Motion

Mot. 1975/76

997-1005

1975/76: 997

av herr Magnusson i Borås m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:79 om ändrade regler för
beskattning av fåmansföretag m. m.

Förslagen i propositionen 1975/76:79 syftar bl. a. till att genom en ökad
uppgiftsskyldighet motverka det skatteundandragande som kan bli resultatet
av vissa transaktioner mellan fåmansföretagen och deras intressenter. Vi
ansluter oss helt till syftet att söka begränsa de skattskyldigas möjligheter
till skatteundandragande åtgärder. Såvitt avser förevarande grupp kan också
enligt vår mening en ökad uppgiftsskyldighet därvid utgöra ett verksamt
medel. Omfattningen av en sådan uppgiftsplikt måste dock noga övervägas,
dels för att inte onödigtvis öka företagens redan tunga uppgiftsbörda, dels
för att uppgiftsskyldigheten skall bli så klart utformad att företagen inte
skall behöva sväva i okunnighet om huruvida de omfattas av den eller
ej. Enligt vår mening tillgodoser inte de föreslagna reglerna dessa krav.

Det kan konstateras att främst aktiebolagsformen använts för verksamheter
som inte har de för egentligt företagande karaktäristiska dragen. Eftersom
det i dessa fall är svårt att finna annat motiv för användningen av
denna verksamhetsform än de möjligheter som en bristfällig taxeringskontroll
ger till skatteundandragande åtgärder, bör dessa ”företag” omfattas
av den ökade uppgiftsskyldigheten.

Det kan däremot inte konstateras att de skattskyldiga i samma syfte valt
aktiebolagsformen för egentlig företagsverksamhet. Det är i stället oftast
naturligt att så sker, helt enkelt av det skälet att aktiebolaget utgör en lämplig
företagsform. Någon utredning som visar att skatteundandragande åtgärder
är mera vanliga bland fåmansföretagen och deras intressenter än bland andra
grupper skattskyldiga har ej gjorts. Vad företagsskatteberedningen presenterat
är ett antal exempel på sådana åtgärder. Det finns knappast anledning
förmoda att inte lika svåra fall av skatteundandragande förekommer bland
andra kategorier skattskyldiga. Vi kan sålunda inte finna sakliga skäl för
att den ökade uppgiftsskyldigheten skall gälla för en så stor krets av företag
som föreslagits.

En begränsning och en klarare bestämning av uppgiftsskyldigheten är
också nödvändiga för att den över huvud skall vara möjlig att fullgöra i
många fall. Begreppet fåmansföretag har i propositionen utformats på sådant
sätt att dess närmare utformning överlåts åt rättspraxis. En sådan bestämning
kan rimligen inte läggas till grund för uppgiftslämnande enligt taxeringslagen.
Det är en självklarhet att uppgiftsskyldigheten skall vara så tydligt
angiven i taxeringslagen, att ingen skattskyldig skall behöva sväva i okunnighet
om han har att lämna viss uppgift eller ej. I propositionen uttalar

1 Riksdagen 1975/76. 3 sami Nr 997-1005

Mot. 1975/76:997

2

departementschefen att han ”är medveten om att mycket stora svårigheter
föreligger både tekniskt och praktiskt när det gäller att klart avgränsa de
typer av bolag där förhållandet är det nu skildrade”. Hur skall då företagen
inför 1977 års taxering veta om de är uppgiftspliktiga eller ej? Ingen sakkunnig
kan här i alla de gränsfall som uppkommer lämna ett klart besked,
då utformningen av begreppet fåmansföretag skall göras av regeringsrätten
i framtida domar.

Vi har förståelse för att en definition av begreppet fåmansföretag bör
förses med en kompletteringsregel av den typ som föreslås i propositionen.
I annat fall kan fåmansbolagsbegreppet alltför lätt kringgås. Med den föreslagna
konstruktionen erhålls emellertid helt orimliga konsekvenser. Den
innebär nämligen i praktiken att företag av typen Läkartjänst AB och Tandläkartjänst
AB omöjliggörs. Sistnämnda företag har närmare 1 000 företagsledare
enligt definitionen i propositionen. Tillsammans med den krets av
närstående beträffande vilka uppgiftsplikt enligt propositionsförslaget i princip
skall föreligga utgör antalet berörda personer sannolikt 10 000-tals. Självfallet
är en sådan uppgiftsskyldighet knappast möjlig att fullgöra. En dispensmöjlighet
för bolag av denna typ är nödvändig. Det må i sammanhanget
nämnas att de nämnda bolagens redovisningsregler utformats i nära samarbete
med riksskatteverket. Enligt vår mening skulle ett upplösande av
dessa företag snarast motverka syftet med denna lagstiftning.

Med hänvisning till vad vi anfört hemställs

att riksdagen beslutar att 2 § 3 mom. taxeringslagen får följande
lydelse:

Som fåmansföretag räknas

a) aktiebolag, ekonomisk förening och handelsbolag, vari minst tre fjärdedelar
av aktierna eller andelarna ägas eller på därmed jämförligt sätt innehavas
- direkt eller genom förmedling av juridisk person - av högst tio
fysiska personer,

b) aktiebolag, ekonomisk förening och handelsbolag, vars verksamhet är
uppdelad på verksamhetsgrenar, som äro oberoende av varandra, såvida
en person genom aktie- eller andelsinnehav, avtal eller på därmed jämförligt
sätt har den reella bestämmanderätten över sådan verksamhetsgren och
självständigt kan förfoga över dess resultat.

Riksskatteverket får medge undantag från bestämmelserna i denna punkt
om särskilda skäl härtill föreligger med hänsyn till verksamhetens omfattning
och organisation. Över riksskatteverkets beslut i sådan fråga får talan
icke föras.

Mot. 1975/76:997

3

Beteckningarna företagsledare i fåmansföretag och närstående till sådan
företagsledare eller till delägare i fåmansföretag har i denna lag samma innebörd
som i kommunalskattelagen (1928:370).

Stockholm den 27 januari 1976

TAGE MAGNUSSON (m)
i Borås

INGEGERD TROEDSSON (m) BERTIL AF UGGLAS (m)
SVEN-OLOV TRÄFF (m)