Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition nr 15 år 1975/76                  Prop. 1975/76:15

Nr 15

/J

Regeringens proposition med förslag till trafikskadelag m. m.;

beslutad den 21 augusti 1975.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakUga innehåll

I propositionen föreslås nya regler om traflkförsäkring och om ersättning vid trafikskada. Reglerna tas in i en trafikskadelag, som ersätter de nuvarande bestämmelserna i bilansvarighetslagen och trafik­försäkringslagen.

Liksom nu skall varje motorfordonsägare ha trafikförsäkring för sitt fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon i fordonet skadas. Både förare och passagerare har alltså rätt till ersättning. Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till utomstående, t. ex. cykUster och fotgängare, som skadas i följd av trafik med fordonet.

Full ersättning utgår för alla personskador, oberoende av om någon har skuld till olyckan eller inle. I princip skall det också vara utan betydelse om den skadade själv har medverkat till skadan. Bara om den skadade har medverkat uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet kan ersättningen jämkas. I övrigt skall inga undantag göras från rätten till ersätt­ning.

Ersättning till förare och passagerare betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna skulle ha uppkommit vid kollision med annat fordon. Förare och passagerare skall alltså vända sig till det egna försäkringsbolaget och behöver inte ta reda på var det andra fordonet var försäkrat. Om skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett annat fordon, kan emellertid det försäk­ringsbolag som har betalat ut ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra fordonet. I sista hand kommer alltså ersätt­ningen att belasta försäkringen för fordon som har förts oaktsamt.

Om ett motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon skadas vid en singelolycka, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring. Om skadorna däremot har vållats genom ett annat fordon i samband med koUision, ersätts skadorna från det andra fordo­nets   trafikförsäkring.   Dessa   regler  innebär  att  den  som  vill ha  full

1 Regeringen 1975. I saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                                     2

täckning för vagnskador o. d. även i fortsättningen får teckna en frivillig försäkring.

Uppstår skador på egendom som tillhör utomstående person och som inte befordras med motorfordon utgår ersättning från försäkringen för det fordon varigenom skadorna har orsakals. Ersättningen utgår oavsett om fordonet har förts oaktsamt eller ej.

Den nya trafikskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1976,


 


Prop. 1975/76:15

1 Förslag till Trafikskadelag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1     § Denna lag gäller trafikförsäkring för motordrivet fordon och
ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motor­
drivet fordon (trafikskadeersältning). Lagen tillämpas dock ej på fordon
som är avsett att föras av gående och ej heller på motorredskap.

Har till motordrivet fordon som omfattas av lagen kopplats fordon av annal slag, tillämpas lagens bestämmelser om skada i föfld av trafik med motordrivet fordon på fordonskombinationen i dess helhet.

Trafikförsäkring

2     § Trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är registrerat här i landet och ej är avställt samt för annal motordrivet fordon som brukas i trafik här. Försäkringsplikten fullgöres av fordonets ägare. Innehas fordonet av någon som har förvärvat det genom avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, fullgöres dock försäkringsplikten av denne.

3     § Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet åvilar ej heller annan beträffande

 

1.    motordrivet fordon under tid då fordonet är taget i anspråk med nytflanderätt enligt rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogande-lagen (1942:584), allmänna förfogandelagen (1954:279) eller civilför­svarslagen (1960:74) eller då fordonet brukas för att avlämnas enligt någon av dessa lagar eller hemföras efter rekvisition eller förfogande eller då det brukas i samband med besiktning enligt uttagningskungördsen (1963:110),

2.    motordrivet fordon under tid då fordonet innehas av försvarsmak­ten enligt skriftligt avtal som har träffats av militär myndighet eiler då fordonet brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

4     §  Regeringen   kan föreskriva undantag från trafikförsäkringsplikt ,
beträffande

1.  motordrivet fordon som tillhör viss främmande stat,

2.  annat motordrivet fordon som är registrerat eller hemmahörande i viss främmande stal.

5     § Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstall som har fått
tillstånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant
tillstånd   är  skyldig  att  på   begäran  meddela   trafikförsäkring och att


 


Prop. 1975/76:15                                                                     4

utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fast­ställer.

I tillstånd som avses i första slyckel kan skyldigheten att meddela trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Återkallar regeringen tillstånd för försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring, skall den som har tagit trafikförsäkring hos anstalten och som är skyldig att ha sådan försäkring taga ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

6     § Avtal om trafikförsäkring upphör att gälla tidigast en månad efter
det att myndighet som regeringen bestämmer har fått anmälan från
försäkringsanstalten om att avtalet har blivit uppsagt eller att annan
anledning till dess upphörande har inträtt. Avtalet får dock bringas att
upphöra tidigare, om ny trafikförsäkring för fordonet har blivit gällande
eller om skyldigheten att hålla försäkring har upphört.

I fall som avses i 5 § tredje stycket upphör försäkringsavtalet senast vid utgången av den där angivna fristen.

7     § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om försäkringsanstalts verksamhet enligt denna lag.

Trafikskadeersättning

8     § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i
landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som
anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också
för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller
svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tUlfogas svensk medborgare
eller den som har hemvist i Sverige.

Trafikskadeersältning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).

9     § I fråga om trafikskadeersättning äger 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av skadeslåndslivränlor
motsvarande tillämpning.

10     § Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon som är i
traflk, utgår trafikskadeersältning från trafikförsäkringen för fordonet.

Skadas motordrivet fordon som är i trafik eller egendom som befordras med sådant fordon, utgår trafikskadeersättning endast om skadan har uppkommit i följd av trafik med annat motordrivet fordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på det fordonet. 1 sådant fall utgår ersättningen från trafikförsäkringen för det andra fordonet.


 


Prop. 1975/76:15                                                                     5

11     § Uppkommer annan person- eller sakskada i följd av trafik med
motordrivet fordon än som anges i 10 §, utgår trafikskadeersättning från
trafikförsäkringen för fordonet.

För sakskada som tillfogas försäkringstagaren genom det egna fordonet utgår trafikskadeersättning enligt första stycket endast om fordonet brukades olovligen av annan. Ersättning enligt första stycket utgår ej för sakskada som genom det egna fordonet tillfogas fordonets brukare eller förare eller, om fordonet brukades olovligen, den som med vetskap därom följde med fordonet eller lät egendom befordras med detta.

12    § Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas,
om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat lill skadan. Ersättning med anledning av att någon har dödats
kan även jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till
dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. 1 fall som avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan anses föreligga, om vållande i samband med förandet av del skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efler vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

13   § Skall trafikskadeersättning för en och samma skada utgå från trafikförsäkringarna för flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt för ersättningen.

14   § Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med högst femtio miljoner kronor, ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej till gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning för personskada. Ersättningarna lill dem som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

15   § Beträffande motordrivet fordon som enligt 3 § eller med stöd av 4 § 1 är undantaget från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikför­säkring svarar staten för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.

I fall som avses i första stycket gäller vad som i denna lag föreskrives om försäkringsanstall i flllämpliga delar staten.


 


Prop. 1975/76:15                                                                     6

16     § Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har
undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring
svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd
att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning
som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.

1 fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat här i landet eller var avställt.

De försäkringsanstalter som avses i första stycket svarar även soUda-riskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäk­ringen för motordrivet fordon vars identitet ej kan fastställas.

17     § Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som
anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har
inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om
försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldig­
het att utge försäkringsbelopp.

Skadestånd m. m.

18     § Utan hinder av att trafikskadeersättning kan utgå får den som
drabbas av skada i följd av trafik med motordrivet fordon i stället kräva
skadestånd enligt vad som gäller därom. Har den skadelidandes rätt till
trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av omständighet
som har inträffat efter skadehändelsen, är han endast om särskilda skäl
föreligger berättigad till skadestånd i den delen.

Skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik eller på därmed befordrad egendom jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

19     § Den som har utgett skadestånd med anledning av skada i föfld av
trafik med motordrivet fordon inträder intill det utgivna beloppet i den
skadelidandes rätt till traflkskadeersätlning. Detta gäller dock ej i den
män trafikskadeersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den
skadeståndsskyldige enligt 20 §.

Har försäkringsgivare enligt avtal om annan skadeförsäkring än trafik­försäkring utgett ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder försäkringsgivaren intill beloppet av den utgivna ersätt­ningen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Detsamma gäller när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har med­fört.


 


Prop. 1975/76:15                                                                     7

Traflkförsäkringsanstalts återkravsrätt m. m.

20     § Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåt­
ligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren.

Är ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg enligt lag eller annan författning ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning har utgått, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

21     § 1 avtal om trafikförsäkring får göras förbehåll om rätt för
försäkringsanstalten alt kräva utgiven trafikskadeersältning åter från
försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig alt stå
självrisk.

Förbehåll om rätt till återkrav från fysisk person får för varje skadehändelse göras gällande med högst en tiondedd av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari månad det år skadehändelsen inträffar.

22     § Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon i följd av
trafik med detta fordon och annat motordrivet fordon och har skadan
orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet
eller genom bristfällighet på detta, får trafikskadeersättning som har
utgått för skadan krävas åter från försäkringen för det andra fordonet.
Har vållande eller bristfällighet förekommit även på del förstnämnda
fordonets sida, fördelas ersättningsansvaret mellan fordonens försäkringar
efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har
förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Kan enligt första stycket ersättning krävas åter frän försäkringarna för två eller flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt.

23    § Svarar trafikförsäkringarna för flera fordon solidariskt, skall försäkringarna sinsemellan taga lika del i ersättningsansvaret. Har skadan orsakats genom vållande i samband med förandet av något av fordonen eller genom bristfällighet pä något av dem skall dock försäkringen för det fordonet bära hela ersättningen i förhållande tiU försäkringen för fordon på vars sida varken vållande eller bristfällighet har förekommit. Föreligger vållande eller bristfällighet på flera sidor, fördelas ersättnings­ansvaret mellan fordonens försäkringar efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på olika sidor och omständigheterna i övrigt.

24    § I fall som avses i 16 § fördelas försäkringsanstallernas inbördes ersättningsansvar efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.


 


Prop. 1975/76:15                                                                     8

Traflkskadeersätlning som har utgetts enligt 16 § andra stycket får intiU en liondedel av del basbelopp som anges i 21 § krävas åter från den som var skyldig att ha traflkförsäkring. Ersättningen får dock ej krävas åter, om fordonet vid skadetUlfällel brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat här i landet eUer var avställt.

Har trafikskadeersättning utgetts enligt 16 § tredje, stycket och blir fordonet sedermera känt, får ersättningen krävas åter från den försäk­ringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.

25     § Den som på grund av ansvarighet för skada enhgt 20 § har utgett
ersättning till försäkringsanstalt får efter vad som är skäligt kräva
ersättningen åter från annan som också är ansvarig för skadan enligt 20 §.

Försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp enligt 21 § och försäkringspliktig som har krävts på belopp som avses i 24 § andra stycket inträder intill det utgivna beloppet i den rätt lill skadestånd enligt 20 § eller den rätt till återkrav enligt 22 eller 23 § som tUlkommer försäkringsanstalten respektive försäkringsanstallerna. Är försäkrings­tagaren eller den försäkringspUktige ansvarig för skadan enligt 20 §, äger första stycket motsvarande tillämpning.

26     § Ersättning som har utgetts enhgt denna lag får utöver vad som
följer av 20—25 §§ krävas åter endast på grund av åtagande av annan än
försäkringstagaren.

Övriga bestämmelser

27   § Så snart ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon har fått kännedom om händelse som kan medföra försäkringsfall enligl denna lag, skall han underrätta den försäkringsanstalt som har meddelat trafikför­säkring för fordonet om händelsen. Han är vidare skyldig att pä begäran lämna försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar.

28   § Den som viU bevaka rätt tUl ersättning enligt denna lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i vafle faU inom tio år från del fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han del, är talan förlorad.

Förbehåll om kortare tid för väckande av talan än som anges i första stycket är utan verkan mot den som har anspråk på trafikskadeersältning.

29    § Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada
får ej tagas i mät för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebe­
lopp kan dock ske enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877:31
s. 1).


 


Prop. 1975/76:15                                                                    9

Försäkringsanstalt får kvitta fordran på självriskbelopp enligt 21 § mot försäkringstagarens fordran hos anstalten. Fordran på ersättning som avses i 24 § andra slyckel fär kvittas mol fordran som innehas av den försäkringspliktige.

Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada får ej i vidare mån än som följer av 19 § överlåtas innan ersättningen är tUlgänglig för lyftning.

30    § I faU som avses i 16 § företrädes försäkringsanstalterna i ärende
om trafikskadeersättning eller om återkrav av utgiven sådan ersättning av
en trafikförsäkringsförening, i vilken anstalterna är medlemmar. För visst
ärende eller viss grupp av ärenden kan föreningen utse en av anstalterna
att företräda de övriga.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastsläUer stadgar för trafikförsäkringsföreningen.

31    § Den som underlåter atl fullgöra sin försäkringsplikt beträffande
motordrivet fordon som är registrerat här i landet och ej är avställt dömes
liU böter.

Om annat motordrivet fordon brukas i trafik här i landet med den försäkringspliktiges vilja och vetskap utan atl föreskriven trafikförsäkring finns, dömes den försäkringspliktige till böter.

TUl böter dömes även annan som brukar eller låter bruka motordrivet fordon i trafik här i landet med kännedom om att föreskriven försäkring icke flnns.

32    § Domstol kan i mål om ansvar för förseelse som avses i 31 § första
stycket eller, sedan domen i målet har vunnit laga kraft, på särskild talan
av allmän åklagare förelägga den försumlige vid vite alt fullgöra
försäkringsplikten.

Om någon under tid dä han står under åtal för förseelse som avses i 31 § andra eller tredje stycket fortsätter att begå sådan förseelse, skaU vad han har gjort sig skyldig till före varje ålal anses som särskilt brott.

33    § Förare av moped skall under färd här i landet medföra bevis om
att mopeden är trafikförsäkrad och på anmodan visa upp detta för
trafikinspektör, bilinspektör eller polisman.

Den som bryter mot första stycket dömes till böter, högst femhundra kronor. Han är dock fri från ansvar, om han senast tredje vardagen efter förseelsen styrker hos polismyndighet alt han hade bevis om trafikförsäk-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   10

ring vid tiden för förseelsen samt omständigheterna ger vid handen att förseelsen har berott på tUlfälligt förbiseende.

Denna lag träder i kraft den I juli 1976. Genom lagen upphäves

1.      lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av
automobUtrafik,

2.  lagen (1929:77) om trafikförsäkring ä motorfordon,

3.  lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.,

4.     förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skade­
ståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller
nyttjas    av    staten.

Avtal om trafikförsäkring enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon eller motsvarande försäkring, som är gäUande vid ikraft­trädandet och som har ingåtts för tid som delvis infaller därefter, gäUer som avtal om trafikförsäkring enligl denna lag med de ändringar som följer av lagen. Försäkringstagaren får dock för tid efter Ucraftträdandet frånträda avtalet och därmed förenat avtal om annan motorfordonsför­säkring med verkan en månad efter det atl uppsägning har skett hos försäkringsanstalten. I sådant fall har försäkringstagaren rätt att återfå erlagd premie som belöper på tid efter frånträdandel.

Vill försäkringsanstalten med anledning av nya lagens ikraftträdande och samtidigt därmed genomföra annan ändring i avtalet om trafikförsäk­ring än som följer av lagen eller genomföra ändring i därmed förenat avtal om annan motorfordonsförsäkring, får det ske, om försäkringstagaren senast två månader före lagens ikraftträdande skriftUgen underrättas om ändringen och om sin rätt att frånträda avtalet enligt vad nyss har sagts.


 


Prop. 1975/76:15                                                                 11

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd

av automobiltraflk

Härigenom föreskrives att 2 och 5 §§ lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobUtrafik skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                         Föreslagen lydelse

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras, vare automobilens ägare ansvarig, ändå atl han ej är till skadan vållande; dock vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den, som skadan led, ge-        Om    vållande   på   den   skade-

nom eget vållande därtill medver-       lidandes sida  har  medverkat  till kat, bestämme rätten, efter ty för       skadan,  gäller 6 kap.   1 § skade-varje fall prövas skäligt, om och i       ståndslagen (1972:207). sådant fall till vilket belopp skade­stånd skall utgå. Underlåtenhet att använda bilbälte eller skyddshjälm skall ej tillräknas den skadelidande som vållande.

Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som ovan sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till skadan.

5§'

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för vilken ägare eller förare å olika sidor svara, åligge ansvarighet dem en för alla och alla för en. Sinsemellan skola de olika sidorna taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till den senare vidkännas hela ersättningen.

Lider i följd av trafik, varom i        Uppkommer   i  följd av traflk,

första stycket sägs, någondera au-       varom i första stycket sägs, skada tomobilens ägare eller förare eller       på egendom som tillhör någondera

' Senaste lydelse 1975:52.


 


Prop. 1975/76:15


12


 


Nuvarande lydelse

honom tillhörig egendom skada, varde skadeståndet jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omstän­digheterna framgår, att varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande medver­kat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes att annan sida är våUande, skall dock den förra si­dan i förhållande till den senare bära hela skadan. Vid tillämpning av vad nu sagts skall underlåtenhet av förare att använda bilbälte eller skyddshjälm ej tillräknas honom som vållande.


Föreslagen lydelse

automobilens ägare eller förare, varde skadeståndet jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omstän­digheterna framgår, all varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande medver­kat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra si­dan i förhållande till den senare bära hela skadan.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.


 


Prop. 1975/76:15


13


3 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom  föreskrives att  3  kap.  8 §  skadeståndslagen (1972:207) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 3 KAP.


 


Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motorfordon som vållats av fordonets förare, i den mån ersättning för skadan skall utgä enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfor­don eller skall utges antingen av någon som i egenskap av fordo­nets ägare är ansvarig för skadan-men enligt 4 § nämnda lag är befriad från trafikförsäkringsplikt eller av staten enligt lagen (1939:776) med vissa bestämmel­ser rörande trafikförsäkring å mo­torfordon, som nyttjas av staten m. m.


Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållals av fordonets förare, i den mån trafikskadeer­sättning kan utgå för skadan enligt trafikskadelagen (1975:000).


Denna lag träder i kraft 1 Juli 1976.


 


Prop. 1975/76:15


14


4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

Härigenom föreskrives att  15 § lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solida­riskt för kostnader som uppstår till föfld av att tillägg till traflklivräntor utgår enligt denna lag.


De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år fördelas mellan anstalterna i för­hållande till de belopp som dessa under närmast föregående kalen­derår uppburit i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.


De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år fördelas mellan anstalterna i för­hållande till beloppen av de pre­mier för direkt tecknade tra­fikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.


 


Prop. 1975/76:15


15


5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift dels att i 8 a §' orden "Kungl. Maj:t" skall bytas ut mot "regeringen", dels att 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7§

Överlastavgift påföres för bil, ägaren, och för släpvagn, ägaren av den bil som släpvagnen dragés av.


1 fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses innehavaren som ägare.

Brukas bil av någon som är skyldig att ersätta skada enligt 6 eller 7 § lagen (1916:312) angåen­de ansvarighet för skada i följd av automobUtrafik, anses brukaren som bilens ägare.


1 fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses innehavaren som ägare. Innehas bil med nyttjanderätt, anses inne­havaren som ägare, om han har befogenhet att bestämma om föra­re av bilen eller anlitar annan förare än ägaren har utsett.

Brukar någon annans bil utan lov, påföres brukaren överlastav­giften.


9§'


Bestämmelserna i 6, 8, 31, 32 och 43 §§ vägtrafikska t leförord­ningen (1973:601) äger motsva­rande tillämpning på överlastav­gift.

Denna lag gäller ej i fråga om fordon som

är registrerat i militära fordons­registret,

brukas av krigsmakten enligt skriftligt avtal med militär myn­dighet,


Bestämmelserna i 6, 8, 30-32 och 43 §§ vägtrafikskattelagen (1973:601) äger motsvarande till­lämpning på överlastavgift.

Denna lag gäller ej i fråga om fordon som

är registrerat i militära fordons­registret,

brukas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal med militär myn­dighet,


' Senaste lydelse 1974:292.


 


Prop. 1975/76:15


16


 


Nuvarande lydelse

är taget i anspråk med nyttjan­derätt enligt allmänna förfogande­lagen (1954:279), rekvisilionsla-gen (1942:583), beredskapsförfo-gandelagen (1942:584) eller civil­försvarslagen (1960:74).


Föreslagen lydelse

'ar taget i anspråk med nyttjan­derätt enligt allmänna förfogande­lagen (1954:279), rekvisitionsla­gen (1942:583), beredskapsförfo-gandelagen (1942:584) eller civil­försvarslagen (1960:74).


Denna lag träder i kraft, såvitt avser 8 a och 9 §§ en vecka efter den dag, då lagen enligl uppgifl på den utkommit från trycket i Svensk för­fattningssamling, och i övrigt den 1 juli 1976.


 


Prop. 1975/76:15


17


6 Förslag till

Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601)

Härigenom föreskrives att 35 § vägtraflkskattelagen (1973:601)' skaU ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


35


Brukas fordon utan lov eller av någon som enligt 7 § lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobUtra­fik är förpliktad att ersätta skada dömes i ägarens ställe sådan bru­kare enligt 34 §.


Den som brukar annans fordon utan lov dömes i ägarens ställe enligt 34 §. Delsamma gäller den som innehar fordonet med nytt­janderätt och har befogenhet att bestämma om förare av fordonet eller anlitar annan förare än äga­ren har utsett.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

'    Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:869. 2 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                                 18

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
        PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1975-03-06

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Noriing, Löfberg, Lidbom, Sigurdsen, Gustafsson, Zachrisson, Hjelm-Wallén.

Föredragande: statsrådet Lidbom.

Lagrådsremiss beträffande ersättning vid trafikskada.

Föredraganden anför.

1  Inledning

Frågan om ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon har sedan länge varit underkastad särskild reglering genom lagstiftning om skärpt skadeståndsansvar i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring. Reglerna härom återfinns i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen) och lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäkringslagen).

Förslag till en reformering av denna lagstiftning har fldigare lagts fram vid några tillfällen. Sålunda föreslogs i ett år 1938 avgivet betänkande (SOU 1938:27) en ny traflkförsäkringslag efter delvis nya principer. Förslaget ledde dock endast till mycket begränsade lagändringar. Är 1957 lade bilskadeutredningen i betänkandet (SOU 1957:36) Traflkförsäkring fram förslag flll ny lag om trafikförsäkring. Förslaget har ej föranlett lagstiftning.

Vid tillkomsten av skadeståndslagen (1972:207) framhöll föredragande departementschefen (prop. 1972:5) att gällande regler om trafikskade-ansvaret har vissa brister. En reformering av regierna borde emellertid enligt departementschefen anstå i avbidan på att det då pågående arbetet på nya allmänna regler om skadestånd vid personskada hade slutförts. Förslag till sådana regler har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1975:12).

Genom rekommendation nr 24/1973 hemställde Nordiska rådet flU regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att låta undersöka om det var ändamålsenligt och möjligt att genomföra en utvidgning av trafikförsäkringen till att i viss omfattning täcka även ersättning till ägare


 


Prop. 1975/76:15                                                                    19

och förare av motorfordon. 1 skrivelse till justitiedepartementet den 23 november 1973 har trafikförsäkringsföreningen lagt fram vissa konkreta förslag till en reformering av det nuvarande ersättningssystemet vid trafikskada.

I februari 1974 tillkallades i Sverige en särskild sakkunnig' för alt se över lagstiftningen om ersättning vid trafikskada och trafikförsäkring.

Den sakkunnige, som har antagit namnet trafikskadeutredningen, har i oktober 1974 avlämnat betänkandet (SOU 1974:87) Traflkskadeersätl­ning. De lagförslag som innefattas i betänkandet torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, försvarets civilförvaltning (FCF), riksförsäkringsverket, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, luft­fartsverket, bilregisternämnden, statskontoret, generaltuUstyrelsen, för­säkringsinspektionen, konsumentombudsmannen (KO), konsument­verket, länsstyrelsen i Älvsborgs län, yrkesskadeförsäkringskommittén, leasingutredningen, försäkringsrättskommittén, Svenska kommunför­bundet, Landstingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers central­organisation (SACO), Svenska transportarbetareförbundet, Sveriges advo­katsamfund. Lantbrukarnas riksförbund, Svenska åkeriförbundet, Sveri­ges traflkbilägares riksorganisation, Svenska försäkringsbolags riksför­bund, Folksam, Trafikförsäkringsföreningen, Försäkringsjuridiska före­ningen, Motorbranschens riksförbund, Motormännens riksförbund, Kungl. automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Svenska motorcykelförbundet (SVEMO), Cykel- och moped­främjandet (CMF) samt Sveriges motorcyklisters centralorganisaflon (SMC).

Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från Statsanställ­das förbund, Försäkringsbolaget Ansvar, Aktionsgruppen mot MC-olyckor och Frivilliga motorcykelkårens riksförbund.

£n sammanställning av remissyttrandena torde få fogas till protokoUet i detta ärende som bilaga 2.

' Ju.stitierådet Ulf Nordenson. Experter: direktörerna Per Boethius, Gunnar Lanteli och Erland Strömbäck samt advokaten Ake Vilhelmson och direktören Hilding Åberg.


 


Prop. 1975/76:15                                                                20

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Inledande anmärkningar

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s. k. culparegeln. Denna regel, som återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207), innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Culparegeln gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har emellertid de skadelidande sedan länge ett förstärkt skydd genom särskild lagstiftning.

Genom lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen) har skadeståndsansvaret för förare, ägare och, i vissa fall, brukare av motorfordon skärpts utöver vad som gäller enligt culparegeln. I fråga om förarens vållande har bevisbördan kastats om till den skadelidandes fördel. För att undgå ersättningsskyl­dighet måste föraren visa att han inte har förfarit uppsåtligt eller vårdslöst (s. k. presumtionsansvar). Härigenom uppnås i praktiken nästan samma effekt som om föraren hade haft ett objektivt ansvar, dvs. ett ansvar som inte är beroende av uppsåt eUer vårdslöshet. Också ägaren har ett ansvar med omkastad bevisbörda för skada som har uppkommit i följd av trafik med hans fordon.

De skadelidandes rätt till skadestånd garanteras genom tvingande bestämmelser om obligatorisk trafikförsäkring. Sådana bestämmelser flnns i lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäk­ringslagen). Beträffande vissa fordon, som inte omfattas av trafikförsäk­ringsplikten, garanteras ersättning genom bestämmelser i andra lagar.

2.2 Trafikansvar enligt bilansvarighetslagen
2.2.1   Bilansvarighetslagens tillämpningsområde

Bilansvarighetslagen är tillämplig på skada som i följd av traflk med automobil tillfogas annan person än föraren eller sådan egendom som inte befordras med fordonet (2 § första stycket).

Med "automobil" avses enligt 1 § tre slag av fordon, nämligen dels motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran, dels motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen såsom dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap och är försett med gummihjul, dels annat motordrivet fordon som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras till en hastighet översflgande 30 km/tim.

Med fordon förstås varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad för färd på marken och inte löper på skenor. Till automobil i bilansvarighetslagens bemärkelse är inte att hänföra luftfartyg eller motordrivet fordon som är avsett att föras av gående.


 


Prop. 1975/76:15                                                                21

Uttrycket skada "i följd av trafik" med automobil har i rättspraxis tolkats vidsträckt. Trafik anses föreligga så snart en bil har kommit i rörelse, oavsett om motorn har varit i gång eller inte. Även skada som uppkommer när en bil står helt stilla har ibland ansetts vara en följd av trafik med bilen. En sådan bedömning har skett när skadan inträffat i samband med att bilen använts för sitt ändamål, exempelvis när skadan har orsakats av atl en bildörr öppnats efter parkering av bilen. Någon lokal begränsning avses inle med uttrycket skada i följd av trafik med automobil. Även skada som orsakats av traktor ute på en åker eller av personbil inne i en verkstadslokal kan räknas som trafikskada i bilan­svarighetslagens mening.

2.2.2  Ansvarssubjekt enligt bilansvarighetslagen

Som förut nämnts kan skadeståndsskyldighet med anledning av skada i följd av trafik med automobil uppkomma för tre kategorier, nämligen för fordonets ägare, förare eller brukare.

Enligt 2 § första stycket kan ägaren oberoende av eget vållande bli ansvarig för skada som har uppkommit i följd av traflk med bilen. Han kan undgå ansvarighet endast genom att visa att skadan varken har orsakats av bristfällighet på bilen eller har vållats av föraren. Kan ägaren inte bevisa att bilen inte har varit bristfällig inträder ansvar, om han inte lyckas föra bevisning om att bristfälligheten helt saknat betydelse för skadans uppkomst.

Skadeståndsansvaret för föraren vilar enligt 2 § tredje stycket på culparegeln, men också har är bevisbördan omkastad. Föraren är nämli­gen lika med ägaren skyldig att ersätta skada i följd av trafik med fordonet, om det inte framgår av omständigheterna att föraren inte har varit vållande till skadan. Däremot bär föraren inte något ansvar för skada som har orsakats av bristfällighet pä fordonet, såvida inte bristfälligheten kan tillräknas honom som vållande.

Också brukaren bär i vissa fall ansvar enligt bilansvarighetslagen. Brukar någon olovligen annans fordon svarar han enligt 6 § i stäUet för ägaren för skada som inträffar under brukandet. Solidariskt ansvar för ägaren och den som lovligen brukar fordonet uppkommer enligt 7 § i två typfall. Det ena kännetecknas av att brukaren innehar fordonet med nyttjanderätt och har befogenhet att anstäUa förare av bilen. Det andra fallet utmärks av att brukaren innehar bilen med nyttjanderätt utan sådan befogenhet men ändå anlitar en förare som inte är anställd av ägaren. Om brukaren anlitar en av ägaren anställd förare har han däremot inte något ansvar enligt bilansvarighetslagen.

Om både ägare och förare är ersättningsansvariga enligt 2 § skall ansvaret enligt 3 § fördelas mellan dem efter vad som prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna. Om ägare eller förare bär culpaansvar, dvs. är bevisligen vållande till skadan, får han ensam svara för skadan även om den andre bär trafikansvar enligt bilansvarighetslagen därför att han inte kan visa sig fri från vållande. Fördelningsregeln i 3 § tillämpas med andra


 


Prop. 1975/76:15                                                                   22

ord inte i den situationen. Regeln är inte heller tillämplig vid skada i följd av traflk med motorfordon som ägs eller nytflas av staten. Detta berörs närmare i avsnitt 2.3.

Ägare eller annan som har utgett ersättning enligt bilansvarighetslagen har enligt 11 § regressrätt mot den som har vållat skadan.

2.2.3  Ansvaret enUgt 2 § bUansvarighetslagen

Ansvaret enligt 2 § omfattar både person- och sakskada. Ett undantag gäller dock för personskada som tillfogas föraren. Vidare gäller ett undantag för skada på själva fordonet samt för skada på egendom som befordras med fordonet oavsett om egendomen tillhör fordonets ägare eller förare eller en tredje man. 1 dessa fall utgår alltså inte någon ersättning enligt bilansvarighetslagen. 1 fråga om förarens rätt att få ersättning av ägaren för personskada gäller i stället allmänna utomobliga-toriska eller, i vissa fall, kontraktsrättsliga skadeståndsregler. Detsamma är fallet beträffande ägarens rätt att få ersättning av föraren för skada på fordonet resp. rätten för ägare av befordrad egendom att av fordonsäga­ren eller föraren få ersättning för skada på den befordrade egendomen. De ulomobligatoriska regler som kan bli tillämpliga är de allmänna bestämmelserna om vållandeansvar i 2 och 3 kap. skadeståndslagen.

För personskada utgår ersättning enligt 2 § bilansvarighetslagen till såväl passagerare i fordonet som personer utanför detta, t. ex. fotgängare och cyklister. Även fordonets ägare har rätt till ersättning av fordonets förare för sådan skada, vare sig han färdas som passagerare i del egna fordonet eller befinner sig utanför detta. Att ägaren själv bär presum­tionsansvar för skador som fordonet orsakar leder emellertid till att han som skadelidande i princip har en mer inskränkt ersättningsrätt än andra skadelidande. I försäkringsbolagens skaderegleringspraxis torde emellertid ägaren numera regelmässigt tillerkännas fullt skadestånd för personskada, under förutsättning att han inte själv har varit medvållande och på den grund får jämkning av skadeståndet.

En skadelidande tredje man, dvs. annan än fordonets ägare eller förare, har samma rätt till ersättning för sakskada som för personskada. Det kan gälla skador på byggnader, trafikanordningar, cyklar, en cyklists eller fotgängares kläder eller andra tillhörigheter eller skador på gröda eller annan växtlighet etc.

Den skadelidandes medvållande kan enligt 2 § andra stycket första punkten leda till jämkning av skadeståndet enligt de grunder som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet. Enligt 2 § andra stycket andra punkten skall underlåtenhet att använda bilbälte eller skyddshjälm inte tillräknas den skadelidande som vällande. Av medvållanderegeln har i rättspraxis analogivis ansetts följa, att den som lider skada i en situation där han själv bär trafikansvar enligt 2 § måste räkna med att hans anspråk mot skadevållaren kan sättas ned. Om t. ex. en fotgängare genom vårdslöshet har orsakat skada på en bil, kan bilägaren få flnna sig i att det skadestånd  som åläggs fotgängaren jämkas eller att denne t. o. m. helt


 


Prop. 1975/76:15                                                                    23

befrias från ansvar. Jämkning av detta slag anses kunna ske även när bilisten riktar anspråk mot annat subjekt än medtrafikant, t. ex. väghållare. Bär den mot vilken anspråket riktas själv strikt ansvar — t. ex. innehavare av luftfartyg - får bilisten enligt rättspraxis också räkna med jämkning på grund av sitt skärpta trafikansvar.

Om skada uppkommer i följd av trafik med två eller flera motorfordon under sådana förhållanden att ägare och förare av de inblandade fordo­nen bär presumtionsansvar för skadan enligt 2 §, svarar de enligt 5 § första stycket solidariskt för skadeståndet. Beträffande skador som tillfogas fordonens ägare eller förare gäller dock särskilda regler enligt 5 § andra stycket (se avsnitt 2.2.4).

När solidariskt skadeståndsansvar föreligger enligt 5 § första stycket, fördelas det slufliga ansvaret mellan ägare och förare på ömse sidor enligt särskilda föreskrifter i detta lagrum. Huvudregeln är att fördelningen skall ske efter vad som finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna. Men om det föreligger vållande vid förandet av fordonet på någondera sidan och det inte kan styrkas sådant vållande på den andra sidan, skall den förra sidan i förhållande till den senare vidkännas hela ersättningen. Kan vållande inte styrkas på någondera sidan eller föreligger vållande på båda sidor och fördelningen sålunda skall ske på grundval av en skälighetspröv-ning, resulterar denna i praktiken regelmässigt i en likafördelning av ersättningsansvaret. Framför allt i fall då vällande styrks på båda sidor men även när båda sidor bär presumtionsansvar kan emellertid annan fördelning bli aktuell med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor eller andra särskilda omständigheter. Det är att märka att frågan huruvida bristfällighet pä något av de inblandade fordonen har medverkat till skadan inte tillmäts någon betydelse vid bestämmande av ersättningsan­svarets fördelning enligt 5 § första stycket, såvida inte bristfälligheten kan tillräknas föraren eller ägaren av det .bristfälliga fordonet som vållande.

2.2.4  Ansvaret för kollisionsskador enligt 5 § andra stycket bilansvarig­hetslagen

Frågan om rätt för ägare eller förare av ett motorfordon som kolliderar med annat motorfordon att få skadestånd av ägare och förare av det andra fordonet är som förut nämnts underkastad särskild reglering i 5 § andra stycket. Dessa bestämmelser gäller såväl person- som sak­skada. 1 fråga om sakskada har bestämmelserna praktisk betydelse fram­för allt när det gäller skador på de inblandade fordonen och på egendom som befordras med dem och tillhör resp. ägare eller förare. Men be­stämmelserna är i och för sig tillämpliga också på skador som tillfogas ägares eller förares egendom utanför fordonen. Vidare avser bestämmel­serna inte bara egentliga kollisionsfall utan varje situation där ägare eller förare av ett motorfordon har lidit skada i följd av trafik med det egna fordonet och annat motorfordon.


 


Prop. 1975/76:15                                                                    24

Reglerna i 2 § om presumtionsansvar är i och för sig tillämpliga också i fråga om sådana kollisionsskador som det nu är fråga om. Bestämmelser­na i 5 § andra stycket innebär emellertid att den skadelidande ägaren eller föraren får tåla jämkning eller helt bortfall av sin ersättning i större omfattning än som följer av den allmänna regeln i 2 § andra stycket om jämkning på grund av styrkt medvållande. Underlåtenhet av föraren att använda bilbälte eller skyddshjälm skall dock enligt 5 § andra stycket andra punkten inte tillräknas honom som vällande.

Huvudregeln enligt 5 § andra stycket är att ersättning skall jämkas efter vad som finnes skäligt, om det inte framgår av omständigheterna att varken bristfällighet på fordonet på den skadelidande sidan eller vållande vid dettas förande har medverkat till skadan. Den regeln blir således tUl en böflan tUlämplig, om ägare och förare på ömse sidor bär endast presumtionsansvar. Men den blir också tillämplig om det visas att vållande till skadan föreligger på båda sidor eller att bristfällighet på fordonet på ömse sidor eller på den ena sidan har medverkat till skadan utan att våUande kan visas på någondera sidan. Visas bristfällighet föreligga bara på det ena fordonet och kan vållande inte styrkas på någondera sidan blir dock regeln om skälighetsprövning tillämplig bara under förutsättning att den sida där bristfällighet ej kunnat visas inte har lyckats föra bevisning om att varken bristfälligliet på fordonet på den sidan eller vållande vid dettas förande har medverkat till skadan. Skälighetsprövningen leder i praktiken regelmässigt till att jämkning sker till hälften av full ersättning. Hänsyn till graden av vållande på ömse sidor eller andra särskilda omständigheter kan dock föranleda en annan jämkningskvot.

Om emellertid vållande till skadan visas föreligga på någondera sidan men det inte visas att den andra sidan är vållande, skall den förra sidan i förhållande till den senare bära hela skadan. Detta gäller även om den senare sidan inte lyckas föra bevisning om att varken bristfällighet på fordonet på den sidan eller vållande vid dettas förande har medverkat tiU skadan. Detsamma är fallet, om det visserligen kan visas att bristfällighet på fordonet på den sidan har medverkat till skadan men detta inte kan tillräknas ägare eller förare på den sidan som vållande. Vållande pä den ena sidan slår med andra ord ut bristfällighet på fordonet på den andra sidan som ansvarsgrund.

För en skadelidande ägares vidkommande innebär dessa bestämmelser s. k. passiv identifikation, dvs. ägaren tillräknas vållande av föraren av hans fordon som om han själv hade varit vållande.

Bestämmelserna i 5 § andra stycket medför att, när i följd av trafik med två eller flera fordon förare eller ägare på ömse sidor har lidit skada, ersättning i någon omfattning praktiskt taget alltid utgår från motsidan. Det är bara när ägare och förare på ömse sidor lyckas bevisa, att skadan inte har orsakats vare sig genom bristfällighet på fordonet eller genom vållande vid förandet av detta, som vardera sidan får bära sin skada. 1 praktiken uppkommer dock nästan aldrig en sådan situation. Ofta leder reglerna till att ersättning skall utges från ömse sidor. Detta blir så gott


 


Prop. 1975/76:15                                                                   25

som alltid fallet när båda sidor bär presumtionsansvar. Detsamma gäl­ler i princip också när det visas att förarna på ömse sidor har varit vållande. Dessa situationer är också de vanligast förekommande. Om t. ex. vid en kollision mellan bilarna A och B båda förarna har varit vållande eller våUande inte kan styrkas på någondera sidan samt skadan på bilen A uppgår till 1 000 kr. och skadan på bilen B belöper sig till 2 000 kr., skall ägare och förare av bilen A betala I 000 kr. till ägaren av bilen B samtidigt som ägare och förare av bilen B skall betala 500 kr. till ägaren av bilen A. På motsvarande sätt regleras eventuell personskada som har tillfogats ägare eller förare av bilen A resp. bilen B.

2.3 Skadeståndsansvar för förare av statliga fordon

Enligt förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldighet för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nytflas av staten, får staten i princip inte utkräva ersättning av fordonets förare. Undantag gäller bara om föraren under färden har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik, rattonykterhet eller rattfylleri eller om han har orsakat skadan uppsåfligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Detta innebär att den särskilda regeln i 3 § bilansvarig­hetslagen om fördelningen av ägares och förares skadeståndsskyldighet enligt 2 § bilansvarighetslagen inte kan tillämpas vid skada i följd av trafik med motorfordon som ägs eller nyttjas av staten. Staten kan ju över huvud taget inte rikta återkrav mot föraren när denne bär endast presumtionsansvar.

1 de fall när staten inte får utkräva ersättning av föraren kan denne -om den skadelidande har krävt honom på skadestånd - söka åter av staten vad han har utgett i skadestånd, i den mån staten är skyldig att ersätta skadan. Detta gäller även i sådana fall när staten visserligen inte är skadeståndsskyldig enligt bilansvarighetslagen av den anledningen att fordonet inte är en automobU i lagens mening men staten annars skulle ha ådragit .sig sådan skyldighet.

2.4 Trafikförsäkring

2.4.1   Trafikförsäkringsplikten

Enligt 1 § första stycket trafikförsäkringslagen skall traflkförsäkring finnas för motorfordon som är registrerat här i riket och som inte är avställt samt för annat motorfordon som brukas i trafik här i riket. Försäkringsplikten åvilar ägaren. Enligt 1 § andra stycket skaU försäk­ringsplikten dock fullgöras av den som innehar motorfordon på grund av avbetalningsköp, även om äganderätten till fordonet inte har gått över på honom. Försäkringsplikten är sanktionerad genom straff- och vitesbe­stämmelser 1 24 och 25 §§.

Begreppet   motorfordon   i   trafikförsäkringslagen   överensstämmer   i


 


Prop. 1975/76:15                                                                   26

huvudsak med begreppet automobil i bilansvarighetslagen.

Befrielse från försäkringsplikt medges i vissa fall. En typ av undantag är knuten till det förhållandet att fordon ägs av visst subjekt. Staten är sålunda inte försäkringspliktig. Vidare kan regeringen enligt 4 § första stycket trafikförsäkringslagen befria främmande stat från försäkrings­plikt. Den skadelidandes ställning skall emellertid inte påverkas av sådan befrielse från försäkringsplikt. Vederbörande främmande stat är därför, om den inle har tagit trafikförsäkring, enligt 4 § andra stycket skyldig att utge den ersättning som skulle ha utgått ur fordonets trafikförsäkring om sådan funnits, även om staten i fråga inte är i egenskap av ägare ansvarig för skadan.

Trafikförsäkringsplikt föreligger inte heller i fräga om fordon som nyttjas av staten under sådana omständigheter som anges i 1 § lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande traflkförsäkring å motor­fordon, som nyttjas av staten, m. m. Lagen avser fordon som tas i anspråk enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftningen. Om i enlighet med denna lag trafikförsäkring saknas för ett fordon som omfattas av lagens bestämmelser är staten enligt 2 § samma lag skyldig att ersätta skada i följd av trafik med fordonet med belopp som skulle ha utgått om försäkring funnits. Detta gäller även om staten inte enligt lag är ansvarig för skadan.

En annan kategori av undantag från trafikförsäkringslagens tillämpning har knutits till fordonets användningsområde. Enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen äger lagen inte tillämpning på motorfordon som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område (s. k. områdesfordon).

Slutligen gäller enligt 5 § trafikförsäkringslagen att motorfordon, som är försäkrat hos utländsk försäkringsgivare, i vissa fall kan brukas i tillfällig traflk i Sverige utan traflkförsäkring. Sä kan ske om försäkrings­anstalt, som får meddela trafikförsäkring, i överensstämmelse med före­skrifter av regeringen har förbundit sig att mot var och en som har rätt till skadestånd på grund av trafikskada ansvara som om trafikförsäkring var meddelad. Administrativa bestämmelser härom har meddelats i kungörelsen (1963:655) med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket. Genom denna reglering kan utländskt fordon som är hemmahörande i viss främmande stat, med vilken Sverige har ingått speciell överenskommelse, samt utländskt fordon som omfattas av det s. k. gröna-kort-systemet användas i Sverige utan svensk trafikförsäkring (se vidare avsnitt 2.4.8).

2.4.2  Trafikförsäkringsgivares ansvarighet

Trafikförsäkringen innebär en garanti för det skadestånd för trafik­skada som kan utgå på grund av reglerna i bilansvarighetslagen eller de allmänna skadeståndsreglerna i skadeståndslagen. Enligt 3 § första stycket trafikförsäkringslagen kan nämligen den som på grund av trafik-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   27

skada är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare föra s. k. direkt talan mot försäkringsgivaren om detta skadestånd.

Trafikförsäkringen har emellertid inte bara denna garantifunktion. Enligt 3 § första stycket trafikförsäkringslagen utgör den också ansvars­försäkring till förmån för försäkringstagaren. Detta gäller dock bara i den mån inte försäkringsgivaren har gjort förbehåll om annat. Sådana förbe­håll förekommer ibland (se avsnitt 2.4.3). Ytterligare inskränkningar framgår av 3 § andra stycket. Enligt denna bestämmelse är försäkrings­givaren inte utan särskilt åtagande ansvarig i anledning av skada på fordonet eller på egendom som befordras med detta. Ersättning från trafikförsäkringen utgår inte heller utan särskilt åtagande för skada på föraren av det försäkrade fordonet. Undantag härifrån gäller dock om försäkringstagaren är ansvarig för skadan, t. ex. när han har vållat förarens skada. Slutligen är trafikförsäkringsgivaren inte utan särskilt åtagande ansvarig för skada på person som färdas i fordonet, om detta brukas olovligen och den skadelidande känner tUl detta.

Trafikförsäkringsgivarens ansvarighet begränsas genom vissa bestäm­melser i 11 § trafikförsäkringslagen. För vafle händelse som medför skada skall försäkringsgivarens ansvarighet täcka skadestånd om sammanlagt 25 milj. kr. i anledning av personskada och 5 milj. kr. i anledning av sakskada.

Om den skadelidande utnyttjar sin rätt till direkt talan mot försäk­ringsgivaren, kan denne resa samma invändningar som ägaren, brukaren eller föraren hade kunnat göra om anspråket hade riktats mot honom. Försäkringsgivarens ansvarighet sträcker sig alltså inte längre än det skadeståndsansvar som lagligen åvilar ägaren, brukaren eller föraren. Genom frivilliga åtaganden har emellertid trafiklörsäkringsanstalterna åtagit sig en ansvarighet att, oberoende av om skadeståndsskyldighet föreligger, i viss omfattning ersätta skador på passagerarnas personliga egendom.

Om försäkringsavtalet upphör, fortsätter ändå försäkringsgivarens ansvarighet gentemot skadelidande tredje man såvitt avser skada som har inträffat inom trettio dagar efter det att anmälan om avtalets upphörande inkom till statens trafiksäkerhetsverk. Detta framgår av 18 § första stycket trafikförsäkringslagen. Enligt 18 § tredje stycket tillämpas denna bestämmelse dock ej om den skadelidande har rätt till ersättning pä grund av annan trafikförsäkring. Enligt 19 § får försäkringsgivaren inte i vidare mån än som följer av 18 § åberopa omständighet mot den skadelidande som beror av annan än denne. Försäkringsgivaren får alltså inte åberopa t. ex. villkor i försäkringsavtalet som begränsar hans ansva­righet mot försäkringstagaren på grund av att försäkringsfallet har framkallats genom grov vårdslöshet eller på grund av att försäkringstaga­ren är i dröjsmål med premieinbetalningen e. d.


 


Prop. 1975/76:15                                                                    28

2.4.3  Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt

Vissa situationer där försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gente­mot försäkringstagaren regleras i lagen (1927:77) om försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen). Enligt 1 § tredje stycket försäkringsavtalslagen är nämligen denna lag tillämplig också på trafikförsäkring i den mån annat inte föreskrivs. I lagens 18 § anges att försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gentemot den som uppsåtligen eller - när avtalet gäller annan försäkring än livförsäkring - genom grov vårdslöshet har framkallat försäkringsfaUet. Vissa inskränkningar i möjligheterna att åberopa ansvarsfrihet enligt denna bestämmelse, bl. a. när den som framkallat försäkringsfallet var under 15 år, följer av 19 § försäkringsavtalslagen. Om försäkringsfallet framkallats genom vårdslöshet som inte kan beteck­nas som grov, har detta enligt lagens 20 § inte någon inverkan på försäkringsgivarens ansvarighet. Bestämmelserna i 18 och 19 §§ försäk­ringsavtalslagen är emellertid dispositiva och kan alltså åsidosättas genom villkor i försäkringsavtalet.

I den mån försäkringsgivaren är fri från ansvarighet mot försäkrings­tagaren, har han återkravsrätt mot denne för ersättning som han har utgett till tredje man. Denna rätt är enligt 20 § första stycket trafikför­säkringslagen till sin natur en s. k. subrogationsrätt, dvs. försäkringsgiva­ren kan inträda i den skadelidandes rätt mot försäkringstagaren för vad han på grund av försäkringen har utgett till den skadelidande.

Mot annan, som jämte försäkringstagaren är i egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skadan, har försäkringsgivaren enligt 20 § andra stycket trafikförsäkringslagen regressrätt endast om vederbörande har gjort sig skyldig till förfarande av sådan beskaffenhet att, om han tagit försäkringen, försäkringsgivaren hade varit fri från ansvarighet gentemot honom.

Frågan om trafikförsäkringsgivares återkravsrätt mot annan än försäk­ringstagaren eller subjekt som anges i 20 § andra stycket trafikförsäk­ringslagen regleras av 25 § första stycket försäkringsavtalslagen. Där föreskrivs att skadeförsäkringsgivare som har utgett ersättning på grund av försäkringsavtalet inträder i försäkringshavarens rätt till skadestånd av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller som enligt lag är ansvarig för skadan oberoende av eget vållande. Även denna bestämmelse är emellertid dispositiv.

I villkoren brukar trafikförsäkringsgivarna förbehålla sig en längre gående regressrätt än som följer av de    nu återgivna bestämmelserna.

Trafikförsäkringsbolagen förbehåller sig normalt återkravsrätt mot den som vållat skadan med uppsåt eller genom grov vårdslöshet. Mot försäkringstagare och förare som inte är försäkringstagare görs förbehåll bl. a. för fall av vissa bristfälligheter hos fordonet, för olovlig körning, rattfylleri eller rattonykterhet och för brukande av fordonet som hjälp­medel vid brottslig gärning. Mot försäkringstagaren görs dessutom regress­förbehåll för vissa fall där fordonet brukats i strid med vad som antagits, när premien bestämts, och vid underlåtenhet att betala premien. Äter-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   29

kravsrätt föreligger vidare bl. a. mot annan än försäkringstagare, brukare eller förare, vilken enligt gällande rätt är skadeståndsskyldig oberoende av vållande.

I de fall när skadan har framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet är försäkringsgivaren enligt koncessionsviUkoren skyldig att utöva regress.

I praktiken torde trafikförsäkringsgivarna endast mera sällan utnyttja sin återkravsrätt mot försäkringstagaren och, när så sker, ofta sätta ned sitt krav.

2.4.4   TrafikförsäkringsanstaKernas  ansvarighet   för skada genom  oför­
säkrat eller okänt fordon

Om föreskriven trafikförsäkring saknas, är samtliga trafikförsäkrings­anstalter solidariskt ansvariga för skadan, dock inte gentemot den som försäkringsplikten åvilade. Ett motsvarande ersättningsansvar åvilar anstalterna i fall då det inte kan fastställas av vilket fordon skadan orsakats (21 § första stycket trafikförsäkringslagen). Båda dessa grupper av skador regleras av trafikförsäkringsföreningen.

Ansvarigheten för trafikförsäkringsföreningens förbindelser fördelas mellan anstalterna efter storleken av influtna premier (21 § andra stycket trafikförsäkringslagen). Om enligt dessa regler ersättning har betalts för skada orsakad av ett oförsäkrat fordon eller av okänt fordon som sedermera blir känt, har anstalterna återkravsrätt mot den som är ansvarig för skadan, dvs. fordonets ägare (brukare) och förare (21 § tredje stycket). Var fordonet försäkrat, blir det trafikförsäkringsgivaren som får återgälda trafikförsäkringsföreningen den utgivna ersättningen.

2.4.5   Trafikförsäkringspremierna

Trafikförsäkringspremierna är i första hand differentierade efter for­donsslag (personbil, lastbil, buss, motorcykel, traktor etc.) och geogra­fiskt område (storstad, Norrland, övriga landet) beroende på var försäk­ringstagaren är bosatt. Flertalet fordonsslag är indelade i undergrupper efter t. ex. vikt eller användningssätt. För personbUar och i flertalet bolag även för lätta lastbilar tillämpas differentiering efter årlig körsträcka. För dessa fordonsslag är premien dessutom beroende av fabrikat och modell, s. k. märkestariffering. Denna innebär att varje bilmodell med hänsyn till trafikskaderisken placeras i någon av 10 premieklasser.

Enligt försäkringsvillkoren är försäkringstagaren efter skadefria år berättigad till rabatt (bonus) på trafikförsäkringspremien. Efter varje skadefritt år flyttas försäkringen till en högre bonusklass. Den lägsta bonusen är 20 % och den högsta som uppnås efter sex skadefria år i följd är 75 %. Efter försäkringsår med skada flyttas försäkringen ned två bonu.sklasser för varje skada som medför ersättningsskyldighet för försäk­ringsgivaren. Undantag gäller bl. a. för det fall att fordonet har brukats


 


Prop. 1975/76:15                                                                   30

olovligen.

En särskild form av självrisk gäller i trafikförsäkringen för fall när förare av personbU i ej yrkesmässig trafik eller lastbil med totalvikt av högst 3 500 kg. vid skada inte har fyllt 24 år. Självrisken utgör 300 kr. Också i övrigt kan självrisk förekomma. Detta är dock ovanligt.

2.4.6 Trafikförsäkringens administration

Trafikförsäkring får, förutom av anstalt som inrättats av staten, meddelas endast av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därflll av regeringen. Enligt 6 § andra stycket trafikförsäkringslagen är sådan anstalt skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring. Regeringen kan dock medge försäkringsanstalt rätt att i bolagsordningen göra förbehåll om att trafikförsäkring hos anstalten skall få tecknas bara av dem som tUlhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller av dem som är bosatta inom visst område. F.n. meddelar 16 försäkringsanstalter trafikförsäk­ring. Någon statlig anstalt för trafikförsäkring har inte inrättats.

Försäkringsinspektionen utövar fortlöpande kontroll över trafikförsäk­ringsanstalternas verksamhet. Särskilt gäller denna kontroll anstalternas premier. Inspektionen har fastställt vissa normer för beräkning av omkostnader, premiereserv m. m. Regeringen har enligt 9 § trafikförsäk­ringslagen befogenhet att fastställa belopp vartill premier för traflkförsäk­ring högst får sättas. Denna befogenhet har dock hittills inte utnytflats.

2.4.7 Kontroll av trafikförsäkring

Registreringspliktiga motordrivna fordon är enligt 8 § bilregistrerings-kungörelsen (1972:599) bil, motorcykel, terrängmotorfordon, traktor som är försedd med gummihjul eller band samt motorredskap om det brukas på sådant sätt som anges i vägtraflkskattelagen (1973:601) för att traktor skall anses som trafiktraktor. Undantag gäller dock beträffande fordon som flllhör staten och är tillverkat för särskilt militärt ändamål samt fordon som är avsett att föras av gående (se 1 § andra stycket nämnda kungörelse). Enbart registrering medför inte rätt att bruka fordonet. Andra förutsättningar är bl. a. att skatt har betalats och att trafikförsäkring har tecknats. Registrerat fordon kan avställas. Ett sådant fordon får, utom i vissa undantagsfall, inte användas i trafik.

För att bl. a. underlätta kontrollen av att fordonet är trafikförsäkrat skall för alla fordon utom terrängfordon ärligen utfärdas ett kontroll­märke, som skall anbringas på fordonets registreringsskylt.

Betalningen av trafikförsäkringspremien har dock inte samordnats med kontrollmärkets giltighetstid. Trafikförsäkringsplikten kontrolleras endast med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt när kontrollmär­ket utfärdas. Om försäkringen upphör under märkets giltighetstid, t. ex. därför att försäkringsgivaren säger upp avtalet på grund av underlåten premiebetalning, har detta ingen inverkan på fordonsägarens rätt att ha kontrollmärket kvar på-sitt fordon. Det kan alltså inträffa att ett fordon


 


Prop. 1975/76:15                                                                    31

vid viss tidpunkt har kontrollmärke utan att trafikförsäkring gäller för fordonet.

En särskild arbetsgrupp (samrådsgruppen för trafikförsäkringskontroll) med representanter för försäkringsinspektionen, trafikförsäkringsgivarna, bilregisternämnden och kommunikationsdepartementet har nyligen före­slagit ett nytt påföljdssystem för att kontrollen av att trafikförsäkrings­plikten iakttas skall bli mer effektiv. Förslaget, som har överlämnats till justitiedepartementet, är f. n. föremål för remissbehandling.

2.4.8 Trafikförsäkringens giltighet utomlands

Den obligatoriska trafikförsäkringen gäller enligt 3 § första stycket trafikförsäkringslagen i princip endast skada som har uppkommit i följd av trafik med fordonet här i landet. På samma sätt som trafikförsäkringen för utländska fordon kan medföra att fordonet får brukas i Sverige (se avsnitt 2.4.1) har svenska fordons trafikförsäkring i vidsträckt omfattning giltighet också vid utlandsfärd. Genom särskilda överenskommelser mellan staterna regleras skadan i det land där skadan inträffar. Den som har utgett ersättningen får återkravsrätt mot försäkringsgivare i bilens hem­land. Från svensk sida regleras skadorna av trafikförsäkringsföreningen.

Trafikförsäkring i Danmark, Finland, Norge eller Sverige är sedan länge utan vidare giltig i de övriga länderna. En svensk bilist kan således utan några extra formaliteter bege sig med sitt fordon till Danmark, Finland eller Norge.

Gröna-kort-systemet omfattar de europeiska länderna (utom Sovjet­unionen och Albanien) samt Israel, Marocko och Tunisien. Systemet har varit i tillämpning sedan den 1 januari 1953. I samtliga länder godtas gröna kortet, vars officiella namn är "Internationellt försäkringskort för motorfordon", som bevis för att gällande trafikförsäkring finns.

Den internationella samfärdseln inom Europa har ytterligare under­lättats genom nya överenskommelser mellan staterna. I många länder kan bilister numera, på samma sätt som inom de nordiska länderna, passera in utan ätt förete något grönt kort. Ett system, som ursprungligen infördes inom EG-länderna, omfattar numera motorfordon som är registrerade i Belgien, Danmark, Finland, Irland, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, San Marino, Schv,'eiz, Storbritannien, Sverige, Tjeckoslovakien, Tyska Demokratiska republiken, Förbunds­republiken Tyskland, Ungern, Vatikanstaten eller Österrike. Detta system omfattar också icke registrerade mopeder hemmahörande i Belgien, Danmark, Finland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, San Marino, Sverige, Förbundsrepubliken Tyskland, Ungern eller Vatikan­staten.

Att en bilist kommer från ett land som är anslutet tUl det nu beskrivna samarbetet kontrolleras vid gränspasseringen med hjälp av registrerings­skyltens utseende och uppbyggnad, registreringsnumret samt nationali­tetsbokstaven.   Motorfordon   från   ett   land   som  inte  är  anslutet   till


 


Prop. 1975/76:15                                                                   32

systemet får sin försäkringsfråga kontrollerad då det anländer till Finland, Norge eller Sverige. En viss inskränkning vid passerande av den svenska gränsen gäller dock när sådant fordon anländer hit från Finland eller Norge. Det förutsätts nämligen då att fordonet är inrättat huvudsakligen för att självständigt nytflas till person- eller godsbefordran. Är det inrättat för annat ändamål måste - om trafikförsäkringsplikt föreligger enligt den svenska lagstiftningen — särskild kontroll av försäkringsförhållandena ske, eftersom det kan tänkas att fordonet inte är traf ikförsäkringspliktigt enligt finsk eller norsk lagstiftning och att därför inte någon kontroll har ägt rum vid inpasseringen till dessa länder. Om för fordonet flnns ansvarsförsäkring avseende Finland, Norge och Sverige hos utländsk försäkringsgivare, för vilken har avgivits förbindelse enligt 5 § trafikförsäkringslagen, får det föras in i landet.

Om inte någon av de nu nämnda överenskommelserna är tillämplig, måste en svensk bilist själv bygga på sitt försäkringsskydd, när fordonet används utomlands. I motsvarande situation får utländskt motorfordon föras in i Sverige endast om särskild försäkring tecknas för fordonet. Försäkringen skall gälla i Finland, Norge och Sverige.

När svensk trafikförsäkring gäller enligt nämnda internationella över­enskommelser, omfattar ansvaret den skadeståndsskyldighet i följd av trafik med fordonet som enligt lag kan åläggas försäkringstagaren eller den som med hans medgivande för fordonet. Vissa inskränkningar finns emellertid i detta åtagande. Om inte lagen i det land där skadan inträffar föreskriver annat, gäller försäkringen inte för skada som tillfogas föraren, fordonet eller egendom som befordras med fordonet och inte heller för skada på passagerare när fordonet brukas olovligen och passageraren känner till detta.

Försäkringen gäller med de skadebelopp som föreskrivits i det främ­mande landet eller med de svenska beloppen om dessa är högre.

Försäkringsvillkoren innehåller också ett åtagande vars innebörd är att den som är svensk medborgare eller mantalsskriven i Sverige i regel får en ersättning som minst svarar mot vad han skulle ha fått enligt svensk skadeständsrätt, om han i utlandet skadas i följd av trafik med svenskt fordon.

2.5 Övrig motorfordonsförsäkring m. m.

2.5.1   Frivillig bilansvarighetsförsäkring

För svenskt motorfordon som får brukas i trafik utan att trafikför­säkring har tecknats för fordonet - beroende på att det ägs av staten eller av främmande stat som har befriats från försäkringsplikt eller på grund av att det uteslutande används inom inhägnat område - kan i stället tecknas bilansvarighetsförsäkring. Den gäller då för skada i följd av trafik med fordonet, i den mån skadeståndsskyldighet enligt lag kan åläggas försäkringstagaren eller den som med hans medgivande har fört fordonet. Försäkringen   har  med  ett  undantag samma villkor som  trafikförsäk-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   33

ringen. Undantaget består i att försäkringen inte gäller i sådana fall där trafikförsäkringsgivaren har regressrätt mot försäkringstagaren.

2.5.2 Bilförsäkring

Motorfordonsförsäkringen, eller som den i dagligt tal kallas bilför­säkringen, omfattar förutom trafikförsäkring och frivillig bUansvarighets-försäkring olika former av kaskoförsäkring samt räddningsförsäkring och rättsskyddsförsäkring. Som motorfordonsförsäkring räknas i vissa sam­manhang också förarplatsförsäkring.

Kaskoförsäkringen, som ger ekonomiskt skydd mot skador på det egna fordonet, indelas med hänsyn till skadans art och uppkomstsätt i brand-, stöld-, glasrute-, maskin- och vagnskadeförsäkring. För att hålla antalet möjliga försäkringskombinationer på en rimlig nivå har dessa kaskoför-säkringsfcrmer, med undantag för vagnskadeförsäkringen, innefattats i ett s. k. paket tillsammans med räddnings- och rättsskyddsförsäkringen. Detta naket kallas ddkaskoförsäkring. En bilägare kan därför välja mellan att teckna enbart trafikförsäkring eller trafik- och ddkaskoförsäkring ("halvförsäkring") eUer trafik- och delkaskoförsäkring samt vagnskade­försäkring ("helförsäkring"). Dessutom kan han i dessa fall teckna förarplatsförsäkring. 1 regel sker detta också.

All kaskoförsäkring meddelas med viss självrisk. Vid vagnskadeförsäk­ring är självrisken vanligen 500 eller 1 000 kr. Vid högre självrisk sjunker premien.

Vid vagnskadeförsäkring lämnas rabatt på premien. Rabattens storlek grundas på trafikförsäkringens bonus. Bonus på 20 % ger 30 % rabatt på vagnskadeförsäkringen. Högre bonus ger 50 % rabatt. Varken bonus eller rabatt påverkas av vagnskada.

Vagnskadeförsäkringen har under de senaste åren gått kraftigt liUbaka beroende pä de s. k. vagnskadegarantierna. Dessa innebär att man vid köp av ny bU får en med vagnskadeförsäkring praktiskt taget likvärdig garanti mot skador på bilen genom yttre olyckshändelse eller åverkan. Över 80 % av aUa försålda nya bilar har vagnskadegaranti gällande under viss tid — vanligen fem eller tre år — från leveransdagen.

2.5.3 Förarplatsförsäkring

Förarplatsförsäkring har karaktär av frivillig olycksfallsförsäkring. Den kan endast tecknas tillsammans med trafikförsäkring eller bUansvarighets-försäkring. Försäkringen omfattar 98 % av personbilarna, medan procent­talet för bl. a. motorcyklar och mopeder är betydligt lägre.

Förarplatsförsäkringen omfattar olycksfallsskada som drabbar föraren under färd med det försäkrade fordonet eller när han under en kort stunds uppehåll i färden befinner sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet. Vissa skador undantas dock från försäkringsskyddet.

Försäkringen gäller vid invaliditet och dödsfall. Ersättningen utgår i form av pä förhand bestämda engångsersättningar. För personer under 67

3 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                                   34

år är de vanligaste ersättningarna vid förande av annat motorfordon än motorcykel, moped eller snöskoter 150 000 kr. vid invaliditet och 50 000 kr. vid dödsfall. Vid stigande ålder sjunker ersättningen för att efter fyllda 70 år utgöra en femtedel av nämnda belopp. Ersättningarna vid förande av motorcykel, moped eller snöskoter uppgår till hälften av de nu nämnda beloppen.

2.5.4  Stadigt förarskydd

En motsvarighet till förarplatsförsäkringen utgör vid trafik med for­don, som staten äger eller nyttjar, det statliga förarskyddet enligt kungörelsen (1969:113) om statligt förarskydd. Liksom förarplatsförsäk­ringen gäller statligt förarskydd för skada till följd av olycksfall som drabbar föraren under färd med motorfordon eller när han under en kort stunds uppehåll i färden befinner sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet.

Också ersättningsbeloppen har nära överensstämmelse med förarplats­försäkringen. Har skadan medfört förlust av arbetsförmågan och kan förlusten antas bli bestående för framtiden, utgår ersättning tUl den skadade med 150 000 kr. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår ersättning med det lägre belopp som svarar mot nedsättningen. Har skadan medfört döden utgår ersättning till den avlidnes dödsbo med 50 000 kr. Från detta belopp avgår ersättning som enligt kungörelsen kan ha utgetts till föraren under dennes livstid.

Från ersättning som utgår enligt kungörelsen avräknas vad som kan ha utgått på grund av förekommande förarplatsförsäkring.

2.6 Överenskommelser meUan trafikförsäkringsanstalterna

Mellan de försäkringsanstalter som meddelar motorfordonsförsäkring har träffats vissa överenskommelser i syfte att förenkla skaderegleringen.

Sedan år 1950 existerar en s.k. kollisionsöverenskommelse mellan trafikförsäkringsbolagen. Den nu gällande överenskommelsen, som ingicks år 1967, innebär bl. a. att bolagen inte utövar regressrätt mot trafik- eller bUansvarighetsforsäkring för ersättningar som intill ett belopp av 6 000 kr. har utgått ur kaskoförsäkring. Har skadan uppkommit vid kollision med annat fordon, fördelas dock ersättningen så att kaskoförsäkringsgiva-ren svarar för 50 % av ersättningen. Krav. enligt överenskommelsen påverkar inte bonus.

En annan överenskommelse mellan försäkringsbolagen för att förenkla skaderegleringen avser s. k. skadeservice. Denna överenskommelse, som träffades år 1969, avser skador på fordon med vagnskadeförsäkring eller delkaskoförsäkring och vagnskadegaranti. Överenskommelsen innebär att kaskoförsäkringsgivaren vid koUision med annat fordon erbjuder sin försäkringstagare att förskottera dennes självrisk liksom eventuell stille-ståndsersättning som kan utkrävas av motparten. Genom överenskommel-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   35

sen har vidare det bolag som i sista hand skall svara för motpartens trafikförsäkringsersättning förbundit sig att ersätta de belopp som vagnskadeförsäkringsgivaren har förskotteral.

2.7 Statistiska uppgifter

Vid utgången av juli 1974 fanns ca 3,1 mUj. motordrivna fordon i trafik i Sverige. Härav var antalet personbUar 2,6 milj. Vidare kan nämnas att ca 22 500 personer skadades och 1 177 personer dödades vid trafikolyckor under år 1973. Ytterligare statistiska uppgifter om antalet motordrivna fordon och antalet trafikolycksfall redovisas i utredningens betänkande (s. 121 — 124), vartill här kan hänvisas.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   36

3 Internationella förhållanden

3.1 Utländsk rätt

Bestämmelser om ersättning vid trafikskada och om trafikförsäkring finns i åtskilliga länder. Även på denna punkt kan hänvisas tUl utred­ningens betänkande (s. 91 — 108).

3.2 Internationella överenskommelser

Utöver de internationella överenskommelser som syftar tUl att förenk­la motorfordonstrafiken över gränserna som redovisats i avsnitt 2.4.8 har Sverige deltagit vid utarbetandet av olika konventioner om traflkansvar och trafikförsäkring. Vissa av dessa redovisas i det följande. En utförli­gare skUdring finns i utredningens betänkande (s. 109-112).

Genom Europarådskonventionen den 20 april 1959 har konventions­staterna förbundit sig att trygga rättigheterna för personer, som lider skada orsakad av motorfordon inom dess område, genom att införa ett obligatoriskt försäkringssystem som garanterar de skadelidande ett visst minimiskydd. Sverige har år 1969 ratificerat konventionen men därvid ulnytflat vissa tUlåtna förbehåll. Dessa förbehåll avser dels undantag från rätten lill ersättning för den som färdas i ett motorfordon med vetskap om att det brukas olovligen (se 3 § andra stycket trafikförsäkringslagen), dels undantag från trafikförsäkringsplikten för områdesfordon (se 2 § flärde stycket trafikförsäkringslagen), dels krav på anhängiggörande av talan för preskriptionsavbrott (se 9 § bilansvarighetslagen), dels undantag från försäkringsgivarens ansvar efter det att försäkringsavtalet upphört i fråga om fordon som inte är registrerade i Sverige (se 18 § trafikförsäk­ringslagen).

Enligt Europarådskonventionen den 14 maj 1973 om skadeståndsansva­ret för bilister skall sådant ansvar kunna göras gällande mot en bilist på rent objektiv grund. Från ansvaret undantas bl. a. skada på det egna fordonet och på egendom som transporteras med fordonet med undantag för förares och passagerares personliga tillhörigheter. 1 nationell lag får även göras undantag för skada som drabbat fordonets förare. Sverige har inte anslutit sig till konventionen, som ännu inte har trätt i kraft.

Vid den XI:e sessionen med Haagkonferensen för internationell privaträtt år 1968 godtogs en konventionstext om tillämplig lag vid trafikolyckor. Konventionen öppnades för undertecknande år 1971. Huvudregeln enligt denna konvention är att den interna lagen i det land där olyckan ägde rum (lex loci delicti commissi) skall tillämpas. I vissa fall tillämpas dock i stället regislreringslandets lag. Konventionen, som ännu inte har trätt i kraft, har inte undertecknats av Sverige.


 


Prop. 1975/76:15                                                                37

4 Utredningen

4.1  Allmänna utgångspunkter

Utredningen framhåller inledningsvis att den gällande bilansvarighets-och trafikförsäkringslagstiftningen företer brister bl.a. i den meningen att den som lider skada i följd av trafik med motorfordon i åtskilliga fall inte uppbär någon ersättning alls eller endast ofullständig ersättning för sin skada. Det finns alltså ett behov av reformer på trafikskadeområdet.

Reformbehovet ställer sig enligt utredningen olika vid personskador och vid sakskador. Beträffande personskadorna bör en reform ses som ett led i en långsiktig utveckling som syftar hän mot en kontinuerlig förbättring av det ekonomiska skyddet vid skadefall i allmänhet. Härvid bör sociala trygghetssynpunkter vara vägledande på samma sätt som vid uppbyggnaden och utformningen av socialförsäkringen. Reformarbetet måste enligt utredningen inriktas på förbättringar för dem som i dag inte kommer i åtnjutande av full.gottgörelse för lidna skador. Också när det gäller sakskador förordar utredningen att reformarbetet i första hand inriktas på sådana förbättringar som undanröjer rådande olikheter i behandlingen av olika kategorier skadelidande. Här måste dock flera reservationer göras. Preventiva skäl och riskfördelningssynpunkter kan motivera inskränkningar i ersättningsrätten. Av direktiven följer vidare att rätten till ersättning ur det egna fordonets traflkförsäkring för skador på fordonet och egendom som befordras med detta alltjämt skall begränsas. Dessutom kan det finnas skäl att låta försäkringssystemet fungera som en frivillig försäkring i fråga om skador som tillfogas försäkringstagaren själv.

1 fråga om personskada i följd av trafik bör ett nytt ersättningssystem enligt utredningens direktiv bygga på no-fault-idén. Det innebär att systemet i fråga om grunderna för rätten till ersättning skall vila på samma principer som ett rent objektivt skadeståndsansvar och att medvållande pä den skadelidandes sida i princip skall vara utan betydelse för dennes rätt till ersättning. Vidare bör enligt direktiven de nya reglerna utformas sä att förare och ägare av motorfordon i princip bereds samma rätt till ersättning för personskada från trafikförsäkringen som andra skadelidande.

Det är enligt utredningen uppenbart att de angivna målen för en reform inte kan förverkligas inom ramen för ett system som bygger på personligt skadeståndsansvar för ägare, brukare eller förare av motorfor­don. Ä andra sidan är det lika uppenbart att ersättningssystemet också i framtiden bör baseras på någon form av obligatorisk försäkring som garanterar de skadelidandes ersättningsrätt. Den lösning som under dessa förhållanden ligger närmast till hands är att man inrättar ett försäkrings­mässigt ersättningssystem som är frikopplat från skadeståndsrätten. Att ett sådant fristående försäkringssystem inrättas hindrar självfallet inte att ersättningsreglernas materiella innehåll i vidsträckt omfattning bestäms


 


Prop. 1975/76:15                                                                   38

utifrån skadeståndsrättsliga principer på samma sätt som hittills. Tvärtom anser utredningen att utgångspunkten vid utformningen av dessa regler bör vara att skadeståndsrättsliga regler skall gälla.

En reform efter dessa linjer behöver enligt utredningen inte föranleda att man frångår de grundläggande principerna för det nuvarande ersätt­ningssystemet, nämUgen att försäkringen för varje fordon i princip täcker alla de skador som orsakas av det fordonet men å andra sidan också täcker endast sådana skador.

Tanken på ett fullt utbyggt no-fault-system, enligt vilket också s.k. vagnskador på det försäkrade fordonet ersätts från traflkförsäkringen för detta fordon, skall enligt utredningens direktiv ställas på framtiden. 1 överensstämmelse härmed förutsätts också i direktiven att de nuvarande reglerna i bilansvarighetslagen om ersättning för, s.k. kollisionsskador i princip behålls oförändrade. Det innebär att i kollisionsfall skador på ett inblandat fordon och på egendom som befordras med detta fordon under vissa betingelser skall ersättas från försäkringen för fordon på motsidan. De regler som nu ställs upp bör dock enligt utredningen vara ägnade att underlätta en framtida övergång till ett renodlat no-fault-system som omfattar i princip alla trafikskador.

Trafikförsäkringen har enligt utredningen i sin nuvarande tekniska konstruktion fungerat väl både från försäkringstagarnas och från de skadelidandes synpunkt. Utredningen anser inte att några principiella ändringar är påkallade i systemet med särskilda försäkringsavtal som ingås mellan de enskilda fordonsägarna och försäkringsanstalter inom det enskilda försäkringsväsendets ram. Liksom hittills bör också ett nytt ersättningssystem bygga på en ömsesidig skyldighet för de berörda parterna - fordonsägarna resp. de försäkringsanstalter som har tillstånd att meddela trafikförsäkring - att ingå avtal om sådan försäkring.

Enligt utredningen bör den förordade omläggningen av ersättnings­systemet i lagtekniskt hänseende föranleda att bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen upphävs och ersätts av en enda lag, som innehåller både bestämmelser om trafikförsäkring och materiella ersättningsregler. I den mån särskilda bestämmelser om skadeståndsansvar för trafikskador allflämt behövs, bör också sådana bestämmelser tas in i den nya lagen.

Vid utformningen av de nya lagreglerna bör enligt utredningen beaktas att de inte rubbar förutsättningarna för en fortsatt tillämpning för Sveriges del av de internationella överenskommelser som f.n. gäller för oss. Vidare bör reglerna utformas så att de så långt möjligt skyddar svenska medborgare och personer med hemvist i Sverige också när de utomlands skadas vid trafikolyckor.

4.2 TUlämpningsområdet för ett nytt ersättningssystem

Utredningen diskuterar till en böflan vilka fordonskategorier som bör omfattas av det nya ersättningssystemet. Denna fråga har enligt utred­ningen samband med motorredskapsutredningens förslag i betänkandet


 


Prop. 1975/76:15                                                                   39

(SOU 1974:26) Motorredskap. I enlighet med vad som föreslagits där bör den nya trafikskadelagstiftningen omfatta varje slag av motordrivet fordon med undantag endast för sådant fordon som är avsett att föras av gående.

Beträffande fordon som används inom vissa områden (s.k. områdesfor­don) har motorredskapsutredningen förordat att det undantag från trafikförsäkringsplikten som f.n. gäller för sådana fordon utmönstras utom såvitt avser fordon som används uteslutande inom inhägnat täv­lingsområde. Trafikskadeutredningen anser emellertid att också sådana tävlingsfordon bör underkastas försäkringsplikt. De nya trafikskade-reglerna bör alltså inte innehålla något undantag för dessa fordon. Problemet med de ökade trafikriskerna i tävlingssammanhang bör enligt utredningen lösas genom att försäkringsbolagen tar ut speciellt höga premier för den tid ett fordon används vid tävling. Härigenom undviks att de höga skadekostnader som kan uppkonima i händelse av olycka under tävlingarna belastar trafikförsäkringstagarkollektivet som helhet.

De nya ersättningsreglerna bör enligt utredningen på samma sätt som i gällande lagstiftning täcka endast skada "i följd av traflk" med motordri­vet fordon. Detta uttryck bör ges samma innebörd som det har i nuvarande rättstillämpning.

1 fråga om lagreglernas territoriella tillämplighet föreslår utredningen - i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan gäller enligt frivilligt åtagande av försäkringsgivarna - att personer med svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige får rätt till ersättning enligt de svenska reglerna för skada utomlands i följd av trafik med svenskt motorfordon. Från ersättningen bör dock avräknas ersättning som den skadelidande får enligt den utländska lagen.

4.3 Trafikskadeersättning för personskada 4.3.1   Huvudregeln

Enligt gällande rätt går en tredje man miste om ersättning för personskada, om såväl ägare som förare av det fordon som har orsakat skadan kan visa att skadan varken har vållats av föraren eller orsakats av bristfällighet på fordonet (s.k. exculpationsbevisning). Enligt utredningen är emellertid de fall då både ägare och förare lyckas exculpera sig så sällsynta att man kan helt bortse från dem. Redan med hänsyn härtill synes det utredningen uppenbart att det nuvarande presumtionsansvaret gentemot tredje man bör avskaffas och ersättas med regler som ger denne rätt till ersättning på rent objektiv grund för personskada i följd av trafik med motordrivet fordon. Ersättning skall med andra ord utgå så snart den skadelidande visar att skadan har uppkommit i följd av trafik med sådant fordon.

I enlighet med vad som har uttalats i utredningsdirektiven bör ägare och förare av motordrivet fordon i fråga om rätten att få ersättning för personskada likställas med  tredje man. De nya ersättningsreglerna bör


 


Prop. 1975/76:15                                                                   40

således enligt utredningen utformas så att ägare och förare, liksom även brukare, i princip får samma rält flll ersättning för personskada från fordonets trafikförsäkring på rent objektiv grund som andra skadelidande skall ha enligt utredningens förslag. Denna rätt bör enligt utredningens mening vara ovillkoriig och alltså inte kunna inskränkas genom villkor i försäkringsavtalet eller berövas försäkringstagaren genom alt försäkrings­givaren i det enskUda faUet åberopar att försäkringstagaren har åsidosatt någon förpliktelse enligt avtalet.

Mot den angivna bakgrunden torde förare och passagerare sakna intresse av att i kollisionsfall kräva ersättning från försäkringen för fordon på motsidan. Det finns enligt utredningen goda skäl att lagfästa en sådan ordning genom tvingande regler. Den är väl förenlig med sådana no-fault-principer som enligt utredningens mening bör vara vägledande vid ersättningssystemets utformning. En reglering, som innebär att de som färdas i ett fordon även i kollisionsfall är exklusivt hänvisade flll det "egna" fordonets försäkring, är vidare ägnad att underlätta och förenkla skaderegleringen. Utredningen har övervägt huruvida den "kanaliserings-regel" som sålunda bör gälla i fråga om skador som drabbar förare och passagerare bör utsträckas att avse också skada som tillfogas fordonets ägare eller brukare, även när denne inte själv medföljer fordonet. En sådan reglering skulle emeUertid leda till vissa rättstekniska komplikatio­ner. Tillräckliga skäl finns inte heller i övrigt för ett sådant förslag.

4.3.2  Undantag från ersättningsrätten i vissa faU

Att föraren inkluderas i kretsen av ersättningsberättigade aktualiserar enligt utredningen vissa frågor om undantag från eller inskränkningar i ersättningsrätten. Det gäller fall då föraren i samband med förandet av fordonet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande och trafikförsäk­ringsgivaren på den grunden har regressrätt mot honom enligt nu gällande försäkringsvillkor. De situationer som åsyftas är - förutom att föraren har brukat fordonet utan lov — att han har gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning eller att han har brukat fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning.

Utredningen påpekar att i de fall, när någon enligt gällande rätt är utesluten från ersättning frän det "egna" fordonets trafikförsäkring, ersättning i kollisionsfall ändå kan utgå från annat fordons trafikförsäk­ring. Enligt utredningens förslag skall emellertid förare och passagerare i ell fordon som lider personskada i föfld av trafik med fordonet vara exklusivt hänvisade att söka ersättning för skadan från trafikförsäk­ringen för detta fordon. Detta gäller även om skadan har uppkommit vid koUision med annat fordon och oavsett på vilken sida vållande lill olyckan föreligger eller i vad mån bristfällighet på något av fordonen har medverkat till skadan. Det kan enligt utredningens mening inte komma ifråga att göra avsteg från denna princip. Detta betyder å andra sidan att varje generell inskränkning i rätten för nu aktuella skadelidande att få ersättning från det "egna" fordonets försäkring innebär en försämring av


 


Prop. 1975/76:15                                                                41

deras situation i förhållande till vad som f.n. gäller i samtliga de fall då de enligt nuvarande regler kan få ersättning från försäkringen för ett kolliderande fordon. Undantagsregler som får sådana konsekvenser bör enligt utredningens mening införas endast om mycket starka skäl kan anföras.

Enligt utredningen är det uppenbart att ekonomiska hänsyn inte kan anföras som skäl för att göra inskränkningar i ersättningsrätten för den nu aktuella gruppen av skadelidande. Vidare bör sociala trygghetssyn­punkter så långt möjligt ges företräde framför sådana brottspreventiva hänsyn och allmänna etiska värderingar som torde ligga till grund för de nuvarande undantagen. Det framstår för utredningen som angeläget att i möjligaste mån göra boskillnad mellan ersättningsfrågorna och frågor som rör det kriminalpolitiska sanktionssystemet.

Från dessa utgångspunkter finner utredningen att några undantag från ersättningsrätten inte bör göras såvitt gäller trafikskada som drabbar sådan förare som har gjort sig skyldig till olovlig körning eller som vid skadetillfället har använt fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning. Utredningen vill inte heller förorda något undantag från rätten till ersättning för personskada i sådana fall när den skadelidande har försummat försäkringsplikten. Enligt utredningens förslag skall den som har försummat traflkförsäkringsplikten åläggas att till trafikförsäkrings­anstalterna samfällt utge en avgift motsvarande premie för den tid hans förseelse avser (se avsnitt 4.8.1).

Enligt utredningen är det inte .självklart att samma bedömning bör göras när det gäller alkoholpåverkade förare, i synnerhet sådana som har gjort sig skyldiga till rattfylleri. Det kan också ifrågasättas om personer som olovligen brukar annans fordon skall ha rätt till full ersättning från fordonets försäkring, särskilt när det gäller kvalificerade tillgrepps­brott som förövas med tillägnelseuppsåt. Bland utredningens experter har meningarna varit delade. Utredningen har emellertid stannat för att inte heller för de nu berörda fallen föreslå några särskilda inskränk­ningar i ersättningsrätten. Vägledande har härvid varit — förutom starka tvivel på värdet från preventiva synpunkter av regler av den ifrågasatta innebörden — synpunkten att ett eventuellt behov av ekonomiska sanktioner mot brott av denna art bör tillgodoses inom ramen för samhällets kriminalpolitik.

4.3.3  Medverkan på den skadelidandes sida

Enligt utredningen bör de nuvarande möjligheterna att jämka skade­stånd för personskada på grund av medvållande avsevärt begränsas. Detta gäller också ersättning för personskada till förare och ägare av motor­drivet fordon. Jämkning bör dock kunna ske när den skadelidande har handlat uppsåtligen - i realiteten vid misslyckade självmordsförsök. Mera tveksamt är om jämkning skall komma i fråga också vid grov vårdslöshet. Utredningen är dock böjd för att besvara frågan jakande. Har den skadelidande gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av trafikreglerna


 


Prop. 1975/76:15                                                                   42

och därvid visat uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra trafikanters säkerhet, skulle det många gånger te sig stötande att ovillkoriigen nödgas tillerkänna honom full gottgörelse för skada som han själv har lidit. Också i fall då en förare har gjort sig skyldig till rattfylleri i förening med en allvarlig trafikovarsamhet och hans förfarande är att anse som grov vårdslöshet torde hänsyn till det allmänna rättsmedvetan­det påkalla att det finns en möjlighet att jämka personskadeersättning som tillkommer honom själv. Det kan inte heller helt uteslutas att en regel som medger jämkning vid grovt medvållande kan ha en preventiv effekt på såväl motorfordonsförare som andra vägtrafikanter och sålunda i sin mån bidra till trafiksäkerheten. Samtidigt understryker utredningen att en jämkningsregel av detta slag är fakultaflv i den meningen att domstolen inte är ovillkorligen bunden att nedsätta ersättningen utan i det särskilda fallet har att pröva om eller i vad mån det är skäligt att jämkning äger rum.

Av vad utredningen i övrigt uttalar om vållande på den skadelidandes sida framgår att vållande av den som dödats i följd av trafik med motordrivet fordon aldrig skall påverka de efterlevandes rätt till ersättning för förlust av underhåll.

Inte minst mot bakgrunden av att medvållande under alkoholpåverkan enligt villkoren för trygghetsförsäkringen kommer att medföra helt bortfall av ersättningsrätten och med beaktande också av det angelägna i att frekvensen av rattfylleri- och rattonykterhetsbrott nedbringas har utredningen särskilt övervägt om den nya lagstiftningen bör ge möjlighet att jämka trafikskadeersättning till en fordonsförare som har medverkat till sin egen skada genom endast "enkelt" vållande men vid skadetillfället har varit straffbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Inom expertgruppen har rätt enighet om att en sådan jämkningsmöjlighet bör finnas.

Utredningen har likväl - i fullt medvetande om att ställningstagandet kan komma att utmana det allmänna rättsmedvetandet - stannat för att inte lägga fram förslag om någon sådan jämkningsregel. Utredningen anför därvid att, på sätt som har framhållits redan i utredningens direktiv, en reduktion av den ekonomiska gottgörelsen till en person som har lidit en kanske allvarlig personskada är ett från allmänna kriminalpolitiska syn­punkter godtyckligt verkande och socialt olämpligt korrektiv mot brotts­liga förfaranden. Man kan enligt utredningen vidare utgå från att en fordonsförare, som har varit i påtaglig grad påverkad av berusningsmedel och därtill har gjort sig skyldig till en trafikvårdslöshet som har lett till att han själv — och kanske också andra personer - har kommit till skada, i åtskilliga fall kommer att anses ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet. Oavsett om denna bedömning är riktig, anser utredningen emellertid att lagregler om personskadeersättning över huvud taget inte bör utnyttjas för repressiva syften.


 


Prop. 1975/76:15                                                                43

4.4 Trafikskadeersättning för sakskada

4.4.1   Skada på motordrivet fordon och därmed befordrad egendom

När det gäller skada på motordrivet fordon talar enligt utredningen vissa skäl för att ersättning utgår från försäkringen för det fordonet. En sådan lösning strider emellertid mot utredningens direktiv. På grund härav föreslår utredningen en bestämmelse om att ersättningen från trafikförsäkringen för ett motordrivet fordon inte skall utgå för skada på detta fordon.

Beträffande skada på egendom som befordras med motordrivet fordon kan det enligt utredningen til! en början ifrågasättas, om skador på kommersiella godstransporter bör belasta trafikförsäkringstagarkollek-tivet. Det ligger bättre i linje med de allmänna rättspolitiska synpunkter som bör vara vägledande på skadeersättningsområdet att skadorna i dessa fall ersätts från varuförsäkring, i förekommande fall möjligen via regress från varuförsäkringen av transportörens ansvarighetsförsäkring. Enligt utredningen möter det svårigheter att finna adekvata kriterier för ett undantag för kommersiella godstransporter. Utredningen har därför stannat för att inte föreslå någon generell bestämmelse om rätt till ersättning från ett fordons trafikförsäkring för skada på egendom som befordras med fordonet. Huvudregeln bör alltså vara att sådan ersättning inte skall utgå.

Utredningen erinrar emellertid om att samtliga försäkringsbolag f.n. har frivilligt åtagit sig att ersätta skador på passagerares kläder och vissa andra personliga tillhörigheter. Enligt utredningen finns det anledning att lagfästa detta frivilliga åtagande från försäkringsanstalternas sida. Den förut angivna huvudregeln bör alltså förses med ett undantag för skador på sådan egendom som det kan anses normalt att förare och passagerare för med sig i fordonet för strikt personliga ändamål. Denna ersättnings­rätt bör på samma sätt som rätten till ersättning för personskador i sin helhet "kanaliseras" till det egna fordonet.

När motordrivet fordon och egendom som befordras med fordonet (utom förares och passagerares personliga tillhörigheter) skadas vid kollision med annat motordrivet fordon, uppkommer frågan i vUken utsträckning sådana skador skall ersättas från försäkringen för detta fordon. Enligl utredningen bör man av uppenbara skäl inte införa ett rent objektivt ansvar för dessa skador. Ett konsekvent fasthållande av princi­pen att de nya reglerna inte bör leda till försämringar för någon skadelidande skulle alltså närmast föranleda att man behöll det nuvaran­de presumtionsansvaret vid kollisionsskador. Detta är å andra sidan från rättstekniska och praktiska skaderegleringssynpunkter en föga tilltalande lösning.

Det finns enligt utredningens mening starka skäl för att i stället gå över till ett system som innebär att ersättning för kollisionsskador utgår från


 


Prop. 1975/76:15                                                                44

försäkringen för fordonet på motsidan bara när vållande vid förandet av det fordonet eller bristfällighet på fordonet kan styrkas. Synbarligen skulle detta visserligen leda till en försämring för de berörda skadelidan­de, särskilt för utomstående ägare av befordrad egendom. En begränsad enkätundersökning som utredningen har låtit genomföra rörande den utomrättsliga skaderegleringen visar emellertid att detta skulle bli följden endast i ett mycket ringa antal fall. Enligt denna undersökning sker nämligen skaderegleringen redan i dag i ca 90 procent av kollisionsfallen på grundval av styrkt vållande vid förandet av fordonet eller fordonen eller på grund av bristfällighet på fordonen. En omläggning till etl ersättningsansvar som bygger på vållandeprinciper i dessa fall skulle alltså praktiskt sett inte innebära några större förändringar. Enligt utredningen är det vidare ett rimligt krav att ägare av egendom av mera betydande värde som befordras med fordonet själv skyddar sig genom objektsförsäk­ring. Utredningen räknar också med att en omläggning av ersättnings­ansvaret enligt de nu angivna principerna skall stimulera fordonsägarna att i ökad omfattning teckna vagnskadeförsäkring, vUket enligt utred­ningen är en i och för sig önskvärd utveckling.

Utredningen förordar alltså att ersättning för skada pä motordrivet fordon och egendom som befordras med fordonet skall i kollisionsfallen utgå från trafikförsäkringen för det andra fordonet endast om den skadelidande kan visa att det föreligger vållande tUl skadan på det fordonets sida eller att skadan har orsakats av bristfällighet på detta fordon. Denna princip bör gälla vare sig den skadelidande är ägare, brukare eller förare av ett inblandat fordon eller en utomstående ägare av egendom som befordras med sådant fordon.

Frågan om medverkan på den skadelidandes sida behandlas i avsnitt 4.4.4.

4.4.2  Skada på egendom utanför motordrivet fordon

Enligt utredningen finns det inte skäl att behålla det nuvarande presumtionsansvaret vid skada på egendom som befinner sig utanför ett motordrivet fordon. Eftersom ersättning för personskada i motsvarande situation i fortsättningen skall utgå på objektiv grund, skulle ett bibe­hållande av presumtionsansvaret vid sakskada vara ägnat att komplicera skaderegleringen i dessa fall. Även skada på egendoni utanför ett motordrivet fordon bör alltså ersättas från trafikförsäkringen för det fordon varigenom skadan har orsakats, oavsett om detta har skett genom vållande eller inte. En sådan övergång från det nuvarande presumtions­ansvaret till ett ansvar som vilar på objektiv grund kommer enligt utredningen inte att få några påvisbara verkningar från kostnadssyn­punkt.

Den förordade principen om ett objektivt ansvar bör enligt utred­ningen gälla även när den skadade egendomen tillhör ägaren eller föraren av det  fordon varigenom skadan har orsakats. Ett undantag för sådana


 


Prop. 1975/76:15                                                                   45

skador skulle nämligen i vissa fall innebära en omotiverad försämring i förhållande till gällande rätt. Det finns dock inte anledning att i detta avseende införa ett obligatorium med andra tvingande regler till försäk­ringstagarens skydd än dem som uppställs i försäkringsavtalslagen. Parterna i trafikförsäkringsavtalet bör med andra ord ha den frihet som denna lag ger parterna i ett vanligt skadeförsäkringsavtal att avtala om inskränk­ningar eller begränsningar i försäkringstagarens rätt till försäkringsersätt­ning.

En särskild fråga är vad som skall gälla beträffande skada som uppkommer på annat transportmedel än motordrivet fordon eller på egendom som befordras med sådant transportmedel. Det rör sig här i praktiken om fartyg, luftfartyg och järnvägståg (varmed utredningen likställer spårvagn).

Om den förut berörda huvudregeln om ersättning för skador på egendom som beflnner sig utanför motordrivet fordon tillämpas på skador på andra transportmedel och därmed befordrad egendom, blir läget enligt uiredningen från praktiskt-ekonomiska synpunkter oföränd­rat för de berörda skadelidande. En övergång från ett presumtionsansvar tUl ett rent objektivt ansvar medför nämligen i realiteten inte någon förbättring av deras ställning i ersättningshänseende och leder följaktligen inte heller till någon ökad ekonomisk belastning på trafikförsäkrings-lagarkollektivet. Om däremot de förordade reglerna om ersättning för skada vid kollision mellan motordrivna fordon görs tillämpliga också på skador av del slag som det nu är fråga om — och det är endast en reform av denna innebörd som enligt utredningen i övrigt skulle kunna bli aktuell — försämras situationen för dem som tillfogas sådan skada. Detta kan åtminstone i princip antas medföra en motsvarande ekonomisk lättnad för trafikförsäkringstagarna.

Beträffande skador som motordrivet fordon orsakar på fartyg eller därmed befordrad egendom anför utredningen att den ekonomiska betydelsen härav är liten. Detsamma gäUer i fråga om skador som motordrivet fordon orsakar på luftfartyg eller därmed befordrad egen­dom. I sistnämnda fall tillkommer att luftfartygets ägare enligt lag — lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfartyg — normalt svarar på objektiv grund for skador som orsakas av luftfartyget. Detta gäller alltså även vid kollision mellan luftfartyget och ett motordrivet fordon. Det finns avgöranden i rättstillämpningen som tyder på att detta objektiva ansvar i ett sådant fall föranleder att ersättningen från trafikförsäkringen till luftfartygets ägare jämkas. 1 vafle fall flnns det enligt utredningen goda rättspolitiska skäl för att mer allmänt erkänna principen om jämkning av ersättningen i fall där rent objektivt ansvar föreligger på båda sidor.

Det anförda leder enligt utredningens mening fram till att någon särreglering inte bör ske för skada som vid kollision med motordrivet fordon tillfogas fartyg eller luftfartyg eller egendom som befordras med sådant transportmedel. Huvudregeln om att ersättning utgår på objektiv


 


Prop. 1975/76:15                                                                    46

grund från traflkförsäkringen för det motordrivna fordonet bör alltså gälla även i detta fall.

Enligt utredningen är det uppenbart att ekonomiska skäl inte heller kan anföras för en särreglering beträffande skador som orsakas genom ett motordrivet fordon på tåg och därmed befordrad egendom. Utredningen har från SJ inhämtat att de ersättningsbelopp som enligt nu gällande lagstiftning tillfaller SJ från traflkförsäkringen uppgår till ca 3 milj. kr. årligen. Det utgör ca 0,5 % av trafikförsäkringens totala utgifter för skadeersättning och knappt 0,1 % av SJ:s bruttoomsättning i järnvägstra­fikrörelsen. Också skador på egendom som tillhör annan än järnvägsföre­taget torde vara av liten ekonomisk betydelse.

Om trafikförsäkringen skulle svara på rent objektiv grund för skador på järnvägståg och därmed befordrad egendom, skulle det emellertid kunna sägas uppstå en bristande balans när det gäller förhållandet mellan trafikförsäkringen och järnvägsföretagets ansvarighet. Enligt lagen (1886:7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift har nämligen järnvägsföretaget endast ett principalansvar, dvs. företaget svarar bara på grund av våUande av järnvägens "förvaltning eller betjä­ning". Enligt utredningens mening bör emellertid denna obalans inte undanröjas genom att man för dessa fall gör ett undantag från reglerna om objektivt ansvar för trafikförsäkringen. Den naturliga vägen är i stället att de sedan länge föråldrade reglerna om järnvägsföretags ansvarighet ersätts med regler om att företaget har ett rent objektivt ansvar. En sådan reform skulle enligt utredningen medföra att ersättningen från trafikför­säkringen jämkas. Härigenom skulle man uppnå en från riskfördelnings­synpunkter lämplig fördelning av skadekostnaderna i dessa fall. Utred­ningen anser sig kunna förutsätta att en reform som innebär att järnvägsföretag får ett objektivt ansvar genomförs i en nära framtid.

Under dessa förhållanden anser sig utredningen inte ha anledning att föreslå en utvidgning av reglerna om ersättning för skada vid kollision mdlan motordrivna fordon till att omfatta också skador på järnvägståg och därmed befordrad egendom. Även i detta fall bör alltså huvudregeln om ett objektivt ansvar för trafikförsäkringen tillämpas.

4.4.3  Undantag från ersättningsrätten i vissa fall

Liksom i personskadefallen uppstår vissa speciella frågor om undantag från ersättningsrätten när det gäller sakskada.

Sådana sociala synpunkter som har varit vägledande för utredningens bedömningar av motsvarande frågor såvitt avser personskada gör sig enligt utredningen uppenbarligen inte gällande med samma styrka när det gäller sakskador. Allmänt sett bör därför ekonomiska och preventiva synpunk­ter här kunna tillåtas spela en större roll. För trafikförsäkringstagarkol-lektivet som helhet saknar emellertid de ifrågasatta undantagen praktiskt taget ekonomisk betydelse. Ekonomiska skäl kan alltså inte heller i detta sammanhang åberopas till stöd för några undanlag från ersättningsrätten. Vidare anser utredningen att det även beträffande sakskador är angeläget


 


Prop. 1975/76:15                                                                   47

att så långt möjligt hålla i sär ersättningsfrågan och frågan om den kriminalpolitiska behandUngen av lagöverträdare.

Mot denna bakgrund anser utredningen att det inte bör göras några generella undantag eller inskränkningar i ersättningsrätten för den som har gjort sig skyldig till olovlig körning eller har använt ett fordon som hjälpmedel vid brottslig gärning.

Situationen ter sig enligt utredningen annorlunda när det gäller den som uppsåtligen brukar ett fordon olovligen och sålunda redan därige­nom gör sig skyldig tUl ett straffbart förfarande. Framför allt beträffande tUlgreppsbrott — i synnerhet om de sker med tillägnelseuppsåt - talar både preventiva skäl och hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet för att den brottslige utesluts från rätten att få ersättning för sakskada, såväl från försäkringen för det fordon han har brukat som, i koUisionsfall, från försäkringen för fordon på motsidan. Till de mera allmänt etiska synpunkter som kan anläggas på spörsmålet kommer att den skadelidan­de i dessa fall undantagslöst är en person som inte själv har såsom trafikförsäkringstagare bidragit till trafikförsäkringens finansiering. Att han under sådana förhållanden likväl skulle bli berättigad att på de lojala försäkringstagarnas bekostnad få ersättning för sakskada framstår som stötande. Utredningen föreslår alltså att den som uppsåtligen brukar ett motordrivet fordon utan lov inle i något fall skall ha rätt till trafikskade­ersättning för sakskada. Detta förslag innebär att den olovlige brukaren i kollisionsfall i princip får sin situation försämrad i jämförelse med vad som gäller f. n.

De nu återgivna synpunkterna har enligt utredningen i allt väsentligt bärkraft också när det gäller den som utan att själv vara brukare medföljer ett fordon med vetskap om att det brukas olovligen. Detsamma gäller den som med sådan vetskap låter befordra egendom med fordonet. Även för dessa fall bör alltså ett undantag från rätten till traflkskade­ersätlning ställas upp.

När det gäller en skadelidande som har gjort sig skyldig flll rattfylleri eller rattonykterhet kan det enligt utredningen synas Ugga nära till hands att bedöma ersättningsfrågan på samma sätt som när en skadelidande har brukat fordonet utan lov. För det allmänna rättsmedvetandet kan det många gånger sannolikt te sig stötande att en rattfyllerist skall få trafikförsäkringsersättning för sakskada. Det kan inte heller helt uteslutas att en undantagsregel här kan få en viss preventiv effekt. Det finns emellertid också viktiga skillnader som gör att det befogade i en undantagsbestämmelse i nu aktuella fall kan ifrågasättas. De ekonomiska verkningarna för den skadelidande av en sådan bestämmelse skulle i många fall bli av en helt annan karaktär och betydelse än vid olovligt brukande. Utredningen understryker också att, i motsats till vad som gäller vid olovligt brukande, den skadelidande i nu aktuella fall ofta är en lojal försäkringstagare som i god ordning har betalt sin trafikförsäkrings­premie.

Med hänsyn tUl det sagda har utredningen stannat för att när det gäUer förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet inte


 


Prop. 1975/76:15                                                                   48

föreslå någon regel om undantag från rätten till ersättning för sakskada enligt den nya lagen.

1 överensstämmelse med vad som f.n. gäller bör däremot den fordons­ägare som har försummat trafikförsäkringsplikten och som lider sakskada i följd av trafik med det oförsäkrade fordonet - dvs. skada på personliga lillhörigheter i fordonet eller på egendom utanför fordonet — vara utesluten från rätt till trafikförsäkringsersättning för skadan. Denna undantagsregel bör emellertid enligt utredningens mening inte utvidgas att avse också rätten att i koUisionsfall få sakskadeersättning från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. En sådan ersättningsrätt föreligger enligt gäUande lagstiftning och bör inte avskaffas, om inte starka preventiva skäl kan anföras. Försäkringspliktens fullgörande bör framtvingas med andra medel.

Den undantagsbestämmelse som sålunda skall gälla i fråga om rätten för den som har försummat försäkringsplikten att få sakskadeersättning bör enligt utredningens mening - i viss analogi med vad som har föreslagits i fråga om skador som har orsakats genom ett olovligen brukat fordon - utsträckas att gälla också den som med vetskap om att ett fordon i strid med lagen är oförsäkrat medföljer fordonet eller, utan att själv färdas i fordonet, låter egendom befordras med detta.

4.4.4  Medverkan på den skadelidandes sida

1 fråga om verkan av den skadelidandes medvållande till sakskada anför utredningen att sociala hänsyn inte motiverar en lika gynnsam behandling av de skadelidande som när det gäller ersättning för personskada. När en person tillfogas både person- och sakskada skulle det visserligen vara förenat med olägenhet, om olika medvållanderegler måste tillämpas för dessa olika skador. Ä andra sidan kan det i enstaka fall finnas behov av att jämka ersättning för sakskada i större omfattning än som enligt det tidigare sagda bör vara möjligt vid personskada. Enligt utredningens mening går det svårligen att ställa upp lagregler som innebär att en enhetlig medvållandebedömning skall ske i vissa fall men inte i andra fall. Utredningen förordar i stället att försäkringsgivarna i trafikförsäkringsvillkoren förbinder sig i förhållande till var och en som lider sakskada att i den mån skadan inte överstiger visst belopp — förslagsvis mellan ett flärdedels och ett halvt basbelopp - inte påkalla jämkning av ersättning på grund av medvållande i andra fall än när den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Utredningen förutsätter alt staten i motsvarande mån frivilligt avstår från att påkalla jämkning av ersättning för sakskada.

Vid medverkan på den skadelidandes sida till kollisionsskada tillämpas i gällande rätt regler av innebörd att jämkning i vissa fall kan ske på grund av vållande vid förandet eller bristfällighet på fordonet som inte kan tillräknas den skadelidande själv som medverkan. Dessa identifikations­grundsatser bör enligt utredningens mening i princip upprätthållas i den nya lagstiftningen. I konsekvens med att ersättningsansvar skall inträda


 


Prop. 1975/76:15                                                                   49

endast vid styrkt vållande eller bristfällighet bör emellerfld jämkning ske endast när del visas att motsvarande förhållande föreligger på den skadelidande sidan. Identifikation bör vidare som hitliUs tillämpas endast i fråga om skada som tillfogas ägare, brukare eller förare av de inblandade fordonen. Det finns inte skäl att utsträcka identiflkationsgrundsatserna att omfatta också fall då skadan uppkommer på befordrad egendom som tillhör en utomstående Iredje man. Vidare bör fordonsägaren inte behöva tåla jämkning i fall när fordonet har brukats olovligen.

4.5 Skadestånd för trafikskada

I flertalet fall av trafikskador får den skadelidande enligt utred­ningens förslag full gottgörelse från trafikförsäkringen för sina ekono­miska förluster och för ideell skada. I sådana fall föreligger inte något behov för den skadelidande att alternativt kunna göra gällande ersätt­ningsanspråk enligt skadeståndsrätlsliga regler. De presumtivt skade-slåndsskyldiga har å andra sidan ett berättigat intresse av skydd mot risken att drabbas av personligt skadeståndsansvar. Risken för skade­ståndsansvar leder dessutom flll dubbelförsäkring.

Huruvida inskränkningar i skadeståndsansvaret för Irafikskador över huvud tagel skaU göras i samband med den nu aktuella lagstiftningen bör enligt utredningen i första hand avgöras på grundval av riskfördelnings­synpunkter. Sådana synpunkter leder enligt utredningens mening till att ersättningarna för trafikskador så långt möjligt skall via premier för trafikförsäkringen slutligt bäras av dem som skapar de specifika trafik-skaderiskerna, dvs. fordonsägarna. Ersättningarna bör sålunda inte drabba de skadeståndsskyldiga. Avsteg från den principen bör göras bara om det är motiverat av starka ekonomiska eller preventiva skäl.

Del rättstekniska instrument som närmast står till buds för att tillgodose dessa önskemål utgörs av s.k. kanaliseringsregler. En kanalise­ring bör enligl uiredningen av principiella skäl dock inte förekomma i vidare mån än de skadelidande blir till fullo gottgjorda inom ramen för trafikförsäkringslagsliftningen. Efter diskussion av olika alternativ har utredningen funnit den mest tillfredsställande lösningen vara att i lagen ta in en regel om rätt för en skadeståndsskyldig att inträda i den rätt till trafikskadeersättning som tillkommer den skadelidande. Utredningen föreslår emellertid, som närmare skall behandlas i det följande (se avsnitt 4.7.1), att trafikförsäkringsgivare i vissa fall skall få återkräva ersätt­ningen från den skadeståndsskyldige. I dessa situationer skall enligt förslaget den skadeslåndsskyldige inte kunna få inträda i någons rätt på grund av trafikförsäkringen.

4.6 Skadeförsäkringsgivares regressrätt mot trafikförsäkringen

Också frågan huruvida den som på grund av skadeförsäkring har utgett viss ersättning skall få återkräva beloppet  från trafikförsäkringen bör

4 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                                   50

enligt utredningens mening i första hand avgöras på grundval av riskför­delningssynpunkter. Även om den nya trafikskadelagstiftningen inte kommer att bygga på skadeståndsrättslig grund, är det tydligt att det nu aktuella problemet har nära samband med frågan om försäkringsgivares regressrätt i allmänhet. Den frågan utreds f.n. av skadeståndskommittén. Utredningen anser sig inte böra föregripa kommitténs fortsatta arbete.

Under dessa förhållanden har uiredningen, efter samråd med skade­ståndskommittén, stannat för att inte lägga fram förslag i ämnet som innebär någon saklig förändring av det nuvarande rättsläget. Skadeförsäk­ringsgivare bör sålunda t.v. bevaras vid den återkravsrätt mot traflkförsäk­ringen som f.n. följer av bestämmelserna i 25 § försäkringsavtalslagen. Detta bör gälla såväl sakförsäkring som ansvarsförsäkring.

4.7 Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt

4.7.1 Återkrav mot försäkringstagaren och mot skadeståndsskyldig tredje man

Allmänna riskfördelningssynpunkter talar enligt utredningen för att förlusterna i följd av traflkskadefall så långt möjligt slutligt bärs av trafikförsäkringstagarkoUektivet, dvs. motorfordonsägarna. 1 fall då en uppkommen trafikskada kan sägas vara ett resultat också av en med trafikskaderisken likvärdig risk - t.ex. den skaderisk som följer av användningen av annat "farligt" transportmedel — kan dock allmänna riskfördelningssynpunkter böra föranleda en annan slutlig fördelning av det ekonomiska ansvaret för skadan.

I enlighet med vad som har angetts i skadeståndskommitténs direktiv bör regressreglerna också på nu förevarande område i princip vara tvingande i den meningen att försäkringsgivaren inte genom villkor i försäkringsavtalet skall kunna förbehålla sig en längre gående återkravs­rätt än lagen medger.

Av de undersökningar som stått till utredningens förfogande framgår att trafikförsäkringsanstalternas regressinkomster med de regler och den praxis som f.n. gäller så gott som helt saknar ekonomisk betydelse för trafikförsäkringstagarkollektivet. Frågan om regressrättens omfattning enligt den nya lagstiftningen måste följaktligen avgöras uteslutande med hänsyn tUl allmänna riskfördelningssynpunkter och preventionssynpunk-ter. Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att trafikförsäkrings­givares regressrätt begränsas i avsevärd mån.

Den omständigheten att försäkringstagaren har åsidosatt sina förplik­telser enligt avtalet bör enligt utredningen inte leda till att han kan åläggas att gottgöra vad försäkringsanstalten har utgett på grund av försäkringen. Sådan skyldighet bör ej heller kunna åläggas den som har försummat sin försäkringsplikt.

Enligt vad utredningen har erfarit kommer skadeståndskommittén att föreslå att försäkringsgivare i allmänhet även framdeles skall kunna utöva regressrätt mol den som har vållat skada uppsåtligen eller grovt vårdslöst.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   51

En sådan återkravsrätt framstår som motiverad av preventiva skäl men synes också påkallad av hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet. Enligt utredningens mening bör även trafikförsäkringsgivare ha regressrätt i dessa fall.

När skadan har vållats av den skadeståndsskyldige genom en vårdslös­het som inte är att anse som grov bör däremot enligt utredningen huvudregeln vara att återkrav inte skall kunna riktas mot honom. Utredningen diskuterar om därutöver regresskyldighet bör åläggas den som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet. Enligt utredningens mening bör emellertid något sådant undantag från huvud­regeln inte ställas upp.

Beträffande den som bär ansvar på grund av annans vållande kan det enligt utredningen övervägas att medge återkrav i två fall. Det ena fallet gäller ansvaret för staten eller kommun som väghållare. Enligt utred­ningens mening skulle emellertid en regressrätt i detta fall inte komma att få nämnvärd ekonomisk betydelse. Utredningen vill därför inte förorda någon regel om rätt till återkrav mot väghållare. Det andra faUet rör ansvaret för ägare eller innehavare av järnväg. Här skulle det kunna tänkas få ekonomisk betydelse för trafikförsäkringen om rätt flll återkrav mot järnvägsföretaget medgavs. Enligt utredningen är det också naturligt att värdera järnvägsskaderisker och trafikskador på samma sätt. Utredningen föreslår därför att trafikförsäkringsgivaren i princip skall kunna utöva regress mot ägare eller innehavare av järnväg. Det behöver emellertid inte ovillkorligen bli fråga om fuU regress. Ansvarigheten bör fördelas meUan trafikförsäkringstagarkollektivel och järnvägen på grundval av en "risk­värdering".

Inte heller mot den som är ansvarig för skadan på rent objektiv grund anser utredningen att någon generell regel om regressrätt bör komma i fråga. Atomskada bör på samma sätt som hittills undantas från den nya lagens tillämpningsområde. 1 övrigt är det endast för hundägare och ägare eller brukare av luftfartyg som frågan om regressansvar har mer än marginell betydelse. Utredningen anser dock inte tillräckliga skäl före­ligga att förorda en regel om regressrätt för trafikförsäkringsgivare i dessa faU.

4.7.2  Ersättningsansvarets fördelning mellan flera trafikförsäkringsgivare

Trots de kanaliseringsregler som utredningen har föreslagit kan i kollisionsfall solidariskt ersättningsansvar inträda för flera försäkrings­givare. Det gäller dels i de undantagssituationer då i följd av trafik med två eller flera motordrivna fordon skada har tillfogats personer eller egendom utanför fordonen (t.ex. en cyklist eller en fotgängare), dels i vissa fall av rena kollisionsskador (dvs. skador på fordonen och med dem befordrad egendom) när fler än två fordon är inblandade i olyckan. För dessa situationer bör enligt utredningens mening nuvarande grunder för ansvarighetens fördelning i princip upprätthållas. I de fall när varken


 


Prop. 1975/76:15                                                                  52

vållande i samband med förandet av elt fordon eller bristfäUighet på fordonet kan styrkas på någondera sidan, bör en hälftendelning ske av ersättningsskyldigheten. 1 övrigt föreslår utredningen att, när vållande vid förandet av fordonet eller bristfällighet på fordonet styrks på den ena men inte på den andra sidan, den förra sidan får slutligt bära hela ersättningsansvaret. När vållande visas föreligga på båda sidor bör fördel­ningen av ansvarigheten liksom f.n. ske på grundval av en skälighetspröv­ning. Härvid bör dock, tUl skillnad från vad som nu gäller, bristfällighet på fordon jämställas med vållande i samband med dess förande.

Härefter återstår frågan huruvida i kollisionsfall en trafikförsäkrings­givare, som har utgett ersättning till förare eller passagerare i det försäkrade fordonet för personskada eller för sakskada på personliga tUlhörigheter, bör kunna utöva regress mol försäkringen för fordon på motsidan på den grund att vållande vid förandet av det fordonet eller bristfällighet på detta fordon har orsakat skadan eller i vafle fall medverkat till den. Det är enligt utredningen utan tvekan bäst förenligt med no-fault-principer att låta ersättningarna stanna på försäkringen för det fordon i vUkel de skadelidande har färdats. Regressrätt bör därför inte kunna utövas i fråga om nu nämnda ersättningar. Utredningen konstaterar att detta ställningstagande bidrar till en omfördelning av kostnaderna mellan olika fordonskategorier.

4.8 Särskilda frågor rörande trafikförsäkringen 4.8.1   Trafikförsäkringsplikten

Som förut berörts innebär utredningens förslag att ägare av motor­drivet fordon liksom hittills skall vara skyldig att teckna trafikförsäkring och atl trafikförsäkringsanstalternas skyldighet att meddela sådan försäk­ring skall bestå.

I gällande lagstiftning görs vissa undantag från trafikförsäkringsplikten. Det gäller främst statsägda fordon samt utländska fordon som tillfälligtvis uppehåUer sig i Sverige. Ersättningar som annars skulle ha utgått på grund av trafikförsäkring utges i sådana fall av svenska staten resp. av svensk traflkförsäkringsanstalt. Ett motsvarande ersättningsansvar åvilar de svenska trafikförsäkringsanstalterna gemensamt i fall då skada har orsakats av ett försäkringspliktigt men trots det oförsäkrat fordon eller av ett okänt fordon.

Också i det ersättningssystem som utredningen har förordat måste man göra vissa sådana undantag från försäkringsplikten som gäller f.n. Vidare måsle man även för framtiden räkna med att skador kan komma att orsakas av fordon som saknar föreskriven försäkring eller av okända fordon. Ersättningsfrågorna i dessa fall bör enligt utredningens mening också i det nya systemet lösas enligt de principer som ligger till grund för den gäUande ordningen.

Utredningen diskuterar olika vägar att effektivisera efterievnaden av traflkförsäkringsplikten   och  vissa  därmed   sammanhängande  frågor.   1


 


Prop. 1975/76:15                                                                    53

huvudsak bör dock enligt utredningens mening hithörande problem lösas av den samrådsgrupp för övervägande av frågan om kontroll av trafikför­säkringsplikten som sedan något år är verksam inom kommunikations­departementet.

Det nuvarande systemet med fortsatt ansvarighet för försäkringsgiva­ren under viss tid efter det att anmälan om försäkringsavtalets upphöran­de har gjorts bör enligt utredningen behällas. Konstruktionen bör dock ändras så att försäkringsavtalet i princip inte kan bringas att upphöra förrän "respittiden" har gått ut. Försäkringsavtalen behöver under denna tid dock inle gälla beträffande sakskada som har tillfogats försäkringsgiva­ren själv. För den tid försäkringen sålunda förlängs bör försäkringsgivarna ges lagliga möjligheter atl kräva premie. Preskriptionstiden för fordran på Irafikförsäkringspremie bör vidare förlängas från tre månader till tre år.

Om försäkringsgivaren har fordran på trafikförsäkringspremie, bör han få kvitta denna mot ersättningskrav som försäkringstagaren kan ha på grund av försäkringen. Fordran på återkrav för självrisk bör i kvittnings-hänseende likställas med premiefordran.

För att förhindra atl försäkringstagare som inte har betalat premie tecknar ny försäkring hos annan försäkringsanstalt föreslår utredningen en lagbestämmelse, som gör undantag från försäkringsanslalts skyldighet att meddela traflkförsäkring för fall då den presumflve försäkringstagaren häftar för obetald trafikförsäkringspremie i samma eller annan traflkför­säkringsanstalt. För att göra denna regel effektiv bör enligt utredningens mening undantaget från försäkringsanstalts skyldighet att meddela traflk­försäkring inte bara avse en viss personkrets utan också omfatta vafle fordon vars närmast föregående ägare häftar för obetald premie. Utred­ningen förutsätter att försäkringsbolagen kommer att tillämpa undantags­regeln med varsamhet, så att inte de lojala fordonsägarna onödigtvis drabbas av ett system vars syfte är att man skall komma åt de illojala. Vad utredningen sålunda föreslagit om verkan av obetald premie bör gälla även när den som vill teckna försäkring för ett fordon eller fordonets närmast föregående ägare står i skuld till en trafikförsäkringsanstalt för självriskbelopp.

Utredningen förordar att man behåller de nuvarande möjligheterna att bötfälla den som försummar trafikförsäkringsplikten samt att med vitesföreläggande framtvinga försäkringspliktens fullgörande.

Slutligen föreslår utredningen att den som över huvud taget inte har tecknat trafikförsäkring skall kunna åläggas att betala ett belopp motsva­rande den premie han annars skulle ha erlagt. Har ersättningsskyldighet uppstått i följd av trafik med fordonet, bör den försäkringspliktige även kunna åläggas att betala ett belopp motsvarande självrisk.

4.8.2  Bonus och självrisk

Trafikförsäkringsbolagen tillämpar sedan lång tid ett system för rabat­tering av trafikförsäkringspremierna som går under namn av bonussyste-met.   När försäkringen tas i anspråk blir innebörden av systemet för


 


Prop. 1975/76:15                                                                   54

försäkringstagaren i flertalet fall atl han bär en självrisk. Utredningen framhåller att denna självrisk uppgår till betydande belopp, i allmänhet mellan ca 300 och 1 000 kr eller mer. Utredningen diskuterar utförligt bonussystemets ställning i den nya lagstiftningen. Frågan huruvida bonussystemet skall behållas är visserligen ingen lagstiftningsfråga, och detta system är även i och för sig fullt förenligt med den lagstiftning som utredningen föreslår. Införandet av ersättningsanordningar som tUl stora delar bygger på no-fault-principer rubbar emellertid i viss mån grunderna för bonussystemet. Utredningen har för sin del blivit övertygad om ätt en avveckling av bonussystemet och dess ersättande med ett rent självrisk-system förtjänar att allvarligt övervägas. Det senare systemet innebär att självrisken automatiskt och på objektiva grunder tas ut vid varje skade-faU.

Inom ramen för den nya lagstiftningen kan ett självrisksystem inte ges den vanliga utformningen att försäkringsgivaren över huvud taget inte är skyldig att betala ersättning för den del av skadan som inle överstiger självriskbeloppet. Självriskklausulerna måsle i stället ges den innebörden att försäkringsgivaren förbehåller sig rätt att återkräva självriskbeloppet från försäkringstagaren. För att sådana återkrav skall kunna göras gällande har utredningen i sitt lagförslag tagit upp bestämmelser härom.

4.8.3   Försäkringssummorna

Enligt gällande rätt skall en trafikförsäkringsgivares ansvarighet för varje händelse som medför skada täcka skadestånd om sammanlagt 25 milj. kr med anledning av personskada och sammanlagt 5 mUj. kr med anledning av sakskada. Utredningen har enligt sina direktiv att utgå från att de nu gällande begränsningsbeloppen skall behållas oförändrade. Enligt utredningen inrymmer begränsningsbeloppet, när det gäller person­skada, mer än betryggande marginaler, även med tanke på möjligheterna av en olycka av katastrofkaraktär. Däremot kan det inte uteslutas att försäkringssumman för sakskada i något enstaka fall i framtiden skall visa sig otillräcklig. Mot denna bakgrund förordar utredningen att i den nya lagen tas upp bestämmelser av innebörd att ersättning med anledning av en och samma händelse skall utgå från trafikförsäkringen för varje motorfordon, som medverkat till uppkomsten av skada, med sammanlagt högst 30 milj. kr, dvs. det belopp som enligt gällande rätt totalt står flll förfogande för ersättningar med anledning av ett och samma skadefall. Någon indexreglering av beloppet har uiredningen inte ansett påkallad.

Utredningen har inte funnit det nödvändigt att föreslå ett civilrättsligt ansvar för staten för det fall att försäkringsbeloppet inte skulle räcka till. Utredningen har därvid utgått från att staten, även utan att vara underkastad etl civilrättsligt ansvar, i en katastrofsituation av detta slag kommer att ingripa och bereda de skadelidande kompletterande gott­görelse i den omfattning som kan anses skälig för att tillgodose berätti­gade anspråk på social trygghet.

Utredningen anser att del av sociala skäl inle kan godtas att ersättning


 


Prop. 1975/76:15                                                                   55

för egendomsskada ens i någon mån utgår på bekostnad av dem som har tillfogats personskada. Det är därför enligt utredningens mening tillrådligt att den föreslagna ändringen i fråga om begränsningsbeloppet förknippas med en regel om att de som är berättigade tiU ersättning med anledning av personskada skall få gottgörelse ur försäkringsbeloppet framför dem som har tillfogats sakskada.

4.9 Kostnadsberäkningar

Enligt utredningen får dess förslag verkningar i fråga om kostnaderna för ersättningssystemet i främst tre hänseenden. Det gäller för det första förslaget att förare av motorfordon skall ha rätt till ersättning för personskada från fordonets trafikförsäkring. Det gäller vidare förslaget att ersättning för personskada skall kunna jämkas endast vid uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan av den skadelidande själv. Slutligen och för det tredje gäller det förslaget om kanalisering av ersättningarna till förare och passagerare för personskada och skada pä vissa personliga tillhörigheter till det "egna" fordonets försäkring.

Utredningen redovisar vissa undersökningar rörande de föreslagna reglernas verkningar i kostnadshänseende. Därvid har bl.a. beaktats att behovet av förarplatsskydd bortfaller. De gjorda undersökningarna ger enligl uiredningen vid handen alt de genomsnittliga höjningarna av trafikförsäkringspremierna även vid ett genomförande av samtliga utred­ningens förslag kan hållas på en måttlig nivå. Även om man med hänsyn flll undersökningsmaterialets ringa omfattning och till den osäkerhet som också i övrigt vidlåder beräkningarna måste räkna med en felmarginal på 5-10 procentenheter, kommer de genomsnittliga höjningarna att stanna under 25 %. Härvid har hänsyn inte tagits till de rationaliseringsvinster som kan göras till följd av att förslagen leder tUl en förenklad skaderegle­ring.

För lastbilar och personbilar tyder undersökningarna på att ökningarna blir ca 6 resp. 16 %. För mopeder och motorcyklar blir däremot höjningarna av premierna betydande, i storleksordningen 300 resp. 100 %. 1 fråga om mopeder måste emellertid bl.a. beaktas att trafikför­säkringspremien i dag inte uppgår till mer än mellan 20 och 30 kr.

Endast för motorcykelägarna kommer enligt utredningen reformen att medföra en avsevärd kostnadsökning. Utredningen anser likväl att denna effekt bör godtas. Särskilt den tunga motorcykeln har visat sig utgöra ett utomordentligt farligt redskap i trafiken. Den är inte heller något nyttofordon. En minskning av beståndet av dessa fordon är enligt utredningen något som bör hälsas med tillfredsställelse från trafiksäker­hetssynpunkt.

4.10    Ikraftträdande m. m.

Utredningen föreslår att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1976.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   56

I samråd med trafikförsäkringsbolagen har utredningen utformat vissa riktlinjer för lösningen av de problem som uppkommer i och med att den nya lagen träder i kraft under löpande avtalsperiod för trafikförsäkrings­avtalen. Utredningen förordar en ordning som innebär att försäkrings­anstalterna i god tid före ikraftträdandet skall underrätta försäkringstagar­na om den förestående lagstiftningen och om de villkor som de erbjuder för försäkring enligt den nya lagen. Vidare skall försäkringstagarna beredas möjlighet att säga upp de gamla avtalen i samband med ikraftträdandet, om de t.ex. önskar övergå till annat försäkringsbolag. Eftersom alla trafikförsäkringsanstalter på förfrågan har förklarat sig vara beredda att frivilligt tillämpa den skisserade ordningen har utredningen ansett det obehövligt att föreslå särskilda övergångsbestämmelser.

4.11  Följdändruigar i annan lagstiftning

Den nya trafikskadelagen föranleder vissa ändringar i annan lagstift­ning, bl.a. i skadeståndslagen och lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor.

Utredningen diskuterar utförligt om förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motor­drivet fordon, som flllhör eller nyttjas av staten, bör behållas även sedan den nya trafikskadelagen har trätt i kraft. Enligt utredningen ger denna förordning i vissa fall föraren ett mer omfattande skydd mot risken att slutligt drabbas av personligt skadeståndsansvar än som följer av den nya lagstiftningen. Främst gäller delta vid skador på själva fordonet eller på annan befordrad egendom än passagerares personliga egendom. Enligt utredningens mening behöver man dock inte ställa upp några särskilda bestämmelser för att förhindra att dessa förares ställning försämras. De är praktiskt taget undantagslöst arbetstagare i statens tjänst. Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen ansvarar arbetstagare för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställ­ning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Uiredningen anser sig kunna räkna med att denna bestämmelse skall bereda sådana förare av statliga fordon som är arbetstagare elt skydd vilket är i stort sett likvärdigt med och i vissa lägen sannolikt ännu bättre än det skydd 1946 års förordning ger. Kvar står de sällsynta undantagssilualtoner när 4 kap. 1 § skadeståndslagen inte är tillämplig. Inte heller för dessa fall finns det emellertid enligt utredningen anledning att ha några särbestämmelser. Utredningen föreslår alltså att 1946 års förordning i sin helhet upphävs.

SärskUt skydd för förare av motorfordon blir enligt den nya lagstift­ningen obehövlig. Kungörelsen (1969:113) om statligt förarskydd bör därför enligt utredningen upphävas.


 


Prop. 1975/76:15                                                               57

5  Föredraganden

5.1  Allmänna utgångspunkter

Den som tillfogas skada till person eller egendom kan under vissa omständigheter få skadestånd av annan. För skadeståndsansvar i allmän­het gäller i svensk rätt den s. k. culparegeln. Denna regel, som numera återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207), innebär att skadan skall ersättas av den som har vållat den uppsåtligen eller av vårdslöshet. Vid sidan av culparegeln har genom lagstiftning och rättspraxis utbildats vissa regler eller grundsatser om ett skadeståndsansvar för annans vållan­de, t. ex. det ansvar som enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen åvilar en arbetsgivare för skador som vållas av arbetstagare i hans tjänst. Vidare har för särskilt riskfyllda verksamheter utvecklats regler om ett rent objektivt ansvar, dvs. etl ansvar oberoende av om vållande över huvud taget kan tillräknas någon.

Skadeståndets betydelse när det gäller att skydda den enskilde mot följderna av uppkomna skador har förändrats på senare tid. Särskilt på personskadeområdet har andra ersättningsformer kommit alt spela en dominerande roll. Den successiva utbyggnaden av vårt socialförsäkrings­system har medfört att flertalet personskador blir till stor del täckta inom ramen för den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. I allt större omfattning bereds den enskilde också etl kompletterande skydd genom olika former av privata försäkringar, inte minst av typen gruppförsäkringar. De nu nämnda försäkringsanordningarna har den fördelen för den skadelidande atl ersättning utgår oberoende av orsaken till skadan. De bereder dock inte alltid fullständig gottgörelse och skiljer sig därigenom från skadeståndsrätten, som vilar på grundsatsen om full ersättning vid varje inträffat skadefall.

Också i de fall när ersättning utgår enligt skadeståndsrätlsliga principer kommer försäkringsväsendet ofta in i bilden. Om den skadeståndsskyl­dige skyddas av ansvarsförsäkring, betalas skadeståndet av försäkrings­givaren inom försäkringssummans ram. Denna försäkringsform vinner allt större utbredning, framför allt inom närings- och yrkeslivet men också i rent privata förhållanden. Härtill kommer att lagstiftaren på vissa om­råden har föreskrivit skyldighet att ha ansvarsförsäkring. På grund av denna utveckling lorde det i dag vara betydligt vanligare att skadestånd utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeståndsskyl­dige själv med egna medel.

Av stor betydelse är den s. k. trygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 bereder flertalet arbetstagare i vårt land etl skydd vid yrkesskador och i vissa fall också vid yrkessjukdomar. Inom den enskilda och slörre delen av den kommunala sektorn har försäkringen i tekniskt avseende karaktären av ansvarsförsäkring. Den läcker nämligen elt skadestånds­ansvar som arbetsgivarna har åtagit sig genom kollekflvavlal. Staten och de   större   kommunerna   har   utan   att   försäkra   sig   tagit   på   sig  ett


 


Prop. 1975/76:15                                                                   58

motsvarande ansvar. Arbetsgivarnas åtagande innebär i princip all full ersättning utgår till den skadelidande enligt skadcståndsrättsliga normer utan alt del behöver visas att arbetsgivaren eller annan har vållat skadan uppsåfligen eller genom vårdslöshet. Arbetsgivarnas ansvar vilar alltså på rent objektiv grund.

Vid sidan av arbetslivet torde de flesta och allvarligaste skadefallen inträffa i trafiken med motorfordon. Även på detta område har de skadelidande på det hela taget ett mycket gott skydd. Rällen till ersättning för trafikskador har nämligen i vårt land sedan länge varit tryggad genom särskild lagstiftning om skärpt skadeståndsansvar i förening med obligatorisk ansvarsförsäkring.

Regler om skadeståndsansvar för trafikskador återflnns i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarigiielslagen). Enligl tlen na lag ansvarar till en början ägare och, i vissa fall, brukare av motorfordon för skador som orsakas av bristfälligliet på fordonet. Vidare svarar såväl ägaren (brukaren) som föraren för skada som vållas av föraren vid trafik med fordonet. Observeras bör emellertid att bevisbördan är omkastad lill den skadelidandes förtid. Ägaren resp. brukaren kan undgå skadeståndsskyldighet endasi om han visar att skadan varken har orsakals av bristfäUighet på fordonet eller vållats av fiirareii. På samma sätt undgår föraren skadeståndsansvar bara om han kan visa att han inte är vällande till skadan. Med hänsyn till svårigheterna att klarlägga omständigheterna kring en trafikolycka medför detta s. k. presumtionsansvar i praktiken att skadeslåndsskyldighet nära nog alllid föreligger. Lagstiftningen verkar därför i stort sett som ett system med rent objektivt ansvar.

Skadeståndsansvaret enligt bilansvarighetslagen för ägare, brukare och förare omfattar inte personskador som tillfogas föraren. Inte heller läcker ansvaret skador på det egna fordonet eller på egendoni som befordras med fordonet. Sädana skador kan däremot ersättas enligt bilansvarighets­lagen när de uppkommer vid kollision med ett annal motorfordon. Vid kollisionsskador är ägare (brukare) och förare på motsidan skyldiga atl i viss utsträckning utge skadestånd. Reglerna om skadeståntl vid kollisioner är dock ganska komplicerade.

Vid sidan av bilansvarighetslagen kan skadeståndslagens allmänna regler om skadestånd till följd av vållande bli tillämpliga vid trafik med motorfordon.

Av lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafikförsäk­ringslagen) framgår att det skadeståndsansvar som åvilar ägare, brukare eller förare enligt bilansvarighetslagen eller enligt allmänna skadestånds­regler skall vara täckt av försäkring, s. k. trafikförsäkring. Försäkrings­plikten skall fullgöras av fordonets ägare. Trafikförsäkrin.yslagen innebär vidare att de som har rätt flll skadestånd kan få ul sina ersättningar direkt av traflkförsäkringsgivaren. Om en skada prsakas av ett okänt motorfordon eller av ett fordon som i strid mot lagen inte är traflkför-säkrat, är samtliga traflkförsäkringsanstalter skyldiga att solidariskt utge


 


Prop. 1975/76:15                                                                   59

de ersättningar som skulle ha utgått från trafikförsäkringen om sådan hade funnits. En motsvarande ersättningsskyldighet åvilar sådana for­donsägare — främst svenska staten — som är befriade från trafikförsäk­ringsplikt.

De som skadas i trafiken har alltså i flera avseenden en förmånligare ställning än flertalet andra skadelidande. Den rådande ordningen pä trafikskadeområdet företer emellertid också vissa brister. Dessa är särskilt påfallande i fråga om personskador. Den mest framträdande nackdelen i detta hänseende är att föraren av ett motorfordon i allmänhet inte är skyddad av fordonets trafikförsäkring. Denna nackdel begränsas visser­ligen av den s. k. förarplatsförsäkringen eller det statliga förarskyddet. Dessa ersättningsanordningar - som f n. finns för mer än 95 % av alla motorfordon - har emellertid karaktären av olycksfallsförsäkring, som ger endast begränsad ersättning vid invaliditet och dödsfall. Till följd av presumtionsansvaret har också ägare som skadas när han färdas i det egna fordonet en mer begränsad rätt än andra passagerare till ersättning ur fordonets trafikförsäkring - låt vara atl försäkringsbolagen numera i sin skaderegleringspraxis regelmässigt utger full ersättning till ägaren i dessa fall. Delsamma gäller den som i ägarens ställe brukar dennes fordon.

Det nuvarande ersättningssystemet innebär vidare att vållande på den skadelidandes sida kan medföra reduktion och i vissa fall t. o. m. helt bortfall av skadeståndet. Jämkning på grund av medvållande blir särskilt ofta aktuell när det gäller skada som vid kollision mellan två eller flera motorfordon tillfogas ägare eller förare av de inblandade fordonen. Deras rätt till ersättning från trafikförsäkringen för kolliderande fordon jämkas i vissa fall även när medvållande inte kan styrkas utan bara presumeras. Om ägaren har medföljt som passagerare måsle han t. o. m. visa atl annan person än han själv, nämligen föraren, har varit fri från vållande.

Ytterligare en nackdel med de nuvarande trafikskadereglerna hänger samman med deras principiella anknytning till culparegeln. På grund därav måste man vid ett skadefall ibland göra en omfattande, tidsödande och kostnadskrävande utredning av vållandefrågan. Härtill kommer att regelsystemet är invecklat och svårtillämpat.

Reglerna om trafikskada och trafikförsäkring har numera setts över av trafikskadeutredningen, som i oktober 1974 har avlämnat belänkandet (SOU 1974:87) Trafikskadeersältning. I betänkandet föreslås att bil­ansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen ersätts av en ny trafikskade­lag.

Enligt utredningens förslag skall ersättning vid trafikskada även i fortsättningen utgå ur obligatorisk trafikförsäkring. Uiredningen föreslår emellertid atl detta ersättningssystem frikopplas frän skatleståndsreglerna och omvandlas lill etl helt fristående försäkringssystem från vilket trafikskadeersättning utgår ulan att någon behöver göras personligen skadeståndsansvarig. Ersättningsbeloppen skall dock liksom hittills be­stämmas utifrån skadeslåndsrättsliga principer.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   60

Beträffande personskador i följd av traflk med motorfordon innebär förslaget att ersättning från ett fordons trafikförsäkring skall utgå på rent objektiv grund både till dem som färdas i detta fordon — såväl förare som passagerare - och till utomstående personer som inte färdas i något annat motorfordon. Även när personskador uppkommer vid kollision mellan flera motorfordon skall ersättningarna till förare och passagerare utgå från och slutligt bäras av försäkringen för det fordon vari de färdas. Vidare föreslås att jämkning på grund av medvållande på den skadelidan­des sida skall kunna ske bara när den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till personskadan.

Också beträffande sakskador i följd av trafik med motorfordon föreslår utredningen vissa nyheter. Vid andra sakskador än skador på motorfordon och därmed befordrad egendom skall ersättning utgå på rent objektiv grund från trafikförsäkringen för det fordon varigenom skadan har orsakats. För skador på motorfordon och därmed befordrad egendoni skall däremot i princip inte utgå trafikskadeersättning i andra fall än när de uppkommer vid kollision med annat motorfordon. Vid sådana kollisionsskador skall ersättningen utgå från del andra fordonets trafikförsäkring, om skadan har orsakats genom vållande i samband med förandel av detta fordon eller genom bristfällighet på det fordonet. Det nuvarande presumtionsansvaret skall alltså inte längre tillämpas i något fall.

Utredningens förslag har fått elt i huviulsak positivt mottagande vid remissbehandlingen. . Några remissinstanser anser dock alt man bör ta steget fullt ut och även beträffande skador som tillfogas ell motorfordon och därmed befordrad egendom införa ett system med ersättning på objekliv grund från trafikförsäkringen för detta fordon. Andra remissin­stanser kritiserar utredningsförslaget för att tlet i fråga om personskador vid kollision mellan flera motorfordon kommer alt medföra.en omfördel­ning av försäkringskostnaderna mellan olika grupper av försäkringstagare, något som i sin tur kommer att påverka försäkringspremierna. I några yttranden framhålls vidare att trafikskadesystemet även i fortsättningen bör anknyta lill allmänna skadestånds- uch försäkriagsrätlsliga principer i stället för atl konstrueras som ell fristående ersättningssystem. Även beiräffande enskildheter i förslaget anförs viss kritik.

För min del anser jag alt en självklar målsättning för reformarbetet på trafikskadeområdet bör vara att utjämna de hittillsvarande skillnaderna mellan olika kategorier skadelidande. Delvis är skillnaderna sådana att de inle kan godtas från sociala och humanitära synpunkter. Vidare bör rätten till ersättning för personskada i princip inte påverkas av medverkan till skadan på den skadelidandes sida. En strävan b()r givelvis också vara att utforma de nya trafikskadereglerna så att de leder tiU en enkel och billig administration av ersättningssystemet samtidigt som de medför en från riskfördelningssynpunkter rationell fördelning av kostnaderna för trafikskador. Hn utgångspunkt bör slutligen vara att ersäUning liksom hittills garanteras den skadelidande genom tvingande bestämmelser om obligatorisk trafikförsäkring.


 


Prop. 1975/76:15


61


Behovet av reformer på traflkskadeområdet är utan tvekan störst när det gäller personskador. Beträffande dessa skador innebär utredningens förslag att man tar bort de nuvarande skillnaderna i behandlingen mellan å ena sidan ägare, brukare och förare och å andra sidan övriga skadelidande. Utredningsförslaget begränsar också de nuvarande möjlig­heterna till jämkning av ersättning för personskada på grund av medverkan från den skadelidandes sida. Förslaget om att ersättning för personskador skaU utgå på objektiv grund innebär vidare att skaderegle­ringen förenklas och kan genomföras snabbare.

Beträffande personskador uppfyller alltså utredningens förslag i allt väsenlligl de krav som jag nyss har ställt upp när det gäller genomföran­det av nya trafikskadercgler. Det är i huvudsak ondast på en punkt som jag ställer mig kritisk. Jag delar sålunda den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att förslaget medför en ej önskvärd omfördel­ning av försäkringskostnaderna mellan olika grupper av motorfordons­ägare. Reglerna strider i denna del mol intresset av att kostnaderna vid trafikskador fördelas så att de står i rimlig proportion till skaderiskerna inom varje urskiljbar kategori. Enligt min mening är det emellertid möjligt atl inom ramen för det föreslagna ersättningssystemet utforma personskadereglerna så att det angivna önskemålet tillgodoses utan att de fördelar som systemet i övrigt innebär behöver gå förlorade. Jag återkommer till denna fråga i ett senare sammanhang.

När det gäller sakskador är uppenbarUgen de sociala skälen för en reform mindre starka. Inte heller i övrigt är förhållandena sådana att det finns anledning att göra några mera ingripande ändringar i den nuvarande ordningen på sakskadcområdet. Som jag senare skall återkomma till anser jag sålunda inte att man nu bör genomföra en reform som innebär att skador på ett fordon eller på egendom som befordras med fordonet skall ersättas från fordonets egen trafikförsäkring. Däremot finner jag det välbetänkt att slopa det nuvarande presumtionsansvaret vid skador på egendom utanför fordonet och ersätta det med andra former av ansvar.

Utöver vad jag nu har sagt får. reformarbetet pä sakskadeomrädel inriktas på att inom ramen för det nuvarande systemet förenkla reglerna så långt det är möjligt.

En särskild fråga är hur det nya ersättningssystemet bör konstrueras rent tekniskt. Valet står mellan att även i fortsättningen ålägga ägare, brukare och förare ett personligt skadeståndsansvar som täcks av trafikförsäkringen och atl inrätta ett från skadeståndsrättcn helt friståen­de försäkringssystem. Någon större praktisk betydelse har denna fråga knappast. Frän lagteknisk synpunkt synes också metoderna vara i huvudsak likvärdiga. En komplikation föreligger emellertid när det gäller ägares, brukares och förares rätt till ersättning. Eftersom de inte kan vara skadeständsskyldiga mot sig själva, kan konstruktionen med ett person­ligt skadeståndsansvar inte användas i detta fall. lin sådan konstruktion måste alltså för deras del kompletteras med regler om obligatorisk olycksfallsförsäkring.   Härigenom  kompliceras emellertid  rcgclsystcmel.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   62

Detta talar för alt man i stället bör välja lösningen med ett självständigt försäkringssystem. Denna lösning framstår också som den naturligaste med tanke på att ersättningen i realiteten utgår ur trafikförsäkringen och inte utges av någon enskild person. Det är då närmast en fiktion att tala om ett personlig! skadeståndsansvar.

l'å grund av det sagda förordar jag att ersättningssyslemel frikopplas från skadeståndsrätten och utformas som ett självständigt försäkrings­system. Detta hindrar inte att man, när förutsättningar för ersättning föreligger, även i fortsättningen besiämmer ersättningsbeloppen med tillämpning av de principer som gäller inom skadeständsrälten. Principen bör alltså bl. a. vara att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada.

Som utredningen har framhållit bör man vid utformningen av nya trafikskadercgler självfallet beakta att man inte försvårar eller omöjliggör en fortsatt tillämpning av de internationella överenskommelser som f. n. gäller för Sveriges del. Utredningens förslag tillgodoser detta krav.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag i allt väsentligt ansluter mig till utredningens förslag i fräga om de principer som bör ligga till grund för Ett nytt ersättningssystem på trafikskadeområdet. Också i övrigt synes utredningens förslag väl avvägt. Även om tekniska och sakliga ändringar är påkallade på vissa punkter, anser jag att förslaget som helhet är väl ägnat atl läggas till grund för lagstiftning. De nya reglerna bör, som utredningen har förordat, tas in i en särskild trafikskadelag, som får ersätta såväl bUansvarighetslagen som trafikförsäkringslagen.

5.2 TUlämpningsområdet för ett nytt ersättningssystem

Bestämmelserna i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen är tillämpliga på motordrivna fordon. S. k. motorredskap - dvs. fordon som är inrättade huvudsakligen som arbetsredskap och som är konstruerade för en hastighet av högst 30 km/tim. och endast med svårighet kan ändras flll högre hastighet - faller dock i allmänhet utanför tillämpningsområ­det. När ett sådant fordon orsakar skada blir ersättningsfrågan alltså att bedöma enligt bestämmelserna i skadeståndslagen, och de skadelidande åtnjuter inte ekonomiskt skydd genom något obligatoriskt försäkrings­system.

I trafikförsäkringslagen gäller ett undantag från försäkringsplikten för s. k. områdesfordon, dvs. motorfordon som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område. Dessa fordon omfattas däremot av bilansvarighetslagen. Det skärpta skadeståndsansvar som enligt denna lag åvilar ägare, brukare och förare av motorfordon gäller alltså även när skadan har orsakats av ett områdesfordon. Ersättningen läcks dock inte av den obligatoriska traflkförsäkringen.

Varken molorredskapen eller områdesfordonen är f. n. underkastade registreringsplikt.    1    betänkandet   (SOU    1974:26)   Motorredskap   har


 


Prop. 1975/76:15                                                                   63

emellertid motorredskapsutredningen föreslagit att i princip alla motor­drivna fordon, alltså även motorredskap och områdesfordon, skall vara registreringspliktiga. Från sådan skyldighet undantas dock fordon som används inom inhägnat tävlingsområde (framför allt s. k. tävlingsfordon). Motorredskapsutredningen förordar vidare att motorredskapen förs in under såväl bilansvarighetslagen som trafikförsäkringslagen och att undantaget i sistnämnda lag för områdesfordon utmönstras utom såvitt gäller fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Betänkandet har remissbehandlats och är f. n. föremål för överväganden inom kommunikationsdepartementet.

Enligt trafikskadeutredningen bör det nya trafikskadesystemet omfat­ta alla motordrivna fordon med undantag endast för fordon som är avsedda att föras av gående. Trafikskadelagen skall alltså tillämpas även på motorredskap och områdesfordon. Också tävlingsfordon skall enligt utredningens förslag underkastas de nya reglerna och alltså bl. a. vara försäkringspliktiga.

Under remissbehandlingen har någon erinran inte framställts mot trafikskadeutredningens förslag att de nya trafikskadereglerna skall tillämpas även på motorredskap. Inte heller förslaget atl omrädesfordon skall omfattas av den nya lagen har i allmänhet föranlett någon erinran. Vissa motorcykelorganisationer anser dock att tävlingsfordonen även i fortsättningen bör undantas från trafikförsäkringsplikt. Enligl försäk­ringsinspektionen är def en förutsättning för utredningens förslag i fråga om dessa fordon att de också underkastas registreringsplikt, varför motorredskapsutredningens förslag på denna punkt bör frångås.

För min del anser jag atl det för en effektiv kontroll av trafikförsäk­ringspliktens fullgörande är önskvärt att denna skyldighet så långt möjligl sammanfaller med registreringsplikten. Redan nu gäller visserligen beträffande mopeder att de är försäkringspliktiga utan att behöva registreras. Denna ordning får dock ses som ett undantag, motiverat av att ett registreringssystem för mopeder skulle bli alltför dyrt i förhållande till de låga försäkringspremier m. m. som det här är fråga om. Bortsett från kontrollsynpunkterna talar också andra skäl för att de fordon som omfattas av den nya lagen också bör vara registreringspliktiga. Om försäkringsskyldigheten knyts lill registreringsplikten får man sålunda garantier för att fordonen underkastas besiktning, vilket måste vara av värde vid bestämmandet av försäkringspremier m. m.

Vad jag nu har sagt om angelägenheten av att ha elt samband mellan försäkringsskyldighet och registreringsplikt gäller emellertid endast i mindre omfattning områdesfordonen. Det rör sig här om en liten, klart avgränsad fordonsgrupp. Att kontrollera att dessa fordon är försäkrade torde i allmänhet inte erbjuda några större svårigheter. Enligt vad jag har inhämtat är också omrädesfordonen, inräknat tävlingsfordonen, f. n. så gott som alltid försäkrade genom bilansvarighetsförsäkring. I fråga om områdesfordonen torde vidare besiktningsintresset ha mindre betydelse. På  grund   av  det   sagda  förordar jag efter samråd  med  chefen för


 


Prop. 1975/76:15                                                                   

kommunikationsdepartementet att områdesfordonen förs in under trafik­skadelagen utan hinder av att frågan om deras registrering ännu inte är löst.

När det däremot gäller motorredskapen talar starka skäl för atl de lämnas utanför trafikskadelagen så länge de inte är registreringsplikliga. Enligt vad jag har inhämtat av chefen för kommunikationsdepartementel är frågan om införande av registreringsplikt för motorredskapen ännu inte färdig för avgörande. Med hänsyn härtill bör trafikskadelagen åt­minstone t. v. inte göras tillämplig på de angivna fordonen. Frågan om de bör omfattas av lagen får avgöras slutligt i samband med att ställning tas till motorredskapsutredningens förslag.

Att trafikskadelagen dock redan nu bör göras tillämplig på ett visst slags motorredskap, nämligen gaffeltruckar, ämnar jag återkomma lill i specialmotiveringen.

När det gäller trafikskadelagens tillämplighet på olika skadefall har utredningen föreslagit att de nya ersättningsreglerna skall täcka skada "i följd av trafik" med sådant fordon som omfattas av lagen. Detta förslag, som motsvarar vad som gäller redan nu enligl bilansvarighetslagen, har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget.

1 fråga om lagreglernas tillämplighet på skadefaU utomlands föreslår utredningen - i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan gäller enligt frivilligt åtagande av försäkringsgivarna i vårt land att personer med svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige får rätt tUl ersättning enligt de nya reglerna för skada utomlands i följd av trafik med svenskt motorfordon. Detta förslag har tillstyrkts av försäkringsinspektioncn och lämnats utan erinran av övriga remissinstanser.

Enligt min mening finns det goda skäl atl nu lagfästa don ersättnings­rätt som försäkringsgivarna har infört på frivillighetens väg. Särskilt när när det gäller personskadeersättning är del angeläget att svenska medborgare och personer med hemvist i Sverige bereds ett fullgott ekonomiskt skydd också i sådana fall när de utomlands drabbas av skador i följd av trafik med ett svenskt fordon. Samtidigt visar erfarenheten att utländsk lagstiftning i vissa fall genom olika undantagsregler eller andra begränsningar av ersättningsrätten bereder de skadelidande ett sämre skydd än den svenska lagstiftningen. Dessa skiUnader kommer att framträda än starkare, om det nu aktuella ersättningssystemet genomförs. Svenska medborgare och personer med hemvist i Sverige bör därför i hithörande fall genom särskilda lagregler garanteras samma skydd som lagstiftningen ger dem som skadas i trafiken i vårt land.

5.3 Trafikskadeersättning för personskada

5.3.1   Huvudregeln

Av de skador som inträffar i trafiken är personskadorna de allvarligaste och de som leder till de största ekonomiska och ideella förlusterna. Den


 


Prop. 1975/76:15                                                                   65

viktigaste uppgiften på trafikskadeområdet är alltså att bereda etl skydd vid dessa skador.

Utredningens förslag innebär att ersättning för personskador skall utgå på rent objektiv grund och att ägare, brukare och förare av motorfordon i ersättningshänseende likställs med övriga skadelidande i trafiken. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandling­en.

Enligt min mening är, det en allvarlig brist i det nuvarande trafikskade­systemet att inte alla skadelidande behandlas lika när det gäller rätten tiU ersättning för personskador. Från sociala trygghets- och rättvisesynpunk­ter är det angeläget att ett nytt ersättningssystem utformas så all ägare, brukare och förare som tillfogas personskador får samma rätt till ersättning för dessa skador som andra trafikoffer. Denna ersättningsrätt bör, som utredningen har framhållit, garanteras de skadelidande genom tvingande lagbestämmelser.

Från social synpunkt är det vidare belyddsefuUt att personskaderegle­ringen blir så snabb och effektiv som möjligt. Detta krav tillgodoses bäst om ersättningen utgår på rent objekliv grund. Visserligen är det nuvarande presumtionsansvaret i praktiken Uktydigt med ett objektivt ansvar så lill vida som det nästan alltid medför atl ersättning utgår. Presumtionsansvaret är emellertid svårare att tUlämpa och kan i vissa fall ge upphov till tvister i frågan huruvida rätt till ersättning föreligger. I en del fall kan dessa tvister dra ut på tiden ganska länge och därigenom försena utbetalningen av ersättning till den skadade. På grund härav förordar jag atl presumtionsansvaret såvilt gäller personskador byts ut mot ett rent objektivt ansvar.

När förare och passagerare i ett motorfordon skadas vid kollision med ett annat motorfordon, uppkommer frågan vilken av fordonens försäk­ringar som skall svara för dessa skador. F. n. kan passagerarna rikta sina ersättningskrav mot trafikförsäkringen för vilket som helst av de inblandade fordonen. Däremot är föraren — som ju enligt gällande rätt bara i rena undantagsfall omfattas av trafikförsäkringen för det fordon som förs av honom - regelmässigt hänvisad att söka sin ersättning från försäkringen för det andra fordonet.

Enligt utredningens förslag skall ersättningen tUl förare och passagerare alltid utgå från försäkringen för det fordon som de färdas i. Detta förslag har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

I likhet med utredningen anser jag att skaderegleringen underlättas och förenklas, om de som färdas i ett fordon även i kollisionsfall är hänvisade uteslutande till försäkringen för delta fordon. En sådan ordning säkerställer en enhetlig behandling av ersättningsfrågan för alla dem som färdas i samma fordon. För de skadelidande torde denna ordning också vara den naturligaste. 1 och med att ersättningen för personskada i fortsättningen skall utgå på rent objektiv grund finns inte heller något egentligt behov för förare och passagerare att dessutom kunna vända sig mot trafikförsäkringen för något annat fordon. Visserligen föreligger en

5Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                                   66

teoretisk risk för atl det belopp som är tillgängligt från ett fordons trafikförsäkring inte skall förslå till full gottgörelse åt fordonels förare och passagerare. Denna risk är emellertid så obetydlig att man i prakflken kan helt bortse från den. På grund av vad jag nu har sagt biträder jag utredningens förslag i denna del.

Att ersättning till förare och passagerare skall utgå från trafikförsäk­ringen för det fordon som de färdas i behöver emellertid inte innebära atl ersättningarna också skaU slutligt bäras av denna försäkring. Frågan om den slutliga fördelningen av ersättningarna, när två eller flera fordon är inblandade i en trafikolycka, återkommer jag till i det följande.

5.3.2 Undantag från ersättningsrätten i vissa fall

Utöver de inskränkningar i ersättningsrätten för ägare, brukare och förare som jag tidigare bar berört innehåller bilansvarighetslagen inte något undantag från rätten till ersättning för personskada. Härvid bortses från bestämmelserna om jämkning av skadestånd på grund av medvållan­de, en fråga som skaU behandlas i följande avsnitt. Enligt trafikförsäk­ringslagen gäller däremot vissa undanlag från rätten att få ut personskade­ersättning från trafikförsäkringen. Sålunda kan den som färdas i ett fordon, vUket med hans vetskap brukas olovligen, inle få ersättning från trafikförsäkringen för detta fordon. Vidare utgår inle ersättning tUl ägare av oförsäkrat fordon. Enligt trafikförsäkringsvillkoren gäller i regel ytterligare inskränkningar i försäkringstagarens rätt till ersättning.

Utredningen har övervägt om de nya trafikskadereglerna, utöver bestämmelser om jämkning på grund av medvållande, bör innehålla vissa aUmänna undantag för förare och passagerare i fråga om deras rätt till personskadeersättning. De fall som diskuteras av utredningen är då föraren har gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning, olovligt brukande eller brukande av fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning. Utredningen anser emellertid atl man inle bör ställa upp något undantag för dessa fall. Rätten lill ersättning för personskada bör enligt utredningens mening inte heller påverkas av att fordonsägaren har Underlåtit att hålla fordonet trafikförsäkrat.

Bland remissinstanserna bryter sig åsikterna i dessa frågor. Utredning­ens förslag biträds eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. De remissinstanser som godtar utredningsförslaget, bland dem RÅ och rikspolisstyrelsen, menar liksom utredningen att behovet av påföljder för brottsliga förfaranden i första hand bör tillgodoses genom straffrättsliga sanktioner och inte genom bortfall av rätten till ersättning. De löntagarorganisationer som yttrat sig har intagit en allmänt sett mycket restriktiv hållning mot begränsningar i personskadeskyddet.

Från andra håll framförs emellertid en delvis hård kritik mot utredningens förslag alt inte begränsa ersätlningsrätten i hithörande fall. Sålunda anser vissa remissinstanser att förslaget skulle kunna få negativa konsekvenser från preventiv synpunkt och därigenom indirekt påverka


 


Prop. 1975/76:15                                                                   67

bl. a. trafiksäkerheten. När det gäller den som brukar motorfordon olovligen eller utan att ha betalt försäkringsavgiften och som alltså inte själv har bidragit till det extra försäkringsskydd som trafikförsäkringen innebär framhålls det som stötande om ersättning ändå skulle utgå.

För min del vUl jag först liksom utredningen konstatera att frågan hur den nu aktuella gruppen skadelidande behandlas i ersättningshänseende i stort sett saknar ekonomisk betydelse för trafikförsäkringstagarkollek-tivet som helhet. Detta bestyrks av vad bl. a. trafikförsäkringsföreningen har anfört. Ekonomiska hänsyn kan alltså inte anföras som skäl för att göra inskränkningar i ersättningsrätten på det sätt som har diskuterats.

Frågan om undantag från ersättningsrätten i hithörande faU kan emellertid inte bedömas enbart från ekonomiska synpunkter utan bör också ses i samband med trafiksäkerhetsintressena. Självfallet bör man pröva alla sätt att främja trafiksäkerheten och så långt möjligt förhindra att de som är alkoholpåverkade e. d. för motorfordon. Regler om undantag från rätten till trafikskadeersättning i dessa fall skulle kunna vara motiverade, om de bidrog till att hindra rattfylleri och liknande trafikförseelser. EnUgt min mening är det emellertid inte sannolikt att undantagsregler av detta slag skulle ha någon som helst effekt från preventiv synpunkt. Denna uppfattning delas, som framgår av det nyss sagda, av vissa remissinstanser som särskilt har att beakta behovet av brottsförebyggande åtgärder. Redan risken för att bli skadad torde i allmänhet vara en mer avhållande faktor än risken för alt, om en skada inträffar, gå miste om ersättning för skadan. En sådan sanktion slår vidare blint och slumpmässigt utan hänsyn till förseelsens svårhetsgrad. Den drabbar enbart dem som råkar ha skadats men kan då få ödesdigra konsekvenser inte bara för den skadade utan också för hans anhöriga. Ett bortfall av ersättningsrätten skulle på så sätt strida mol de sociala trygghetssynpunkter som i första hand bör vara vägledande när det gäller rätten till ersättning för personskada.

Enligt min mening talar alltså starka skäl mot att man tillgriper en sanktion av det berörda slaget för att motverka de brottsliga förfaranden som det nu är fråga om. Behovet av sanktioner bör i stället tillgodoses inom ramen för samhällets kriminalpolitik. Där har man större möjligheter att välja den påföljd som i det särskilda fallet framstår som lämpligast från rehabiliteringssynpunkt.

Vad särskilt gäller fall då fordonet är oförsäkrat bör också påpekas alt försummelsen att teckna eUer vidmakthålla försäkring i vissa fall kan framstå som ursäktlig. Att skilja dessa fall från försummelser av mera allvarlig art innebär besvärliga gränsdragningsproblem. Vill man få garantier för alt de som är traflkförsäkringsskyldiga också uppfyller sina förpliktelser finns det sanktioner som är mer lämpliga än att frånkänna den försumlige rätt flll ersättning i fall då han har skadats. Jag återkommer till frågan om sanktioner vid brott mot trafikförsäkringsskyl-digheten i ett senare avsnitt.

Ytterligare    kan    framhållas   att    om   man   vUl   ta   bort   rätten   till


 


Prop. 1975/76:15                                                                   68

trafikskadeersättning för de angivna grupperna skadelidande, så skulle man också behöva göra motsvarande undantag i de allmänna skadestånds­reglerna. En följd av att skadan inte täcks av trafikförsäkringen skulle annars bli att den skadelidande skulle kunna kräva ut ersättning av någon som helt eUer delvis har varit vållande till skadan och därför är ansvarig enligt skadeståndslagen. Denne skulle i så fall behöva ersätta skadan med egna medel, såvida han inle skyddas av ansvarsförsäkring. En sådan kon­sekvens kan uppenbarligen inte vara rimlig. Alt å andra sidan föra in ett undantag i skadeslåndsrätten enbart på den grunden att den skadelidande vid skadetUlfället har gjort sig skyldig flll visst brottsligt handlande skulle strida mot allmänna principer och kan därför inte gärna komma i fråga.

Sammanfattningsvis anser jag i likhet med utredningen och ett stort antal remissinstanser att man inte bör undanta dem som har drabbats av personskada från rätten till trafikskadeersältning enbart därför att de har gjort sig skyldiga tUl sådant handlande som tidigare har angetts. En annan sak är alt handlandet i vissa fall kan innebära att den skadelidande har varit medvållande till olyckan. Denna situaflon skall behandlas i det följande samtidigt med att jag tar upp andra fall av medverkan på den skadelidandes sida.

5.3.3  Medverkan på den skadelidandes sida

Enligt skadeståndslagen gäller f. n. all om vållande på den skadelidan­des sida har medverkat till skadan så skall skadeståndet jämkas efter vad som är skäUgt. Förslag till nya jämkningsregler har emellertid nyligen förelagts riksdagen i prop. 1975:12. Enligt dessa regler skall skadestånd med anledning av personskada kunna jämkas bara när den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat flll skadan. Skadestånd med anledning av att någon har dödats skall dessutom kunna jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

BUansvarighetslagens bestämmelser om medverkan lill skador i motor­trafik överensstämmer i sak med de regler som f. n. tillämpas inom skadeslåndsrätten i allmänhet. Det innebär bl. a. att jämkning kan ske inle bara när den skadelidande själv är medvållande ulan även när annan på hans sida har medverkat tUl skadan.

Enligl utredningen bör man starkt begränsa möjligheterna till jämkning av ersättning för personskada på trafikskadeområdet. Utredningens förslag innebär att jämkning skall kunna ske bara om den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning att jämkning av trafikskadeersättning i princip inte bör kunna ske vid den skadelidan­des medvållande till personskada. På några håll anser man dock att en jämkningmöjlighet bör finnas också i sådana fall när den skadelidande har gjort sig skyldig flll vissa slag av brottsliga handlingar, framför allt rattfylleri  eUer  rattonykterhet.  Andra  remissinstanser vill däremot gå


 


Prop. 1975/76:15                                                                   69

ännu längre än utredningen i restriktivitet och tillåta jämkning bara när den skadelidande uppsåtligen har medverkat lill skadan. Slutligen framhålls från något håll atl jämkning av ersättning till efterlevande bör kunna ske inte bara om den efterlevande har gjort sig skyldig till uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan utan också om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

De jämkningsregler som f. n. gäller på trafikskadeområdet innebär enligl min mening en från sociala synpunkter betänklig försvagning av det ekonomiska skydd vid personskador som trafikförsäkringen har till främsta uppgift att bereda. De höga krav som ställs på trafikanter när det gäller efterlevnaden av trafikföreskrifter innebär f. n. att redan en obetydlig oaktsamhet kan inverka reducerande på ersättningen till den skadelidande. De nuvarande reglerna kan på det sättet ibland få orimliga konsekvenser, särskilt om man beaktar att ersättningen i förekommande fall alltid utgår ur försäkring. Något värde från prevenlionssynpunkt torde dessa regler inte heller ha. Bortsett från rena undantags­fall är det föga antagligt att människor skulle oftare utsätta sig för risk för kroppsskada, om de vet att de alltid får full ersättning än om de riskerar att få ersättningen reducerad vid vårdslöshet.

Enligt min mening bör man alltså avsevärt begränsa de nuvarande möjligheterna tUl jämkning av personskadccrsättning på grund av medverkan på den skadelidandes sida. I likhet med vad som har föreslagits för den allmänna skadeståndsrättens del bör jämkning dock kunna ske, om den skadelidande uppsåtligen har medverkat till skadan. Däremot kan det vara tveksamt, om också ett grovt vårdslöst beteende av den skadelidande skall kunna föranleda jämkning. Enligt min mening skulle det emellertid i vissa fall kunna leda till stötande resultat, om full ersättning under alla förhållanden skall utgå till den som har gjort sig skyldig tUl en allvarlig överträdelse av trafikreglerna och därvid har visat uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Det är vidare en fördel att på denna punkt kunna tillämpa samma regler på trafikskadeområdet som inom skadeståndsrätten i allmänhet. Jag förordar alltså att jämkning skall kunna ske också när den skadelidande genom grov vårdslöshot har medverkat till skadan. I anslutning härtill vill jag dock erinra om att vårdslösheten mäste vara av mycket allvarligt slag för att kunna betecknas som grov. Vidare kan understrykas att jämkning inte ovillkorligen måste ske i ett sådant fall. I vafle särskild situation måste prövas huruvida det är skäligt att jämkning sker.

Som framhållits under remissbehandlingen bör personskadeersättning till efterlevande, på samma sätt som har föreslagits beträffande skade­stånd i allmänhet, kunna jämkas även i sädana undantagsfall när den omkomne uppsåtligen har medverkat flll dödsfallet, dvs. vid självmord i samband med biltrafik.

Utöver vad jag nu har sagt anser jag inte att det finns anledning att tillåta jämkning av personskadeersättning på grund av medvållande på den skadelidandes sida. Jämkning bör sålunda inte kunna ske enbart av


 


Prop. 1975/76:15                                                                   70

den anledningen att den skadelidande har gjort sig skyldig till viss brottslig handling. I den delen hänvisar jag till vad jag förut har sagt om att en reduktion av den ekonomiska gottgörelsen till en person som har lidit en kanske allvarlig personskada utgör ett från allmänna kriminalpoli­tiska synpunkter olämpligt korrektiv mot brottsliga förfaranden. Vad särskilt gäller fordonsförare som har gjort sig skyldig till rattfylleri kan det emellertid tänkas att föraren i samband med rattfylleribrottet också har fört fordonet på ett sådant sätt att han måste bedömas ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet. I så fall kan jämkning av personskade­ersättningen ske enligt de regler som jag nyss har förordat.

5.4 Trafikskadeersättning för sakskada

5.4.1   Skada på motorfordon och därmed befordrad egendom

Av de sakskador som uppkommer i trafiken är det framför allt skador på motorfordon och egendom som befordras med motorfordon som har ekonomisk betydelse. Även skador på annat transportmedel och egen­dom som befordras med sådant transportmedel kan emellertid i vissa fall innebära stora ekonomiska förluster. Frågan hur sistnämnda skador, liksom skador i övrigt på egendom utanför motorfordon, skall behandlas i ersättningshänseende ämnar jag ta upp i följande avsnitt.

När ett motorfordon och egendom som befordras med fordonet skadas i trafiken, utgår f. n. inte någon ersättning ur fordonets egen trafikförsäk­ring. Om skadan har orsakats vid kollision med annat motorfordon, kan ersättning emellertid under vissa förutsättningar utgå från trafikför­säkringen för det andra fordonet. Härutöver gäller att den skadelidande kan rikta skadeståndskrav mol den som enligt allmänna skadestånds­rättsliga regler är ansvarig för skadan. Denne får därvid betala skadestån­det med egna medel, om han inte skyddas av ansvarsförsäkring.

Den obligatoriska trafikförsäkringen ansvarar alltså inte för skador på det försäkrade fordonet eller egendom som befordras med fordonet. Försäkringsbolagen erbjuder emellertid möjligheter att teckna frivilliga försäkringar för sådana skador. Vagnskador täcks i stor utsträckning av den s. k. motorfordonsförsäkringen, vari förutom den obligatoriska tra­flkförsäkringen ingår en frivillig försäkring i form av brand-, glasrute- och stöldförsäkring samt i förekommande fall vagnskadeförsäkring. När det gäller egendom som befordras med fordonet kan kommersiella godstrans­porter skyddas genom varuförsäkring. Annan befordrad egendom läcks i allmänhet av den s. k. hemförsäkringen. Vidare har trafikförsäkrings-anstalterna sedan länge frivilligt åtagit sig att ersätta vissa skador på passagerares kläder och andra personliga föremål som passagerare för med sig i fordonet.

När det gäUer skador på det egna fordonet anser utredningen att det i och för sig finns skäl som talar för att man går över till ett system som innebär att sådana skador ersätts från fordonets egen trafikförsäkring.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   71

Utredningen konstaterar emeUertid atl det inte ligger inom ramen för dess uppdrag att överväga en sådan ordning. Utredningsförslaget innebär därför att traflkförsäkringen inte täcker skador på det egna fordonet. I princip skall inte heller skador pä egendom som befordras med fordonet ersättas ur fordonets trafikförsäkring. Härifrån föreslås dock det undan­taget alt ersättning skall utgå till förare och passagerare för skador på kläder och andra tUlhörigheter som de bär på sig eller för med sig för sitt personliga bruk.

Utredningens förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Några remissinstanser förordar dock att det obligatoriska trafikförsäk­ringskyddet utvidgas till att omfatta också skador på det försäkrade fordonet och egendom som befordras med fordonet. I varje fall bör denna fråga enligt vissa instansers mening utredas ytterligare. När det gäller förslaget om ersättning för skador på förares och passagerares kläder och andra tillhörigheter anser ett par remissinstanser att en högsta värdegräns bör införas för rätten till sådan ersättning. Enligt försäkrings-rällskommitlén bör man däremot som hittills överlämna dessa skador åt det privata initiativet och den enskilda försäkringsverksamheten och alltså hålla dem utanför trafikförsäkringen.

För min del anser jag liksom utredningen att vissa skäl kan anföras till förmån för ett system där skador på motorfordon och därmed befordrad egendom alltid ersätts ur fordonets trafikförsäkring, på samma sätt som jag tidigare har förordat för personskadornas del. Med en sådan ordning uppnår man lill en början det i och för sig önskvärda resultatet att kost­naderna för dessa typiska trafikskador helt och hållet stannar på trafikförsäkringslagarkollektivet, dvs. fordonsägarna, och inte till någon del belastar utomstående trafikanter och andra. Vidare skulle skaderegle­ringen i kollisionsfallen bli enklare. I de ofta förekommande fall då det uppstår både person- och sakskador i samband med en kollision skulle den skadelidande kunna vända sig lill samma försäkringsbolag med sina olika ersättningskrav. Lika litet som i personskadefallen skulle det i så fall behöva visas att någon trafikant var vållande till de uppkomna skadorna för att ersättning skulle utgå. Störst praktisk betydelse skulle emellertid det ifrågasatta systemet få i fall då fordonsägaren inte kan vända sig mot någon annan med krav på skadestånd, alltså främst när skadorna har uppstått i samband med singelolycka. Trafikförsäkringen skulle i så fall bereda ett skydd liknande det som ges genom den nuvarande frivilliga vagnskadeförsäkringen.

Mot tanken på att införa ett system som innebär att ersättning för de angivna sakskadorna alltid utgår ur fordonets egen trafikförsäkring kan emellertid, som gjorts redan i utredningsdirektiven, anföras att ett sådant system med all säkerhet skulle leda till en avsevärd ökning av skadeersätt­ningskostnaderna och därmed av försäkringspremierna. Beaktas bör också atl ett obligatoriskt trafikförsäkringsskydd för sakskador inte på långt när har samma betydelse från allmän synpunkt som skyddet för personskador. Sådana sociala hänsyn som bör vara vägledande beträf­fande   personskadeersättningar  gör  sig  inte  alls gällande   med  samma


 


Prop. 1975/76:15                                                                   72

styrka på sakskadeområdet. 1 fråga om sakskador kan man alltså i betydligt högre grad överlåta åt den enskilde att avgöra vilket försäkrings­skydd han viU ha.

Sammanfattningsvis anser jag övervägande skäl tala för att man lämnar åtminstone skador på det egna motorfordonet utanför den obligatoriska trafikförsäkringen. 1 fråga om dessa skador bör fordonsägarna liksom hittills ha fria händer att utforma sitt försäkringsskydd på det sätt de själva finner bäst. När det däremot gäller skador på egendom som befordras med motorfordon bör beaktas att sådana skador drabbar inte bara fordonsägarna utan också andra personer. Från riskfördelningssyn­punkter kan det te sig naturligt att skydda utomstående mot risken att gå miste om ersättning för hithörande skador och i stället låta kostna­derna åvila dem som utövar den riskfyllda verksamhet som motortrafiken utgör, dvs. fordonsägarkollektivet. Detta talar alltså för att man låter trafikförsäkringen täcka dessa kostnader. Emellertid finns det, som utredningen har framhållit, inte anledning att låta fordonsägarkollektivet bekosta försäkringsskyddet för de rent kommersiella transporterna. Skador på sådan egendom bör hellre ersättas från varuförsäkring eller ansvarsförsäkring på transportörens sida. Inte heller beträffande skador på egendom som befordras med privatägda fordon är behovet av ekonomiskt skydd via trafikförsäkringen särskilt framträdande. Som jag tidigare har sagt täcker hemförsäkringen i allmänhet sådana skador. Denna försäkringsform har numera en vidsträckt utbredning och bereder flertalet människor i vårt land ell betryggande skydd bl. a. vid skador av det slag som det nu är fråga om.

Enligt min mening finns det alltså inte i dagens läge någon anledning att gä över till ett obligatoriskt trafikförsäkringssystem som omfattar också skador på det försäkrade fordonet och egendom som befordras med fordonet.

En särskild fråga är om ett undantag från den nu förordade principen beträffande egendom som befordras med motorfordon bör göras för förares och passagerares kläder och andra personliga tillhörigheter som de för med sig i fordonet. Somjag nämnt tidigare har utredningen föreslagit att skador på sådan egendom skall behandlas på samma sätt som personskador och alltså ersättas ur fordonets trafikförsäkring. Med hänsyn till det nära sambandet mellan skador på personlig egendom och personskador har jag i och för sig förståelse för denna ståndpunkt. Utredningens förslag kan emellertid i vissa fall leda till svåra gränsdrag­ningsproblem. Som några remissinstanser har framhållit kan det också diskuteras om man inte i vart fall bör ha en värdegräns för den egendom som skall ersättas ur fordonets trafikförsäkring. Det finns således knap­past anledning att låta den egna trafikförsäkringen täcka förlust av t. ex. dyrbara smycken. Införs å andra sidan en värdegräns, uppnås inte alltid den avsedda förenklingen av skaderegleringen. Härtill kommer alt det för de skadelidande ofta saknar betydelse om de angivna sakskadorna ersätts ur trafikförsäkringen. I allmänhet torde nämligen hemförsäkringen be­reda ell tillfredsställande skydd även mot dessa skador.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   73

Med hänsyn till vad jag nu har sagt finner jag inte skäl att komplicera lagstiftningen med särskilda regler beträffande förares och passagerares personliga tillhörigheter som befordras med motorfordon. Även skador på sådan egendom bör alltså lämnas utanför det obligatoriska trafikför­säkringsskyddet och i stället överlämnas åt det privata försäkringstagar-initiativet. Detta hindrar naturligtvis inte att försäkringsbolagen på denna punkt fortsätter sin hittillsvarande praxis och frivilligt ersätter vissa skador på kläder och andra personliga tillhörigheter. Även staten bör ha möjlighet att tillämpa en sådan praxis beiräffande fordon för vilka staten bär ett ersättningsansvar. Jag förordar att regeringen utverkar riksdagens bemyndigande att besluta om en sådan utvidgning av statens ersättnings­ansvar.

I och med att skador på motorfordon och därmed befordrad egendom inte skall ersättas ur trafikförsäkringen för fordonet uppkommer frågan i vilken utsträckning sådana skador skall vid kollision med annat motor­fordon ersättas från försäkringen för det fordonet. F. n. gäller att ägare, brukare och förare av fordon som är inblandat i en kollision i princip har ett presumtionsansvar för skador som uppkommer på annat fordon eller på egendom som befordras med annat fordon. De närmare reglerna om denna ansvarighet är emellertid komplicerade.

Enligt utredningens förslag skall skador på motorfordon och därmed befordrad egendom i kollisionsfallen ersättas ur trafikförsäkringen för fordon på motsidan, om det visas atl skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av det fordonet eller genom bristfäUig­het på fordonet. Det nuvarande presumtionsansvaret skall alltså i detta fall ersättas av ett vållandeansvar med vanlig bevisbörda. Detta förslag har tillstyrkts av bl. a. försäkringsrättskommittén. Flera remissinstanser är dock negativt inställda eller hyser tveksamhet till denna inskränkning i den nuvarande rätlen tUl ersättning.

Det presumtionsansvar som f. n. gäller på trafikskadeområdet har få motsvarigheter på andra områden av skadeståndsrätten. Där gäller i stället normalt antingen ett rent objektivt ansvar eller ett rent vållandeansvar, i vissa fall i förening med etl ansvai- för annans vållaiule. Presumtionsan­svaret utgör ett mellanting till dessa ansvarsformer. Dess anknytning till vällandeprinciper medför att vållandefrågan mer eller mindre ingående måste prövas i varje särskilt fall. Ibland kan detta nödvändiggöra en omfattande, tidsödande och kostnadskrävande utredning. Resultatet av prövningen blir emellertid nästan alltid att den som bär presumtions­ansvar får svara för skadan. 1 praktiken fungerar alltså presumtionsan­svaret oftast som ett rent objektivt ansvar.

Enligl min mening är det svårt atl anföra något bärande skäl till att skador på motorfordon och därmed befordrad egendom skall vid kolli­sion med annat motorfordon ersättas enligt andra förutsättningar än som gäller inom skadeslåndsrätten i allmänhet. Det finns därför anledning att utmönstra det nuvarande presumtionsansvaret ur lagstiftningen.


 


Prop. 1975/76:15                                                                  74

Det kan dock inte gärna bli tal om att vid kollisionsskador på motorfordon och därmed befordrad egendom ersätta presumtionsan­svaret med ett objektivt ansvar, dvs. föreskriva att skadorna alltid skall täckas av trafikförsäkringen för fordon på motsidan. Eftersom de inblan­dade parterna är inbördes jämställda, saknas anledning att i detta fall ålägga trafikförsäkringen en så långtgående ersättningsskyldighet. Alterna­tivet till det nuvarande presumtionsansvaret är alltså att införa ett rent vållandeansvar. Utredningen har på denna punkt anfört att ett ansvar som bygger på vållandeprinciper bara i undantagsfall torde komma att leda lill någon försämring för de skadelidande. Detta anlagande stöds av en under­sökning som utredningen har låtit genomföra rörande den utomrättsliga skaderegleringen. Enligl denna undersökning sker nämligen skaderegle­ringen redan i dag i ca 90 procent av kollisionsfallen på grundval av styrkt vållande vid förandet av ett eller flera av de inblandade fordonen.

Skillnaden mellan ett presumtionsansvar och elt rent vållandeansvar torde alltså från ekonomisk synpunkt vara obetydlig, om man ser flll hela kollektivet trafikanter. Detta hindrar inle att det i ett enskilt fall kan få stor ekonomisk betydelse vilken av dessa ansvarsformer som skall tillämpas. Jag vill dock erinra om att trafikskadeersättning över huvud taget inte kommer alt utgå när etl motorfordon eller egendom som befordras med detta skadas i annat sammanhang än vid kollision med annat mott.ufordon. Och i kollisionsfallen torde det, som jag senare skall återkomma till, ofta finnas anledning att jämka ersättningen på grund av medvållande på den skadelidandes sida. Den som vill ha fullständiga garantier för att få täckning för uppkomna skador måste således under alla förhållanden skaffa sig elt ylterligare försäkringsskydd. Med hänsyn härtill anser jag liksom utredningen att man utan större betänkligheter bör kunna byta ut det nuvarande presumtionsansvaret i kollisionsfallen mol ett ansvar som vilar på vållandeprinciper.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att ersättning för skada på motorfordon och därmed befordrad egendom som har uppkommit vid kollision med annat motorfordon skall utgå ur trafikförsäkringen för det andra fordonet, om skadan har orsakats antingen genom vållande i samband med förandet av del fordonet eller genoni bristfällighet på fordonet. 1 likhet med utredningen anser jag att det därvid bör vara likgiltigt om det är föraren själv som har vållat skadan eller om del är någon av passagerarna som genom oaktsamhet har inverkat på förandet och därigenom föranlett skadan. Är det flera andra fordon beträffande vilka det har förekommit vållande vid förandet eller bristfäUighet, bör det föreligga ett solidariskt ansvar för trafikförsäkringarna för dessa fordon. Den skadelidande bör alltså kunna få ut ersättning från vilken som helst av försäkringarna. Frågan om solidariskt ansvar liksom frågan hur ansvaret slutligen skall fördelas mellan de berörda försäkringarna ämnar jag återkomma lill i ett senare avsnitt.

Den nu förordade regeln om atl ersättning för skada på motorfordon och därmed befordrad egendom skall utgå ur annat fordons trafikförsäk-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   75

ring förutsätter givetvis att vållande eller bristfäUighet inte har före­kommit beträffande det egna fordonet. Har sådan omständighet före­kommit, bör uppenbarligen ersättningen jämkas. Även denna fråga skall behandlas närmare i det följande.

5.4.2 Skada på egendom utanför motorfordon

F.n. har ägare, brukare och förare av motorfordon elt presumtions­ansvar även för skador på egendom som befinner sig utanför såväl det egna fordonet som annat motorfordon. Utredningen föreslår att detta presumflonsansvar byts ut mot ett rent objektivt ansvar. Detta förslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Från något håll anser man dock att även dessa skador bör ersättas efter vållandeprinciper.

När det gäller skador på egendom utanför ett motorfordon ■ dvs. framför allt sakskador som tillfogas cyklister och fotgängare men också skador på annan egendom som har blivit påkörd vid en trafikolycka ~ talar enligl min mening starka skäl för alt man på samma sätt som beträffande personskador går över till ett rent objektivt ansvar och alltså låter trafikförsäkringen för det fordon varigenom skadan har orsakats bära kostnaderna för skadan. Ett sådant ansvar innebär att man inte behöver utreda om vållande föreligger, vilket bl. a. leder till atl skaderegleringen förenklas. Det är vidare en given fördel att kunna lillämpa samma ansvarsprinciper när någon utanför ett motorfordon tillfogas båtle person- och sakskador. Även sådana sakskador som nu har nämnts bör alltså ersättas från trafikförsäkringen för det fordon varigenom de har orsakats, oavsett om vållande föreligger eller inte. Som utredningen har framhållit kommer en övergång till ett rent objektivt ansvar för dessa skador inte att medföra någon påvisbar ökning av de sammanlagda kostnaderna för trafikförsäkringen.

En särskild fråga är om detta objektiva ansvar bör gälla även när den skadade egendomen tillhör ägaren, brukaren eller föraren av det fordon varigenom skadan har orsakats. Enligt nuvarande regler täcker den obligatoriska trafikförsäkringen för detta fordon också sådana skador, i den mån inte den skadelidande själv är ansvarig för dem. Med hänsyn härtill anser utredningen att ett undantag för dessa skador skulle innebära en omotiverad försämring i förhållande till gällande rätt. Utredningen föreslår därför alt ersättning från fordonets trafikförsäkring skall utgä även för egendom utanför fordonet som tillhör fordonsägaren ('dvs. i praktiken försäkringstagaren), brukaren eller föraren. Dessa regler skall enligt förslaget i princip vara tvingande. 1 fråga om försäkringstagaren föreslås dock att försäkringsskyddet görs dispositivt.

Utredningens förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Försäkringsrätlskommittén förordar dock ett större utrymme för avtalsfrihet. Vidare anser Svea hovrätt att försäkrings­tagaren över huvud taget inte bör kunna få ersättning för skador som vållas av s. k. områdesfordon.

För egen del finner jag det uppenbart att trafikförsäkringen inte bör


 


Prop. 1975/76:15                                                                  76

belastas med kostnaden för skador på försäkringstagarens egendom i fall då egendomen befinner sig inom ett inhägnat område, t. ex. ell fabriksområde. VUl försäkringstagaren försäkra sig mot sådana skador bör han i stället teckna en sakförsäkring. Även i övrigt förefaller det mig vara naturligast att låta försäkringstagaren själv avgöra i vad mån hans egendom utanför det egna fordonet bör skyddas genom försäkring. Som jag nyss nämnde har utredningen också föreslagit att trafikförsäkrings-skyddet på denna punkt skall vara dispositivt, dvs. att försäkringstagarens rätt till ersättning skall kunna inskränkas genom villkor i försäkringsav­talet. Enligt min mening talar emellertid goda skäl för att gå ett steg längre och helt undanta försäkringstagarens egendom utanför det egna foidonet från del obligatoriska trafikförsäkringsskyddet. Ett sådant undanlag bör då givetvis gälla också när egendomen tillhör någon som inte har fullgjort sin trafikförsäkringsplikt.

Om fordonet brukas olovligen bör försäkringstagaren dock ha samma rätt till ersättning som utomstående personer. Också ägaren av ett oförsäkrat fordon som brukas olovligen bör kunna få ersättning i sådana fall när fordonet var försäkringspliktigt bara om det användes i trafik.

Vad gäller skador på egendom som tillhör brukare av ett motorfordon och som befinner sig utanför det brukade fordonet torde frågan om trafikförsäkringens omfattning ha begränsad praktisk betydelse. I de undanlagsfall där frågan skulle kunna ha intresse synes det med fördel kunna överlämnas åt brukaren att själv avgöra utformningen av försäk­ringsskyddet.

Om skador på försäkringstagarens och brukarens egendom lämnas utanför de nya traflkskadereglerna, innebär det visserligen att den skadelidande i stället kan yrka skadestånd av den som vid förandet av fordonet har vållat skadorna. Risken för att en förare skall ådra sig ett personligt skadeståndsansvar i dessa fall är emellertid begränsad. 1 regel förs fordonet av försäkringstagaren eller brukaren själv eller av medlem i hans familj. Motsatsen förekommer i huvudsak endast på arbetslivets område. Där gäller emellertid alt arbetstagaren blir skadeståndsskyldig bara i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. På grund härav kan det endast i undantagsfall inträffa atl fordonsföraren blir personligen skadeståndsskyldig för skador på försäkringstagarens eller brukarens egendom utanför fordonet.

Även beträffande skador på förarens egendom utanför fordonet ligger det närmast till hands att de täcks av en frivillig sakförsäkring i stället för av den obligatoriska trafikförsäkringen. 1 flertalet fall när skadorna har orsakals genom fordonet torde föraren vara vållande till dem. Om de omfattas av trafikförsäkringen uppkommer i dessa fall fråga om jämkning på grund av förarens medvållande. En sakförsäkring, som innebär att ersättning utgår oberoende av förarens vållande, ger alltså ett bättre skydd. Bl. a. med hänsyn härtill är det även på denna punkt lämpligt att frihet råder beträffande utformningen av försäkringsskyddet.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   77

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt förordar jag att skador som uppkommer i följd av trafik med motorfordon på försäkringstagarens, brukarens eller förarens egendom utanför fordonet inle omfattas av den obligatoriska trafikförsäkringen för det egna fordonet. Jag vill tillägga att detta inte utesluter att dessa skador ingär exempelvis i den frivilliga delen av motorfordonsförsäkringen. Den kostnadsökning som kan uppkomma för försäkringsgivarna på grund av ett sådant försäkringsskydd torde i fråga om stora grupper av motorfordon vara så marginell att detta skydd inte behöver medföra någon särskild premiehöjning. Detta torde åt­minstone gälla beträffande flertalet fordon som inte används i yrkes­mässig trafik.

En annan typ av undantag från den förut angivna huvudregeln om att ersättning under alla förhållanden skall utgå från trafikförsäkringen kan övervägas när det gäller skador som i följd av trafik med motorfordon tillfogas fartyg, luftfartyg, järnvägståg eller spårvagnar liksom egendom som befordras med sådana transportmedel. Det kan diskuteras om man inte i dessa fall i stället bör tillämpa de regler som skall gälla när motorfordon kolliderar med varandra. Från allmänna riskfördelnings­synpunkter kan det synas naturligt alt de ekonomiska konsekvenserna av en skada, som utgör ett resultat av att två så att säga likvärdiga risker sammanträffar, fördelas mdlan de verksamheter som har skapat riskerna och inte uteslutande belastar den ena av dessa. Skäl talar alltså för att man låter de transportmedel som del nu är fråga om själva bära sina skador i fall då skadorna inte har vållats genom förandet av det kolliderande motorfordonet eller orsakats av bristfällighet på detta fordon. Det kan anmärkas att en reglering av detta slag f. n. gäller i Finland och Norge.

Utredningen har ingående behandlat denna fråga men stannat för att föreslå att de nu diskuterade skadorna skall, i likhet med andra sakskador som inte gäller motorfordon och därmed befordrad egendom, ersättas ur traflkförsäkringen på objektiv grund. Detta förslag har i allmänhet lämnats ulan kommentarer vid remissbehandlingen. Försäkringsrätts­kommittén anser dock att ersättning ur trafikförsäkringen i dessa fall bör utgå endasi vid styrkt vållande på motorfordonets sida.

Det ligger i sakens natur att det endast sällan kan inträffa att fartyg och luftfartyg eller egendom som befordras med sådana transportmedel skadas i följd av trafik med motorfordon. 1 huvudsak rör det sig, såvitt gäller fartyg, om skador som motorfordon orsakar i samband med färd på eller av bilfäflor. Vad beträffar flygplan kan skador i första hand orsakas av s. k. områdesfordon på flygplatser o. d. Kollisioner mellan områdesfor­don och flygplan torde emellertid inte vara särskilt frekventa, och skadorna kan knappast få nämnvärd omfattning.

Med hänsyn till det sagda kan del för trafikförsäkringstagarkolleklivet i dess helhet ha endast obetydlig ekonomisk betydelse, om skador på fartyg eller flygplan eller på egendom som befordras med sådana transportmedel ersätts ur trafikförsäkringen på objektiv grund. Detsam­ma gäller skador som kan uppkomma vid kollision mellan motorfordon


 


Prop. 1975/76:15                                                                   78

och spårvagnar, om hänsyn tas till det ringa antalet återstående spårvägslinjer. Frågan hur skador på de nu angivna transportmedlen behandlas i ersättningshänseende har alltså inte sådan vikt att en särreglering beträffande dem är påkallad.

Däremot kan skador på grund av kollision mellan motorfordon och järnvägståg antas vara vanligare och ha större ekonomisk betydelse. Enligt min mening bör man emellertid inte nu ta slutlig ställning till om särskilda regler bör ställas upp med avseende på trafikförsäkringens ansvar för skador på järnvägståg och därmed befordrad egendom. För denna fråga är det av betydelse vilket ansvar som i sin tur kommer att åvila järnvägsföretaget för skador som kan uppkomma på motorfordonet och egendom som befordras med detta. Enligt nuvarande regler har järnvägsföretaget endast ett principalansvar, dvs. företaget svarar bara på grund av vållande av järnvägens "förvaltning eller betjäning". Dessa regler är emellertid f. n. föremål för en allmän översyn av utredningen (Ju 1972:04) angående ny lagstiftning om befordran med järnväg. Om denna översyn resulterar i nya regler om att järnvägsförelaget skall utge ersättning på rent objektiv grund för skador som orsakas genom järnvägs­driften, är det naturligt att ett motsvarande ansvar åvilar trafikförsäk­ringen för skador som i följd av trafik med motorfordon uppkommer på järnvägståg och egendom som befordras med detta. På så sätt kan man uppnå en från riskfördelningssynpunkter lämplig fördelning av skadekost­naderna. Om däremot det nuvarande principalansvarel för järnvägsföretag behålls även i fortsättningen, kan det finnas anledning att på denna punkt införa ett vållandeansvar också för trafikförsäkringen. 1 avvaktan på alt slutlig ställning las till frågan om järnvägsföretags ansvar gentemot skadelidande tredje man anser jag att man bör avstå frän att föra in några särregler i denna punkt.

Sammanfattningsvis förordar jag alltså att den tidigare föreslagna huvudregeln om ett objektivt ansvar för trafikförsäkringen beträffande andra sakskador' än skador på motorfordon och därmed befordrad egendom tillämpas i varje fall t. v. även när det gäller skador på andra transportmedel och egendom som befordras med sådant transportmedel.

5.4.3  Undantag från ersättningsrätten i vissa fall

Liksom i personskadefallen har utredningen diskuterat om man, bortsett från regler om jämkning vid medvållande, bör ställa upp vissa generella undantag från ersättningsrätten vid sakskada. Utredningen har härvid stannat för att föreslå sådana undantag i två fall. Det ena undantaget gäller situationer då någon brukar etl motorfordon olovligen eller följer med eller låter egendom befordras med ett fordon trots att han vet att det brukas olovligen. 1 sådana situationer skall ersättning till angivna personer för sakskada inte utgå vare sig från försäkringen för det olovligen brukade fordonet eller från försäkringen för ett kolliderande fordon. Det andra undantagsfallet avser försummelse av fordonsägaren atl fullgöra sin försäkringsplikt. Vid sådan försummelse skall fordonsäga-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   79

ren inte få ersättning for sakskada annal än i kollisionsfall. Den som följer med eller låter egendom befordras med fordonet med vetskap om att det är oförsäkrat skall i fråga om rätten till ersättning jämställas med den försumlige fordonsägaren.

Några remissinstanser har kritiserat utredningens förslag när del gäller undantaget för olovliga brukare m. fl. från rätten till ersättning ur trafikförsäkringen för ett kolliderande fordon. Detta undantag kan enligt dessa remissinstanser leda till det otillfredsställande resultatet att föraren av det koUiderande fordonet blir personligen skadeståndsskyldig. Andra remissinstanser anser atl rätten till ersättning för sakskada bör vara inskränkt i ylterligare några fall, såsom när föraren har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet. 1 övrigt har utredningens förslag lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

När det gäller rätten till trafikskadeersättning för skada på egendom utanför motorfordon har jag tidigare föreslagit ett generellt undantag från ersättningsrätten i fall då egendomen tillhör fordonets ägare, brukare eUer förare. Beträffande dessa kategorier blir det därför inte aktuellt med de särskilda inskränkningar i ersättningsrättcn som det nu är fråga om. Det återstår emellertid att ta ställning flll om sädana inskränkningar bör göras för passagerare och lastägare. Jag delar utredningens uppfattning atl man bör undanta dem från rätten till ersättning för skada på egendoni utanför fordonet, när detta med deras vetskap brukas olovligen. Däremot anser jag inle att det finns anledning till ett sådant undantag när fordonet med deras vetskap saknar föreskriven trafikförsäkring. Inte heller i andra situationer finns det enligt min mening fog för att inskränka passagerares eller lastägares rätt tUl ersättning för skada på egendom utanför fordonet.

När det gäller fall då ett fordon brukas olovligen och det i samband med kollision uppkommer skada på egendom, som tUlhör den olovlige brukaren eller den som följde med eUer lät egendom befordras med fordonet med vetskap om att det brukades olovligen, anser jag liksom flera remissinstanser att man, bl. a. av hänsyn till det kolliderande fordonets förare, inte bör införa något undantag för de angivna personer­na från rätten till ersättning från det kolliderande fordonets trafikförsäk­ring enbart på den grunden att det är fråga om olovligt brukande.

■ 5.4.4  Medverkan på den skadelidandes sida

Av skadeståndslagen följer att skadestånd med anledning av sakskada jämkas efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. På trafikskadeområdet gäller f. n. motsvarande regler.

linligt utredningen bör man behålla de nuvarande bestämmelserna om jämkning på grund av medvållande flll sakskada. Utredningen framhåller emellertid atl vissa olägenheter kan uppkomma som följd av atl olika medvållanderegler blir tillämpliga vid personskador och vid sakskador. På grund härav förordar utredningen atl försäkringsgivarna i trafikförsäk­ringsvillkoren förbinder sig att vid mindre sakskador påkalla jämkning endast när den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Utredningen förutsätter att staten i motsvarande omfattning frivilligt avstår från atl påkalla Jämkning.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   80

Utredningens förslag har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Försäkringsinspektionen har uttryckligen förklarat sig inte ha någon erinran mol att försäkringsgivarna avstår från jämkning i den utsträckning som utredningen har förordat. Några remissinstanser, bl.a. JK, anser emellertid att en sådan begränsning i jämkningsmöjlig­heterna bör komma till uttryck i en lagregel. Försäkringsrättskommittén framhåller å andra sidan atl regelsystemet inte bör kompliceras med några specialregler av detta slag.

När det gäller sakskador talar inte sociala och humanitära synpunkter med samma styrka som vid personskador för en begränsning av jämkningsmöjligheterna på grund av medvållande. I prop. 1975:12, där förslag till nya regler om jämkning vid personskada lades fram, har jag också anfört att man för sakskadornas del inte bör överväga några mer ingripande förändringar av den medvållanderegel som nu finns i skade­ståndslagen.

På trafikskadeområdet gäller visserligen den skillnaden i förhållande till den allmänna skadeståndsrätten att trafikskadeersättningen utgår ur en försäkring och inte betalas av någon enskild person. En underlåtenhet att jämka ersättningen när den skadelidande är medvållande går alltså inte ut över någon enskild person som är ansvarig för skadan. På grund härav kan det övervägas att införa en jämkningsregel som är mer förmånlig för den skadelidande än den allmänna medvållanderegeln i skadeståndslagen. Liksom utredningen anser jag emellertid att man inte kan ta ställning till denna fråga utan att ha ett mer omfattande utredningsunderlag rörande frågans ekonomiska betydelse än som föreligger i detta lagstiftnings­ärende. Jag delar alltså utredningens uppfattning att den regel som finns i skadeståndslagen om jämkning på grund av medvållande till sakskada i princip bör tillämpas också på trafikskadeområdet.

Som utredningen har framhållit kan det emellertid i vissa fall vara förenat med olägenheter, om olika medvållanderegler skall tillämpas när en person vid en trafikolycka tillfogas både person- och sakskada. För personskadornas del skall ju, enligt vad jag tidigare har förordat, jämkning kunna ske bara om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Det skulle därför kunna ifrågasättas att tillämpa samma principer även vid sakskador, när de sammanträffar med personskador. Att ställa upp en lagregel med detta innehåll kan dock inte gärna komma i fråga. Bl. a. kan det knappast vara rimligt att för sakskador som tillfogas olika personer vid samma skadetiU­fäUe tillämpa skilda medvållanderegler beroende på om personen också har åsamkats personskada eller ej.

Vill man åstadkomma en enhetlig medvållandebedömning anser jag liksom utredningen att den bästa lösningen är att försäkringsbolagen, på det sätt som utredningen har förordat, förbinder sig att upp tUl en viss värdegräns underlåta jämkning vid sakskada, när den skadelidande inte själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Enligt vad utredningen uppgetl har trafikförsäkringsanstalterna accepte-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   81

rat dessa riktlinjer för en frivUlig lösning av frågan.

Med hänsyn lill vad Jag nu har sagt anser jag att trafikskadelagen inte bör innehålla någon särreglering av medvållandefrågan vid sakskador utan att det i stället får överlämnas åt berörda parter på trafikförsäkringsom­rådet att inom ramen för de förut angivna riktlinjerna söka nå en för både de skadelidande och övriga parter godtagbar och från skaderegle­ringssynpunkt smidig lösning.

Också när en skada skall regleras av trafikförsäkringsföreningen eller av staten bör jämkning ske enligt de normer som försäkringsbolagen kan komma atl lillämpa. Jag förordar att regeringen utverkar riksdagens bemyndigande alt meddela erforderliga bestämmelser för statens vidkom­mande.

Vid medverkan på den skadelidandes sida till kollisionsskada gäller f. n. att Jämkning i vissa fall kan ske på grund av vållande vid förandet av det fordon som den skadelidande färdas i även om detta vållande inte kan tillräknas den skadelidande själv som medverkan. Detsamma gäller när kollisionsskadan har orsakats av bristfällighet på detta fordon. Dessa regler innebär aUtså bl. a. att den skadelidande identifieras med annan person på hans sida som genom vållandet eller brislfälligheten har medverkat till skadan eller som ej har kunnat visa atl sådant förhållande inte har medverkat till skadan. Sådan identifikation sker dock bara mellan ägare, brukare och förare av de inblandade fordonen. När skada uppkommer på befordrad egendom som tillhör annan person riskerar denne inle jämkning i hithörande fall.

De angivna identifikationsgrundsatserna bör enligt utredningens me­ning i princip upprätthållas i den nya lagstiftningen. I överensstämmelse med förslaget om att ersättningsansvar i kollisionsfallen skall inträda endast vid styrkt vållande eller bristfällighet föreslår utredningen dock att Jämkning skall ske bara när det visas att motsvarande förhållande föreligger på den skadelidandes sida. Identifikationen skall enligt försla­get liksom hittills omfatta endasi ägare, brukare och förare. Ägarens ersättning skall dock inte jämkas när fordonet har brukats olovligen.

Utredningens förslag i denna del har inte kommenterats av någon remissinstans.

För egen del ansluter Jag mig till förslaget att jämkning skall ske bara när det kan visas att det påkörda fordonet har framförts vårdslöst eller att bristfällighet på fordonet har medverkat flll skadan. Däremot ställer Jag mig tveksam till de identifikationsgrundsatser som utredningen har föreslagit. Enligt min mening ligger det nära till hands alt de som har Samma grund för sin rätt till ersättning också behandlas lika i fråga om Jämkning. Det innebär att även den som befordrar egendom med fordonet skuUe identifieras med ägaren, brukaren och föraren. Så sker i elt motsvarande fall när fartyg kolliderar (se 220 § sjölagen). Genom en fullständig identifikation underlättas också skaderegleringen.

Ytterligare kan framhållas atl även om det teoretiskt sett innebär en viss trygghet för lastägaren att man underlåter att Jämka trafikskadeer-

6 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                                   82

sättning i hithörande fall, så torde frågan i praktiken sakna större ekonomisk betydelse. Om egendom befordras med motorfordon är kollisionsrisken bara en av de risker som föreligger för att egendomen skall skadas. Inträffar en kollision är det ur lastägarens synvinkel en tillfällig omständighet, om vållande från annat fordon har medverkat. Vill lastägaren ha säkerhet för att inte utsättas för ekonomisk förlust, bör egendomen skyddas av en särskild försäkring.

Det kan tilläggas att vid transportavtal ansvarar fraktföraren för den befordrade lasten enligt särskilda regler i vägtransportlagen (1974:610) resp. - vid internationella transporter - lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR-lagen). Vägfraklförare har regelmässigt sitt ansvar täckt av särskild ansvarsförsäkring.

Mot bakgrund av vad Jag nu har anfört förordar jag att Jämkning av ersättningen i kollisionsfaU skall ske så snart någon på den skadelidandes sida har medverkat till skadan på sätt som tidigare har angetts. 1 motsats till utredningen anser Jag atl sådan Jämkning bör kunna ske även om fordonet har brukats olovligen. Detta torde stå i överensstämmelse med försäkringsbolagens nuvarande skaderegleringspraxis.

5.5 Skadestånd för trafikskada

De trafikskadercgler som Jag förut har förordat innebär att person­skador och i vissa fall även sakskador ersätts ur trafikförsäkringen för vederbörande fordon. 1 fall då skada som i och för sig täcks av trafikförsäkring orsakas av någon som enligt allmänna skadeståndsrätls­liga regler är ansvarig för den, uppkommer frågan om den skadelidande skall ha möjlighet att yrka skadestånd av honom eller om den skadelidan­de skall vara uteslutande hänvisad till trafikförsäkringen med sina ersätt­ningskrav.

Enligt utredningens mening bör ersättningarna för trafikskador så långt del är möjligt bäras slutligt av motorfordonsägarna via trafikförsäkringen. Utredningen föreslår visserligen inte någon begränsning i rätten atl yrka skadestånd i fall då den skadelidande också är berättigad till trafikskade­ersättning. Om skadestånd utges av någon som enligt skadeståndsrättsliga regler är ansvarig för skadan, skall han emellertid enligt utredningens förslag träda in i den skadelidandes rätt till ersättning från trafikförsäk­ringen. Skadan kommer på så sätt att bäras slutligt av denna försäkring.

Utredningens förslag i denna del har i allmänhet inte mött någon erinran vid remissbehandlingen. Från något håll ifrågasätts dock om den skadelidande bör ha möjlighet att framställa skadeståndskrav i sådana fall när han också har rätt till trafikskadeersättning.

Som Jag tidigare har nämnt skall den ersättning ur trafikförsäkringen som utgår vid vissa trafikskador bestämmas enligt skadeståndsrättsliga grunder. Del innebär alt den skadelidande i regel inte har något egentligt behov av alt vid sidan av denna ersättning kunna framställa skadestånds-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   83

anspråk mot den som enligt skadeståndsrättsliga regler är ansvarig för skadan. Denne har å andra sidan ett intresse av att inte utsättas för sådana krav när ersättningen i stället kan utgå ur trafikförsäkringen. Visserligen skulle han inte behöva slutligt stå för denna ersättning, om man som utredningen har föreslagit berättigar honom att till den del han har utgett skadestånd träda in i den skadelidandes rätt till trafikskade­ersältning. En sådan ordning skulle emellertid leda till extra besvär för honom.

Det nu anförda talar för alt man inför en ordning enligt vilken anspråk på skadestånd med anledning av trafikskada inte får göras gällande i den mån den skadelidande har rätt till trafikskadeersättning. Mot en sådan ordning talar emellertid andra omständigheter. Särskilt när skadan har vållats av någon med vilken den skadelidande står i avtalsförhållande måste det i många fall vara både naturligt och praktiskt att den skadelidande vänder sig mot avtalsparlnern i stället för mot vederbörande trafikförsäkringsanstalt. Att helt utesluta möjligheten att yrka skadestånd i dessa fall skulle också strida mot de internationella avtal om godsbe­fordran på väg eller järnväg som gäller för Sveriges del. Att å andra sidan göra skillnad mellan skadeståndsanspråk i och utom avtalsförhållanden skulle leda till betydande gränsdragningsproblem. Några direkta olägen­heter av att hälla skadeståndsmöjligheten öppen även i ulomobligatoriska förhållanden torde inle heller uppkomma. Man kan nämligen räkna med att den skadelidande i dessa fall kommer att så gott som undantagslöst vända sig mot trafikförsäkringen med sitt ersättningskrav.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör det i princip inte föreligga något hinder mot att den som har utsatts för en trafikskada gör gällande anspråk på skadestånd, även om han också är berättigad till trafikskade­ersättning för samma skada. För tydlighetens skull bör en särskild regel härom tas in i trafikskadelagen. Samtidigt bör föreskrivas att den som i ett sådant fall har utgett skadestånd inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning.

På en punkt finns det emellertid anledning att uppställa begränsningar i rätten alt yrka skadestånd. Om den skadelidandes rätt flll trafikskade­ersättning har satts ned eller fallit bort på grund av omständighet som beror av den skadelidande själv - anspråket har t. ex. preskriberats — bör det i regel inte gå ut över den skadeståndsskyldige att det inte finns någon ersättningsrätt som han kan träda in i. 1 etl sådant fall bör alltså anspråk på skadestånd i princip inte kunna göras gällande. Undanlag bör dock gälla i fall då särskilda skäl föreligger. Sålunda kan det exempelvis i avtalsförhållanden ibland vara rimligt att den skadelidande får göra gällande anspråk på skadestånd, även om rätten till trafikskadeersättning har fallit bort. Även i andra situationer kan särskilda skäl få anses föreligga, t. ex. när den skadelidandes försummelse att i tid yrka ersättning är ursäktlig och den skadevållande skyddas av ansvarsför­säkring.


 


Prop. 1975/76:15                                                                  84

I praktiken torde anspråk på skadestånd komma att framställas framför allt i sådana fall när elt motorfordon eller egendom som befordras med detta skadas utan att traflkförsäkringen för något annat motorfordon bär ansvar för denna skada. Skadan kan t. ex. ha vållats av en fotgängare eller en cyklist. I ett sådant fall uppkommer frågan under vilka förhållanden jämkning skall kunna ske av motorfordonssidans skadeståndsanspråk. Utredningen har föreslagit att jämkning av skade­stånd till ägare, brukare och förare skall förekomma endast vid styrkt vållande eller bristfällighet på deras sida. Enligl gällande rätt sker däremot i stor utsträckning Jämkning redan vid presumerat vållande. Denna Jämkning grundas på det allmänt sett skärpta skadeståndsansvar som ägare, brukare och förare bär. Utredningens förslag har kritiserats av en remissinstans, som anser att det skärpta trafikansvaret även i fortsätt­ningen bör inverka reducerande på möjligheten alt få skadestånd från annan.

Inom skadeståndsrätten torde det vara en allmän princip att den som utövar en riskfylld verksamhet och som av denna anledning bär ett objektivt ersättningsansvar gentemot utomstående redan på denna grund får finna sig i Jämkning av egna skadeståndskrav mot utomstående. Med hänsyn härtill är det enligt min mening mest följdriktigt atl det objektiva ansvar som skall åvila trafikförsäkringen för ett motorfordon när det gäller skada som tillfogas utomstående föranleder att skadestånd för skada på fordonet eller egendom som befordras med fordonet skall kunna jämkas även om inte vållande vid förandet av fordonet eller brist­fäUighet har medverkat till skadan.

Enligt utredningens förslag skall endast fordonels ägare, brukare och förare behöva tåla Jämkning i de fall som Jag nu har berört. Enligt min mening bör emellertid också annan som befordrar egendom med fordonet behandlas på delta säll. I det föregående har Jag förordat att vållande vid förandet av det fordon som befordrar egendom eller bristfällighet på fordonet skall påverka lastägares rätt till ersättning från trafikförsäkringen för ett kolliderande fordon. Skälen för en sådan identifikation är enligt min mening ännu starkare i de fall som det nu är fråga om. Från den utomstående.skadeståndsskyldiges synpunkt är det helt ovidkommande i vilket förhållande ägare, brukare och förare samt lastägare står tUl varandra.

Med hänsyn till det sagda förordar jag en regel enligt vilken skadestånd med anledning av skada på motorfordon eller därmed befordrad egendom Jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Utredningsförslaget innehåller en regel om att fordonsägares skade­stånd inte jämkas, om fordonet brukades olovligen. Detta skulle innebära att skador på fordonet i hithörande fall alllid får bäras helt och hållet av den utomstående skadeståndsskyldige. Enligt min mening kan en sådan ordning inte anses lämplig. Det ligger närmare till hands att fordonsäga­ren genom en stöldförsäkring e. d. skyddar sig mot risken för ekonomiska förluster med anledning av det olovliga brukandet. Jag anser alltså inte att den tidigare förordade jämkningsregeln bör förses med ett undantag för fall av olovligt brukande.


 


Prop. 1975/76:15                                                                85

5.6 Skadeförsäkringsgivares regressrätt mot trafikförsäkringen

1 det föregående har jag behandlat rätten till trafikskadeersättning och rätten till skadestånd för trafikskada. Den skadelidande kan emellertid med anledning av en sädan skada bli berättigad även till ersättning i annan form, exempelvis ersättning för vagnskada på grund av vagnskade­garanti eller ersättning från sakförsäkring för lasten. Sådan ersättning utgår oberoende av den skadelidandes möjligheter alt få skadestånd eller trafikskadeersättning.

Enligt nuvarande regler inträder den som har meddelat skadeförsäkring i vissa faU i försäkringshavarens rätt mot den skadeståndsskyldige. En av de situationer där regressrätt föreligger är när fordon.sägare och brukare har presumtionsansvar enligt bilansvarighetslagen. Trafikförsäkrings-givaren har en ovillkorlig skyldighet atl till tredje man utge det skadestånd som denne har rätt till från fordonsägaren eller brukaren. Den som på grund av skadeförsäkring har utgett ersättning för trafikskador har på grund härav praktiskt tagel alltid regressrätt mot trafikförsäkrings-givaren i fråga om sådan egendom som omfattas av presumtionsansvaret.

Under hänvisning till att frågan om försäkringsgivares regressrätt f. n. utreds inom skadeslåndskommiltén har utredningen föreslagit att man inte nu gör någon saklig ändring i gällande regler om skadeförsäkrings­givares regressrätt. Detta förslag har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.

Inte heller jag anser att skadeståndskommitténs arbete bör föregripas. Liksom enligt gällande rätt bör således skadeförsäkringsgivare få träda in i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersältning. Denna ersättning är emellertid formellt sett inte att anse som skadestånd. De nu gällande bestämmelserna om skadeförsäkringsgivares regressrätt är därför inte tillämpliga i detta fall. För att uppnå det åsyftade resultatet bör man i stället i trafikskadelagen ta in en särskild bestämmelse om alt den som har utgett ersättning på grund av skadeförsäkring träder in iförsäkrings-havarens rätt till trafikskadeersältning. Som Jag närmare skall behandla i specialmotiveringen bör detsamma gälla beträffande den som har utgett ersäUning ur personförsäkring med verkliga beloppet för sjukvårdskostna­der m. m.

5.7 Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt

5.7.1   Återkrav mot försäkringstagaren och mot skadeståndsskyldig tredje man

Enligt 18-20 §§ försäkringsavtalslagen är den som har meddelat trafikförsäkring i regel fri från ansvar mot försäkringstagaren, om denne har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Bestämmelserna är dispositiva, och försäkringsgivaren kan alltså friskriva sig från ansvarighet mot försäkringstagaren i vidare omfattning än som medges  enligt   dessa  bestämmelser.  Mot skadelidande  tredje  man kan


 


Prop. 1975/76:15                                                                  86

Irafikförsäkringsgivare till följd av beslämmelserna i trafikförsäkrings­lagen inte friskriva sig från ersättningsansvar. Detta innebär att försäk­ringsgivaren kan bli skyldig att utge ersättning till en skadelidande även i fall då han är fri från ansvar mot försäkringstagaren. Enligt 20 § första stycket trafikförsäkringslagen har försäkringsgivaren emellertid då reg­ressrätt mot försäkringstagaren för det utgivna beloppet.

Försäkringsgivaren inträder vidare enligt 25 § första stycket försäk­ringsavtalslagen i försäkringshavarens rätt lill skadestånd av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller som enligt lag är ansvarig för skadan oberoende av eget vållande. Försäkringsgivaren kan vidare förbehålla sig ytterligare regressrätt. 1 fråga om den som jämte försäkringstagaren är ansvarig för skadan i egenskap av ägare, brukare eller förare är dock regressrätten begränsad genom en tvingande regel i 20 § andra stycket trafikförsäkringslagen. Mot en sådan skadeståndsskyl­dig får regress utövas endasi i den mån försäkringsgivaren skulle ha varit fri från ansvarighet, om den skadeståndsskyldige i stället hade varit försäkringstagare.

EnUgt utredningens förslag skall trafikförsäkringsgivare ha regressrätt mot den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Regress skall även kunna ske mol ägare eller innehavare av Järnväg, varvid ansvaret fördelas efter en riskvärdering. 1 övrigt anser utredningen att regress inte bör tillåtas.

Vid remissbehandhngen har RÄ förordat att trafikförsäkringsgivares regressmöjligheter inskränks på det sättet att regress mot skadevållande får utövas bara när denne uppsåtligen har vållat skadan. Andra remissinstanser menar däremot att man bör gå längre än utredningen och tillåta regress även mot exempelvis försumliga försäkringstagare och alkoholpåverkade förare. Också väghållare bör enligt vissa remissinstanser åläggas ett regressansvar.

Frågan huruvida ersättning som utges på grund av trafikförsäkring skall kunna återkrävas från försäkringstagaren eller annan har nära samband med skadeståndskommitténs återstående uppgifter. Jag delar utred­ningens uppfattning att problemet t. v. bör lösas med utgångspunkt i kommitténs direktiv. Även om målsättningen bör vara alt så långt möjligt uppnå en bestående ordning, kan det självfallet inte uteslutas att de förslag skadeståndskommittén lägger fram i ett vidare sammanhang kan föranleda viss omprövning av ställningstagandena i detta lagstiftnings­ärende.

Enligt direktiven för skadeståndskommittén bör regressrätten vid skadeförsäkring inskränkas betydligt mer än vad som följer av de dispositiva bestämmelserna i 25 § försäkringsavtalslagen. Utgångspunkten bör vara att regresskrav skall tillålas bara när detta kan anses nödvändigt av tungt vägande ekonomiska hänsyn eller andra särskilda skäl. Vidare bör reglerna enligt direktiven vara klara och entydiga, så att man så långt möjUgt undgår risken för tvister om återkrav.

Utredningen har lagt fram vissa uppgifter om regressinkomsternas betydelse för traflkförsäkringens ekonomi. Uppgifterna ger vid handen


 


Prop. 1975/76:15                                                                   87

att regresserna f. n. så gott som helt saknar ekonomisk betydelse. Trafikförsäkringsföreningen har i sitt remissvar bekräftat att regresserna mot enskilda personer i del stora hela saknar ekonomisk vikt och atl regresserna mot vägverket och SJ har underordnad ekonomisk betydelse. Den obligatoriska trafikförsäkringen innebär som sädan all de stora skadekostnaderna fördelas inom etl kollektiv som väl förmår att bära dessa kostnader. Om man t. v. bortser från återkrav mot Järnvägsföretag och väghållare, kan sålunda ekonomiska hänsyn inte föranleda ett behov att återkräva trafikskadeersältning. Regressmöjligheten kan dock vara påkallad av andra skäl, exempelvis preventionssynpunkler. Vidare kan önskemål att fördela kostnader mellan motorfordonskolleklivet och annan riskfylld verksamhet göra sig gällande.

Jag delar lill en böflan utredningens uppfattning atl trafikförsäkrings-givaren inte bör kunna utöva regress mot försäkringstagaren enbart på den grunden att denne har underlåtit atl betala försäkringspremien eller i övrigt åsidosatt sina förpliktelser mot trafikförsäkringsgivaren. Även om vissa korrektiv måste finnas mot underlåtenhet att fullgöra försäkrings­plikt eller att uppfylla olika skyldigheter enligt försäkringsavtalet måste regressrätt anses vara ett alltför godtyckligt verkande instrument för atl passa i det sammanhanget. Jag återkommer till frågan om sanktioner mot den som inte fullgör försäkringsplikten i ett följande avsnitt.

Regressrätten bör sålunda — i likhet med vad som gäller enligt försäkringsavtalslagen — inskränkas till situationer där försäkringstagaren eller annan är ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler. I fråga om den som har ett skadeståndsansvar på grund av eget vållande föreligger f. n. regressrätt endast om han har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. I likhet med utredningen anser jag alt det främst av preventiva skäl är motiverat att även den som enligt den nya lagen utger trafikskadeersättning har regressrätt i sådana fall. Däremot finner jag inte anledning att möjliggöra regressrätt mot den som, utan att uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger, har gjort sig skyldig lill rattfylleri e. d. Som Jag har sagt i ett tidigare sammanhang får preventionens krav inom hithörande områden tillgodoses genom straffrättsliga sanktioner. Erfarenheten visar också att försäkringsanstalterna i allmänhet nöjer sig med att återkräva en begränsad del av den utgivna ersättningen och att den preventiva effekten av en regressrätt vid sidan av straffsanktioner därför sannolikt inte är stor. Inte heller i övrigt anser Jag atl regressrätten mot den som är vållande till skadan bör sträcka sig längre än till fall då uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger. Påpekas bör emellertid att, som Jag tidigare har anfört, föraren i samband med rattfylleribrott också kan ha fört fordonet på sådant sätt atl han måste anses ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet. I så fall inträder regressrätt enligt den nu föreslagna regeln.

När det gäller frågan om regress mot den som ansvarar för annans vällande eller som har ett rent objektivt ansvar kan det inte gärna bli tal om alt  införa en generell regressmöjlighet.  Tvärtom anser Jag liksom


 


Prop. 1975/76:15                                                                   88

utredningen att det bara är för väghållare och för ägare eller innehavare av Järnvägsförelag som det över huvud taget kan bli aktueUt att överväga ett regressansvar. Med Järnvägsföretag bör i delta sammanhang likställas spårvägsföretag. Däremot finns det inte tillräckliga skäl att överflytta en del av fordonsägarkollektivets ansvar på ägare till hundar som har orsakat trafikolycka. På grund av den ringa ekonomiska betydelse som en regressrätt mot ägare av luftfartyg skuUe ha finns del inte heller anledning att dra in dem i sammanhanget. I de övriga faU där elt regressansvar skulle kunna komma i fråga har detta ansvar enbart marginell betydelse.

Med hänsyn till väghållningens betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt skulle det däremot kunna te sig motiverat att medge regress från trafikförsäkringen mot väghållare. Det kan också ifrågasättas om det är befogat att låta motorfordonsägarkollektivet bära ansvaret för skaderis­ker som uteslutande är en följd av brister i väghållningen. Regressfrågan torde emellertid inte heller i detta fall ha någon slörre ekonomisk betydelse. Av tillgängliga uppgifter framgår att den regress från trafikför­säkringen som hiltUls har utövats mot vägverket är av blygsam omfatt­ning, och det är inte sannolikt att sådan regress förekommer i någon större utsträckning mot andra väghållare. Även om de nya trafikskadercg­ler som nu föreslås innebär en ökning av kostnaderna för trafikförsäkring­en, framför allt när det gäller förarskadorna, är det inte troligt att en regressmöjlighet mot väghållare skulle få nämnvärt större ekonomisk betydelse i framtiden. Inte heller för vägunderhållets standard lorde en regressmöjlighet i dessa fall ha någon avgörande inverkan.

Från de synpunkter Jag nu har berört kan det alltså inte anses påkallat med särskilda regler om regress från trafikförsäkringen mot väghållare. Givetvis tar Jag inte därmed ställning till frågan huruvida regress bör kunna ske från den frivilliga vagnskadeförsäkringen mot väghållare. Den frågan får tas upp till prövning, när skadeståndskommittén har slutfört sin översyn av reglerna om regress vid olika former av privat försäkring. Tänkbart är naturligtvis att de lösningar man då stannar för bör påverka trafikförsäkringens möjligheter till regress mot väghållare.

När det gäller frågan om regress mot ägare eller innehavare av Järnväg är situationen delvis en annan. Visserligen har frågan inte heller i detta fall haft nämnvärd ekonomisk betydelse hittills. Man kan emellertid inte bortse från risken för att en kollision mellan motorfordon och Järnvägståg kan leda till omfattande skador för tredje man, framför allt Järnvägspassagerare. Särskilt i en sådan situation är det både från allmänna riskfördelningssynpunkter och från strikt kostnadsmässiga aspekter naturligt atl båda sidorna bidrar till att täcka utgifterna för gottgörelse av de skadelidande. Detsamma gäller vid kollision mellan mo­torfordon och spårvagn. På grund härav förordar Jag att trafikförsäkrings­givare medges regress mot ägare och innehavare av Järnväg eller spårväg.

Vad jag nu har anfört innebär att trafikförsäkringsgivare skall få rätt till regress dels mot den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, dels mot ägare eller innehavare av Järnväg eller spårväg.


 


Prop. 1975/76:15                                                                  89

Mot den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet bör regress kunna göras gällande i samma utsträckning som skadestånds­ansvar föreligger. Däremot bör regressrätten givetvis inte sträcka sig längre. Sålunda bör skadevållaren ges samma rätt till invändning om exempelvis medvållande som om talan hade förts mot honom av den skadelidande. Vidare skall regress självfallet inte kunna utövas mot den skadelidande själv för vad han har uppburit. Om den skadelidande har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, får det beaktas inom ramen för de medvållanderegler som Jag har förordat tidigare.

Också i förhållande till Järnvägs- och spårvägsföretag bör regressrätten inskränkas till skador för vilka företaget bär ett ersättningsansvar enligt skadeståndsrättsliga regler. Det bör emellertid i detta fall inte ovillkor­ligen bli fråga om återkrav moisvarande hela den utgivna trafikskade­ersättningen. Som utredningen har föreslagit bör ansvarigheten fördelas mellan trafikförsäkringstagarkollektivet och Järnvägsföretaget (resp. spår­vägsföretaget) enligt en riskvärdering, dvs. i förhällande till de risker som utövandet av dessa olika former av transportverksamhet innebär.

Lagtekniskt bör reglerna om regressrätt utformas så, atl försäkringsan­stalt som har utgett trafikskadeersättning inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt flll skadestånd av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Vidare bör föreskrivas att om ägare eller innehavare av Järnväg eller spårväg enligt lag eller annan författning är ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning har utgått, så får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter av den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till grunden för ersättnings­ansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Liksom uiredningen anser jag att regressreglerna i princip bör vara tvingande i den meningen alt försäkringsgivaren inte genom villkor i försäkringsavtalet skall kunna förbehålla sig återkravsrätt i vidare omfattning. Vidare bör det inte vara möjligt för den regresskyldige att med tillämpning av skadeslåndsrättsliga regler återkräva utgiven ersätt­ning från någon som inte själv är regresskyldig, exempelvis därför att hans vållande inte är uppsåtligt eller.grovt. Hinder bör däremot inte föreligga mot återkrav mellan flera regresskyldiga inbördes, Återkrav bör också kunna göras gällande, såväl av försäkringsgivaren som av regresskyldig, mot annan än försäkringstagaren som särskilt har åtagit sig atl slutligt svara för trafikskadeersättningen.

5.7.2  Ersättningsansvarets fördelning mellan flera trafikförsäkringsgivare

1 vissa fall kan flera tiafikförsäkringar bära ersättningsansvar för samma skada. Del gäller dels situationer där två eller flera motorfordon har varit inblandade i en trafikolycka och skada har tillfogats person eller egendom utanför fordonen, dels i vissa fall när fler än två motorfordon har varit inblandade och skada har uppstått på något av fordonen eller på befordrad egendom.


 


Prop. 1975/76:15                                                                  90

Enligt gällande rält är ersättningsansvaret i dessa fall solidariskt. Det slutliga ansvaret fördelas efter skälighet. Om vållande kan styrkas på ena sidan medan den andra sidan svarar endast på grund av sitt presumtions­ansvar, skall dock den förra sidan i förhållande till den senare vidkännas hela ersättningen.

Också enligt utredningens förslag skall ersättningsansvaret vara solida­riskt, när två eller flera trafikförsäkringar har ett ansvar för samma skada. Om vållande eller bristfällighet inte kan styrkas i fråga om något av de inblandade motorfordonen, innebär utredningsförslaget atl varje sida skall slutligt bära lika stor del av ersättningen. Kan vållande eller bristfällighet styrkas beträffande ett av fordonen men inte beträffande det eller de andra, får trafikförsäkringen för det förstnämnda fordonet slutligt svara för hela ersättningen. Om slutligen vållande eller bristfällighet kan styrkas i fråga om två eller flera av fordonen, skall ansvaret enligt utredningsför­slaget fördelas mellan försäkringarna för dessa fordon efter skälighet.

Vad utredningen sålunda föreslagit har allmänt godtagits under remissbehandlingen.

Även jag anser atl om ersättningsansvar för en och samma skada har uppkommit för två eller flera trafikförsäkringar, så bör den skadelidande kunna vända sig mot vilken som helst av dessa försäkringar och få ut hela sin ersättning. Ersättningsansvaret bör alltså i dessa fall vara solidariskt. Om man i en sådan situation skulle utesluta regress mellan försäkringar­na, skulle det leda till en nyckfull fördelning av ersättningsansvaret beroende på vilken försäkringsgivare den skadelidande vänder sig mot. Ett sådant resultat är uppenbariigen inle tillfredsställande. Liksom f. n. bör alltså särskilda regler finnas om den slutliga fördelningen av det solidariska ersättningsansvaret.

Den nuvarande regeln om fördelning efter skälighet när båda sidor bär presumtionsansvar leder i praxis så gott som undantagslöst till en likafördelning av ansvarigheten. 1 likhet med utredningen anser Jag att denna praxis bör lagfästas för de fall när försäkringarna för de berörda fordonen enligt de nya reglerna har ett objektivt ansvar och varken vållande eller bristfällighet kan styrkas på någondera sidan. En regel om hälftendelning i dessa fall synes stå bäst i överensstämmelse med den tidigare förordade regeln att i sådana situationer någon ersättning över huvud taget inte utgår för skador på fordonen och egendom som befordras med dem, dvs. att vardera sidan får bära sin skada.

1 övrigt innebär utredningsförslaget i denna del att nuvarande grunder för ansvarighetens fördelning upprätthålls, dock med det undantaget att bristfäUighet på fordon Jämställs med vållande i samband med dess förande. Jag ansluter mig till vad utredningen sålunda har föreslagit.

I utredningens förslag har de angivna fördelningsreglerna gjorts tvingande. Detta har kritiserats av trafikförsäkringsföreningen, som anser att försäkringsgivarna bör ha möjlighet att komma överens om andra fördelningsprinciper.

Enligt min mening bör lagens regler om den slutliga fördelningen av


 


Prop. 1975/76:15                                                                   91

det solidariska ersättningsansvaret så till vida vara tvingande att försäk­ringsgivarna inle skall flll försäkringstagarnas nackdel kunna generellt förändra kostnadsfördelningen. Detta följer av allmänna försäkringsrätts-liga principer. Däremot bör det vara möjligt för försäkringsgivarna alt förenkla skaderegleringen genom generella överenskommelser. Som ira-fikförsäkringsföreningen har framhållit bör man inle heller genom en tvingande reglering lägga hinder i vägen för de svenska trafikförsäkrings­bolagen alt delta i internationella överenskommelser som bygger på andra principer för ersättningsansvarets fördelning än de svenska reglerna. Den totala fördelningen bör dock i huvudsak bli densamma som enligt dessa regler.

När endast två fordon är inblandade i en trafikolycka och det därvid uppkommer skador på fordonen eller på egendom som befordras med dem, föreligger aldrig ansvar för mer än en trafikförsäkring beiräffande en och samma skada. De regler som jag tidigare har förordat innebär att sakskador av angivet slag ersätts endast om vållande eller bristfällighet har förelegal beiräffande fordon på motsidan. Sådan ersäUning skall själv­fallet inte kunna flyttas övei' på trafikförsäkringen för del fordon där sakskada har uppkommit.

Vad därefter gäller det fallet att förare eller passagerare tillfogas skada i samband med trafikolycka där tvä eller flera fordon är inblandade innebär mina tidigare förslag att ersättning utgår på rent objektiv grund ur trafikförsäkringen för det fordon i vilket föraren eller passageraren färdades. Att ersättningen i första hand skall utgå ur det egna fordonets försäkring utesluter dock inle all ersättningen helt eller delvis skulle kunna återkrävas frän försäkringen för annat fordon som är inblandat i olyckan.

Utredningen har förordat att regress mellan trafikförsäkringar inte skall få äga rum när det är fråga om ersättning till förare och passagerare för personskada. Utredningen konstaterar alt en sädan lösning är bäst förenlig med de principer som i övrigt bär upp utredningens förslag på personskadeområdet. Även om den föreslagna inskränkningen i regress-möjligheten kommer att medföra förändringar i fråga om kostnaderna och därmed också i fråga om försäkringspremierna för olika försäkrings-lagarkategorier, hävdar utredningen att det är fråga om måttliga förskjutrfingar. Detta antagande grundas på vissa kostnadsberäkningar som uiredningen har företagit.

Åtskilliga remissinstanser har ställt sig kritiska till utredningens förslag i denna del. Försäkringsinspektionen konstaterar att utredningen har nöjt sig med att söka belysa förväntade förändringar för olika fordonsslag men har avstått från alt uppskatta premiekonsekvenserna för olika riskgrupper inom resp. fordonsslag. Försäkringsrättskommittén hänvisar till den inom försäkringsverksamheten gällande skälighetsprincipen och anser att en tillämpning av denna princip förutsätter att utrymme finns för fördelning av personskadeersättningar mellan olika sidor efter samma principer som


 


Prop. 1975/76:15                                                                   92

gäller för fördelning av skador på fordon och last. Enligt Försäkringsbo­laget Ansvar får förslaget bl. a. den konsekvensen att kostnaderna för skador som vållas av alkoholpåverkade förare kan komma att belasta försäkringen för andra fordon. Stark kritik framförs också av motor­cykelorganisationerna, som bl. a. pekar på att personskador på dem som färdas på motorcykel i betydande utsträckning vållas av bilister.

För egen del vill Jag först konstatera att handhavandet av trafikskade­ersättningarna otvivelaktigt blir enklare och billigare för försäkringslagar-kollektivet i dess helhet, om hithörande ersättningar stannar på de försäkringar som svarar primärt. Det är emellertid också uppenbart att ett genomförande av utredningens förslag kommer atl medföra en omför­delning av kostnaderna och premierna mellan olika grupper av försäk­ringstagare. Hur stora dessa förskjutningar kommer alt bli kan inte med säkerhet avgöras pä grundval av utredningsmaterialet. Klart är emellertid att vissa försäkringslagarkategorier riskerar alt vidkännas betydande premieökningar ulan att delta är motiverat med hän.syn lill de särskilda risker som de eller deras fordon framkallar i trafiken. Denna omständig­het talar utan tvekan starkt mot ett genomförande av utretlningens förslag.

Om man frångår utredningens förslag och beiräffande de nu diskutera­de personskadeersätlningarna tillåter regressrätt mot trafikförsäkringarna för andra inblandade fordon, i den mån vållande e. d. föreligger på de andra fordonens sida, ökar uppenbarligen möjligheterna att inom försäkringstagarkollektivet åstadkomma en rimlig fördelning av försäk­ringskostnaderna. De ökade administrativa kostnader som kan bli följden av ett sådant system torde också bli förhållandevis begränsade. Beaktas bör bl. a. att det vid kollisioner som orsakar personskador så gott som alllid uppkommer även sakskador. Den slutliga fördelningen av ansvaret för sakskador sker emellertid, enligt vad som fldigare har föreslagits, på grundval av det vållande o. d. som har förekommit på olika sidor. En viss vållandebedömning måste alltså nästan alltid göras i kollisionsfallen, även om kostnaderna för personskadeersättningar inle skulle fördelas på grundval av vällande. Visserligen kan regressfrågor som rör sakskador ofta avgöras enligt enkla schabloniserade normer medan personskador, som vanligen avser mer betydande belopp, inte lika lätt kan avgöras på det sättet. Det är dock min uppfattning att, om regress tillåts för person­skador, den slutliga fördelningen i betydande utsträckning kan ske utan en omfattande bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. Det finns också anledning räkna med att trafikförsäkringsgivarna kommer att träffa överenskommelser om generella normer för den slutliga fördel­ningen av kostnaderna för personskadeersättningar.

Mot den angivna bakgrunden förordar Jag att försäkringsgivare som har utgett trafikskadeersältning med anledning av förares eller pa.ssagerures personskada skal! kunna kräva ersättningen åter av försäkringen för annat motorfordon, om vållande eller bristfällighet på detta fordons sida har medverkat flll skadan. Har vållande eller bristfäUighet förekommit även


 


Prop. 1975/76:15                                                                   93

beträffande det egna fordonet, alltså det fordon där den skadade föraren eller passageraren färdades, bör ersätlningsansvaret slutligt fördelas meUan försäkringarna för de inblandade fordonen efter vad som är skäligt med hänsyn lill den medverkan lill skadan som har förekommit på olika sidor saml omständigheterna i övrigt. Däremot bör regress givetvis inte komma i fråga när vållande eller bristfällighet inte kan styrkas på någon sida.

De regler om det slutliga ersättningsansvaret som Jag nu har förordat bör vara dispositiva på samma sätt som de tidigare föreslagna bestämmel­serna om fördelningen av solidariskt ersättningsansvar. Som jag nyss har antytt kan det också vara lämpligt att försäkringsgivarna träffar överens­kommelser som i viss omfattning innebär en förenklad tillämpning av regressreglerna.

5.8 Särskilda frågor rörande trafikförsäkringen

5.8.1   Trafikförsäkringsplikten

Den nuvarande obligatoriska trafikförsäkringen bygger på ett system med särskilda försäkringsavtal som ingås mellan de enskilda fordonsägar­na och vissa försäkringsanslalter som har tillstånd att meddela sådan försäkring. 1 detta system ligger en ömsesidig skyldighet för dessa parter att ingå avtal om trafikförsäkring.' Försäkringen fungerar som ansvarsför­säkring till förmån för försäkringstagaren, om försäkringsgivaren inte har giort annat förbehåll, samtidigt som den garanterar den skadelidande hans rätt till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare.

Som Jag redan tidigare har sagt bör den som tillfogas trafikskada även i fortsättningen garanteras ersättning för denna skada genoni tvingande bestämmelser om obligatorisk trafikförsäkring. Att det nya ersättnings­system som jag förordar i detta lagstiftningsärende skall frikopplas frän skadeståndsreglerna innebär inle atl några principiella ändringar behöver göras i den tekniska konstruktion som trafikförsäkringen f. n. har. Som utredningen framhållit har trafikförsäkringen i sin nuvarande uppbyggnad fungerat väl både från försäkringstagarnas och från de skadelidandes synpunkt. Möjligheterna till fri konkurrens mellan trafikförsäkrings­bolagen är visserligen jämförelsevis begränsade, men systemet har otvivelaktigt bidragit till en för konsumenterna gynnsam ordning i fråga om premiesättning och utformningen i övrigt av försäkringsvillkoren. Konsumentskyddsintresset - som på detta område framträder särskilt starkt med hänsyn till atl trafikförsäkringen är obligatorisk och till att allt större medborgargrupper blir motorfordonsägare - har kunnat och torde även i fortsättningen kunna tillgodoses inom ramen för försäk­ringsinspektionens och andra samhällsorgans tillsyn och övervakning.

1 gällande lagstiftning görs vissa undantag från trafikförsäkringsplikten. Det gäller främst statsägda fordon samt utländska fordon som tillfälligtvis


 


Prop. 1975/76:15                                                                  94

uppehåller sig i Sverige. Ersättning som annars skulle ha utgått på grund av trafikförsäkring utges i sådana fall av svenska staten resp. av svensk försäkringsanstall. Ett motsvarande ersättningsansvar åvilar de svenska trafikförsäkringsanstalterna gemensamt i fall då skada har orsakats av ett försäkringspliktigt men oförsäkrat fordon eller av elt okänt fordon.

Också i det nya ersättningssystem som jag förut har förordat måste man göra vissa undantag från försäkringsplikten. Vidare måste det finnas garanti för att ersättning utgår även när skadan har orsakats av ett fordon som saknar föreskriven försäkring eller som är okänt. Enligt utredningens mening bör man på dessa purikter i stort sett bibehålla gällande ordning. Någon erinran häremot har inte framkommit under remissbehandlingen. Även jag delar utredningens uppfattning.

Den nuvarande ordningen pä trafikförsäkringsområdel inrymmer problem när det gäller möjligheterna att kontrollera efterlevnaden av reglerna om försäkringsplikt. Antalet försäkringspliktiga fordon som saknar trafikförsäkring har tidvis varit mycket stort och är allflämt besvärande. Enligt uppgift från bUregistret uppgick antalet oförsäkrade fordon under januari- oktober 1974 till mellan drygt 60 000 och drygt 80 000. Nyligen har emellertid genomförts vissa reformer i fräga om fordonsregistrering som är ägnade att förbättra kontrollmöjligheterna. Detta problem har vidare studerats inom en samrådsgrupp med företrä­dare för försäkringsinspeklionen, bilregisternämnden och vissa försäkrings­bolag. En arbetsgrupp inom samrådsgruppen har i december 1974 lagt fram en rapport med vissa förslag i hithörande frågor. Jag återkommer strax lill denna rapport.

Enligt nuvarande regler kan den som underlåter att fullgöra sin trafikförsäkringsplikt   dömas   till   böter.   Domstol  kan  vidare  förelägga

honom vid viteatt fullgöra dcnnaskyldighel. Enligt utredningens mening bör dessa bestämmelser t. v. behållas i den nya lagstiftningen.

Utredningen föreslår vidare vissa andra påföljder som syftar till att förbättra efterlevnaden av reglerna om trafikförsäkringsplikt. Bl. a. skall försäkringsbolagen kunna vägra atl meddela försäkring för ett fordon, om ägaren eller närmaste föregående ägare inte har betalat förfallen trafikförsäkringspremie eller om han står i skuld för självrisk. Don som inte alls har tecknat trafikförsäkring skail kunna åläggas att betala elt belopp motsvarande den premie som han annars skulle ha erlagt. Har trafikskadeersältning utgått, skall han även kunna åläggas att betala ett belopp motsvarande självrisk.

I den rapport som jag nyss talade om föreslås att det nuvarande påföljdssyslemet med straff- och vilessanktioner ersätts av ett avgifts­system baserat på automatisk dalabehandling. Enligt förslaget skall den som åsidosätter försäkringsskyldiglieten drabbas av en avgift som täcker försäkringsrisken och myndigheternas kostnader och även innehåller en s. k. straffdel som är avsedd att ge avgiften en preventiv effekt. Uppburna avgiftsbelopp skall fördelas mellan staten och trafikförsäkringsförening­en. Den nämnda rapporten, som har överlämnats till justitiedeparlemen-


 


Prop. 1975/76:15


95


tet, remissbehandlas f. n.

Vid remissbehandlingen av utredningens förslag har flera remissinstan­ser ifrågasatt lämpligheten av de nya påföljder som utredningen har föreslagit. Bl. a. bilregisternämnden och försäkringsinspeklionen förordar att sanktionssystemet i stället utformas efter de rikflinjer som har föreslagits av den förut nämnda samrådsgruppen.

Det är uppenbarligen av stor betydelse att de som är skyldiga att teckna och vidmakthålla trafikförsäkring också fullgör sin skyldighet. Detta är en förutsättning för att det skall bli en rättvis fördelning av trafikskadekostnaderna. Om vissa fordonsägare som i och för sig omfattas av trafikförsäkringsplikten åsidosätter sin skyldighet innebär det en ökad belastning på de lojala försäkringstagarna.

De uppgifter som har framkommit i fråga om antalet oförsäkrade fordon visar klart alt de nuvarande kontroll- och sanktionsmöjligheterna måste förbättras. Det kan emellertid diskuteras om de förslag som utredningen har lagt fram på denna punkt är tillräckligt effektiva. Vissa av de föreslagna påföljderna ter sig också mindre lämpliga från andra synpunkter. Sålunda kan det ifrågasättas om man bör ställa upp regler som innebär att trafikförsäkringsgivarna kan vägra att meddela försäkring i fall då fordonsägaren eller tidigare ägare har underlåtit att betala förfallen premie.

Frågan om vilka påföljder m. m. som bör gälla för försummelse att fullgöra traflkförsäkringsplikten bör emellertid enligt min mening inte avgöras i detta sammanhang. Den frågan bör i stället tas upp i sin helhet i samband med alt man tar ställning till de förslag i fråga om ett nytt kontroll- och sanktionssystem som har lagts fram av den tidigare nämnda samrådsgruppen.

Mot denna bakgrund anser Jag att man f. n. inte bör föra in andra påföljdsregler i den nya lagen än en motsvarighet till de straff- och vitcsbestämmelsor som gäller redan nu.

5.8.2 Bonus och självrisk

Trafikförsäkringsbolagen tillämpar sedan lång lid ett system för rabattering av trafikförsäkringspremierna som kallas bonussystemet. Försäkringstagarens bonus bestäms efter antalet skadefria år. Efter varje skadefritt år flyttas försäkringen till en högre bonusklass. Den lägsta bonusklassen ger en rabatt på 20 % av grundpremien. 1 den högsta bonusklassen, som uppnås efter sju år, är denna rabatt 75 %. Den som är berätflgad till bonus får också betydande rabatt på vagnskadepremien.

Efter försäkringsår med skada flyttas försäkringen ned två bonus-klasser för varje skada som medför ersättningsskyldighet för försäkrings­givaren. Undantag gäller dock för vissa fall, bl. a. om fordonet har brukats olovligen. När försäkringen tas i anspråk innebär bonussystemet alltså i flertalet fall att försäkringstagaren får betala högre premier för kommande   år.   Dessa   premieökningar   kan   ibland   bli   förhållandevis


 


Prop. 1975/76:15                                                                   96

kännbara. I-'ör försäkringstagaren blir effekten likartad den som uppstår vid ett system med självrisk.

Bonussystemet har numera en mycket stor betydelse. Enligt utredning­ens beräkningar befinner sig mellan 50 och 60 procent av försäkringsta­garna i högsta bonusklass. Genomsnittspremien för trafikförsäkringen är 53 procent av grundpremien.

Bonussystemet är i och för sig förenligt med det förslag som utredningen har lagt fram. 1 detta förslag försväras dock en tillämpning av detta system av att sambandet mellan vållande och belastning på trafikförsäkringen blir mer uttunnat än enligt nuvarande ordning. Om man emellerfld genomför de förslag i fråga om regressrätt som jag har lagt fram i ett tidigare avsnitt och alltså bl. a. låter ersättning med anledning av förares och passagerares personskada slutligt fördelas efler vållande­principer, när skadorna har uppkommit vid kollision med annat motor­fordon, skapas bätlre förutsättningar för ett bibehållande av bonussyste­met.

Från sina utgångspunkter uttalar utredningen starka sympatier för all ersätta bonussystemet med ett system med självrisk, som tas ut på objektiv grund vid varje skadefall. Utredningen framhåller visserligen att detta är en sak som i första hand fär avgöras av försäkringsgivarna själva. För att möjliggöra en övergång till ett självrisksystem föreslär utredningen emellertid en bestämmelse om att försäkringsgivaren i försäkringsavta­let får förbehålla sig rätt alt av försäkringstagaren återkräva utgiven trafikskadeersältning intill belopp för vilket försäkringstagaren har åtagit sig att stå självrisk. Försäkringsgivaren skall alltid ha rätt att ta ut lägst en självrisk som motsvarar en fyrtiondel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Utredningen konstaterar atl ett självrisksyslem kan förenas med durationsrabatt. En sådan rabatt innebär i likhet med bonussystemet att premien sjunker successivt under de första åren av fordonsinnehavet. Den väsentliga skillnaden består i att frågan, om och i vad mån rabattering skall ske, i det enskilda fallet inte -som i ett bonussyslem - avgörs med hänsyn lill det faktiska skadeutfallet.

Vid remissbehandlingen har företrädare för såväl trafikförsäkringsan­stalterna som motorfordonsägariia förordat att bonussystemet behålls även inom ramen för den nya lagstiftningen. Denna uppfattning förs också fram av bl. a. försäkringsinspektionen, försäkringsrättskommitlén och de största arbetstagarorganisationerna. Enligt trafikförsäkringsföre­ningen är det tänkbart att den nya ersättningsordningen för trafikskador bör föranleda en översyn av bonussystemet, även om man i och för sig behåller detta system. För att kommande överväganden skall bli mera förutsättningslösa kan det emellertid enligl föreningen vara värdefullt att, som uiredningen har föreslagit, öppna en möilighet att införa självrisk. Andra remissinstanser menar att om ett syslem med självrisk genomförs bör självriskbelopp inte kunna tas ut helt oberoende av vållande. Vidare framhålls från några håll atl stora självrisker kan äventyra den rätt till ensättning för personskada som enligt förslaget skall komma också försäkringstagaren till del.


 


Prop. 1975/76:15                                                                   97

För min del anser Jag att det i och för sig inte finns någon anledning att ingripa i nuvarande ordning där motorfordonsägare och trafikförsäk­ringsgivare under kontroll av försäkringsinspektionen fär avtala om premier. Detta innebär att man enligt min mening bör helt överlämna åt dessa parter att avgöra om det nuvarande bonussystemet bör behållas eller ej.

Vid sina överväganden i fråga om bonussystemets bestånd är det emellertid naturiigt att parterna tar hänsyn flll den starka opinion för ett bibehållande av systemet som har kommit tiU uttryck under remissbehandlingen. Detta talar för att bonussystemet kommer att bestå. Enligt min mening är det emellertid önskvärt att parterna får möjlighet att också överväga ett system med självrisk. Jag anser därför att man i lagen bör föra in bestämmelser som gör det möjligt för försäkringsbolagen att ta ut en viss självrisk. Dessa bestämmelser kan sägas utgöra undantag från den tidigare förordade principen om att försäkringsgivaren inte får göra regressrätt gällande mot försäkringstaga­ren för vad denne själv har uppburit. Försäkringsgivaren bör emellertid kunna ta ut självrisk belopp från försäkringstagaren inte bara när ersättning skall utgå till honom själv utan också när ersättning har getts ut till en tredje person.

Av hänsyn till försäkringstagaren anser Jag emellertid att man i lagen bör föra in en tvingande regel om högsta möjliga självrisk för en skadehändelse. Beaktas bör bl. a. att ersättningen vid exempelvis person­skada kan ha stor betydelse för försäkringstagaren och att sociala skadeverkningar kan uppstå, om avtal träffas om etl alltför stort självriskbelopp. En lämplig högsta nivå för självrisken är enligt min mening en tiondedel av basbeloppet, dvs. f. n. 900 kr. Till skillnad från utredningen anser Jag däremot inte att man av hänsyn till försäkrings­givaren behöver föra in någon rege! om att denne alltid är berättigad att ta ut ett visst minsta självriskbelopp. Försäkringsgivaren torde via premiesättningen ha tillräckliga möjligheter att påverka försäkringstagar­na att teckna trafikförsäkring med skälig självrisk.

Den förordade regeln om högsta självriskbelopp bör dock enligl min mening gälla bara gentemot fysiska personer. Det bör alltså inte föreligga något hinder för staten eller kommunerna eUer för andra Juridiska personer att träffa avtal om självrisk som överstiger en tiondedels basbelopp. Del kan f. n. förekomma alt statliga myndigheter tecknar trafikförsäkring med en självrisk på 100%. Innebörden härav är alt myndigheterna betalar för att få skaderegleringen utförd genom försäk­ringsbolagens försorg. Ett sådant förfarande bör enligt min mening kunna tUlämpas även i fortsättningen.

En motsvarighet till försäkringsgivarens möjlighet att ta ut viss självrisk av försäkringstagaren bör gälla också i fall då försäkringsanstalterna gemensamt svarar för trafikskadeersättningen för ett oförsäkrat fordon. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.

7Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15


98


5.8.3  Försäkringssummorna

Enligt gällande rätt skall en trafikförsäkringsgivares ansvarighet för varje skadehändelse täcka skadestånd om sammanlagt 25 milj. kr. med anledning av personskada och sammanlagt 5 milj. kr. med anledning av sakskada. Någon motsvarande begränsning gäller däremot inte för själva rätten till skadestånd.

Utredningen föreslår att de båda beloppen slås samman till ett totalt begränsningsbelopp om 30 milj. kr. per fordon och skadehändelse. De som har lidit personskada skall dock i första hand få gottgörelse ur detta belopp.

Ett par remissinstanser, bl. a. försäkringsinspektionen, tillstyrker detta förslag. Konsumentverket anser dock alt någon beloppsgräns över huvud taget inte bör ställas upp, om inte staten i stället tar på sig ett ansvar för överskjutande belopp. 1 övrigt har frågan om försäkringssummornas storlek ej berörts under remissbehandlingen.

För min del anser Jag att försäkringstekniska skäl talar för att man behåller den nu gällande ordningen med en viss begränsning av traflkförsäkringsgivarnas ansvarighet för trafikskador. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att systemet med trafikskadeersättning bereder ett så fullgott skydd i alla situationer att något behov inte uppkommer av ytterligare ersättning från andra källor, vare sig i form av skadestånd eller gottgörelse från annan försäkring. Maximibeloppen bör därför ligga på så hög nivå att man i realiteten kan tala om obegränsad ansvarighet för trafikförsäkringsgivarna även vid olyckor av exceptionell eller rentav katastrofal omfattning.

Som utredningen har framhållit torde det nuvarande begränsningsbe­loppet om 25 milj. kr. för personskada inrymma mer än betryggande marginaler, även med tanke på möjligheterna av en olycka av katastrof­karaktär. Enligt vad utredningen uppgett har ingen traflkförsäkring hittills belastats med högre belopp än 2 milj. kr. för personskadeersätt-ningar med anledning av en och samma händelse. Däremot kan det inte uteslutas att det nuvarande begränsningsbeloppet om 5 milj. kr. för sakskada i något enstaka fall kan komma att visa sig otillräckligt. Det kan därför finnas anledning att vidga marginalerna för sådan ersättning. Ett lämpligt sätt att åstadkomma detta inom ramen för den nuvarande ordningen är att i enlighet med utredningens förslag slå samman de båda nuvarande begränsningsbeloppen för person- resp. sakskada till ett enda belopp om 30 milj. kr. Ur detta belopp skulle alltså ersättning utgå för såväl person- som sakskada.

Skulle i ett enstaka fall det angivna beloppet mot förmodan inte räcka tUl för att täcka både person- och sakskador, bör ersättning för sakskada inte få inverka reducerande på ersättningarna för personskada. Jag biträder därför utredningens förslag att de som är berättigade lill ersättning med anledning av personskada skall få gottgörelse ur försäk­ringsbeloppet framför den som har tillfogats sakskada.

Med hänsyn till den ringa sannolikheten för atl det angivna begräns-


 


Prop. 1975/76:15                                                                   99

ningsbeloppet inte skall räcka till för att bereda full ersättning åt alla dem som har skadats vid en trafikolycka anser jag det inte påkallat att, som har föreslagits från något håll under remissbehandUngen, införa regler om ett civUrättsUgt, supplerande ansvar för staten. Vid en katastrofolycka av så stor omfattning att försäkringsbeloppet inte kan tillgodose alla skadelidandes berättigade anspråk kan staten givetvis även utan att vara underkastad ett civilrättsligt ansvar ingripa och tillerkänna de skadelidan­de den kompletterande ersättning som kan vara behövlig.

5.9 Kostnadsberäkningar

Den nya lagstiftningen om ersättning för trafikskador kommer att i viss mån medföra en förändrad belastning på trafikförsäkringarna och därmed på premierna för dessa försäkringar. Störst betydelse för premierna får naturligtvis de föreslagna ändringarna i fråga om personska­dor, som bl. a. innebär alt ägare, brukare och förare ges samma skydd som passagerare och att Jämkning på grund av medvållande skall ske endast i undantagsfall. Övriga ändringar i Jämförelse med gällande rätt torde ha begränsad betydelse för premieberäkningen, särskUt som änd­ringarna verkar i olika riktningar.

Utredningen har diskuterat vilka kostnadseffekter som kan bli följden av del förbättrade personskadeskyddet och den av utredningen föreslagna kanaliseringen av ersättningar på personskadeområdet. Därvid har utred­ningen huvudsakligen stött sig på undersökningar som har gjorts av den no-fault-kommilté som är verksam inom Försäkringsbranschens Service­aktiebolag. Utredningen reserverar sig för bristfälligheter i materialet men anser att resultatet kan ge en någorlunda riklig uppfattning om kostnadsförändringarna.

Vid beräkningarna av kostnaden för det förbättrade förarskyddet har uiredningen tagit hänsyn till att förarplatsförsäkring blir obehövlig. Utredningen har därvid kommit fram till en genomsnittlig nettoökning för alla fordonsslag på 10%. Härav utgör ökningen för personbilar 8 % och för lastbilar 14%. Förändringen för motorcyklar och mopeder är betydligt större och samtidigt svårare att beräkna. Utredningen anser det inte osannolikt att höjningen uppgår till 300 % för mopederna och något under 100 % för motorcyklarna. Det är därvid av intresse att notera att trafikförsäkringspremien för moped är 20—30 kr., medan förarplatspre­mien är 20 kr. För motorcyklar är trafikförsäkringspremien betydligt högre. I storstadsområdena kan premien för lunga motorcyklar — bortsett från bonus - överstiga 1 000 kr. Vid bedömning av nettokost­naden bör beaktas att endast ca 61 % av motorcykelägarna och 28 % av mopedägarna har förarplatsförsäkring.

Om angivna kostnadsökningar för förarskyddet medräknas och det dessutom antas att ersättning i anledning av personskada regelmässigt utgår utan jämkning för medvållande, uppgår enligt utredningens beräkningar den genomsnittliga premieökningen till 15%. Härav skulle underlåtenhet att Jämka för medvållande leda till en premieökning med i


 


Prop. 1975/76:15                                                                  100

genomsnitt 5 %.

För min del vill Jag liksom utredningen understryka att de redovisade beräkningarna har vissa bristfälligheter och att de endast kan ge en ungefärlig uppfattning om de premiehöjningar som kan uppstå till följd av den nya lagstiftningen. Klart är emellertid att premiehöjningarna för större delen av fordonsägarkollektivet kommer att hållas på en måttlig nivå. Detta pris får också anses väl värt att betala med hänsyn till det förstärkta skyddet vid trafikskador, framför allt när det gäller person­skador.

Utredningens siffror tyder på att relativt stora kostnadsökningar kommer alt drabba ägare av mopeder och motorcyklar. Som tidigare har framhålhts är emellertid dessa uppgifter särskilt osäkra. Det bör vidare påpekas att premien för mopeder i dag är låg och att därför premieök­ningen, räknad i absoluta tal, inte blir särskilt hög. Jag vill också framhålla att en mera nyanserad premiesättning kan åstadkommas, om man genomför mitt förslag om att ersättningen för personskador skall slutligt utgå ur vållande fordons försäkring. Detta innebär att sådana personskador beträffande moped- och motorcykelförare, som har vållats av andra fordonskategorier, inte kommer att belasta trafikförsäkringarna för mopeder resp. motorcyklar. De höjda premier som kan bli följden av den nya lagstiftningen kommer därför alt till slor del bekosta ett bättre skydd för moped- och motorcykelförarna själva i fall då de skadas till följd av eget vållande eller genom olyckshändelse.

Påpekas bör emellertid också att en differentiering av trafikförsäkrings­premier kan ske på många olika sätt. Vid sidan av fordonskategorin kan man beakta bl. a. försäkringstagarens erfarenhet, hur och var fordonet används samt belastning på försäkringen. Som Jag redan tidigare har nämnt är detta inte någon lagstiftningsfråga. Det kan emellertid förut­sättas att försäkringsanstalterna och försäkringsinspektionen med upp­märksamhet följer skadeutvecklingen efter det att de nya reglerna har trätt i kraft och gör sådana anpassningar av premierna att differentie­ringen framstår som rimlig och rättvis.

5.10 Ikraftträdande m. m.

Enligt utredningens förslag skall den nya trafikskadelagen träda i kraft den Ijanuari 1976. Utredningen har härvid förutsatt att proposition läggs fram i sådan tid att riksdagen fattar beslut om den nya lagstiftningen före utgången av maj 1975. De övergångsproblem som hänför sig till den nya lagstiftningens inverkan på försäkringsavtalen kan enligt utredningens mening lösas genom atl trafikförsäkringsgivarna frivilligt vidtar vissa åtgärder i förväg. Angående den närmare innebörden av dessa åtgärder får jag hänvisa lill betänkandet (s. 352 ff.) Samtliga trafikförsäkringsanslalter har meddelat utredningen att de är beredda att lillämpa de föreslagna övergångsanordningarna. Enligt vad Jag har inhämtat har också anordningarna i viss omfattning redan börjat flllämpas.


 


Prop. 1975/76:15                                                              101

För min del anser Jag att den nya Iraflkskadelagen självfallet bör träda i kraft så snart som möjligt. Framför allt är det angeläget att de nya reglerna om skydd vid personskador kan börja tillämpas utan dröjsmål. Som utredningen har anfört är det också önskvärt att ikraftträdandet av Iraflkskadelagen samordnas med ikraftträdandet av de nya reglerna om personskada i skadeståndslagen. Enligt vad som har föreslagits i prop. 1975:12 skall dessa regler gälla fr. o. m. den 1 Januari 1976.

Flera skäl talar alltså för atl trafikskadelagen sätts i kraft vid den tidpunkt som utredningen har föreslagit, alltså den 1 januari 1976. Jag har emellertid funnit att proposition inte kan läggas fram i sådan tid att lagen kan antas av riksdagen under våren 1975. Orsaken härtill är främst lagens komplicerade karaktär och de ändringar som har fått göras i förhållande till utredningens förslag, något som i sin tur har medfört att man enligt min mening bör inhämta lagrådets yttrande innan proposition läggs fram. Detta betyder att riksdagen inte kommer att kunna fatta beslut på grundval av propositionen förrän under hösten 1975. Att under sådana förhållanden sätta lagen i kraft redan vid årsskiftet skulle innebära att försäkringsanstalterna fick alltför kort tid för det förberedelsearbete som den nya lagen nödvändiggör. De övergångsanordningar som redan har böflat vidtas bygger också på den förutsättningen att riksdagens beslut fattas mer än två månader före lagens ikraftträdande.

Med hänsyn till det sagda föreslår jag att Iraflkskadelagen sätts i kraft den 1 juli 1976. Detta betyder visserligen att lagen träder i kraft senare än de föreslagna ändringarna i skadeståndslagen, om riksdagen på den punkten beslutar i enlighet med vad som har föreslagits i prop. 1975:12. Om några särskilda åtgärder inte vidtas, skulle detta innebära att del under en tid kommer atl gälla andra regler om Jämkning av skadestånd på grund av medvållande pä trafikområdet än inom skadeståndsrätten i aUmänhet. En sådan situation bör uppenbariigen undvikas. Problemet kan emellertid lösas så, att man i bilansvarighetslagen för in nya medvållanderegler som får gälla från det att ändringarna i skadestånds­lagen träder i kraft tUl dess trafikskadelagen börjar tillämpas. Jag återkommer till dessa regler i specialmotiveringen.

1 övrigt torde det inte uppstå några särskilda olägenheter, om trafikskadelagen sätts i kraft en tid efter ändringarna i skadeståndslagen. Beaktas bör bl. a. att de nya regler om bestämmande av ersättning vid personskada som har lagts fram i prop. 1975:12 blir tillämpliga även på trafikområdet, i och med att ändringarna i skadeståndslagen träder i kraft.

Lika litet som uiredningen anser Jag att den nya lagen kräver några särskilda övergångsbestämmelser. Äv allmänna civilrättsliga grundsatser följer att äldre lag allflämt skall tillämpas i fråga om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet och alt den nya lagen undantagslöst blir tillämplig pä skadefall som inträffar därefter. De övergångsanordningar som trafikförsäkringsgivarna har åtagit sig att vidta medför att det inte behövs några övergångsbestämmelser i fråga om den nya lagens inverkan på trafikförsäkringsavtal som gäller f. n. eUersom kommerall ingås under tiden fram till ikraftträdandet.


 


Prop. 1975/76:15


102


5.11  Följdändringar i annan lagstiftnuig

I samband med atl trafikskadelagen sätts i kraft bör bilansvarighetsla­gen, trafikförsäkringslagen och lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nytflas av staten, m. m. upphävas i sin helhet.

Skadeståndslagen innehåller i 3 kap. 8 § en föreskrift om att reglerna i 3 kap. om principalansvar inte skall gälla i fråga om skada som en arbetstagare har vållat såsom förare av motorfordon, i den mån ersättning för skadan skall utgå enligt trafikförsäkringslagstiftningen. Paragrafen bör behållas i sak oförändrad. Hänvisningen lill nuvarande regler om trafikförsäkring m. m. bör dock ersättas av en hänvisning till trafikskade­lagen.

I 15 § andra stycket lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivrän­tor finns regler om den slutliga fördelningen mellan trafikförsäkringsan­stalterna av kostnaderna för sådana tillägg. Somjag skall återkomma till i specialmotiveringen bör en mindre ändring göras i detta lagrum.

1 förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skade­ståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nytflas av staten, har meddelats bestämmelser som mycket starkt begränsar skadeståndsskyldigheten för sådana förare. Begränsningen gäller också fordon som inte omfattas av bilansvarighetslagen, i den mån staten skulle ha haft ett ansvar mot den skadelidande om denna lag hade varit tillämplig. Ansvaret för föraren begränsas till situationer då han under färden har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri eller rattonykterhet eller då han har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov. Vad föraren nödgas utge till tredje man får han kräva åter av staten, om inte någon av de nyss angivna .situationerna föreligger.

Till skillnad frän 1946 års förordning omfattar den föreslagna trafikskadelagen t. v. inte motorredskap. I övrigt rör de båda författning­arna i allt väsentligt samma slag av fordon. De regler om skadeståndsan­svar som Jag tidigare har förordat innebär att fordonsförare enligt den nya lagen blir skadeståndsskyldiga i ännu mindre omfattning än enligt 1946 års förordning, i den mån trafikskadeersättning kan utgå.

Beaktas bör emellertid att det inte är alla skador som omfattas av det nya ersättningssystemet. De föreslagna reglerna innebär sålunda att skador på det egna fordonet och därmed befordrad egendom samt skador på fordonsägarens, förarens eller brukarens egendom utanför fordonet ersätts endast om det föreligger vållande e. d. på något annat fordons sida. 1 den mån så icke är fallet kan föraren ådra sig skadeståndsskyldig­het enligt bestämmelserna i skadeståndslagen. 1 sådana situationer kan statens förare teoretiskt sett komma i ett sämre läge än hittills, om 1946 års förordning upphävs utan att ersättas av särskilda regler för statliga fordon. Detsamma gäller förare av motorredskap och områdesfordon. 1 praktiken torde emellertid knappast några nackdelar uppstå. De förare


 


Prop. 1975/76:15                                                              '03

det här är fråga om är nästan undantagslöst arbetstagare i statens flänst. Enligt 4 kap. 1 § skadeståndslagen är arbetstagare ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i flänsten endast i den mån synneriiga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständig­heter. Det skydd detta lagrum ger torde i stort sett vara likvärdigt det som följer av 1946 års förordning.

Bestämmelserna i 4 kap. 1 § skadeståndslagen har enligt 6 kap. 4 § (i paragrafens lydelse enligt prop. 1975:12) tillämphghet också på andra än arbetstagare i inskränkt betydelse, t. ex. värnpliktiga och studerande. Med hä.isyn härtiU torde det vara myckel sällsynt alt statliga motorfor­don lovligen förs av någon under sådana omständigheter att 4 kap. 1 § inte är tillämplig. Det finns enligt min mening inte skäl att behålla en särregleting för sädana fall. 1 likhet med utredningen föreslår jag därför att 1946 års förordning upphävs.

1 7 § tredje stycket lagen (1972:435) om överlastavgift och 35 § vägtrafikskattelagen (1973:601) finns hänvisningar till bilansvarighetsla­gen. Till följd av att sistnämnda lag nu skall upphävas måste dessa bestämmelser ändras.

1 detta sammanhang vill Jag också beröra de bestämmelser om statligt förarskydd som är intagna i kungörelsen (1969:113) om sådant skydd, (ienom dessa bestämmelser medges förare av oförsäkrade statiiga fordon förmåner som motsvarar den frivilliga förarplalsförsäkringen. Skyddet gäller för skada till följd av olycksfall som drabbar föraren under färd med fordonet eller när han under en kort stunds uppehåll i färden befinner sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet. Genom den nya lagstiftningen får förare samma rätt till ersättning för personskada som andra som skadas i följd av trafik med fordonet. Det nuvarande skyddet för förare sträcker sig dock något längre i det avseendet att det kan omfatta sådana skador vid uppehåll som inte kan anses ha uppkommit i följd av trafik med fordonet. Att endasi av denna anledning behålla en särskild förarplalsförsäkring torde dock inte bli aktuellt. 1 och med att förarplatsförsäkringar sålunda torde bli överflödiga bör också motsvarande statliga skydd upphöra. Frågan om upphävande av 1969 års kungörelse får tas upp vid regeringssammanträde senare. Delsamma gäller övriga regeringsförfattningar som kan behövas med anledning av den nya trafikskadelagen.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.    trafikskadelag,

2.    lag om ändring i lagen (1 91 6:3 12) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

3.    lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),


 


Prop. 1975/76:15                                                              104

4.    lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivrän­tor,

5.    lag om ändring i lagen (1972:435) om öveflastavgift,

6.    lag om ändring i vägtraflkskattelagen (1973 :601).

Beträffande lagförslagen under 5 och 6 har samråd ägt rum med chefen för finansdepartementet.

Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

7 Specialmotivering

7.1  Förslaget tUl trafikskadelag

Paragrafen, som motsvarar 1 § andra punkten och 2 § första stycket i utredningens lagförslag, innehåUer en inledande bestämmelse om lagens tillämpnirrgsområde.

Trafikskadelagen är i princip tillämplig på motordrivet fordon. 1 första stycket anges atl begreppet motordrivet fordon har samma innebörd som i fordonskungörelsen (1972:595). Med motordrivet fordon förstås alltså "fordon som för framdrivande är försett med motor, dock ej flygplan eller sådan eldriven rullstol som är alt hänföra till cykel". Med fordon avses i sin tur "anordning på hjul, band, medar eller liknande som är inrättad för färd på marken och ej löper på skenor".

Första stycket innehåller också vissa undantag från trafikskadelagens tUlämpningsområde. Som jag har närmare utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.2) bör lagen f. n. inte tillämpas på motorred­skap. Härmed förstås enligt fordonskungörelsen "motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen som arbetsredskap och som är konstruerat för en hastighet av högst 30 km/tim. och endast med svårighet kan ändras till högre hastighet". Frågan huruvida lagen skall göras tillämplig även på dessa fordon får tas upp på nytt i samband med att man avgör frågan om registreringsplikten för dem. T. v, tillämpas i stället skadeståndsbestäm­melserna i skadeståndslagen vid sådana skador som orsakas av ett motorredskap.

Beträffande ett slags motorredskap skall emellertid trafikskadelagen tiUämpas redan nu. I hittillsvarande rättspraxis har bilansvarighetslagen i elt visst fall ansetts tillämplig på sådana gaffeltruckar som enligt kungö­relsen (1952:45) angående klassificeringen av vissa gaffeltruckar är att hänföra till motorredskap (se NJA 1965 s. 468). De angivna gaffel­truckarna torde även falla under trafikförsäkringslagen (se SOU 1974:26 s. 159 f). Med hänsyn härtiU har Jag ansett att de nu bör föras in under trafikskadelagen.

Ett undantag från trafikskadelagen har vidare gjorts för motordrivet fordon som är avsett att föras av gående, t. ex. gräsklippningsmaskin, snöplog och jordfräs. De är fl n. undantagna från ett flertal bestämmelser i vägtrafiklagstiftningen. Lika litet som trafikskadeutredningen har jag ansett det påkallat att dessa fordon omfattas av trafikskadelagen.


 


Prop. 1975/76:15                                                              105

I ett fall utvidgas lagens tillämpningsområde tUl att avse även fordon som inte är motordrivet fordon. En bestämmelse härom finns i andra stycket av förevarande paragraf. Bestämmelsen innebär att om exempel­vis en släpvagn har kopplats till ett motordrivet fordon, så skall lagens regler om skada i följd av trafik med motordrivet fordon tillämpas på fordonskombinationen i dess helhet. Om passagerare i släpfordonet skadas i följd av trafik med det motordrivna fordonet, skall alltså ersätt­ning enligt 10 § första stycket utgå enbart från trafikförsäkringen för detta fordon, även om skadan har uppkommit vid kollision med annat motordrivet fordon.

2§

Denna paragraf, som motsvarar 3 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om trafikförsäkringsplikten. Paragrafen kompletteras av 3 och 4 §§, där vissa undantag ges från denna skyldighet. Försäkringsplik­ten är straffsanktionerad genom bestämmelserna i 31 §. Vidare kan domstol enligt 32 § första stycket meddela vitesföreläggande om fullgö­rande av försäkringsplikt.

Enligt förevarande paragraf omfattar försäkringsplikten dels vafle motordrivet fordon som är eller skall vara registrerat här i landet och inte är avställt, dels vafle annat motordrivet fordon som används här i trafik. 1 förhällande till den motsvarande bestämmelsen i 1 § trafikförsäkrings­lagen innebär detta en utvidgning av försäkringsplikten genom att varje fordon som är registreringspliktigt och inte avställt måste vara försäkrat, oavsett om det används i trafik eller inte.

Beträffande fordon för vilket s. k. interimslicens har utfärdats förelig­ger inte registreringsplikl. Sådant fordon är alltså försäkringspliktigt bara när det används i trafik. Detsamma är fallet med t. ex. mopeder.

Liksom f. n. skall försäkringsplikten fullgöras av fordonets ägare. Innehas fordonet av någon som har förvärvat det genom avbetalningsköp skall dock försäkringsplikten fullgöras av förvärvaren, oavsett om han formellt är ägare eller ej. Denna bestämmelse överensstämmer med nuvarande regler. Den har emellertid kompletterats med en föreskrift om att detsamma skall gälla när någon har förvärvat fordonet under ägande­rättsförbehåll utan att det är fråga om avbetalningsköp i teknisk mening.

I utredningens förslag har bestämmelserna om försäkringsplikten utfor­mats så alt de även kan tillämpas på den som har hyrt etl fordon genom s. k. leasingkontrakt, otn sådan förhyrare i framtiden åläggs registrerings­plikt. Hithörande frågor övervägs f. n. inom leasingutredningen (K 1972: 06). Enligt min mening bör frågan om försäkringsplikten i dessa fall avgöras först i samband med att ställning tas tUl leasingutredningens förslag. Om sådan förhyrare anses böra åläggas försäkringsplikt, får man då också överväga hur paragrafen bör tekniskt utformas för atl läcka in detta fall.

Enligt 6 § upphör avtal om trafikförsäkring först viss tid efter det att


 


Prop. 1975/76:15


106


avtalet har sagts upp, t. ex. på grund av underlåten premiebelalning. Denna föriängning av försäkringsavtalets giltighel innebär att straffansvar enligt 31 § för underiåtenhet att fullgöra försäkringsplikt inte kan uppkomma förrän denna tidsfrist har löpt ut.

3§

1 denna paragraf, som motsvarar 4 § första stycket i utredningens lagförslag, uppställs vissa generella undantag från försäkringsplikten.

Till en böflan föreskrivs att staten är befriad från trafikförsäkrings­plikt. Detta överensstämmer med vad som gäller f. n. enligt 4 § första stycket trafikförsäkringslagen.

Vidare undantas fordon under tid då det har tagits i anspråk av staten enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftning eller, i vissa fall, enligt skriftligt avtal. Dessa undantag motsvarar dem som f. n. gäller enligt 1 § lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nytflas av staten, m. m.

Även om staten inte är skyldig att hålla trafikförsäkring kan det i vissa fall förekomma att staten ändå tecknar sådan försäkring. I vad mån detta får ske regleras i cirkuläret (1954:325) med föreskrifter rörande försäk­ring av staten tillhörig egendom, m. m. Om möjligheten att trafikförsäkra statliga fordon utnytflas, utgår ersättning från denna försäkring på samma sätt som från andra försäkringar. Beaktas bör dock alt staten enligt 21 § kan åta sig att stå självrisk med obegränsat belopp.

Beträffande fordon, som omfattas av undantaget från försäkringsplik­ten enligt denna paragraf och som också saknar försäkring, svarar staten enligt 16 § för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått frän fordonets trafikförsäkring om sådan hade funnits.

4§

Enligt denna paragraf, som motsvarar 4 § andra stycket i utredningens lagförslag, kan regeringen föreskriva undantag från trafikförsäkringsplik­ten i två fall.

Det ena fallet avser motordrivna fordon som tillhör viss främmande stat. En motsvarande möjlighet för regeringen att befria främmande stat från försäkringsplikt gäller f. n. enligt 4 § traflkförsäkringslagen, dock endast under förutsättning av ömsesidighet. Sådant förordnande har hittills meddelats endast beträffande fordon som tillhör stat vilken är bunden av 1959 års Europarådskonvention om trafikförsäkring eller som tillhör delstat i sådan stat. Kravet på ömsesidighet har inte tagits med i trafikskadelagen. I praktiken torde ändå alltid ömsesidighet vara en förutsättning för befrielse från traflkförsäkringsplikten i hithörande fall.

För skada som orsakas av utländskt statsägt fordon, vilket med stöd av förevarande bestämmelse har undantagits från trafikförsäkringsplikt och som också saknar trafikförsäkring, svarar svenska staten enligt 16 § för


 


Prop. 1975/76:15                                                              107

den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från fordonels trafikför­säkring om sådan hade funnits.

Det andra fallet där regeringen kan föreskriva undantag från trafikför­säkringsplikten gäller motordrivet fordon som utan att vara statsägt är registrerat eller hemmahörande i främmande stat. Meddelas sådant förordnande, åligger det de svenska trafikförsäkringsanstalterna att ersät­ta skador som fordonet kan komma att orsaka i Sverige. Detta följer av 17 §. Av 30 § framgår att anstalterna i frågor som rör detta ersättningsan­svar företräds av en trafikförsäkringsförening.

De föreslagna bestämmelserna om befrielse från trafikförsäkringsplikt beträffande utländska, icke statsägda fordon överensstämmer i sak med de nuvarande reglerna härom i 5 § trafikförsäkringslagen. Där uppställs emellertid som ett ytterligare villkor för sådan befrielse att försäkring för fordonet är gällande hos utländsk försäkringsgivare. Detta villkor har inte tagits med i förevarande paragraf. Det kan nämligen sältas i fråga om elt sådant villkor är väl förenligt med de avtal som gäller det nordiska trafikförsäkringsområdet samt Sveriges avtal med EG-staterna om till­lämpning av 1974 års EG-direktiv på fordonstrafiken mellan Sverige och bl. a. EG:s medlemsländer. Dessa överenskommelser förutsätter att mo­torfordon, som är registrerat i annat nordiskt land eller i något av de övriga länder som har anslutit sig till EG-systemel, skall få införas till och användas i trafik i Sverige utan att bevis om svensk eller utländsk trafikförsäkring företes. Beträffande fordon som är registrerat eller hemmahörande i stat som inte berörs av de nu nämnda överenskommel­serna bör emellertid det nuvarande kravet på att försäkring är gällande hos utländsk försäkringsgivare alUjämt i princip upprätthållas. Någon uttrycklig lagregel av detta innehåll har jag dock inte ansett erforderlig.

I kungörelsen (1963:655) med särskUda bestämmelser angående för­säkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket återfinns f. n. vissa föreskrifter om rätten att i Sverige bruka utländskt fordon utan svensk trafikförsäkring. Dessa föreskrifter tar sikte på sådana fordon som omfattas av de nyss nämnda internationella överenskommelserna. Förslag kommer senare att läggas fram för regeringen att i en särskild förordning ta upp föreskrifter om undantag i vissa fall för utländskt motordrivet fordon från försäkringsplikt enligt trafikskadelagen. Föreskrifterna bör i princip omfatta samma kategorier fordon som avses i 1963 års kungörel­se. Denna kungörelse bör då upphävas.

Paragrafen, som motsvarar vissa delar av 5 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om tUlstånd för försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring och om skyldighet att meddela sådan försäkring.

Enligt första stycket, som i sak överensstämmer med 6 § trafikförsäk­ringslagen, får trafikförsäkring meddelas endast av försäkringsanstalt som


 


Prop. 1975/76:15                                                               108

har fått tUlstånd därtill av regeringen. Vidare föreskrivs att försäkrings­anstalt som har fått sådant tillstånd är skyldig att på begäran meddela traflkförsäkring. I tillstånd kan dock medges att försäkringsanstalten meddelar trafikförsäkring endast ål personer som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Första stycket innehåller också en bestämmelse om skyldighet för trafikförsäkringsanstalt att utfärda bevis om meddelad trafikförsäkring. En motsvarande bestämmelse finns f. n. i 6 § tredje stycket trafikförsäk­ringslagen. Enligt den bestämmelsen ankommer det på regeringen att fastställa formulär till .sådant bevis. Denna uppgift skall emellertid enligt förevarande paragraf i fortsättningen ligga på försäkringsinspektionen. Till skillnad från utredningen har Jag ansett att frågan om försäkrings­bevis allflämt bör regleras i lag och inte enbart i administrativ ordning. Bestämmelser om skyldighet för mopedförare att medföra försäkrings­bevis finns i 33 §.

1 andra stycket, som motsvarar 10 § trafikförsäkringslagen, föreskrivs att om regeringen återkallar tillstånd för försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring, så skall den som har tagit trafikförsäkring hos anstalten och som är skyldig att ha sådan försäkring ta ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

Under remissbehandlingen har Motormännens riksförbund anfört att det inte är realistiskt att förutsätta att den enskilde försäkringstagaren skall hålla sig underrättad om huruvida tillstånd för försäkringsanstall har blivit återkallat. Med anledning härav vill Jag påpeka att i det osannolika fallet att tillstånd återkallas kommer givetvis olika åtgärder att vidtas för att försäkringstagarna skall underrättas om återkallelsen. Har en försäk­ringstagare inle nåtts av underrättelse om det återkallade tillståndet och har han sedermera underlåtit all inom den angivna tidsfristen teckna ny trafikförsäkring, torde hans försummelse i vissa fall kunna anses som så ursäktlig alt han inte kan straffas för underlåtenhet atl fullgöra försäkringsplikt.

Under tiden fram till dess att enmånadsfristen har löpt ut fortsätter i princip de gamla försäkringsavtalen att gälla. Enligt 6 § andra stycket gäller emellertid försäkringsavtalen inte i något fall efter fristens utgång. Skulle försäkringstagare ha försummat att i fld teckna ny trafikförsäkring hos annat bolag, inträder enligt 17 § elt ansvar för samtliga traflkförsäk­ringsanstalter.

I utredningens lagförslag flnns även vissa bestämmelser om att försäk­ringsanstalt kan vägra att meddela försäkring i fall då fordonsägaren eller tidigare ägare har underlåtit att betala förfallen trafikförsäkringspremie eller står i skuld för självrisk m. m. Av skäl som Jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.8.1) har några sådana bestämmelser inte tagits med i departementsförslaget.


 


Prop. 1975/76:15                                                              109

Paragrafen, som motsvarar 6 § i utredningens lagförslag, innehåller vissa tvingande regler om trafikförsäkringsavtals giltighet i tiden.

Första stycket innehåller huvudregeln att avtal om trafikförsäkring upphör tidigast en månad efter del att anmälan från försäkringsanstalten om avtalets upphörande har inkommit tiU myndighet som regeringen bestämmer. Liksom f. n, är fallet enligt 18 § trafikförsäkringslagen bör sådan anmälan normalt ges in till statens trafiksäkerhetsverk. Beträffande motordrivna fordon för vilka har utfärdats interimslicens och beträffande mopeder bör dock anmälan göras hos polismyndighet. Närmare föreskrif­ter härom kommer att utfärdas senare.

De nu återgivna bestämmelserna skiljer sig från nuvarande regler i 18 § trafikförsäkringslagen genom att de under en övergångstid skyddar inte bara skadelidande tredje man utan också försäkringstagaren själv. Trafik­försäkringen fungerar därigenom under den angivna tiden som en garanti­försäkring även för denne.

Att rätten flll trafikskadeersättning ej kan inskränkas genom försäk­ringsavtalet framgår av 13 § första stycket. 1 andra stycket av nämnda paragraf finns bestämmelser som inskränker försäkringsanstaltens möjlig­heter att till befrielse från skyldighet att utge trafikskadeersältning åberopa omständigheter som beror av annan än den skadelidande.

Enligt första stycket andra punkten i förevarande paragraf gäller ett särskilt undantag för del fall att ny försäkring har tecknats för fordonet före enmånadsfristens utgång, t. ex. i samband med att fordonet har över­låtits till ny ägare. Det gamla avtalet kan då bringas att upphöra vid den tidpunkt då den nya försäkringen böflar gälla. Motsvarande gäller i fall då skyldighet att hålla trafikförsäkring för fordonet har upphört före en­månadsfristens utgång, t. ex. därför att fordonet har skrotats ned eller överlåtits till staten. Avtalet kan också bringas att omedelbart upphöra under tid när trafikförsäkringsplikten är suspenderad enligt 3 § 1 eller 2.

Om regeringen återkaUar tillstånd för försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring, skall försäkringstagaren enligt 5 § andra stycket inom viss lid efter kungörandet av återkallelsen teckna ny försäkring för fordonet. Av andra stycket i förevarande paragraf framgår att försäkrings­avtalet upphör att gälla senast vid utgången av denna tidsfrist, även om den i första stycket första punkten angivna enmånadsfristen ännu inte skulle ha gått lill ända och det inte heller har inträffat omständighet som anges i första stycket andra punkten.

7§

Enligt denna paragraf, som motsvarar 31 § i utredningens lagförslag, bemyndigas regeringen  eller  myndighet som regeringen bestämmer att


 


Prop. 1975/76:15                                                              110

meddela närmare bestämmelser om trafikförsäkringens ordnande.

Trafikskadelagen innehåller endast de centrala bestämmelserna om den obligatoriska trafikförsäkringen. Vissa av de nuvarande reglerna i trafik­försäkringslagen saknar motsvarighet i trafikskadelagen. Det gäller före­skrifterna i 7—9 §§, 12 § samt vissa bestämmelser i 18 §. Dessa föreskrif­ter rör sådana spörsmål som lämpligen kan regleras i administrativ ordning. Också vissa andra föreskrifter rörande trafikförsäkringens ord­nande bör meddelas i lillämpningsförfatlning.

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om i vUka fall trafikska­deersättning utgår. Skall sådan ersättning utgå, betalas den från ett fordons trafikförsäkring eller, vid skada genom oförsäkrat eller okänt fordon, av staten resp. samtliga trafikförsäkringsanstalter (se 16 och 17§§).

Enligt första stycket, som delvis motsvarar 7 § i utredningens lagför­slag, utgår trafikskadeersättning för person- eller sakskada som uppkom­mer i följd av trafik med motordrivet fordon. Uttrycket person- resp. sakskada har här samma innebörd som i skadeståndslagen. Att ersättning utgår endast vid skada "i följd av trafik" med motordrivet fordon motsvarar vad som gäller enligt 1 § bilansvarighetslagen. Detta uttryck bör ges samma innebörd som det har i nuvarande rättstillämpning. Att begreppet "motordrivet fordon" har samma innebörd som i fordonskun­görelsen framgår av 1 §. Jag hänvisar på denna punkl till vad jag har an­fört i specialmotiveringen till nämnda paragraf.

Trafikskadeersättning utgår inte för alla trafikskador. 1 vilka fall ersäUning utgår anges närmare i bl. a. 10 och 11 §§. I övriga fall får den skadelidande göra gällande anspråk på skadestånd med stöd av vanliga skadeståndsrättsliga principer. Sådant anspråk kan i och för sig göras gällande även i fall då den skadeUdande är berättigad till trafikskadeer­sättning. Detta framgår av 18 §. 1 ett sådant fall inträder emellertid den skadeståndsskyldige enligt 19 § första stycket i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning.

Reglerna om trafikskadeersättning är generellt tUlämpliga på skadefall som inträffar i Sverige. I viss begränsad omfattning gäller reglerna emellertid också i fråga om skador som uppkommer i följd av trafik utomlands med svenskt fordon. För sådana skador utgår nämligen trafikskadeersättning i den mån den skadelidande är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.

En förutsättning för att trafikskadeersältning skall utgå för skador som uppkommer utomlands är att fordonet är registrerat i Sverige eUer tillhör svenska staten. Kravet på registrering hänger samman med att ett fordon som inte är registreringspliktigt inte heller är trafikförsäkringspliktigt när det används i trafik utomlands. Detta får betydelse framför allt för mopeder. När det gäller skador som orsakas genom fordon som tillhör


 


Prop. 1975/76:15                                                               111

svenska   staten   har Jag  i   motsats  till   utredningen   ansett  att  statens ersättningsansvar bör framgå direkt av lagen.

Trafikskadeersättning för skada som har uppkommit utomlands skall bestämmas på samma sätt som om skadan hade inträffat i Sverige. Rätten till ersättning avser dock bara den del av skadan som inte täcks av den ersättning som utgår enligt utländsk lag. Avräkning skall alltså ske för skadestånd eller motsvarande ersättning som den skadelidande har upp­burit enligt exempelvis lagen på den ort där skadefallet inträffade. I första hand avses skadestånd enligt speciallagstiftning om trafikskadean-svar eller, som enligt den svenska trafikskadelagen, ersättning från ett fristående försäkringssystem. Även skadestånd som har uppburits enligt allmänna skadeståndsregler skall emellertid avräknas, oavsett om den ansvarige är ägare eller förare av motordrivet fordon eller en utomstående tredje man, t. ex. väghållare eller cyklist.

Vid bestämmande av vUken ersättning som den skadelidande enligt svenska regler är berättigad till skall enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen (i den lydelse paragrafen har enligt prop. 1975:12) Jämfört med 9§ trafikskadelagen även avräknas vissa andra förmåner som den skadelidande har rätt till med anledning av skadan. Under bestämmelserna faller också utländska förmåner (se prop. 1975:12 s. 127 och 166). Sålunda skall avräkning ske för exempelvis ersättning från socialförsäkring enligt främmande lag. Lika Utet som när det är fråga om trafikskadeersättning med anledning av en trafikolycka i Sverige skall dock avräkning ske för engångsbelopp som har utfallit pä grund av en olycksfallsförsäkring, om inte beloppet är förenat med regressrätt för försäkringsgivaren.

Eftersom syftet med regeln om ersättning för utlandsskador är att resultatet för den skadelidande skall totalt sett bli detsamma som om skadan hade uppkommit i Sverige, skall det skadestånd eller den motsvarande ersättning som den skadelidande har uppburit enligt ut­ländsk lag inte avräknas postvis, dvs, särskilt för ersättning avseende kostnader, inkomstförlust resp. sveda och värk osv. I stället skall hela ersättningen avräknas från totalbeloppet av den trafikskadeersättning som den skadelidande är berättigad till enligt svenska regler.

Det kan givetvis många gånger ta lång tid innan skaderegleringen i det främmande landet blir avslutad och den skadelidande får ut det skade­stånd eller den motsvarande ersättning som han har rätt tUl enligt främmande lag. Han bör då utan att behöva avvakta denna skadereglering kunna vända sig direkt tUl det svenska försäkringsbolaget och få ut trafikskadeersättning enligl den svenska lagen. Har han då ännu inte uppburit någon ersättning enligt främmande lag, bUr det självfallet inte fråga om någon avräkning enligt förevarande paragraf. Då utgår full ersättning enligt trafikskadelagen. Avräkningsregeln leder emellertid till att den skadelidande inte kan begära att få ut trafikskadeersättning utan att samtidigt överlåta tUl den svenska försäkringsgivaren all den rätt som han enligt främmande lag kan ha till sådan ersättning som skall avräknas enligt  paragrafen.   Om den  skadelidande har uppburit  viss ersättning.


 


Prop. 1975/76:15                                                              112

t. ex. från ett kolliderande fordons traflkförsäkring, men därutöver har rätt till skadestånd av exempelvis en cyklist eller en väghållare, är han på motsvarande sätt skyldig inte bara atl vidkännas avräkning för vad han redan har uppburit utan också att överlåta sin kvarstående skadestånds­rätt på det svenska försäkringsbolaget intill det belopp som han har uppburit från detta bolag.

Andra stycket, som motsvarar 2 § andra stycket i utredningens lagförslag, innehåller ett undantag från rätten tUl trafikskadeersättning för atomskada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atoman­svarighetslagen (1968:45). Detta undantag gäller vare sig någon rätt flll ersättning av annan än anläggningsinnehavaren över huvud taget inte föreligger enligt första stycket i den angivna paragrafen eller anspråk på ersättning får göras gällande endast mol vissa skadevållande enligt paragrafens andra stycke. Observeras bör även alt fraktförare enligt 10 § atomansvarighetslagen i vissa fall svarar i stället för innehavare av atomanläggning, varvid de bestämmelser i den lagen som avser innehava­ren i stället gäller fraktföraren. Givetvis gäller undantagsbestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf även i ett sådant fall.

Teoretiskt kan det tänkas fall när en atomskada uppkommer i Sverige utan att något ersättningsansvar uppstår enligt atomansvarighetslagen (se prop. 1968:25 s. 64). Uppkommer sådan skada i följd av trafik med motordrivet fordon, kan trafikskadelagen bli tillämpUg.

Denna paragraf, som motsvarar 12 § första stycket i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om tillämpning av skadeståndsrätts­liga regler vid bestämmande av trafikskadeersättning.

De bestämmelser i skadeståndslagen som här blir aktuella återfinns i 5 kap. i dess lydelse enligt prop. 1975:12. Vad särskilt gäller hänvisningen till 5 kap. 3 § skadeståndslagen vill Jag påpeka att det i vissa fall kan bli nödvändigt att avräkna även vissa andra förmåner än som anges där. Sålunda kan även ersättning i form av engångsbelopp från olycksfallsför­säkring behöva avräknas, om olycksfaUsförsäkringsgivaren uttryckligen har förbehållit sig återkravsrätt mot den som har framkallat försäkrings­fallet. Detta innebär att jag har en annan uppfattning än utredningen på denna punkt.

Enligt 5 kap. 4 § andra stycket skadeståndslagen (i paragrafens lydelse enligt prop. 1975:12) kan fastställd livränta, om skäl föreligger, helt eller delvis bytas ut mot engångsbelopp. Som utredningen har föreslagit bör denna bestämmelse tillämpas också på trafiklivränta som har fastställts av domstol.  Någon  motsvarighet  till  den särskilda bestämmelse som f. n.


 


Prop. 1975/76:15                                                              113

gäller i detta avseende enligt 1 3 § trafikförsäkringslagen behöver därför inte tas in i trafikskadelagen.

Utöver 5 kap. skadeståndslagen skall lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor äga motsvarande tUlämpning på trafikskadeersätt­ning.

Eftersom trafikskadeersättning formellt sett inte utgör skadestånd, kan det ifrågasättas om man utöver de skadeståndsbeslämmelser som föreva­rande paragraf uttryckligen hänvisar tUl bör kunna lillämpa allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser på trafikskadeersättning. Liksom utred­ningen anser Jag emellertid att detta bör kunna ske. Den omständigheten att ersättningssystemet enligt trafikskadelagen utformas som en försäk­ringsmässig anordning utgör enligt min mening inle anledning alt i delta hänseende avvika från vad som f. n. gäller på trafikskadeområdet. Exempelvis bör de grundsatser om adekvat kausaUtel som har utvecklats inom skadeståndsrätten tUlämpas även när det gäller trafikskadeersätt­ning. Frågan vUka skadeståndsrättsliga grundsatser som i övrigt bör gälla får överlämnas åt rältstUlämpningen.

10 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om trafikskadeersättning dels för skada på förare eller passagerare i motordrivet fordon, dels för skada på själva fordonet eller på egendom som befordras med fordonet.

I första stycket, som delvis motsvarar 7 § första stycket och 9 § i utredningens lagförslag, regleras del fallet att förare eller passagerare i motordrivet fordon tillfogas personskada i följd av trafik med fordonet. Hithörande frågor har behandlats i avsnittet 5.3.1 i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen innebär att trafikskadeersättning för skada på förare eller passagerare utgår från trafikförsäkringen för det fordon där föraren resp. passageraren färdades. Detta gäller även om skadan har uppkommit vid kollision med annat motordrivet fordon. Ersättning skall alltså alltid "kanaliseras" till det egna fordonets trafikförsäkring. Delta behöver dock inte innebära atl denna försäkring skall slutligt bära ersättningen. Frågan om den slufliga fördelningen av personskadeersätt­ningarna, när två eller flera fordon är inblandade i en trafikolycka, regleras i 22 §.

Ersättningen tUl förare och passagerare utgår på rent objektiv grund, dvs. oberoende av om vållande till skadan ligger fordonets ägare, brukare eller förare eller annan person lUl last.

Andra stycket, som motsvarar vissa delar av 8 och 10 §§ i utredningens lagförslag, har behandlats i avsnittet 5.4.1 i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna innebär att trafikskadeersättning för skada på motordri­vet fordon och egendom som befordras med sådant fordon inte i något fall utgår från trafikförsäkringen för detta fordon. Däremot kan ersätt­ning i kollisionsfall utgå från annat fordons trafikförsäkring. Har det egna fordonet befunnit sig i trafik, utgår dock ersättning från det andra fordonets försäkring endast om skadan har orsakats genom vällande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfäUighet

8 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                              114

på det fordonet. Om ett parkerat fordon blir påkört, blir ersättningsfrå­gan i stället att bedöma enligt 11 §. Ersättning för skador på det parkerade fordonet och på egendom som befinner sig i detta fordon utgår då på objektiv grund från försäkringen för det påkörande fordonet.

För att bestämmelserna i andra stycket skall bli tUlämpliga är det inte nödvändigt att de inblandade fordonen har kommit i fysisk kontakt med varandra. Bestämmelserna är tUlämpliga även om elt fordon förs på sådant sätt att föraren av ett annal fordon tvingas köra av vägen för att undvika kollision.

Det vållandeansvar som föreskrivs i andra stycket utlöses inte bara när det är föraren själv som vid förandet av ifrågavarande fordon har vållat skadan. Bestämmelsen är tillämplig också i fall när en passagerare i fordonet på ett oaktsamt sätt har ingripit i eller påverkat fordonets förande, t. ex. genom att fatta tag i ratten, knuffa till föraren, göra någon gest som skymmer dennes sikt eller genom atl irritera eller störa honom eller ge honom felaktiga anvisningar rörande körningen. En förutsättning för att skadan skall anses ha orsakats genom vållande i samband med förandet är dock givetvis att det föreligger adekvat kausalitet mellan passagerarens oaktsamhet och skadan.

Den vållandebedömning som skall företas enligt andra stycket bör i regel inte påverkas av sådana subjektiva faktorer — den skadevållandes minderårighet, sjukdom e. d. — som kan beaktas vid en vållandebedöm­ning enligt skadeståndslagen.

Vad gäller bristfäUighetssituationen är del liksom i motsvarande fall enligt bUansvarighetslagen utan betydelse huruvida ägaren resp. föraren av fordonet har känt till bristfälligheten efler ej. I fråga om den närmare innebörden av begreppet bristfällighet får jag hänvisa till den tolkning som har gjorts vid tUlämpningen av bUansvarighetslagen.

11 §

I denna paragraf regleras rätten tUl trafikskadeersättning för annan person- eller sakskada än som anges i 10 §. Paragrafen är alltså tillämplig när annan än förare eller passagerare i motordrivet fordon - t. ex. en fotgängare eller en cyklist - skadas eller när skada uppkommer på egendom utanför ett motordrivet fordon eller på motordrivet fordon som ej är i trafik eller egendom som finns i detta fordon.

I första stycket, som har sin' motsvarighet i 7 § första stycket i utredningens lagförslag, återfinns huvudregeln att ersättning utgår på objektiv grund från trafikförsäkringen för det eller de fordon genom vilka skadan har orsakats. I fråga om motiven till denna regel får jag hänvisa till avsnitten 5.3.1 och 5.4.2.

När person- eUer sakskada som avses i förevarande bestämmelse har orsakats av flera motordrivna fordon, svarar fordonens trafikförsäkringar solidariskt för trafikskadeersältningen. Detta framgår av 14 §. Den slutliga fördelningen meUan flera försäkringar regleras i 23 §.


 


Prop. 1975/76:15                                                              115

I andra stycket, som delvis motsvarar 1 1 § i utredningens lagförslag, finns bestämmelser om undantag i vissa fall från rätten till trafikskade­ersättning enligl första stycket. Undantagen, som har behandlats i avsnittet 5.4.3 i den allmänna motiveringen, avser bara sakskada.

Av andra stycket framgår till en början att försäkringstagaren i princip inte har rätt tUl traflkskadeersätlning för egendom som befinner sig utanför det försäkrade fordonet. Detta undanlag gäller oavsett vem som förde fordonet och oberoende av om försäkringstagaren vid tillfället följde med i fordonet eUer ej. Brukades fordonet olovligen, har försäk­ringstagaren dock rätt tUl trafikskadeersättning ur fordonets försäkring.

Också den som brukar ett fordon är enligt andra stycket undantagen från rätten tUl ersättning för skada som genom fordonet tillfogas egendom utanför fordonet. För att en person skall anses som brukare krävs atl han i huvudsak förfogar över fordonet i ägarens ställe. Det saknar i detta sammanhang betydelse om vederbörande har rätt att använda fordonet eller ej. Också den som vid skadetillfället brukade fordonet utan lov är vid tUlämpningen av undantagsregeln i andra stycket att anse som brukare. Undantagsregeln är vidare tUlämplig oavsett om brukaren vid skadehändelsen följde med i fordonet eller ej.

Ett undantag från rätten tUl ersättning för egendom utanför etl fordon gäller vidare för fordonets förare, oavsett om han är försäkringstagare resp. brukare beträffande fordonet eller ej. I vissa fall kan tveksamhet råda om vem som skall anses som förare. Beträffande övningskörning finns en särskUd bestämmelse i 117 § körkortskungörelsen (1972:592)..l övrigt får frågan liksom hittUls avgöras i rättstiUämpningen.

Något generellt undanlag har inte ställts upp när det gäller passagerares eUer lastägares rätt lUl ersättning för skada på egendom utanför fordonet. Ett sådant undantag gäller dock om fordonet med deras vetskap brukades olovligen. Det är givetvis ovanligt alt egendom som tillhör sådana personer och som befinner sig utanför fordonet skadas i följd av trafik med fordonet. Sådana fall kan emellertid tänkas uppkomma exempelvis när passagerares resp. lastägares egendom håller på att placeras i fordonet och detta sätts i rörelse medan en del av egendomen fortfarande befinner sig utanför fordonet.

De undantag frän rätten tUl trafikskadeersättning från det egna fordonet som jag nu har berört innebär givetvis inte att de angivna personerna skuUe vara uteslutna från rätten till trafikskadeersättning från försäkringen för annat fordon som har orsakat skada på deras egendom utanför det egna fordonet. Om även det egna fordonet har medverkat flll skadan, uppkommer frågan huruvida ersättningen bör Jämkas. Kan den medverkan tUl skadan som föreligger på den skadelidandes sida tillräknas den sidan som vållande, blir Jämkningsregeln i 12 § andra stycket första punkten tUlämplig. Enligl tredje stycket i 12 § sker jämkningen då efter vad som är skäligt med hänsyn lUl den medverkan som har förekommit på de olika sidorna och övriga omständigheter.


 


Prop. 1975/76:15                                                               116

12 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om jämkning av trafikskade­ersättning på grund av medvållande på den skadeUdandes sida. Bestäm­melserna har behandlats i avsnitten 5.3.3 och 5.4.4 i den allmänna motiveringen.

Enligl första stycket, som motsvarar 12 § andra stycket i utredningens lagförslag, kan trafikskadeersättning med anledning av personskada jäm­kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat tUl skadan. Bestämmelsen är tillämplig också när en personskada har lett tUl döden. I ett sådant fall får emellertid den ersättning som skall utgå tUl efterlevande jämkas inte bara när den efterlevande har gjort sig skyldig tUl uppsåtligt eller grovt vårdslöst medvållande utan också när den avlidne uppsåtligen har medverkat tUl dödsfallet.

Jämkningsreglerna i första stycket överensstämmer med dem som för skadeståndsrättens del har föreslagits i prop. 1975:12. Beträffande reglernas närmare innebörd kan Jag därför hänvisa till de uttalanden som på denna punkt har gjorts där. Jag får också hänvisa till vad jag i avsnittet 5.3.3 har uttalat om innebörden i begreppet grov oaktsamhet. Med anledning av alt bilansvarighetslagen f. n. innehåller uttryckliga bestäm­melser om att underlåtenhet att använda bUbälte eller skyddshjälm ej skall tUlräknas den skadeUdande som vållande vUl jag understryka att sådan underlåtenhet aldrig bör kunna föranleda jämkning av trafikskade-ersättning för personskada. Jämkning bör inte heller kunna föranledas av underlåtenhet att använda personlig skyddsutrustning av annat slag.

Andra stycket reglerar verkan av medvåUande på den skadelidandes sida när sakskada har inträffat. Första punkten, som har sin motsvarighet i 12 § första stycket i utredningens lagförslag, innehåller huvudregeln. I andra punkten, som motsvarar 10 § andra punkten i utredningens lagförslag, ges en särskUd jämkningsregel för fall när skadan har uppkom­mit vid koUision mellan flera motordrivna fordon.

Huvudregeln i andra stycket första punkten om jämkning av trafikska­deersättning med anledning av sakskada innebär att jämkning kan ske, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Regeln överensstämmer med den motsvarande bestämmelse som för skadestånds­rättens del har föreslagits i prop. 1975:12. På samma sätt som när det gäller Jämkning av skadestånd bör allmänna grundsatser om s. k. passiv identifikation kunna tillämpas vid Jämkning av trafikskadeersättning för sakskada. Detta kan få praktisk betydelse exempelvis när koUision har inträffat mellan ett motordrivet fordon och ett Järnvägståg. Om Järnvägsföretaget i ett sådant fall kräver trafikskadeersättning för skada på Järnvägsmateriel men våUande flll olyckan ligger Järnvägens "betjä­ning" - t. ex. lokföraren - till last, kan det bli fråga om att jämka ersättning som tillkommer Järnvägsföretaget. På hknande sätt kan Jämkning av trafikskadeersättning bli aktuell om traflkskada har tillfogats en arbetsgivare, vars arbetstagare genom vållande i flänsten har medverkat till skadan.


 


Prop. 1975/76:15                                                              117

Om det vid kollision har uppstått skada som avses i 10 § andra stycket, dvs. skada på motordrivet fordon eller på egendom som befordras med sådant fordon, gäller den särskUda Jämkningsregeln i andra stycket andra punkten i förevarande paragraf. Denna regel innebär att medverkan skall anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades har medverkat tUl skadan. Samtliga skadelidande som har anknytning till detta fordon — ägare, brukare, förare, passagerare och lastägare — identifieras alltså med varandra och får finna sig i att deras ersättning jämkas på grund av det vållande som kan Ugga annan ansvarig till last. Detta utgör en utvidgning i förhållande till utredningens förslag, enligt vUket identifikation enbart skulle ske mellan ägaren, föraren och bruka­ren. Med vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades likställs sådan bristfällighet på detta fordon som har medverkat till skadan.

De regler om jämkning av trafikskadeersättning vid kollisionsolyckor som Jag nu har redogjort för avser inte skador som vid en kollision mellan flera fordon tillfogas egendom utanför fordonen. I detta fall utgår ersättning från fordonens försäkringar på objektiv grund, och beträffande medvållande på den skadelidandes sida gäller huvudregeln i andra stycket första punkten. Om en passagerare eller lastägare har egendom som befinner sig utanför fordonen och som skadas vid kollision, tillämpas alltså inte den särskilda identifikationsregeln i andra stycket andra punkten.

I den allmänna motiveringen (avsnittet 5.4.4) har Jag framhållit att det i vissa fall kan vara förenat med olägenheter att tillämpa olika medvållan­deregler vid personskada och vid sakskada. Jag har därför förordat att det överlämnas åt parterna på trafikförsäkringsområdet att söka enas om en lösning som går ut på att försäkringsbolagen upp till en viss värdegräns avstår frän rätten att gentemot fysisk person påkalla jämkning av ersättning för sakskada på grund av vållande som inte innefattar uppsåt­ligt eller grovt vårdslöst handlande av den skadelidande själv.

Enligt utredningens mening bör villkor av det angivna slaget inle lämpligen omfatta sådana kollisionsskador som avses i 10 § andra stycket. Jag anser mig dock inte böra ta ställning till denna fråga utan finner att den får avgöras av parterna på trafikförsäkringsområdet.

Andra stycket innehåller inte någon motsvarighet till den nuvarande regeln i 5 § andra stycket bUansvarighetslagen om att underlåtenhet att använda bilbälte eller skyddshjälm inte skall tillräknas den skadelidande som vållande. Detta betyder att sådan underlåtenhet i och för sig kan få betydelse när det gäller att avgöra huruvida Jämkning av trafikskadeer­sättning för sakskada skall ske. Frågan torde dock i praktiken knappast få någon betydelse, eftersom det så gott som undantagslöst är vid personskador som underlåtenhet att använda bUbälte eller skyddshjälm kan vara en medverkande faktor.

Enligt tredje stycket skall Jämkning av trafikskadeersättning, vare sig den avser personskada eller sakskada, ske efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som har förekommit på olika sidor


 


Prop. 1975/76:15                                                               118

och omständigheterna i övrigt.

När trafikskadeersättningen utgår på objektiv grund skall Jämkningen ske efter samma principer och grundsatser som hittills har tUlämpals i svensk rätt vid jämkning på grund av medvållande till en skada för vilken den skadeståndsskyldige svarar oberoende av vållande. Prövningen bör alltså i detta fall inriktas på graden av vållande på den skadelidandes sida och   den omfattning vari parterna kan antas ha påverkat skadans storlek.

När det gäller kollisionsskador — där trafikskadeersättning utgår endast under förutsättning att skadan har vållats i samband med förandet av annat fordon eller orsakats av bristfällighet på sådant fordon — blir Jämkningsfrågan däremot att bedöma på grundval av en avvägning av den omfattning vari vållandet eller bristfälligheten på de olika sidorna har medverkat tUl skadan. Liksom hittUls kan jämkning ske till noll, om den egna sidan är betydligt mer vållande än den andra.

13 §'

Denna paragraf, som motsvarar 14 § i utredningens lagförslag, innehål­ler föreskrifter som gör lagens ersättningsbestämmelser tvingande och därigenom ger trafikförsäkringen karaktär av garantiförsäkring.

1 första stycket föreskrivs att den skadelidandes rätt till trafikskadeer­sättning inte kan inskränkas genom försäkringsavtalet. Ett uttryckligt eller underförstått villkor som inskränker den skadelidandes rätt enligt lagen är alltså ogiltigt. Det bör observeras att trafikförsäkringen gäller som garantiförsäkring även till förmån för försäkringstagaren. Denne har emellertid enligt 11 § andra stycket i princip inte rätt till ersättning för sakskada. Garantin avser för hans del alltså i huvudsak endast person­skada. Bestämmelsen skyddar honom bl. a. från risken att bli helt eller delvis utan ersättning på den grund att han som avtalspart har brustit i uppfyUande av någon avtalsförpliktelse, vare sig det är fråga om bristande premiebetalning eller annat förhållande.

En viss inskränkning i första stycket följer av den i 21 § intagna bestämmelsen om rätt för försäkringsgivaren att göra förbehåll om självrisk. Den bestämmelsen innebär inte bara alt försäkringstagaren kan bli utsatt för återkrav för självriskbeloppet, när försäkringsgivaren har betalat ersättning tUl tredje man. På grund av den angivna bestämmel­sen kan försäkringstagaren också komma att intUl självriskbeloppet få slufligt bära förlusten till följd av en personskada som har drabbat honom själv. Försäkringsgivaren kan nämligen i ett sådant fall kräva tUlbaka självriskbeloppet från försäkringstagaren. I praktiken torde delta i allmänhet komma att ske genom kvittning, som är tillåten i ett sådant fall enligt 29 § första stycket. Såvitt gäller fysisk person kan dock självriskbeloppet aldrig uppgå till mer än en tiondedel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

I andra stycket upptas vidare ett förbud för försäkringsanstalten att till

' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 17 §.


 


Prop. 1975/76:15                                                              119

befrielse från skyldighet atl utge trafikskadeersältning åberopa omstän­dighet som beror av annan än den skadeUdande. Detta förbud, tUl vilket en motsvarighet finns i 19 § trafikförsäkringslagen, gäller i förhållande till alla skadelidande, alltså även försäkringstagaren. Förbudet innebär att försäkringsanstalten inte mot den skadelidande kan åberopa vissa bestäm­melser i försäkringsavtalslagen som beträffande andra försäkringar med­för befrielse från ersättningsskyldighet.

14        §'

1 paragrafen föreskrivs att om trafikskadeersältning för samma skada skall utgå från trafikförsäkringen för flera fordon, så svarar försäkringar­na i princip solidariskt för ersättningen. Bestämmelsen har sin motsvarig­het i 12 § första stycket i utredningens förslag Jämfört med 6 kap. 3 § skadeståndslagen (i paragrafens lydelse enligt prop. 1975:12).

Paragrafen blir tillämpUg i två fall. Det ena fallet uppkommer när etl motordrivet fordon eller egendom som befordras med fordonet skadas vid kollision med två eller flera andra motordrivna fordon och skadan har orsakats genom våUande i samband med förandet av eller genom bristfäUighet på de andra fordonen (se 10 § andra stycket). I detta fall svarar försäkringarna för dessa fordon solidariskt för den skada som har tillfogats det första fordonet eller därmed befordrad egendom. Det andra fallet är när två eller flera motordrivna fordon gemensamt orsakar skada på person eller egendom som befinner sig utanför motordrivet fordon (se 11 § första stycket). Även i detta fall svarar försäkringarna för dessa fordon solidariskt för den uppkomna skadan. Däremot uppkommer inte något solidariskt ansvar när förare eller passagerare i elt motordrivet fordon skadas i samband med en kollision. Av 10 § första stycket framgår nämligen att ersättning i detta fall utgår endast från försäkringen för det egna fordonet. Enligt regressbeslämmelserna i 22 § kan dock ersättningen återkrävas från trafikförsäkringen för andra fordon som har varit inblandade i kollisionen, om skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av eller genom bristfällighet på de andra fordo­nen. De andra trafikförsäkringarna svarar i så fall solidariskt (se 22 § andra stycket).

I den mån solidariskt ansvar föreligger enligt första stycket aktualiseras frågan om ersättningsansvarets slutliga fördelning mellan försäkringarna inbördes. Den frågan regleras i 23 §.

Principen om solidariskt ersättningsansvar- tUlämpas fullt ut även när trafikskadeersättningen har satts ned på grund av medvållande på den skadelidandes sida. Det solidariska ansvaret omfattar då givetvis bara det nedsatta beloppet. Däremot svarar försäkringarna inte solidariskt i den mån de inträffade skadorna sammanlagt överstiger det belopp som anges i

15        §. Detta återkommer Jag lill i specialmotiveringen till den paragrafen.

'  Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 13 §.   .,    ,


 


Prop. 1975/76:15                                                              120

15 §'

Paragrafen, som motsvarar 13 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om beloppsmässig begränsning av trafikförsäkringsgivares ersättningsansvar. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5.8.3 i den allmänna motiveringen.

TUl en böflan föreskrivs att trafikskadeersältning med anledning av en och Samma händelse utgår från trafikförsäkringen för vafle fordon med högst 30 milj. kr. I detta belopp inräknas inte ränta. Vidare faller rättegångskostnader utanför det föreskrivna begränsningsbeloppet.

Somjag har anfört i avsnittet 5.8.3 kan man utgå från att det föreligger utomordentligt små risker för att en olycka skall få så omfattande skadeverkningar att tUlgängligt traflkförsäkringsbelopp visar sig otillräck­ligt. Med hänsyn härtill är det inle nödvändigt att ställa upp några detaljerade regler av det slag som f. n. finns i 14—16 §§ trafikförsäkrings­lagen för det fall att tillgängligt belopp inte förslår att bereda alla skadelidande full gottgörelse. I förevarande paragraf har därför endast tagits in en föreskrift om att ersättning i ett sådant fall i första hand skall utgå för personskada. Efter mönster av 19 § atomansvarighetslagen (1968:45) har vidare föreskrivits att ersättningarna till dem som inte kan beredas full gottgörelse skall nedsättas med samma kvotdel för var och en samt att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan, om det efter inträffat skadefall kan befaras alt sådan nedsättning blir nödvändig, förordna att ersättning t. v. skall utgå endast med viss kvotdel.

Begränsningsregeln i denna paragraf innebär att solidariskt ersättnings­ansvar inte alltid kan föreligga för de trafikförsäkringar som svarar för trafikskadeersättningen. Det solidariska ansvaret kan således aldrig avse högre belopp än 30 milj. kr. Däremot kan naturligtvis överstigande belopp tas ul ur de olika försäkringarna särskUt, så länge varje försäkring inle belastas med mer än det angivna begränsningsbeloppet.

16 §

Paragrafen, som motsvarar 15 § första stycket och 29 § i utredningens lagförslag, innehåUer bestämmelser om skyldighet i vissa fall för staten att utge trafikskadeersältning.

I första stycket åläggs staten ell ersättningsansvar, motsvarande det som annars åvilar trafikförsäkringsgivare, för skada som uppkommer i följd av trafik med statens egna oförsäkrade fordon. Staten uppträder alltså i detta fall som självförsäkrare. Som Jag har nämnt i specialmotive­ringen till 3 § kan det dock i vissa fall förekomma att staten frivilligt tecknar trafikförsäkring för sina fordon. Det kan t. ex. befinnas lämpligt alt staten utnyttjar de enskilda försäkringsanstallernas organisation för

' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 14 §.  Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 15 §.


 


Prop. 1975/76:15                                                               121

skadereglering genom att teckna försäkring för sina fordon, eventuellt med mycket hög eller rentav 100 procents självrisk. Om staten tecknar trafikförsäkring, gäller inte längre det ersättningsansvar för staten som föreskrivs i denna paragraf. De skadeUdande har då i stället att hålla sig till försäkringsgivaren för att få ut sin ersättning.

Enligt första stycket svarar staten vidare för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från försäkringen för ett fordon under fld då det enligt 3 § 1 eller 2 är befriat från försäkringsplikt därför att det har tagits i anspråk av staten enligt rekvisitions- eller förfogandelagstiftning eller, i vissa fall, enligt skriftligt avtal. Ett villkor för statens ansvar är dock att fordonet under den angivna tiden också saknar trafikförsäkring. Om fordonet är trafikförsäkrat utgår trafikskadeersättningen liksom i andra motsvarande fall från denna försäkring. Somjag har antytt i specialmoti­veringen till 6 § första stycket kan dock ägarens trafikförsäkringsavtal innehålla bestämmelser om att försäkringen inte gäller under den tid då försäkringsplikten är suspenderad.

Slutligen föreskrivs i första stycket att staten även svarar för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för sådant motordrivet fordon som tillhör främmande stat och som med stöd av 4 § 1 har befriats från trafikförsäkringsplikt. En förutsättning är också här att svensk trafikförsäkring inte har tagits för fordonet. Vad som sålun­da föreskrivs skiljer sig från vad som gäller f. n. i ett sådant fall. Enligt gällande rätt har den skadelidande nämligen att hålla sig till den främmande staten för att få ut sin ersättning enligt bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen. Uppenbarligen kan en sådan skadereglering ge upphov till besvär för den skadelidande och dra ut på tiden. På grund härav har i den nya lagen detta ersättningsansvar flyttats över på svenska staten.

Om förordnande om undantag från försäkringsplikten för fordon som tillhör främmande stat meddelas med anledning av de föreskrifter som finns i 1959 års Europarådskonvention om trafikförsäkring, bör i förord­nandet föreskrivas att svenska staten inträder i den skadelidandes rätt till ersättning av främmande stat. 1 övrigt lorde undantag från försäkrings­plikten för utländska statsägda fordon komma att meddelas först sedan särskild överenskommelse har träffats med den främmande staten. Det får förutsättas att i en sådan överenskommelse tas in regler om i vilken ordning svenska staten skall kunna återkräva utgiven ersättning från den andra staten. Ett förbehåll om återkravsrätt i dessa fall är giltigt enligt 26 §.

EnUgt andra stycket skall vad som i lagen föreskrivs om trafikförsäk­ringsanstalt i tUlämpliga delar gälla staten, när den enligt första stycket skall svara för trafikskadeersältning beträffande visst fordon.

Andra stycket innebär bl. a. att föreskriften i 13 § andra stycket blir gällande också för staten och att regressreglerna i 20 och 26 §§ blir tillämpliga i fråga om rätt för staten att återkräva utgiven traflkskadeer­sätlning. Vidare blir fördelningsreglerna i 22 och 23 §§ tillämpliga i fall


 


Prop. 1975/76:15                                                              122

då ett försäkrat fordon samt etl oförsäkrat fordon för vilket staten svarar är inblandade i en kollision och det därvid uppstår skada på person eller egendom utanför fordonen. Slutligen får trafikförsäkringsföreningen enligt 24 § tredje stycket regressrätt mot staten, om föreningen har betalat ersättning enligt 1 7 § andra stycket därför att det skadcorsakande fordonets identitet inle har kunnat fastställas men fordonet sedermera blir känt och visar sig vara etl fordon för vilket staten svarar.

17 §'

Paragrafen, som motsvarar 15 § andra stycket och 16 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om skyldighet i vissa fall för trafikför-.säkringsanstallerna att solidariskt utge trafikskadeersättning. Bestämmel­serna har i gällande lagstiftning motsvarighet i 5 § och 21 § första stycket trafikförsäkringslagen.

Enligt första stycket är trafikförsäkringsanstalterna skyldiga att solida­riskt svara för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från försäkringen för ett utländskt, icke statsägt fordon som med stöd av 4 § 2 har undantagits från trafikförsäkringsplikt och till följd därav saknar försäkring.

F. n. har vissa föreskrifter om rätten att i Sverige bruka utländskt fordon utan svensk trafikförsäkring tagits in i kungörelsen (1963:655) med särskilda bestämmelser angående försäkring å motorfordon som införts för tillfälligt brukande i riket. Somjag har nämnt i specialmotive­ringen till 4 § räknar Jag med att regeringen i en särskild tillämpningsför­fattning, som ersätter 1963 års kungörelse, kommer att ta upp nya föreskrifter om undantag i vissa fall för utländskt motordrivet fordon från försäkringsplikt enligt trafikskadelagen.

Enligt första stycket har trafikförsäkringsanstalterna vidare ett solida­riskt ersättningsansvar för skada som orsakas av ett fordon vilket i strid mot lagen saknar trafikförsäkring. Anstalterna svarar i detta fall för den trafikskadeersältning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för fordonet, om sådan hade funnits.

Av 11 § andra stycket framgår alt försäkringstagaren normalt inte har rätt tUl ersättning från det egna fordonets trafikförsäkring för skada som fordonet orsakar på hans egendom utanför fordonet. Ett undantag härifrån gäller dock om fordonet brukades olovligen. En tillämpning av denna undantagsregel i fall när fordonet är oförsäkrat skulle medföra att även den som inte fullgjort sin försäkringsplikt skulle ha rätt till ersättning för sådana skador. Detta torde emellertid vara att gå för långt. På grund härav har i första stycket andra punkten av förevarande paragraf föreskrivits att försäkringsanstalterna i princip inte svarar för sakskada som tillfogas den försäkringspliktige. Det kan dock vara rimligt att den försäkringspliktige får ersättning för skador på egendom utanför det olovligen brukade fordonet, när detta antingen var avställt eller varken var eller skulle vara registrerat här i landet. Ett sådant fordon är Ju enligt

' Paragrafen svarar i propositionsförslaget mot 16 §.


 


Prop. 1975/76:15                                                              123

2 § försäkringspliktigt bara när det används i traflk. Om fordonet i en sådan situation brukas utan den försäkringspliktiges medgivande, finns det ingen anledning atl utesluta honom från den rätt till trafikskadeer­sättning som han skulle ha haft om fordonet hade varit trafikförsäkrat. tin särskild bestämmelse härom har tagits in i första stycket andra punkten. Som exempel på fall då bestämmelsen blir tillämplig kan nämnas den situationen att någon olovligen brukar annans moped, alltså ett motordrivet fordon som inte är registreringspliktigt. Om den olovlige brukaren därvid orsakar skada på annan egendom som tillhör mopedäga­ren, så har denne rätt att få ersättning för skadan från trafikförsäkrings­anstalterna. Detsamma gäller om brukandet avsåg ett registreringspliktigt men vid tillfället avställt motorfordon.

Enligt andra stycket har trafikförsäkringsanstalterna ett solidariskt ansvar även för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för motordrivet fordon vars identitet inte kan faststäl­las. Bestämmelsen är tUlämplig både när fordonet är helt okänt och när det inte kan utrönas vUket av två eller flera kända fordon som har orsakat trafikskadan.

I de fall då trafikförsäkringsanstalterna har solidariskt utgett trafikska­deersättning enligt första eller andra stycket skall deras inbördes ansvar fördelas efter förhållandel mellan beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår. Detta framgår av 24 §, som även innehåller regler om återkravsrätt för försäkringsanstallerna i vissa fall.

Att ersättningsskyldigheten enligt förevarande paragraf i princip skall fullgöras av trafikförsäkringsföreningen som legal ställföreträdare för de ansvariga försäkringsanstalterna framgår av 30 §.

18 §

Paragrafen, .som motsvarar 17 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon. Bestämmelserna har i den allmänna motivering­en behandlats i avsnittet 5.5.

Trafikskadeersättning utgår inte vid alla trafikskador. Det viktigaste Undantaget är att skador på etl motordrivet fordon eller därmed befordrad egendom ersätts endast när skadorna har uppkommit vid kollision med annat motordrivet fordon och därvid har orsakats genom vållande i samband med förandet av del andra fordonet eller genom bristfällighet på det fordonet (se 10 § andra slyckel). 1 fall när trafikskadeersättning inte utgår, återstår möjligheten atl yrka skadestånd av någon som enligt skadeståndsrätlsliga regler är ansvarig för skadan. Av första stycket i förevarande paragraf framgår att något hinder mot skadeståndsanspråk inte föreligger i dessa fall.

Första stycket innebär vidare att den skadelidande kan göra gällande anspråk på skadestånd även när han har rätt till trafikskadeersätlning för


 


Prop. 1975/76:15                                                              124

sin skada. Eflersom sådan ersättning bestäms med tillämpning av skadeslåndsrättsliga principer, har den skadelidande visserligen i de flesta fall inte något intresse av alt i stället yrka skadestånd av någon enskild person. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen kan det dock framför allt i avtalsförhållanden te sig både naturligt och praktiskt för den skadelidande att hålla sig till sin avtalspartner i stället för att behöva vända sig mot trafikförsäkringen med sitt ersättningskrav. Även i andra fall kan det någon gång länkas vara fördelaktigare för den skadelidande att kräva ersättning direkt från den skadeståndsskyldige. Sä kan t. ex. vara fallet, om del är tveksamt huruvida trafikskadeersältning skall utgå medan del är klart att skadeslåndsskyldighet föreligger.

Av 19 § första stycket framgår atl den som har utgett skadestånd träder in i den skadelidandes rätt till trafikskadeersätlning.

Vissa inskränkningar föreligger emellertid i möjligheten all kräva skadestånd med anledning av trafikskada. Enligl första stycket andra punkten får skadeståndsanspråk i princip inte göras gällande i den mån den skadelidandes rätt till trafikskadeersätlning har satts ned eller fallit bort pä grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen. Nedsättning eller bortfall av trafikskadeersätlning kan enligt 13 § andra stycket bero endasi av den skadelidande själv. Exempel på sådana fall är att trafikskadeersättningen har preskriberats enligt 28 §. Andra fall, som regleras i försäkringsavtalslagen, är atl den skadelidande dröjer med alt anmäla försäkringsfallet (21 §), att han inte biträder försäkringsgivaren vid utredningen (22 §) eller atl han uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet underlåter att begiänsa sin skada (52 §).

1 nu berörda fall får den skadelidande dock göra gällande anspråk på skadestånd, om särskilda skäl föreligger. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen kan sådana särskUda skäl ibland få anses föreligga i avtalsförhållanden. Framför allt gäller detta givetvis när en tolkning av avtalet ger vid handen att parterna skall vara bibehållna vid sin rätt till skadestånd av motparten även i fall när ell eventuellt sk;'.destå"d inle kan återkrävas från trafikförsäkringen. Vitlare kan en ursäktlig försummelse av den skadelidande atl i tid yrka trafikskadeersältning medföra all särskilda skäl föreligger, om den skadevållande samtidigt skyddas av ansvarsförsäkring. Också fall när trafikförsäkringsgivaren skulle ha hafl regressrätt mot skadevållaren enligt 20 §, om trafikskadeersättning hade utgetts, kan komma att omfattas av den nämnda undantagsbestämmel­sen.

Enligt gällande rätt kan den skadelidandes talan mot försäkringsgivaren om ersättning för trafikskada föras i samband med att åklagaren för talan mot föraren om ansvar för vårdslöshet i trafik. Enligt utredningen innebär trafikskadelagen en ändring av rättsläget på denna punkt. Utredningen anser alt ersättningstalan mot försäkringsgivaren i fortsätt­ningen inle kan föras i samband med ett eventuellt åtal mot föraren, eftersom grunden för denna ersättningstalan helt saknar samband med frågan huruvida föraren har gjort sig skyldig till straffbart förfarande eller


 


Prop. 1975/76:15                                                              125

över huvud taget är personligen belalningsskyldig. Om del av process­ekonomiska skäl är fördelaktigt att åtals- och ersättningsfrågorna prövas i en och samma rättegång, får den skadelidande enligt utredningen i stället föra talan mot föraren om skadestånd i samband med att denne åtalas.

För min del har Jag en annan uppfattning än utredningen i denna fråga. Om den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning är beroende av att skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av visst fordon, finns det enligt min mening inte något hinder mot att den skadelidandes ersättningstalan mot försäkringsgivaren med stöd av 22 kap. 1 § rättegångsbalken förs i samhand med ett åtal mot fordonets förare för vårdslöshet i trafik. Den skadelidande behöver alltså inte väcka talan om skadestånd mot föraren för att få vållandefrågan bedömd i samband med åtalet.

En särskild fråga är vad som skall gälla beträffande rättegångskostna­derna i mål om skadestånd för trafikskada. Enligt 17 § första stycket trafikförsäkringslagen skall försäkringsgivaren under vissa förutsättningar ersätta den skadelidandes kostnader i mål om skadestånd mot det försäkrade fordonels ägare, brukare eller förare. Detta gäller dock bara när den skadelidande i målet har tillerkänts skadestånd. En ytterligare förutsättning är att kostnaderna inte skäligen har kunnat undvikas och att rättegången har varit erforderlig för bestämmande även av försäkrings­givarens ersättningsskyldighet.

Någon motsvarande bestämmelse har inte tagits upp i trafikskadelagen. Som Jag förut har sagt finns det i de flesta fall inte någon anledning för den skadelidande att yrka skadestånd av någon enskild skadevållare när han i stället kan få trafikskadeersättning direkt av försäkringsgivaren. 1 de undantagsfall då så ändå kommer att ske anser Jag mig liksom utredningen kunna förutsätta att försäkringsbolagen genom försäkrings­villkoren frivilligt åtar sig att i den skadeståndsskyldiges ställe svara för den skadelidandes kostnader i den utsträckning som är rimlig.

Andra stvcket innehåller en bestämmelse om jämkning av skadestånd för skada pä motordrivet fordon och därmed befordrad egendom. Enligt bestämmelsen jämkas sådant skadestånd efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Bestämmelsen tar i första hand sikte på skadeståndsanspråk som riktar sig mot utomstående tredje man. 1 dessa fall innebär den en fullständig identifikation mellan alla dem som på molorfordonssidan har rätt till skadestånd, dvs. ägare, brukare, förare eUer annan . som befordrar egendom med fordonet. Så t. ex. får lastägaren finna sig i att det skadestånd som han kan ha rätt lill av tredje man jämkas på grund av bilförarens vållande i samband med förandet av fordonet. Jämkning avses emellertid kunna ske inte bara om del föreligger vållande e. d. pä motorfordonssidan. Det objektiva ansvar som åvilar trafikförsäkringen gentemot en skadelidande tredje man leder flll all skadestånd av denne för skada på fordonet eller därmed befordrad egendom i regel bör jämkas oberoende av om vällande i samband med förandet eller bristfällighet på


 


Prop. 1975/76:15                                                              126

fordonet kan läggas motorfordonssidan till last.

Jämkningsbeslämmdsen i andra stycket är vidare flllämplig på skadeståndsanspråk mot förare av annat motordrivet fordon som har orsakat kollisionsskador. 1 detta fall bör den skälighetsbedömning som skall företas enligt denna bestämmelse leda till att jämkningsfrågan avgörs efter samma principer som enligt 12 § andra stycket andra punkten skall tillämpas i motsvarande fall när det i stäUet är fräga om trafikskadeersätt­ning. Jämkning bör alltså ske endast när det föreligger vållande i samband med förandet av fordonet på den skadelidandes sida eller bristfällighet på detta fordon. Även i ett sådant fall bör samtliga skadelidande på resp. sida identifieras med varandra.

Bestämmelsen är i och för sig flllämplig också på det inbördes förhållandet mellan ägaren, brukaren, föraren och annan som befordrar egendom med fordonet. 1 dessa relationer är det dock inte avsett att bedömningen av jämkningsfrågan skall leda till annat resultat än som följer av allmänna medverkansregler. Sålunda lorde en vållande förare regelmässigt få betala fullt skadestånd flll fordonsägaren, brukaren eller lastägaren, om inte den skadelidande genom eget vållande har medverkat till skadan. Det ligger i sakens natur att dessa skadelidande inte skall tillräknas förarens vållande som grund för Jämkning, när skadestånds­anspråket riktas mot föraren själv. Någon identifikation mellan de skadelidande sker alltså inte i detta fall.

Den särskilda jämkningsregeln i andra stycket gäller inte vid skador på egendom utanför ett motordrivet fordon och inte heller vid skador på sådant fordon som inte är i trafik. 1 fråga om skadestånd med anledning av sådana skador tillämpas i stället den allmänna medvållande­regeln i 6 kap. 1 § skadeståndslagen (i paragrafens lydelse enligt prop. 1975:12). Detsamma gäller beträffande skadestånd med anledning av personskada.

19 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om återkravsrätt mot trafikförsäk­ringsgivare resp., i fall som avses i 16 eller 17 §, staten eller trafikförsäkringsföreningen. Bestämmelserna har i den allmänna motive­ringen behandlats i avsnitten 5.5 och 5.6.

1 första stycket, som motsvarar 18 § första stycket i utredningens lagförslag, regleras återkravsrätten för den som har utgett skadestånd med anledning av skada i följd av Iraflk med motordrivet fordon. Bestämmel­sen innebär att denne i sådant fall i regel inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersätlning. Undanlag gäller dock i vissa fall enligt första stycket andra punkten. Detta undantag behandlas närmare i det följande.

För alt första stycket skall bli tillämpligt krävs inte att skadestånds­skyldigheten har fastställts genom dom. Även när den skadestånds­skyldige   har   frivilligt   gått   med   på   att   betala   skadestånd   har   han


 


Prop. 1975/76:15                                                              127

återkravsrätt mot trafikförsäkringen. En förutsättning härför är dock att det utgivna beloppet ligger inom ramen för vad han enligt lag eller avtal har varit skyldig att utge i skadestånd. Om parterna å andra sidan har ingått en förlikning som innebär att skadeståndsskyldigheten fastställs till lägre belopp, kan den skadeslåndsskyldige givetvis inte återkräva mer än vad han faktiskt har utgett i skadestånd. För tydlighetens skull har detta markerats i lagtexten genom orden "inflll det utgivna beloppet".

Även om den utgivna ersättningen hgger inom ramen för den skadeståndsskyldiges skadeståndsansvar, är det inte helt säkert att han kan kräva hela beloppet åter från trafikförsäkringen. I vissa undantagsfall kan det nämligen förekomma att det belopp som han är skyldig att utge i skadestånd överstiger den trafikskadeersätlning som den skadelidande har rält till. Ett exempel på ett sådant fall anges i betänkandet s. 317.

Det kan tilläggas att återkravsrätt enligl första stycket inte föreligger beträffande skadestånd eller motsvarande ersättning som har utgetts enligt utländsk lag. Enligt 8 § skall sådan ersättning avräknas från den trafikskadeersätlning som den skadelidande kan vara berättigad flll. 1 detta fall utgår alltså över huvud taget inte någon trafikskadeersättning i den mån skadan täcks av skadeståndet eller motsvarande ersättning.

Som Jag tidigare har nämnt innehåller första stycket andra punkten en begränsning i den skadeståndsskyldiges rätt till återkrav mot trafikför­säkringsanstalten. Sådant återkrav får inte göras gäUande i fråga om belopp som trafikförsäkringsanstalten skulle ha kunnat kräva åter från den skadeståndsskyldige enligt 20 §, om anstalten i motsvarande fall hade utgett trafikskadeersättning till den skadeUdande. Det innebär till en början att den som har vållat en trafikskada uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet inte kan rikta återkrav mot trafikförsäkringsanstalten för vad han kan ha utgett i skadestånd. Vidare får ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg, som har utgett skadestånd för en trafikskada för vilken han enligt lag eller annan författning är ansvarig, inte återkräva detta belopp från trafikförsäkringsanstalten i vidare omfattning än som är skälig med hänsyn till grunden för det ersättningsansvar som åvilar berörda parter och omständigheterna i övrigt.

Enligt 21 § kan Irafikförsäkringsanstall i försäkringsavtalet göra förbehåll om att försäkringstagaren skall stå viss självrisk. Ett sådant förbehåll kan i vissa fall få betydelse för omfattningen av försäkrings­tagarens rätt till återkrav mol försäkringsgivaren enligt första stycket i förevarande paragraf. Om försäkringstagaren har ådragit sig skadestånds­ansvar för en trafikskada och efter att ha utgett skadestånd till den skadelidande riktar återkrav mot försäkringsgivaren för det utgivna beloppet, kan denne kvitta sin fordran på självriskbeloppet mot försäkringstagarens återkrav. Detta framgår av 29 § första stycket andra punkten.

Andra stycket, som motsvarar 18 § andra stycket i utredningens lagförslag, innehåller regler om skadeförsäkringsgivares rätt att från trafikförsäkringen kräva åter vad han enligl försäkringsavtalet har gett ut


 


Prop. 1975/76:15                                                              128

i ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon. Enligl denna bestämmelse inträder skadeförsäkringsgivaren i detta fall intill beloppet av den utgivna ersättningen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersätlning.

Bestämmelsen innebär i likhet med motsvarande bestämmelse i 25 § första stycket försäkringsavtalslagen att skadeförsäkringsgivaren aldrig kan få bättre rätt flll ersäUning än den skadelidande försäkringshavaren. Har denne varit vållande till skadan och skall hans trafikskadeersättning med anledning därav jämkas, skall skadeförsäkringsgivarens återkravs-anspråk enligt andra stycket i förevarande paragraf jämkas i motsvarande mån. Understiger den utgivna skadeförsäkringsersättningen beloppet av den trafikskadeersättning som försäkringshavaren har rätt till, inträder försäkringsgivaren i dennes rätt endast intill det utgivna beloppet. Detta har för tydlighetens skull angetts i lagtexten. För återstoden är försäkringshavaren bibehållen vid sin rätt att kräva trafikskadeersättning.

Återkravsrätt enligt andra stycket föreligger även om skadeförsäk­ringen har tecknats i utlandet och utländsk lag är tillämplig på försäkringsavtalet. Frågan om försäkringen är att anse som skadeförsäk­ring torde emellertid böra avgöras enligt svensk lag, dvs. försäkringsavtals­lagen.

Den nu behandlade bestämmelsen får praktisk betydelse inte minst för vagnskadeförsäkringsgivare. Om ett fordon har skadats vid en koUision och skadan täcks av vagnskadeförsäkring, inträder försäkrings­givaren i den rätt som fordonsägaren enligt 10 § andra stycket kan ha till ersättning från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. Om det skadade fordonet brukades olovligen, utgår skadeförsäkringsersättning i regel frän stöldförsäkringen och inte frän vagnskadeförsäkring, även om sådan försäkring flnns. Stöldförsäkringsgivaren får då samma återkravs­rätt som en vagnskadeförsäkringsgivare.

Om i ett kollisionsfall ett skadat fordon inte är vagnskadeförsäkrat men det däremot finns en av bilfabrikanten utställd s. k. vagnskade­garanti från vilken fordonsägaren får ersäUning, blir däremot andra stycket inte tillämpligt - såvida inle garantin är utformad som en skadeförsäkring i försäkringsavtalslagens mening. Garantivillkoren torde emellertid regelmässigt föreskriva att fordonsägare, som uppbär ersätt­ning enligt garantin, är skyldig all överlåta sin rält till skadestånd på den som har utställt garantin. En sådan överlåtelse är självfallet fullt giltig. Ingenting hindrar atl garantiviUkoren i samband med den nya lagstift­ningens genomförande kompletteras med en klausul som ålägger fordonsägaren alt överlåta sin rätt till trafikskadeersättning på den som har utgett ersättning på grund av garantin. En sådan överlåtelse träffas inte av överlåtelseförbudet i 29 § andra stycket.

Vad Jag hittills har sagt har avsett .sakför:;äkring. Bestämmelsen i andra stycket är emellertid i princip tillämplig också på ansvarsförsäkring. Sådan försäkring är nämligen i likhet med sakförsäkring alt hänföra till skadeförsäkring. Om en ansvarsförsäkringsgivare har utgett ersättning för


 


Prop. 1975/76:15                                                              129

en trafikskada, för vilken försäkringshavaren är skadeståndsskyldig, inträder alltså försäkringsgivaren i dennes rätt till trafikskadeersättning, dvs. i rätten för försäkringshavaren såsom skadeståndsskyldig att enligt första stycket träda in i den skadelidandes rätt tUl trafikskadeersättning. Del förhållandet att andra stycket endast avser skadeförsäkring innebär att den som har betalt ersättning tUl den skadelidande på grund av en sjuk-, olycksfalls- eller livförsäkring inte kan återkräva ersättningen från trafikförsäkringen. 1 den mån ersättning enligt olycksfalls- eller sjukförsäkring avser det verkliga beloppet av sjukvårdskostnader och andra utgifter och förluster som olycksfallet har medfört (se 25 § andra stycket andra ledet försäkringsavtalslagen), bör emellertid återkravsrätt föreligga. Utredningen har inte ansett någon uttrycklig bestämmelse härom vara nödvändig. Enligt min mening är det dock lämpligt att trafikskadelagen innehåller en bestämmelse på denna punkt. Bestämmel­sen har tagits in i tredje stycket av förevarande paragraf.

20 §

Paragrafen, som motsvarar 19 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om regressrätt för trafikförsäkringsgivare mot den som enligt skadeståndsrättsliga regler är ansvarig för skadan. Den har i den allmänna motiveringen behandlats i avsnittet 5.7.1.

1 första stycket föreskrivs att försäkringsanstalt som har utgett trafikskadeersättning inträder intill det utgivna beloppet i den skade­lidandes rätt till skadestånd av den som har vållat skadan uppsåfligen eller genom grov vårdslöshet. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 25 § första stycket försäkringsavtalslagen.

Regress enligt första stycket kan utövas bara i den mån den vållande är ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler. Det innebär till en böflan att den skadeståndsskyldige kan mot försäkringsanstalten åberopa de medvållanderegler som gäller inom skadeståndsrätten. Om skadan har vållals uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet av ett barn under 18 år eller av en psykiskt sjuk person, skall regressansvaret vidare nedsättas i samma utsträckning som skadeståndsansvaret skulle ha satts ned enligt 2 kap. 2 § resp. 3 § skadeståndslagen. Ett mera praktiskt fall är att återkravet riktas mot en arbetstagare som i sin flänst har fört bil grovt vårdslöst. Enhgt 4 kap. 1 § skadeståndslagen är denne i sådant fall ansvarig för skadan endast om det föreligger synnerliga skäl. Även den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen (i paragrafens lydelse enligt prop. 1975:12) kan tillämpas på regresskravet.

Eftersom man inte kan ha ett skadeståndsansvar mot sig själv, innebär första stycket vidare att försäkringsanstalten inte kan regressvis återkräva från en skadelidande vad denne själv har uppburit från försäkringsanstal­ten. Detta gäller även om den skadelidande har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Däremot kan sådana omständigheter enligt 12 § föranleda jämkning av den trafikskadeersättning som skall utgå till honom.

9 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                              130

Andra stycket innehåller regler om regress mot ägare eller innehavare av järnväg. Mellan trafikförsäkringen och den ansvarige för järnvägen skall fördelningen ske efler vad som är skäligt med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Detta innebär att hänsyn skall tas till bl. a. riskfördelningssynpunkter. Man får alltså bedöma i vilken omfattning som det från sådana synpunkter är skäligt att den uppkomna skadan i det konkreta fallet bärs av trafikförsäkringstagarkollektivet eller av järnvägsinnehavaren. Somjag har sagt i den allmänna motiveringen skall härvid beaktas de risker som utövandet av dessa olika former av transportverksamhet innebär. Hänsyn skall även tas flll graden av vållande på de båda sidorna.

Regresskyldigheten enligt andra stycket förutsätter att ägaren eller innehavaren av Järnvägen enligt lag eller annan författning är ansvarig för skadan. Härmed avses i första hand det ansvar som föreligger enligt 1886 års Järnvägsansvarighetslag eller skadeståndslagen. Det kan emellertid också vara fråga om transporträttsliga regler i Järnvägstrafikstadgan (1966:202) eller kungörelsen (1974:748) om internationell Järnvägs­transport. Eftersom skadeståndsansvaret enligt dessa regler i princip gäller oberoende av vållande, kan regressansvarighetens omfattning bli att bedöma på ett annat sätt än när Järnvägsföretagets skadeståndsansvar grundas på 1886 års järnvägsansvarighetslag. Som utredningen har framhållit ligger det nära till hands atl låta Järnvägsföretaget bära en större del av skadan, när det svarar enligt transportreglerna. Regressansvaret kan dock inle sträcka sig längre än järnvägsföretagets skadeståndsansvar. Om det ansvar som föreskrivs i lag eUer annan författning får begränsas genom avtal, kan en sådan ansvarsbegränsning åberopas också mot trafikförsäkringsgivaren.

Enligt andra stycket kan regress utövas även mot ägare eller innehavare av spårväg som enligt lag eller annan författning är ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning har utgått. 1 rättspraxis har 1886 års järnvägsansvarighetslag ansetts tillämplig också på spårväg. Fördelningen av ansvaret mellan trafikförsäkringen och den ansvarige för spårvägen sker på samma sätt som jag nyss har berört när det gäller regress från trafikförsäkringen mot ägare eller innehavare av järnväg.

21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om självrisk. Den motsvaras i utredningens lagförslag av 20 §. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5.8.2 i den allmänna motiveringen.

Till en böflan föreskrivs att i avtal om trafikförsäkring får göras förbehåll om rätt för försäkringsanstalten atl av försäkringstagaren återkräva utgiven trafikskadeersättning intill belopp för vilket försäk­ringstagaren har åtagit sig att stå självrisk.

En självriskklausul av detta slag kan inte göras gällande mot annan än försäkringstagaren. Försäkringsgivaren kan alltså inte under åberopande av en sådan klausul göra avdrag från den ersättning som enligt trafikskadelagen   skall   utgå   till   utomstående   skadelidande.   Självrisk-


 


Prop. 1975/76:15                                                               131

beloppet får i stället med stöd av förevarande paragraf återkrävas från försäkringstagaren.

Vad Jag nu har sagt gäller i princip även när försäkringstagaren själv är skadelidande. Emellertid är det naturligtvis inte en lämplig ordning att försäkringsanstalten först betalar ut hela ersättningen till försäkrings­tagaren och sedan återkräver en del av beloppet från honom. Med anledning härav har i 29 § första stycket tagits in en bestämmelse om att försäkringsanstalten i detta fall kan genom kvittning tillgodogöra sig självriskbeloppet.

Om den skadelidande — vare sig det är försäkringstagaren eller en tredje man - yrkar skadestånd av någon som enligt skadeståndsreglerna är ansvarig för skadan, inträder denne enligt 19 § första stycket intill det utgivna skadeståndet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Denna återkravsrätt påverkas i och för sig inte av att försäkringstagaren står viss självrisk enligt förevarande paragraf. Den skadeståndsskyldige är aUtså i princip berättigad alt få tillbaka hela det utgivna skadestånds­beloppet från trafikförsäkringsgivaren. Denne kan emellertid därefter vända sig mot försäkringstagaren med återkrav för självriskbeloppet. Om det är försäkringstagaren själv som är skadeståndsskyldig och riktar återkrav mot försäkringsgivaren för vad han har utgett i skadestånd, kan dock försäkringsgivaren enligt 29 § första stycket kvitta fordran på självriskbeloppet mot det belopp som försäkringstagarens återkravsrätt avser. Frågan huruvida försäkringstagaren i sin tur kan kräva självrisk-beloppet åter av annan regleras i 25 §.

Möjligheten att med giltig verkan avtala om självrisk är inte obegränsad. Sålunda föreskrivs i andra punkten att fysisk person aldrig är skyldig att betala eller gå med på kvittning för högre självriskbelopp än som motsvarar en tiondedel av det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gäller för Januari månad det år skadefallet inträffar. Begränsningsregeln gäller även när ersättning utges till flera olika personer med anledning av en och samma skadehändelse. Maximigränsen för självrisken får alltså inte överskridas på grund av att mer än en person är berättigad till ersättning.

Den angivna undanlagsregeln gäller inte staten eller kommunerna och inte heller andra juridiska personer, såsom akflebolag eller föreningar. Dessa kan alltså träffa avtal om högre självriskbelopp. För större kommuner och storföretag som kan räkna med en sådan riskuflämning inom den egna verksamheten att det är ekonomiskt fördelaktigt att inte teckna försäkring kan det vara ett intresse att även på detta område ha möjlighet att i praktiken uppträda som s. k. självförsäkrare. Som jag har nämnt i specialmotiveringen till 16 § kan det även för statens del tänkas vara lämpligt all traflkförsäkring tecknas med hög eller rentav 100 procents självrisk.

Med den begränsning som anges i andra punkten kan självrisken ges vilken utformning som helst. Självrisk kan uttas med ett bestämt belopp per skadehändelse eller med olika belopp vid olika slag av skadehändelser. Parterna kan också avtala om att självrisk tas ut endast vid vissa skadehändelser   men   inte   vid   andra.  Gränsdragningen kan exempelvis


 


Prop. 1975/76:15                                                              132

anknyta till om försäkringstagaren eller annan person har varit vållande. En annan möjlighet är att självrisk tas i anspråk endast när försäkrings­givaren enligt försäkringsavtalslagens regelsystem skulle vara fri från ansvar. Också kombinationer av bonussyslem och självrisk är länkbara.

22        §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens lagförslag, reglerar möjligheten för försäkringsanstall som har gett ut ersättning för person­skada tUl förare eller passagerare att återkräva ersättningen från trafik­försäkringen för annal fordon. Bestämmelserna har behandlats i avsnittet 5.7.2 i den allmänna motiveringen.

Enligt första stycket gäller som förutsättning för återkrav från trafik­försäkringen för annat fordon att skadan har orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på fordonet. Har vållande eller bristfäUighet förekommit också beträf­fande det fordon där den skadade föraren eller passageraren färdades, fördelas ersättningsansvaret mellan fordonens försäkringar efter vad som är skäligt med hänsyn tUl den medverkan till skadan som har förekommit på olika sidor och omständigheterna i övrigt. Den slutliga fördelningen sker alltså efter samma principer som enligt 23 § skall tUlämpas när försäkringarna för två eller flera fordon svarar solidariskt.

Observeras bör alt vållandet eller bristfäUigheten på ömse sidor alltid måste vara styrkt. Därigenom skiljer sig dessa regler från de principer som f. n. gäUer i fråga om fördelningen av ersättningsansvaret när personskada har uppkommU vid kollision mellan motorfordon. Vad gäUer innebörden av begreppen vällande vid förandet resp. bristfällighet får jag hänvisa till kommentaren tUl 10 § andra stycket.

Kan återkrav enligt första stycket riktas mol försäkringarna för två eller flera fordon, svarar dessa försäkringar enligt andra stycket solida­riskt. Utgiven ersättning får alltså krävas åter från trafikförsäkringen för vUket som helst av fordonen. Den slutliga fördelningen mellan dessa försäkringar sker enhgt 23 § tredje punkten.

Det bör observeras att förevarande paragraf är tUlämplig också när staten eller Irafikanstalterna gemensamt svarar för trafikskadeersätt­ningen enligt 16 eller 17 §.

23        §

Paragrafen innehåller regler om den slutliga fördelningen av ersättnings­ansvaret mellan två eller flera trafikförsäkringar som svarar solidariskt för samma skada. Reglerna, som motsvarar 21 § i utredningens lagförslag, har behandlats i avsnittet 5.7.2 i den aUmänna motiveringen.

Enligt trafikskadelagen kan flera trafikförsäkringar i vissa faU bära ersättningsansvar för samma skada. Det gäller dels situationer där två eller flera  motorfordon har orsakat skada på person eller egendom utanför


 


Prop. 1975/76:15                                                              133

fordonen (11 §), dels i kollisionsfall där det beträffande två eller flera motorfordon har förekommit vållande i samband med förandet eller bristfällighet och bägge fordonen på så sätt har orsakat skada på elt tredje motorfordon eUer pä egendom som befordras med ett tredje motorfordon (10 § andra stycket). I det praktiskt sett vanligaste kolU-sionfallet, nämligen då två fordon kolliderar och det därvid uppkommer skador på dem som färdas i fordonen eUer på fordonen eller därmed befordrad egendom, uppkommer däremot inte något dubbelt ersättnings­ansvar utan det är beträffande vafle sådan skada alllid bara en försäkring från vilken ersättning kan utgå.

När två eller flera trafikförsäkringar svarar för samma skada, är deras ersättningsansvar enligt 14 § solidariskt. Den skadelidande kan alltså vända sig mot försäkringen för vUket som helst av fordonen med sitt ersättningskrav. En annan situation då soUdariskt ersättningsansvar för flera trafikförsäkringar uppkommer anges i 22 § andra stycket.

Enligt första punkten i förevarande paragraf är huvudregeln vid solidariskt ersättningsansvar för flera försäkringar att dessa vid en slutlig fördelning skall sinsemeUan ta lika del i ersättningsansvaret. Formellt sett innebär detta en skUlnad i förhållande tUl gällande rätt, där motsvarande huvudregel är atl fördelningen sker efter skälighet. Denna skUlnad är dock bara skenbar, eftersom den nuvarande regeln i rättstillämpningen så gott som undantagslöst har lett till en likafördelning av ansvarigheten.

Regeln om hälftendelning skall emellertid frångås, om vållande i samband med förandet av något av fordonen eller bristfällighet på något av fordonen har medverkat tUl skadan. 1 så faU gäller enligt andra punkten att försäkringen för fordon beträffande vUket vållande eller bristfällighet ej föreligger inte skaU belastas av något slutligt ersättnings­ansvar. Har vållande i samband med förandet eller bristfäUighet före­kommit beträffande flera av de inblandade fordonen, sker den slutliga fördelningen enligt tredje punkten efter vad som är skäligt med hänsyn lUl den medverkan tiU skadan som har förekommit på ohka sidor samt omständigheterna i övrigt. Bestämmelsen har aUtså sakligt sett samma innebörd som den regel som enligt 12 § tredje stycket skall tiUämpas vid Jämkning av trafikskadeersättning på grund av medvåUande på den skadelidandes sida.

Fördelningsreglerna i denna paragraf är tUlämpliga också när staten har utgett trafikskadeersättning enligl 16 §. Vad som sägs i förevarande paragraf om ersättningsansvaret för ett fordons trafikförsäkring avser i så faU i stället staten.

När ersättning har utgetts enUgt 17 § för skada som har orsakals genom ell oförsäkrat eUer okänt fordon, bUr fördelningsreglerna i förevarande paragraf tUlämpliga på förhållandet mellan å ena sidan den eller de försäkringsanslalter som har meddelat trafikförsäkring för ett eller flera andra inblandade fordon och å andra sidan samtliga försäk­ringsanstalter, företrädda av trafikförsäkringsföreningen, såsom ansvariga för de ersättningar som skuUe ha utgått från det oförsäkrade eller okända


 


Prop. 1975/76:15                                                               134

fordonets trafU

24 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om den slutliga fördelningen av belopp som trafikförsäkringsanslallerna enligt 17 § svarar soUdariskt för och om återkrav av dessa belopp.

Enligt första stycket, som motsvarar 15 § andra stycket andra punkten i utredningens lagförslag, fördelas trafikförsäkringsanstalternas inbördes ansvar efter förhållandet mdlan beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår. Bestämmelsen skiljer sig något från den regel som f. n. gäller i detta hänseende enligt 21 § andra stycket trafikförsäkrings­lagen men står i överensstämmelse med den ordning som med försäkrings­inspektionens godkännande har tiUämpats av försäkringsanstalterna sedan lång tid tiUbaka. Som Jag senare skaU återkomma tUl bör denna ordning lagfästas även såvitt gäller fördelningen av kostnaderna för trafiklivränte-tUlägg enligt 15 § lagen (1967:663) om tUlägg tUl vissa trafiklivräntor.

I andra stycket, som motsvarar 22 § andra punkten i utredningens lagförslag, behandlas återkrav för belopp som trafikförsäkringsanstalterna har utgett för oförsäkrat motorfordon. Försäkringsgivarna medges att från den försäkringspUktige återkräva ersättningen intill det högsta självriskbelopp som är tUlåtet för fysiska personer enligt 21 §. Härigenom undviks att den som har kört ett oförsäkrat fordon kommer i ett bättre läge i självriskhänseende än om han hade försäkrat det.

I andra punkten görs undantag för det fall att fordonet vid skadetill­fället brukades olovligen och därvid antingen var avställt eller varken var eller skuUe vara registrerat här i landet. I en situation som den angivna är ett fordon försäkringspUktigt bara när det används här i trafik, och ett olovligt brukande bör då inte gå ut över den försäkringspliktige.

Tredje stycket, som motsvarar 22 § första punkten i utredningens lagförslag, innehåller en bestämmelse om återkrav mot försäkringen för ett motorfordon, vars identitet inle har kunnat fastställas vid skaderegle­ringen men som sedermera bUr känt. Visar det sig att fordonet är sådant att staten enligt 16 § svarar för trafikskadeersättningen, får återkravet i stället riktas mot staten.

25 §

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i utredningens lagförslag, regleras rätten för den som har utsatts för återkrav att i sin tur kräva ersättningen åter av annan regresskyldig person.

Paragrafen avser för det första det fallet att försäkringsanstalt som har utgett trafikskadeersätlning riktar återkrav mol någon som är regresskyl-


 


Prop. 1975/76:15                                                              135

dig enligt 20 §, dvs. någon som har våUat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller som i egenskap av ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg är enligt lag eller annan författning ansvarig för skadan. Denne inträder då i försäkringsanstaltens rätt alt kräva ersättning från annan som är regresskyldig enligt den paragrafen. De regresskyldiga kan alltså rikta anspråk mot varandra. Den inbördes fördelningen får avgöras enligt allmänna grundsatser om fördelningen av skadeståndsskyldighet mellan flera skadeståndsskyldiga.

Av 26 § framgår att den som är regresskyldig enligt 20 § inte får rikta återkrav mot någon som inte har sådant regressansvar. Den regresskyldige kan alltså inle vända sig mot annan som t. ex. på grund av enkel vårdslöshet är ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler.

Paragrafen tar vidare sikte på faU när försäkringstagaren enligt 21 § har utsatts för återkrav av självriskbelopp. Enligt utredningen är den för­mögenhetsförlust som försäkringstagaren härigenom kan vidkännas att anse som ren förmögenhetsskada, vilket skulle innebära att skadan i allmänhet är ersättningsgill bara om den har orsakats genom brott. Vid remissbehandlingen har man emellertid från något håll ifrågasatt om denna uppfattning verkligen är riktig, åtminstone när försäkringstagaren själv är den skadelidande. Även jag anser att denna fråga är tveksam. För det fall att man i rättstillämpningen skulle bedöma självrisken som person- eller sakskada, bör en begränsning uppställas i försäkringstagarens möjligheter att återkräva självrisken från annan som enligt skadestånds­rättsliga regler är ansvarig för denna skada.

I enUghet härmed har i förevarande paragraf intagits en bestämmelse om att försäkringstagaren får återkräva självriskbeloppet bara från den som är regresskyldig enligl 20 §, dvs. den som har vållat skadan uppsåtligen eUer genom grov vårdslöshet eller som i egenskap av ägare eller innehavare av Järnväg eller spårväg är enligl lag eller annan författning ansvarig för skadan. Enligt 26 § är paragrafen i princip tvingande.

Samma begränsade möjlighet tUl återkrav gäller enligt paragrafen även för den som enligt 24 § andra slyckel har krävts på belopp motsvarande självrisk när det gäller ett oförsäkrat fordon.

26 §

Genom denna paragraf, som motsvarar 23 § i utredningens lagförslag, görs regressreglerna i 20—25 §§ i princip tvingande. Paragrafen har behandlats i avsnitten 5.7.1 och 5.7.2 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen innebär tUl en början att försäkringsanstalt som har utgett trafikskadeersättning inte i vidare mån än som följer av nämnda bestämmelser får återkräva ersättningen från annan. Återkrav får dock ske gentemot annan än försäkringstagaren som har åtagit sig att slutUgt svara för ersättningen.  Ett sådant åtagande är gUtigl även när det har


 


Prop. 1975/76:15                                                              136

gjorts av annan trafikförsäkringsanstalt. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen bör försäkringsanstalterna kunna förenkla skade­regleringen genom genereUa överenskommelser som innebär vissa avvikel­ser från den fördelning av deras ersättningsansvar som följer av trafikskadelagen. Den totala fördelningen bör dock i huvudsak bli densamma som enligt trafikskadelagen.

Vid sidan av överenskommelser mellan trafikförsäkringsanstalterna om särskUda normer för fördelningen av deras ersättningsansvar får möjlighe­ten tUl avsteg från regressreglerna genom åtagande sin främsta betydelse vid avtal om återförsäkring.

Även en utomstående tredje man kan med giltig verkan enligt paragrafen åta sig att gentemot en trafikförsäkringsanstalt svara för utgiven trafikskadeersältning. Som ett tänkbart praktiskt fall kan anföras att en motortävlingsarrangör, som önskar nedbringa premiekostnaderna för de tävlandes trafikförsäkringar, utställer en generell förbindelse till försäkringsgivaren att intUl vissa belopp svara för utgivna ersättningar. Återkrav enligt en sådan förbindelse är tUlåtna.

Gentemot försäkringstagaren får däremot återkrav inte göras gäUande ens med stöd av särskUt åtagande från dennes sida, annat än i den situation som regleras i 21 §.

Av 16 § andra stycket framgår att bestämmelserna i denna paragraf gäller också i fråga om statens möjlighet att utöva regress för trafikskade­ersättning som staten har utgett enligt 16 § första stycket. Somjag har framhållit i specialmotiveringen tUl den bestämmelsen får undantagsre­geln i förevarande paragraf om återkrav på grund av åtagande betydelse framför allt i sådana fall när staten svarar för trafikskadeersättningen för ett utländskt statsägt fordon som med stöd av 4 § 1 är undantaget från trafikförsäkringsplikt.

Paragrafen begränsar vidare möjligheten för annan än försäkringsan­stalt att kräva åter ersättning som han har utgett enligt denna lag, dvs. på grund av regressbestämmelserna i 20 och 21 §§ samt 24 § andra stycket. I vidare mån än som framgår av 25 § får sådant återkrav göras gällande endast på grund av åtagande av annan än försäkringstagaren. Ett exempel på ett sådant åtagande är när någon lånar en bU av försäkringstagaren och därvid åtar sig att gottgöra vad denne kan få utge på grund av avtal om självrisk.

27 §

Enligt denna paragraf skall ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon så snart han har fått kännedom om händelse som kan medföra försäkringsfall underrätta den trafikförsäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet om denna händelse. Han är vidare skyldig att på begäran lämna försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar.

Innehållet   i   paragrafen   överensstämmer   med   22 §   första stycket


 


Prop. 1975/76:15                                                              137

trafikförsäkringslagen, som i sin tur grundar sig på en tilläggsbestämmelse tUl 1959 års Europarådskonvention om obligatorisk trafikförsäkring (se prop. 1968:115 s. 22). Till skillnad från utredningen har jag ansett att dessa bestämmelser allflämt bör finnas i lag.

Förslaget tUl trafikskadelag innehåller inte någon bestämmelse om sanktion vid underlåtenhet att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i förevarande paragraf. Givetvis kan dock försäkringstagaren som part i avtalsförhållandet bli skyldig alt ersätta försäkringsgivaren skada som har uppkommit i följd av underlåtenhet, t. ex. i form av ökade utrednings-kostnader (se härom prop. 1968:115). Det är mera ovisst om enligt svensk rätt en motsvarande skadeståndsskyldighet kan åläggas brukare eUer förare. Den frågan får avgöras i rättstillämpningen enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.

1 22 § andra stycket trafikförsäkringslagen finns f. n. en bestämmelse om att den som för talan mot ägare, brukare eller förare av motorfordon om ersättning för skada i följd av fordonet skall underrätta försäkringsgi­varen om denna talan i så god tid att denne kan inträda i rättegången. Om del då målet förekommer till handläggning inte visas att underrättelse har lämnats skall käranden ges erforderlig tid att fullgöra underrättelseskyl­digheten. Försittes den tiden, förlorar käranden sin talan mol försäkrings­givaren. Dessa bestämmelser har tUlkommit för att förebygga atl frågor om ägares, brukares eller förares skadeståndsskyldighet avgörs utan att trafikförsäkringsgivaren har haft tillfälle att intervenera i rättegången (se NJA II 1928 s. 329).

I det nya trafikskadesystem som nu föreslås torde det bli mindre vanligt att en skadelidande, som har rätt till trafikskadeersättning, väcker skadeståndstalan mot den som enligt skadeslåndsrättsliga regler är ansva­rig för skadan. 1 de undantagsfall då sådan talan väcks är det en rimlig ordning att försäkringsgivaren liksom f. n. blir underrättad om rätte­gången och fär möjlighet att inträda som intervenient. Däremot synes det inte nödvändigt att göra det till en processförutsättning att sådan underrättelse har lämnats. Inte heller bör det komma i fråga atl låta den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning påverkas av om försäkrings­givaren har blivit underrättad eller ej.

1 likhet med utredningen anser Jag att en lämpligare ordning än den nuvarande är att låta den domstol där skadeståndstalan väcks sörja för att försäkringsgivaren blir underrättad. En sådan underrättelseskyldighet kommer med all sannolikhet inte att bli särskilt betungande för domstolarna, samtidigt som man får säkrare garantier för att underrättel­seskyldigheten fuUgörs än om denna uppgift läggs på de enskUda skadelidande.

En bestämmelse om underrättelseskyldighet för domstolarna i nu angivna fall kan lämpligen tas in i den lillämpningsförfatlning som Jag tidigare har talat om (se 7 § trafikskadelagen). Någon sådan bestämmelse behöver därför inte las upp i detta sammanhang.


 


Prop. 1975/76:15                                                              138

28 §

Denna paragraf, som motsvaras av 26 § i utredningens lagförslag, innehåller bestämmelser om preskription.

De preskriptionsbestämmelser som utredningen har föreslagit innebär bl. a. att talan om anspråk på trafikskadeersättning skall väckas inom tre år från det skadan uppkom. Bestämmelserna har kritiserats av några remissinstanser, som har förordat en tioårig preskriptionstid i enlighet med nu gällande preskriptionsbestämmelser för utomobligatoriskt skade­stånd i allmänhet.

För min del vill Jag först nämna atl den allmänna preskriptionslag­stiftningen f. n. ses över inom Justitiedepartementet. 1 avvaktan på den nya lagstiftning om preskription som sålunda kan komma att genomföras anser jag inte att man nu bör genomföra några mera långtgående ändringar i de preskriptionsregler som f.n. gäller på trafikskadeområdet. Den preskriptionstid som nu föreskrivs i bUansvarig­hetslagen, dvs. två år från det skadan inträffade, får dock anses vara aUtför kort. Enligt min mening bör man i stället anknyta till försäkrings­avtalslagens bestämmelser om preskription av fordringsrätt på grund av försäkringsavtal och införa en treårig preskriptionstid. Liksom är fallet enligt försäkringsavtalslagen bör preskriptionstiden räknas från det att den som framställer krav fick kännedom om att kravet kunde göras gällande. Som yttersta preskriptionstid bör dock gälla en tid av tio år, räknat från det att kravet tidigast kunde göras gällande.

Med hänsyn tUl det sagda har i första stycket tagits in en hänvisning till

29 § försäkringsavtalslagen. Första stycket är tillämpligt, förutom på
anspråk på trafikskadeersättning som riktas mot försäkringsgivare eller
staten, också på återkrav som framställs med stöd av trafikskadelagen och
på annan fordringsrätt på grund av avtal om trafikförsäkring. Däremot
avser första stycket inte talan om skadestånd. I detta fall är det inte fråga
om ersättning enligt trafikskadelagen.

Enligt 30 § försäkringsavtalslagen kan försäkringsgivare genom förbe­håll i försäkringsavtalet föreskriva kortare preskriptionstider än dem som gäller enligt 29 § samma lag. Denna möjlighet torde hittUls inte ha utnyttjats inom trafikförsäkringen. Enligt min mening bör en sådan möjUghet inte finnas i det nya trafikskadesystem som nu föreslås. Med hänsyn härtiU har i andra stycket av förevarande paragraf föreskrivits att förbehåll som avses i 30 § försäkringsavtalslagen inte får göras gällande mot den som har anspråk på trafikskadeersättning.

Andra stycket innehåller vidare en regel beträffande preskription av fordran på premie enligt avtal om traflkförsäkring. Bakgrunden tUl regeln är bestämmelserna i 15 § försäkringsavtalslagen som innebär att om en försäkringsgivare, som är fri från ansvarighet till följd av bristande premiebetalning, vill anhängiggöra talan för att få ut premien, så skall det ske inom tre månader från förfallodagen. Dessa bestämmelser är tvingande tUl försäkringstagarens förmån. Eflersom en trafikförsäkrings­givare, som säger upp försäkringsavtalet på grund av bristande premiebe-


 


Prop. 1975/76:15                                                              139

talning, enligt 5 § första stycket trafikskadelagen normalt inte blir fri från sin ansvarighet förrän en månad efter det att han har anmält att avtalet har upphört, skulle en tillämpning av tremånadersregeln i 15 § försäkringsavtalslagen kunna leda tiU att han förlorar rätten att få ut obetald premie efter det att enmånadsfristen har löpt ut. För att förhindra ett sådant resultat har i andra stycket av förevarande paragraf föreskrivits att 15 § försäkringsavtalslagen inte äger tillämpning på premie enligt avtal om trafikförsäkring. Detta innebär att preskriptions-bestämmelserna i 29 § försäkringsavtalslagen blir tillämpliga också i detta fall.

29 §

Paragrafen, som motsvarar 27 § i utredningens lagförslag, innehåUer bestämmelser om bl. a. utmätningsfrihet för fordran på trafikskadeersätt­ning med anledning av personskada, kvittning samt förbud mot överlåtel­se av fordran i vissa fall.

I första stycket föreskrivs att fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada inte får utmätas för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp kan dock ske enligt vad som föreskrivs i utsökningslagen. Dessa bestämmelser motsvarar vad som gäller f. n. beträffande skadestånd med anledning av personskada. De föreskrifter i utsökningslagen som avses är 66 § 3 och 8 mom. samt 67 d §.

I första stycket föreskrivs vidare att trafikförsäkringsanstalt får mot försäkringstagaren kvitta fordran på självriskbelopp enligt 21 §. På grund härav kan försäkringsgivaren redan när trafikskadeersältning skall betalas ut till försäkringstagaren göra avdrag för detta självriskbelopp. Detta gäller vare sig försäkringstagaren har rätt tUl trafikskadeersättning som skadelidande eUer enligt 19 § första stycket har trätt in i annans rätt till trafikskadeersättning. Däremot fär kvittning inte ske mot någon som enligt den bestämmelsen har trätt in i försäkringstagarens rätt till trafikskadeersättning. 1 ett sådant fall får självrisken återkrävas från försäkringstagaren på vanligt sätt.

Kvittning kan också ske mot den som är försäkringsskyldig men som har underlåtit att fullgöra sin försäkringsplikt. Kvittningen avser i så fall fordran på ersättning som avses i 24 § andra stycket, dvs. fordran på belopp motsvarande det högsta självriskbelopp som får åberopas mot fysisk person.

Enligt utredningens förslag skall även fordran på obetald premie kunna kvittas mot försäkringstagarens fordran på trafikskadeersättning. Detsam­ma skaU enligt förslaget gälla beträffande en av utredningen föreslagen premieavgift för den som inte har fullgjort sin försäkringsplikt. Med anledning därav vill jag erinra om att jag i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.8.1) har behandlat frågan om sanktioner mot dem som inte fuUgör sin försäkringsplikt eller som underlåter att betala premier i enlighet med försäkringsavtalet. Jag har därvid förordat att man inte nu tar slutlig ställning i dessa frågor utan avgör dem i sin helhet i samband


 


Prop. 1975/76:15                                                              140

med prövningen av det förslag tUl nytt kontroU- och sanktionssystem som har lagts fram av en särskild arbetsgrupp. I enlighet därmed har Jag inte nu funnit skäl att i lagen föra in bestämmelser om kvittning mot vare sig obetald premie eUer premieavgift.

I andra stycket föreskrivs att fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada inte får överlåtas innan trafikskadeersättningen har blivit tUlgängUg för lyftning. Genom detta förbud hindras den ersättningsberättigade att överlåta sin fordran till underpris.

Trafikskadeersättning torde få anses vara tillgänglig för lyftning först när betalningsskyldighet för försäkringsgivaren har inträtt enligt 22 och 24 §§ försäkringsavtalslagen. Om försäkringsgivaren i visst fall vägrar att betala ut ersättning, trots att betalningsskyldighet har inträtt enligt dessa bestämmelser, torde ersättningen vid tillämpning av andra stycket i förevarande paragraf likväl få anses vara tillgänglig för lyftning.

Överlåtelse i strid mol andra stycket är ogiltig. Försäkringsanstalten är alltså inte skyldig att betala ut ersättning tUl förvärvaren. SkuUe försäkringsanslalten ändå göra det, kan den bli skyldig alt på nytt utge beloppet till den skadelidande.

Del bör dock observeras att överlåtelseförbudet avser bara fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada. Bestämmelsen i andra stycket hindrar alltså inte att den skadelidande överlåter sin rätt till annan ersättning än trafikskadeersättning med anledning av skadan, vare sig ersättningen enligt 9 § trafikskadelagen Jämfört med 5 kap. 3 § skadeståndslagen (i paragrafens lydelse enligt prop. 1975:12) skall avräknas vid bestämmandet av trafikskadeersättningen eller får uppbäras vid sidan av sistnämnda ersättning. Som Jag har nämnt i specialmotive­ringen till 19 § andra stycket föreligger inte heller något hinder mot att försäkringstagaren överlåter sin rätt till trafikskadeersättning för skador på fordonet tUl den som har utstäUt en s. k. vagnskadegaranti.

30 §

Genom denna paragraf, som motsvarar 28 § i utredningens lagförslag, lagfästs den nuvarande ordningen med trafikförsäkringsförening.

Första stycket medför en skyldighet för trafikförsäkringsanstalterna alt sluta sig samman i en trafikförsäkringsförening. Från associations­rättsliga synpunkter får föreningen som hittills karaktär av ideell förening.

Föreningen skall enligt huvudregeln ensam företräda försäkringsan­stalterna i alla frågor som sammanhänger med det solidariska ersättnings­ansvar som anstalterna har enligt 17 §. Den skadelidande har att hålla sig till föreningen, när han vill begära ersättning i ett fall då den bestämmelsen är tillämplig, och han kan alltså inte vända sig mot någon av anstalterna. Uppkommer det tvist om rätten till ersättning eller om ersättningens storlek, skall talan riktas mot samtliga anstalter, och dessa företräds då av föreningen som legal ställföreträdare. Den regressrätt som enligl 20-24 §§ kan tillkomma anstalterna för utgiven irafikskadeersätt-


 


Prop. 1975/76:15                                                              l'*l

ning skall också utövas av föreningen på anstalternas vägnar. Enskild anstalt kan således inte väcka regresslalan.

Från principen att trafikförsäkringsföreningen exklusivt företräder anstalterna i de nu nämnda fallen gäller dock det undantaget att föreningen kan delegera visst ärende eller viss grupp av ärenden till enskild försäkringsgivare. Genom detta undantag blir det möjligt att tillgodose vissa utländska försäkringsanslalters önskemål att företrädas av den svenska trafikförsäkringsanstalt som i andra sammanhang företräder dem.

Trafikförsäkringsföreningen har med den föreslagna regleringen ställ­ning uteslutande som legal ställföreträdare för de enligt 17 § solidariskt ansvariga försäkringsanstalterna och blir inte själv att anse som sådan anstalt. Föreningens uppgifter är dock delvis av samma slag som en trafikförsäkringsanstalts. Det finns därför behov av insyn och kontroll över föreningens verksamhet. Med hän.syn härtill har i andra stycket tagits in en bestämmelse om att föreningens stadgar skall fastställas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Vidare bör föreningen även i fortsättningen stå under försäkringsinspektionens tillsyn. En särskild föreskrift härom bör tas in i stadgarna.

31 §

Paragrafen, som motsvarar 24 § första och andra styckena i utred­ningens lagförslag, innehåller bestämmelser om straff för den som underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt eller som i annat fall använder eller låter använda ett fordon som saknar föreskriven trafikförsäkring. Frågan om påföljder i hithörande fall har behandlats i avsnittet 5.8.1 i den allmänna motiveringen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak de nuvarande föreskrifterna i 24 § traflkförsäkringslagen. Avvikelse föreligger bara på en punkt, vilket hänger samman med att trafikförsäkringsplikten enligt 2 § trafikskade­lagen har utsträckts till att avse varje registreringspliktigt fordon som inte är avställt, oavsett om fordonet används i trafik eller inte. Motsvarande utvidgning av straffansvaret har gjorts i förevarande paragraf

32 §

Paragrafen, som motsvarar 24 § tredje stycket och 25 § i utredningens lagförslag, innehåller vissa yttefligare bestämmelser beträffande den som åsidosätter föreskrifterna om försäkringsplikt. 1 sak överensstämmande regler återfinns f n. i 25 § trafikförsäkringslagen.

33 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens lagförslag, före­skriver skyldighet för förare av moped att under färd medföra bevis om atl  mopeden är trafikförsäkrad  och  på anmodan visa upp beviset för


 


Prop. 1975/76:15                                                              142

trafikinspektör, bilinspektör eller polisman. Paragrafen innehåller även en bestämmelse om straff för den som åsidosätter denna skyldighet. Bestämmelserna har förts över från 23 a och 24 a §§ trafikförsäkringsla­gen.

Övergångsbestämmelserna

1 fråga om övergångsbestämmelserna får Jag hänvisa till vad jag har anfört i avsnitten 5.10 och 5.11 i den allmänna motiveringen.

Med anledning av en anmärkning under remissbehandlingen vill Jag framhålla att nu gällande koncessioner för trafikförsäkringsanstalt bör äga giltighet även efter trafikskadelagens ikraftträdande och alltså tillerkännas samma verkan som tillstånd som har meddelats enligt 5 § denna lag.

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

1 2 § andra stycket bilansvarighetslagen finns f. n. en bestämmelse om verkan av medvållande på den skadelidandes sida. Enligt den bestämmel­sen, som gäller både person- och sakskador, skall skadeståndet i ett sådant fall bestämmas efter en allmän skälighetsbedömning. Enligt en uttrycklig föreskrift skall dock underlåtenhet att använda bilbälte eller skyddshjälm inte tillräknas den skadelidande som vållande. 1 enlighet med vad jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.10) har denna jämkningsregel ersatts med en hänvisning till de nya medvällande-reglerna i 6 kap. 1 § skadeståndslagen (i paragrafens lydelse enligt prop. 1975:12). Dessa regler, som beträffande personskada innebär att Jämk­ning i princip inte får ske vid medvållande, skall alltså tillämpas även på traflkskadeområdet fram lill dess atl trafikskadelagen träder i kraft och bilansvarighetslagen därmed upphör att gälla. Därefter tillämpas 12 § Iraflkskadelagen, som i detta hänseende har samma innebörd som 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Jag vill tillägga att underlåtenhet att använda bilbälte eller skyddshjälm inte heller i fortsättningen bör kunna tillräknas den skadeUdande som vållande vid personskada. Att ha en uttrycklig regel härom har jag inte ansett nödvändigt. Jag får på denna punkl hänvisa till vad jag har anfört i specialmotiveringen tUl 1 2 § trafikskade­lagen.

I 5 § andra stycket bilansvarighetslagen finns f. n. också en särskild medvållanderegel som tar sikte på bilägarnas och förarnas rätt till skadestånd i kollisionsfall. Såvitt gäller sakskador skall den bestämmelsen alltjämt tillämpas under bilansvarighetslagens återstående giltighetstid. Däremot skall bestämmelsen inte längre tUlämpas på personskador. Beiräffande dessa skador gäller i stället hänvisningen i 2 § andra stycket till 6 kap. 1 § skadeståndslagen.


 


Prop. 1975/76:15                                                               13

7.3 Förslaget tUl lag om ändring i skadeståndslagen

I enlighet med vad Jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnittet 5.11) har hänvisningen i 3 kap. 8 § skadeståndslagen flll nuvarande regler om trafikförsäkring m. m. ersatts med en hänvisning till trafikskadelagen. För att få överensstämmelse' med denna lag har vidare begreppet "motorfordon" i paragrafens nuvarande lydelse bytts ut mot "motor­drivet fordon".

7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen om tillägg tUl vissa trafiklivräntor

1 1 5 § andra stycket lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor finns f. n. en regel om trafikförsäfcringsanstalternas inbördes ansvar för kostnader som uppstår till följd av att tUlägg till trafiklivräntor utgår enligt den lagen. Denna regel har ändrats så att den överensstämmer med den särskilda fördelningsregeln i 24 § första stycket trafikskadelagen.

7.5 Förslagen till lag om ändring i lagen om överlastavgift och lag om ändring i vägtrafikskattelagen

I 7 § lagen om överlastavgift och 35 § vägtrafikskattelagen finns hänvisningar till 6 eller 7 § bUansvarighetslagen när det gäller att ange den kategori av brukare av motorfordon som i fråga om påföljder e. d. skall jämställas med fordonsägaren. Eftersom några bestämmelser som svarar mot 6 och 7 §§ bilansvarighetslagen inte har tagits upp i trafikskadelagen, har den nuvarande hänvisningen flll dessa bestämmelser ersatts av uttryckliga regler om vilka brukare som avses. Någon förändring i sak gentemot vad som nu gäller avses inte.

8 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lUl

1.  trafikskadelag,

2.  lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobUtrafik,

3.  lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

4.  lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor,

5.  lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,

6.  lag om ändring i vägtrafikskaltdagen (1973:601).

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1975/76:15                                                               144

Bilaga 1

Utredningens lagförslag

1  Förslag till Trafikskadelag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1   § För skada i följd av trafUc med motordrivet fordon utgår trafikskadeersätlning enligt denna lag. Vad som förstås med motordrivet fordon anges i fordonskungörelsen (1972:595).

2   § Denna lag gäller ej i fråga om motordrivet fordon som är avsett att föras av gående.

Lagen äger ej tillämpning på atomskada, i,fråga om vilken enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45) gäUer inskränkningar i rätten all göra ersättningsanspråk gäUande mot annan än innehavare av atomanläggning.

Trafikförsäkringsplik t

3     § För motordrivet fordon, som är eller skall vara registrerat här i
landet och ej är avställt eller som utan registrering här användes i trafUc,
skall finnas trafikförsäkring, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Skyldighet att taga och inneha trafikförsäkring åvilar den som enligt vad därom är föreskrivet är eller skall vara införd i bUregistret som fordonets ägare eller innehavare eller, i fråga om fordon som ej är infört i registret, fordonets ägare eller, om sådant fordon innehaves av någon som förvärvat det enligt avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsför­behåll, fordonets innehavare.

4 §   Försäkringsplikt enligt 3 § föreligger ej i fråga om

a)    motordrivet fordon som tUlhör staten,

b)   annat motordrivet fordon under tid då fordonet är taget i anspråk med nytflanderätt enligt rekvisilionslagen (1942:583), beredskapsför-fogandelagen (1942:584), aUmänna förfogandelagen (1954:279) eller civilförsvarslagen (1960:74) eller då fordonet brukas för atl avlämnas enligt någon av dessa lagar eller hemföras efter rekvisition eller förfogande eller då det brukas i samband med besiktning enligt uttagningskungördsen (1963:110),

c)    motordrivet fordon, som ej är upptaget i bilregistret, under tid då fordonet innehaves av krigsmakten enligt skriftligt avtal, som träffats av militär myndighet, eller bmkas för alt avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.


 


Prop. 1975/76:15                                                              145

Regeringen kan förordna om undantag från trafikförsäkringsplikt enligl 3 § i fråga om fordon som tUlhör eller är registrerat eller eflest hemmahörande i viss främmande stat.

5     § Trafikförsäkring får meddelas endast av försäkringsanstalt som
erhållit regeringens tillstånd därtill. Försäkringsanstalt, som erhåUit
sådant tUlstånd, är skyldig atl på begäran meddela trafikförsäkring enligt
denna lag. Sådan skyldighet föreligger dock ej i förhållande lUl den som
häftar för obetald premie enligt avtal om trafikförsäkring, för belopp för
vUket han enligt sådant avtal haft att stå självrisk, för avgift enligt 30 §
eUer för ersättningsbelopp som avses i 22 § andra punkten. Skyldighet att
meddela försäkring föreligger ej heller i fråga om fordon, vars närmast
föregående ägare eller innehavare häftar enligt vad nu sagts.

Regeringen får i tUlstånd enligt första stycket medge aft försäkringsan-stallen meddelar trafikförsäkring endast ät personer som tiUhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Har regeringen beslutat återkalla tUlstånd för viss försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring, åligger det den som hos anstalten har tagit trafikförsäkrmg och som enligt denna lag är skyldig att inneha sådan försäkring att taga ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det regeringens beslut kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

6     § Avtal om trafikförsäkring kan icke bringas alt upphöra tidigare än
en månad efter del att anmälan om avtalets upphörande från försäkrings­
anstalten inkommit tUl statens trafiksäkerhetsverk eller, i fråga om
fordon som ej är upptaget i bilregistret, tUl myndighet som regeringen
bestämmer, såvida icke dessförinnan ny försäkring för fordonet blivit
gällande eller skyldighet alt inneha trafikförsäkring för fordonet upphört.
1 fall som avses i 5 § tredje stycket upphör dock försäkringsavtalet senast
vid utgången av den där angivna fristen.

Ersättning från trafikförsäkring

7     § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i
landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning från trafikför­
säkringen för fordonet.

Sådan ersättning utgår också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat motordrivet fordon lUlfogas svensk med­borgare eller den som har hemvist i Sverige. Från ersättningen avräknas dock vad den skadelidande uppburit i skadeersättning enligt lagen på den ort där skadefallet inträffade.

8     § Ersättning enligt 7 § utgår ej för skada på fordonet eller på
egendom som befordras med detta. Sådan ersättning utgår dock tiU
förare eUer passagerare i fordonet för skada på kläder eller andra
tUlhörigheter som han -bar på sig eller eljest medförde i fordonet för sitt
personliga bruk.

10 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                              l'*6

9      § För personskada som i följd av trafik med två eller flera
motordrivna fordon tillfogas förare eUer passagerare i något av fordonen
utgår ej trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för annat av
fordonen. Detsamma gäller i fråga om sådan sakskada som avses i 8 §
andra punkten.

10     § Uppkommer i följd av trafik med två eller flera motordrivna
fordon skada på något av fordonen eller på egendom som befordras med
något av dem och som ej utgör sådana personliga tillhörigheter som avses
i 8 § andra punkten, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen
för annat av fordonen endast om skadan orsakats genom vållande i
samband med detta fordons förande eUer av bristfällighet på fordonet.
Har ägare, brukare eller förare av något av fordonen lidit sådan skada och
har vållande i samband med förandet av eller bristfällighet på det
fordonet medverkat till skadan, jämkas ersättningen efter vad som finnes
skäligt med hänsyn tUl den medverkan till skadan som förekommit på
ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Ägaren tillkommande ersätt­
ning Jämkas dock ej om fordonet brukades olovligen.

11   § För sakskada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon utgår ej i något fall trafikskadeersättning till den som vid skadetUlfället uppsåtligen brukade fordonet ulan lov eller till den som medföljde fordonet eller lät egendom befordras med detta med vetskap om att det brukades olovligen.

12   § 1 fråga om trafikskadeersätlning äger bestämmelserna om skade­stånd i 5 kap. och 6 kap. 2 och 3 §§ skadeståndslagen (1972.207) samt bestämmelserna i lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor motsvarande tillämpning.

Trafikskadeersättning med anledning av personskada får dock Jämkas på grund av vållande på den skadelidandes sida endasi om han själv medverkat tUl skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.

13     § Trafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse
utgår med högst trettio mUjoner kronor från trafikförsäkringen för varje
motordrivet fordon som vid händelsen medverkat tiU uppkomsten av
skada. Beloppet innefattar ej ränta eller ersättning för rättegångskostnad.

Förslår ej i första stycket angivet försäkringsbelopp till gottgörelse åt dem som är berättigade tUl ersättning ur beloppet, skall gottgörelse i första hand beredas dem som har rätt tUl ersättning med anledning av personskada. Ersättningarna tUl dem som ej kan beredas fuU gottgörelse ur beloppet nedsättes med samma kvotdel. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tUls vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

14     § Skadelidandes rätt tUl trafikskadeersättning med anledning av
personskada eller  rätten  för annan  än  försäkringstagaren  att erhålla


 


Prop. 1975/76:15                                                              147

trafikskadeersättning  för  sakskada  kan  ej inskränkas genom villkor i försäkringsavtalet.

Försäkringsanstalt som meddelat trafikförsäkring äger icke tUl be­frielse från skyldighet att utge trafikskadeersättning åberopa omständig­het som beror av annan än den skadelidande eller, i fråga om ersättning med anledning av personskada, omständighet som inträffat före den händelse som orsakat skadan.

Ersättning för skada genom oförsäkrat eller okänt fordon

15     § Uppkommer skada i följd av trafik med motordrivet fordon, för
vUkel enligt 4 § första slyckel ej föreligger trafikförsäkringsplikt eUer
vUket tillhör främmande stat och med stöd av 4 § andra stycket
undantagits från försäkringsplikt, svarar staten för den trafikskadeersätt­
ning som enligt denna lag skulle ha utgått från fordonets trafikförsäkring,
om sådan funnits.

Uppkommer i annat fall än som avses i första stycket skada i följd av trafik med motordrivet fordon, för vUket ej finnes trafikförsäkring enligt denna lag, eller uppkommer sådan skada utan att det kan utrönas genom vUket fordon skadan orsakats, åvilar moisvarande ersättningsansvar solidariskt samtliga de försäkringsanslalter som vid skadetUlfället inneha­de tillstånd alt meddela trafikförsäkring. Anstalterna emellan fördelas ansvarigheten efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.

16     § För sakskada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet
fordon, Jör vUket vid skadetillfäUet icke fanns föreskriven trafikför­
säkring, utgår ej på grund av vad i 15 § andra stycket sägs trafikskadeer­
sältning till den som var skyldig att inneha sådan försäkring för fordonet
eller till den som medföljde fordonet med vetskap om att försäkring icke
fanns. Ersättning utgår dock till den försäkringspliktige, om fordonet var
avstäm eller varken var eller skulle vara registrerat här i landet samt vid
tillfället brukades olovligen.

Skadestånd för trafikskada och återkravsrätt mot trafikförsäkring

17     § Bestämmelserna i denna lag utgör ej hinder mot att anspråk på
skadestånd göres gällande med anledning av skada i följd av trafik med
motordrivet fordon.

ÄT någon skyldig alt utge skadestånd tUl ägare, brukare efler förare av motordrivet fordon för sakskada, uppkommen i följd av trafik med fordonet, och har vållande i samband med förandel av fordonet eller bristfäUighet på detta medverkat till skadan, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt med hänsyn lUl den medverkan flll skadan som förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Vad nu


 


Prop. 1975/76:15                                                               148

sagts   gäller   dock   ej   ägaren  tUlkommande  skadestånd,  om  fordonet brukades olovligen.

18     § Den som utgett skadestånd med anledning av skada, upp­
kommen i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder intiU det
utgivna beloppet i den skadelidandes rätt lUl trafikskadeersättning enligt
denna lag. Sådan rätt till återkrav föreligger dock ej i fråga om belopp
som Irafikförsäkringsanstalten skulle ha ägt återkräva från den skade­
ståndsskyldige, om anstalten utgett trafikskadeersättning tiU den skade­
lidande.

Har enligt avtal om skadeförsäkring försäkringsgivaren utgett ersättning för skada som uppkommit i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder försäkringsgivaren intiU beloppet av den utgivna ersättningen i försäkringshavarens rätt tUl trafikskadeersättning.

Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt

19     § Försäkringsanstall som utgett trafikskadeersältning enligt denna
lag får kräva ersättningen åter av den som vållat skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet.

Är ägare eller innehavare av järnväg enligt lag ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning utgått, äger försäkringsanstalten återkravsrätt mot den ansvarige i den omfattning som med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt finnes skälig.

20    § I avtal om trafikförsäkring får göras förbehåll om rätt för försäkringsanstalten att av försäkringstagaren återkräva utgiven trafik­skadeersättning inflll belopp för vilket försäkringstagaren åtagit sig att slå självrisk. Försäkringsanstalt är ej skyldig att meddela trafikförsäkring utan förbehåU om sådan återkravsrätt eller med förbehåll om återkravsrätt för ett självriskbelopp som för varje skadeorsakande händelse understiger en fyrtiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962.381) om allmän försäkring som gäller för Januari månad det år skadefallet inträffar.

21    § Skall trafikskadeersättning utges solidariskt från trafikför­säkringarna för två eUer flera fordon, skall försäkringarna sinsemellan slutligt taga lika del i ersättningsansvaret. Har vållande i samband med förandet av eller bristfällighet på något av fordonen medverkat till skadan, skall dock försäkringen för del fordonet i förhållande till försäkringen för fordon på vars sida sådant förhållande ej föreligger bära hela ersättningen. Föreligger förhållande som nu nämnts i fråga om två eller flera av fordonen, skall ersättningsansvaret fördelas mellan för­säkringarna för dessa fordon efter vad som finnes skäligt med hänsyn till den medverkan till skadan som förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.


 


Prop. 1975/76:15                                                               149

22   § Har enligt 15 § andra stycket trafikskadeersättning utgetts för skada uppkommen i följd av trafik med motordrivet fordon, vars identitet ej kunnat faslsläUas, och blir fordonet sedermera känt, får ersättningen krävas åter från den trafikförsäkringsanstalt som meddelat trafikförsäkring för fordonet. Avser enligt nämnda lagrum utgiven ersättning skada uppkommen i följd av trafik med motordrivet fordon, för vUket ej fanns föreskriven trafikförsäkring, får ersättningen intill ett belopp motsvarande i 20 § andra punkten angivna lägsta självriskbelopp krävas åter från den som var skyldig atl inneha sådan försäkring för fordonet.

23   § 1 vidare mån än som följer av 15 § andra slyckel andra punkten eller 19—22 §§ äger trafikförsäkringsanstalt ej återkräva utgiven trafik­skadeersättning från annan. Vad nu sagts utgör ej hinder för sådan anstalt att göra gällande återkrav på grund av åtagande av annan än försäkrings­tagaren eller annan traflkförsäkringsanstalt.

Ansvarsbestämmelser

24     § Den som i fråga om här i landet registrerat motordrivet fordon,
som ej är avställt, underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt enligl denna
lag dömes till böter.

Användes annat motordrivet fordon än som avses i första styc­ket i trafik här i landet med den försäkringspliktiges vilja eller vetskap utan att föreskriven trafikförsäkring finnes, dömes den som försäkringsplikten ålåg flll böter. Till samma straff dömes envar annan som använder eller låter använda motordrivet fordon i trafik här i landet med kännedom om att föreskriven försäkring icke finnes.

Om någon under tid då han slår under åtal för förseelse som avses i andra stycket fortsätter samma förseelse, skall som särskilt brott anses vad han förbrulit före varje åtal.

25     § Har någon gjort sig skyldig till förseelse som avses i 24 § första
stycket, kan domstol i mål om ansvar för förseelsen eller också på
särskUd talan sedan domen i målet vunnit laga krafl förelägga honom vid
vite atl fullgöra försäkringsplikten.

Övriga bestämmelser

26     § Talan om anspråk på trafikskadeersätlning enligt denna lag skall,
vid påföljd att rätten lUl talan annars är förlorad, väckas inom tre år från
det skadan uppkom eller, när fråga är om återkrav enligt 18 §, inom tre
år från den dag krav riktades mot den återkravsberälligade, dock ej
senare än tio år från det skadan uppkom.

1 fråga om annat fordringsanspråk på grund av avtal om trafikför­säkring gäller 29 § lagen (1929:77) om försäkringsavtal. Bestämmelsen i 15 § nämnda lag äger ej lUlämpning på premie enligt sådant avtal.


 


Prop. 1975/76:15                                                               150

27     § Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada
får ej tagas i mät för den ersättningsberättigades skuld. Sådan fordran får
ej heller överlåtas, innan ersättningen är tUlgänglig för lyftning.

Bestämmelserna i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebe­lopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen. De utgör ej heller hinder för traflkförsäkringsanstalt att mot fordran på trafikskadeer­sättning kvitta fordran på premie enligt avtal om trafikförsäkring, belopp för vilket försäkringstagare enligt sådant avtal haft att stå självrisk, avgift enligt 30 § eller belopp för vilket rätt till återkrav föreligger enligt 22 § andra punkten.

28     § I fall som avses i 15 § andra stycket företrädes de ansvariga
försäkringsanstalterna i mål om trafikskadeersättning eller om återkrav av
utgiven sådan ersättning av en av dem bildad trafik försäkringsförening
eUer av den av anstalterna som föreningen för visst fall utser.

Regeringen eUer annan myndighet som regeringen bestämmer fastställer stadgar för trafikförsäkringsföreningen.

29    § Vad i denna lag är föreskrivet om Irafikförsäkringsanstall skall i fall som avses i 15 § första stycket i lillämpliga delar gälla staten.

30    § Den som underlåtit att fullgöra sin försäkringsplikt enligt denna lag skall i mål om ansvar för förseelsen eUer, om åtal för förseelsen ej väckes, på talan av trafikförsäkringsföreningen åläggas att till föreningen erlägga en avgift motsvarande försäkringspremie för den tid förseelsen avser. Kan i fråga om icke registrerat fordon eller registrerat fordon, som är avställt, ej utrönas under hur läng tid fordonet använts i trafik här i landet utan all försäkring funnits, skall avgiften motsvara premie för ett år.

Regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer med­delar närmare föreskrifter om beräkning av avgift som avses i första stycket. Om indrivning och redovisning av sådan avgift gäller vad som i dessa hänseenden är föreskrivet om böter.

31     § Regeringen eller annan myndighet som regeringen bestämmer
meddelar närmare föreskrifter om trafikförsäkringens ordnande.

Denna lag träder i kraft den I januari 1976, då

1)   lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobil­trafik,

2)   lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon,

3)   lagen   (1939:776)   med   vissa   bestämmelser   om   trafikförsäkring  å motorfordon, som nytflas av staten, m m,


 


Prop. 1975/76:15


151


4) förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadestånds-skyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tUlhör eller nytflas av staten

skall upphöra att gälla.

2 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom förordnas, att 3 kap. 8 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


3 KAP.


Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motorfordon som vållats av fordonets förare, i den mån ersättning för skadan skall utgå enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfor­don eller skall utges antingen av någon som i egenskap av fordo­nets ägare är ansvarig för skadan men enligt 4 § nämnda lag är be­friad från trafikförsäkringsplikt el­ler av staten enligt lagen (1939: 776) med vissa bestämmelser rö­rande trafikförsäkring å motorfor­don, som nyttjas av staten, m. m.


Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållats av fordonets förare, i den mån ersättning för skadan skall utgå enligt trafikska­delagen (1975:000).


Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1976.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:663) om tiUägg flll vissa trafiklivräntor

Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1967:663) om tillägg tiU vissa trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.


 


Prop. 1975/76:15


152


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


15§

De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solidariskt för kostnader som uppstår till följd av att tiUägg till trafiklivräntor utgår enligl denna lag.


De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under etl år fördelas meUan anstalterna i för­hållande tUl de belopp som dessa under närmast föregående kalanderår uppburit i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.


De sammanlagda kostnader för tiUägg som uppstått under elt år fördelas mellan anstaltema i för­hållande till beloppen av de premier för direkt tecknade trafik­försäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1972:435) om överlastavgift skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


7§

Överlastavgift påföres för bU, ägaren, och för släpvagn, ägaren av den bil som släpvagnen dragés av.

I fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses innehavaren som ägare.


Brukas bU av någon som är skyldig att ersätta skada enligt 6 eller 7 § lagen (1916:312) angå­ende ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, anses bruka­ren som bilens ägare.


Brukas bU utan lov eller brukas den av någon som innehar den med nyttjanderätt och ingår i upp­låtelsen befogenhet att anställa förare av fordonet eller föres fordonet utan att sådan befogen­het föreligger av annan förare än den av ägaren anställde, anses bru­karen som bUens ägare.


Denna kungörelse träder i kraft den 1 Januari 1976.


 


Prop. 1975/76:15


153


5 Förslag till

Förordning om ändring i vägtrafikskatteförordningen(1973:601)

Härigenom      förordnas,      att     35 §      vägtraflkskatteförordningen (1973:601) skaU ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


35 §


Brukas fordon utan lov eller av någon som enligt 7 § lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltra­fik är förpliktad att ersätta skada dömes i ägarens ställe sådan bru­kare enligt 34 §.


Brukas fordon utan lov eller brukas det av någon som innehar det med nyttjanderätt och ingår i upplåtelsen befogenhet att an­ställa förare av fordonet eller föres fordonet utan att sådan befogen­het föreligger av annan förare än den av ägaren anställde dömes i ägarens ställe sådan brukare enligt 34 §.


Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1976.


 


Prop. 1975/76:15                                                   154

Bilaga 2

Samnianställning av remissyttranden

1 Allmänna synpunkter

1.1 JK: Trafikskadeutredningens förslag till trafikskadelag motsvarar väl
de krav på en ny lagstiftning om trafikförsäkring som kan ställas i dagens
läge. Den enda mera allvarliga bristen i lagförslaget ar enligl min mening
att ersäUning för skada på motorfordon eller på egendom som befordras
med detta inte utgår från trafikförsäkringen för fordonet. Det har
emellertid inte legat inom ramen för utredningens uppdrag att överväga
denna fråga. Enligt direktiven skall frågan anstå, främst med hänsyn till
de kostnader som är förknippade med en övergång till ett system som
bygger på "no-fault"-principen. Trots den nu antydda bristen innebär
utredningens förslag ett stort steg mot ett frän rättsleknisk synpunkt
invändningsfrill system. De svagheter som finns är väsentligen betingade
av den ekonomiska ram utredningen hafl att röra sig inom. Jag anser
sammanfattningsvis att förslaget är väl ägnat alt upphöjas till lag även om
jag vUl ifrågasätta om inte vissa smärre ändringar bör göras.

Det nuvarande ersättningssystemet bygger på fiktionen att skadestånd utgår från en skadeståndsskyldig personligen, medan det i regel utgår ur en försäkring. Den mest framträdande olägenheten med denna konstruk­tion är att fordonsföraren utesluts från ersältningsrätt. I det föreslagna systemet frikopplas den obligatoriska trafikförsäkringen från skade­ståndsreglerna, vilket medför atl den skadelidande, vem han än är, får ersättning för sin skada. En annan fördel med det nya systemet är att del från rätlsteknisk synpunkt är mindre komplicerat än det gällande med dess presumtionsansvar och invecklade ansvarsbedömningar.

1.2 RA: Vid betraktande av de reformer på skadeståndsrättens område
som genomförts eller är under övervägande måste en översyn av
regelsystemet på trafikskadeståndsrättens område närmast betraktas som
en logisk nödvändighet. Särskilt beslämmelserna om ersättning för
personskada måste naturligtvis bringas i överensstämmelse med vad som
skall komma att gälla beträffande skadestånd i allmänhet, även om
lagstiftningen rörande obligatorisk trafikförsäkringsplikt ger del aktuella
rättsområdet en särställning. Liknande undantagsförhållanden råder
emellertid även på andra områden inom skadestånds- och försäkrings­
rätten. En självklar målsättning bör vara att skadeståndsrältiglieter som
kan hänföras flll yttre sociala miljöförhållanden bör ges en så långt som
möjligl likformig bedömning. Del kunde därför vara önskvärt alt ett
mera samlat reformförslag framlades för övervägande. Det nu aktuella
förslaget ger som utredningen påpekat de i Iraflken skadelidande en i viss
mån privilegierad ställning. Skador, som är att hänföra lill våra yttre
sociala förhållanden, vare sig de grundas pä brottsligt eller culpöst
förfarande i allmänhet eller på rena olyckshändelser, borde rimligtvis
utifrån det tänkande som innebär att staten ansvarar för den enskildes
trygghet medföra en i rättsligt hänseende enhetlig bedömning. Hur den
ekonomiska sidan av saken skall utformas må vara en politisk fråga. Den
kan lösas genom obligatoriska eller genom mer eller mindre nödvändiga
frivilliga försäkringar eller genom alt del allmänna påtar sig ansvar. Det
kan  konstaleras atl  det  på skadeståndsrältens område  för närvarande


 


Prop. 1975/76:15                                                              155

ålerfinns ett konglomerat av dessa lösningar. Även mot denna bakgrund mäste dock som i andra fall ett partiellt reformarbete godtagas, trots att konsekvenserna kan vara svåra att överblicka. Det har inle legal inom utredningens uppdrag alt uttala sig om de större linjerna i den framtida utvecklingen av medborgarnas skydd mol skador pä grund av den sociala miljö som samhället utformar. Det synes inte särskilt osökt att ifrågasätta en utredning om en olycksfallsförsäkring inom ramen för eller genom en utbyggnad av den allmänna försäkringen. En sådan anordning som väl närmast måste ta sikte på förbättrade ersältningsmöjligheter för person­skada hindrar inte att skadeförsäkringar på frivillig väg alltjämt kan stå till buds för den som önskar disponera sina inkomster för sådant ändamål. Ett förbättrat socialt grundskydd skulle emellertid på sikt troligen underlätta genomförandet av nödvändiga lagregleringar på olika skadeområden. 1 dagens läge måste dock såsom anförts en partiell reform på trafikskadeområdet accepteras med det förbehållet alt den lösning som nu kan väljas måste ses som en relativt kortsiktig anordning. Mot denna bakgrund bör ingreppen i den bestående ordningen ske med viss försiktighet.

Med de reservationer som anförts bör huvudprinciperna för utredning­ens förslag godtagas. Betänkandets överväganden får visserligen såsom tämligen hårt bundna av direktiven inte anses ha varit särskilt förutsätt­ningslösa. Ä andra sidan är de väl motiverade och står i god överens­stämmelse med den allmänna utvecklingen inom den svenska skade­ståndsrätten. Vidare har så långt det för närvarande synes möjligt tillbörliga hänsyn tagits till internationella förhållanden. Del är visserligen beklagligt att slörre rättslikhet på det förevarande området inte kan åstadkommas ens mellan de nordiska länderna, men detta förhållande får accepteras med de olika naflonella förutsättningar som tills vidare råder.

1.3 Svea hovrätt: Hovrätten har en i stort sett positiv inställning till
utredningens förslag. Det är enligt hovrättens mening tillfredsställande att
fordonsförares möjligheter att erhålla ersättning från trafikförsäkring
vidgas samt alt de som åsamkats personskador i följd av motorfordons­
trafik blir berättigade till ersättning oberoende av annans vållande.
Genom de föreslagna reglerna ökas också den nordiska rättslikheten på
förevarande område vilket är av stort värde. Hovrätten anser att förslaget,
som färdigställts på berömvärt kort lid, är väl ägnat all läggas till grund
för lagstiftning.

Hovrätten, som förutsätter atl förslaget blir föremål för lagrådsgransk­ning, har ej kunnat göra någon fullständig lagteknisk granskning.

1.4     Rikspolisstyrelsen: Utredningen föreslår att ersättning för person­skada skall utgå efter helt objektiva grunder och att även ägare, brukare och förare av motordrivet fordon får rätt till ersäUning ur trafikförsäk­ringen. Förslaget innebär en genomgripande förändring av nu gällande regler. Med hänsyn härtill hade del varit önskvärt alt grunderna för och effekterna av förslaget utretts och redovisats utförligare än som skett. Styrelsen anser dock atl de sociala och humanitära skäl som åberopats har sådan styrka att förslaget ändock kan tillstyrkas. På grund av anförda skäl anser sig styrelsen även kunna godta att generella undantag från ersättningsrätten inte medges. Enligt styrelsen bör man på denna punkt inte göra någon åtskUlnad mellan person- och sakskador.

1.5     FCF: Civilförvaltningen finner det tillfredsställande, att ifrågavarande bestämmelser i huvudsak sammanförts i en författning. Därigenom har


 


Prop. 1975/76:15                                                    156

erhållits en bätlre överblick av delta i sig självt svåröverskådliga ämnesområde. Trots det beaktansvärda arbete utredningen utfört är dock även de nu föreslagna rättsreglerna på området både komplicerade och svårgenomträngliga. På grund härav har civilförvaltningen inte varit i tillfälle att under remisstiden i önskvärd omfattning genomgå konsekven­serna av författningsförslagen på den statliga skaderegleringens område. Framför allt gäller detta sådana överenskommelser såsom rörande jämkning och regress, vilka utredningen antytt åtminstone för trafikför-säkringsanslalternas del. Civilförvaltningen, som handlägger ca 1 500 trafikskadeärenden om året, utgår emellerfld från att hithörande förslag i den mån de beror på vederbörligt bemyndigande från riksdag och regering, dessförinnan hänskjuts till civilförvaltningen för yttrande.

1.6     Postverket: Från styrelsens sida är intet att erinra mot i belänkandet redovisade författningsförslag. Av postverkels fordonspark har bilan­svarighetsförsäkring och motsvarande tecknats för bilar och mopeder och såvilt nu kan bedömas avser styrelsen inte att göra någon ändring däri, om författningsförslagen genomföres. Styrelsen överväger att också beiräffande postverkets truckar och traktorer teckna mot bilansvarighets­försäkring svarande försäkring.

1.7     Televerket: Principerna i betänkandet och utformningen av författ­ningsförslagen föranleder inga invändningar från televerkets sida. 1 vad gäller de speciella synpunkter som televerket i egenskap av ägare till ett stort antal motorfordon av olika slag kan anlägga på betänkandet vill verket framhålla nedanstående.

Upplysningsvis kan nämnas, att televerkets motorfordon är försäkrade enligl s k bilansvarighetsförsäkring, som i sak motsvarar hellrafikförsäkring och som tillämpas, då försäkringsplikt för staten tillhöriga motorfordon enligt lag inte föreligger, samt att televerket beräknar att, om utredning­ens förslag genomföres, verkets kostnader för bilansvarighelsförsäkring för sina motorfordon kommer att öka med ca 330 000 kr/är. Sistnämnda belopp har beräknats på grundval av antalet motorfordon vid 1974 års ingång och nuvarande försäkringspremier.

1.8     SJ: Den av uiredningen föreslagna konstruktionen av ersättnings­systemet vid trafikskador ger ej anledning till erinran från SJ:s sida.

1.9     Statens vägverk: Utredningens förslag tillslyrkes i allt väsentligt. Sålunda biträder vägverket bl. a. förslaget att stärka personskadeskyddet på väsentliga punkter. Verket syftar därvid på den föreslagna utvidgning­en av den trafikförsäkringspliktiga fordonskategorien, förares och ägares inbegripande i kretsen av ersätlningsberättigade, som sker genom en omkonslruering av Irafikförsäkringsbegreppet samt jämkningsreglernas nya utformning.

1.10 Statens trafiksäkerhetsverk: Utredningen har redovisat den kom­
plicerade och i vissa delar svårtillgängliga materian som uppdraget
omfattar på ett överskådligt sätt. Den föreslagna övergången till ett på
objektiva grunder baserat ersättningssystem har fastlagts i direktiven till
utredningen. Utredningens arbete har också präglats av en anpassning av
trafikskadeersättningsreglerna till de grundläggande principer som legal
bakom utformningen av den nya skadeståndslagen. Den väsentliga frågan
hur den föreslagna regleringen påverkar Irafiksäkcrheten har inle ägnats
särskilt stort utrymme. Frågan har dock berörts i två hänseenden:
ersättningsskyldighetens brottsförebyggande effekt och premiesätt-
ningens inverkan.


 


Prop. 1975/76:15                                                              157

1.11     Luftfartsverket: Ur de synpunkter luftfartsverket har alt företräda finns intet att erinra mot vad utredningen i betänkandet anfört och föreslagit. Kostnaderna för trafikskadeersältningar är för verkets del marginella och ett genomförande av de föreslagna reformerna torde icke komma att ändra detta förhållande.

1.12     Statskontoret: Från de synpunkter statskontoret närmast har att företräda föranleder de förslag som lagts fram i angivet betänkande inte några erinringar eller uttalanden i övrigt från ämbetsverkets sida.

1.13     Generaltullstyrelsen:  Tullverket   använder  i  sin  verksamhet   cirka

250 egna motorfordon, i huvudsak personbilar.          Den utbyggnad av

försäkringsskyddet som föreslås av utredningen torde innebära höjda kostnader för staten såsom ansvarig för skada med statens motorfordon. Man bör kunna utgå från att kostnadsslegringen ungefär kommer alt motsvara den höjning av försäkringspremierna som enligt betänkandet förutsattes bli erforderlig. Generallullslyrelsen anser emellertid att man på de skäl utredningen anfört bör genomföra den föreslagna lagstift­ningen trots de ökade kostnaderna för försäkringstagarna och staten, bl. a. med hänsyn till den förenkling av ersättningsreglerna som uppkom­mer därest förslaget genomföres.

1.14 Försäkringsinspektionen: Förutom förslag om avskaffande av reg­
lerna om presumtionsansvar och införande av bestämmelser om objektivt
ansvar behandlar belänkandet tre huvudfrågor. För del första föreslås att
förare (ägare, brukare) av motorfordon i princip får samma rätt lill
ersättning ur trafikförsäkringen som tillkommer tredje man. För det
andra föreslås att ersättning för personskada skall kunna Jämkas endast
vid uppsåtlig eller grovt vårdslös medverkan från den skadelidandes egen
sida. Slutligen och för det tredje föreslås att ersättningarna till förare och
passagerare i ett motorfordon för personskada och skada på vissa
personliga tillhörigheter kanaliseras till och slutligt bäres av det "egna"
fordonets försäkring.

Förslagen i de två första huvudfrågorna, som innebär de mest iögonfallande förbättringarna i förhållande till dagens ordning, tillstyrkes i princip av inspektionen.

Utredningens tredje förslag bygger på ell rättsligt nytänkande som torde leda till en omfattande omfördelning av premierna för fordons­ägarna genom att regress mol annat fordons trafikförsäkring enligt förslaget omöjliggöres ifråga om förär- och passagerarskador. Det ligger självfallet mycket positivt i att man syftar till att flärma sig från skuldtänkandel och i stället basera ersättningssystemet - på personskade­sidan - på något som i realiteten utgör en olycksfallsförsäkring men med ersättning enligt skadeslåndsrättsliga beräkningsregler. En mera fullstän­dig no-fault-konstruktion har utredningen i enlighet med sina direktiv ställt på framtiden. Såsom en följd härav ter sig utredningsförslaget inkonsekvent, eftersom man på sakskadesidan blir kvar vid ansvarsgrun­den för ersättningen - må vara i en förändrad gestaltning i detaljerna — och alt man därför i flertalet fall ändock måsle göra en vållandeut-redning. Försäkringsinspektionen kan givelvis inle på grundval av föreliggande utredningsmaterial ta någon ställning till en fullständig no-fault-lösning konsekvent genomförd över både person- och sakområdet. Det står å andra sidan klart, all del erforderliga nytänkandet på området avsevärt skulle underlättas vid en sådan totallösning.

Förutom  en   del  internationella  komplikationer,  som förslaget  om


 


Prop. 1975/76:15                                                              158

ändrade kanaliseringsregler sannolikt skulle komma alt medföra, talar i övrigt mol dess genomförande nu att någon tillräckligt långtgående utredning, belysande den förändrade kostnadsbild för den enskilde, som torde bli följden av det föreliggande förslaget, icke presenterats. Utredningen har nöjt sig med alt söka belysa förväntade förändringar i genomsnitt för olika fordonsslag (personbilar, lastbilar etc) men har avstått från att uppskatta premiekonsekvenserna för olika riskgrupper inom respektive fordonsslag, något som för den enskilde konsumenten torde te sig vida intressantare. EU övergivande av nu gällande bonus­syslem, med vilket de nya tankegångarna torde vara bäst förenliga och därför också förordals av utredningen, accentuerar premieproblematiken ytterligare.

Sådant förslaget nu föreligger vill inspektionen allvarligt ifrågasätta lämpligheten av genomförandel i dagsläget. Ämbetsverket menar, att de viktigaste nyheterna i utredningens förslug kan åvägabringas genom begränsade förändringar i den gällande lagstiftningen (och eventuellt genom nya frivilliga försäkringsprodukter). Sålunda torde Jämknings­reglerna kunna anpassas till den ordning, som förväntas bli lagfäst i skadeståndslagen på grundval av skadeståndskommitténs förslag. Likaså synes det möjligt alt förbättra förarskyddet på det sätt som avsetls genom att antingen låta den obligatoriska traflkförsäkringen inkludera även ett sådant skydd eller införa en obligatorisk (eventuellt frivillig) förarolycksfallsförsäkring med ersättning enligt skadeslåndsrättsliga be­räkningsregler.

Mot den här angivna bakgrunden förordar inspektionen att nuvarande bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftning blir föremål för en översyn med den mera begränsade målsättningen att åstadkomma ett förbättrat förarskydd och liberalare jäinkningsregler vid personskada inom ett i övrigt oförändrat ersättningssystem. En övergång till det rättsliga nytänkandet på trafikskadeområdet, för vilket i och för sig många skäl talar, synes böra grundas på ett mera långtsyftande utredningsarbete, där no-fault-tanken och dess konsekvenser bl a på kostnadssidan får klarare belysning och där man i sammanhanget mera explicit behandlar frågan om vad den obligatoriska trafikförsäkringen bör omfatta.

1.15     Konsumentombudsmannen: Utredningens förslag innebär att ett socialförsäkringsrättsligt betraktelsesätt skall anläggas när det gäller personskador i trafiken. Detta medför bl a atl det endast i undanlagsfall skall vara möjligt att Jämka ersättning för personskador på grund av medvållande. KO finner förslaget i hög grad tilltalande och tillstyrkeratt nu gällande lagstiftning ersätts med en trafikskadelag enligt de principer som uiredningen föreslagit.

1.16     Konsumentverket: Sedd med dagens ögon företer gällande lagstift­ning en rad brister; främst bör framhållas att förare av fordon ej är berättigad till ersättning ur egna bilens försäkring och därest skadelidande är medvållande kan ersättningen för honom Jämkas. I de förslag som uiredningen framlägger har frågor om vållande och skuld trängts tillbaka till förmån för ett s. k. objektivt ansvar. Konsumentverket finner de föreslagna bestämmelserna vara tillfredsställande.

1.17     Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till de synpunkter, som kommit till uttryck i betänkandet. Gällande regler om ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik och


 


Prop. 1975/76:15                                                              159

därmed sammanhängande äldre författningar lorde sedan lång tid tillbaka ha varit i behov av modernisering för att därigenom bätlre svara mot dagens krav.

Det av utredningen föreslagna ersättningssystemet tillgodoser enligt länsstyrelsens uppfattning mycket bätlre skadelidandes sociala behov av ekonomiskt skydd och då främst vid personskador än som är fallet med nuvarande system. Särskilt har utredningen beaktat förhållandet, att förare av ett fordon enligt nuvarande ordning inte kan få ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. Vidare har utredningen uppställt mindre stränga krav för den som är medvållande i trafikolycka såvitt avser personskada, vilket för denne innebär ett bättre ekonomiskt skydd. Även den som försummar att betala sina försäkringspremier eller den som är rattonykter eller den som brukar ett fordon olovligt tillerkänns försäkringsskydd för personskador, vilket, inte minst med tanke på vederbörandes eventuella anhöriga, är betydelsefullt.

1.18     Yrkesskadekommittén: Frän de synpunkter kommittén har att beakta biträder kommittén utredningens förslag beträffande ersättning vid personskada. Kommittén finner ej anledning lill erinran mot förslaget i övrigt.

1.19     Leasingutredningen: Frän de synpunkter leasingutredningen har att företräda finns inget att erinra mot betänkandets principiella innehåll.

1.20     Försäkringsrättskommittén: Det framlagda förslaget har sin tyngd­punkt i reglerna om ersättning för personskada i följd av biltrafik. Därutöver har trafikskadeutredningen tagit upp ett inte ringa antal frågor om ersäUning för sakskada, om trafikförsäkringens allmänna konstruk­tion och om förhållandet mellan försäkringsgivare ("lrafikförsäkring.s-anstalt") och försäkringstagare vid traflkförsäkring.

Som helhet utgör det framlagda betänkandet — inte minst med tanke på den begränsade tid som stått till utredningens förfogande - ett ambitiöst och skickligt genomfört arbete, där många vikflga irafikska-derättsliga problem givits en inträngande och värdefull analys. Delta hindrar dock inte att försäkringsrättskommittén på flera punkter ställer sig kritisk mot utredningens resonemang och förslag.

Särskilt de frågor som rör trafikförsäkringens allmänna konstruktion och förhållandet mellan försäkringsgivare och försäkringstagare har nära beröring med försäkringsrättskommitténs uppdrag. Kommittén, som ny­ligen börjat sin verksamhet, har ännu inte kunnat utreda de frågor beträf­fande försäkringsavtal i allmänhet som trafikskadeutredningen nu behand­lar för trafikförsäkringen. Kommittén kan därför inte ta definitiv ställning tUl dessa frågor. Kommittén vill erinra om alt vissa försäkringar, som inte berörs av utredningens förslag, har nära samband med trafikförsäkring. Särskilt gäller detta vagnskadeförsäkring och annan kaskoförsäkring av bil. Sådan försäkring sammanförs för närvarande med trafikförsäkring till en gemensam försäkringstyp, motorfordonsförsäkring, med i många avseenden gemensamma villkor. Även vid försäkringsbolagens pågående arbete med att skapa gemensamma allmänna försäkringsvillkor för försäkringar som berör privata konsumenter torde avsikten vara att villkoren skall gälla även trafikförsäkring i den mån tvingande lagstiftning inte lägger hinder i vägen. Hur de av utredningen föreslagna reglerna om traflkförsäkring skulle förhålla sig flll vad som kan komma atl befinnas lämpligt vid kaskoförsäkring av bil - och vid annan sakförsäkring - låter sig för närvarande inle  överblicka.  Detsamma  torde gälla försäkrings-


 


Prop. 1975/76:15                                                              160

givarens regressrätt, vilken för närvarande är föremål för utredning av skadeståndskommittén, låt vara att trafikskadeutredningen har samrått med denna kommitté och överensstämmelse i vissa principfrågor befun­nits föreligga. Försäkringsrättskommittén anser detta utgöra ett visst skäl mot att beträffande frågor som är jämförelsevis betydelselösa för skyddet

vid skador genom motortrafik nu införa tvingande regler.      

Försäkringsrättskommittén ansluter sig till huvudpunkterna i förslaget men anser att i enskildheter reglerna bör förenklas sakligt och rätts-tekniskt. 1 vissa avseenden torde en förenkling kunna ske genom att, liksom enligt giillande. rätt, anknyta lill allmänna skadestånds- och försäkringsrättsliga principer i stället för att konstruera trafikskade­systemet som ett självständigt syslem vilket fordrar särskilda regler. En sådan anknytning skulle också underlätta samordningen mellan trafik­försäkring och annan motorfordonsförsäkring samt skadeförsäkring i övrigt.

1.21 Landstingsförbundet: Den föreslagna försäkringsreformen medför
att alla de som skadas vid trafikolycksfall får bättre förutsättningar att
själva klara av följderna av en skada. Detta innebär även att de krav på
kompletterande stöd från samhällets sida, som för närvarande kan
uppkomma i fall där nuvarande regler medger skadeersättning endast i
begränsad omfattning eller inte alls, kommer att reduceras. Kostnaderna
för trafikskadeersättningar kommer sålunda enligt förslaget att i ökad
omfattning överföras på motorfordonsägarna via trafikförsäkringen.

Utifrån dessa principiella grunder i och konsekvenser av utredningens förslag anser landstingsförbundet att en sådan reform är motiverad.

1.22     LO tillstyrker utredningsförslaget.

1.23     TCO: Förslaget överensstämmer i allt väsentligt med de tankegångar som ligger bakom de avtal om trygghetsförsäkring som under 1974 träffats mellan arbetsmarknadens parter. 1 dessa avtal sätts den skade­lidandes intresse i centrum och ersättning utgår oavsett vem som vållat skadan. TCO hälsar därför lagförslaget med stor tillfredsställelse och anser sig — såvitt avser personskada — kunna tillstyrka förslaget med endast den reservationen, att jämkning på grund av medvållande borde kunna begränsas till fall av uppsåtligt förfarande.

1.24     SACO tillstyrker huvudprinciperna i utredningens förslag innebä­rande att ersättning från trafikförsäkring skall utgå för personskador på rent objektiva grunder, oavsett om föraren är presumtionsansvarig och oavsett om brister föreligger på bilen. SACO noterar även med tillfredsställelse att också föraren omfattas av det nya personskade­skyddet och alt ägaren också i egenskap av passagerare får full ersättning när han skadas.

1.25     Statsaitställdas förbund: Den snabba utvecklingen på olika områden i samhället för med sig stora krav på ändringar av gällande regler i lagar och författningar. Elt område som alltför länge blivit eftersatt är trafikskadelagstiftningen. Krav på en revidering av systemet för ersäUning för trafikskador har allt oftare framförts. På senare fld har jämförelser giorts med den reformering av ersättningsskyddet vid personskada som skett inom arbetslivet genom tillkomsten av olika former av trygghets-försäkringar.

Statsanställdas  förbund   konstaterar med  tUlfredsslällelse att trafik-


 


Prop. 1975/76:15                                                              161

skadeutredningens nu framlagda förslag i allt väsentligt tillgodoser de krav som i olika sammanhang har framförts beträffande utformningen av ett tidsenligt ersättningssystem för trafikskador. Förbundet kan biträda utredningens principiellt viktigaste förslag, vUket innebär alt föraren skaU omfattas av försäkringsskyddet och att ersättningen till skadade personer inte skall kunna Jämkas annat än i de undantagsfall då den skadelidande uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan.

Utredningens övriga förslag kan också biträdas av förbundet och de bör läggas tiU grund för utformningen av en ny trafikskadelag.

1.26 Svenska transportarbetareförbundet: Den snabba utvecklingen på
olika områden i samhället för med sig stora krav på ändringar av gällande
lagregler. Ett område som alltför länge blivit eftersatt är trafikskadelag­
stiftningen, där kraven på en revidering av systemet för ersättning för
trafikskador allt oftare framförts. Jämförelser har gjorts med den
modernisering av ersättningsskyddet vid personskada som skett inom
arbetslivet genom tillkomsten av trygghetsförsäkringen, som ju förbundet
gick i bräschen för.

Det är därför med tillfredsstäUelse som förbundet kan konstatera att trafikskadeutredningens framlagda förslag i allt väsentUgt tUlgodoser de krav som förbundet i olika sammanhang framfört beträffande utform­ningen av ett tidsenligt ersättningssystem för trafikskador. Förbundet biträder således helt utredningens principiellt viktigaste förslag att föraren skall omfattas av försäkringsskyddet och atl ersättningen flll skadade personer inte skall kunna jämkas annat än i de undantagsfall då den skadelidande uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat till skadan.

Förbundet biträder även merparten av utredningens övriga förslag och anser att de skall läggas till grund för den nya trafikskadelagen.

1.27      Sveriges advokatsamfund: Samfundet anser att den föreslagna lagstiftningen på elt principiellt riktigt sätt tillgodoser både det sociala behovet av förbättrade möjligheter tiU ekonomisk gottgörelse för trafikskadade personer och del angelägna kravet att systemet för ekono­misk reglering av trafikskador förenklas, varigenom fördelar uppnås i form av minskade administrationskostnader för och en snabbare hand­läggning av ersättningsärenden. Samfundet vill understryka att särskilt det förhållandet att utbetalning av ersättningar i det hittillsvarande systemet inte sällan kunnat ske först sedan lång tid - ibland ett flertal år - förflutit från skadetillfället upplevts som en betydande olägenhet för enskilda skadelidande, som mestadels har behov av att skadeupprätlande åtgärder kan komma till stånd så snart som möjligt efter ett olycksfall.

1.28      Trafikförsäkringsföreningen: Önskemålen om en översyn av trafik­skadelagstiftningen har under senare år vuxit sig allt starkare. En del luckor finns i del ekonomiska skyddet för trafikoffren. I vissa fall skyddar traflkförsäkringen inte alls den som drabbas av trafikskada eller erbjuder ett skydd som är ofullständigt. 1 begränsad omfattning har luckorna kunnat fyllas genom att försäkringsbolagen själva kompletterat det lagreglerade skyddet. Ett belysande exempel är förarplatsförsäk­ringen. På andra områden av samhällslivet har en modernisering av ersättningsskyddet ägt rum, med målsättningen att framför allt vid personskada åstadkomma så fullständig kompensation som möjligt för de skadelidande. En god illustration är trygghetsförsäkringen (TFY). Mot bakgrund  av  denna  utveckling kan  det sägas att  bilansvarighets- och

11 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                              162

trafikförsäkringslagstiftningen i sin nuvarande form inte svarar mot de krav man från medborgarnas sida har rätt att ställa på den. Insikten om reformbehovet har redan för flera år sedan föranlett försäkringsbranschen att på egen hand starta ett utredningsarbete. Syftet har framför allt varit att få ett underlag för bedömningen av frågan om vilka delar av det nuvarande systemet som behöver reformeras och vilka lösningar som är praktiskt möjliga alt genomföra. Arbetet, som bedrivits av den s. k. no-fault-kommittén, har inte begränsats till försäkringsskyddet vid personskada. Också egendomsskador i trafiken, framför allt vagnskador­na, har behandlats.

Reformbehovet och de linjer efter vilka en reform lämpligen bör genomföras har följaktligen undersökts och utretts inom branschen. No-fault-kommitténs arbete har legat till grund för den skrivelse från föreningen till Kungl. Maj:t den 26 november 1973 som synes ha bidragit tUl att trafikskadeutredningen tUlsattes.

Det är med tillfredsställelse som föreningen kan konstatera att de punkter som den i första hand tagit upp i skrivelsen har tillgodosetts genom det framlagda förslaget till trafikskadelag. Föreningen kan alltså instämma i de vikflgaste elementen i förslaget, nämligen att föraren inkluderas i försäkringsskyddet och att Jämkning på grund av den skadelidandes medvållande i princip inte skall äga rum.

Även övriga delar av förslaget synes väl ägnade att läggas till grund för
lagstiftningen och kan därför i huvudsak tillstyrkas av föreningen.    

Reformens tyngdpunkt läggs vid en förbättring av ersättningsskyddet vid personskada. 1 detta avseende har direktiven avgjort utredningsarbe­tets inriktning. Föreningen vill instämma i den målsättning som utred­ningen har preciserat och som bl. a. innebär, att systemets bestämmelser bör utformas så att de leder till snabbast möjliga skadereglering samt att systemet i administrativt hänseende bör gestaltas så alt administrations­kostnaderna hålls på en rimlig nivå med hänsyn till de resultat som eftersträvas. Föreningen tror att förslaget i dessa för försäkringsbolagen viktiga frägor når upp till den angivna målsättningen. Frågan om ersättning för sakskada i trafiksammanhang hålls i väsentlig utsträckning utanför det nu aktuella reformprogrammet, men föreningen vill något beröra också sakskadornas plats i detta program.

Utredningen har beträffande sakskadorna i huvudsak begränsat sig till sådana förändringar i nuvarande ordning som betingas av ersättnings­systemets utformning i övrigt. Direktiven har förhindrat utredningen att närmare gå in på en reform av ersättningen för vagnskada. Som nämndes ovan har arbetet i försäkringsbolagens no-fault-kommitté i princip täckt in hela fältet av skador, således även vagnskadorna. Enligt vad som framgår av betänkandet hyser trafikskadeutredningen den uppfattningen atl bilskadesyslemet bör reformeras också när del gäller denna typ av skador. Det kan anmärkas att försäkringsbolagen kommer att i viss utsträckning fortsätta sitt eget utredningsarbete i fråga om lämplig utformning av vagnskadeskyddet.

Genom den föreslagna trafikskadelagen införs i Sverige ett ersättnings­system som i flera betydelsefulla avseenden ställer de skadelidande i en fördelaktigare position än som är vanligt i andra länders rättssystem. Föreningen kan redan nu förutse svårigheter när det t. ex. gäller att efter en skada där ett utländskt fordon har varit inblandat övertyga utländskt bolag resp. gröna-kortbyrå att föreningen enligt de svenska reglerna är skyldig att utge ersättning också till fordonsföraren. Det kan erinras om att  den finska trafikförsäkringslagen av år   1959  i 15 § andra stycket


 


Prop. 1975/76:15                                                              163

beträffande motorfordon som införts till landet för tillfälligt bruk begränsar försäkringens omfattning så att den inte gäller skador som drabbat fordonels ägare eller förare (Jfr också 8 § i den finska trafikförsäkringsförordningen). Elt motsvarande undantag i trafikskade­lagen skulle emeUertid rimligen förutsätta att föraren i kollisionsfall kan få ersättning för personskada ur motsidans försäkring.

Till trafikförsäkringsföreningens yttrande har uttryckligen anslutit sig Sveriges försäkringsbolags riksförbund och i stort försäkringsbolaget Ansvar. Även Folksam, som till hör föreningen, har förklarat sig i allt väsentligt instämma i vad föreningen har anfört.

1.29 Försäkringsjuridiska föreningen: Föreningen delar uppfattningen att det på trafikskadeområdet finns skäl att principiellt övergå från ett system med presumtionsansvar till en ordning där rätt till ersättning främst vid personskador föreligger på rent objektiv grund och där ersätlningsrätten för skadade förare förbättras Jämfört med vad som följer av bilansvarighetslagens regler. Förslaget om att ersätta bUansvarig­hetslagen och trafikförsäkringslagen med en enda trafikskadelag synes likaledes välgrundat. 1 belysning särskilt av den begränsade tid under vilken utredningen arbetat utgör betänkandet en imponerande prestation i vilken omfattande och lagtekniskt komplicerade frågor diskuterats på ett ingående och uppslagsrikt sätt. Sammanhangen i lagförslaget är emellertid delvis så invecklade, att det är angelägel att någon proposition lill riksdagen ej hastas fram.

Trots sin i huvudsak positiva grundinställning till betänkandet har
föreningen åtskilliga anmärkningar, som sammanhänger med att utred­
ningen drivit etl rent socialförsäkringsrättsligt betraktelsesätt väl långt
men också med hur bedömningen utfaller av enskilda frägor om de
föreslagna reglernas lämpliga täckningsområde.       

I utredningens kritik mot ett objektivt ansvar grundat på farlighet kan föreningen fullt instämma, om syftet är alt diskutera olika vägar att åstadkomma ett generellt sett bättre skydd vid olika typer av personska­dor. Farlighetskriteriet är allmänt sett vagt, och ur sociala synpunkter är det en bättre lösning att genom en utbyggnad av en allmän socialförsäk­ring söka få till stånd ett för alla verkande grundskydd vid personskador. Lagen om allmän försäkring ger emellertid numera ett högst beaklansvärt grundskydd för alla i händelse av en kroppsskada eller sjukdom. I detta läge är det inte givet att man på område efter område bör söka bygga ut ersättningsrätten vid personskada med stöd av ett betraktelsesätt,' som säges vara socialförsäkringsrättsligt. 1 tanken på ett socialförsäkrings­skydd bör enligt föreningens mening främst ligga att alla medborgare för inträffade skador bör tillförsäkras samma grundskydd oavsett hur skadan uppstått, och detta grundskydd bör gälla inte blott skador genom olycksfall utan även sjukdomar i allmänhet.

Mot denna bakgrund kan man visserligen diskutera införandet av ett bätlre skydd än vad den allmänna socialförsäkringen ger på speciella områden, där särskUda hänsyn talar därför. Det kan bli fråga om ett objektivt ansvar för utövaren av en verksamhet, som är av påtagligt riskfylld och samtidigt klart avgränsbar karaktär. Det kan också bli fråga om införandet av försäkringsanordningar direkt flll de skadelidandes förmån på områden där det genom avtal eller eljest finns särskilda förutsättningar för sådana arrangemang; exempel på detta är trygghets­försäkringen och patientförsäkringen. Enligt föreningens mening bör det emellertid då samtidigt betonas att det i själva verket inte längre är fråga om   en   socialförsäkringsrätt,   eftersom  förmånerna  inte   kommer  alla


 


Prop. 1975/76:15                                                              164

skadelidande till del, liksom att de hänsyn som motiverar den utökade ersättningsrätten på ett enskilt område kan vara av mycket varierande slag. Föreningen har med hänsyn härtill svårt att dela uppfattningen, att traflkskadeområdet skulle vara ett med Irygghetsförsäkringen och pati­entförsäkringen i nu förevarande sammanhang "likvärdigt område". Likheten består blott i att varje skadelidande har intresse av att få ersäUning, beräknad efter skadeståndsrättsliga grunder, så länge skade­ståndsrätten ger bättre förmåner än den allmänna försäkringen.

Enligt föreningens mening är det visserligen, som angetts redan ovan, motiverat att införa en rent objektiv ersätlningsrält vid främst person­skador till följd av biltrafik, men grunden härför kan ej vara enbart en önskan att en skadelidande skall få full ersättning för sin skada eller att skador på detta område är vanliga och ofta svåra. Det synes nämligen därutöver nödvändigt att till stöd för en rätt till ersäUning på objektiv grund åberopa, atl biltrafiken är en klart avgränsbar och mycket riskfylld verksamhet, vars utövare bör bära sina egna kostnader. Även om tanken på ett rent strikt skadeståndsansvar generellt sett inte utgör något alternativ till värdet av en allmän socialförsäkring, kan den på begränsade områden vara ett klart argument för införande av ett objektivt ansvar som ger bättre förmåner. Biltrafiken utgör enligt föreningens mening det kanske bästa exemplet på ett område där detta .synsätt kan anläggas.

Även om utredningen här och var i betänkandet berör synpunkten, att biltrafiken bör belastas av sina egna skadekostnader, synes denna tanke inte spela någon roll, när uiredningen med hänvisningen till sitt föregivna, socialförsäkringsrättsliga betraktelsesätt motiverar varför ett rent objek­tivt ersättningssystem bör införas för personskador.

1.30 Motorbranschens riksförbund: Förbundet önskar inledningsvis in­stämma i de önskemål som utredningen redovisar i syfte att få till stånd en mer rationell hantering av försäkringsersättningar till följd av trafikskador. De nu gällande bestämmelserna som till sina huvuddelar tillkommit för ca 50 år sedan är i dag i betydelsefulla avsnitt föråldrade, vilket i och för sig motiverar en modernisering. Utredningen tillfredsstäl­ler i de flesta hänseenden även högt ställda krav och de framförda förslagen är också till övervägande delen väl underbyggda.

1.31    Motormännens riksförbund tillstyrker rent principiellt sett utred­ningens förslag i vad avser en förenklad, en förbiUigad och en snabbare skadereglering, framför allt vid personskador. Förbundet hälsar vidare med tillfredsställelse det förbättrade skyddet för förare som drabbas av personskada.

1.32    KAK: Utredningen har enligt sina direktiv velat genomföra no-fault-principen. Det bör emellertid uppmärksammas att denna för närvarande flllämpas i länder utan tillnärmelsevis det sociala skydd för medborgaren som redan finns i Sverige. Man häri dessa länder bl. a. haft negativa erfarenheter av skadeståndsprocesserna. I USA har t. ex. ofta ca 50 % av skadeståndet åtgått att läcka advokatkostnader. Hos oss erhåller som bekant den skadelidande hela skadeståndet medan advokatkost­naderna täckes av den skadeskyldige eller det allmänna. I Sverige har man också ett 90 %-igt skydd genom sjukförsäkringen upp till en årsinkomst motsvarande 7.5 x basbeloppet. Behovet av en no-fault-försäkring är därför i Sverige inte så stort som i de länder från vilka modellen hämtats.

Förslaget innebär emellertid vissa  fördelar dels med hänsyn flll att


 


Prop. 1975/76:15                                                              165

.sjukförsäkringen ej svarar för det s. k. ideella skadeståndet och dels även att en skadelidande med kvarstående invaliditet som ej uppgår till 50 % erhåller etl bättre skydd. Förslaget innebär även förbättrade möjligheter lill snabb ekonomisk gottgörelse för traflkskadade och en förenkling av skaderegleringen, vilket torde medföra minskade administrationskost­nader och snabbare behandling.

1.33 Motormännens helnykterhetsförbund (MHF): MHF vill allmänt sett bedöma betänkandet som en intressant produkt, vilken utrednings­mannen framtagit berömvärt snabbt och där trafikförsäkringens kompli­cerade och svårgenomträngliga problem behandlats skickligt, lättillgäng­ligt och klargörande. Konsekvenserna vid ett genomförande av vissa av de framförda förslagen skulle dock enligt MHF:s mening bli sådana att förbundet i fråga om dessa måsle inta en starkt kritisk och avstyrkande inställning.

Öppet har i utredningen redovisats att det är en socialpolitisk reform som eftersträvas och att det nya systemet för ersättning för person­skador i följd av motorfordonstrafik i främsta rummet utformats så att skadevållande och brottslingar i trafiken ska få en ny social förmån "på den kompensationsnivå som i dag gäller för de i ersättningshänseende bäst ställda trafikoffren". 1 själva verket är det fråga om atl påtvinga motorfordonsägarna  en  kraftig  omvälvning  av   hela  det  obligatoriska

trufikförsäkring.ssystemet,  med  mycket egendomliga verkningar.   

Den ekonomiska innebörden av omläggningen kan framför allt sägas vara
alt de förare, som i samband med begående av brott i trafiken ådrar sig
personskador, ska få ersättning enligt den gynnsammaste skadestånds­
nivån. De skötsamma förarna åläggs att betala dessa obligatoriska
ersättningar till brottsliga förare - till biltjuvar, rattfyllerister, körkorts-
lösa, förare av oförsäkrade fordon och sädana som använt bilen för
utövande av annan brottslig verksamhet. - - - MHF anser det föreslagna
trafikförsäkringssystemet stötande ur rättvisesynpunkter, skadligt för
trafiksäkerheten och till sina konsekvenser orimligt i vissa hänseen­
den. -----

No-fault-försäkringen innebär ett rent objektivt skadeståndsansvar, där rätten till ersättning i princip inte påverkas av att den skadelidande har varit medvållande till skadans uppkomst. Idén om sådan försäkring har hämtats från USA, där den fyllt syftet att ge ett lättadministrerat, grundläggande socialt skydd, ofta med schablonmässigt bestämda ersätt­ningsbelopp inom på förhand fastställda gränser. Bakgrunden har varit svårigheterna för trafikoffren att före no-fault-försäkringens införande få ut skadeståndsrättsliga ersättningar från försäkringsbolagen, eftersom kraven ofta föranledde långvariga, tillkrånglade och dyra processer vid domstolarna. De skadelidande fick ofta vänta länge på ersättning. Vidare uteslöt den amerikanska skadeståndslagstiftningen en stor andel skadade från ersättning. Premienivån hade höjts avsevärt, då mellan 50 och 60 procent gick till administrationskostnader. Detta föranledde i sin tur att många körde oförsäkrade. Att no-fault-idén i USA mötts av stort intresse frän försäkringstagarna kan lill stor del tillskrivas det faktum att premierna på grund av enklare administraflon kunde sänkas samtidigt som försäkringsvillkoren förbättrats. 1 Sverige skulle en övergång flll no-fluilt-försiikring tvärtom enligt utredningens förslag medföra en kraftig premiehöjning.

1 Sverige finns inte de skäl för övergång till no-fault-försäkring som förelegat i USA. Klagomål över försäkringskrångel har inte framträtt i högre  grad.  Våra socialförsäkringar och ATP ger ett  betydligt  bätlre


 


Prop. 1975/76:15                                                              166

grundskydd än det som no-fault-försäkringar ger i USA. Det gäller såväl de personer, som blir invalider eller eljest arbetsoföra, som Irafikoffrens efterlevande.

Utredningen belyser inte siffermässigt behovet av att bygga på gällande sociala medborgerliga grundskydd med en no-fault-försäkring för person­skador. Inte heller belyses verkningarna för olika grupper av förslagets genomförande. Det lämnas inga upplysningar om hur mycket av kostnaderna för preniiehöjningarna, . som kan beräknas falla på de brottsliga förargrupperna, och hur mycket som kan komma atl falla pade vanliga, skötsamma förarna och bUägarna, som ska betala kalaset. -

Även om utredningsmannen anser det vara uttryck för traditionella och föråldrade skadeslåndsrättsliga tänkesätt kan en motororganisation som MHF inte undgå att hävda, att det måste vara en allvarlig nackdel om en av staten ålagd individuell försäkring inte fyller vedertagna elementära krav på rättvisa och rimhghet individerna emellan. Av gammalt brukar man göra en skUlnad mellan den som lider en skada och skadegöraren och utgå från alt del är skadegöraren (eller hans försäkring) som ska ersätta skadan. Här föreslås att motsatsen skall gälla vid personskador. Om t. ex. en skötsam bilist kommer körande helt klanderfritt och blir påkörd av en vårdslös, kanske ratlfull bilförare, så ska den påkördes trafikförsäkring svara för eventuella livräntor och andra ersättningar för skador på honom själv och hans passagerare.   —  -

Förvisso anser också den traditionellt tänkande skötsamma bilisten, alt humaniteten kräver hjälp och stöd åt den som råkar ut för personskador, men det ter sig nog lite svårförståeligt för honom att Just han ska bära kostnaden för atl åt den som bestulit honom bereda ersättning utöver vad vanliga medborgare får vid olycksfall. Bilägarens humanitära inställ­ning är kanske också något störd av att han fått sin bil kvaddad av den olovlige brukaren, särskilt bilägare som inte hållit sig med en vagnskade­försäkring. (Med tillfredsställelse noterar utredaren att förslaget "upp­muntrar" bilägarna till sådan försäkring!)

Vad gäller tanken på den samhällsekonomiskt rationella slutliga fördelningen av kostnaderna tror MHF att det blir svårt att övertyga de många bilägarna — över 2 1/2 miljoner — att de är en privilegierad grupp, som i jämlikhetens namn ska tvingas att bekosta försäkringen för självådragna skador hos individer som brottsligt tillägnar sig och förstör deras egendom. -     -

Som punkt nr 1 i den föreslagna reformen har angetts att även föraren och ägaren av motorfordon ska fä ersättning för sina skador vid trafikolyckor. Föraren och bUägaren är merendels samma personer. För en motororganisation kunde denna omtänksamhet om bilägarna i förstone te sig sympatisk. Men vid närmare beseende framstår reformen som mindre gynnsam för vanliga bilägare. Man blir tveksam om dess betydelse, när man observerar att 98 procent av personbilsägarna redan frivilligt ordnat saken genom förarplatsförsäkringar för egen del. För dem själva ser det alltså ut som en fråga av mindre vikt, och för de anställda yrkesförarna gäller yrkesskadeförsäkringen. Man får lätt misstanken aU "felet" med de frivilliga förarplatsförsäkringarna är att försäkringsgivarna förenat dem med sådana förbehåll om inskränkning av giltigheten, som utredningen för att skydda trafikbrottslingarna vill avskaffa. En no-fault-försäkring, som omfattar envar förare men inte gör några förbehåll, är tydligen erforderlig för alt utredningens "sociala" ambitioner inle till någon del ska missas.

1 och för sig framstår det för MHF som ett onödigt och principiellt tveksamt förmynderskap mot  bilägarna att  föra in  deras skador som


 


Prop. 1975/76:15                                                              167

förare under trafikförsäkringen. 1 vårt samhälle brukar vi inte ålägga dem som driver mer eller mindre farlig verksamhet, t ex Jordbrukare och plåtslagarmästare, att försäkra sig mot egna skador i verksamheten. Det har med fog ansetts vara deras ensak, om de personligen vill ha skydd utöver vad socialförsäkringarna ger. Men åt deras anställda och tredje man bör samhället se till att försäkring finns för skador.

Inbegripandet av förare och ägare under traflkförsäkringen anser MHF å andra sidan inte vara någon större fråga, ifall de förut diskuterade förbehållen gentemot illegala förare genomförs. Endast under sistnämnda förutsättning och under villkor att en rimligare kanalisering av de slutliga kostnaderna för skadeersättningar ordnas kan MHF biträda tanken på alt vidga trafikförsäkringen till förare och ägare.

Med hänsyn till motortrafikens karaktär av farlig verksamhet har MHF däremot ingen erinran mot en no-fault-försäkring för personskador, som i vägtrafiken drabbar personer utanför motorfordonskollektivet. Därige­nom skulle i första hand fotgängare och cyklister få ersättning, oberoende av om de själva vållat skadan. Det må dock ifrågasättas, om man inte i praktiken i det närmaste når den effekten redan med nuvarande presumtionsansvar för motorförare.

Ett avgörande kriterium på etl bra traflkförsäkringssystem måste enligt MHF:s mening vara att del är ägnat att minska antalet och omfattningen av skadorna i vägtraflken. Det är Ju begränsningen av dessa skador, som är huvudsaken från samhällets synpunkt och långt viktigare än en aldrig så Jämlik ersättningsnivå. En förulsällning för en omläggning av försäkrings­systemet bör uppenbarligen vara, att vi kan vara övertygade om att slopandet av alla hittillsvarande försäkringsmässiga anordningar i sådant syfte inte skulle skada trafiksäkerheten. Det är ju i många hänseenden som bolagen genom förbehåll, premienedsättningar och ersättningspre­ferenser träffat anordningar, som avsett att uppmuntra den enskilde föraren/bilägaren lill ett trafiksäkert beleende och att avskräcka från vårdslös och trafikfarlig eller direkt brottslig framfart.

MHF, som alllid hävdat alt trafiksäkerheten måste bygga på den enskildes ansvar och intresse, har stött dessa strävanden. Skulle allt detta ha varit meningslöst? Utredaren tycks i huvudsak vara av den uppfatt­ningen, även om han inte uttrycker sig så. Man kan i vart fall konstatera att utredningen inte innehåller något försök att belysa om sädana åtgärder har någon verkan på förarnas beteende eller ej, låt vara att utredaren i någon mån kan vara ursäktad genom sina direktiv. Men även när han oombedd ger sig in på bonussystemet och utdömer dess värde för trafiksäkerheten stannar han vid diffusa, suggestiva uttalanden av typen: "Numera torde inte många anse att bonussystemet har någon större skadeförebyggande effekt" (sid 68). För att öka trovärdigheten upprepar han senare påståendet i skärpt form: "Få insikt.sfulla bedömare lär i dag omfatta tron på bonussystemets preventiva betydelse". Kunde man inle ens genom en rundfråga hos försäkringsbolagen få reda på meningen hos de insiktsfulla resp. de insiktslösa bland anhängare och motståndare?

MHF vill kort och gott konstatera att utredningsmannen inte förebragt
några skäl, än mindre några sannolika skäl, för att hittillsvarande
hänsynstagande till trafiksäkerheten vid utformningen av de individuella
trafikförsäkringarna skulle vara ändamålslösa. Härigenom saknas enligt
förbundels mening en viktig förutsättning för den föreslagna omlägg­
ningen av trafikförsäkringen. 

MHF vUl med bestämdhet hävda atl främjandet av trafiksäkerheten i vårt samhälle är en så viktig uppgift att den icke får eftersättas. Om en socialpolitisk reform tUl förmån för vissa brottsbelastade grupper anses nödvändig bör den genomföras på annat sätt än genom genomförande av utredningens förslag.


 


Prop. 1975/76:15                                                              168

1.34 Svenska motorcykelförbundet: Enmansutredaren har haft tre ex­perter från försäkringsbranschen och en jurist som hjälp i utrednings­arbetet. Detta präglar arbetet såtillvida, att de rent försäkringstekniska aspekterna vid bestämmandet av kommande premier fått för stor genomslagskraft. Utredningen synes ej ha tagit tillräcklig hänsyn till de åtgärder i trafikskadehindrande syfte, som är under utarbetande i kommunikationsdepartementets regi. Utredningsgruppen skulle ha vunnit på om den utökats med experter från bl. a. trafiksäkerhelsverkel, NTF och i vissa fall även från Svenska Motorcykelförbundet. Några enligt för­bundets mening helt felaktiga värderingar kunde därmed ha undvikits.

Liknande synpunkter har framförts av Sveriges motorcyklisters cen­tralorganisation. Frivilliga motorcykelkårernas riksförbund har förklarat att det tiU alla delar stöder Svenska motorcykelförbundets yttrande.

2 Tillämpningsområdet för ett nytt ersättningssystem

2.1     Svea hovrätt: Hovrätten anser det vara en fördel att det föreslagna fordonsbegreppet kommer att överensstämma med vägtrafiklagstift­ningens. Detta innebär en utvidgning i förhållande till gällande rätt på så sätt att trafikförsäkringen kommer att omfatta även motorredskap. Därigenom undgår man vid rättstillämpningen många svåra gränsdrag­ningsproblem (se t. ex. NJA 1965 s. 468 och 1973 s. 100).

2.2     SJ: Även med beaktande av vad motorredskapsutredningen anfört synes det kunna vara förenat med vanskligheter atl i enskilda fall avgöra vad som skall omfattas av "trafik" med motorredskap och s k områdes­fordon. Det synes överhuvud kunna ifrågasättas om en aldrig så obetydlig förflyttning i horisontalled är ett rationellt och för motorredskap relevant kriterium på den fariighet lagen avser att träffa med sin anknytning till "trafik". SJ är emellertid samtidigt medvetet om de svårigheter som måste möta varje försök till annan avgränsning än den föreslagna.

2.3     Statens vägverk: Trafikskadebegreppets omfattning blir naturligtvis också i framtiden en fråga för rättstillämpningen. Utredningen har dock gjort vissa vägledande uttalanden om begreppets utsträckning i fråga om motorredskap och detta ger vägverket anledning tiU följande reflektioner.

Såsom trafikskada torde f. n. även räknas skada uppkommen genom en till etl stillastående motorfordon hörande rörlig anordning, som drives av motorn. Beträffande motorredskap synes utredningen däremot vilja göra en sådan avgränsning att trafikskada skaU vara betingad av redskapets förflyttning. Här uppkommer då en diskrepans i tillämpningen som kanske ej är helt tillfredsställande. Backar exempelvis en grävmaskin någon meter och orsakar personskada utgår trafikskadeersättning. Men råkar den utsvängande armen från en stillastående grävmaskin vålla personskada tvingas den skadelidande att söka ersättning enligt skade­ståndsrättsliga regler. Samma förhållanden kan inträffa om redskapet är en lastmaskin eller liknande. Vägverket anser att det bäde från likformighets- och trygghetssynpunkt vore önskvärt att trafikskadebe-greppet beträffande motorredskap ges en sådan definition som närmar sig den praxis som i dag gäUer för exempelvis lastbUar med kran.


 


Prop. 1975/76:15                                                              169

2.4 Försäkringsinspektionen: Enligt nuvarande regler föreligger ej trafik­
försäkringsplikt för s. k. områdesfordon. I det av motorredskapsutred­
ningen för kort tid sedan framlagda betänkandet föreslås att detta
undantag begränsas så att del endast kommer att omfatta motorfordon
inom inhägnat tävlingsområde. Trafikskadeutredningen föreslår nu i sitt
betänkande att områdesundantaget slopas helt, vilket innebär alt även
tävlingsbilarna kommer att omfattas av trafikförsäkringsplikten.

Försäkringsinspeklionen har inget att erinra mot det av trafikskadeut­redningen framlagda förslaget. Med tanke på kontrollen av trafikförsäk-ringspliklens efterlevnad synes emellertid registrering av de här aktuella fordonen vara nödvändig. En ändring av bilregisterkungörelsen i delta avseende bör därför åtfölja införandet av trafikförsäkringsplikt för tävlingsfordon inom inhägnat område.

Utredningens utformning av 7 § andra stycket trafikskadelagen inne­bär att hittillsvarande motsvarande frivilliga åtagande frän trafikförsäk­ringsgivarnas sida skulle ersättas med ett lagfäst skydd för berörda skadelidande. Inspektionen tillstyrker att denna ordning legaliseras. Ämbetsverket vill i sammanhanget ifrågasätta om inte en motsvarande legalisering är möjlig att åstadkomma i fråga om det förhållandet att den svenska trafikförsäkringen i praktiken fungerar som en ansvarighets­försäkring vid trafik i de nordiska länderna, i de övriga länder som har anslutit sig till det utvidgade EG-samarbetet på trafikförsäkringsområdet samt i övriga s k gröna-kort-länder. Om det av olika skäl är mindre lämpligt att inordna detta i en lagtext anser inspektionen det önskvärt alt man från statsmakternas sida i annan ordning uttalar att trafikförsäk­ringen fortsättningsvis får omfatta ett sådant skydd.

2.5 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Utredningen har föreslagit en utvidg­
ning av tillämpningsområdet till atl omfatta, förutom fordon enligt nu
gällande regler, även motorredskap. Utredningen har avgränsat de fordon,
på vilka lagen skall vara tillämplig genom begreppet motordrivet fordon,
bestämt genom hänvisning till fordonskungörelsen. Länsstyrelsen gillar
förslagets lösning av lagens tillämpningsområde.

Del hade varit förflänstfullt om utredningen redogjort något för den rikhaltiga praxis, som finns i fräga om bestämningen av uttrycket skada till följd av trafik. Härigenom hade omfattningen av de skadefall vara lagen skall tillämpas blivit på etl mera distinkt sätt förutsebar.

Enligt lex-loci-delicti-principen, som fastslagits av HD i NJA 1969 s. 193. har inte alltför sällan utomlands skadade svenskar uppburit betydligt lägre ersättning än vad som gällt om svensk lag varit tillämplig. Utredningen har här kodifierat försäkringspraxis; varigenom dessa erhållit bättre ekonomiskt skydd. Det hade varit till fördel om tillämpnings­området utvidgats till att omfatta alla de fall, där svenskar varit inblandade i trafikolyckor utomlands. Länsstyrelsen har dock förståelse för att detta icke kunnat ske i nu förevarande sammanhang.

2.6 Traflkförsäkringsföreningen: I sitt yttrande över betänkandet Mo­
torredskap (SOU 1974:26) har föreningen lämnat utan erinran motor-
.redskapsutredningens förslag att bilansvarighetslagen och trafikförsäk­
ringslagen skall omfatta samtliga motordrivna fordon frånsett fordon
avsedda att föras av gående. Föreningen har föhaktligen inte heller något
atl invända mot att den nya trafikskadelagen får motsvarande omfatt­
ning. Den har pekat på de problem som motorredskapsutredningens
förslag för med sig när del gäller premiediffcrentieringen inom del
fordonsbestånd som i framtiden skall falla under Irafikförsäkringsplikten.


 


Prop. 1975/76:15                                                              170

Dessa problem kommer sannolikt atl förstärkas genom tillkomsten av trafikskadelagen, eftersom de skall lösas samtidigt med förberedelse­arbetet för denna lag. Genoni att detta arbete redan nu har påbörjats räknar försäkringsbolagen dock med atl problemen skall kunna bemäst­ras.

Också i fråga om sin inställning till tolkningen av begreppet "skada i följd av trafik" med motordrivet fordon vill föreningen hänvisa till sitt yttrande över betänkandet Motorredskap.

Motorredskapsutredningen föreslog att undantaget från trafikförsäk­ringsplikten när det gäller s. k. områdesfordon skulle i huvudsak slopas. Endast undantaget för fordon som används inom inhägnat tävlings­område skulle kvarstå. Trafikskadeutredningen tar det yUeriigare steg som ett slopande också av nämnda undantag innebär. Föreningen, som i princip kan ansluta sig till detta förslag, vill framhålla nödvändigheten av parallellitet mellan trafikförsäkringsplikt och registreringsplikt. En effek­tiv konlroll av traflkförsäkringsplikten förutsätter all också tävlings­fordonen registreras. Motorredskapsutredningens förslag bör därför juste­ras på denna punkl.

2.7    Motorbranschens riksjörhund: Enligt motorredskapsutredningens be­tänkande skall bilansvarighets- och trafikförsäkringslagarna även gälla vid framförande av samtliga motordrivna fordon med undantag av sådana som är avsedda alt föras av gående. Detta skulle således innebära alt trafikskadelagen blir gällande i samma utsträckning. Vidare föreslår utredningen att lävlingsfordon också skall omfattas av (rafikförsäkrings-plikten. Riksförbundet vill för sin del icke motsätta sig en sådan utökning av försäkringsplikten men önskar i sammanhanget betona vikten av att man vid införandet av trafikförsäkringsplikt utanför det traditionella motorfordonsomrädet beaktar kostnadsmässiga och administrativa pro­blem som blir en oundviklig följd härav. I sammanhanget får heller inte kontrollproblemen underskattas, eftersom dessa kan bli alltmer svårbe­mästrade i takt med att antalet försäkringsobjekt stiger. De aktuella objektens antal, storlek, vikt och i övrigt speciella karaktär bidrar till att accentuera dessa svårigheter.

2.8    Svenska motorcykelförbundet: Förbundet biträder inte förslaget om trafikförsäkringsplikt för tävlingsfordon, som enbart utnytflas inom inhägnat område. Med inhägnat område menas härvid område till vilket publik icke har tilllräde, typ speedway-, motocross-och roadraeingbanor. För sådana banor och tävlingar gäller i dag särskilda försäkringsavtal. Dessa bör ej heller fortsättningsvis brytas genom att allmän försäkrings­plikt påförs.

2.9    Sveriges motorcyklisters centralorganisation: Inte heller Sveriges motorcyklisters centralorganisation biträder förslaget om trafikförsäk­ringsplikt för tävlingsfordon, som endast utnyttjas inom inhägnat om­råde.

3 Trafikskadeersättning för personskada

3.1 JK: Den föreslagna kanaliseringen av förares och passagerares anspråk pä personskadeersätlning till försäkringen för det fordon i vilket den skadelidande färdats synes vara flll fördel för alla parter vid skaderegleringen.


 


Prop. 1975/76:15                                                              11

f-rågorna om generella undantag från ersättningsrätlen och om Jämkning av ersättning på grund av medvållande kommer av allt att döma att tilldra sig ett intresse som måhända är större än frågornas betydelse motiverar. Generella undantag från ersätlningsrätten har ifrågasatts främst beträffande förare som gjort sig skyldig lill olovlig körning, rattfylleri eller rattonykterhet, använt fordonet som hjälmpedel vid brottslig gärning eller olovligen brukat annans fordon. -     -

Jag kan i flera hänseenden ansluta mig till utredningens resonemang. På en punkt har jag emellertid svårt atl dela dess uppfattning. Utredningen synes mena att ekonomiska sanktioner mot brott närmast avses rattfylleri och "bilstöld" — inte bör användas utanför det i strikt mening kriminalpoliliska sanktionssystemet. Enligt min mening bör man i kampen mot brottsligheten inle "låsa in sig" i olika rum, där man ena dagen  behandlar straffrättsliga sanktioner och en annan dag behandlar

ekonomiska påföljder i etl försäkringssystem. Alla lämpliga medel bör lagas i anspråk för att tjäna kriminalpolitikens syften, oavsett om de faller inom exempelvis straffrättens, skadeståndsrättens eller försäkrings­rättens domäner. Även med den nyss uttalade uppfattningen kan slutsatsen givetvis bli den som utredningen kommit till men argumenten måste dä delvis bli andra än dem utredningen anfört. För min del anser Jag dessutom - men detta behöver inte strida mot utredningens uppfatt­ning — att man i den här aktuella frågan bör i ett sammanhang bedöma såväl frågan om undantag från rätten lill ersättning som frågan om jämk­ning av ev. sådan ersättning på grund av medvållande.

Alkoholens roll i trafikolyckorna diskuteras ofta. Även om det råder delade meningar om graden av inverkan - vissa undersökningar påstås t. ex. visa att vart tredje dödsoffer i trafiken var alkoholpåverkal är alla ense om att förtäring av alkohol och förande av motorfordon inte hör samman. Såtillvida är det allmänna rättsmedvetande som utredningen talar om onekligen en realitet. Huruvida och i vad mån detta rättsmed­vetande kräver en särbehandling av alkoholpåverkade förare i ersättnings­hänseende är det svårare all med säkerhet uttala sig om. För min del anser jag det emellertid givet att någon form av sådan särbehandling är både önskvärd och ofrånkomlig. Att en sådan bedömning omfattas av en bred opinion torde framgå bl. a. därav att medvållande under alkohol­påverkan enligt trygghetsförsäkringen kommer att medföra helt bortfall av ersättningsrätten.

När Jag ansluter mig till del allmänna rättsmedvetandets krav på alt alkoholpåverkade förare i ersällningshänseende skall behandlas sämre än andra beror det främst på att sådana förare typiskt sett är mer olycksbenägna än nyktra förare. Detta gäller givetvis framför allt rattfylleristerna. Atl en alkoholpåverkad förare som råkar ul för en olycka om han själv blir skadad drabbas av utebliven eller nedsatt ersättning från försäkringen är enligl min mening inte något fel ens från kriminalpolitisk synpunkt i snäv mening. Jag har svårt att dela utred­ningens uppfattning om atl ekonomiska påföljder mot t. ex. rattfylleri bör tillämpas generellt och inle utformas "så att de slumpvis drabbar de lagöverträdare vilkas brott har råkat medföra att de själva tillfogats personskador". Del ligger visserligen nära till hands att presumera en olycka när en rattfyllerist framför fordon men det kan också hävdas alt del är stor skillnad mellan alt framföra fordonet i hög haslighel på en livligt trafikerad väg och med läg hastighet på en mindre väg. Om den förre råkar ut för en olycka men den senare klarar sig har jag svårt att förstå varför påföljden i vidsträckt mening skulle behöva bli densamma i båda fallen.


 


Prop. 1975/76:15                                                              172

Uiredningen uttalar sig i mycket skeptiska ordalag om den preventiva effekten av strikta ersättningsregler. Jag tror att min egen uppfattning ligger mycket nära utredningens. Däremot anser Jag att det med hänsyn till preventionssynpunkler är farligt att genomföra några mer genomgri­pande reformer när det gäller det straffrättsliga reaktionssystemet på detta område.

Jag anser alltså att alkoholpåverkade förare i något hänseende bör särbehandlas när det gäller rätten till ersättning vid personskada. Det återstår att avgöra hur. Valet slår därvid mellan å ena sidan total uteslutning från rält lill ersäUning och å andra sidan en principiell rätt till ersättning kompletterad med regier om Jämkning på grund av medvållan­de.

Många olika skäl liilar enligt min mening för den senare lösningen. De avgörande skälen är för mig två. Dels uppnår man ökad flexibilitet såtillvida som en Jämkningsregel av här aktuellt slag blir fakultativ och därmed ger möjlighet alt döma med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Dels undviker man de tekniska komplikationer som är förenade med en lösning där föraren helt utesluts från rätt till ersäUning ur försäkringssystemet. Jag syftar på utredningens påpekande om att en sädan lösning för vissa fall innebär en försämring i förhållande lill vad som f. n. gäller och på all man inte heller kan acceptera en ordning som innebär att den skadelidande i fall av detta slag under åberopande av allmänna skadeslåndsrättsliga regler får vända sig mot exempelvis en vållande förare i det kolliderande fordonet. Denne skulle nämligen på grund av ersättningssystemets konstruktion personligen bli betalnings­skyldig.

Lösningen bör alltså sökas inom ramen för reglerna om jämkning på grund av medvållande. 1 likhet med utredningens expertgrupp anser jag alt ersättningen bör kunna Jämkas så snart en straffbart påverkad förare genom "enkelt" vållande medverkat till sin egen skada. Den av uiredningen antydda möjligheten att domstolarna skulle kunna bedöma en trafikovarsamhet, som i sig själv inte framstår som grov, som grov vårdslöshet när den begåtts av en alkoholpåverkad förare, är inte tilltalande från principiella synpunkter. Rubriceringen av gärningen bör i vafle fall inte ske med hänsyn till ersättningssystemets regler. Det kan inte heller uteslutas att brottsrubriceringen har särskilda konsekvenser i annat hänseende. Enligl min mening är en Jämkningsregel som förutsätter enkelt vållande Jämte påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel atl föredraga. Det är inte uteslutet att en sådan regel också får viss allmänpreventiv verkan men detta är av mindre betydelse för mitt ställningstagande. Däremot har jag när jag förordar en särbehandling genom jämkningsregler inte kunnat bortse från att ersättningsnivån enligt de föreslagna reglerna måste anses hög, något som jag i och för sig inte har någon erinran emot. Jag har också tillmätt det viss betydelse atl trafikonykterhelsbrott i allmänhet utreds mycket omsorgsfullt. Detta är viktigt från rättssäkerhetssynpunkt. Underlag för en nyanserad bedöm­ning av sambandet mellan påverkan och skadefallet kommer med andra ord oftast att föreligga.

Den Jämkningsregel Jag nyss förordat för speciella fall är enligt min mening väsenlligl mer angelägen än den utredningen har föreslagit för fall där den skadelidande själv medverkat till skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Jag är t. o. m. tveksam om lämpligheten av utredningens regel. Den är verkligen inte väl förenlig med det socialförsäkringsrättsliga betraktelsesätt som enligt utredningen bör vara vägledande vid utform­ningen av nya ersättningsregler på trafikskadeområdet. Jämkningsmöjlig-


 


Prop. 1975/76:15                                                              173

heten torde sakna ekonomisk betydelse för trafikförsäkringstagarkollek-tivet. Den kan förväntas bli tillämplig främst beträffande personer som misslyckats med självmordsförsök -; uppsåtsfallen - och en förmodligen mycket ungdomlig grupp av förare med böjelse för överdådig framfart. Båda grupperna torde vid skadefall vara i stort behov av ekonomisk hjälp. Svårighet att styrka uppsåt kommer förmodligen ofta att föreligga. Rättsfiguren grov vårdslöshet synes ha kommit till föga användning vid avgörandet av Irafikmål. Möjligheten att Jämka personskadeersättning i de fall utredningen föreslagit torde med hänsyn till det sagda bli av marginell betydelse, en form av säkerhetsventU i fall då det skulle te sig stötande att utge full ersättning.

3.2 RA: I enlighet med vad som redan gäller i Norge och Finland saml i
åtskilliga andra länder bör principen om skadeslåndsskyldighet på rent
objektiv grund såvitt gäller trafikskador utan vidare kunna accepteras. 1
överensstämmelse med skadeståndskommitténs förslag om skadestånd vid
personskada bör sådan ersättning också i princip utgå ojämkad. Vad
gäller såväl person- som sakskador kan utmönstringen av presumtions­
ansvaret och exculpationsrcglerna hälsas med tillfredsställelse, eftersom
de alltjämt efter lång tid är svåra atl tillämpa, men också med viss
tveksamhet i den mån den föreslagna lagstiftningen innebär att en
bevisligen oskyldig försäkringstagare gentemot kontrahenten i skade-
slåndsfallel och försäkringsgivaren obligatoriskt skall drabbas av förmö-
genhelsförlust.- -

Vad angår den kriminalpolitiska aspekten på frågorna om en brottslig skadelidande skall undantas från ersättningsrätt eller utsättas för regress­anspråk kan jag dela utredningens uppfattning. Motivet härför är närmast inte ett underkännande av skadeståndels preventiva effekt utan fastmera ett konsekvent godtagande av principen om det objektiva ansvaret som inte bör reduceras av medvållande. Jag vill för min del förorda atl man sträcker sig så långt atl undantag från ersätlningsrält respektiva möjlighet till regressrätt bör tillåtas endast i uppsåtsfall. Synpunkten kan synas radikal men ger en enkel tillämpning. Vid det nu anförda har med stöd av vad som uppgivits i utredningens utgångspunkt varit all kostnaderna för den föreslagna lösningen är Jämförelsevis obetydliga.

3.3    Svea hovrätt: Hovrätten har redan i remissyttrande över ska­deståndskommitténs betänkande Skadestånd III (SOU 1971:83) uttalat att i de fall då fotgängare och cyklister skadas i trafiken och någon allvafligare form av oaktsamhet ej kan läggas dem till last de i regel bör tillerkännas fullt skadestånd. Beträffande övriga trafikantkategorier är hovrätten av den uppfattningen atl även de ofta drabbas av svåra personskador i trafiken. Också i fråga om dem är det därför i hög grad välmotiverat att Jämkning på grund av medvållande när det gäller personskador bör förekomma endast i undantagsfall. Hovrätten instäm­mer därför i utredningens förslag i fråga om Jämkning vid personskada.

3.4    Rikspolisstyrelsen: Utredningen anser atl rätt lill ersättning för personskada ej skall begränsas vid fall då vederbörande förare gjort sig skyldig till rattonykterhet utan att uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger. Styrelsen godtar de synpunkter som ligger bakom förslaget, dvs. att behovet av ekonomiska påföljder för brottsliga förfaranden i första hand bör tUlgodoses genom straffrättsliga sanktioner.


 


Prop. 1975/76:15                                                              174

3.5     Riksförsäkringsverket: 1 betänkandet föreslås att samtliga skadelidan­de i följd av trafik med motordrivet fordon får rätt till ersättning för personskada på rent objektiv grund samt att ägare, brukare och förare i princip får samma rätt till ersättning ur trafikförsäkringen som tredje man. Samordning med ersättningar inom socialförsäkringen som kan tillkomma den skadelidande sker genom hänvisning till den nya skade­ståndslagen enligt netloprincipen. Vidare föreslås att jämkning av personskadeersättning på grund av medvållande skall kunna ske bara vid uppsåt eller grov vårdslöshet. Riksförsäkringsverket har i och för sig inget alt erinra mot det framlagda förslaget i dessa delar.

3.6     Statens vägverk: Vägverket konstaterar att förares brottsliga förfa­rande vid förande av fordonet ej skall lända till inskränkning i dennes rätt till personskadeersättning. Med hänsyn till trafiksäkerhets- och preven­tionssynpunkler kan man givelvis ställa sig något tveksam till förslaget i denna del. Då emellertid preventionssynpunkterna torde spela en relativt underordnad roll i sammanhanget bör dock en åtskillnad kunna göras mellan ersättningsfrågan och den straffrättsliga sanktionen. Därvid vore det dock önskvärt, att motivutlalandena i den kommande propositionen ges den utformningen att de medverkar till att Jämkningsrekvisitet "grov vårdslöshet" i rättspraxis kommer att omfatta även mer graverande fall av rattfylleri.

3.7     Statens trafiksäkerhetsverk: När det gäller skadeståndets förebyggan­de effekt har utredningen redovisat den uppfattning justitieministern ger uttryck åt i samband med arbetet på den nya skadeståndslagen. Trafiksäkerhetsverket ansluter sig till justitieministerns uttalande att det utan ingående undersökningar är vanskligt att ta ställning i frågor som den om skadeståndets preventiva effekt. Utredningen har anslutit sig till Justitieministerns misstro angående denna effekt, men har i några fall fört in diskussionen på detta område. Så har skett vid övervägandena kring jämkning pä grund av medvållande vid personskada. Verket finner den restriktiva inställningen från utredningens sida väl anpassad lill de grundtankar som förslaget bygger på men ifrågasätter konsekvensen i resonemanget när det gäller medvållande under alkoholpåverkan. På denna punkt har verket svårt att godta utredningens ställningslagande. Bärigheten i motiveringen framstår inte som stark när utredningen accepterar slutresultatet Jämkning på grund av medvållande via omvägen över grov vårdslöshet. Även för dessa situationer torde med utredningens synsätt jämkning vara ett olämpligt kriminalpoliliskt instrument. Mot denna bakgrund finner verket det vara onödigt atl avslå från den eventuellt preventiva effekt som ligger i alt en förare vid rattonykterhet riskerar Jämkning på grund av medvållande även vid "enkel' vårdslöshet. Med detta påpekande tillstyrker verket genomförandet av utredningens förslag.

3.8     Försäkringsinspektionen: Enligt utredningens förslag skulle vissa beteenden som i dag leder till regresskrav från trafikförsäkringsgivarens sida i fortsättningen vara utan inverkan. Sålunda skulle t. ex. en rattfyllerist eller biltjuv kunna få ersättning för egna personskador. Endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet skulle det kunna bli tal om jämkning av personskadeersättning.

Vid jämförelse med dagens situation kan en liberalisering enligt utredningens modell framstå som synnerligen radikal och många torde även uppfatta det som stötande att en rattfyllerist blir berätflgad till ersättning   för   personskador   som   han  själv   ådragit   sig   under   rusets


 


Prop. 1975/76:15                                                              175

inverkan. Det preventionsvärde som ligger i ekonomiska sanktioner i här aktuella fall torde dock enligt utredningen vara begränsat; en åsikt som även inspektionen kan ansluta sig lill.

Ekonomiska sanktioner slår, som utredningen framhåller, blint och slumpmässigt utan hänsyn till förseelsens svårighetsgrad. EJ sällan torde det också vara så att det inte är bara den som felat, som drabbas av påföljden, utan även familjemedlemmar eller andra närstående. Även i detta avseende delar inspektionen utredningens åsikt om olämpligheten av ekonomiska sanktioner som korrektiv.

Inspektionen tUlstyrker således den utformning som utredningen gett reglerna om inskräkningarna i ersätlningsrätten och förordar att nuvaran­de lagstiftning kompletteras med föreskrifter i här berörda hänseenden.

3.9 Konsumentverket: Enligt utredningsförslaget får trafikskadeersält­
ning med anledning av personskada Jämkas på grund av vållande på den
skadelidandes sida om han själv medverkat flll skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet. Verket'delar på denna punkt inte utredningens
ståndpunkt. Förslaget överensstämmer på denna punkl inte särskilt väl
med den moderna syn på hithörande frågor som utredningen redogjort
för.

Beträffande den preventiva effekten vill verket åberopa de resonemang Justitieministern förde i propositionen angående skadeståndslagen. Detta ståndpunktstagande avsåg skadeståndets roll men verket anser att resonemanget får anses ha samma bärighet när det gäller skador på egen person.

Vad gäller rattfylleri hävdar utredningen i övrigt i betänkandet att detta ej i och för sig skall kunna åberopas för jämkning. Utredningens gjorda restriktiva ställningstagande avser fall när rattfylleri är förknippat med grov vårdslöshet i övrigt. Verket anser atl påföflderna av grov vårds­löshet bör regleras på annat sätt än genom alt den skadade inle får full ersättning för sina skador. Samhället känner mera ändamålsenliga korrektionsmedel härför. Verket är medvetet om all man i andra, snarlika sammanhang, har låtit den enskilde bära konsekvenserna av grov vårdslöshet men anser att dessa stäUningstaganden ej får utgöra hinder för att man här inför ett synsätt som bättre överensstämmer med en modern social syn.

3.10 Länsstyrelsen i Ålvsborgs län: Länsstyrelsen anser det vara välbe­
tänkt att det så kallade presumtionsansvaret — presumtiv culpa -
avskaffas i gällande ansvarssystem och att ersättning för personskada i
stället skall bestämmas att utgå på rent objektiv grund. Härigenom kan
den skadelidande för skada av angivet slag i större utsträckning än hittills
räkna med att utan rättegång få ut trafikskadeersättning.

3.1 1 Yrkesskadeförsäkringskommittén: Beträffande frågan om inskränk­ning i rätten till ersättning vid personskada för den som gjort sig skyldig till brott vill kommittén endast anföra den reservationen att kommittén ännu inte tagit ställning till innehållet i 28 § första stycket lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, enligt vUken bestämmelse sjuk­penning eUer livränta får skäligen nedsättas om den försäkrade ådragit sig skadan vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägan­de dom ådömts honom.

3.12 Försäkringsrättskommittén: Kommittén ansluter sig helt till prin­cipen att förare av motordrivet fordon bör ha samma rält till ersättning som passagerare men  anser att  den  mycket generella omfattning som


 


Prop. 1975/76:15                                                              176

principen har fått i förslaget är diskutabel. Förslaget torde innehålla färre undantag än som föreskrivs vid någon annan ersättningsform som för närvarande ger ersättning utöver allmän försäkring, inklusive privat olycksfallsförsäkring och trygghetsförsäkring för yrkesskada. Även yrkes­skadeförsäkringen har visst undantag för handlande som medför straff (28 § lagen om yrkesskadeförsäkring). Enligt förslaget spelar det sålunda ingen roll om föraren varit berusad (bortsett från att utredningen räknar med att berusning i framliden skall kunna påverka bedömningen av vad som är grov vårdslöshet), om han saknat körkort, om han stulit bilen eller eljest brukat den olovligen eller om han avsiktligt underlåtit atl betala försäkringspremie eller att teckna försäkring. Vad beträffar rattfylleri och rattonykterhet samt avsaknad av körkort anser kommittén, i betraktande av dels svårigheten att dra gränser och atl styrka kausalitelsförhållanden, dels det ersätlningsbehov som kan uppstå särskilt vid invaliditet och dödsfall, att en mild behandling kan vara motiverad, även om det förefaller att gå väl långt att tillerkänna den skadelidande rätt till ersättning för sveda och värk jämte annan ideell skada exempelvis vid rattfylleri. Däremot synes det saknas skäl för att de som brukar bil olovligen, särskilt bUfluvar, skall vara privilegierade i förhållande till skadelidande i allmänhet, vilka är hänvisade tUl socialförsäkring. Det bör inte vara möjligt att genom uppsåtligt brott skaffa sig ett extra försäkringsskydd på andras bekostnad. EJ heller rältstekniska skäl kan åberopas för alt inbegripa sådana fall i skyddet, eflersom förslaget innehåller undantag för sakskada i motsvarande fall. Detta undantag bör därför enligt kommitténs mening förändras till att gälla även person­skada. Som konsekvens bör den som medföljer fordon med vetskap om att det brukas utan lov ej heller vara berättigad till ersättning ur fordonets trafikförsäkring.

Vad beträffar skada som drabbar förare som uppsåtligen undandragit sig att betala premie för trafikförsäkring eller att teckna trafikförsäkring är situationen liknande. Även denne förare har enligt förslaget det särskilda skydd som åtföljer skador genom trafik med motordrivet fordon. Förslaget innebär häri ett avsteg från principen i nu gällande rätt (där frågan blir aktuell främst när den som var skyldig teckna försäkring men underlåtit detta medföljer som passagerare i egen bil, se 21 § 1 st. 2 p. trafikförsäkringslagen). Kommittén anser det tveksamt om ersättning bör utgå i sådant fall. Även här kan det vara fråga om att genom uppsåtligt straffbart förfarande skaffa sig ett försäkringsskydd på andras bekostnad. SärskUt svårigheten all avgränsa de ursäktliga fallen från de grova missbruksfallen kan dock anföras till stöd för den föreslagna regeln.

3.13 SACO: Enligt utredningens förslag skall även rattfyllerister, olovliga förare m. fl. som f. n. undantagits från trafikförsäkringsskyddet få ersättning för personskador. SACO instämmer i detta förslag. Rattfylleri bör motarbetas med kriminalpolitiska medel och med körkortsåterkallel-se. Risken att råka ut för personskada och att inte få ersäUning ur trafikförsäkringen torde inte ha någon nämnvärd individualpreventiv effekt för en berusad person som överväger om han skall köra bil eller ej. Samhällets behov av regler som förstärker det moraliska fördömandet av rattfylleri bör inte tillgodoses på etl sätt som riktar sin udd blott mot de skadade rattfylleristerna.

Utredningen föreslår vidare att Jämkning av personskadeersättning skall ske endast vid uppsåt eller grov vårdslöshet. SACO tillstyrker att enkel vårdslöshet inte längre skall föranleda Jämkning och att något undanlag för synnerliga skäl e. d. inte heller upptas i lagen.


 


Prop. 1975/76:15                                                                  '

3.14 Lantbrukarnas riksförbund: Förbundet delar utredningens uppfatt­
ning om att samtliga skadeUdande som färdats i ett och samma fordon
bör ha samma ekonomiska skydd. Förare och passagerare bör vara
Ukslällda i detta sammanhang. Ur den skadelidandes synpunkt måste det
också uppfattas som positivt atl vållande- eller skuldfrågan vid person­
skador elimineras och att ersättning utgår på rent objektiv grund.
Diskussionen om vållandet i samband med en skada har för många
försäkringstagare varit svårbegriplig. Speciellt har detta gällt presumtions­
ansvaret eller den omvända bevisbördan. För lantbrukets del har
presumtionsansvaret inneburit att många djurägare kunnat få ersättning
för ihjälkörda djur. Det nya lagförslaget innebär att denna typ av skador
ersattes av trafikförsäkringen på objektiv grund.

Genom att föraren i skadehänseende Jämställes med passageraren förutsätter uiredningen att den nu vanligen förekommande förarolycks-fallsförsäkringen upphör. Enligt vad som framgår av förslaget kommer ersättningen från trafikförsäkringen vid dödsfall ej att omfatta något speciellt dödsfallskapital. Då nuvarande förarolycksfallsförsäkring om­fattar en ersättning till efterlevande om 50 000 kronor kan det framlagda förslaget uppfattas som negativt främst hos gruppen egna företagare, t. ex. lantbrukare som saknar obligatorisk grupplivförsäkring.

Utredningen föreslår att den skadeUdandes medvållande vid person­skada inte skall påverka vederbörandes ersättning. Även om förbundet har förståelse för utredningens sociala ambitioner i detta avseende ställer man sig tveksam till förslaget atl rattfylleri, olovlig körning och brukande av fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning ej skaU påverka skadeersättningen. 1 utredningen saknas en utförlig redovisning av de följdverkningar detta kan få. Likaså saknas en ekonomisk redovisning av vad denna liberalisering kan tänkas kosta övriga laglydiga försäkrings­tagare.

Förbundet motsätter sig förslaget att ersättning skall utgå även om fordonsägaren försummat att teckna försäkring. Att i efterhand erlägga en avgift motsvarande försäkringspremien kan inle vara ett system som bidrar till att förbättra laglydigheten. Att ägaren avett fordon skall erhålla ersättning från en försäkring som aldrig har tecknats anser förbundet vara atl gå alltför långt i sina sociala ambitioner. Förbundet hävdar att i dyUka fall är det främst ett intresse att skydda tredje man varför de nu gällande bestämmelserna bör bibehållas. Redan i dag finns ca 80 000 försumliga fordonsägare som saknar trafikförsäkring. Om utredningens förslag går igenom kan man förvänta att denna siffra kommer att stiga oroväckande.

3.15     Svenska trafikbilägares riksorganisation, till vars, yttnnåe Svenska åkeriförbundet har anslutit sig: Det kan redan konstaleras, att förslaget på vissa punkter orsakat negativa reaktioner hos allmänheten. Särskilt gäller detta det försäkringsskydd, som avses tillkomma onyktra och körkorts-lösa förare, bUfluvar, försäkringsskolkare och därmed Jämföfliga perso­ner. Vi begränsar oss i detta sammanhang till en samlad reell värdering för yrkesbiUsmens del och finner därvid, att vi inte vill motsätta oss genomförande av förslaget efler inskränkning av den föreslagna ersätt­ningsrätten tUl nyss nämnda lagfrånvända förarkategorier.

3.16     Folksam: Vi utgår ifrån att reglerna på delta område så långt möjligl bör sammanfalla när det gäller olycksfall i trafiken och på arbetsplatserna, bl. a. därför att samma olycksfall kan hänföras till båda områdena i ett inte obetydligt antal fall. När det gäller olycksfall i arbetet

12 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                              18

är det i vafle fall tUlsvidare villkoren i trygghetsförsäkringen som kommer ifråga och som skaU jämföras med regeln i 12 § i förslaget till trafikskadelag.

Enligt § 50 i vUlkoren för trygghelsförsäkring lämnas inte ersättning "till den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv vållat skadan" och inte heller "för skada föranledd av att den skadade varit uppenbariigen påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel". Denna bestämmelse skaU alltså jämföras med andra stycket i 12 § trafikskade­lagen, som lyder: "Trafikskadeersätlning med anledning av personskada får dock jämkas på grund av vållande på den skadelidandes sida endast om' han själv medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet." Bestämmelserna får betydelse såväl för den skadelidande själv som för hans efterlevande för den händelse han avlider.

Trygghetsförsäkringens bestämmelse, som Ju innebär att ersättnings-rätten försvinner om den skadelidande orsakat skadan på det sätt som sägs i § 50, kommer såvitt vi förstår endast att tillämpas i extrema undantagsfall och bestämmelsen är därför i huvudsak att se som en säkerhetsventil. Behovet av en sådan uppkommer i fall där det enligt de flesta människors känsla ter sig i hög grad stötande att ge ut ersättning (annat än från det för alla människor gällande socialersätlningssystemet). Sådana fall kan mycket väl tänkas förekomma inte bara om skadan vållats uppsåtligen utan även vid de båda övriga grunderna för avböjande av ersäUning. Ifråga om huvuddelen av de kriminella eller andra klandervärda beteenden som diskuterats som i sig själva tänkbara skäl till en ersättningsbegränsning vid trafikförsäkring kan således bortfall av ersättningen från trygghetsförsäkringen inte komma ifråga.

För att få en riktig belysning av bestämmelsens innebörd måste man hålla i minnet att de som omfattas av trygghetsförsäkring, dvs. praktiskt taget alla löneanställda personer i landet, under sjukskrivningstid på grund av olycksfall nästan undantagslöst når en kompensationsnivå för inkomstbortfall som överstiger 90 % — genom skilda försäkringar av social karaktär.

Även trygghetsförsäkringen och trafikförsäkringen i enlighet med det nu framlagda förslaget har obestridligen socialförsäkringskaraktär. Enligl Folksams mening borde därför den Jämkningsbestämmelse, som säkerli­gen är ofrånkomlig, aldrig få till resultat att den skadelidande under sjukskrivningstiden når en kompensationsnivå lägre än 90 %. Såvitt vi förstår kan begreppet jämkning numera mycket väl ges sådan innebörd att man når det resultat som Folksam således vill förorda, även om möjligen uttrycket "minskning" av ersäUning hade varit att föredra för att förebygga missförstånd.

Det utrymme som vid ett realiserande av vår uppfattning på denna punkt skulle återstå för jämkning bör vara tillräckligt för att ge uttryck även åt den reaktion som är ofrånkomlig och naturlig i direkt slötande fall. Det ger även möjlighet till en viss gradering av övriga fall där lagregeln kan leda till reducering av ersättningen. Därvid bör denna reducering sannolikt i första hand gå ut över ideell ersättning och då främst ersättningen för sveda och värk. Huruvida även ersäUning för framtida inkomstförlust bör minskas av nu diskuterad anledning finner vi vara något tveksamt. Minskningen bör i så fall drabba ersältningsdelar av ideell karaktär.

Folksam har inte någon erinran m.ot utformningen av Jämkningsregeln, men anser att departementschefen bör uttala sig om hur regeln skall tUlämpas.   De  synpunkter  vi  här  ovan  framfört   önskar vi därvid  bli


 


Prop. 1975/76:15                                                              179

beaktade.

Vad därefter gäller ersäUning till efterlevande leder trygghetsförsäk­ringens regel till att de efterlevandes ersättning utgår helt oberoende av hur skadan vållats av den avlidne. Reducering eller bortfall av ersätt­ningen vid självmord kommer alltså inte ifråga och samma regel skulle enligt utredningens förslag komma att gälla även vid trafikskador. Folksam finner denna lösning vara lämplig och anser således att det inte finns behov av den av Trafikförsäkringsföreningen förordade undantags­regeln.

3.17 Trafikförsäkringsföreningen: Enligt förslaget till trafikskadelag skall ersättning till förare eller passagerare för personskada och skada på tillhörigheter för personligt bruk kanaliseras till försäkringen för "eget" fordon (9 §). Föreningen har i princip ingenting att invända mot denna regel, som synes vara väl ägnad att förenkla skaderegleringsarbetet, men förutser att den kan framkalla avsevärda svårigheter i den svenska trafikförsäkringens förbindelser med utländska försäkringsgivare. Om ett utländskt fordon här i landet kolliderar med svenskt fordon och det svenska fordonet bär all skuld till sammanstötningen lorde det, åtminsto­ne under den första tiden efter trafikskadelagens ikraftträdande, bli svårt att förklara för det utländska fordonets försäkringsbolag eller gröna-kort­byrån i dess hemland att alla personskador i fordonet samt skador på kläder och andra bruksföremål skall stanna på fordonets egen försäkring. Från denna synpunkt hade en slutlig uppdelning av ansvaret med hänsyn till vållande och andra omständigheter varit att föredra i sådana kollisionsfall där utländskt fordon är inblandat. De fördelar som kanliseringen för med sig vid skaderegleringen hade emellertid då inte kunnat vinnas. Troligen blir det i stället nödvändigt att från svensk sida lämna information om den nya lagstiftningens innebörd och särskilt peka på den uflämning av effekter av nyss angivet slag som i längden kan antas uppstå. I en annan situation än den exemplifierade kan det Ju vara så att allt vållande i stället ligger på det utländska fordonets sida.

1 enlighet med sina direktiv har utredningen haft att utforma nya traflkskaderegler som svarar mot de höga krav som från sociala och ekonomiska synpunkter kan stäUas på eU ersättningssystem för trafik­offren i dagens samhälle. Målet har varit att åstadkomma ett fullgott ekonomiskt skydd för de skadeUdande. Endast starka ekonomiska eller preventiva skäl har av utredningen tillåtits inverka på frågan om undantag i vissa fall bör göras från ersättningsrätten. 1 dhektiven har särskUt uttalats att Jämkning av ersättningen för personskada är ett i princip olämpligt korrektiv om den skadelidande själv har medverkat till sin skada, även i fall där förare saknat körkort, brukat fordon utan lov eller varit påverkad av alkohol.

Ekonomiska skäl kan knappast åberopas för inskränkningar i ersätt­ningsrätten vid kriminaliserade eller andra klandervärda beteenden. Det är troligt att en inskränkning av möjligheterna att Jämka eller utesluta ersättning i enlighet med förslaget inte har någon större inverkan på trafikförsäkringspremien. Från trafiksäkerhetssynpunkt kan förslaget förefalla diskutabelt. Vilken betydelse reformen kan ha när det gäller människornas beteende i trafiksammanhang är emellertid nästan omöjligt att klarlägga.

Efter att ha gjort den nödvändiga avvägningen av skälen foreller mot, finner föreningen att de förfaranden som är aktuella i sammanhanget, nämligen olovligt  brukande, körning med oförsäkrat fordon, brottsligt


 


Prop. 1975/76:15                                                              1

förfarande i samband med förande, rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning samt brukande av fordon som hjälpmedel vid brottslig gärning inte i och för sig bör leda till reduktion eller helt bortfall av ersättning för personskada enligt den nya lagen. Det kan framhållas alt steget lill den nya ordningen inte är så långt som det kan synas eftersom de ifrågavarande förfarandena i och för sig inte har lett till reduktion av trafikförsäkringsersättningen från motsidan i kollisionsfall.

Reaktionen mot av samhället icke önskade beteenden bör, i enlighet med utredningens synsätt, utövas genom kriminalpolitiska medel och inte genom fullständigt eller partiellt bortfall av rätten till personskade­ersätlning, något som kan drabba inte bara den skadelidande själv utan också hans närstående. Ståndpunkten synes enligt föreningen medföra att större tyngd bör läggas vid de olika vägar på vilket samhället kan reagera mot dessa beteenden. Föreningen vill särskilt peka på de möjligheter i detta avseende som öppnas om trafikmålskommitténs förslag i betänkan­det "Rätten till ratten" genomförs.

När det gäller verkan av den skadelidandes medvållande finner föreningen att stötande resultat skulle kunna uppkomma om ojämkad ersättning till efterlevande aUtid skall utgå även om den avlidne har handlat uppsåtligen, dvs. vid självmord i samband med biltrafik. Den föreslagna regeln i 12 § bör av denna anledning kompletteras med en föreskrift att Jämkning av traflkskadeersätlning skall kunna äga rum om den avlidne uppsåtligen har medverkat tiU dödsfallet.

3.18 Försäkringsbolaget Ansvar: Utredningen föreslår alt ojämkad ersätt­
ning för personskada i regel utgår även till rattonykter/rattfull förare.
Försäkringsbolaget Ansvar anser att en sådan regel skulle få negativa
verkningar från preventiva synpunkter och härigenom indirekt påverka
trafiksäkerheten. De nuvarande reglerna överensstämmer i stort med en
bred allmän opinion. En ändring skulle därför kunna uppfattas som en
signal till en allmän nedtoning av samhällsåtgärderna mot trafikonykter­
het. Med hänsyn härtill bör man kräva mycket starka skäl för en ändring.
Med hänvisning till det väl utbyggda socialskyddet i Sverige kan det sägas
att sådana skäl med anknytning till vederbörandes ekonomiska situation
knappast föreligger och inte heller eljest anförs av utredningen. Försäk­
ringsbolaget Ansvar föreslår för sin del att nykterhetskravet kommer till
uttryck pä så sätt att ersättningen till den rattfulle/rattonyktre jämkas
med hänsyn tUl hans vållande.

Samma resonemang skulle kunna föras beträffande olovlig körning och olovligt brukande.

3.19  Försäkringsjuridiska föreningen: Även om föreningens rätts­
politiska överväganden i viss mån avviker från utredningens, kan
föreningen instämma i åtskUliga av de föreslagna huvudlinjerna för en
ny lagstiftning. Beträffande personskadorna framstår det som särskilt
angeläget att få flll stånd ett ersättningssystem på rent objekuv grund,
och reparationsintressel kan motivera att ersättningsrätten innefattar
även ägare och förare, som skadats av "eget" fordon. På grund av de
starka praktiska skälen kan föreningen även acceptera den föreslagna
regeln i 9 § om kanalisering av rätten till trafikskadeersättning på
objektiv grund vid personskada till det "egna" fordonets försäkring, låt
vara att detta i någon mån medför en diskutabel förskjutning av
försäkringskostnaden från stora till små bilar.           

Utredningens förslag (12 §) om hänsynstagande till den skadelidandes


 


Prop. 1975/76:15                                                              1

medvållande inom ramen för den allmänna medverkansregeln i skade­ståndslagen, men med begränsning vid personskada till uppsåt eller grovt medvållande, synes lämpligt. Utöver dessa allmänna principer för hänsynstagande till medvållande har utredningen föreslagit ett undantag från ersättningsrätteh, nämligen vid sakskada då olovligt brukande förelegat (11 §). Samtidigt har utredningen efter utförlig diskussion avvisat tanken på ytterligare liknande undantag vid fall av rattfylleri eller olovlig körning eller då fordonet brukats som hjälpmedel vid brottslig gärning eller varit oförsäkrat.

Enligt föreningens mening kan längre gående inskränkningar i ersätt­ningsrätten komma ifråga i vissa av de särskilt nämnda fallen; undantags­regeln i 11 § förefaller samtidigt mindre lämplig. Utgångspunkter för föreningens bedömning av dessa frågor är, dels att en grund till den föreslagna objektiva ersättningsrätlen vid personskador bör vara - vid sidan av ett allmänt leparationsintresse - att låta biltrafiken bära den ekonomiska kostnaden för uppkommande skador,

Enligt lagförslaget är rätten till trafikskadeersättning beroende av vållande vid motorfordons förande eller av bristfäUighet hos fordonet blott vid fråga om sakskada (10 §). Inom den allmänna skadeslåndsrätten kan del emellertid inte antagas att ett anspråk grundat på annans culpa skulle kunna jämkas redan på den grund att den skadelidande varit berusad, gjort sig skyldig till olovligt brukande etc. Jämkningsfrågan blir från fall till fall beroende på om det klandervärda beteendet kan klassificeras som Jämkningsgrundande medvållande till den inträffade skadan. Som förut berörts är det i 11 § föreslagna undantaget från rätten tUl trafikskadeersättning vid olovlig brukande olämpligt i kollisionsfall redan av det skälet alt det inte har någon motsvarighet i den allmänna skadeståndsrätten. Med tanke på kollisionsfallen, där vållande är den grundläggande ansvarsförutsältningen, bör 11 § sålunda utgå. Samtidigt mäste emellertid observeras att undantaget blir tillämpligt också pä sådana sakskador, som täcks av den objektiva rätten lill ersättning enligt 8 §, dvs, skador pä förares eller passagerares kläder och personliga tillhörigheter. För dessa fall förefaller det däremot fullt möjligt att ha undantaget kvar.

Föreningen vill i sammanhanget anlägga vissa allmänna synpunkter på frågan om undantag från ersättningsrätten på objektiv grund vid såväl personskador som sakskador, låt vara att reparationsintresset för ersätt­ning framstår som mera behjärtansvärt i de förra fallen. Bedömningen av rätten till ersättning när den skadelidande gjort sig skyldig till olovligt brukande etc. kan bli en helt annan vid fråga om rätt till ersättning på objektiv grund, dä man inte är bunden av klara Jämförelsepunkter i den allmänna skadeståndsrätten. Eftersom rätten till ersättning på objektiv grund framstår som en särskild favör Jämfört med vad som gäller vid olycksfall och sjukdom i allmänhet, är det i och för sig möjligt att acceptera en gränsdragning där vissa skadelidande, som betett sig särskilt klandervärt, utesluts från det förbättrade skyddet. Av de olika kategorier skadeUdande, som här är i fråga, synes skälen för ett uteslutande från ersätlningsrätten vara starkare i vissa av fallen än i andra. Vid rattfylleri


 


Prop. 1975/76:15                                                              182

och olovlig körning kan i särskilt hög grad åberopas att föraren i hög grad själv ökar trafikrisken såväl för andra som för sig själv genom sin körning. Oavsett om det kan visas att han kört vårdslöst just vid det tillfället, då han själv drabbats av skada, kan detta förhållande åberopas som ett skäl mot att ge honom det förstärkta skydd som den objektiva rätlen till ersäUning innebär. Samma resonemang kan i viss mån föras vid olovligt brukande, särskilt om detta innebär tillgreppsbrott. Däremot finns det enligt föreningens mening inte anledning att överväga undantag från den objektiva ersättningsrätten därför att fordonet använts som hjälpmedel vid brottslig gärning överhuvudtaget. Detta rättsfaktum är alltför vagt, och fordonets användning behöver i dessa fall typiskt sett inte öka trafikrisken vare sig för utomstående eller föraren själv.

Föreningen vill inte taga bestämd ställning lill frågan om och i vad män undantag från den objektiva ersättningsrätten bör uppställas i de diskuterade fallen. Föreningen har dock velat redovisa att en rätlspolitisk bedömning, som inte har samma utgångspunkt i etl socialförsäkrings­rättsligt synsätt som utredningen gjort, kan leda till andra avvägningar än lagförslagets. 1 varje fall beträffande sakskadorna synes en begränsning böra ske, vilket emellanåt skulle få praktisk betydelse, särskilt för ersättningsrätten för personliga tillhörigheter enligt 8 §. En begränsning av ersättningsrätlen på objektiv grund även vid personskador kan kanske inte heller helt frånkännas betydelse, när det gäller den allmänna moralbildningen kring t ex det förkastliga i att köra bil under alkoholpå­verkan.

Av de tänkbara undantagsfallen från den objektiva rätten till ersättning återstår att beröra förslaget att undantag inte skall göras från ersättnings­rätten ens för ägaren av oförsäkrat fordon, en regel som tankes vara undantagslös vid personskador men kunna sättas ur spel genom försäk­ringsvillkor såvitt angår sakskador. Bakom utredningens ståndpunkt ligger främst dess socialförsäkringsrättsliga betraktelsesätt. Med föreningens utgångspunkter, att rätten till ersättning på objektiv grund är en av särskUda skäl införd förbättring i jämförelse med socialförsäkringen, blir även här de reparativa synpunkterna generellt sett mindre ömmande. Jämfört med vad som gäller inom försäkringsrätten i allmänhet framstår det som ett anmärkningsvärt avsteg, att den som aldrig tecknat försäkring eller vars försäkring upphört, skulle vara skyddad av försäkringen. Föreningen anser sig inte heller på denna punkt kunna biträda utred­ningens förslag och åberopar ytterligare att förslaget framstår som särskilt diskutabelt, om en bilägare under längre tid undvikit att försäkra sitt fordon.

I den mån det i lagförslaget införes ytterligare undantag från rätten till ersättning på objektiv grund, kan tydligen den skadelidande få ett ökat intresse att vända sig mot främst förare av annat fordon med ersättnings­anspråk på grund av vållande. Som redan påpekats förutsätter detta, att vållandeansvaret täcks av trafikförsäkringen, så att inte föraren av delta andra fordon eller annan person blir personligen skadeståndsskyldig utan försäkringsskydd. Sådana ändringar i lagförslaget kan nödvändiggöra vissa inskränkningar i principen om kanalisering av personskador för förare och passagerare tiU det egna fordonets försäkring. Utredningen har avvisat tanken på varje avsteg från kanaliseringsregeln i 9 § med hänvisning till att detta i ett antal fall skulle leda till en sådan dubbel skadereglering, som kanaliseringsregeln syftar till att förebygga. Det bör emellertid då observeras att vad föreningen här diskuterat är möjligheten för en skadelidande, som i vissa fall avskäres från rätten till ersättning på objektiv grund, att i stället åberopa rätt till ersättning på grund av annans


 


Prop. 1975/76:15                                                             183

culpa. Denna senare möjlighet bör i de flesta fall uppenbarligen framstå som så sekundär och oförmånlig i förhållande till den "kanaliserade" ersättningsrätten på objektiv grund, alt de administrativa vinsterna av kanaliseringsprincipen inte skall behöva riskeras.

3.20 Motorbranschens riksförbund: Utredningen föreslär att ersättning
till förare eller passagerare för personskada och skada på lillhörigheter för
personligt bruk skall kanaliseras till försäkringen för det egna fordonet.
Riksförbundet har i och för sig funnit den föreslagna regeln välmotiverad.
I sammanhanget torde dock vissa tillämpningsproblem i förhållande flll
utländska försäkringsgivare komma att kunna uppstå i samband med
reglering av ersättning på grund av skada mellan inhemska och utländska
fordon. De risker som härutinnan kan uppkomma torde kunna elimineras
genoni särskild överenskommelse mellan berörda försäkringsgivare.

I uiredningen anförs som motiv för införande av en "no-fault"-be-slämmelse en del allmänna, sociala och ekonomiska synpunkter. Som ett utflöde härav föreslås också att ersättningsrätten skall omfatta person­skada i samband med olovligt brukande, körning med oförsäkrat fordon, brottsligt förfarande i samband med förande, rattfylleri, rattonyklherhet, olovlig körning samt brukande av fordon som hjälpmedel vid brottslig gärning. Frän olika håll har framförts att den premiemässiga effekten av att låta försäkringen bli gUtig vid sådana brottsliga förfaranden skulle vara marginell. Även om denna uppfattning är korrekt - vilket riksförbundet i och för sig icke har anledning att betvivla - kan ej negligerbara principiella skäl anföras mot en sådan utvidning. Man torde dessutom inte kunna förbise den nu gällande regleringens allmänpreventiva funk­tion, vartill kommer att ett borttagande av dessa undantag för flertalet laglydiga bilägare kommer alt kunna verka stötande för rättskänslan.

3.21 Motormännens riksförbund: När det gäller frågan om jämkning i
anledning av personskada på andra grunder än en medverkan genom
uppsåt eller grov vårdslöshet, instämmer förbundet i att det, på sätt
utredningen poängterar, från social synpunkt sett kan anses mindre
tillfredsställande att t. ex. rattfyllerister och oförsäkrade uteslutes från
ersättning. Emellertid bör icke utredningens förslag i dessa sammanhang
— även om det rör sig om smärre ökningar av premierna — ekonomiskt
drabba de försäkringstagare som lojalt fullgör sina åtaganden och rättar
sig efter gällande bestämmelser. Ersättning härvidlag bör i stället
kanaliseras via förslagsvis socialförsäkringen och sålunda belasta etl
betydligt större kollektiv än det som utgöres av de trafikförsäkringsplik­
tiga fordonsägarna.

Enligt förbundets mening bör sålunda trafikskadeersättning med anledning av personskada kunna jämkas i enlighet med nu gällande regler; i vart fall bör jämkning kunna ske i enlighet med den föreslagna lydelsen av 6 kap 2 § skadeståndslagen.

Förbundet vill även något beröra vad som anföres av utredningen angående en utvidgning av det nuvarande begreppet grov vårdslöshet i traflk i syfte att få tUl stånd en måhända i och för sig motiverad Jämkning om en alkoholpåverkad fordonsförare drabbas av personskada. En sådan utveckling skulle åtminstone från straffrättslig synpunkt öka belastningen för en sådan förare genom att vederbörande drabbas av straffrättslig påföljd för såväl trafiknykterhetsbrott som grov vårdslöshet i traflk. Resonemanget torde även innebära en sammankoppling av del straffrätts­liga sanktionssyslemet och en ekonomisk sanktion, något som utred­ningen i övrigt motsätter sig.


 


Prop. 1975/76:15                                                              l'

3.22 KAK: Med hänsyn till ofta uppkommande svårigheter att bedöma
vällandefrågan vid trafikolyckor samt till att det från sociala synpunkter
är belyddsefuUt att personskaderegleringen blir så snabb och effektiv
som möjligt, finner KAK att det objektiva ansvaret i personskadefrågor
bör accepteras. KAK vill emellertid påpeka att vållandefrågan måste lösas
vid sakskador, och dylika förekommer praktiskt tagel vid vafle trafik­
olycka. -----

KAK finner det helt otillfredsställande att Jämkning av personskade­ersättning på grund av medvåUande endast skall kunna ske vid uppsåt eller grov vårdslöshet. Att bUfluvar, rattfyllerister och personer som brukar ett fordon som hjälpmedel vid brottslig handling skaU erhåUa ersättning på bUägarens bekostnad avstyrkes. Det kan inte vara bUägar-kollektivets sak att svara för ideell och annan ersättning till bUfluvar, särskilt inte om ersättningen skall vara "utmätningsfri", så atl bilägaren saknar möjlighet alt ur den bilfluven tillkommande försäkringsersätt­ningen läcka av fluven orsakad skada. ErsäUning för nämnda kategorier av brottslingar bör icke utgå. Därest man av sociala skäl anser sig böra genomföra förbättrat skydd för dessa, bör ersättning endast lämnas för den rent ekonomiska förlusten och i vafle fall s. k. ideell ersättning icke utgå. Ersättning till dessa kategorier bör i stället kanaliseras via socialförsäkringen och därmed belasta hela samhället och icke endast bUägarna.

3.23 Motorförarnas helnykterhetsförbund: Den hittills gällande inställ­
ningen i vårt land till förbehåll vid rattfylleri m. m. framgår av de
normala förbehåll om äterkravsrätt, som trafikförsäkringsbolagen i gemen
gör i försäkringsvillkoren. Den obligatoriska trafikförsäkringen gäller
självfallet även i dessa fall för sådana skador, som vålfas tredje man, men
innebörden  är att   försäkringsbolaget   kan  göra  återkrav  gällande  för

utbetalda ersättningar.-- När enligt utredningens förslag förare och

ägare av motorfordon ska beredas i princip samma rätt till ersättning för
personskada som tredje man blir frågan om dylika förbehåll än mera
betydelsefull.----

Det borde numera vara onödigt att erinra om de risker, som alkoholbruk i trafiksammanhang medför. Med hänsyn till utredningens resonemang finns dock skäl att här återge några uppgifter från den StatUga utredningen Trafiknykterhetsbrott (SOU 1970:61). Enligt denna är alkoholpåverkade förare inblandade i 10—30 % av dödsolyckorna i värt land. Varje år omkommer 100—300 personer i olyckor, där alkoholpå­verkade förare varit inblandade. I singelolyckor är nära hälften av de dödade förarna alkoholpåverkade. Vid personskade- och egendomsskade-olyckor är andelen påverkade förare ca 10 %. Det motsvarar antalsmässigt omkring 1 500 personskadeolyckor och 5 000 egendomsskadeolyckor per år. Statistiken är oroväckande men ändå kan de redovisade talen av flera orsaker antagas vara avsevärt lägre än vad som motsvarar verklig­heten.

Vid personskada ska enligt utredningens förslag skadestånd få Jämkas endast i fall då den skadelidande själv har medverkat tUl skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Detta är det enda förbehållet. Ett av skadeståndskommittén nyligen framlagt förslag innebär att Jämkning dessutom ska få ske "om eljest synnerligare skäl föreligger". Därmed avses sådana fall som att skadan framstår som väsentligen självförvållad eller att den skadade medvetet och utan rimlig anledning utsatt sig för risk att skadas.

På   trafikskadelagens  område  avböjer utredningen även den möjlig-


 


Prop. 1975/76:15                                                               185

heten." Den skulle vara mindre väl förenlig med det socialförsäkrings­rättsliga synsätt man vill anlägga här. Därjämte görs gällande att det inte skulle vara alltför vanligt att en person medföljer i en bil med vetskap om att föraren är påtagligt alkoholpåverkad! Undantag från ersättningsrätten skall enligt utredningens mening inte få göras vid rattfylleri, olovlig kör­ning osv. och ej heller vid försummad försäkringsplikt.

Som en ringa tröst för att rattfylleri ej skulle få åberopas som grund för jämkning vid personskada anför utredaren (med stöd av några danska rättsfall om försäkringsgivares regressrätt mot alkoholpåverkade förare) att det flnns anledning tro att svenska domstolar i åtskilliga fall kommer att anse personskada vållad av grov vårdslöshet, när föraren varit i påtaglig grad påverkad av berusningsmedel och därtUl gjort sig skyldig till trafikvårdslöshet. Detta förefaller MHF vara en osäker för att inte säga illusorisk grund att bygga en lagstiftning på. Genom att i lagen inte uttryckligen ange rattfylleri som grund för Jämkning mister man väsentligen den avsedda preventiva effekten. Svenska domstolars praxis vid tillämpning av 1 och 4 §§ trafikbrottslagen talar däflämte emot det gjorda antagandel. Redan i begreppet rattfylleri inkluderas ofta ett betydande mått av vårdslöshet i trafik, och det är relativt sällan det döms för grov vårdslöshet vid sidan av rattfylleri. Utredningens utläggning i denna fråga gör förslaget att ej uttryckligen föreskriva jämkning av ersättningen till alkoholpåverkade förare ej mindre utmanande.

Vid sakskada görs en viss men från ekonomisk synpunkt betydelselös inskränkning i ersättningsrätten för bilfluven (avseende honom tillhörig egendom som befordras med fordonet). 1 övrigt ska inte olovlig körning, straffbar alkoholpåverkan eller användande av bil som hjälpmedel för brottslig gärning i och för sig kunna åberopas som grund för att begränsa ersättningsrätlen vid skada på motorfordonet eller därmed befordrad egendom.

Även försäkringsbolagens rätt att genom regress av försäkringstagare återkräva utbetalta ersättningar ska enUgt förslaget inskränkas till fall av uppsåt och grov vårdslöshet. Om en förare genom enkel vårdslöshet vållat trafikskadan och därvid varit rattfull eller rattonykter får försäkrings­bolaget ej som nu göra gällande regress. Utredningen åberopar här att det är ganska ringa belopp bolagen indriver regressvis, särskilt om man jämför med premieinkomsterna. Vidare anförs att de allmänpreventiva syn­punkterna tillgodoses mera genom straff och körkorlsindragning än genom hot om regress. Eftersom alla tre åtgärderna verkar i samma riktning förefaller en jämförelse dem emellan vara mindre adekvat. Jämförelsen kan Ju logiskt sett inte ge skäl för att minska den summa av åtgärder, som verkar återhållande på rattfylleri och rattonykterhet. Slagkraften i denna argumentation om straffets och körkorlsindrag-ningens betydelse framstår i märklig relief, när man erinrar sig att två av justitiedepartementets kommittéer under senare år framlagt förslag som syftar till att begränsa både straff och körkortsindragningar för alkohol­påverkade förare.

Utredningen går med andra ord ganska konsekvent emot försäkrings­förbehåll av sådan art, som hittills ansetts främja trafiksäkerheten och avhålla från trafikbrott, trots att sådana förbehåll mäste bli ännu betydelsefullare än förut, när nu förare och fordonsägare föreslås komma med i trafikförsäkringen. På snart sagt varje punkt gör man utan att förete några som helst bevis gällande, att kostnadsbesparingen genom dylika förbehåll mot att de olika brottslingsgrupperna, rattfyllerister, körkortslösa, billjuvar etc får full ersättning blir obetydliga och att den preventiva verkan av sådana förbehåll är ringa eller obevisad.


 


Prop. 1975/76:15


186


Mot dessa resonemang må invändas att kostnadsbesparingen givetvis inte är något självändamål. Förbehållens värde kan främst antas ligga i att de jämte andra åtgärder bidrar till alt slå fast samhällets uppfattning om det förkastliga i de trafikbrotlsliga gärningarna. Uppbyggnaden av försäkringsvillkoren är sådan att den stödjer och i detta avseende positivt påverkar trafiksäkerheten och det allmänna rättsmedvetandet. Man har hittills antagit att dylika förbehåll på sikt bidrar alt minska antalet ödesdigra olycksfall genom alt hålla tillbaka körning under alkoholpå-verkan, bilstölder och körkortslös körning. Det är givetvis svårt att bland olika påverkande faktorer mätbart bevisa en sådan verkan. Men den som går emot gällande system och påslår alt motsatsen skulle gälla bör vara den som har skyldighet alt ge belägg för sina påståenden.

Slopandet av dylika förbehåll kan heller inte vara en nödvändig följd av att försäkringen i princip ska bygga på rent objektivt ansvar. Detta framgår med önskvärd tydlighet av de nya norska och finska trafikför-säkringslagaina, som bygger på denna princip och även inkluderar förare och ägare under trafikförsäkringen. Enligt norsk lag finns inte -- om inte särskilda skäl föreligger - rätt lill ersättning för skadelidande, som av fri vilja har följt med fordon som frånhänts ägaren genom brott eller följt med fordon som använts i samband med brottslig handling eller som förts av förare, vilken var påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Regressrätt stadgas bl a mot den som brotlsligen tillgripit fordon eller medverkat till fordonets brukande med vetskap om olovligheten samt mot alkoholpåverkad förare, även om egentlig berusning inle förelegat och oavsett om påverkan varit så stark att föraren inte har kunnat föra fordonet på betryggande sätt. Regressansvarig är också förare, ägare, brukare, eller passagerare som medverkat till att fordonet brukats trots förarens påverkan. Finsk lag har likartade regler. Att i dessa hänseenden välja en väsentligt annan linje än våra grannländer måste anses olägligt. Det borde rimligtvis kräva en övertygande motivering i stället för etl förbigående av den viktiga frågan om nordiskt samarbete.

För utredningsmannen borde det också varit en tankeställare att man t. o. m. i no-fault-försäkringens hemland har funnit det påkallat att göra förbehåll gentemot vissa förare. Enligt 1974 års förslag till federal lagstiftning i USA skall sådan försäkring - trots alt den avser att endast ge ett grundskydd - inte gälla till förmån för den som stulit fordonet. Ersättningen reduceras också kraftigt för den som inte betalt premien.

En ännu egendomligare diskrepans företer utredningsmannens avvisan­de av dylika förbehåll, om man jämför förslaget med den hos oss från och med 1974 införda s. k. Irygghetsförsäkringen till skydd vid personskade­fall inom arbetslivet. Denna försäkring har av utredaren omnämnts såsom förebildlig till sin typ för försäkringsanordningar på personskadeområdet. Den avser att bereda kompletterande skydd - utöver socialförsäkringen — vid yrkesskada och i vissa fall också vid yrkessjukdom. Ersättningen ska liksom vid den föreslagna trafikförsäkringen utgå på objekliv grund och enligt skadeståndsrättsliga regler, så att utfyllnad av socialförsäk­ringen i princip sker till full kompensation. Denna trygghetsförsäkring gäller för samtliga arbetstagare i landet som omfattas av kollektivavtal, där parterna är medlemmar i SAF och LO. Sådant ansvar gäller för övrigt också för del allmännas del för samtliga anställda i statlig och kommunal tjänst, varvid staten och de större kommunerna uppträder som självför­säkrare.

Det intressanta med denna nya förebildliga försäkringsform är att förbehåll för att ersäUning inte utgår göres, förutom vid uppsåt och grov vårdslöshet, när skadan föranletts av att den skadelidande varit alkohol­påverkad. Såvitt MHF kan törsta skulle resultatet mot denna bakgrund


 


Prop. 1975/76:15                                                              187

bli närmast stötande om utredningens förslag till trafikskadelag skulle gå igenom utan förbehåll för rattfylleri m. m. Inom hela arbetslivet, där trygghetsförsäkringen gäller, får en alkoholpåverkad person som ådrar sig skadefall nöja sig med det grundskydd, som socialförsäkringen ger vid sjukdom och invaliditet. Men inom trafikområdet, där alkoholpåverkan hos föraren är särskilt farlig och därför allvarligt bestraffas av samhället, skulle det bli tvärtom. Den rattfulle brottslingen som drabbas av personskada skulle premieras framför den skadade alkoholpåverkade arbetaren genom att utöver socialförsäkringens grundskydd få skadeer­sättning enligt den högsta skadeståndsnivån. Och en sådan trafikförsäk­ring skulle staten påtvinga bilägarna, medan staten själv står bakom trygghetsförsäkringens regler tillsammans med LO och SAF. Om politi­ken styrs av något sinne för konsekvens och logik borde utredningens förslag på denna punkt vara ogenomförbart.

3.24 Svenska motorcykelförbundet: Motorcykelförbundet biträder i princip utredningens uppfattning "om rätt till ersättning för person­skador på objektiv grund" så att "ägare, brukare och förare får samma rätt till ersättning ur trafikförsäkringen som tredje man" och likaledes att personskadeersätlning knyts "flll försäkringen för det fordon i vilket den skadelidande färdats".

Beträffande fullständig ersättning för personskada, när den skade­lidande är vållande eller medvållande, bortsett från uppsåt eller grov vårdslöshet, är förbundet tveksamt med hänsyn till lagefterlevnad. Å andra sidan bör icke skadelidande belastas ekonomiskt under kanske flera år för en ringa lagöverträdelse. Brottstekniskt bör lagöverträdelser kunna beivras på annal sätt, varför Motorcykelförbundet även i detta avseende biträder utredningens uppfattning.

Förbundet biträder dock icke att den skadelidande som försummat sin försäkringsplikt skall få ersäUning för egen personskada. Lagfästs en sådan regel riskeras att rättsmedvetandet uppluckras alltför mycket.

Liknande synpunkter anförs av Sveriges motorcyklisters centralorga­nisation.

4 Trafikskadeersättning för sakskada

4.1 JK: Utredningens förslag, att från traflkförsäkringen för ett fordon skall utgå ersättning till förare eller passagerare i fordonet för skada på kläder eller andra tillhörigheter som han medförde i fordonet för sitt personliga bruk, är ägnat atl mUdra olägenheterna av huvudregeln att ersättning inte utgår för skada på egendom som befordras med fordonet.

Med hänsyn till de ekonomiska förutsättningar utredningen haft att utgå från har jag ingen invändning mot förslaget att ersättningsansvaret för kollisionsskador skall bygga på vållandeprincipen. Slopandet av presumtionsansvaret i kollisionsfallen är en från rättsteknisk synpunkt och från skaderegleringssynpunkt tilltalande åtgärd.

Förslagets bestämmelser om generella undantag från ersätlningsrätten när det gäller sakskada avser endast den som uppsåtligen brukar ett motorfordon olovligen eller som medföljer eller låter egendom befordras med ett sådant fordon med vetskap om alt det brukas olovligen. Med hänvisning till vad jag ovan anfört till stöd för införandel av en regel som medger Jämkning av personskadeersätlning lill fordonsförare som med­verkat lill sin egen skada genom enkelt vållande och vid skadetillfället varit straffbart påverkad av alkohol, anser jag att ett generellt undantag från   rätt   till   ersättning   vid  sakskada   bör  omfatta  även  sistnämnda


 


Prop. 1975/76:15                                                              188

kategori.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att de som undantas frän rätten till trafikskadeersättning för sakskada - både från "eget" och annat fordon - har möjlighet att under åberopande av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser kräva skadestånd av t. ex. en kolliderande förare. Del kan ifrågasättas om inte inskränkningar bör göras i sådan skadelidandes rält att kräva skadestånd.

Vid sakskada skall den skadelidandes medvållande kunna inverka enligt vanliga skadeståndsregler. Olika medvållanderegler blir alltså tillämpliga i fråga om person- respektive sakskada, vilket kan te sig svårbegripligt för den skadelidande. För att man skall undgå olägenheter härav förordar utredningen att försäkringsgivarna i trafikförsäkringsvillkoren skall för­binda sig att inle Jämka sakskadeersättning under en viss nivå, förslagsvis mellan 1/4 och 1/2 basbelopp. Utredningen förutsätter att staten i motsvarande omfattning frivilligt avstår från att påkalla Jämkning av sakskadeersättning.

Jag gillar tanken bakom utredningens förslag men skulle helst se att den kom till uttryck i etl lagsladgande. Behov av en reglering av frågan kommer förmodligen att kvarstå under avsevärd tid. De Jämkningsfall som avses torde vara mycket vanliga. Det är av intresse för både skadeUdande och Irafikförsäkringstagare att jämkningsreglerna utformas enhetligt och att de vinner största möjliga publicitet. Härtill kommer atl en lagreglering av frågan skulle göra det onödigt atl av riksdagen utverka ett särskilt bemyndigande för regeringen att efterge statens jämknings-rätt.

4.2 Svea hovrätt: Enligt hovrättens mening bör i första punkten av 8 §
tilläggas att ersättning enligl 7 §, utöver visst belopp, ej heller utgår för
skada å ägaren tillhörig egendom som finns utanför fordonet. Trafik-
skadeersältningsrätlen för sådana skador bör begränsas, eftersom den
s. k. områdestrafiken, som nu ej omfattas av trafikförsäkringen, enligt
utredningens förslag skall täckas av denna. Kostnaderna för mera
omfattande skador som det här skulle kunna bli fråga om, t. ex. inom
fabriksområden, synes ej böra belasta trafikförsäkringskollektivet.

Bestämmelsen om ersättning för skada på tillhörigheter som förare eller passagerare "eljest medförde i fordonet för sill personliga bruk" kan medföra betydande tUlämpningssvårigheter. Man kan naturligtvis inte i den föreslagna lagen uttömmande ange de föremål som här avses. En exemplifiering är inte i någon högre grad ägnad att lösa gränsdragnings­problemen. En värdegräns såvitt avser ersättningen kan inte heller förväntas få sådan effekt. Trots detta talar starka skäl för en värdegräns. På så sätt synes man åtminstone kunna från tillämpningsområdet utesluta sådan med fordonet befordrad egendom som typiskt sett ej bör omfattas av trafikförsäkringen.

Hovrätten instämmer i och för sig i förslaget att olovliga brukare och de som försummat sin försäkringsplikt samt passagerare vilka är i ond tro i nu ifrågavarande hänseenden ej bör äga rätt till ersättning för sakskada, såvitt gäller försäkringsförsumliga, ur det egna fordonets trafikförsäkring och, beträffande olovliga brukare Jämte passagerare, från trafikförsäkring överhuvudtaget. Sådana sociala och humanitära skäl som föranleder att nu nämnda kategorier trots sitt klandervärda beteende bör berättigas till trafikskadeersättning för personskador föreligger knappast i fråga om Sakskador.

4.3 FCF: CivUförvaltningen ifrågasätter — både i fråga om kända och


 


Prop. 1975/76:15                                                              189

okända fordon — om trafikskadeersättning skall utges för exempelvis sprickbildningar på fastighet, vilka visas ha uppkommit som följd av markvibrationer av fordonstrafik, och även - såsom enligt luftfartsan­svarighetslagen - för skada på grund av ljudvågor från fordon, allt utan regressmöjlighel för trafikförsäkringsgivaren.

Civilförvaltningen har i princip ingen erinran mot lagförslagets materi­ella ändringar av gällande rätt. 1 förslagets enskildheter får civilförvalt­ningen anföra följande.

Civilförvaltningen tillstyrker den föreslagna omfattningen av passiv
identifikation enligt 10 § liksom även föreslagen inverkan på ersättning
vid rattfylleri, brottslig verksamhet, försummad försäkring m. m. Möjlig­
en får konsekvenserna av den i 11 § upptagna bestämmelsen om
ersättning vid olovligt brukande anses ej tillfredsställande. Här åsyftas det
förhållandet alt vid kollision föraren av del fordon, med vilket det
olovligt brukade kolliderar, i fall av eget vållande personligen får stå för
kostnader avseende skada på såväl personliga tillhörigheter som befordrad
egendom i det andra fordonet, och detta alltså enbart på grund av det
olovliga brukandet av det andra fordonet.     

4.4  Televerket: Enligt förslaget skall ersättning få utgå till förare eller
passagerare för skada på kläder eller andra tillhörigheter som vederböran­
de medfört i fordonet för personligt bruk. Då verkets bilar i stor
utsträckning medför mätinstrument och verktyg, som används i persona­
lens yrkesutövning och som alltså inte är att betrakta som last i
distribution, vore det värdefullt om sådant materiel kunde anses omfattas
av förslaget om ersättning enligt ovan.

4.5       SJ: I fråga om egendom som passagerare bär på sig eller för med sig i
fordonet brukar trafikföretagen på frakträttslig grund begränsa sitt ansvar
tUl visst belopp, åtminstone beträffande s. k. dyrbarheter. Det torde
kunna ifrågasättas om ej på motsvarande sätt en begränsning borde ske av
den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning beträffande sådan egen­
dom. Trafikutövare i landsvägstrafik kommer eljest att via en utvidgad
försäkringsplikt åläggas ett längre gående ekonomiskt ansvar än det som
på frakträttslig grund kan utkrävas inom de andra transportgrenarna. En
beloppsbegränsning skulle också medföra den fördelen att det i praktiken
säkert mycket svårtillämpade kriteriet "för sitt personliga bruk" skulle
kunna avvaras.

Bestämmelsen (i 10 §) ger ej anledning till erinran i materiellt hänseende. Del synes emellertid böra prövas om den skulle kunna ges en mindre komplicerad redaktionell utformning.

4.6 Statens vägverk: Skäl finns för antagande att rättegångar i kollisions­
fall med endast sakskador kommer att vara ovanliga även i framtiden.
Med presumtionsregelns bortfallande och införandet av culparegeln med
den "rättvända" bevisbördan - varemot vägverket i princip ej har något
att invända — blir den skadelidande i högre grad än tidigare beroende av
försäkringsbolagens bedömningar. En skärpning av beviskravet kan
medföra att i åtskilliga fall båda bilägarna blir utan ersättning, trots att i
realiteten den ene eller båda varit vållande. Ett säkert stöd för s k styrkt
vållande torde man nämligen endast få när det föreligger klara brott mot
trafikreglerna. Vägverket ifrågasätter därför om inte "ett rättstillämp­
ningens status quo" bör upprätthållas, vilket i så fall skulle kunna ske
genom en regel om halv ersättning till vardera parten, när vållandefrågan
ej kan klargöras.


 


Prop. 1975/76:15                                                               1

4.7 Försäkringsinspektionen: Beträffande jämkning av ersättning på
grund av medvållande leder utredningens förslag lill att ohka regler
kommer att gälla för person- och sakskador. För att slippa de problem
som ligger i en separat vållandebedömning för jämkning av sakskadorna
föreslår utredningen att försäkringsgivarna skall avstå från Jämkning av
ersättning vid bagatellartade sakskador. Under förutsättning att ett
uttalande av denna innebörd göres av statsmakterna har inspektionen
inget att erinra mot att bolagen underlåter att påkalla jämkning i här
berörda fall. En lämplig beloppsgräns synes enligt inspektionens mening
ligga vid ett fjärdedels basbelopp.

1 fråga om skador på annat transportmedel föreslår utredningen att objektivt ansvar skall gälla även för skador som tillfogas Järnvägståg. Då ett mindre strängt skadeståndsansvar åvilar innehavare av järnväg medför detta en viss övervältring av skadekostnader från Järnvägstrafiken till motorfordonstrafiken. För att få till stånd en mera rättvis kostnadsför­delning är en revidering av skadeståndsreglerna för Järnvägstrafiken nödvändig, och inspektionen vill i detta sammanhang endast understryka betydelsen av att en sådan revidering sker snarast möjligt.

4.8 Konsumentverket: Beträffande skada på det försäkrade fordonet och
därmed befordrad egendom säger utredningen att det skulle i och för sig
ligga väl i linje med den allmänna målsättningen för reformarbetet på
skadeersättningsområdet, som har angetts i förarbetena lill skadestånds­
lagen, att införa en ordning som innebär att även skada på fordonet
ersätts från trafikförsäkringen för fordonet.   

Verket delar för sin del de synpunkter som utredningen anför till förmån för ett no-fault-system och är inte övertygat om att den samlade skadekostnaden för bilägarna skulle öka i någon nämnvärd grad. Den preventiva aspekten på frågan bör inte övervärderas här lika litet som när det gäller personskador i enlighet med vad verket ovan anfört. 1 propositionen tUl skadeståndslagen anför Justitieministern atl preven­tionssynpunkterna måste sannolikt tillmätas större betydelse på sak­skadeområdet (än på personskadeområdet). Statsrådet anför emellertid i samma sammanhang att man bör eftersträva att sakförsäkring vinner ökad utbredning. Detta innebär dock enligt verkets bedömande, att man minskar just den preventiva effekten.

Verket beklagar att del inte varit möjligt för uiredningen alt gå längre i sina förslag och vill därför föreslå alt frågan om införandet av elt no-fault-system för ersättning av sakskador snarast göres till föremål för särskild utredning.

4.9 Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen anser det vara välbetänkt
att det nuvarande presumtionsansvaret avskaffas även när det gäller skada
på egendom som befinner sig utanför motorfordon och skada på förares
eller passagerares kläder eller andra personliga tillhörigheter som med­
föres i ett motorfordon. För skada pä motorfordon och på övrig egen­
dom som befordras med fordonet skall enligt utredningens förslag trafik­
skadeersältning inle utgå på objektiv grund. 1 kollisionsfallen har i stället
en särregel införts. Trafikskadeersättning utgår från motpartens trafik­
försäkring endast vid bevisat vållande. Länsstyrelsen anser, att tiden ännu
inte är mogen att även härutinnan införa regler om ersäUning på rent
objektiv grund.

I förslaget har utredningen angett att olika Jämkningsregler skall tilläm­pas då skadelidande själv medverkat tUl skadan. En särreglering har så­lunda skett vid  personskada.  Länsstyrelsen befarar atl vissa praktiska


 


Prop. 1975/76:15                                                              191

olägenheter ur administrativ synpunkt kan uppstå vid tillämpningen. Dessa kan dock icke vara särskilt stora om försäkringsbolagen ifråga om smärre sakskador såsom utredningen förutsatt underlåter atl påkalla jämkning.

4.10 Försäkringsrättskommittén: De regler som trafikskadeutredningen föreslår har beträffande sakskada blivit mycket komplicerade. Förslaget skiljer i första hand mellan tre olika typer av egendom, nämligen 1) förares och passagerares kläder och andra personliga lillhörigheter (skada ersattes oberoende av vållande ur det egna fordonets trafikförsäkring, 8 § 2 p., men inte ur något annat fordons trafikförsäkring, 9 § 2 p.), 2) motordrivet fordon och egendom befordrad med delta, med undantag för sådan egendom som faller under 1), (skada ersattes aldrig ur det egna fordonets trafikförsäkring men vid kollision med annat fordon ur dettas trafikförsäkring vid vållande eUer . bristfäUighet på det kolliderande fordonet, 8§ 1 p., 10§), samt 3) egendom i övrigt (skada ersattes oberoende av vållande, 7 § 1 st.).

Förslaget innehåller vidare ett undantag för olovligt brukande (11 §), som kan tillämpas på samtliga nu nämnda kategorier av egendom. Vid sakskada som inträffar med trafik med oförsäkrat fordon finns ett särskilt undantag (16§), som dock är mindre vittgående än det nyssnämnda (det utesluter nämligen inte rätt att vid kollision med annal motordrivet fordon erhålla ersättning ur dettas trafikförsäkring). Där­jämte finns avtalsfrihet — beiräffande samtliga tre kategorier av egendom - för sakskada som träffar försäkringstagaren (14 § 1 st., senare ledet). Allmänna rättsregler, exempelvis bestämmelser i FAL, kan åberopas beträffande omständigheter som beror av den skadelidande (14 § 2 st.). Det torde inte erfordras någon detaljerad genomgång av olika tänkbara skadesituationer för att visa hur komplicerade tillämpningssituationer som kan uppstå när de olika reglerna kombineras med varandra.

Härtill kommer att de föreslagna reglerna synes leda till diskutabla olikheter i behandlingen av likartade skador. Avtalsfriheten beträffande skada som drabbar försäkringstagare avser inte skada som träffar annan person om denne för bUen. Om vUlkoren exempelvis föreskriver ansvarsfrihet för sakskada om föraren saknar körkort, har detta villkor inte verkan om annan än ägaren kört fordon utan att ha körkort och därvid vållar skada på sin egendom (14 § 1 st.). Om den skadelidande inte är identisk med försäkringstagaren synes man nödgas gå in på en bedömning huruvida hans handlande medför ansvarsfrihet för försäk­ringsgivare på grund av FAL (i vilket fall ansvarsfriheten kan godtas enligt 14 § 2 st.) eller på grund av avtalsvillkor (i vUket fall ansvarsfrihet ej uppstår enligt 14 § 1 st.). Med hänsyn till att bl. a. säkerhetsföreskrifter (51 § FAL) medför verkningar genom en kombination av särskilda handlingsföreskrifter och lagbestämmelser är frågan inte ulan praktisk betydelse. Något skäl till att här införa tvingande regler utöver dem som ingår i FAL synes inte föreligga.

Enligt vad som framgår av motiven räknar emellertid utredningen med att försäkringstagaren skall kunna åläggas självrisk i villkoren för skador som drabbar även exempelvis hans familjemedlemmar, och denna självrisk skall då kunna återkrävas av försäkringstagaren (20 § 1 p.). Bortsett från att konstruktionen är invecklad förefaller det föga tilltalande, att den enda möjligheten för försäkringsbolag att skaffa sig ansvarsfrihet för sakskada som drabbar annan än försäkringstagaren skall vara atl övervältra förlusten på denne.

Det kan också tyckas sakligt egendomhgt att om maken till ägaren av


 


Prop. 1975/76:15                                                              192

en oförsäkrad bil får sin egendom skadad genom atl den senare kör på egendomen med bilen, maken inte erhåller ersättning om han själv medföljer i bUen men alltid eljest, se 1 6 § I p. Sistnämnda stadgande avser, i motsats till 1 1 §, blott den som medföljer försäkrat fordon, inte den som själv brukar sådant fordon, utan att vara den försäkringspliktige, något som är svårbegripligt (möjligt är att det föreligger etl redaktions­fel).

Det kan också ifrågasättas om det är rimligt alt göra så stor skillnad beträffande sakskada som drabbar person som medföljer bil med kännedom om rätta förhållandet när premien är obetald men försäk­ringen likväl fortsätter att gälla (14 §), när försäkringen har upphört atl gälla därför att tidsfristen efter anmälan till myndighet har löpt ut (16 § 1 p.), när bU föres olovligen (11 §), när bil föres ulan gUtigt körkort (14 § 1 st.), och när föraren är berusad (12 § 1 st.).

Försäkringskommittén anser att en avsevärd förenkling av de föreslag­na reglerna är önskvärd och även kan ske ulan sakliga olägenheter. Såsom utredningen själv i olika sammanhang framhåller kan etl obligatoriskt skydd för sakskada inte tillerkännas tillnärmelsevis samma betydelse från samhällets synpunkt som skyddet för personskada. Det synes redan därför onödigt att införa ett komplicerat obligatoriskt försäkringssystem, med vissa element av avtalsfrihet, för sådana skador. Visserligen är det från synpunkten att biltrafiken bör bära de skador som den orsakar önskvärt alt även sakskador förs in under den obligatoriska försäkringen, men genom alt skador på försäkrat fordon och last befordrad med detta är undantagna (8 § 1 p.) innehåller försäkringen från denna synpunkt så många luckor, att det knappast lönar sig att komplicera systemet med invecklade specialregler med sådant syfte. Detta gäller även den av utredningen i motiven utförligt diskuterade begränsningen i tillämp­ningen av medvållanderegler vid sakskada genom frivilligt åtagande av försäkringsbolagen. I sakligt hänseende kan man f. ö. beträffande nämnda begränsning anföra, atl om Jämkning skall underlåtas vid sakskada tUl följd av biltrafik, detta bör ske främst vid större skador, t. ex. om den skadelidande får ett dyrbart arbetsredskap skadat av vilket han är beroende för sin försöflning, inte vid ekonomiskt betydelselösa småska­dor såsom utredningen förordar. Eftersom frågan vad beträffar staten anses förutsätta medgivande från riksdagen, torde den böra beaktas även vid den fortsatta behandlingen av utredningens förslag.

Utredningen föreslår för kolUsioner mellan motordrivna fordon ett ersättningssystem baserat på ansvar för vållande samt för bristfällighet på fordonet (10 §). Förslaget synes väl motiverat. Såsom utredningen framhåller lärer förslaget inte innebära någon mera betydande saklig förändring och det medför en rättsteknisk förenkling. Ytterligare rättsteknisk förenkling synes emellertid kunna vinnas genom att tillämpa samma princip för sakskador i allmänhet. Utredningen har utförligt diskuterat ersättningssystemet vid skador på andra transportmedel än motordrivna fordon saml på last som befordras därmed (avsnittet 7.3.4.5) och bl. a. konstaterat, att valet mellan culpaansvar (jämte ansvar för bristfällighet) och rent strikt ansvar inte kan antas ha slörre ekonomisk betydelse. Det synes rimligt att därav dra motsatt slutsats mot den som utredningen drar, nämligen att det är bäst och enklast att för sådana skador ha samma ansvar som för skador på kolliderande motordrivna fordon. Sakligt sett är det svårl att se något skäl varför det skall gälla olika regler om exempelvis en bU kolliderar med en buss eller med en spårvagn. Därigenom skulle också undvikas vissa konsekvenser av de föreslagna reglerna beträffande kollision mellan motordrivet fordon


 


Prop. 1975/76:15                                                              193

och järnvägståg eller spårvagn, som nu bekymrat utredningen. Det synes också vara en fördel om man beträffande skador på annat motordrivet fordon undgår att tillämpa särskilda regler när detta är stadigvarande parkerat och i så fall inte anses vara "i trafik". Inte heller beträffande skador på vägmärken, vägportar, garagedörrar osv. synes skillnaden mellan culpaansvar och rent strikt ansvar vara så stor att den motiverar att rättssystemet kompliceras med olikartade regler.

Skador på kläder och andra personliga lillhörigheter som befordras med motordrivet fordon (8 § 2 p.) synes liksom hittills kunna överlämnas åt det privata initiativet och den enskilda försäkringsverksamheten, något som bl. a. medför att man undgår de skäligen obetydliga men av utredningen utförligt diskuterade frågorna om vad som skall anses vara personliga tillhörigheter. En annan möjlighet, som också kunde över­vägas, vore att generellt likställa skador på kläder med personskador. Att det av utredningen föreslagna obligatoriska skyddet har ringa ekonomisk betydelse framgår av olika uttalanden av utredningen.

En annan möjlig förenkling är att vid sakskada generellt medge avtalsfrihet i den mån inte FAL:s tvingande regler ger skydd.

4.11 SACO tillstyrker alt trafikförsäkringen svarar strikt för sakskador
på egendom utanför fordonet och på passagerarnas kläder och andra
tillhörigheter som medfördes i fordonet för personligt bruk. SACO
instämmer också i utredningens förslag att skador på befordrad egendom
undantas från trafikförsäkringsersättningen. Det viktigaste problemet är
här skador på gods som befordras yrkesmässigt. Det kan visserligen sägas
att skador på befordrat gods kan bero på bilismens farlighet och att
bilismen bör bära dylika skador. Emellertid är det de som efterfrågar
sädana varutransporter som i första hand drar nytta av bilismen. Därför
är det rimligt att dessa och inte lastbilsägarna får bekosta försäkrings­
premier för ifrågavarande skador. Även om trafikförsäkringen täckte
dessa skador skulle premierna på trafikförsäkringen förmodligen ändå
vältras över på betraktarna genom höjda priser på frakten. Ett annat skäl
för att Irafiksadeersättningen inte bör täcka dylika skador är behovet
av trafikpolitisk neutralitet. Den som befordrar gods på Järnväg har inte
rätt till ersättning från Järnvägen på objektiva grunder utan måste själv
bekosta sin försäkring.

Som utredningen framhåller kommer de ändrade reglerna för kolli­sionsskador, vilka bl. a. innebär att ersättning för skador på eget fordon inte utgår från motsidans försäkring utom när motsidan varit styrkt vårdslös, att leda till ett något försämrat skydd för skador på egna bilen och öka behovet av vagnskadeförsäkring. Eftersom många ägare av äldre bilar anser det ofördelaktigt att ta vagnskadeförsäkring ifrågasätter SACO om inte presumtionsansvaret borde behållas på denna punkt.

4.12 Folksam: Utredningen var enligt direktiven förhindrad att behandla
frågan om en no-fault-lösning för sakskadorna i samband med kollisioner
mellan trafikförsäkringspliktiga fordon. Dessa skador, dvs. i huvudsak
skador på fordonen, kan i stort sett sägas vara ett problem enbart för
fordonsägarkollektivet, men varje rationell lösning av problemet förut­
sätter ändring av gällande lag.

Vi anser att det är angeläget att snarast försöka nå en lösning. Därigenom skulle det kunna bli möjligt för försäkringstagarna att vinna kontroU över kostnadsutvecklingen på bilreparationsområdet, samtidigt som handläggningskostnaderna skulle kunna påverkas i gynnsam riktning. Enligt Folksams mening finns det därför anledning att låta utrednings-

13 Regeringen 1975. 1 saml. Nr 15


 


Prop. 1975/76:15                                                              194

mannen få fortsatt uppdrag med sikte på att skapa lagregler som möjliggör en rationeU lösning av nämnda problem.

4.13 Trafikförsäkringsföreningen: Försäkringsbolagen har en positiv inställning tUl en reformerad lagstiftning också när del gäller vagnskador­na. Frågan har inte legat inom ramen för den föreliggande lagstiftnings­etappen, men försäkringsbolagen kan instämma i utredningens uttalande alt en utveckling i riktning mot att även skada på fordonet ersätts från fordonets egen trafikförsäkring kan befinnas önskvärd.

1 avvaktan på en utveckling i nu angiven riktning i kollisionsfallen finner föreningen de delar av förslaget som berör vagnskadorna vara väl avvägda. Atl presumtionsansvaret försvinner i kollisionsfallen och ersätts av ett ansvar byggt på vållande eller bristfällighet på fordonet innebär en viss ökning av risken att en fordonsägare ställs helt utan ersättning från trafikförsäkringen för fordon på motsidan. Enligt försäkringsbolagens bedömning kommer emellertid reformen på denna punkt att få tämligen begränsade praktiska följder.

Skada på kläder och andra personliga tillhörigheter skall enligt förslaget täckas av försäkringen för det fordon i vilket den skadelidande har färdats (8 § 2 p). 1 huvudsak innebär delta elt lagfästande av en praxis som redan har tillämpats frivUligt av trafikförsäkringen sedan flera decennier. Den utvidgning i förhållande till nämnda praxis som förslaget innebär finner föreningen väl motiverad.

Utredningen har tämligen ingående behandlat frågan om trafikförsäk­ringens ansvar för skador på annat transportmedel, framför allt luftfartyg och Järnvägståg. Frågan om ansvaret för skada på järnvägståg och därmed befordrad egendom har avsevärd praktisk betydelse. Eftersom utred­ningen inte har föreslagit någon utvidning av kollisionsreglerna tUl sådan skada kommer trafikförsäkringens objektiva ansvar att gälla också här. Föreningen anser det vara otUlfredsställande att ansvaret hamnar på trafikförsäkringen fastän järnvägen i samma grad som biltrafiken bör betraktas som bärare av trafikrisk. Om bil och tåg kolliderar, leder förslaget till att hela kostnaden för skador på tåget, på passagerare och egendom som befordras med detta etc. får bäras av bilens trafikförsäk­ring, under förutsättning att järnvägen inte kan åläggas ansvar på grund av vållande. Den balans mellan de båda trafikmedlens ansvar som förefaller rimlig bör kunna åstadkommas genom en översyn av Järnvägsansvaret enligt 1886 års lagstiftning. Föreningen vill understryka betydelsen av att en sådan översyn snarast kommer lill stånd.

Utredningen föreslår att den som uppsåtligen brukar fordon utan lov inte skall ha rätt till ersättning för sakskada i följd av trafik med fordonet (11 §). Det bör påpekas att den bilist som råkar kollidera med den olovlige brukaren och därvid skadar dennes egendom, t. ex. tillhörigheter som han för med sig i bUen, kan komma atl utsättas för skadeståndsan­språk som inte läcks av försäkring. Denna konsekvens av undantagsregeln finner föreningen vara stötande. Det kan i själva verket ifrågasättas om inte mera besvärande konsekvenser kan uppkomma med regeln än utan den.

Föreningen är positiv till förslaget att försäkringsbolagen skaU förbinda sig att inte påkalla Jämkning av ersäUning för sakskada på grund av "enkelt" medvållande på den skadeUdandes sida. Regeln bör endast gäUa annan sakskada än sådan som avses i 10 § i lagförslaget och lämpligen utformas efter "sJälvrisk"-modell, dvs. Jämkning skall inle ske för den del av skadan som ligger inom beloppsramen. En lämplig sådan ram synes vara 1/4 basbelopp enligt lagen om allmän försäkring, dvs. för närvarande 2 250 kr.


 


Prop. 1975/76:15                                                                195

4.14 Försäkringsjuridiska föreningen: I fråga om sakskadorna förefaller
det klart motiverat att ge ersättning på objektiv grund till utomstående,
som lidit skada, men att i varje fall undantaga vagnskadorna från det
obligatoriska skyddet. Med föreningens utgångspunkter finns det heller
inte anledning att i fråga om vagnskador i kollisionsfall bibehålla det
nuvarande presumtionsansvaret enligt bUansvarighetslagen. Däremot kan
det vara tveksamt hur man skall reglera skador på befordrad egendom,
vilka kan uppfattas som följder av biltrafikens särskilda risker. Förening­
en anser emellertid här att utredningen funnit en lämplig avvägning
genom förslaget att skador på passagerares kläder och andra tUlhörigheter
för personligt bruk skall omfattas av samma rätt till ersättning på
objektiv grund som personskadorna, samtidigt som skador på befordrad
egendom i övrigt undantages från ersättningssystemet på objektiv
grund.-----

1 avd 7.3.4.8 har utredningen diskuterat verkan av den skadelidandes medvållande vid sakskada. Utredningen räknar med att trafikförsäkrings­anstalterna skall komma att frivilligt avstå från Jämkning på grund av medvållande, som inte är grovt, vid sakskador av mindre omfattning och ej överstigande ett halvt basbelopp, samt att staten genom beslut av riksdagen skall frivilligt förbinda sig att tillämpa samma principer i sin skadereglering. Skälet till förslaget är att det är önskvärt med enhetliga medvållanderegler då personskador och mindre sakskador sammanfaller. Enligt utredningens mening låter sig resultat dock svårligen åstadkommas genom en lagreglering.

Föreningen kan instämma i synpunkten att en enhetlig medvållande­regel är önskvärd i de åsyftade fallen. Enligt föreningens mening bör dock en lagregel i frågan eftersträvas, eftersom det föreslagna förfarandet med bl. a. särskilt riksdagsbeslut synes än krångligare.

4.15     Motorbranschens riksförbund: Förbundet har inga erinringar mot utredningens förslag att borttaga presumtionsansvaret vid sakskador. På sikt torde det dock vara realistiskt att räkna med en anpassning av reglerna för sakskador flll det system som föreslås för personskadeer­sättning, dvs. att skada ersätts från fordonets egen trafikförsäkring.

4.16     KAK: Trots atl utredningen upprepade gånger framhåller att man inte på någon punkt vill försämra en skadelidandes ställning innebär förslaget en försämring för vissa skadelidande. Detta gäller t. ex. sakskador såsom skada på bil, eftersom den omkastade bevisbördan tages bort. Vidare innebär förslaget en försämring av det nuvarande passagerar-skyddet som fungerat tillfredsställande, eftersom passageraren enligt förslaget endast kan få ut ersättning ur den egna bilens försäkring. Vid nuvarande lagstiftning kan han även vända sig till det försäkringsbolag som representerar annan av de vid trafikolyckan inblandade bilarna.

4.17     Sveriges motorcyklisters centralorganisation och Aktionsgruppen mot MC-olyckor: Organisationerna anser att den av utredningen före­slagna ändringen av bevisbördan vid sakskador inte kan anses som socialt berättigad. Den skulle innebära att man, för att få ut ersättning för sakskada, skulle vara tvungen att bevisa motpartens vållande. Detta skulle drabba dem som blir aUvarligast skadade genom olyckan och således är i störst behov av ersättning, särskilt hårt då dessa ofta p. g. a. sina skador har mycket svårt att driva en sådan process, medan däremot de som skadas mindre allvarligt eller inte alls har mycket bätlre förutsättningar alt, om så verkligen är fallet, bevisa motpartens vållande. Ett införande av


 


Prop. 1975/76:15                                                              196

ett sådant system skulle, som utredningen själv påpekar, minska de sammanlagda ersättningsutbetalningarna. Detta anses, också enligt utred­ningen, stimulera till ett ökat tecknande av vagnskadeförsäkring, vilket i sin lur skulle förenkla en framtida övergång tUl no-fault-system även vad gäller sakskador. Den motiveringen kan inte kompensera det förhållande att innan elt sådant system eventuellt införs, av alla dem som saknar vagnskadeförsäkring, det skulle vara de mest behövande som drabbas hårdast.

5 Skadestånd för trafikskada och äterkravsrätt mot trafikförsäkring

5.1    JK: Tidigare har Jag något berört det enligt min mening otillfreds­ställande förhåUandet att person som av preventiva hänsyn är undantagen från rätten till ersättning enligt den föreslagna lagen har möjlighet att kräva skadestånd enligt allmänna skadeståndsregler. En inskränkning i denna rätt bör övervägas.

5.2    Svea hovrätt: Hovrätten vUl peka på en icke önskvärd konsekvens av här föreslagna regler. Jämlikt 17 § första stycket i den föreslagna trafikskadelagen utgör lagens bestämmelser ej hinder mot att anspråk på skadestånd görs gällande med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon. Antag att en bUförare, tillika bilägare, (i fortsätt­ningen kallad bilisten) riktar skadeståndsanspråk mot en cyklist och yrkar ersättning för skador på sådan personlig egendom som avses i 8 § andra punkten. Bilisten påstår att cyklisten varit vållande enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Cyklisten befinnes ensam vållande och för-pUktas därför utge ojämkat skadestånd till bilisten. Om bilisten uppfyllt sin trafikförsäkringsplikt är han emellertid berättigad att utfå ersättning för nu nämnda skador ur det egna fordonets trafikförsäkring och detta oberoende av cyklistens vållande. Den icke försäkringsförsumlige bilislen torde väl därför i ett fall som det förevarande ej komma att rikta skadeståndsanspråk mot cyklisten. Skulle han ändå ha gjort detta får cyklisten jämlikt 18 § första stycket inträda intill det utgivna beloppet i bilislens rätt till trafikskadeersättning (såvida cyklisten ej vallat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet - ett ganska teoretiskt fall). Den försäkringsförsumlige bilisten som vill ha skadan ersatt har inget annat val än att kräva cyklisten. Och det belopp som cyklisten har utgett till den försumlige bilisten kan cyklisten inte få flllbaka från bilistens trafikförsäkring, eftersom bUisten på grund av sin försummelse inte har någon rätt till trafikskadeersättning. Det blir alltså cyklisten som drabbas av konsekvenserna av bilistens försumlighet. Visserligen förutsattes i exemplet alt cyklisten var ensam vållande till skadorna. Cyklisten har dock genom en annan persons försummelse, för vilken han ej kan klandras, kommit i ell mycket sämre läge än skadeståndsskyldiga i allmänhet kommer att befinna sig i enligt förslaget. Nu anförda exempel kan ändras på det sättet att bUisten är en olovlig brukare. Även i det fallet blir det den skadeståndsskyldige cyklisten som slutligt får bära ersättningen utan möjlighet all rikta återkrav mot trafikförsäkringen.

Enligt hovrättens mening bör hithörande frågor bli föremål för ytterligare överväganden under lagstiftningsärendets fortsalta hand­läggning. Målsättningen bör därvid vara att lika skadeståndsskyldiga behandlas lika.

5.3 Statens vägverk: Den föreslagna regeln i 9 § trafikskadelagen bidrar
till   att   förenkla  och  påskynda  skaderegleringen.   När  det  gäller  det


 


Prop. 1975/76:15                                                               197

solidariska ansvaret mellan ansvarssubjekt och trafikförsäkringsgivaren har utredningen nöjt sig med att föreslå kanalisering genom subrogation, synbarligen av del skälet att vissa problem eljest skulle uppstå på sakskadeområdet. Enligt vägverkets mening kan dock ifrågasättas om inte en tvingande kanalisering bör införas för personskadornas del. Frågan kan visserligen synas överflödig mot bakgrund av att de flesta skadelidande vänder sig direkt till traflkförsäkringsgivaren, men det finns och kommer att finnas personer som kanske - utan sakskäl - vill rikta sina krav direkt mot ansvarssubjektet. 1 sistnämnda fall måste ju ansvarsfrågan lösas och den skadade kan mötas av invändning om medvållande på grund av "synnerliga skäl" och måhända kan också den allmänna jämkningsregeln åberopas, därest skadeståndskommitténs förslag genomföres. Den mest påtagliga olägenheten torde dock vara den tidsuldräkt, som kan bli följden av att många frågor kanske mäste lösas processvägen och ansvarssubjektet dessutom saknar tillgång lill det utmärkta och snabbt verkande "förlikningsorgan" som trafikförsäkringsanstallernas nämnd utgör.

5.4 Försäkringsrättskommittén: Fördelningen av ersätlningsansvaret be­stäms enligt förslaget av dels speciella regler om skadelidandes medverkan för några typer av skador (12 § 2 st. beträffande personskador, 10 § 2 p. och 17 § 2 st. beträffande vissa sakskador), dels allmänna regler om skadelidandes medverkan för övriga skador (hänvisning i 12 § 1 st.), dels regler om fördelning av ansvaret mellan olika trafikförsäkringar (9 §, 10 § 1 p. och 21 §), dels en regel om rält för den som lidit skada i följd av trafik meti motordrivet fordon att göra gällande skadeståndsanspråk (17 § 1 st.), dels en regel om rätt för den som utgivit skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon att inträda i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning (18 § 1 st.), dels en regel om regressrätt från skadeförsäkring mot trafikförsäkring (1 8 § 2 st.), och dels slutligen regler om regressrätt från trafikförsäkring mot den som vållat skadan (19 §).

Komplikationen i dessa regler beror till stor del på ett rättstekniskt skäl, nämligen att utredningen inte konstruerat rätten till trafikskadeer-sättning som en rätt till skadestånd men likväl menar att i väsentliga avseenden skadeslåndsrättsliga principer skall tillämpas. Själva utgångs­punkten är såtillvida tvivelaktig som lagstiftningen skall tillämpas även pä staten som bilägare när denna inte tecknat försäkring (29 §), något som bestyrker att särdragen i det föreslagna systemet mindre beror av att detta administreras genom försäkring än av atl skadorna härrör från biltrafik och därför anses böra ersättas enligt särskilda principer.

1 flera avseenden visar sig också att anknytningen till skadeståndsreg­lerna är starkare än som framgår direkt av lagtexten. Enligt 19 § 1 st. äger försäkringsanstalt som utgett trafikskadeersätlning kräva ersättningen åter av den som vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Regeln innehåller ingen hänvisning flll skadeståndsreglerna, och det är omöjligt att ur lagtexten utläsa att dessa skall beaktas vid sidan av vad texten innehåller. Enligt motiven skall likväl så ske. Den föreslagna redigeringen synes missvisande. Vid sidan av 19 § 1 st. finns i 19 § 2 st. en specialregel om regress mot järnväg. 1 realiteten innebär detta att beträffande trafikförsäkring 25 § FAL ersätts av en huvudregel och en undantagsregel (båda i 19 §), såsom det förefaller huvudsakligen av pragmatiska skäl. Något vägande skäl varför här skulle gälla annan regel än exempelvis vid vagnskadeförsäkring - som är och i fortsättningen skall vara underkastad 25 § FAL — synes inte finnas. 18 § 2 st. innehåller en


 


Prop. 1975/76:15                                                              198

specialregel om regress mot trafikförsäkring från skadeförsäkring. Det torde inte vara helt lätt att med hjälp av lagtexten genomskåda att meningen här är att överföra den nu enligt 25 § FAL gällande regressregeln i vad den avser krav mot bilister med oförändrat sakligt innehåll men med en redaktion som är betingad av att den nya Irafikskadeersättningen formellt inte anses utgöra skadestånd.

1 andra fall har emellertid motviljan mot att direkt anknyta till skadeståndsreglerna lett till sakligt tvivelaktiga resultat. Inskränkningar i skadelidandes rätt till ersättning för sakskada som beror av honom, t. ex. när han brukar bil olovligen (11 §), går ut också över annan skadestånds­skyldig om den skadelidande då kräver skadestånd av den senare, eftersom han då inte kan utöva regress mot trafikförsäkringen enligt 18 § 1 st. Engångsbelopp som utgår ur exempelvis olycksfallsförsäkring skall enligt föreslagna skadeståndsrättsliga principer avräknas om försäkrings­givaren förbehållit sig regressrätt, men sådant belopp skall likväl enligt utredningens mening inte kunna avräknas från trafikskadeersättning, därför att sådan inte utgör skadestånd. Saken torde visserligen ha ringa praktisk betydelse men olikheten framstår som onödig och strider framför allt mot önskemålet att lika fall skall behandlas lika.

Enligt kommitténs mening skulle det vara önskvärt att mera generellt
hänvisa tUl skadeståndsreglerna och därigenom på en gång uppnå en
rättsteknisk förenkling och undvika att det på enskilda punkter uppstår
olikheter mellan tUlämpning av skadeståndsrättsliga principer och de
regler som skall gälla vid trafikskadeersättning. En sådan ändring skulle
också onödiggöra att vid framtida reformer av skadeståndsrätten över-
prövning och eventuella följdändringar av elt antal regler i lagstiftningen
om trafikskadeersättning blir nödvändiga. Det är också möjligt att en
justering av regler om skadelidandes medverkan och om flera skadevållare
i skadeståndslagen skulle onödiggöra några av de specialregler som
utredningen tar upp i sitt förslag. Kommittén vill sålunda nämna
möjligheten att bristfällighet på transportmedel generellt jämställs med
vällande (resp. medvållande) till skada, varigenom den allmänna medver­
kansregeln i skadeståndslagen skulle kunna tillämpas även på skador i
följd av trafik med motordrivet fordon.-

En detaljfråga är följande. Enligt motiven utgår utredningen från att svenskt försäkringsbolag inle meddelar försäkring som täcker regressan­svaret vid uppsåtligt och grovt vårdslöst handlande. Härtill kan erinras om att ansvarsförsäkringar i allmänhet täcker även skadeslåndsskyldighet för grov vårdslöshet. Vad som förutsätts av utredningen innebär sålunda en form av begränsning av avtalsfriheten på detta område, låt vara alt de undantag för skada genom trafik med motorfordon som villkoren för ansvarsförsäkring vanligen innehåller minskar frågans praktiska vikt. Principiellt synes frågan alltför komplicerad för att böra avgöras genom ett motivullalande i förbigående.

5.5 Landstingsförbundet: Mot bakgrunden av de intressen förbundet företräder har förbundet inte funnit anledning att närmare pröva de enskilda detaljerna i förslaget. Förbundet ser det dock som angeläget att formerna för en samordning mellan trafikförsäkringen och framför allt trygghetsförsäkringen övervägs yUeriigare. Det måste vara till fördel för skadelidande att det klart framgår vUken försäkring som primärt svarar för skaderegleringen. När det gäller trafikskador som även täcks av trygghetsförsäkringen bör övervägas om inte dessa skador i första hand skall regleras via Irygghetsförsäkringen. Det slutliga kostnadsansvaret bör dock i enlighet med huvudprinciperna i utredningsförslaget läggas på trafikförsäkringen.


 


Prop. 1975/76:15                                                               199

5.6     Sveriges försäkringsbolags riksförbund: Riksförbundet kan ansluta sig till det yttrande över belänkandet som har avgetts av Trafikförsäk­ringsföreningen. Därutöver vill förbundet göra elt påpekande av mera principiell natur i anledning av förslaget. Trafikskadeutredningen har i betankandet tagit upp problem som rör såväl trafikförsäkringens egen rätt till regress för utgiven ersäUning som regressrätten mot trafikförsäk­ringen för ersättning som slutligt skall stanna på denna. Utredningen har här kommit in på frågor som för närvarande prövas av skadestånds-kommittén. Samråd har också ägt rum med denna kommitté. Utöver de synpunkter som har framförts i Trafikförsäkringsföreningens yttrande angående regressrätten mot väghållare har riksförbundet inte någon erinran mot de lösningar som trafikskadeutredningen presenterar i denna del. Riksförbundet vill dock understryka vikten av att de lösningar av regressfrågorna som nu väljs på trafikskadelagens tillämpningsområde kan omprövas när resultatet av skadeståndskommitténs mera ingående överväganden över etl större fält föreligger.

5.7     Försäkringsjuridiska föreningen: En räUssystemalisk huvudfråga gäller sambandet mellan rätten till trafikskadeersättning och det person­liga skadeståndsansvaret enligt i första hand den allmänna culparegeln i 2 kap 1 § skadeståndslagen för ägare, brukare eller förare. Utredningens förslag innebär att all rätt för en skadelidande att erhålla trafikskadeer­sätlning frikopplas från frågan om personligt skadeståndsansvar för någon. Ett helt fristående försäkringssystem föreslås sålunda. Den enda motiveringen härför synes vara att en sådan frikoppling från skadestånds­reglerna är nödvändig för att förare och ägare av motorfordon skall kunna beredas samma rätt till ersättning vid personskada som andra skadelidande. Det synes också invändningsfrill att en fristående ersätl-ningsanordning är nödvändig på just den angivna punkten. Trafikförsäk­ringens genomgående frikoppling från skadeståndsansvaret är emellertid ett betydligt mera långtgående steg och motiveras knappast enbart av det angivna argumentet. En alternativ möjlighet skulle kunna vara ett system där trafikförsäkringen på en gång ges den samtidiga karaktären av ansvarsförsäkring för ägare, brukare och förare av motorfordon och en garantiförsäkring, som i vissa avseenden går längre än samma personers skadeståndsansvar. Som utredningen själv uppmärksammat hade 1957 års lagförslag (SOU 1957:36) just denna innebörd. Även en sådan lösning orsakar emellertid rättstekniska problem, och del torde inte utan mera ingående överväganden, som inte återfinns i utredningsförslaget, kunna avgöras vilken lagleknisk konstruktion som blir enklast och friast från komplikationer. Föreningen vill dock här peka på några punkter av betydelse i sammanhanget.

Enligt 1 7 § i förslaget skall det inte i och för sig föreligga hinder för en skadelidande att åberopa allmänna skadeståndsregler för talan mot ägare, brukare eller förare, men en sådan talan blir normalt utan intresse för honom, när rätt föreligger till trafikskadeersättning på objektiv grund. Enligt 10 § i förslaget är dock sakskada i kollisionsfall ersättningsgill enligt lagen blott om skadan orsakats genom vållande av förare pä motsidan (eller bristfällighet på det fordonet). Förarens vållande ger här i princip upphov till två skilda anspråk, ett fristående anspråk på Irafikskadeersättning och elt skadeståndsanspråk mot föraren enligt den allmänna culparegeln. För den skadelidande kan det någon gång tänkas vara praktiskt av processueUa skäl att vända sig med krav mot föraren personligen. Om föraren tvingats utge skadestånd på grund av sitt culpaansvar,   inträder   han   emellertid   i   den   skadelidandes   rätt   till


 


Prop. 1975/76:15                                                               200

trafikskadeersättning enligl reglerna om s. k. ekonomisk kanalisering i 18 § 1 st. Teoretiskt kan även andra liknande fall tänkas, t. ex. att den som lidit personskada begär skadestånd av vållande förare av annat fordon. Lagen tiUåter delta, men den vållande föraren får enligt 18 § Jämförd med 7 och 10 §§ regressrätt för vad han utgivit. - 1 dessa fall kommer trafikförsäkringen tydligen indirekt att fungera som en ansvars­försäkring. Denna lösning kan i och för sig vara lika tillfredsställande som om försäkringen uttryckligen sagts vara en ansvarsförsäkring.

Sambandet är emellertid ett annat i fall, då det enligt 7 § inte föreligger rält till trafikskadeersättning vid skada på det "egna" fordonet eller på egendom, som befordras med detta. Här synes det vara underförstått att ett eventuellt personligt ansvar för föraren enligt culparegeln inte skall kunna föras tillbaka på trafikförsäkringen ens genom regresskrav enligt 18 §. Lösningen överensstämmer visserligen med vad spm nu gäller, eftersom bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen aldrig täcker skada på egendom, som befordras med fordonet, men förhållandel framgår inte av den föreslagna lagtexten.

Vad som nu sagts har gällt rent lagtekniska frågor där samma lösningar kan uppnås genom olika regelteknik. Mera bekymmersam är emellertid risken att den principiella frikopplingen av trafikförsäkringen från skadeståndsreglerna även i andra fall skulle kunna medföra, att ägare, förare och brukare kan bli belastade med ett personligt skadeståndsansvar därför att rätten till Irafikskadeersättning försetts med undantag, som inte har någon motsvarighet inom skadeståndsrätten. Eflersom inskränk­ningarna i rätten till 'trafikskadeersättning gjorts ytterligt få, torde diskrepanser av angivet slag inte kunna uppslå mera än i ganska speciella situationer. Det kan emellertid vara svårt alt överblicka alla tänkbara fall. Föreningen vill här peka på ett par luckor i systemet.

Enligt 10 § skall rätlen till trafikskadeersättning i kollisionsfall jämkas bl. a. om bristfällighet på det fordon, med vilket den skadade egendomen befordrades, medverkat till skadan. Det är här fråga om dels hänsyns­tagande till bristfälligliet utan krav på subjektiv culpa hos någon, dels identifikation, dvs. bristfälligheten hos fordonet läggs den skadelidande lill last i Jämkningsfrågan. Motsvarande grundsatser kan emellertid i detta fall inte anses klart erkända inom den allmänna skadeståndsrätten. Som lagförslaget konstruerats kan det därför tänkas, att den skadelidande, som fått finna sig i jämkning av trafikskadeersättningen, vänder sig mol en vållande förare på motsidan och begär sin överskjutande skada ersatt enligt allmänna skadeståndsregler. Denna ersättningsskyldighet kan föra­ren inte enligt 18 § föra tillbaka på traflkförsäkringen.

Ett motsvarande överskott av personligt skadeståndsansvar kan tänkas enligt 11 §, som från rätten tUl trafikskadeersältning för sakskada utesluter den, som brukat det skadegörande fordonet utan lov eller låtit egendom befordras med ett olovligen brukat fordon. 1 kollisionsfall betyder detta att den skadelidande inte kan åberopa 10 §, som ger honom trafikskadeersättning om det andra fordonet förts vårdslöst eller varit behäftat med bristfällighet. Men enligt allmänna skadeståndsregler kan det inte antagas att den andra bilens förares skadeståndsansvar för vållande till kollisionen helt upphör därför att han kolliderat med ett fordon, som brukats olovligen. Även här kan man tydligen tänka sig ett personligt skadeståndsansvar för föraren, vilket inte kan föras tillbaka på tiafikförsäkringen.


 


Prop. 1975/76:15                                                               201

De nu diskuterade inadvertenserna sammanhänger tydligen med all
trafikförsäkringen inte konstruerats som en ansvarsförsäkring, och de
uppstår i den mån lagen från trafikskadeersättning undantar fall, då det
enligt allmänna skadeståndsregler kan tänkas finnas etl personligt
skadeståndsansvar för någon. 1 den män man ökar fallen av undanlag frän
rätten till trafikskadeersätlning (t. ex. på grund av rattfylleri, olovlig
körning eller dylikt) utöver vad utredningen föreslagit, ökar också antalet
fall då det kan kvarstå ett personligt skadeståndsansvar för ägare, förare
eller brukare utan täckning av trafikförsäkringen. Dessa sammanhang
talar i och för sig för att lagen borde innehålla både moment av
ansvarsförsäkring och en reglering av skadeståndsansvaret för ägare,
förare och brukare av motorfordon. All försäkringen ej konstruerats som
en ansvarsförsäkring leder för övrigt också till all en ägare eller förare,
som utsätts för skadeståndskrav, inte ulan vidare har försäkringstäckning
av sina rättegångskostnader. Här har utredningen visseriigen (s. 245 f)
tänkt sig att försäkringsbolagen frivilligt skall åtaga sig sådan täckning,
men det framstår som otillfredsställande att resultatet inte uppnås redan
genom försäkringens grundläggande utformning.      

1 17 § andra stycket regleras frågan om jämkning vid sakskada, när ägare, brukare eller förare söker ersättning av utomstående t. ex. cyklist, fotgängare eller järnvägsföretag. Utredningen föreslår alt jämkning skall kunna ske när vållande i samband med förande av fordonet eller bristfälligliet på detta medverkat till skadan.

Enligt föreningens mening bör emellertid regeln utformas så, att jämkning kan ske även utan att vållande vid förandet eller bristfällighet hos fordonet förelegat. Utgångspunkten för denna uppfattning är det förhållandet, att reglerna om rält till trafikskadeersättning på objektiv grund innebär, att biltrafiken på goda grunder belastas med vad som i skadeslåndsrätten brukar kallas rent strikt ansvar. Som uiredningen själv framhållit på flera andra ställen i betänkandet lorde det kunna anses vara en aUmän princip inom skadeståndsrätten, att utövaren av en verksamhet, som bär rent strikt ansvar gentemot utomstående, redan med hänsyn härtill får finna sig i jämkning av egna skadeståndskrav mot utomstående. Bakom denna uppfattning ligger naturligt nog tanken alt den särskilda riskfyllda verksamheten skall bära sina egna kostnader även när utövaren av verksamheten själv drabbats av skada genom densamma, låt vara att skadeståndskrav samtidigt kan framställas mot utomstående. Utred­ningens skäl för att jämkning skall kunna ske blott vid vållande eller bristfäUighet är rent formellt, nämligen att den föreslagna lagen inte innehåller någon regel om skärpt skadeståndsansvar för ägare, brukare eller förare. 1 realiteten innebär dock förslaget ell strikt ansvar för biltrafikens utövare, låt vara all utredningen valt en teknisk lösning som inneburit frikoppling från personligt skadeståndsansvar. Det framstår då som följdriktigt att Jämkning av ägares, brukares och förares skadestånds­krav skall kunna ske oavsett vållande eller bristfäUighet. Utredningens förslag innebär för övrigt att man tillskapar en sådan obalans i förhällande till det existerande rent strikta ansvaret för flygplansägare och det eftersträvade rent strikta ansvaret för innehavare av järnväg, som man på tal om kollisioner mellan bilar och andra transportmedel sagt sig vilja undvika.

1 18 § andra stycket ger uiredningen förslag om regressrätt för försäkringsgivare, som utgett ersäUning på grund av skadeförsäkring, mot trafikförsäkringen. Föreningen instämmer i förslaget all sådan regressrätt i princip bör föreligga redan på grundval av den objektiva rällen lill trafikskadeersältning. Föreningen anser del dock nödvändigt att även den


 


Prop. 1975/76:15                                                              202

tilltänkta regressmöjligheten i fall, då personförsäkring tagits i anspråk, uttryckligen anges i lagen. Det är ur rättsteknisk synpunkt inte tillfyllest att, som utredningen tänkt sig anse lösningen följa blott på grund av en analogi med den föreslagna regeln om skadeförsäkring.

Det kan dessutom noteras, att behovet överhuvudtaget av en särskild regel vid sidan av 25 § försäkringsavlalslagen uppstår endast lill följd av konstruktionen, att rätten till trafikskadeersätlning formellt frikopplats från skadeståndsrätten.

Föreningen vill i sammanhanget markera en principielll mera positiv inställning till regressmöjligheten mot biltrafiken, såsom i realiteten belastad med ett rent strikt ansvar enligt förslaget, än vad utredningen gett lill känna. Enligt föreningens mening går utredningen sålunda för långt när den på längre sikt framhåller som en möjlig huvudprincip, att sakskadorna bör stanna på den försäkringsgivare, som meddelat sakför­säkring. Det må vara att regressrätten för närvarande spelar liten ekonomisk roll, att den kan vara administrativt betungande att utöva, i varje fall om den skall bygga på en eulpabedömning, att del för närvarande finns en tendens i lagstiftningen alt inskränka regressmöjlig-helerna, och att desamma som bekant helt borltagits ur den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Med tanke pä de mycket stora skadekostnader för samhället, som biltrafiken åstadkommer, och med tanke på det principiella önskemålet, alt biltrafiken bör bära sina egna kostnader och att dessa helst öppet bör redovisas, är det emellertid inte .självfallet, att denna utveckling är den lämpligaste. Det kan vidare noteras alt en regressmöjlighet mot en verksamhet, som är belastad med ett rent strikt ansvar, och där culpafrågor i stor utsträckning eliminerats, kan tänkas bli utformad efter schablonregler, som inte behöver orsaka sådana administrativa problem, som individuell regress i sainband med eulpabe­dömning.

6 Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt

6.1 JK: Eflersom regressinkomsterna inte torde ha någon ekonomisk
betydelse för trafikförsäkringsanstalterna har utredningen prövat regress­
rättens omfattning uteslutande med hänsyn till riskfördelnings- och
preventionssynpunkler. Endast uppsåt och grov vårdslöshet skall kunna
föranleda regress mot den som på grund av eget vållande är ansvarig för
en trafikskada. Rattfylleri skall alltså inte i och för sig kunna ge upphov
till regresskrav.

1 konsekvens med den ståndpunkt jag ovan intagit i fråga om möjligheten all Jämka föraren tillkommande ersäUning för personskada i fall av enkelt vällande i förening med rattfylleri, anser jag alt möjlighet till regress bör finnas även i dessa fall.

Den kännedom som jag genom minskaderegleringsverksamhet fått om statens väghållningsansvar gör att jag med tillfredsställelse ser att utredningen inte vill föreslå någon rätt till återkrav mot väghållare.

6.2 Svea hovrätt: Enligt utredningens förslag skall, i stort sett i motsats
tUl vad nu gäller, ersättning för personskada och i 8 § andra punkten
avsedd sakskada utgå från det egna fordonets trafikförsäkring även i de
s. k. kollisionsfallen. Denna ändrade ordning kan komma alt medföra
vissa icke önskvärda konsekvenser. Sålunda skall vid kollision mellan
personbil och lastbU, i vilket fall förevarande slag av skador av naturiiga
skäl normalt blir större för dem som färdas i personbilen än i lastbilen,
den "mindre skadegörarens" traflkförsäkring betala för de skador som
den   "större   skadegöraren"  åstadkommit.   Som   en   följd   härav   torde


 


Prop. 1975/76:15                                                              203

trafikförsäkringspremierna komma att öka för personbilar och minska för lastbilar. Utredningen har också räknat med detta. Det synes hovrätten att en sådan konsekvens skulle komma i konflikt med utredningens i annat sammanhang uttalade lovvärda målsättning, nämligen att en från samhällsekonomiska synpunkter rationell slutlig fördelning av skade­kostnaderna bör åstadkommas.

Trots det anförda vill hovrätten emellertid ej avstyrka utredningens förslag i förevarande hänseende. Det är tänkbart att de olägenheter med förslaget som hovrätten nu pekat på kan undanröjas t. ex. genom försäkringsbolagens premiesättning, när del gäller lastbilar.

6.3    .SJ: Enligt uttalande i specialmotiveringen omfattar hänvisningen i andra stycket till ansvarighet "enligt lag" också den ansvarighet som enligt Järnvägstrafikstadgan och de internationella fördragen CIM och CIV åvilar järnvägs innehavare för skada på egendom som befordras metl järnvägen. Detta ansvar är emellertid av frakträttslig natur och vilar således på kontraktuell grund. Enligt uttrycklig bestämmelse i järnvägs­trafikstadgan och fördragen äger järnvägen, om ersättningskrav avseende godsskada görs gällande på annan grund än avtal, åberopa vad beford­ringsavtalet med stöd av gällande regler innehåller om frihet från ansvar eller om ansvarsbegränsning. Sådant förbehåll får också åberopas av personer för vilka Järnvägen svarar (Järnvägstrafikstadgan 78 §, CIM art. 40). Trafikskadelagen bör under inga förhållanden få den verkan att järnvägens ansvar för gods som mottagils till befordran ges en vidare omfattning än som följer av befordringsavtalet och på detta lillämpliga frakträttsliga regler. För något skälighetsövervägande som föreslås i lagrummet finns här ej något utrymme. Än mindre föreligger någon grund att, såsom i motiven anföres, låta järnvägen "bära en större del av skadan när järnvägen svarar enligt transportreglerna". Observeras bör vidare de särskilda preskriptions- och preklusionsregler som gäller beträffande det frakträttsliga ansvaret. Dessa bör ej få kringgås med tillämpning av trafikskadelagen. Ej heller i övrigt bör denna lag tillåtas inkräkta på den frakträttsliga regleringen av rättsförhållandet mellan fraktförare och godshavare. Till förebyggande av sådant missförstånd i tillämpningen vartill utredningens framslällning synes kunna ge anledning i denna del är det angeläget att i lagen upptages ett uttryckligt förbehåll för den begränsning av ansvaret för befordrat gods och de för Järnvägen som fraktförare gällande rättigheter vilka följer av fraktavtal och tillämpliga regler på det frakträttsliga området.

6.4    Försäkringsrättskommittén: I sakligt avseende åberopar utredningen i många sammanhang riskfördelningssynpunkter beträffande fördelningen av kostnader, även när det gäller ganska obetydliga kostnader som kan väntas ha ringa inverkan på premierna. När det gäller den väsentliga frågan om fördelningen av kostnader för personskada vid kollisioner mellan motordrivna fordon har utredningen emellertid stannat för principen att låta vafle sida bära sina egna kostnader, trots att detta innebär att exempelvis lastbilstrafiken gynnas genom en omfördelning av premiekostnaden (förslaget leder bl. a. till alt de som för sina dagliga resor är hänvisade till moped, t. ex. många i glesbygd bosatta äldre personer, får en kraftig ökning av premierna). Utredningen anför lill stöd härför huvudsakligen att detta överensstämmer med no-fault-systemet. Ett sådant argument kan dock inte vara avgörande. Det synes viktigt atl skadestånds- och försäkringsregler utformas så att de medför den bästa riskfördelningen från ekonomisk synpunkt i den mån så kan ske ulan att administrationskostnaderna  ökar.  Inom försäkringsverksamheten gäller


 


Prop. 1975/76:15                                                              204

som bekant skälighetsprincipen (282 § 2 mom. 1 st. lagen om försäk­ringsrörelse), vilken bl. a. innebär att premiekoslnaden skall stå i proportion till risken. Denna princip synes böra beaktas även vid utformningen av regler om ersättning för trafikskada. Kommittén vill därför förorda all möjlighet införes lill fördelning av kostnader även för personskador mellan olika sidor, efler samma principer som gäller för fördelningen av skador på fordon och last. Hänsyn till administrations­kostnaden synes inte kunna anföras som skäl häremot, eftersom dels en fördelning antas skola ske beträffande de nämnda sakskadorna (samt vid skador som träffar utomstående), dels det bör finnas möjlighet, i den mån det är önskvärt, för försäkringsbolagen att tillämpa "kollisionsöver­enskommelser" även beträffande personskador om administrationskost­naderna kan nedbringas därigenom. 1 sammanhanget må framhållas, atl uiredningen förutsätter att försäkringsbolagen inte skall kunna Iräffa överenskommelse om annan fördelning mellan trafikförsäkringsanstalter än som följer av lagen. Lagstiftaren bör dock inte lägga hinder i vägen mot standardiserade uppgörelser, som avser att på lång sikt åstadkomma samma resultat som om regress hade utövats i vafle särskilt fall, även om dessa skulle få annan form än nu tillämpade  kollisionsöverenskommelser.

6.5 Trafikförsäkringsföreningen: Förslaget innebär att i praktiskt taget alla fall utgiven ersättning skall stanna på trafikförsäkringen. Regress mot enskild person är begränsad till de fall där uppsåt eller grov vårdslöshet kan konstateras. Även om begreppet grov vårdslöshet kan komma alt få en något mer vidsträckt tolkning än hittills till följd av reformerna inom skadeslåndsrätten och trafikförsäkringen, kommer återkravsrätt för försäkringen att föreligga endast i undantagsfall. Föreningen har emeller­tid inte någon invändning mol förslaget i denna del. Det kan vitsordas atl inkomsterna av regress mol enskilda (fysiska) personer idag i det stora hela saknar ekonomisk vikt för trafikförsäkringskollektivet.

Även regresserna mot vägverket och SJ har underordnad ekonomisk betydelse. Detta får inte hindra en prövning av frågan huruvida regressrätten i dessa fall ändå bör bibehållas i det nya systemet. Föreningen instämmer i den ståndpunkt som utredningen har tagit när det gäller regress mot innehavare eller ägare av järnväg. Den kan däremot inle instämma i förslaget att regress inte längre skall kunna utövas mot väghållare. Föreningen tror att uiredningen här har fäst för stort avseende vid att vägverkels utbetalningar på grund av regresskrav frän trafikför­säkringsbolag (tabell 15 i bilaga 2) ligger på en mycket låg nivå. De låga beloppen kan i någon mån ha sin förklaring i atl väghållarna anpassar vägunderhållet efler trafiksäkerhetens krav. Utredningen synes vidare inte ha tagit hänsyn lill att regress också utövas mol andra subjekt, t. ex. kommuner, i egenskap av väghållare. Del bör också beaktas att förslaget innebär en vidgning av trafikförsäkringens ansvar, framför allt när det gäller förarskadorna. Regressfrågan får därmed slörre betydelse än hittills för försäkringsgivarna. Föreningen ställer sig tveksam till del berättigade i att en viss verksamhet - i detta fall trafiken med motorfordon — på del sätt som förslaget medför får bära skaderisker som kan härledas till en annan verksamhet, i detta fall väghållningen. Det bör påpekas att den ståndpunkt som man lar i delta lagstiftningsärende kan ha verkan också för frågan om vagnskadeförsäkringen skall ha regress eller inte, något som för närvarande prövas av skadeståndskommillén.