Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop 1975/76:135

Regeringens proposition

1975/76:135

om den statliga kulturpolitiken 3;

beslutad den 26 febmari 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

Pä regeringens vägnar

G.E. STRÄNG

BERTIL ZACHRISSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram en rad förslag om förbättringar av konstnärernas villkor. Nuvarande stipendiesystem föreslås bli ersatt av ett nytt system med direkta bidrag till konstnärer. Syftet med bidragen skall bl. a. vara att ge möjligheter till kontinuitet i den konstnäriiga yrkesutövningen och skapa förutsättningar för experiment och nydanande.

Konstnärerna föresläs själva lä det dominerande inflytandet i det nya organ, konstnärsnämnden, som frän den 1 juli 1976 fär ansvaret för för­delningen av bidrag. Nämnden skall fördela bidrag till bild- och formkonst­närer, tonkonstnärer samt scen- och filmkonstnärer. De nuvarande stipen­dieorganen Konstakademien, Musikaliska akademien och Konstnärsstipen-dienämnden upphör med sin stipendiegivning vid halvårsskiftet. Styrelsen för Sveriges författarfond föreslås liksom hittills ha hand om uppgiften att fördela olika bidrag till författare, översättare och kulturjournalister.

Konstnärsnämnden föresläs fä stor frihet när det gäller valet av bidrags­form. För direkta bidrag till konstnärer föresläs att ca 16 milj. kr. anvisas för nästa budgetär, vilket innebär en ökning med 8 milj. kr. i förhållande tili vad som innevarande budgetär kan disponeras för stipendier.

Utöver direkta bidrag föresläs konstnärsnämnden fä disponera 2,4 milj. kr. för projektbidrag, som skall underiätta för konstnärerna att utveckla nya tekniker och arbetsformer eller att använda de konstnärliga uttrycksmedlen i nya sammanhang.

Nuvarande konstnärsbelöningar behålls men kallas i fortsättningen in­komstgarantier för konstnärer. Garantierna skall ge ekonomisk trygghet åt dem som gör en framstående konstnärtig insats men ändå har försörjnings-

I Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                     2

svårigheter. Garantiernas storlek är beroende av konstnärernas övriga in­komster. Inkomstgaraniier, som i princip utgår på livstid, skall i första hand tilldelas bild- och formkonstnärer, tonkonstnärer samt film- och scenkonst­närer. För författare och andra upphovsmän till litterära verk kommer den garanterade författarpenningen att fungera som en motsvarighet till in­komstgarantierna. Garanterad författarpenning är en garanterad äriig mi-nimiersättning som beviljas av styrelsen för Sveriges författarfond. Styrelsen förvaltar de medel, f n. ca 20 milj. kr. åriigen, som tillförs fonden genom den s. k. biblioleksersättningen.

Propositionen innehåller ocksä förslag om en kraftig ökning av de statliga insatserna för bildkonsten. Möjligheterna att införiiva konstverk i den of­fentliga miljön föresläs öka väsentligt. Anslagen för inköp av konst till stat­liga byggnader fördubblas i det närmaste och utgär enligt förslaget med 8,7 milj. kr. Härav föresläs 1 milj. kr. för folkparkernas och de samlings-lokalägande organisationernas konstinköp. Möjligheterna att med län och bidrag av statsmedel finansiera konstnäriig utsmyckning och gestaltning vid ny- och ombyggnad av allmänna samlingslokaler föreslås öka avsevärt.

En ny organisation för statens konstmuseer föreslås frän den I juli 1976. Nationalmuseet, moderna museet och östasiatiska museet blir självständiga enheter under en gemensam styrelse. Samtidigt med omorganisationen till­förs,museiverksamheten ökade resurser.

Den konstbildande verksamheten inom Konstfrämjandet fär enligt pro­positionens förslag en kraftig förstärkning. Ocksä Sveriges konstföreningars riksförbund fär ökat stöd.

Riksutställningar, vars verksamhet hittills har bedrivits försöksvis, får fr. o. m. nästa budgetär en permanent organisation.

Statligt stöd föresläs till Litteraturfrämjandet för utgivning av kvalitets­litteratur till låga priser.

Riktlinjer föreslås för kulturminnesvårdens regionala organisation i sam­band med att länsstyrelsen den 1 juli 1976 blir regional myndighet för den statliga kulturminnesvården.! Formerna för bl. a. samarbete och ansvars­fördelning mellan länsstyrelse och länsmuseum behandlas i propositionen. Beslutanderätten i ärenden om bl. a. fasta fornlämningar, byggnadsminnen och begravningsplatser förs över frän riksantikvarieämbetet och statens his­toriska museer till länsstyrelsen.

För utbyggnaden av de statliga insatserna pä kulturområdet föreslås för nästa budgetär en sammanlagd ökning av 39,8 milj. kr., varav 15,5 milj, kr, i budgetpropositionen och 24,3 milj. kr. för ändamål som behandlas i denna proposition.


 


Prop.1975/76:135

Lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1942:350) om fornminnen'

dels alt 21 S skall upphöra att gälla,

dels att i 6 och 7 iji; ordet "riksantikvarien" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "länsstyrelsen" i motsvarande form,

dets att i 7 >; orden "lagen om expropriation" skall bytas ut mot "ex­propriationslagen (1972:719)",

dels att i 9 b, 11, 13 och 16 S§ ordet "kronan" i olika böjningsformer skall bytas ut mol "staten" i motsvarande form,

dels att i 11 och 13 5;! ordet "riksantikvarien" skall bytas ut mot "riks­antikvarieämbetet och statens historiska museer",

dels att i 13 S ordet "Konungens" skall bytas ut mot "regeringens",

dels att 1,3,5,8,9 a, 10, 12, 14, 15 och 17-20 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

1§ Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare in­byggare, äro ställda under lagens hägn.

Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning.

Tillsyn över fasta fornlämningar Länsstyrelsen utövar tillsyn över
utövas av riksantikvarien.
      fasta fornlämningar / länet.

Riksantikvarieämbetei och slatens historiska museer har överinseende över skyddet och vården av de fasta foinlämningarna i riket.

3 S Till fast fornlämning hör så stort        Till fast fornlämning hör sä stort

Senaste lydelse av 65 1971:1163 9b;t 1967:77 II S 1967:77 16 5 1967:77


 


Prop. 1975/76:135

Föreslagen lydelse

område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och bety­delse nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undanta­gils frän delning vid lantmäteriför­rättning enligt bestämmelser som gäll­de före ikraftträdandet av fastighets­bildningslagen (1970:988) eller tagits i anspråk genom expropriation, gäl­le de gränser som därvid bestämts. Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning som avses i /orsto sOTf'eller expropriation, äger länsstyrelsen fastställa gränserna för området. Upptages ärende härom an­norledes än på framställning av mar­kens ägare, skaU denne underrättas om ärendet. Underrättelse skall del­givas ägaren på sätt om stämning / tvistemål är stadgal.

Nuvarande lydelse

område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och bety­delse nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning undanta­gits från delning vid lantmäteriför­rättning eller tagits i anspråk genom expropriation, gälle de gränser som därvid bestämts.

Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning eller expro­priation, äger länsstyrelsen aii på framställning av riksantikvarien eller markens ägare fastställa grän.serna för området. Gör riksantikvarien framställning härom, skaU framställ­ningen genom länsstyrelsens försorg delgivas ägaren på sätt om stämning är stadgat. Göres sådan framställning av ägaren, skall länsstyrelsen bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsen skall I övrigt sörja för fullständig utredning i ärendet.

Med avseende ä fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed jämföriiga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i denna lag sägs om markens ägare gälla innehavaren.


Riksantikvarien äger att låta un­dersöka, iständsätta och inhägna fast fornlämning ävensom ä därtill hö­rande mark verkställa röjning eller vidtaga annan åtgärd som prövas er-forderiig för fornlämningens skydd och vård. Riksantikvarien må ock medgiva annan att under villkor som riksantikvarien bestämmer företaga undersökning av fast fornlämning.

Om det finnes nödvändigt, må riksantikvarien   låta   omhändertaga


Länsstyrelsen äger att låta under­söka, iständsätta och inhägna fast fornlämning ävensom ä därtill hö­rande mark verkställa röjning eller vidtaga annan åtgärd som prövas er­forderlig för fornlämningens skydd och vård.

Länsstyrelsen mä ock medgiva an­nan att under villkor som länsstyrel­sen bestämmer företaga undersök­ning av fast fornlämning.

Om det finnes nödvändigt, må länsstyrelsen     låta     omhändertaga


 


Prop. 1975/76:135

Nuvarande lydelse

fornlämning eller del därav för dess uppställande eller värd på annan plats. Vad nu sagts äger jämväl till-lämpning å fornlämning eller del därav som inmurats eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.

Föreslagen lydelse

fornlämning eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad nu sagts äger jämväl lill-lämpning ä fornlämning eller del därav som inmurats eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.

Undersökning eller annan  åtgärd som avses i första eller tredje styck­ena må vidtagas även av riksantikva­rieämbetet och Slatens historiska mu­seer. Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsam­kas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.


ombud som denne utsett.

Ansökan om tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 § stadgas.

Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god tid inhämtas, huruvida fast fornläm­ning kan beröras av förelaget, samt, där detta finnes vara förhällandet, samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien eller ombud som den­ne utsett därtill.

Anträffas under grävning eller an­nat arbete fast fornlämning som ej förut varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om för­hållandet   hos   riksantikvarien   eller


Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god lid inhämtas, huruvida fast fornläm­ning kan beröras av företaget, samt, där delta finnes vara förhållandet, samråd sä snart ske kan äga rum med länsstyrelsen.

Anträffas under grävning eller an­nal arbete fast fornlämning som ej förut varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om för­hållandet hos länsstyrelsen.


 


9aS'


Beslämmelserna i 1 och 6-9 §S gälla i tillämpliga delar i fråga om skeppsvrak, om minst etthundra är kan antagas ha förflutit sedan skep­pet blev vrak, samt om föremål som påträffas i eller i närheten av sådant


Bestämmelserna i 1  första-tredje styckena och 6-9 SS gälla i tillämp­liga delar i fräga om skeppsvrak, om minst etthundra är kan antagas ha förfiutit sedan skeppet blev vrak, samt om föremål som påträffas i eller


'Senaste lydelse 1971:1163.


 


Prop. 1975/76:135


Nuvarande lydelse

vrak och har samband med detta. Bestämmelsen i 6 § andra stycket gaV-ler härvid även ägare av vattenom­råde.

Föreslagen lydelse

i närheten av sådant vrak och har samband med detta. Därvid gäller vad som sägs

Riksantikvarien får låta undersöka och bärga skeppsvrak och annat fö­remål som avses i första stycket samt vidtaga annan åtgärd för föremålels skydd och värd. Riksaniikvaiieri får medgiva annan att under villkor :5om riksantikvarien bestämmer företaga undersökningen och bärgningen.

1.   i 1 §, 6 §, 7 § första stycket och 8 § om länsstyrelsen i stället riksanti­kvarieämbetet och statens historiska museer,

2.    i 6 § andra stycket om markens ägare även ägare av vattenområde.

Riksantikvarieämbetet och slatens historiska museer fär låta undersöka och bärga skeppsvrak och annat fö­remål som avses i första stycket samt vidtaga annan åtgärd för föremålets skydd och vård. Riksantikvarieämbe­tet och statens historiska museer fär medgiva annan att under villkor som myndigheten   bestämmer   företaga undersökningen och bärgningen. Före vidtagandet av åtgärd som avses i andra styckei skall markens eller vattenområdets ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.

Tillstånd till åtgärd som avses i 6 S första stycket fär lämnas vrakets eller annat föremåls ägare även om det icke föreligger sådant skäl för åtgärden som angives där.


10

Föremål, som påträffas i fast forn­lämning och har samband med den­na, skall tillfalla kronan.

Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit sitt tillsländ, må riksantikvarien tillerkänna den som låtit utföra un­dersökningen skälig ersättning för nödiga kostnader och med under­sökningen förenat arbete. Påträf­fades föremålet utan samband med sådan undersökning, äge riksantilma-lien förordna att hittelön skall utgå, om det finnes skäligt.


Föremål, som påträffas i fast forn­lämning och har samband med den­na, skall tillfalla staten.

Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill länsstyrelsen gi­vit sill tillstånd, mä riksantikvarie­ämbetet och Slatens historiska muse­er tillerkänna den som låtit utföra undersökningen skälig ersättning för nödiga kostnader och med under­sökningen förenat arbete. Påträf­fades föremålet utan samband med sådan undersökning, äge riksantikva­rieämbetet och statens historiska mu­seer förordna att hittelön skall utgå, om det finnes skäligt.


 


Prop, 1975/76:135


Nuvarande lydelse

Om fynd av föremål som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas kronan skall den som hittat föremålet utan dröjsmål göra anmälan hos riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet. Han vare ock plik­tig att på anmaning utlämna före­målet mot bevis samt noggrant upp­giva platsen för fyndet och omstän­digheterna därvid.


12:


Föreslagen lydelse

Om fynd av föremål som enligl vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas staten skall den som hit­tat föremålet ulan dröjsmål göra an­mälan hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller ombud som denna myndighet utsett eller hos polismyndighet. Han vare ock pliktig att på anmaning utlämna fö­remålet mot bevis samt noggrant uppgiva platsen för fyndet och om­ständigheterna därvid.


 


14 S

Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda del lill kronan, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, göre anmälan om fyn­del hos riksantikvarien eller dennes ombud eller hos polismyndighet.


Vill den som påträffat föremål, varom i 11 S förmäles, hembjuda det till staten, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, göre anmälan om fyndet hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller ombud som denna myndighet utsett eller hos po­lismyndighet.


 


15 S'

Riksantikvarien äger att låta un­dersöka eller medgiva annan att un­der villkor, som riksantikvarien be­stämmer, undersöka plats för forn­fynd, ändå att den ej är att hänföra till fast fornlämning.


Länsstyrelsen äger att låta under­söka eller medgiva annan att under villkor, som länsstyrelsen bestäm­mer, undersöka plats för fornfynd, ändå alt den ej är att hänföra till fast fornlämning. Sådan undersökning må vidtagas även av riksantikvarie­ämbetet och statens historiska muse-


Å sådan undersökning skall vad i 5 S sista stycket är stadgat äga mot­svarande tillämpning.

Länsstyrelsen äger alt vid vite fridlysa platsen intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vällas väsentlig olägenhet. I fräga om kungörande av länsstyrelsens beslut äger 4 5 andra stycket mot­svarande tillämpning.

'Med nuvarande lydelse avses lydelsen enligl prop.  1975/76:112.


 


Prop.1975/76:135


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


 


17 !j'


Fråga om ersättning eller kostnad enligt 5 S tredje stycket, 7 S första stycket, 9 S första stycket eller 9 a ij tredje stycket prövas av den fastig­hetsdomstol inom vars område forn­lämningen är belägen.


Fråga om ersättning eller kostnad enligt 5 § femte stycket, 7 S första stycket, 9 S första styckei eller 9 a S tredje styckei prövas av den fastig­hetsdomstol inom vars område forn­lämningen är belägen.


18S

Riksantikvarien äger i angelägen­het som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos överexeku­tor.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt länsstyrelsen äga i angelägenhet som avses i den­na lag påkalla nödig handräckning hos överexekutor. I fräga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de be­stämmelser som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.


19 5'


1 ärende som enligt denna lag an­kommer på länsstyrelsens prövning äge länsstyrelsen, om sä finnes på-kallai, meddela föreskrift all gälla tills vidare i avbidan på ärendets slut­liga avgörande.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammar­rätten genom besvär.


1 ärende enligt 3 if andra stycket, 4 eller 15! tredje stycket äge länsstyrelsen, om så finnes påkallat, meddela föreskrift all gälla tills vida­re i avbidan pä ärendets slutliga av­görande.


 


20;

7"a/a« mol riksantikvariens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.


Talan mot länsstyrelsens beslut i ärende enligt 3  andra stycket, 4 s eller 15 > tredje stycket föres hos kammarrätten genom besvär. Mot beslut I övrigt enligl denna lag av länsstyrelsen eller riksantikvarieäm­betei och statens historiska museer föres talan hos regeringen genom be­svär.


'Senaste lydelse 1971:536, 'Senaste lydelse 1971:589, 'Senaste lydelse 1967:77,


 


Prop. 1975/76:135

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Riksaniikvarieämbeiet och statens historiska museer äger föra talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.1 fråga om talan mot myndighets beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1960:690) om byggnadsminnen' dels att 21 5 skall upphöra att gälla,

dels att i 1, 3, 7, 9, 13 och 15 SS ordet "riksantikvarien" skall bytas ut mot "länsstyrelsen", dels att i 1, 5 och 9-12 SS ordet "kronan" skall bytas ut mot "staten", dels all i 16 S ordet "Konungen" skall bytas ut mol "regeringen", dels att 4, 8, 14 och 18 SS skall ha nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a S, av nedan angivna lydelse.

laS

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har överinseende över frågor som rör tillämpningen av denna lag.

4S
Försummar ägare av byggnads-
Försummar ägare av byggnads­
minne den värd, som enligt medde-
minne den värd, som enligt medde­
lade skyddsföreskrifter åligger ho-
lade skyddsföreskrifter åligger ho­
nom, äger länsstyrelsen, på fram-
nom, äger länsslyrelsen förelägga
ställning av riksantikvarien, förelägga
honom att inom viss skälig tid vid-
honom att inom viss skälig tid vid-
taga erforderiiga åtgärder. Sädana åt-

' Senaste lydelse av

5S 1972:777   MS 1972:777

7S 1972:777 12 § 1972:777

10 S 1971:540 13 S    1971:540


 


Prop.1975/76:135


10


 


Nuvarande lydelse

taga erforderliga åtgärder. Sädana åt­gärder som med hänsyn till bygg­nadens användning och omständig­heterna i övrigi äro oskäligt betung­ande mä dock ej åläggas honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.


Föreslagen lydelse

gärder som med hänsyn till bygg­nadens användning och omständig­hetema i övrigi äro oskäligt betung­ande må dock ej åläggas honom, Fullgöres icke föreläggandet, mä länsslyrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.


 


Innan riksaniikvarien i ärende an­gående byggnadsminne fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller an­nan, har han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas tillgängliga.


Innan länsslyrelsen i ärende angå­ende byggnadsminne fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan, har länsstyrelsen alt förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda me­del finnas tillgängliga.


14 S


Talan mot riksantikvariens eller länsstyrelses beslut enligl denna lag föres hos kammarrätten genom be­svär.

Talan mot länsstyrelsens beslut en­ligt denna lag föres hos kammarrät­ten genom besvär.

Riksantikvarieämbetet och statens

historiska   museer   äger  föra   talan

mot länsstyrelsens beslut enligl denna

lag.

Beslut enligl I eller 7 S skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.


18;

Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag,och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen, efier framstäUning av riksantikvarien, vid vite ålägga ägaren all vidtaga åtgär­der härför,

Överexekutor äger meddela hand­räckning för att avbryta pågående förstörelse av byggnadsminne eller


Har byggnadsminne ändrats i strid mol föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen vid vite ålägga ägaren all vidtaga åtgärder härför,

Överexekutor äger meddela hand­räckning för alt avbryta pågående förstörelse av byggnadsminne eller


'Senaste lydelse 1971:590,


 


Prop. 1975/76:135


11


 


Nuvarande lydelse

återställa detta eller om eljest sä er­fordras lill efterievnad av denna lag. Ansökan om handräckning mä göras av riksantikvarien eller allmän åkla­gare. Begär utmätningsman att kost­nad för förrättningen skall förskju­tas, mä det ske av allmänna medel, I övrigt gälla enahanda bestämmel­ser, som äro stadgade för det i 191 S utsökningslagen avsedda fallet.


Föreslagen lydelse

återställa detta eller om eljest så er­fordras till efterievnad av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av länsstyrelsen eller allmän åklaga­re. Begär utmätningsman att kost­nad för förrättningen skall förskju­tas, mä del ske av allmänna medel, I övrigt gälla enahanda bestämmel­ser, som äro stadgade för det i 191 S utsökningslagen avsedda fallet.


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. 1 fräga om talan mot myndighets beslut som har meddelats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om överlämnande av förvaltningsuppgifter till föreningar, sam­fälligheter och stiftelser inom utbildningsdepartementets verksam­hetsområde

Härigenom föreskrives följande.

Enligt de närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fär föreningar, samfälligheter och stiftelser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde fullgöra förvaltningsuppgif­ter enligt följande, nämligen


Förening, samfällighet eller stiftelse

Musikaliska akademien


Uppgift

1.  Prövning av frågor om statsbi­drag till musikpedagogisk utbild­ningsverksamhet inom privata mu­sikskolor i Stockholm och om villkor för detta bidrag

2.  Prövning av frågor om statsbi­drag tili orgelspelarkurs och om vill­kor för delta bidrag

3.  Handhavande av orgelspelar­kurs enligt 2

4.  Handhavande av kurser för av-


 


Prop. 1975/76:135


12


 


Förening, sainfälligliet eller stiftelse

Sveriges författarförbund

Stiftelsen Institutet för rikskonser-

ter

Stiftelsen Sveriges fria konstskolor

Svenska föreningen Norden

Stiftelsen Svensk-norska samar­betsfonden

Sveriges   hantverks-   och   indu­striorganisation

Handelshögskolan i Stockholm

Riksföreningen mol cancer


Uppgift

läggande av organist- och kantors­examen, för avläggande av pedago­gisk examen för kyrkokantorer samt för utbildande av kyrkomusiker vid Svenska diakonsällskapets diakon­skola

Prövning av frågor om fördelning av statliga medel till författare och Översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och i tal­tidningar

Prövning av frågor om statsbidrag och föriusttäckningsgarantier av statliga medel till regionala och lo­kala musikaktiviteler samt statsbi­drag till svenska musikers utlands­verksamhet

Prövning av frågor om stöd av statliga medel åt verksamheten vid vissa konstskolor i Stockholm, Gö­teborg och Malmö

1.  Prövning av frågor om lärarut­byte mellan de nordiska länderna

2.  Prövning av frågor om statsbi­drag till resor och statliga stipendier inom föreningens verksamhetsom­råde

Prövning av frågor om statliga sti­pendier inom fondens verksamhets­område

Prövning av frågor om statsbidrag till kostnader för granskning av ge­sällprov

Prövning av frågor om doktorand­stipendier till studerande vid hög­skolan

Prövning av frågor om anslag av statliga medel för forskning inom föreningens verksamhetsområde


 


Prop. 1975/76:135                                                   13

Beslut som enligt denna lag ankommer på Musikaliska akademien eller Handelshögskolan i Stockholm skall fallas av akademiens styrelse respektive av högskolans lärarråd.

Denna lag träder i kraft den I juli 1976 då lagen (1975:351) om över­lämnande av förvaltningsuppgifter till föreningar, samfälligheter och stif­telser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde skall upphöra att gälla.


 


Prop.1975/76:135                                                     14

Utdrag UTBILDNINGSDEPARTEMENTET      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-02-26

Närvarande: statsråden Sträng, ordförande, Andersson, Johansson, Holm­qvist, Aspling, Geijer, Bengtsson, Noriing, Carisson, Feldt, Sigurdsen, Gus­tafsson, Zachrisson, Leijon, Peterson

Föredragande: statsrådet Zachrisson Proposition om den statliga kulturpolitiken 3


 


Prop. 1975/76:135


15


Förkortningsförteckning


ABF AMS BONUS

KF

Klys

Konstakademien

KRO

LO

MUS 65

NUNSKU OLAF

Rikskonserter

RRV

RSV

SACO

SACO/SR

STIM

SÖ TBV TCO TCO-S TRU UKÄ

Vitterhets­akademien FotoL URL


Arbetarnas bildningsförbund Arbetsmarknadsstyrelsen

Bild Ord Not - Upphovsrättslig Samorganisation (BO­NUS)

Kooperativa förbundet

Konstnäriiga och  litterära  yrkesutövares  samarbets-nämnd

Akademien för de fria konsterna Konstnärernas riksorganisation Landsorganisationen i Sverige 1965 ärs musei- och utställningssakkunniga Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet Utredningen (In 1970:29) rörande arbetsförmedlingen inom vissa yrkesområden m. m. Stiftelsen Institutet för rikskonserter Riksrevisionsverket Riksskatteverket

Sveriges akademikers centralorganisation Centralorganisationen SACO/SR Föreningen Svenska tonsättares internationella musik­byrå, STIM, u. p. a. Skolöverstyrelsen

Tjänstemännens bildningsverksamhet Tjänstemännens centralorganisation TCO:s statstjänstemannasektion TRU-kommittén Universitetskanslersämbetet

Vitterhels-, historie- och antikvitetsakademien Lagen (1960:730) om rält till fotografisk bild Lagen (1960:729) om upphovsrätt lill litterära och konst­näriiga verk


 


Prop. 1975/76:135                                                    16

1 Inledning

År 1974 beslöt statsmakterna om mål för den statliga kulturpolitiken (prop. 1974:28, KrU 1974:15, rskr 1974:248). Riktlinjer drogs upp för de statliga insatserna på kulturområdet ur ett långsiktigt perspektiv. Planeringen av reformverksamheten för i första hand en treårsperiod presenterades. Förslag till nya insatser pä kulturiivets område som inneburit en fortsatt utveckling efter 1974 års riktlinjer har därefter lagts fram och antagits av 1975 års riksdag genom dels budgetpropositionen (prop. 1975:1 bil. 10, KrU 1975:4, rskr 1975:46), dels en särskild proposition (prop. 1975:20, KrU 1975:12, rskr 1975:201). Även årets budgetproposition (1975/76:100 bil. 10) innehäller en rad förslag som har betydelse i det pågående reformarbetet. Enligt vad jag uttalade i tidigare propositioner förväntades under de närmaste åren ytterligare utredningsförslag inom olika delar av kulturområdet. De förslag som jag nu inför del tredje året lägger fram är baserade på det utrednings­arbete som har bedrivits av kulturrådet', 1965 års musei- och utställnings-sakkunniga (E 1966:52)', organisationskommittén (U 1974:07) för riksan­tikvarieämbetet och vissa museer' samt arbetsgruppen (U 1974:11) för vissa kulturminnesvärds- och museifrågor'.

Kulturrådet har i september 1974 avgetl belänkandet (SOU 1975:14) Konstnärerna i samhället.

MUS 65 har i juli 1974 avgett betänkandet (SOU 1974:43) Utställningar och betänkandet (Ds U 1974:5) Offentiig konst: Överväganden och förslag beträffande konst i statliga byggnader och lokaler.

Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer har i december 1975 avgett betänkandet (Ds U 1975:16) Statens konstmuseer.

Arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor har i maj 1975 avgelt betänkandet (Ds U 1975:9) Regional kulturminnesvård och mu­seiverksamhet.

Frän styrelsen för Sveriges författarfond har i juni 1975 kommU in en skrivelse angående införande av garanterad författarpenning.

De betänkanden m. m. som jag tidigare har nämnt har remissbehandlats enligt följande.

' Direktören Paul Lindblom,ordförande,bildningskonsulenten Bengt Andersson,sek­tionschefen Henry Björinder. redaktören Rune Blomkvist, professorn Hans-Erland Heineman. museidirektören Bengt Häger, kulturchefen Bertil Jansson, fil, lic, Bo La­gercrantz och förbundsdirektören Rolf Rembe,

Generaldirektören Lennart Holm,ordförande, överantikvarien Margareta Biörnstad, museichefen Bengt Hubendick, f d, organisationsdirektören Elof Jerdenius, fil, lic, Bo Lagercrantz, överintendenten Ake Meyerson, landsantikvarien Sven Noreen, konstnären Kurt Ullberger och direktören Gunnar Westin, ' Departementsrådet Gunnar Svensson, ordförande, avdelningschefen Jan Engman och kanslirådet Gunnar Petri,

Depariementssekreieraren Jan-Mals Lindahl.ordförande,överaniikvarien Margareta Biörnsiad, ombudsmannen Stig Gustafsson, landsantikvarien Björn Hallerdi. kan­slirådet Curt Tornborg och departementssekreteraren Stig Wandén,


 


Prop. 1975/76:135                                                    17

Efter remiss har yttranden över kulturrådets betänkande Konst­närerna i samhället avgetts av kriminalvårdsstyrelsen, socialsty­relsen, riksförsäkringsverket, kammarkollegiet, statskontoret, byggnadssty­relsen, RRV, RSV, statens kulturråd, konstnärsstipendienämnden, slatens konstråd, styrelsen förSveriges författarfond. Rikskonserter, nationalmuseet. Konstakademien, Musikaliska akademien, SÖ, UKÄ, bibliotekshögskolan, AMS, bostadsstyrdsen, statens planverk, företagsskatteberedningen, mervärdeskatteulredningen, 1972 ärs skatleutredning, folkhögsko­leutredningen, K 73, arbetsmiljöulredningen. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stockholms, Järfälla, Nacka, Malmö, Bengtsfors, Kari-slads och Lycksele kommuner. Landsantikvarieorganisationernas samar-betsråd. Svenska museiföreningen. Konstfrämjandet, Sveriges konstför­eningars riksförbund. Konstnärscentrum, Svenska slöjdföreningen. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, STIM, Svenska artisters och musikers intresseorganisation, Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Riksförbun­det Sveriges amatörorkestrar, Musikcentmm, Sveriges allmänna biblioteks-förening. Författarcentrum, Stiftelsen Skådebanan, Teaterforum, Danscenl-rum gemensamt med Teatercentrum, Fotograficentrum, Stiftelsen Svenska filminstitutet, Sveriges Radio AB, Folkparkernas centralorganisation. Fol­kets husföreningarnas riksorganisation, Förmedlingsbyrän för kulturpro­gram, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, TBV, LO, TCO, SACO/SR, Klys, Sveriges författarförbund, Sveriges dramatikerförbund, KRO, För­eningen Svenska tecknare. Föreningen Sveriges konsthantverkare och in­dustriformgivare. Svenska fotografernas förbund. Föreningen Svenska ton­sättare. Föreningen Svenska populärauktorer. Svenska musikerförbundet. Föreningen Sveriges jazzmusiker. Svenska tonkonslnärsförbundet. Svenska teaterförbundet. Teatrarnas riksförbund - som bifogat yttrande frän Svenska riksteatern -, Folkpartiets ungdomsförbund. Svenska arkitekters riksförbund samt Sveriges Radios tiänstemannaklubb(SIF-klubben vid Sveriges Radio),

Svenska folkhögskolans lärarförening samt universiteten i Lund, Göteborg och Umeå har genom SÖ resp. UKÄ beretts tillfälle att komma in med synpunkter.

Härutöver har skrivelser kommit in frän Svenska konslkritikersamfundet, Kulturarbelarcentrum i Uppsala län. Grafiska sällskapet samt Textil- och klädformgivargruppen.

Efter remiss har yttranden över MUS 65:s betänkande Utställningar avgetts av styreisen för intemationell utveckling, armémuseet, kammar­kollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, nämnden för samhälls­information, statens kulturråd, statens konstråd, styrelsen för Sveriges för­fattarfond. Rikskonserter, riksantikvarieämbetet och statens historiska mu­seum - som bifogat yttrande frän SACO-föreningen vid riksantikvarieäm­betet, historiska museet och medelhavsmuseet -, nationalmuseet, livrust-kammaren, naturhistoriska riksmuseet, etnografiska museet, statens sjö­historiska museum, styrelsen för Skoklosters slott. Stiftelsen Nordiska mu-

2 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                    18

seei. Stiftelsen Tekniska museei, NUNSKU, Vitterhetsakademien, Konst­akademien, Musikaliska akademien, dramatiska institutet, SÖ - efter hö­rande av vissa länsskolnämnder, lärarhögskolor och folkhögskolor saml konstfackskolan -, statens naturvärdsverk, konsumentverket, AMS, statens invandrarverk, hemslöjdsnämnden, massmedieutredningen, kommunale­konomiska utredningen, utredningen angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet. Svenska kommunför­bundet, Stockholms, Eskilstuna, Norrköpings, Gotlands, Kristianstads, Mal­mö, Lunds, Göteborgs, Uddevalla, Åmåls, Skövde, Arvika, Örebro, Västerås, Bortänge, Sundsvalls, Skellefteå och Luleå kommuner. Landstingsförbundet, LO, TCO, SACO, Klys, Stiftelsen Svenska institutet. Föreningen Varbergs museum. Stiftelsen Musikhistoriska museet. Stiftelsen Sveriges arkitektur­museum. Stiftelsen Upplandsmuseet, Södermanlands hembygds- och mu-seiförbund, Östergötlands fornminnes- och museiförening och Linköpings stads museum för skön konst, Jönköpings läns hembygdsförbund, Kalmar läns fornminnesförening, Kalmar konstförening. Föreningen Gotlands forn-vänner, Blekinge musei- och hembygdsförening, Skånes hembygdsförbund, Hallands museiförening, Bohusläns hembygdsförbund. Älvsborgs läns mu­seiförening, Västergötlands fornminnesförening, Värmlands fornminnes-och museiförening, Örebro läns hembygdsförbund, Västmanlands fornmin­nesförening. Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund - som bifogat skrivelse från kulturnämnden i Falu kommun -, Gästrike-Hälsinge hem­bygdsförbund. Stiftelsen Jämtlands läns museum. Stiftelsen Västerbottens museum. Föreningen Norrbottens museum. Konstfrämjandet, Föreningen Konst i skolan. Riksförbundet för bildande konst, Sveriges konstföreningars riksförbund, Sveriges allmänna/ konstförening. Folkbildningsförbundet, Folkparkernas centralorganisation. Folkets husföreningarnas riksorganisa­tion, Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd. Föreningen Sveriges landsantikvarier. Svenska rnuseiföreningen. Föreningen för undervisning och information vidvenska museer. Svenska riksteatern, Sveriges allmänna biblioteksförening. Stiftelsen Svenska filminstitutet. Svenska slöjdförening­en. Föreningen Norden, KF, ABF, Studieförbundet Medborgarskolan, Stu­dieförbundet Vuxenskolan samt KRO - som bifogat yttrande av Konst­närscentrum.

Härutöver har skrivelser kommit in frän Sveriges civilingenjörsförbund CF-STF, Regionsföreningen Konstfrämjandet i västra Sverige, Dansmuseet, Kulturarbelarcentrum Västerbotten, Stiftelsen Smålands museum, Sveriges museimannaförbund, personalen vid Riksutställningar, Skaraborgs läns landsting. Unga örnars riksförbund. Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare samt Grafiska sällskapet.

Efter remiss har yttranden över MUS 65:s betänkande Offentlig konst avgetts av fortifikationsförvaltningen, armémuseel, nämnden för sjukvärds- och socialvärdsbyggnader, postverket, kammarkollegiet, stats­kontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, statens arbetsmiljönämnd, statens kul­turråd, statens konstråd, riksantikvarieämbetet och statens historiska mu-


 


Prop.1975/76:135                                                     19

seum, nationalmuseet, livrustkammaren, naturhistoriska riksmuseet, etno­grafiska museet, statens sjöhistoriska museum. Stiftelsen Nordiska museet. Stiftelsen Tekniska museet. Konstakademien, SÖ, UKÄ - som bifogat ytt­randen frän universiteten och de båda tekniska högskolorna -, utrustnings­nämnden för universitet och högskolor, bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län - efter hörande av Uppsala kommun -, länsstyrelsen i Ös­tergötlands län - efter hörande av Norrköpings kommun -, länsstyrelsen i Malmöhus län - efter hörande av Helsingborgs, Malmö och Lunds kom­muner -, länsstyrelsen i Norrbottens län. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, LO, TCO, SACO/SR, Klys, Södermanlands hem­bygds- och museiförbund, Kalmar konstförening, Örebro läns hembygds­förbund. Stiftelsen Jämtlands läns museum. Konstfrämjandet, Folkparker­nas centralorganisation. Folkets husföreningarnas riksorganisation saml Svenska museiföreningen.

Härutöver har skrivelser kommit in från Föreningen Sveriges konsthant­verkare och industriformgivare, KRO samt - för "Galleristerna" - frän Ga-lerie Ahlner, Galerie Doktor Glas, Lilla Galleriet och Galleri Prisma ge­mensamt.

Över betänkandet Statens konstmuseer har efter remiss yttran­den avgetts av statskontoret, RRV, statens personalnämnd, statens kul­turråd, statens konstråd, nationalmuseet. Konstakademien, LO - efter hö­rande av Statsanställdas förbund -, TCO-S, SACO/SR samt KRO.

Hämtöver har skrivelser kommit in frän Föreningen Sveriges landsan­tikvarier, Bo Ahlsén m. fl., Fotograficenlrum och Svenska fotografernas för­bund.

Över betänkandet Regional kulturminnesvård och museiverksamhet har efter remiss yttranden avgetls av kammar­kollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, RRV, statens personalpensions­verk, statens kulturråd, riksarkivet, riksantikvarieämbetet och statens his­toriska museer, statens naturvärdsverk, AMS, statens planverk, samtliga länsstyrelser, decentraliseringsutredningen. Svenska kommunförbundet, Stockholms, Nyköpings, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Malmö, Var­bergs, Göteborgs, Uddevalla, Karistads, Falu, Gävle, Sundsvalls, Skellefteå och Luleå kommuner. Landstingsförbundet, Svenska kyrkans församlings-och pastoratsförbund, LO, TCO, SACO/SR, Föreningen Varbergs museum, Södermanlands hembygds- och museiförbund. Jönköpings läns hembygds­förbund, Skånes hembygdsförbund, Hallands museiförening, Bohusläns hembygdsförbund. Älvsborgs läns museiförening. Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund. Stiftelsen Väster­bottens museum, Landsantikvarieorganisalionernas samarbetsråd. För­eningen Sveriges landsantikvarier. Svenska museiföreningen, Riksförbundet för hembygdsvärd samt Klys.

Landstingsförbundet har avgett yttrande efter hörande av vissa landsting. Flertalet länsstyrelser har i länen inhämtat yttranden frän vissa kommuner, landsting och organisationer.


 


Prop. 1975/76:135                                                    20

Härutöver har skrivelser kommit in från Stiftelsen Jämtlands läns mu­seum. Svenska arkeologiska samfundet, institutionerna för arkeologi särskilt nordeuropeisk och medeltidsarkeologi vid Lunds universitets historiska mu­seum, institutionerna för arkeologi särskilt nordeuropeisk vid universiteten i Uppsala, Stockholm,Göteborg och Umeå, Stiftelsen Upplandsmuseet, Upp­lands fornminnesförening, Kalmar läns fornminnesförening, Blekinge mu­sei- och hembygdsförening, Västmanlands fornminnesförening, Viuerheis-akademien. Stiftelsen Nordiska museei, Örebro läns hembygdsförbund. Stif­telsen Smålands museum. Malungs hembygdsförening, statens humanis­tiska forskningsråd, Östergötlands läns landstings utbildningsnämnd, Kal­mar konstförening med Kalmar konstmuseum, socialdemokratiska gmppen i Örebro kommuns kulturnämnd, Stockholms läns landsting och Stiftelsen Sveriges arkitekturmuseum.

Över skrivelsen från styrelser för Sveriges författarfond angående infö­rande av garanterad författarpenning har efter remiss yttranden avgetts av riksförsäkringsverket, kammarkollegiets fondbyrå, RSV, statens kulturråd, Sveriges författarförbund. Föreningen Svenska tecknare och Svenska fo­tografernas förbund.

Klys har i en skrivelse i maj 1975 tiil juslitie-, social-, finans-, utbildnings-och arbetsmarknadsdepartemeni;en fört fram vissa synpunkter angående bl. a. kulturart)etarnas skattesituation, pensions- och socialförsäkringsavgif­ter, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och upphovsrättslagstiftningen. Skri­velsen har behandlats vid överiäggningar mellan företrädare för de olika departementen.

En skrivelse i september 1975 frän Klys angående prioriteringarna av bl. a. insatserna för konstnärerna för budgetåret 1976/77 har behandlats vid överiäggningar mellan representanter för utbildningsdepartementet och Klys.

Jag avser att i detta sammanhang till en samlad bedömning la upp det redovisade utrednings- och remissmaterialet samt vissa förslag som kommit fram vid överiäggningar bi. a. med kulturarbetarnas organisationer och vissa andra organisationer.

För överblickens och sammanhangels skull berörs, i anslutning tili de förslag som tas upp till behandling, även vissa förslag som inte fordrar beslut av riksdagen.

I enlighet med Artikel 14 i del nordiska kulturavtalet har som ett led i beredningen representanter för utbildningsdepartementet haft överiägg­ningar med representanter för utbildnings- och kulturdepartementen i Dan­mark, Finland och Norge.

I prop. 1975/76:100 (bil. 10 s. 21) har regeringen föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition angående en fortsatt reformering av den statliga kul­turpolitiken, för budgetåret 1976/77 preliminärt beräkna till Vissa åtgärder inom kuhurområdet ett förslagsanslag av 121485 000 kr.


 


Prop. 1975/76:135                                                             21

2 Allmänna utgångspunkter för kulturrådets förslag 2.1 Kulturrådet

Kulturrådet behandlar huvudsakUgen frågor som direkt rör konstnärernas ekonomiska och sociala villkor. Rådet utgår därvid frän de mål för den statliga kulturpolitiken och den avgränsning av del kultur­politiska området som statsmakterna fastställde våren 1974. Som konstnärer betecknar kulturrådet skapande och utövande konstnärer inom olika om­råden, t. ex. författare, bildkonstnärer, tonkonstnärer och scenkonstnärer.

Kulturrådet betonar att konstnärernas insatser är oumbäriiga när det gäller att uppnå målen för samhällets kulturpolitik. Åtgärder för att ge konstnärerna goda arbets- och utkomstmöjligheter är därför en självklar del av kultur­politiken. Samhällets ansvar för konstnärerna skiljer sig härvidlag i princip inte frän dess ansvar för andra yrkesgrupper även om ansvaret i vissa av­seenden måste ta sig speciella uttryck.

De åtgärder som kulturrådet föreslår syftar lill att ge konstnärerna eko­nomisk trygghet under deras yrkesaktiva lid och pä ålderdomen. Även om älderdomstryggheten främst bör säkerställas inom ramen för samhällets all­männa åtaganden för medborgarna, är konstnärernas speciella förhållanden motiv för kompletterande insatser. En förbättring av konstnärernas eko­nomiska villkor under deras aktiva tid bör främst uppnäs genom att konst­närerna tillförsäkras arbetsuppgifter och skälig ersättning för sina prestationer och/eller för utnyttjandet av dessa prestationer.

Kulturrådet konstaterar att åtgärder som ökar aktiviteten inom olika sek­torer av kulturiivet ocksä leder till nya arbetstillfällen och därigenom för­bättrade försörjningsmöjligheter för konstnärer. Kulturrådet anser att sam­hället böria ansvar föratt fler arbetstillfällen skapas såväl inom konstnäremas traditionella verksamhetsområden som inom nya arbetsfält. Som exempel pä sädana nya områden nämner kulturrådet miljöutformning, skola, folk­bildning, kulturförmedling och värdsektorn.

Vid sidan av åtgärder som syftar till att skapa fler arbetstillfällen och förbättrad ersättning för konstnärer finns ett behov av speciellt utformade insatser.

För vissa konstnärsgrupper, t. ex. författare, tonsättare och musiker, ba­seras den viktigaste möjligheten till ekonomisk ersättning på överiåtdse av upphovsrätt eller upphovsrätten närstående rättigheter. Däremot har upphovsrätten enligt kulturrådet i allmänhet ringa ekonomisk betydelse för bildkonstnärer och konsthantverkare. Kulturrådet refererar den diskus­sion om s. k. kulturell allemansrätt som pågår i Sverige. Kulturrådet anser det önskvärt att sådana överenskommelser uppnäs mellan samhället och upphovsmännens organisationer att samhället ersätter upphovmännen och därigenom befriar de enskilda medborgarna frän att eriägga avgifter för nytt­jandet av upphovsrätts!igt skyddade verk. Överenskommelserna och ar­rangemangen bör vara sädana att allmänheten på ett smidigt och lättad-


 


Prop.1975/76:135                                                     22

ministrerat sätt fär tillgäng till konstnärernas verk och tjänster. Detta torde bl. a. förutsätta en ökad samordning av förhandlingar om förvärv eller ut­nyttjande av upphovsrätt mellan samhällets organ ä ena sidan och konst­närernas organisationer ä den andra. Kulturrådet understryker ocksä vikten av att villkor förbi. a. anställningar av konstnärer i samhäUets tjänst utarbetas genom överläggningar med de berörda konstnärsorganisationerna. Därvid fär bl. a. prövas om och i vilken utsträckning upphovsrätten skall övergå till arbetsgivaren.

Kulturrådet betonar att det konstnäriiga skapandet har en särställning och stryker under betydelsen av all med kulturpolitiska åtgärder ge den konstnärliga yttrandefriheten reellt innehåll. Variationer i fråga om uttrycksformer, möjligheter alt framföra olika åsikter och möjligheter att erbjuda ett rikt varierat innehåll måste vara ett grundläggande värde. Sam­hället har ett ansvar för alt främja mångsidighet i och spridning av kul­turutbudet och för att begränsa eller upphäva de negativa konsekvenser som marknadsekonomin kan ha. Kulturrådet finner det angeläget att sam­hället ulformar sina insatser sä att de främjar konstnärlig utveckling också inom sädana genrer som hittills inte alls eller bara i ringa omfattning har fått stöd. Det är enligt kulturrådet viktigt att de organ som fördelar bidrag inte har möjlighet att direkt påverka utformningen av enskilda konstnäriiga yttringar utan att ansvaret bör ligga hos den eller dem som har del konst­näriiga ansvaret för verksamheten i fråga.

Kulturrådet konstaterar i frägai om kommersialismens nega­tiva verkningar inom kulturområdet att förståelsen för konstnäriiga värden ofta är ringa i. det kommersiella systemet. Detta gäller särskilt i fråga om nydanande och kontroversiella insatser. Genom all samhällets insatser i stor utsträckning har inriktats på de områden där verksamheten inte längre är ekonomiskt lönande och på att stimulera intresset för konst­näriiga manifestationer hårde minskat kommersialismens skadeverkningar.

Kulturrådets förslag om att ge konstnärerna ökade arbetsuppgifter inom bl. a. miljöutformningen och skolväsendet bör enligt rådet kunna fylla ytter­ligare sädana luckor. De föreslagna åtgärderna är emellertid enligt kultur­rådets mening inte tillräckliga föratt ge förutsättningar för konstnärligt nydanande och experimenterande av önskvärd omfattning.

De institutioner som samhället stöder har enligt kulturrådet i stort sett lyckats tillgodose anspråken pä förnyelse och frihet när det gäller konstnäriig verksamhet i kollektiva former. Fritt verksamma konstnärer, säsom för­fattare, tonsättare och bildkonstnärer, som söker sig fram längs nya konst­näriiga vägar har ofta enligt kulturrådet stora svårigheter att försörja sig genom sin konstnärliga verksamhet. Kulturtädet anser att även konstnärer som genom sin experimentella inriktning inte har ett omedelbart gensvar på marknaden måste ges möjlighet att arbeta under ekonomiskt trygga för­hållanden. Del är vidare nödvändigt att konstnärer får möjlighet att genom konstnäriiga experiment utveckla sitt konstnärsskap. Kulturrådet framhåller


 


Prop. 1975/76:135                                                   23

också att konstnärer som drabbas av blockeringar i sitt arbete bör ges möj­ligheter all komma igenom perioder av sädana svårigheter.

Kulturrådet anser att älgärder som syftar till alt ge konstnärerna arbete och skälig ersättning för detta arbete bör utgöra huvuddelen av samhällets insatser föratt ge konstnärerna rimliga levnadsvillkor. Dessa insatser måste emellertid kompletteras med andra som inte hänförs till konkreta mål eller klara samhällsbehov pä kort sikt. Det är viktigt att dessa åtgärder utformas sä att de ger konstnärerna möjligheter lill ett obundet sökande och ex­perimenterande.

Kulturrådet framhåller all behovet av kulturpolitiska åtgärder ofta kan sammanfalla med rent socialpolitiska motiv. Åtgärder med social inriktning bör i princip ses som en del av socialpolitiken. Konstnärerna bör genom socialpolitiska insatser ha samma sociala trygghet som övriga medborgare. Under en övergångstid kan det dock enligt kulturrådet vara befogat alt ett visst socialt ansvar för konstnärerna tas inom ramen för kulturpolitiken.

2.2 Remissyttranden

Flertalet remissinstanser ansluter sig till huvuddragen i kulturrådets för­slag till åtgärder för att förbättra konstnärernas sociala och ekonomiska si­tuation. Kulturrådets utredning utgör enligt bl. a. statens kulturråd, styrelsen för Sverigesförfattarfond. Malmö kommun. Konstfrämjandet, STIM, LO, Sve­rigesförfattarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund en värdefull kartläggning av konstnärernas situation i samhället.

Pä några punkter ställer sig dock en del remissinstanser kritiska lill t)e-tänkandel. Folkets husföreningarnas riksorganisation och ABF efterlyser mer utarbetade förslag till åtgärder för att motverka kommersialismen inom kultur­området.

Vidare kritiseras kulturrådets bruk av begreppet konstnär. Statens kuhurråd och styrelsen för Sveriges författarfond hävdar att kulturrådets terminologi inte motsvarar svenskt språkbruk. KRO uppfattar kulturrådets konstnärs-begrepp som godtyckligt och hävdar att det inte finns anledning att ändra benämningen författare lill "ordkonstnär", musiker till "tonkonstnär" osv. Sveriges författarförbund förordar de beteckningar som används inom Klys, där "konstnär" står för dem som är medlemmar i KRO, medan "kultur­arbetare" täcker alla grupper som är medlemmar i Klys-organisationer. Riks­konserter anser det mindre lämpligt att till gruppen tonkonstnärer hänföra musikpedagoger och populärauktorer.

Statens kuhurråd. Konstnärscentrum och Föreningen Svenska tecknare be­klagar att kulturrådet inte närmare kunnat behandla ansvarsfördelningen mellan stal, kommuner och landsting i frägaom de kulturpollliska insatserna och påpekar i likhet med Fotograficentrum all omfattningen av kommunernas och landstingens insatser kan bli avgörande för realiserandet av kulturrådets


 


Prop. 1975/76:135                                                   24

förslag till förbättring av konstnärernas ekonomiska förhållanden. Konsl-närscentrum framhåller att det inte är möjligt att bedöma huruvida de fö­reslagna statliga insatserna är tillräckliga eller ej innan det kommunala om­rådet inbegripits i beräkningarna av kostnaderna för kulturrådets förslag.

Behovet av en genomtänkt och fungerande arbetsmarknadspolitik inom kulturområdet (ramhäWs av statens kulturråd. Musikcentrum, Studieförbundet Vuxenskolan, TCO, Svenska miisikerlörbundet och Svenska tonkonstnärsför-biindet. Frågan om arbetsförmedling är därvid av särskild betydelse. Statens kulturråd. Musikcenirum och Svenska lonkonstnärslörbundet förordar en sam­ordning av arbetsmarknadspolitiska och kulturpoliliska insatser. Denna sam­ordning är enligl Svenska tonkonstnärsförbundet särskilt viktig mot bak­grund av kulturområdets känslighet för konjunkturnedgångar.

LO betonar vikten av en utvecklad kulturförmedling för all göra konstens värden tillgängliga för alla människor enligt jämlikhetens principer. En delvis annan uppfattning har Föreningen Svenska populärauktorer som framhåller all en för stor maktkoncentration till kullurförmedlande organ rimmar illa med ett fritt kulturiiv. Föreningen varnar vidare för att en överdriven sats­ning på amatörismen kan bli ett hot mot sysselsättningen för etablerade konstnärer.

Folkpartiets ungdomsförbund vänder sig mot vad förbundet i kulturrådets förslag uppfattar som tendenser till att koncentrera avgörandena i viktigare kulturpolitiska frågor till statens kulturråd.


 


Prop. 1975/76:135                                                             25

3 Konstnärerna i samhället 3.1 Nuläge

3.1.1 Konstnärsgrupperna

Den vida innebörden av begreppet kultur som numera används medför att en entydig avgränsning av grupperna konstnärer och kulturarbetare inte kan göras.

En vanligt förekommande indelning av gruppen konstnärer är i skapande och utövande konstnärer. Den förra gruppen bedriver sin verksamhet utan något underiag av någon annan konstnär, medan den senare i huvudsak ägnar sig ät att gestalta andra konstnärers verk. Exempel pä skapande konst­närer är författare, bildkonstnärer och tonsättare och pä utövande skåde­spelare, dansare och musiker.

En annan indelningsgrund är den som Klys tillämpar för sina medlems­organisationer. Enligt denna indelas konstnärerna på konstområden i fyra olika grupper:

ordkonstnärer omfattande författare och översättare,

bild- och formkonstnärer som omfattar målare, skulptörer, gra­fiker, tecknare, stillbildsfotografer, konsthantverkare, formgivare, arkitekter och inredningsarkitekter,

tonkonstnärer innefattande tonsättare, musiker och sångare samt

film- och scenkonstnärer, till vilka räknas konstnärer som sysslar med film, teater, dans, mim etc. Även dramatiker och filmfotografer räknas till denna grupp.

Utöver konstnärerna finns flera yrkesgrupper som pä olika sätt arbetar inom det kulturella området. Det gäller t. ex. dem som innehar olika ser­vicefunktioner inom kulturområdet, men ocksä dem som arbetar med kul­turförmedling och pedagogisk verksamhet. Även administratörer, som ar­betar med kulturfrågor, kan i begränsad utsträckning hänföras till denna grupp.

Som en gemensam beteckning på gruppen konstnärer och dessa senare yrkesgrupper har beteckningen kulturarbetare kommit alt användas.

Kulturrådet följer i sitt betänkande i huvudsak Klys terminologi, vilken ocksä tillämpas i det följande.

Problemen med att klart avgränsa konstnärsgrupperna får konsekvenser när det gäller att ange antalet konstnärliga utövare.

Enligt folk- och bostadsräkningen är 1970 var antalet litterärt och konst-näriigt arbetande på minst halvtid ca 16 000, journalister, dekoratörer och föriagsredaktörer undantagna. Äv dessa 16 000 hänför sig 54 % till bild-och formomrädet. Fotografer ingår inte i detta antal utan redovisas särskilt i folkräkningen. Antalet fotografer som arbetar minst halvtid var ca 4 500, varvid alla slags fotografer medräknats.


 


Prop. 1975/76:135


26


Ett annal mätt på konslnärskärens storiek än folkräkningen är medlems­antalen i konstnärernas intresseorganisationer. Dessa redovisas i tabell 3.1. Uppdelningen i olika konstomräden är den som tillämpas inom Klys.

Tabell 3.1 Antal medlemmar i konstnärsorganisationer anslutna lill Klys 1975-07-01'


Organisation


Medlemsantal      Procentuell andel


 


Ordområdet

 

Sveriges författarförbund

1528

Bild- och formområdel

 

KRO

2 621

Föreningen Svenska tecknare

270

Föreningen Sveriges konsihantverkan;

 

och industriformgivare

289

Svenska fotografernas förbund

900

Svenska arkitekters

 

riksförbund

2 850


I 528      9,3

42,3

6930


Tonområdel

94

Föreningen Svenska tonsättare

Föreningen Svenska

populärauktorer

280

 

 

Svenska musikerförbundet

2 780

 

 

Svenska tonkonslnärsförbundet

163

3317

20,2

Film- och scenområdel

 

 

 

Svenska danspedagogförbundel

120

 

 

Svenska tealerförbundet

3 350

 

 

Sveriges dramatikerförbund

330

 

 

SIF-klubben vid Sveriges Radio

820

4 620

28,2

Totalt

 

16 395

100.0

Källa: Klys verksamhetsberättelse år 1974/75

' Uppgifterna gäller antalet medlemmar inom Klys verksamhetsområde. Vissa av or­ganisationerna organiserar även andra yrkeskategorier.

Viss dubbelanslutning förekommer mellan olika organisationer, varför siffrorna bör reduceras något. Reduktionen bör vara av storieksordningen 500, varav hälften hänför sig till tonomrädet. Det totala antalet konstnärer enligt denna definition kan således efter att hänsyn tagits till dubbelan­slutning beräknas uppgå till ca 15 900.

På ordområdet grundas ca två tredjedelar av medlemskapen i Sve­riges författarförbund på skönlitterär verksamhet. Övriga medlemmar är fackförfattare och översättare. Antalet medlemmar i Författarförbundet är emellertid inte identiskt med antalet heltidsarbetande författare, bl. a. be­roende pä dubbelarbete. Kulturrådet uppskattar att ca 600 personer har skön­litterärt författarskap som heltidssysselsättning.


 


Prop.1975/76:135                                                    27

Antalet medlemmar i organisationer inom bild- och formom­rädet bör kompletteras med det antal personer som ägnar sig åt industri-och textildesign samt inredningsarkitektur. Dessa grupper beräknas uppgå till 400 resp, 500 personer.

Till de för t o n o m rå d e t redovisade medlemssiffrorna bör läggas 150 medlemmar i Föreningen Sveriges jazzmusiker, som inle är ansluten till Klys, Utanför Klys står ocksä Kyrkomusikernas förbund med 2 500 med­lemmar. 1 stor utsträckning bedriver dessa musiker sin verksamhet på deltid.

3.1.2   Ekonomiska och sociala förhållanden

Konstnärernas arbetsmarknad är mycket oenhetlig. Skiftande anställ­nings- och inkomstförhållanden råder för olika grupper av konstnärer. Flera undersökningar har gjorts i syfte att klarlägga dessa förhållanden. Kulturrådet genomförde år 1969 tillsammans med 1968 ärs litteraturutredning och läg-inkomstutredningen en enkätundersökning angående sysselsättnings- och inkomststrukluren för konstnärer. KRO beställde är 1968 av Svenska in­stitutet för opinionsundersökningar en undersökning av bildkonstnärernas sociala och ekonomiska förhållanden. Dessa undersökningar redovisas i Kul­turarbetarnas inkomster. Filmarbetarnas situation har klariagts av filmut­redningen i en enkätundersökning är 1972, redovisad i betänkandet (SOU 1973:16) Samhället och filmen 3. Slutligen undersökte kulturrådet är 1971 de dubbelarbelande författarnas, bildkonstnärernas och tonsättarnas situa­tion.

Formerna för anställningar liksom anställningarnas längd varierar starkt mellan olika konstnärsgrupper. Pä ordområdet arbetar de flesta skön­litterära författare och översättare som fria yrkesutövare. Anställningar är ovanliga, men många, speciellt bland översättarna, är fast knutna till något förtag. Det är tämligen vanligt att författarskapet kombineras med ett annat yrke. Detta gäller i än högre grad fack författarna, vilkas litterära verksamhet vanligen är en konsekvens av del yrkesarbete de har.

Konstnärerna inom bild- och formområdet har regelmässigt inga anställningsförhållanden av permanent natur, ulan är beroende av för­säljning av sina produkter. Denna sker i stor utsträckning via gallerier eller i samband med utställningar. Anställningar kan dock i viss utsträckning förekomma för illustratörer som arbetar för tidningar eller föriag samt för formgivare och konsthantverkare. En speciell ställning har arkitekterna, som antingen är anställda av stat, kommun, landsting eller privata arbetsgivare, eller själva är företagare som arbetar pä uppdrag.

Anställningsförhållanden är vanliga inom tonområdet, där t.ex. musiker inom de regionala musikinslitutionerna eller regionmusiken samt kyrkomusiker har fasta anställningar. Kortare anställningar tillämpas för flertalet underhållnings-, dans- och restaurangmusiker. Solister och dirigen­ter har i regel mycket kortvariga engagemang. En grupp som i regel helt


 


Prop.1975/76:135                                                     28

saknar anställningsmöjligheter är tonsättare och populärauktorer, även om vissa försök har gjorts att knyla tonsättare lill olika musikinslilulioner.

Pä film- och scenområdel är ungefär hälften av skådespelarna och regissörerna fritt arbetande konstnärer. Huvuddelen av filmarna utanför Sveriges Radio saknar anställning, medan dansarna till övervägande del är anställda vid någon av de musikdramatiska institutionerna. Förhållandena för dramatiker och koreografer liknar dem som gäller för författare.

Förekomst av anställning inom det konstnärliga området undersöktes förvissa kategorier under är 1968 Den andel av de olika konstnärsgrupperna som haft någon form av anställning inom det konstnäriiga området utgjorde av författarna 14 %, av konsthanlverkarna 38 %, av musikerna 60 % och av skådespelarna 68 %.

Många konstnärer har en sysselsättning vid sidan av den konstnärliga verksamheten. Olika aspekter pä detta dubbelarbete har belysts av kulturrådet i en undersökning som omfattar grupperna författare (utom fack­författare), bildkonstnärer och tonsättare. Ungefär hälften av konstnärerna arbetade dagligen eller sä gott som dagligen med sin konstnärliga verk­samhet. Den icke konstnäriiga verksamheten bedrevs i stor utsträckning som deltidsarbete. Emellertid hade 20 % av bildkonstnärerna, 28 % av ton­sättarna och 44 % av författarna heltidsarbeten som inle var av konstnäriig art. För majoriteten av konstnärerna var dubbelarbetet av permanent natur; det för alla tre grupperna vanligaste sidoyrket var lärare. För 65 % av för­fattarna, 94 % av bildkonstnärerna och 67 % av tonsättarna var motiven för dubbelarbetet i första hand ekonomiska. Inkomsten av del utomkonst-näriiga arbetet, beräknad som medianbruttoinkomst, var för samtliga grupper större än inkomsten av det konstnäriiga, och uppgick till ca tre fjärdedelar av den totala inkomsten.

Arbetslöshet för konstniirer tar sig olika uttryck för olika grupper. För anställda och pä uppdrag arbetande konstnärer innebär arbetslöshet av­saknad av både ordinarie sysselsättning och inkomster, medan de fria yr­kesutövarna mister sin inkomst, men kan fortsätta sin konstnäriiga yrkes­verksamhet.

F. n. finns tvä arbetslöshetskassor för konstnärer. Musikernas m. fl. er­kända arbetslöshetskassa och Sveriges teateranställdas erkända arbetslös-helskassa. Dessa omfattar emellertid även andra grupper än konstnärer, varför en exakt siffra för konstnärernas anslutning är svär att fä. Uppskatt­ningsvis är dock medlemsantalen för konstnärsgrupperna ca 2 100 i mu­sikernas arbeslöshetskassa och ca 2 200 i de teateranställdas.

Den oenhetliga situationen på konstnärernas arbetsmarknad ger upphov till en i motsvarande grad splittrad bild vad avser inkomst­strukturen. Inkomsterna varierar beroende av om konstnärerna har anställning eller är fria yrkesutövare. För den senare gruppen kan varia­tionerna mellan olika är vara mycket stora. Den grupp som har de högsta totala inkomsterna är fackförfattarna, medan bildkonstnärer och konsthant-


 


Prop. 1975/76:135                                                    29

verkare har de lägsta totala inkomsterna.

Enligt kulturrådet har författare och tonsättare lättare att få stipendier än övriga konstnärsgrupper, Äv dessa båda grupper erhöll 40 % resp, 50 % något stipendium under är 1968, medan siffrorna för övriga grupper var 15-20 %. Författarna och tonsättarna var särskilt gynnade i fråga om de statliga stipendierna, Äv dessa grupper fick 30 % sådant stipendium eller konstnärsbelöning mot 4-6 % för övriga konstnärsgrupper. Bidrag och sti­pendier har under senare är fält ökad betydelse för konstnärernas försörjning. Jämfört med budgetåret 1967/68 är anslagen lill de statliga stipendierna fyra gånger och biblioteksersättningen åtta gånger högre under budgetåret 1975/76.

Reglerna för b e s k a 11 n i n g av konstnärer överensstämmer i huvudsak med dem som gäller för övriga yrkesgrupper, 1 fråga om mervärdeskatt finns dock särbestämmelser för vissa konstverk, nämligen för målningar, etsningar, litografier och andra konstgrafiska verk samt skulpturer. År 1973 beslöts (prop. 1973:163, SkU 1973:62, rskr 1973:350) att all försäljning av sädana konstverk skulle befrias frän mervärdeskatt, under förutsättning att verken tillhörde konstnären eller dennes oskiftade dödsbo.

Även beträffande s o c ialförsäkringsavgi f lergällersammareg-ler som för övriga grupper i samhället. Genom beslut i riksdagen (prop. 1975/76:46, SfU 1975/76:17, rskr 1975/76:67) gäller sedan den 1 januari 1976 vissa nya regler för uttagande av socialförsäkringsavgifter. Enligt dessa är uppdragstagare befriad frän skyldighel att eriägga socialförsäkringsavgifter. Denna skyldighet har övergått lill uppdragsgivaren. För egna företagare, som fortfarande själva skall erlägga egenavgifter, bibehålls möjligheten att för visst uppdrag teckna likställighetsavtal. Genom detta övergår skyldig­heten att eriägga socialförsäkringsavgifter som hänför sig till ersättningen för uppdraget på uppdragsgivaren.

3.1.3 Utbildningsförhållanden

Med undantag för kyrkomusiker och för viss pedagogisk verksamhet inom det konstnäriiga området finns inte några krav på särskild yrkesutbildning för att bedriva konstnäriig yrkesverksamhet. Konstnärerna genomgår dock vanligen någon form av konstnäriig utbildning. Deras utbildningsbakgrund är dock mycket oenhetlig. Utbildningsmöjligheterna är många och kan va­riera från kortare kurser till studier på högskolenivå. I det följande ges en översikt över den konstnäriiga utbildning, som är yrkesinriktad. Översikten gör inte anspråk pä att vara fullständig.

Ordom rådet skiljer sig från övriga konstomräden därigenom att det för litterära konstutövare saknas möjligheter till särskild yrkesutbildning. De litterära yrkesutövarna har naturiigtvis tillgång till viss grundutbildning genom den allmänna skol- och universitetsutbildningen. Detta gäller främst översättarna, för vilka akademiska språkstudier innebär en kvalificerad ut-


 


Prop. 1975/76:135                                                    30

bildning på språksidan. Vid jouinalislhögskoiorna och i särskilda kurser vid universiteten ges undervisning i stilistik. Egentlig yrkesutbildning med sikte på att utveckla ordet som konstnärligt uttrycksmedel saknas dock.

Av de skolor som bedriver högre konstnärlig utbildning pä bild- och formomrädet är konsthögskolan och konstfackskolan i Stockholm stat­liga. Valands konstskola i Göteborg är en del av den kommunala förvalt­ningen. Konstindustriskolan i Göteborg är privat och erhåller statsbidrag som enskild yrkesskola.

Gmndutbildningen vid konsthögskolan omfallar fem år och sker inom målarskolan, skulpturskolan och skolan för grafisk konst. Vidareutbildning av redan yrkesverksamma konstnärer bedrivs i form av särskilda kurser. För antagning till mälar-, skulptur- och grafikskolorna krävs konstnäriig begåvning. Denna bedöms med ledning av inlämnade arbetsprov. De som antas till konsthögskolan har i regel omfattande konstnärliga studier bakom sig.

Påbyggnadsutbildning för arkitekter bedrivs vid konsthögskolans arki­tekturskola. Utbildningen av konservatorer vid konsthögskolans institut för materialkunskap har f n. karaktär av vidareutbildning och sker i form av särskilda kurser.

Konstakademien svarar för den centrala ledningen av konsthögskolan. Förhandlingar med akademin pägär vad gäller följderna för såväl akademin som konsthögskolan av den är 1975 beslutade reformeringen av högsko­leutbildningen (prop.  1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975:179).

Vid konstfackskolan ges utbildning för konstindustri och konsthantverk. Dessutom utbildas teckningslärare. Skolan omfattar konstindustriella dag­skolan, konstindustriella aftonskolan, högre konstindustriella skolan och teckningslärarinslitutet. De konstindustriella skolorna är uppdelade i sju fackavdelningar.

Den konstindustriella utbildningen omfattar i regel fyra är. Studietiden vid teckningslärarinslitutet är tre är men de studerande genomgår dess­förinnan i regel en förberedande ettårig teckningsläramtbildning vid konsl-indusiriella dagskolan. Antagningen till konstfackskolan grundas på arbets­prov,

1 1976 ärs budgetproposition dras riktlinjerna upp för en genomgripande omorganisation av den konstindusiriella utbildningen vid konstfackskolan. Valands konstskola i Göteborg består av en avdelning för vardera målning, skulptur och grafik. Intagningen baseras på arbetsprov och de studerande har i regel någon form av konstnäriig förutbildning. Studietiden är i all­mänhet fem år.

Konstindustriskolan i Göteborg bedriver utbildning med olika inriktning och längd och på olika nivåer. För antagning krävs konstnäriig begåvning, som bedöms pä grundval av arbetsprov.

Den fyraåriga konstindustriella dagskolan kan sägas motsvara konstfack­skolans konstindustriella fackavdelningar. Vid konslindustriskolan finns


 


Prop. 1975/76:135                                                    31

även skolan för bokindustri, den högre grafiska kursen, byggnadsritarkursen, guldsmedsskolan, inredningsritarkursen, kartritningskursen samt aftonsko­lans konstyrkesavdelning.

1 1976 ärs budgetproposition aviseras förhandlingarom ett förstatligande av Valands konstskola och Konstindustriskolan.

Åriigen antas till konsthögskolans avdelningar för måleri, skulptur och grafik ca 30 studerande, till Valands konstskola ca 10 studerande, till konst­fackskolan (exkl. leckningslärarutbildningen) ca 70 studerande och till mot­svarande utbildning vid konstindustriskolan ca 50 studerande.

Utöver ovan nämnd utbildning finns inom bildomrädet konstskolor som drivs av kommuner, bildningsorganisationer eller som är privata yrkesskolor. Dessa utbildningar har skiftande inriktning och målsättning men syftar i allmänhet lill alt ge viss yrkesutbildning och/eller att förbereda fortsatt konstnärlig utbildning. Flertalet har statligt och/eller kommunalt stöd.

Den grundläggande yrkesutbildningen Kit fotografer är föriagd till gym­nasieskolan. Vid konstfackskolan ges också viss fotografisk utbildning.

Vad gäller tonområdet finns statliga musikhögskolor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vid samtliga dessa anordnas utbildning av instru-menlalister och sångare, kyrkomusiker samt musiklärare och musikpeda­goger. Vid musikhögskolan i Stockholm finns dessutom utbildning av ton­sättare, dirigenter och pianostämmare.

Organisationskommittén (U 1970:60) för högre musikutbildning (OMUS) är f. n. tillsynsmyndighet för musikhögskolorna.

Utbildningen är f. n. treårig för instrumentalister, sångare, tonsättare, di­rigenter och musikpedagoger, fyraårig för kyrkomusiker och tvåårig för pia­nostämmare. Utbildningen av "ettämnesmusiklärare", dvs. lärare som un­dervisar bara i musik, är fyraårig. Sedan hösten 1971 bedrivs vidare pä försök tväämnesutbildning för blivande lärare i musik och ett annat ämne. Därvid skall ämnesutbildningen i musik omfatta minst tre terminer.

Antagning till musikhögskola sker pä grundval av särskilda inträdesprov.

Det totala antalet studerande uppgår innevarande läsår till ca 480 vid musikhögskolan i Stockholm, ca 190 i Göteborg och ca 180 i Malmö.

Utbildning i rytmik bedrivs vid Svenska Dalcroze-seminariet.

Vissa folkhögskolor har särskild musiklinje. Vid Folkliga musikskolan Inge­sund i Arvika och Framnäs folkhögskola i Öjebyn finns musiklinje med såväl grundutbildning som yrkesutbildning. Yrkesinriktad musikutbildning be­drivs även vid Örebro musikpedagogiska institut, som står under statlig tillsyn genom OMUS, Stockholms musikpedagogiska institut samt vid vissa kom­munala musikskolor.

Del bör ocksä nämnas att Sveriges Radio har en musikskola.

Vad gäller film- och s c e n o m r å d e t finns för den sceniska ut­bildningen fyra statliga scenskolor, två i Stockholm, en i Göteborg och en i Malmö. Tillsynsmyndighet för skolorna är statens kulturråd.


 


Prop. 1975/76:135                                                    32

Vid scenskolorna utbildas skädeispelare och musikdramatiska artister. Ut­bildningen är treårig. Till utbildningen skall åriigen antas tolv studerande vid var och en av skolorna med undantag av musikdramatiska skolan i Stockholm, som skall anta åtta studerande. Antagningen sker på grundval av särskilda inträdesprov. Dessutom förekommer fortbildningsverksamhet i olika former.

Skara skolscen, som är kommunal, ger viss yrkesutbildning men fungerar i huvudsak som förberedelse för studier vid någon av statens scenskolor. Pä liknande sätt ger några folkhiigskolor med särskild teateriinje scenisk förutbildning.

Vid statens dansskola utbildas danspedagoger och koreografer. Till ut­bildningen pä danspedagoglinjen antas ca tolv och på koreograflinjen ca tre studerande per är. Utbildningen är treårig. Vidare meddelas utbildning i mim i form av s'ärskilda kurse:r. Statens kulturråd är tillsynsmyndighet för dansskolan.

Utbildning av dansare sker vid balettelevskolorna vid Operan, Stora teatern i Göteborg och Malmö stadsteater. Utbildningarna tillgodoser främst teat­rarnas egna behov av dansare.

Balettakademiens yrkesskola inom Kursverksamheten vid Stockholms uni­versitet har under flera år anordnat treårig utbildning för dansare och dans­pedagoger.

Dramatiska institutet utbildar personal för produktion av program för teater, film, radio och television. De studerande antas pä gmndval av särskilda antagningsprov.

Undervisningen bedrivs vid följande tvååriga utbildningslinjer: allmän linje, administrativ linje, bildteknisk linje, ljudteknisk linje, scenografilinje och maskeringslinje. Vid institutet anordnas ocksä verksamhet med vida­reutbildningssyfte, dels i form av ettårig allmän produktionsteknisk utbild­ning, dels i form av kurser.

Till den allmänna produktionstekniska utbildningen antas minst 16 stu­derande och till övriga utbildningslinjer lägst 24 och högst 30 studerande åriigen.

Utbildningen inom det konstnäriiga området har på senare tid varit föremål för en rad  utredningar.

Konstnärsutbildningssakkunnlga (U 1968:52) och 1973 års expertgrupp för konstutbildning (U 1973:05) har arbetat med utbildningen inom bildkonst, konsthantverk och design. De båda utredningarnas förslag har behandlats i innevarande ärs budgetproposition. Konstnärsutbildningssakkunnlga kom­mer inom kort med sill slutbetänkande om bl.a. konservatorsutbildning. Expertgruppen kommer under våren 1976 att lämna förslag rörande den högre utbildningen av fotografer, vidareutbildning och fortbildning av konst­närer på bild- och formomrädet samt dimensionering av den högre utbild­ningen pä området.


 


Prop. 1975/76:135                                                   33

Organisaiionskommiiién för högre musikutbildning (OMUS), tillkallad år 1970, har som huvuduppgift att arbeta med en successiv reformering av den högre musikutbildningen. Under våren 1976 kommer kommittén att i ett samlat förslag redovisa huvudprinciperna för del fortsatia reformarbetet,

Dansarutrednlngen (U 1973:09), tillkallad år 1973, skall avge förslag om dels en förberedande dansarutbildning för elever i grundskolan, dels en därpå följande tvåårig yrkesinriktad dansarutbildning.

Det finns i dag inte någon längre sammanhållen utbildning exklusivt inriktad på kultur förmedling. Eftersom kullurformedling förekom­mer som en del av arbetsuppgifterna för en läng rad yrkesgmpper har de som är verksamma inom området en mycket varierande utbildningsbak­grund. De kunskaper som har direkt relevans för kullurförmedlande upp­gifter har ofta inhämtats genom praktiska yrkeserfarenheter eller genom intern utbildning i arbetsgivarens regi.

I konstnärsutbildningen finns f n. inte någon systematiskt ordnad under­visning med sikte pä kullurförmedlande uppgifter. Musiklärar-, tecknings-lärar- och danspedagogutbildningarna är dock organisatoriskt knutna till institutioner med konstnäriig utbildning.

Vid dramatiska institutet bedrivs vid sidan av den utbildning av pro-gramproducerande personal för teater, film, radio och television, som är institutets huvuduppgift, även allmän produktionsteknisk utbildning. Den senare innehäller lärostoff som kan fä betydelse för kommande arbete med kulturförmedling.

Inom de större organisationerna och då främst inom folkbildningen be­driver man konlinueriigt ledarutbildning för den egna verksamheten. Stu­dieförbunden har bl, a. kurser för cirkelledare i kulturämne. Dessa kurser ger såväl ämnesutbildning som melodisk utbildning. Man har vidare kurser för organisatörer av olika slag. Dessa kurser tar t. ex. upp kulturiivets or­ganisation och pedagogisk anpassning av kulturutbudet för den egna or­ganisationen. Vid vissa av de nämnda kurserna har avsevärt intresse ägnats åt kulturförmedling.

Ett antal av \andetsfolkhögskolor har inriktat sig på undervisning i estetiska ämnen. Till viss del är denna utbildning tillämplig pä kullurförmedlande verksamhet. Del förekommer även kortare kurser kring teman med an­knytning till kullurförmedlande verksamhet.

Centrumbildningarna har genomfört viss kursverksamhet som berör kul-lurförmedlingen. Ett exempel är kursen "Konstnär i socialt arbete" som genomfördes i samarbete med socialstyrelsen våren 1973. Syftet var att belysa olika problem och erfarenheter för bildkonstnärer som skulle arbeta pä ung­domsgårdar.

3 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop.1975/76:135                                                     34

3.1,4 Upphovsrätt och fackliga förhållanden Upphovsrättslig lagstiftning

Bestämmelser om den rätt som tillkommer upphovsmän till litterära och konstnäriiga verk, utövande konstnärer, fonogramframställare m. fl. finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (ändrad senast 1973:363). I lagen (1960:730) om rätt lill fotografisk bild (ändrad senast 1973:362) regleras den rält som tillkommer fotografer. Konslhanlverk och annan brukskonst skyddas enligt mönsterskyddslagen (1970:485, ändrad 1971:627) men kan även vara föremål för upphovsrätt.

Den svenska upphovsrättslagstiftningen har tillkommit i nordiskt sam­arbete och har dessutom stark internationell prägel. Upphovsrältsskyddets utsträckning lili förmån för utländska verk sker genom internationeUa kon­ventioner. 1 fråga om upphovsrätten och fotografirätten grundas det in­ternationella skyddet främst på 1886 ärs Bernkonvention för skydd av lit­terära och konstnäriiga verk (reividerad senast åren 1967 och 1971) samt 1952 års Väridskonvention om upphovsrätt. Det internationella skyddet för de s. k. närstående rättigheterna regleras i 1961 års Romkonvenlion om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag. Fonogramframställare skyddas därutöver genom den s. k. fonogramkon-ventionen av är 1971. Sverige har anslutit sig till dessa konventioner.

Lagstiftningen bygger på principen att den som har skapat ett verk har ensamrätt att förfoga över verket och göra det tillgängligt för allmänheten. Detta är upphovsrättens ekonomiska sida. Dess ideella sida innebär bl, a, att upphovsmannen skall anges i överensstämmelse med vad god sed kräver och att verket inte får ändras så att upphovsmannens anseende kränks.

1 URL finns bestämmelserom upphovsrättens föremål och innehåll, Upp-hovsrältsligt skyddat är ett verk "vare sig det utgör skönlitterär eller be­skrivande framställning i skrift eller tal, musikaliskt eller sceniskt verk, filmverk eller alster av bildkonst, byggnadskonst eller brukskonst eller kom­mit till uttryck på annat sätt". Särskilda bestämmelser finns rörande över­sättningar och bearbetningar, samlingsverk samt verk av flera upphovsmän. År 1973 infördes visst upphovsrältsligl skydd beträffande vissa handlingar som upprättats av myndighet.

Lagen knyter olika rättsverkningar lill att ett verk offentliggörs eller utges. Ett verk anses offentliggjort när det lovligen gjorts tillgängligt för allmän­heten. Del anses utgivet när exemplar därav med upphovsmannens sam­tycke förts i handeln eller på annat sätt blivit spridda till allmänheten. Rätten att förfoga över verket innebär att upphovsmannen har ensamrätt att fram­ställa exemplar av verket, offentliggöra del och sprida det samt låta översätta eller bearbeta det. Den som översätter eller bearbetar ett verk eller överför det till annan litteratur- eller konstart har upphovsrätt till verket i denna form.


 


Prop. 1975/76:135                                                   35

Ensamrätten är dock underkastad en rad inskränkningar till förmän för huvudsakligen religiösa, kulturella eller i övrigt samhälleliga ändamål. Om inskränkningen enligt URL är absolut, dvs, om upphovsmannen inte kan motsätta sig nyttjandet, kan eventuell ersättning inte bli föremål för vanliga avtalsförhandlingar. I händelse av tvist bestäms ersättningen av domstol. Man talar dä om tvångslicens. Tvångslicens innebär rätt för envar att mot ersättning utnyttja ett verk inom vissa i lagen angivna gränser. Sålunda får t. ex. mindre verk eller del av verk mot ersättning las in i samlingsverk till bruk vid gudstjänst eller undervisning, om fem är förflutit sedan verket offentliggjordes.

I praxis har en speciell typ av inskränkningar uppstått, som innebär att en utnyttjare av visst upphovsrältsligl skyddat verk kan sluta ett taxeavtal med en facklig huvudorganisation och därmed få rätt att utnyttja alla sädana verk av upphovsman som företräds av organisationen. Om ett avtal med stöd av lagstiftning ges verkan för upphovsman, som står utanför orga­nisationen, talar man om legal avtalslicens. Vid avtalslicens förhand­lar upphovsmannaorganisationerna och representanter för förbrukarna om de villkor inkl. den ersättning som skall gälla för nyttjandet. URL innehäller endast en sådan bestämmelse (22 § andra stycket). Enligt denna f Sveriges Radio och dess dotterbolag mol ersättning sända skyddat verk även av sådan upphovsman som inte är medlem av organisationen. Bestämmelsen gäller inte sceniskt verk och inte heller om upphovsman meddelat förbud mot tillämpning av bestämmelsen.

1 de flesta av de fall där URL ger bestämmelser om inskränkningar i ensamrätten kan skyddat verk nyttjas fritt utan upphovsmannens samtycke. Sålunda får enstaka exemplar av offentliggjort verk framställas för enskilt bruk, verk utnyttjas för blinda, i viss omfattning citat göras ur offentliggjort verk, konstverk återges i kritisk eller vetenskaplig framställning eller avbildas i tidning i samband med redogörelse för dagshändelse, verk, som syns eller hörs under dagshändelse, tas med vid information om händelsen i radio-, televisions- eller filmreportage. En tidning fär ta in en artikel ur en annan tidning rörande vissa frågor, om eftertryck inte är förbjudet. Vidare föreligger rätt, under vissa förutsättningar, till ljudupptagningar inom undervisnings­väsendet. Sedan litterärt eller musikaliskt verk utgivits får exemplar, som omfattas av utgivningen, också spridas vidare och även visas offentligt. Emellertid fär noter inte hyras ut till allmänheten ulan upphovsmannens samtycke. Rätt föreligger ocksä till spridning och visning - pä annat sätt än genom film eller television - av exemplar av konstverk som överiätits eller omfattas av utgivning (25 §), Upphovsmannen har inte rätt till er­sättning vid spridning eller visning av sådant konstverk och inte heller kan han motsätta sig att detta sker. Ensamrätten till offentligt framförande är ocksä inskränkt bl. a. sä att sådant framförande alltid får ske vid gudstjänst eller undervisning.


 


Prop. 1975/76:135                                                    36

Skyddstiden för upphovsrältsligl verk gäller i regel intill utgången av fem­tionde året efter upphovsmannens död.

URL innehåller också bestämmelser om vissa upphovsrätten närstående rättigheter. Regler finns sålunda om skydd för utövande konstnärer, för framställare av grammofonskivor och andra ljudupptagningar och för radio-och televisionsförelag. Skyddstiden är här 25 år efter det upptagningen gjor­des. Detta gäller skyddet mot kopiering av själva inspelningen. Vidare finns skydd för den som framsfällt kalalog, tabell eller liknande. Skyddet gäller tio år efter del arbetet utgavs.

Upphovsrätten kan helt eller delvis överiåtas. Den ideella delen av upp­hovsrätten kan dock efterges endast vad avser en till art och omfattning begränsad användning av verket. Vanligen upplåter upphovsmannen för begränsad tid viss del av rätten, exempelvis föriagsrätt eller uppföranderätt. När den upplåtna rätten utnyttjats återgår den till upphovsmannen,

1 lagen finns vidare regler oui förbud mot au offentligt återge verk på sätt som kränker den andliga odlingens intressen samt regler om ansvar och ersättningsskyldighet. Inträng i upphovsrätt kan sålunda bestraffas och medföra skadeståndsskyldighet. Även den som pä grund av avtal eller lag­bestämmelser om inskränkningar i upphovsrätten har rält att förfoga över ett skyddat verk måste iaktta den ideella rätten.

Beträffande upphovsrätten gäller som huvudprincip att lagen är tillämplig bl. a. pä verk av den som är svensk medborgare samt pä verk som först utgetts i Sverige. I fräga om de; närstående rättigheterna tillämpas lagen på framförande, ljudupptagning och radio- och televisionsutsändning som äger rum i Sverige.

En vanlig upphovsrättslig ersättningsform är royaity dvs. en fort­löpande ersättning i förhåUande till omfattningen av nyttjandet, exempelvis upplagans storiek. Ersättning i ett för allt, s. k. f r i k ö p, förekommer fram­för allt i fråga om film- och grammofoninspelningar.

Fotografisk bild är inte föremål för upphovsrätt. Rätten lill sådan bild regleras i FotoL. Den som framställt fotografisk bild har, med vissa in­skränkningar, uteslutande rätt att genom fotografi, tryck, teckning eller annat förfarande framställa exemplar av bilden och att visa den offentligt. Rätten innefattar ocksä, liksom upphovsrätten, vissa ideella moment. Skyddstiden är 25 är från det år dä bilden framställdes, såvida inte bilden har konsinäriigt eller vetenskapligt värde, i vilket fall skyddet gäller intill utgången av del femtionde året efter fotografens död. I stort är rätten lill fotografi underkastad samma principiella inskränkningar som upphovsrätten. Dessutom får sådan bild mot ersäUning alllid tas in i arbete lili bruk vid undervisning, alltså inte bara i antologi, vilket är fallet enligt URL.

Enligt mönsterskyddslagen kan den som skapat ett mönster för en varas utseende eller för ett ornament registrera detta mönster och därigenom fä mönsterrätt dvs. ensamrätt alt yrkesmässigt utnyttja mönstret enligt lagen. Registreringen ger skydd under fem år räknat från dagen för ansökan. Skyd-


 


Prop.1975/76:135                                                    37

det kan förnyas för två femårsperioder. Oavsett om ett alster registrerats som mönster kan det bli föremål för upphovsrätt, om det är att betrakta som verk i URL:s mening.

Inom kort kommer regeringen all utfärda direktiv för en översyn av den upphovsrätlsliga lagstiftningen. Den nya utredningen torde bl. a. komma att behandla frågor, som berörs i nordiska upphovsrättskommilténs (Ju 1970:62)delbelänkande(NU 1973:21)Upphovsrätt I Fotokopiering och band­inspelning särskilt inom undervisningsverksamhet. Förslaget innebar dels en precisering av bestämmelsen om rätt att mångfaldiga för enskilt bruk, dels utkast till tre nya bestämmelser om kopiering inom undervisnings­väsendet, kopiering inom myndigheter, företag m. fl, av visst upphovsrälts­ligl material resp. ur tidningar och allmänna tidskrifter. De tvä första be­stämmelserna bygger pä avtalslicens medan regleringen i den sista förutsätter tvångslicens.

Fackliga förhållanden

Konstnärernas intresseorganisationer bevakar inte bara sina medlemmars ekonomiska och sociala angelägenheter, ulan också deras ideella intressen, l. ex. i samband med upphovsrätlsfrågor. Organisationernas möjligheter att verka genom fackliga slridsälgärder är dock begränsade dä arbetsmarknadens förutsättningar för avtal ofta inte föreligger.

Sveriges författarförbund bildades genom att fyra organisationer enades i en organisation. Inom förbundet finns fyra sektioner, nämligen fackför-fattarsektionen Minerva, sektionen för barn- och ungdomslitteratur, över-sättarseklionen och sektionen för skönlitterära författare. Inom ordområdet finns ocksä Sveriges dramatikerförbund som bildades är 1941.

I KRO, som bildades är 1937, är bildkonstnärerna, främst målare, skulp­törer, grafiker och andra som ägnar sig äl "fri" bildkonst, organiserade. Andra organisationer inom bild- och formomrädet är Föreningen Svenska tecknare. Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. Svenska arkitekters riksförbund samt Svenska fotografernas förbund, som är en branschorganisation för yrkesfotografer.

Föreningen Svenska tonsättare, som bildades är 1918, består av kom­positörer av seriös musik. I Föreningen Svenska populärauktorer är kom­positörer och textförfattare av populärmusik organiserade. De båda förening­arnas verksamhet är nära knutna till STIM.

Svenska musikerförbundet, som bildades år 1907, är anslutet till LO. För­bundet organiserar bl. a. musiker av alla slag, vokalisler, dansare, scenteknisk personal och vaktmästare. Svenska tonkonslnärsförbundet bildades är 1947. Del står öppet för säng- och instrumentalsolister, dirigenter och andra yr­kesmusiker, vilkas yrkesutövning anses ha högt konsinäriigt värde.

Svenska tealerförbundet bildades år 1894 och är anslutet till TCO. Tea­lerförbundet är facklig organisation för yrkesverksamma artister, tekniker.


 


Prop. 1975/76:135                                                    38

pedagoger och administrativ personal verksamma inom teater, dans, film, radio, television och liknande områden. Inom förbundet finns särskilda fri­stående organisationer med egna stadgar, t. ex. Svenska regissörsföreningen, som tillkom år 1956. Till scenomrädet hör ocksä Svenska danspedagog­förbundet, som bildades är 1939.

Svenska industritjänstemannaförbundels klubb inom Sveriges Radio (SIF-klubben vid Sveriges Radio) organiserar all vid företaget verksam personal som tillhör förbundet.

Något topporgan för de olika intresseorganisationerna finns inte men de samarbetar i Klys. Enligt sina stadgar har Klys bl. a. att företräda med­lemsorganisationerna inför det allmänna i frågor som rör lagstiftning och kulturpolitik, verka förallmän yttrandefrihet i samtliga konstnäriiga medier, verka för all medlemmarna ges möjlighet utöva sina yrken och få skälig ersättning för sitt arbete saml biträda medlemsorganisation i förhandlingar och vid konflikt. Såväl riksorganisation, vars medlemmar utgörs av konst­näriiga eller litterära yrkesutövare, som sektioner inom sådan organisation kan vinna medlemskap i Klys.

Avtalsförhållanden

För de utövande och anställda konstnärerna, främst organiserade inom Svenska musikerförbundet och Svenska tealerförbundet, sluts vanliga kol­lektivavtal. För de skapande upphovsmännen är avtalssituationen annor­lunda beroende på om deras verk säljs till enskilda nyttjare i speciella upp­görelser eller om de som grupp har en gemensam motpart. I det senare fallet är det vanligt med kollektiva avtal dvs. ramavtal, varigenom or­ganisationens motpart förbinder sig att för organisationsmedlemmarna iaktta vissa minimivilikor. Beträffande: motparter, som inle kan inordnas i kol­lektivavtal, har riktlinjer utfärdats av t)erörda fackorganisationer.

Fömtom aUmänna avialsrätlsliga regler gäller för konstnärsområdet enligl URL även speciella regler för den händelse annat inte avtalats beträffande offentligt framförande, föriagsavtal och avtal om filmning. Full avtalsfrihet råder dock inte på upphovs- och fotorätlens områden. Lagstiftningen in­nehäller, som tidigare nämnts, flera inskränkningar i ensamrätten som helt eller delvis berövar upphovsmännen och fotograferna deras möjlighet att träffa avtal. Ibland kan inskränkningarna upphävas genom exempelvis för­bud mot eftertryck eller individuellt veto mot avtalslicens, varigenom av­talsfriheten återställs. Denna möjlighet finns inle vid tvångslicens.

I det följande redovisas endast de viktigaste kollektiva avtal och rekom­mendationer som gäller för olika konstnärsgrupper.

Av Sveriges författarförbund har bl. a. följande avtal slutits.

För etermedier föreligger ett löpande avtal med Sveriges Radio. Avtalet innehåller dels fasta tariffer för nyltjandel av redan utgivna verk, dels mi-


 


Prop. 1975/76:135                                                    39

nimitariffer för tidigare icke utgivna verk, föredrag och personlig medverkan. Avtalet innehäller också likslällighetsavtal. Med TRU har inte något kol­lektivt avtal träffats. Endasl individuella avtal - under viss medverkan av förbundet - förekommer.

Med förlagen föreligger olika avtal beroende pä verkets art. Avtalen träffas i regel med Svenska bokförläggareföreningen. För skönlitteratur finns så­lunda det s. k. normalkonlraklet, enligt vilket royaity skall eriäggas med minst 16 2/3 % pä bokens cirkapris samt ett garantihonorar om minst en tredjedel av royaltyn pä första upplagan. Bokförläggareföreningen rekom­menderar sina medlemmar alt använda normalkonlraklet. I praktiken har s. k. originalpocketböcker fallit utanför kontraklsomrädel. För bam- och ung­domslitteratur finns avtal, enligt vilket överenskommet normalformulär skall användas. Detta gäller dock inte populärvetenskapliga ungdomsböcker, handböcker och bilderböcker. Inga minimilariffer är avtalade. För litterära översättningar finns normalformulär utan minimilariffer. Beträffande bidrag till skolantologier, som ligger under tvångslicens enligl URL, gäller ett avtal enligl vilket föriäggarna skall betala för bidragen efter viss fast tariff, kon­struerad som ett indexregleral basbelopp.

För fackförfattarnas medverkan i olika föriagsprodukter har Författarför­bundet utfärdat olika rekommendationer och riktlinjer nämligen beträffande facklitteraturen, bidrag till periodiska publikationer och uppslagsverk, bidrag lill icke-periodiska publikationer saml dokumentpublicering.

Särskilda avtal har ocksä träffats med vissa föriag som inte tillhör Bok­förläggareföreningen. Föriaget förbinder sig därigenom att iaktta vissa fasta normer eller minimilaxor.

Pä pressidan föreligger ett avtal med Svenska lidningsutgivareföreningen frän är 1949. Förhandlingar, som Författarförbundet lillsammans med Svens­ka journalistförbundet upptagit med föreningen, avbröts våren 1974.

Av Sveriges  dramatiker förbund   har följande avtal slutits.

Med Teatrarnas riksförbund har förbundet ett löpande avtal rörande scen-teater. Enligt avtalet får författaren dels ett grundarvode, dels en procentuell andel av biljetlintäklerna i fallande skala. Därutöver tillförsäkras författaren ett visst garantiarvode per föreställning. För uppsökande teater utgår en fast summa per föreställning, som avräknas pä en garantisumma, för vilken äterbetalningsskyldighet inle föreligger. För översättningar utgär dels an­tingen grundarvode samt ett garantibelopp vid första förvärv av uruppfö-rande eller garanliarvode för översättning som redan framförts, dels en pro­centuell andel av biljettintäkterna i fallande skala.

Med Sveriges Radio har förbundet haft ett avtal om minimihonorar för framförande i radio och television som löpt ut. Förhandlingar om nytt avtal pågår.

På filmsidan har förbundet ett avtal med Föreningen Sveriges filmpro­ducenter, vilket dels innehåller allmänna regler till filmkontrakt, dels ett kontraktsformulär.


 


Prop. 1975/76:135                                                   40

KRO har intill den 30 juni 1975 haft avtal med MUS 65 om ulsläll-ningsersättning vid lån av verk, som tillhör upphovsmannen, till utställ­ningar i Riksutställningars regi (se vidare 4.4.1). KRO har vidare avtal med Konstfrämjandet om grafikutgivning och med Sveriges konstföreningars riksförbund om villkor i samband med utställningar. KRO har även utfärdat en rekommendation angående arvodesnormer.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och indu­stri f o r m g i v a re har haft eitt avtal med Riksutställningar som anslöt till KRO:s avtal om utställningsersättning. Föreningen har i övrigt inga kollektiva avtal men har utarbetat tre normalavtal för medlemmarna. Enligt anställningskontraktet överiåter formgivaren lill förelaget reproduktionsrät-len till de förebilder som han framställt i företagets tjänst och godkänt för produktion. Reproduktionsriitten återgår till formgivaren bl. a. om den inte utnyttjas inom viss tid. Ers.ättningen utgår med lön jämte royaity eller med royaity enbart varvid viss minimiroyaity per månad garanteras. Nor­malkontrakt för frilansare vid överlåtelse av mönster och modeller, konst­verk m. m. avser överiäielse av ensamrätt till reproduktionsrätten. Ersätt­ningen utgörs av fast honorar och royaity på fakturapriset för varje alster. Normalkontrakt vid beställningsarvoden används mellan uppdragsgivare och upphovsman då avtalet avser visst verk som utförs på grundval av skissförslag. Någon reproduktionsrätt överiäts ej pä uppdragsgivaren. Er­sättning utgår i form av fast arvode.

Enligl föreningens ersättningsnormer indelas de fast anställda formgivarna i fyra ärslönegmpper. Normerna upptar ocksä olika royaltysatser för textil, metall och plast samt keramik, glas och trä.

Föreningen Svenska tecknare förhandlar f. n., tillsammans med KRO och Svenska fotografernas förbund, med Sveriges Radio om ersätt­ning för visning av konstverk och fotografi i television. Av föreningen ut­färdade särskilda leveransvillkor avser förvärv av rätt att reproducera teck­ning. Arvode för originalteckning avser således endast likvid för reproduk-lionsrätt för visst tillfäUe medan äganderätten lill originalet övergår till kö­paren först efter särskild överenskommelse.

Svenska fotografernas förbund slöt tidigare sina avtal till­sammans med bildbyräorganisationen Bildleverantörernas för­ening men de båda organisationerna träffar numera avtal var för sig med samma motpart. På pressidan föreligger avtal mellan Bildleveraniörernas förening och Svenska lidningsulgivareföreningen med bl. a. bestämmelser rörande förhandsrätt, publiceringsrätt, fotografens namn, vidareförsäljning av bilder och beställda fotograferingsuppdrag. Olika priser gäller för dags­tidningar och för veckotidningar. Föreningen har träffat en liknande över­enskommelse med Fackförbundspressens samorganisalion. 1 fråga om eter­medier föreligger numera endast avtal mellan Bildleverantörernas förening och Sveriges Radio om användande av fotografisk bild i nyhetssammanhang.


 


Prop.1975/76:135                                                     41

Svenska fotografernas förbund har sagt upp sina avtal med såväl Sveriges Radio som TRU. Pä föriagssidan har båda organisationerna avtal med Svens­ka bokföriäggareföreningen rörande bl. a. tariff för bilder som beställs ur arkiv.

STIM tillvaratar uppföranderätligheter och mekaniska rättigheter dvs. rätt till inspelning pä grammofonskiva, band, film o. d. för i första hand tonsättarna. För de utövande musiker, dansare m. fl. som är organiserade inom Svenska musikerförbundet har förbundet slutit olika kollektivavtal. För engagemangsgivare som inte är bundna av kollektivavtal har förbundet utarbetat en riksminimitariff De mekaniska rättigheterna för musiker till­varatas av Svenska artisters och musikers intresseorganisation.

Svenska teater förbundet har slutit ett riksavtal med Teat­rarnas riksförbund avseende teateranställda vid de statsunderstödda teat­rarna. Skådespelarnas mekaniska rättigheter tillvaratas av Svenska artisters och musikers intresseorganisation. Vidare har avtal slutits mellan Teater­förbundet och Teatrarnas riksförbund avseende såväl anställdas som fri-lansengagerades engagemang vid Sveriges Radio. Tealerförbundels avtal med TRU innefattar även särskild ersättning för fri användning av de engagerades prestationer (friköp) exempelvis för inlerntdevision. Svenska industritjäns­temannaförbundet har är 1973 slutit ett avtal med Svenska arbetsgiva­reföreningen angående överiåtdse pä Sveriges Radio av upphovsrätten lill de upphovsrätlsliga verk som ulförts i tjänsten av anställda i företagel. Av­talet omfattar även fotografisk bild. Överiätelsen gäller utnyttjande i fö­retagets verksamhet, dock inle utnyttjande av program till fonogram eller videogram för kommersiellt bruk. Huvudparten av den utgående ersätt­ningen enligt avtalet fördelas av SIF-klubl)en vid Sveriges Radio på berörda upphovsmän.

År 1973 har ett avtal träffats mellan staten och ett antal organisationer inom det upphovsrättsliga området angående skolornas grafiska och foto­grafiska mångfaldigande. Enligt avtalet upplåter organisationerna rätten till sådan kopiering av medlemmarnas verk, medan staten förbinder sig dels att inte åberopa t)estämmelsen om fri kopiering för enskilt bruk, dels att ersätta upphovsrälisinnehavarna för den kopiering som sker. Ersättning ut­gär till en av upphovsrättsorganisationerna upprättad ideell förening, BO­NUS, som beslutar om medlens fördelning. Avtalet löper för en försöksperiod av tre är, fr. o. m. juli månad 1973. Avtalet har sagts upp av organisationerna per den 30 juni 1976.

Organisationer för uppbörd av ersättningar

Några organisationer inom upphovsrätlsområdet har till huvudsaklig upp­gifl att uppbära och fördela ersättningar som tillkommer upphovsmän enligt lag eller ingångna avtal samt att företräda upphovsmännen i sädana sam-


 


Prop. 1975/76:135                                                    42

manhang. STIM och Svenska artisters och musikers intresseorganisation är sedan länge verksamma pä dessa områden, BONUS kom till i samband med skolkopieringsavtalet,

STIM, som bildades är 1923, är en ekonomisk förening i vars styrelse staten tillsätter ordförande och två ledamöter. STIM skall för sina med­lemmars räkning inkassera och lill dem fördela alla de ersättningar som kan tillfalla medlemmarna på grund av offentliga utföranden av deras verk eller pä grund av inspelning av verken på grammofonskiva, band, film o. d. Vidare skall STIM kontrollera att ingen använder musik offentligen och i förvärvssyfte utan att ha tillstånd därtill. Genom avtal med musikför-brukaren meddelar STIM tillsländ till offentligt utförande. Avtalet innehäller skyldighet att till föreningen anmäla varje musikutförande och att eriägga fastställd ersättning.

Genom anslutningsavtal överiåter medlemmen pä STIM alla sina eko­nomiska rättigheter lill offentligt utförande och mekaniskt mångfaldigande. STIM träder dä i tonsättarens eller författarens ställe och träffar avtal med dem som vill använda verket. Anslutningsavtal med STIM kan varje upp­hovsman och föriäggare träffa som under löpande eller föregående är fått minst ett verk offentligt utfört eller mekaniskt mångfaldigat.

STIM har avtal med motsvarande utländska organisationer, varigenom STIM pä resp. organisation överlåter rätten att i den organisationens land förvalta STIM:s rättigheter mol att STIM i Sverige förvallar den utländska organisationens.

Det ersättningssystem som förekommer mellan STIM och musikförbru­kare av olika slag är baserat pä avtal, bl. a. kollektivavtal med förbrukarnas organisationer. Mdlan STIM och Sveriges Radio baseras de årliga ersätt­ningar Sveriges Radio eriägger för radio- resp. TV-musik på en överens­kommelse med fastställda sändningsramar. Avtalet gav år 1975 STIM ca 11,5 milj. kr. för av STIM kontrollerad musik i radio och television. Vidare finns kollektivavtal för bl. a. konserter, restauranger, dansbanor och bio­grafer. Ersättningen utgär i regel med viss procent på biljetlintäkter e. d.

Avtal om fast ersättning per år föreligger med bl. a. bibliotek och in­nehavare av försäljningsställen. Förs. k. industrimusik finns ett normalavtal som reglerar den ersättning det enskilda förelaget skall betala per är och anställd för alt få lyssna på musik pä arbetsplatsen.

Ersättningen för utförande i radio och television uppgår åriigen lill drygt hälften av det totala ersällningsteloppei från musikförbrukarna, vilket år 1975 utgjorde ca 22 milj. kr. Av STIM-ersällningarna beräknas ca 7 milj. kr. ha utbetalats till svenska upphovsmän är 1975.

I fräga om mekanisk reproduktion på grammofon, film och band har de nordiska länderna centraliserat inkasseringen av avgifter i en inkasserings-och fördelningscentral i Köpenhamn, Nordisk Copyright Bureau.

Svenska artisters och musikers intresseorganisation är en ekonomisk för-


 


Prop, 1975/76:135                                                   43

ening, som bildades är 1963. Organisationen inkasserar och fördelar ersätt­ningar som tillkommer utövande konstnärer säsom dirigenter, solister samt orkester- och körmedlemmar, som medverkat vid inspelning av fonogram vilket används vid radio- eller televisionsuisändning. Ersättning tillfaller även framställaren dvs. det producerande fonogrambolaget. Den utövande konstnärens rätt gentemot radio- eller televisionsföretaget görs gällande genom framställaren. Ett avial har slutits mellan Sveriges Radio och svenska gruppen av The International Federation of Producers of Phonograms and Videograms samt Svenska artisters och musikers intresseorganisation om beräkning av ersättningens storiek efter den 30 juni 1962. Avtalet löpte ut den 30 juni 1973 men har prolongerals. Ersättningen, som är index-reglerad, utgår med ca 20 kr. per minut i 1974/75 års penningvärde. Er­sättningen delas lika mellan de tvä organisationerna. Det totala ersättnings­beloppet uppgick år 1975 till ca 17 milj. kr. Influtna ersättningar fördelas med ledning av rapporter frän Sveriges Radio över uppspelningstiden för skyddade inspelningar. Olika kategorier av medverkande erhåller olika be­lopp per uppspelningsminut.

BONUS, som bildades är 1973 i anslutning till avtalet om skolornas ko­piering, har till uppgift att inkassera och förvalta ersättningar för mång­faldigande av upphovsrältsligl skyddade verk och fotografier. Pä grundval av redovisning andra halvåret 1973 har SÖ fastställt ersättning för kopiering för vartdera av budgetåren 1973/74, 1974/75 och 1975/76 till 900 000 kr

3.1.5 ArbetsmarknadspoUtiska insatser

Arbetsförmedlingen på kulturområdet kännetecknas av en stark splittring. Inom den offentliga arbelsförmedUngen finns särskilda artist- och musi­kerexpeditioner i vissa större städer. Arbetsförmedling med samhällets stöd bedrivs också inom vissa centrumbildningar, där lön och omkostnader för arbetsförmedlare bekostas av arbetsmarknadsverket, Pä området finns också ett antal enskilda förmedlingar. Några av dessa är s. k. organisalionsför-medlingar, som lar ut avgifter för sina självkostnader och arbetar med till­stånd av AMS. De tre största organisationsförmedlingarna är Svenska mu­sikerförbundets förmedling. Musiketablissemangens förmedling och Folk­parkernas artislförmedling. Förutom dessa förmedlingar finns ett stort antal enskilda s. k. produktionsbolag som drivs i vinstsyfte. Eftersom arbetsför­medling i vinstsyfte inte är tillåten enligt gällande lagstiftning blir dessas verksamhet olaglig i den mån den innefattar arbetsförmedling. Pä det in­ternationella området sköts huvuddelen av förmedlingsart)elet av tvä privata förmedlingar.

År 1972 framlade OLAF betänkandet (Ds In 1972:5) Arbetsför­medling inom kulturområdet. En översyn av detta belänkande redovisas i en PM beträffande arbetsförmedling pä kulturområdet (Ds A 1975:5).


 


Prop.1975/76:135                                                    44

Regeringen har i huvudsak i enlighet med denna PM föreslagit (prop. 1975/76:84) en förstärkt organisation av samhällets arbetsförmedling inom kulturområdet. Inom den offentliga arbetsförmedlingen skall enligt förslaget inrättas särskilda sektioner för kulturarbetare. Dessa sektioner bör få större resurser och ett vidare verksamhetsområde än de nuvarande artist- och musikerexpeditionerna.

Den verksamhet som f n. bedrivs med arbetsförmedlare, anknutna till centrumbildningar bör fä fortsätta. Denna form av förmedling bör ocksä prövas med anknytning till Svenska tealerförbundet.

Beträffande förmedling av kulturarbetare över gränserna förordas all ett alternativ skapas lill nuvarande enskilda förmedlingsorgan. 1 detta syfte föresläs att den internationella kontaktverksamhet som nu förekommer inom olika kulturinstitutioner och organisationer läggs till grund för mer systematiska förmedlingsinsatser.

Rikskonserter föresläs fä ansvar för att ett samråd mellan berörda in­stitutioner och organisationer kommer till stånd och för den fortsatta verk­samheten. De vinstsyftande förmedlingsinslitutioner som f n. verkar på det internationella området föresläs övergångsvis kunna fä fortsätta denna del av sin verksamhet.

En särskild delegation med representanter för olika intressegrupper pä kulturområdet föresläs bli inrättad inom AMS. Delegationen föresläs få i huvudsak rådgivande funktion.

Vid arbetslöshet kan stöd utgå via arbetslöshetsförsäkringen (SFS 1973:370) eller som kontant arbetsmarknadsstöd (SFS 1973:371). För konst­närsgrupperna finns arbetslöshetskassor för musiker och teateranställda. Öv­riga konstnärer kan i princip (h kontant arbetsmarknadsstöd. Vissa problem med alt definiera arbetslöshet för denna grupp kan dock uppstå.

3,2 Kulturrådet

3.2.1 Samhällets ansvar för konstnärernas sociala och ekonomiska situation samt formerna .för samhällets insatser

Den ekonomiska och sociala situationen för många av konstnärerna är otillfredsställande. Detta gäller särskilt de fritt arbetande konstnärerna. Dessa bör i framliden fä möjlighet att under ekonomiskt tryggade former ägna sig åt konstnäriig verksamhet. En del av dessa problem kan och bör lösas på facklig väg, andra fordrar direkta insatser från samhällets sida. Dessa bör inriktas på att ge konstnärerna ersäUning för och därmed försörjning genom sin konstnärliga verksamhet.

Kulturrådet har diskuterat olika sätt all avgränsa de gmpper som bör omfattas av samhällets ansvar. Avgränsning skulle t. ex. kunna göras med hänsyn till om konstnärerna har fullföljt yrkesutbildning, om de yrkesmäs­sigt utövar konstnäriig verksamhet eller om de är fackligt anslutna. Inte


 


Prop. 1975/76:135                                                   45

något av dessa sätt att avgränsa grupperna kan emellertid enligt rådets me­ning utgöra utgångspunkt för samhällets insatser. 1 stället för att utgå från ett antal konstnärer som samhället förbinder sig att ta ansvar för bör in­satserna göras med utgångspunkt i att de uppställda kulturpoliliska målen uppnås. Samhällsinsatsens storlek måste därför fortlöpande omprövas.

Det är inte möjligt att tillämpa någon generell metod för att förbättra konstnärernas sociala och ekonomiska situation. Åtgärderna måste vara se­lektiva, men ändå ge uttryck för en helhetssyn på konstnärernas villkor. Grundläggande för samhällets insatser bör vara en strävan att jämställa konstnärer med övriga yrkesarbetande. Deras inkomster skall således i hu­vudsak utgöras av ersättning för utfört arbete.

Det av KRO väckta förslaget om inkomstgaranti avvisas, bl. a. med hänsyn till att det även finns andra yrkesgrupper vilkas arbets- och försörjningsvillkor är lika osäkra som konstnärernas. Den bästa metoden att förbättra konstnärernas utkomstmöjligheter är i stället att vidga deras arbetsområden och öka samhällets möjligheter att anlita dem. Sådana åt­gärder bör kombineras med högre ersättning och fler ersättningsformer för utnyttjande av konstnärernas verk. De existerande formerna för ersättning fungerar tillfredsställande, men området för vilket ersättning utgår kan be­höva vidgas.

De direkta stödformerna, t. ex, stipendier, bör användas enbart dä ersättningar inte kan ge skälig ekonomisk trygghet ål konstnärerna. Behovet av stipendier kommer alt finnas kvar för olika punktinsatser. Som kom­plettering till övriga insatser föreslär kulturrådet därför att statliga stipendier även fortsättningsvis bör utgå.

Statens konstnärsbelöningar har främst till uppgift att ge trygghet pä ål­derdomen. Denna trygghet bör dock beredas konstnärer pä annat sätt, varför dessa konstnärsbelöningar i framliden bör avvecklas. För de konstnärer som redan innehar belöningar bör dock vissa förbättringar göras.

3.2.2 Upphovsrätlsliga frågor

Med hänsyn till den nordiska upphovsrättskommilténs arbete med re­vision av den nordiska lagstiftningen pä området begränsar sig kulturrådet till alt endast framföra vissa synpunkter på den upphovsrättsliga lagstift­ningen.

Rådet konstaterar att de upphovsrätlsliga frågorna är av slor betydelse för konstnärernas ekonomiska situation men att lagstiftningen får egentlig ekonomisk betydelse endast för konstnärer, vilkas verk mångfaldigas eller framförs offentligt, dvs. för författare och tonsättare. För skapare av unika verk säsom bildkonstnärer har lagen ringa värde ur ekonomisk synpunkt, om verken inte reproduceras eller visas i television. Med hänsyn till upp-hovsrättsfrågornas kulturpolitiska betydelse anser rådet att statens kulturråd bör vara remissinstans i sädana frågor.


 


Prop.1975/76:135                                                     46

I fråga om den s. k. kulturella allemansrätten är det enligl kulturrådets mening önskvärt all sädana överenskommelser träffas mellan samhällets organ och upphovsmännens organisationer om förvärv eller utnyttjande av upphovsrältsligl skyddade verk att allmänheten pä ett smidigt sätt fär tillgång lill dessa verk.

Enligt kulturrådets principiella uppfattning bör varje yrkesmässigt eller systematiskt utnyttjande av upphovsmännens prestationer medföra ersättning till dem. Denna bör om möjligt fastställas efter fö rh a n d -lingar. Rådet framhåller att en avlalsliknande situation uppkommit pä flera områden. Sä har t. ex. avtal träffats mellan staten och ett antal upp-hovsmannaorganisalioner om ersättning för fotokopiering inom skolorna. Rådet finner det angelägel alt ett liknande avtal träffas även för univer­sitetsområdet.

Upphovsmännens rätt till ersättning begränsas genom vissa inskränk­ningar i upphovsrättslagsiiftningen. Enligl rådet bör lagstiftningen vara sä utformad att den ger upphovsmännen rimlig kompensation för deras arbete. Samtidigt fär skyddet inte medföra att ersättningsbestämmelserna i alltför hög grad styr eller begränsar utnyttjandet. Lagstiftningen bör därför ses över.

Där inskränkningar i lagstiftningen måste behällas rekommenderar rådet avtalslicens framför tvångslicens, som endasl bör tillgripas om så be­finns absolut nödvändigt. Exempelvis bör i fräga om skol- och gudstjänst-antologier lagens tvångslicens bytas mot avtalslicens. Likaså stöder rådet nordiska upphovsrättskommilténs förslag (NU 1973:21) om ändring av be­stämmelserna om enskilt bruk (11 § URL). Förslaget innebär bl. a. införande av avialslicens vid kopiering inom undervisningsväsendet resp. inom myn­digheter m. m. saml av tvångslicens vid kopiering ur tidningar och tid­skrifter. Vidare bör ersättning utgå för ljudupptagning inom undervisnings­verksamhet. 1 gengäld borde ljudbanden, för framtida bmk, fä t)evaras längre tid än tre är. Utgivet litterärt och musikaliskt verk får fritt framställas i blindskrift, medan viss ersättning för talböcker utgår över statsbudgeten. Liknande åtgärder bör enligt rådet vidtas beträffande litterära och musi­kaliska verk som framställs i blindskrift. Fastare normer för beräkning av talboksersättningens storiek och fördelning bör dock utformas. Rådet på­pekar också all bestämmelsen om fritt framförande av utgivet verk vid gudstjänst, undervisning och i vissa andra sammanhang har stor betydelse för den sakrala musiken. Även här bör upphovsmännen fä förhandla om ersättning.

Utgivet litterärt eller musikaliskt verk och exemplar av konstverk, som överiätits eller utgivits, får enligt URL spridas vidare dvs. fritt utlånas eller uthyras, medan uthyrning av noter är tilläten endast med upphovsmannens samtycke. För ulnylljandel av böcker vid bibliotek fär upphovsmännen er­sättning. Biblioteksersättningen, som visserligen inte är grundad pä URL, är föremål för förhandlingsliknande överiäggningar mellan staten och för-


 


Prop. 1975/76:135                                                   47

faltarsidan men avgörs i sista hand av riksdagen. Utan att gå in på frågan om en lagfäst biblioleksersältning anser rådet dock, alt principen om er­sättning för utlåning bör utsträckas till annal än böcker t. ex. bildkonstverk, fotografier, fonogram och noter. Rådet anser det också önskvärt att före­liggande rätt till ersättning för framställare av grammofonskivor och fo­nogram och för utövande konstnärer, vid användning av fonogrammen i radio- eller TV-program, utvidgas till att avse även offentligt framförande av fonogrammen, exempelvis industri- och diskotekmusik.

En del av de ersättningar och ersättningsanspråk som beskrivits avser enligl rådet ett icke-kommersieill utnyttjande av konstnäriiga verk i avsikt att nå ut med ett varierat kultumtbud till en bredare publik. Det är därför önskvärt att i dessa sammanhang så långt som möjligt kunna f ri k ö pa kulturprodukterna för fri användning i kommunerna och inom de av sam­hället stödda organisationerna som lokall svarar för kulturverksamheten. Kulturrådet föreslär därför alt staten tar upp förhandlingar med upphovs-mannaorganisationer över hela fältet för att lösa ersättningsfrågorna efter enhetliga principer. Statens kulturråd bör fä i uppdrag alt efter en mera systematisk genomgång av ersättningssystemen lägga fram ett samlat förslag som underlag för dessa överiäggningar.

3.2.3 Skatter och sociala avgifter

Kulturrådet anför inledningsvis att taxeringsmyndigheterna tillämpar oli­ka praxis i bedömningen av i deklarationen uppförda avdrag, i. ex. för ar­betsrum. Praxis på detta område bör bli enhetlig om inte konstnärer skall behandlas olika beroende på bostadsort.

Av de olika delarna av skattesystemet berör kulturrådet endast mervär­deskatten och vissa socialförsäkringsavgifter samt den allmänna arbetsgi­varavgiften.

Kulturrådet konstaterar alt den utvidgning av befrielse frän mervärdeska 11 som beslöts är 1973 missgynnar bl. a. konsthantverkare och fotografer. Kulturrådet föreslär alt textila och keramiska verk i skat­tehänseende jämställs med målningar, etsningar etc. samt skulpturer. Endast unika konstföremål bör medtagas i undantagsbestämmelserna. På grund av svårigheterna alt avgränsa konstnäriig fotografi frän annan fotografi, kan inle motsvarande undantagsregler föresläs för fotografer.

Kulturrådet anser alt den överflyttning av inbetalningen av de s o c i a 1 a avgifterna lill arbetsgivarna som skett de senaste åren har kommit att missgynna de fritt arbetande konstnärerna i förhällande till dem som är anställda. Det är därför angeläget att frågan om socialförsäkringsavgifterna och egenavgifien prövas av företagsskatteberedningen och/eller 1972 års skatteutredning. Möjligheterna alt befria de fritt arbetande konstnärerna frän egenavgiften bör därvid prövas.

En möjlighet att minska avgiftssystemets ölägenheter för konstnärerna


 


Prop, 1975/76:135                                                    48

är att samhället och samhällsstödda organisationer bereder dessa anställning, vilket bör gälla även för kortare uppdrag. Därigenom avlastas konstnärerna avgiftsskyldighelen. Ett annat sätt att åstadkomma denna avlastning är alt samhället underiättar tecknande av likslällighetsavtal. Möjligheterna lill alt utsträcka likslällighetsavtalen alt gälla även egenavgiften bör undersökas. Om inte frågorna om de sociala avgifterna går att lösa pä ett tillfreds­ställande säu bör konstnärerna kompenseras kollektivt så all hänsyn tas till dessa avgifter vid medelsförddningen till de konstnärsfonder som föresläs inrättade av kulturrådet. Om inte likställighetsavtal kan träffas på grund av svårigheter med hänsyn till lagstiftningen, bör hänsyn tas till detta när stal och kommun skall bestämma ersättningen till anlitade konstnärer.

3.2.4   Arbeisniarknadspolitiska Insatser

Kulturrådet betonar del angelägna i att finna en lösning på frågan hur en avgiftsfri arbetsförmedling för konstnärer skall kunna skapas. I huvudsak ansluter sig kulturrådet i detta sammanhang till de förslag som framlagts av OLAF. Utöver dessa förslag framhåller kulturrådet att det bör vara möjligt att tillvarata organisationsförme;dlingarnas och centrumbildningarnas erfa­renheter genom att bibehålla självständiga, statsbidragsberättigade förmed­lingar utanför den av OLAF föreslagna stiftelsens ram.

Kulturrådet diskuterar frägan om ersättning till de fritt arbetande konst­närer som inte kan leva pä sin konstnäriiga verksamhet. Då deras situation vanligen inte är egentlig arbetslöshet, bör inte arbetslöshetsersättning utgå. I stället bör andra medel användas för att förbättra deras situation, t. ex. en ökning av antalet syssdsäuningstillfällen.

3.2.5   Utbildningsfrågor

Kulturrådet anser att den nuvarande inriktningen av den grundläg­gande konstnärliga utbildningen mol färdighetsträning och konstnäriig mognad bör vara den dominerande även i fortsättningen. Rådet föreslår dock vissa kompletteringar.

Möjligheterna till kontakt med andra konstarter bör öka. De studerande bör bättre förberedas på yrkeslivets krav, t.ex. genom att praktik införs i utbildningen. Utbildningen bor kompletteras så att konstnärernas möj­ligheter aU delta i kulturförmedlingen ökar. Kulturrådet framhåller konst­närernas behov av pedagogiska insikter i vid mening. Utbildningen bör ocksä ge kännedom om samhällets sociala och ekonomiska stmklur samt om kultursociologins rön.

Kulturrådet betonar vidare behovet av återkommande utbild­ning både för att sprida information om nya tekniker m. m. och för att vidmakthålla redan förvärvade färdigheter. I detta sammanhang bör ocksä utbildning för kullurförmedlande uppgifter bli aktuell.


 


Prop. 1975/76:135                                                   49

Statens kulturråd bör fä som uppgift alt bevaka vidareutbildningsområdel, komma med förslag till utbildningar och eventuellt medverka i genom­förandet av sädana.

Kulturrådet anser del vidare väsentligt att frägan om fotografernas efter­gymnasiala utbildning löses.

Kulturrådet framhåller vad gäller den konstnäriiga utbildningens dimensionering all den i hög grad mäste bestämmas utifrån all­männa överväganden där hänsyn tas till del aktuella försörjningsläget, över­siktliga bedömningar av de effekter som ökade samhälleliga insatser kan tänkas fä, etc. Del är givet, framhåller rådet, att man under dessa förhållanden inte i någon större utsträckning med korta intervaller kan laborera med variationer i antagningen till de konstnäriiga utbildningarna.

Kulturrådets förslag till utbildning pä kulturförmedlingens område re­dovisas i avsnitt 9.1.

3.2.6 Anställningar och uppdrag

Kulturrådet utgär från all den gmndläggande metoden att lösa konst­närernas försörjningsproblem är alt ge dem a n s t ä 11 n i n g. På viktiga om­råden tas konstnärernas kunskaper inte till vara fullt ut. Detta gäller ex­empelvis i fräga om miljöutformning och inom skola och värdinstitutioner. Inom dessa områden bör konstnärer kunna engageras för uppgifter där även utomkonstnäriiga överväganden måste göras. Kulturrådet pekar vidare på möjligheten alt anlita konstnärer för uppgifter av administrativ art, där ar­betet dock bör ha samband med den konstnärliga verksamheten, exempelvis arrangerande av utställningar och konserter. Folkbildningsorganisationer, fackliga och andra organisationer bör ha möjlighet att erbjuda tidsbegränsade uppdrag av administrativ karaktär, med direkt anknytning lill konstnäriig verksamhet.

För kommuner och landsting kan en lämplig form för anställning av konstnärer vara att pä årskontrakt knyla konstnären till kommunen eller landstinget för uppgifter inom t. ex. skolor och andra institutioner.

Kulturrådet delar de synpunkter om den skapande verksamhetens be­tydelse för barnens utveckling som 1968 års barnstugeutredning (S 1969:31) framför i sina betänkanden (SOU 1972:26 och 27 samt SOU 1974:42) För­skolan del I och del 2 samt Barns fritid.

Denna verksamhet bör inom förskola och fritidshem i främsta rummet handhas av den ordinarie personalen, men konstnärer bör kunna engageras inom ramen för dessa institutioner. Konstnärerna bör kunna arbeta tillsammans med barnen i t. ex. dramatisk framställning eller bildskapande. Barnen bör också kunna besöka konstnären i dennes arbetsmiljö. I för-skollärarutbildningen finns vissa inslag av drama, bildframställning etc. Konstnärer bör kunna engageras som gästföreläsare i denna del av utbild­ningen, liksom i personalens fortbildning.

4 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Sr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                    50

Kulturrådet anser att konstnärer i större utsträckning bör engageras i grundskola och gymnasieskola inom ämnen som musik, teck­ning, slöjd, gymnastik etc. En viiss risk för konflikt finns dock i detta sam­manhang mdlan ä ena sidan pedagogiskt kunniga lärare som känner eleverna och ä andra sidan utifrån kommande personer utan pedagogisk träning. Ett samarbete mellan lärare och konstnärer är därför nödvändigt. Kulturrådet konstaterar all fritt valt arbete och timmar till förfogande bör kunna användas för olika former av skapande aktiviteter. Därvid bör eleverna redan pä mel­lanstadiet, innan de skall välja fritt valt arbete fä kontakt med olika konst­näriiga uttrycksmedel. Därför bör konstnärer engageras för att stimulera elever och lärare till fritt skapande aktiviteter. Konstnärernas medverkan i arbete i den enskilda skolan bör ske i form av tillfälliga engagemang. En ändamålsenlig lösning kan vara all kommunen anställer en konstnär att säsom en fri resurs stå till förfogande för kommunernas olika skolor.

Kulturrådet instämmer i huvudsak i utredningens (U 1970:63) om skolans inre arbete (SIA) syn pä de fria skolaktiviteternas uppgift och inriktning, men betonar starkare än utredningen betydelsen av att den skapande verk­samheten fär ökat utrymme i skolarbetet.

Beträffande konstnärernas insatser inom värdinstitutioner anser kulturrådet all del viktigaste är att området kartläggs, all forskning initieras och att samarbetet mellan kultursektorn och vårdsektorn stimuleras pä re­gional och lokal nivå. Formernai för konstnärernas medverkan på värdom­rådet bör bli desamma som pä övriga områden, men med bättre anpassning till de vårdades situation.

För att kontakten med omväriden skall kunna breddas är det viktigt att olika kulturorgan får möjlighet att till viss del påverka innehållet i det kulturella utbudet pä institutionerna.

Kulturtädet anser att folkbildningsorganisationernas och folkhögskolornas möjligheter att anställa konstnärer bör öka. I LO-rapporten "Fackföreningsrörelsen och kulturen" föresläs att de fackliga or­ganisationerna skall få möjlighet alt anställa konstnärer, bl. a. för att med­verka i undervisningen pä fackföreningsrörelsens skolor. Kulturrådet in­stämmer i detta förslag och föreslår all statliga och kommunala bidrag bör utgå till verksamhetens finansiering.

Kulturrådet betraktar Sveriges Radio som en av de viktigaste kul-lurinstilutionerna för många konsinärsgrupper, både som forum för konst­näriig verksamhet och som inkomstkälla. Konstnärer bör i ökad utsträckning las i anspråk i verksamheten om de kulturpoliliska ambitionerna skall kunna uppnås. Sveriges Radios kulturfiolitiska ansvar måste bli föremål för om­fattande diskussioner i samband med att radioavtalet löper ut är 1977. Det kulturpolitiska ansvaret bör formuleras mer precist än nu, t. ex. vad avser omfattningen av Sveriges Radios kulturverksamhet, fördelningen mellan egenproducerade och köpta program etc.


 


Prop. 1975/76:135                                                             51

3.3 Remissyttranden

3.3.1 Samhällets ansvar för konstnärernas sociala och ekonomiska situation samt formerna för samhällets Insatser

Kulturrådets förslag att storleken på samhällets insatser för konst­närerna bör anpassas till behoven vid varje tidpunkt och fortlöpande om­prövas med hänsyn till att uppställda kulturpolitiska mål uppnäs tillstyrks av statskontoret, statens kulturråd. Landstingsförbundet, Stockholms kommun. Konstfrämjandet, Konstnärscentrum, Folkparkernas centralorganisation och Sverigesförfattarförbund. En mer tveksam hållning inläs av Malmö kommun, Svenska filminstitutet, KRO samt Föreningen Svenska tonsättare vilken avvisar förslaget och i stället föreslår all Klys lillsammans med slatens kulturråd uppställer mål och anger ramar för samhällets stöd till konstnärer.

Kulturrådet uttalar att konstnärernas inkomster i första hand Ixjr utgöras av ersättning för utfört arbete. I delta uttalande instämmer ett tiotal re­missinstanser, bl. a. statens kuhurråd. Landstingsförbundet, SACOISR och några kommuner.

Flera instanser, däribland styrelsen (ör Sveriges författarfond, TCO, Sveriges författarförbund och KRO framhåller att reglering av ersättningarna till konst­närer bör ske genom förhandlingar mellan konstnärsorganisationerna och deras motparter.

Många instanser delar kullurrådets bedömning att det inte är lämpligt att införa en inkomstgaranti för konstnärer. Bland dessa märks stats­kontoret, nationalmuseet, STIM, Folkparkernas centralorganisation, Sveriges författarförbund och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriform-givare. Kulturrådets ställningstagande kritiseras emellertid också av flera remissinstanser, däribland statens kuhurråd vilket anser alt kulturrådet inte analyserat frågan tillräckligt och att resonemanget är inkonsekvent, dä ju kulturrådet accepterar författarfondens stipendietillägg. Statens kulturråd hävdar vidare, liksom styrelsen för Sveriges författarfond, att avsikten inte är att garantera alla kulturarbetare en minimiinkomsl, men att det finns anledning att finna olika former av arbetstrygghet för skilda kulturarbe­targrupper. Konstnärscentrum anför att den rätta innelxjrden av begreppet "inkomstgaranti" aren garanti föratt arbetstillfällen skapas och att nyttjande ersätts. Konstnärscentrum avvisar kulturtädets resonemang och kräver en snabbutredning om visningsersättning, socialförsäkrings- och skatteproblem och skydd vid inkomstlöshet. Musikcentrum och Svenska tonkonstnärsför­bundet menar att en inkomstgaranti skulle eliminera problemen med den tid som åtgår till planering, instudering etc, för vilken ingen ersättning utgår. Därför tillstyrker de båda instanserna en sådan garanti. Kulturar­betarnas låga inkomster och dåliga arbetslöshetsskydd skulle enligt KRO kunna avhjälpas med en direkt inkomstförstärkning. Denna bör konstmeras så all den avtar i takt med stigande inkomster, för att vid full sysselsättning inte alls utgå.


 


Prop. 1975/76:135                                                    52

Kulturrådets uppfattning alt konstnärernas arbetsområden bör kunna vid­gas bemöts mycket positivt av remissinstanserna. Bland mänga andra in­stämmer/?/? K Sveriges konstföreningars riksförbund, KRO, Föreningen svens­ka tecknare. Föreningen Sveriges Jazzmusiker, Svenska tonkonslnärsförbundet och Svenska teaterförbundet. Cicksä statens kulturråd och Klys instämmer, men anser att när konstnärer anlitas bör detta ske inom områden där deras egentliga yrkeskunnande tillvaratas. Sveriges dramatikerförbund anför att möjligheten för dramatiker att vidga arbetsområdet ligger i all bredda pub-likunderlaget och föreslår därför en fond för översättning av svensk dramalik till utländska språk.

De existerande formerna för ersättning fungerar enligt kulturtädet i stort sett tillfredsställande. Denna uppfattning delas av Sveriges dramatikerförbund saml Sveriges .författarförbund, som tillfogar att grundvalen för ersättning bör vara lagfäst förhandlingsriUt för upphovsmännen.

Kulturrådets bedömning att ett behov av stipendier för punktinsatser kommer all bestå delas av många remissinstanser, däribland RR V. statens kulturråd, styrelsen för Sveriges förfätiarfönd, Klys och Sveriges författarför­bund. Konstfrämjandet menar att stipendiegivning som inte relateras till lie-stämda arbetsuppgifter inte kan upplevas som positiv av konstnärerna. Där­för föreslår Konstfrämjandet att projektbidrag utgär till den del av konst­närskären som inte pä annat sätt fär ersättning för sitt arbete. Kulturrådets förslag avvisas av KRO, som påiiekar alt ett bibehållet stipendiesystem skulle leda till att stipendierna skulle bli den dominerande stödformen för bild­konstnärerna, medan de för ö\'riga konstnärsgrupper endast skulle behöva användas som komplement till reella ersättningar.

3.3.2 Upphovsrättsliga frågor

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan ansluter sig till kulturtädets principiella uppfattning att varje yrkesmässigt eller systematiskt utnyttjande av upphovsrättsliga prestationer bör medföra ersättning till upphovs­männen och att denna bör fastställas efter förhandlingar. Enligt rådet bör samhället garantera allmänheten tillgängligheten lill konstnäriiga verk och även träda in och ersätta upphovsmännen härför. Till de remissinstanser som delar kulturrådets uppfattning hör statens kulturråd, statens konstråd, styrelsen för Sveriges författarfond. Konstakademien, Musikaliska akademien. Landstingsförbundet, STIM, Svenska artisters och musikers intresseorganisa­tion, Sveriges Radio, Förmedlingsbyrån för kulturprogram, Folkets husförening­arnas riksorganisation, LO, TCO, Klys, Sveriges författarförbund, KRO och Svenska teaterförbundet.

Flera remissinstanser, däribland statens kulturråd, styrelsen för Sveriges för­fattarfond, TCO, Sveriges författarförbund och Svenska tonkonslnärsförbundet, delar kulturrådets syn pä den s. k. kulturella allemansrätten.

Behovet av en helhetssyn pä och samlad bedömning av ersättningsfrågorna


 


Prop. 1975/76:135                                                   53

framhålls av bl. a. statskontoret, statens kulturråd, SÖ, STIM, Svenska artisters och musikers inlresseorganisation. Folkparkernas centralorganisation. Svenska teaterförbundet. Statskontoret och slatens kulturråd anser att ett slutligt ställningstagande till kulturrådets förslag till förändringar av URL bör anstå lill dess en sådan samlad översyn företagits.

Alt ersällningsbestämmelserna bör utformas sä att de inte styr eller be­gränsar utnyttjandet av konstnäriiga prestationer framhålls särskilt av stats­kontoret, statens kulturråd, Landstingsförbundet, Konstfrämjandet, Riksför­bundet Sveriges amatörorkestrar, Sveriges Radio och LO. Statskontoret avråder från sådana tekniska lösningar som kan leda till administrativt komplicerade mtiner för uppbörd av eventuell ersättning till berörda konstnärer. Allmän­intressen och praktisk genomförbarhet måste vägas mot samhällets ansvar för att upphovsmännen bereds goda arbetsmöjligheter och en rimlig lev­nadsstandard jämfört med andra befolkningsgrupper. Konstfrämjandet fram­håller att ersättningarna mäste utformas pä ett sådant sätt att de admi­nistrativa kostnadema blir låga och att allmänhetens tillgäng till konst i olika former inte motverkas.

Föreningen Svenska populärauktorer, däremot, betonar att den individuella upphovsrätten är befäst genom internationella konventioner och att man inte bör söka ändra lagstiftningen pä sådant sätt att det skulle inkräkta pä den enskilde upphovsmannens rält lill ersättning till förmän för kollektiva lösningar med inkomstutjämning som mål.

Kulturrådets åsikt alt ersättningarna till upphovsmännen bör regleras genom avtalslicens, där inskränkningar i upphovsrätten med hänsyn till andra parters intressen bör bibehållas, mottas ocksä mycket positivt av remissinstanserna. Förslaget stöds bl. a. av statens kulturråd, statens konstråd, STIM, Klys, Sveriges författarförbund, KRO, Föreningen Svenska tecknare och Svenska teaterförbundet. Statens kulturråd framhåller alt avtalslicensen är ett instrument som underiättar avtalskonslmktionen. Enligt rådet bör man efter förhandlingar med upphovsmännen söka finna former som bl. a. gör det möjligt att använda ersättningarna kollektivt. Klys anför att erfarenheten visat all kollekliva avtal är ganska lätta att administrera och att kollektiva inkasseringar ofta är mest praktiska. Hur medlen skall användas - för in­dividuella ersättningar eller för kollektiva ändamål - mäste vara en intern fräga för upphovsmannaorganisationerna.

SIF-klubben vid Sveriges Radio anser att upphovsrättslig ersättning i sam­band med radio- och TV-program kan lösas genom avtal och att detta bör prövas innan en översyn av lagstiftningen övervägs.

I kulturtädets uppfattning att upphovsmännen bör erhålla skälig ersättning för nyttjandet av upptagningar pä ljudband i undervisningsverksamhet in­stämmer bl. a. Musikaliska akademien, Landstingsförbundet, STIM, Svenska artisters och musikers intresseorganisation och Svenska teaterförbundet. Mu­sikaliska akademien anser att en ramersättning av samma typ som biblio­teksersättningen bör utgä. Alt inspelningarna skall fä l)evaras inom resp.


 


Prop. 1975/76:135                                                    54

undervisningsanstalt för framtida bruk tillstyrks av SÖ, Landstingsförbundet, Svenska artisters och musikers Intresseorganisation, Svenska teaterjörbundet m.fl.

Styrelsen för Sveilges författarfond och SACOISR stöder förslaget att upp­hovsmännen erhåller ersättning i första hand genom avtalslicens för fram­ställandet av talböcker och verk i blindskrift.

Kulturrådets åsikt att bestämmelsen om fritt framförande av utgivet verk vid gudstjänst och i vissa andra sammanhang bör ses över delas av bl. a. Rikskonserter, Landstingsförbundet, STIM och Svenska teaterförbundet.

Förslaget att ersättning bör utgå för utlåning frän bibliotek av annat än böcker, t. ex. bildkonstverk, fotografier, fonogram och noter stöds bl. a. av Rikskonserter, Musikaliska akademien, STIM, Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Fotograficentrum, Föreningen Svenska tonsättare, Föreningen Sve­riges Jazzmusiker och Svenska tonkonslnärsförbundet. Sveriges orkesterför­eningars riksförbund anför att sä>/äl STIM som musikföriagen ofta framhåller det omöjliga i att tillhandahålla noter för utlåning pä grund av de höga framställningskoslnaderna. I stället framställs begränsade upplagor som hyrs ul. Orkeslerföreningar med l)egränsade ekonomiska resurser tvingas därför ofta hälla sig lill äldre oskyddad musik. Förbundet förordar emellertid ett ersättningsförfarande motsvarande författarnas och tillstyrker att statens kul­turråd ser över hela frågan. Föreningen Svenska tonsättare föreslär att en biblioteksersättning inrättas för utlåning av musikalier (noter), för avspelning av fonogram pä biblioteken och för hemlän av fonogram.

Teaterforum anser att för amatörteater bör kollektiv ersättning till dra­matikerna för använt textmaterial tillgripas enligt samma modeller som för biblioteksersättningen och STIM-ersättningen. Sveriges dramaiikerförbund föreslår däremot all slatens kulturråd genom en kollekliv ersättning till Dramatikerförbundet friköper rättigheterna för svenska sceniska verk för obegränsat bmk av amatörteatern.

Kulturrådets uppfattning att istalen bör förhandla med upphovsmanna­organisationerna för att fr i k ö p a kulturprodukterna för icke-kommersielll bruk i kommuner och samhällsstödda organisationer mottas mycket positivt av ell stort anlal remissinstanser. TCO däremot avvisar olika former av friköp och menar att delta skulle kunna påverka möjlighetema till sys­selsättning för upphovsmännen.

Karlstads kommun anser att upphovsrättslagstiftningen under rimliga hän­synstaganden till konstnärernas rätt till ersäUning och konstnärlig integritet även skall garantera samhällets förfoganderätt över verken. Friköp bör därvid tillämpas i största möjliga utsträckning. Förmedlingsbyrån för kulturprogram framhåller att det aren förutsättning för verksamheten med kulturprogram att anordnarna nägoriunda fritt fär förfoga över olika konstnäriiga verk. Det är därför ytterst väsentligt att staten tar ansvaret för friköpandel av kulturprodukter. Att ersättningsifrägorna genom friköp och centrala avtal kan lösas efter mer enhetliga principer och förenklingar åstadkommas un-


 


Prop. 1975/76:135                                                   55

derstryks av flera remissinstanser.

Förslaget att statens kulturråd får i uppdrag att efter en systematisk genom­gäng av ersättningssystemen lägga fram ett samlat förslag som underiag för överläggningar med upphovsmannaorganisationerna stöds av ett antal remissinstanser. Enligt statens kulturråd bör denna genomgång göras av den statliga utredning som kommer alt arbeta på området. Rådet är dock berett att i lämpliga former medverka i den pågående revisionen av upphovs­rättslagsiiftningen.

3.3.3 Skatter och sociala avgifter

Kulturrådels uppfattning att taxeringsmyndigheterna tilläm­par olika praxis vid bedömningen av avdrag för den konstnäriiga verksam­heten delas av flera instanser bl. a. KRO och Föreningen Sveriges konst­hantverkare och indiisirilörmgivare. RSV anser inte att kulturrådet belyst sitt kategoriska påstående om taxeringsmyndigheternas olika praxis. Vissa ny­anser kan förekomma mellan olika taxeringsnämnder men RSV hävdar alt den ijänslemannagranskning som kommer att ersätta lekmannagranskning-en ökar förutsättningarna för en effektiv behandling av deklarationsmate­rialet.

Styrelsen Jör Sveriges lörfattarfond anser att kulturrådet borde ha diskuterat principerna för beskattning av stipendier. De medel som utgår ur förfat­tarfonden utformas så att de skapar en längre lids trygghet och bör t)etraktas som ersättningar. Detta gäller även den garanterade författarpenningen. Des­sa olika ersättningar bör därpå beskattas. Punktstipendier däremot bör vara skattefria.

Förslaget att unika textila och keramiska konstverk befrias från mervärdeskatt stöds av flera instanser, bl. a. statens kulturråd och sta­tens konstråd.

Kulturrådets förslag avstyrks av /?SKoch mervärdeskatteulredningen med motiveringen att en sådan utvidgning skulle leda till stora gränsdragnings­problem.

Statens kulturråd stöder kulturrådets uppfattning att fotografier inle bör befrias frän mervärdeskatt. En motsatt uppfattning har SACOISR och Svens­ka fotografernas förbund.

Kulturrådets uppfattning att skatte- och avgiftssystemet missgynnar självständigt arbetande konstnärer delas av drygt tiotalet re­missinstanser, däribland statens kuhurråd, Stockholms kommun. Konstnärs­centrum, Klys, Sveriges författarförbund och KRO. De två sistnämnda in­stanserna vänder sig, liksom nationalmuseet, mot att de fritt arbetande konst­närerna klassificeras som rörelseidkare.

En mer negativ inställning till kulturrådets bedömning har företagsskat­teberedningen. 1972 års skatleutredning och LO. Dessa instanser delar inte kulturrådets uppfattning att konstnärerna har en ogynnsam situation jämfört


 


Prop.1975/76:135                                                     56

med övriga anställda. Förelagsskatteberedningen ifrågasätter om skatteom­läggningarna har lett till skillnader i disponibel inkomst. LO understryker all egenförelagare inte bör befrias från det solidariska ansvaret för gemen­samma samhällsutgifter. Konstnärernas inkomsttrygghet bör tillgodoses med kulturpoliliska medel och inle via undantagsregler i skattefrågor.

Kullurrådets förslag att de sittande skattepolitiska utredningarna skall ta upp frågan om egenavgiften tillstyrks av bl. a. styrelsen för Sveriges för­fattarfond, nationalmuseet och KRO. 1972 års skalleutredning meddelar att den sannolikt inte kommer att lägga fram förslag om särbehandling av vissa yrkesgrupper. En sådan särbehandling skulle enligt riksförsäkringsverket med­föra stora administrativa problem,

Kullurrådets förslag i fråga om likslällighetsavtal mottas mycket positivt av remissinstanserna, av vilka bl.a. statens kulturråd, styrelsen lör Sverigesföifatiaifond. Landstingsförbundet. TCO och KRO instämmer i för­slaget. Riksförsäkringsverket anser att frågan om likställighetsavtal för konst­närer bör överiämnas till pensionskommittén(S 1970:40)som haratt granska lagstiftningen i denna fråga. KRO framhåller att möjligheterna all sluta likställighetsavtal är högst begränsade för bildkonstnärerna, varför ändringar i lagen om allmän försäkring erfordras. KRO efteriyser en snar översyn av detta område.

3.3.4  ArbetsmarknadspoUtiska Insatser

Kulturrådets principuttalande om avgiftsfri arbetsförmedling stöds av bl. a. statens kulturråd. LO, Sverigesförfattarförbund och KRO, medan OLäF:s för­slag om en stiftelse för arbetsförmedling bemöts med tveksamhet av de remissinstanser som berört frägan.

3.3.5  Utbildningsfrågor

Kulturrådet framhåller behovet av en breddning och komplettering av konstnärsulbildningen sä att den dels ger perspektiv på konstens roll i sam­hället, dels ökar konstnärernas fömtsättningar att medverka i kulturför­medlingen. Utbildningen bör anpassas till målsättningarna att vidga konst­närernas arbetsmarknad och att öka deras förmåga alt kommunicera med publiken. Statskontoret, SÖ, folkhögskoleutredningen. Svenska kommunför­bundet, Konstnärscentrum, Svenska slöjdföreningen. Förmedlingsbyrån för kul­turprogram. Studieförbundet Vuxenskolan och KRO instämmer i detta synsätt.

LO framhåller viklen av att varje specialistgmpp i sin högre utbildning inte bara studerar sina speciella ämnen utan också fär en vidgad kunskap om det samhälle där insatserna iskall ske. DeUa gäller såväl den egentiiga konstnärsutbildningen som utbildningen för kulturförmedlare. Redan i den grundläggande utbildningen bör de studerande fä mångsidiga kontakter med arbetsliv och samhälle. LO konstaterar att kullurrådets behandling av ul-


 


Prop. 1975/76:135                                                   57

bildningsfrägorna är otillräcklig som underiag för ett reformprogram i sådan anda.

Rikskonserter stöder tanken på olika slags utbildning för dem som verkar inom kulturförmedlingen och efteriyser en institution med samlad överblick över verksamheten. Vidare framhålls att artisten förutom den utbildning som fackhögskolan ger behöver orientering i samhälls- och organisations­frågor.

Svenska kommunförbundet påpekar att konstnärernas möjligheter alt delta i det institutionaliserade samhällslivet skulle öka om de erhöll pedagogisk utbildning.

KRO välkomnar en information om kulturiivets organisation och om kulturförmedling inom konstnärernas grundutbildning och framhåller att organisationen tidigare förordat en pedagogisk päbyggnadskurs för dem som avser att ägna sig äl sådan verksamhet.

Kulturrådets betoning av utbildningens inriktning mot färdighetsträning och konstnärlig mognad understryks av Musikaliska akademien.

Kulturrådet framhåller behovet av återkommande utbildning för konstnärer. Däri instämmer statens kulturråd. Musikaliska akademien, SÖ, Konstnärscentrum, Svenska slöjdföreningen. Teatercentrum, LO, Sveriges författarförbund, KRO, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografers förbund. Flera remissinstanser ger förslag till fortbildningskurser inom sina resp. områden.

Statens kulturråd, Fotograficenlrum och Svenska fotografernas förbund in­stämmer i att frågan om fotografernas utbildning pä eftergymnasial nivå mäste lösas.

Kulturrådets förslag all statens kulturråd bör bevaka fortbildnings- och vidareutbildningsområdel stöds bl. a. av statens kulturråd, som dock inte anser sig kunna svara för genomförandet av någon utbildning.

KRO ställer sig frågande till kulturrådets resonemang om den konstnäriiga utbildningens omfattning och påpekar alt rådet haft uppgiften att framlägga sådana förslag alt konstnärernas kunnande bättre kan tas i anspråk i samhället.

Malmö kommun anser inle all del finns anledning att särbehandla konst­närsutbildningarna dä det gäller att planera och prognostisera utbildnings­behoven. Liksom för andra yrkesområden bör det finnas ett intresse för såväl samhället som för konstnärerna själva att skapa någon form av le­gitimation för yrkesutövning. Som en följd härav borde kulturrådet ha pre­ciserat behovet av samhälleliga engagemang och därmed antalet statligt fi­nansierade utbildningsplatser för konstnärerna.

Statskonioret avvaktar förslag i fräga om utbildningens omfattning pä bild-konslområdet från 1973 års expertgrupp för konstulbildning.

Remissyttranden över kulturrådets förslag till, utbildning på kulturför­medlingens område redovisas i avsnitt 9.2.


 


Prop,1975/76:135                                                     58

3.3.6 Anställningar och uppdrag

Kulturrådets förslag att lösa konstnärernas försörjningsproblem genom alt ge dem anställningar bemöts positivt av de flesta remissinstanser som berört frägan. Förslaget tillstyrks således av bl. a. statskonioret, statens kulturråd. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. Folkparkernas centralorganisation, LO. SACO. KRO samt några kommuner. KRO påpekar dock, liksom Konstnärscentrum, att anställningar endast fär ses som kom­plement lill den huvudsakliga arbetsuppgiften: arbetet i den egna ateljén.

Statens kulturråd anser all huvudansvaret för att skapa arbetstillfällen ligger hos kommuner och landsting. Svenska kommunförbundet hävdar all det ford­ras statliga bidrag om kommuner och organisationer skall kunna erbjuda konstnärerna arbete. Konstnärscentrum pekar pä de motsättningar som finns om hur kostnadsansvaret skall fördelas och anser att den enda realistiska utgångspunkten är alt staten mäste öka sina insatser för att kulturarbetarnas situation skall kunna förbättras. Landstingsförbundet påpekar alt arbetsgi­varens intresse av kortvariga anställningar och nexibililel i kulturutbudet kan komma i konflikt med den nya trygghetslagstiftningen. Förbundet fö­reslår att statens kulturråd fär i uppdrag att analysera dessa problem.

Föreningen Sveriges jazzmusiker ser positivt pä möjligheterna alt anlita konstnärer för uppdrag av administrativ art, medan statens kulturråd. Dans­centrum, Teatercentrum, TCO och Svenska teaterförbundet framhåller att konstnärerna i första hand bör beredas sysselsättning inom de yrken de är utbildade för. Svenska kommunförbundet, Järfälla och Nacka kommuner påpekar att konstnärer som anlitas för administrativa uppgifter bör ha er­farenhet av och utbildning i dessa frågor.

Förslaget att på årskontrakt knyta konstnärer till kommuner och landsting tillstyrks av Sveriges författarförbund och Landstingsförbundet, som anser att verksamheten bör byggas ul successivt i samarbete med konstnärsorgani­sationerna. Lycksele kommun ifiågasätler om förslagen är genomförbara i mindre glesbygdskommuner.

Kulturrådets förslag alt engagera konstnärer i förskolans och fritidshemmens verksamhet stöds av bl. a. kriminalvårdsstyrelsen, so­cialstyrelsen, statens kuhurråd, SÖ, Svenska kommunförbundet, LO, KRO och några kommuner. Studieförbundet Vuxenskolan anser att frägan om vilka som anställer konstnärerna, den enskilda institutionen, kommunen, staten eller folkbildningsorganisationerna, snarast måste lösas. 1 samband med detta bör klarläggas vilka som är förhandlingsparter när del gäller ersättningar för konstnärens arbete.

Förslaget all konstnärerna kan utnyttjas i personalens vidareutbildning och fortbildning tillstyrks av statens kulturråd. Teatercentrum och Danscent­rum menar all regelbunden konstnärsmedverkan bör fungera som utbildning för personalen.

Kulturrådet föreslår alt konstnärer bör engageras i grundskolan och


 


Prop, 1975/76:135                                                   59

gymnasieskolan, men påpekar risken för konflikt mellan lärare och konstnärer. Förslaget mottas positivt av alla remissinstanser som berört frå­gan, däribland socialstyrelsen, statens kulturråd, SÖ. fölkhögskoleuiredningen, Svenska kommunförbundet. LO och KRO. Risken för konflikter tas upp bl. a. av SÖ som betonar vikten av att finna former för ett nära och naturiigt samarbete mellan lärare och konstnär. Grunden till detta samarljete mäste enligl LO läggas redan i konstnärs- och lärarutbildningen. Därför bör konst­närsutbildningen innehålla fler sociala och pedagogiska inslag.

I kulturrådets förslag angående konstnärernas medverkan i fritt vall arbete och timmar till förfogande instämmer Svenska kommunförbundet och Konst­närscentrum. Nacka kommun och KRO tillstyrker förslaget att konstnärernas engagemang i skolan bör vara av tillfällig natur.

LandsUngsförbundet tillmäter frägan om kartläggning av den kulturella verksamheten vid vårdinstitutioner mycket hög prioritet. Statens kulturråd erinrar om alt uppgiften att göra denna karlläggning redan åvilar statens kulturråd. Alla remissinstanser som tagit upp frågan instämmer i förslaget om konstnärernas medverkan vid vårdinstitutioner, sä t. ex. so­cialstyrelsen, statens kuhurråd. SÖ, Svenska kommunförbundet. Landstingsför­bundet. LO och KRO.

Förslaget alt ge fackföreningsrörelsen statliga grundbidrag för att ge de fackliga organisationerna möjligheter att engagera konstnärer tillstyrks av slatens kulturråd, Fotograficenlrum, Folkparkernas centralorganisation, LO, TCO och Föreningen Svenska tecknare.

Kulturrådets uttalande all Sveriges Radioi större utsträckning bör anlita konstnärer fär stöd av det dryga tiotal instanser som berört frågan däribland Sveriges Radio.


 


Prop. 1975/76:135                                                             60

4 Ersättningar till kulturarbetare 4.1 Stipendier och konstnärsbelöningar

4.1.1 Nuläge

Stipendier, dvs. kontanta bidrag eller naturaförmåner till konstnärer, ut­delas av mänga olika organ. Staten, kommuner och landsting anvisar årligen betydande belopp för detta ändamål. Stora summor utgår också frän enskilda donationer och stiftelser samt frän olika folkrörelser. Stipendier utgår i regel som belöning och uppmuntran till konstnärer och andra kulturarbetare och förknippas vanligen inte med någon motprestation frän mottagarens sida.

Statliga stipendier ges i form av stora och små arbetsstipendier, resestipendier samt stipendier av pensionskaraktär och tillfälliga bidrag. Utö­ver dessa utdelas pä försök arbetsbidrag till bildkonstnärer. För budgetåret 1975/76 har för detta ändamål anvisats 9,5 milj. kr. under anslaget Konst­närsstipendier m. m. Av detta utgär 1 370 000 kr. som arbetsbidrag till bild­konstnärer.

Ansvaret för fördelningen av dessa stipendier är uppdelat på fyra olika stipendieorgan, motsvarande fyra olika konstnärsgrupper. Styrelsen för Sveriges författarfond svarar för författare, översättare och kulturjour­nalister. Denna stipendiering avser endast stora arbetsstipendier. Konstaka­demien fördelar i samråd med KRO stipendier till konstnärer inom måleri m. m. Styreisen för Musikaliska akademien handhar i samråd med För­eningen Svenska tonsättare stipendiering av tonsättare. Stipendier till grup­pen "konstnärer i övrigt" fördekis av konstnärsstipendienämnden. Denna grupp omfattar bl. a. dansare, dramatiker, filmare, fotografer, konsthant­verkare, skådespelare och utövande musiker.

De olika stipendieorganen är uppbyggda på olika sätt. Vad gäller styrelsen för Sveriges författarfond hänvisas lill avsnitt 4.2.1.

Konstakademien och KRO utser ett utskott som bereder frågorna om stipendier inför akademins styrelse som slutligt avgör dessa. Berednings-ulskollel beslår av 13 ledamöter varav sju utses av akademin och sex av KRO. En av de av akademien utsedda ledamöterna fungerar som ordförande.

Musikaliska akademien utser en lonsättarstipendienämnd om sex leda­möter för att bereda akademiens stipendieärenden. Av de sex ledamöterna utser akademien fyra jämte tvä suppleanter. En av dessa fyra ledamöter utses till ordförande. Av nämndens övriga två ledamöter är en akademiens sekreterare. Vid del sammanträde då nämnden lägger fram förslag till sli-pendiefördelning för akademiens styrelse deltar en representant för För­eningen Svenska tonsättare. Beslut om stipendier fattas av styrelsen.

Konstnärsstipendienämnden består av ordförande och sju andra leda­möter jämte suppleanter. Dessa förordnas av regeringen. Med undanlag av ordföranden utses ledamöterna efter förslag av Klys. Beredning av an­sökningar sker inom ett antal arbetsgrupper som motsvarar de olika konst-


 


Prop. 1975/76:135                                                   61

närskategorierna inom nämndens ansvarsområde.

För de statliga stipendierna har regeringen i regleringsbrev utfärdat vissa gemensamma bestämmelser (VIII 1975/76 B 1). Ansökan eller förslag om stipendium skall ange vilken typ av stipendium som avses. Den sökande skall uppge sin konstnäriiga verksamhet, sitt motiv för ansökan och sin ekonomiska ställning. Stipendieorganen kan tilldela en person stipendium ulan att någon ansökan eller något förslag därom inkommit. Beslut om stipendier kan inte överklagas. Någon redogörelse i efterhand för stipendiets användning behöver i regel inte lämnas in.

Stipendier får endast tilldelas konstnärer som avslutat sin egentliga ut­bildning. Vidare bör stipendierna fördelas sä att dels de ekonomiskt sämst ställda konstnärernas behov tillgodoses, dels skilda konstarter och olika delar av landet blir företrädda bland mottagarna. Personer som innehar konstnärsbelöning har endast i undantagsfall tilldelats stipendium. Utöver dessa allmänna principer har varje stipendieorgan utarbetat sina egna spe­ciella principer för fördelning av stipendier.

De stora arbelsslipendierna utgär med 15 000 kr. och utdelas för ett är i sänder. Antalet stora arbetsstipendier är för författare, översättare och kulturjournalister 53, för konstnärer inom måleri m. m. 120, för ton­sättare 12 och för konstnärer i övrigt 60. De små arbelsslipen­dierna utgår med lägst 4000 kr. Budgetåret 1974/75 delade Konstaka­demien ut 110 stipendier om 6000 eller 8 000 kr., Musikaliska akademien 16 om 10 000 kr. och konstnärsstipendienämnden 111 stipendier mellan 5 000 och 10 000 kr.

Vad gäller resestipendier delade Konstakademien under samma period ut 24 stipendier om 5 000-10 000 kr.. Musikaliska akademien 3 om 10 000 kr. och konstnärsstipendienämnden 79 stipendier om 4 000-15 000 kr.

Tillfälliga bidrag utgick frän konstnärsstipendienämnden med 2 000-5 000 kr. och frän Konstakademien med 4 000 kr. Musikaliska aka­demien delade inle ut några tillfälliga bidrag.

När det gäller stipendier av pensionskaraktär tillämpar de skilda stipendieorganen olika praxis. Konstakademiens pensionsstipen­dier uppgår till 6 5(X) kr. Som villkor för dessa gäller att stipendiaten skall ha uppnått den allmänna pensionsåldern eller föriorat arbetsförmågan pä gmnd av sjukdom och alt han/hon inte har några inkomster utöver folk­pensionen. I princip tillämpar Musikaliska akademien samma normer, men beloppet är 7 125 kr. Konstnärsslipendienämndens pensionsstipendier utgår med 3 000 kr. per är. Stipendier till efterievande utdelas inte av någon av de tre sistnämnda stipendiemyndigheterna.

Ur författarfonden utgår stipendier och bidrag av liknande form. En re­dovisning för dessa lämnas i avsnitt 4.2.1.

De statliga konstnärsbelöningarna tillkom år 1964 (prop. 1964:1 bil. 10, SU 1964:8, rskr 1964:8). Enligt kungördsen (1964:526) om


 


Prop. 1975/76:135                                                    62

konslnärsbelöningar (ändrad 1965:172) kan konstnärsbelöning tilldelas den som genom konstnäriig verksamhet gjort mycket betydande insatser inom svenskt kulturliv. Belöningarna avses vara en utmärkelse för dessa insatser, men också ett bidrag till konstnärernas ekonomiska trygghet. För budgetåret 1975/76 har anvisats ett anslag om 2 625 000 kr. för konstnärsbelöningar. Antalet belöningsrum är budgetåret 1975/76 120.

Konstnärsbelöningarna kan per kalenderår högst uppgå till fem gånger det basbelopp som enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring gällde vid årets ingång. För år 1976 är detta belopp 9 700 kr. och således kan konsi-närsbelöningen maximall utgå med 48 500 kr. Beloppet minskas i förhållande till konstnärens inkomster i övrigt enligl särskilda regler för att vid övriga inkomster om ca 61 000 kr, icke längre utgå. Belöningarna utgör beskatt­ningsbar inkomst, men är inte pensionsgrundande.

År 1976 erhåller älta innehavare maximalt belopp, medan 47 på grund av alltför höga inkomster inte eihåller något belöningsbelopp alls. Genom­snittsbeloppet för utbetalda belöningar är är 1976 ca 24 000 kr.

Slipendiegivningen i kommunerna är av sent datum. Ännu in på 1950-talet förekom stipendier och bidrag endast i ett ringa antal kommuner. Under 1970-talet har dock kommunerna i ökad omfattning börjat anvisa medel för kulturstipendier. Dessa stipendier har mestadels karaktär av ut­märkelse och belöning. Under är 1975 utdelade 139 av landets 278 kommuner kulturstipendier i någon form. Kommunernas totala konstnader för stipen­dieverksamheten uppgick för år 1975 till knappt 3 milj. kr., vilket motsvarade ca 0,3 % av de totala kostnaderna för kulturella ändamål.

Kulturstipendier eller kulturpris har ocksä inrättats av samtliga lands­ting. I allmänhet utgår dessa till personer som är eller har varit bosatta inom resp. landstingsområde eller på annat sätt har anknytning lill detta. Stipendierna är avsedda att stödja förtjänstfull verksamhet inom skilda konstnärliga områden med varierande definitioner hos de olika landstingen. 1 fyra landsting utgår särskilda journaliststipendier. Förär 1975 avsatte lands­lingen totalt ca 700000 kr. för kulturstipendier.

Utöver de statliga och kommunala stipendierna finns ett mycket stort anlal stipendier som tillkommit bl. a. genom donationer. Kulturrådet upp­skattar omfattningen av denna stipendiegivning till ca 3,4 milj. kr. varav ungefär hälften avser författar-, översättar- och journaliststipendier.

4.1.2 Kulturrådet

För all förbättra konstnärernas ekonomiska situation har kulturrådet fö­reslagit älgärder för att skapa arbetstillfällen för dessa inom områden där konstnäriiga insatser fyller konkreta behov. Viss konstnäriig verksamhet kan emellertid inle länkas till sådana behov. Samhället bör ta ansvar även för denna verksamhet. Eu instrument för detta ansvarstagande finns f. n. i de statliga konstnärsstipendiernei. Dessa bör därför finnas kvar även i fram-


 


Prop. 1975/76:135


63


liden, men resursema behöver ökas och systemet bör delvis förändras. Kulturrådet föreslär att tre nya stipendieorgan inrättas vid sidan av författarfonden. Dessa föresläs överta de uppgifter konstnärsstipendie­nämnden. Konstakademien och Musikaliska akademien nu har i fräga om de statliga stipendierna. De nya organen föreslås benämnas bild- och form-konstnärsfonden, tonkonstnärsfonden samt film- och scenkonslnärsfonden. Det nya organisaiionsförslagel innebär att indelningen i fyra konstnäriiga områden tillämpas mer konsekvent än tidigare. Sä förs t. ex. i förslaget ut­övande och skapande konstnärer inom samma område till samma fond. (Den skisserade omrädesuppdelningen framgår av tabell 4.1)

Tabell 4.1 Sammanställning rörande konstnärsfondernas ansvarsområden


Konstnärskalegorier


Förslag


Förfal-       Bild- och       Tonkonst-      Film- och

tarfon-       formkonsi-     närsfon-            scenkonst-

den           närsfonden     den     närsfonden


Författare                                       X

Översättare                                    X

Kritiker, kulturjournalistiskt verksamma           X

Målare, grafiker, skulptörer

Arkitekter

Tonsättare

Scenkonstnärer, leaterpedagoger

Dansare, koreografer, danspedagoger

Filmkonstnärer

Dramatiker

Tecknare, Illustratörer                    (X)

Fotografer                                      (X)a

Konsthantverkare, formgivare

Musiker, dirigenter, musikpedagoger

Populärauktorer

Sångare och sångpedagoger

Konstnärer vars arbete berör flera
områden och/eller inte omedelbart
kan placeras in under viss fond
   X

Producenter och andra verksamma inom etermedierna


X X

X X X


X X X


X X X X

X

X


ä Samband med biblioteksersätining.

Fondernas uppgift blir all följa utvecklingen av konstnärernas villkor inom resp. områden och att fördela medel frän fonderna så all konstnärerna till­försäkras ekonomisk trygghet. Fonderna föreslås därvid tillämpa följande regler:

Konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning pä det konstnäriiga om­rådet eller eljest är i början av sin yrkesverksamhet bör kunna tillförsäkras sådana ekonomiska förutsättningar att inleda en sådan yrkesverksamhet, alt de fär möjlighet att dokumentera sin förmåga.


 


Prop. 1975/76:135                                                    64

Konstnärer som dokumenterat yrkesverksamhet av betydelse under en följd av är bör om möjligt tillförsäkras kontinuitet i denna yrkesutövning.

Konstnärer som önskar möjlighet att under viss tid ägna sig åt konstnäriiga experiment, vidareutbildning eller fortbildning bör beredas sädana möjlig­heter.

Konstnärer vilkas produktivitet på grund av sjukdom, ålder eller andra orsaker nedgått så att de har svårt att fä en rimlig försörjning bör kunna fä skäligt bistånd.

Fondema förutsätts bygga upp sin verksamhet successivt och fortlöpande anpassa denna efter de erfarenheter som vinns. I huvudsak bör fondema arbeta i former som redan prövats. På vissa punkter är det dock nödvändigt med likformighet mellan de olika fondernas åtgärder. De bör tillämpa samma principer för pensionsförmåner och efterievandeskydd. Vidare bör låneverk­samhet inle bedrivas av fonderna, inte heller utställnings- eller konsert­verksamhet.

Fondernas stipendier skall enligt kulturrådets förslag i första hand gå lill individer och fördelas efter dels konstnäriiga, dels sociala kriterier. Avväg­ningen mellan dessa kriterier är en i mänga avseenden svårbemästrad uppgifl, varför några formella regler för denna ej kan ställas upp,

1 fråga om de sociala aspekterna framhåller kulturrådet all konstnärerna skall vara inlemmade i det allmänna trygghetssystemet. Fonderna skall en­dasl göra kompletterande insatsier och inträda när samhällets generella åt­gärder av någon anledning inte räcker till.

Stipendier skall utdelas åriigen i regel efter ansökan frän vederbörande konstnär eller pä förslag av enskilda eller institutioner. Fonderna skall dock kunna dela ut stipendier på eget initiativ. Tillfälliga bidrag skall kunna ges under hela året. Någon motprestation för erhållet stipendium eller bidrag skall inle krävas, med undantaig för resestipendium som bör redovisas i efterhand i form av en enkel rapport. Besvär bör inte kunna föras över fondernas beslut om stipendier och bidrag.

Kulturrådet föreslär att de framtida motsvarigheterna lill stora arbets­stipendier och små arbetsstipendier benämns längtidssiipendier resp. punkt­stipendier. Stipendierna bör när medel anvisas grupperas på följande sätt: längtidssiipendier och punktslipendier resestipendier stipendier av pensionskaraklär och tillfälliga bidrag.

Delta innebär att fondstyrelserna själva fär avgöra fördelningen mellan längtidssiipendier och punktstipendier liksom mellan stipendier av pensions­karaktär och tillfälliga bidrag. Regeringen bör dock varje budgetär fastställa ell minsta antal längtidssiipendier som skall utgå frän resp. fond.

Syftet med långtids- och punklslipendierna bör vara alt ge stipendiaterna möjlighet alt under viss tid med rimlig ekonomisk trygghet kunna ägna sig äl konstnärlig verksamhet eller förkovran i yrkesverksam­heten. Kulturrådet föreslår att längtidssiipendierna indexregleras och utgär


 


Prop. 1975/76:135                                                    65

med ett belopp motsvarande tre gånger det vid varje års ingång gällande basbeloppet. Långtidsstipendierna bör i regel utdelas för fem är i taget om inte särskilda skäl föreligger, t. ex. mottagarens önskemål om kortare tid. Stipendierna bör kunna föriängas ett obegränsat antal gånger.

Även punklslipendierna föreslås bli indexreglerade. Storieken av dessa bör motsvara del dubbla vid årets ingång gällande basbeloppet. Fonderna skall ocksä kunna dela ut stipendium av halva den angivna storieken. Punkl­slipendierna bör utdelas för högst två år i sänder, och bör inle kunna förnyas omedelbart.

Resestipendierna föresläs utgä till preciserade ändamål för vilka resan är en oundgänglig förutsättning. Användningen av stipendiet bör re­dovisas i efterhand i form av en enkel rapport. Storieken av stipendierna bör avgöras från fall till fall med hänsyn lill de beräknade kostnaderna. Kulturrådet beräknar att stipendierna i genomsnitt kommer all uppgå till IO 000 kr.

Stipendier av pensionskaraklär föresläs av kulturrådet kunna tilldelas personer som uppnått den allmänna pensionsåldern och vilkas pensionsförhållanden är otillfredsställande. Om särskilda skäl föreligger bör dessa stipendier ocksä kunna utgå till personer som inte uppnått pensions­åldern, men som på grund av sjukdom eller av andra skäl fält sin konstnäriiga aktivitet väsentligt nedsatt. Pensionsstipendierna bör utgä på livslid om inle synneriiga skäl föranleder annat. Pensionsstipendiernas storiek föresläs uppgå till tvä gånger det vid varje års ingång gällande basbeloppet. Fond­styrelserna föresläs dock kunna individualisera beloppen med hänsyn lill andra fasta inkomster än folkpension för stipendiemotlagaren. Inkomster av tillfällig natur skall inle påverka beloppens storiek. Kulturrådet föreslår alt efterievande make/maka efter behovsprövning skall kunna fä en äriig pension motsvarande högst ett och ett halvt basbelopp. Även här skall be­loppet anpassas till mottagarens fasta inkomster utöver folkpension.

Tillfälliga bidrag bör utdelas med hänsyn till behoven i varje särskilt fall. Till en och samma mottagare bör dock, om inte synneriiga skäl föreligger, sammanlagt högst 4 000 kr. kunna utgå under ett budgetår. Den som erhållit bidrag under tvä på varandra följande är skall endast i undantagsfall kunna fä bidrag ett tredje är.

Beskattning av stipendier är beroende av dessas karaktär. Ges stipendium frän samma källa för mer än tvä är i följd föreligger enligt gällande bestämmelser skatteplikt på hela stipendietiden. De föreslagna läng­tidssiipendierna och stipendierna av pensionskaraklär blir sålunda skattep­liktiga. Däremot blir punktstipendierna, resestipendierna och de tillfälliga bidragen skattefria om stipendiemyndigheten vid första utdelningstillfället förklarar att de kommer att utgä under högst tvä är i följd. Kulturrådet föreslär att andra beskattade stipendier än pensionsstipendier görs pensions-och sjukpenninggrundande och förutsätter att avgifterna för detta eriäggs av resp. fond och inte av stipendiemotlagaren. Om stipendiaten uppbär

5 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                    66

sjukpenning bör stipendiet dras in under denna tid. Fonderna bör dock ha möjlighet att förlänga stipendiet motsvarande tid. Kulturrådets förslag i fräga om de sociala avgifterna kräver ändringar i gällande lagstiftning. Den lämpligaste vägen är all fonderna genom likslällighetsavtal med konst­närsorganisationerna tar på sig avgiftsansvaret.

Kulturrådet föreslär att antalet stipendier ökas i viss utsträck­ning. Alla stipendier utom långlidsstipendier skall kunna utgå med olika belopp. Dessutom avses fördelningen mellan långtids- och punktstipendier och pensions- och resestipendier avgöras av resp. fondstyrelse, varför det angivna antalet stipendier endasl kan betraktas som överslagsberäkningar. De 53 stora arbetsstipendier sorn styrelsen för Sveriges författarfond f. n. fördelar bör i framtiden ersättas med ett anslag till 60 punktstipendier. Dessa bör kunna utgä även till bokillustratörer.

Då stipendieorganen föresläs fä avgöra stipendiernas antal och i vissa fall storiek, kan inget exakt antal stipendier föreslås. Kulturrådet beräknar dock att del totala antalet stipendier kommer alt öka frän 990 till omkring 1 100 efter en treårsperiod.

Kulturrådet föreslår att fonderna skall fördela bidrag till konst­närernas fackliga organisationer som ersättning för att des­sa tillhandahäller information och allmänt underiag för stipendiefördelning, samt för information lill medlemmarna om slipendieverksamhelen.

Stipendier, tillfälliga bidrag och projektanslag bör fördelas av styrelsen för resp, fond. För fördelning av de tillfälliga bidragen bör styrelsen kunna utse en särskild delegation.

Kulturrådet föreslär att styrelsen för Sveriges författarfond fär utgöra fö­rebild för de övriga fondstyrelserna vad gäller sammansättning och förordnandetid med del undantaget att konstnärsrepresenlanterna i de senare bör utses av Klys. Styrelserna skall kunna utse utskott för att bereda inkomna ansökningar och förslag. För att Linderiätla samordningen mellan fonderna bör ett särskilt samordningsutskotl inrättas. Detta bör vara sammansatt av fondstyrelsernas ordföranden jämte en av Klys, eller i författarfondens fall, direkt av konstnärsorganisation, utsedd representant ur vardera fondsty­relsen. Då de tillfälliga bidragen ofta mäste utbetalas utan tidsutdräkt bör fördelningen av dessa handhas av ett särskilt bidragsutskott inom varje fondstyrelse. Detta föresläs bestå av ordföranden och tvä ledamöter, som mellan styrelsens sammanträden disponerar ett visst belopp för tillfälliga bidrag. Utskottet skall vid varje styrelsesammanträde redovisa utdelade be­lopp.

Kulturrådet föreslär att fonderna erhåller ett gemensamt kansli. Den närmare utformningen av detta bör utredas av en särskild organisations­kommitté, men kulturrådet förutsätter att författarfondens nuvarande kansli skall kunna hällas intakt inom ramen för den nya organisationen.

Ökningen av medlen för stipendier bör ske successivt under en treårs­period. Kulturrådet uppskattar behovet av ökning till 4,1 milj. kr. det första


 


Prop. 1975/76:135                                                    67

året och 2,1 milj. kr. under vardera det andra och tredje året.

Kulturrådet anser inte att systemet med konstnärsbelöningar är ändamålsenligt som stödform äl konstnärer. Därför föresläs all detta sy­stem avvecklas genom alt inga nya innehavare utses när vakanser uppstår. För nuvarande innehavare bör dock belöning utgä även i fortsättningen. Vissa förändringar av belöningarna föresfäs. Enligt dessa förslag bör varje innehavare av belöning fä ett basbelopp oberoende av inkomsten i övrigt. Vidare skall efterievande make/maka eller barn upp till 18 år erhålla ett efterievandeskydd motsvarande ett och ett halvt basbelopp per är. Efter-levandeskyddel skall inte påverkas av avtrappningar.

4.1.3 Remissyttranden

Kulturrådet förordar att ett syslem med konslnärsstipendier bör finnas kvar även i framliden. Nuvarande system bör dock delvis läggas om. I denna uppfattning instämmer uttryckligen statens kulturråd, konstnärsstipen­dienämnden. Musikaliska akademien. Svenska kommunförbundet, Lands-Ungsförbundet, Karlstads kommun. Svenska slöjdföreningen. Teatercentrum. Danscentrum. TCO. Föreningen Svenska tecknare och Svenska teaterförbundet. TCO understryker kulturrådets uppfattning att stipendiesystemet endast skall vara ett komplement till andra statliga insatser.

Några remissinstanser, Malmö kommun. Konstfrämjandet, Konstnärscent­rum och KRO, ställer sig tvekande till kulturrådets förslag och lar i varierande grad avstånd frän det. Konstfrämjandet anser att stipendierna successivt bör ersättas av projektbidrag. Konstnärernas fackliga organisationer bör få medel att fylla sädana sociala behov som inte kan tillgodoses genom so­ciallagstiftningen. Konstnärscentmm är kritiskt till alt omkring hälften av de statliga anslagen enligt förslaget skall fördelas i form av stif)endier. I likhet med KRO anser Konstnärscentmm att det föreslagna slipendiesys-temet skulle komma att inriktas mol en liten elit bland konstnärerna till följd av det begränsade antalet stipendier.

Några remissinstanser föreslär kompletterande eller alternativa stödformer för att förbättra kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden. Svenska slöjd­föreningen föreslår att ett system med förmånliga län för etablering av verk­städer och ateljéer införs. Ett sådant stöd vore särskilt värdefullt för konst­hantverkare. Jazzmusikernas arbetsmöjligheter skulle enligt Föreningen Sve­riges jazzmusiker öka avsevärt om en stödform för konsertarrangörer inrät­tades.

Kulturrådet föreslär att det vid sidan av författarfonden inrättas e n bild- och form konst närsfond , en tonkonst närsfond och en film- och scenkonstnärs fond. Fondema skulle överta de uppgifter som konstnärsstipendienämnden. Konstakademien och Musikaliska akademien nu har i fråga om de statliga stipendierna.

Styrelsenför Sverigesförfattarfond, nationalmuseet, Konstfrämjandet, Svens-


 


Prop. 1975/76:135                                                    68

ka slöjdföreningen, Musikcenirum. TCO. Sveriges författarförbund. Föreningen Svenska tonsättare. Föreningen Swnska populärauktorer och Svenska tonkonst­närsförbundet instämmer i förslaget. Konstnärscentrum avstyrker förslaget mot bakgrund av dels kritik mot beteckningen fond, dels all antalet sti­pendier vad del gäller bild- och formområdel föresläs minska samtidigt som nya utövargrupper skulle föras till området. Även Konstakademien och Mu­sikaliska akademien riktar invändningar mot kulturrådets förslag. Konstnärs­stipendienämnden redovisar däremot inga invändningar.

Statskontoret, RR V. statens kuhurråd, konstnärsstipendienämnden. Konst­närscentrum, Klys, KRO och Svenska fotografernas förbund anser att kultur­rådet förbisett skillnaden mellan de föreslagna konsinärsfonderna och för­fattarfonden och vänder sig mot att begreppet fond används för de nya stipendieorganen. En fond förvallar fonderade medel medan de föreslagna konstnärsfonderna är organ som skall fördela medel som anslås över stats­budgeten. De bör därför fä beteckningen nämnder.

Statskontoret, Klys, KRO. statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författar­fond och Sveriges författarförbund ansluter sig till kulturrådets uppfattning sä till vida att de anser alt den nuvarande organisationen för stipendie­fördelning bör reformeras och en bättre överblick skapas över behoven inom de olika konstomrädena. De tre sistnämnda remissinstanserna framhåller i likhet med kulturrådet att Konstakademien och Musikaliska akademien bör upphöra alt fungera som statliga slipendieorgan.

Siatskontoret och statens kulturråd föreslår alt konstnärsstipendienämnden omorganiseras och fär ansvaret för stipendiegivning på alla konstomräden utanför författarfondens ansvarsområde. Även Landstingsförbundet anser att ett gemensamt stipendieorgan bör kunna övervägas.

Två av de nuvarande stipendieorganen. Konstakademien och Musikaliska akademien är kritiska mot kulturrådets förslag. Konstakademien finner ingen anledning lill all frånta Konstakademien och konstnärsstipendienämnden ansvaret för stipendiefördelningen. Dessa stipendiemyndigheter har i rea­liteten redan ett väl fungerande gemensamt kansli och skulle med obetydliga förstärkningar kunna handha de vidgade arbetsuppgifter som kulturrådets förslag innebär. Musikaliska akademien anser att inga vägande skäl har anförts för att ändra den nuvarande ordningen i fråga om tonsältarstipendier. Om dessa ärenden skulle överUyttas till statens kulturråd resp. tonkonsl-närsfonden förutsätter akademien att dess slipendienämnd och styrelse be­reds tillfäUe att yttra sig över ansökningarna innan beslut om fördelning fattas. Frägan om vilket organ som skall ha ansvaret för stipendiefördel­ningen är enligt akademien så viktig att den bör övervägas ytteriigare.

Vad gäller stipendieorganens ansvarsområde framhåller statens kuhurråd att konstnärsbegreppet bör tolkas mycket vill sä att personer inom verk­samheter som traditionellt inle uppfattas som konstnärliga kan fä stipendier. Några  remissinstanser kommenterar utförligt kulturrådets diskussion kring stipendieorganens ansvarsområden. Rikskonserter anser att den före-


 


Prop.1975/76:135                                                     69

slagna ökningen av antalet stipendier kan urholkas genom att nya grupper tillförts tonomrädet och förordar att musik pedagoger slipendieras pä annal sätt eller att anslaget lill tonkonstnärsfonden ökas. Samma uppfattning har Föreningen Svenska tonsättare. Föreningen framhåller vidare all den är positiv till ett ökat samarbete mellan seriösa tonsättare och kompositörer av po­pulärmusik men påpekar samtidigt alt skapande och utövande musiker inte kan jämställas med hänsyn till skillnaden i anställningsförhållanden.

Konstakademien föreslär all illustratörer och fotografer inordnas i förfat­tarfonden i stället för i bild- och formkonstnärsfonden. Motsatt uppfattning har Sveriges författarförbund som påpekar alt bokillustratörer i dag får del av biblioleksersättningen därför att de medverkar i böcker. Vid fördelningen av stipendier frän fondens fria del är det endast verksamheten som bok­illustratör som prövas. KRO föreslår att bild- och formomrädet delas upp efter huvudområden och att bildkonstområdet bör vara ett sådant huvud­område. Som exempel pä andra huvudområden nämns illustration och foto samt konsthantverk.

SIF-klubben vid Sveriges Radio välkomnar förslaget att film- och scenkonst­närsfonden skall kunna utdela stipendier och projektanslag till producenter och andra verksamma inom etermedierna. SIF-klubben påpekar dock alt del åligger Sveriges Radio att svara för utbildning och förnyelse av verk­samheten och att särskilda punktinsatser utifrån lill vissa anställda inom företaget inte får inverka pä företagets ansvar i dessa avseenden.

Vad gäller kulturrådets förslag att stipendieorganen skall följa och dokumentera utvecklingen av konstnärernas för­hållanden anser statens kulturråd och styrelsen för Sveriges författarfond att detta bör vara en uppgifl för statens kulturråd. Styrelsen för Sveriges författarfond påpekar att fonden saknar resurser för en sådan verksamhet.

Statens kuhurråd anser att författarfondens och konstnärsslipendieorga-nens anslagsframställningar bör ges in lill regeringen via rådet och föreslär att rådets instruktion ändras så att frågor om stipendier och ersättningar lill konsinäriigt verksamma kommer all ingå i statens kulturråds direkta ansvarsområde.

Styrelsen för Sveriges författarfond finner det rimligt att biblioteksersält-ningen ses som en del av statens kostnader för biblioteksverksamheten. Författarfondens anslagsframställning bör därför behandlas i samma ordning som andra anslag inom detta område. Sveriges författarförbund dårtmot på­pekar att en skyldighet för författarfonden att inge anslagsframställningar via statens kulturråd endast kan avse konstnärsstipendier som utgår ur sär­skilt anvisade medel.

Statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond. Rikskonserter, Musika­liska akademien och Sveriges författarförbund instämmer i kulturrådets all­männa resonemang och förslag rörande formerna av och villko­ren för stipendier och bidrag. Styrelsen för Sveriges förfat­tarfond konstaterar att förslagen överensstämmer med den praxis som ti-


 


Prop. 1975/76:135                                                    70

digare utbildats inom författarfonden. Sveriges författarförbund utgär frän att den praxis som tillämpas inom fonden inle avses bli förändrad.

Intresset för projektbidrag resp, stipendier är enligl konstnärsstipendie­nämnden olika stort hos de skilda konstnärskategorier som omfattas av nämndens stipendiegivning. De fondstyrelser som föreslås få ansvaret för stipendiefördelningen bör därför ges relativt slor frihet i valet av stödform. Det minsta antalet långtidsstipendier som skall fördelas bör därvid inte sättas för högt.

Fördelningen av stipendier bör enligt kulturrådet baseras pä en avvägning mellan konstnärliga och sociala kriterier. Musikcentrum och Svenska tonkonst­närsförbundet framhåller att eftersom lonkonstnärsfonden blir samhällets huvudinstrument för stödåtgärder ål de fritt verkande konstnärerna bör de sociala kriterierna tillmätas en särskild betydelse. Längtidsstipendierna bör kunna ge en trygghelsgaranti som förbehålls konstnärer utan fast anställning. Övriga stipendier och bidrag bör slå öppna för alla kulturarbetare. Ton-konstnärsförbundet framhåller att kulturtädet borde ha ägnat frågan om grundtrygghet en mer djupgående analys. Föreningen Sveriges Jazzmusiker understryker vikten av all hänisyn las till individens ekonomiska förhål­landen vid fördelningen av stipendier.

Några remissinstanser redovisar allmänna och principiella invändningar mol del föreslagna stipendiesy.stemet och föreslår andra åtgärder.

Konstnärscentrum. KRO och Svenska tonkonstnärsförbundet har invänd­ningar av principiellt slag mot kulturrådets förslag. Konstnärscentrum tar avstånd från stipendiesystemet i allmänhet som anges vara en slumpartat fungerande stödform och från längtidssiipendier i synnerhet vilka anses vara odemokratiska och fätalsinriktade. Konstnärscentmm framlägger därför ett eget förslag, som innebär att stipendier med enhetliga belopp utdelas för endast tvä år i följd lill en och samma konstnär. Fördelarna med ett sådant syslem är dels att stipendierna blir skattefria, dels att omloppstiden minskar varvid man undviker alt ett litet fätal gynnas i konkurrensen. Sär­skild hänsyn bör tas till de sökandes sociala och ekonomiska situation vid fördelningen. Tvä undantag frän de tvååriga stipendierna föresläs, nämligen pensionsstipendier, som bör kallas pensionstillskott, och målinriktade ar­betsbidrag. KRO anser att kulturrådets förslag medför all ett litet elitskikt kommer att utkristalliseras inom konstnärskåren eftersom antalet stipendier är begränsat och eftersom konstnfäriiga kvalifikationer skall beaktas vid deras fördelning. De berörda konstnärerna får bättre möjligheter än övriga att utveckla sitt konstnärsskap. Genom att det blir dessa konstnärer som i första hand kommer i fråga för slatens konstförvärv kommer de statliga insatserna enligl KRO:s mening att leda lill en accentuerad snedfördelning och en begränsning av de konslriktningar som får del av statliga medel.

Statskontoret, statens kuhurråd, Musikaliska akademien. Studieförbundet Vuxenskolan, Sverigesförfattarförbund och Föreningen Svenska tonsättare stö-


 


Prop. 1975/76:135                                                    71

der kulturrådets förslag rörande s t i p e n d i e r n a och deras stor­lek. RRV däremot anser att antalet stipendielyper bör kunna begränsas. Verket tillstyrker i princip längtidssiipendier och punktstipendier men ställer sig tveksamt till särskilda rese- och pensionsstipendier.

Kulturrådets förslag att stipendierna görs värdebeständiga mottas positivt av styrelsen för Sveriges författarfond. Studieförbundet Vuxenskolan, Sveriges författarförbund och KRO. Statens kuhurråd och styrelsen för Sveriges förfat-tarfond förordar alt stipendierna värdesäkras genom att de knyts till ett index för löneutvecklingen.

Kulturrådet föreslår att långtidsstipendierna utgär med ett äriigt belopp motsvarande tre gånger basbeloppet och att de utdelas för fem år i taget. Musikcentrum och Svenska tonkonslnärsförbundet förordar en mer flexibel form där beloppets storiek och tidsdisposilion kan fastställas i samråd med den berörda konstnären. Om stipendiebeloppel måste maximeras för­ordas en övre gräns vid fem gånger basbeloppet under fem år eller längre.

Statens kuhurråd och Föreningen Sveriges jazzmusiker understryker värdet av att länglidsslipertdierna skall kunna föriängas ett obegränsat antal gånger. Statens kulturråd påpekar att dessa stipendier därmed kan bli ett sätt all garantera arbetstrygghet för konstnärer under avsevärd tid vid sidan av den garanterade författarpenningen och en eventuell framtida motsvarighet till konstnärsbelöningar. Förslaget att långtidsslipendierna skall kunna delas ut för kortare lid än fem är möter motstånd frän konstnärsstipendienämnden och Sveriges författarförbund. Konstnärsstipendienämnden framhåller all man noggrant bör precisera de fall dä ett sådant förkortat långtidsslipendium skall kunna utdelas och att stipendiemottagaren inte fär avgöra för hur läng lid stipendium skall kunna utgä. Vidare framhåller nämnden all om sti­pendier utgår under fem är är det rimligt att en omprövning av stipen­dietilldelningen kan ske under perioden i det fall mottagaren fält anställning och därigenom tillfredsställande ekonomiska förhållanden eller övergått till annan än konstnäriig verksamhet. Konstnärsstipendienämnden pekar dock pä att man i inledningsskedet kan behöva dela ul ett lämpligt antal läng­tidssiipendier på kortare tid för att nya slipendieinnehavare skall kunna utses också de följande åren. Författarförbundet avstyrker förslaget mol bak­grund av gjorda erfarenheter. En stipendiemollagare skall inte kunna erhålla ett tvåårigt skattefritt stipendium genom att skära ned ett långtidsstipendium som är störte än punktslipendier just för att del skall beskattas. Förbundet understryker all gränslinjen mellan långtids- och punktstipendier mäste upp-rätlhällas för att motivet med nivå- och tidsperioduppdelningen inle skall äventyras.

KRO avvisar förslaget om stipendiesystem utom i vad avser pensions­stipendier och tillfäUiga bidrag. I stället kräver KRO överiäggningar mellan regeringen och bildkonstnärerna rörande särskilda arbets- och materialbidrag till konstnärer. Dessa skulle uppgå till mellan 5 000 och 15 000 kr. per år och vara avsedda för att täcka grundkostnaderna för den konstnäriiga verk-


 


Prop. 1975/76:135                                                    72

samhelen. Var och en som dokumenterat sig som yrkesverksam konstnär skulle vara bidragsberättigad.

Kulturrådets förslag alt punklslipendierna skall kunna halveras stöds av RR V som dessutom föreslär alt punklstipendium skall kunna utgä med en fjärdedel av helt stipendiebelopp för alt öka flexibiliteten. Styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund däremot är kritiska mol kullurrådets förslag med motiveringen all en uppdelning av punklslipen­dierna kan urholka grundtanken alt dessa stipendier skall kunna skapa en längre tids ekonomisk trygghet.

Kulturrådet har föreslagit att det direkta statsanslag som ställs lill för­fattarfondens styrelses förfogande för stipendier bör avse punktstipendier och att de 53 stora arbetsstipendier som styrelsen nu fördelar bör ersättas med 60 punktslipendier. Styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges för­fattarförbund instämmer i förslaget. Kulturrådets uppfattning att dessa punktslipendier skall kunna utgä till bokillustratörer delas inte av statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund. De anser inle att del kan ankomma pä författarfonden att generellt bedöma och belöna bokillustratörer. Till skillnad från de bidrag som baseras på bi­blioleksersättningen bör de direkta slatsstipendierna till illustratörerna för­delas av del organ som fördelar sädana stipendier till bild- och formkonst­närer. Vad gäller stipendier av [)ensionskaraktär föreslär statens kuhurråd, styrelsen för Sveriges författarfond, Sveriges författarförbund och KRO att be­teckningen ändras lill pensioner för all det inte skall råda någon tvekan om att de skall utgå under innehavarens älerstäende livstid. KRO ansluter sig till kulturrådets förslag om efterievandeskydd men tillägger all situa­tionen för efterievande lill redan avlidna konstnärer bör prövas vid stöd­formens införande så alt reformen kommer alla till del.

Konstnärsstipendienämnden finner den föreslagna bestämmelsen alt pen­sionsstipendium skall utgå till personer som har oiillfredsslällande pensions-förhållanden vara oprecis och anser att en svår avvägningsfråga därmed läm­nats öppen. Nämnden påpekar att kulturrådet inte angivit om efterievande-pension endast skall utgä dä vederbörande konstnärer åtnjutit pensionsstipen­dium eller om efterievandepension skall kunna beviljas oavsett om sä varit fallet eller ej. Nämnden finner beteckningen stipendium av pen­sionskaraktär vara inadekvat för efterievandepension. Vidare framhålls att det inte framgår om pensionsstipendium skall kunna ändras om väsentliga förändringar inträder beträffande pensionsmotlagarens ekonomiska situa­tion, Konstnärsstipendienämnden påpekar också all kulturrådet inte tycks ha undersökt om några problem med samordning av pensionsstipendium med andra pensionsformer kan uppkomma. Konstakademien anmärker pä att den föreslagna minskningen av antalet pensionsstipendier tas frän bild-och form konstnärsfondens område. Akademien är vidare kritisk till att fond­styrelserna skall kunna göra omfördelningar mellan antalet pensionsstipen­dier och tillfälliga bidrag. Möjligheten att en innehavare av pensionssti-


 


Prop.1975/76:135                                                     73

pendium plötsligt får ell tillfälligt bidrag i stället bör enligl akademien vara utesluten.

Kulturrådet föreslår alt långtidsstipendierna och pensionsstipendierna blir skatlebelagda medan punktstipendier, resestipendier och tillfälliga bi­drag inte skall beskattas. Statens kulturråd. Musikcenirum, Sveriges förfai-larförbund. Svenska fotografernas förbund och Svenska tonkonslnärsförbundet delar denna uppfattning.

RSV däremot förordar att samtliga konslnärsstipendier utom resestipen­dier skall beskattas. De av kulturrådet föreslagna stipendierna kan inte hän­föras till sådana stipendier som enligl 19 § kommunalskattelagen är befriade frän skatt. Punktslipendier avser att bereda mottagaren möjlighet att ta ledigt frän annat yrkesarbete för att utöva konstnäriig verksamhet pä heltid och har därför närmast karaktären av statsbidrag vilka kan betraktas som vederlag för prestation. Sociala bidrag och understöd hänförs till skattepliktig intäkt om de inte uttryckligen är undantagna frän beskattning, RSV finner därför att oavsett om stipendiefördelningen grundar sig pä konstnärliga eller sociala kriterier stipendierna utgör skattepliktig intäkt,

Konstnärsstipendienämnden anser att kullurrådets behandling av skatte­frågorna inte är uttömmande. Nämnden ifrågasätter om nu utgående små arbetsstipendier i alla lägen är skattefria, t, ex, när en konstnär erhåller ett sådant efter ett tvåårigt stort arbetsstipendium. Nämnden finner det myckel allvariigt att kulturrådet inte belyst de skattefrågor som sammanhänger med projektbidragen och de problem som uppstår vid utdelning av gemensamt projektbidrag eller stipendium till fiera konstnärer, Konstnärsstipendienämn­den betonar all detta slag av frågor mäste penetreras noggrant och full­ständiga anvisningar lämnas fondernas ledning för all stipendiaterna skall kunna fä ordentlig information.

Förslaget all längtidsstipendierna skall grunda rätt till tilläggspen­sion stöds av statens kuhurråd, styrelsen för Sveriges författarfond. Mu­sikcentrum, Sverigesförfattarförbund, Svenska fotografernas förbund och Svens­ka tonkonslnärsförbundet. Sveriges författarförbund och Svenska tonkonsl­närsförbundet förutsätter att pensionsavgiften skall eriäggas av den utbe­talande fonden. Riksförsäkringsverket påpekar att huvudregeln för att en in­komst skall grunda rätt till tilläggspension är att inkomsten utgör ersättning för utfört förvärvsarbete. Olika former av beskattade stipendier och bidrag där utbelalaren inte kräver en direkt arbetsinsats har inte ansetts utgöra ersättning för förvärvsarbete enligl riksförsäkringsverkets och försäkrings-domstolens praxis.

Kulturrådets förslag alt längtidsstipendierna görs sjukpenning-grundande stöds av Svenska fotografernas förbund och Svenska tonkonsl­närsförbundet. Statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Sve­rigesförfattarförbund däremot avstyrker förslaget med motivering att sjuk-anmälningsplikl då måste införas för stipendiaterna, vilket skulle kräva en orimligt slor administrativ belastning pä stipendieorganens kanslier. Statens


 


Prop. 1975/76:135                                                    74

kulturråd och författarfonden förordar i stället att det ges möjlighet all för­länga beskattat stipendium motsvarande den tid del ej kunnat utnyttjas under sjukdomen.

Kulturrådets förslag att konstnärsfonderna skall fördela bidrag lill fackliga organisationer som ersättning för att de ger information rörande stipendiefördelningen stöds av SIF-klubben vid Sveriges Radio. Konstnäissiipendienämnden påpekar all kullurrrådet inte angivit om bidragen skall utgä i förhällande till resp. organisations biträde vid stipendiefördel­ningen eller ej. Statens kuhurråd. Sveriges förfätiarförbund och KRO ställer sig oförstående till utredningens förslag som de anser baseras pä en miss­uppfattning av de organisationsbidrag som utgär ur författarfonden.

Utredningen föreslär att antalet ordinarie ledamöter i de nya konst­närsfondernas styrelser bör vara 13 med lika mänga suppleanter. Regeringen föreslås utse fyra ordinarie ledamöter samt deras suppleanter medan Klys bör utse övriga nio ordinarie ledamöter med suppleanter.

RR V ställer sig kritiskt tiil utredningens förslag. Verket anser antalet le­damöter i de föreslagna fondstyrelserna vara onödigt stort och förordar att samtliga ledamöter utses av regeringen, några dock efter förslag av konst­närsorganisationerna. Därmed markeras all ledamöterna ingår i styrelsen som ansvariga för genomförandet av den statliga kulturpolitiken och inle som företrädare för den ena eller andra organisationen.

Styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges författarförbund framhåller att sammansättningen av de föreslagna fondernas styrelser mäste bestämmas av antalet organisationer och specialgrupper inom varje organisation som har intressen att bevaka inom resp. slipendieorgan.

Flera remissinstanser har synpunkter pä vilka grupper som skall vara representerade i fondstyrelserna och hur dessa skall utses.

Statskontoret och statens kulturråd föreslär att en gemensam konstnärssiipendienäm nd inrättas i stället för tre fondstyrelser. Statens kulturråd redovisar ett färslag rörande uppbyggnad och samman­sättning av en sådan konstnärsstipendienämnd. Beslut om fördelningen av stipendier bör ske i grupper inom nämnden. Konstnärsorganisationerna bör vara representerade i dessa grupper som föresläs lå egen beslutanderätt med ett eget ansvar utåt för förddningsbeslul. Några ledamöter, i första hand ordföranden, bör utses av regeringen. Eventuellt kan vissa ledamöter utses av statens kulturråd. Dessa representanter bör ha allmän erfarenhet inom det kulturpoliliska området. Personer med ingående kunskap om de berörda konstomrädena bör ockSiS ingå i nämnden. Möjligen kan några le­damöter utses pä förslag av Konistakademien och Musikaliska akademien. Vidare bör företrädare för konstnärsorganisationerna ingå i nämnden, lämp­ligen utsedda av Klys. Rådet framhåller vikten av omsättning av ledamöter i organ av konstnärsslipendienämndens typ och förordar att förordnande­tiden maximeras till tre är med möjligheter till undantag. Den föreslagna konstnärsstipendienämnden bör förutom stipendier och projektbidrag även


 


Prop. 1975/76:135                                                    75

kunna fördela den eventuella framtida motsvarigheten till konstnärsbelö­ningar.

Kulturrådet föreslär alt ett g e m e n s a m t kansli inrättas för förfat­tarfonden och de tre föreslagna konstnärsfonderna. RRV stöder förslaget.

Konstnärsstipendienämnden framhåller att kulturrådets förslag leder till ökat personalbehov för de stipendieuldelande organen. Det är angeläget att personalresurserna medger alt den kuratorsverksamhet som konstnärs-stipendienämndens sekreterare hittills har svarat för kan fortsätta. Även hanteringen av ATP- och sjukpenninggrundande långtidsstipendier kräver ökad personal. Nämnden förutsätter att den blir representerad i den or­ganisationskommitté som skall utreda den närmare utformningen av del föreslagna kansliet.

Statens kulturråd, styrelsen for Sveriges författarfond och Sveriges förfat­tarförbund avvisar kulturrådets förslag att författarfondens kansli skall inord­nas i en för de fyra konsinärsfonderna gemensam kansliorganisation. För­fattarfondens administration fungerar väl och dess arbetsuppgifter, som berör administrationen av biblioleksersättningen, är artskilda från de uppgifter som kommer att åvila övriga fondkanslier.

Utredningens förslag att de utbetalningar som nu handhas av kammar­kollegiets fondbyrä skall överföras till fondkansliet avvisas av kammarkol­legiet, statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Sveriges för­fattarförbund. Kammarkollegiet förordaratt författarfondens förvaltning som fungerat tillfredsställande lämnas oförändrad samt att kollegiet fär motsva­rande arl)etsuppgifler för de eventuellt nytillkommande tre konsinärsfon­derna. Statens kulturråd har en liknande uppfattning.

De flesta av de remissinstanser som berört kulturrådets förslag instämmer i kritiken mol konstnärsbelöningarnas konstmktion. När det gäl­ler kulturrådets slutsats alt denna stödform skall avskaffas är dock me­ningarna delade.

TCO och slatens kulturråd vill inte ta ställning till förslaget att avveckla konstnärsbelöningarna utan föreslär att frågan tas upp i överiäggningar mel­lan konstnärsorganisationerna och utbildningsdepartementet.

Musikaliska akademien, Landsiingsförbundet och KRO delar kulturrådets mening om konstnärsbelöningarna och instämmer i att de bör avvecklas. KRO skulle emellertid ha föredragit alt konstnärst)elöningama omvandlades till konstnärslön, men dä detta inte är aktuellt stöder KRO förslaget om avveckling.

Styrelsen för Sveriges förfätiarfönd och Sveriges författarförbund påpekar alt de litterära upphovsmännen inte kommer att ha något behov av särskilda konstnärsbelöningar eftersom de har tillgäng till författarfondens garanterade författarpenning.

Statens kulturråd förstår kulturrådets tveksamhet inför konstnärsbelöning­arna i deras nuvarande utformning, men menar att de kan t)ehällas i en modifierad form för att garantera arbetslryggheten för konstnärer utanför


 


Prop. 1975/76:135                                                    76

förfallargruppen. Om en stödform liknande konstnärsbelöningarna skall be­hällas förordar statens kulturråd att ävtrappningen förändras enligt utred­ningens förslag och relateras till den aktuella inkomslsilualionen och att innehavare efter förslag eller ansökan utses av konstnärsstipendienämnden resp, författarfondens styrelse. B<;löningsmomentet bör försvinna. Styrelsen för Sveriges författarfond framför en liknande uppfattning.

Statskontoret, Konstakademien, STIM och Svenska Jilmlnstitutei avvisar förslaget att konstnärsbelöningarna bör avvecklas. Statskonioret förordar en förnyad översyn av dessa frågor varvid bl. a. möjlighetema att samordna systemet med konstnärsbelöningar och ett utbyggt system med stipendier av pensionskaraktär bör uppmärksammas. Konstakademien ställer sig oför­stående lill kulturrådets principiella förkastande av konstnärsbelöningarna. Akademien framhåller behovet av konstnärsbelöningarna som ell erkän­nande från det allmännas sida av högtstående och betydande insatser i kul­turiivet. Genom de förändringar av konstnärsbelöningarna som kulturrådet föreslagit bör ölägenheterna med del nuvarande systemet i huvudsak för­svinna, anser Konstakademien. Konstnärsbelöningen bör kunna inordnas bland övriga stödformer. Om systemet med konstnärsbelöningar bibehålls bör antalet belöningar öka och man bör överväga alt ge fler instanser än slipendiemyndigheterna möjlighet all komma med förslag. Eflerievande-skyddet mäste enligt akademien också omfatta efterlevande till innehavare av konstnärsbelöning som avlidit innan de föreslagna nya bestämmelserna trätt i kraft. STIM betonar konstnärsbelöningarnas rent sociala karaktär och framhåller att de bör bevaras men revideras och förbättras.

Musikaliska akademien och Sveriges författarförbund ansluter sig till kul­turrådets förslag till förbättring av belöningarna sä länge de består medan RRV och konstnärsstipendienämnden är kritiska till förslaget att konstnärs­belöningarna skall förbättras om de samtidigt skall avvecklas.

Förslaget om inrättande av stipendier för kultur förmedlare mottas positivt av flertalet remissinstanser. Statens kulturråd. Rikskonserter, SÖ, Stockholms kommun, Karlstads kommun. Landsantikvarieorganisationer­nas samarbetsråd, Sveriges konstföreningars riksförbund. Teaterforum, Folkpar­kernas centralorganisation. Förmedlingsbyrån för kulturprogram. Studieförbun­det Vuxenskolan, LO. TCO, SACOISR och Föreningen Svenska tecknare stö­der förslaget. LO anser dock förslaget otillräckligt för att nå målet au nå ut med den kulturella verksamheten lill missgynnade grupper.

RR V och Landsiingsförbundet ställer sig skeptiska till centralt utdelade stipendier. RRV förordar att kulturförmedlarna får del av stödet till or­ganisationerna samt all de uppmuntras genom lokala initiativ. Lands­tingsförbundet menar att de statliga insatserna bör kanaliseras lill regionala och lokala organ. Konstnäiscentrum och KRO avstyrker förslaget pä prin­cipiella grunder.

De flesta remissinstanser som stöder förslaget om stipendier för kultur­förmedlare tillstyrker också att en särskild stipendiefond bör inrättas. Stats-


 


Prop. 1975/76:135                                                    77

kontoret, statens kulturråd och TCO avstyrker förslaget och förordar att sta­tens kulturråd fördelar stipendierna.

Kulturrådet föreslär att stipendierna inte låses till visst ändamål, vilket stöds av statens kuhurråd. Rikskonserter och Studieförbundet Vuxenskolan. RR V och Förmedlingsbyrån för kulturprogram däremot avstyrker detta förslag och förordar au stipendier skall sökas för särskilda ändamål och projekt. Även Konstnärscentrum och KRO förordar alt eventuella stipendier och stöd till kullurförmedlare utgår i form av projektanslag som fördelas av slatens kulturråd.

4.2 BiblioteksersättninK

4.2.1 Nuläge

Efter förslag frän Kungl. Maj:t beslutade riksdagen (prop. 1954:133, SU 1954:105, rskr 1954:254) är 1954 att införa en biblioteksersätining i syfte all förbättra förfaltarnas ekonomiska villkor. Ersällningssysiemet fungerar pä sä sätt att till en särskild fond, Sveriges författarfond, avsätts medel över statsbudgeten i förhällande till utlåningen av böcker och beståndet av referensböcker vid folkbibliotek och skolbibliotek. Medel anvisas under anslaget Ersättningar åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m. Fondens medel fördelas sedan enligl olika principer lill lit­terära upphovsmän. Fondens verksamhet regleras av förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond (omtryckt 1975:1210).

Biblioteksersättningen motiverades i propositionen pä i huvudsak tvä sätt. Dels skulle den ge författarna en skälig gottgörelse för det samhälleliga utnyttjandet av författarnas verk sqm biblioteksutläningen innebär, dels var författarnas ekonomiska betingelser sädana att särskilda insatser framstod som angelägna.

Fondens verksamhet leds av en styrelse beslående av ordförande och tolv ledamöter. Ordföranden och tre ledamöter jämte suppleanter utses av regeringen, älta ledamöter jämte suppleanter utses av Sveriges författar­förbund och en ledamot jämte suppleant utses gemensamt av Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund.

Kostnaderna för styrelsens verksamhet bestrids av fondmedel. Sekrete­raren och annan personal hos styrelsen förordnas av chefen för utbildnings­departementet. Regeringen bestämmer ersättningen till personalen.

Biblioteksersätining utgår för hemlän av upphovsrältsligl skyddade svens­ka originalverk och översättningar samt i förhållande till bibliotekens in­nehav av referensexemplar av dessa båda kategorier litteratur. Beräkningen av vilka belopp som skall föras över till fonden sker på grundval av uppgifter om bibliotekens utlåning. Länens och referensexemplarens fördelning pä olika författare bestäms genom stickprovsberäkningar.


 


Prop. 1975/76:135                                                    78

Biblioteksersätlningens olika belopp är f. n. för län av svenskt originalverk 24 öre och för referensexemplar av dylikt verk 96 öre samt för län av svensk översättning 12 öre och för referensexemplar av dylikt verk 48 öre.

Av de medel som tillförs fonden utgår dels en individuell och lill ut­låningen av den enskilde författarens verk relaterad ersättning, författar­penningen, dels pensioner, stipendier och bidrag lill särskilda ändamål. För­fattarpenning utgår endast till upphovsmän till svenska originalverk. Till denna grupp räknas också bokillustratörer som under vissa förhållanden kan dela författarpenningen med författaren lill boken i fräga. Någon in­dividuell ersättning till översättare utgär inte.

Författarpenningen är f n. 14 öre per län av svenskt originalverk och 56 öre per referensexemplar av sådant verk. Det belopp som utbetalas till författaren modifieras av tvä slags regler. För det första mäste beloppet uppgå tiil minst 210 kr. föratt utbetalning skall ske. Fördel andra sker en reducering vid höga ersättningar. Uppgår författarpenningen till mer än 14 000 kr. re­duceras den med 50 % till den del som den överstiger delta belopp men inte 21 000 kr., med 80 % till den del som överstiger 21 000 kr. men inte 26 600 kr. och med 90 % till den del som den överstiger 26 600 kr.

Biblioteksersätlningens olika belopp bestäms av riksdagen. Varje är fö­rekommer förhandlingsliknande överiäggningar mellan Klys och chefen för utbildningsdepartementet pä det sätt som riksdagen förordat (KrU 1971:5, rskr 1971:5). Vid dessa överiäggningar behandlas bl. a. biblioleksersältning-ens storiek. Även författarpenriiingens storiek tas upp i sädana överiägg­ningar.

Av de 13,4 milj. kr. författarfonden totalt disponerade budgetåret 1974/75 avsåg 4 milj. kr. författarpenningar till ca 2 750 författare. Av resterande medel, fondens s. k. fria del, gick 0,5 milj. kr. lill administrationskostnader medan återstående knappt 9 milj. kr. gick till olika typer av selektiva bidrag till litterära upphovsmän. För innevarande budgetår är för biblioteksersätt­ning beräknat 20,6 milj. kr.

Inom ramen för författarfondens s. k. fria del har byggts upp ett stipen­diesystem med en omfattande täckning. Längtidsstipendierna, f n. 18 000 kr., utgår under fem är och omfattar f.n. ca 160 personer. Arbets- och resestipendierna uppgick förra året till 219 och var i medeltal ca 6 500 kr. Sedan år 1972 bedrivs en försöksverksamhet med stipendietillägg som lill­sammans med eventuell utgående författarpenning ger innehavaren en ga­ranterad ersättning av f.n. 24 000 kr. per år. Antalet innehavare av sti­pendietillägg är f n. 98. Pensioner om 16 000 kr. per är utgår f. n. till 114 personer. Vidare erhåller 33 personer efterievandepension om 10 000 kr. per år. Slutligen utbetalas även tillfälliga bidrag till personer med akuta ekonomiska problem. Ur fondens fria del ulgär också bidrag till särskilda ändamål rörande litterär verksamhet, bl. a. organisationsbidrag till Sveriges författarförbund. Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund.


 


Prop.1975/76:135                                                    79

4.2.2 Styrelsen för Sveriges lörfattarfond, kulturrådet och Sveriges författar­förbund

Styrelsen för Sveriges författarfond har i skilda skri­velser aktualiserat olika frågor rörande fondens verksamhet.

1 skrivelse den 18 februari 1974 har styrelsen hemställt om en ändring av bestämmelserna i förordningen (6 S) som berör fördelningen av förfat­tarpenningen mellan tvä eller flera upphovsmän.

Enligl gäUande bestämmelser skall författarpenningen, om ell litterärt verk har två eller flera upphovsmän, delas lika mellan dessa. Även bok­illustratörer räknas i detta sammanhang som upphovsmän. Om verket har tvä upphovsmän, författaren och illustratören, och illustratörens insats inle bedöms vara sä väsentlig att han bör erhålla halv författarpenning er-häller han över huvud tagel ingen penning. Tvä alternativ finns således när del gäller illustrerade verk; antingen delar författare och illustratör för­fattarpenningen lika eller ocksä får författaren ensam hela ersättningen.

Styrelsen anser denna fördelningsprincip vara ett alltför grovt instrument som inle ger de enskilda upphovsmännen berättigad andel av författarpen­ningen. Bestämmelsema bör utformas sä att styrelsen kan fördela förfat­tarpenningen på författare och illustratör i ett rimligare förhällande till vars och ens insats i varje enskilt verk. Bedömningen bör göras av representanter för författare och illustratörer.

Förslaget har överlämnats till kulturrådet.

Vidare har styrelsen i skrivelse den 12 juni 1974 hemställt om en ändring av 13 och 15 §§ i förordningen där del stadgas att den personal som arbetar vid författarfondens styrelse förordnas av chefen för utbildningsdepartemen­tet samt att regeringen bestämmer ersättning till bl. a. tjänstemän och sak­kunniga.

Styrelsen anser att det med hänsyn till att medlen till dessa kostnader utgår från fonden är rimligt att till styrelsen flytta över rätten att förordna annan personal än sekreteraren samt rätten att bestämma ersättning till dels andra tjänstemän än sekreteraren, dels sakkunniga.

I skrivelse den 27 juni 1975 föreslår styrelsen att 6 § i förordningen ändras så att styrelsen ges möjlighet att för enskild upphovsman fastställa ett minsta belopp med vilket författarpenning skall utgå, garanterad författarpenning.

Styrelsen konstaterar all höjningarna av biblioleksersättningen har gjort det möjligt att successivt bygga ut del trygghetsprogram som ursprungligen utarbetats inom förfallarorganisalionerna och som styrelsen uppfattar som ett av målen för fondens verksamhet.

Väsentliga led i detta program är femäriga arbetsstipendier som avses ge en grundtrygghet under utbildningsåren för främst yngre författare, över­sättare och bokillustratörer, pensioner lill dem som inte längre är yrkes­verksamma samt garanterade författarpenningar som skall ge de etablerade yrkesutövarna en viss minimiersättning.


 


Prop. 1975/76:135                                                    80

Den garanterade författarpenningen är en form av garanterad inkomst som är knuten lill en bestämd form av ersättning och den är enligt styrelsens mening ett bättre alternativ än konstnärsbelöningen när det gäller att skapa arbetstrygghet för de litterära yrkesutövarna. Pä sikt bör de upphovsman-nagrupper som faller inom fondens verksamhetsområde normalt inte ha någon konstnärsbelöning ulan i stället tUlförsäkras grundtrygghet genom garanterad författarpenning.

Efter yrkanden frän författarna påbörjades år 1972 en försöksverksamhet med garanterad författarpenning. Försöket utformades inom ramen för gäl­lande förordning för fonden och fick formen av stipendier som lades till den statistiskt beräknade författarpenningen. Vissa bestämmeler har antagits för utdelandet av stipendietilläggen som f. n. ulgär med högst 24 000 kr. och i förekommande fall anpa:ssas till den utgående författarpenningen sä att delta belopp inte överskrids. Även upphovsmän som inte kan erhålla författarpenning har tilldelats slipendietillägg.

Under är 1974 gjordes en enkätundersökning bland stipendietilläggsin-nehavarna och med utgångspunkt i detta material har en arbetsgrupp lagt fram ett utlåtande över försöksverksamheten. Arbetsgruppen konstaterar sammanfattningsvis att stipendietillägget för samtliga innehavare har haft stor, oftast avgörande, betydelse för deras konstnäriiga verksamhet och in­komsttrygghet. Såväl mottagarna som arbetsgruppen anser att systemet bör permanentas och garantibeloppel höjas till 28 000 kr. i 1974 års penningvärde. Garantin bör göras pensionsgiundande. Avgiften bör betalas av fonden.

Styrelsen anser att den nuvarande försöksverksamheten bör permanentas och presenterar vissa riktlinjer för en garanterad författarpenning.

Styrelsen konstaterar att den statistiskt beräknade författarpenningen och det nu utgående stipendietillägget skatte- och socialförsäkringsmässigi har olika karaktär. Författarpenningen beskattas och skapar underiag för de nor­mala rörelseavdragen vid deklarationen. Vidare är den pensionsgrundande. Siipendielillägget beskattas men betraktas inte som rörelseinkomst utan som periodiskt understöd och är därmed inte pensionsgmndande. Styrelsen anser alt båda delarna av den garanterade författarpenningen bör ha samma skat­temässiga status varmed följer att den som helhet blir pensionsgrundande.

Den garanterade förfatlarpenningen är tänkt all utgöra mottagarnas gmnd-trygghet. Innehavarna av garanterad författarpenning bör därför även kunna tilldelas punktslipendier ur författarfonden.

Den garanterade författarpenningen bör utgä så länge som mottagaren är huvudsakligen verksam som författare, översättare eller bokillustratör intill den ålder då allmän ålderspension utgår eller till dess att mottagaren lar heltids- eller helärsanställning. Anställningen bör därvid inte uppgå lill mer än 20 timmar per vecka eller, om det är fråga om heltidsanställning, omfatta mer än halva året. Efter inträde i pensionsåldern skall garantin kunna utbytas mot pension från fonden. Den som innehar långtidsstipen­dium ur förfatlarfonden eller uppbär konstnärsbelöning bör inte samtidigt


 


Prop.1975/76:135                                                     81

kunna inneha garanterad författarpenning. Långtidsslipendium bör efter an­sökan kunna övergå i garanterad författarpenning.

Styrelsen framhåller vidare i fråga om de principer som bör tillämpas alt upphovsmannens produktion bör uppfylla såväl kvantitativa som kva­litativa krav. Urvalet bör kunna ske på grundval av styrelsens långvariga och djupgående kännedom om de litterära yrkesutövarna. I vissa fall bör särskilda sakkunniga anlitas.

Om innehavaren tar heltidsanställning skall detta anmälas till styrelsen som därvid skall kunna låta garantin vara vilande under något eller några år. Styrelsen bör ha i uppgifl all åriigen inhämta erforderiiga upplysningar rörande garanti innehavarnas anställningsförhållanden.

Den garanterade författarpenningens storiek bör inte vara beroende av mottagarnas övriga inkomster. Detta synsätt motiveras av all garantin är en del av biblioteksersättningen och att den som sådan måste ses som en gottgörelse för utnyttjandet av upphovsmannens verk och prestationer. Vär­det av ersättningen för innehavaren bör i stället regleras genom inkomstbe­skattningen.

När garanterad författarpenning utdelas bör, liksom vid stipendietilldel­ningen, viss hänsyn kunna tas till den sökandes allmänna inkomslsituation. Inkomstkriteriet bör dock ge utslag först i andra hand dä valet står mellan tvä sökande med till kvalitet och kvantitet likvärdig produktion.

Garanterade författarpenningar bör utlysas till ansökan lediga dä medel härför finns i fondens budget. Beslut bör fattas pä sätt motsvarande det som gäller för stipendier enligt styrelsens arbetsordning.

Styrelsen utgår frän all de nuvarande stipendielilläggsinnehavarna i första hand kommer alt erhålla de permanenta garantierna.

Styrelsen anser att när ett permanent syslem med garanterad författar­penning införts bör beloppet snarast möjligt höjas och göras värdebeständigi genom anknytning till löneutvecklingen. En ökning av biblioteksersättning­en är dock nödvändig för en sådan höjning.

1 ett slutperspekiiv dä biblioteksersättningens grundbelopp uppnätt den nivå som kan anses rimlig bör maximalt ca 175 författare, översättare och bokillustratörer uppbära garanterad författarpenning.

Ledamöterna Höök och Kleberg anför i ett särskilt yttrande att de anser frägan om den garanterade författarpenningens förhällande till andra in­komster vara otillräckligt belyst. Hänsyn bör las lill hur inkomslsilualionen förändras under den länga period en författare kan inneha garantin. En omprövning med vissa mellanrum skulle därför kunna bli aktuell. Del fö­reslagna systemet kan pä sikt leda till att författare med förhållandevis goda inkomster blockerar garantierna för yngre författare. Fördelningen av gar­antisumman skulle därmed inle ge bästa möjliga täckning av trygghets­behoven. Dessa frågor bör ytteriigare övervägas men bör inle medföra ell uppskov med ett statsmakternas beslut våren 1976 om att införa en gar­anterad författarpenning.

6 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop.1975/76:135                                                     82

Kulturrådet berör i betänkandet Konstnärerna i samhället på några punkter författarfonden.

Kulturrådet anser all förfatlarfonden är ell väl fungerande instrument för samhällets ersättning till författarna, översättarna och bokillustratörerna förderas insatser i kulturiivet, D;t är positivt att styrelsen för författarfonden har en relativt stor frihet när det gäller fördelningen av fondens fria del saml att de berörda konstnärsorganisationerna har ett dominerande infly­tande i styrelsen. Likaså finner rådet det värdefullt att fondens fria del skapar förutsättningar för omfördelningar av biblioleksersättningen inom förfat-tarkollektivel.

Kulturrådet föreslår att Sveriges författarfond behälls i sin nuvarande form. Inte heller bör styrelsens nuvarande sammansättning ändras.

Kulturrådet har inte ansett sig närmare böra gå in på frägan om en lagfäst biblioleksersältning med hänsyn till att denna fräga behandlades av den dåvarande nordiska upphovsrältskommiltén. Rådet påpekar emellertid alt denna fråga möjligen bör lösas oberoende av hur den kommer att gestalta sig i övriga nordiska länder som ju har helt andra system för biblioteks-ersättningen.

Vid sin behandling av principerna för stipendiefördelningen i framliden föreslår rådet au besvär inte skall kunna anföras över de framtida slipen-dieorganens beslut.

Kulturrådet tillstyrker den av fondstyrelsen föreslagna ändringen av för­ordningen som skulle göra det möjligt för styrelsen att fastställa regler för fördelning av författarpenningen mellan författare och illustratör. Vad gäller den försöksverksamhet med garanterad författarpenning i form av s, k, sli­pendietillägg som nu pågår anser kulturrådet att en systematisk utvärdering bör göras varefter beslut kan fallas om en eventuell permanenlning av denna ersättningsform,

Sveriges författarförbund har i skrivelse den 16 juni 1975 fört fram ett antal synpunkter och yrkanden rörande främst bibliolekser­sättningen.

Enligt förbundet finns i den nu gällande förordningen vissa formella brister som t, ex, om vissa verk skall berättiga till biblioteksersättning eller inte samt vad som avses med litterärt verk. Vidare leder nuvarande bestämmelser i enstaka fall lill att författarpenning skall utgä för verk som inte tillför fonden någon biblioteksersättning. Förbundet hemställer därför att vissa definitioner utformas striktare.

Författarförbundet anser att översättare bör ha rätt lill individuell ersätt­ning. En sådan översäilarpenning bör utgå med Fiälften av förfatiarpen-ningen.s belopp. Förbundet understryker vidare styrelsens för författarfonden begäran alt fondförordningen ändras så att ett permanent system med gar­anterad författarpenning kan införas.


 


Prop.1975/76:135                                                     83

4,2,3 Remissyttranden

Överstyrelsens för Sveriges författarfond förslagom införande av en garanterad författarpenning har synpunkter inhämtats från ett begränsat antal remissinstanser.

Statens kuhurråd, Sveriges förfällarförbund, Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund tillstyrker förslaget alt införa en garanterad författarpenning i dess helhet.

Statens kulturråd framhåller att förslaget står i överensstämmelse med de tankegångar som förts fram i bl, a, kulturrådets belänkande Konstnärerna i samhället. Enligt rådet utesluter de föreslagna reglerna för den garanterade författarpenningen godtycke och fär vidare till följd en eftersträvansvärd inkomstutjämning.

Om förslaget vinner gehör ser Sveriges författarförbund det som angelägel att förbundet bereds tillfälle all framföra synpunkter på den förändring av fondkungörelsen som blir aktuell.

Den garanterade författarpenningen har betydelse för bokillustratörer ramhkWer Föreningen Svenska tecknare. Samtidigt betonar föreningen vikten av att det antal stipendier som utgär ur författarfondens fria del behålls intakt eftersom mänga bokillustratörer på detta sätt erhåller bidrag.

Riksförsäkringsverket framhåller att ATP-avgift, sjukförsäkringsavgift och socialförsäkringsavgift inte kan påföras författarfonden för utbetalda gar­anterade författarpenningar eftersom fonden inte är arbetsgivare i förhällande till ifrågavarande författare. Med nuvarande lagstiftning föreligger inte heller möjlighet att träffa s, k, likslällighetsavtal mellan författarna och författar­fonden. Om den garanterade författarpenningen som helhet skall grunda rätt till tilläggspension krävs med den praxis som nu tillämpas att detta klart skrivs in i lagen om allmän försäkring. Delsamma gäller stipendier lill konstnärer, konstnärsbelöningar och arbetsbidrag.

I egenskap av förvaltare av författarfonden har kammarkollegiets fondbyrå inget alt erinra mot att de nuvarande stipendietilläggen till den individuella författarpenningen ersätts med en garanterad författarpenning.

Konstnärsstipendier bör med undantag av resestipendier enligt RSV:s me­ning beskattas som inkomst. Detta gäller således även den föreslagna gar­anterade författarpenningen som alltså utan svårighet bör kunna anpassas till ett system med skattepliktiga förmåner. Verket framhåller att statsbidrag i allmänhet inle betraktas som gåva utan som vederlag för prestation som utförts eller skall ulföras. Även bidrag eller understöd som grundar sig på sociala kriterier är alt hänföra till skattepliktig inkomst om de inte uttryck­ligen är undantagna från beskattning.

Kulturrådels synpunkter på biblioleksersättningen och förfatlarfon­den kommenteras av ett antal instanser som yttrat sig över rådets betän­kande.

Rådels   uppfattning   att   författarfonden   är  ett   väl   fungerande   in-


 


Prop.1975/76:135                                                     84

strument för ersättningen till författare, översättare och bokillustratörer delas av statens kulturråd, styrelsen för Sveriges föi fattarfond, Sveriges förfaitarförbund och Svenska tealerförbundet. SACO/SR däremot anser alt principerna för biblioleksersättningen bör utredas då det nuvarande systemet enligt orga­nisationen i alltför hög grad gynnar de kommersiellt framgångsrika för­fattarna.

ÅtskiUiga remissinstanser anser att biblioleksersättningen bör stadfästas i upphovsrättslagen. Denna uppfattning framförs av bl. a. Konstakademien, Konslnärscentrum. Fotograficentnim, Klys, Sveriges författarförbund, Sveriges dramaiikerförbund. Föreningen Svenska tecknare och Svenska fotografernas förbund. Styrelsen för Sveriges författarfond anser all de nuvarande förhand­lingsliknande överiäggningarna om biblioleksersättningen och författarpen­ningen bör ersättas med reella föirhandlingar. Samma uppfattning har Sve­riges författarförbund som finner det oacceptabelt att en facklig organisation måste vara hänvisad lill uttalanden i riksdagen i för kollektivet avgörande frågor. En lagfästning av rätten till biblioieksersättning kombinerad med förhandlings- och konflikträu innebär enligt förbundet en legitimering av en redan föreliggande situation. Författarförbundet föreslär att svenska upp­hovsmäns rätt lill ersättning för visst allmänt ulnylljande av deras verk bör lösas genom en särskilt nationell lagstiftning som t, v, frikopplas frän upphovsrättslagen. Därigenom bör del svenska samhället oberoende av in­temationella konventioner kunna tillvarata medborgarnas intressen. Även statens kuhurråd finner det oiillfredsslällande all inle förhandlingsrätt fö­religger och att frägan om fackliga slridsälgärder inte är löst. Dessa frågor bör snarast lösas, särskilt konsekvenserna av stridsåtgärder för den kom­munala sektorn.

Slatens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond och Föreningen Svenska tecknare ansluter sig till kulturrådets uppfattning att förfatlarfonden bör bi­behållas i nuvarande form när nya organ i övrigi inrättas för slipendie­givningen till olika konsinärsgrupper.

Styrelsen för Sveriges författarfond påpekar med anledning av kulturrådets förslag att besvär inte skall kunna anföras över beslut om stipendier och bidrag att frågan aldrig akluaiisenits för fondens del. Styrelsen föreslår dock all en sådan bestämmelse förs in i fondförordningen.

Kullurrådets uppfattning att författarfondens styrelse i princip inte bör förändras delas av styrelsen för Sveiiges författarfond och Sveriges författar­förbund. Styrelsen framhåller dock liksom Föreningen Svenska tecknare all denna organisation och Svenska fotografernas förbund i fortsättningen bör utse var sin ledamot och suppleant i författarfondens styrelse.

En förändring av fondförordningen sä att författarpenningen kan fördelas fritt mellan författare och illustratörer tillstyrks av statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, nationalmuseet, SACOISR, Sveriges författarförbund och Föreningen Svenska tecknare.


 


Prop. 1975/76:135                                                    85

4.3 Dramatikerersättning

4.3.1 Nuläge

Stöd ål sceniskt verk, s. k. dramatikerersättning, infördes budgetåret 1965/66. Syftet med slödel var att stimulera tillkomsten av svensk dramatik.

Dramatikerersäitningen fördelas av statens kulturråd. Enligt de av re­geringen i regleringsbrev utfärdade bestämmelserna (Vill 1975/76 B8 p. 9) utgär ersättning till levande upphovsman för offentliga sceniska fram­föranden pä svensk teater av svenskt sceniskt verk, inbegripet barnpjäs. Om särskilda skäl föreligger flr statens kulturråd efter samråd med Sveriges dramaiikerförbund medge att ersättning tilldelas svensk upphovsman för dramatiskt verk författat pä främmande språk. Med svensk teater avses teater .som är eller under del spelar då fräga om ersättning uppkommer blivit ansluten till Teatrarnas riksförbund. Statens kulturråd fär om särskilda skäl föreligger medge undantag även från detta villkor.

Ersättningen ulgär för första offentliga framförande av resp. uppsättning av verket, dock för högst tvä olika uppsättningar av samma verk. För en uppsättning kan ersättningen uppgå till högst 4 000 kr. Halv ersättning ulgär för verk som är en dramatisering av svenskt litterärt verk. Närmare be­stämmelser om ersättningens storiek med hänsyn lill bl. a. verkets art och speltidens längd utfärdas av statens kulturråd.

Ersättning utgår inte endast för renodlade dramatiska verk utan ocksä för musikdramatiska verk och koreografiska verk utan textinslag.

Upphovsmannen fär som regel dramatikerersättning för en pjäs efter ell enkelt ansökningsförfarande. När sä behövs för bedömningen av ett verks karaktär begär statens kulturråd all få ta del av manuskriptet.

Antalet teater- och musikinslilulioner anslutna till Teatrarnas riksförbund uppgår r n. lill 28. Slatens kulturråd (och tidigare teater- och musikrådet) har vidare medgett vissa undanlag frän bestämmelsen all teatern där verket uppförs skall vara anslutet till Teatrarnas riksförbund. För budgetåret 1975/76 omfattar dessa undantag 52 teatrar varav en stor del utgörs av s. k, fria grupper. Det kriterium kulturrådet har tillämpat vid dessa undantag är att teatern sedan viss lid tillbaka regelmässigt bedriver en teaterverk­samhet under mer yrkesmässiga former. Uppföranden vid radioleatern och TV-teatern berättigar inte till dramatikerersättning.

Ersättning utgick budgetåren 1973/74 och 1974/75 för 143 resp. 147 upp­sättningar varav 56 resp. 59 var uppsättningar på teatrar som inte är anslutna lill Teatrarnas riksförbund.

För innevarande budgetär är för dramatikerersättningar anvisat 500000 kr. under reservationsanslaget Bidrag till vissa ändamål inom statens kul­turråds ansvarsområde.


 


Prop. 1975/76:135                                                    86

4.3.2 Kulturrådet

Införandet av dramatikerersäitningen torde enligt kulturrådets mening vara en av de viktigare orsakerna lill den ökning av nyskriven svensk dra­matik som ägt rum de senaste åren. Stödformen har en särskild betydelse för de fria grupperna då den har gett dem möjligheter alt förnya repertoaren samtidigt som stödet kommit att fungera som ett komplement till de verk­samhetsbidrag som grupperna fär.

Med syfte att stödet skall ge en större effekt föreslår kulturrådet ett anlal förändringar av nu gällande beslämmelser. Ersättningen föresläs utgå för nya sceniska verk (dramatiska, musikdramatiska och koreografiska) av svensk upphovsman eller utländsik upphovsman stadigvarande bosatt i lan­det som uppförs av svensk lealerinsiiiulion eller teatergrupp vilken erhåller verksamhetsbidrag frän stat, landsting eller kommun. Till övriga teatrar, främst amatörteatrar, bör särskilda selektiva bidrag kunna utgä efter ansökan för anställning av dramatiker för viss lid eller för inköp av pjäser eller pjäs­rättigheter. De båda typerna av stöd föreslås fördelade av nämnden för teater, dans och musik inom statens kulturråd.

För att ersättning skall kunna utgå bör krävas att verket är dokumenterat. Text och musik skall vara skriftligt nedtecknade i sammanhållen form och koreografin inspelad pä film eller videoband. Särskilda medel bör anvisas för dokumentationen. Kulturtädet framhåller all genom denna dokumen­tation blir det möjligt att bygga tipp ett arkiv med nya sceniska verk. Här­igenom skapas bättre möjligheter för andra teatrar än den som först sätter upp verket att spela det. Ersättningen bör i princip utgä endasl för nya verk men även bearbetningar bör kunna komma i fräga. För sceniska verk som är en dramatisering av svenskt litterärt verk bör liksom hittills halva ersättningsbeloppet utgä. Ersättningen bör vara knuten lill lext-eller libret-toframslällningen och ulgä till upphovsman av sådan text samt lill tonsättare och koreograf som medverkat. Musik- och dansinslagen skall dock utgöra bärande element för alt bli ersättningsberättigande. Ersättningen bör i en­lighet med gällande praxis utgå till koreografiska verk ulan texlinslag varvid koreograf i ersäilningshänseende skall likställas med textförfattare.

Ersättning bör liksom nu utgä för de tvä första uppsättningarna av samma verk. Verk av upphovsman som är anställd vid en musik-, teater- eller dansinstilulion för vilken lönekostnaden ligger till grund för statligt in­stitutionsstöd bör inte berättiga lill ersättning.

Del högsta beloppet för dramatikerersättningen bör höjas till 7 000 kr. Vidare bör del högsta belopp som kan utgå för ell och samma verk sältas till 14 000 kr., detta för all en lika stor ersättning som för traditionella dra­matiska verk skall kunna utgå för musikdramatiska och dansmusikaliska verk, vilka kräver medverkan av upphovsmän inom mer än en konstform.

Ersättningen bör liksom nu relateras till spellidens längd. För verk för barn bör även i fortsättningen särskilda regler beträffande speltiden tillämpas. Delsamma gäller koreografiska verk.


 


Prop. 1975/76:135                                                    87

Medelsbehovet för den generella dramatikerersäitningen beräknas till I 400 000 kr. För dokumentationsändamål bör anvisas 50 000 kr. Medlen för selektivt stöd till övriga teatrar, främst amatörteatrar, bör uppgå lill 300 000 kr. Del selektiva stödet bör inte utgå med högre belopp än vad som hade kunnat utgå i generellt stöd,

4,3.3 Remissyttranden

Kulturrådets förslag till ny utformning av dramatikerersätt­ningen mottas positivt av statens kulturråd, Rikskoiiserter, Teaterforum, Sveriges författarförbund. Sveriges dramatikerförbund. Svenska tealerförbundet och Teatrarnas riksförbund. Enligt Teatrarnas riksförbund hade det dock möjligen varit ati föredra om stödet inarbetats i de ersättningar som över­enskommits mellan förbundet och dramatikerförbundet i kollektivavtal.

Stålens kulnirråd. Sveriges förfällarförbund och Sveriges dramaiikerförbund anser alt ersättningen bör göras värdebeständig. Ersättningen bör enligt För­fattarförbundet och Dramatikerförbundet uppgå till ett basbelopp,

Teaierfbrum tolkar förslaget lill generell ersättning sä alt stödet avses gälla även icke-professionella teatrar med verksamhetsbidrag frän stat, kom­mun och landsting.

Svenska filminstiiuiei föreslår att bestämmelserna för del generella stödet förtydligas. Det bör avse verk av utländsk upphovsman, stadigvarande bosatt i Sverige och svensk upphovsman, oavsett dennes bosätlningsland.

Angående det föreslagna selektiva stödet lill dramatiker som sam­arbetar med eller skriver för amatörteatrar påpekar slatens kulturråd att det kan förbättra amatörteatrarnas möjligheter att spela modern dramatik och alt få tillgång till verk som är särskilt anpassade för dem. Inom Sveriges dramatikerförbund har diskuterats att statens kulturråd genom en kollekliv ersättning till förbundet skulle kunna friköpa rättigheterna till svenska sce­niska verk för obegränsat bruk i amatörteaterverksamhelen. Förbundet är intresserat av att ta upp frågan i förhandlingar med kulturrådet. Även Te­aierfbrum för fram tanken på kollektiva ersättningar till dramatikerna för användningen av verk i amatörteaterverksamhelen,

TCO. Sveriges dramatikerförbund och Svenska tealerförbundet föreslär att ett selektivt stöd för engagemang av dramatiker i de fria teatergrupperna skall utgå enligt samma modell som föreslås för amatörteatrar, Danscenirum och Teaiercenirum finner del väsentligt all dramatiker arbetar med fria grup­per. Med hänsyn till de fria gruppernas ekonomiska situation bör dramati-kerersättningen vid sådan samverkan vara högre än i andra fall. Analogt med dramatikerersättningen bör stöd utgå till t, ex, kompositör som kom­ponerar originalmusik för en fri dansgrupp.

Riksförbundet Sveriges amaiörorkestrar finner ingen anledning till alt tea­terområdet skall prioriteras framför musikomrädet i fråga om ersättningar för repertoarförnyelse och föreslär att det selekliva stödet lill dramatiker


 


Prop. 1975/76:135                                                    88

som skriver för amatörteatrar bör utsträckas lill all även gälla musikomrädet.

Vad gäller kulturrådets förslag all verk skall dokumenteras för att ersättning skall utgä framhåller stålens kulturråd att dokumentationen av koreografiska verk bör förenas med anmälningsskyldighet och all doku­mentationen bör förvaras i dansuiuseet, Sveriges författarförbund föreslår alt särskilda medel avsätts för alt översatta utländska verk som är kommersiellt mindre attraktiva skall kunna dokumenteras.

Mot kravet på dokumentation invänder Rikskonserier all del utesluter verk med starka improvisatoriska inslag från ersättning. Möjligheten till en friare prövning bör därför finnas.

Kulturrådets uppfattning att dramatikerersällning inle skall utgå för verk som lillkommil vid ett a n s l ä 11 n i n g s f ö r h ä 1 i a n d e delas inte av sla­tens kuhurråd och Rikskonserter. En sådan bestämmelse skulle motverka att upphovsmän anställs vid institutioner. Statens kulturråd föreslär att er­sättningen utgär till anställda upphovsmän för första offentliga framförande utanför den institution där upphovsmannen är anställd.

Sveriges dramatikerförbund finner inga skäl för alt endast halva ersätt­ningen skall ulgä för dramatisering av litterärt verk. Endast om dramatiseringen utförts av det litterära verkets författare är en nedskärning rimlig.

Föreningen Svenska tonsättare anser inle librelloförfaltare och tonsättare vara likställda som upphovsmän och föreslår att musikaliska verk bedöms enligt en princip liknande den som tillämpas i statens avtal med BONUS, där varje sida kopierat musikverk värderas lill fem gånger beloppet för ko­pierad text.

4,4 Utställningsersättning

4.4.1 Nuläge

Frågan om ersättningar till bildkonstnärer som lånar ut sina konstverk till utställningar aktualiserades flera gånger under 1960-talet. Några kom­muner fattade beslut om regler lör sådan ersättning. Svenska kommun­förbundet uppskattar all ett trettiotal kommuner i dag tillämpar någon form av utställningsersättning.

Inom ramen för försöksverksanrihelen med riksutställningar ingick MLIS 65 år 1971 ett avtal om utställningsersättning med KRO. Ett liknande avtal ingicks är 1972 med Föreningen Sveriges konsthantverkare och industri-formgivare. Avtalen har förnyats en gång med vissa ändringar och löpte ul den 30 juni 1975.

Avtalen har gällt för utställningar som distribueras av Riksutställningar. Ersättning utgår oberoende av konstverkens storiek, teknik och beräknade värde. För unikt verk betalades senast 70 kr. och för flerfaldigal objekt 25 kr, per påbörjad fyraveckorsperiod. I fråga om myckel stora objekt, närmast


 


Prop.1975/76:135                                                     89

av monumental karaktär, kan särskilda överenskommelser träffas. Ersätt­ning har utgått till efterievande make/maka intill 50 år efter konstnärens död eller lill efterlevande barn under 18 ärs ålder för dem tillhöriga verk. Om ersättningsbeloppet har beräknats överstiga verkels försäljningspris har Riksutställningar enligt praxis inköpt konstverket.

För budgetåret 1974/75 har Riksutställningar eriagt 143 000 kr. i utställ-ningsersätlningar och köpt in verk för 15 000 kr.

NUNSKU tillämpar för sin verksamhet sedan är 1972 samma normer för ersättning som avtalats mellan MUS 65 och KRO. Ersättningen beräknas efter utställningstiden som vanligen är väsentligt kortare än utlåningstiden p. g. a. de långa transporttiderna. För budgetåret 1975/76 disponerar NUN­SKU 393 000 kr. för sin verksamhet. Av dessa används ca 50 000 kr. för utställningsersättning.

Utställningsersättning utgår också vid utställningar i Konstfrämjandets lokaler. Avtal om utställningsersättning har vidare träffals mellan KRO och Sveriges Konstföreningars riksförbund.

4.4.2 MUS 65 och kulturrådet

MUS 6 5 anser alt konstnärer bör fä ersättning för sin medverkan i offentliga utställningar och presenterar två alternativa system för utställ­ningsersättning. Enligt det första alternativet, som MUS 65 anser bör ses som huvudalternativet, föresläs ersättningen ulgä individuellt till konstnären, utan avseende pä dennes övriga inkomster. Ot)eroende av om konstnären själv anordnar utställningen eller om den arrangeras av annan skall ersättning utgä under förutsättning att konstnären själv äger de utställda verken. Ersättning bör ulgä för både separat- och samlingsutställningar i såväl samhällsägda som privata utställningslokaler. En förutsättning är dock att utställningen ärtillgänglig för allmänheten, varför l, ex, ateljeulställningar och utställningar på arbetsplatser inte föreslås berättiga till ersättning. Hu­ruvida ersättning till efterievande bör utgä bör ytteriigare övervägas.

Utställningsersättningen föresläs utgå med ett fast belopp för varje konst­verk, oberoende av storiek, teknik och beräknat värde. För unika konstverk bör fastställas ett högre belopp än för flerfaldigade verk. I tveksamma fall bör särskilda överenskommelser kunna göras om ersättningsbeloppens stor­lek. För vandringsutställningar föreslås alt beloppen erlägges per fyraveck­orsperiod, medan ersättningen för övriga utställningar inle bör relateras lill utställningstidens längd. Dock föreslås en minimitid på fjorton dagar för att utställningen skall berättiga lill ersättning. Möjlighet all avvika från denna regel bör ges vid utställningar på mindre orter.

Vissa minimikrav mäste ställas pä utställningarnas kvalitet, tillgänglighet och på utställningslokalens utformning. Den löpande tillsynen av verksam­heten i dessa avseenden bör handhas av kommunerna, liksom pröv­ning av ansökan om ersättning. För beslut om och utbetalning av utställ-


 


Prop, 1975/76:135                                                    90

ningsersättning skall kommunernas tillstyrkan krävas, MUS 65 rekommen­derar kommunerna att vid kvalitetsbedömningen anlita expertis från t, ex, de kommunala museerna, länsmuseerna och KRO-distriklen, Konstnären bör efter eget val kunna vända sig till vilken som helst av dessa sakkunniga för granskning. Om kommunen avstyrker ersättning bör konstnären kunna få beslutet prövat av statens konstråd som bör få till uppgift att svara för den centrala förvaltningen av utställningsersättningen. Rådets arbetsuppgifter i delta avseende bör vara av expeditioneli karaktär, och even­tuella kulturpolitiska bedömningar bör hänskjutas till statens kulturråd.

Del andra systemet för ersättning till konstnärer vid utställningar bygger på att det till en fond avsätts ett grundbelopp för varje utställning. Be­loppels storlek bör bestämmas efter förslag av konstnärernas organisationer. Ersättning bör utgå endast för utställningar där inkomsterna av försäljningen inte täcker konstnärernas utgifter för utställningen, eller i sådana fall där netlobehållningen är orimligt låg. De tillgängliga medlen bör fördelas efler behovsprövning. Styrelsen för fonden föreslås bestå huvudsakligen av re­presentanter för konstnärernas intresseorganisationer och för staten.

Kulturrådet anser i likhet med MUS 65 att utställningsersättning skall utgå till konstnärer och konsthantverkare, men kan inte ta ställning för del ena eller andra av de av 4US 65 föreslagna alternativen. Tänkbara effekter av alternativen bör först analyseras och den valda modellen bör närmare utvärderas efter en försöksperiod,

1 ett särskilt yttrande föreslär ledamoten Rembe i kulturrådet att särskild ersättning fastställs av statsmakterna för s, k, sekundärutnyiljande av bild­konstverk. Härmed avses att verk som sålts av konstnären utnyttjas i ut-ställningsverksamhel. Ersättning för sådant utnyttjande -visningser-sättning - bör kunna byggas upp efter mönster av biblioleksersättningen och administrationen bör kunna färiäggas till den föreslagna bild- och form­konstnärsfonden.

4.4,3 Remissyttranden

I det följande redovisas samlat remissyttrandena över förslagen frän MUS 65 och kulturrådet.

Av det 50-lal remissinstanser som berört frågan instämmer nästan alla i principultalandet alt bildkonstnärerna bör ersättas för sitt del­lagande i offentliga utställningar. Värdet av alt staten anslår medel till en sådan utställningsersättning betonas av bl. a. riksaniikvarieämbeiet och slatens historiska museum saml av en antal kommuner och regionala museer.

Stålens kulturråd anser att konijtnärernas utställningar utgör en betydel­sefull del av kulturiivet som utan dessa skulle utarmas. Den som för offentlig visning nyttjar ell konstverk som ägs av en konstnär bör betala för detta. Denna ersättning är att betrakta som en hyresavgift. Det bör enligt statens kulturråd vara självklart all statliga organ Intalar utställningsersäuning, var-


 


Prop. 1975/76:135                                                   91

för institutionernas anslag bör avvägas så att delta kan ske. Vidare är del önskvärt att även varje icke-stallig institution erlägger sådan ersättning. Anslaget till kulturprogram i föreningslivet bör ökas betydligt då detta anslag är det enda som kan användas till stöd för utslällningsverksamhet. Då detta bidrag endasl avser utställningar anordnade av föreningslivet, krävs andra former av statsbidrag för konstutställningar i andra sammanhang.

Av de remissinstanser som lar ställning för något av de föreslagna alternativen förordar i det närmaste alla det alternativ som innebär att konstnären erhåller individuell ersättning. Detta alternativ tillstyrks så­lunda av bl, a, riksanilkvarieäinbetet och statens historiska museum, iiaiio-iialmiiscet, statens konstråd. NUNSKU. ell tiotal kommuner samt KRO och Landsanlikvarieorganisallonernas samarbetsråd.

Åtskilliga remissinstanser är emellertid tveksamma eller avvisande till de föreslagna alternativen. Bl, a, statskonioret, SÖ, Svenska kommunförbun­det, LO, Föreningen Sveriges landsantikvarier och ABF anser sig inte kunna ta ställning till något av alternativen. Statskontoret anser att frågan måste ut­redas mer ingående, varvid särskilt ansvars- och kostnadsfördelningen mel­lan stat och kommun bör klariäggas.

Statens kulnirråd kan inle heller tillstyrka något av de föreslagna alter­nativen, utan presenterar ett eget förslag till lösning. Detta utgörs av en modell för statliga bidrag till lokall och regionall driven konstutställnings-verksamhet. Pä samma sätt som de statliga organen bör Svenska kom­munförbundet och Landstingsförbundet träffa centrala avtal med konst­närsorganisationerna om utställningsersättning som blir normerande för kommuner och landsting. Länsmuseerna i samarbete med KRO:s region­ombud bör kunna handha administrationen av utställningsbidragen.

Av de remissinstanser som uttalat sig om utslällningsersättningens av­gränsning förordar majoriteten att fler typer av arrangemang än MUS 65 har föreslagit skall berättiga till ersättning.

Statens konstråd, LO, TCO, Klys, Konstfrämjandet, Sveriges konstförening­ars riksförbund. Folkparkernas centralorganisation, ABF, KRO och Konstnärs­centrum anser att även utställningar arrangerade av folkrörelseorganisationer, konstföreningar och övrigt föreningsliv bör berättiga till ersättning.

1 motsats till dessa remissinstanser anser riksantikvarieämbetei och statens historiska museum att ersättningen bör begränsas till statliga, kommunala eller av samhället stödda kulturorgan. Att ge konstnärerna gynnsammare villkor för sina försäljningsutställningar fär enligt ämbetet ses som en kom­munal uppgifl.

Flera remissinstanser har synpunkter pä andra delar av MUS 65:s förslag, t, ex, utställningstidens längd, formerna för bedömning av utställningar samt den lokala och centrala administrationen av ersättningssystemet.

Ledamoten Rembe i kulturrådet föreslär alt visningsersätlning skall kunna utgä vid visning av verk som inle längre är i upphovsmannens ägo.


 


Prop. 1975/76:135                                                    92

Vissa iiniversiietsrnyndigheter samt Stockholms och Järfälla kommuner, Sve­riges konslföreningars riksförbund, Konslnärscentrum, STIM, TCO. Klys, KRO, Föreningen Svenska tecknare och Svenska tealerförbundet instämmer i Rembes förslag,

Slatens kulturråd framhåller all det faktum att konstnären avyttrar ett verk inle medför all förvärvaren får upphovsrätt till verket i fräga. Enligt statens kulturråd finns principielki likheter mellan visningsersältningen och bibliotek.sersättningen, varför samhället börsöka åstadkomma motsvarande gottgörelse för bildkonstnärerna. Rådet föreslår att frågan snarast utreds så all nu aktualiserade former för ersättning kan kompletteras.

Stockholms kommun anser att sekundärersättning bör utgå även till andra kategorier av kulturarbetare än författare. Genom att utta en procentuell avgift pä försäljningssumman vid konstauktioner skulle man kunna finan­siera visningsersättningen.

Konsinärscenirum delar kulturrådets uppfattning all ersättning för utfört arbete är alt föredra framför olika stödformer och anser därför att rådet för ett inkonsekvent resonemang, när det avvisar tanken på en ersättning liknande den som utgår lill författare. Konslnärscentrum stöder Rembes förslag och kräver att frägan snabbutreds.

KRO anser att utställning av konst och utlåning av böcker är fullt jäm­förbara. Den betalning som erläggs vid köpet av verket gäller bara den materiella äganderätten och kan återfås genom att sälja konstverket igen. Ersättning för ett allmänt nyttjande utgör med andra ord inte någon del av priset. KRO yrkar med instämmande i Rembes yttrande på att visnings-ersättningen bör avse museernas fasta samlingar, konst i artoteksverksam-het, offentliga utställningar, samhällsägd konst deponerad i samhälls-eller andra institutioner och offentlig konst som är tiUgänglig för allmänheten. Storleken på ersättningen bör fastisiällas genom överiäggningar med utbild­ningsdepartementet. Ersättningarna bör enligt KRO:s mening föras till en bildkonstnärsfond i vilken konstnärerna skall ha del dominerande infly­tandet. Fördelningen av fondmedlen bör ske solidariskt och med hänsyn till konstnärernas ekonomiska situation. Rätt till ersättning skall i princip tillkomma var och en som kan dokumentera sig som yrkesverksam konsinär.

4,5 Projektbidrag

4.5,1 Nuläge

Som en särskild post under anslaget för konstnärsstipendier finns in­nevarande budgetär I 370 000 kr, för arbetsbidrag lill konstnärer inom måleri m, ni. Denna bidragsgivning inleddes budgetåret 1970/71 och är av för­sökskaraktär. Konstakademien utdelar i samråd med KRO arbetsbidrag till konstnärer för projekt som kan främja utvecklingen inom arbetsområdet.


 


Prop.1975/76:135                                                     93

Ansökan om arbelsbidrag skall innehålla detaljerade uppgifter om pro­jektets innehåll, mål, genomförande och kostnader. Bedömningar av an­sökningarna baseras inte på en värdering av den sökandes tidigare pro­duktion, utan vikten läggs i stället vid alt projektet kan öppna nya möj­ligheter inom arbetsområdet. Efter projektets genomförande skall bidrags-mottagaren lämna en redovisning för detta. Beslut om arbetsbidrag kan inte överklagas.

Budgetåret 1974/75 var anslaget 1070 000 kr,, vilket fördelades på 59 sökande med belopp varierande frän 3 000 kr, till 135 000 kr. Det totala antalet sökande var 149 och det totala ansökningsbeloppel 3 315 000 kr. Ungefär 20 % av ansökningarna hade som huvudinriktning alt utveckla viss konstnäriig teknik, medan ca 28 % avsåg utvecklande av idéer och teoretisk-praktiska experiment.

Sedan budgetåret 1974/75 fördelar statens kulturråd bidrag för experiment och utvecklingsarbete inom kulturell verksamhet bland amatörer. Bidragets syfte är att ge ekonomiska möjligheter att finna nya metoder och former for att engagera amatörer i kulturell verksamhet. Statens kul­turråd har beviljat medel till bl. a, uppsökande kulturell verksamhet, ak­tiviteter i bostadsområden vilka inte harandra bidragsmöjligheter och projekt som syftat till att engagera kulturarbetare inom nya verksamhetsområden, t. ex, i bostadsområden och inom ideella organisationer. Anslaget för bud­getåret 1975/76 uppgår till 2 milj, kr,, vilket statens kulturråd fördelat på 78 mottagare. Det totala antalet ansökningar uppgick till 376 och det totala ansökningsbeloppet till ca 15 milj. kr.

4.5,2 Kuliurrådet

Kulturrådet anser att det finns många värdefulla projekt inom kultur­området som inte kan passas in under gällande normer för bidrag. Kul­turrådet föreslär därför att projektbidrag skall utgå för att finansiera mål­inriktat konsinäriigt arbete som faller utanför de existerande bidragsfor­merna. Bidragen bör vara tidsbegränsade och avse preciserade projekt. Sär­skilda medel till projektbidrag bör disponeras av statens kulturråd, bild-och formkonstnärsfonden, lonkonstnärsfonden och film- och scenkonst­närsfonden. Författarfonden bör inte erhålla särskilda medel, men bör vara oförhindrad alt utdela projektbidrag ur fondens fria del. Bidrag till projekt av uteslutande konstnäriig art bör handhas av de olika fonderna, medan bidrag till projekt med vidare ram bör fördelas av statens kulturråd. De befintliga arbetsbidragen lill konstnärer inom måleri m. m. föreslås bli per­manenta, men anvisade medel bör fördelas på statens kulturråd och bild-och formkonstnärsfonden.

De projektbidrag som statens kulturråd fördelar bör således avse konkreta, målinriktade och tidsbestämda projekt där verksamheten har ett vidare syfte än enbart det konstnärliga. Dessa bidrag bör därför inte ses som ett konst-


 


Prop. 1975/76:135                                                    94

närsstöd, utan som medel att förverkliga projekt som kan komma hela samhället till godo. Sä snart en verksamhet som erhåller stöd tenderar att bli reguljär bör man söka skapa permanenta bidragsformer för denna. Pro­jektbidrag bör i första hand tillkomma konstnärer och andra medverkande i projektet. Olika samhällsorgan och organisationer bör dock också efter ansökan kunna få stöd för all genomföra olika projekt där konstnärer m, fl. engageras. I de fall samhälleliga organ tilldelas bidrag skall dessa dock kunna dokumentera att medel inle kan ställas till förfogande på annat sätt,

Konsinärsfondernas projektbidrag bör utgå till projekt av i huvudsak konstnäriig natur, Inga krav bör ställas på att arbetet skall ha någon ome­delbar tillämpning inom något utomkonstnäriigt område. Bidrag bör kunna beviljas till två eller flera samverkande konstnärer. Bidraget bör vidare kunna utgå för deltagande i viss utbildning varigenom konstnärer som önskar byta eller utvidga sitt konstnäriiga område kan få stöd till detta.

Statens kulturråd och konsinärsfonderna föreslås i huvudsak tillämpa sam­ma regler för fördelning av projektbidrag. Vissa skillnader beroende pä arten av de olika projekten kommer dock alt finnas. För att erhålla projektbidrag mäste den sökande i ansökan ange projektets mål, en arbets- och tidsplan saml beräknade kostnader. Bidrag frän andra instanser skall redovisas. Bi­dragen bör vara tidsbegränsade och utgä för högst två år i sänder och föreslås av kulturrådet vara av fyra olika typer: personliga bidrag som ersättning för det arbete som förknippas med projektet samt bidrag för material, resor och publicering.

Statens kulturråd och konstnärsfonderna bör utarbeta bestämmelser för sina resp. områden i samråd med berörda konstnärsorganisationer.

Beslut om projektbidrag från statens kulturråd bör fattas av rådets styrelse som inom sig bör kunna utse arbetsgrupper för beredning av ansökningarna. Statens kulturråd bör självständigt avgöra hur projektmedel skall fördelas på olika konstnärsgrupper.

För konsinärsfondernas del föreslår kulturrådet att fördelningen av pro­jektbidrag bör ske på ett sätt sorn motsvarar statens kulturråds fördelning och fonderna bör således själva be:>iuta om fördelningen av tillgängliga medel mellan resp, områden. Beslut om bidrag bör fattas i fondstyrelserna, vilka för beredning av ärenden bör ha möjlighet alt ulse särskilda utskott. Besvär över beslut i bidragsfrägor bör inte kunna anföras.

Dä projektbidragen i första hand är avsedda för enskilda konstnärer eller tilirälliga grupper, bör inga bidrag utgä ur konstnärsfonderna till permanenta fria grupper. Dessa bör dock kunna få bidrag frän statens kulturråd om projekten har del vidare, utomkonstnäriiga syfte som avses.

Kulturrådet föreslår att statens kulturråd för projektbidragen ärligen far disponera ett anslag om 5 milj, kr. Till konsinärsfondernas projektbidrag föreslås efler en treårsperiod utgå lotail 2,2 milj, kr.


 


Prop. 1975/76:135                                                   95

4,5,3 Remissyttranden

Kulturrådets förslag att statliga projektbidrag skall ulgä till målinriktat konstnärligt arbete mottas positivt av bl, a, RRV. statens kulturråd. Riks-konserter. Svenska kommunförbundet och en anlal kommuner. LandsiingslÖr-bundel. Konslfrämjandel. Konslnärscentrum, Svenska slöjdföreningen, STIM, Teaterforum, Folkparkernas cenlralorganlsaiion. LO, TCO, Klys. Sveriges för-lältarförbund, Sveriges dramatikerförbund. KRO. Föreningen Svenska teckna­re. Svenska lonkonsinärslörbundet och Svenska lealerförbundel.

LandsilngslÖrbundet vill ha ett lokalt och regionalt infiytande över bidrags­givningen. Svenska tealerförbundet framhåller att det ur yttrandefrihetssyn­punkt är viktigt att konstnärerna för sin försörjning inte bara är hänvisade till utnyttjandet av deras verk utan ocksä ges möjlighet att under trygga ekonomiska förhållanden arbeta med målinriktade projekt.LO betonar att målsättningen för projektbidragen bör vara att bryta ny mark, att nå ut till missgynnade grupper. Del bör vara av intresse för konstnärerna själva att bli medarbetare i en folkligt förankrad kultur. TCO anser alt bidragen på sikt kan ersätta stipendier.

Förslaget att ansvaret för fördelningen av bidrag som avser projekt av uteslutande konstnärlig art skall ligga pä de fyra föreslagna konsinärsfon­derna och alt bidrag till projekt där den konstnäriiga aspekten är en av flera skall fördelas av statens kulturråd får ett blandat mottagande.

Svenska kommunförbundet. Stockholms kommun. Svenska filminsiilulel. Folkparkernas centralorganisation och 7"C0 ansluter sig till förslaget. Det gör även Konslnärscentrum som dock påpekar att gränsdragningen knappast kan bli sä strikt som kulturrådet förordat, Konstnärscentmm föreslär, liksom ocksä KRO, att det bör övervägas om inte projektbidrag skulle kunna fördelas genom Konstnärscentrum för projekt som utvecklats av särskilda arbets­grupper inom Konstnärscentrum,

Statskontoret och statens kuhurråd avvisar kulturrådets förslag till upp­delning av ansvaret för projektbidragen bl. a. med hänsyn till svårigheterna att upprätthålla en ansvarsfördelning och förordar att projektmedlen fördelas av ett organ. Samma uppfattning har Siudielörbundet Vuxenskolan som fö­reslåratt statens kulturråd fär uppgiften. Siatskontoret och statens kulturråd däremot förordar att den av de två instanserna föreslagna konstnärsstipen­dienämnden svarar för fördelningen av projektbidragen. Slatens kulturråd framhåller vidare att medel för utvecklingsarbete och försöksverksamhet finns inom mänga samhällsområden. Möjligheterna för kommuner, lands­ting och organisationer att åstadkomma experiment i fråga om nya metoder för att aktivera kulturiivet är emellertid begränsade. Statens kulturråd föreslår därför alt ett särskilt anslag för stöd till kulturpolitiskl utvecklingsarbete inrättas. Stödet bör inriktas på utvecklingen av nya former för samarbete mellan kommunala organ, organisationer och enskilda kulturarbetare. An­slaget bör handhas av statens kulturråd och bör kunna fylla några av de


 


Prop.1975/76:135                                                     96

funktioner som de av kulturrådet föreslagna projektbidragen inom statens kulturråd varil avsedda för. Till skillnad från projektbidragen förutsätts de fria konstnärer som kan komma att delta i utvecklingsprojekten inte själva söka bidrag.

Styrelsen för Sveriges lörfattarfond, Klys. Sveriges förfällarförbund och För­eningen Svenska tecknare framför vissa betänkligheter mot kulturrådets ut­talande att författarfonden inte skall erhålla särskilda medel för projektbidrag men au styrelsen skall vara oförhindrad all fördela projektbidrag ur fondens fria del. Författarfondens styrelse påpekar att flera av de typer av projekt­bidrag som kulturrådet nämner finns inbyggda i fondens olika stipendie­former. Styrelsen avser dock inte all utdela särskilda medel benämnda pro­jektbidrag då sädana gränsar lill ett allmänt kultur.siöd vilket bibliolekser­sättningen inte är avsedd att arvändas till. I den män det anses lämpligt att författarfonden skall utdela projektbidrag bör särskilda medel anslås för ändamålet. Likartade synpunkter redovisas av Klys och författarförbundet.

Kulturrådet konstaterar att medel till resor enligt rådets förslag kommer au kunna sökas dels som stipendier, dels som projektbidrag. Det bör senare övervägas om inte resestipendierna bör föras över lill projektmedlen. Konst­närsstipendienämnden och Rikskonserier anser att resestipendierna bör finnas kvar som en egen slipendieform.

Kulturrådets förslag och synpunkter beträffande inriktningen av statens kulturråds projektbidrag biträds uttryckligen av Sveriges författarförbund och KRO. Rikskonserter anser kullunådels princip all projektstöd inte skall utgå till samhälleliga organ om andra medel finns tillgängliga vara alltför rest­riktiv. Projektbidrag bör kunna kombineras med andra bidrag för att uppnå samarbete och integration. Värdet av au projekt inriktas på aktiviteter i folkparkerna och inom folkrörelserna framhålls av Folkparkernas central­organisation. Permanenta former för finansiering av projekt bör införas och projekt för folkrörelsernas verksamhet bör prioriteras. Staten bör helt eller delvis finansiera projekten, inkl, det organisatoriska arbete som behövs om projekten skall kunna realiseras,

Slatens kulturråd och KRO ansluter sig till kulturrådets synpunkter rörande inriktningen av konsinärsfondernas projektbidrag.

Kulturrådet anser att projektbidrag skall kunna utgå till viss utbildning, Konstnärsstipendienämnden förutsätter alt därmed ej avses konstnäriig grund­utbildning. Svenska slöjdföreningen föreslåratt bidrag skall utgå till t, ex, verk­städer och industrier som tar emot praktikanter. F. n. är t. ex. förelag ovilliga att ens gratis ta emot praktikanter. I likhet med kuliurrådet finner konst­närsstipendienämnden att gränsdragningen mellan projektbidrag och i första hand punktslipendier mäste bli flytande. I tveksamma fall kan möjligen projektbidrag användas för inköp av material och/eller bidrag till resor dä projektbidrag skall utgå vid sidan av personligt bidrag. Föreningen Sveriges jazzmusiker anser att för jazzmusikernas del bör bidrag kunna ges för arbete med nya gruppsammansättningar, starihjälp åt nya grupper samt projekt


 


Prop.1975/76:135                                                    97

inom fria grupper som inte kunnat fä ekonomiskt stöd på annat sätt.

De principer som kuliurrådet drar upp för formema och villkoren för projektbidrag tillstyrks av slatens kulturråd. Sveriges förfällarförbund, Sveriges dramatikerförbund. KRO och Svenska tonkonslnärsförbundet. Statens kultur­råd delar emellertid inte kulturrådets uppfattning att projektbidrag skall ut­delas endast efter ansökan. Den av statens kulturråd föreslagna nya konst­närsstipendienämnden bör själv kunna initiera proiekt.Sveriges dramatiker­förbund anser i motsats till kulturrådet att beslut i bidragsfrägorna bör kunna överklagas hos regeringen.

Kuliurrådet har enligt konstnärsstipendienämnden lämnat vissa vikliga frå­gor öppna, såsom frågor om när medlen skall utbetalas, hur man skall förfara om ett projekt avbryts eller inhiberas och vilken äterbelalningsskyldighei som skall gälla. Nämnden förordar att fonderna ges möjlighet att pröva sig fram frän fall till fall lill dess tillräckliga erfarenheter vunnits och avråder från försök att reglera alla frågor pä förhand genom utarbetande av be­stämmelser.

Kulturrådets förslag att ansökningar om projektbidrag skall prövas en gäng årligen avvisas av Konstnärscentrum. Sveriges dramatikerförbund och Föreningen Sveriges Jazzmusiker vilka förordar en smidigare ordning.

Enligt kulturrådet bör projektstöd lill fria grupper inte användas som drift­bidrag. De fria grupperna bör kunna erhålla projektbidrag frän statens kul­turråd men däremot inte frän konstnärsfonderna. Konstnärsstipendienämnden finner kullurrådets uppfattning oklar med anledning av all rådet dels uttalar att fria grupper inte skall erhålla projektbidrag från konsinärsfonderna, dels i annat sammanhang gör bedömningen att projektbidrag i större utsträckning än stipendier bör komma alt ges till grupper.

Danscentrum och Teatercentrum vänder sig bestämt mot alt fria grupper inle skall kunna fä projektbidrag frän film- och scenkonslnärsfonden och påpekar all de verksamhetsbidrag som nu utgär till fria grupper inte ger utrymme för konstnäriiga experiment. Folkparkernas centralorganisation där­emot ifrågasätter behovet av projektbidrag frän statens kulturråd till fria grupper och centrumbildningar och menar alt de fria gmppernas behov kan tillgodoses genom andra bidragsformer.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frägan anser att den omfattning av projektbidragen som kulturrådet föreslär är otillräcklig.

7 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                              98

5 Särskilda insatser för bildkonsten 5.1 Miljögestaltning

5.1.1 Nuläge

År 1937 fattade riksdagen ett principbeslut (prop. 1937:157) om att "ett icke alltför ringa belopp, i aUmänhet inte understigande en procent av bygg­nadskostnaderna" skulle anslås till konstnäriig utsmyckning vid uppförande av statliga byggnader, den s. k. enprocentsregeln. Regeln om en procent av byggnadskoslnadema har emellertid inte tillämpats fullt ut. Det särskilda förvärvsanslagel, som utgär sedan budgetåret 1966/67, motsvarar innevarande budgetår ca en halv procent av de totala statliga byggkost­naderna.

Även vid byggande i kommunal och landstingskommunal regi anslås regelmässigt medel till konstnäriig utsmyckning. En total bild av omfatt­ningen är svår att få då flera anslagsposter berörs. Kommun- och lands­tingsförbunden uppskattar anslagen som utgick via kulturbudgelarna lill konstnäriig utsmyckning till 10,9 resp. 5,6 milj. kr. för är 1974.

Som ett komplement till konslinköpen för statliga byggnader, beslöt riks­dagen är 1961 alt ställa länemedel till förfogande för konstnäriig utsmyckning av bostadsområden med flerfamiljshus eller småhus, som upplåts med hyres-eller bostadsrätt. År 1974 gavs bestämmelserna sin nuvarande utformning. Tillägg lill bosladslåneunderlagel för konstnäriig utsmyckning och gestalt­ning fär göras för användande av miljömässigt värdefull bildkonst eller annan för bostadsmiljöns utformning värdefull arbetsinsats av bildkonstnär som konsult eller i direkt samarbete med arkitekten. Sådant lillägg beviljas med upp till 7 kr. per kvadratmeter väningsyla för bosläder och lokaler, vilket motsvarar ca 0,6 "n av byggkostnaderna.

Dessa ökade länemöjligheter har emellertid utnyttjats endast lill ringa del. År 1968 användes blott 12, % av de tillgängliga medlen. Statistik för senare år saknas då någon löpande redovisning inte sker.

5.1.2 Kulturrådet

Från konstnärshåll har föreslagits att den s. k. enprocentsregeln skall lagfästas. Kulturrådet anser däremot inte del lämpligt all principen fastställs i lag eller författning. P.ådel menar att kulturvärdena bör integreras med andra behov. Denna integration kräver alt de miljöskapande insatserna måste komma in redan på projekleringssladiel, då byggnadskoslnadema inle är kända. Behovet av mer traditionell utsmyckning varierar mycket mellan olika typer av byggnader, och inköpens omfattning bör därför inte


 


Prop. 1975/76:135                                                   99

göras beroende av byggnadskostnaderna. Enprocentsregeln lar dessutom inte hänsyn lill redan befintliga byggnader.

1 avsaknad av kriterier pä hur stort det statliga anslaget för inköp av konst bör vara, kan dock regeln om 1 "n av byggkostnaderna fungera som en beräkningsschablon för de närmaste åren. Förutsättningen för detta är dock, att de starkt varierande behoven för skilda lokaler t)eaktas.

Del ringa utnyttjandet av tillägget till bosladslåneunder­lagel bör föranleda en utredning av vad som kan göras för att stimulera byggföretag alt utnyttja detta. Förändringar kan t. ex. åstadkommas i de ekonomiska villkoren, men även i fräga om information och rådgivning bör insatser kunna göras. Denna utredning föresläs göras av slatens kulturtäd och bostadsstyrdsen i samverkan.

Bildkonstnärerna bör i framtiden engageras i miljögestaltningen i vida högre utsträckning än f n. En förutsättning för deras medverkan är, att de insatser som kan betraktas som miljögeslaltande klart avgränsas och definieras. Därvid bör konstnäriig utsmyckning betraktas som ett tillägg till en redan färdig miljö, medan miljögestaltning kan beskrivas som en berikande påverkan på den arkitektoniska utformningen. Miljögestallningen bör också avse äldre bostadsområden. Särskilt vid ombyggnader och sanering bör konstnärerna kunna finna stimulerande uppgifter. Uppdraget att ytter­ligare precisera begreppet miljögestaltning bör överiämnas till statens kul­turråd i samverkan med bostadsstyrelsen.

Staten bör vara föregångare när det gäller miljögeslaltande åtgärder. Byggnadsstyrelsen föresläs systematisera den statliga byggnadsprojek­teringen och upprätta fastare regler för anlitande av konstnärer i både förprojektering och byggande. Även i det kommunala planarbetet bör konst­närer engageras i större utsträckning. Byggnadsnämnderna bör åläggas ansvar för att så sker. Begreppet miljögestaltning är enligt kulturrådet i hög grad tillämpligt närdet gällera rbelsm i Ijön . Förbättringarna av arbetsmiljön bör inte endasl vara av teknisk och sanitär natur, utan även kunna innefatta konstnäriiga insatser för att göra arbetsmiljön mer stimulerande och trivsam. Medel lill sådana arbelsmiljöförbättringar bör kunna fäs ur arbetsmiljöfon­derna. För mindre vinstgivande företag bör andra stödformer skapas.

Statens kulturråd bör utreda hur bildkonstnärerna skall kunna stimuleras till att engagera sig i denna form av miljögestaltning i större utsträckning.

Ett omfattande engagemang av bildkonstnärer i olika typer av miljöges­laltande uppgifter ställer krav pä ökade kunskaper om arkitektur och bygg­nadsteknik. Utbildning i dessa ämnen blir därför nödvändig för konst­närerna.

5.1.3 Remissyttranden

Kulturrådets förslag alt e n p r o c e n t s r e g e I n  inle bör lagfästas till­styrks av bl. a. statens kuhurråd. bostadsstyrdsen. Svenska kommunförbundet.


 


Prop. 1975/76:135                                                   100

LandsUngsförbundet och Konstfrämjandet. En motsatt uppfattning förs fram av fiera remissinstanser, däribland Konsinärscenirum. KRO och rta°g/a kom­muner. KRO anför som skäl för sitt krav på lagfäst enprocenisregel att den nu gällande rekommendationen haft en tämligen svag effekt; efter att den upphört att tillämpas under andra väridskriget, återinfördes den först efter krav frän konstnärerna under 1950-talel. KRO delar kulturrådets uppfattning alt enprocentsregeln inte skall följa de enskilda projekten, ulan alt medlen skall fördelas med hänsyn till byggnadernas art. Enligt KRO medför den nuvarande formen av medelstilldelning att anslaget urholkas eftersom det ges långt innan det skall utnyttjas. För all undvika detta bör anslaget in­dexregleras.

Statens kuhurråd, bostadssiyrelsen. Svenska kommunförbundet och Lands­tingsförbundet anser au enprocentsregeln i likhet med kulturrådets förslag bör kunna användas som beräkningsschablon vid statlig nybyggnation.

Förslaget att utreda vad som kan göras för alt stimulera förelag au utnyttja tillägget till bosladslåneunderlagel bemöts positivt av/»o-siadsstyretsen, som dock anser att delta uppdrag bör samordnas med andra inom miljögestaltningens område. Statens planverk anser det olämpligt att göra miljögestaltning beroende av särskilda länemedel. Det kan fä lill följd alt de byggherrar som inte utnyttjar denna länemöjlighet känner sig fritagna från ansvar för övrig miljögestaltning. Planverket hävdar vidare att del är principiellt fel att tillämpa dubbla bedömningsgrunder på miljögestallning­en; en som hänför sig till byggnadsstadgans krav och en som följer villkoren för statligt tilläggslån. Statligt länestöd lill ren utsmyckning bör dock ulgä. Liknande synpunkter framförs även av Konstfrämjandet.

Kulturrådets uttalande alt det fcireligger ett stort behov av miljögeslaltande insatser mottas positivt av remissinstansema. Detta gäller även förslaget att bildkonstnärerna bör engageras i miljögestallningen i vida hög­re utsträckning, vilket tillstyrks av bl. a. statens kulturråd, statens konstråd. Svenska kommunförbundet, LandsUngsförbundet, Konslnärscentrum, LO, KRO och många kommuner. Även byggnadsstyrelsen är i princip positiv till förslaget, men hävdar att detta inte innebär någon påtaglig förändring i gällande pla­neringsrutiner. Järfälla kommun, som haft en bildkonstnär anställd i kom­munen, redogör för vilka arbetsuppgifter denne konsinär anförtrotts. Han bistår i huvudsak kulturnämnden med rådgivning vid konstinköp, utsmyck­ning etc, men deltar däremot inte i kommunens detaljplanearbete.

Remissinstanserna, däribland statens kulturråd och Konstnärscentrum, är i varierande grad tveksamma till kulturtädets förslag alt avgränsa och definiera de miljögestaltande insatserna. Seklionenför arkiiekiur vid Lunds universitet pe­kar pä risken att en intressekonflikt uppstår mellan olika yrkesgrupper. Ett belysande exempel pä detta är att Järfälla kommun har anställt en konstnär för att handha miljögestaltande uppgifter, samtidigt som ca 10 "n av ar­kitekterna är arbetslösa. Konstfrämjandet tar upp svårigheterna att integrera bildkonstnärerna i planeringsarbetet och belönar alt del centrala är all skapa


 


Prop. 1975/76:135                                                   101

efterfrågan pä de insatser som bildkonstnärerna kan göra. Därför framstår del inte som angelägel alt åstadkomma en avgränsning av miljögestalt­ningen.

Konstakademien, Landsiingsförbundet, Folkparkernas ceniralorganisalion och KRO tillstyrker kullurrådets förslag om alt även äldre bostadsområden bör bli föremål för miljögeslaltande åtgärder.

Förslaget att byggnadsnämnderna åläggs ansvaret för att bildkonstnärer anlitas i planarbelei tillstyrks av slatens kulturråd, stålens konstråd och Nacka kommun. Svenska kommunförbundet anser att bildkonstnärernas medverkan bör kunna garanteras ulan något formellt åläggande frän slatens sida.

Alla remissinstanser som berört frägan, däribland arbeismlljöutredningen, Konsifiämjandel, Folkparkernas centraloiganlsation och KRO. är positiva till att tillämpa begreppet miljögestaltning även vad avser arbetsm i Ijön . I förslaget alt använda arbetsmiljöfonderna till miljögestaltning pä arbets­platserna instämmer Konstakademien, Landstingsförbundet, Sveriges konst­föreningars riksförbund. Konslnärscentrum och KRO.

Landsiingsförbundei instämmer i kulturrådets förslag att statens kulturråd bör utreda hur bildkonstnärerna skall engageras i miljögestalningen pä ar­betsplatserna. Statens kulturråd anser sig däremot inte kunna åtaga sig något formellt utredningsuppdrag i denna fräga, men anmäler att rådet planerar att senare företa en analys av frågorna om kulturen i arbetslivet.

5.2 Statliga konstförvärv

5.2.1 Nuläge

Statens konstråd, som inrättades är 1937, har lill uppgifl alt genom fö r-V ä r v av konstnäriiga arbeten till statens byggnader verka för all konst­näriiga värden införiivas med samhällsmiljön. Sedan år 1969 har konstrådet ocksä ansvaret för inköp av konst till av staten hyrda lokaler. Konstrådet disponerar budgetåret 1975/76 4,5 milj. kr. lill konstförvärv. Dessutom fär konstrådet beställa konst för högst 2,3 milj. kr. för betalning under följande budgetär. Utöver sina uppgifter inom del statliga området skall statens konst­råd ge råd och anvisningar lill kommunala myndigheter i fräga om konst-förvärv till kommunala byggnader och offentliga platser.

Statens konstråd är en statlig myndighet för vilken allmänna verkssladgan är tillämplig. Enligl förordningen (1965:746) med instmktion för statens konstråd (ändrad senast 1975:1229) består rådet av ordförande, vice ordförande samt fem andra ledamöter. Ordföranden, vice ordföranden och fyra av de andra ledamöterna utses av regeringen. Dessa ledamöter utser sedan en sjunde ledamot. Av de fem ledamöter som jämte ordföranden utses av regeringen förordnas en efter förslag av byggnadsstyrelsen samt fyra efter förslag av dels Konstakademien, dels KRO. De båda sistnämnda förslagen skall vardera uppta minst tvä målare och minst tvä skulptörer.


 


Prop. 1975/76:135                                                   102

För varje ledamot som förordnas efter förslag av Konstakademien eller KRO finns en personlig suppleant som utses i samma ordning som ledamoten. Företrädare för nationalmuseet och fortifikationsförvaltningen fär närvara vid sammanträde med rådet. Konstrådet har en heltidsanställd sekreterare och ett biträde anställt pä halvtid. Förvaltningskostnaderna uppgår till 269 000 kr. budgetåret 1975/76.

Nationalmuseet har till uppgifl att främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Nationalmuseet köper konst för de egna avdelningarna, för vandringsutställningar och för d e p o s i t i o n e r. Ett stort antal föremål ur museets samlingar är deponerade i statliga lokaler. Nationalmuseet för­fogar budgetåret 1975/76 över 72000 kr. till inköp av konst för deposition. Utöver medel för inköp lill depositioner disponerar nationalmuseet bud­getåret 1975/76 1080 000 kr. för underhäll och ökande av samlingarna.

Tillsynen över det statliga konstinnehavet är fördelad pä flera organ. Nationalmuseet har tillsynsansvar för museets egna samlingar liksom för stålens övriga samlingar av konst om dessa inle slår under tillsyn av annan myndighet som har tillfredsställande sakkunskap i konstfrägor. Delta gäller endast lösa konstverk. Beträffande fast anbringad konst finns inga speciella föreskrifter. I kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (ändrad senast 1968:739) finns dock föreskrifterom bygg­naders värd, vilka även får anses innefatta fast anbringade konstverk. An­svaret för vården åvilar den som förvallar sådan byggnad.

Klara regler för värden av de lösa konstverk som förvaras i statens lokaler finns inle. I första hand är även här föreskrifterna för del offentiiga byggnadsväsendet tillämpliga. Nationalmuseet har värdansvar för museets egna samlingar i vilka även inräknas de deponerade konstverken.

5.2.2 MUS 65 och kulturrådet

MUS 65

MUS 65 föreslär att statens konstråd blir centralorgan för frågor som gäller utsmyckning av statliga byggnader och av staten förhyrda lokaler. Konst­rådet bör i framtiden fungera som ett planerande och styrande organ. Rådet bör dels fastställa ramar för hur de givna anslagen skall disponeras dels besluta i principieUa frågor i övrigt rörande förvärv. Den direkta befallningen med konslinköpen, som f n. åvilar konstrådets ledamöter, föreslås bli ersatt av andra handläggningssätl. Personalen vid statliga myndigheter bör fä ell ökat inflytande över de inköp av konst till deras arbetslokaler, som sker genom konstrådet. Härvid bör olika former för medinflytande prövas. En metod är att referensgmpper med företrädare för skilda grupper bland de anställda utses att till konstrådet lämna synpunkter och förslag. MUS 65 anser all den rådgivande funktion som konstrådet har gentemot kommunala myndigheter är viktig. För att denna verksamhet skall kunna


 


Prop. 1975/76:135                                                   103

utvecklas bör del informationscentmm för offentlig konst som byggts upp inom Riksutställningar föras över till statens konstråd. Konstrådets råd­givningsverksamhet bör även omfatta den länemöjlighet för finansiering av konst i bostadsområden, som tillkom år 1962.

MUS 65 föreslår vidare alt slatens konstråd ges ett övergripande ansvar för verksamheten med deposition av konst. Konstrådels uppgift bör vara att bedöma behovet av och förutsättningarna för depositioner från statliga konst- och kulturhistoriska museer. Det direkta ansvaret för de­positionerna bör vila på vederbörande museum. F. n. är det bara natio­nalmuseet som bedriver någon mer omfattande deposilionsverksamhet. MUS 65 anser del väsentligt att även övriga statliga museer i ökad ut­sträckning gör sitt material tillgängligt för allmänheten genom depositioner i statliga lokaler. MUS 65 föreslår att nationalmuseets medel till inköp av konst för deposition skall försvinna.

Tillsynen över den konst som tillhör staten föreslås även i framtiden utövas av nationalmuseet. Museets tillsynsansvar bör vidgas till att även omfatta sådan fast konstnäriig utsmyckning, för vars värd de byggnads-förvaltande myndigheterna i dag svarar. Nationalmuseet föresläs fä huvud­ansvaret för registreringen av de statliga konstverken. Registrering av de nya konstverk, som konstrådet inköper, bör dock handhas av konstrådet.

Huvudansvaret för värden av statlig konsl föresläs också i fortsätt­ningen vila på nationalmuseet. Byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvalt­ningen och övriga fastighetsförvaltande organ bör dock svara för värden av den fasta utsmyckningen i de byggnader dessa myndigheter förvaltar. För att den förvaltande myndigheten skall kunna ställa medel till förfogande för värden av fast anbringad utsmyckning föreslår MUS 65 all utsmyck­ningen lillsammans med själva byggnaden invärderas på fastighetsfond.

Statens konstråd har alltsedan sin tillkomst år 1937 varil en statlig myn­dighet. MUS 65 föreslår ingen ändring på denna punkt. Däremot föresläs vissa förändringar av rådets arbetsformer. Rådets ledamöter bör svara för ärenden av större betydelse, säsom frågor angående verksamhetens utveck­ling och policy. Rådels nuvarande direkta uppgifter i samband med förvärv av konst föreslär MUS 65 skall flyttas över pä kansliet och tillfälligt enga­gerade konsulter/konstnärer. Antalet konslnärsledamöler bör till följd av detta minskas.

MUS 65 föreslär all slatens konstråd skall bestå av ordförande och åtta övriga ledamöter jämte suppleanter. Ordföranden bör utses av regeringen och de övriga ledamöterna av statens kulturråd. Tvä av ledamöterna jämte suppleanter bör utses efter hörande av byggnadsstyrelsen och fortifikations-förvaltningen. Tvä ledamöter och två suppleanter föresläs utses efler förslag av KRO. En ledamot och suppleant bör utses efler förslag av nationalmuseet. Statens kulturråd föreslås utse ytteriigare tre ledamöter jämte suppleanter. Äv dessa ledamöter bör en ha allsidig erfarenhet av de statliga museernas verksamhet. Mandattiden för ledamöter och ordförande bör vara tre är med


 


Prop. 1975/76:135                                                   104

möjlighet till förlängning en gäng. Den tidigare bestämmelsen alt konst­närsrepresentanterna äger bestämma i frågor om bedömning av konst i det fall de är eniga bör enligt utredningen upphävas.

Personalen föreslås öka till sex heltidsanställda tjänstemän. Rådets se­kreterare bör planera och leda arbetet. En intendent txjr föreslå informa­tionscentrum för offentlig konsl. Intendenten bör ocksä ansvara för regi­streringen av rådets förvärv. Vid informationscentrum bör också finnas en assistent, som skall komplettera arkivets material. Sekreteraren bör i sina administrativa uppgifter biträdas av en kanslist. Härutöver bör vid konstrådet finnas tvä biträden.

MUS 65 beräknar kostnaderna för rådels administration lill 593 000 kr. i 1973 års löneläge, vilket motsvarar ca 800000 kr. i 1976 ärs löner. Dessutom föreslär MUS 65 att anslaget till förvärv av konsl för statens byggnader m. m. ökas till 8 milj. kr.

Kulturrådet

Kuliurrådet delar den syn pä fördelningen av de statliga k o n s t i n -köpen som MUS 65 givit uttryck för, vilket innebär att statens konstråd förvärvar konst för statliga byggnader medan nationalmuseet köper konst för de egna avdelningarna, för depositioner och för vandringsutställningar. Den statiigt inköpta konsten bör enligt kulturrådet i så stor utsträckning som möjligt cirkulera inom eller mellan olika myndigheter. Köp och be­ställningar av konst bör främst komma den svenska konstnärskåren till godo. Kulturrådet framhåller ocksä att de lokalhällande organisationerna bör fä statliga medel för inköp av ikonst. Möjligheterna att inrätta ett särskilt anslag för delta ändamål bör övervägas.

Kulturrådet föreslår ett program i fem punkter för ökade slalliga insatser genom konstinköp. Programmet lar upp inköp till nya och befintliga statliga byggnader liksom till nationalmuseets samlingar och vandringsutställningar. Vidare behandlas deposition hos statliga, regionala och lokala myndigheter samt i regionala och lokala museer.

När del gäller statliga nybyggnader kan ett enprocentsmål tjäna som en första riktpunkt för det konstnäriiga inslagets andel. Det krävs emellertid stora insatser även för befintliga lokaler. En uppdelning av förvärvsanslagel pä tvä poster, en för befintliga byggnader och en för nybyggnader, bör över­vägas.

Kulturrådet instämmer i MUS 65:s förslag att en vidgad deposilions­verksamhet från statliga museer utöver nationalmuseet är viktig. Konstrådet bör ha ansvaret för denna verksamhet i nära samarbete med berörda museer och mottagare. Depositionsverksamheten bör inte begränsas lill statliga myndigheter, utan även regionala och lokala myndigheter bör fä tillgäng lill konstföremålen. Nationalmuseets ansvarsområde bör vidgas till alt även omfatta inköp av konst för deposition i regionala och lokala


 


Prop. 1975/76:135                                                   105

museer. I syfte att åstadkomma ett ytterligare decentraliserat infiytande över konstförvärven bör möjligheten att kanalisera anslagen direkt till de regionala museerna övervägas.

Kulturrådet lägger fram ett förslag till kostnadsökningar för stat­liga konstinköp fördelade på tre är med utgångspunkt frän budgetåret 1974/75. För statlig nybyggnation föresläs en ökning med 2,4 milj. kr. och för befintliga statliga lokaler en ökning med 1,8 milj. kr. på tre år. Na­tionalmuseets samlingar och vandringsutställningar föresläs ökade med 450 000 kr. För deposition hos myndigheter föreslås en ökning med 90 000 kr, och för deposition hos regionala och lokala museer föreslås anslaget efter tre år uppgå lill 2,5 milj. kr.

5.2,3 Remissyttranden MUS 65:s förslag

Ett flertal remissinstanser biträder de sakkunnigas principiella syn pä de statliga konstförvärven. Statens kulturråd och statskonioret framhåller all det är svårt all ta ställning till relationerna mellan nationalmuseet och konstrådet innan organisationskommitténs för riksantikvarieämbetet och vis­sa museer förslag om omorganisation av nationalmuseet föreligger. Statens kulturråd framhåller dessutom alt ett omorganiserat konstråd skulle kunna bli ett insimment för all utveckla och sprida ett nytt synsätt pä konstens roll i samhällsmiljön. Rådet vill starkare än vad MUS 65 gjort betona statens ansvar som föregångare i fräga om att ge konsten en central plats i den offentliga miljön och i arbetsmiljön. Rådet anser del angeläget att undersöka om inte arbetsmiljöfonderna skulle kunna utnyttjas för konstnäriiga och miljögeslaltande insatser på arbetsplatserna. Även Konstfrämjandet och Folk­parkernas cenlralorganlsaiion framhåller arbetsm i Ijöfrägornas betydelse.

KRO. Klys samt länsstyrelserna i Uppsala och Norrbottens län instämmer i de sakkunnigas förslag all statens konstråd skall ha ett övergripande ansvar för  konsl förvärven.

Statens kulturråd menar, alt konstrådet bör vara ett rådgivande och me-delsfördelande organ för konstnäriiga insatser. Rådets uppgifter bör inte be­gränsas till inköp av konst ulan bör avse miljögestaltande insatser i stort. Del bör ocksä ingå i konstrådets uppgifter att överväga var ansvaret för den nödvändiga tillsynen av den konst som finns inom en myndighet lämp­ligen bör läggas.

LO. Folkets husföreningarnas riksorganisation, Klys, tekniska högskolan I Lund och länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker att statens konstråd får ett övergripande ansvar för deposilionsverksamhelen.

Ell väsentligt ökat antal depositioner skulle enligt slatens konstråd kräva en samordning med planeringen av den konstnäriiga miljögestaltningen. Denna samordning bör dock kunna åstadkommas utan att konstrådet ges


 


Prop. 1975/76:135                                                   106

ett övergripande ansvar för depo:sitionsverksamhelen. Att lägga ett över­gripande ansvar för depositionsverksamheten pä konstrådet står enligl ä:/?(?.s mening i konflikt med de mål som konstrådet bör uppfylla, nämligen arbete ät konstnärerna, konstnärlig utveckling och förnyelse.

ForiifikationstÖrvallningen, armémuseel. byggnadsstyrelsen. Nordiska muse­et. Tekniska museet, statens konstråd, statens kuhurråd, LO och Kalmar konst­förening tillstyrker förslaget om ökad depositionsverksamhet från övriga stat­liga museer utöver nationalmuseet.

Slatens konstråd finner det också naturligt att jämsides med mera lång­variga depositioner bedriva en verksamhet som har karaktär av tillfälliga utställningar eller vandringsutställningar.

Etnografiska museei och naturhistoriska riksmuseet ställer sig inte avvisande till all konstverk ur samlingarna lånas ut, men ljus- och klimatförhållandena pä de platser där föremålen placeras måste vara sädana att verken inte lar skada. Riksantikvarieämbetet och stålens historiska museum anför att historiska museets och medelhavsmuseets samlingar knappast torde medge den ökade deposilionsverksamhet som de sakkunniga förordar.

LO och Folkparkernas centralorganisation framhåller alt depositioner inte bara skall erbjudas statens egna lokaler utan även t. ex. föreningslokaler av olika slag.

KRO framhåller att deposition av museisamlingar är all betrakta som en artoteksverksamhet, jämförbar med biblioteksverksamhet. Detta nytt­jande skall enligl KRO:s mening ersättas pä samma vis som gäller för bi­blioteksutläningen.

MUS 65 föreslär vidare all statens konstråd ges i uppgift all ytteriigare pröva och utveckla olika former för att öka de anställdas tillfälle till inflytande över anskaffningen och urvalet av konstnäriiga objekt för de statliga lokalerna. Denna uppfattning delas bl. a. av byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet och några länsstyrelser.

Slatens kuhurråd anser att ansvaret för statliga konstförvärv och andra miljögestaltande insatser bör decentraliseras om möjligt i ännu högre grad än vad MUS 65 föreslär. Arbetsgrupper bör bildas bestående av arkitekter, konstnärer och företrädare för den personal som skall använda byggnaden. Konstrådets prövning bör framför allt avse medelsramen. Kulturrådet anser vidare att det behövs lällillgänglig information om den konsl som finns i lokalerna. Konstrådet bör utarbeta handledningar i hur man bör hantera konslförvärven pä en arbetsplats. Även RR V framhåller behovet av infor­mation till de anställda för att öka konstintresset och förståelsen för de. utställda föremålen.

Statens konstråd ser som en huvuduppgift alt utveckla verksamheten mot ökad information och förbättrade möjligheter för mottagarna all aktivt med­verka i planerings- och genomförandeprocessen. Konstrådet finner förslaget att överiämna beslutsfunktionerna beträffande förvärv av lösa konstverk till den mottagande myndigheten intressant och uttalar sig för en försöks­verksamhet.


 


Prop. 1975/76:135                                                   107

Statens arbeismiljöiiämnd framhåller att utsmyckningen är en fräga som väl ryms inom företagsnämndens arbetsområde.

KRO hävdar att frägan om ökat inflytande för de anställda är otillräckligt penetrerad. KRO delar emellertid uppfattningen alt mottagarnas möjligheter att vara med i beslutsprocessen bör utvecklas.

Statens kulturråd, statens konstråd och KRO tillstyrker förslaget all konst­närer såsom konsulter bör engageras för olika projekt. En mer omfattande konsultverksamhet är en förutsättning för en mer decentraliserad hand­läggning.

1 princip anser KRO förslaget om att myndigheter skall få disponera medel för all själva göra inköp av konstverk positivt. KRO anser emellertid inte all konlrädets medel bör få användas för konstförvärv utan alt konstnärsrepresentanler knyts direkt lill arbetet.

Enligt RRV.s uppfattning finns ett behov av klarare regler för denna typ av inköp. En lämplig ordning vore att myndigheterna får använda egna medel för enklare konstnäriig utsmyckning medan konstrådet bör biträda som rådgivande organ vid mera omfattande anskaffningar.

Folkparkernas centralorganisation anser all folkrörelser bör få disponera medel från konstrådets anslag för inköp av konstverk.

Fortifikationsföivallnlngen, Nordiska museei, Klys, Kalmar konstförening och Stiftelsen Jämtlands läns museum m.fl. ställer sig positiva till MUS 65:s förslag om tillsynen  över den slalliga konsten.

Beträffande tillsynen över fast konst framhåller riksaniikvarieämbeiet och statens historiska museum samt statens konstråd alt MUS 65:s förslag kan ge upphov till kompetenskonflikter pä grund av ämbetets uppgifter som kulturhistorisk tillsynsmyndighet för statens byggnader med deras fasta in­redning.

Enligt statens konstråds uppfattning talar starka skäl för all konstrådet åläggs tillsynen över den fasta utsmyckning som det har förvärvat.

Riksanilk-varieämbeiet och slatens historiska museum anser all konstrådet vid överiämnandet av fast utsmyckning bör utfärda erforderiiga anvisningar för utsmyckningens vård och därefter även ha tillsyn över att anvisningarna följs.

Enligt byggnadsstyrelsens mening bör tillsynsansvaret läggas pä den för­valtande myndigheten.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län anser det myckel vär­defullt om den lokala expertis som finns vid läns- och kommunmuseer får medverka vid tillsyn och värd av myndighets egna eller hos myndighet deponerade konstverk.

Vad beträffar värden av lös konsl anser statens konstråd att na­tionalmuseets förvaltningsuppgifter inte skall utsträckas till de lösa konst­verk som konstrådet förvärvar, Åvenföriifikationsföivallningen, armémuseel och KRO ställer sig tveksamma till detta förslag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att del borde vara möjligt all i ökad omfattning anförtro vården av lösa konstverk till lokal sakkunskap.


 


Prop. 1975/76:135                                                  108

Beträffande värden av fast konst delar siatskontoret, fortiji-kationsförvaltnlngen, armémuseel. Nordiska museet, statens konstråd, KRO och Klys de sakkunnigas uppfattning att fastighetsförvaltande myndighet bör ha huvudansvaret för vården av den fasta utsmyckningen i de byggnader och lokaler som dessa myndigheter förvaltar.

Statens kuhurråd anser sig i nuvarande läge inte kunna la ställning till den föreslagna arbetsfördelningen mellan konstrådet och nationalmuseet. Denna fråga bör belysas av organisationskommittén för riksantikvarieäm­betet och vissa museer.

Nationalmuseet anser all statens konstråd som en särskild enhel skall inordnas i den centrala konstmuseiorganisalionen. Härvid bör hela lillsyns-och värdansvaret anförtros denna enhet. Om slatens konstråd skulle förbli självständigt bör såväl förvärv som tillsyns- och värdansvar för av konstrådet inköpta fasta och lösa konstverk åvila konstrådet.

För all den förvallande myndigheten skall kunna ställa medel lill för­fogande för vården av fast anbringad utsmyckning, föreslår MUS 65 att utsmyckningen tillsammans med själva byggnaden invärderas på fastighets-fond. Byggnadsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget, Slatens konstråd har i princip ingenting emot förslaget men menar att andra alternativ kan över­vägas.

RRV avstyrker förslaget med hänsyn till att en sådan förändring inte är förenlig med nuvarande budgelprinciper.

Bl. a. Nordiska museei, UKA, Stiftelsen Jämtlands läns museum och Klys till­styrker förslaget att nationalmuseet fär huvudansvaret för registrering av statliga konstinnehav. Statens kulturråd däremot ifrågasätter om det är nödvändigt att inom ett centralt organ förteckna samtliga konstverk som finns inom landets statliga organ.

KRO ställer sig tveksam lill förslaget. Konstrådet bör alltjämt svara för registrering och dokumentering av de lösa konstverk som ej av konslve-tenskapliga skäl övertagits av nationalmuseet.

Byggnadsstyrelsen framhåller att de konstnärliga verken bör vara förteck­nade i ell av den förvaltande myndigheten i samråd med konstrådet upprättat inventarium, som skall innehålla uppgifl om tillkomstår, konstnär, material och eventuella utförda arbeten pä konstverket.

Statens konstråd, statens kuhurråd, bostadssiyrelsen. Svenska kommunför­bundet. KRO och Uppsala kommun tillstyrker all slatens konstråd ges resurser för all mer aktivt fungera som rådgivande organ gentemot kom­munala myndigheter.

Flera remissinstanser instämmer i MUS 65:s förslag att Riksutställningars informationscentrum för offentlig konst överförs till konstrådet, däribland statens kuhurråd. Nordiska museet, statens konstråd, bostadssiyrelsen, statskon­ioret. Svenska konimunförbiindei och Konstfrämjandet. Svenska kommunför­bundet framhåller att det krävs bättre upplysning till kornmunerna om in-formalionscenlrums funktion och syften.


 


Prop. 1975/76:135                                                   109

Klys och KRO föreslår att informationscentrums bildarkiv överförs till Konstnärscentrum.

Statens konstråd, bostadsstyrelsen, Konstfrämjandei, KRO och Uppsala kommun tillstyrker förslaget att konstrådets rådgivningsverksamhet även bör omfatta den länemöjlighet för finansiering av konst i bostadsområden, som tillkom år 1962.

Byggnadsstyrelsen, statens konstråd, länsstyrelsen I Uppsala län, Konstfräm­jandei, Folkparkernas ceniralorganisalion och Folkets hiisförenlngarnas riksor­ganisation m. fl. tillstyrker alt konstrådet behäller sin självständiga orga­nisation.

Statens konstråd bör enligt nationalmuseets åsikt bli en självständig enhet inom den centrala konstmuseiorganisalionen.

Enligt RRV:s uppfattning skulle nationalmuseets kansliresurser och mu-seitekniska expertis med fördel kunna utnyttjas för verksamheten. Delta behöver inte leda till någon ändring i konstrådets ställning som självständigt beslutande organ.

Siatskontoret avstår - med hänsyn lill del arbete som utförs av orga­nisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer - från att la ställning lill förslagen avseende ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan nationalmuseet och statens konstråd samt konstrådets organisation, verk­samhetsformer och finansiering.

Enligl Slatens kulturråd är det ell oeftergivligt krav, alt konstrådet som beslutande organ - inom eller utom slatens konstsamlingar - förblir fri­stående i förhållande lill museerna.

Flera remissinstanser är kritiska till MUS 65:s förslag om ett färre antal konstnärer i konstrådets styrelse, bl. a. statens kuhurråd, slatens konstråd, Klys och KRO.

Enligt Konstfrämjandet får nyttjarna alltför svag representation i styrelsen. De anställda bör representeras genom företrädare för sina fackliga orga­nisationer. Folkparkernas centralorganisation efteriyser representation frän av­nämarna utanför den statliga sektorn.

Statens kulturråd delar de sakkunnigas uppfattning att konstrådels kan­sliresurser är otillräckliga. Slatens konstråd ansluter sig till MUS 65:s förslag till utökning av kansliet men föreslår dessutom att del för arbete med kva­lificerad information inrättas en halvtidstjänst.

Flera remissinstanser diskuterar den s. k. enprocentsregeln dvs, att medlen för konstnäriig utsmyckning i princip bör motsvara 1 % av bygg­nadskoslnadema.

RR I-'framhåller att behovet av konstnärlig utsmyckning för enskilda bygg­nader inte bör bedömas utifrån tumregler som enprocentsregeln.

RR V, slatens kuhurråd samt länsstyrelserna i Östergötlands och Norrboitens län anser det angeläget att medel för konstnäriig utsmyckning kan disponeras också för befintliga lokaler.

Statens kulturråd anser att den offentliga diskussionen om de statliga konst-


 


Prop.1975/76:135                                                    110

förvärven i alltför stor utsträckning kommit all koncentreras till enprocents­regeln. Del bör dock eftersträvas att så snart som möjligt nä detta mål som en första riktpunkt fördel konstnäriiga inslaget i det samlade offentliga byggandet, Samma åsikt har Konstfrämjandet. KRO understryker att enprocentsregeln måste anses ange en miniminivå för de statliga konsl­inköpen,

Kullurrådets förslag

Förslaget om ett fempunktsprogram för statliga konstförvärv stöds av statens kuhurråd. Konstfrämjandet och KRO. Konslfrämjandel be­tonar i anslutning till sin tillstyrkan vikten av att allmänheten genom of­fentliga samlingar kan fä en uppfattning om bildkonsten i vär egen lid.

Kulturrådets förslag att konsten bör cirkulera mellan olika mottagnings­enheter stöds av statens kuhurråd och Svenska museiföreningen.

1 förslaget att ett särskilt anslag lill lokalhållande organisa­tioners konstinköp bör övervägas instämmer stålens konstråd. Konstakademien. Folkparkernas centralorganisation. KRO och Konstfrämjan­dei. Statens kuhurråd framhåller att rådet avser alt ta upp denna fråga i sitt kommande utredningsarbete rörande stödet till de lokalhällande organisa­tionerna.

1 kulturrådets åsikt att stora insatser måste göras för all tillgodose de äldre lokalernas konstbehov instämmer byggnadsstyrelsen och Konstnäiscentrum.

Även statens kulturråd betonar vikten av att de äldre lokalerna fär sill behov av konst tillgodosett och föreslår att statens konstråd fär i uppdrag dels att inventera behovet av konst i dessa lokaler, dels att ge ut en handbok i hur man bör hantera konstföiivärven pä en arbetsplats.

Statens konstråd hänvisar till sina senaste anslagsäskanden, som ulgär frän målsättningen att under en femårsperiod dels uppnå enprocenisregelns anslagsnivå för nybyggnader, dels systematiskt öka insatserna för befintliga lokaler. Konstrådet avstyrker samtidigt kulturrådets förslag all förvärvs­anslaget skall delas upp på särskilda poster för nybyggnad och befintliga lokaler.

Kulturrådets förslag all deposilionsverksamhelen även bör omfatta regionala och lokala myndigheter, saml evenluelii ideella och fack­liga organisationer stöds av statens kulturråd, nationalmuseet. Svenska kom-inunförbundei, Landsiingsförbundet, Landsantikvariernas samarbetsråd, Konsinärscenirum. Folkparkernas centralorganisation, LO och SACO/SR.

Nationalmuseet påpekar att problem kan uppstå vid depositioner i regionala och lokala myndigheter. Om en alltför strikt uppdelning av anslagen för deposition resp. elilsamling tillämpas, kan del innebära att allmänhetens möjligheter au se värdefull konst i det centrala museei minskar.

Statens konstråd stöder kulturrådets förslag om en utvidgad depositions-


 


Prop. 1975/76:135                                                   111

verksamhet i vad avser regionala och lokala museer med konslpedagogisk aktivitet men kan inle finna några bärande skäl för att via ett statsanslag av föreslagen slorieksordning tillföra landstingskommunala och kommunala förvallningslokaler ett marginellt antal ambulerande konstverk.

KRO framhåller risken att deposilionsverksamhelen blir en ersättning för konstinköp och kan inte tillstyrka förslaget om inte frägan om en vis­ningsersätlning löses.

Kulturrådets förslag att nationalmuseet även bör göra systematiska inköp av konsl för deposition i regionala och lokala museer tillstyrks av Stockholms kommun och KRO.

Även statens kulturråd ställer sig positivt. Rådet framhåller att sådan verk­samhet skulle kunna resultera i en konslbank som står till förfogande för landets museiverksamhet. 1 princip bör alla nationalmuseets inköp ingå i denna bank. Nationalmuseet påpekar att verksamheten kan innebära en frigörelse från den lokala bundenhet som präglar mänga av dessa museer.

Statens konstråd uttalar sig för en väsentlig höjning av nationalmuseets förvärvsanslag men anser sig inte kunna stödja tanken all utveckla na­tionalmuseet till en statlig inköpscenlral för landets regionala och lokala museer, Slatens insatser för alt stimulera del lokala och regionala konsilivet bör göras utifrån en annan syn på ansvarsfördelning och samverkan mellan stat och kommun.

Kulturrådet lägger fram en utvecklingsplan för statens konslinköp under tre är. Förslagen lill plan tillstyrks av byggnadsstyrelsen. Svenska mu­seiföreningen och SACOISR.

5.3 Kommuner, landstingskommuner och organisationer

5.3.1 Nuläge

Ansvaret för den offentliga konsten delas mellan framför allt staten, lands­tingskommunerna och kommunema. Staten och landstingskommunerna in­skränker sina förvärv lill att gälla årtalen som placeras inom eller i omedelbar anslutning till de byggnader och lokaler de förvaltar eller nyttjar. Kom­munernas inköp omfattar dessutom konstverk, som ges en helt fristående placering i gaturummet.

Enligt Svenska kommunförbundets beräkningar anslog kommunerna är 1974 sammanlagt ca 10,9 milj. kr. lill konstinköp. Landstingskommunerna har för är 1974 avsatt 5,6 milj. kr. Dessa belopp avser endast de konstförvärv som sker genom landstingskommunernas och kommunernas kulturnämn­der (motsvarande).

Även de lokalägande organisationerna har stort intresse för konstförvärv. Folkets hus, bygdegårdar och folkparker är samlingsplatser av väsentlig be­tydelse för kommunernas sociala och kulturella liv. Under senare är har staten ställt särskilda medel till förfogande för konstinköp. Vid två tillfällen.


 


Prop. 1975/76:135                                                   112

åren 1970 och 1974, har Folkels husföreningarnas riksorganisation, Byg-degärdarnas riksförbund och Riksföreningen Våra gärdar gemensamt erhållit sammanlagt 1,2 milj, kr, för konslinköp. För utsmyckning av folkparkerna har Folkparkernas centralorganisation åren 1972 och 1974 erhållit 500 000 kr, resp, 700 000 kr.

Enligt beslämmelserna i kungörelsen (1973:400) om statligt siöd lill all­männa samlingslokaler medges vidare att vid beräkning av läneunderiaget för samlingslokaler fär inräknas ell belopp om högst 3 kr./m för konstnäriig utsmyckning.

En slor del av landets kommuner lämnar i olika former bidrag till konst­utställningar. I huvudsak sker detta antingen i form av stöd till lokala konst­föreningar eller genom att kommunen bedriver utställningsverksamhet i egen regi.

Enligt Svenska kommunförbundets enkät avseende kulturverksamheten i kommunerna 1974-75 arrangerade 178 kommuner under är 1975 utställ­ningar i egen regi i kommunala utställningslokaler. I ca 100 av dessa kom­muner förekom försäljning i anslutning till utställningarna. Lokala konst­föreningar drev gallerier med kommunalt stöd i 154 kommuner. Ungefär 20 av dessa föreningar arrangerade försäljningsulslällningar. Kommunall stöd till privata gallerier förekom i ingen eller myckel ringa utsträckning.

Kommunal artoteksverksamhet bedrevs är 1975 i drygt 70 kommuner, varav drygt 60 baserar sin verksamhet pä Konstfrämjandets artoteksmaterial.

De kommunala anslagen till musei- och utslällningsverksamhet uppgick är 1975 lill ca 72 milj. kr.

5.3.2 MUS 65

MUS 65 flnner den nuvarande ansvarsfördelningen för konstinköp mellan staten, landstingskommunerna cch kommunerna vara naturiig och ända­målsenlig. Genom att kommunerna svarar för planeringen av den yttre mil­jön kan hänsyn tas lill stadsplanetekniska och sociala faktorer samtidigt som behoven av offentlig konsl och utsmyckning beaktas. Ett visst statligt stöd till punktinsatser av större allmänt intresse bör dock lämnas genom tilldelning av särskilda medel. Förutom lill kommunala projekt bör särskilda medel kunna anvisas för utsmyckning av vissa samlingslokaler, som inle tillhör kommunen. 1 september 1975 inkom till utbildnings- och bostadsde­partementen en framställning från de tre samlingslokalägande riksorgani­sationerna. Bygdegårdarnas riksförbund, Folkels husföreningarnas riksor­ganisation och Riksföreningen Våra gårdar saml KRO angående ell per-manent»inköpsanslag om 1 milj. kr. åriigen till samlingslokalägarna. Vidare hemställdes att kungörelsen (1973:400) om statligt stöd till allmänna sam­lingslokaler ändras sä att den medger att till läneunderiaget för samlings­lokaler får läggas ett belopp om 30 kr./m för konstnärlig utsmyckning saml all användningen av läneunderiaget ansluter sig lill vad som gäller


 


Prop.1975/76:135                                                   113

för bostads! äneregeln.

MUS 65 delar upp konst marknaden på en ansvarsmedveten del, motsvarande den traditionella konsthandeln och en del där ansvar för de saluförda produkterna saknas.

Konsthandeln har enligl MUS 65 haft stor betydelse för det svenska kul­turlivet. Emellertid vänder sig denna i huvudsak till en snävt avgränsad, redan myckel engagerad publik. Konstnärernas möjligheter att via konst­handeln nå en ny publik är därför begränsade. Jämsides med konsthandeln finns dock andra kanaler för konstförsäljning säsom konstföreningar, kom­munalt stödda gallerier och Konstfrämjandet. Dessa spelar en viktig roll för konsl försälj ni ngen då de är mer geografiskt spridda och vänder sig till delvis andra grupper än den kommersiella konsthandeln.

Vid sidan av dessa försäljningsorgan arbetar en rad företag med att sälja konstverk av dekorativ karaktär som saknar eller har ringa värde som bärare av budskap eller idéer. Denna handel utnyttjar kundernas otillräckliga orien­tering om konsl och priser pä konst. För att stävja denna handel behövs en rådgivning till allmänheten i samband med konslinköp. MUS 65 anser alt inköp av konsl, trots den kritik som i den allmänna debatten anförts mol privata konstinnehav, är principiellt jämförbart med andra sätt att bli delaktig i den konstnäriiga kommunikationen. Därför bör ett ytteriigare utbyggt samhällsstöd till olika konstformer ocksä innefatta stöd för dis­tribution av konst för försäljning.

Konstförsäljning bör ingå som ett led i den kommunala kulturverksam­heten. Denna försäljningsverksamhel bör kunna kopplas lill den konsu-menlupplysande verksamhet som bedrivs av studieorganisationer och kul­turinstitutioner. Den kommunala galleriverksamheten kan bedrivas med förhållandevis enkla medel. Den bör inle omfatta annan försäljning än sådan som sker i samband med utställningar och sålunda bör inle någon lager­hållning förekomma. Genom att anknyta försäljningsverksamhelen lill de kommunala biblioteken kan deras erfarenhet av aktiv rådgivning och i mänga fall konslpedagogisk aktivitet las lill vara.

Förekomsten av redan befintliga gallerier bör på större orter inle utgöra något hinder för att starta ell kommunall galleri. På orter med litet be-folkningsunderiag kan en kommunal etablering innebära en konkurrens som bör undvikas. I sädana lägen bör kommunens uppgifl vara att stödja den befintliga verksamheten. Av särskilt intresse i del sammanhanget bör de kollektivt drivna gallerierna vara. Ett villkor för stöd till gallerier bör dock vara att dessa drivs efter klart uttalade principer som står i överensstämmelse med kommunens egna kulturpolitiska mål.

5.3.3 Remissyttranden

Ingen remissinstans har något alt erinra mot den ansvarsfördelning för konslinköp   som f. n. i praktiken tillämpas mellan staten, lands-

8 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                   114

tingskommunerna och kommunerna. Slatens kulturråd framhåller att det inom kommunerna inte i första hand krävs ökade ekonomiska resurser ulan anser alt det är viktigare med ett nytt arbetssätt där kulturnämnderna mer aktivt samarbetar med andra nämnder och med bildkonstnärer och andra konstnärsgrupper.

Statens kulturråd anser det angeläget alt det stöd som staten gett lill olika lokalägande organisationers ko n st fö rv ärv och till liknande in­satser för miljögestaltning utgär även fortsättningsvis. Del bör enligt rådet övervägas om inle nuvarande provisoriska former för stöd till konstförvärv genom lolierimedel bör avlösas av reguljära bidrag, Klys förordar ett mera regelbundet statligt siöd för utrustning av lokaler för kultur och förenings­verksamhet. Även LO. TCO. bostadssiyrelsen, Klys, KRO, Konstfrämjandei. Folkparkernas ceniralorganisalion och Folkels husföreningarnas riksorganisation framhåller vikten av att staten ställer medel till förfogande för konstnärlig utsmyckning i lokaler för kultur- och föreningsverksamhet.

Beträffande de förslag som framställts av de tre samlingslokalägande riks­organisationerna och KRO i särskild skrivelse till regeringen till­styrker statens konstråd och bostadssiyrelsen ett ärligt anslag om 1 milj. kr. för inköp av konsl lill samlingslokaler. Även statens kulturråd är positivt men menar att denna fräga bör behandlas i samband med det uppdrag rådet fäll frän regeringen att utreda principerna för statsbidrag till dessa organisationer.

Statens kulturråd och statens konstråd tillstyrker vidare att det lillägg lill läneunderiaget för allmänna samlingslokaler som avser konstnäriig utsmyck­ning höjs till 30 kr./m'. Bostadsstyrelsen anser att ett belopp om 20 kr,/m' är skäligt.

MUS65:s beskrivning av konstmarknaden som uppdelad pä en ansvarsmedveten del, den traditionella konsthandeln, och en del där ansvar för kvalitet och marknadsföring saknas kritiseras av ABF, som hävdar att MUS 65 sett konstmarknaden ur ett snävt slockholmsperspektiv. Enligt ABF är det ramaffärer och ambulerande konstförsäljare som svarar för han­deln med konst i större delen av landet.Konstfrämjandet anser att en sådan uppdelning av konstmarknaden som MUS 65 diskuterar inte kan bli entydig. Även den traditionella konsthandeln arbetar på rent kommersiella villkor. Detta har i vissa fall lett lill all konstverkens karaktär av värdeföremål blivit så utpräglad att de konstnäriiga värdena kommit i bakgrunden.

De kommersiella krafternas inverkan på konslmarknaden har även berörts av flera andra remissinstanser, :som anser alt dessa krafters inflytande bör begränsas. Slatens kulturråd hävdar dock alt repressiva åtgärder mot kom­mersialismen inte är aktuella, utan att denna bör mötas med information och underiättande av konstinköp. Svenska kommunförbundei och Folkets husföreningarnas riksorganisation har en annan uppfattning och anser att försäljningen av undermålig konst bör försväras. Detta kan åstadkommas genom att man ger samhällsstöd till lokalhällande organisationer som nu


 


Prop. 1975/76:135                                                  115

hyr ut lokaler lill olika tavelförsäljare och därigenom gör lokalhällarna obe­roende av hyresintäkter. Kalmar konstförening, KRO och Konslnärscentrum anser att de kommersiella krafternas inverkan pä konstmarknaden är dåligt utredd, varför de båda sistnämnda instanserna föreslår all statens kulturråd fär i uppdrag att göra en sådan utredning.

MUS 65 anser alt inköp av konst är principiellt jämförbart med andra sätt att delta i den konstnäriiga kommunikationen. Denna uppfattning delas av Konslfrämjandel och Konsinärscenirum samt av KRO. som dock i likhet med Kalmar konstförening betonar all allmänheten fär bäst kontakt med konsten vid utställningar. Arvika kommun däremot anser att den privata äganderätten lill konst är grunden för kommersialismen på konstområdel. Kommunen förordar som ett alternativ till konstförsäljning att samhället skapar arbete äl konstnärerna i form av uppdrag i samband med utsmyckning av offentliga platser och byggnader.

MUS 65:s förslag att samhällets stöd även bör omfatta stöd för distribution av konsl för försäljning tillstyrks av statens kulturråd. Svenska kommunför­bundet. Borlänge kommun. Sveriges konstföreningars riksförbund och Folkpar­kernas centralorganisation. Konstfrämjandet anser att stödels storlek måste relateras till de resurser som står till förfogande för försäljning av s. k. hö-lorgskonsl.

I uppfattningen att k ons t försal j n i n g bör ingå i den kom­munala verksamheten instämmer bl. a, nationalmuseet, statens kul­turråd. Svenska kommunförbundet och ett antal kommuner. Vissa kommuner är tveksamma, däribland Göteborgs kommun, som för egen del avvisat denna lösning vid beslut om kommunalt kulturprogram. Flera remissinstanser bl. a. Klys och KRO anser att statligt stöd bör utgå lill kommunala gallerier.

MUS 65:s uppfattning att konstförsäljningen bör kunna anknytas till biblioteken delas av statens kuhurråd och SACOISR. En motsatt uppfattning har KRO. som anser att en satsning på biblioteken i första hand bör innebära att artoteksverksamhet initieras i hela landet. Malmö kommun och Sveriges aUmänna blblloieksförening påpekar att de stora standardskilinaderna mellan olika folkbibliotek inte medger några generella insatser på denna punkt. Konslfrämjandel och Folkparkernas centralorganisation pekar på att även andra lokaler är lämpliga för galleriverksamhet, t. ex. Konstfrämjandets lokaler, vissa Folkets hus och folkparkslokaler. Dessa lokaler ger enligt de båda remissinstanserna möjligheter lill direktkontakt med de grupper som det är angeläget all nå.

Artoteksverksamhelen berörs av flera instanser. Behovet av statligt stöd till denna betonas av statens kuhurråd, Malmö kommun, SACOISR och 5-rlges allmänna biblioteksförening.

KRO berör frägan om ersättning till konstnärer vilkas verk visas genom ariolek och anser att dessa, om verken är inköpta, bör ersättas efter samma modell som tillämpas för författare.

MUS 65 anser att kommunerna bör undvika att etablera gal-


 


Prop. 1975/76:135                                                   116

I e r i e r pä orter där dessa kan innebära konkurrens till befintlig verksamhet. 1 stället bör de befintliga gallerierna få kommunalt stöd. Denna uppfattning biträds av nationalmuseet, statens kuhurråd, Sveriges konstföreningars riksför­bund och Sveriges allmänna konstförening. Även Skellefteå kommun och Kal­mar konstförening delar i princip MUS 65:s uppfattning, men avvisar liksom Borlänge kommun tanken på att stöd skall ulgä till privata gallerier. Boriänge kommun ifrågasätter vidare om stöd till sädana gallerier över huvud taget är förenligt med nuvarande lagstiftning. LO. Folkparkernas centralorgani­sation och ABF har en annan bedömning av frägan än MUS 65. Dessa remissinstanser hävdar alt erfarenheter frän andra områden visar alt ett ökat samhälls- och foikrörelseengagemang får positiva effekter även för den privata verksamheten. Konstfrämjandei menar alt ställningslagande i kon­kurrensfrågan måste vara avhängigl av om de sociala, kulturella och fackliga målen kan uppnäs med de gallerier som redan finns.

Statens kuhurråd, ABF och KRO instämmer i MUS 65:s uppfattning att de kollektivt drivna gallerierna bör vara av särskilt intresse för kommunalt stöd. ABF tillägger alt del, eftersom konstförsäljning kräver komplement i form av studier, information etc. är naturiigt att studieförbund tar ansvar för gallerier. Ett villkor för detta bör dock vara att verksamheten drivs efter klart uttalade principer.

5.4 Konstfränandet m. m.

5.4.1 Nuläge

Konstfrämjandei bildades är 1947 som en ideell förening med uppgift alt verka för att höja konstintresset och förståelsen av god konsl. Medlemmar är riksorganisationer, lokala organisationer, förelag, kommuner, skolor och enskilda personer. Bland riksorganisationerna märks LO, TCO, KF, Folkbildningsförbundel, många fackförbund, studieförbund och andra folkrörelseorganisationer. Föreningen vill främja tillkomsten av goda konst­verk, saluföra god konst och verka för ökad upplysning inom bildkonst-området. Verksamheten beslår av föriagsverksamhel, främst för grafik och skulptur, utställningar, studieverksamhet och försäljning.

Sedan år 1969 bedriver Konstfrämjandet pä uppdrag av MUS 65 försöks­verksamhet med konstförsäljning. Denna försäljning sker dels genom konst-varuhus i Stockholm och Örebro, dels genom ombud. Dessutom har Konst­främjandet startat försök med försäljnings- och ulställningsverksamhet i Göteborg och Malmö.

Konstfrämjandets verksamhet stöds av staten med åriiga bidrag till driften. Bidraget för budgetåret 1975/76 uppgår till 1,9 milj. kr., varav 650000 kr. avser försöksverksamhet med konslförsäljning. Övriga inkomster utgörs av försäljningsintäkter, medlemsavgifter och andra avgifter samt bidrag frän landsting och kommuner.


 


Prop. 1975/76:135                                                   117

Genom beslut den 13 december 1968 tillddades MUS 65 1,5 milj. kr. såsom rörelsekapital för inköp av konst, inventarier och andra utgifter av investeringskaraktär i samband med försöksverksamheten med konslför­säljning. Genom särskilda beslut om bidrag ur den s. k. särskilda konsl-lotleribehällningen har Kungl. Maj:t vid ett par tillfållen lämnat stöd tili olika projekt inom Konstfrämjandets verksamhet.

Sveriges konstföreningars riksförbund bildades 1973 och har som uppgift alt behandla för landels konstföreningar gemensamma praktiska angelägenheter och att uppträda som part i överiäggningar som berör föreningarnas intressen. I förbundet ingår f'n. ca 500 av landels drygt 1 000 konstföreningar som medlemmar. Innevarande budgetär har förbundet erhållit ett statligt bidrag om 375 000 kr. för sin verksamhet.

Grafiska sällskapet är sedan är 1910 riksorganisation för de svenska bildkonstnärer, som företrädesvis arbetar med koppar- och irägrafik, litografi och serigrafi. Grafiska sällskapet vill genom utställningar och s. k. fackförsäljning presentera och saluföra förstklassig, variationsrik grafik inom skilda prisklasser. Innevarande budgetär har Grafiska sällskapet erhållit ett •statligt bidrag om 20000 kr. för täckande av hyreskostnader.

5.4.2 MUS 65 samt framställningar från vissa organisationer

MUS 65 behandlar under ett kapitel rubricerat Konstförsäljning bl. a. Konslfrämjandel och Sveriges konslföreningars riksförbund och lägger här även fram förslag om konsumentupplysning inom konstmarknaden. MUS 65 har i sitt utredningsarbete om Konstfrämjandet ulgält frän en utredning som en art)etsgmpp inom Konslfrämjandel gjort är 1972.

MUS 65 anser att Konstfrämjandets ansträngningar att genom utgivning av mångfaldigad konst underiätta konstköp är av utomordentligt värde.

Målet för Konstfrämjandet bör enligt MUS 65 även i fortsättningen vara att medverka till ökat och vidare intresse för konst och all hos olika gmpper stödja och utveckla detta engagemang. Vad gäller utbyggnaden av Konst­främjandets organisation bör man i ett inledande skede främst tillskapa förutsättningar för kvalificerad information genom att rekrytera och utbilda ett stort antal ombud. En ökad satsning på Konstfrämjandets produktion och distribution av konst bör följa som ett andra led i en utbyggnad av organisationen. Omfattningen av Konstfrämjandets utgivning bör inte öka i snabbare takt än den pedagogiska och informerande verksamheten.

Beträffande utbyggnaden av den centrala delen av Konstfrämjandet fö­reslär MUS 65 att en första uppbyggnadsfas äger rum under en sexårsperiod med början budgetåret 1975/76. Första budgetåret bör det statliga drift-bidraget räknas upp till 2,5 milj. kr. Under de därpå följande fem åren föresläs statsbidraget successivt höjas lill 5 milj. kr.

Under den tid som därefter följer bör verksamhetens ekonomiska om-


 


Prop. 1975/76:135                                                   118

fattning enligt MUS 65 kunna ökas genom all Konslfrämjandel får växande intäkter av försäljning.

Den regionala verksamheten bör byggas ut, bl. a. genom att regionala centraler inrättas. Finansieringen av sådana centraler bör helt åvila landsting och kommuner.

Den försöksverksamhet som f. n. bedrivs i samverkan mellan MUS 65 och Konstfrämjandet föresläs upphöra med ingången av budgetåret 1975/76, 1 samband därmed bör Konstfrämjandet överta ansvaret för det rörelse­kapital, som av statsmedel anvisats till försöksverksamheten med konst­försäljning.

Beträffande S v e r i g e s konslföreningars riksförbund an­ser MUS 65 att bildandet av riksförbundet är ett värdefullt led i strävandena att öka konstföreningarnas möjlighet att fylla sin roll i kulturiivet. Framför allt är de mänga konstföreningarna pä mindre orter i behov av service och stöd. De sakkunniga föreslär att staten lämnar bidrag till den centrala verk­samheten, men anser sig inle böra lämna direkla förslag rörande bidragets storiek.Beräkningsmässigt bedöms det totala behovet av medel för löner och omkostnader uppgå lill omkring 375 000 kr.

För alt förbättra konsumenternas ställning pä konslmarknaden bör åtgärder främst vidtas inom ramen för konsumentverkets arbete. En tjänst för en handfäggare med expertkompetens föreslås bli inrättad vid konsumentverket. Även vissa rörliga medel bör ställas till verkets förfogande för information m. m.

Konstfrämjandet, Sveriges konstföreningars riksförbund och Grafiska sällska­pet anhåller i skilda ansökningar om bidrag till resp. organisations verksamhet budgetåret 1976/77. Konstfrämjandet anhåller om 6 milj. kr., en ökning med 4,1 milj. kr., för en betydande utbyggnad av såväl den centrala som den regionala verksamheten. 1 den begärda ökningen ligger även kompen­sation för pris- och löneökningar, som av Konstfrämjandei beräknats lill 1,9 milj. kr.

Sveriges konstföreningars riksförbund begär eu bidrag om 1 milj. kr. För­bundet vill kunna nå sä mänga konstföreningar som möjligt genom en upp­sökande verksamhet och genom konferenser pä regional- och riksnivå samla de ideellt arbetande styrelserna, ulställningskommilléerna och inköpsnämn­derna för att delge dem erfarenheter om utställnings- och pedagogiska arr­angemang, uppsökande verksamhet och administration.

Grafiska sällskapet ansöker orn ett bidrag med 101 500 kr., varav 20 000 kr. hänför sig lill hyreskostnader, 25 000 kr. lill en utvidgad informaliv verksamhet och 56 500 kr. till täckande av underskott på den övriga verk­samheten.

5.4.3 Remissyttranden

Ett flertal remissinstanser redovisar kritiska synpunkter pä MUS 65:s ut­redning och förslag angående Konstfrämjandet. Alt Konstfrämjan-


 


Prop. 1975/76:135                                                  119

det placerats under rubriken "konstförsäljning" kritiseras av några instanser t, ex, LO, som anser del otillfredsställande alt Konstfrämjandets verksamhet reducerats till en fräga om konstförsäljning. Konstfrämjandei framför en lik­nande åsikt och tillägger att målet för verksamheten inte är försäljning ulan att aktivera människor inom bildkonstomrädel. Försäljningen är enligt Konstfrämjandet ett av flera medel att nå delta mål. Folkparkernas cen­iralorganisalion finner det förvånande att MUS 65 hänfört Konstfrämjandei lill att i stort enbart syssla med grafikförsäljning. Denna begränsning ger anledning till stark kritik. Även ABF kritiserar denna uppläggning av ut­redningen.

Konsinärsceniruin anser det vara en allvarlig brist att förslaget om Konst­främjandet utgått från främjandets egen utredning. Svenska museilöieningen, Sveriges museimannaförbund och Grafiska sällskapet kräver en opartisk ut­redning om Konstfrämjandets verksamhet,

LO anser alt de sakkunniga visat en bristande förståelse för folkrörel­semodellens möjligheter att nä ut till nya grupper. Konstfrämjandet I Västra Sverige beklagar alt ingen representant för folkrörelserna deltagit i MUS 65:s arbete.

Beträffande Konstfrämjandets verksamhet berör många remissinstanser Konstfrämjandet som redskap för kulturpolitiken. Både positiva och negativa kommentarer förekommer. Statens kulturråd anser att Konslfrämjandel gör mycket betydelsefulla insatser för att vidga konstintresset. Konstfrämjandet bör betraktas som en bildningsorganisation pä konstområdel, med distri­butionen blott som en del i bildningsverksamheten. Nationalmuseet, Sveriges aUmänna konstförening och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industri-formgivare instämmer i Konstfrämjandets målsättning.

Göteborgs kommun anser alt MUS 65 i alltför hög grad har uppmärksammat Konstfrämjandets distributionsmöjligheter, men förbisett de möjligheter som andra organisationer ger.

Konstfrämjandets betydelse för de yrkesverksamma konstnärerna har överdrivits anser KRO och Konstnärscentrum.

Konstfrämjandets utgivning bör enligt MUS 65 inte öka snabbare än verk­samhetens informerande och pedagogiska sektor. Nationalmuseet, statens konstråd, Sveriges allmänna konstförening och KRO instämmer i detta. Konsl­främjandel avvisar tanken pä en jämsides ökning av utgivningen och den pedagogiska och informerande verksamheten. Den senares inflytande pä utgivningen består huvudsakligen i alt efterfrågan ökas när bildningsverk­samheten förstärks,

Regionaliseringen av Konstfrämjandets verksamhet berörs av ett stort anlal remissinstanser. Opinionen bland dessa är tämligen splittrad. Drygt hälften av de remissinstanser som berört frägan intar en positiv attityd till regionaliseringen, medan övriga är i varierande grad tveksamma till denna.

Siaiens kulnirråd, Svenska kommunförbundet, Stockholms. Lunds, Örebro, Västerås och Sundsvalls kommuner. Landstingsförbundet, LO, TCO, Konst-


 


Prop. 1975/76:135                                                   120

främjandet. Folkparkernas ceniivlorganisation, ABF och Konstfrämjandei i Västra Sverige anser att regionala centraler bör upprättas.

Konslfrämjandel fäster uppmärksamhet pä all del finns ell behov av fasta försäljningsställen, bl. a. som en motvikt till handeln med hötorgskonsl. De experiment som bedrivits i samarbete med Folkels hus och ABF är enligl främjandet en intressant möjlighet. En liknande verksamhet skulle kunna anknytas till folkparkerna.

Kalmar konstförening och Norrbottens museum avvisar tankarna pä att byg­ga upp regionala centraler för Konstfrämjandet. Jämtlands museum anser att underlag saknas för dessa centraler. I stället bör verksamheten knytas lill museer, bibliotek, konstföreningar osv. Kulturarbelarcentrum i Väster­botten befarar att regionaliseringen kommer att mana lill passivitet pä det lokala planet och att möjligheterna till lokala engagemang minskar.

MUS 65:s förslag angående storieken av statens bidrag lill Konstfräm­jandets verksamhet får ett i huvudsak positivt bemötande från remissin­stanserna. Statskonioret, RR V, Stockholms, Norrköpings, Västerås, Sundsvalls och Luleå kommuner. Landstingsförbundet, SACO, Södermanlands hembygds-och museiförbund. Örebro läns hembygdsförbund och Sveriges konstföreningars riksförbund instämmer i förslaget.

Statens kuhurråd ser det som olämpligt att i delta skede la ställning lill beloppens storiek, men uttalar alt en förstärkning av stödet till Konstfräm­jandet är nödvändig.

Skellefteå kommun anser att Konstfrämjandet bör ges ökat stöd för att möjliggöra den regionala uppbyggnaden. TCO anser att de resurser som föresläs inte kan vara tillräckliga för den erforderiiga utbyggnaden. Konst­främjandet framhåller au främjandet i bidragshänseende bör betraktas som en konstbildningsorganisation och sålunda få sina baskostnader täckta av samhällsmedel.

Klys anser däremot att Konstfrämjandets anslagsbehov är förvånande med tanke på de stora organisationer som stöder främjandet. Klys ifrågasätter om inte LO, KF, HSB med flera borde kunna bekosta en verksamhet som vänder sig till deras medlemmar. KRO l)etraktar MUS 65:s förslag som svår­bedömbart genom sin generella utformning. För att successivt utvärdera bidragels användning och pröva dess inriktning och storiek förordas en genomarbetad ändamålsbestämning av bidraget.

Beträffande utredningsförslaget att den regionala och lokala verksamheten skall bekostas av landsting och kommuner instämmer Borlänge kommun i MUS65;s förslag, liksom Svenska kommunförbundet, som dock tillägger att det är tveksamt om primärkommunerna bör lämna bidrag lill en verk­samhet som bedrivs inom s. k. storregioner.

LO. TCO och Konstfrämjandei i Västra Sverige har en annan mening. Des­sa organisationer hävdar att statligt stöd bör ulgä till Konstfrämjandets re­gionala och lokala verksamhet och motiverar sin ståndpunkt med att stats­makterna inte bör avslå från en möjlighet till kulturutjämning mellan olika


 


Prop. 1975/76:135                                                  121

delar av landet, Luleå kommun ställer sig tveksam till au kostnaden skall drabba kommun och landsting och anser alt statsbidrag bör utgå för denna verksamhet, Norrbottens museum anser att statliga bidrag bör utgä till Konst­främjandets konslpedagogiska verksamhet, men att anslag frän kommuner och landsting inte bör komma i fråga.

Konstfrämjandet delar inte MUS 65:s uppfattning. Rättvisare förhållanden i geografiskt avseende mäste skapas och slalen bör la visst ansvar för utbytet av kulturprodukter mellan olika områden. Enligl Konstfrämjandei bör bidrag utgå frän såväl staten som frän landsting och kommuner. Folkparkernas centraloiganisaiion hänvisar till 1974 ärs kulturproposition och menar att staten enligt denna bör stödja regional verksamhet.

MUS 65:s uttalande, att flera av de större konstföreningarna har gjort betydelsefulla insatser för kulturiivet, delas av alla som berört frägan. Sålunda instämmer nationalmuseet, statens kulturråd, Norrköpings och Örebro kommuner, Föreningen Gotlands fornvänner, Konstfrämjandei och Sveriges konslföreningars riksförbund i uttalandet.

I anslutning till detta har flera av remissinstanserna synpunkter pä konstföreningarna och deras verksamhet. Nationalmuseet och Sveriges all­männa konstförening understryker vikten av att museerna även i fortsäll-ningen kan samarbeta med konstföreningarna och bistå dessa med service och rådgivning. Samma uppfattning har Norrköpings kommun, som dessutom efteriyser resurser för att bredda konstföreningarnas sociala sammansättning, Örebro kommun hävdar att konstföreningarna hittills har underskattats. Des­sa har enligt kommunen mer än andra möjlighet att nä den enskilda män­niskan. Föreningen Gollands fornvänner önskar ett närmare samarbete mellan konstföreningarna och Riksutställningar, Konstfrämjandet påpekar att konst­föreningarnas verksamhet delvis ingår i främjandets egen verksamhet pä så sätt att lokala konstföreningar är anknutna lill Konstfrämjandet,

Sveriges konslföreningars riksförbund anser all MUS 65, trots positiva or­dalag, behandlat konstföreningarna i förbigående. Ingen klar bild ges av konstföreningsrörelsens centrala funktioner och kostnader.

Statskontoret, RRV, Stockholms. Gollands, Skövde, Skellefteå och Luleå kommuner, LandsUngsförbundet, SACO, Kfys, Varbergs museum. Kalmar konstförening. Konstfrämjandet, Sveriges allmänna konstförening. Konstnärs-centrum och Konstfrämjandet i Västra Sverige delar MUS65:s uppfattning all Sveriges konstföreningars riksförbund skulle behöva ett statligt bidrag om 375 000 kr. för sin verksamhet med rådgivning och information.

Statens kulturråd anser all Sveriges konstföreningars riksförbund bör erhålla ell statsbidrag, men vill inte i delta skede ta ställning till beloppels storlek. Riksförbundet Jör bildande konsl anser att 375 000 kr. är för litet och vill förorda ett betydligt högre anslag.

Malmö kommun och KRO hävdar alt anslag bör utgå även till andra delar av verksamheten än den centrala och föreslär därför att anslaget utökas. Konstfrämjandet I Västra Sverige framhåller personalkonstföreningarnas eko-


 


Prop. 1975/76:135                                                   122

nomiska svårigheter. Dessa bör stödjas med insatser på riksplanet, men även samarbetsnämnder pä större orter bör uppmuntras. Sker deila genom statliga anslag finns förutsättningar för kommunala bidrag.

Förslaget angående konsumentupplysning får ett blandat mot­tagande.

Lärarhögskolan i Kalmar, statens kulturråd, Stockholms. Norrköpings och Luleå kommuner, konsumentverket, Varbergs museum, Sveriges konslförening­ars riksförbund. Folkparkernas ceniralorganisalion och Folkets husföreningarnas riksorganisation är positiva lill förslaget.

1 anslutning till sin tillstyrkan påpekar konsumentverket att lagstiftning om hemförsäljning, konsumeniköp och marknadsföring också reglerar yr­kesmässig konslförsäljning. Huruvida dessa lagar är kända för konsumen­terna är dock ovisst. När man fått bättre kunskaper om tillämpningen av lagstiftningen bedömer verket det som sannolikt att speciella åtgärder kom­mer alt inriktas mot en del av konstdistributionen. Allmänhetens behov av råd i värderings- och äkthet:sfrågor anser verket kunna täckas genom den regionala museiverksamheten och Konstfrämjandets verksamhet. Köp­rättsliga frågor bör däremot besvaras av konsumentverket,

Statskonioret. RR V, naiionalmuseei, Konstakademien, Svenska kommunför­bundet, Aivlkakommun, Sveiiges allmänna konstförening, K RO och Konstnärs­centrum avstyrker förslaget. Slatiskontoret och RRV anser alt ett alternativ till konsumentverket är all någon konstorganisation av dem, som föreslås fä stöd av staten, vidgar sin verksamhet till att även omfatta konsument­upplysning.

Flera remissinstanser anser att konsumentupplysningen är en fråga som länsmuseerna bör ha ansvaret för och få resurser till. Denna uppfattning har nationalmuseet. Konstakademien, Svenska kommunförbundei, Skellefteå kommun. Jönköpings läns hembygdsförbund. Kalmar konstförening och Sveriges allmänna konstförening.

Siaiens kulturråd tillstyrker i yttranden över arisökningarna frän Konst­främjandet, Sveriges konstföreningars riksförbund och Grafiska sällskapet alt statsbidrag utgär lill dessa organisationers verksamhet budgetåret 1976/77, men med lägre belopp än som begärts i ansökningarna.


 


Prop. 1975/76:135                                                   123

6 Statens konstmuseer

6.1 Nuvarande urt;anisatiun och uppgifter

Nationalmuseet med östasiatiska museei är en statlig myndighet, för vilken allmänna verksstadgan är tillämplig. Enligt förord­ningen (1965:735) med instmktion för nationalmuseet med östasiatiska mu­seet (omtryckt 1971:111, ändrad 1975:1227) har nationalmuseet till uppgift att främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Det åligger museei särskilt att värda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och berika de samlingar som anförtrotts museet. 1 museets uppgifter ingår vidare att anordna ut­ställnings- och annan pedagogisk verksamhet samt att driva utlånings- och deposilionsverksamhet. Nämnda uppgifter gäller även för östasiatiska mu­seet. Nationalmuseet är dessutom tillsynsmyndighet för de övriga konst­samlingar som slalen äger eller underslöder, i den män dessa inte står under tillsyn eller vård av annan myndighet.

Chef för nationalmuseet är en överintendent. Inom museet finns sju avdelningar, nämligen avdelningarna för äldre måleri och skulptur, nu­tida måleri och skulptur samt fotografi (moderna museet), teckning och grafik, konsthantverk, sloltssamlingar, konstbildning saml depositioner. Mo­derna museei förestås av en museidirektör och övriga avdelningar av en förste intendent. Inom organisationen finns även ett anlal gemensamma serviceenheter, nämligen kansli, bibliotek och arkiv, bildarkiv, teknisk an­stalt och fotoateljé.

Överintendenten är ensam beslutande i frågor som rör nationalmuseet. Samtliga avdelningsföreståndare och föreståndaren för östasiatiska museet bör om möjligt närvara vid avgörande av vissa frågor om bl. a. organisation, arbetsordning, anslagsframställning, förvärv för samlingarna, gallring, kon­servering, utlän, deposition och tjänstetillsätlning. Sädana frågor brukar handläggas i den s, k, museinämnden.

Vid moderna museet finns en inköpsnämnd för inköp av svenska konst­närers arbeten för moderna museet och av modern svensk konst för konsi-bildningsorganisationernas vandringsutställningar. Inköpsnämnden består av museidirektören vid moderna museet samt tvä konstnärer.

Östasiatiska museet leds av en nämnd, överintendenten och en förestån­dare. Nämnden består av en av regeringen utsedd ordförande saml riks­antikvarien och överintendenten. Föreståndare för östasiatiska museet är en museidirektör,

Lönestalen för nationalmuseet med östasiatiska museet omfattar totalt ca 130 tjänster. Därtill kommer arvodesanställd personal och av arbetsmark­nadsverket avlönade arkivarbetare.

Ett schema över nationalmuseets nuvarande organisation bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Av nationalmuseets avdelningar har avdelningen för äldre måleri och skulptur ett samlingsomräde som omfattar måleri och skulptur


 


Prop. 1975/76:135                                                   124

före år 1900, Värd och konservering är viktiga uppgifter inom avdelningen, som särskilt ansvarar för skulptur- och keramikkonserveringen,

Samlingsomrädet för avdelningen för teckning och grafik är inte begränsat till någon viss tids- eller stilperiod. Inköp av konstföremål frän 1900-talel sker i samråd med moderna museei. Konservering och montering av fö­remålen sker vid nationalmuseets ateljé för papperskonservering, som lo­kalmässigt och ansvarsmässigt är samordnad med avdelningen för teckning och grafik.

Avdelningen för konsthantverk samlar i huvudsak europeiskt konsthant­verk, konstindustri och formgivning frän seniuedeltid till nutid. Insamlingen är främst inriktad på föremål av hög konstnäriig, hantverksmässig eller tek­nisk kvalitet.

Avdelningen för sloltssamlingar har i första hand ansvar för statens sam­lingar av måleri och skulptur pä de kungliga slotten Gripsholm, Haga, Drott­ningholm, Slrömsholm, Rosersbcrg och Ulriksdal saml på Gripsholms folk­högskola, Läckö slott och Harpsunds gård. Avdelningen svarar även för verksamheten vid Gustaf IIl:s antikmuseum samt för svenska porträttar­kivet. Vid avdelningen för sloltssamlingar handläggs alla ärenden som sam­manhänger med nationalmuseets tillsynsansvar över statliga samlingar av konst och konsthantverk.

Gemensamt för förcmälsavdelningarna är att de bedriver rådgivning till allmänheten och lämnar service till bl. a. regionala och lokala museer.

Avdelningen för konstbildning producerar utställningar med pedagogisk inriktning, vilka ibland även utnyttjas som vandringsutställningar. Avdel­ningen biträder också övriga avdelningar med pedagogisk expertis. Avdel­ningen svarar vidare för visningar inom huset pä Blasieholmen. Visningar för bl.a. konstföreningar och studieförbund kombineras ofta med kurser och föreläsningsserier 1 anslutning lill museets utställningsverksamhet sva­rar konslbildningsavdelningen för arrangemang av olika slag, t. ex. konserter och filmvisningar.

Avdelningen för depositioner svarar för deposilionsverksamhelen och där­med sammanhängande inventeringar och utlän. För depositionsändamäl kö­per nationalmuseet grafik, konsthantverk samt äldre och modernt måleri. Alla inköp sker i samråd med berörd föremälsavdelning, som registrerar och ansvarar för de inköpta föremälen. Depositionsavdelningen producerar och administrerar större delen av nationalmuseets vandringsutställningar.

Moderna museets (avdelningen för nutida måleri och skulptur saml fotografi) samlingsomräde omfattar måleri och skulptur fr. o. m. 1900-talets början samt fotografiska bilder, och dess verksamhet skiljer sig i mänga avseenden frän övriga aktiviteter inom nationalmuseet. Vid sidan av ul-ställningsverksamheten och därav direkt föranledda aktiviteter bedriver mo­derna museei ocksä en omfattande publikverksamhet med bl. a. konserter, film och teater saml försäljning av böcker och andra publikationer, repro-


 


Prop. 1975/76:135                                                  125

duktioner m, m. Sedan några är finns en särskild barnverksamhet knuten till nmseet.

Det s, k, fotografiska museet, som är organisatoriskt inordnat i moderna museet, har som huvuduppgift att bygga upp, vårda och förvara sådana fotografiska samlingar som kan anses representativa för fotografins ut­veckling eller är av konsinäriigt och fotohisioriskt värde.

Östasiatiska museet är både ett konstmuseum och ett arkeo­logiskt museum. Dess samlingar omfattar föremål från östasiatiska kulturer under förhistorisk och historisk tid. Museet har en ambition att även belysa dagens konsl- och kulturutveckling i de länder som tillhör museets sam­lingsomräde. Östasiatiska museels bibliotek innehäller litteratur inom såväl det östasiatiska språkområdet som europeisk konstvetenskap. Museet har ocksä ett omfattande bildarkiv med fotografier, negativ och diabilder.

Inom kansliet, som ingår i de för nationalmuseet gemensamma ser-viceenhelerna, handläggs flertalet administrativa ärenden och därmed förenade frågor, bl. a. remisser och myndighetsskrivelser, förarbete i sam­band med anslagsframställningar samt huvuddelen av den ekonomi- och personaladministration som förekommer vid nationalmuseet. Till kansliet hör också den gemensamma servicepersonalen för bevakning, verkstads­tjänst, transporter, vaktmäsleri, telefonväxel, lokalvård, faslighelsdrift m. m.

Nationalmuseets bibliotek är landets största konstbibliotek och täcker i princip föremålsavdelningarnas samlingsområden. Den östasiatiska konst-litteraturen har delvis deponerats i östasiatiska museets fackbibliotek. Det centrala arkivet innehäller dels handlingar rörande museets verksamhet, dels akter med personalia om olika konstnärer. Bildarkivet består av tre delar, det egentliga bildarkivet, Ijusbildarkivel och fotoarkivet.

Nationalmuseets olika konserveringsverksamheier inom måleri, skulptur, keramik, papper, möbler och ramar sammanhålls administrativt inom den tekniska anstalten. Mälerikonserveringen lyder i praktiken direkt under över­intendenten. Den direkta arbetsledningen inom papperskonserveringen lig­ger hos avdelningen för teckning och grafik, medan ansvaret för skulptur-och keramikkonserveringen har förts till avdelningen för äldre måleri och skulptur. Målerikonserveringen för moderna museets räkning utförs vid den s, k. Skeppsholmsateljén, vars personalkostnader finansieras genom upp­dragsverksamhet.

Arbetsområdet för fotoateljén omfattar traditionell fotografering i färg och svartvitt, fotografisk dokumentation, teknisk fotografering samt mörkrums-arbeten. Inkomstmedlen frän foloförsäljning och uppdrag för utomstående institutioner finansierar personalkostnaderna för den arvodesanslällda per­sonalen vid fotoateljén.


 


Prop, 1975/76:135                                                   126

6.2 Tidigare ställningstaganden

6.2.1  1971 års staisverksproposition

I sin anslagsframställning för budgetåret 1971/72 lade nationalmuseet fram förslag om en självständig organisation för moderna museei. I sin roll som historiskt museum strävade nationalmuseet efter att levandegöra konstver­ken i relation till de kultursammanhang i vilka de skapats. Moderna museei utvecklades däremot till ett samtids- och framtidsmuseum med inriktning pä bildkommunikation.

Det nya moderna museet borde enligt förslaget till ny organisation omfatta, fömtom samlingarna av modernt måleri och skulptur, även teckningar och grafik från samma lidsperiod. Den del av depositionsverksamheten som avsåg 1900-talskonst inom måleri, skulptur, teckning och grafik borde föras över till moderna museet. Enligt förslaget skulle i nationalmuseet ingå av­delningen för äldre måleri och skulptur, östasiatiska museet saml avdel­ningarna för konsthantverk, slottssamlingar och konstbildning. Vidare borde de äldre delarna av samlingarna av teckning och grafik saml den dd av deposilionsverksamhelen som avsäg äldre verk bli kvar hos nationalmuseet. För bibliotekets och bildarkivets del föreslogs ingen uppdelning. Moderna museels behov borde i stället tillgodoses genom depositioner. Den tekniska anstalten föreslogs bli ett serviceorgan till moderna museet på samma sätt som för andra statliga institutioner. De fotografiska samlingar som sköttes av Föreningen Fotografiska museets vänner föreslogs inordnade i moderna museei,

I prop, 1971:1 (bil, 10 s. 68) framhöll dåvarande departementschefen att del inte vid denna tidpunkt var möjligt att ta ställning till nationalmuseets förslag rörande museets uppdelning. MUS 65 avsäg att senare lägga fram förslag om organisationen av den statliga museiverksamheten i dess helhet. Både siatskontoret och MUS 65 hade avstyrkt ett omedelbart bifall till del-ningsförslagel. Detta borde i stället tas upp i ett senare sammanhang i sam­band med behandlingen av frågor som var övergripande för hela musei­väsendet.

Det var emellertid enligt departementschefen önskvärt alt stalsmakierna fattade beslut om det fotografiska områdets plats i museisammanhang. De­partementschefen fann det rimligt att bevakningen av folografin som konsl och kommunikationsmedel anförtroddes åt ett statligt museum. Uppgiften all svara för bevakningen på detia område föreslogs fr. o. m. budgetåret 1971/72 ligga pä nationalmuseet och inom detta museum skötas av moderna museei.

Riksdagen lämnade departementschefens uttalanden med anledningen av nationalmuseets förslag utan erinran (KrU 1971:2, rskr 1971:53).


 


Prop. 1975/76:135                                                  127

6.2,2 MUS 65

I betänkandet (SOU 1973:5) Museerna föreslog MUS 65 alt moderna mu­seet borde skiljas frän nationalmuseet och göras lill en självständig insti­tution. Tidsgränsen mellan moderna museets och nationalmuseets sam­lingsområden, år 1900, borde bibehållas. Moderna museet borde omfatta den nutida konsten i alla dess yttringar och tekniker, även konsthantverk och porträtt. En särskild fotoateljé föreslogs inrättad för museei.

MUS 65 föreslog inte någon större förändring i fråga om nationalmuseets avdelningar. Avdelningarna för sloltssamlingar och depositioner borde dock omorganiseras som en följd av i viss mån ändrade uppgifter. Bibliotek och konserveringsanstalt borde enligt förslaget förbli odelade och ingå i na­tionalmuseets organisation. Nationalmuseet borde vidare även för moderna museet svara för vissa kamerala funktioner, personaladministration och te­lefonväxel,

1 fråga om östasiatiska museets ställning ansåg MUS 65 att detta museum främst borde vara ett konsthistoriskt museum, vars huvudsakliga verksam­het ägnades de östasiatiska kulturerna. Museet ansågs dock väl ägnat att i den utåtriktade verksamheten behandla aktuella sociala och kulturella pro­blem i Östasien, MUS 65 ansåg att starka skäl kunde anföras för att skilja östasiatiska museei frän nationalmuseet, men utredningen föreslog inte nå­gon sådan omorganisation.

Nationalmuseet med östasiatiska museet föreslogs faen lekmannastyrelse i samband med den föreslagna omorganisationen. Styrelsen borde bl, a, över­ta de uppgifter som åvilade östasiatiska museets nämnd.

För att moderna museet bl, a, skulle kunna ge service lill regionala och övriga museer var en väsentlig utökning av museets personal angelägen. De direkta kostnadsökningarna lill följd av delningen ansågs dock bli be­gränsade genom bibehållandet av vissa gemensamma enheter, MUS 65 fö­reslog en sammanlagd personalökning med sex tjänster, fyra vid moderna museet och två vid nationalmuseet. Kostnadsökningen beräknades till 370 000 kr.

Flertalet av de remissinstanser som yttrade sig i frägan, däribland stats­kontoret och nationalmuseet, avvisade eller ställde sig tveksamma till för­slaget att göra moderna museet till en frän nationalmuseet fristående in­stitution. Flera instanser ansåg att de föreslagna resursökningarna för mo­derna museet var otillräckliga. Ingen remissinstans fann anledning att gä emot MUS65:s uppfattning om att östasiatiska museei inle borde omor­ganiseras till en fristående institution.

6,2,3 Prop.  1974:28 angående den statliga kulturpolitiken

MUS 65:s förslag i fräga om museernas organisation och uppgifter be­handlades i prop. 1974:28 angående den statliga kulturpolitiken. I propo­sitionen angavs de allmänna riktlinjer som bör gälla för organisationen av


 


Prop. 1975/76:135                                                   128

slalliga och statsunderstödda museer(s. 342-343). Med utgångspunkt i dessa riktlinjer behandlades frägan om organisationen av nationalmuseet med mo­derna museet och östasiatiska museei (s. 344-345).

I fräga om konstmuseernas organisation framhöll jag att verksamheten vid moderna museet oundvikligen måste bli annoriunda inriktad än verk­samheten vid nationalmuseet i övrigt. En fullständig uppdelning av na­tionalmuseet i ell samtidsmuseum och ell historiskt museum skulle emel­lertid bli både orationell och onödigt kostnadskrävande. Önskemålen om en självständigare ställning för moderna museet kunde enligl min mening tillgodoses inom en organisation av det slag som allmänt redovisats i pro­positionen. Jag framhöll även betydelsen av att den i moderna museei inord­nade verksamheten inom det fotografiska området gavs tillräckligt utrymme inom organisationen.

Riksdagens beslut med anledning av prop. 1974:28 (KrU 1974:15, rskr 1974:248) innebär att nationalmuseet med moderna museet och östasiatiska museet skall utgöra en myndighet med en gemensam styrelse. Varje mu-seienhel skall självständigt under styrelsen ledas av en föreståndare. Vissa servicefunktioner skall dock vara gemensamma för hela myndigheten. Sty­relsens uppgifter skall i huvudsak begränsas till beslut i gemensamma frågor om verksamheten och de gemensamma resurserna saml viktigare organi­sations- och personalfrågor liksom förslag lill anslagsframställning. Före­ståndare för museienhet skall självständigt leda del dagliga arbetet inom den egna enheten och bör vara huvudföredragande i styrelsen i frågor som gäller enheten.

Vissa frågor rörande konstmuseernas inre organisation behövde ytteriigare utredas, särskilt de gemensamma servicefunktionernas omfattning och or­ganisatoriska ställning. För bl. a. delta utredningsarbete tillsattes organi­sationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer.

6,3 Organisationskommittén för riksantikvarieämbetet och vissa museer

6.3.1  Organisation och uppgifter för statens konstmuseer

Organisationskommittén har biträtts av en arbetsgrupp inom statskon­toret, som till kommittén överiämnat rapporten Statens konstmuseer - en organisationsöversyn (statskonioret: Rapport 1975:25). Organisationskom­mitténs förslag i betänkandet (Ds U 1975:16) Statens konstmuseer över­ensstämmer i allt väsentligt med de synpunkter och förslag som framförts i statskontorets rapport.

Organisationskommittén föreslår att myndigheten statens konstmuseer fär en organisatorisk huvudstruktur, där nationalmuseet, moderna museet och östasiatiska museet bildar inbördes självständiga institutioner inom myndigheten, var och en med sitt verksamhetsområde. För vissa gemen­samma servicefunktioner föresläs en särskild förvaltningsenhet. Kommitténs


 


Prop. 1975/76:135                                                   129

förslag till organisation framgår av den plan som bör fogas som bUaga 2 lill protokollet i detta ärende.

Slatens konstmuseer skall i enlighet med riksdagens beslut ledas av en gemensam styrelse, vars ledamöter bör utses av regeringen. Styrelsen bör enligt organisationskommittén avgöra ärenden som rör

-    viktigare förfaltningsfrågor,

-    viktigare frågor om organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter,

-    frågor om förslag till anslagsframställning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse,

-    frågor om tillsättning av tjänst,

-    frågor om läkarundersökning, disciplinpåföljd, avskedande, åtalsanmä­lan eller avstängning frän utövning av tjänst,

-    frågor om skiljande från tjänst eller uppdrag,

-    principiella frågor om konservering, utlåning eller deposition av föremål som ingår i museisamlingarna,

-    andra frågor som berör fiera institutioner eller som överintendenien eller chef för institution hänskjuter till styrelsen.

Varje institution skall ledas av en föreståndare eller chef direkt underställd styrelsen. Denne skall vara huvudföredragande i styrelsen i ärenden som gäller institutionen. Regeringen bör utse en av institutionscheferna lill överintendent och chef för myndigheten slatens konstmuseer med befogenheter enligt 5 S allmänna verksstadgan. Till överintendent och chef för myndigheten bör enligt organisationskommittén utses chefen för na­tionalmuseet.

Styrelsen bör till överintendenien kunna delegera beslutanderätten i frågor rörande tillsättning av tjänster och frågor om gemensamma resurser. Vid avgörande av sädana frågor bör berörd institutionschef ha rätt alt närvara. I övrigt bör det vara en uppgift för varje institutionschef och chefen för förvaltningsenheten att avgöra ärenden som avser den löpande verksam­heten.

Styrelsen bör åriigen i verksamhetsplan och internbudget fastställa de allmänna riktlinjerna för myndigheten och dess institutioner. Det förbe­redande arbetet liksom planering och genomförande av den egentliga musei-och utställningsverksamheten bör i första hand vara en uppgift för varje institution.

För beredning av styrelseärenden rörande verksamhetsplanering, anslags­framställning och internbudget föreslår kommittén att en särskild för­valtningsnämnd med rådgivande uppgifter inrättas. Förvaltnings­nämnden bör bestå av överintendenten, som bör vara ordförande, och övriga institutionschefer samt chefen för förvaltningsenheten. Förvaltningsnämn­den bör även i övrigi kunna biträda överintendenten vid handläggning av sädana ärenden som styrelsen i arbetsordning kan komma att delegera till denne.

Behovet av en museinämnd av nuvarande slag eller andra rådgivande

9 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                   130

och samordnande organ bör närmast bedömas av styrelsen, som i före­kommande fall har att avgränsa organets uppgifter och fastställa dess be­fogenheter. Kommittén pekar bl. a, på behovet av en samrädsgrupp för kon­serveringsfrågor, som bör ha till uppgift att samordna konserveringsatel­jéernas arbete.

Den inköpsnämnd som finns vid moderna museet för inköp av svenska konstnärers arbeten bör finnas även i fortsättningen, I ett avseende föreslår organisationskommittén ändrade beslämmelser för handläggningen av ären­den i nämnden. Om de ordinarie ledamöterna inte kan enas i ett inköps­ärende, bör även ersättare för ledamot kunna tillkallas för att delta i hand­läggningen.

Nationalmuseet har främst lill uppgift att samla, ordna, vårda och vetenskapligt bearbeta museets konstföremål, samt bedriva utåtriktad konstbildande verksamhet. Till nationalmuseet har också förts de myn­dighetsuppgifter som gäller tillsyn över slatens konstsamlingar.

I nationalmuseets organisation föreslås även i fortsättningen ingå ett antal föremålsavdelningar, nämligen avdelningarna för äldre måleri och skulptur, teckning och grafik, konsthantverk samt slottssamlingar. Museet bör vidare omfatta avdelningar för dels konstbildning, dels depositioner och vandrings­utställningar. Till nationalmuseet har ocksä förts vissa gemensamma ser-viceenheler säsom bildarkiv, bibliotek, flertalet konserveringsateljéer saml fotoateljén.

Föremålsavdelningamas huvuduppgifter bör inom resp. samlingsområde vara att samla, ordna, vårda och vetenskapligt bearbeta institutionens konst­föremål, samt svara för utåtriktad konstbildningsverksamhet i form av ut­ställningar och rådgivning m. m.

Avdelningen för teckning och grafik börsvara för den papperskonservering som bedrivs inom slatens konstmuseer. Ansvaret för skulptur- och kera­mikkonservering bör t. v. ligga kvar hos avdelningen för äldre måleri och skulptur, medan möbelkonservering även forisäilningsvis bör vara en an­gelägenhet för konsthanlverksavdelningen. Kommittén understryker att konserveringsateljéerna är gemensamma serviceenheter, som skall betjäna samtliga institutioner och avdelningar inom statens konstmuseer.

De uppgifter som sammanhänger med tillsynen av statens konstsamlingar bör t. v. ligga kvar hos avdelningen för sloltssamlingar.

Avdelningen för konstbildning bör liksom hittills - i samråd med berörd föremålsavdelning - svara för driften av aktuella utställningar saml olika arrangemang i anslutning till dessa. bl. a. schemaläggning av gruppbesök, visningar och specialföreläsningar. Presskommissarieverksamhelen inom nationalmuseet, liksom den bok- och vykorlsförsäljning som museet be­driver, föresläs också bli uppgifter för konslbildningsavdelningen. En sam­ordning av de mer miinbetonade arbetsmomenten i samband med föriags-och iryckerikontakter bör enligl kommittén eftersträvas, t. v. inom ramen för konslbildningsavdelningens verksamhet. Avdelningen förutsätts vidare


 


Prop. 1975/76:135                                                   131

kunna ställa konslpedagogisk expertis till förfogande för ulställningsprojekt även vid övriga museiinslilutioner inom statens konstmuseer.

1 fråga om depositionsverksamheten bör nuvarande ansvarsfördelning mellan berörda föremälsavdelningar och avdelningen för depositioner kvar­stå i stort sett oförändrad. Ansvaret för inköp av konstverk för deposi­tionsändamäl bör inom nationalmuseet åvila resp. föremålsavdelning och i övrigt moderna museet eller östasiatiska museei. Med hänsyn till de prak­tiska fördelar som är förenade med att inom myndigheten samla de externa kontakterna med främst regionala och lokala museer, föresläs alt avdelningen för depositioner också fär det direkla ansvaret för verksamheten med vand­ringsutställningar.

Ateljén för mälerikonservering och fotoateljén föresläs även i fortsätt­ningen vara underställda chefen för nationalmuseet. Ateljén för mälerikon­servering bör svara för samordningen inom slatens konstmuseer vad gäller utveckling av metoder och tekniker pä detta område. Till ateljén bör även kunna föras den ram konservering som förekommer vid nationalmuseet.

Fotoateljéns serviceuppgifter avser främst föremälsdokumeniation och ut­slällningsverksamhet samt teknisk fotografering i samband med mälerikon­servering. Ateljén bör tilldelas ett samordningsansvar för fotolekniska frågor inom statens konstmuseer.

Bildarkivet föreslås bli en för myndigheten gemensam enhet direkt un­derställd chefen för nationalmuseet. För en förbättrad service från bildar­kivels sida krävs enligl kommittén att arkivet fär en vetenskapligt utbildad tjänsteman med uppgift alt planera, leda och genomföra verksamheten.

Biblioteket är gemensamt för statens konstmuseer och bör även fortsätt­ningsvis vara organisatoriskt knutet till nationalmuseet. Ansvaret för det s. k. konstnärsarkivei bör ligga kvar inom biblioteket. Däremot anser or­ganisationskommittén att det bör övervägas om inle ansvaret för konst­museernas myndighetsarkiv lämpligen bör ligga på den gemensamma för­valtningen.

Moderna museet har lill uppgift att samla, ordna, värda och ve­tenskapligt bearbeta måleri och skulptur frän 1900-talet saml fotografiskt material. Museet skall vidare genom utställningar och annan konstbildande och allmänkullurell verksamhet göra den moderna konsten tillgänglig för allmänheten.

Moderna museet består av dels avdelningen förmodern konsl, dels musei-och utslällningsverksamheten med fotografisk konst, det s. k. fotografiska museei.

Genom moderna museets om- och tillbyggnad, som blivit färdig i no­vember 1975, har museei fält förbättrade möjligheter alt möta allmänhetens krav på allmänkuiturell verksamhet i anslutning till presentationen av sam­lingarna. Organisationskommittén har därtill även beaktat museets direkta behov av tekniker och vaktpersonal samt personal för den museipedagogiska verksamheten för barn och vuxna.


 


Prop.1975/76:135                                                    132

Den s. k. Skeppsholmsateljén föresläs ingå i moderna museet. Dess ut­åtriktade uppdragsverksamhet förutsätts kunna bedrivas på i stort sätt sam­ma sätt som hillilis. Formerna för finansieringen av verksamheten liksom anställningsformerna för ateljéns personal kan komma att kräva ytteriigare överväganden. En tjänst som mälerikonservaior bör dock inrättas vid mo­derna museei redan i samband med omorganisationen.

Funktionen som presskommissarie föreslås ingå i uppgifterna för per­sonalen vid moderna museet, liksom även den bok- och vykortsförsäljning som museet bedriver.

Östasiatiska museet har lill uppgift all samla, ordna, värda och vetenskapligt bearbeta de samlingar museei anförtrotts, saml genom ut­ställningar och annan utåtriktad verksamhet göra dessa samlingar kända för allmänheten.

Östasiatiska museets personal och övriga resurser bör även fortsättningsvis hållas samman ulan någon ytteriigare indelning i avdelningar. Östasiatiska museets nämnd bör utgå ur organisationen och dess uppgifter föras över till styrelsen för slatens konstmuseer.

Biblioteksverksamheten vid museet bör t. v. fortgå i oförändrade former. Hithörande frågor kan emellertid pä längre sikt komma att kräva en annan organisatorisk lösning beroende pä hur den vetenskapliga biblioteksservicen inom detta område löses, bl. a. för universitetet i Stockholm. Presskom-missariefunktionen vid östasiatiska museet liksom den bok- och vykorts­försäljning museet bedriver bör även fortsättningsvis tillhöra institutionsper­sonalens uppgifter.

De administrativa serviceuppgifterna för myndigheten statens konstmu­seer föreslås vara samlade inom en särskild förvaltningsenhet. Den för konstmuseerna gemensamma förvaltningsenheten bör svara för eko­nomi- och personaladministration, för juridiska frågor, registratur och arkiv. Till förvaltningsenheten bör i administrativt hänseende även knytas den för myndigheten gemensamma tekniska servicepersonalen.

Förvaltningsenheten bör i organisatoriskt hänseende indelas i ell kansli för allmänt administrativa uppgifter och tre arbetsområden för de gemen­samma tekniska serviceuppgifterna, nämligen

-    verkstads- och byggnadsarteten

-    transporter och förrådsljänst

-    tekniker- och vaklservice m. m.

I de fall befattningshavare inom denna personalgrupp varaktigt placeras vid en viss institution, bör ansvaret för den direkta arbetsledningen över­flyttas på chefen för denna institution. Ansvaret för planering och sam­ordning av den röriiga arbetsstyrkan bör ligga inom förvaltningsenheten.

I den organisationsstruktur som valts för statens konstmuseer ingår ett stort anlal gemensamma servicefunktioner. Organisations­kommittén har emellertid inle funnit skäl all nu föreslå all samtliga ge­mensamma funktioner sammanförs till en eller flera huvudenheter (insti-


 


Prop.1975/76:135                                                   133

tutioner)inom myndigheten. Närdet gäller administrativ och teknisk service har kommittén funnit det välmotiverat att föreslå en frän museiinstitutio-nerna organisatoriskt fristående förvaltningsenhet. 1 fräga om vissa andra serviceuppgifter, bl. a. konservering, biblioteksverksamhet, arkivering av bil­der samt depositioner och vandringsutställningar, har det med hänsyn lill existerande arbetssamband befunnits lämpligt att organisatoriskt knyta an till i första hand nationalmuseet. Organisationskommittén understryker sär­skilt vikten av all museiinslitutionerna, var och en efler sina behov, fär möjlighet alt utnyttja de för myndigheten gemensamma resurserna.

Ansvaret för tillsyn av de statliga konstsamlingarna ligger hos avdelningen för slottssamlingar som har att förteckna, inventera och besiktiga myndig­heternas samlingar av konstföremål samt vid behov lämna råd och an­visningar om konservering eller restaurering. I belänkandet (Ds U 1974:5) Offentlig konst har MUS 65 bl. a. föreslagit vidgade uppgifter för national­museet i fräga om tiUsyn och vård av de konstverk och konstföremål som tillhör staten. Mål och uppgifter för statens konstmuseers tillsynsverksamhet bör enligt organisationskommittén ses över i anslutning till att ställning tas till MUS 65:s förslag. I avvaktan pä en sådan översyn bör tillsynsfunk­tionen enligt kommittén kunna ligga kvar hos avdelningen för slottssam­lingar.

6.3.2 Personal, anslag och genomförande

Organisationskommittén har med biträde av statskontorels arbetsgrupp fördelat den befintliga personalen vid nationalmuseet med östasiatiska museei mellan huvudenheterna i den nya organisationen för statens konst­museer. Enligt kommitténs bedömning föreligger ett visst behov av per­sonalförstärkningar, främst inom funktionerna administration och teknisk service.

De funktioner som behöver förstärkas i samband med omorganisationen gäller särskilt uppgifter inom ekonomi- och personaladministration samt sekrelerarservice. Vidare föreligger behov av en ledningsfunktion för bild­arkivet saml vissa resurser för målerikonservering vid moderna museet.

Den utvidgning av moderna museels lokaler som skett i samband med museels om- och tillbyggnad påverkar indirekt behovet av tekniker och vaktpersonal samt personal för den museipedagogiska verksamheten vid slatens konstmuseer. Det permanenta behovet av tekniker och vaktpersonal kan dock enligt kommittén fastställas först sedan erfarenheter vunnits av den nu föreslagna organisationen.

Kommittén redovisar ett förslag till personaldimensionering för statens konstmuseer. Lönekostnaderna för kommitténs förslag lill personalförsiärk-ningar har beräknats lill ca 1 milj. kr. i 1976 års löneläge.

Verksamheten vid den nya myndigheten slatens konstmuseer, som om­fattar ell antal fristående museer under en gemensam styrelse, bör enligt


 


Prop. 1975/76:135                                                   134

organisationskommittén finansieras över ett gemensamt stats­budgetanslag. Under delta anslag bör särskilda anslagsposter föras upp för varje institution för sig. Härigenom underiättas museernas interna planering av sin verksamhet. En särskild stat bör t. v. även föras upp för den gemensamma förvaltningsenheten.

Nuvarande särskilda anslag lill underhäll och ökande av samlingarna bör ingå i det nya anslaget. Det kan därvid vara lämpligt alt la upp en särskild anslagspost för resp. museers inköp av svenska konstnärers arbeten. Anslaget till utställningar av nutida svensk konst i utlandet berörs inle av den fö­reslagna anslagskonstruklionen.

Vid fortsatta överväganden om anslagskonstruktionen bör särskild upp­märksamhet ägnas åt formerna för fördelning av medel för den gemensamma serviceverksamheten inom statens konstmuseer.

Förslaget till ny organisation för statens konstmuseer bör enligt orga­nisationskommittén kunna genomföras   den  1 juli  1976.

Under utredningsarbetet har aktualiserats ett behov av vissa komplet­terande studier. För att konstmuseernas verksamhet skall kunna bedrivas tidsenligt och effektivt inom den nya organisationen krävs bl. a. fördjupade studier rörande beslutsformerna dels inom institutionerna, dels i gemen­samma frågor som gäller hela myndigheten. Bland övriga problemområden som styrelsen för statens konstmuseer bör uppmärksamma i den fortsatta verksamheten nämns biblioteks- och arkivservice, föremålsregistrering och bildarkiv, tillsynsverksamheten samt de tekniska servicefunktionerna.

6.4 Remissyttranden

6.4.1 Organisation och uppgifter för siaiens konstmuseer

Statens kuhurråd uppfattar del som naturligt och ändamålsenligt att na­tionalmuseet, moderna museet och östasiatiska museet tillhören gemensam organisation, eftersom de trots sina delvis skilda uppgifter har väsentliga gemensamma mål att förverkliga inom dagens konstliv.

Föreningen Sveriges landsantikvarier betonar statens konstmuseers uppgif­ter som utbildande organ för landets övriga museer och som en institution med resurser alt lämna råd och anvisningar i konstfrägor. Statens konst­museer bör genom sina rika erfarenheter kunna medverka i utvecklingen av konstvetenskap, konsimuseileknik och konslvård.

En ensidig fixering vid det gamla konstbegreppet och en beskrivning av verksamheten vid statens konstmuseer som begränsar denna lill mu­seernas gamla samlingsomräden är enligt Bo Ahlsén m. fl. klart föriegad. Samhället behöver en institution med ett totalt förhällande lill bilden. Na­tionalmuseet har också ofla, som Bo Ahlsén m. fl. påpekar, gått långt utanför de traditionella gränserna. Försöksverksamheten vid den s, k, filialen 1971-73 är ett exempel på detta, Folografin är redan infogad i museets


 


Prop. 1975/76:135                                                   135

ansvarsområde. Sedan länge har man gjort utställningar av t, ex. barnleck-ningar, reklambilder och serieteckningar.

Stafns kuhurråd saknar en redovisning av att nationalmuseet lämnar ad­ministrativ service till nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet (NUNSKU). Kulturrådet anser att nationalmuseiorganisationen bör fortsätta att biträda NUNSKU i administrativa angelägenheter, bl. a. i budgetarbetet.

Siatskontoret, nationalmuseet, statens kulnirråd, siaiens konstråd, TCO-S, SACOISR och KRO tillstyrker alt den föreslagna organisationen för statens konstmuseer genomförs i sina väsentliga delar. På vissa punkter anförs kompletterande eller avvikande synpunkter. Nationalmuseet och statens kul­nirråd konstaterar att den föreslagna organisationen ger möjlighet för de ingående institutionerna att arbeta självständigt inom ramen förde resurser som ställs till deras förfogande. Den organisatoriska lösning som valls har vidare enligt statens kulturråd den fördelen att den ger möjlighet att foga in nya enheter.

RR V förmodar att med en organisation enligt kommitténs förslag kommer sannolikt nationalmuseet fortfarande att dominera. Enligt RRV bör en or­ganisation med tre likvärdiga museienheler och ett organ för att bereda gemensamma frågor ocksä diskuteras.

KRO, moderna museets personal och Bo Ahlsén m.f. förordar alt man, i större utsträckning än vad som föreslagils, organisatoriskt sammanför de servicefunktioner som är gemensamma för hela myndigheten statens konst­museer. Även RRV anser att detta bör övervägas,

LO ser positivt på alt en styrelse inrättas, i vilken det skall ingå personal företrädare. För personalens del bör detta enligt LO:s mening in­nebära bättre möjligheter lill information och inflytande i olika frågor.

När del gäller styrelsens uppgifter anser statens kuhurråd all styrelsen särskilt skall tillse all organisationen i tillämpliga avseenden tillgodoser må­len för den statliga kulturpolitiken. Kulturrådet delar för övrigt i huvudsak kommitténs bedömning i fråga om styrelsens uppgifter,

RRV instämmer i kommitténs förslag att styrelsen varje är bör fastställa riktlinjer för verksamheten vid institutionerna i en verksamhetsplan. Detta får dock inte inkräkta på institutionernas självständighet i fräga om den konkreta utformningen av verksamheten. Statens personalnämnd anser att styrelsen även bör falla beslut i principiella frågor som rör den personal-administrativa verksamheten.

Styrelsens sammansättning berörs i några yttranden. Statens kulturråd pe­kar pä behovet av att det i styrelsen flnns företrädare för folkbildningsarbetet, den konstveienskapliga forskningen, den regionala och kommunala mu­seiverksamheten och för konstnärerna. De styrelseledamöter regeringen ut­ser bör enligt KRO ha en naturiig anknytning till de områden för vilka myndigheten har ansvar. Det bör således i styrelsen ingå minst en företrädare för konslnärskåren. Bo Ahlsén m.Jl. anser likaså att en ledamot bör utses efter förslag av Konstakademien och en efter förslag av KRO.


 


Prop. 1975/76:135                                                  136

RRV, statens kulturråd och TCO-S anser inle alt nationalmuseets chef skall vara självskriven överintendent och chef för myndigheten sla­tens konstmuseer. En sådan ordning skulle enligt slatens kulturråd medföra att nationalmuseet ges en särställning i förhållande till moderna museet och östasiatiska museet. RRV anser också alt man bör kunna överväga en organisation där överintendenten saknar särskild anknytning till en viss museienhet.

Statens kulturråd och SACOISR tillstyrker förslaget om inrättande av en förvaltningsnämnd. Det är enligt s/arens Afw/zw/arf praktiskt att över­intendenten är ordförande,

LO bedömer att förvaltningsnämnden kommer att utöva ett betydande inflytande över de beslut som skall fattas av styrelsen. Av del skälet hävdar LO bestämt all personalen måste finnas företrädd även i detta organ.

Statens kuhurråd räknar med au den nuvarande museinämnden kan av­skaffas i och med att en förvaltningsnämnd inrättas, men tillstyrker förslaget alt frågan härom avgörs av organisationens styrelse.

Nationalmuseet framhåller au museinämnden har ett slorl värde för arbetet inom institutionen och att den för nationalmuseets del bör behållas även inom ramen för den nya organisationen. Nationalmuseet förutsätter därvid alt företagsnämnden kommer att verka med lämplig representation från personalorganisationerna vid samtliga museienheler. Även SACOISR anser att museinämnden skall bestå som ett rådgivande, informerande och sam­ordnande organ,

LO vänder sig emot alt beslut i tillsältningsfrågor genom delegering skall kunna fattas av överintendenien eller annan tjänsteman ensam. I stället anser LO att en tillsättningsnämnd bör skapas för att besluta i tillsättnings-frågor. Denna bör vara sammansatt sä att personalen får ett reellt inflytande över tjänstetillsättningar inom myndigheten.

KRO framför sitt tidigare förslag om en särskild nämnd för program­verksamheten vid moderna museei med representanter för bildskaparna. Föreningen Sveriges landsantikvarier föreslär en särskild samrädsgrupp rörande den regionala konslmuseiverksamheten.

Stålens kulturråd har inle något alt erinra emot förslaget lill organisation för nationalmuseet, men kulturrådet vill erinra om att museet är uppbyggt av påfallande små enheter och all detta kan försvåra möjligheten alt smidigt lösa större arbetsuppgifter.

1 stället för att flytta över bok- och vykortsförsäljningen från avdelningen för äldre måleri till konstbildningisavdelningen vore det enligt SACOtSR.s mening mera ändamålsenligt alt siiå samman deltidstjänster i försäljningen till en heltidstjänst för en branschkunnig föreståndare. SACO/SR flnner del vidare märkligt alt man förordar en centralisering av förtags- och tryck-erikontakterna för nationalmuseets samtliga avdelningar utan alt förutsätta något behov av fackutbildad personal eller ens någon ökning äv den ordinarie personalen vid konslbildningsavdelningen.


 


Prop. 1975/76:135                                                  137

KRO föreslår att samlingsomrädet för moderna museet vidgas. Eftersom avdelningen för teckning och grafik alltjämt föresläs ligga under nationalmuseet, medför detta enligl KRO en inskränkning av moderna mu­seets samlingsområde. Om moderna museet skall kunna fullfölja sin uppgift att spegla den nutida konsten hör självfallet teckning, grafik och andra mång­faldigade bilder av estetiskt och konstnärligt värde till detta samlingsomräde. KRO anser vidare all del bör klargöras i vad mån moderna museels sam­lingsområde, geografiskt, skall omfatta hela världen eller om ett visst de­finierat geografiskt område skall höra under östasiatiska museet. Enligt KRO:s uppfattning förefaller det naturligt all moderna museels geografiska samlingsområde är hela väriden.

Som en följd av det vidgade samlingsområdet bör enligt KRO moderna museets inköpsnämnd kompletteras med en grafiker. Bo Ahlsén m. fl. föreslär att inköpsnämnden skall innehålla ytteriigare två ledamöter utöver mu­seidirektören och de två konstnärsledamöterna.

Konstakademien, KRO och Bo Ahlsén m.f. anser att museidirektören och chefen för moderna museet bör ha ett tidsbegränsat förordnande och att detta bör komma till ullryck i instruktionen för slatens konstmuseer.

Fotograficenlrum och Svenska fotografernas förbund föreslår att foto­grafiska museet skiljs från moderna museet och blir en egen enhet inom statens konstmuseer. Foiograficentrum kräver en grundligare utredning om fotografiska museets organisation och målsättning. De uppgifter som ett fotografiskt museum står inför i dag är enligt Fotograficenlrum mycket omfattande. Museet skall dels ta itu med del sedan läng tid försummade historiska materialet, dels spegla dagens fotografi. Museet mäste ocksä följa och spegla den internationella folografin. Enbart dessa uppgifter anses sä krävande att den föreslagna organisationen är orealistisk.

Fotografiska museet föresläs av Fotograficentrum få en egen chef och en styrelse med representation för Svenska fotografernas förbund, Fotografiska museets vänner och Fotograficenlrum, Museet bör vidare fä egna centralt belägna lokaler och ett väl utrustat fotolaboratorium. Del nuvarande bib­lioteket bör utökas och göras tillgängligt för både forskare och allmänhet. Svenska lötografernasförbund ansluter sig till vad som anförts av Fotogra­ficentrum.

SACO/SR anser inte att östasiatiska museels bibliotek fungerar tillfredsställande. Behovet av museels biblioteksservice ökar ständigt, främst beroende på del starkt stigande antalet studerande i ämnet konstvetenskap. SACO/SR anser det vara angeläget att bibliotekets personal- och lokalfrågor löses inom en snar framtid,

RR V anser del vara ändamålsenligt att de tre museerna får en gemensam förvaltningsenhet, Frägan om hur de gemensamma servicefunk­tionerna pä sikt skall vara inplacerade i organisationen kan dock inte enligt RRV anses löst genom kommitténs förslag. Även statens personalnämnd biträder förslaget alt inrätta en gemensam servicefunktion för bl, a. admi-


 


Prop.1975/76:135                                                   138

nistrativ service.

Förslaget att till nationalmuseet föra flera för samtliga institutioner ge­mensamma servicefunktioner är inle enligt stålens kulnirråd en principiellt fullt godtagbar lösning. Den kan emellertid godtas i nuvarande läge. Styrelsen bör enligt kuliurrådet svara för att samtliga verksamhetsgrenar får full service genom de gemensamma funktioner som skall ligga inom nationalmuseet. Enligt RRV bör det övervägas om inte även dessa ser­viceuppgifter, liksom andra uppgifter som saknar särskild anknytning till ettdera av de tre museerna inom organisationen, kan läggas direkt under den gemensamma ledningen,

KRO framhåller att funktionerna bibliotek, bildarkiv, fotoateljé, konst­bildning, depositioner och vandringsutställningar under alla omständigheter är av gemensam karaktär och därför inte bör knytas till en bestämd mu­seienhet. Som alternativ tili att föra in tillämpliga delar av dem under resp, museienhet skulle de enligt KRO kunna samlas i en gemensam enhet under förvaltningsnämnden, Bo Ahlsén m.fl. understryker betydelsen av att samt­liga gemensamma resurser för de tre museienheierna sammanförs till en gemensam enhet. Även enligl moderna museets personal bör de serviceupp­gifter som föreslagils knutna till nationalmuseet föras till en fristående ge­mensam serviceenhet och ställas under direkt ledning av överintendenten och förvaltningsnämnd,

LO uttalar stöd för tanken på en gemensam teknisk institution för kon­serveringsaktiviteterna. Även SACOISR tillstyrker fortsatta studier av kon-serveringsverksamheien för alt överväga möjligheterna att sammanföra ak­tiviteterna till en gemensam institution, vilken i högre grad skulle kunna ge service även till regionala och lokala museer i landet, SACO/SR delar ocksä organisationskommitténs uppfattning att ramkonserveringen bör kun­na föras till ateljén för mälerikonservering, LO anser däremot inte alt någon förändring beträffande ramkonserveringen bör genomföras innan frågan om en gemensam teknisk institution utretts närmare,

SACOISR delar kommitténs uppfattning om alt biblioteket även i fort­sättningen bör vara organisatoriskt knutet lill nationalmuseet, SACO/SR understryker vikten av att biblioteket inte splittras ulan hälls samman som ett forskningsbibliotek.

Statens konstråd finner del rimligt att som en övergångslösning låta an­svaret för tillsyn och dokumentation ligga kvar pä avdelningen för slolts­samlingar, 1 princip ansluter sig emellertid konstrådet lill statskontorets för­slag om all tillsyns- och dokunentationsuppgifterna organisatoriskt sam­ordnas med depositionsverksamheten i en gemensam avdelning för tillsyn och depositioner. Till en sådan avdelning bör också på säu som organi­sationskommittén föreslagit även knytas produktion och administration av vandringsutställningar,

Slatens konstmuseers vandriyigsutslällningsverksamhel har enligl För­eningen Sveriges landsantikvarier genom sin mångsidighet, vetenskapliga


 


Prop. 1975/76:135                                                  139

tyngd och kvalitet stor betydelse för de regionala och lokala museerna. Det är väsentligt, att denna verksamhet kan byggas ut och att de stora konst­samlingar, som statens konstmuseer förfogar över, kan komma hela landet tillgodo,

6.4.2 Personal, anslag och genomförande

Några remissinstanser anser att de föreslagna personal förstärk­ningar na är alltför knappa eller otillräckliga. De senare årens utred­ningsarbete har enligt nationalmuseet verkat hämmande pä möjligheterna att vinna gehör ens för de förstärkningar som direkt påkallats av ett ökat krav pä service frän såväl publikens som de regionala och lokala museernas sida. Det är enligt nationalmuseet viktigt att ett bifall till förslaget i dess organisatoriska del även leder till att den föreslagna personaldimensione­ringen bifalls,

LO hävdar att den personalstyrka som föresläs för förvaltningsenheten är klart otillräcklig för att på ell tillfredsställande sätt kunna fullgöra de arbetsuppgifter som enheten ställs inför,

Slatens kulnirråd anser alt de föreslagna tjänsterna är nödvändiga. Kul­turrådet understryker särskilt behovet av två halvtidstjänster knutna till moderna museets "Verkstan", Denna är en väsentlig del i det nya moderna museet och bör även bli av värde som ett experiment.

TCO-S anser att de föreslagna förstärkningarnas inriktning pä ekonomi-och personaladministration är riklig och samtidigt utomordentligt angelägen, Slatens personalnämnd understryker dessutom att den föreslagna tjänsten som handläggare av personaladministraiiva frågor måste bemannas med en erfaren personaladministratör.

När det gäller fotografiska museets personalbehov är det enligt Svenska fotografernas förbund synnerligen önskvärt alt resurser skapas för en förste intendent samt att de övriga resurserna förstärks så all museei har realistiska möjligheter alt arbeta som en självständig enhet. Även Fotograficenlrum uttalar sig för en chefstjänst vid fotografiska museet.

Statens konstråd anser att den regionalt orienterade verksamheten vid statens konstmuseer behöver förslärkas inle bara organisatoriskt ulan ocksä genom resursförstärkningar. Föreningen Sveriges landsantikvarier understry­ker behovet av ytterligare personalresurser för samarbetet med landets lokala och regionala museer,

LO, TCO-S och SACO/SR tar upp frågan om anställningsfor­merna för vissa anställda vid konstmuseerna. TCO-S framhåller att det hos myndigheten finns ett betydande antal tjänstemän som avlönas med inkomstmedel. Åtskilliga av dessa tjänstemän ingår i praktiken i myndig­hetens permanenta organisation, TCO-S förutsätter all samtliga tjänstemän hos myndigheten vid omorganisationens genomförande behandlas på ett fullt likvärdigt sätt. Det kan enligl SACOISR inle godtas att personal med


 


Prop. 1975/76:135                                                   140

mångårig anställning inle ges den trygghet som är självklar inom andra delar av statsförvaltningen. Sådana visstidstjänster, som innehafts av en anställd under en följd av är, mäste permanentas. Även LO anser att man mäste se över anställningsformerna för vissa av de anställda vid museerna.

Statens personalnämnd erinrar om arkivarbetarnas situation. Det är t. ex. inte ovanligt att de i personaladministraiiva frågor särbehandlas i förhållande till övrig personal. För att undvika detta är det enligt personalnämndens mening angeläget att cheferna blir medvetna om att deras personalansvar även gäller arkivarbetarna. Statens personalnämnd anser vidare att de för­djupade studier som behövs inom vissa områden också bör omfatta or­ganisation av och innehåll i ett system för personalens medinflytande inom myndigheten. Det bör enligt personal nämnden vara en målsättning att redan frän början kunna tillämpa åtminstone vissa medinflyiandeformer vid den nybildade myndigheten.

Den anslagskonstruktion som skisseras i organisationsöversy­nen innebär enligt RRV en alltför långtgående reglering. Vidare är del enligl RRV mest ändamålsenligt all ha eit anslag för inköp och utökande av sam­lingarna och ett för den övriga verksamheten vid museerna.

Statens kulturråd anser inte au förvaltningskostnadsanslaget, som är ell förslagsanslag, bör omfatta poster för ulställningsverksamhet samt underhäll och ökande av samlingarna. Behovet av medel för utställningar och övrig utåtriktad verksamhet samt för underhåll och ökande av samlingarna varierar under olika år. Hushållningen med dessa medel bör enligl kulturrådet un­deriättas. De bör därför utgå från ett reservationsanslag. En viss del av anslaget bör kunna disponeras av styrelsen för att bilda en flexibel reserv.

Statens kulturråd framhåller vidare att ansvaret för budgetförslag frän NUNSKU hittills i praktiken kommit att åvila chefen för nationalmuseet, I avvaktan pä all frägan om NUNSKU:s ställning utretts bör enligt kul­turrådet styrelsen för slatens konstmuseer ha ett ansvar för NUNSKU:s anslagsframställning. Medlen till NUNSKU bör dock tills vidare liksom hittills föras upp under ett eget anslag.

Srorstoflforef tillstyrker fort sal la studier och utrednings­insatser inom de problemområden som organisationskommittén upp­märksammat i belänkandet och som behandlats i statskontorets rapport om slatens konstmuseer. RRV anser del väsentligt alt ett fortsatt utred­ningsarbete inom den nya organisationen kommer till stånd. Statens kulturråd finner det också viktigt att den nya styrelsen fortlöpande granskar de or­ganisatoriska förhållandena och efler hand genomför sädana ändringar som fordras för alt lösa de nya uppgifter som blir aktuella i framliden. Statens konstråd påpekar att åtskilliga av de problemområden som bör uppmärk­sammas nära sammanhänger med konstrådels nuvarande och framtida kompetens- och verksamhetsområde.

1 likhet med organisationskommittén förordar statskontoret en översyn av mål och uppgifter för den tillsynsverksamhet som nu ankommer pä


 


Prop. 1975/76:135                                                   141

nationalmuseet. Statens konstråd understryker all en sådan översyn bl, a, bör syfta till en utbyggd samverkan mellan central och regional nivå vad gäller tillsyn, dokumentation och värd och att därvid förutsättningarna att ge länsmuseerna eller motsvarande regionalt verkande konstmuseer en ökad betydelse inom detta verksamhetsområde bör ägnas särskild uppmärksam­het. Föreningen Sveiiges landsantikvarier anför liknande synpunkter.

Särskilt viktigt är del enligl statens kuhurråd alt styrelsen för konstmu­seerna följer konstlivels utveckling utanför Stockholmsregionen och vidtar de åtgärder som fordras för all man skall kunna ge ett gott stöd till bl, a, de regionala museerna. Kulturrådet förutsätter dessutom att en översyn görs av NUNSKU:s och slatens konstråds uppgifter och organisation i för­hållande till statens konstmuseer.

Med hänsyn till att organisationskommittén i mycket liten utsträckning diskuterat behovet av fortsatt utveckling och förändring av den personal-administrativa verksamheten, föreslår statens personalnämnd all man inom förvaltningsenheten med prioritet startar ell arbete för alt ta fram planer för utveckling av den egna personaladministrationen.


 


Prop. 1975/76:135                                                  142

7 Riksutställningar 7,1 Bakgrund och nuläge

1 direktiven till MUS 65 uppdrog dåvarande chefen för ecklesiastikde­partementet åt MUS 65 att utreda möjligheten att stimulera det lokala kul­turiivet genom utveckling av vandringsutställningen. Parallellt med utred­ningsarbetet skulle en försöksverksamhet med utställningar på riksplanet bedrivas. I direktiven betonades att allmänheten borde få bättre möjligheter all komma i kontakt med museernas föremålsbeständ. Vid sidan av en ökad och mer differentierad utslällningsverksamhet skulle en väl planerad upplysningsverksamhet, lämpad för olika publikkategorier, komma till stånd. För alt verksamheten skulle nå största möjliga effekt rekom­menderades en samordning av befintliga resurser i samarbete med skilda institutioner, museer och konstbildningsorganisalioner. Bland särskilt an­gelägna målgrupper angavs eleverna i det kommunala skolväsendet och i folkhögskolorna samt folkbildnings- och ungdomsorganisationerna.

Försöksverksamheten med riksutställningar inleddes hösten 1965 med MUS 65 som styrelse. I enlighet med anvisningarna i direktiven skedde år 1967 ett samgående mellan försöksverksamheten och Riksförbundet för bildande konsl samt Föreningen Konsl i skolan. Det avtal som tecknades innebar att föreningarna skulle behälla sin identitet med möjlighet att återta ställningen som självständiga organisationer. Samarbelsavtalei innebar vida­re att ett gemensamt arbetsutskott med representanter för MUS 65 och de båda föreningarna bildades. Arbelsulskollet har i praktiken kommit att fungera som styrelse för Riksutställningar. MUS65:s ordförande är ocksä ordförande i arbetsutskottet. Den direkta ledningen av försöksverksamheten har en ledamot i MUS 65 svarat för i egenskap av verkställande direktör.

Riksutställningars inre organisation bygger pä de olika delarna i verksamheten. Del finns en avdelning för produktion, en för distribution och en för administration samt en uppföljningsenhel, vidare finns ett in­formationscentrum för offentlig konst. F. n. är ca 55 personer sysselsatta i verksamheten. Medel för driften av verksamheten har efter årliga an­slagsframställningar frän MUS 65 anvisats ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Statsbidraget till Riksutställningar uppgår budgetåret 1975/76 till 6,1 milj. kr. Dessutom erhöll verksamheten är 1969 ett särskilt föriagskapilal om 485 000 kr. för att främst användas för serieproduktion av utställningar för försäljning. Riksutställningar har utöver statsbidraget haft vissa intäkter säsom distributionsbidrag, uppdragsverksamhet och med­lemsavgifter. Budgetåret 1974/75 uppgår dessa till 1,1 milj. kr.

Under försöksperioden har verksamhetens innehåll vidgats samtidigt som antalet samarbelsparter och målgrupper ökats.

Utställningsaklivitetema har framför allt varit inriktade på skolor, folk­bildningsorganisationer, bibliotek, kulturnämnder, museer och konsthallar saml organisationer Inom Riksföirbundet för bildande konsl och Föreningen Konst i skolan.


 


Prop. 1975/76:135                                                  143

För att underiätta möjlighetema att visa museernas material för en större allmänhet har särskilt medgivande lämnats åt MUS 65 att inom vida gränser fä använda material frän de statliga museerna. Samarbetet med museerna innebär ofta att man gemensamt arbetar fram utställningens innehåll. Det kan också innebära att Riksutställningar distribuerar en utställning, som helt framställts av t. ex. ett länsmuseum.

För att tillgodose skolans behov har under försöksliden varierande ut­ställningsformer och distributionsvägar använts. Vid samgåendet med Riks­utställningar är 1967 medförde Föreningen Konst i skolan 112 utställningar, vilka ännu år 1974 utgjorde nära hälften av Riksutställningars utbud.

Under försöksliden har Riksutställningar svarat för en ständigt ökande produktion av mindre utställningar och utslällningspaket, som tillkommit pä beställning av enskilda studieförbund. Dessa har i stor utsträckning själva svarat för lurnéplanering, transport, lokalanskaffning m. m.

Konslulställningsverksamheten utanför skolans område har syftat dels lill att förse medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst med utställ­ningar, dels lill alt nä nya målgrupper.

År 1968 inleddes i Skellefteå en regional verksamhet. De första åren låg tonvikten pä utvecklingsarbete med utställningen som läromedel i samarbete med SÖ och den lokala skolmyndigheten. Under åren 1970-1973 har Riks­utställningar bedrivit experiment med uppsökande verksamhet i Skellefteå kommun i samarbete med kommunen, Skellefteå museum, biblioteket, olika studieförbund samt Riksteatern och Rikskonserter. Verksamhetens huvud­mål har varit att finna metoder och former för att ge människor resurser att själva uttrycka sig med ulställningsmediel. Sedan verksamheten i Skel­lefteå upphört fortsätter Riksutställningar detta arbetssätt i olika delar av landet.

Riksutställningar har under försöksverksamheten experimenterat med TV, film och diabilder. Samarbete har ägt rum med Sveriges Radio och TRU.

Riksutställningar har vidare haft omfattande internationella kontakter, genom bl. a. studiebesök av museiljänstemän, kulturpolitiker och andra. På det nordiska planet har Riksutställningar haft konlinueriiga kontakter, inte minst i form av utställningsutbyie. Dessa kontakter har ytteriigare in­tensifierats genom bildandet av Nordiska utställningsrädel, vars sekretariat försöksvis varil föriagt lill Riksutställningar,

7.2 MUS 65

MUS 65 föreslär att den framtida riksutställningsverksamheten skall be­drivas inom ramen för eU institut, benämnt Institutet för riksutställningar, eller enbart Riksutställningar, Institutet föreslås bli organiserat som en stiftelse under ledning av en styrelse bestående av nio ledamöter. Ord­föranden liksom organisationens direktör bör utses av regeringen. Styrelsens övriga ledamöter bör utses av statens kulturråd. Mandattiden för ledamö-


 


Prop.1975/76:135                                                   144

terna föresläs bli tre år med möjlighet till förlängning en gång. Direktören bör förordnas för högst fem år och kunna omförordnas. Institutets styrelse bör avgöra frågor av övergripande art. Riksutställningar bör i samband med permanenlningen överta de ut:slällningsaktiviteter som ursprungligen be­drivits av Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst,

MUS 65 föreslär en viss förändring av den nuvarande inre organisationen. Vid sidan av de två större nuvarande avdelningarna för produktion och distribution föresläs en särskild teknisk avdelning, en service- och förvalt­ningsavdelning samt en planeringsgrupp. Informationscentrum för offentlig konst föreslås bli överflyttat till statens konstråd. Det framlagda förslaget innebär en personalorganisation på 83 personer.

De hittillsvarande principerna för kostnadstäckning, som innebär, att de huvudsakliga kostnaderna skall täckas med statsmedel och alt endast vissa marginella kostnader bör bestridas genom avgifter föresläs bibehållas oförändrade, MUS 65 föreslår att ett statligt drifibidrag om ca 9,25 milj, kr, ställs lill verksamhetens förfogande för budgetåret 1975/76 (1973 års löner). Förslaget innebär förstärkningar inom alla sektorer, men med speciell tyngdpunkt pä distribulionssidan. Ett belopp om 1 milj, kr, föreslås vidare som föriagsmedel,

MUS 65 konstaterar att flera museer liksom bl, a, fackliga, ideella och andra organisationer, som har intresse av att utnyttja ulställningsmediel i informativt eller opinionsbildande syfte, saknar resurser till detta. Riks­utställningar föreslås fä ett huvudansvar för verksamheten med vandrings­utställningar,

I enlighet med principen att det material som utgär från Riksutställningar bör vara ett komplement till verksamheten pä del lokala och regionala planet anser MUS 65 all p I aneringen av verksamheten framförallt bör grundas pä resultaten av de kartläggningar och de bedömningar, som görs på dessa nivåer. Krav och anspråk från primär- och landstingskommunernas sida bör tillmätas stor betydelse i Riksutställningars planering. Kontakterna med bl. a. folkbildningsorganisationerna, skolans olika organ, liksom med mu­seerna och biblioteken är ocksä b<;tydelsefulla. MUS 65 föreslär att en särskild planeringsgrupp inrättas inom Riksutställningar för dessa frågor. Under för­söksperioden har vetenskapliga undersökningar av publik och publikvanor varit till värdefull hjälp för verksamhetsplaneringen. Enligt MUS 65 bör sädana undersökningar bedrivas även i fortsättningen. Riksutställningars planering bör dokumenteras bl. a. i de förslag till anslagsäskanden, som åriigen inges till regeringen.

Riksutställningars produktion bör enligl MUS 65 i princip kunna omfatta alla slags utställningar och alla ämnesområden. Riksutställningar bör vara en institution för service till organ och grupper, som vill använda sig av ulslällningsmediel men inle själva förfogar över en produktionsap­parat. Vidare bör Riksutställningar svara för de utställningar, som inte kom­mer till genom andra institutioners initiativ. Riksutställningars produktion


 


Prop. 1975/76:135                                                  145

bör även till viss del avse utställningar som syftar till att utveckla utställ­ningsmediets möjligheter Idémässigt eller tekniskt.

MUS 65 anser att Riksutställningars tjänster bör kunna utnyttjas av organ av olika karaktär. Det bör således vara möjligt att producera utställningar såväl för statliga institutioner och myndigheter som för politiska samman­slutningar och andra föreningar och gmpper av medborgare.

Konstsektorn bör även i framtiden fä ett t)etydande utrymme i Riks­utställningars verksamhet. Konstföreningarna bör fä tillfälle att genom sub­skription få tillgäng till utställningar av främst aktuell svensk konst.

De försök med uppsökande verksamhet som bedrivits i Skellefteå under åren I970-I973 anser MUS 65 värdefulla. Verksamhet av denna art behöver fortsätta i ökad skala.

En viktig del av Riksutställningars verksamhet är att distribuera utställningar. Vid distributionen av utställningar, som producerats av andra organ är det viktigt att Riksutställningar kan ta hänsyn till dessas synpunkter och önskemål rörande uppläggning och genomförande av utställningamas turnerande. Ansvaret för att utforma aktiverande komplement till utställ-ningama txJr i första hand åvila de organ, som slär som mottagare av ul-slällningama. Riksutställningar bör dock underiätta denna verksamhet.

MUS 65 betraktar utgivningen och distributionen av mångfaldigade ut­ställningar som en viktig väg att vidga utställningamas användningsområde. En ökad satsning pä föriagsprodukter är således angelägen.

Riksutställningar föreslås vidare ha möjlighet och resurser att producera bl. a. film, videoband, ljudupptagningar och diabilder. En central för au-divisuellt material bör inrättas inom ramen för den tekniska verksam­heten som ett stöd för den egna utställningsverksamheten.

MUS 65 anser att Riksutställningar bör ha ansvaret för att innehållet i de informerande eller kunskapsförmedlande utställning­arna motsvarar kraven pä en saklig och samvetsgrann framställning. Ytterst vilar detta ansvar pä styrelsen. Vad som uttalas i debattutställningar, som behandlar kontroversiella samhälls- och kulturfrågor kan inte anses vara en åsikt som under alla omständigheter delas av Riksutställningars styrelse. Styrelsens ansvar för innehållet i utställningar av denna typ bör vara be­gränsat lill all omfatta den rent rättsliga aspekten. För de allmänna åsikter som framförs, bör ansvaret vila på den, som fatt i uppdrag att utarbeta utställningen.

7.3 Remissyttranden

7.3.1 Allmänna synpunkter

Några remissinstanser redovisar allmänna bedömningar av försöksverksamheten med riksutställningar. Dessa är till över­vägande delen positiva. Slatens kuhurråd anser alt verksamheten har tillfört en viktig ny dimension lill kulturiivet och bidragit lill en allmän stimulans 10 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                   146

för musei- och ulställningsväsendet. Riksutställningar har gjort viktiga in­satser pä områden som inget museum haft ansvar för och prövat skilda typer av samordnade arrangemang, RIksieaiern har funnit Riksutställningars verksamhet ytterst angelägen, inle bara dä organisationerna samarbetat. Verksamheten i stort har betytt nya landvinningar i sättet att pä ett över­skådligt och enkelt sätt informera nya grupper i många intressanta ämnen.

Ett stort antal remissinstanser diskuterar Riksutställningars ro 11 i landets ulställningsverksamhet. Man noterar att utredningen ägnat en helt övervägande del av utrymmet ät Riksutställningars egen verksamhet och därigenom bristfälligt redovisat övrig ulställningsverksamhet. Detta framhålls främst frän museihäll. Föreningen Sveriges landsantikvarier finner betänkandet ofullständigt också därför att utredningen underiåtit ati ana­lysera den kritik som under försöksperioden riktals mot Riksutställningar,

Utredningen kritiseras frän fiera häll, bl, a, av statens kuhurråd, LO, Konst­främjandet, Folkparkernas centralorganisation, KF och ABF, för att den inte tillräckligt behandlat de övergripande målen för Riksutställningars verk­samhet.

Mänga remissinstanser lar upp utredningens resonemang och förslag be­träffande ansvars- och resursfördelningen inom utställningsomrädet och sär­skilt då de centraliseringstendenser man tycker sig utläsa i dessa. Några instanser understryker att Riksutställningar bör fä ett huvudansvar för verk­samheten med vandringsutställningar. Till dem hör Svenska kommunför­bundet och KF.

Statskonioret framhåller att utredningens formulering av Riksutställning­ars uppgifter kan skapa motsättningar i frågan om rolluppfattning och an­svarsfördelning mellan Riksutställningar och museerna, främst på del re­gionala planet. Även /?/? 1 föreslår med ett likartat resonemang ytteriigare överväganden för att precisera på vilka områden Riksutställningar skall ges en ledande funktion resp. en servicefunktion gentemot museerna. RRV uttalar att det inte anser de funktioner som med fördel kan ordnas centralt motivera ett organ av den föreslagna omfattningen.

Statens kulturråd finner frågoma om ansvarsfördelning mellan stat, kom­mun och organisationsliv samt mellan Riksutställningar och de statliga mu­seerna vara otillräckligt belysta. Rådet ser en förstärkning av länsmuseiorganisationen som den mest angelägna uppgiften inom musei-och utställningsomrädet, och menar att både Riksuiställningaroch de statliga museerna har ansvar för verksamheten med vandringsutställningar. Riks­utställningars uppgift bör definieras som komplettering av utslällningsverk­samheten i landet.

Om utslällningsproduklionen och ansvaret för utslällningsverksamheten koncentreras till Riksutställningar försvåras enligl Föreningen Sveriges lands­antikvarier och Svenska museiföreningen möjligheterna alt tillgodose kraven pä bl. a. decentralisering, samordning och differentiering. Det blir ocksä svå­rare alt undvika ett åsiktsmonopol. Riksutställningar bör vara ett komplet-


 


Prop. 1975/76:135                                                   147

lerande serviceorgan med endast sädana funktioner som inle bättre och effektivare kan fullgöras av andra organ. Enligl museiföreningen bör hu­vudansvaret för verksamheten med vandringsutställningar delas mellan Riksutställningar, de större centralmuseerna och regionmuseerna. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Landsaniikvarieorganisaiionernas samarbetsråd. riksantikvarieämbetei och stålens historiska museum och ett stort anlal museer.

Bland de remissinstanser utanför museiområdet som uttalar sig mol vad man anser vara cenlraliseringstendenser i utredningens förslag, ofta med hänvisning lill kulturrådets principiella målsättning om ett decentraliserat kulturutbud, märks vidare //pra kommuner, SACO och Sveriges allmänna bi­blioteksförening.

Frän folkrörelsehäll - LO, Konstfrämjandei, Folkparkernas centralorgani­sation och ABF - framförs starka krav pä att Riksutställningar i större ut­sträckning än vad utredningen föreslagit bör utformas som ett serviceorgan för organisationslivet. ABF anser alt motlagargmpperna borde ha givits ett helt annat inflytande än vad den föreslagna modellen för Riksutställningar ger möjlighet lill. Statens kulturråd, TCO och /wf betonar organisationernas och studieförbundens möjligheter att nå nya publikgrupper.

Flera remissyttranden har gäll in närmare på utställningens användning inom folkbildningsarbetet och ett par instanser berör även folkhögskolornas roll. SÖ, S:t Eriks folkhögskola och Folkbildningsförbundel finner att erfaren­heterna visaratt ulställningsmediel fungerar mest effektivt dä utställningar integreras i pedagogiska projekt med möjligheter till bearbetning av stoffet. Folkbildningsförbundel understryker vikten av att Riksutställningar bidrar till möjligheterna att redovisa studieförbundens cirkelstudier i utställnings­form. Föreningen Sveriges landsantikvarier, statskontoret och RR V ifrågasätter om en centralisering av verksamheten med vandringsutställningar är till fördel vid kontakten med folkbildningsverksamheten.

Några remissinstanser uppehåller sig vid utställningsmediels betydelse för skolan. Erfarenheterna av utställningar som läromedel frän försöken i Skellefteå betecknar SÖ som värdefulla och styrelsen vill peka på utställ­ningens stora möjligheter alt fungera som stöd för samverkan mellan skolans ämnen. Enligt Föreningen Sveriges landsantikvarier bör den största satsningen pä skolan göras via regionala och lokala museer.

Statens naturvårdsverk och AMS betonar myndigheternas behov av service från Riksutställningar. Folkparkernas centralorganisation däremot framhåller att samhällets organ inte bör fä ta i anspråk avgörande delar av Riksut­ställningars resurser. För att man skall kunna komma till rätta med sned­fördelningen i kulturutbudet anser LO att del löpande planerings- och bud­getarbetet mäste ulgä frän klara prioriteringar av de missgynnade grupperna, främst bland de vuxna. Även statens kuhurråd betonar att utställningsmediet inte fär förbehållas institutionerna.

KRO påpekar alt konstnärernas andel av försöksverksamhetens budget varit blygsam och föreslär att en särskild konstsektor inrättas som fär ansvar


 


Prop. 1975/76:135                                                   148

för bl. a. vandringsutställningar av konst samt för de idé- och temautsläll-ningardär konstnäriig medverkan är nödvändig. Liknande förslag framläggs av Konslnärscentrum.

7.3.2 Produktionsverksamhet

Mänga remissinstanser delar uppfattningen att en huvuduppgift för Riks­utställningar är att p r o d u c e r a utställningar för sädana organ och grupper, som inte själva förfogar över en produktionsapparat.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen framhåller att detta särskilt gäller samhällsinformativa utställningar från statliga myn­digheter och institutioner,och all produktionen huvudsakligen t)örske inom ramen för myndighetens informationsanslag. Folkparkernas centralorganisa­tion fäster särskilt avseende vid att Riksutställningars produktionskapacitet kan utnyttjas för folkrörelser och studieförbund pä gynnsamma ekonomiska villkor. Konstfrämjandet menar all om Riksutställningar huvudsakUgen skall ställa sina produktionsresurser till förfogande förändra produktionsinriktade organ, kommer del att fä svårt att inrikta verksamheten efter behov hos avnämargrupperna. ABF fruktar att om beställarens inflytande pä produk­tionen fär bero av dennes egna resurser, kommer mänga som annars velat använda RiksulstäUningar alt avstå frän delta.

Ett stort antal institutioner och organisationer pä museiområdet samt bl. a. Stockholms kommun och SACO understryker att utställningsproduktion i för­sta hand är en angelägenhet för museerna. Bl. a. naturhistoriska riksmuseet framhåller att det inte är ändamålsenligt att Riksutställningar producerar egna utställningar inom de större museernas ämnesområden. Föremål och sakkunskap finns redan pä museet, och produktion genom Riksutställningar innebär endasl en fördyring.

Frän många häll betonas att en reell decentralisering av pro­duktionen mäste eftersträvas. Flera instanser påpekar all bl. a. utred­ningens undersökningar visat, att del framför allt är utställningar med lokal anknytning som lockar ny publik. Om en produktlon som är resultat av centrala Initiativ fr dominera. Innebär detta enligt SÖ stor risk för ett passivt mottagande. Produktion pä lokal nivå bör därför stödjas. Riksantikvarie­ämbetet och statens historiska museum och KRO finner det angeläget all länsmuseerna ges statsmedel för produktion av utställningar som I första hand vänder sig lill länels invånare. Dessutom bör centralmuseerna erhålla medel för produktion av vandringsutställningar.

Sveriges allmänna biblioteksförening framhåller liksom Norrköpings kommun och biblioteksnämnden i Lund att biblioteken bör kunna fä produktionsstöd för utställningar, särskilt sädana av lokalt intresse.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, nationalmuseet. Nor­diskamuseet, Stockholms kommun, SACO, Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen anser all en del av de för Riksutställningar


 


Prop. 1975/76:135                                                   149

föreslagna produktionsmedlen i stället bör tillföras ett särskilt anslag för ulslällnlngsproduktion, som disponeras av statens kulturråd. Även statens kuhurråd för fram tanken pä ett för museiväsendet gemensamt anslag för vandringsutställningar, fördelat av kulturrådet, och avsett att möjliggöra för de mindre statliga museerna att delta I verksamheten.

Betydelsen av utvecklingsverksamhet pä utställningsomrädet betonas av några Instanser. De anställda vid Riksutställningar menar att ut­vecklingsarbete givetvis kan ske Inom ramen för olika samarbetsprojekt, men att det även är viktigt att Riksutställningar fär särskilda resurser för sådant arbete. Folkbildningsförbundel anser del viktigt att experimenlverk-samhelen ges tillräckliga resurser, och att den bedrivs i nära samarbete med folkbildningsarbetet och skolan.

Statens kulturråd framhåller liksom slatens sjöhistoriska museum, Malmö kommun och flera länsmuseer betydelsen av basutställnlngar som kan komp­letteras med lokalt material.

De flesta remissinstansema framför inga invändningar mot integrationen av Riksförbundet för bildande konsl och Föreningen Konst i skolan i Riks­ulstäUningar. Riksförbundet för bildande konst önskar en garanti för all mäng­den konstutställningar och anslagen till dessa hälls pä en viss nivå. Bl. a. SÖ och Föreningen Konst i skolan understryker det angelägna i att Riks­utställningar kan ge konstutställningar för skolan ett betydande utrymme.

Några remissinstanser behandlar frågor rörande förhällandet till Sve­riges Radio och TRU. Betydelsen av samarbete med dessa in­stitutioner betonas bl. a. av SÖ. Varbergs museum och Folkparkernas cen­tralorganisation. Sveriges allmänna biblioteksförening önskar ett vidgat sam­arbete och understryker liksom Tekniska museet. Musikaliska akademien och Föreningen för undervisning och Information vid svenska museer vikten av att bl. a. radio- och TV-inslag i högre grad skulle kunna friköpas.

7.3.3 Distributionsverksamhet

De remissinstanser som närmare behandlar Riksutställningars d i s t r i -butionsfunktion är eniga om all organisationen utöver distributionen av de egna utställningarna har vikliga uppgifter att fylla regionall. Mänga framhåller emellertid samtidigt alt Riksutställningars regionala uppgifter bör vara begränsade.

Grundförutsättningen för Riksutställningars distributionsverksamhet ät andra producenter bör enligt Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen vara, all distributionen inte kan genomföras billigare pä annal sätt. Landsantikvarieföreningen anser liksom Jämtlands läns museum och Stockholms kommun att Riksutställningar bör ha skyldighel att distri­buera en utställning om ett visst antal mottagare, t. ex. fem, anmält intresse. Dislributionsskyldigheten måste förenas med regeln att Riksutställningar inte skall kunna påverka utställningens innehåll och form.


 


Prop. 1975/76:135                                                   150

Föreningen Sveriges landsantikvarier hävdar all en samordning av det lokala utbudet är nödvändig och att länsmuseerna eller motsvarande organ därför bör ha ett huvudansvar för ulslällningsdislribulionen pä länsplanet. Utställ­ningar som producerats för centrala organisationer pä riksplanet bör dock kunna distribueras direkt till dessas lokalorgan.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och flera länsmuseer påpekar alt Riks­utställningar bör ha ansvaret för förvärv av internationella utställningar efter samråd med landets museer.

Några remissinstanser betonar allmänt informationens betydelse inom verksamheten med vandringsutiställningar. Norrbottens museum ifrågasätter en viss omfördelning av tillgängliga resurser frän produktions- och distri­butionskostnader till information och programverksamhet.

Vikten av programaktiviteier i anslutning till utställningar berörs i flera remissyttranden. Naturhistoriska riksmuseet betonar starkt att programverk­samheten alltid bör bedrivas i nära samarbete med lokala instanser, och att producenten redan på ett tidigt stadium bör kontakta lokala organisa­tioner.

Z.0 och /wF understryker att kontakt bör tas med viktiga avnämargruppers organisationer innan produktionen av en utställning påbörjas. Även Konst­främjandet, Folkparkernas centralorganisation och ABF betonar att kontak­terna med utställningarnas avnämare är viktig.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen framhåller att uppsökande verksamhet bör förläggas till länsmuseerna. 5///-telsen Sveriges arkitekturmuseum framhåller alt tyngdpunkten i Riksutställ­ningars framtida verksamhet bör läggas pä stimulans lill lokala ulslällnings-aktiviteter och hjälp vid genomförandet av dessa.

Utredningen behandlar i anslutning lill distributionsfrågorna framställning och distribution av trycksaker, serietillverkade utställ­ningar  och reproducerat natur- och kulturhistoriska material.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Föreningen för undeivisning och in­formation vid svenska museer delar i stort utredningens uppfattning att Riks­utställningar bör bedriva verksamhet pä detta område. Riksaniikvarieämbeiet och Slatens historiska museum påtalar museernas behov av föriagsmedel, när­mast för utgivning av populära trycksaker. Föreningen Konst i skolan är positiv till satsningen pä serietillverkade utställningar som kan ge möjlighet till speciellt stimulerande pedagogiska hjälpmedel för skolan.

Behovet av ett dokument a lionsorgan pä utställningsomrädet tas upp i ett flertal remissyttranden. Riksantikvarieämbetet och slatens historiska museum, statens kuhurråd. Lunds konstnämnd. SACO. Landsantikvarieorgani­sationernas samarbetsråd. Föreningen för undervisning och information vid svenska museer. Svenska slöjdföreningen och flera länsmuseer föreslär alt vid Riksutställningar inrättas ell centralt arkiv med uppgift att dokumentera de utställningar som ordnas i landet.


 


Prop. 1975/76:135                                                   151

7.3.4   Teknisk verksamhet

Framför allt från museihäll, bl. a. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen, framhålls Riksutställningars centrala tek­niska servicefunktion för museer, skola och folkbildning m. m.

Riksaniikvarieämbeiet och statens historiska museum understryker att Riks­utställningar bör kunna äta sig uppgifter för museerna vid uppbyggnad både av basutslällningaroch tillfälliga utställningar. Svenska kommunförbundei och Sveriges allmänna biblloleksförening påtalar behovet av central utlåning av olika slags kvalificerade utställningsanordningar. Enligt Skellefteå kommun borde Riksutställningar kunna ha dislributionsmaterial till uthyrning för regionalt och lokall producerade utställningar. Från flera håll betonas särskilt försöks- och utvecklingsarbetet inom den tekniska verksamheten, Naiur-historiska riksmuseet framhåller all utprovning av teknisk apparatur och ulex-perimenterande av förpackningsmetoder skulle kunna ske centralt,

AV-verksamhel, Flera uttalar sig allmänt om behovet av central AV-service, Beträffande tanken på en AV-central vid Riksutställningar är meningarna delade.

Bl. a. statens kulturråd. Svenska kommunförbundet, Varbergs museum. Mu­sikaliska akademien och Svenska museiföreningen stöder förslaget om en AV-central. Kulturrådet framhåller dock att en mer omfattande utvecklings­verksamhet skulle kräva stora ekonomiska insatser och bör läggas på ett annat organ.

Svenska museföreningen påpekar att Riksutställningars AV-verksamhel inte får innebära all museer, som vill skapa egna möjligheter för sådan verk­samhet, fråntas ekonomiskt stöd. Utredningen angående den förisatta verksam­heten med radio och television inom utbildningsväsendet instämmer i att Riksut­ställningar bör ha vissa egna produktionsresurser men betonar alt vissa upp­gifter bör utföras hos andra produktionsenheter. Konstfrämjandet finner det rimligt alt visst AV-material framställs i samarbete mellan organisationer och Riksutställningar. Svenska fliminstituiei understryker den röriiga bildens stora betydelse inom utställningsomrädet men är tveksamt till särskilda pro­duktions- och distributionsresurser inom Riksutställningar för film och videogram. Enligt Tekniska museets åsikt har redan etablerade organ och institutioner inom AV-sektorn tillräcklig kapacitet föratt betjäna museerna. Även ABF tar avstånd från produktion inom Riksutställningar av audi-visuella hjälpmedel och förordar undersökningar om t, ex, TRU eller Sveriges Radio kan sköta uppgiften.

Rikskonserter anser resurser för ett fortsalt och utbyggt samarbete med Riksutställningar i mediautvecklingsfrägor vara viktiga.

7.3.5   Planering

Statens kulturråd understryker viklen av en förstärkt planerings­funktion inom Riksutställningar. Planeringen måste vara långsiktig men


 


Prop. 1975/76:135                                                   152

det bör ocksä finnas beredskap för snabba insatser. Utställningarna bör kunna fungera som inlägg i den aktuella samhällsdebatten.

Rikskonserter och Riksteatern anser det vara av stor vikt att en gemensam gmndläggande iängtldsplanerlng för "de tre R:en" kan göras.

Frågan om olika institutioners och gruppers möjligheter till inflytande på Riksutställningars planering har kommenterats av många remissinstanser.

LO, Konstfrämjandet, Folkbildningsförbundel, Folkparkernas centralorgani­sation, KF, ABF, Medborgarskolan, Studieförbundet Vuxenskolan och de an­ställda vid Riksutställningar reagerar mot att krav frän landsting och kom­muner av utredningen tillmäts en starkt styrande roll och framhäver I stället folkrörelser, studieförbund och andra organisationer som primära kontakt­organ.

Beträffande planeringen av produktionen för skolorna förutsätter SÖ att även länsskolnämnderna beaktas som viktiga kontaktorgan och fäster upp­märksamheten pä vissa grupper med särskilda behov. Särskilda Insatser be­hövs bl. a. pä vårdinstitutioner och för språkliga minoriteter. Slatens invand­rarverk tar upp behovet av utställningar med anknytning till invandrare.

Flera remissinstanser vill ge Riksutställningar i uppgift all, eventuellt i samarbete med centralmuseerna, handha eller organisera utbildning i ulslällningsteknlk m. m. Till dessa hör konstfackskolan, några länsmuseer. Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd. Föreningen Sveriges landsanti­kvarier. Svenska museiföreningen. Svenska riksteatern och Svenska slöjdför­eningen. Västerbottens museum betraktar Riksutställningar som den naturliga platsen för gemensam central för utställnings- och museipedagogik och för utbildning av utställningskonsulenler. Enligl de anställda vid Riksutställningar har institutionen visat sig vara en naturiig plats för såväl Intern som extern utbildning pä utställningsområdet.

7.3.6 Organisation

Ett stort antal synpunkter har lämnats på styrelsens sammansätt­ning, mandattid och arbetsuppgifter. Frän institutions- och organisationshäll framhålls viklen av all den egna verksamheten blir representerad.

Ett antal remissinstanser instämmer i förslaget om stiftelseform för Riksutställningar, däribland statskontoret. RRV, statens kuhurråd och Landstingslorbundei. KF är positivt under förulsällning all motiagargrup-perna fär tillräckligt inflytande och KRO om organisationen blir representerad i styrelsen. LO, Konstfrämjandet, Folkparkernas centralorganisation. Folkets husföreningarnas riksorganisation. Svenska riksieaiern, ABF och Unga örnar ställer sig tveksamma eller avvisande till stiftelseformen därför att den inte anses garantera ett rimligt avnämarinflylande.

Flera remissinstanser understryker vikten av all offentlighetsprincipen tillämpas för stiftelsen. Kammarkollegiet, statskontoret, naturhistoriska riks-


 


Prop. 1975/76:135                                                   153

museet och Svenska museiföreningen påpekar att bestämmelsema I detta hän­seende inte Intagits i det framlagda stadgeförslaget.

Remissinstansema har även lämnat synpunkter pä ett antal olika or­ganisationsfrågor.

Riksutställningars Inre organisation bör enligt slatens kuhurråd beslutas av organisationens styrelse och Inte av regeringen. Kulturrådet ser dock positivt pä inrättande av en planeringsgrupp. Planeringsgruppens värde be­tonas av etnografiska museet och styrelsen för Skoklosters slott. SIDA anser att man för all undvika kompelenstvlster och för att skapa en klarare an­svarsfördelning bör göra planeringsgruppen antingen till ett stabsorgan Inom chefens kansli eller till en självständig avdelning med egna tjänstemän. De anställda vid Riksutställningar finner att planeringsgruppen kan tänkas bli Identisk med direktionen och anser att en precisering senare måste ske.

Några remissinstanser tar ställning till förslaget om överflyttande av I n -formalionscen t rum för offentlig konst till stålens konst­råd. Statens konstråd och Svenska kommunförbundet är positiva tili förslaget. Kommunförbundet framhåller all Informationscentrum är föga känt I kom­munema, varför bättre information om dess verksamhet behövs.

Statens sjöhistoriska museum anser att frägan om ett arkiv för offentlig konsl behöver utredas närmare.

Konstnärscentrum anser att en samordning av informationscentrums och Konstnärscenlrums bildarkiv vore mycket fördelaktig.

Olika personalfrågor behandlas i ett anlal yttranden.

Slatens konstråd anser den föreslagna personalförslärkningen pä konst-området tillräcklig endast om lillfällig personal och konsulter anlitas i ökad omfattning. Enligt KRO bör anslaget för tillfälligt anlitad arbetskraft uppgå till minsl hälften av de föreslagna utgifterna för fast anställd personal och slyrdsearvoden. Organisationen framhåller ocksä liksom Föreningen Konst I skolan och Riksförbundet för bildande konst betydelsen av de tvä föreslagna nya inlendenlstjänsierna för produktion av konstutställningar, bl. a. till sko­lorna.

Konslfrämjandel och ABF finner den föreslagna kostnadsramen för Riksutställningars verksamhet rimlig. Flera museer är positiva till utök­ningen endast under förutsättning alt en behövlig satsning på museiväsendet inte berörs. Statens kulturråd ser det inle som möjligt att bl. a. mot bakgrund av väntade reformer pä museiområdet räkna med en omedelbar utökning av Riksutställningars verksamhet av föreslagen omfattning. Riksutställning­ar bör fä en ändamålsinriktad budget av samma typ som Rikskonserter.

RRV har inga invändningar mot alt Riksutställningar ges särskilda för­lagsmedel, men anser att medlen bör särredovisas i den interna redovis­ningen och att beslämmelser om deras användning bör utfärdas.


 


Prop. 1975/76:135                                                   154

7.3.7 Ansvaret för utställningar

Flera remissinstanser understryker att rättsläget beträffande ansvaret för utställningar måste klarläggas. Naturhistoriska riksmuseet påpekar alt även frågan om ansvarsfördelningen vid samproduktion mellan Riks­utställningar och t. ex. ett centralmuseum torde bli aktuell.

Enligt massmedieutredningen kan del inte generellt sägas att det organ som producerar eller förmedlaren utställning bär det straffrättsliga ansvaret, utan detta vilar i princip på gärningsmannen och övriga medverkande enligt allmänna straffrättsliga grundsatser. Beträffande skadeståndsansvar torde ofla Riksutställningar som sådant bli ersätlningsskyldigt, ensamt eller till­sammans med den straffrällsligl ansvarige. Utställningar som mångfaldigas i ett stort antal exemplar kan enligt massmedieutredningen falla under tryck­frihetsförordningen eller en kommande massmediegrundlag. Massmedie-uiredningen anser alt förslaget att viss person ensam skall vara ansvarig för det allmänna innehållet i en utställning kan verka vilseledande och ge intrycket att personens ansvar även är rättsligt. Därför föreslås i stället fö­reskrifter om att den som haft i uppdrag alt utarbeta en utställning skall tydligt anges i utställningen eller i samband därmed. Statens kulturråd an­sluter sig till detta förslag.

SÖ, Luleå kommun. Föreningen Konst i skolan och Studieförbundet Vuxen­skolan understryker att det rättsliga ansvaret för en utställnings innehåll ej bör åvila mottagaren.

Flera remissinstanser instämmer i utredningens åsikt att det allmänna ansvaret för utställningar av polemisk art bör ligga på producenten. Till dessa hör Tekniska museet, stålens kulturråd. Sveriges allmänna biblioieksför­ening och Studieförbundet Vuxenskolan.

Klys, KRO och Konstnäiscentrum anser liksom SÖ all allt ansvar för vad som uttalas i en utställning, även del rättsliga, bör åvila upphovsmannen. Producenten bör enligt statens kulturråd i den nya lagstiftningen ges ett lika självständigt ansvar som ansvarig utgivare av tryckt skrift eller program­ansvarig i radio.


 


Prop. 1975/76:135                                                  155

8 Regional kulturminnesvård och museiverksamhet 8.1 Nuvarande urganisatiun och verksainhelsfurmer

8.1.1 Den regionala och lokala kulturminnesvården

1 landsantikvarieorganisationen ingår 24 landsantikvarier, en i varje län. Huvudmän för landsantikvarierna är i fiertalet län enskilda organisationer. Enligt kungörelsen (1955:317) angående statsbidrag till av­löningar inom landsantikvarieorganisationen (ändrad senast 1965:167) skall landsantikvarien vara riksantikvarieämbetets' företrädare inom sitt verksam­hetsområde och inför ämbetet ansvara för kulturminnesvärden inom länet. Bidraget ulgär till avlönande av en landsantikvarie och en amanuens i varje län samt därutöver till en särskild antikvarie pä Gotland. Bidraget har fast­ställts till 90 % av lönen till dessa tjänstemän, beräknad efter löneklass F 17, F9 resp. F 13, och utgjorde är 1975 ca 100 000 kr, per län (Gotland 150 000 kr.). Landsantikvarien är i alla län utom tre chef för ett länsmuseum (motsvarande).

Det slalliga bidraget är förenat med vissa villkor enligt nämnda kungörelse. Huvudmannaorganisationerna är sålunda underkastade riksantikvarieäm­betets inspektion. Ämbetet fastställer även stadgar för huvudmannaorga-nisalionerna.

Landsantikvarien har inom sill område ledningen av den kullurminnes-värdande verksamheten. Han tar initiativ lill och sörjer för att kulturminnena skyddas och bevaras samt svarar för rådgivning i kulturminnesvärdsfrägor. Landsantikvarien är ocksä remissorgan för riksantikvarieämbetet, för vars räkning han fullgör en rad olika uppdrag. Han utför bl. a. arkeologiska och byggnadshisloriska undersökningar, övervakning av vårdarbeten samt kul­turhistorisk kontroll i samband med restaurering av kyrkor, byggnadsminnen och annan kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Landsantikvarien lämnar även sakkunnigutlåtanden ål länsstyrelsen och kommunerna i frågor som rör kulturminnesvärden. Han deltar vidare i länsstyrelsens planeringsarbete.

1 flertalet län svarar ett länsmuseum för den regionala musei- och utslällningsverksamheten. Med länsmuseum förstås i det följande ett mu­seum som bedriver en länsomfattande verksamhet och som erhåller bidrag härför från både landsting och kommuner. Begreppet länsmuseum finns dock inle definierat i några statliga eller andra bestämmelser. Särskilda be­stämmelser för inrättande av länsmuseer saknas ocksä.

Länsmuseer i nämnda bemärkelse finns i 19 län. Med hänsyn till den verksamhet som bedrivs och till pågående utredningsarbete i Göteborgs och Bohus län och i Gävleborgs län kan även museerna i Uddevalla och Gävle komma att betraktas som länsmuseer. I Stockholms, Kristianstads och Mal­möhus län saknas länsmuseum.

' Med riksantikvarieämbetet förslås i denna beskrivning myndigheten riksantikva­rieämbetet och siaiens historiska museer.


 


Prop. 1975/76:135                                                  156

Länsmuseernas organisation, verksamhet och finansiering behandlas in­gående i MUS 65:s betänkande (SOU 1973:5) Museerna. I flertalet län är ett hembygdsförbund eller motsvarande förening huvudman för länsmuseet. I fyra län är stiftelser huvudmän med landsting, kommuner och föreningar som stiftare. Med några få undanlag utreds i övriga län frägan om en even­tuell stiftelsebildning.

Direkta statsbidrag utgår inte lill länsmuseerna. Bidraget till avlöningar Inom landsantikvarieorganlsallorien blir dock Indirekt ett bidrag till läns­museet och dess huvudman eftersom landsantikvarien regelmässigt också är länsmuseichef

Landsting och primär kommuner har tagit ett grundläggande ansvar för kulturminnesvärden, bl. a. genom sina bidrag till länsmuseernas verksamhet. Landslingen lämnar I vissa fall även bidrag lill särskilda projekt såsom inventeringar, vetenskapliga undersökningar och publikationer. Landstingen har vidare i ökad utsträckning engagerat sig i frågor om värd och underhäll av kulturminnen.

Primärkommunerna spelaren viktig roll inom kulturminnesvården genom att den fysiska planeringen i första hand är en kommunal angelägenhet. Flera kommuner har sålunda låtit utföra inventeringar och undersökningar av kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader. Bevarandefrägorna har rönt ett allt starkare Intresse inom den kommunala planeringen. I vissa fall har särskilda bevarandeplaner upprättats för all läggas lill grund för planarbelei. Kulturminnesvärden är I mänga primärkommuner en del av kulturnämndens ansvarsområde. De kommunala bevarandeinsalserna kon­kretiseras dock främst genom byggnadsnämndens hantering av planlägg-ningsuppgifierna och de enskilda byggnadsärendena.

Vissa lokala museer utför uppgifter för riksantikvarieämbetets räk­ning. Bl. a. har Stockholms stadsmuseum, Göteborgs arkeologiska och his­toriska museer saml Malmö museum tagit på sig uppgifter inom kultur­minnesvården.

Värdefulla insatser på kulturminnesvårdens område görs ocksä av hembygdsrörelsen. Genom hembygdsrörelsen tillförs kulturminnes­värden betydelsefulla erfarenheter. Att Informera allmänheten i aktuella frå­gor, skapa opinion och väcka debatt är vikliga inslag i hembygdsrörelsens verksamhet.

Pä lokal nivå företräds kulturminnesvården av en ombuds­organisation, som engageras av riksantikvarieämbetet i samråd med landsantikvarierna. Syftet är alt nä kontakt med de krafter som pä lokalplanet har intresse för kulturminnesvården.

Efter den partiella omorganisationen den 1 juli 1971 av den statliga länsförvaltningen har länsstyrelsen som huvuduppgift alt leda och samordna den regionala samhällsplaneringen. Enligt 3 § länsstyrelse-instruktionen (1971:460, ändrad senast 1975:1325) skall länsslyrelsen främja länels utveckling och befolkningens bästa.


 


Prop. 1975/76:135                                                  157

Länsstyrelsens ansvar för den regionala planeringen omfattar i viss ut­sträckning även kulturminnesvården. Vid handläggningen av bl. a. plan-och byggnadsärenden, faslighelsbildningsärenden och lillsländsärenden en­ligt naturvårdslagen (1964:822, omtryckt 1974:1025, ändrad 1975:196) har länsstyrelsen sålunda att tillvarata kulturminnesvårdens intressen.

Samtliga länsstyrelser, med undantag för Stockholms län, har en orga­nisatorisk uppbyggnad med tre huvudavdelningar, en för samhällsplanering, en för skatteförvaltning och en för allmän förvaltning och förvallnlngs-rättsklpning. I Stockholms län finns fem avdelningar varav en är plane­ringsavdelning.

Planeringsavdelningarna har organiserats med särskilt beaktande av att de skall medverka i länsstyrelsens huvuduppgift alt åstadkomma en sam­ordnad och målinriktad planering i länet.

8.1.2 Översikt över kulturminnesvårdens speciallagstiftning'

Genom lagen (1942:350) om fornminnen (ändrad senast 1971:1163) ges de fasta fornlämnlngarna ett lagfäst skydd. Lagen innehäller vidare besläm­melser till skydd för skeppsvrak och fornfynd.

I 1 § föreskrivs att Ingen får ulan tillstånd utgräva, rubba, överhölja eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller pä annat sätt förändra, skada eller ta bort fast fomlämnlng. Det ankommer pä riksantikvarieämbetet att utöva tillsyn över de fasta fornlämningarna. Vad som är fast fornlämning redovisas i 2 §.

Enligl 5 § fär riksantikvarieämbetet vidta erforderiiga åtgärder till skydd och värd av fast fornlämning. Ämbetet får bl. a. undersöka fast fornlämning"' eller låta annan företa sådan undersökning. VIII någon mbba, förändra eller ta bort fast fornlämning, får ämbetet enligt 6 § meddela tillstånd till detta om fornlämningen medför hinder eller olägenhet som Inle slär I rimligt förhällande lill dess betydelse.

Den som planerar arbelsförelag som h)erör fast fornlämning bör enligt 8 § samräda med riksantikvarieämbetet eller med ombud som ämbetet utsett. Anträffas fömt okänd fornlämning skall anmälan ske till ämbetet eller dess ombud. Innebörden av 9 § är all arl)elsföretag som föranleder särskild un­dersökning eller åtgärd beträffande fast fornlämning själv skall svara för den kostnad som därvid uppkommer, om inte riksantikvarieämbetet på grund av särskilda förhållanden finner att det är oskäligt.

Bestämmelserna om fast fornlämning och fornfynd gäller enligl 9 a och b Si? i princip även vrak efler skepp som föriist för minsl etthundra är sedan och vissa föremål som har samband med sådant vrak.

Angående fornfynd föreskrivs i 10 § att föremål, som påträffas i fast forn­lämning och har samband med denna, skall tillfalla staten. Riksantikva­rieämbetet far bl. a. tillerkänna den som låtit utföra vetenskaplig under-Översikten har i huvudsak begränsats till att avse några av riksanlikvarieämbelels viktigare uppgifter.


 


Prop. 1975/76:135                                                  158

sökning av fornlämning varvid sådant föremål påträffats skälig ersättning för kostnader och med undersökningen förenat arbete.

Annat fynd av föremål till vilket ägare inte flnns och som kan antagas vara minsl etthundra är gammalt tillfaller upphitlaren. Denne är emellertid skyldig att mot lösen hembjuda föremålet lill slalen om det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar eller har påträffats bredvid sådant föremål. Riksantikvarieämbetet prövar fråga om inlösen. Ämbetet får även förordna om särskild hittelön utöver inlösenersättningen (11 §),

Genom s, k. fyndfördelning fär statens rätt lill fynd av riksantikvarie­ämbetet överiåtas pä museum som för framtiden kan ta värd om föremålet. Regeringens medgivande krävs i fråga om fynd av större betydelse (13 §). Enligt 15 § får plats för fornfynd undersökas av riksantikvarieämbetet.

Beslämmelser om fullföljd av lalan finns bl.a, i 20§. Talan mot riks­antikvarieämbetets t)eslul skall föras hos regeringen genom besvär.

Kungörelsen (1942:926) om fornminnen (omtryckt 1972:550) föreskriver att riksantikvarieämbetet skall utse ombud att motta anmälningarom fornfynd och omhänderta föremålen (2 §), Vidare finns bestämmelser om underrät­telse angående fornfynd (3 och 4 §§) och om förfarandet i övrigt angående sådant fynd (5 och 6 fJS),

Kungörelsen (1920:744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsvä-sendei (ändrad senast 1968:739) innehäller bl, a, beslämmelser om bygg­nadsminnesmärken,

Säsom byggnadsminnesmärke räknas enligl 18 § byggnad som står under slatens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning och som pä grund av kulturhistoriskt eller konsinäriigt värde är att betrakta såsom minnesmärke. Närmare föreskrifier och anvisningar rörande vården av byggnadsminnesmärken meddelas av riksantikvarieämbetet. Innan riv­ning, förändring eller mer omfattande reparation sker av byggnadsminnes­märke bör enligl 19 § byggnadsrninnesmärket dokumenteras. Statliga bygg­nadsminnesmärken, som enligt 20 § har uppförts pä särskild förteckning av regeringen, är tillförsäkrade ett omfattande skydd. De får inte rivas, över­låtas, flyttas m. m. utan regeringens tillsländ. Förslag till åtgärd, som inle avser vanligt underhällsarbete eller brådskande reparation, prövas av riks­antikvarieämbetet. Är åtgärden att jämföra med nybyggnad, avgörs ärendet av regeringen efter utlåtande av riksantikvarieämbetet (21 och 22 §§).

1 28 § ges beslämmelser om uppförande av kyrkobyggnad för svenska kyrkan. Riksantikvarieämbetet skall bl. a. granska och godkänna förslag till ny kyrkobyggnad. Även förslag angående ombyggnad, rivning eller flyttning av befintlig kyrkobyggnad m.fl, åtgärder skall prövas av ämbetet (30§), Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning i fräga om bl, a, planering och ordnande av kyrkotomt som inte skall vara begravningsplats (29 §). Lagen (1960:690) om byggnadsminnen (ändrad senast 1972:777) gäller inte byggnad som tillhör staten eller utgör fast fornlämning, Lagen tillämpas inte heller på kyrkobyggnader som tillhör svenska kyrkan.


 


Prop. 1975/76:135                                                  159

Riksantikvarieämbetet kan enligt 1 § förklara byggnad för byggnadsminne. För sådan förklaring krävs att byggnaden bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt ttetyddsefull händelse och alt byggnaden med hänsyn därtill är all anse som synneriigen märklig.

Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring regleras genom skydds­föreskrifter (2 §), För ändring av byggnadsminne i strid mot skyddsföre­skrifterna krävs enligt 3 § riksantikvarieämbetets tillstånd.

Särskilda bestämmelser om ersättning finns bl.a. i 5 och 8 5!!, Fastig­hetsägare och innehavare av särskild rätt kan enligt 5 § fä ersättning av staten om skyddsföreskrifterna medför att pågående användning av byggnad eller område avsevärt försvåras, 1 8 § föreskrivs att riksantikvarieämbetet, innan del fattar beslut som kan föranleda rätt till ersättning, skall förvissa sig om att medel finns för ändamålet.

Enligt 14 § skall talan mot riksantikvarieämbetets beslut föras hos kam­marrätten. Enligl 15 § kan ämbetet under vissa förutsättningar förorda att byggnad inle längre skall vara byggnadsminne. Beslut all häva byggnads­minnesförklaring eller jämka skyddsföreskrifter kan vidare meddelas av re­geringen (16§).

Kungörelsen (1960:691) om byggnadsminnen (omtryckt 1972:535) före­skriver bl. a. alt riksantikvarieämbetet i ärende om byggnads förklarande för byggnadsminne skall inhämta yttrande av byggnadsnämnden. Är bygg­naden belägen i Stockholm skall även sladsanlikvarien höras. Del finns även beslämmelser om alt riksantikvarieämbetet skall samräda med myn­digheter och sammanslutningar vid tillämpning av lagen om byggnadsmin­nen (1 §).

Riksantikvarieämbetet är vidare tillsynsmyndighet enligt begravnings-kungörelsen (1963:540, ändrad senast 1975:1006) och har därvid bl.a, alt pröva förslag att anlägga eller utvidga begravningsplats.

Kungörelsen (1942:929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier (ändrad 1967:338) innebär bl, a. att riksantikvarieämbetei beslutar om kyrkliga in­ventarier och föremål som det frän kulturhistorisk synpunkt är angelägel att bevara och vårda.

Enligl kungörelsen (I927:l29)aiigående förbud mol utförsel från riket av vissa äldre kuliurföreinål (ändrad senast 1960:442) får vissa äldre kulturföremål säsom bl. a. möbler och husgeräd av trä inte föras ut från riket ulan tillstånd av riksantikvarieämbetei. Kungörelsen tillämpas inte i fräga om föremål som är tillverkade år 1860 eller därefter.

8.2 Tidigare ställnlncstaKanden »ch fortsatt utredniniisarbete

MUS 6 5 föreslog i betänkandet (SOU 1972:45) Kulturminnesvård att länsstyrelsen skulle bli regional myndighet för den statliga kulturminnes­värden. En särskild kulturminnesenhet med landsantikvarien som chef fö­reslogs inrättad vid länsstyrelsens planeringsavdelning. Bland kulturmin-


 


Prop. 1975/76:135                                                   160

nesenhetens arbetsuppgifter skulle främsl ingå alt företräda kulturminnes­vårdens intressen i den för hela huvudenheten gemensamma verksamheten med samhällsplanering och i dess befattning med den översiktliga fysiska planeringen.

De avgörande besluten I vikliga kullurmlnnesvårdsärenden mäste enligt MUS 65 kunna fattas regionalt. Av denna anledning föreslogs att beslu­tanderätten enligl kulturminnesvårdens speciallagstiftning skulle föras över pä det regionala planet.

MUS 65 föreslog i betänkandet (SOU 1973:5) Museerna ett statsbidrag för kulturhistorisk regional museiverksamhet som hjälp främst till att avlöna en tjänsteman med vetenskaplig och museal erfarenhet Inom de kultur­historiska museernas ämnesområden.

För en närmare redogörelse för de olika förslagen och remissopinionen hänvisas till prop. 1974:28 kap. 12 och 13.

MUS 65:s förslag om kulturminnesvården behandlades I prop. 1974:28 angående den statliga kullurpoliilken. Depar­tementschefen förordade i likhet med MUS 65 all länsstyrelsen blev regional myndighet för den statliga kulturminnesvärden.

En tjänst föreslogs inrättad vid länsstyrelsen i varje län för handläggningen av kullurmlnnesvärdsfrägorna. Innehavare av tjänsten borde vara organi­satoriskt sidoordnad planeringsavdelningens olika enheter på samma sätt som länsveterinären. Den nya organisationen borde införas den I juli 1976.

Genom de förordade förändringarna I fråga om organisation och ansvar pä kulturmlnnesvärdsområdel skulle landsantikvarien upphöra att vara riks­antikvarieämbetets företrädare. Länsmuseet borde emellertid även i fort­sättningen kunna utnyttjas av riksantikvarieämbetet som remissinstans. Del borde också av ämbetet kunna anförtros vikliga inventerings- och värd-nadsuppdrag.

Departementschefen anslöt sig i princip Ull förslaget om en decentra­lisering av besluten enligt speciallagstiftningen. Vissa ärenden kunde emel­lertid för sin handläggning kräva speciell sakkunskap. Det borde enligt de­partementschefen närmare övervägas om inle beslut i sådana ärenden borde fattas av riksantikvarieämbetet ocksä i fortsättningen. Förslag till avgräns­ning av dessa ärenden borde utarbetas av en särskild arbetsgrupp.

Vidare föreslogs att ett nytt statsbidrag skulle införas för länsmuseerna. Den närmare utformningen av bidragssystemet borde övervägas inom den särskilda arbetsgruppen. Arbetsgruppen skulle också överväga frågan om statsbidrag till regional musei- och kulturminnesvärdsverksamhet i sådana län där länsmuseum saknades.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med Kungl. Maj:ls förslag saml gav som sin mening till känna vad kulturutskottet anfört om den regionala kulturminnesvårdens organisation (KrU 1974:15, rskr 1974:248). För en full­ständig redogörelse för Kungl. Maj:ts förslag och kulturutskottets övervä­ganden hänvisas till prop. 1974:28 kap. 25.10 och 25.11 samt KrU 1974:15 p. 2.10 och 2.11.


 


Prop. 1975/76:135                                                   161

För det fortsatta utredningsarbetet angående kulturminnesvärdens regio­nala organisation, speciallagstiftningen och statsbidraget till länsmuseer m, m, tillsattes hösten 1974 arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifrågor. Arbetsgruppen avlämnade i maj 1975 belänkandet Regional kulturminnesvärd och museiverksamhet,

8.3 Arbetsgruppen för vissa kulturminnesvårds- och museifråjjor

8.3.1 Kulturminnesvårdens regionala organisation Samarbete och ansvarsfördelning

Arbetsgruppen erinrar om att den statliga regionala kulturminnesvärden efter den 1 juli 1976 fömtsätter kompletterande insatser från länsmuseets sida. En effektiv och framgångsrik regional kulturminnesvärd mäste bygga pä ett frän både länsslyrelsen och länsmuseet aktivt bedrivet samarbete och informationsutbyte.

Riktlinjer för samarbetet måste vara alt museet biträder länsstyrelsen med utredningar och bedömningar när detta behövs lill belysning av de frågor som skall handläggas i länsstyrelsen. 1 mänga fall kan samarbetet väntas fä formen av ett regelrätt remissförfarande.

Länsstyrelsen kommer att bl.a. för sitt arbete med den regionala pla­neringen behöva faktaunderiag och expertullälanden från länsmuseet. I ar­betet med den fysiska riksplaneringen kan hjälp behövas för att få fram erforderiigt underiagsmaterial och för all lägga upp kommunala invenle-ringsprogram. Länsstyrelsens behov av insatser frän länsmuseet är bl.a, beroende på den nye länsstyrdseljänstemannens egen kompetens och ar­betsbörda.

Kulturminnesvården har i ökad utsträckning försökt att inrikta sin verk­samhet pä de större sammanhangen såsom byggnadsmiljöer och kultur­landskap och de viktigaste arbetsuppgifterna ligger därför inom den fysiska planeringen och inom miljövärden i stort. Som huvudman för den regionala samhällsplaneringen har länsslyrelsen att bereda och falla beslut i en rad ärenden som i större eller mindre utsträckning också berör kulturminnesvärden.

Det gäller bl. a. plan- och byggnadsärenden, fastighetsbildningsärenden och lillsländsärenden enligl naturvårdslagen. Hit hör även vägfrågor och exproprlationsärenden. Vidare kommer kulturminnesvården med i bilden vid länsstyrelsens arbete med arbetsmarknadspolitisk planering, kommunala bostadsbyggnadsprogram saml planering rörande skolväsende och jord- och skogsbruk. Kulturminnesvärdens intressen kan behöva beaktas också dä länsstyrelsen yttrar sig över t. ex. kommunalt förköp samt kommunal eller statlig planering av serviceanordningar och militära anläggningar. En central uppgifl för länsstyrelsen är att inom ramen för den översiktliga planeringen la ställning till kulturminnesvårdens behov vid arbetet med den fysiska riksplaneringen. II Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                   162

Som redovisas i del följande (8.3.2) föreslär arbetsgruppen att länsstyrelsen övertar vissa av riksantikvarieämbetets beslutsfunktioner enligt kultur­minnesvårdens special lagstiftning. Den föreslagna decen­traliseringen omfattar ärenden som har särskilt samband med den fysiska planeringen och samhällsplaneringen i stort. Härav följer att besluten I de nya ärendena mer eller mindre berör hela planeringsavdelningens ansvars­område.

Riksantikvarieämbetet kommer även I fortsättningen alt behålla en del beslutsfunktioner enligt speciallagstiftningen. Det är emellertid angeläget alt länsslyrelsen får insyn i och kontakt med de kulturminnesvårdsärenden som handläggs på central nivå och som har betydelse för den regionala verksamheten. Länsstyrelsen bör därför vara regional remissinstans till äm­betet i ärenden som rör kulturminnen och kulturmiljöer med möjlighet att yttra sig efler hörande av länsmuseet. Museei bör vara remissinstans till ämbetet i ärenden som rör kulturföremål, bl.a. fornfynd och kyrkliga inventarier.

1 fräga om tillämpningen av flera författningar har i skilda sammanhang t)etonats vikten av ett nära samråd med antikvarisk expertis. Det gäller bl. a. bostadslånekungörelsen (1967:552), kungörelsen (1974:255)om tilläggs­lån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, kungörelsen (1962:655) angå­ende kommunala bosladsbyggnadsprogram och bostadssaneringslagen (1973:531). Det ankommer pä kommunerna att praktiskt tillämpa flera av dessa författningar.

Efter omorganisationen av den regionala kulturminnesvården bordet ak­tuella samrådet i första hand sökas med länsstyrelsen. Det fär sedan bli en lämplighelsfräga vilket organ, länsstyrelsen eller länsmuseet, som i det konkreta fallet uppträder som samrådspartner. Har frågan anknytning lill samhällsplaneringen i stort bör länsstyrelsen svara för samrådet. Rör frägan rent antikvariska bedömningar tör del vara en uppgift för länsmuseet. På samma sätt bör länsstyrelsen vara kontaktorgan i förhällande lill myndig­heter och liknande, t.ex. fastighetsbildningsmyndighet, lantbruksnämnd, skogsvärdsstyrelse och stiftsnämnd.

Den allmänna princip som bör gälla vid rådgivning är att länsslyrelsen svarar för kulturminnesvärdsfrägor rörande planering, prioritering och prin­ciper för bevarande. Pä länsmuseet bör ankomma den rådgivning som kan bli nödvändig i samband med inventering, restaurering och värdarbeten.

En viktig arbetsuppgift för länsstyrelsen är rådgivningen till kommunerna. Med sina befogenheter inom den fysiska planeringen har kommunerna stora förulsällningar all bedriva en konkret kulturminnesvård. Liksom inom den översiktliga planeringen fär länsstyrelsen viktiga uppgifter i anslutning till den fysiska detaljplaneringen. Länsslyrelsen bör kunna ge de kommunala planförfattarna besked om de krav som mäste ställas på planerna med hänsyn lill länsstyrelsens översiktliga planering saml gällande lagstiftning och nor­mer. Även för denna rådgivning kan länsslyrelsen behöva utnyttja den fack­kunskap som finns i länsmuseel.


 


Prop. 1975/76:135                                                  163

Den information som länsslyrelsen kommer att rikta lill kommuner och enskilda skall främsl avse den kulturminnesvård som länsslyrelsen har ansvaret för. Information om kulturminnesvärdsfrågor i vid bemärkelse blir däremot en uppgift för länsmuseet.

Den kullurminnesvårdande verksamheten, särskilt medverkan i det fy­siska planeringsarbetet, fordrar kännedom om beståndet av kulturhistoriska objekt och miljöer. Härav följer att planering, genomförande och utvärdering av inventeringar är en väsentlig uppgifl inom kulturminnesvärden. Målet bör vara att på grundval av en sä fullständig kartläggning som möjligt av länets tillgångar på sädana objekt och miljöer utarbeta bevarandeprogram som kan tjäna lill ledning för arbetet inom planeringsavdelningen.

En redovisning av kulturminnesvärdens intressen ingår i den s, k, länsinvenleringen, som länsstyrelsen svarar för. Länsstyrelsen bör i övrigt svara för de inventeringar som blir nödvändiga i anslutning till den regionala planeringen.

Det bör framhållas att det ocksä i framtiden måste vara kommunerna som i anslutning till den fysiska detaljplaneringen och bostadssaneringen har det primära ansvaret för att därav föranledda inventeringar genomförs, Länsslyrelsen bör utifrån sitt ansvar för regional kulturminnesvårdsplanering och fysisk riksplanering dels ta initiativ till inventeringar för vilka ell kom­munall huvudmannaskap inle är del mest näraliggande, dels ge kommu­nema råd i deras verksamhet med inventeringar som behövs för den kom­munala planeringen. I allmänhet bör initiativet således komma frän länsstyrelsen som har den allmänna överblicken över planeringsverksam­heten och den regionala kulturminnesvärden. Själva verkställigheten av in­venteringarna bör lämpligen ankomma på länsmuseet.

Ett väl avvägt samspel är således nödvändigt. Länsstyrelsen, kommunerna och länsmuseet bör gemensamt resonera sig fram till hur inventeringar skall utföras och vilka prioriteringar som skall göras. Då länsmuseet har utfört inventering saml undersökt och dokumenterat materialet, har museei all göra de grundläggande vetenskapliga bedömningar som fordras. Den mer slutgiltiga värderingen, som bl. a. syftar till att upprätta bevarandeprogram, bör göras i samråd mellan museei och länsslyrelsen.

Länsmuseet har särskilda förulsällningar för alt frän vetenskapliga och museala synpunkter bedöma och värdera behovet av kulturhistorisk fo rs k n I n g inom regionen. Museet har även erforderiig sakkunskap för att planera och genomföra vetenskapliga projekt inom det kulturhistoriska fältet. Den Ifrågavarande forskningen bör därför Ingå bland länsmuseets uppgifter.

Ett väsentligt och nödvändigt led för att säkerställa kulturminnesvär­dens intressen är värden av kullurminnen och kultur­miljöer. I länsstyrelsens ansvar för den regionala kulturminnesvårds­planeringen ingår även ett allmänt ansvar för alt erforderiiga värd­arbeten kommer till stånd. Länsstyrelsen bör bl. a. i samråd med kom-


 


Prop. 1975/76:135                                                   164

munerna kartlägga behovet av insatser och ta initiativ till vårdarbeten. Länsstyrelsen bör ocksä lämna upplysning om de principer och normer för vårdarbeten som gäller inom kulturminnesvärden samt om lämpliga in­stitutioner och konsulter för konkreta värduppgifter.

En viktig uppgifl för länsslyrelsen blir vidare all svara för en planmässig samordning mellan kulturminnesvårdens och naturvårdens värdinsatser. För de värdarbeten (beredskapsarbeten m, m.) som helt eller delvis bekostas av AMS kommer länsstyrelsen att fä ell planeringsansvar av samma slag som i fräga om naturvärden. Den kulturhistoriska kontrollen av dessa vård­arbeten bör däremot i allmänhet utföras av länsmuseet. Museei bör också kunna medverka vid upprättande av vårdprogram och vid projektering av arbetena. Även i övrigt bör länsmuseet kunna åta sig uppgifter i anslutning lill vården av fornlämningar, byggnader och kulturhistoriska miljöer. Det bör ocksä närmast ankomma på länsmuseet att vara rådgivande i enskilda värdfrågor gentemot kommuner, enskilda och föreningar.

Inordnandet i länsstyrelsen m. m.

Arbetsgruppen förutsätter att kungörelsen angående statsbidrag till av­löningar inom landsantikvarieorganisationen upphör att gälla när den nya organisationen träder i kraft. Därmed försvinner de formella kompetens­krav som nu gäller för landsantikvarien. Del är i dag vanligt att lands­antikvarien och biträdande antikvarien tillsammans läcker områdena forn­minnesvård och byggnadsminnesvärd. Den nye tjänstemannen blir ensam närmast ansvarig för kulturminnesvärdsfrägor i länsstyrelsen. Detta kommer att ställa särskilda krav på tjänstemannens kompetens. Den norm som bör följas vid tillsättning av tjänsten är all länsslyrelsen skall tillföras en tjäns­teman med kulturhistorisk kompetens. Det är viktigt att tjänstemannen har de kvalifikationer som är nödvändiga för all kunna handlägga frågor om kulturmiljöer av olika slag inom ramen för fysisk riksplanering och annan fysisk planering. Härav följer all de sökandes vetenskapliga meriter och yrkeserfarenhet måste prövas omsorgsfullt frän facksynpunkt, Ärbels-gmppen anser därför alt riksantikvarieämbetei skall yttra sig över de sö­kandes kompelens innan länsslyrelsen hos regeringen föreslär innehavare av de aktuella tjänsterna.

Kompetenskraven aktualiserar även frågan om utbildning. Riksantikva­rieämbetet har för avsikt alt under det första året efter omorganisationen anordna särskilda kurser för bl. a, den nya länssiyrelsepersonalen. Arbets­gruppen förutsätter att tjänstemannen för kulturminnesvärdsfrågor deltar i denna utbildning, som avses äga rum i samarbete med bl, a. länsstyrelsernas organisationsnämnd.

I fråga om tjänstetitel föreslår arbetsgruppen alt tjänstemannen får en funktionsbeskrivande titel. Av titeln bör framgå tjänstemannens ansvars­område, kulturhistoriska inriktning och kompetens. Bland förslag som har


 


Prop. 1975/76:135                                                  165

diskuterats kan nämnas kulturvårdsdirektör och länsantikvarie.

När det gäller inordnandet i länsstyrelsen mäste det under­strykas att innehavaren av tjänsten skall vara organisatoriskt sidoordnad pla­neringsavdelningens olika enheter. Det innebär all den nye tjänstemannen i praktiken ges en ställning motsvarande enhetschef i länsstyrelsen. Härav följer i sin lur alt han i förhällande lill de andra fackenheterna fär den fristående och självständiga ställning som är nödvändig för att han skall kunna hävda kulturminnesvårdens intressen på samma villkor som dessa enheter hävdar sina fackiniressen.

Tjänstemannens behov av allmän service bör till viss del kunna tillgodoses inom planeringsavdelningen. Arbetsgruppen anser emellertid att tjänste­mannen fortlöpande behöver kvalificerad hjälp som bör ankomma pä en särskilt ansvarig person inom bilrädeskarriären. Till biträdets uppgifter bör höra att bygga upp och ansvara för handarkiv och erforderliga register i anslutning till tjänstemannens arbete inom länsstyrelsen. Vidare bör biträdel vara kompetent alt bereda nya ärenden genom all självständigt skaffa fram underlagsmaterial.

Det är betydelsefullt att tjänstemannen i det dagliga arbetet ges möjlighet att ta del av det omfattande arkiv- och biblioleksmaterial som har samlats inom länsmuseel. Del bör ankomma på länsstyrelsen och länsmuseet att i samverkan finna former för detta. Arbetsgruppen vill även peka pä tjäns­temannens behov av handarkiv och facklitteratur. Tjänstemannen kan vida­re behöva information som finns tillgänglig inom riksantikvarieämbetet.

Ett annat spörsmål är frågan om vikarie för tjänstemannen. Vid exempelvis en längre sammanhängande bortovaro bör tjänsten helst inte lämnas obe­mannad. En lösning som faller sig naturiig är att vid behov förordna en tjänsteman hos länsmuseel eller riksantikvarieämbetet som vikarie i länsstyrelsen. I frågor av detta slag fär samråd ske i första hand mellan ämbetet och länsstyrelsen.

Handläggningen inom länsstyrelsen

Länsstyrelsens verksamhet leds av en lekmannastyrelse med landshöv­dingen som ordförande. Styrelsen består av landshövdingen och tio särskilt utsedda ledamöter. Landshövdingen är chef för länsslyrelsen.

Av organisationen i övrigt är främst planeringsavdelningen av intresse i detta sammanhang. Inom denna finns fiera underenheter - i normalfallet juridiska enheten, regionalekonomiska enheten, nalurvärdsenhelen, planen-helen, lanlmälerienheten och försvarsenheten med var och en sin chef 1 planeringsavdelningen ingår härutöver länsveterinären. För all den nöd­vändiga samordningen skall komma till stånd är de berörda fackområdena representerade vid ärendenas beredning och handläggning.

Verksamheten vid länsstyrelsen regleras dels genom länsstyrelse-instruktionen, dels genom en särskild arbetsordning som fastställs av


 


Prop. 1975/76:135                                                   166

länsstyrelsen. Till ledning för att utarbeta denna arbetsordning fastställer regeringen en normalarbetsordning.

Ärendena är inom länsstyrelsen fördelade på olika beslutsnivåer. Det an­kommer t. ex. på styrelsen att avgöra viktigare frågor om samhällsplanering och andra för länet betydelsefulla åtgärder. Andra ärenden avgörs av lands­hövdingen, avdelnings- eller enhetschef eller av annan tjänsteman som ve­derbörande chef har utsett.

Genom att ansvaret för hela miljövårdsfältet genom omorganisationen samlas i länsstyrelsen skapas förijtsättningar för ett intimt samarbete mellan den nye tjänstemannen för kulturminnesvården samt i främsta rummet plan-, naturvårds- och lanlmälerienheten.

Inom planeringsavdelningen fär tjänstemannen som främsta uppgift alt företräda kulturminnesvårdens intressen i den för hela avdelningen gemen­samma verksamheten med samhällsplanering och översiktlig fysisk plane­ring. Tjänstemannen skall vidare delta i handläggningen av de ärenden som enligt lag eller annan författning ankommer pä länsslyrelsen säsom fö­reträdare för kulturminnesvården. Tjänstemannen kan ocksä komma all delta i handläggningen av enskilda besvärsärenden som (. n, handläggs på planeringsavdelningen. Även vissa yttranden som länsstyrelsen avger kan vara av betydelse frän kulturminnesvärdssynpunkt,

I bilaga 2 till nuvarande normalarbetsordning för länsstyrelsen anges vilka som har föredragningsskyldighe:l och beslutanderätt i befintliga ärenden. Vidare markeras vilka övriga tjänstemän som skall delta i samråden när beslut fattas. Arbetsgruppen redovisar i sitt förslag den skyldighet att delta i samråden som därvid bör ankomma pä tjänstemannen.

När det gäller de nytillkomna ärendena enligl speciallagstiftningen (8.3.2) föreslär arbetsgruppen att beslutsnivån läggs relativt högt inom länsstyrelsen. Således bör lägst avdelningschefen pä planeringsavdelningen ha beslutan­derätten i de ärenden som inte skall avgöras av länsstyrelsens styrelse eller av landshövdingen.

Tjänstemannen bör vara föredragande i samtliga nya ärenden. Artiets-gruppen redovisar i sitt förslag ocksä vilka övriga enheter som bör delta i ärendehandläggningen.

Särskilda organisationsproblem

Huvudman för landsanlikvarieorganisalionen i Stockholms län, med undanlag för Stockholms kommun, är Stockholms läns kullurmin-nesräd. Landsantikvarien i Stockholms län är lokalmässigl knuten till länsstyrelsen och fungerar som fristående länsexperi i kulturminnesvårds-frågor. Landsantikvarieorganisationen utgörs av landsantikvarien och ytter­ligare tvä tjänstemän saml ett kanslibiträde.

De kulturminnesvårdande uppgiftema inom Stockholms kommun hand­has av Stockholms stadsmuseum med stadsantikvarien som chef Stads-


 


Prop. 1975/76:135                                                   167

antikvarien yttrar sig till riksantikvarieämbetet i ärenden angående kultur­minnesvård. Museet har även vissa andra uppdrag för ämbetet. Kontakten med de statliga organen har säkerställts genom att riksaniikvarien har rält att delta i kulturnämndens sammanträden.

Statsmakternas beslut angående den regionala kulturminnesvärden för­utsätter att den nye tjänstemannen med större tyngd än landsantikvarien skall kunna hävda kulturminnesvårdens intressen i samhällsplaneringen. Enligt arbetsgruppens uppfattning är det närmast ogöriigt för en tjänsteman att fullgöra de uppgifter som efter omorganisationen faller inom länsstyrel­sens ansvarsområde i Stockholms län. Bl. a. är art)etsmängden och ärendenas svårighetsgrad förhållandevis större i ett storstadslän än i andra län.

Med hänsyn till de särskilda förhållandena pä kullurminnesvärdsomrädel i Stockholms län föreslär arbetsgruppen att den befintliga landsantikvarie-organisationen vad gäller antalet tjänstemän behålls i den nya organisationen i länsstyrelsen. Genom den föreslagna organisationen får länsstyrelsen re­surser att ulföra arbetsuppgifter som i andra län åvilar länsmuseet.

Huvudman för landsantikvarien i Göteborgs och Bohus län är Bohusläns hembygdsförbund. Landsantikvarien är också intendent för Uddevalla museum. Göteborgs kommun bedriver genom sina arkeologiska och historiska museer kullurminnesvårdande uppgifter inom kommunen. Museerna samarbetar med länsstyrelsen i ärenden rörande kommunen och fyller till viss del den funktion som i övriga delen av länet omhänderhas av landsantikvarien.

Situationen inom kulturminnesvärden I Göteborgs och Bohus län ger en­ligt arbetsgruppens mening stöd för att en förstärkning av länsstyrelsens planeringsavdelning med ytteriigare handläggare och kvalificerad biträdes-hjälp kan övervägas.

Även förhållandena iMalmöhus län bör särskilt uppmärksammas. I de båda Skånelänen är Skånes hembygdsförbund huvudman för lands­antikvarieorganisationen, som har kontor i Lund och Kristianstad. De re­gionala kullurminnesvärdsuppgifterna i Malmöhus län är mycket omfat­tande. Arbetsgruppen anser att en förstärkning med ytteriigare handläggare och kvalificerad biträdeshjälp kan övervägas.

Arbetsgruppen föreslär ett nytt statsbidragssystem för länsmuseerna. Un­der hänvisning till bl. a. pågående utredningsarbete lägger arbetsgruppen dock inle fram något förslag om statsbidrag lill museiverksamheten i Stock­holms län, Göteborgs kommun och Skånelänen.

8.3.2 Kulturminnesvårdens speciallagstiftning

Decentralisering av beslut

Arbetsgruppen framhåller beträffande lagen om fornminnen alt skyddet av de fasta fornlämningarna allt oftare berörs av frågor om mark­användning och byggande.


 


Prop. 1975/76:135                                                   168

Skyddet av de fasta fornlämningarna behandlas inle bara som ett ärende enligt lagen om fornminnen. Inom den regionala planeringen handläggs bl. a. plan-, byggnads-och nalurvårdsärenden som i större eller mindre ut­sträckning ocksä berör de fasta fornlämningarna, 1 viss män är sålunda forn-lämningsskyddet redan integrerat i länsstyrelsens planeringsverksamhet. Del måste anses angeläget att även de aktuella beslutsfunktionerna förs över på länsstyrelsen. Arbetsgruppen föreslår därför att länsslyrelsen blir beslu­tande myndighet i fråga om de fasta fornlämningarna. Riksantikvarieämbetet bör dock även i fortsättningen ha överinseende över värden och bevarandet av de fasta fornlämningarna. Detta bör komma till uttryck i 1 ij.

1 2 § anges vad som är fast fornlämning. Lagen om fornminnen innehäller emellertid inte någon bestämmelse om vem som avgör huruvida fast forn­lämning föreligger. Om beslutanderätten decentraliseras bör det primärt åvila länsstyrelsen att ta ställning i denna fräga. Vid tveksamma fall bör länsstyrelsen samräda med riksantikvarieämbetei och länsmuseet.

Den föreslagna decentraliseringen innebär att undersökning och annan åtgärd enligt 5 § ankommer på liinsslyrelsen. Detta bör dock inte medföra alt riksantikvarieämbetei skall vara beroende av länsstyrelsens tillstånd om ämbetet vill företa åtgärd som avses i denna paragraf. Arbetsgruppen föreslår att det i 5 § införs en bestämmelse varigenom ämbetet äger rätt att företa undersökning eller annan åtgärd utan tillsländ av länsstyrelsen.

Förslaget innebär vidare att den koslnadsprövning som kan komma i fråga enligt 9 § förs över pä län;;slyrelsen. Riksantikvarieämbetei beslutar emellertid om medel för ändamålet. Delta fär till följd att länsstyrelsen har att göra framställning lill ämbetet för den händelse prövningen leder fram lill alt det allmänna bör svara för kostnaden.

Decentraliseringen av beslutanderätten enligt speciallagstiftningen fär betydelse även för riksantikvarieämbetets lokala ombud. Dessa fullgör bl, a, vissa uppgifter enligt lagen om fornminnen. Det är angeläget att ombuden även i fortsättningen ges möjlighet au fullgöra kullurminnesvårdande upp­gifter. Ombuden bör emellertid inte längre svara för det samråd m, m, som nämns i 8 §, Arbetsgmppen föreslår all länsslyrelsen ensam tar över upp­gifterna.

Vad gäller skeppsvrak har antalet sädana ärenden för riksantikvarieäm­betets del hittills varit relativt begränsat. Det sammanhänger bl, a, med att stora områden av botten i hav och insjöar ännu är outforskade. Ut­vecklingen går mot ett ökat utnyttjande av vattenområdena. Härav följer ett behov av att kartlägga och undersöka områdena vilket i princip bör vara en uppgifl för den regionala planeringsverksamheten. Del kan därför övervägas att på sikt decentralisera ärendena om skeppsvrak till länsstyrel­sen, F, n, får de emellertid anses tillhöra en så ny och avgränsad kategori att fördelarna med den centrala handläggningen väger över. Arbetsgruppen föreslär ingen decentralisering av dessa ärenden.


 


Prop. 1975/76:135                                                  169

Tillämpningen av beslämmelserna om fornfynd ger vid handen alt särskilt ärenden om fyndfördelning enligt 13 S innefattar ställningstaganden av spe­ciell art. Riksantikvarieämbetets beslut föregås också av en mycket noggrann beredning. Under denna sker en jämförelse mellan det aktuella fyndet och föremål i historiska museets samlingar. Avsikten är att bedöma huruvida fyndet bör införiivas med museets rikstäckande samlingar.

Arbetsgruppen anser att krav på största möjliga rättvisa och ändamåls­enlighet talar för att riksantikvarieämbetet erhåller beslutanderätten i ären­den om fyndfördelning. Även ämbetets befattning med fornfynden enligt 10-12 och 14 §5; bör kvarstå. Den överblick och erfarenhet som ämbetet har förvärvat är av betydelse för de bedömningsfrågor som här blir aktuella.

Underrubriken fornfynd hör också undersökning av fyndplats enligl 15 §. Detta är en uppgift som i första hand bör ligga pä länsstyrelsen. 1 över­ensstämmelse med förslaget om undersökning enligt 5 S bör riksantikva­rieämbetet ha rätt att undersöka plats för fornfynd utan tillstånd av länsstyrel­sen.

Vad gäller k u ngörelsen om fornminnen föreslär arbetsgrup­pen alt länsslyrelsen skall samräda med riksantikvarieämbetet innan länsslyrelsen i ärende enligl lagen om fornminnen fattar beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet eller annat beslut av vikt. Vidare föresläs bl. a. alt länsstyrelsen skall underrätta ämbetet om beslut som länsstyrelsen meddelar enligt lagen om fornminnen.

1 fräga om kungörelsen med föreskrifter rörande del offentliga byggnadsväsendet har tillämpningen av beslämmel­serna om byggnadsminnesmärken enligl 18 S i viss mån präglats av den osäkerhet som föreligger beträffande vilka byggnader som skall räknas som sädana minnesmärken. Det är alt märka att det inle finns anvisat något förfarande varigenom del fastställs att byggnad uppfyller kravet pä kul­turhistoriskt eller konsinäriigt värde. Riksantikvarieämbetets uppgift alt ha tillsyn över underhäll och värd har inneburit au ämbetet vid behov har biträtt med granskning och kontroll. Uppgiften har i huvudsak innefattat antikvariska bedömningar. Arbetsgruppen föreslär därför ingen ändring av de nuvarande beslämmelserna.

De beslämmelser som gäller för de förtecknade statliga byggnadsmin­nesmärkena enligl 20 S påkallar särskilda överväganden. Beslut om älgärder beträffande dessa minnesmärken fallas sålunda i slor utsträckning på central nivå. Detta gäller även handläggningen hos de byggnadsförvaltande myn­digheterna. Del pågår emellertid en utredning om att decentralisera vissa av byggnadsstyrelsens uppgifter och beslutsfunktioner till de regionala bygg­nadsförvaltningarna.

Ett ställningslagande beträffande riksantikvarieämbetets uppgifter bör till­godose intresset att åstadkomma en samordning med verksamheten hos de byggnadsförvaltande myndigheterna. En strävan bör vara att decentra­lisera ämbetets uppgifter i den män motsvarande förvaltningsålgärder förs


 


Prop. 1975/76:135                                                  170

över på det regionala planet. Arbetsgruppen föreslår att ämbetet behåller sina nuvarande uppgifter i avvaktan på att det blir klariagt i vilken ut­sträckning de byggnadsförvaltande funktionerna kommeratt decentraliseras.

Vad gäller kyrkobyggandet omfattar riksantikvarieämbetets granskning av nybyggande och nyanläggningar förslagets funktionella och arkitekto­niska egenskaper, I fräga om byggnad granskas även inredning och konst­näriig utsmyckning. Granskningen beträffande befintlig byggnad eller kyr­kotomt görs såväl från funktionella och arkitektoniska som från kullur­minnesvårdande synpunkter.

De uppgifter som ankommer på ämbetet kräver tillgång till särskild ex­pertis. Det kan befaras att länsstyrelsen vid en decentralisering skulle få praktiska svårigheter när del gäller att klara handläggningen av kyrkobygg­nadsärendena, Å andra sidan är det bl, a, från miljösynpunkt ett starkt öns­kemål att de kyrkliga byggnads frågorna inordnas i övrig regional plane­ringsverksamhet. Del är också ett lokalt intresse all fä inflytande på dessa frågor.

Avvägningen för och emot en decentralisering är särskilt osäker när del gäller uppgiften alt granska förslag till ny kyrkobyggnad. Ämbetet fullgör här en granskning som i och för sig inte hör till ämbetets egentliga verk­samhet säsom kullurminnesvårdande organ.

Med hänsyn lill pågående prövning av förhållandet mellan stal och kyrka föreslår arbetsgruppen inte någon decentralisering av kyrkobyggnadsären­dena. Del är emellertid angeläget all ämbetet i sådana ärenden underrättar länsstyrelsen så att denna kan följa den aktuella verksamheten,

Lagen om byggnadsminnen syftar lill att bevara individuella byggnader och deras närmaste omgivningar. Även andra författningar än lagen om byggnadsminnen innehäller beslämmelser som berör den kul­turhistoriskt värdefulla bebyggelsen. Byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senast 1975:1321) och byggnadsstadgan (1959:612, om­tryckt 1972:776, ändrad senast 1975:819) upptar således vissa skyddsinstru-menl. Förordnande enligl naiur\'årdslagen har ocksä betydelse i samman­hanget. Vidare kan expropriation enligl expropriationslagen (1972:719, änd­rad 1975:659) ske för alt bevara kulturhistoriskt märklig bebyggelse.

En decentralisering av beslutsfunktionerna enligt lagen om byggnads­minnen bör medföra all länsstyrelsens samordnande verksamhet stärks och alt de befintliga resurserna las tillvara bättre. Härigenom bör i större ut­sträckning del eftersträvade bevaranderesultatet kunna uppnäs. Arbetsgrup­pen föreslär därför att beslutanderätten enligt lagen om byggnadsminnen decentraliseras till länsstyrelsen.

1 överensstämmelse med förslaget i fråga om de fasta fornlämningarna bör riksantikvarieämbetets övergripande ansvar komma lill uttryck i lagen om byggnadsminnen. En bestämmelse härom bör införas i en ny paragraf, laij.

Arbetsgruppen föreslår all länsstyrelsen skall utfärda skyddsföreskrifter


 


Prop. 1975/76:135                                                   171

enligt 2 § i samråd med riksantikvarieämbetet. Förslaget innebär vidare att länsstyrelsen har all företräda slalen i ersättningsfrågor enligt 5 §. Riks­antikvarieämbetet förfogar emellertid över medel för ändamålet. Innan länsstyrelsen fattar beslut som kan medföra rätt till ersättning av allmänna medel, har länsslyrelsen därför att vända sig lill ämbetet. Härigenom kan ämbetet prioritera mellan de önskade byggnadsminnesförklaringar som med­för ersättningsanspråk gentemot staten.

Arbetsgruppen föreslår även vissa ändringar i kungörelsen om byggnadsminnen. Bl.a. föresläs i 1 § en bestämmelse att länsslyrelsen skall samräda med riksantikvarieämbetet innan länsslyrelsen i ärende om byggnadsminne fattar beslut som kan föranleda ersättnings­skyldighet eller annat beslut av vikt.

Ärenden enligt begravningskungörelsen har samband med fle­ra frågor inom den regionala planeringen. Ärendena har emellertid också anknytning till frågor om kyrkobyggande och kyrkotomt. Del är enligl ar­betsgruppens mening inte ändamålsenligt all avskilja riksantikvarieämbetets uppgifter enligt begravningskungörelsen frän handläggningen av frågor som rör t, ex, kyrkotomt och byggnad pä sådan plats. Mot bakgrund av del tidigare ställningstagandet i fräga om kyrkobyggandel föreslår arbetsgmppen att äm­betet behäller sina nuvarande uppgifter enligt begravningskungörelsen.

Vad gäller riksantikvarieämbetets uppgifter lill följd av kungörelsen angående vården av vissa kyrkliga inventarier föreslär arbetsgmppen ingen ändring bl. a. med hänsyn lill den aktuella prövningen av förhållandel mellan stal och kyrka.

Beträffande kungörelsen angående förbud mol utför­sel från riket av vissa äldre kulturföremål har Kungl. Maj:l den 30 oktober 1974 gett statens kulturråd i uppdrag att i samråd med riksantikvarieämbetet och Nordiska museet göra en värdering av erfa­renheterna av gällande ordning i fräga om utförsel av kulturföremål. Rådet skall till regeringen redovisa resultatet av värderingen och avge de förslag som rådet med anledning av denna kan finna påkallade. Arbetsgmppen anser att förslaget från slatens kulturråd bör avvaktas innan frägan om en ändring av nuvarande beslämmelser las upp till slutlig prövning.

Besvärsräti

Arbetsgruppen har närmare övervägt omfattningen av den rätt att besvära sig över länsstyrelsens beslut som bör tillkomma riksantikvarieämbetet.

Arbetsgruppen erinrar om att ämbetet kommer att ha kvar ett övergripande ansvar för kulturminnesvärden. Besvärsräiien har samband med ämbetets åligganden att bevaka kulturminnesvårdens intressen. Bl. a. skall ämbetet följa den regionala verksamheten och genom samråd, råd och anvisningar biträda länsstyrelser och museer i deras verksamhet.

För att riksantikvarieämbetet skall kunna få till stånd en enhetlig och


 


Prop. 1975/76:135                                                   172

ändamålsenlig tillämpning av lagen om fornminnen och lagen om bygg­nadsminnen, bör ämbetet ges rätt att föra talan mol de beslut som länsstyrel­sen meddelar enligl dessa författningar. Någon begränsning av denna be­svärsräti bör inte gälla. Delta möjliggör för ämbetet att ocksä överklaga t. ex, beslut om byggnadsminnesförklaring varigenom det allmänna åsamkas kostnad som inle slår i rimligt förhållande lill del kulturhistoriska värde som tillgodoses genom beslut.

Arbetsgruppen föreslär att det i lagen om fornminnen och lagen om bygg­nadsminnen las in bestämmelser om den besvärsräll som sålunda bör till­komma riksantikvarieämbetet,

8,4 Remissyttranden

8.4.1 Kullwminnesvåidens regionala oiganisaiion

Ett stort anlal remissinstanser ansluter sig till arbetsgruppens förslag an­gående regional organisation inom kulturminnesvården. Bland dem som ger förslaget ett uttalat principiellt stöd återfinns kammarkollegiet, statskon­toret. RRV. statens kuhurråd, slatens naiuivårdsverk, AMS, 14 länsstyrelser, decentraliseringsutredningen. Svenska kommunförbundet, ett antal kommuner, LandsilngslÖrbundet, flera landsllng, TCO, ell anlal hembygdsjörbund, Lands-antikvarieorganisationernas samarbetsråd. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen.

Förslagets betydelse för riksantikvarieämbetets verksamhet behandlas av några remissinsiansier, Enligl statskontoret aktualiserar ell ge­nomförande av förslaget vissa frågor om riksantikvarieämbetets ställning och uppgifter, bl, a, inom byggnadsminnesvärden. Statskontoret förutsätter alt även dessa frågor på lämpligt sätt uppmärksammas i del fortsatta pla­nerings- och utredningsarbetet. RR V anser all riksantikvarieämbetet fort­löpande bör utarbeta riktlinjer för hur dokumentation av inventeringar av olika slag bör läggas upp för att det avsedda samspelet mellan länsstyrelse, kommuner och länsmuseum skall kunna förverkligas.

Riksantikvarieämbetei och statens historiska museer ulgär frän att den nya regionala organisationen inte kommer att medföra några principiella för­ändringar av riksantikvarieämbetets uppgifter beträffande dels inventering, undersökning och dokumentation, dels planering, projektering och kontroll av vårdarbeten inom byggnads- och fornminnesvårdens område. Verket av­ser emellertid alt närmare utreda dessa frågor och ge underlag för ställ­ningstaganden beträffande kompeaensfördelning och samarbetsformer mel­lan riksantikvarieämbetet och den regionala organisationen.

Ell ijugolal remissinsianser däribland statens naturvårdsverk, länsstyrelser­na i Kronobergs, Jönköpings, Alvsborgs och Örebro län samt några kommuner och hembygdsförbund yttrar sig om hembygdsrörelsen. Samtliga ger hembygdsrörelsen ett uttalat stöd. Statens naiuivårdsverk anser det angeläget all den verksamhet som bedrivs av de ideella organisationerna på natur-


 


Prop. 1975/76:135                                                  173

värdens och kulturvärdens område får samhällets stöd. Länsslyrelsen I Jön­köpingslän finner del väsentligt att hembygdsrörelsen i sin verksamhet erhål­ler stöd och experthjälp från länsmuseel. Ett mycket klart uttalat behov finns enligl länsslyrelsen av en fackutbildad tjänsteman, som helt kan biträda hembygdsföreningarna i deras arbete. Jönköpings läns hembygdsförbund och Malungs fiembygdsförening ansluter sig till länsstyrelsens bedömning,

Enligl statens naturvårdsverk bör ekonomiskt stöd lill lokala föreningar i huvudsak ulgä från kommunerna. Denna uppfattning delas av Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund som kraftigt understryker nödvändigheten av att del nya slalsbidragel lill länsmuseerna ocksä skall göra del möjligt att ge hembygdsföreningarna stöd i olika former i deras allmänna arbete. Bl, a, länsstyrelsen i Kronobergs län anser att formerna för de framlida kontakterna mellan länsmuseel och hembygdsrörelsen saml de lokala hembygdsförening­arnas behov av rådgivning och stöd i andra former från länsmuseet bör närmare klariäggas och beaktas vid statsbidragsgivningen.

Del förefaller enligt Riksförbundet för hembygdsvård som om de pågående stiftelsebildningarna av länsmuseerna har underiätial för resp, hembygds­förbund alt ikläda sig uppgiften att verka som en länk i organisalionskedjan lokal hembygdsförening - regionall förbund - riksorganisation, Äv detta skäl anser riksförbundet all en enhetlig organisation för hela riket är önskvärd för den regionala kulturminnesvården,

Riksantikvarieämbetei och statens historiska museer understryker liksom arbetsgruppen betydelsen av ett mellan länsslyrelsen och länsmuseet aktivt bedrivet samarbete  och informationsutbyle.

Några länsstyrelser förespråkar ett fritt och obundet samarbete, Länsslyrel­sen i Värmlands län finner del väsentligt all ell omfallande samarbete kom­mer till stånd men påpekar att samarbetet bör fä utvecklas relativt fritt utan snävt bindande regler. Länsslyrelsen i Kronobergs län anser alt länsstyrelsens samråd med länsmuseet i konkreta plan-eller bevarandefrågor bör begränsas till vad som verkligen kan vara av behovet påkallat så alt inle onödigt dubbelarbete uppkommer. Remissförfarandet bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län i huvudsak begränsas till ärenden där länsmuseel genom egna utredningar eller genom specialkompetens mäste tillföra ärendet beslutsunderiag som länsstyrelsens tjänsteman inte kan bidra med.

Ett drygl irelliolal remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna I Uppsala, Ble­kinge, Örebro, Jämtlands och Västerbottens län. några kommuner och lands­ting. Landstingsförbundet, SACO/SR, femton hembygdsförbund. Landsanii-kvarieorganlsationernas samarbetsråd. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen förespråkar ett organiserat samarbete mellan länsstyrelsen och länsmuseel. Ett genomgående drag i remissvaren är be­hovet av föreskrifter, arbetsordning eller andra regler för samarbetet.

Länsslyrelsen i Uppsala län framhåller viklen av att del framtida samar­betet blir nägoriunda likformigt över hela landet. Enligt länsstyrelsen bör


 


Prop. 1975/76:135                                                   174

delta åstadkommas genom råd och anvisningar frän centralt håll. Länsstyrel­sen i Blekinge län anser del väsentligt all länsmuseel genom beslulskopior, remisser m. m. hålls underrättad om de ärenden som handläggs av länsstyrel­sen. Det bör enligl länsstyrelsen I Jämtlands län finnas någon form av in­struktion som bl, a. föreskriver skyldighet för länsslyrelsetjänstemannen att delta i föredragningar hos länsmuseet.

Länsslyrelsen I Västerbottens län framhåller i sammanhanget alt länsstyrel­sens initiativ, rådgivning och beslut bör grundas på ett obligatoriskt samråd med länsmuseel. Samrådet bör ske i organiserad form vid regelmässigt åter­kommande sammanträdeslillfällen. Den tidsödande och omständliga re­missordningen kan härigenom undvikas för flertalet ärenden.

Landstingen i Kristianstads och Malmöhus län finner alt omfattningen av länsmuseets medverkan är oklart angiven. Jönköpings läns hembygdsförbund ställer sig avvisande till alt länsmuseet endast anlitas på länsstyrelsens ini­tiativ. Örebro läns hembygdsförbund framhåller som angeläget att länsmuse­ets fortsatta initiativrätt i kulturminnesvårdsfrågor tryggas.

Avsaknaden av en preciserad och i samtliga län tillämplig arbetsordning för samarbetet innebär enligl Siiftelsen Jämtlands läns museum all man ris­kerar en försvagning av kulturminnesvården. Stiftelsen föreslär att orga­nisationen kompletteras med en handläggningsordning. Skälen för en sådan utvecklas närmare av Föreningen Sveriges landsantikvarier som anser det vä­sentligt att remissförfarandet mdlan länsslyrelsen och länsmuseet regleras i samband med omorganisationen. Samtidigt skapas skyldighel för länsstyrelsen att upprätlhälla ett kontinuerligt samarbete med länsmuseel. Handläggningsordningen innebär alt beslut om borttagande av fornlämning, gränslinjebestämning saml undersökning av fast fornlämning och plats för fornfynd alltid kommer all föregås av en sakkunnig prövning, liksom för­klarande av byggnadsminne, ändring av byggnadsminne och hävande av byggnadsminnesförklaring samt yttrande om ecklesiastika boställen. Övriga frågor förutsätts däremot bli handlagda helt inom länsslyrelsen. Föreningen anser all parterna sä långt som möjligt bör fungera som ett arbetslag. Lämp­ligen bör kontakterna upprätthållas genom all länsslyrelsetjänstemannen deltar i länsmuseets veckoföredragningar.

Bland de remissinstanser som uttryckligen stöder de föreslagna riktlinjerna för fördelning av uppgifter mellan länsstyrelsen och länsmuseet återfinns kammarkollegiet, statskontoret, RR V, statens kulturråd, statens na­iuivårdsverk, tio länsstyrelser, Landsiingsförbundet saml några hembygdsför­bund.

Statens kulturråd konstaterar alt del är svårt att för varje uppkommande situation ange vilka uppgifter länsslyrelsen skall ha i förhållande lili de funktioner som länsmuseel skall svara för Arbetsfördelningen blir enligl kulturrådet beroende av de olika förhållandena i skilda län. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller alt del i åtskilliga fall mäste vara själva arten av en konkret kullurminnesfräga som avgör om frågan i första hand skall


 


Prop. 1975/76:135                                                  175

las upp av länsstyrelsen eller av länsmuseel.

Åtskilliga remissinstanser är i större eller mindre utsträckning kritiska mot den föreslagna ansvarsfördelningen. Kritiken går i flera fall ut på att ansvarsfördelningen är oklar och att en precisering bör ske för au undvika dubbelarbete och kompetenstvisier. Till dem som framför kritik eller syn­punkter i frågan hör bl, a, riksaniikvarieämbeiet och slatens historiska museer, statens planverk, en tiotal länsstyrelser och ungefär lika många kommuner, flera landsting och hembygdsförbund samt Landsaniikvarieorganisationernas samarbetsråd. Svenska museiföreningen och Nordiska museet.

Riksantikvarieämbetei och statens historiska museer finner det vara nöd­vändigt alt en närmare precisering sker i kommande instruktion och sials-bidragskungörelse beträffande rådgivnings- och anvisningsverksamheten. Statens planverk finner del otillfredsställande alt arbetsfördelningen inom ett sä vikligl samhällsområde företer brister i fråga om klarhet och kon­sekvens och lill sin verkan ofla blir beroende av tilirälligheler.

Sundsvalls kommun finner att arbetsgruppen inte i tillräcklig grad har tagit hänsyn till de faktiska förhållandena i de olika länen. En praxis som varierar frän län till län förefaller emellertid inle enligl Kalmar läns fornminnesför­ening eflerslrävansvärd. Föreningen anser det nödvändigt att en mera pre­ciserad arbetsordning utarbetas för arbetsfördelningen mellan länsslyrelsen och länsmuseet. Östersunds kommun finner alt del därvid är angeläget all underlätta byggnadsnämndernas samråds- och remissarbete i plan- och bygg-nadslovsfrågor.

Tanken pä en framlida precisering av gränsdragningen mellan länsstyrel­sens och länsmuseets uppgifter förs fram av bl, a, länsstyrelserna i Kronobergs, Alvsborgs och Gävleborgs län, som finner att erfarenheterna fär utvisa vilka kompletterande riktlinjer som bör läggas fast för arbetsfördelningen. Denna uppfattning delas av Stiftelsen Smålands museum som påpekar att det torde vara särskilt väsentligt att kommunerna snarast ges klara direktiv i vilka frågor de har att vända sig till länsslyrelsen resp, länsmuseet.

Principerna för en gränsdragning berörs av några remissinstanser. Statens planverk anser del vara gemensamt för länsstyrelsens uppgifter inom kul­turminnesvården - planering, prioritering samt principer för bevarande -att de representerar myndighetsfunktioner medan de pä länsmuseel ankom­mande uppgifterna i allmänhet är av forsknings- och servicekarakiär. Bl. a. Landstingsförbundet finner del väsentligt att länsstyrelsens verksamhet inom kulturområdet i huvudsak håller sig till frågor som har anknytning till den fysiska regionplaneringen.

Det förefaller enligt SACOISR och Örebro läns hembygdsförbund av prak­tiska skäl uppenbart alt kontroll av reslaureringsarbelen, arkeologiska un­dersökningar, velenskaplig dokumentation, inventeringar och vårdarbeten bör ankomma på länsmuseet. Stiftelsen Jämtlands läns museum tillägger alt länsmuseet bör svara för biträde med sakkunskap i byggnadsnämndernas och kommunernas löpande arbete samt för information och rådgivning lill


 


Prop. 1975/76:135                                                   176

enskilda. Stiftelsen ansluter sig vidare lill de synpunkter som uttalas av Föreningen Sveriges landsantikvarier och Kalmar läns fornminnesförening, vilka finner all uppdelningen mellan statligt och kommunalt är viktig. Fördel­ningen bör ske så att det klart framgår alt länsmuseel kan betraktas som kommunernas expertorgan.

Arbetsgruppens förslag alt liinsstyrelsen skall vara regional remiss­instans äl riksantikvarieämbetet i ärenden om kulturminnen och kul­turmiljöer lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Länsstyrel­sen i Alvsborgs län och SACO/SR framhåller alt det bör åligga länsstyrelsen att i sädana fall höra länsmuset, enligl SACO/SR inte minst med tanke på behovet av ett förtroendefullt samarbete mellan länsstyrelsen och länsmuseet.

Förslaget att länsstyrelsen skall vara remissinstans åt riksantikvarieäm­betet i ärenden om kyrkobyggnader avstyrks dock av tio remissinstanser, bl, a, Stockholms kommun. SACOISR, några hembygdsförbund. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Svenska museiföreningen, som i stället förordar alt kyrkobyggnadsärenden i likhet med ärenden om kyrkliga inventarier remitteras direkt till länsmuseet. Stiftelsen Smålands museum framhåller all ärenden om kyrkoinvenlarier och kyrkobyggnader hör nära samman och behandlas gemensamt vid de flesta kyrkorestaureringar.

Föreningen Sveriges landsantikvarier konstaterar att ärenden om kyrko­byggnader i fiertalet fall handläggs efter remiss lill länsmuseet, som utför huvuddelen av gransknings- och utredningsarbetet saml svarar för kon­trollen av resiaureringsarbelena. Arbetsgruppens önskemål all länsstyrelsen skall kunna följa den aktuella verksamheten bör enligt föreningen utan svårighet kunna tillgodoses genom del nära samarbete och informations­utbyte som arbetsgruppen förutsätter.

Förslaget att samråd och rådgivning i första hand bör sökas med länsstyrelsen stöds av bl, a, riksantikvarieämbetei och slatens historiska mu­seer som i likhet med arbetsgruppen anser all målsättningen bör vara alt sä långt som möjligt skapa förulsällningar för klara och enhetiiga kontakt­vägar inom den regionala kulturminnesvården.

Flera remissinstanser, bl, a. slatens kulturråd, framhåller länsmuseets betydelse som serviceorgan för kommunerna och deras nämnder. Läns­styrelsen i Örebro län och Örebro läns hembygdslörbund betonar att kom­munerna barett eget beslutsfäll av största betydelse för kulturminnesvården, nämligen ärenden rörande byggnads- och rivningslov. Hit hör numera också rätten att vägra rivning av kulturhistoriska skäl. Då endast ett fåtal kom­muner har egen antikvarisk expertis, är del enligl dessa båda instanser na­turligt att kommunerna i fortsättningen utnyttjar länsmuseel som remiss­organ.

Förslaget att länsstyrelsen skall vara kontaktorgan för kommunema och svara för rådgivning till de kommunala planförfaiiarna kritiseras av bl. a, Stockholms,   Varbergs. Karlstads och Östersunds kommuner, Landsiingsför-


 


Prop. 1975/76:135                                                  177

bundet. SACOISR. några hembygdslörbund och Föreningen Sveriges lands­antikvarier vilka i huvudsak förordar alt kommunerna ulan förmedling av länsslyrelsen fritt skall kunna anlita länsmuseet som service- och expert­organ,

Karlstads kommun menar att del klart bör utsägas, att det finns många kulturminnesfrågor där kommunerna kan och bör samverka med länsmuseet utan alt länsslyrelsen behöver delta. Detta gäller t, ex. i fråga om upprättande av bevaringsprogram. Landstingsförbundet anser all en redan elablerad sam­råds- och kontaktverksamhet bör kunna bibehållas hos länsmuseel i den män det regionala planeringsarbetet inte berörs. Bl, a. Stiftelsen Jämtlands läns museum framhåller all länsmuseel bör vara det organ som bislår kom­munerna i den löpande handläggningen av ärendena, Länsslyrelsen börenligt stiftelsen kopplas in dä denna granskning visar alt speciallagstiftningen be­rörs pä sådant sätt att länsstyrelsen måste besluta i ärendet.

Arbetsgruppens förslag i fräga om fördelningen av ansvaret för i n fo r-mation, inventeringar och k u 11 u r h i s 1 o r i s k forskning lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna.

Att länsslyrelsen skall fä ett ansvar för planering, prioritering och principer för värd av kulturminnen och kulturmiljöer stöds av bl. a. AMS, som framhåller alt länsstyrelsen redan nu i viss omfattning medverkar vid prioritering och bedömning av objekt som avses komma lill utförande som beredskapsarbeten. Östergötlands Jörnminnes- och musei­förening anser alt huvudansvaret för planering m. m. av beredskapsarbetena även fortsättningsvis bör ligga på riksantikvarieämbetets värdsektion i sam­verkan med länsmuseet.

Viiierhetsakademlen anför bl, a, att de regionala organens eventuella ansvar för akademins fastigheter behöver ytterligare utredas för att värden skall bli effektiv. Med stöd av avtalet mellan staten och akademin kräver aka­demin dels all fastigheterna värdas effektivt med anlitande av fackman-namässig personal vid det centrala verket, dels alt de regionala organen endast inkopplas i sädana fall där dessa har verkligt sakkunniga lill för­fogande.

Flera remissinstanser är tveksamma eller i vissa fall negativa beiräffande möjligheten för den nye tjänstemannen all klara de uppgifter som arbetsgruppen föreslär. En sådan inställning redovisas bl, a, av riks-antikvarieämbeiei och statens historiska museer, slatens naiuivårdsverk, sta­tens planverk, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs. Värm­lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrboitens län. Landstingsförbundet samt några hembygdsförbund.

Riksantikvarieämbetet och slatens historiska museer upplever en konflikt mellan ä ena sidan de riktlinjer för länsstyrelsens kompetensområde som angetts av arbetsgruppen och som verket i princip kan ansluta sig lill och ä andra sidan en lill de faktiska behoven inte avpassad resursdimensionering,

Slatens planverk hemställer alt frägan om en särskild enhet för kultur-

12 Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 135


 


Prop, 1975/76:135                                                   178

minnesvärden snarast las upp lill förnyad prövning och att en översyn görs av kulturminnesvårdens personalfrågor med sikte pä behovet av förstärkning med kvalificerad arbetskraft. Även länsstyrelsen I Jämtlands län finner all del redan frän början bör inrättas en kullurminnesenhet med erförderliga resurser i fråga om handläggning och biträde.

Länsstyrelsen i Norrbottens län menar all man måste välja mellan att ende­ra placera kulturminnesvårdens representant inom planenheien eller bygga upp en kulturminnesenhet med minst två handläggare. Länsslyrelsen vill för sin del förorda alt tjänstemannen inordnas i planenheten.

Landsiingsförbundei anser all en ökad flexibiliiet med en eller flera kva­lificerade medarbetare lill tjänstemannen är nödvändig i län där arbetets omfattning så kräver.

Remissinstanserna stöder i allmänhet förslaget alt länssly­relsetjänstemannen skall ha kullurhisiorisk kompetens, RRV anser att riksantikvarieämbetet när det yttrar sig över de sökandes kompetens bör beakta alt den nye tjänstemannen skall ha kunskap och erfarenhet som kompletterar den som finns vid länsstyrelsen och länsmuseet. Tjänste­mannen vid länsslyrelsen bör dessutom enligt RRV vara mera inriktad på regional och fysisk planering än i,cx, en tjänsteman vid ett länsmuseum.

Länsstyrelsen i Kristianstads lön menar alt del för tjänsten torde krävas såväl byggnadshistoriska som arkeologiska kunskaper vilket torde begränsa antalet kompetenta sökande. Länsstyrelsen I Västmanlands län framhåller all del torde ligga bäst i linje med utvecklingen på andra områden att några formella behörighetskrav inle uppställs.

Länsstyrelserna I Skaraborgs och Jämtlands län finner all tjänstemannen bör besitta den kompetens som landsantikvarien f. n. representerar. Väster­götlands fornminnesförening anser att tjänslemannen bör ha akademisk ut­bildning i konstvetenskap, folklivsforskning och nordisk arkeologi saml äga hög kompetens i något av dessa ämnen eller äga motsvarande kompetens genom stor erfarenhet.

Frän museihäll framhålls alt don etnologiska sidan av kulturminnesvården är av stor vikt. Nordiska museei bör därför enligl bl. a. Föreningen Varbergs museum, Skånes hembygdsförbund. Landsaniikvarieorganisaiioiiernas samar­betsråd. Föreningen Sveriges landsanlikvarler och Nordiska museet beredas tillfälle att yttra sig över de sökandes kompelens.

Remissopinionen är delad i frägan om t i i e I för länsstyrclscijänstcman-ncn, Ell ljugotal instanser är positiva lill förslaget kulturvärdsdircklör. Unge­fär lika många avstyrker benämningen tänsanlikvarie. Flera av remissin­stanserna utgår i sitt avstyrkande från att titeln landsantikvarie kommer att bestå. Titeln länsantikvarie förordas i princip av tio remissinstanser, av vilka några föreslär att länsmuseets chef skall benämnas "museichef" eller "länsmuseichef.

Andra förslag lill lilel för den nye ijänstemannen är bl, a, planantikvaric och överantikvarie. Som alternativ nämns även en neutral byråtitel med


 


Prop. 1975/76:135                                                  179

tillägget "för kullurminnesvårdande frågor", Sveiiges museimannaförbund har i en särskild skrivelse i första hand föreslagit benämningen överan-tikvaric, i andra hand benämningen kullurminnesdirektör.

Arbetsgruppens uttalande att tjänstemannen i praktiken bör ges en ställ­ning motsvarande enhetschef i länsslyrelsen fär ett positivt mot­tagande av bl, a, riksaniikvarieämbeiet och statens historiska museer, slatens kulturråd, ett anlal länsstyrelser och Föreningen Sveriges landsantikvarier.

Skånes hembygdsförbund framhåller all tjänstemannens ansvar och själv­ständiga ställning i förhållande till de andra fackenheterna måste vara klart uttalad.

Behovet av biträdeshjälp för länsslyrelsetjänstemannen under­stryks kraftigt av del trettiotal instanser som yttrar sig i frågan. Bland dessa återfinns riksaniikvarieämbeiet och statens historiska museer, statens planverk, flertalet länsstyrelser. SACOISR, Föreningen Sveiiges landsantikvarier och Nordiska museei.

Arkivfrågan behandlas ingående av riksarkivet som finner att ar­kivfrågans ekonomiska, organisatoriska och kulturella aspekter bör belysas mera allsidigt. Enligt riksarkivet mäste länsmuseernas arkiv och bibliotek kompletteras med de iippgifter som saknas om kulturminnesvärden i resp. regioner och som kan hämtas ur riksanlikvarieämbelels antikvariskl-topo-grafiska arkiv (ATA). Vidare bör arkivbesländiga kopior av länsstyrelsernas beslut och därtill hörande underlag i kulturminnesfrägor rutinmässigt över­lämnas till länsmuseerna och inordnas i deras samlingar. Riksarkivet anser att allmänna arkivstadgan också bör omfatta länsmuseerna vilkas arkiv in­nehäller ell ofta unikt material. En annan lösning är all riksarkivel efter samråd bestämmer vilka delar av arkivförfatlningarna som skall gälla för länsmuseerna. Riksarkivet finner det nödvändigt, att föreskrifier utfärdas om att länsstyrelsernas beslut i kulturminnesvärdsfrågor och därtill hörande underlag i arkivbeständiga kopior tillställs riksantikvarieämbetet för att inordnas i ATA.

Arkivfrågan behandlas även av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs och Väst­manlands län. Jämtlands läns landsting, SACOISR, flera hembygdsförbund. Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd. Föreningen Sveriges landsan­tikvarier. Svenska museilöieningen och Nordiska museet. En uppfattning som återkommer i mänga remissvar är betydelsen av all länsmuseets arkiv även i fortsättningen tillförs informationsmaterial.

Frägan om v i k a r i e för länsstyrelsetjänstemannen vid t. ex. en längre sammanhängande bortovaro kan enligl arbetsgruppen lösas genom alt tjäns­teman hos länsmuseel eller riksantikvarieämbetet förordnas som ersättare i länsslyrelsen. Förslaget föranleder bl.a. uttalanden frän flera remissin­stanser om betydelsen att kunna förordna ersättare för länsslyrelsetjänstemannen vid både längre och kortare bortovaro. Flertalet remissinstanser som yttrar sig i frägan tillstyrker all tjänsteman vid länsmuseel vikarierar för länsslyrelsetjänstemannen.


 


Prop. 1975/76:135                                                   180

Den nye tjänstemannen i länsslyrelsen fär befattning med handlägg­ningen av dels befintliga ärenden, dels nytillkomna ärenden. När det gäller nytillkomna ärenden enligt speciallagstiftningen föreslår arbetsgruppen att beslutsnivån läggs relativt högt inom länsslyrelsen. Förslaget til besluts­nivå fär ell blandat mottagande av remissinstanserna, Äv de ca 35 instanser som yttrar sig i frågan förordar flertalet en lägre beslutsnivå som är mer anpassad till vad som gäller för övriga enheter inom planeringsavdelningen.

Arbetsgruppens förslag får dock i huvudsak ett uttalat stöd av bl, a, länsstyrelserna I Uppsala. Kalmar, Gotlands Blekinge, Kristianstads, Mal­möhus, Göteborgs och Bohus, Alvsborgs, Örebro, Västmanlands och Koppar­bergs län. Flera av dessa remissinisianser gör emellertid även vissa uttalanden till förmån för en lägre beslutsnivå.

Till dem som i större eller mindre utsträckning är kritiska mol den fö­reslagna beslutsnivån eller direkt förordar en lägre beslutsnivå hör bl, a, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens planverk, tio länsstyrelser, Stockholms kommun, SACOISR. flera hembygdsförbund. Lands-aniikvaiieoiganlsationernas samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsanti­kvarier.

Mol bakgrund av all tjänstemannen i praktiken bör ges en ställning mot­svarande enhetschef anser riksantikvarieämbetet och statens historiska museer all en delegering av beslutsfunktioner bör ske enligt huvudprincipen all lill den nye ijänstemannen förs sådana beslut där länsstyrelsen odelat har att företräda kulturhistoriska bedömningar.

Flera länsstyrelser, bl, a, länsstyrelserna i Södermanlands. Jönköpings. Kro­nobergs, Skaraborgs, Värmlands (Dch Västerbottens län uttalar sig till förmän för alt vissa ärenden blir enmansärenden med den nye tjänslemannen som beslutande, SACOISR anser att del kan övervägas att tjänstemannen själv beslutar i rutinärenden.

Landsantikvarleorganisaiionernas samarbetsråd delar arbetsgruppens prin­cipiella inställning men menar likväl alt den föreslagna arbetsordningen är alltför tidskrävande. Samarbetsrädel anser i likhet med Föreningen Sve­riges landsantikvarier all besluten om möjligt bör ligga i nivå med vad som gäller motsvarande ärendelyper inom andra enheter. Den arbetsordning som arbetsgruppen föreslår ger enligt föreningen tjänstemannen en osjälv­ständig ställning jämfört med kollegorna inom andra enheter. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Jönköpings läns hembygdsförbund. Gästrike-Häl­singe hembygdslörbund och Stiftelsen Västerbottens museum.

Arbetsgruppen redovisar särskilda överväganden i fråga om Stockholms, Göteborgs och Bohus saml Malmöhus län. Beiräffande Stock­holms län föreslår arbetsgruppen all tre tjänster som handläggare och en tjänst som biträde inrättas vid länsstyrelsen.

Några remissinstanser är tveksamma till principen att föreslå särlösningar för vissa län. Riksaniikvarieämbeiet och slatens historiska museer. Stiftelsen Jämtlands läns museum. Föreningen Sveriges landsantikvarier. Nordiska mu-


 


Prop.1975/76:135                                                    181

seei och RiksJörbuiidet för hembygdsvård anser att förhållandena i länen i princip bör vara så lika som möjligt.

Statskontoret finner att de speciella förhållandena i Stockholms län moti­verar att den befintliga organisationen i sin helhet förs över till länsstyrelsen. Även länsslyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget. Den föreslagna be­manningen av kulturminnesenheten synes emellertid enligt länsstyrelsen bli alltför svag, Stockholms läns kuliurminnesråd ansluter sig i huvudsak till länsstyrelsens uppfattning.

Svenska komiminförbundei finner det nödvändigt att olika alternativ över­vägs för att lösa frägan om antikvarisk service till kommunerna i Stockholms län,

Stockholms kommun finner det liksom SACO/SR förvånande alt utred­ningen inle har diskuterat möjligheten all bibehålla landsanlikvariekontorel och därmed uppnå en större likformighet med andra län. Arbetsgruppens förslag innebär enligl Stockholms kommun all kommunema i Stockholms län, utom Stockholm, inte kommer alt ha tillgång till någon antikvarisk expertis utanför länsslyrelsen. Ett alternativ lill ett eventuellt reorganiserat kuliurminnesråd skulle enligl kommunens uppfattning kunna vara ett organ direkt under primär- och/eller landslingskommunali huvudmannaskap,

Norrtälje och Sigtuna kommuner stöder arbetsgruppens förslag i stort, Norr­tälje kommun framhåller därvid särskilt vikten av att en servicefunktion för kommunerna i Stockholms län motsvarande nuvarande landsanlikva-riekontor bibehålls.

Stockholms läns landsting redovisar i sitt yttrande bl, a, den utredning som har utförts av landstingels arbetsgrupp för ett kulturpolitiskl handlingspro­gram, I denna utredning föreslås alt ett nytt decentraliserat länsmuseum inrättas. En samordningsfunktion skall enligl utredningen uppehållas genom inrättandet av Stockholms läns musei- och ulslällningsråd pä tjänsteman­nanivå. Det förhållandet att landsantikvarien blir statlig tjänsteman inom länsslyrelsen torde enligt landstinget knappast få någon återhållande effekt på de kommuner och enskilda som söker kontakt i rådgivningsärenden,

Siatskontoret, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs och Uddevalla kommuner, Göteborgs och Bohus läns landsting saml SACO/SR stöder arbetsgruppens ut­talande om en personalförstärkning för länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Vad gäller Malmöhus län understryker riksantikvarieämbetet och slatens historiska museer pä samma sätt som i fräga om Göteborgs och Bohus län vikten av ytterligare resurser. Även statskontoret, länsstyrelsen i Malmöhus län, Eslövs, Helsingborgs och Landskrona kommuner, landstingen i Krislian-stads och Malmöhus län, SACO/SR och Skånes hembygdsförbund ansluter sig till arbetsgruppens uppfattning att ytterligare handläggare och biträdes-personal bör anställas i detta län.

Riksförbundet .för fiembygdsvård anser all museet i Kristianstad gott kan


 


Prop. 1975/76:135                                                   182

tänkas fylla uppgiften som bas för länsmuseiverksamhel. Även för Mal­möhus län är det enligl förbundet angelägel all en länsmuseiverksamhel i likhet med i andra län kommer till stånd.

8.4.2 Kulturminnesvårdens speciallagstiftning

Den föreslagna avgränsningen av riksantikvarieämbetets beslutanderätt fär ett positivt mottagande av flertalet remissinstanser. Ett principiellt bifall uttalas av bl. a. statskontoret, RRV, 16 länsstyrelser, decentraUseringsuiredning-en. Svenska kommunförbundei, ett antal kommuner. Landstingsförbundet, någ­ra landsting, TCO, flera hembygdsförbund, Landsanllkvarieorganisationernas samarbetsråd och Föreningen Sveriges landsantikvarier.

Länsslyrelsen i Jönköpings län som i huvudsak tillstyrker förslaget utgår från alt del skall visa sig möjligt och rationellt all efter hand flytta över ytterligare beslut från riksantikvarieämbetet. En liknande bedömning görs av länsstyrelsen i Alvsboigs län som finner all riksantikvarieämbetet bör ut­färda råd och anvisningar. Allmänna uttalanden till förmän för en ytteriigare decentralisering görs vidare av bl, a, länsstyrelsen i Västerbottens län. Dalarnas fornminnes- och hembygdslörbund saml Landsaniikvarieorganisalionernas sam­arbetsråd.

Förslaget att länsslyrelsen beiräffande lagen om fornminnen skall besluta i ärenden om fasta fornlämningar föranleder i allmänhet inle några erinringar från remissinstanserna. Ett nära femtonlal instanser, bl, a. riksaniikvarieämbeiet och statens historiska museer. Svenska arkeologiska sam­fundet, insUtutionerna för arkeologi, särskUt nordeuropeisk, och medeltidsarkeo­logi vid Lunds universitets historiska museum, institutionerna för arkeologi, sär­skUt nordeuropeisk, vid universiteten i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Umeå samt statens humanistiska forskningsråd, är dock negativa till alt länsstyrelsen i ärenden enligt lagen om fornminnen kan komma alt avgöra vad som är fast fornlämning.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser i likhet med SACO/SR och Örebro läns hembygdsförbund att ett sådant avgörande skall fattas på vetenskapliga grunder med vissa avvägningar mot andra sam­hällsintressen. Enligt verkets mening förutsätter arbetsgruppens ställnings­tagande en fortlöpande överprövning av länsstyrelsens beslut hos riksan­tikvarieämbetet. Verket finner därför all del bör införas en särskild be­stämmelse som stadgar, all riksantikvarieämbetet beslutar om vad som är fast fornlämning. En sådan bestämmelse föreslås också av Svenska arkeo­logiska samfundet som erinrar om all riksantikvarieämbetet bl, a. genom or­ganisationen med forskningsnämnd och samrädsgrupper har tillgäng till lan­dets högsta sakkunskap rörande fasta fornlämningar. De tidigare nämnda Instltutlonernajör arkeologi och statens humanistiska forskningsråd för fram lik­nande synpunkter.

Undersökningar av fast fornlämning enligl 5 § och av plats för fornfynd


 


Prop. 1975/76:135                                                  183

enligt 15 § utgör enligt riksantikvarieämbetet och statens historiska museer ve­tenskapliga företag med ofta vittgående ekonomiska konsekvenser. Före­tagen bör undantagslöst sältas i gång och bedrivas i nära samråd med riks­antikvarieämbetet. Verket föreslår därför att i 5 och 15 §§ intas en bestäm­melse som stadgar att beslut om undersökning skall fattas i samråd med riksantikvarieämbetet,

tnstituiionen för arkeologi vid Stockholms universitet understryker all bl. a. 5 och 15 §§ är av avgörande belydelse för den arkeologiska forskningens och de arkeologiska museernas framlid. Institutionen anser därför liksom Svenska arkeologiska samfundet att den föreslagna lydelsen av 5 och 15 §§ inte kan accepteras. I stället föreslår dessa instanser all orden "under villkor som riksantikvarieämbetet bestämmer" förs in i 5 § första styckei och alt motsvarande ändringar görs i 5 >} andra styckei och 15 § första stycket. SACOISR och Vitterhetsakademien redovisaren liknande uppfattning medan Kalmar läns fornminnesförening är negativ till förslaget att länsstyrelsen skall besluta om undersökning enligt 5 §.

Beträffande tillstånd att ta bort fast fornlämning m. m. enligt 6 § anser SACOISR att de invändningar mot en decentralisering som har framförts i andra sammanhang alltjämt är aktuella. Svenska arkeologiska samfundet föreslår att 6 § kompletteras med orden "på villkor som riksantikvarieäm­betet bestämmer".

Vidare avstyrker institutionerna för arkeologi vid Lunds universitets historiska museum samt vid universiteten i Uppsala, Göteborg och Umeå arbetsgruppens förslag beiräffande 5, 6 och 9 §§. Institutionerna anser att tillståndsgivning för alt undersöka och ta bort fornlämningar är det viktigaste medlet som riksantikvarieämbetet förfogar över då det gäller skyddet och dokumen­tationen av landels fornminnen.

Vad gäller samråd vid arbetsförelag som berör fast fornlämning, m. m. enligt 8 § föreslår länsstyrelsen i Blekinge län, Gotlands kommun, Jämtlands läns landsllng, några hembygdsförbund och Föreningen Sveriges landsantikvarier alt termen länsmuseel resp, länsmuseet/landsantikvarien förs in i lagtexten, SACO/SR och Örebro läns hembygdsförbund ifrågasätter om inte anmälan enligl 8 § angående påträffad fast fornlämning bör kunna ges in till länsmuse­et. Föreningen Sveriges landsantikvarier påpekar all konlaklen med all­mänheten i praktiken sker via länsmuseet som är öppet lördagar och sön­dagar. Genom museets utåtriktade funktioner är del enligt föreningen na­turiigt att behålla denna kontakt.

Kostnadsregeln i 9 S berörs av SACO/SR som framhåller att arbetsgruppen inle tillfredsställande har utrett de ekonomiska konsekvenserna för stats­verket, Kalmar läns fornminnesförening anser att det förefaller oklart vad som händer om länsstyrelsen inle finner det skäligt, alt undersökningskostnaden helt eller lill viss del drabbar enskild, och medel inte finns alt få från riks­antikvarieämbetet.

Förslaget all riksantikvarieämbetet ocksä i fortsättningen skall besluta


 


Prop. 1975/76:135                                                   184

i ärenden om skeppsvrak kritiseras av länsstyrelsen I Gotlands län och För­eningen Gollands fornvänner. scm hävdar all det inle finns anledning au behandla ärenden om skeppsvrak pä annat sätt än ärenden om andra forn­lämningar. Även decentrafiseringsuiredningen anser alt förutsättningar för en decentralisering föreligger. Utredningen kan godta all beslutsbefogenheter förs över i etapper men menar all det redan nu bör fallas beslut om att avgöranden i ärenden om skeppsvrak skall kunna träffas regionalt fr. o. m, en bestämd tidpunkt och all beslutanderätten även i denna del bör flyttas över inom en rdativi nära framlid.

Bl. a. riksanilk-varieämbeiet och statens historiska museer saml deceiiirallse-ringsuiredningen stöder förslaget alt ärenden om fornfynd inle bör decen­traliseras bortsett från undersökning av fyndplats enligl 15!;.

Mot förslaget vänder sig länsstyrelsen i Gotlands län och Föreningen Got­lands fornvänner som menar all ärenden om fornfynd bör handläggas av länsslyrelsen.

Förslaget all riksantikvarieämbetets lokala ombud även i fortsättningen skall handlägga ärenden om fornfynd fär ell uttryckligt stöd av Hallands museiförening som bl. a. finner all ombuden genom sina kontakter med orts­befolkningen utgör en förmedlande länk till länsmuseet. I den män om­budens existens alltjämt är befogad föreslär länsstyrelsen i Skaraborgs län och Östergötlands fornminnes- och museiförening all ombuden lämpligen knyts lill länsslyrelsen.

Några remissinsianser är mera kritiska i fräga om de lokala ombuden. SACOISR anser alt ombuden inle fyller någon funktion, sedan den nya organisationen trätt i kraft. De författningsenliga uppgifter som åvilar ombu­den bör enligt bl. a. SACO/SR föras över pä länsstyrelsen resp. länsmuseel. Siifielsen Jämtlands läns museum påpekar all ombudens uppgifter sedan länge har övertagits av bl. a. länsmuseet. Enligl stiftelsens mening bör kultur­minnesvärdens lokala kontakter i stället kanaliseras via hembygdsföreningar, kulturnämnder och byggnadsnämnder. Föreningen Sveriges landsantikvarier anser att frägan om ombudens ställning och uppgifter kräver ytteriigare överväganden och kanske försök alt förnya verksamheten.

Beträffande kungörelsen om fornminnen anser bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län, Gotlands kommun, Siiftelsen Jämt­lands läns museum och Föreningen Sveriges landsantikvarier all även länsmuse­el bör underrättas om beslut som länsslyrelsen meddelar enligl lagen om fornminnen.

Ett tiotal remissinstanser, bl. a. de som tidigare redovisat en tveksam eller kritisk inställning lill de lokala ombuden, föreslår all termen ombud i 3, 5 och 6 §§ byts ut mot länsmuseel resp. länsmuseet/landsantikvarien.

Endast ell fätal remissinstanser uppehåller sig vid handläggningen av ären­den om byggnadsminnesmärken enligl kungörelsen med före­skrifter rörande det offentliga by ggnadsväsendel. Förslaget alt inle decentralisera riksantikvarieämbetets uppgifter biträds av


 


Prop. 1975/76:135                                                  185

byggnadsstyrelsen som upplyser all styrelsen har beslutat om delegering av förvaltningsuppgifter till de lokala byggnadsförvaltningarna i Lund, Göte­borg, Stockholm, Uppsala och Umeå. Byggnadsstyrelsen har därvid behållit handläggningen av frågor rörande vård och underhäll av byggnadsminnes­märken hos den centrala styrelsen. Anledningen är framför allt kravet på samordning av hithörande ärenden. Även riksaniikvarieämbeiet och statens /i/s/o/7sA:aw»sce/-delar arbetsgruppens uppfattning. En decentralisering skulle sålunda f. n. enligt verkets mening allvarligt försvåra samarbetet mellan kulturminnesvärdens olika organ och slatens fastighetsförvaltande myndig­heter.

En annan uppfattning företräds av länsstyrelserna i Kristianstads och Väst­manlands län saml Östergötlands fornminnes- och museiJÖrening. Länsslyrelsen i Kristianstads län påpekar bl, a. alten decentralisering medför all den sakligt omotiverade skillnaden i handläggningen av de förtecknade statliga bygg­nadsminnesmärkena och de i enskild ägo befintliga byggnadsminnena bort­fallen

Arbetsgruppens förslag att inte fiyita över ärenden om kyrkobyggnader m, m, lill länsslyrelsen berörs av nära tjugo remissinsianser. Några ansluter sig till arbetsgruppens förslag. Flertalet av dem, bl, a. länsstyrelserna I Jön­köping, Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Jämtlands län samt i fråga om nya kyrkobyggnader länsstyrelserna i Gotlands och Alvsborgs län samt För­eningen Sveriges landsantikvarier, har emellertid en avvikande mening och förordar i huvudsak att länsstyrelsen tar över riksantikvarieämbetets upp­gifter. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer är inle främmande för möjligheten att på sikt decentralisera gransknings- och beslutsfunktio­nerna lill länsstyrelsen.

Svenska kyrkans Jörsamlings- och pastoratsförbund delar arbeisgruppens uppfattning alt samtalen mellan slalen och svenska kyrkan kan motivera all nuvarande lillsynssyslem för den kyrkliga byggnadsverksamheten bi-behålles t, v. Förutsättningen är därvid alt riksantikvarieämbetet erhåller tillräckliga resurser för alt kunna fortsätta all vara lillsynsorgan.

Förslaget all decentralisera riksantikvarieämbetets beslutanderätt enligl lagen om byggnadsminnen tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstanser med undanlag för ett hembygdsförbund,

Beiräffande de skyddsföreskrifter som utfärdas vid byggnadsminnesför­klaring avstyrker Stockholms kommun, några hembygdsförbund och Förening­en Sveriges landsantikvarier förslaget att föreskrifterna skall utfärdas i samråd med riksantikvarieämbetet, Stockholms kommun anser att förslaget medför en uppenbar risk för all byggnadsminnesärendena alltjämt kommer att släpa efler. Bl, a. Föreningen Sveriges landsantikvarier finner all del bör vara en tillräcklig vägledning för länsslyrelsen all ämbetet utfärdar råd och an­visningar.

Den föreslagna centrala kontrollen över medelsförbrukningen vid tillämp­ningen av 5 och 8 55) berörs av några remissinsianser bl.a, decentralise-


 


Prop. 1975/76:135                                                  186

ringsutredningen som finner all dess överväganden kan komma alt resultera i modeller för decentralisering av ersäliningsbeslui vilka skulle kunna till-lämpas även inom kulturminnesvärden. Utredningen anser mot den bak­grunden all det längre fram, sedan det genom den praktiska tillämpningen har klarlagts hur en decentralisering av ärenden om byggnadsminne påverkar verksamhetens utveckling, kan finnas underiag för en omprövning av ar­betsgruppens ställningstagande när det gäller ersättningsfrågor inom kul­turminnesvärden.

De föreslagna bestämmelserna i kungörelsen om byggnads­minnen angående länsstyrelsens samråd med riksantikvarieämbetet för­anleder erinringar från bl. a. Gotlands och Krokoms kommuner, Jämtlands läns landsting, SACO/SR och några hembygdsförbund som anser alt skyldigheten till samråd bör begränsas till beslut som kan föranleda ersättningsskyldighet. Även Föreningen Sveriges latidsantikvarier föreslär en begränsning, Enligl fö­reningen bör samrådet begränsais lill beslut som kan föranleda ersättnings­skyldighet eller annal beslut av vikt.

Arbetsgruppen föreslår inle någon bestämmelse av innebörd att länsstyrel­sen skall inhämta yttrande av länsmuseet/landsantikvarien i ärende om byggnadsminnesförklaring, Ell tiotal remissinsianser bl, a, länsstyrelserna i Uppsala, Alvsborgs och Örebro län, Gotlands kommun, SACOISR, några hem­bygdsförbund och Föreningen Sveriges landsantikvarier föreslår emellertid alt en sådan bestämmelse införs i 1 5. I flera remissvar motiveras detta tillägg med all kännedomen om länets byggnadskultur finns hos länsmuseel.

Stockholms kommun framhåller alt arbeisgruppens förslag innebär alt Stockholms stadsmuseum allt framgent måste fungera som expertorgan när det gäller kulturminnesvärdsfrågor inom kommunen. Av denna anledning bör den tidigare bestämmelsen om all höra sladsanlikvarien behållas i den nya kungörelsen.

Länsstyrelserna i Uppsala och .Kalmar län anser beträffande 7 § all även länsmuseet bör underrättas om beslut varigenom länsslyrelsen har avgjort ärende om byggnadsminne.

Förslaget alt riksaniikvarieämbeiet skall behålla sina uppgifter enligl b e -gravningskungörelsen biträds av byråchefen Sven Söderholm vid riksanllkyarieämbelet och stålens historiska museer som i ett särskilt yttrande framhåller bl, a. all sä länge del kyrkliga ansvaret för begravningsplalsfrå-gorna inle är upphävt, kommer en deceniralisering lill länsslyrelsen att in­nebära relativt stora komplikationer med hänsyn till bl. a. att slifts- och länsgränser inle sammanfaller.

I övrigi kommenteras förslaget av ell femtonlal remissinstanser, däribland riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens planverk, flera länsstyrelser och hembygdslörbund samt Föreningen Sveriges landsantikvarier, vilka i motsats till arbetsgruppen förordar att riksantikvarieämbetets upp­gifter förs över pä länsslyrelsen.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer understryker bl. a. att


 


Prop. 1975/76:135                                                  187

det inte föreligger bärande principiella skäl för all behålla den centrala ären­deberedningen. Statens planverk finner alt anläggning eller utvidgning av kyrkogärd främst aren fräga om markanvändning och därmed av väsentligt intresse för den fysiska planeringen. Planverket föreslår all ärendena enligl begravningskungörelsen flyttas över på länsslyrelsen som bör åläggas alt meddela riksantikvarieämbetet och planverket sitt beslut. Det torde få an­komma pä planverket och/eller riksantikvarieämbetet att utfärda tillämp­ningsanvisningar till kungörelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser alt dessa frågor normalt sett utgör en integrerad del av den kommunala planering som sker i nära samråd med länsstyrelsen och som vinner laga kraft genom länsstyrelsens fast­ställelse. Som motiv för en decentralisering anför bl, a. länsstyrelserna i Kal­mar, Kristianstads och Västmanlands län att länsstyrelsen redan nu är inkopp­lad genom skyldigheten för riksantikvarieämbetet att höra länsslyrelsen, som i sin tur skall höra olika regionala och kommunala instanser. Länsstyrel­sen i Kopparbergs län anser all tyngdpunkten i riksantikvarieämbetets nu­varande prövning av förslagen lill begravningsplatser m, m, ligger i den utredning länsstyrelsen gör som remissorgan till ämbetet. Om länsslyrelsen nu tillförs sakkunnig personal inom kulturminnesvården försvagas enligl länsstyrelsens mening ytteriigare motiven för att förlägga den slutliga pröv­ningen i dessa frågor lill ämbetet.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, länsstyrelsen i Gotlands län och Föreningen Gotlands fornvänner ansluter sig lill arbetsgruppens förslag att riksantikvarieämbetei skall behälla ärenden enligt kungörelsen angående   vården   av   vissa   kyrkliga   inventarier.

RRV är av annan uppfattning än arbetsgruppen och finner att ärenden om kyrkliga inventarier bör ligga pä länsslyrelsen. Östergötlands Jörnmlnnes-och museiförening anser att handläggningen bör ankomma pä länsslyrelsen i det fall besluten rörande kyrkobyggnader skulle komma att föras över till länsslyrelsen.

Vad gäller k u ngö re I se n angående förbud mol utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål instämmer//As-antikvarieämbeiei och statens historiska museer samt Nordiska museet i försla­get all pågående utredning av statens kulturråd måste avvaktas.

Att riksantikvarieämbetet tillerkänns besvärsräll mol beslut som länsslyrelsen meddelar enligt lagen om fornminnen och lagen om bygg­nadsminnen får ett uttryckligt stöd av bl, a, riksantikvarieämbetet och slatens historiska museer, statens planverk, länsstyrelserna I Uppsala och Västmanlands län saml några kommuner. Länsslyrelsen i Västmanlands län förutsätter alt del upprättas sä goda underhandskontakter mellan länsstyrelsen och riks­antikvarieämbetet att besvärsräiien endast sällan skall behöva tillgripas. Länsstyrelsen I Östergötlands län anser att besvärsrätten borde vara inskränkt till större och principiellt viktiga frågor. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta sig att den obegränsade besvärsrätten tillämpas under en övergångstid i


 


Prop. 1975/76:135                                                   188

avsikt alt klariägga i vilka ärendetyper den är motiverad.

Länsstyrelsen I Blekinge län kan däremot inte tillstyrka förslaget. Den an­givna besvärsrätten skulle enligt länsslyrelsen innebära all ärenden på kul­turminnesvårdens område behandlas pä annal sätt än ärenden på flertalet andra sakområden, Örebro läns landsting anser att riksantikvarieämbetet inte bör fä föra lalan mot beslut som har tagils i länsstyrelsens lekmannastyrelse.


 


Prop. 1975/76:135                                                   189

9 Kulturförmedling 9.1 Kuhurrädet

Kulturrådet använder begreppet kulturförmedling för aktiviteter som syf­tar lill alt intressera  fier människor för kulturell verksamhet.

Med denna definition omfattar kulturförmedling dels organisatoriska åt­gärder för alt göra olika former av kulturell verksamhet fysiskt tillgänglig, dels åtgärder som syftar lill all stimulera människor till alt aktivt delta i denna verksamhet och all ulveckla egen akliviiei.

Den kullurförmedlande verksamheten har under senare år utvecklats starkt och bedrivs i dag i olika former av många organ. Statliga och kom­munala myndigheter och institutioner engagerar sig i allt högre utsträckning i kullurförmedling. Särskilt viktig är den verksamhet som bedrivs i skolan, både i fråga om schemabunden undervisning och när det gäller speciella aktiviteter, t, ex, skolteateroch skolkonserter. Folkbildningsorganisationerna har, liksom de lokalhällande resp, fackliga organisationerna, genom sin verk­samhet bidragit till all föra ut kulturutbudet till mänga människor, Konsl­främjandel och Skådebanan arbetar med att söka upp nya publikgrupper genom sina arbelsplatsombud. Centrumbildningarna och de fria grupperna har i hög grad inriktat sig pä uppsökande verksamhet.

Genom den kraftiga ökningen av den kullurförmedlande verksamheten har allt större grupper kunnat få del av kulturutbudet. Mänga slår emellertid fortfarande utanför denna möjlighet, vilket särskilt gäller låginkomsttagare och människor med kort utbildning. För all kunna nå dessa gmpper behöver enligt kulturrådet den uppsökande verksamheten stimuleras. Kulturrådet anser att denna uppsökande verksamhet lämpligast bör äga rum i män­niskornas närmiljö i bostadsområden, på arbelsplalser och vid värdinsli-lutioner. Vidare underiättas kontakten om kulturförmedlaren har förankring i den miljö där han verkar och är förtrogen med mottagarnas problem och intressen. Föreningslivet bör därför enligt kulturrådet även fortsättningsvis engageras för att bl.a. förbättra kulturinstitutionernas publikkontaki.

Kulturrådet framhåller att kulturförmedlarens uppgifter inte bara är en fråga om utbud och konsumtion. De pedagogiska och aktiverande inslagen är mycket viktiga. En viktig del i kullurförmedlarens arbete är därför all initiera samtal kring de olika kulturella aktiviteterna och att få människor all själva uttrycka sig och förmedla sina upplevelser lill andra, 1 anslutning härtill framhåller kulturrådet att den pedagogiska sidan av kulturförmed­lingen inte bör vara begränsad till att skapa intresse för den erkända kulturen och dess yttringar. Kulturförmedling bör kunna ges en vidare och mer of­fensiv innebörd,

Kuliurrådet för vidare ett resonemang kring vilka kulturarbetare som bör betraktas som kullurförmedlare.

Kulturrådet konstaterar all i st a t ens kulturråds uppgifter ingår bl. a. alt ägna uppmärksamhet åt frågoma om differentierad verk-


 


Prop. 1975/76:135                                                   190

samhet, utformad med hänsyn till olika gruppers behov och med tonvikt pä de fria skapande aktiviteternas roll. Vidare fördelar rådet eller har tillsyn över några av de bidrag som går lill kullurförmedlande verksamhet.

Kulturrådet föreslär att statens kulturråd ges i uppdrag alt utarbeta en handbok som sammanfattar kulturförmedlingens organisatoriska och administrativa förhållanden och som ger upplysningarom utbildningsmöj­ligheter, kontaktvägar och bidragsformer.

Kulturrådet föreslår vidare all en statlig fond för stipendier lill kulturförmedlare inrättas. Stipendierna skall enligt kulturrådet kun­na utgå till kullurförmedlare som huvudsakligen arbetar pä fritid ulan er­sättning och främst då till sådana som lokalt arbetar praktiskt inom kul­turiivet. Medlen bör inte vara låsta till något speciellt ändamål, ulan bör kunna användas för t, ex, resestipendier eller som erkänsla och stimulans för personer som under längre tid gjort betydande insatser på kulturområdet.

En utveckling av kullurförmedrmgen föruisätler också nya utbild­ningsmöjligheter. Kulturrådet redogör för sin syn pä behovet av förändringar inom såväl grundutbildning som inom vidareutbildning och fortbildning för yrkesutövare med kullurförmedlande uppgifter.

Någon enhetlig, längre utbildning av kulturförmedlare bör inte inrättas. Däremot bör del finnas utbildning som ger allmän orientering och kunskap om kulturförmedlingens villkor. Därmed avses utbildning som ger yrkes­utövare av olika slag förberedelse för att ägna sig ål kullurförmedling som en gren av sin yrkesutövning. Vikten av att de kullurförmedlande upp­giftema naturiigt integreras i yrkesrollen i stort måste beaktas. Vid utform­ningen av utbildningen bör man vidare förutsätla all de yrkesutövare man vänder sig till har solida erfarenheter eller en gedigen utbildning inom hu­vudområdet för sin yrkesuiövning. En konsinärs verksamhet som kultur­förmedlare grundas på hans speciella insikter i den konstart han företräder, bibliotekariens insatser på hans kännedom om bibliotekens funktion och kullurförmedlande arbete pä en fritidsgård pä kunskaper inom del sociala fältet.

Den utbildning av delta slag som nu finns ges vid vissa folkhögskolor och bör enligl kulturrådets mening även i fortsättningen vara föriagd till folkhögskola. Kulturrådet förutsätter all tillräckliga anslag ges till folkhög­skolornas arbete på detta område och alt folkhögskoleutredningen lar upp utbildningen av kullurförmedlare i sitt fortsatta arbete.

Kulturrådet anser vidare all varje grundutbildning lill yrken som kan ha mer betydande inslag av kulturförmedling bör innehålla moment som förbereder också för denna gren av yrkesuiövning eller åtminstone genom tillval eller på annat sätt ger möjlighet all inhämta sådana moment. Kul-turförmedlingen bör exempelvis uppmärksammas inom journalistutbildning och andra utbildningar inom massmediesektorn, inom vissa lärarutbildning­ar och utbildning för den sociala sektorn saml inom biblioiekarieuibild-ningen.


 


Prop. 1975/76:135                                                  191

Behovet av kurser för fortbildning och vidareutbildning med sikte på kulturförmedling är mycket slorl och dessutom oenhetligt. Kuliurrådet anser alt behovet lämpligen bör tillgodoses genom kortare kurser som kan fylla flera funktioner samtidigt och som kan samla deltagare från olika yrkes­områden samtidigt.

Både i vidareutbildning och i andra former av återkommande utbildning är del värdefullt all dellagare rekryieras frän olika yrkesgrupper. Delta bör även gälla kurser för konstnärer på kulturförmedlingens område. Sådana kurser bör inle föriäggas lill institutioner för högre konstnäriig utbildning även om grundutbildning inom kullurförmedling förekommer där. I stället bör de föriäggas till folkhögskolon

Vid sidan av allmänt orienterande utbildning inom kullurförmedling bör det anordnas kurser för att förbereda för sådant arbete inom speciella om­råden. Kulturinstitutioner eller myndigheter bör enligl kulturrådet tillsam­mans med andra intressenter, t. ex. konstnärsorganisationerna, anordna kur­ser inom sina områden. Centrumbildningarna bör fä resurser för att anordna utbildning inom kulturförmedlingens område, i första hand genom anslag för anställning av konsulenter. De som arbetar med kullurförmedling inom studieförbunden, t. ex. funktionärer eller frivilligt verksamma, bör kunna beredas utbildning genom studieförbundens försorg. Till en del kan sådan utbildning få stöd inom ramen för de ökade resursema för studieförbundens centrala verksamhet. Ell särskilt statlig stöd bör övervägas för utbildning av kullurförmedlare med i huvudsak organisatoriska funktioner inom såväl studieförbund som andra organisationer och folkrörelser.

Statens kulturråd, som har i uppdrag att se över formerna för stöd lill folkparkerna och Folkets hus, bör i del sammanhanget också överväga frågan om statsbidrag för utbildning inom kulturförmedlingsområdet vid FHR/FPC-skolan. Om statsbidrag införs bör delta förenas med skyldighet alt i utbildningen ta emot deltagare från organisationer som inle själva kan eller önskar ordna utbildning för kulturförmedlare med organisatoriska upp­gifter I den utbildning för förtroendevalda m. fl. som bedrivs av kommun­förbunden börenligt kulturrådet kulturpoliliska frågor och kulturförmedling ägnas ökad uppmärksamhet. Del är angeläget att kommunerna genom sti­pendier till deltagarna om möjligt stöder verksamheten.

Kulturrådet diskuterar innehållet i kulturförmedlarutbildningen och anser att den förutom ämnen säsom kultursociologi, socialpsykologi, kulturpe­dagogik, vuxenpedagogik och informalionsmetodik även bör innehålla prak­tisk träning i skapande verksamhet och ge kunskaper i pedagogiska metoder för skapande verksamhet med konstnäriiga uttrycksmedel. Auskultation bör ingå i utbildningen.

9.2 Remissyttranden

Kulturrådets allmänna uttalande all ökade insatser av kullurförmedlande slag bör göras för att kulturutbudet skall bli tillgängligt för ett större anlal


 


Prop. 1975/76:135                                                  192

människor och för att stimulera till aktivt engagemang i den kulturella verksamheten stöds av ett tjugoial instanser, däribland statskonioret. statens kulturråd, SÖ. Landstingsförbundet, Folkparkernas ceniralorganisalion, LO. SACO/SR och KRO.

LO anser all behovet av särskilda insatser för den stora gruppen vuxna som missgynnats utbildningsmässigt och kulturellt motiverar att kultur­förmedlingen ges en central plats i kulturpolitiken. För detta krävs fortsatt analys och konkreta initiativ. LO föreslär att en FÖVUX-verksamhet startas på kulturområdet.

Slatens kulturråd. Rikskonserter, nationalmuseet. Svenska museilöieningen, Konstnärscentivm och KRO är i varierande grad kritiska lill kulturtädets definition av begreppet kullurförmedling och resonemangen kring detia.

Statens kulturråd ansluter sig till de mål för kulturförmedlingen som ut­redningen presenterat och finner det vara motiverat all använda en vid definition av begreppet. Detta leder dock till svårigheter all dra slutsatser på det praktiska planet. Statens kulturråd föreslår att kullurförmedling ka­raktäriseras som en verksamhet med syfte att nä och påverka människor med en kulturaktivitet och påpekar alt kullurförmedling ingår i all kul­turverksamhet som vänder sig till publik.

Mest kritiska är nationalmuseet och Svenska museilöieningen som anför att den innebörd som begreppet kulturförmedling getts i kulturrådets fram­ställning är missvisande eftersom den ger associationer till passivitet och koncentrerar problemet lill kontakten mellan den kulturella aktiviteten och den slutliga mottagaren, I stället för kullurförmedling txirdet internationellt vedertagna begreppet animation användas. Detta begrepp uttrycker att det är fräga om en kontinuerlig introduktion av ny kunskap, en ständig förnyelse av kommunikationsmedlen saml att en ständig kreativitet skall stimulera de enskilda mottagarna. Som animatörer mäste därför räknas fler grupper av kulturarbetare än de som kuliurrådet har berört. Svenska museiföreningen anser att kulturrådets förslag främst innebär att kontakten mellan redan etablerade organisationer förbättias. Mot bakgrund av utvecklingen mot ett ökat främlingsskap mellan folkrörelsernas elitskikt och medlemmarna måste kuliurinstilulionerna söka alternativa vägar till moitagargmpperna. Natio­nalmuseet och Svenska museiföreningen pekar på metoden alt uppsöka ar­betsplatserna med små utställningar som ell effektivt sätt att få till stånd möten mellan originalkonslverken och mottagarna. Nationalmuseet betonar också vikten av utvecklingsarbete för alt bryta ned de psykologiska barriärer som förekommer inför kvalitetskonsien och anser att amatörismen därvid kan spela en positiv roll,

Rikskonserier utsätter begreppet kullurförmedling för en liknande kritik och framhåller att problemet med hur man skall kunna få kontakt med mottagarna och utröna deras intressen bör uppmärksammas i högre grad. Kulturrådet har enligl Rikskonserter förbigått de grupper som står utanför föreningslivet och de som är ekonomiskt missgynnade. Större tonvikt bör


 


Prop. 1975/76:135                                                  193

läggas på kuliurförmedlingens anknytning lill arbetsplatser och de möjlig­heter som organisationer av Skådebanans typ har. Rikskonserter framhåller också alt artisten är myckel viktig för kulturförmedlingen och förordar en utökning av både artistutbildningen och den kullurförmedlande utbildning­en.

Att en fortsatt analys och ell utvecklingsarbeie bör komma lill stånd rörande kuliurförmedlingens uppgifter och former framhålls av statens kul­turråd, SÖ, Landstingsförbundet och LO.

Kulturrådets betoning av alt den kullurförmedlande verksamheten för­ankras i människornas närmiljöer understryks av SÖ, Järfälla kommun, Folk­parkernas centralorganisation, LO, Sveriges förfällarförbund, KRO och För­eningen Svenska tecknare.

Fölkhögskoleuiredningen betonar den roll som folkhögskolan spelar inom kulturförmedlingen genom att motta kultumtbud frän olika inslilulioner och genom egna arrangemang där skolans elever medverkar. Fölkhögsko­leuiredningen konstaterar att folkhögskolan i ökad utsträckning påtar sig ansvar för kulturförmedlingen och förordar att yrkesverksamma konstnärer engageras inom folkhögskolan. Ett samarbete mellan dem och vuxenul-bildare kan bidra till att lösa de pedagogisk-melodiska problem som återstår inom kulturförmedlingens område.

Konstnäiscentrum och KRO understryker konstföreningarnas betydelse i den kullurförmedlande verksamhet som riktar sig lill människorna i deras vardagsmiljö och framhåller att resurser måste skapas för konstföreningarnas verksamhet.

Riksförbundet Sveriges amaiörorkestrar anför all amalörorganisationernas belydelse för kulturförmedlingen är mycket stor och all den kan ökas ytter­ligare. Det finns behov av en utbyggd kurs- och konferensverksamhet för ledare inom amatörorkesteromrädet. Förbundet är berett att medverka i en sådan verksamhet.

Vad gäller statens kulturråds uppgifter i fråga om kul­lurförmedling anser statskonioret att rådet bör utvärdera försök med utbyggd kullurförmedling och därvid särskilt svara föi' information om organisa­toriska och administrativa förhållanden, utbildningsmöjligheter, kontaktvä­gar och bidragsformer.

Slatens kulturråd anser att del i rådets uppgifter bör ingå att svara för en fördjupad analys av kuliurförmedlingens former och villkor och nämner möjligheten att tillsätta en särskild arbetsgrupp för ändamålet. Arbetsgrup­pen kan se över i vilken utsträckning de bidrjigstyper rådet förfogar över kan användas för utvecklingsarbete inom kulturförmedlingen. I det sam­manhanget nämns de särskilda medel för kullLirpolitiskt utvecklingsarbete som statens kulturråd föreslår skall anslås till rådet.

Svenska kommunförbundet förutsätter all slatens kulturråd utför sin analys av kulturförmedling i nära samverkan med representanter för kommuner, landsting och föreningsliv.

13 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                   194

Stockholms kommun förordar all statens kulturråd genom bidrag lill ex-perimentverksamhel på lokal nivå ges möjlighet lill en kontinuerlig med­verkan i utvecklingsarbetet inom kulturförmedlingen.

Kulturrådets förslag alt statens kulturråd skall utarbeta en överskådlig handbok som tar upp organisatoriska och administrativa förhållanden, utbildningsmöjligheter, kontaktvägar och bidragsformer mottas myckel po-sitivt-av statens kulturråd, några kommuner, TBV, Sveriges författarförbund och KRO. Statens kulturråd menar all delta förslag kan sammanfalla med rådets förslag att en informationsskrift för kulturnämnder bör utarbetas vilket statens kulturråd framförde i sill yttrande över utredningen om skolans inre arbete. En sådan skrift bör innehålla bl. a, statsbidragsbestämmelser, kommunförbundens rekommendationer och annan vägledning för arbete inom kommunal kulturpolitik, TBV, Sveriges författarförbund och KRO framhåller alt behovet av en handbok för kullurförmedlare är stort.

Förslaget all inrätta stipendier för kulturförmedlare mottas positivt av fiertalet remissinsianser bl. a. slatens kulturråd, Rikskonserier. SÖ. Folk­parkernas centralorganisation, LO, TCO och SACO/SR. LO anser dock för­slaget otillräckligt för all uppnå niålsättningen alt nä ut med den kulturella verksamheten till missgynnade grupper.

RRV och Landsiingsförbundei ställer sig skeptiska lill centralt utdelade stipendier. RRV förordar att kulturförmedlarna fär del av slödel till or­ganisationerna samt att de uppmuntras genom lokala initiativ. Lands­tingsförbundet framhåller att centrala insatser kan förstärka den regionala och lokala verksamheten. De slalliga insatserna bör kanaliseras lill regionala och lokala organ och det bör vidare närmare övervägas hur intressena bäst kan tillgodoses pä denna nivå.

Konstnärscentrum och KRO avstyrker pä principiella gmnder förslaget. Ätt använda stipendier som stimulans uppfattas av organisationerna som bakåtsträvande. Även kullurförmedlare bör erhålla ersättning baserad på sina arbetsinsatser.

Kulturrådets uppfattning att någon längre, egentlig grundläggande utbildning för kultur förmedlare ej bör inrättas delas av SÖ. Svenska folkhögskolans lärarförening, Folkparkernas centralorganisation och SACOISR.

Utredningens förslag att folkhögskolan ges en central roll vad gäller yr­kesutbildning inriktad på kullurförmedlande uppgifter stöds av statskontoret, slatens kulturråd. SÖ, Svenska folkhögskolans lärarförening, folkhögskoleutred­ningen, Stockholms kommun. Konslnärscentrum, Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Folkparkernas centralorganisation och Förmedlingsbyrån för kul­turprogram.

I likhet med SO anser Svenska folkhögskolans lärarförening att differentierad utbildning krävs för alt ett litet antal kurser ska kunna fylla många funk­tionen Föreningen föreslår därför ökad lärartäthet, medan SÖ, som inte är beredd all tillstyrka detta, förordar alt ökade resurser ställs till SÖ;s för-


 


Prop. 1975/76:135                                                  195

fogande. Svenska folkhögskolans lärarförening förordar att yrkesverksamma konstnärer stimuleras lill all delta i kulturförmedlarulbildning genom sär­skild stipendiering. SÖ anser all något särskilt stöd ej bör ulgä lill dellagare i utbildning för kullurförmedlare men alt vuxenstudieslödet bör utökas och att yrkesverksamma konstnärer bör ges möjlighet att finansiera dessa studier med del av stipendier.

Förslaget aU fortbildning och vidareutbildning inom kul-lurförmedlarområdet föriäggs lill folkhögskolan stöds av Rikskonserter, SÖ, fölkhögskoleuiredningen, Stockholms kommun. Förmedlingsbyrån för kultur­program, TBV och 7"C0,

Folkhögskoleutredningen instämmer i kulturrådets uppfattning att lärare vid skolor för konstnäriig utbildning kan engageras i artisternas vidareut­bildning vid sidan om lärarna vid skolor för kulturförmedlarulbildning. Ut­redningen påpekar att en del av denna utbildning kan komma all ligga på högskolenivå och meddelar alt frågan om högskoleutbildningen inom folkhögskolan kommer att behandlas i ett särskilt betänkande,

TBV och TCO understryker att fortbildning och vidareutbildning med inriktning mot kullurförmedlaruppgifter bör vara gemensam för konstnärer och andra grupper, TCO framhåller att utbildning av detta slag inom folk­högskolan också bör kunna ingå i konsthögskolans vidareutbiidningspro-gram,

Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Folkparkernas centralorganisation. Folkets husföreningarnas riksorganisation. Förmedlingsbyrån för kulturprogram och Studieförbundet Vuxenskolan instämmer i kulturrådets uppfattning att kurser för speciella uppgifter inom kulturförmed­lingen bör kunna anordnas av studieförbund, folkrörelser och andra or­ganisationer. Folkparkernas centralorganisation betonar vikten av samarbete mellan folkhögskolor och organisationer men påpekar att detta inte får ute­sluta att vissa organisationer erhåller egna utbildningsresurser.

Kulturrådet anser alt organisationernas utbildning av kullurförmedlare med främsl organisatoriska och administrativa funktioner är en intern fräga. Rådet föreslär all sådan utbildning fär statsstöd. Statens kulturråd, SÖ, folk­högskoleutredningen, Stockholms kommun. Förmedlingsbyrån för kulturprogram och TBV instämmer med kulturrådet. SÖ betonar den erfarenhet vissa folk­högskolor har av utbildning av kullurförmedlare och föreslår all bidrag utgår lill organisationer som anordnar sådan utbildning lillsammans med folk­högskolor. Svenska folkhögskolans lärarförening och folkhögskoleutredningen framhåller all även organisationernas utbildning med fördel kan föriäggas till folkhögskola. Därmed tillvaratas folkhögskolans erfarenheter pä området. Berörda organisationer har dessutom ofla anknytning till folkhögskolor Fölkhögskoleuiredningen tillägger all om yrkesverksamma konslnärer knyts till folkhögskolor kan de göra insatser inom organisationernas kulturför-medlarutbildning. Problemet att vissa folkrörelser saknar tillgång till folk­högskola i viss landsända kan lösas genom att skolorna berättigas att föriägga


 


Prop. 1975/76:135                                                   196

kurser utanför sina egna lokaler.

Folkparkernas centralorganisation. Förmedlingsbyrån för kulturprogram och TBV understryker behovet av ett särskilt statsstöd för utbildningsinsatser vad gäller organisatoriska och fedagogiska/konstnärliga funktioner inom kulturförmedlaromrädet.

Folkparkernas centralorganisation och ABF anser all stödformen bör kunna likna den som tillämpas för löntagarorganisationernas utbildning. Enligt ABF bör bidrag utgå lill försöksverksamhet som utvärderas.

Förslaget att statsbidrag lill organisationers interna utbildning förenas med skyldighel att motta deltagare från andra organisationer avstyrks av Svenska folkhögskolans lärarförening som anser att samverkan mellan folkhögskola och organisationer ger en bättre lösning och av Folkparkernas centralorga­nisation som hävdar all frågan om samarbete är varje organisations ensak.

Statens kuhurråd meddelar att rådet avseratt ta upp stödet till FHR/FPC-skolan i samband med utredning av formerna för stödet till folketshus-och folkparksrörelserna.

Folkets husföreningarnas riksorganisation anser att formerna för utbildnings­verksamhet inom de folkliga lokalhållande organisationerna bör las upp i förhandlingar mellan slatens kulturråd och dessa organisationen

Förslaget all cenlmmbildningar får resurser till kuliurförmedlarulbildning genom anslag till anställning av konsulenter stöds av Konslnärscentrum och Förmedlingsbyrån för kuhurprogram.

Bibliotekshögskolan, Järfälla kommun, Nacka kommun och SACO/SR fram­håller att kullurförmedlande uppgifter bör beaktas i bibliotekariernas grund­utbildning.

Slatens kulturråd förordar all den föreslagna arbetsgruppen inom rådel lillsammmans med utbildningsmyndighelerna behandlar inslag av kultur­förmedling i olika utbildningar. Huvudansvaret för detta måste dock ligga på dem som har lill direkt uppgift att planera utbildningen vid resp. in­slilulioner. I fråga om utbildning för konstnärernas medverkan i förskola och fritidsverksamhet är statens kulturråd berett att biträda med förslag.

Förslaget all statens kulturråd medverkar med synpunkter pä utbildningen för kullurförmedlare stöds av statskontoret. Konstnärscentrum och TBV.


 


Prop. 1975/76:135                                                   197

10 Föredraganden

10,1 Kulturpolitiskt reformarbete i tre steg

De förslag som jag nu kommer att redogöra för utgör det tredje steget i den treåriga utveckling av den statliga kulturpolitiken som inleddes är 1974. Under de tvä närmast föregående åren har särskilda kulturpropositioner lagts fram för riksdagen och flera av de initiativ som har presenterats i dessa har utvecklats vidare genom förslag i de åriiga budgetpropositionerna. Åtgärderna under treårsperioden utgör tillsammans ett reformprogram som har vidgat de slalliga åtagandena och som kommer all stimulera den fortsatta kulturpoliliska utvecklingen.

Under senare delen av 1960-lalel påbörjades ett utredningsarbete som omfattade praktiskt taget hela kulturområdet. Utredningarna slutfördes näs­tan samtidigt och del blev därför naturligt all under en treårsperiod ta ställ­ning lill förslag som berörde så gott som alla vikliga delar av kulturområdet. Denna samtidiga behandling har inneburit stora fördelar. Den har skapat förutsättningar för en planmässig upprustning. Ell samspel mellan olika åtgärder ha blivit möjligt. Valet av lösningar har kunnat ske utifrån en enhetlig syn.

Reformarbetet inleddes med att målen för den statliga kulturpolitiken lades fast. Beslutet hade föregåtts av en bred och livlig debatt i organi-salionslivel, inom kommuner och landsting och bland kulturarbetarna. De­batten visade att del råder slor enighet om riktlinjerna för kulturpolitiken. Enigheten är betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Den underlättar en samordning mellan statliga och kommunala insatser och skapar förut­sättningar för ett samspel mellan samhälleliga åtgärder och initiativ frän folkrörelser och kulturarbetare. Den omfallande diskussionen har ocksä fört med sig alt allt fler har blivit medvetna om kulturpolitikens viktiga roll i den fortsalla samhällsutvecklingen.

Om riksdagen bifaller de förslag jag här föreslär regeringen att lägga fram innebär detta att de statliga insatserna för kulturella ändamål under tre­årsperioden kommer att ha ökat väsenlligi. Totalt kommer de direkta statliga kultumtgifierna under denna period alt ha ökat med 274 milj. kr. från 381 milj. kr. lill 655 milj. kr. Av ökningen utgör 115 milj. kr. kostnader för reformer.

I linje med de nya riktiinjerna för kulturpolitiken har verksamhel och beslutsfunktioner decentraliserats. Ett nytt statsbidrag för regionala och lo­kala teater- och musikinslilulioner har stimulerat tillkomsten av fasta teatrar och orkestrar. Tre nya lealrar och två musikinstitutioner kommer att kunna starta sin verksamhet under treårsperioden. I flertalet län pågår utredningar om nya initiativ. Även inom kulturminnesvården sker en decentralisering. Frän den 1 juli 1976 övergår beslutanderätten i ett antal frågor från riks­antikvarieämbetet lill länsstyrelserna samtidigt som länsmuseerna även i fortsättningen kommer alt ha viktiga uppgifter inom kulturminnesvärden.


 


Prop. 1975/76:135                                                   198

En medveten strävan har varit alt stimulera verksamheten utanför de fasta kuliurinstilulionerna för all nå en publik som tidigare inte så ofta har deltagit i kulturakliviteierna. Verksamheten med kulturprogram i för­eningslivet har utvecklats snabbt. Anslagen för bidrag till sådan verksamhet har ökat under treårsperioden från 2.7 milj. kn lill 12 milj. kr. Den om­fattande amatörverksamhei som studieförbunden bedriver, främst i studie-cirkelform, har sedan år 1974 ökat betydligt. Genom särskilda insatser för experiment och utvecklingsarbete fär amatörverksamheten nya impulser. De fria teater-, musik- och dansgrupperna har för varje år fält ökade bidrag. Grupperna svarar för en viktig verksamhel inom bl, a. organisationer, skolor och värdinslitulioner. Arbetet i centrumbildningarna har också utvecklats. Genom de fria gruppernas, studieförbundens och folkrörelsernas insatser har nya grupper engagerats i kulturarbetet. Vikliga initiativ har tagits för barnkulturen och verksamheten bland invandrare. Ett stort antal projekt som avser kulturaktiviteter i folkrörelserna har kunnat startas. Det gäller t. ex. utställningar och kulturprogram i Folkets hus och Folkels park, bok­utlåning pä arbetsplatserna i samarbete med fackföreningar samt kvalitets­filmvisning och läsfrämjandefötsök i barn- och ungdomsorganisationer.

Ett vikligl inslag i treårsprogrammel är upprustningen av musei- och utslällningsverksamheten. Enligt förslag som jag återkommer lill senare får Riksutställningar från den 1 juli 1976 en permanent organisation och ökade resurser för att i samarbete med bl, a, folkrörelserna och museerna bidra till att utslällningsverksamheten aktiveras. Innevarande budgetår har his­toriska museei. medelhavsmuseel och myntkabinettet fält förstärkta resurser och en ny organisation, I det följande föreslår jag en ny organisation för statens konstmuseer. De statliga museernas resurser har under treårsperioden förstärkts med 60 nya tjänster. Eiessuiom har omfallande byggnadsarbeten för museiverksamheten satts igång. Moderna museet har nyligen ålerinvigis efter en genomgripande ombyggnad och utvidgning. En ny byggnad för etnografiska museei håller på all uppföras. Livrustkammaren fär nya lokaler i Stockholms slott. Del gamla Kronobageriel i Stockholm byggs om för bl.a. Musikhisioriska museei. För Nordiska museei uppförs moderna och rymliga magasinsutrymmen vid Juliia gård i Södermanland,

Reformarbetet omfattar också insatser på områden som hittills har varil i huvudsak kommersiellt beroende, Ell statligt litteralurslöd har införts för alt främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen. En särskild statlig lånegaranti har lillkommil för att underlätta främst de mindre boktöriagens situation. Jag kommer längre fram att presentera ett förslag om statligt stöd lill utgivning av kvalitetslitteratur till låga priser. En viktig nyhet på filmområdet är den överenskommelse om produkiionssamarbele som har träffats mellan Svenska filminsiilulel och Sveriges Radio,

De mest centrala insatserna i de reformförslag som jag föreslår regeringen att lägga fram för riksdagen vid 1975/76 ärs riksmöte avser förbättringar av de insatser som direkt vänder sig lill kulturarbetarna saml åtgärder för


 


Prop. 1975/76:135                                                   199

alt stödja bildkonsten, De statliga insatserna för olika konstnärsgrupper föreslås öka med omkring 10 milj, kr. På bildkonstens område föreslås en kraftig ökning av resurserna för konstinköp. En kraftig förbättring av möj­ligheterna att med statliga medel finansiera konstnärlig utsmyckning och gestaltning av allmänna samlingslokaler föreslås också. Arbetsförmedlingen för kulturarbetare förbättras genom förslag som regeringen nyligen har lagt fram.

De mål som har ställts upp för kulturpolitiken kan inte näs ulan ett långsiktigt utvecklingsarbete. 1 delta har samspelet mellan slalliga insatser och de initiativ som tas av kommuner, landsting, organisationer och kul­turarbetare en viktig roll. En fast grund har lagts genom den planmässiga upprustning som skett. Arbetet främjas också av den allmänna uppslut­ningen kring riktlinjerna för kulturaktiviteten och den enighet om ansvars­fördelningen mellan olika parter som uppnåtts tack vare all reformarbetet föregicks av en omfattande diskussion om principerna för kulturpolitiken,

1 det fortsatta utvecklingsarbetet har statens kulturråd en viktig uppgift. Genom rådets tillkomst skapades ett organ med samlat ansvar för utveck­lingen pä hela kulturområdet, Kuliurrådet har vikliga uppgifter som ett rådgivande och bidragsfördelande organ. Del skall lämna förslag lill hur kulturinsatserna i de åriiga budgetförslagen skall prioriteras och har även lill uppgift att bevaka de kulturpolitiska intressena i den fortgående sam­hällsutvecklingen. Rådets viktigaste uppgift är emellertid alt planera inför framtiden och att i nära kontakt med dem som är verksamma i kulturiivet arbeta för att föra kulturverksamheten närmare de uppställda målen.

10.2 Konstnärerna i samhället

10.2.1 Allmänt

Kulturrådet behandlar i t)etänkandel (SOU 1975:14) Konstnärerna i sam­hället olika frågor som berör konstnärernas ekonomiska och sociala för­hållanden, Rådel betonar att konstnärernas insatser är oumbäriiga när del gäller att uppnå målen för samhällets kulturpolitik. Åtgärder för all förbättra konstnärernas arbets- och försörjningsmöjligheter är därför en självklar del av den statliga kulturpolitiken.

Med konstnärer avser kulturtädet skapande och utövande konstnärer inom ord-, bild-, lon- och scenområdena. Enligl min mening är del i det närmaste ogöriigt all åsladkomma en entydig och rättvisande definition av begreppet konsinär, Mol bakgrund av att kulturbegreppet vidgas och förändras är det inle heller lämpligt att försöka binda sig vid någon strikt definition. Jag tillämpar emellertid fortsättningsvis i huvudsak kullurrådets konstnärsbe­grepp.

Jag vill inledningsvis beröra frägan om konstnärernas roll i samhället


 


Prop. 1975/76:135                                                  200

och formema för samhällets insatser för alt förbättra konstnärernas arbeis-och försörjningsmöjligheten

Människomas behov av konstupplevelser och konstnäriig aktivitet är i värt samhälle gmnden för yrkesmässig konstnärlig verksamhel. Genom all konstnärerna skapar och förmedlar tillfällen till sädana upplevelser och genom att de fungerar som inspiratörer för skapande verksamhet har de en nyckelroll i kulturiivet. Konstnärerna skapar och röjer väg för nya synsätt och uttrycksformen Detta är omistligt för den kulturella utvecklingen och därmed av stor vikt för samhällsutvecklingen som helhet. Det ligger i den konstnärliga verksamhetens natur att den endasl i begränsad utsträckning kan utgå frän på förhand kända behov. Mänga konstnäriiga landvinningar blir endast långsamt kända och uppskattade av en större allmänhet. Samtidigt kan de fä ett avgörande inflytande på den konstnäriiga utvecklingen genom den påverkan de utövar pä andra konstnärer och indirekt via dem på en vidare publik. Den statliga kulturpolitiken gentemot konstnärerna bör ut­formas mol denna bakgrund.

Kulturtädet diskuterar hur långt samhällets ansvar sträcker sig när del gäller alt tillförsäkra konstnärer ett rimligt ekonomiskt utbyte av deras konst­näriiga verksamhel. Kulturtädet vill inte söka avgränsa en viss grupp konsi­näriigt verksamma personer för vilka samhället skulle ha ell sådant ansvar. I stället förordas en för varje lid punkt anpassad insats med utgångspunkt i alt uppställda kulturpoliliska mål uppnäs. Enligl kulturrådets mening bör samhällets åtgärder för att förbättra konstnärernas försörjningssituation i första hand syfta till all konstnärerna får arbete och förbättrade möjligheter till ersättning för sina insatser.

Liksom kulturrådet anser jag att samhällets åtgärder i första hand bör inriktas mot att öka arbetstillfäliena för konstnärer och att förbättra möj­ligheterna att använda konstnäriiga verk. De kulturpolitiska åtgärder som stal, kommuner och landsriugskommuner vidtar för att tillgodose behovet av kulturell verksamhet i samhället och stimulera till en ökad kulturell aktivitet gör att tehovet av konistnärernas insatser växer. Det finns också outnyttjade möjligheter att ta konstnärernas kunnande i anspråk inom om­råden som av tradition inle har ansetts ligga inom konstnärernas verksam­hetsfält. Kulturtådel förordar alt man i ökad utsträckning genom anställ­ningar och uppdrag engagerar konstnärer inom t. ex. skolan och förskolan, värdområdet och arbetet med samhällsmiljön. Några formella hinder mol att engagera konslnärer inom dessa områden finns i allmänhel inle. Om­fattningen beror därför på det intresse som finns hos konstnärerna själva och hos myndigheter, institutioner och organisationen Konstnärernas or­ganisationer kan härvid medverka lill att söka nya uppgifter där det konst­näriiga kunnandet kan tas lill vara. Jag avser alt senare (10.3.6) föreslå ökade möjligheter alt erhålla projektbidrag för konstnärligt arbeie. Sådana bidrag bör kunna utnyttjas som ett verktyg i arbetet med alt vidga användningen av de konstnäriiga uttrycksformerna till nya områden i samhället.


 


Prop. 1975/76:135                                                  201

Vid sidan av sådana älgärder som jag nyss har nämnt kommer del emel­lertid troligen alltid att behövas direkta insatser för alt stödja och stimulera konstnäriig verksamhel. Det är nödvändigt att det finns möjligheter för konstnärer att under längre eller kortare lid fä arbeta ulan krav pä arbets­resultat som omedelbart kan utnyttjas i samhället och ge konstnären in­komster. Jag avser därför alt lägga fram förslag om statliga insatser som innebär avsevärda förbättringar i detta avseende.

Konstnärernas förhållanden påverkas självfallet ocksä av andra älgärder än kulturpoliliska. Liksom för andra medborgargmpper har socialpolitiska, arbeismarknadspolitiska och skallepolitiska åtgärder stor betydelse. I många fall är det enligt min mening naturiigt att man prövar sädana generella åtgärder innan man väljer all söka lösa "problemen inom kulturpolitikens ram. Kulturrådet har aktualiserat vissa frågor och vidare har konstnärerna själva i en skrivelse från Klys gjort regeringen uppmärksam pä vad konst­närerna ser som problem i sin verksamhel. Jag vill därför här helt kort informera om behandlingen av dessa synpunkter och förslag.

Kulturrådet berör frägan om enhetlighet i taxeringsmyndigheternas be­dömning av konstnärers deklarationer, samt frågan om vilka slag av konst­verk, ägda av konstnären eller hans oskiftade dödsbo, som skall vara befriade från mervärdeskatt vid försäljning. Klys har i sin skrivelse tagit upp bl. a. olika frågor som rör beskattningen av konstnäriiga yrkesutövare. Kultur­rådets förslag och Klys skrivelse i dessa frågor övervägs inom finansde­partementet.

Självständigt verksamma konstnärer betraktas i princip som egna före­tagare och får därför betala egenavgifter lill socialförsäkringarna i enlighet med de bestämmelser som gäller för egenförelagare. De får också själva betala den allmänna arbetsgivaravgiften.

Kulturrådet föreslår att frågan om att befria självständigt arbetande konst­närer från den allmänna arbetsgivaravgiften skall prövas särskilt. Vidare tar kulturrådet upp frågan om vidgade möjligheter all sluta s. k. liksläl­lighetsavtal, dvs. att uppdragsgivare och uppdragstagare i avtal kommer överens alt viss inkomst som inte är anställningsinkomst skall betraktas som sådan inkomst i vad avser eriäggande av olika socialförsäkringsavgifter. Avgifterna kommer då alt betalas av uppdragsgivaren. Klys för i sin tidigare nämnda skrivelse fram olika förslag rörande socialförsäkringsavgifter samt beräkning och betalning av tilläggspensionsavgift.

I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1975/76:46, SfU 1975/76:17, rskr 1975/76:67) är uppdragsgivare fr. o. m. den 1 januari 1976 skyldig all betala socialförsäkringsavgifter för ersättning till uppdragstagare. I fräga om egen­förelagare finns möjlighet all träffa likslällighetsavtal.

Frågan om intjänande av pensionsrätt inom tilläggspensioneringen och om utformningen av avgiftsreglerna inom socialförsäkringssystemet behand­las av pensionskommittén (S 1970:40) i dess fortsatta arbete. Klys förslag har i berörda delar överiämnals till kommittén. Jag återkommer senare lill


 


Prop. 1975/76:135                                                  202

pensionsfrågan vid min behandling av olika bidrag och ersättningar till konsl­närer.

Jag vill i del här sammanhanget även erinra om att i samband med riks­dagens beslut (prop. 1975:92, SkU 1975:25, rskr 1975:126) om sänkning av den statliga inkomstskatten m, m,, beslöts om förmånligare regler för be­räkning av den allmänna arbetsigivaravgiften för egenförelagare med låga inkomster. Den del av inkomsten på vilken sådan avgift inle skall beräknas har ft, o, m, den 1 januari 1976 höjts frän 10 000 kr, till 18 000 kr. Ändringen torde ha stor belydelse för många konstnärer.

Kulturrådet berör vidare dels frägan om arbetsförmedling på kulturom­rådet, dels möjligheten för konstnärer att erhålla ersättning vid arbetslöshet, Klys lar i sin skrivelse bl, a, upp möjligheten för fritt verkande konstnärer alt erhålla kontantstöd vid arbetslöshet.

I prop, 1975/76:84 med förslag lill lag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen m, m, föreslår regeringen bl, a, vissa nyheter i fråga om arbetsförmedlingen för kulturar­betare, 1 propositionen konstateras att alla kulturarbetare bör ha tillgäng lill kostnadsfri offentlig arbetsförmedling. En kraftig förstärkning av den offentliga förmedlingsorganisalionen för kulturarbeisförmedling föreslås. Vidare bör tjänstemän vid arbetsförmedlingarna även i fortsättningen kunna placeras vid centrumbildningar och liknande organisationer. En rådgivande delegation för kullurarbelarfrågor föreslås bli inrättad inom AMS. Den in­ternationella kontaktverksamhet som nu bedrivs av olika institutioner och organisationer pä området bör samordnas. Rikskonserter föresläs få ansvaret för alt så sker. För de ökade arbetsuppgifter som följer av detta förslag har jag i den nyligen framlagda budgetpropositionen (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 45) beräknat ett ökat medelsbehov om 200 000 kn för Rikskonserter. Frågan om kulturarbetarnas möjlighet all erhålla konlanlslöd vid arbets­löshet har överiämnals lill utredningen (A 1975:08) om en allmän arbets­löshetsförsäkring.

10,2,2 Upphovsrättsliga .frågor

Jag har tidigare (3,1,4) redogjort för vissa upphovsrätlsliga regler och dessa reglers belydelse för författare, konslnärer och andra upphovsmän saml utö­vande konslnärer och fotografer. Grundtanken i den upphovsrätlsliga lag­stiftningen är all det konstnäritga och litterära skapandet i alla dess ut­trycksformer bör ges ett rimligt skydd. Rättsreglerna är sä utformade all upphovsmannen tillerkänns del:; en principiell ensamrätt all förfoga över sill verk genom all framställa exemplar av det och genom alt göra det tillgängligt för allmänheten, dels: ett skydd för sina ideella intressen. Sam­tidigt mäste han dock tåla vissa inskränkningar i sin ensamrätt bl, a. till förmän för kulturella eller andra samhälleliga intressen.

Del har i olika sammanhang framhållits alt gällande beslämmelser i vissa


 


Prop. 1975/76:135                                                  203

fall kan verka hämmande pä en önskad användning av skyddade verk. Sä är fallet, har det angetts, när del gäller möjligheterna all utnyttja många av de tekniska hjälpmedel, såsom foiokopiering, mikrofilmning, band- och videograminspelning, som på senare år har fäll stor belydelse för repro­duktion och distribution av upphovsräusligl skyddade verk. Önskemål har därför förts fram om en mera ändamålsenlig anpassning av lagstiftningen till de möjligheter som finns att använda de tekniska hjälpmedlen. Det har därvid framställts som myckel viktigt att man försöker nä en ordning som inle är för komplicerad eller svär att sköta och som inle heller medför orimligt stora administrativa kostnader. Samtidigt har det betonats alt konst­närerna och samhället har ell gemensamt intresse av att tillkomsten av konstnäriiga verk stimuleras liksom all skyddade verk när en sä stor publik som möjligt eller på annat sätt kommer till största möjliga användning.

Det är enligt min mening ett självklart önskemål att upphovsmannen skall kunna försörja sig på sina konstnäriiga prestationer. Del skydd som lagstiftningen ger dessa prestationer ar därvid givetvis av stor belydelse. Samtidigt måste man dock ha i minnet att vissa inskränkningar i upp­hovsrätten är nödvändiga, dels av praktiska skäl, dels utifrån allmänna sam­hällsintressen.

I vilken form upphovsmannen skall få ersättning för sina prestationer måste avgöras under beaktande av många olika faktorer. Jag vill peka på alt det i praktiken kan visa sig svårt att finna former för att ge upphovs­mannen ersättning i förhållande till hans individuella arbete. I vissa si­tuationer kan ersättningen därför ges en kollektiv form,

Upphovsräilslagstiftningen, som under de senaste åren diskuterats livligt i olika sammanhang, har sedan slutet av 1960-talet setts över i vissa delar.

Mot bakgrund av förslagen i de båda nordiska belänkandena(NU 1973:21) Upphovsrätt I Fotokopiering och bandinspelning särskilt inom undervis­ningsverksamhet och (NU 1974:19) TV över gränserna Slutrapport har nor­diska ministerrådet tagit upp frågan om upphovsrättens funktion i ett vidare kulturpolitiskl sammanhang. Ministerrådet fattade i maj 1975 beslut om en översyn av den nordiska upphovsräilslagstiftningen och antog vissa rikt­linjer som skall ligga till grund för revisionsarbetet. Delta bör enligl mi­nisterrådets beslut bedrivas i form av nationella kommittéer. Direktiv för en svensk sådan kommitté torde komma all utfärdas inom kort.

Enligl de nämnda riktlinjerna skall den allmänna översynen av upphovs­rätten innefatta en systematisk genomgång av lagstiftningen på området. En allmän strävan vid reformarbetet bör vara att främja ell större och mera rikhaltigt kulturutbud. I den mån det är förenligt med gällande interna­tionella konventioner bör ökade möjligheter skapas all utnyttja skyddade verk utan individuellt samtycke från rättsinnehavaren och mot vedertag i kollektiv form. Den individuella upphovsrätten måste dock alltjämt vara lagstiftningens utgångspunkt. Utredningsarbetet kommer sannolikt att in­ledas med en närmare kartläggning av de problem och svårigheter som


 


Prop. 1975/76:135                                                  204

den nuvarande lagstiftningen skapar. Denna kartläggning kan antas komma all ske i samarbete med organisationer pä upphovsmännens område liksom med dem som i större omfattning ulnyttjar upphovsrältsligl skyddade verk och prestationer.

Kulturrådet, som visseriigendiiskuterar vilka allmänna krav som bör ställas på upphovsräilslagstiftningen, har - med hänsyn lill att den dåvarande nordiska upphovsrältskommiltén hade i uppdrag alt göra en översyn av den nordiska lagstiftningen pä området - begränsat sig till alt framföra vissa synpunkter pä denna lagstiftning. Jag har tidigare (3,2,2) redogjort för dem.

De frågor som kulturrådet har aktualiserat är av det slaget alt de bör behandlas inom ramen för den översyn av upphovsrättslagstiftningen som nu skall påbörjas. Kulturrådets förslag i denna del jämte remissyttrandena bör därför överiämnas lill den svenska kommittén.

10.2.3 Utbildningsfrågor

Kuliurrådet tar upp principiella frågor om konstnärsutbildningens inrikt­ning och dimensionering. Rådel behandlar även det växande behovet av fortbildning och vidareutbildning för olika konstnärsgrupper. Vid sin be­handling av vad man kallar kulturförmedling föreslår rådet också nya ut­bildningsinsatser av olika slag.

Utbildningen på kulturområdet har under senare år Ijehandlals av fiera olika utredningan Olika förslag har lagts fram och fler väntas inom en snar framtid. Enligt min uppfattning är del lämpligt alt här kort redovisa det aktuella utredningsläget och summera de ställningstaganden lill olika förslag som nyligen gjorts.

Utbildningen på kulturområdet som helhet genomgår nu en betydande utveckling och omdaning. Parallellt med de särskilda utredningar som ar­betar pä området pågår förberedelsearbetet med reformeringen av högsko­leutbildningen enligt riksdagens beslut år 1975.

Det är under delta skede särskilt angelägel att betona att konsinärsut-bildningens primära målsättning inte får förioras ur sikte. Kuliurrådet fram­håller all konstnärsutbildningen domineras av målet alt stimulera den konst­närliga mognadsprocessen och ge de studerande möjligheter au förverkliga sina konstnäriiga intentioner. I propositionen om reformering av högsko­leutbildningen (prop. 1975:9) framhöll jag att yrkesförberedelsen i utbild­ningarna på kulturområdet i förhållande till annan högre utbildning har som särskilt mål alt ge de studerande möjligheter till egna praktiska konst­näriiga erfarenheter och alt bidra till utvecklingen och förnyelsen av de konstnäriiga uttrycksmedlen. Jag betonade att den konstnärliga utbildningen således i sig själv är en skapande process som inte i alla avseenden kan och bör bedrivas på ett i förväg planerat sätt. Delta mäsle få påverka sättet all organisera studierna liksom ocksä utformningen av de planer som styr utbildningens innehåll och arbetsformer. Riksdagen godtog dessa uttalanden


 


Prop. 1975/76:135                                                   205

och hänvisade särskilt till att frägan hur långt del är möjligt och lämpligt all anpassa studieorganisationerna på kulturområdet lill en enhetlig stu­dieordning inom högskolan skall studeras före beslut i ärendet (UbU 1975:17, rskr 1975:179),

Kulturrådet framhåller all den konstnärliga utbildningen självfallet bör utformas pä ett sätt som motsvarar de krav den framtida yrkessituationen ställer. Under utbildningen bör de studerande möta situationer som de kom­mer alt ställas inför i sin framtida yrkesutövning. Utbildningen bör också ge kännedom om samhällets sociala och ekonomiska struktur.

Jag delar kulturrådels uppfattning. Dessa uppgifter för konstnärsulbild­ningen ingår som tydliga element i den utveckling av olika områden inom utbildningen som nu pågår.

Flera ärs utredningsverksamhet vad gäller den konstnärliga utbildningen pä bild- och formområdet håller pä att avslutas. Jag har i bud­getpropositionen för 1976/77 bl, a, tagit ställning till förslag rörande konst­närsulbildningen vid konsthögskolan och den konstindustriella utbildningen vid konstfackskolan. Ställningstagandena rör också utbildningen vid Valands konstskola och Konslindustriskolan i Göteborg, Jag förordar därvid alt frå­gan om förstatligande av Valands konstskola och Konslindustriskolan tas upp i sådan lid att ett ändrat huvudmannaskap i förekommande fal) kan genomföras senast den 1 juli 1977, dvs. den tidpunkt dä högskolereformen skall börja genomföras (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 118-134).

Utbildningen vid konsthögskolan bör enligl mina ställningstaganden fort­sätta med samma inriktning och i samma former som hittills. Den skall alltså förbereda för en yrkesverksamhet som fritt verkande bildkonstnär. Förhandlingar med Konstakademien pågår vad gäller följderna av högsko­lereformen för akademins och konsthögskolans del.

Utbildningen vid konstfackskolan kan leda till mänga slags yrkesuppgifter inom konstnärlig formgivning och gestaltning. Utbildningsområdet, som således är långt ifrån enhetligt, kan delas in i studievägar för designut­bildning, konslhantverksutbildning och fri konstnärlig utbildning. De rikt­linjer som jag förordar i budgetpropositionen innebär all delta utbildnings­område även i fortsättningen bör hållas samman. Konstfackskolan får således i stort sett behålla sitt nuvarande breda utbildningsprogram men de olika ulbildningsformerna skall utvecklas och differentieras för all bättre motsvara del moderna yrkeslivets krav.

Utbildningen för fri konstnärlig yrkesverksamhet bör bedrivas med spe­ciell inriktning mol uppgifter inom miljögestaltning, t. ex. konstnäriig ges­taltning av den offentliga miljön. Jag kommer senare (10.4.2) att ulveckla min syn pä bildkonstnärernas medverkan i arbetsuppgifter av detta slag.

Vid 1975 års riksmöte fattades beslut att leckningslärarutbildning skall starta i Umeå läsåret 1976/77. Statsrådet Hjelm-Wallén har behandlat den nya utbildningen i prop. 1975/76:89 om lärarutbildningens dimensionering och lokalisering m. m.


 


Prop. 1975/76:135                                                  206

1973 års expertgrupp för konstulbildning (U 1973:05) kommer under våren 1976 att avge ett förslag om högre utbildning av fotografer.

Jag har i budgetpropositionen för 1976/77 också tagit ställning till vissa frågor som rör utbildningen inom scenområdel. Beiräffande grund­utbildningen vid statens scenskolor föreslår jag att utbildningens omfattning, innehåll och uppläggning ses över. Genom beslut tidigare denna dag har regeringen gett slatens kulturråd och UKÄ i uppdrag alt i samråd göra denna översyn. I arbetet ingår bl. a. alt undersöka i vilken utsträckning scenskolorna kan medverka i nya slag av artislutbildning, t. ex, utbildning av variléartisler (prop, 1975/76:100 bil, 10 s, 152-154),

Utbildningen på scenomrädet omfattar ocksä den utbildning som f, n, övervägs av dansarutrednlngen (U 1973:09), Utredningen, som skall avge förslag rörande dels förberedande utbildning, dels yrkesutbildning för dan­sare, kommer enligt vad jag har erfarit all avsluta sitt arbete under in­nevarande år.

Utbildningen pä musikomrädet utreds av organisationskommittén (U 1970:60) för högre musikutbildning (OMUS), Både musiklärarulbildning och annan pedagogiskt inriktad musikutbildning liksom musikemlbildning av olika slag ingår i kommitténs uppdrag, OMUS, som arbetar utifrån en brett upplagd undersökning av musikens roll i samhället, kommer under våren 1976 all lägga fram ell pnncipförslag med riktlinjer för hela del åter­stående reformarbetet, OMUS skall också svara för den fortsatta detaljpla­neringen. Uppdraget skall för kommitténs del vara slutfört före utgången av juni månad 1977.

Efterfrågan på fortbildning och vidareutbildning på kul­turområdet har under senare år ökat kraftigt. Flera utredningar kommer inom en snar framtid att lägga fram sina förslag i dessa frågor. Under våren 1976 kommer 1973 års expertgrupp för konstutbildning med ett förslag som rör fortbildning och vidareutbildning för konslnärer inom bild- och form­områdel. Ungefär samtidigt kommer OMUS, som jag redan nämnt, att i sitt principförslag redovisa behovet av fortbildning och vidareutbildning på musikområdet. Vid prövningen av dessa förslag bör hänsyn las till kultur­rådets synpunkter på behovet av utbildningsinsatser av delta slag.

Den ökade efterfrågan på fortbildning och vidareutbildning har bl. a. lett till alt dramatiska institutet begärt och fäll möjlighet att tillämpa ell flexibelt system för fördelning av resurser mellan grundutbildning och olika former av fortbildning och vidareutbildning. 1 den nyligen framlagda budgetpro­positionen har jag förordat all den försöksverksamhel med fortbildning och vidareulbildning vid statens scenskolor som pågått ett par år fär fortsätta och att skolorna i samband därmed får tillämpa samma slags resursför-delningssystem som dramatiska institutet (prop. 1975/76:100 bil. 10 s. 152-154).

Kulturrådet diskuterar ocksä konstnärsulbildningens dimensione­ring. Rådel framhåller all dimensioneringen i hög grad måste bestämmas


 


Prop. 1975/76:135                                                  207

utifrån en allmän bedömning av del aktuella försörjningslägel för olika konsi­närsgrupper och av de effekter som ökade samhälleliga insatser på kul­turområdet kan länkas få. Enligt rådets mening bör man under dessa för­hållanden inte med korta intervaller vidta några större förändringar vad gäller den konstnäriiga utbildningens omfattning.

Även vad gäller dimensioneringsfrägan kommer kulturrådets synpunkter alt kunna beaklas vid prövningen av förslag som väntas under våren 1976. OMUS och 1973 ärs expertgrupp för konstulbildning kommer med förslag inom sina resp. områden. Dimensioneringen av utbildningen på scenområdet ingår, som jag tidigare nämnt, i del översynsarbeie som nyligen startat.

Del utrednings- och reformarbete som jag kort har redovisat är av slor belydelse för utvecklingsmöjligheterna i kulturlivet. Den ökade yrkesför­beredelse, breddning och utblick som kulturrådet anser vara nödvändig i konstnärsulbildningen är ett grundläggande tema i del pågående arbetet. Den nya högskoleorganisationen bör ocksä medföra ökade möjligheter lill samverkan mellan konsinärsutbildningarna och lill lokala initiativ i linje med den utveckling som kulturrådet och remissinstanserna förespråkar.

Jag skall också något beröra kulturrådets förslag om utbildning inom kulturförmedlingens   område.

Med termen kulturförmedling avser kulturrådet en rad olika aktiviteter som syftar till att föra människor i kontakt med kulturell verksamhel av olika slag. Begreppet används sålunda för all beteckna såväl olika admi­nistrativa och organisatoriska åtgärder för att göra kulturutbudet tillgängligt som insatser av pedagogisk och aktiverande karaktär. Kulturrådet konsta­terar alt kullurförmedlande uppgifter ingår i många olika slags verksamhet.

Jag instämmer med de remissinsianser som menar all kulturrådets analys av kuliurförmedlingens syften och uppgifter är ofullständig och alt de prak­tiska slutsatserna, bl.a. i vad avser insatser på utbildningsområdet, därför blir ganska vaga, Mina synpunkter pä förslagen är därför av principiellt slag.

Jag delar kulturrådets uppfattning att någon egentlig längre grundutbild­ning för kullurförmedlande uppgifter inle bör införas. Verksamhetsfältet är så stort och mångsidigt alt man i stället bör inrikta sig på mer diffe­rentierade insatser. Liksom kulturrådet utgår jag då ifrån alt kullurförmed­lande uppgifter normalt ingår som en bland flera arbetsuppgifter och all utbildningen således riktar sig lill yrkesutövare pä olika områden som redan har en gedigen utbildning eller erfarenhet inom huvudområdet för sin yr­kesutövning. Utbildningen kommer därför ofta alt fä karaktären av vida­reutbildning eller fortbildning.

Jag avslår i delta sammanhang från alt ta ställning till kulturrådets kon­kreta förslag till utformning och uppläggning av en utbildning på detta om­råde, Enligl min uppfattning måste utbildningen både till innehåll och form vara starkt verklighetsanknuten. Delta betyder att jag anser det nödvändigt all låta personer med egna praktiska erfarenheter av kullurförmedlande verk-


 


Prop. 1975/76:135                                                  208

samhet medverka både när man definierar utbildningsbehoven och praktiskt utformar utbildningen.

Jag delar kulturrådets uppfattning all folkhögskolorna är lämpliga hu­vudmän för en betydande del av den utbildning det här kan bli fråga om. Inom folkhögskolan finns redan vissa erfarenheter av utbildning av delta slag. De fria former för utbildningen som folkhögskolan kan erbjuda är en fördel. Möjligheterna är goda för ett samarbete mellan folkhögskola och organisationer som har intresse för utbildningen.

,Åven om utbildningen på kuliurförmedlingens område i första hand bör kunna föriäggas lill folkhögskola vill jag inte utesluta att del ocksä kan bli fråga om att anordna utbildning av delta slag inom den kommande högskolan. Det är också angeläget att det finns kontaktvägar mellan folk­högskolornas utbildning på området och högskoleutbildningen. Kulturrådet nämner bl. a, behovet av kontakt och gemensamt utnyttjande av lärare mel­lan utbildning med denna inriktning vid folkhögskola och den konstnärliga högskoleutbildningen. Möjligheterna till kontaktvägar mellan folkhögsko­lorna och den nya högskoleorganisationen kommer all redovisas av folk­högskoleutredningen (U 1972:08),

Kulturrådet nämner slutligen behovet av kurser som pä ell direkt och praktiskt plan förbereder för speciella arbetsuppgifter inom olika områden av kulturförmedlingen och tar som exempel kurser anordnade av kultur­institutioner, konstnärsorganisationer, studieförbund, cenlmmbildningar, lokalhållande organisationer, kursverksamhet för förtroendevalda i kom­muner etc. För sådana kurser som anordnas av studieförbund, folkrörelser och andra organisationer föreslår kuliurrådet statligt stöd.

Föregen del anserjag alt sådana kurser fyllereli behov. Jag äremellertid inte beredd att förorda förslaget om ett särskilt statligt stöd till kursverksamheten utan anser all redan existerande slalliga bidragsreformer bör anlitas även för delta slags kurser. Stödet till studieförbundens centrala verksamhel övervägs f n. av den nyligen tillsatta folkbildningsutredningen (U 1975:19),

10.3 Bidrag och ersättningar

10.3.1 Allmänt

Jag har tidigare (10.2.!) redovisat min principiella inställning lill hur sam­hällets insatser för all förbättra konstnärernas arbets- och försörjningssi­tuation bör utformas. Jag framhöll då i likhet med kulturtädet att samhällets åtgärder i första hand bör inriktas pä att öka arbetstillfällena för konslnärer och att förbättra möjligheterna alt använda konstnärliga verk och presta­tioner. Jag konstaterade ocksä all del behövs direkla insatser för all stödja och stimulera konstnäriig verk;5amhet.

Kulturrådet framhåller all det är viktigt alt konstnärernas arbets- och


 


Prop. 1975/76:135                                                  209

inkomstförhällanden bringas i överensstämmelse med vad som gäller för andra yrkesutövare. Konstnärernas inkomster bör därför i möjligaste mån utgöras av ersättning för arbeie. Rådet framhåller vidare all ersättningen för konstnärligt arbeie, oavsett om detta arbeie ulförs inom ramen för en anställning eller på annal sätt, bör fastställas genom förhandlingar och avtal mellan konstnärsorganisationerna och deras motparter. Vid sin behandling av upphovsrättsliga frågor uttalar sig kuliurrådet i allmänna termer för alt staten genom avtal med konstnärernas organisationer efter centrala förhand­lingar skall friköpa upphovsrältsligl skyddade verk för fritt nyttjande av samhälleliga institutioner och samhälleligt stödda organisationer. Kultur­rådets synpunkter har mottagits positivt av remissinstanserna.

Jag kan i betydande delar ansluta mig till kulturrådets resonemang. Som jag redan har framhållit måste konstnärernas ekonomiska villkor i första hand förbättras genom att de ges tillfälle lill arbete. Samtidigt är det angeläget att konstnärerna kan fä bättre ersättningar för sina prestationer. Huvuddelen av konstnärernas inkomster kommer från de delar av kulturområdet där verksamheten bedrivs i privat regi. All förbättra de olika former av ersätt­ningar som här förekommer, löner, arvoden, royalties etc. är en central uppgift för konstnärernas fackliga organisationen De flesta utövande konst­närer, t. ex. skådespelare och musiker, har sådana arbetsförhållanden att ersättningen för deras arbete bestäms i kollektivavtal. De regler som gäller är de som i övrigt reglerar förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Om konstnärerna i framliden i ökad omfattning kommer att verka i någon form av anställningsförhållande kommer även möjligheterna all sluta kol­lektivavtal all öka vilket jag finner värdefullt. Jag kommer senare (10.3.4) alt föreslå att ersättning för utställning i statlig regi skall bestämmas efler förhandlingar med konstnärernas organisationer.

Tanken alt i kollektiva former förhandla med konstnärernas organisationer för all fä till stånd ett fritt utnyttjande av deras verk saknar inle intresse. Som har framgått tidigare (10,2,2) kommer emellertid de upphovsrätlsliga beslämmelserna alt ses över av en särskild utredning. Eventuella genom­gripande förändringar på delta område bör av naluriiga skäl anstå till dess utredningen har lagt fram sina förslag.

I beredningen av kulturrådets förslag har kontakter och överiäggningar med konstnärernas organisationer varit ett väsenligt inslag. De förslag som jag senare kommer att redogöra för har ingående diskuterats med företrädare för konstnärerna. Strävan har varit att uppnå samförståndslösningar vilket också har varit möjligt. Konstnärernas organisationer har således haft goda möjligheter att inom ramen för dessa överiäggningar påverka utformningen av de bidrags- och ersättningsformer som bör finnas i fortsättningen. Frågan om mer reglerade former för dessa överiäggningar har dock aktualiserats. Tanken har varit att storieken på t. ex. biblioteksersättningen och olika sti­pendier skulle fastställas vid förhandlingar. En sådan utveckling av de nu­varande förhandlingsliknande överiäggningarna kan givelvis diskuteras. En

14 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 135


 


Prop. 1975/76:135                                                   210

förändring förutsätter emellertid att den rättsliga grunden för ersättningar och bidrag förändras samt all del klariäggs vilka ersättningar och bidrag som skulle kunna anses vara förhandlingsbara. De upphovsrällsliga bestäm­melserna spelar därvid en stor roll och här har som nämnts ett utrednings­arbete nyss påbörjats. Med hänsyn till vad jag här har anfört finner jag det inte akulellt alt nu överväga några förändringar av de former i vilka statliga ersättningar och bidrag till konslnärer f. n. diskuteras med konst­närernas organisationer.

Många konslnärer får en mycket god utkomst av sin konstnärliga verk­samhet genom att deras verk eller prestationer röner en slor efterfrågan. För andra målmedvetet arbetande konstnärer är emellertid delta inte fallet trots ett intensivt och kvalitativt högtstående konstnärligt skapande.

I många fall är direkta samhällsinsatser en förutsättning för alt konstnäriig verksamhel skall kunna bedrivas. Slalen möjliggör genom ekonomiska lill-skoll en omfattande och kvalificerad teater- och musikverksamhel. På sam­ma sätt kan direkt stöd lill del enskilda konstnäriiga skapandet motiveras.

Utrymme för konstnärligt nydanande och experimenterande existerar inte alltid på en kommersiell marknad. Del är emellertid angelägel att även konslnärer som inle omedelbart får gensvar i form av en efterfrågan kan få tillfälle au arbeta under ekonomiskt trygga förhållanden. Det är rimligt alt arbetsmöjligheter ibland garanteras för en avsevärd tidsrymd. Även konstnärer som vänder sig lill en bred publik har behov av all frän lid till annan få ägna sig ål arbete som endast syftar till alt utveckla de konst­näriiga uttrycksmedlen.

För all säkra rimliga ekonomiska villkor för bildkonstnärsgruppen har förslag förts fram om all införa ell syslem med s. k. visningsersäitning. Frågan behandlas bl. a. i ett särskilt yttrande lill kullurrådets belänkande och av ett anlal remissinsianser. Systemet skulle, som det har presenterats av bl. a. KRO, komma alt ha vissa likheter med biblioleksersättningen. Enligt förslaget skulle staten lill en fond avsätta medel som skulle betraktas som en ersättning för nyttjande av de verk som konstnärerna har sålt till offentliga organ och institutioner. Bildkonstnärerna skulle själva ha del av­görande inflytandet över användningen av medlen.

När man skall la slällning till hur ett syslem av del slag som bildkonst­närerna har aktualiserat skall utformas i praktiken ställs man inför flera svårigheter. Det gäller bl, a. att avgöra enligl vilka principer och beräknings­grunder som medel skall avsällas lill fonden. Några metoder som har be­dömts som genomförbara har inte redovisats vare sig i utredningsmaterialet, av remissinstanserna eller i de överiäggningar som under beredningsarbetet har förekommit med fackliga företrädare för bildkonstnärerna. Däremot har det varit möjligt alt tillsamman,? med bildkonstnärernas fackliga represen­tanter nå enighet om efter vilka regler som tillgängliga medel bör fördelas.

Jag är inle helt främmande för uppfattningen att formema för ersättningar till bildkonstnärerna för deras arbete inte alllid ger inkomster som slår i


 


Prop. 1975/76:135                                                  211

proportion lill deras insatser inom kulturiivet. Det kan t, ex, hävdas att det faktiska nyttjandet av ett verk vid enstaka tillfällen inle har kunnat förutses vid försäljningen.

Det är väsentligt att målmedvetet arbetande bildkonstnärer kan bedriva sin verksamhet på rimliga ekonomiska villkor. Att del inte har twdömts möjligt att bestämma samhällets insatser för bildkonstnärerna enligl be­räkningsprinciper av det slag som bildkonstnärerna har föreslagit är enligt min mening inget hinder mot att tillmötesgå bildkonstnärernas krav genom all i andra former ställa medel lill förfogande. Jag kommer senare (10.3.2) alt presentera riktlinjer för fördelningen av bidrag lill konstnärer som ut­formats enligl grunder som bildkonstnärerna själva har ansett lämpliga. Del­ta innebär bl. a. att bildkonstnärerna tillförsäkras samma inflytande över medelsfördelningen som de skulle fåll om en särskild fond hade skapats. Tanken all såsom ett underiag för beräkningen av de statliga insatser som direkt vänder sig till bildkonstnärer söka fastställa värdet av alt bildkonst visas offentligt kan givelvis komma all i annal sammanhang föras fram av bildkonstnärerna. Frågan får i så fall prövas på nytt i vederböriig ordning.

Konstnärernas ekonomiska trygghet bör i princip garanteras med samma åtgärder som förändra medborgare. Det äremellertid ofrånkomligt att grän­sen i vissa fall kan bli flytande mellan insatser som är kulturpolitiskl moti­verade och åtgärder som huvudsakligen är socialt betingade. Sammankopp­lingen av sociala och kulturpoliliska motiv gäller främsl de aktiva konst­närerna.

Den sociala tryggheten för de konstnärer som på gmnd av ålder eller sjukdom kan antas ha sin konsinäriigt produktiva period bakom sig bör i princip garanteras inom ramen för det allmänna trygghetssystemet. Vissa frågor mäste dock f n. lösas inom kulturpolitikens ram. Enligl gällande beslämmelser är stipendier inle pensionsgrundande. Detta gäller även för stipendier som ulgär under en längre period. Sädana stipendier är emellertid beskattade. En konsinär, som under sin aktiva period i t)etydande utsträck­ning har haft sin inkomst tryggad genom sädana stipendier, får således en lägre tilläggspension än hans beskattade inkomster borde ge anledning till.

Konsinärsbelöningen är i princip livsvarig varför del frän innehavarens sida sett inte föreligger något behov av att den är pensionsgrundande. Att den inte är pensionsgrundande medför dock all någon efterlevandepension inle kan baseras på den inkomst som belöningen utgör.

Det är inte heller möjligt att låta belöningen ersättas av den allmänna tilläggspensionen när innehavaren har uppnått pensionsåldern.

Kulturrådet har berört delta problem.

För alt göra de bidrag och stipendier som går till konstnärer pensions­grundande krävs ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Frågan om intjänande av pensionsräll inom tilläggspensioneringen och om utform­ningen av avgiftsreglerna inom socialförsäkringssystemet utreds som jag redan har redovisat av pensionskommittén. Enligt min mening bör ett ställ-


 


Prop. 1975/76:135                                                  212

ningstagande till frägan om hur stipendier och konstnärsbelöningar eller deras framtida motsvarigheter iskall behandlas i pensionshänseende anstå lill dess pensionskommittén har lagt fram sina förslag.

10.3.2 Direkla bidrag lill konstnärer

Stipendier till konstnärer har en lång tradition inom kulturiivet. Sådana bidrag kommer idag frän mänga olika häll.

Del är inte bara statliga och kommunala organ som delar ul stipendier utan även enskilda donatorer och stiftelser samt olika folkrörelser delar åriigen ul betydande belopp. Kulturrådet konstaterar att del är svårt att fä en bild av den totala omfattningen. Rådet har gjort en inventering, som inle gör några anspråk på all vara fullständig, och har därvid kommit fram till att det kan röra sig om ca 3 milj. kr. som åriigen från privat håll delas ut till konstnärer. Mänga av stipendierna är utpräglade hedersbevisningar och utgår med små belopp.

Kommunernas och landslingens stipendiegivning är av rela­tivt sent datum och den har ökat under senare år. Del sammanlagda beloppet för stipendier kan f n. beräknas uppgå till ca 3,7 milj. kr. varav knappt 3 milj. kr. avser primärkommunernas stipendiegivning. I stipendie­villkoren finns ofta krav att mottagaren skall ha en anknytning lill kom­munen eller regionen. Deila har lillsammans med det förhällandet att man ofla utgår från ett brett kulturbegrepp fört med sig all siipendiemoliagarna i flera fall är personer som har gjort betydelsefulla insatser inom kultur­området i vid mening, t. ex. inom folkbildningsarbetet.

Kulturrådet har i sina förslag inte behandlat denna del av kommunernas insatser på kulturområdet. De kommunala insatser som har störst belydelse för konstnärerna är säkerligen också av annan karaktär. Jag tänker därvid på de olika områden där konstnärer kan engageras som jag tidigare helt kort har berört. Inköp av verk, tillhandahållande av utställnings- och verk­stadslokaler är andra exempel. Vid sidan av denna typ av insatser har emel­lertid ocksä stipendier av olika slag sill givna värde. Del är därför enligl min mening naturiigt all kommuner och landsting, inom ramen för sill allmänna kulluransvar, även ulvecklar sill ansvar geniemol de konslnärliga yrkesulövarna genom en direkl bidragsgivning.

De former som väljs mäsie självfallet anpassas till lokala förutsättningar och behov. Någon samordning i direkt mening med de slalliga insatserna kan därför inte anses motiverad.

Statligt stöd till konslnärer har förekommit under lång lid. Del in­skränkte sig länge till all omfatta dels några få stipendier som förbehölls väl etablerade och s. k. förtjänta konstnärer, dels stipendier till konslnärer under deras utbildningstid. Ännu relativt sent har i debatten framförts att staten inte borde stödja verksamma konstnärer eftersom detta kunde upp­fattas som en olillböriig styrning av kulturiivet.


 


Prop. 1975/76:135                                                  213

En viss planering av de kulturpoliliska åtgärderna påbörjades under 1960-talei. Frågor om kulturarbetarnas villkor gavs förtur i delta arbeie. 1 1961 års proposition (prop. 1961:56) om stöd åt konstnäriig, litterär och musikalisk verksamhet presenterades ett statligt handlingsprogram som främst avsåg stöd till konstnärliga yrkesutövare under och efter utbildningen. Man kan säga all debatten om de statliga insatsemas hot mot konstens och konst­närernas frihel då avslutades och alt det därefter har funnits en allmän uppslutning kring uppfattningen att slalen har ell ansvar på delta område.

1961 års program innebar för konstnärernas del främst att de under stu­dietiden blev delaktiga av de allmänna studiesociala förmånerna och alt stipendiemöjligheterna förbättrades.

I utbyggnaden av stipendiesystemet lades tonvikten på s. k. arbetssti­pendier som kunde utgå även lill konslnärer som befann sig i början av sin verksamhetsperiod. Den tidigare förtjänst- och meritlanken sköts i bak-gmnden. Vidare fick konstnärernas organisationer ett visst inflytande över fördelningen av slipendiemedlen. Under de följande åren ökade medlen för stipendier. Samtidigt infördes stipendier för nya konstnärsgrupper.

År 1964 kompletterades den direkta slipendiegivningen genom att konst­närsbelöningarna (prop 1964:1 bil. 10, SU 1964:8, rskr 1964:8) infördes. Den som utses till innehavare av konstnärsbelöning tillförsäkras en inkomslga-ranii under sin återstående livslid. Garantin är så konstruerad all det statliga bi­draget utgår i relation till innehavarens övriga inkomster. Konstnärsbe­löningarna, som utdelas av regeringen, ingår i det ekonomiska trygghels-program för konstnärerna som byggdes upp under 1960-lalel, Enligl de prin­ciper som formellt fortfarande gäller för utdelningen skall det ekonomiska behovet emellertid inte vara avgörande när en innehavare utses utan i första hand skall hänsyn las lill den konstnäriiga insatsen. Som en förutsättning gäller att mottagaren genom sin konstnäriiga verksamhet skall ha gjort myck­et betydande insatser i svenskt kulturiiv. Till innehavare av konstnärsbe­löning kan utses konstnärer inom alla konstområden,

1 det stipendiesyslem som har byggts upp under 1960-talet ingår stipendier av skilda slag som avser att svara mot olika behov, nämligen stora och små arbetsstipendier, resestipendier, stipendier av pensionskaraktär och tili­rälliga bidrag. Utöver dessa utdelas sedan några är på försök arbetsbidrag till konstnärer inom måleri m. m. Stipendierna utdelas i princip för ett år i sänder. De stora arbetsstipendierna uppgår lill 15 000 kr. och kan utgå under högst fem år i följd. För de små arbetsstipendierna gäller att de skall uppgå lill lägst 4 0(X) kr. Utöver dessa regler och de övriga allmänna be­stämmelser som finns har varje slipendieorgan kommit att utforma sina egna principer. Sålunda varierar t. ex. storieken pä andra stipendier än de stora arbetsstipendierna liksom tiden under vilken stipendierna utgår lill en och samma person.

Stipendierna fördelas inom fyra olika konstnärskategorier. Till den första gruppen hör författare, översättare och kulturjournalister. Den andra gruppen


 


Prop. 1975/76:135                                                   214

omfattar bildkonstnärer. Kompositörer av seriös musik bildar en tredje gmpp. Till den fjärde gruppen förs konstnärer i övrigt såsom skådespelare, dansare, dramatiker, fotografer, konsthantverkare och utövande musiker. Till gruppen författare, översättare och kulturjournalister ulgär endast stora arbetsstipendier. Till övriga grupper utgår samtliga de stipendielyper som jag tidigare har nämnt. För innevarande budgetär är anvisat sammanlagt 8,1 milj. kr. för stipendier lill konstnärer.

Stipendierna till de fyra olika kategorierna fördelas av fyra olika stipen­dieorgan, nämligen styrelsen för Sveriges författarfond. Konstakademien i samråd med KRO, Musikaliska akademiens styrelse i samråd med För­eningen Svenska tonsättare saml konstnärsstipendienämnden. Konstnärs­stipendienämnden utses av regeringen och består av ordförande saml sju andra ledamöter som representerar berörda konstnärsgmpper och som för­ordnas efter förslag av Klys.