allenast till rådgivande samtal eller annan stöd- och hjälpätgärd. Uttrycket "ingripande" bör därför om möjligt undvikas. 1 samma riktning går ett påpekande frän länsstyrelsen i Östergötlands län. Om exempelvis föräldrar begär, att ett omhändertagande av deras barn för samhällsvård enligt 29 §

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '34

bamavårdslagen skall upphöra, torde förhållandena stundom vara sädana, all uppgifl som framkommer vid i ärendet verkställd utredning bör kunna hemlighållas med tillämpning av denna paragraf Ett sådant ärende handlar alltså strängt taget inte om "ingripande enligt barnavårdslagen", eftersom sådani lidigare skett Gfr rubrikerna till 4 och 5 kap. barnavårdslagen).

Enligt socialchefen I Jönköpings kommun synes bestämmelsen i 41 § angående skydd mot anmälare och uppgiftslämnare lämpligen böra överföras till 61 § sista stycket eftersom den endast torde innebära en inskränkning i parts räti ati utfl handlingar. Även innehållet i en anmälan eller en upplysning torde vara en uppgift om någons personliga förhållanden och därför sekretessbelagd enligt huvudregeln. Endasl gentemot part behöver därför meddelarskydd finnas.

TCÖ föreslår att den som i sin tjänst har att vidarebefordra uppkomna misstankar om barnmisshandel bereds ett starkare skydd än enligt förslaget. TCO delar i princip utredningens uppfattning om att anonyma anmälningar i ärenden rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister inte är önskvärda. Enligt TCO:s mening kan man dock inte bortse från att det ingalunda är ovanligt att den som i sin tjänst har att anmäla misstänkta fall av barnmisshandel, t.ex. sjukvårdspersonal, senare trakasseras av den som varit föremål föranmälan. Visseriigen ger 41 ij LAH möjlighet att sekretessbelägga anmälan, dä anmälaren eller honom närstående kan befaras bli utsatt för våld eller annat allvariigt men, men för den som i sin tjänst har att göra anmälningar, så fort misstanke om barnmisshandel föreligger, kan redan lindriga former av trakasseri bli ytterst besvärande genom den ständiga upprepningen.

42 § När flr sjukvårdsjournal undanhållas patienten?

OSK;s förslag tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, kommunstyrelsen I Umeå och TCO. Enligl TCO är det dock angeläget att i motiven starkare klargöra alt sekretess även gentemot den direkt berörde endast flr förekomma i absoluta undantagsfall. Med nuvarande bestämmelser finns exempel på hur den som i sjukjournaler fört in uppgifter haft ett intresse av att dessa uppgifter inte kommit till patientens, och därmed allmänhetens, kännedom.

För full partsoffentlighet i nu berört hänseende pläderar kommunkansliet i Umeå kommun.

Den allmänna tendensen inom all värd gär mot större öppenhet, vilket bland annat visas av att det numera är mycket sällan som nägon förvägras att läsa sin journal. Fördelen med att alltid låta den som journalen rör ta del av den är att onödig misstänksamhet om vad journalen innehåller därigenom undanröjs samtidigt som den personal som gör journalanteck-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

ningar tvingas tänka lite mer noga pä vad som förs in. Visseriigen kan situationer länkas, dä det är negativt för en patient eller intagen eller annan person att journalen alltid görs tillgänglig för den journalen rör, men kommunkansliel anser att fördelarna med att låta patienten eller den intagne fl en obetingad rätt att läsa sin journal väger tyngre, varför erforderiiga ändringar bör göras i förslagel på den punkten.

Socialstyrelsen förklarar sig inte kunna tillstyrka förslaget lill 42 § utan förordar ati den nuvarande bestämmelsen i 14 tj andra stycket SekrL i tilllämpliga delar bibehålls. Inledningsvis påpekar socialstyrelsen att tendensen i vår dataålder alltmer blir alt sjukjournalen består av endast registreringar av olika objektiva fynd med mänga lekniska termer. Socialstyrelsen fortsätter.

Även journaler av denna typ kan i ett visst fall innebära att ändamålet med vården skulle motverkas om journalen utlämnades till patienten. Möjlighet bör liksom f n. finnas att under angivna omständigheter vägra patienten att ta del av sin egen sjukjournal. Ett undanhållande av journalen för patienten bör dock förekomma endast undantagsvis och - förutom i de fall då annans personliga säkerhet kan sättas i fara - endast då det finns grundad anledning antaga att, om inte sä skedde skulle patientens hälsa försämras eller hans tillfrisknande förhindras eller fördröjas eller skulle han - efter att ha blivit botad eller förbättrad - insjukna på nytt. Principen bör alltså vara att patienten skall fl journalen utlämnad till sig om han önskar detta.

Enligt socialutredningens mening finns inom socialvärden ett behov av en regel som ger möjlighet att hemlighälla handling då dess utlämnande uppenbart skulle motverka värden eller behandlingen eller någons personliga säkerhet sällas i fara. Med den utveckling som pä senare tider skett mot öppnare former av värd och med de nya behandlingsmetoder som tillkommit och i vilka ej endast läkare utan även psykologer m. fl. medverkar kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att knyta denna sekretessregel till läkarvård och anstaltsvård. Socialutredningen är dock inte nu beredd att närmare ange vilken omfattning sekretessregelns tillämpningsområde bör ha. Utredningen önskar endast fästa uppmärkamheten pä att situationen pä värdområdet i dag är en annan än då denna sekretessregel tillkom och att det därför kan vara skäl att beakta detta vid regelns utformning.

Socialstyrelsen anser att utlämnande av en handling under vissa förutsättningar skall kunna förvägras patienten vare sig han är tvångsintagen eller frivilligt inlagen. Enligt förslagel har OSK gjort en bestämd skillnad mellan personer, som frivilligt intagits i anstalt, och dem som intagits där oberoende av eget samtycke. Denna kategoriuppdelning förefaller socialstyrelsen verklighetsfrämmande. Även beträffande frivilligt intagna kan hänsyn behöva tagas till en eventuell ökning av en potentiell farlighet, om de fär fri tillgäng till sin behandlingsjournal. I dessa fall skulle även ett utlämnande kunna motverka ändamålet med värden. Dessutom anser styrelsen och då framför allt med hänsyn till värdpersonalens personliga

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '36

säkerhet att tredje man mäste skyddas även i de fall det rör sig om frivilligt intagna.

Jö anför att enligl 42 § skall sjukvårdshandling, t. ex. en patientjournal, kunna hemlighållas för patienten själv endast då fråga är om vård oberoende av eget samtycke. Del skulle innebära alt t. ex. en patient som är föremål för psykiatrisk värd enligt sjukvårdslagen flr en ovillkoriig rätt att ta del av sin journal, JO betvivlar att del frän medicinsk synpunkt är välbetänkt att införa en sädan ordning. Från denna synpunkt torde det vid de bedömningar som bör göras dä en patient begär att 11 ta del av sin journal vara irrelevant om patienten är föremål för tvångsvård eller frivillig värd. JO anser därför att nägon ändring inte bör göras i den nu gällande regeln som är gemensam för tvångsvärd och frivillig värd.

1 fråga om den krets handlingar som bestämmelsen bör omfatta avser socialstyrelsen att skyddet inte bör vara inskränkt till att omfatta bara handling rörande vård i anstalt utan även handling rörande någons intagning i anstalt. Därutöver gäller skyddet enligt förslaget enbart handlingar rörande läkarvård. I likhet med vad som nu är fallet anser socialstyrelsen att sekretesskyddet skall omfatta samtliga anstaltshandlingar, dvs. inte bara handling som upprättats av läkare utan även kurator, psykolog m.fl.

Med anledning av OSK:s uttalande att vissa utlämningsfrågor måste prövas av myndigheter utan tillgång till medicinsk sakkunskap påpekar riksarkivet att företeelsen ingalunda är så sällsynt som OSK förmodar; tvärtom skulle flera exempel kunna anföras på att statliga eller kommunala arkivinstitutioner förvarar arkivmaterial av den art det här gäller. Det hade därför, enligt riksarkivet, varit önskvärt att OSK något närmare hade belyst de problem som här kan uppstå.

Socialstyrelsen kan inte underlåta att understryka de svårigheter en myndighet utan tillräcklig sakkunskap kan räka in i, när t. ex. en fariighets-situation kan uppstå för den händelse vederbörande flr ta del av vårdhandlingen. Fariighetsbedömning är alltid en svår uppgift och det torde i de fall som här kan bli aktuella ofta röra sig om ett kvalificerat psykiatriskt ställningstagande. Även om avgörandet - särskilt i positiv riktning - många gånger kan vara lätt, blir det betydligt besväriigare om "den utfärdande läkaren" mer eller mindre kan betrakias som "part i målet" och ett förslag om vägran från hans sida leder till ett förvärrande av en inflammerad situation. Tillkallande av utomstående expert torde ibland vara att anbefalla, även om ärendets avgörande därigenom något fördröjs.

Datainspektionen anser att partens - patientens - intresse av tillgäng till handlingen kräver att en restriktiv prövning görs och att denna sker individuellt, från fall till fall. Olägenheter i form av merarbete för myndigheterna flr då accepteras. Datainspektionen känner till ett fall (se regeringsrättens dom den 17 juni 1975, Dnr 3484-1974) där myndigheten nödgats besluta att utlämnande av vissa typer av sjukdomsuppgifter till patienten

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

generellt anses innebära risk för att ändamålet med vården motverkas eller för att någons personliga säkerhet äventyras samt att myndigheten härpå grundat en likaledes generell vägran att lämna ut uppgifterna. Ett sädant generellt beslut är enligt datainspektionens mening inte förenligt med sekretesslagen.

Regeringsrälien, arbetsmarknadsstyrelsen och socialulredningen påpekar att OSK vad gäller verkan i förvaltningsrättsligt hänseende av att part undanhålls material synes ha förbisett 43 § första stycket förvaltningsprocesslagen och 14 § första stycket förvaltningslagen. Båda lagrummen bygger klart på att material varav parten ej fått del kan utgöra grund för avgörandet i ärendet. Regeringsrätten vill också påpeka att hänvisningarna till sekretesslagen i dessa båda lagrum mäste ändras om den nuvarande sekretesslagen ersätts av LAH.

Regeringsrätten anför att den som är föremål för vård, undervisning, undersökning eller annan art av sådan offentUg verksamhet, som inte kan rubriceras som ett ärende, inte kan betraktas som part (jfr RRK R75 2:21). Denna kategori personer kan dock inte likställas med envar utomstående. Regeringsrätten erfteriyser regler om vilken rättsställning de nämnda personerna intar, när det gäller rätten att utfl egna handlingar. Bestämmelserna i 42 och 52 §§ kan bli svåra att tillämpa utan ett klariäggande i själva lagen i angivet hänseende.

I redaktionellt avseende gör interneringsnämnden och kommunfullmäktige i Göteborg gällande att den föreslagna lagtexten omfattar även handlingar som rör dem som är intagna i kriminalvårdens anstalter. Enligt motiveringen är detta ej avsett. Lagtexten bör jämkas sä att stadgandets avsedda innebörd tydligt framgår.

Datainspektionen framhåller att av motiven framgår (s. 267) alt paragrafen alltid kan bli tillämplig på handling rörande läkarvård men i fråga om handling rörande vård i anstalt endast om vården meddelas oberoende av eget samtycke. Denna skillnad framgår ej klart av lagtexten; därför bör före ordet "vård" insättas ordet "rörande".

Socialstyrelsen ifrågasätter om inte 41 och 42 §§ borde byta plats. Sakin-nehället i sistnämnda bestämmelse hör närmare ihop med 40 § än vad 41 § gör. Om sä blir fallet mäste 52 § justeras i enlighet därmed.

43 § Allmän försäkring; studiestöd

Förslaget att handlingar i vad de lämnar upplysning om enskilds sjukdom eller eljest om ömtåliga personliga förhållanden skall kunna hållas hemliga inte bara hos riksförsäkringsverket och försäkringskassorna utan ocksä hos andra myndigheter som till följd av reglerna oms. k. arbetsgivarinträde disponerar motsvarande handlingar tillstyrks av riksförsäkringsverket, statens personalnämnd, skolöverstyrelsen, länsstyrelsen I Västerbottens län

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '38

och kommunfullmäktige i Stockholm. Riksförsäkringsverket menar dock att den lagtekniska utformningen OSK givit regeln av flera skäl är felaktig och häller före att en särskild paragraf bör ägnas åt sekretessregler för myndigheternas interna personaladministration. Verket vill härjämte notera att den tänkta sekretessen för anställningsmyndigheten enligt förslaget gäller endast personalärenden som på försäkringssidan kopplas med sjukpenningsförsäkring och föräldraförsäkring genom arbelsgivarinträdet. Motsvarande skydd hos anställningsmyndigheten skulle inte komma att gälla yrkesskadeärenden i den män de enligt gällande lagstiftning skulle föranleda beslut av försäkringsorganen utanför sjukförsäkringens ram, exempelvis i form av livränta till den skadade eller hans efterievande (i den män sekretess inle kan härledas frän de föreslagna bestämmelserna i 40 §, något som dock inte är heltäckande).

Några remissinstanser diskuterar det förhållandet all den föreslagna regeln om sekretess hos myndigheter med arbetsgivarinträde lika litet som andra sekretessregler gäller förhällandet inom myndigheten. När del gäller handlingar avseende befattningshavares sjukdom torde del, enligt riksförsäkringsverkel, föreligga ett särskilt starkt intresse för den enskilde att tillgången till handlingarna begränsas till den personal som inom myndigheten har all handlägga frågor som sammanhänger med hans sjukdom eller som eljest har behov av uppgifter om denna, exempelvis för arbetsledningsfunktionerna, personalplanering o. d. Verket konstaterar att tystnadsplikten i detta sammanhang synes vara av större intresse än offentlighets- och sekretessbestämmelserna.

Datainspektionen anför att det av OSK i 43 § LAH använda uttrycket ''handling hos" synes innebära att sekretessen inte fortplantar sig till andra än de i paragrafen särskilt uppräknade myndigheterna och de myndigheler på vilka 3 kap, 16 § lagen om allmän försäkring är tillämplig. Om andra myndigheter, enligt 59 § första stycket LAH, får tillgång till handlingarna, följer således sekretessen inte med. OSK anför att flödet av dessa handlingar dock inte torde beröra andra än de uppräknade myndigheterna. Detia synes datainspektionen inte invändningsfritt. Både staiistiska centralbyrån och taxeringsmyndigheterna lorde efterfråga uppgifterna; de fär emellertid då ny sekretess enligt 35 resp. 29 § LAH. Det kan vidare tänkas att landstingskommuner och socialstyrelsen behöver uppgifterna för planeringsändamål; med den innebörd som OSK lägger i "uttrycket statistiska ändamål" i 35 § LAH kan möjligen sekretess hävdas även i dessa fall.

Riksförsäkringsverket ifrågasätter om inte det föreslagna lagrummet bör kompletteras med sekretessregler för motsvarande handlingar när de befinner sig hos försäkringsrädet och försäkringsdomslolen. Universitetskanslersämbetet menar att eftersom handlingar i vissa ärenden är hemliga hos universiteten (se nedan), de bör kunna sekrelesskyddas pä motsvarande sätt hos besvärsinstanserna, universitetskanslersämbetet och utbildningsdepartementet. Enligt arbeiarskyddssiyrelsen bör arbetarskyddsstyrelsen och

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '39

yrkesinspektionen tas med i den uppräkning som förekommer i paragrafen. Enligt 1 och 2 §§ kungörelsen (1968:595) angående anmälan om yrkesskada, skall, då någon drabbas av yrkesskada, arbetsgivaren göra anmälan härom hos allmän försäkringskassa i två exemplar. Enligt 8 § samma kungörelse skall försäkringskassan sända det ena exemplaret till yrkesinspektionen. Ett mycket stort antal sådana anmälningar kommer in till yrkesinspektionen, I samband med bearbetningen översänds i åtskilliga fall kopior till arbeiarskyddssiyrelsen. Dessa anmälningar kan för närvarande vid behov hem-Iighållasenligtl4 § SekrL. Såärintefallelenligt den föreslagna 43 ij LAH, Detta innebärenligl styrelsen en olycklig inskränkning i f n, gällande sekretesskydd. Även i de yrkesskaderapporter och andra handlingar rörande inträffade yrkesskador som upprättats inom yrkesinspektionen kan uppgifter rörande ömtåliga personliga förhållanden förekomma. Datainspektionen och riksförsäkringsverket är kritiska mot uttrycket

"ömtåliga personliga förhållanden", vilket - som datainspektionen påpekar - inte återfinns i någon annan beslämmelse i lagförslaget. Dalainspektionen anser att uttrycket synes erbjuda samma lolkningssvårigheier som det i datalagen förekommande uttrycket "otillböriigt intrång i personlig integritet". Det lämnas öppet om ömtåligheten skall bedömas av myndigheten med eller utan beaktande av vad den berörda personen själv anser vara ömtåligt. Myndighelens egen bedömning kan avvika avsevärt från den enskildes, som ifall handlingen ullämnas inte känner sig ha fält åtnjuta den avsedda sekretessen. Å andra sidan är det ofta ogöriigt att inhämta hans mening, och för övrigt kommer man i del sammanhanget in pä frägan om besvärsrätt för den person som avses i handlingen. Något mindre besväriigt synes det för myndighelerna vara att pröva ett skaderekvisit än ett ömtålighetsrekvisit. - De ömtåliga förhållanden som avses i 43 § LAH torde ofta vara precis desamma som finns i ärenden enligt 40 § andra stycket. Del är då svårförståeligt varför skaderekvisit finns där men inle i 43 §. Riksförsäkringsverkel jämför förslaget med de nu gällande reglerna. Enligt verket skulle man pä sätt och vis kunna säga att det nuvarande rekvisitet för utlämnande har vissa fördelar i tillämpningsavseende. Utlämnande skall ske om utlämnandet inte kan missbrukas till skada. Tydligen finns det utrymme för en skyldighet för myndigheten att trots vissa nackdelar för den försäkrade ("skada") lämna ut en handling därför att man inte kan göra gällande att utlämnande kan medföra ell "missbruk". Med alla de svårigheter som ligger inbyggda i denna konstruktion kan den i vart fall inte sägas vara mera svånillämpad än det ytteriigt diffusa sekretesskriteriel "'ömtåliga personliga förhållanden". - Det nuvarande systemet synes skilja sig från det föreslagna på så sätt att myndigheten nu har att bedöma utlämningsfrägan utifrån de avsikter och de omständigheter som föreligger pä sökandesidan medan det föreslagna systemet koncentrerar bedömningen till frågan om handlingens innehåll och dä närmast sett från den persons sida, vars förhållanden bör skyddas. Inom ramen för nuvarande ordning

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 140

förefaller myndigheterna trots allt ha större möjligheter att göra en realistisk bedömning i det enskilda fallet. I ett system som överensstämmer med OSK;s förslag hänvisas myndigheten till rent abstrakta värderingar, vilka kan besvaras olika av olika individer. - Riksförsäkringsverket pekar fortsättningsvis på att tillämpningen av rekvisitet "ömtåliga personliga förhållanden" skulle bli mycket olika på skilda håll och på all möjligheterna att fl klargörande besked av besvärsinstanserna är små. Enligl verkets mening bör statsmakterna hellre "urholka" en av de motstridiga offentlighets- och sekrelessprinciperna för att åstadkomma klara och lättillgängliga sekretessregler, än att försätta de rättstillämpande tjänstemännen i omöjliga situationer.

Beträffande studiestödsärenden påpekar centrala studiestöds-nämnden (CSN) att OSK:s förslag innebär att flertalet studiehjälpsärenden - nämligen de som handläggs av kommunala myndigheter- inte till någon del skulle kunna sekretessbeläggas, trots att dessa ärenden i mänga fall innehåller uppgifter som är av exakt samma karaktär som handlingar i de ärenden som omfattas av 43 § LAH. Nämnden föreslår därför att sekretessbestämmelser intages i LAH av innehåll att uppgifter om sjukdom eller eljest ömtåliga personliga förhållanden i alla studiestödshandlingar i ärenden enligt studiestödslagen sekrelesskyddas. I samma riktning uttalar sig kommunfullmäktige i Stockholm.

I fråga om begreppet "ömtåliga personliga förhållanden" i handlingar rörande studiestöd anför CSN.

Studiestödsansökningar innehåller en ingående redogörelse för sökandens (även makes/jämställds samt i studiehjälpsärenden föräldrars) ekonomiska förhållanden. Många studerande har så låga inkomster att de ej är skyldiga avge allmän självdeklaration. Detta medför att inkomst- och förmögenhetsuppgifter avseende viss tid i vissa fall inte finns i andra allmänna handlingar än i studiestödshandlingarna. Denna omständighet bör - mot bakgrund av presumtionen för offentlighet - inte i och för sig leda till att dylika uppgifter generellt sekretessbeläggs. Det bör dock finnas möjlighet för myndighet att i vissa fall inte utlämna ekonomiska uppgifter i t. ex. ansökningshandlingar, nämligen då de ekonomiska uppgifterna framstår som en del av övriga personliga uppgifter och utlämnandet av de ekonomiska uppgifterna kan komma att innebära att för sökanden ömtåliga personliga förhållanden blottläggs.

Uiredningen har i specialmotiveringen till 43 § LAH som exempel på art av uppgift som i studiestödshandlingar bör vara sekretesskyddad särskilt nämnt uppgift om studieavbrott och orsak härtUl av annan art än sjukdom. CSN vill i anslutning härtill framhålla att det ej generellt kan antagas att utlämnande av dylika uppgifter om studieavbrott alltid röjer ömtåliga personliga förhållanden. Då den studerande varvar studier med förvärvsarbete kan inte med fog hävdas att uppgifter om studieavbrott i studiestödshandlingar behöver sekretessbeläggas. Utlämnande av uppgifter om anledning till att den studerande under föregående termin uppnått otillfredsställande studieresultat kan däremot ofta röja t. ex. ömtåliga personliga förhållanden. Det torde inte vara möjligt att pä förhand söka ange kriterier för humvida

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '41

viss art av uppgift i en ansökan är att hänföra till ömtåliga personliga förhållanden, utan det måste ankomma pä myndigheten att vid en begäran om utlämnande av vissa uppgifter i det enskilda fallet bedöma huruvida handlingar i ansökan lämnar uppgift i angivna hänseenden. Uppgifter i siu-diestödshandlingar om sjukdom skall dock alltid vara sekretesskyddade. Delta torde bl. a. innebära att läkarintyg så gott som undantagslöst fär sädant skydd.

Studiemedelsnämnderna i Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala anser i motsats till centrala studiestödsnämnden att alla handlingar i studiestödsärenden, således även uppgifter om sökandenas ekonomiska förhållanden, generellt bör kunna hemlighällas. Samtliga nämnder utom nämnden i Uppsala anser dock liksom C5Aatt beslut i studiestödsärenden bör vara offentliga. CSN framhålleratl problem kan uppstå vid avslagsbeslul efiersom beslutsmotiveringen kan tänkas innehålla uppgift som i ansökningshandlingen skulle kunna sekrelesskyddas. I förvaltningslagen ges dock viss möjlighet alt under sådant förhällande utelämna beslutsmotivering eller del därav, påpekar nämnden.

Handling som avses i paragrafen kan enligl andra slyckel också hemlighållas hos universitet och högskola. Universitetskanslersämbetet noterar att OSK även hos dessa myndigheter huvudsakligen synes ha tänkt på handlingar i ärenden rörande studiestöd. Med anledning härav vill ämbetet framhålla att bestämmelsen vid läroanstalterna även kan till-lämpas på en mängd andra ärenden som kräver en god inblick i de studerandes personliga förhållanden och ofta inrymmer uppgifter om ömtåliga personliga frågor. Som exempel kan nämnas ärenden om avstängning frän undervisning enligt 31 § kungörelsen (1969:50) om utbildning vid de filosofiska fakulteterna eller ärenden om avstängning från ytterligare prov som avses i kungörelser om utbildning vid övriga fakulteter med undantag för teologisk. I dessa fall händer det ofta att de studerande anför skäl som sjukdom och familjebekymmer för att inle bli avstängda från vidare utbildning eller ytteriigare prov. Även i ärenden om byte av utbildning eller av studieort framläggs ofta skäl som är att hänföra till "ömtåliga personliga förhållanden". En tillfredsställande handläggning av de nu angivna ärendegrupperna måste bygga pä ett förtroendefullt samarbete mellan myndigheten och eleven, vilket förutsätter en möjlighet till sekretesskydd. Ämbetet finner sälunda skäl tala för den av OSK föreslagna sekretessbestämmelsen och tillstyrker denna.

7"C0 uttalar i anslutning till förevarande paragraf att skyddskommittéerna via förelagshälsovården bör ges möjlighet att utnyttja försäkringskassornas sjukdomsstatistik för att kartlägga arbetsbetingad ohälsa. Eftersom den anställde alltid fritt kan välja läkare och givetvis ocksä skall ha kvar denna möjlighet, kan företagshälsovården i dag inte fånga upp alla de fall av ohälsa, vilka kan vara betingade av brister i arbetsmiljön.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 142

44 § Psykologiska undersökningar; skolväsendel

Förslaget att införa sekretess inom skolväsendet mottas gynnsamt av remissinstanserna. Bland de remissinsianser som uttalat sin tillfredsställelse över förslaget kan nämnas ÖB, riksarkivet, landsarkivet i Härnösand, arbetsmarknadsstyrelsen, kommunfuUmäktige i Nynäshamn, sociala centralnämnden i Motala kommun, kommunfullmäktige i Vetlanda samt kommunstyrelserna i Lund och Umeå.

Förutom handlingar i ärende rörande psykologiska undersökningar bör enligt Centralorganisationen SACOISR och Sveriges psykologförbund handlingar i ärende rörande psykologisk behandling åtnjuta sekretess. De båda remissinstanserna ifrågasätter också om inte paragrafen bör delas upp på två, av vilka den ena skulle behandla sekretess beträffande psykologisk verksamhel i allmänhet och den andra sekretess för disciplinära och andra känsliga elevärenden inom undervisningsväsendet och arbetsmarknadsutbildningen.

Omfattningen av sekretessen inom skolväsendet är oklar, menar skoldirektionen i Stockholms kommun och TCO. Skoldirektionen pekar pä att begreppet elevvård inte är definierat i skolförfattningarna. Som oklara fall nämner skoldirektionen skolans SYO-verksamhet, den systematiska uppföljningen av elever som lämnat grundskolan med slutbetyg och inte fortsatt sin utbildning eller saknar anställning samt försöksverksamheten med sexualrådgivningåt elever. TCOanserdet önskvärt att del klart uttalas att skolans hälsokort ärsekretessbelagda enligt 44 ij,dock med rätt för vederbörande elevs rektor och lärare att få del av sådana upplysningar angående elevers hälsotillstånd som är av betydelse för utbildningssituationen.

Karolinska institutet finner det otillfredsställande om elevvårdande och psykologiska undersökningar inom universitetsväsendet inle är sekretess-skyddade.

Arbetsmarknadsstyrelsen efterlyser ett klariäggande huruvida 44 eller 45 § LAH skall tillämpas på handlingar som upprättas vid psykologiska undersökningar som utförs i samband med yrkesvägledning, arbetsvärd eller omskolning och som nu faller under 14 § SekrL.

Enligt den uppfattning som förs fram av socialulredningen, kommunfuUmäktige i Göteborg och kommunstyrelsens I Kungälv arbetsutskott bör skaderekvisiten enligl sekretessbestämmelserna inom barnavård och elevvård ha samma omfattning. Dessa remissinstanser anser att samarbetet mellan barnavård och skola försvåras om olika skaderekvisit ställs upp. Även datainspektionen berör skaderekvisiten i 40 och 44 ijij och anför att användningen av olika uttryckssätt i olika paragrafer ger sken av en nyansering som varken lagstiftaren eller de tillämpande myndigheterna kan leva upp till. Inspektionen sätter vidare i fråga behovet av orden "i ärende" med hänsyn till dessas betydelse för sekretessens fortplanting.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 143

45 § Arbetsförmedling m. m.

Statens personalnämnd behandlar de tre huvudkategorier av ärenden hos nämnden som berörs i betänkandet, nämligen sådana som angår partiellt arbetsföra, sådana som gäller anställning av straffade och sådana som avser psykologbehandling enligt 46 § allmänt avlöningsavtal för statliga tjänstemän, Enligl nämndens mening framgår inte klart vare sig av den föreslagna lagtexten eller av motiveringen till denna om andra sådana ärenden omfattas av 45 § än de som rör partiellt arbetsföra och som handläggs enligt den s. k. främjandelagen (1974:13). Nämnden påpekar vikten av att del inte råder något tvivel om huruvida handlingar i alla dessa ärenden är sekretesskyddade.

Statens lanimäieriverk utgår från att bl. a. denna paragraf blir tillämplig också i vad avser ärenden hos myndighets personalkonsulent i den mån denne handlägger sädant ärende eller medverkar i handläggning av sådant ärende hos annan myndighet.

Tvä anmärkningar görs av datainspektionen. För det första förordar inspektionen att skaderekvisitet ses över sä att en enhetlig terminologi pä detta område uppnäs. För det andra sätter inspektionen i fråga orden "i ärende", om skaderekvisit i någon,form behålls.

Arbetsmarknadsstyrelsen berör vissa skiljaktigheter mellan 19 och 45 §ij vad angår sättet att ange kretsen handlingar. I denna del hänvisas till redovisningen under 19 §.

46 § Personalpensionering och omplacering

Statens personalnämnd konstaterar att begreppel omplacering nu föresläs fl ett vidare innehåll än tidigare och har inget att invända mot den föreslagna lagtexten.

De remissinstanser på del kommunala området som i likhet med gatunämnden i Stockholms kommun behandlar paragrafen finner det angeläget att sekretess införs på detta område. Vice stadsjuristen i Stockholms kommun, kommunfullmäktige I Göteborg och kommunstyrelsens i Kungälv arbetsutskott anser emellertid att sekretess bör finnas inte endast i ärenden rörande omplacering pä grund av omorganisation eller omlokalisering ulan också i ärenden rörande omplacering på grund av personliga förhållanden. De tre remissinstanserna framhäller att samma sekretessbehov föreligger i sädana fall.

Statens lantmäteriverk och datainspektionen gör i fråga om 46 tj samma uttalanden som när det gäller 45 §.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '44

47 ij Folkbokföringen

Förslaget att sekretessen enligt 47 S LAH inte skall omfatta uppgifter om namn, adress, personnummer, civilstånd och nationalitet kritiseras av remissinstanserna. Regeringsrätten anmärker att uttalandet i belänkandet, att det i praxis har slagits fast att sekretessen ej omfattar sädana uppgifter, inte är korrekt. Uttalandet torde enligt regeringsrätten gå tillbaka på en tolkning av utgången i rättsfallet RÅ 1970 U 18. Emellertid har regeringsrätten i senare mäl ulvecklal praxis och funnit hinder föreligga för utlämnande av såväl adressuppgifter som uppgifter om nationalitet under vissa förhållanden. Någon ändring härvidlag är inte påkallad,anser regeringsrätten. Liknande uppfattning redovisar datainspektionen, riksskatteverket, statens invandrarverk samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Östergötlands län pekar ocksä pä sekretessbestämmelsernas inverkan på möjligheten att enligt LAH göra förbehåll vid utlämnande och anför att förslaget synes innebära att förbehåll vid utlämnande av en i princip offentiig handling inte skall kunna ske.

Sveriges direkireklamförening utgår däremot frän att uppgifter som personnummer samt namn-, ålders-, samhörighets-, civilstånds- och adressuppgifter inte skall anses omfattade av sekretessen.

Skaderekvisitet "otillböriigt blottställer" flr kritik av Svea hovrätt och daiainspekiionen.

Patent- och registreringsverket tar upp frågan om sekretess i namnärenden, som handläggs av verket i egenskap av namnmyndighet. 1 vissa typer av namnärenden kan enligl patentverket förekomma handlingar som inte bör vara allmänt tillgängliga. Det gäller särskilt ärenden i vilka som skäl för namnbyte åberopas ändrad könstillhörighet eller medicinska eller sociala förhållanden eller andra omständigheter som blottställer enskild person i ett eller annat avseende. Här åsyftar patenlverket exempelvis fall dä namnändring motiveras av någons psykiska hälsoiillsländ, av återanpassning efter utständet straff, av konfliktsituation mellan individer eller mellan gruppbildningar osv. LAH ger inte sekretesskydd i- alla dessa fall och ej heller möjlighet att hemlighälla handlingar i ärende rörande namnbyte som föranleds av ändrad könstillhörighet. I motiven till 47 ij uttalas att dylik handling som tillhör folkbokföringen kan hemlighällas. Motsvarande bör gälla handling hos namnmyndigheten, om inte skyddet enligt 47 § skall bli illusoriskt. Patenlverket anser det vara angeläget att förslaget ses över i syfte att tillgodose önskemålet att kunna hemlighålla handlingar i namnärenden. Delta synes verket lämpligen kunna ske genom att handlingar i ärenden hos namnmyndigheten omnämns i 47 ij.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 145

48 § Familjerådgivning och medling

Endast fl remissinstanser har behandlat denna paragraf särskilt. Socialutredningen förklarar att den med största sannolikhet kommer att föreslå att den kommunala familjerådgivningen skall ingå som ett led i den socialvårdande verksamheten. Om detta förslag genomförs, bör enligt utredningen sekretessen beträffande familjerådgivningen, utan att densamma försvagas, behandlas samtidigt med övriga sekretessregler på socialvårdsområdel.

Sociala centralnämnden i Stockholms kommun noterar med tillfredsställelse att det sekretesskydd, som redan finns i SekrL, i förslaget har förstärkts och tagits upp i en särskild paragraf Nämnden anser det naturiigt att sekretessen kan brytas vid samtycke men anmärker att praxis inom familjerådgivningen har varit att i sädana fall kräva skriftligt medgivande av samtliga vuxna parter i ett aktuellt ärende.

Statens lantmäteriverk gör i fräga om 48 S samma uttalande som när det gäller 45 §.

49 § Vissa handlingar av dialektologiskt eller etnologiskt innehåll

Den enda remissinstans som uppmärksammar denna paragraf är riks
arkivet. Enligt riksarkivet synes den gjorda förkortningen av nuvarande
13 a § SekrL kunna tolkas som medförande en ändring i sak. I nuvarande
författning skyddas även "nära anhörig" till uppgiftslämnaren och till person
som avses i handlingen. Med den nu föreslagna skrivningen skall en handling
utlämnas även om utlämnandet leder till skada eller förklenande för den
i handlingen utpekades hustru och barn. De i handlingen berörda (även
uppgiftslämnaren) kan vara döda vid tiden för utlämnande. Endast den
närmast anhörige lider då skada. Riksarkivet föreslår följande skrivning:
"--- förklenande för den som handlingen rör eller nägon honom när
stående".

50 § Datalagen och datainspektionen

Paragrafen kommenteras av endast ett fltal remissinstanser. Datainspektionen anmärker att handlingar hos inspektionen, som rör enskildas affärs-eller driftförhållanden, omfattar enligt 21 ij LAH och 1 ij 55 i den föreslagna förordningen med tillämpningsförteckning handlingar om tillstånd och tillsyn enligt inte bara datalagen (1973:289) utan även kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182). Av 50 § andra stycket LAH framgår att handlingar av alla tre slagen kan hemlighällas till skydd för enskilds personliga förhållanden. 50 § tredje stycket avser däremot endast handlingar

10Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '"6

i ärenden enligt datalagen. Myndighet lär enligt datainspektionen knappast kunna vara part i ärende om tillstånd eller tillsyn enligt kreditupplysnings-lagen. Däremot kan myndighet vara part i sädant ärende enligt inkassolagen; därpå finns redan exempel i fråga om kommunala myndigheter. Datainspektionen anför att det inte kan uteslutas att i ett sådant fall kan finnas handling som ger upplysning om förhållanden som skall hållas hemliga hos myndigheten. Inspektionen föreslär därför att orden "enligt datalagen" i 50 § tredje stycket LAH byts ut mot "som enligt lag ankommer pä datainspektionen".

JO ifrågasätter om "personuppgift" utgör en handling enligt de definitioner som föreslagits i 5 kap. 3 ij MMG och om del inle borde stä"upplagning av personuppgift".

Sveriges direktreklamförening noterar att OSK;s förslag i första och andra styckena inte syftar till nägon ändring i sak i vad som nu gäller.

51 § Tidsgränser

Förslaget godtas av sociala centralnämnden i Motala kommun och kommunstyrelsen I Umeå.

Ett flertal remissinstanser uttalar sig däremot för nuvarande sekretesslid på 70 år. Hit hör kriminalvårdsstyrelsen, interneringsnämnden, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och karolinska Inslilutet. Sveriges läkarförbund anser att skäl saknas att reducera den nu gällande sekretesstiden om 70 år. Det ter sig för förbundet fastmera naturiigt all samma beslämmelser skall gälla sjukvärdshandlingar i den mån de kan vara allmänna handlingar, som handlingar inom familjerådgivning och advokatverksamhet, dvs. obegränsad sekretesstid. Det kan i detta sammanhang vara på sin plats att påpeka, att inom andra sekretesskyddade områden med ibland kort sekretesstid detta uppvägs av möjligheten att gallra handlingar dessförinnan, en möjlighet som ej förekommer inom sjukvärden, inte heller om nu föreslagna gallringsbestämmelser kommer att antas. Ett minimikrav är enligt förbundets uppfattning, att sekreiessliden omfattar individens livstid även om denna överstiger 70 år. En 75-åring t. ex. önskar ej fl offentliggjort att han vid födelsen företedde tecken på allvarlig medfödd sjukdom och inle heller önskar han fl sina och familjens intimare sociala förhållanden vid liden för hans födelse offentliggjorda. Dessutom bör enligt läkarförbundet i lagtexten uttryckligen fastställas att sekretessen varar även om den till vars förmån sekretessen gäller avlider.

Socialutredningen anser förslaget onödigt invecklat. Utredningen kan inte tillstyrka att två olika tidsperioder för sekretesskyddet införs. Enligt utredningens mening kan däremot den nuvarande tidsgränsen lämpligen sänkas till 50 år. Mot vad OSK anfört i fråga om tidpunkten för en handlings tillkomst har socialutredningen intet att erinra.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '47

Vikten av en noggrann prövning av skäl för och emot sekretess efter utgången av 30-årstiden understryks av värnpliktsverket och sociala centralnämnden i Stockholms kommun. Skall den föreslagna förkortningen av sekreiessliden lill 30 år genomföras, bör den enligt Sveriges advokatsamfund i vart fall kompletteras med föreskrift om att i tveksamma fall berörd myndighet skall bereda den vars enskilda intresse är berört tillfälle att yttra sig innan beslut om utlämnande fattas efter 30-årsfristens utlöpande. Vidare bör beslut om utlämnande, som fattas efter dylik delgivning, kunna 11 överklagas och inte fl verkställas förrän överklagandet avgjorts. Samfundet vidhåller ocksä generellt den i 1967 ärs yttrande över OK:s betänkande uttalade uppfattningen att starka skäl talar för en besvärsrätt för den enskilde, när fräga är om utlämnande till annan av handling som han anser är hemlig till skydd för hans intresse.

Landsarkivet i Vadstena ifrågasätter, om ett avgörande av frägor om förlängning av den i första hand givna maximitiden för landsarkivens del inte bör hänskjutas till riksarkivets avgörande. Sä som tillämpningen av "förlängningsmöjligheten" är tänkt, är det vidare uppenbart, att en föriängning är avsedd att vara ett undantag. Man synes sålunda i praktiken vilja sänka sekretesstiden för handlingar, som kan skada den enskilde personligen, från 70 lill maximalt 30 är. Ur landsarkivens synpunkt är en sådan sänkning av sekretesstiden givetvis fördelaktig dä, med hänsyn till den normala tidpunkten för leveranser, maximitiderna för ett ev. hemlighållande i slor utsträckning har utgått. Undantag utgör enligt landsarkivet givetvis förtidsleveranser eller leveranser verkställda till följd av en myndighets upphörande.

52 § Verkan av samtycke

Förslaget tillstyrks av sociala centralnämnden i Stockholms kommun, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Sveriges domareförbund. TCÖ uttalar att ofTentlighelen kring handläggningen av mål och ärenden i mänga fall utgör medborgarens främsta eller enda skydd. Det är således väsentligt att myndigheters agerande, i synnerhet närdet gäller tvångsåtgärder, riktade mot enskilda, kan diskuteras offentligt med ett fullständigt material som grundval. Eljest sekretessbelagda handlingar bör därför, utom i absoluta undantagsfall alltid kunna lämnas ut, dä part påfordrar eller samtycker till det. 1 fråga om vissa handlingar, där part skulle kunna tänkas bli lidande av publicitet, bör handlingen kunna utlämnas med förbehåll, som eliminerar eventuell skaderisk.

Arbetsmarknadsstyrdsen ifrågasätter om det ej bör framgå av lagtexten att förbehåll av den, till vars förmån sekretessen gäller, skall iakttas.

Svea hovrätt tar upp en näraliggande fräga rörande de enskildas rättsställning, nämligen den om verkan av enskilds vägran att samtycka till att en allmän handling som rör honom lämnas ut till annan. OSK:s förslag

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 148

till sekretessregler bygger pä skaderekvisit, och den enskildes vilja tillerkänns betydelse endast genom bestämmelsen att samtycke alltid bryter sekretess. Den nuvarande sekretesslagen skjuter däremot den enskilde i förgrunden i vissa stadganden, t. ex. 13,14,19 och 28 §§. OSK:s förslag avses visseriigen inte innebära nägon större ändring i sak, och en riktig tillämpning av de nya reglerna bör ocksä leda till ett för de enskilda tillfredsställande resultat. Likafullt hyser hovrätten viss tvekan pä denna punkt. Uppenbariigen måste i åtskilliga fall, bl. a. på det sociala området, stor vikt läggas vid hur den enskilde, som berörs av en handling, ställer sig till dess utlämnande. 1 vissa fall, t. ex. då det gäller uppgifter som lämnats till allmän advokatbyrå eller i förtroende inom den frivilliga socialvården, kan det ifrågasättas, om inte den enskildes vägran att samtycka till utlämnande bör generellt respekteras. Med hänsyn härtill föreligger enligt hovrättens mening skäl till ytteriigare överväganden och en viss komplettering av OSK;s förslag. Till utgångspunkt bör härvid tas kommunikationsprincipen, vars betydelse inom förvaltningsförfarandet har betonats bl.a. genom dess lagfästande i 15 § förvaltningslagen. Den nya lagen om allmänna handlingar bör innehålla en anvisning om att kommunikation som regel bör ske med en enskild, som berörs av en handling, innan denna lämnas ut. Undantag flr givetvis göras, liksom i förvaltningslagen, för vissa fall, t.ex. att saken är uppenbar eller att det medför alltför stor omgång att nä kontakt med den enskilde. Till kommunikationsregeln kan man överväga att knyta föreskrifter om hänsynstagande till den enskildes vilja i vissa fall. Hovrätten anmärker att man vid prövningen av dessa frägor inte minst bör beakta intresset av att de enskilda verkligen förtroendefullt lämnar uppgifter, som är erforderiiga för myndighetemas verksamhet. Enligt hovrätten kan en allmän bestämmelse härom införas omedelbart efter 52 ij och innefatta paragrafhänvisningar enligt samma mönster.

Ett annat tillägg till den föreslagna paragrafen föresläs av JO. Enligt denne är sekretessreglerna utformade på ett generellt sätt och nägon undantagsställning har inte getts den till vars förmån sekretessen skall gälla. I vissa fall, t.ex. 39 och 42§§, är det uppenbart att sekretessen riktar sig såväl mot vederbörande själv som mot tredje man. Som part i ett ärende flr vederbörande själv ändå på grund av regeln i 61 ij rätt i princip att ta del av sådan också för honom annars hemlig handling. I flertalet fall ligger det emellertid i sakens natur att sekretessen inte är avsedd att tillämpas också mot sekretessintressenten själv. När det förhäller sig sä bör han ocksä kunna disponera över sekretessen och genom samtycke möjliggöra utlämnande till tredje man, anför JO. 152 § har emellertid endast samtyckesfrägan reglerats. I avsaknad av en grundläggande regel om rätt för sekretessintressenten själv att utan hinder av bestämmelserna i de uppräknade sekretessparagraferna ta del av där omnämnda handlingar hänger regeln emellertid i luften. Enligt JO:s mening bör föreskrivas att den till vars förmån sekretess gäller skall utan hinder av bestämmelserna i 18-35, 38, 40, 41,

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '"

43-49 §§ samt 50 § andra stycket äga utfå handling och genom samtycke ge annan rätt härtill.

Samma spörsmål berörs av regeringsrätten, som anmärker att reglema i 52 i) får anses bygga på den tysta förutsättningen att den enskilde till vars förmån sekretessen gäller har tillgång till sina egna handlingar. Räckvidden av denna princip är dock inte klariagd, anser regeringsrätten. Samma remissinstans ifrågasätter vidare om icke ocksä intem inom kriminalvården skall kunna genom samtycke inverka på att allmän handling utlämnas enligt

39 § LAH enligt samma grunder som gäller för handlingar vilka avses i

40 §.

Riksskatteverket anmärker att ombuds eller annan ställföreträdares ställning i sekrelesshänseende inte berörs i belänkandet. Det är enligt verkets mening lämpligt att i lagtexten ta in en bestämmelse om ombuds eller ställföreträdares rält att utan samtycke frän den till vars förmän hemlighållandet gäller ta del av sekretesskyddade handlingar i ärende som omfattas av uppdraget. Liknande synpunkter anlägger juridiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Ett par remissinstanser sätter i fräga om inle sekretess motsvarande den, som enligt förslaget gäller för exempelvis kriminalregistret, bör gälla också i andra fall. Värnpliktsverket tar upp det fallet att den enskilde kan känna sig tvingad att ge sitt samtycke till utlämnande, t. ex. när han söker anställning, eller lämnar detta utan alt lill fullo inse vad detta innebär, t. ex. i samband med körkortsansökan. Värnpliktsverket säger sig inte eftersträva alt en "mörkläggning" motsvarande kriminalregistrets skall gälla över hela fältet, där sekretesskydd förestavas av hänsyn till enskilds personliga intressen, men anser att denna fråga bör uppmärksammas särskilt. Staiistiska centralbyrån påpekar att när uppgifter ur t. ex. kriminalregistret i form av utdrag kommer till centralbyrån för statistikbearbetning, de enligt förslaget flr sekretesskydd enligt 35 §. Som 52 § har utformats skulle samtycke till utlämnande då bryta sekretessen, och vad den registrerade inte kan få ut från själva registren skulle han kunna inhämta från centralbyråns utdrag. Statistiska centralbyrån hemställer att 52 § utformas sä att kongruens uppnäs i nu ifrågavarande hänseende.

Riktlinjer för tillämpningen av bestämmelserna om utlämning av sjukjournal till patienten själv behövs enligt medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och karolinska institutet. Institutet föreslär ati sådana riktlinjer utarbetas i samråd mellan socialdepartementet, socialstyrelsen och läkarförbundet.

Sveriges direktreklamförening föreslär att hänvisningen till 50 ij ocksä skall avse paragrafens första stycke så att samtycke "tar över" dalainspektionens föreskrifter etc, i vad gäller personregister innehållande personuppgifter som i sig är offentliga.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 150

53 och 54 §ij Handlingar hos domstol

Förslagel flr ett övervägande kritiskt mottagande av de remissinstanser som behandlar de båda paragraferna. Medan Svea hovrätt tillstyrker förslaget och länsstyrelsen i Västerbottens län finner lagtexten kortfattad och begriplig, hävdas en motsatt uppfattning av bl. a. regeringsrätten, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten i Göteborg och länsslyrelsen I Östergötlands län.

Enligt regeringsrätten bör reglerna om domstols handlingssekretess ges följande materiella innehåll:

Handlingar vid domstol som icke företes vid förhandling skall behandlas på samma sätt som handling hos varie annan myndighet. Detta synsätt ligger till grund redan för nuvarande regler (se NJA II 1947 s. 317), Nägra särregler härom erfordras i princip ej. Handling, som inkommer till domstol från annan myndighei, skall icke hos domstolen tå annan ställning i sekretesshänseende än den hade hos den myndighelen varifrån den kommer. Inkommer handling från enskild, finns icke anledning att behandla handlingen hos domstolen annoriunda, därför att den ingivits till domstol än om den ingivits till exempelvis länsstyrelse. Upprättas handling hos domstol, skall den vara underkastad sekretess i samma utsträckning som om den upprättats hos vilken annan myndighet som helst. Huvuddelen av reglerna i 53 § är sålunda obehövliga. Särregler synes endast vara behövliga beträffande domar och beslut. Dessa bör i princip vara offentiiga, även om hinder för utlämnande eljest möter enligt någon sekretessbestämmelse. Undantag från denna allmänna offentlighetsprincip kan dock erfordras i viss omfattning.

Vad härefter angår handling, som företetts eller upprättats vid förhandling, har hittills gällt grundsatsen att sådan handling förutsatts bli för all framlid offentiig, om förhandlingen varit offentlig. Någon större realitet torde i mänga fall denna doktrin icke motsvara. Tanken alt t. ex. en sekretessbelagd sjukjournal, som legat pä rättens bord vid en offentlig förhandling och kanske blott omnämnts i nägot anförande, därmed blivit för all framtid känd för envar, torde icke ha någon slörre förankring i verkligheten. Regeringsrätten vill emellertid ej föreslå att man överger ifrågavarande fiktion pä detta område.

Möjlighet till sekretess föreligger för närvarande blott om förhandlingen hållits inom lyckta dörrar och domstolen förordnar om framtida sekretess beträffande handlingen. Någon ändring i detta system vill regeringsrätten ej förorda. Handling som företetts vid förhandling bör sålunda kunna sekretessbeläggas endast under den dubbla förutsättningen, att förhandlingen hållits inom lyckta dörrar och att domstolen meddelat förordnande om hemlighållandet. Vid meddelande av sädant förordnande är domstolen endast bunden av de allmänna sekretessgrunderna i MMG, däremot ej av någon bestämmelse i LAH.

Nuvarande 36 § SekrL innehåller regler som möjliggör sekretessbeläggning av handling i avbidan pä en förhandling och efter en förhandling inom lyckta dörrar. Lämpligheten av att slopa dessa regler bör närmare övervägas.

Regeringsrätten tillstyrker att överrätternas nuvarande plikt att ompröva lägre rätts sekretessförordnande avskaffas.

Regeringsrätten förordar att paragraferna omarbetas i överensstämmelse med vad nu anförts. Större delen av 53 § torde kunna utgå.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 151

Hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer i OSK:s ultalande all bestämmelserna i 36 Ij SekrL är svåriästa. Enligt hovrätten beror svärtillgäng-ligheten på att huvudstadgandet, som man för att förstå paragrafen mäste läsa först, innan man tar del av innehållet i övrigt, står i paragrafens femte stycke. En omskrivning bör alltså gå ut på att flytta fram detta stycke och göra del lill utgångspunkt för den särreglering som i övrigt är betingad av domstolsprocessen. Hovrätten hänvisar till OK:s förslag. - Behovet av att kunna hemlighälla domstolshandlingar hänför sig till två lyper av sådana. Det kan vara fräga om handlingar som är hemliga enligt någon särskild sekretessbestämmelse i lagen och måhända inlånats från annan myndighet. 1 dessa fall gäller frägan i vilken omfattning och pä vad sätt sekretessen kan bevaras trots den förhandlingsoffentlighet som råder vid domstol. Svaret är att handlingen är lika hemlig hos domstolen som hos varie annan myndighet, sä länge den icke har företetts vid förhandling. Men om sä har skett mäste det i princip förutsättas att förhandlingen icke har varit offentlig för att sekretessen skall kunna bevaras. Härför måste dock även krävas att domstolen meddelar ett beslut när den skiljer målet frän sig. Detta krav kan enligt hovrätten icke, såsom OSK tänker sig, uppgivas. Däremot är del tänkbart att, såsom angavs i OK:s förslag, man skulle kunna bygga ett sådant förordnande pä det förhållandet att förhandlingen utan särskilt beslut om förhandling inom stängda dörrar faktiskt icke har medfört att handlingens innehåll har blivit spridd till andra än parterna. Det var alltså i OK:s förslag fräga om en mindre jämkning föranledd av att domstolförhandlingar numera icke är sä populära och välbesökta som de varit förr. - Den andra typen av handlingar är sådana för vilka del icke finns nägon annan särskild sekretessbestämmelse men som hänför sig till mäl som kan handläggas inom stängda dörrar, t. ex. stämningsansökan i ett äktenskapsskillnadsmål. Nuvarande regler innebär all domstolen kan förordna om sekretess både provisoriskt under rättegången och slutligt, då domstolen skiljer målet från sig. I OK:s förslag tillgodosågs detta behov av sekretess genom att en sekretessregel jämte tillämpningsföreskrift gjordes tillämpliga pä sådana handlingar (10 § första slycket och tillämpningsförteckning till denna). OSK:s förslag innebär att domstolen fär förordna om sekretess dä det finnes nödvändigt av hänsyn till något i 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen angivet ändamål. Hovrätten vill framhålla att man måste ställa sig frågande till denna ytterst besynnerliga bestämmelse. När man först ser den flr man den ingivelsen att det är en felskrivning och att kommittén har menat 5 kap. I § rättegångsbalken. Detta strider dock mot motiven. Vad saken gäller är handlingar i mål eller ärende som kan handläggas inom stängda dörrar enligl reglerna därom, handlingar för vilka det inte finns någon annan särskild sekretessbestämmelse men som kan behöva hemlighällas i avbidan pä förhandlingen och eventuellt även därefter. Enligt hovrätten är det uppenbart att OSK:s förslag i fräga om domstolshandlingar behöver skrivas om, antingen pä det sättet att nuvarande bestämmelser i stort sett bibehälles

Prop. 1975/76:160. BUaga 3 152

eller enligt OK;s förslag, vilket dock förutsätter en särskild sekretessbestämmelse för handlingar i mäl och ärende som kan handläggas inom stängda dörrar.

Kammarrätten i Göteborg kritiserar i sitt yttrande först nuvarande ordning att domstol skall lämna ut handling som företetts vid förhandling, om denna inte har hållits inom stängda dörrar och domstolen i samband med att den skiljer sig frän målet förordnar att sekretessen skall bestå. Enligt kammarrättens uppfattning tycks tanken vara att domstolarna har bättre förståelse för när sekretess verkligen behövs än vad som har kommii till uttryck i den av statsmakterna beslutade sekretesslagstiftningen och all därigenom en del i realiteten opäkallad sekretess kan undvikas. Kammarrätten sätter i fräga det principiellt riktiga i ett sådant resonemang och anser det vara en fiktion att domstolarna i allmänhet gör en särskild, kvalificerad sekretessprövning. Enligt kammarrättens mening är det en från alla synpunkter riktigare ordning att handling som enligt gällande sekretessbestämmelser skall hällas hemlig hos annan myndighet ocksä skall vara hemlig när den finns hos domstol; och detta i princip utan att något särskilt beslut av domstolen i det mål eller ärende där handlingen förekommer. Om handlingen skall förekomma vid förhandling, är det naturiigtvis en anledning att hälla denna inom stängda dörrar. Underiåter emellertid domstolen av någon anledning att förordna om stängda dörrar, bör det inte leda till att handlingen blir offentlig, allra minst i de fall dä ingen utomstående har varit närvarande vid förhandlingen. Tanken bakom nu gällande regler, att en i och för sig sekretesskyddad handling undergår att "offentlighetsdop" när den företes vid en offentlig förhandling, är verklighetsfrämmande och leder dessutom till egenartade konsekvenser. Kammarrätten finner inte heller nägra betänkligheter mot att en handling, som företetts vid en domstolsförhandling vid vilken utomstående varit närvarande, sedermera inte lämnas ut under åberopande av sekretessbestämmelser. Företeelsen är inte mera anmärkningsvärd än att en sekretesskyddad handling, varav det finns olika exemplar hos olika myndigheter, inte lämnas ut, trots att innehållet av misstag frän nägon myndighets sida eller av annan orsak blivit känt för vissa utomstående personer. Pä grund av det anförda föreslär kammarrätten att de i LAH givna materiella sekretessreglerna skall gälla hos domstol likaväl som hos annan myndighet och del oavsett om handlingen har företetts vid förhandling inför öppna dörrar eller ej. I enlighet härmed bör det inte föreskrivas att domstolen i målet eller ärendet skall fatta beslul om hemlighållande; det behövs inte någon lagbestämmelse om hur sekretesskyddad handling skall behandlas när den företes vid domstol utöver beslämmelserna om att förhandling kan hällas inom stängda dörrar av den anledningen. Vad härefter angår frågan om domstol skall tillerkännas befogenhet att besluta om en längre gående sekretess än som följer av de i LAH givna materiella sekretessbestämmelserna anser kammarrätten att nuvarande ordning i stort selt bör behållas. Eljest skulle de möjligheter

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 153

som ges i lagstiftningen att hålla förhandling inom stängda dörrar bli ett slag i luften och människor skulle dra sig för att utnyttja domstolarnas tjänster bl. a. av rädsla föratt fl ömtåliga personliga förhållanden utlämnade till allmänheten. Även här synes det kammarrätten opäkallat att tillämpa filosofin om "offentlighetsdopet". Den omständigheten att en lägre instans underlåtit att förordna om sekretess bör sälunda inte utgöra ett hinder för högre instans att meddela ett sådant förordnande. Sekretessmöjligheten bör gälla inte bara handling som upprättats vid förhandling inom stängda dörrar ulan även sådan annan allmän handling hos domstol (där upprättad eller dit inkommen) att om dess innehåll föredragits vid förhandling denna skulle ha hållits inom stängda dörrar. Domstolen bör inte på eget initiativ förordna om sekretess i här avsedda fall, utan sådant förordnande bör komma i fräga bara när part har begärt det. I grova drag skulle en beslämmelse i ämnet kunna ges ungefär följande materiella innehåll: Domstol flr pä begäran av part förordna att handling hos domstolen skall hållas hemlig, om sådant förordnande finnes nödvändigt av hänsyn till nägot i 5 kap. I § yttrandefrihetsgrundlagen angivet ändamål.

Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län tillstyrker den nyhet som föresläs i fräga om högre rätts möjlighet att efter besvär rätta till ett förbiseende i första instans beträffande sekretessförordnande. Samma länsstyrelse liksom hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Östergötlands län och JÖ anmärker pä att den föreslagna lagtexten i motsats till gällande ordning innebär att domstol skall förordna om sekretess för en handling som redan är hemlig enligt nägon av de föregående sekretessbestämmelserna. Hovrätten påpekar att det i bestämmelsen inte ens står att målet eller ärendet skall handläggas vid domstolen eller att handlingen skall förvaras där för att domstolen skall fl meddela ett sädant förordnande. Inte ens om man utgår från att OSK med denna punkt har åsyftat endast handlingar som har upprättats eller företetts vid förhandling inom stängda dörrar hänger bestämmelserna ihop. I det fallet leder förslaget nämligen, uttalar hovrätten, till att ett förordnande enligt 53 ij är en förutsättning för au handlingen skall vara hemlig enligt LAH, vilket i sin tur är förutsätining för förordnandet, som är förutsättning för sekretessen osv.

Kammarrätten I Göteborg anger att OSK:s förslag innebär att domstol skall 11 förordna om sekretess även beträffande handlingar i mål och ärenden som avgörs ulan förhandling. Denna nyhet innebär en utvidgning av sekretessen i förhällande till gällande rätt som kammarrätten i och för sig tillstyrker. Kammarrätten påtalar alt den emellertid inte nämns i den egentliga motiveringen utan - förutom att den framgår av lagtexten - endast i sammanfattningen (s. 21).

I fråga om hemlighällande av dom eller beslut pekar kammarrätten i Göteborg på att 4Q och 53 tjij LAH stämmer dåligt överens. Samma anmärkning gör länsstyrelsen I Östergötlands län. Sveriges advokatsamfund uttalar som sin åsikt ati förhållanden som eljest bör hållas hemliga inte skall bli offentliga

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3

genom att domskäl eller grunder för beslut blir offentliga utan att endast domslut och "beslutskläm" skall bli det. Tystnadspliktskommitién förklarar all ett hemlighållande av domslut, när rikets säkerhet oundgängligen påkallar det, inle är förenligt med art. 6:1 i Europarådets konvention angående de mänskliga rättigheterna.

Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län noterar att domstol enligt förslaget har bara den möjlighet som motsvarar 36 § andra styckei första meningen SekrL att bestämma tid för hemlighållande av handling. Detta innebär att den tidigare möjligheten att H enhetlig sekretesstid oberoende av om handling förekommit vid domstol bortfaller. Länsstyrelsen är ocksä tveksam om hur man något konkretare tänkt sig sekretessförordnandets tidsangivelse. Lika litet som fasta tidsgränser tolereras i LAH, där normaltiden såväl som absoluta maximaltiden är en "högsttid", lika litet torde väl avsikten vara all domstolen skall meddela annat än högstlider. Skall dessa preciseras till normaltid och maximaltid, frågar sig länsstyrelsen.

Ett tillägg till 53 tj föreslär kammarkollegiet. Kollegiet anser att de föreslagna reglerna i 53 § för mäl och ärenden om arvsskatt och gåvoskatt knappast har någon självständig betydelse vid sidan av reglerna i 48 ij andra och tredje styckena arvsskattelagen. Dessa sistnämnda regler är enligt kollegiet lämpliga samt förhållandevis klara och lättbegripliga. Kollegiet föreslär att i 53 § sätts in ett särskill siycke av innebörd att i mål och ärenden om arvsskatt och gåvoskatt gäller vad därom är särskilt stadgat.

Vissa formuleringsfrågor tilldrar sig remissinstansernas uppmärksamhet.

Kammarrätten I Göteborg, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån, JO och Sveriges advokatsamfund förklarar att ordet "sådan" i paragrafens första mening skall ulgä. Samma uppfattning har hovrätten över Skåne och Blekinge.

Jö förordar att ordet "företetts" ersätts med 'Törebragts". I förtydligande syfte föreslär JO följande lydelse av första stycket första meningen: under förutsättning dels att handlingen inte förebragts, dels att sådant förordnande finnes nödvändigt av hänsyn till något i 5 kap. 1 § (MMG) angivet ändamål.

Enligt Sveriges domareförbunds mening ger lagtexten pä grund av sin disposition inte tillräckligt klart uttryck för att den täcker även sädana situationer som avses i 36 ij första stycket andra meningen SekrL. Förbundet pekar vidare pä att ordet "föredragits" förekommer i 53 § men inte i 54 tj. Såväl förbundet som kammarrätten I Göteborg och tystnadspliktskommittén anmärker att ordet "domstolen" i 54 § syftar på den domstol där förhandlingen har hållits.

Länsstyrelsen I Stockholms län anser förslaget lill 54 ij närmast lyda på att vid offentlig förhandling företedda hemliga handlingar i sin helhet blir offentliga, vilket i vart fall inom skatteprocessen inger betänkligheter.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '

55 § Tystnadsplikt

Med hänsyn till tystnadsplikiskommitléns arbeie saknas här anledning alt annat än helt översiktligt redovisa remissutfallet såvitt gäller förslaget till reglering av tystnadsplikt i LAH.

Förslagel tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erinran av RÅ, rikspolisstyrelsen, polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt, civilförsvarsstyrelsen, totalförsvarets upplysningsnämnd, slallstiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomiskt .försvar, arbetsmarknadsstyrelsen, statens lantmäteriverk, statens industriverk, sociala centralnämnden I Motala kommun, kommunstyrelsen I Malmö, fastlgheisnämnden i Malmö kommun, styrelsen för Malmö industriverk, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kommunstyrelsens I Kungälv arbetsutskott samt Sveriges domareförbund.

Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget under förutsättning av eller hänvisning till att detta inte skall innebära något minskat meddelarskydd. Till denna grupp hör länsstyrelsen i Stockholms län. Industriverksslyrelsen i Stockholms kommun, byggnadsnämnden i Malmö kommun, kommunfullmäktige i Göteborg, kommunstyrelserna i Skellefteå och Umeå saml Svenska kommunförbundet.

En annan grupp remissinstanser förklarar att nägon ställning till förslaget inte kan las innan tystnadspliktskommiltén har lagt fram sitt förslag. Denna uppfattning hyser regeringsrätten, Svea hovrätt, massmedieutredningen, ÖB, värnpliktsverket, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialulredningen. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, näringsfrihetsombudsmannen, en ledamot av länsstyrelsen i Stockholms län, vice siadsjuristen och skoldirektionen i Stockholms kommun, sjukvårdsstyrelsen i Malmö kommun, JO, Föreningen Sveriges statsåklagare samt Sveriges Radio AB.

Tvä remissinstanser. 7Toch Pressens samarbeisnämnd, avstyrker förslaget i avvaktan pä att tystnadspliktskommittén lägger fram sitt betänkande.

Nägra remissinstanser slutligen avstyrker förslagel utan att göra något sådant förbehåll, nämligen statens personalnämnd och länsstyrelsen i Västerbottens län.

I en del remissyttranden, såsom de från försvarets fabriksverk och Svenska bankföreningen, framhålls att behovet av sekretess på vederbörande remissinstans' område bör beaktas vid utformningen av reglerna om tystnadsplikt och meddelarskydd.

56 5 Utlämnande med förbehåll

Statistiska centralbyrån, riksarkivet, arbetsmarknadsstyrelsen, sociala centralnämnden i Stockholms kommun, kommunfullmäktige i Göteborg och Sveriges domareförbund har ingen erinran mol förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker att frågan om förbehåll har ett mycket stort intresse i samband med ADB-uttag.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 156

Regeringsrätten efteriyser klargöranden på flera punkler. Sä som den föreslagna bestämmelsen är utformad ger den möjlighet att utlämna samtliga tidigare i LAH angivna handlingar som är underkastade sekretess. Det är således enligt regeringsrätten fråga om en ingripande ändring i hela regelsystemet, men OSK har icke närmare berört detta i sin kommentar till paragrafen (s. 106 och 286-288). Det har icke heller angivits, anför regeringsrätten, hur bestämmelsen skall tillämpas i förhållande till exempelvis 16-18,28 samt 34-36 ijij. Den föreslagna bestämmelsen synes regeringsrätten också stå i ett visst motsatsförhållande till vad kommittén i övrigt hävdat om betydelsen av att allmänheten bibringas förtroende för att uppgifter om personliga förhållanden icke kommer att kunna utlämnas annat än under vissa i lagen angivna förutsättningar. Särskild betydelse lorde detta enligt regeringsrätten komma alt fl på det statistiska området. Regeringsrätten pekar i sammanhanget pä att OSK - som understryker att kritiken mot OK:s tidigare förslag av motsvarande innebörd särskilt inriktat sig på att ändamålsbestämmelserna varit för vagt angivna - helt avstått frän att ange några ändamålsbestämmelser och fastmer i kommentaren (s. 288) förklarat att myndigheterna skall ha en alltigenom diskretionär prövningsrätt i varje särskilt fall. Regeringsrätten finner det slutligen kunna bli föremål för tvekan vad kommittén avsett med att den föreslagna bestämmelsen i 56 § skulle innebära en modifiering av tystnadsplikten (s. 287).

Enligt kammarrätten i Göteborg är 56 ij mer vittgående än 62 ij LAH, som ger regeringen dispensmakt endast när det gäller att tillvarata det allmännas eller enskildas rätt eller utlämnandet avser angeläget forskningsändamål eller eljest synneriiga skäl föreligger. Kammarrätten ifrågasätter om inte 56 S bör omarbetas och alt därvid klara ändamålsbestämmelser anges.

I fråga om den diskretionära prövningsrätt som 56 § LAH enligt OSK ger myndigheterna pekar datainspektionen på att diskretionär prövningsrätt för statistiska centralbyrån är oförenlig med dess behov av att utåt kunna hävda absolut sekretess. Inspektionen uttalar ytteriigare:

Enligt lydelsen av 56 i; LAH är förutsättningen för utlämnande av den hemliga handlingen att ett förbehåll undanröjer "hinder mot utlämnande". Av motiveringen, sid. 287, framgår all förbehållet skall undanröja "skaderiskerna". Det synes alltså klart att 56 ij blir tillämplig på alla de paragrafer, där ett skaderekvisit finns. Tillvägagångssättet för myndigheten i dessa fall blir att först pröva om risk föreligger för den skada som avses med tillämpligt skaderekvisit; som förut påvisats mäste och fär därvid sökandens syfte och person undersökas. Om denna prövning utfaller så att handlingen är hemlig, flr vidare bedömas om förbehåll kan undanröja skaderisken; därvid är det självfallet oundgängligt att pä nytt bedöma sökandens person och syftet med utlämnandet. Även om dessa tankeoperationer låter sig göras i den beskrivna logiska ordningen, uppstår ändå frågan om i praktiken förbehållsprövningen kan ges självständigt innehåll och självständig belydelse i förhållande till prövningen av skaderekvisitet.

I de fall skaderekvisit saknas, t. ex. 29, 35 och 43 ijtj LAH, och där hemlighållandet alltså såtillvida är absolut, uppslår frågan vilkel hinder mot

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 157

utlämnande som enligt 56 ij kan tänkas bli undanröjt genom förbehåll -för såvitt inte OSK;s mening är att 56 S ej skall bli tillämplig i dessa fall. Motiven tyder närmast på att sådan tillämplighet ej skulle vara avsedd. Skulle emellertid 56 S vara tillämplig innebär den egentligen ett ej uttryckligen uppställt skaderekvisit för de paragrafer som själva saknar ett sådant, dvs. samma konstruktion som, enligt vad OSK sid. 286 påvisar, förekommer i flera av sekretesslagens paragrafer.

Enligt den uppfattning statistiska centralbyrån redovisar bör det vara möjligt att i vissa avseenden - närmast åsyftas användning och säkerhetsanordningar - lämna bindande föreskrifter även gentemot en myndighet.

Sveriges industriförbund m. fl. konstaterar att 56 § avser att ersätta bl. a. 16 § SekrL. I den senare bestämmelsens andra stycke ges uttryckligen möjligheter för förening av arbetsgivare eller arbetstagare att fl tillgång till lönestatistiska uppgifter i samband med förhandlingar om löneuppgörelser i de fall och i den ordning regeringen bestämmer. Vidare sägs i tredje stycket att "erforderiiga förbehåU" bör göras vid sådant utlämnande. Enligt 56 § LAH skall det dock generellt ankomma på myndighet att avgöra när utlämnande med förbehåll av eljest hemlig handling skall kunna göras. I vilka fall detta skall ske anges ej. Enligt organisationernas mening är det emellertid mycket värdefullt aU rätten att fl tillgäng till de nu akluella uppgifterna särskilt regleras. Visseriigen torde besvärsvägen stå öppen om myndigheten skulle vägra att lämna ut uppgifterna, men den fördröjning som kunde bli följden därav är ej acceptabel i ett förhandlingsskede. Av lagtext eller motiv bör därför klart framgå, yttrar organisationerna, att någon ändring av gällande lag på denna punkt ej åsyftas.

57 § Besvär

Förslaget om en i princip enhetlig instansordning med kammarrätt som första besvärsinstans och regeringsrätten som slutinstans godtas av bl. a. regeringsrätten, RÅ, kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Göteborgs och Bohus län, JO, vice stadsjuristen I Stockholms kommun, sociala centralnämnden i Stockholms kommun, kommunstyrelsen i Lund, kommunfuUmäktige i Göteborg, kommunstyrelserna i Skellefteå och Umeå, TCO samt Pressens samarbeisnämnd.

Däremot avstyrker Svea hovrätt förslaget. Som skäl anför hovrätten att både kammarrätterna och regeringsrätten nyligen har varit föremål för genomgripande reformer, varvid kammarrätterna har tillförts ett stort antal nya målgrupper, att regeringsrätten härigenom har lått en lättad arbetsbörda, att nuvarande besvärsordning garanterar ett särskilt mätt av sakkunskap samt att sekretessmål bör handläggas i en speciell ordning pä grund av sin särskilda karaktär. Några remissinstanser, varibland kan nämnas socialstyrelsen, JO och Pres-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 158

sens samarbeisnämnd. utlalar sig mot kravet på prövningstillstånd i regeringsrätten. Denna uppfattning delar regeringsråden Åbjörnsson, Ringdén, Hjern, Petrén och Sjöberg. Enligt de fem regeringsrådens mening är det inte godtagbart att allmän handling, som regeringsrätten finner egentligen skola utlämnas, hålles kvar hos myndigheten, därför att lagligt skäl att meddela prövningstillstånd ej föreligger. Offentiighelsprin-cipen bör ges företräde framför angelägenheten av att regeringsrättens ställning som prejudikatinstans ej inskränkes. De fem regeringsråden anför att det finns i huvudsak två lösningar pä detta problem. Antingen kan fullföljden liksom hittills förbli fri lill regeringsrätten eller ocksä får man genom lagändring införa en ny möjlighet till ändringsdispens för sekretessmälens del. De fem regeringsråden förordar att fullföljden förblir fri. Vid detta ställningstagande har också beaktats olägenheterna med en särskild fullföljds-tillslåndsprövning i dessa mål där kravet på snabbhet är stort. En stor del av målen kommer nämligen alt behöva föredras två gånger, dels en gång pä prövningstillsiåndsavdelning, dels därefter än en gäng i sak pä fullsulten avdelning. Härigenom uppehälles målen och den i grundlagen föreskrivna skyndsamheten försväras, anser de fem regeringsråden.

En i förhällande till förslagel delvis modifierad instansordning i sekreiessmål förordas av vissa remissinstanser.

Frågan om besvär över riksdagens eller dess myndigheters beslut i sekretessfrågor tas upp av bl. a. regeringsrätten. Enligt regeringsrätten bör riksdagens egna beslut i utlämnandefrägor inte kunna överprövas efter besvär, och skäl kan anföras för att med riksdagsbeslut jämställa beslut av talmannen och beslut av riksdagsutskott. Däremot bör, förklarar regeringsrätten, beslut av övriga riksdagens organ inom den inre och yttre riksdagsförvaltningen vara överklagbara i vanlig ordning, måhända med den modifikationen att talan mot JO:s avslagsbeslut bör föras direkt hos regeringsrätten. Som lämplig besvärsinstans i övrigt antyder regeringsrätten riksdagens särskilda besvärsnämnd. Även JO och riksbanksfuUmäktige fäster uppmärksamheten på samma fråga.

Några remissinstanser sätter i fråga om besvär över beslut av de särskilda domstolarna, i. ex. arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen, inte bör föras direkt till högsta domstolen resp. regeringsrätten. Regeringsrätten samt länsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län uttalar sig i denna riktning. Att som OSK föreslår hoppa över länsrätt i besvärsordningen anser polisstyrelsen I Malmö polisdistrikt och länsstyrelsen i Malmöhus län mindre lämpligt. Länsstyrelsen förordar vidare alt besvär över samtliga beslut av allmän domstol skall föras hos sådan domstol.

Landsarkivet i Vadstena föreslår att beslut av landsarkiv skall överklagas först till riksarkivel och därefter till kammarräu.

Några remissinstanser, däribland TCO och Pressens samarbeisnämnd, understryker vikten av snabbhet i besvärsförfarandet och förordar att särskilda bestämmelser meddelas för att garantera en sådan snabbhet.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 159

Frågan ombesvärsrälten las upp av bl. a. Svea hovrätt. Hovrätten tillstyrker förslagel att besvärsprövningen inte skall vara begränsad till det fall "att beslutet icke är lagligen grundat". Resonemangen i denna fråga synes hovrätten välgrundade. Det bör emellertid enligt hovrätten uppmärksammas att besvärsmyndigheterna härigenom får ett större mått av diskretionär prövningsrätt. Mot detta har hovrätten ingen erinran, men förhållandet bör beaktas vid ställningstagandet i fräga om besvärsgången. 1 detta sammanhang berör hovrätten tanken på en särskild besvärsrätt för JK och JO. Hovrätten ansluter sig här till OSK:s ståndpunkt. Hovrätten behandlar vidare frågan om besvärsräll för enskild som anser sig lida skada genom beslut att utlämna en handling. Del ligger i linje med hovrättens förut anförda synpunkter om verkan av enskilds vägran att samtycka till utlämnande av handling att inta en mera positiv hållning till detta förslag än OSK. Det är svårt för hovrätten all se all en sädan besvärsräll, som offentlighetskommittén diskuterade, skulle vara till nämnvärd nackdel för nägra beaktansvärda inlressen. Däremot skulle den kunna pä ett värdefullt sätt stärka den enskildes ställning och därmed öka myndigheternas möjligheter att få de uppgifter de behöver i sin verksamhet. Utan att la definitiv ställning vill hovrätten därför förorda att frägan blir föremål för ytteriigare överväganden.

Införande av en besvärsrätt vid beslut om utlämnande diskuteras också av länsslyrelsen I Göteborgs och Bohus län, styrelsen för Malmö Industriverk, Sveriges domareförbund, Sveriges advokatsamfund samt Svenska försäkringsbolags riksförbund. Dessa remissinstanser utlalar sig för en sådan ordning.

Vissa mera speciella frågor rörande utformningen av 57 ij berörs av en del remissinstanser.

Regeringsrätten och kammarrätten I Göteborg anmärker alt första stycket avser också fråga om handling är allmän, varför i lagtexten sistnämnda ord bör utgä. Kammarrätten anför vidare att besvärsbestämmelsen i första stycket bör uttryckas pä sedvanligt sätt, alltså att "lalan mot beslutet föres hos kammarrätten genom besvär", Nägon föreskrift om vilken kammarrätt som skall ta upp besvären behövs inte, eftersom detta följer av kungörelsen (1971:1200)om kammarrätternas domkretsar m.m. Andra stycket anser kammarrätten böra utgä med hänsyn till att det utgör en onödig upprepning av vad som är föreskrivet i förvaltningsprocesslagen.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet noterar att förslagel inte inrymmer möjligheter all anföra besvär över förbehåll som meddelas enligl 56 ij. Fakulteten finner del inle moliveral att besvär ej skall kunna anföras även över beslut om utlämnande med förbehåll.

Enligt den erfarenhet medicinska fakulteten vid Uppsala universitet har kommer besvär ofla att gälla klagomål över att patient vägras att ta del av sin journal. Fakulteten förutsätter att medicinsk sakkunskap regelmässigt konsulteras i dessa frågor.

Jö anmärker att texten i 57 ij första stycket, läst för sig och utan att

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 160

innehållet i 5 kap. 10 ij MMG hålls i minnet, förmedlar intryck att också beslut av regeringsrätten aU avslå en till regeringsrätten riktad framställning om utbekommande av allmän handling kan överklagas genom besvär hos kammarrätt. Detta framstår för JO som dålig lagstiftningsteknik. ÖverflyUas pä sätt JO föreslår det som står i 57 § till grundlagen vinns ocksä att en samordning av överklagbarhetsregeln och besvärs- och instansordningsreglerna lättare kan åstadkommas.

Beträffande besvärsreglerna vill Sveriges advokatsamfund påpeka att en handling i de fall som omnämns i 3 ij andra stycket MMG kan de facto finnas hos en myndighet men "anses förvarad" hos annan myndighet och att prövning av begäran om utlämning av handlingen dä synes kunna ske hos båda myndigheterna (betänkandet s. 151). Rimligen bör detta regleras så, anför samfundet, att endast en myndighet har att pröva frågan om utlämnande och att myndigheten bör vara den hos vilken handlingen skall anses förvarad, oavsett att handlingen fysiskt finns hos annan myndighet.

58 § Service och information

Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget kan nämnas Svea hovrätt, riksarkivet, skoldirektionen i Stockholms kommun, kommunfullmäktige i Nynäshamn och Göteborg, kommunstyrelsen i Umeå samt TCÖ. Försvarets radloanstaU antecknar att enligt instruktionen för radioanstalten äger inte föreskrifterna i 4 ij allmänna verksstadgan om service gentemot myndigheter och enskilda tillämpning på radioanstalten. De i förslaget upptagna motsvarande bestämmelserna med de där intagna begränsningarna synes radioanstalten dock utan stöne olägenhet kunna gälla även för radioanstalten.

Regeringsrätten är däremot kritisk och anser att bestämmelsen inte har sin plats i LAH och bör utgå. Frägan om servicecirkulärets inpassning i rättssystemet börenligt regeringsrätten lösas pä annat sätt. Byggnadsnämnden i Malmö kommun anmärker att den enda motiveringen till införandet är att jämställdhet mellan kommunala och statliga myndigheter nu formaliseras, vilkel synes obehövligt.

I likhet med riksskatteverket, vice stadsjuristen i Stockholms kommun, länsstyrelsen i Malmöhus län och byggnadsnämnden i Malmö anför Jö att det såvitt kan utläsas av motiven åsyftas en informationsskyldighet såvitt avser innehållet i allmänna handlingar, i den män de ej skall hällas hemliga. Att sä skall vara fallet framgår dock ej av den föreslagna lagtexten. Där talas endast hell allmänt om lämnande av all upplysning och vägledning som är möjlig. Enskild som tar kontakt med en myndighet för att fl del av en allmän handling är, fortsätter JO, onekligen ofta i behov av information och vägledning för att komma rätt och nå sitt mål. Det är enligt JO:s mening inte sä mycket innehållet i allmänna offentliga handlingar som han behöver fl upplysning om som hur han rent praktiskt skall gå till väga för att fl den handling han efterfrågar i sina händer, vilken tjänsteman han skall

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 161

vända sig till, vilka diarier eller andra register han skall söka i och vad han i övrigt bör iaktta för att på enklaste sätt finna fram lill handlingen. JO föreslår därför all del föreskrivs att myndighet på begäran skall lämna allmänheten all upplysning och vägledning som behövs föratt allmänheten skall få tillgäng till allmän handling, i den män den ej skall hällas hemlig, och som är möjlig utan att elc.

Enligt Svea hovräti bör övervägas att utesluta orden "motverkas eller" eller i vart fall att använda ett mindre allmänt och tänjbart uttryckssätt.

59 och 60 tjij Förhållandet mellan myndigheter

Förslaget all i LAH reglera förhållandel myndigheter emellan tillstyrks helt eller i princip av regeringsrätten, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, datainspektionen, värnpliktsverket, riksskatteverket, riksarkivet, skolöverstyrelsen, de juridiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Siockholm, lantbruksnämnden i Malmöhus län, miljödalanämnden, näringsfrihetsombudsmannen, arbetsmarknadsstyrelsen, riksbanksfuUmäktige, styrelsen för Malmö induslriverk, länsstyrelserna I Göteborgs och Bohus och Västerbottens län, kommunfuUmäktige i Göteborg, kommunstyrelserna I Skellefteå och Umeå samt Sveriges domareförbund.

En ytteriigare översyn av förhållandet mellan myndigheter förordas dock av kommunstyrelsen I Lund. Framväxandet av nya och integrerade, eller i vart fall addilivt samordnade, samarbetsformer mellan t. ex. socialvården och en rad andra samhällsorgan, som sjukvården, kommeratt nödvändiggöra en närmare rättslig reglering av sekretessfrågorna. En mera omfattande principanalys av dessa frägor hade i och för sig varit önskvärd i OSK:s betänkande enligt kommunstyrelsens uppfattning.

Bland de remissinstanser som godtar förslagel i princip men gör vissa erinringar finns Svea hovrätt, som anser att preciseringar bör göras. Enligt hovrätten bör del exempelvis komma till uttryck i lagtexten att en myndighet, som har till uppgift att ge värd eller råd utan inslag av tvång, inte skall lämna ut en handling, om nägon uppgift som har lämnats i förtroende skulle röjas därigenom.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att en strängare regel än den föreslagna bör gälla för uppgifter som enskild har lämnat i förtroendesituationer, t. ex. handlingar som avses i 32, 40 eller 48 §. Hovrätten föreslår som en möjlighet att, med anknyining till begränsningarna i vittnesplikten, till första stycket fogas en mening av ungefär följande innehåll; "Är advokat, läkare, familjerådgivare eller annan enligt lag förbjuden all vittna om vad som har förtrolls honom eller som han i samband därmed erfarit, flr uppgift därom ej lämnas lill annan myndighet." Det bör enligt hovrätten observeras att denna inskränkning i vittnesplikten kan upphävas genom samtycke, något som då också skulle komma att gälla överiämnande av handling lill annan myndighet.

11 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 162

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar att regeln i 59 tj försia stycket första meningen ges plats i någon författning som inte enbart sysslar med handlingar.

Föreningen Sveriges statsåklagare konstaterar att nu gällande regler i 38 § SekrL om domstols tillgång till allmän handling i förslagel har överförts till rättegångsbalken dock med väsentligt ändrat innehåll. Åklagarmyndigheterna synes enligt förslaget kunna utbekomma allmän handling såväl på administrativ väg som genom domstolsförfarande. Delta är enligt föreningens mening olämpligt såvitt avser åklagarverksamheten. Åklagaren har att tillvarataga jämväl den enskildes intresse under förundersökningen och skall verka för en objektiv och snabb förundersökning. Även den misstänkte och hans försvarare skall ha möjlighet att begära fullödig utredning. För åklagarverksamheten bör därför enligt föreningens uppfattning gälla att föreläggande om utbekommande av allmän handling skall begäras hos domstolen. Nu gällande regler i 38 ij SekrL fär därvid anses tillfredsställande och bör i oförändrad form överföras till rättegångsbalken. Med föreslagna ändringar i gällande bestämmelserom domstols tillgång till allmän handling skulle möjligheterna att vinna objektiv utredning väsentligen minskas. Föreningen finner inte några vägande skäl föreligga för en skärpning av villkoren för att under förundersökning utfå sekretessbelagd allmän handling.

Datainspektionen är ense med OSK om att särskild författningsreglering i en del fall behövs men anser att skälet härför inte i första hand är att informationsutbytet är livligt ulan i stället att utbytet avser personuppgifter som är särskilt känsliga från integritetssynpunkt.

Behovet av en särskild författningsreglering angående vissa fall av informationsutbyte mellan myndigheter understryks ocksä av kriminalvårdsstyrelsen, värnpliktsverket, riksskatteverket, lantbruksstyrdsen, slatens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, skoldirektionen i Stockholms kommun, kommunfullmäktige I Jönköping, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, riksbanksfullmäktige, TCÖ samt Svenska bankföreningen. Enligt 5/o/s/con-torets mening behöver tillämpningsföreskrifter utarbetas.

Att 59 § kan välla tillämpningssvårigheter påtalar bl. a. riksskatteverket och lantbruksstyrelsen. Tullverket menar att den föreslagna bestämmelsen gör det inte mycket enklare än i dag att bedöma om en handling flr lämnas ut till en annan myndighet. Svårigheterna med att göra intresseavvägningen kvarstår i avsaknad av en distinkt vägledning i de ständigt återkommande principiella frågeställningarna. Tullverket anmärker vidare att den omständigheten att skattesystemet konstitueras av ett fiertal olika skatter som av organisatoriska skäl hanteras av skilda myndigheter, något som inte bör fl till följd att skatteproceduren härigenom kommer att fungera sämre än om hela beskattningen låg i en myndighets hand. Utlämnande av handlingar och andra uppgifter mellan beskattningsmyndigheterna bör därför enligt verkets mening fl ske utan hinder av eljest gällande sekretessbestämmelser.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 163

Utlämnande bör även få ske på den utlämnande myndighetens eget initiativ ulan au begäran härom har gjorts, Beslämmelser härom bör las in antingen i LAH eller i annan lag och gälla utan hinder av bestämmelserna i 54 tullagen.

Slatens pris- och kartellnämnd föreslår beträffande 59 ij att orden "eller måste anses väga tyngre än" i första stycket, andra meningen, utgår. Att göra en sådan intresseavvägning som här åsyftas torde vara mycket svårt och bör knappast åläggas den enskilda myndigheten. Vidare synes den föreslagna formuleringen kunna ge anledning till den misstolkningen att den utlämnande myndighelen i vissa fall skulle kunna ge efter på sekretess-skyddet, dvs. då den begärande myndighetens intresse anses väga tyngre än de inlressen som föranlett beslul om hemlighållande. Nägon frihet att luckra upp sekretesskyddet till förmän för verksamheten inom en annan myndighet har den enskilda myndighelen givelvis icke ulan nämnden menar att detta måste bli en fråga som skall avgöras av regeringen.

Även riksskatteverket berör frågan huruvida en myndighei, 1. ex, en taxeringsmyndighet, har rätt eller skyldighet att på eget initiativ upplysa andra myndigheter om förhållanden, som kan vara av intresse för den andra myndighelen. Denna fräga anser verket fortfarande vara olöst. Den bör lämpligen tas upp till behandling i detta sammanhang.

Riksförsäkringsverket tar upp frägan om sekretess mellan olika avdelningar inom en myndighet. Verket anser att det med hänsyn lill den vikt som i kommiiiéförslagei har fästs vid sekretessförhällandet myndigheter emellan bör klargöras hur bestämmelserna avses skola tillämpas inom en myndighei.

Enligt karolinska institutets mening är det tillfredsställande att läkare noga skall pröva ett utlämnande av en sjukjournal. Emellertid finns i samband med samarbete mellan olika inslanser journalhandlingar hos andra myndigheler än läkare. Det kan gälla fotokopior a v journaler eller dubbelexemplar av datautskrifter. För att skydda patienten i denna situation föreslär institutet att man infören skyldighet för utlämnande myndighet att vid fråga om eventuellt utlämnande samräda med den myndighet som ursprungligen upprättat handlingen. Även om formerna för utlämnande är restriktiva, överlämnas enligl institutets åsikter alllför mycket till en bedömning hos myndigheterna själva i dessa svåra frägor.

Frågan om utlämnande av hemlig handling till utländsk myndighet behandlas av tullverket. Verket hänvisar till departementschefens uttalande i prop. 1973:117 (s. 16 och 17), vilkel innebär att hemlig handling f n. kan utlämnas till utländsk myndighet i samma utsträckning som lill svensk myndighet och med motsvarande avvägningsproblem. Det är oklart, yttrade tullverket, om uttalandet äger giltighet även vid ett genomförande av LAH. Med hänsyn till tullverkets behov av informationsutbyte med utländsk tullmyndighet är det enligt styrelsen nödvändigt att därmed sammanhängande sekretessfrågor beaktas vid det fortsatta arbetet med LAH.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 164

Ocksä riksbanksfullmäktige diskuterar detta spörsmål och ifrågasätter om inle 59 ij bör tillföras ett ytteriigare stycke, vari lämpligen kan uttalas att vad som sägs om utlämnande av uppgifter till andra myndigheter skall ha motsvarande tillämpning i fråga om internationell organisation där Sverige är medlem.

Nägra remissinstanser behandlar frågan om fortplantning av sekretess när hemlig handling utlämnas myndigheter emellan.

Kriminalvårdsstyrelsen erinrar om att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ålägger kriminalvärdsmyndigheterna ett samarbete med andra samhälleliga organ. Nar en sådan kontakt sker, äger också ett utbyte av handlingar vanligen rum. Detta utbyte skulle enligt styrelsen främjas o_m den myndighei som lämnar ut en handling i klientens intresse kunde begränsa den mottagande myndighelens förfogande över handlingen på sätt som görs möjligt genom 5 kap. 9 tj andra stycket MMG.

Dalainspektionen påminner i detta sammanhang ånyo om vikten av klara regler rörande sekretessens fortplantning. Enligt bankinspektionens mening bör det klart uttalas att den sekretess som utlämnande myndighet har att iaktta skall följa handlingen till mottagande myndighet. Detta kan synes ligga i sakens natur, men eftersom nuvarande bestämmelser - i den mån de tar sikte pä viss myndighet - har föranlett Ivekan eller motsatt uppfaltning i förevarande avseende bör ett klariäggande ske. Handling varom här är fråga flr naturiigtvis anses omfattad även av bestämmelsen i 55 ij om tystnadsplikt. Sekretessen för handling eller handlings innehåll flr sålunda anses nöjaktigt bevarad om handlingen i fråga utlämnas till annan myndighet, anför bankinspektionen.

Liknande synpunkter anlägger vice stadsjuristen I Stockholms kommun, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kommunfuUmäktige i Göteborg, Sveriges industriförbund m. jl. saml Svenska bankföreningen. Nämnda länsstyrelse anser att del i och för sig inte borde möta nägot hinder att göra förbehåll beträffande sekretessbelagt materials användning hos mottagande myndighet så länge det inte gäller denna myndighets relation till allmänheten, efiersom allmänhetens tillgång till handlingen måste prövas förutsättningslöst av den förvarande myndigheten. Denna förutsättningslösa prövning torde dock enligl länsstyrelsen - lika lite som när t. ex. fråga om förtroendesituation förelegat enligt 40 tj LAH - hindra kontakt med ursprungsmyndigheten för att bättre fl grepp om t. ex. skaderekvisiten i den aktuella typen av ärenden, vilka oftast den överiämnande myndigheten är mer förtrogen med.

Särskilda regler beträffande sekretess som gäller till förmån för enskilds intresse önskar vissa remissinsianser.

De Juridiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Stockholm anser förslaget klart otillräckligt. Del behövs enligt fakulteterna mera preciserade regler, om den enskilde inte skall anse sig utlämnad ät myndigheternas godtycke. Reglerna skulle kunna utformas enligt följande riktlinjer, förklarar

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 165

fakulteterna. Myndigheter som har nära samband inom samma förvaltningsgren bör i princip ha insyn i varandras hemliga handlingar i mån av behov, även om sekretessen är stadgad i enskilt intresse. För att en myndighet inom en viss förvaltningsgren skall fl insyn i hemliga handlingar inom en helt annan förvaltningsgren, bör däremot krävas uttryckligt lagstöd, om sekretessen är stadgad i enskilt intresse.

Enligl Sveriges advokatsamfund bör föreskrivas att, när sekretess gäller till förmån för enskilds intresse, handling eller uppgift därur endasl flr utlämnas från en myndighet till annan myndighet när den mottagande myndighelen har rätt all infordra motsvarande uppgift frän den enskilde själv,

Sveriges industriförbund m. fl. knyter an till frågan om kontakten mellan uppgiftslämnare och myndighet. För att den enskilde skall kunna bevaka alt känsliga uppgifter exempelvis om affärshemligheter ej utlämnas av oinitierade tjänstemän måste han veta var hans uppgifter finns förvarade. Detta kan endast uppnås genom att uppgiftslämnaren undenättas om att annan myndighet begärt att få (a del av hans handlingar eller att ett utlämnande av nu avsetl slag skett. Organisationerna fäster här särskilt uppmärksamheten på ett fall där det allvariigt måste övervägas om ett utlämnande över huvud taget bör kunna få ske. Det gäller produklkontrollnämndens omfattande register med uppgifter frän den kemiska industrin. Mot bakgrund härav anser organisationerna att förevarande paragraf bör kompletteras med en föreskrift att i ärende om utlämnande till annan myndighet skall enskild, vars sekretessintresse kan trädas förnär, ges tillfälle att yttra sig före utlämnandet, om det kan ske utan olägenhet. Om det i det praktiska utfallet befinnes lämpligt bör ett enskilt företag kunna företrädas av branschorganisation e. d. I bestämmelsen bör därefter anges, att oavsett om den enskilde beretts tillfälle yttra sig eller ej, skall han samtidigt med utlämnandet underrättas om att utlämnande har skett. Här bortser organisationerna från de fall av rutinmässig informationsöverföring som framgår av lag eller förordning. Samma åsikt hyser Svenska bankföreningen.

Utlämnande myndigheter emellan av statistiska uppgifter tilldrar sig uppmärksamhet från en del remissinstanser.

Statistiska centralbyrån anser sammanfattningsvis att den föreslagna 59 tj LAH bör ändras sä att den ger centralbyrån fullt stöd för verkets restriktiva policy även gentemot andra myndigheter. Det är väsentligt att möjligheterna till utlämnande av material som skyddas av stalistiksekretessen begränsas till aU avse enbart sådana fall där ändamålen är av statistisk karaktär och att den utlämnande statistikproducenten därvid flr rätt att uppställa nödiga förbehåll. Kan inte dessa villkor godtas, skall handlingar som skyddas av stalistiksekretessen inte kunna lämnas ut enligt 59 tj LAH annat än i de sällsynta fall då inget statistikintresse längre behöver skyddas, förklarar statistiska centralbyrån.

Även lantbruksnämnden i Malmöhus län diskuterar utformningen av 59 § och noterar att OSK inte har behandlat den viktiga frägan om utlämnande

12 Riksdagen 1976. 1 saml. Nr 160

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 166

av t, ex. statistiska uppgifter till annan myndighei för att användas i kontrollerande verksamhet. Lantbruksnämnden konstaterar att hänsynen till slatistikkvaliteten inle ensamt är sekreiessgrundande enligt OSK.

Kommerskollegium utgär från att, när det gäller statistiska uppgifter, utlämnande till annan myndighet skall kunna ske med stöd av lagförslagets 59 5, dvs, liksom hittills efter prövning i det enskilda fallet. Eftersom kollegiet för att kunna fullgöra vissa handelspolitiska utredningsuppdrag, särskilt sådana som avser enskilda varuslag, delar av industrisektorer eller enskilda företag, frän tid lill annan ser sig nödsakat au hos staiistiska centralbyrån begära utlämnande av där förvarat sekretessbelagt material framstår det likväl som önskvärt alt denna frågeställning klarläggs i en kommande proposition.

Miljödalanämnden tar upp frågan om utnyttjande för miljövärdsändamål av den informaiion som statistiska centralbyrån insamlar. Uppgiftsinsamlingen som sådan innebär stora kostnader för uppgiftslämnarna vilket ofta påpekas. Med nuvarande rigorösa sekretesskydd framtvingas viss dubbel uppgiftsinsamling för att myndighelerna för sin operativa verksamhet skall fä tillgäng till erforderiig information. De regler som nu föreslås (35 S LAH) medger alt uppgifter som av statistiska centralbyrån inhämtats för statistiska ändamål kan utlämnas till vissa myndigheter för vissa ändamål om uppgiftslämnarna upplysts härom dä uppgifterna insamlades. Miljödatanämnden avser att undersöka närmare i vilken utsträckning denna möjlighet kan utnyttjas vad gäller miljöinformation. Liknande tankegångar redovisar statens pris- och karteUnämnd.

Beslämmelserna om prövning av utlämnande av hemlig handling myndigheter emellan är frän olika synpunkter föremål för remissinstansernas yttranden.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt och Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om det är den myndighet som lämnar ut en handling som skall pröva om en annan myndighet har behov av den rekvirerade handlingen. Snarare bör det enligt dessa remissinstanser åligga den myndighet som rekvirerar handlingen att på eget ansvar avgöra om behov finns av de uppgifter handlingen innehäller samt ansvara för den fortsatta användningen av dessa uppgifter.

Enligt vice stadsjuristen I Stockholms kommun bör det övervägas om inte prövningen av framställning om utbekommande av aktuell handling som överiämnals till annan myndighet bör förbehållas den myndighei som ursprungligen disponerat över handlingen. En sådan ordning motiveras bl. a. av alt sistnämnda myndighet måste regelmässigt antagas ha bättre förutsättningar att göra denna prövning.

Frägan om prövning av tvist emellan myndigheter enligt 60 S diskuteras av bl. a. regeringsrätten. Regeringsrätten finner att tveksamhet uppstår beträffande de av OSK föreslagna skilda instansordningarna. För vissa tvister i utlämnandefrågor föreslås regeringsrätten som slutinstans, för tvister mel-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 167

lan statliga myndigheter regeringen. Önskvärt är all den rättsliga bedömningen i hithörande frågor blir enhetlig, 1 sammanhanget anmärker regeringsrätten,att det, när en tjänsteman hos myndighet eflerfrågarallmän handling, ibland kan vara ovisst om han gör det säsom företrädare för sin myndighet eller i egenskap av privatperson. Ärendets behandling blir i de båda fallen enligt förslaget olikartad. Övervägande skäl talar enligt regeringsrätten för att tvister mellan statliga myndigheter slits i samma ordning som eljesi gäller för utlämnande av allmän handling, dvs. av högsta domstolen resp. regeringsrätten. Icke minsl spelar därvid hänsynen lill de enskilda intressen som sekretessen vill skydda en roll. Dessa bör i princip vara tillförsäkrade en rättslig bedömning genom domstol. Regeringen får likväl i praktiken sista ordet, om utlämnande skulle vägras. Bestämmelserna i 62 tj LAH ger nämligen regeringen en allmän rätt att utlämna allmän handling. Sista punkten i 60 ij LaH synes därför kunna utgå. Om några särskilda allmänna intressen skulle föreligga i ett speciellt fall kan de tillgodoses denna väg.

Även Svea hovrätt, juridiska fakuUeien vid Uppsala universitet och Svenska sparbanksföreningen intar samma ståndpunkt.

Skillnaden i behandlingen av statliga och kommunala myndigheter i 60 tj nödvändiggör enligt riksförsäkringsverket att slällning tas till frägan om försäkringskassorna skall anses hänförliga till den ena eller andra kategorin.

RÅ anser det lämpligt att beslut som har meddelats av en myndighet först omprövas av överordnad myndighet, innan beslutet underställs regeringens prövning. Enligt RÅ är det sannolikt en sädan ordning som åsyftas i OSK:s betänkande, när det där (s. 291) sägs att frågor om utlämnande av allmänna handlingar statsmyndigheter emellan "i sista hand" prövas av regeringen. RÅ föreslär därför att 60 § andra punkten omformuleras.

Det sätts i fräga av kommunfuUmäktige i Göteborg om det vid tvist mellan tvä kommunala myndigheter inom en och samma kommun bör ankomma pä en utomstående myndighet att slita tvisten. Mera naturiigt synes del kommunfullmäktige i ett sådant fall vara all kommunstyrelsen avgör frägan, i vart fall om den ifrågasatta sekretessen gäller lill förmån för allmänna intressen.

Vissa speciella frågor och vissa spörsmål angående den närmare utformningen av 59 och 60 tjtj behandlas av remissinstanserna.

Riksarkivel ulgär frän att 59 och 60 ijij endast avser själva utlämnandet av handlingar och inle skall tolkas som en reglering av frägan om län av handlingar frän myndighet till myndighet, en fråga som f n. regleras av allmänna arkivstadgan. Däremot tolkar landsarkivet i Vadstena bestämmelserna så att de gäller också utlåning myndigheter emellan och anser en ändring av arkivstadgan vara nödvändig på grund härav.

Inom riksbanken sekretesskyddade handlingarbörenligt riksbanksfuUmäktige ges en särskild reglering vid den omarbetning av 46 ij taxeringslagen angående utlämnande av taxeringshandlingar som förslaget till LAH nöd-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 168

vändiggör. En lämplig distinktion synes fullmäktige därvid vara att sädana handlingar som hemlighålles med stöd av 6 S LAH ej skall kunna utlämnas utan tillstånd från regeringen resp., såvitt avser riksdagsorgan, finansutskottet, medan däremot sädana handlingar som mä vara hemliga enligt den av fullmäktige föreslagna regeln om kunders förhållanden till riksbanken bör kunna utlämnas i vanlig ordning pä framställning av skattechef eller motsvarande.

Förhållandet mellan OSK;s förslag och regler i andra författningar om utlämnande av handlingar lar också riksförsäkringsverkel upp. Verket förklarar all del undandrar sig verkets bedömning om 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring kan anses utgöra en sådan bestämmelse som avses i 59 tj tredje slyckel LAH,

Sistnämnda bestämmelse berör även datainspektionen, som anser att det inte är klart om denna avser den situationen att utlämnande av hemlig handling till annan myndighet har reglerats genom föreskrift med stöd av datalagen. Inspektionen efteriyser ett klargörande av bestämmelsen i ytterligare ett hänseende. Uttryckssättet i 59 § tredje stycket tyder enligt inspektionen närmast på att bestämmelser i annan lag eller förordning än LAH skall anses säsom uttömmande. Detta innebär all, om i en särskild lag anges all vissa myndigheter kan fl uppgifter, andra, där ej nämnda myndigheter inte kan fä uppgifter ens med stöd av 59 § första stycket. Detta synes följdriktigt i sådana fall dä den särskilda författningens villkor för utlämnande av handlingar till vissa uppräknade myndigheter är strängare än villkoren i 59 § försia stycket. Som nämnts i andra sammanhang finns emellertid sådana villkor som nu är mindre stränga än enligt 59 § första stycket; i dessa fall torde specialförfattningarna böra överses i detta hänseende, yttrar inspektionen.

Uttrycket "beslut om hemlighållande" kritiseras av datainspektionen, tysinadspliktskommittén och JO. eftersom normalt inga särskilda sekretessbeslut fattas utan sekretessen följer direkt av lagen.

Krigsarkivet föreslår all första meningen i 60 § kompletteras med: Om kommunal myndighet jämlikt 59 § vägrar ati utlämna handling till statlig myndighet ...

61 § Partsoffentligheten

OSK:s uttalanden om hur långt partsbegreppet sträcker sig får åtskillig kritik av remissinstanserna. Dessa godtar i och för sig den sakliga innebörden av förslaget men anser att den föreslagna utvidgningen bör komma till uttryck i lagtexten. Bland dem som redovisar en sådan uppfattning återfinns Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, ungdomsfängelsenämnden, de Juridiska fakulteterna vid universUeten i Lund och Stockholm, arbetsmarknadsstyrelsen, länsslyrelsen I Östergötlands län samt JO.

Regeringsrätten konstaterar att parts tillgång till handlingar i eget mål

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 169

inte är ett utfiöde av den allmänna offentlighetsgrundsatsen. Regler härom har i och för sig sin naluriiga plats i det grundläggande processuella regelsyslemel. Partsoffeniligheten har också reglerats i förvaltnings- och för-vallningsprocesslagarna på de områden dessa lagar berör. Beslämmelserna i 61 § har en vidare syftning och erinrar om en allmän, delvis ej lagreglerad partsoffentlighetsregel. Enligt regeringsrättens mening bör begreppen part och ärende ha samma innebörd i LAH som dessa begrepp har i förvaltningslagen.

Också länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser en samordning mellan bl. a. förvaltningslagens regler om partsinsyn och 61 § LAH befogad.

I likhet med regeringsrätten tar dalainspektionen upp ärendebegreppet. Inspektionen uttalar att för tillämpningen av 61 § LAH förutsätts, liksom beträffande 39 § SekrL, dels att mäl eller ärende föreligger, dels att den som begär att fä ut handling är part i sådant mäl eller ärende. Vad som i detta sammanhang avses med ärende synes inte helt klart. OSK tolkar (s. 181 och 293) ivå av regeringsrätten år 1973 och 1974 meddelade domar sä att regeringsrätten funnit en i fängvärdsanstall inlagen person inle vara part och därför enligt 39 § sekretesslagen inte beräuigad att utfå sin behandlingsjournal. Emellertid synes inspektionen dessa domar i första hand behandla inle partsbegreppet utan ärendebegreppet; delta antagande vinner enligt inspektionen stöd av att i referatet av 1973 års dom (R 73:2:43) hänvisas till bl. a, nyssnämnda ställe i förvaltningslagens förarbeten. Liksom enligl 40 § andra slycket LAH uppsökande verksamhet inom socialvården enligt OSK bör betraktas som ett ärende bör behandling av en person på en anstalt kunna, som OSK synes avse, anses som ett ärende. Datainspektionen biträder OSK:s inställning både i dessa hänseenden och beträffande tolkningen (s. 293) av partsbegreppel men understryker att ärende- och partsbegreppens innebörd i LAH måste fastslås genom klariäggande uttalanden och med beaktande av dessa begrepps innebörd i andra författningar.

Datainspektionen går i sill yttrande därefter in på en annan fräga, nämligen undanlaget frän partsoffeniligheten. 61 § andra stycket LAH kan, anför inspektionen, bli tillämplig i förhållande till 8, 10, 36, 37, 38, 39, 41 och 42 §§. I alla dessa paragrafer utom 36 § förekommer skaderekvisit, vilka visseriigen gör handlingen hemlig men -enligl huvudregeln i 61 § första stycket LAH - inte gentemot part. För hemlighällande gentemot part fordras något utöver skaderekvisitet, nämligen sy nneriiga skäl. Vil ka dessa skäl skulle vara anser datainspektionen svårt att överblicka; när det t. ex, gäller 41 och 42 §§ synes där angivna skaderekvisit enligt sakens natur tillräckliga för hemlighällande även gentemot part och nägot utrymme för synneriiga skäl därutöver är svårt att finna. Det synes inspektionen erforderiigt att frän denna synpunkt gä igenom alla de nämnda paragraferna och därefter bedöma om den föreslagna lydelsen av 61 § andra stycket är lämplig; möjligen behöver förutsättningen synneriiga skäl hänvisa endast till de fall då skaderekvisit saknas.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 170

62 § Dispensbefogenheler

Mot förslaget gör Svea hovrätt ingen erinran. Inte heller JO har någon anmärkning utan framhäller att den föreslagna särregeln för riksdagen och dess myndigheter synes välmotiverad. Fråga är emellertid enligl JO om inte regeln borde få en mera generell räckvidd (inte bara hänföra sig till 62 §) och om en motsvarande särregel inle borde ges även i vissa andra sammanhang. Enligt 2 § andra styckei kan regeringen medge myndighei undantag från skyldigheten att föra diarium e. d. När det gäller riksdagen och dess verk är det föga naturiigt all bestämmanderätten skall tillkomma regeringen. Enligl 21 § skall handling, som rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende pä näringslivet och som inkommit till eller upprättats hos myndighet som regeringen bestämmer, hällas hemlig under angiven förutsättning. Godtas regeln skulle det kunna tänkas bli aktuellt att tillämpa den på något riksdagens utskott eller verk. Det kan knappast vara riktigt all regeringen skall ha bestämmanderätten i så fall. Slutligen sägs i 60 § att fråga om utlämnande av handling statliga myndigheter emellan skall i händelse av tvist hänskjutas till regeringens prövning. Tvist mellan myndigheter som båda lyder under riksdagen bör inte prövas av regeringen. Däremot kan det vara rimligt anser JO att regeringen får slita tvist mellan myndigheter, varav den ena lyder under regeringen och den andra under riksdagen.

I den ändamålsbestämning, som ges i paragrafen, namnes bl. a. angelägna forskningsändamål, vilket riksarkivel finner starkt motiverat av vunna erfarenheter. Del bör påpekas, anför riksarkivet, att det i sådana fall i regel rör sig om uppenbart hemliga handlingar, varför riksarkivet släller sig frågande till kommitténs ultalande (s. 295), att dispens normalt bör ha föregåtts av besvär över myndighets vägran att utlämna handlingar.

Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län ifrågasätter beträffande tolkningen av 62 § LAH, om de enskilda myndigheterna avses skola betagas sin - som det har uppfattats - nuvarande möjlighet att efter prövning enligt tillämplig sekretessparagraf medge utlämnande för forskningsändamål. Ett klariäggande uttalande är angeläget, anser länsstyrelsen. Samma fräga tar länsstyrelsen I Västerbottens län upp. Det är enligt denna länsstyrelse av vikt att ny lagstiftning på sekretessområdet inte kringskär förutsättningarna till forskning på exempelvis arbetsmedicinens och trafiksäkerhetens område.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet tar upp en annan tolkningsfråga. Uttalandet i betänkandet (s. 294 O, att regeringen på dispensbemyn-digandet i 62 § kan gmnda rätt att meddela "en mera generell dispens eller delegera viss beslutanderätt till en eller flera myndigheter" synes fakulteten knappast ha full täckning i stadgandet. Anses regeringen böra ges en dylik normgivningsmakt, bör detta klarare framgå av lagtexten enligt fakultetens mening.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 1"'

För en mindre långigående dispensbefogenhet för regeringen uttalar sig datainspektionen. Av OSK:s motivering (s, 288 och 294-295) framgår att 62 § är avsedd all användas för ivå olika ändamål, framhåller inspektionen. Det ena avser del fallet alt en myndighet eller, efter besvär, i sista hand regeringsrälien inte ens med förbehåll enligt 56 tj LAH ansett sig böra lämna ul en handling. En dispens enligt 62 tj synes inspektionen då enligt sakens natur innebära att någol allmänt eller enskilt intresse, som alltså inte kunnat skyddas genom förbehåll, får åsidosättas till förmän för ett ännu starkare sådant intresse. De av OSK redovisade betänkligheter, som framkom vid remissbehandlingen av OK:s förslag, anser inspektionen i viss mån kvarstå. OSK uttalar visseriigen att dispensbefogenheten är avsedd all tillämpas restriktivt. Hur avvägningen skall ske, om enskilds rält behöver uppoffras för tillgodoseende av ett allmänt intresse, bör enligl dalainspektionen komma till uttryck i lagtexten eller i vart fall i motiven. Som ett exempel anför inspektionen att avvägningen inte bör vara densamma om det allmänna intresset är att i visst fall komma till rätta med myckel allvariig brottslighet eller att värna om rikets säkerhet som om det allmänna intresset är ett "angeläget forskningsändamål". Sistnämnda uttryck synes datainspektionen för övrigt vara alltför svårtolkat. Om forskningsintresset inte kan tillgodoses ens genom utlämnande med förbehåll enligt 56 §, är det enligl inspektionen svårt att inse all enskild rätt bör kunna åsidosättas dispensvägen annat än i synnerligen speciella undanlagsfall. Till stöd för åsikten att ett forskningsändamål är angeläget kan tänkas bli åberopade olika slags skäl. Redan forskningens frihet kan vänlas bli använd som argument. En viss forskningsuppgift kan vidare vara ytterst angelägen för den enskilde forskaren eller den institution han tillhör. Datainspektionen antar emellertid att OSK har avsett endasl sädan forskning som - om den ger det avsedda resultatet - har väsenilig belydelse för särskilt viktiga samhällsintressen säsom förhindrande och botande av sjukdomar, förbättring av fostran och utbildning, tillgodoseende av kravet pä social trygghet och full sysselsättning, förhindrande av allvariig brottslighet. Dalainspektionen övergår därefter till det andra ändamål, för vilkel 62 § LAH är avsedd, nämligen att utgöra bemyndigande för regeringen att genom förordning meddela generella dispenser och att i samband därmed delegera beslutanderätten. Med hänsyn till vad datainspektionen nyss anfört om innebörden av 62 § måste slor vikl fästas vid OSK:s uttalande att en sådan förordning inte får gä utöver ramen för vad som är medgivet enligt 62 §. Den av OSK i detta sammanhang nämnda kungörelsen (1971:316) om utlämnande för forskningsändamål av uppgifter om brott m, m. är, såvitt avser förutsättningarna för utlämnande, alltför vagt formulerad för att i oförändrat skick kunna grundas på bemyndigandet i 62 § LAH. Datainspektionen anser således att dispensförutsält-ningarna i 62 § LAH inte är tillfredsställande utformade - vare sig som underiag för dispenser i enskilda fall eller som ram för en förordning -utan bör omarbetas för att till förmån för enskild rätt bättre ge uttryck

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 172

ät den restriktivitet som är nödvändig.

Även Sveriges advokatsamfund gör liknande uttalanden. Det ter sig för samfundet helt otillfredsställande att regeringen i det allmännas intresse skall kunna upphäva en sekretess till förmän för enskild som gäller enligt lag. Skulle del allmännas intresse av sådant hävande av sekretessen vara tillräckligt starkt, kan riksdagen alltid genom lagstiftning tillvarata det allmännas intresse.

2.2 Remissyttranden angående övriga frågor

Socialregister

OSK:s förslag att den särskilda socialregistersekrelessen skall avskaffas godtas av regeringsrälien. sociala centralnämnden I Motala, länsslyrelsen i Jönköpings län, kommunfuUmäktige i Vetlanda och kommunstyrelsen i Lund. Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, datainspektionen och kommunstyrelsen i Umeå medger att den rådande ordningen är otillfredsställande men anser att ett enhetligt socialregisterbegrepp bör tillskapas; möjligen kan detta register sedan behöva skyddas genom en särskild sekretess. Datainspektionen menar alt en moderniserad socialregisteriag behövs samt att i avbidan på en sådan OSK:s förslag är att föredra framför rådande ordning. Socialutredningen säger sig ännu inle ha tagit ställning till behovet av socialregister i framtiden. I den mån register kommer att finnas synes emellertid det sekretesskydd som socialutredningen föreslagit i fråga om socialvården i allmänhet vara lill fyllest.

Tjänstetillsättningsärenden

OSK:s uppfattning alt övervägande skäl talar för ett betydande mått av offentlighet i tjänstetillsättningsärenden delas av samtliga remissinstanser som uttalat sig i denna fräga, t. ex. regeringsrätten, datainspektionen, arbetsmarknadsstyrelsen, Slatens lantmäteriverk, kommunstyrelsen i Umeå och Sveriges domareförbund. Enligl dalainspektionen är den nuvarande ordningen ändock inte helt tillfredsställande. Underiag för all föreslå nya regler finns emellertid inte, enligt datainspektionen, innan man närmare har undersökt hur myndigheterna nu tillämpar förvaltningslagens föreskrifter att muntlig information skall dokumenteras och, om informationen har betydelse för ärendets avgörande, delges den berörde innan beslul fattas. Det är alltså, säger datainspektionen, angeläget att genom en brett upplagd undersökning hos flera myndigheter klariägga hur del faktiskt går till - i vad män muntliga uppgifter inhämtas och dokumenteras, om part delges sådana uppgifter osv. Vidare bör uppmärksammas de skilda situationer som föreligger - en eller flera sökande, handläggning i första instans och hos besvärsinstans, tjänster som tillsätts med och utan ansökningsförfarande, tjänster som tillsätts

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 '73

genom beslut som ej kan överklagas (t. ex. av regeringen), skillnaden mellan uppgifter som för den enskilde är positiva eller negativa. Som ett led i en sädan undersökning är det självfallet nödvändigt att inhämta den berörda personalens - dvs, organisationernas - uppfattning i de avvägningsfrågor som det här gäller.

Enligt statens lantmäteriverk bör s. k, personbedömning enligt personalkontrollkungörelsen hemlighållas i det fall vederbörande tjänsteman tillhör eller avses tillhöra skyddsklass, I vae fall bör detta gälla skyddsklass 1. De personhandlingar som i samband med personalkontroll insänds till rikspolisstyrelsen bör sålunda vara sekretessbelagda liksom av regeringen eller myndigheten (enligt bemyndigande) uppgjorda förteckningar över vilka tjänsler som hänförs till skyddsklass.

Vapenfriärenden

OSK:s förslag alt någon särskild sekrelessgrund för vapenfriärenden inte bör införas kritiseras av de inslanser som uttalat sig i denna fråga.

Svea hovrätt säger sig, i den svåra avvägningsfråga det här gäller, närmast vara benägen att låta hänsynen till de berörda enskilda väga tyngst.

Vapenfrinämnden menar att hur avvägningen mellan ett starkt intresse av allmän insyn och den enskildes berättigade intresse av sekretess bör göras i sista hand torde vara en politisk bedömningsfräga, till vilken nämnden inte lämpligen bör ta ställning. Nämnden menar dock att starka skäl talar för att sekretessbelägga de utredningar som görs i ärenden om vapenfri tjänst. Pä flera punkter är nämnden oense med OSK. Visseriigen, säger nämnden, har nämnden inte det intrycket, att avsaknaden av sekretesskydd hittills i någon stöne utsträckning försämrat utredningarna genom att sökandena häller inne med personliga upplysningar, som de inte vill skall komma till allmän kännedom. Här är dock att märka att det hell övervägande antalet sökande inte känner till att sekretesskydd saknas. Om däremot frånvaron av sekretesskydd blir mera allmänt känd, t. ex. i samband med detta lagstiftningsärende, kan sökandena bli mer obenägna att lämna personliga uppgifter. Därav uppkommande försämring av utredningsresultaten skulle, enligt vapenfrinämnden, förvisso utgöra en allvariig olägenhet av att sekretesskydd saknas. - Vapenfrinämnden anför vidare att OSK:s uttalande att det endast är en mindre del av de sökande som har något intresse av sekretess synes illa underbyggt. Med hänsyn till att samtliga sökandens personliga förhållanden utreds pä ett synnerligen ingående sätt är det, enligt nämnden, uppenbart att intresset av sekretess gäller alla utan åtskillnad. - Vapenfrinämnden påpekar avslutningsvis alt när det vid en utredning kommer fram ati en sökande är psykiskt insufficient eller har psykologiska problem, detta mera sällan framgår av psykologiska undersökningar eller läkarintyg (vilka kan hållas hemliga) utan i allmänhet framkommer enbart till följd av utredarens samtal med sökanden.

Prop. 1975/76:160. BUaga 3 174

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att handling i ärende rörande vapenfri tjänst skall hållas hemlig i vad den angår enskilds personliga förhållanden om utlämnande kan antagas leda till skada eller förklenande för den berörde eller nägon honom närstående. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar cm att inte bara vapenfrinämnden utan även arbetsmarknadsstyrelsen har alt i stor utsträckning ta befattning med vapenfriärenden. I avvägningsfrågan mellan offentlighet och sekretess anser styrelsen för sin del behovet av skydd för individen väga särskilt tungt. 1 dessa heterogena grupper av sökande finns del kanske de som finner sekretessfrågan för sin del likgiltig. Men lika säkert finns de som befinner sig i samvetsnöd och som skulle uppfatta det som ett svårt intrång i integriteten om bl. a. deras uttalanden inte sek-retessbelades. - Styrelsen påpekar vidare att den verksamhet som styrelsen bedriver vid registrering av och bestämmande av tjänstgöring för vapenfri tjänstepliktig påminner i mångt och myckel om den som bedrivs vid arbetsförmedling. I ärenden rörande arbetsförmedling föresläs i 45 § en omfattande sekretess lill förmän för den enskilde. Likheten i verksamhets-bedrivandet synes enbart den kunna motivera en likartad behandling av sekretessfrågan, anför arbetsmarknadsstyrelsen.

Ärenden hos kronofogdemyndighet

Frågan om sekretess i ärenden hos kronofogdemyndighet diskuteras av Svea hovrätt, datainspektionen och riksskatteverket. Svea hovräti godtar OSK:s slutsatser men förutsätter all de påtalade problemen med indrivningskorien blir föremål för åtgärder av annat slag än införande av sekretessregler.

Datainspektionen erinrar om att inspektionen på hösten 1974 givit tillstånd till försöksverksamhet med REX-systemet. 1 beslutet påpekade inspektionen att sekretesskydd borde införas för uppgifterna i saköreslängderna även när dessa förs över till exekutionsväsendets ADB-syslem. Alla sådana uppgifter behöver dock inte sekrelesskyddas. Men uppgifter av den art som anges i 4 § datalagen, med några fä undantag, och värdeomdömen som inte direkt tar sikte på betalningsförmåga, bör enligt datainspektionen inte tillåtas i kronofogdemyndigheternas register. Kronofogden torde däremot vara betjänt av att fl vetskap om häktning och t. ex. anstaltsvisielse eftersom dessa uppgifter har direkt betydelse för besluten om vilka indrivningsätgärder som kan eller bör förelagas. För dessa uppgifter bör i så fall ett sekretesskydd ordnas. - Det är emellertid tveksamt om sekretesskyddet bäst ordnas på det sätt OSK föreslagit, nämligen genom ett tillägg till Rl-kungörelsen. Med hänsyn till alt inte bara frägan om sekretess för vissa uppgifter bör lösas utan också frågorna om vilka uppgifter som skall få registreras, sättet för uppgifternas inhämtande (t. ex. samkörningar med andra myndigheter), i vilka fall utlämnande till intressenter kan tillålas m. m., lorde den bästa lösningen vara att alla dessa frågor regleras i en särskild författning på sätt som skell för fiera andra register och nu senast för folk- och bostadsräkningen

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 175

1975. Datainspektionen torde inte kunna lösa alla hithörande integritetsfrågor genom föreskrifter. - Det är vidare mindre tilltalande att i Rl-kungörelsen reglera utlämnandet frän mottagande myndighet. Rikspolisstyrelsen lämnar dessutom uppgifter om t. ex. strafföreläggande och ordningsbot till sexton andra myndigheler. - Det är emellertid viktigt all frågan om sekretess för brottsrubricering, annan påföljd än böter m, m. löses. Del kan också nämnas att inom kriminalvårdsverket pågår ett intensivt samarbete mellan kronofogdar och intagna för sanering av de intagnas ekonomi i samband med införande av marknadsmässig lön. Detta förutsätter att de intagna och anslaltsledningen med förtroende kan samtala om budgetplaner med kronofogdarna utan att lämnade uppgifter blir tillgängliga utan begränsning, avslutar datainspektionen.

Riksskatteverket åberopar sin skrivelse till chefen för justitiedepartementet den 2 juli 1974, vilken sedermera överiämnades till OSK för beaktande under dess fortsatta arbete, Riksskatteverket vidhåller de uppfattningar och yrkanden som redovisas i skrivelsen och i en bilaga till denna. Det tyngst vägande skälet för sekretessbeläggning, enligl verket, är alt kronofogdemyndighets arbetshandlingar kan innehålla uppgifter som hos andra myndigheter är hemliga handlingar. - Enligt verket mäste i avvägningen mellan offeniligheisinlresset och behovet av sekretess hänsyn tas till dels den känsliga art av information som finns angiven (intagning på alkoholisthem, fängvärdsanstall o. d,), dels den stora frekvensen av sådana anteckningar, dels ock längden av den tidsperiod under vilken med anieckning försedd arbetshandling hanteras vid myndigheten. - Beträffande de "värdeomdömen", vars lämplighet ifrågasätts av OSK framhäller verket följande. 1 den nuvarande indrivningsorganisalionen med stora distrikt, i vilka central utsättning av mäl och arbeie i arbetsgrupper förekommer, saknas i stor omfattning den goda personkännedom, som var karaktäristisk tidigare på framför allt landsbygden. Inom en nära framtid förväntas en reducering av antalet distrikt, vilket i än högre grad aktualiserar frågan om möjligheten av alt kunna göra vissa minnesanteckningar av typen "arg hund", "gäldenären narkoman, kan bli våldsam". Sådana anteckningar är motiverade av det förhållandet alt olika tjänstemän vid skilda tillfällen kan komma att handlägga mål rörande samma gäldenär. Detta i förening med förhållandet att verkställigheten kan avse ärenden av så kontroversiell natur att förrättnings-man i författning har räll alt påkalla biträde av polis (9 ij kronofogdeinstruktionen, 1965:687) nödvändiggör all sådana anteckningar förs. Verket vidhåller därför uppfattningen om behovet av dessa anteckningar.

Planärenden

Att någon motsvarighet till 8 § SekrL (sekretess i ärenden angående stadsplan m. m.) inte upptagits i LAH lämnas av remissinstanserna över lag utan erinran. Tvärtom framhäller flera instanser, t, ex. statens planverk och

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 176

länsstyrelserna I Stockholms och Östergötlands län, vikten av att planeringen sker med öppenhet i arbetet och genom aktiv informationsverksamhet samt genom att allmänheten ges tillfälle lill insyn och medverkan i planeringsarbetet.

I det av kommuiifuUmäkiige i Siockholm åberopade ijänsleutlåtandel från Stadsbyggnadskontoret diskuteras plansekretessen i förhållande till begreppen "myndighet" och "inkommen handling" i OSK:s förslag.

Ansökan om typbesikining m. m.

Trafiksäkerhetsverket uttalar sig i sitt remissyttrande för en sekretessregel till skydd för ansökningar om typbesiktning, protokoll vid typbesiktning, ansökningar om typgodkännande m. m. Verket anför härom.

1 trafiksäkerhetsverkets arbetsuppgifter ingår bl. a. att utföra typbesiktning av fordon och att i anslutning härtill ulfärda typbesiktningsinstrument. Generalagenter och svenska tillverkare kan få tillstånd till typbesiktning. Den som fåll sådant tillstånd flr, sedan vederböriigt typbesiktningsinstrument erhållits, ulfärda typintyg för de fordon han säljer. I ansökan om typbesiktning skall sökanden lämna ulföriiga uppgifterom fordonets konstruktion och beskaffenhet. Vid typbesiktningen upprättas ett mycket omfattande och detaljrikt protokoll. Ansökningshandlingarna och typbesiktningsprotokollet lämnar lillsammans ingående uppgifter om del besiktigade fordonet. Är det fräga om en ny bilmodell kan sådana uppgifter uppenbariigen vara av stort intresse för konkurrerande företag. Många gånger genomföres typbesiktningen långt innan den nya modellen börjar säljas. Under tiden fram till dess den nya modellen introduceras på marknaden brukar tillverkning och försäljning av den gamla modellen fortgå. Blir det känt i förtid att den nya modellen kommer att uppvisa väsentliga förbättringar kan detta påverka försäljningen av den utgående modellen och medföra produktions-och sysselsättningsslörningar.

Del ankommer vidare pä trafiksäkerheisverket att meddela typgodkännande av vissa system och komponenter. Ansökningshandlingarna i ärenden av detta slag innehäller mänga gånger en kvalificerad teknisk information. Verkets bedömning föregås av prov för att konstatera att system och komponenter uppfyller nationella och inlernationella beslämmelser och reglementen. Innehållet i ansökningshandlingarna och provningsresultatet kan vara av stort intresse för konkurrerande företag.

Trafiksäkerhetsverket fär ibland konstruktionsförslag som av ingivaren bedöms vara av intresse från irafiksäkerhelssynpunkt. Ofta befinner sig konstruktionen på ett tidigt utvecklingsstadium. I sådana fall önskar ingivaren i allmänhet att trafiksäkerhetsverket efter teknisk granskning ger honom besked huruvida förslaget är förenligt med gällande lagstiftning eller ej innan han lägger ner mer pengar och arbete på konstruktionen. En del av de ingivna förslagen kan ha ett ekonomiskt värde.

Ansökningshandlingar, provningsresultat och förrättningsprotokoll i ärenden av nu berört slag som innefattar upplysning om konstruktioner eller andra tekniska förhållanden vars röjande kan medföra skada för den berörde, bör enligt trafiksäkerhelsverkeis mening kunna sekretessbeläggas. I fråga om tiden för hemlighållande borde nu aktuella handlingar vara att jämställa med handlingar i ärende angående patent.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 1''

Hyrda ADB-program m. m.

Två remissinstanser, statskontoret och DAFA, påpekar alt offentlighetsprincipen leder till problem dä myndighet hyr ADB-program eller -system av privat företag ("leasing"). Del blir alll vanligare, säger siatskontoret, all den som köper eller hyr en dator även hyr styrsystem och generella an-vändarprogram från maskinleverantören eller någon software-tillverkare. Dessa system och program marknadsförs av tillverkaren som tillbehör till en dator. Om dessa produkter skulle göras offentliga försväras eller t. o. m. omöjliggörs ägarens näringsutövning. Enligt statskontorets mening bör ovan beskrivna förhällande regleras i samband med LAH:s införande.

I samma riktning uttalar sig DAFA, som vidare anför alt ungefär motsvarande situation råder när datorieverantören eller ett serviceföretag för att snabbare kunna åtgärda eventuella fel utlämnar dokumentation rörande maskin- och programvara till myndighelen. Om myndigheten i dylika fall ej kan "erbjuda" garantier för att dokumentationen ej kan ullämnas kan befaras alt dokumentationen behöver förvaras pä annat ställe med bl. a. föriängda reparationstider som följd.

DAFA anser ocksä att en sekretesskydd behövs för dess egna ADB-program m. m. Enligt 4 ij förordningen (1975:570) med instmktion för datamaskincentralen för administrativ databehandling (DAFA) skall DAFA:s uppdragsverksamhet vara ekonomiskt självbärande. I 3 ij 4 samma förordning anges vidare alt det åligger DAFA särskilt att "tillhandahälla generella ADB-program för sädana ADB-tillämpningar, som ofta förekommer hos myndigheterna". Dessa två stadganden sammantagna torde, enligt DAFA:s mening, väl motivera en modifiering av eller ett tillägg lill 25 § LAH som gör det möjligt för DAFA, enligt samma principer som i OSK:s förslag, att vägra utlämnande av program och dokumentation utan att dessa direkt angår uppdrag som utförs för enskilds räkning. Eller omvänt: ett dylikt tillägg till OSK:s förslag torde vara en förutsättning för att DAFA skall kunna uppfylla vad som, i myndighetens instruktion, ålagts DAFA.

Nalurvård

Behovet av sekretessregler till skydd för växt- och djuriivel berörs i yttranden från regeringsrälien, naturvårdsverket, Svenska naturskyddsföreningen och naturhistoriska riksmuseet. Natuivårdsverkel finner det motiverat att frägan om en ny sekrelessgrund - intresset alt skydda växt- och djuriivel - blir föremål för närmare utredning.

Hushållningen med och bevarandet av naturresurserna, vari faunan utgör en viktig del, är en huvuduppgift för de naturvårdande myndigheterna. Av flera skäl har åtskilliga djurarter reducerats till sin numerär till den grad att deras existens i landet står pä spel. Det är frän bl. a. ekologisk synpunkt eftersträvansvärt att största möjliga variation i artbeständen bibehålls. Den stegrande insikten om delta har medfört att ökade samhälleliga resurser

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 178

under senare år ställts lill förfogande för eu bevarande av sådana arter för vilka utsikterna till fortsatt existens ler sig osäkra.

För myndigheter som dagligen har att ta slällning lill frågor som berör olika typer av markutnyttjande är uppgifter om förekomsten av särskilt skyddsvärda objekt en förutsättning för ett meningsfullt arbete. Sådana uppgifter inkommer ofta på direkl begäran av myndighelen, t.ex, då en organisation eller enskild person erhållit uppdrag all utföra en naturinventering, 1 andra fall mottager myndigheten motsvarande uppgifter utan au uppgiftslämnaren ombetts lämna desamma. Många av dessa uppgifter är av sådan art att de inte bör komma till obehörigas kännedom. Bakgrunden lill della är i korthet följande.

Under senare år har förekommit åtskilliga fall av äggplundring, tagande av rovfågelungar och illegal jakt vid vissa rovdjurs lyor. Vid den senast genomförda aktionen mot äggplockare (1971) avslöjades t. ex, en omfattande ägginsamlings- och äggbytesverksamhet. Ägg av sällsynta fågelarter är speciellt värdefulla för samlare både inom och utom landet. Ungar av vissa rovllgelarter är särskill begärliga för utövare av den i flera länder bedrivna falkenerarsporten. Såväl ägg som ungar kan i vissa fall betinga lusentals kronor per styck.

Upplysningar om ovanliga djurs yngel- och häckningsplatser torde hittills ha skaffats frän annat häll än naiurvårdsmyndigheierna. Avslöjandet av berörda förhållanden har emellertid aktualiserat risken för missbruk av de hos dessa myndigheter samlade uppgifterna på förevarande område.

Naturvårdsmyndigheterna är beroende av den information som ideella
organisationer, enskilda personer m. fl. lämnar. En förutsättning för att upp
gifter av här ifrågavarande slag skall kunna förväntas inkomma spontant
till myndigheterna har dock visat sig vara att uppgiftslämnaren kan påyrka
att de lämnade uppgifterna blir sekretessbelagda.

Av det sagda framgår att avsaknaden av sekretessbestämmelser kan medverka till att det allmännas verksamhet till skydd för djuriivel brister i effektivitet. Även om behovet av hemlighållande av växtplatser för sällsynta växtarter inte har aktualiserats i samma grad som varit fallet med faunistiska uppgifter, gäller vad ovan anförts också intresset av att skydda växtlivet.

Svenska nalurskyddslöreningen konstaterar att OSK:s förslag inte innehäller några överväganden i detta viktiga ämne som hänskjutits till dess behandling, sedan regeringen den 7 februari 1974 till OSK överiämnade en skrivelse från föreningen lill regeringen med begäran om lagstiftning. Föreningen anser oundgängligt att naturvården som ett synneriigen viktigt allmänt intresse - och dessulom mer långsiktigt än de flesta - Hr sin tillböriiga plats bland sekretessbestämmelserna. Föreningen hemställer enträget att effektiva lagregler tillskapas så att naturvården och del allmänna intresse som den representerar verkligen får del skydd som behövs. Föreningen anför i sin motivering liknande synpunkter som framförts i naturvårdsverkets yttrande och uppehåller sig därjämte vid den verkan som ett beslut om fridlysning kan fä. Fridlysning av en djurart eller växtplats är, säger föreningen, i mänga fall utan nytta och snarare till skada, om den inle kompletteras med regler om att upplysningar om de platser där djurarten håller till eller växtlokalen är belägen inte lämnas ut. Detta är

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 179

en allmän oemotsäglig erfarenhet som ofta avhållit från fridlysningsåtgärder vilka eljest varil synnerligen behövliga.

Enligl iiatuihlsioiiska riksmuseet behövs för skydd av känsliga arter eller naturmiljöer en sådan skrivning av lagen, att myndighet kan garantera uppgiftslämnare att uppgifter om sådana arter eller miljöer inte okritiskt utlämnas till var och en som begär dem. Detta skydd får ej vara tidsbegränsat med utgångspunkt från uppgiftsdalum, ulan skall gälla till dess skydd ej längre är påkallat av biologiska skäl.

Disciplinärenden

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt erinrar om att OK föreslog att handlingarna i disciplinärenden skulle följa samma regler som handlingar hörande till förundersökning, Såviii polisstyrelsen kunnat finna har frågan ej berörts i det nu föreliggande betänkandet. Frågan börenligt polisstyrelsens mening uppmärksammas vid departementsgranskningen.

Rättsmedicinska utlåtanden

Som redovisats under 8 § i föregående avsnitt (2.1) diskuterar socialstyrelsen frågan om rättsläkares utlåtanden är offentliga eller hemliga enligt OSK:s förslag. Socialstyrelsen menar att 8 ij omfattar bl, a, rättsläkares obduktionsprolokoll och obduktionsutlåtanden i samma utsträckning som hittills.

Socialstyrelsen finner del emellertid angeläget att även intyg och utlåtanden till andra myndigheler än dem som omfattas av 8 § och till enskilda kan tillerkännas sekretesskydd. Vid rättsmedicinska undersökningar av enskilda lämnas ofta förtroliga meddelanden av samma slag som vid sjukvård. Intyg eller utlåtande till enskild eller lill hithörande myndigheter rörande enskild, vilka innehäller sädana meddelanden synes böra åtnjuta sekretess i samma omfattning som tillkommer handlingar enligt 40 § försia stycket i förslaget. Andra sädana intyg och utlåtanden med uppgifter om någons personliga förhållanden, vilkas röjande kan vara menligt för honom eller någon honom närstående torde böra sekrelesskyddas enligt bestämmelser motsvarande dem i 40 § andra styckei. Särskild föreskrift härom bör införas i LAH.

Bostadsförmedling

Fasiigheisnämnden i Malmö kommun erinrar om att OK:s förslag innebar au ell visst skydd kunde tillförsäkras sökande hos den kommunala bostadsförmedlingen. Fastighetsnämnden förordade under remissbehandlingen av det förslaget fullt sekretesskydd i likhei med vad som gällde vid arbetsförmedling. Fastighetsnämnden vill allljämt understryka behovet av sekretessmöjlighet i fråga om bostadssökandenas enskilda förhållanden även

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 180

utöver sådant som framgår av läkarintyg. Många förtursfall avgörs på grundval av läkarintyg. Åtskilliga sådana fall grundas emellertid på annal malerial, där offentlighet kan vara lika skadlig för den sökande. Dä hemlighållandet av läkarintyg innebär ett avsteg från kravei på full insyn i förmedlingarnas verksamhet, kan fastighetsnämnden inte inse att andra handlingar av lika ömtåligt slag måste vara offentliga.

Försvarets personalvård

ÖB, värnpliktsverket, Centraloiganisailönen SACOISR och Värnpliktiga arbetsgruppen anser att nuvarande regler om försvarets personalvård bör kompletteras med sekretessbestämmelser. Allmänt konstateras att varken nu gällande regler eller OSK:s förslag synes ge annat än marginellt skydd för handlingar inom försvarets personalvård,

ÖB finner del synnerligen angeläget all handlingar, upprättade inom försvarels personalvård och gällande kuraiiva ärenden blir sekretessbelagda i en utsträckning som motsvarar vad som gäller i civil social verksamhet av motsvarande natur. ÖB noterar att det gamla önskemålet om sekretess inom skolans elevvård uppfyllts i lagförslaget (44 §)och föreslär en liknande skrivning för försvarets personalvård. ÖB hänvisar beträffande den närmare motiveringen till en promemoria upprättad vid ÖB:s personalvärdsbyrå. Av promemorian framgår bl. a. följande.

Försvarets personalvård har kommit att handlägga alltmer kvalificerade sociala problem. Efter alt från börian ha haft en inriktning på värnpliktigas problem har anställdas (befäl och civilanställdas problem) kommit att beaktas i högre grad. Ofta är dessa problem (arbetsvårdsfrågor, nykterhetsvårdsfrågor) av långvarig och besväriig art och fordrar samarbete med arbetsledare, läkare, företrädare för personalorganisationer och civila myndigheter.

Rehabiliterings- och tjänslbarhetsulredningar utgör underiag för de beslut om åtgärder (omskolning, arbetsprövning, omplacering etc.) som fattas av vederbörande chef Upprättandet av nämnda utredningar (expertuppgifien) åligger myndighetens konsulent (TKG 923:730272 p. 1.3.5.).

Ett ökat behov av socialmedicinska åtgärder har under senare år framkommit för såväl anställda som värnpliktiga. Detta har medfört att konsulenterna ålagts kvalificerade utredningsuppgifter som kräver omfattande samverkan med andra experter (läkare, psykologer, yrkesvägledare elc.) arbetsledare, fackliga förtroendemän saml ett fiertal myndigheter (SPN, LAN, kommunala nämnder etc).

En särskild gren av socialtjänsten är Försvarets bostadsförmedling. I ett förmedlingsärende uppkommer ofta "förtursfrågor" där känsliga sociala och medicinska bedömningar skall göras. Ibland blir verksamheten av rent ku-rativ natur, såsom när ett önskat bostadsbyte beror av skilsmässa, alkoholmissbruk e. d.

Angående behovet av sekretess anförs vidare i promemorian.

Helt uppenbart är att för den enskilde rådsökandes skydd till sin personliga integritet personalvårdens handlingar i kuraiiva ärenden bör vara

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 ''

hemliga. Något offentlighetsintresse all la hänsyn till i sädana frågor kan knappast föreligga.

Indirekt har emellertid ett sekretesskydd även betydelse för den personalvårdande verksamheten vilket ytterst blir av belydelse för den enskilde.

Det förekommer idag alt konsulenter nekas uppgifter ur handlingar från civila myndigheter (t. ex. nykterhetsnämnd, försäkringskassa) med motivering att konsulenter saknar tystnadsplikt och att hans handlingar är offentliga. Även inom förbandet förekommersamma svårigheter i samarbetet med förbandsläkaren. Genom att konsulenten pä detta sätl undanhålls information kan han ibland ej fullt ut hjälpa den rådsökande. Särskilt olyckligt är del hinder i samarbetet som uppkommer med förbandsläkaren mol den bakgrunden alt allt fier ärenden ärav "socialmedicinsk natur".

Vid handläggning av socialmedicinska ärenden krävs en nära samverkan mellan bl. a. läkareoch konsulent. En förutsättning föratt den rådsökande skall känna förtroende för konsulenten är att denne vid fullgörandet av sina åliggan-den(upprättande av rehabiliterings-ochtjänstbarhetsutredningarsamt socialmedicinska utredningar i övrigt) finner stöd i de bestämmelser som gäller för sekretesskydd och tystnadsplikt.

Den enskilde rädsökanden, som oftast ej skiljer mellan handlingssekretess och tystnadsplikt, är ibland ovillig att lämna de upplysningar och handlingar som konsulenten behöver för att kunna vidta adekvata åtgärder.

Värnplikiiga arbeisgruppen yrkar att handlingar inom försvarets personalvård sekretessbeläggs i samma omfattning som föreslagits av OSK för sociala ärenden och för skolans elevvård. Försvarets olika personalvärdande instanser har en viktig funktion att fylla genom att hjälpa och stödja inkallade värnpliktiga, enligl arbetsgruppen. För att få till slånd ett förtroendefullt samarbete mellan den värnpliktige och personalvärdskonsulenten är det nödvändigt dels att de handlingar som upprättas eller inhämtas i ärendet är hemliga, dels att konsulenten har lystnadsplikt.

Värnpliktsverket anför alt personalvärdshandlingar inom verket finns bl. a. för att utgöra utredningsunderiag i ärenden angående anstånd med tiänst-göring och ändrad uitagning/iillhörighet. Beslul i dessa ärenden har ofta en väsentlig betydelse för den värnpliktige. Besluten bör alltså vara så väl underbyggda som möjligt, vilkel i sin lur fordrar ati utredningsmaterialet är uttömmande. Del är också fråga om ett rättvisekrav där värnpliktig inte skall behöva avhålla sig från att lämna erforderiiga upplysningar om sin personliga situation av oro för att dessa blir tillgängliga för envar, hävdar värnpliktsverket.

Ärende hos personalkonsulent

Enligt statens lanimäieriverk bör handling som berör enskilds personliga förhållanden i ärende hos personalkonsulent hemlighällas om t. ex. "ett utlämnande kan antagas leda lill skada eller förklenande för den berörde eller honom närstående person". Definitionen "ärende hos personalkonsulent" blir, säger verket, klargörande för vilken typ av ärenden som kan ifrågakomma. Skaderekvisitet tillkommer som skydd mot missbruk av sekretess-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 182

reglerna. Visserligen kommer en dubbeltäckning att uppstå genom alt fiera andra paragrafer- kan bli tillämpliga. Verket förutsätter därvid all begrepp som "arbetsvärd", "yrkesvägledning" i 45 ij eller "statlig . , , , omplacering på grund av omorganisation eller omlokalisering av verksamheten. , , ." i 46 i; eller "familjerådgivning" i 48 tj i fortsätlningen också avses täcka ärenden som handläggs av personalkonsulent vid egen myndighei. Men sådan dubbeltäckning finns redan nu med i lagförslaget, Sakligl torde del väl förhålla sig så au många personalkonsulenlärenden som inte kan intolkas i någon av de nu föreslagna paragraferna rör förhållanden som är minsl lika ömtåliga som de i 43 ij avsedda uppgifterna om sjukperiods längd. Del är enligl lanlmäleriverkeis uppfallning mycket angeläget såväl förden anställde personligen som för myndighelens verksamhet att personalkonsulent ges bästa möjliga förulsättningar till ett förtroendefullt samarbete med personalen. Härför fordras sekretesskydd och lystnadsplikt. Verket vill i sammanhanget peka på den utvidgning av sekretesskyddet som föreslås i 44 tj beiräffande undervisningsväsendet.

Personundersökning i brottmål

Kriminalvårdssiyrelsen och JO diskuterar sekretesskyddet för personundersökningen i brottmål, vilken numera upprättas inom skyddskonsuleni-organisationen och expedieras från skyddskonsulenten till vederbörande domstol. Såvitt JO kunnat finna faller sådan handling inte under någon av de föreslagna sekretessreglerna. Enligt JO:s mening bör personundersökningen dock naluriigen åtnjuta sekretess och detta tillgodoses genom lagstiftningen.

Kriminalvårdssiyrelsen erinrar om att de exemplar av personundersökningen som finns kvar hos skyddskonsulenten där blir allmän handling när domstolens exemplar expedierats. Domstolen kan sekretessbelägga handlingar i avvaktan på huvudförhandling inom slängda dörrar enligl 36 § SekrL och 53 § LAH, men del ges ej någon sådan möjlighet för skyddskonsulenten. Avsevärd lid kan komma att förflyta innan huvudförhandling hålls. Det är styrelsens uppfattning, att personundersökningen i LAH borde jämställas med annal socialt utredningsmaterial, vilket ju hos den myndighet som upprättat handlingen behåller sin i LAH givna karaktär av hemlig handling till dess domstolen tar slällning i frågan. Del kan i detta sammanhang nämnas att styrelsen planerar ett centralt personundersökningsregisier.

Mäl och ärenden enligt 21 kap, föräldrabalken

Socialulredningen påpekar att handlingar i mäl och ärenden enligl 21 kap, föräldrabalken ej omfattas av sekretesskyddet i 14 ij SekrL, Detta medför att länsrätt, om målet eller ärendel avgörs eller avslulas utan förhandling, ej har möjlighet att vägra att lämna ul handlingar till den som begär att fl se dem. Hålls däremot förhandling har länsrätten enligt 16 § förvaltnings-

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 183

processlagen möjlighet att förordna om handläggning inom slängda dörrar och därefter sekretessbelägga handlingarna med stöd av 36 ij andra styckei SekrL, Denna skillnad i fråga om möjlighet till sekretesskydd beroende på om förhandling hålls eller ej kan inle anses lillfredsslällande, finner socialutredningen. Med hänsyn härtill och med tanke på alt handlingarna i de mål och ärenden, varom här är fråga, regelmässigt innehåller uppgifter, som hör lill privatlivels helgd, föreslår socialutredningen alt en beslämmelse om sekretesskydd för dem intages i LAH,

Vissa utredningar hos arkivmyndighet

Landsarkivet I Härnösand erinrar om att handlingar rörande utredningar eller undersökningar som riksarkiv eller landsarkiv utför för enskild uppdragsgivares räkning enligl 4 tj 5 CSK må "icke utan dennes samtycke lill annan utlämnas förriin tio är förflutit från handlingens datum med mindre trygghet kan anses vara för handen, att utlämnandet ej kommer all lända uppdragsgivaren lill skada". Dylika utredningar synes ej kunna sekretessbeläggas enligt OSK:s förslag lill LAH, Då utredningar av sädan art kan innehålla uppgifter ur sekretesskyddal material bör de emellertid kunna undandragas offentligheten till skydd för personliga inlressen. En särskild föreskrift härom bör, enligt landsarkivet, intagas i LAH,

Privatbrev m, m,

1 ärenden om avstående av arvsfondens rätt till arv enligt 5 § arvsfondslagen åberopas, påpekar kammarkollegiet, ofta brev, dagböcker och liknande handlingar för att styrka att sökanden stått arvlåtaren nära eller att denne uttalat sig till förmån för sökanden. Del förekommer även alt dylika handlingar åberopas för alt styrka börd och därmed arvsberättigal släktskap. Dessa handlingar kan innehålla uppgifter av strängt personligt slag, Enligl Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (artikel 8) har envar rätt till skydd för sitt pri vat-och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens, Della skydd påkallar en föreskrift i LAH och kollegiet föreslår därför att det efter 50 ij LAH införs en paragraf av följande innehåll: "1 ärende åberopade brev, dagböcker, manuskript och minnesanteckningar skall hållas hemliga i vad de angår enskilds personliga förhållanden, om utlämnande otillböriigt blottställer enskild person eller eljest är menligt för honom," Enligl en reseivation till kammarkollegiets yttrande bör frågan om sekretesskydd för privatbrev m, m. inle lösas enbart med syftning på sådana handlingar som innehafts av person som inte efterlämnar annan arvinge än allmänna arvsfonden.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 184

Handling hos präst

Polisstyrelsen i Malmö polisdistrikt tar upp frägan om tystnadsplikt för präst resp. sekretesskydd för vissa handlingar hos präst. Polisstyrelsen noterar att OSK förbigår frågan. Det kan, fortsätter polisstyrelsen, måhända förefalla otidsenligt att i LAH uppta sekretessbestämmelser rörande "själavärden" lill ersättning för nuvarande bestämmelser i 13 § SekrL, Ett vissl aktuellt fall har dock visat att ett klariäggande i ämnet vore befogat åtminstone när det gäller den s. k. bikthemligheten. I 36 kap. 5 tj femte stycket rättegångsbalken synes man åsyfta enbart 7 kap. 2 tj kyrkolagen, men från prästeriigt häll synes ha hävdats att även 7 kap. 3 ij skulle kunna grunda tystnadsplikt för präst, vilken sälunda i strid med 23 kap. 6 ij brottsbalken skulle kunna vägra avslöja t. ex. innehållet i brev från brottsling eller brottslingens namn.

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 185

InnehåUsförteckning

Bilaga 2 UU prop. 1975176:160

Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag till lag om

allmänna handlingar m. fl. förfauningar ................ ...... 1

Förslag lill lag om allmänna handlingar m. fl. författningar... 1

Förslag till lag om allmänna handlingar................ I

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken....... 14

Förslag till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291) 16 Förslag till förordning med tillämpningsförteckning till 21 § lagen

om allmänna handlingar................................... 17

Förslag till förordning angående utlämnande i vissa fall av sta
tistiska uppgifter............................................ 21

Förslag till förordning rörande prövning av utlämnande av hand
lingar som är av synneriig vikt för rikets säkerhet. 21

Förslag till lag om upphävande av 35 § lagen (1934:437) för Sveriges

riksbank ...................................................... 21

Förslag till förordning om upphävande av vissa kungörelser om
sekretess..................................................... 21

Bilaga 3 UU prop. 1975176:160

Remissammanställning, avseende offentlighets- och sekretesslag
stiftningskommitténs förslag till lag om allmänna handlingar (LAH) 23

1 Remissinstanser............................................. ..... 23

2 Remissyttrandena.......................................... ..... 25

2.1 Remissyttrandena över LAH...................... ..... 26

Lagens rubrik m.m..................................... ..... 26

1 § ......................................................... ..... 36

2 § Diarieföring och registrering.................... ..... 36

3 §.......................................................... ..... 44

Rubriken till 4 och 5 §§............................... 44

4 § Utrikessekretessen................................ 44

5 § Försvarssekretessen.............................. 47

6 § Rikets centrala finans- och räntepolitik...... 50

7 § Inspektion, kontroll och annan tillsyn ... 51

Rubriken till 8-10 §§................................... 55

8 § Polismyndigheters m. fl. myndigheters verksamhet... 55

9 § Säkerhets- och bevakningsälgärder m. m... 58

10.......................................................... § Verkställighet av påföljd 61

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 186

11 § Rätlstvister........................................ 61

12 § Kollektivavtal m, m............................... ... 62

13 § Vissa av sjölagen reglerade förhållanden.. ... 65

14 § Upplåning........................................... ... 65

15 § Det allmännas affärsverksamhet............. 67

16 § Skeppsbyggnadsavtal........................... 73

17 § Medling i arbetstvister.......................... 74

18 § Patent och mönslerskydd...................... 74

19 § Arbetsförmedling m. m.......................... 76

20 § Pris- och konkurrensfrågor..................... 79

21 § Myndighels utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet 80

22 § Uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor 85

23 § Tullsekretessen................................... 86

24 § Postgirot............................................ 86

25 § Myndighets uppdrag för enskilds räkning... 87

26 § Giftinformationscentralen m. m............... 92

27 § Vissa uppdrag hos utrikesdepartementet m.m 92

28 § Postverket och televerket..................... 92

29 § Taxering m.m...................................... 92

30 § Bankinspektionen och försäkringsinspektionen 93

31 § Överförmyndare................................... ... 95

32 § Rättshjälpsnämnd och allmän advokatbyrå m.m.... 95

33 § Advokatsamfundet; revisorer................. ... 96

34 § Myndighets utlåning av medel m, m......... ... 96

35 § Statistik............................................. ... 98

36 § Kriminalregister m, m............................. 107

37 § Handlingar som rör utlänningar................ 109

38 § Förundersökning m. m........................... 113

39 § Verkställighet av påföljd........................ 115

40§ Sjukvård och socialvård m.m.................. 116

41 § När får en anmälare vara anonym?.......... 132

42 § När fär en sjukvärdsjournal undanhållas patienten? . 134

43 § Allmän försäkring; studiestöd................. 137

44 § Psykologiska undersökningar; skolväsendet 142

45 § Arbetsförmedling m. m.......................... 143

46 § Personalpensionering och omplacering...... . 143

47 § Folkbokföringen................................... . 144

48 § Familjerådgivning och medling................. . 145

49 § Vissa handlingar av dialektologiskt eller etnologiskt innehåU 145

50 § Dalalagen och datainspektionen.............. 145

51 § Tidsgränser......................................... 146

52 § Verkan av samtycke............................. 147

Prop. 1975/76:160. Bilaga 3 187

53 och 54 §§ Handlingar hos domstol............ 150

55 S Tystnadsplikt..................................... 155

56 § Utlämnande med förbehåll..................... 155

57 § Besvär.............................................. 157

58 § Service och information........................ 160

59 och 60 §§ Förhällandet mellan myndigheler.. 161

61 § Partsoffeniligheten............................... 168

62 § Dispensbefogenheter............................ 170

2,2 Remissyttranden angående övriga frågor..... 172

Socialregister........................................... 172

Tjänstetillsättningsärenden......................... 172

Vapenfriärenden....................................... 173

Ärenden hos kronofogdemyndighet............... 174

Planärenden............................................ 175

Ansökan om typbesiktning m.m.................... ]76

Hyrda ADB-program m.m............................ 177

Naturvård............................................... 177

Disciplinärenden....................................... 179

Rättsmedicinska utlåtanden........................ 179

Bostadsförmedling..................................... 179

Försvarets personalvård........................... . 180

Ärende hos personalkonsulent.................... . 181

Personundersökning i brottmål.................... . 182

Mål och ärenden enligt 21 kap. föräldrabalken 182

Vissa utredningar hos arkivmyndighet.......... . 183

Privatbrev m, m....................................... . 183

Handling hos präst................................... 184