6
Motion
1975/76: 73
av herr Nyquist
med anledning av propositionen 1975/76: 18 om ändring i utlänningslagen
(1954:193), m. m.
Den ökande politiska terrorverksamheten, innefattande flygkapningar,
mord och mordförsök, brevbomber etc., är djupt oroande. Som folkpartiet
tidigare har framhållit bör Sverige vidta åtgärder, så att inte det förhållandet
uppstår, att vårt land blir mer fördelaktigt som operationsbas för politiska
terrororganisationer än andra. Vi bör också ta initiativ till och medverka
till internationella sanktioner mot terrordåd.
Terroristlagen, som syftar till att förebygga politisk terrorverksamhet, har
emellertid i sin nuvarande utformning kritiserats från rättssäkerhetssynpunkt.
Åtgärderna för att förebygga politisk terrorverksamhet kan komma
i konflikt med de garantier för rättssäkerhet och den enskildes integritet
som är en omistlig del av det svenska rättsväsendet. Från folkpartihåll framfördes
därför vid lagens tillkomst år 1973 förslag, som syftade till att eliminera
eller minska sådana element som har kritiserats från rättssäkerhetssynpunkter.
Vid riksdagsbehandlingen tidigare i år förlängdes lagen endast med
ett halvt år med hänvisning till att en översyn av terroristlagen pågick inom
arbetsmarknadsdepartementet. Översynen inriktades uppenbarligen på att
tillmötesgå den anförda kritiken mot lagen. Mot den bakgrunden accepterade
folkpartiet en förlängning av terroristlagen till årsskiftet.
I propositionen föreslås att en del av den nuvarande terroristlagen skrivs
in i en reviderad utlänningslag och att en del görs till en särskild, för år
1976 gällande lag, som skall ge möjlighet att använda tvångsåtgärder i spaningssyfte
mot personer som har utvisats, men där utvisningen ej kunnat
verkställas.
Principen om individuell ansvarighet
Vid behandlingen av terroristlagen år 1973 föreslogs från folkpartiet att
propositionens förslag skulle ändras, så att avvisning och utvisning skulle
kunna ske endast om det skäligen kunde misstänkas att personen i fråga
skulle komma att utöva eller medverka till våld, hot eller tvång i politiskt
syfte. Detta förslag avslogs emellertid i riksdagen, som ansåg att det skulle
räcka med att personen tillhörde eller verkade för en organisation som täcktes
av lagen. I nu föreliggande förslag införs ett personligt rekvisit för att lagen
skall kunna tillämpas (20 §). Det skall inte längre räcka med att ”det finns
grundad anledning antaga” att någon ”tillhör eller verkar för” en terroristorganisation
utan det krävs också att det ”med hänsyn till vad som
Mot. 1975/76: 73
7
är känt om hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara” att han
skall medverka till terroristhandlingar i Sverige. Detta är enligt min mening
en förbättring jämfört med nuläget. Statens invandrarverk har emellertid
vid remissbehandlingen av den promemoria som propositionens förslag bygger
på uttryckt tvivel beträffande uttrycket ”eller eljest” som förefaller verket
alltför vagt.
I promemorian görs visserligen en exemplifiering äv omständigheter som
kan utgöra grund för av- eller utvisning. Dessa exempel bör enligt SIV
anses vara täckta genom formuleringen ”med hänsyn till vad som är känt
om hans föregående verksamhet”. Föredragande statsrådet ansluter sig i
propositionen på denna punkt till den i promemorian föreslagna lösningen.
Hon anför emellertid dessutom att ”den omständigheten att medlemmen
inte tidigare har medverkat till terroristdåd inte ensamt är avgörande. Fall
kan exempelvis tänkas när medlemskapet ålägger medlemmen att medverka
i sådana handlingar. I dessa fall medför naturligtvis redan det förhållandet
att utlänningen är medlem att han bör betraktas som farlig.”
Jag delar invandrarverkets uppfattning att sådan lagtext bör eftersträvas
som inte väcker farhågor för en alltför vidsträckt tillämpning. Statsrådets
ovan återgivna uttalande om bakgrunden till uttrycket ”eller eljest” synes
också innehålla en alltför kategorisk ståndpunkt, som delvis urholkar det
personliga rekvisitet. Lagtexten bör enligt min mening preciseras i samband
med riksdagens kommande prövning av frågan om förlängning av den särskilda
lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall eller i samband
med samordning av dessa bestämmelser med övriga regler för t. ex. telefonavlyssning.
Vilka organisationer berörs?
I propositionen föreslås vidare att den grupp organisationer som kan bli
aktuell skall definieras tydligare i lagtexten än hittills. Det kommer fortsättningsvis
att krävas att organisationen eller gruppen ”med hänsyn till
vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland
använda våld, hot eller tvång” och därvid begå terroristhandlingar i Sverige,
för att lagen skall vara tillämplig. Detta innebär enligt min mening en förbättring
jämfört med nuläget.
Rikspolisstyrelsen har emellertid i sitt yttrande över promemorian bl. a.
framhållit att systemet med avvisning med stöd av terroristlagen har visat
sig mindre effektivt. Endast i ett fall har avvisning skett enligt lagen. Detta
fall måste enligt styrelsen betraktas som ett rent undantagsfall. Rikspolisstyrelsen
framhåller vidare att terroristerna ofta byter identitet och att
de har tillgång till olika uppsättningar av identitetshandlingar. Inresekontrollen
sker vidare vid de nordiska yttergränserna, vilket medför särskilda
svårigheter. Till bilden hör också att arbetet med att föra terroristlistan och
att sprida den till olika polismyndigheter är omständligt. Rikspolisstyrelsen
Mot. 1975/76: 73
8
anser därför att systemet med avvisning, baserad på en särskild förteckning
över presumtiva terrorister, bör avvecklas. Jag delar denna uppfattning. Då
lagstiftningsförslaget i viss utsträckning bygger på detta system bör emellertid
avvecklingen genomföras samtidigt med den aviserade förnyade prövningen
av lagen och om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.
Lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall
I promemorian föreslogs också att de särskilda tvångsåtgärderna (telefonavlyssning,
brevkontroll etc.) skulle tas bort. Rättegångsbalkens regler
om personella och reella tvångsåtgärder, grundade på misstankarom brottslig
verksamhet, ansågs ge tillräckliga möjligheter även i dessa fall. Denna uppfattning
fick under remissbehandlingen anslutning från bl. a. statens invandrarverk
och polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt. I propositionen
föreslås emellertid att dessa bestämmelser förs över till en särskild lag som
skall gälla under 1976 i avvaktan på resultaten från den i fjol tillsatta utredningen
om telefonavlyssning. Jag delar föredragande statsrådets uppfattning
att det är lämpligt att avvakta kommande förslag från utredningen
om telefonavlyssning, vilken även behandlar telefonavlyssningsbestämmelserna
i terroristlagen, innan slutligt ställningstagande tas till behovet av
särskilda tvångsmedelsbestämmelser. Jag förutsätter att telefonavlyssningsutredningen
bl. a. kommer att föreslå en bättre ordning för beslut om telefonavlyssning.
Med hänsyn till det allvarliga ingrepp i den enskildes integritet
som telefonavlyssning innebär, ter det sig inte tillfredsställande att
en ensam domare fattar dessa beslut. Man bör eftersträva att ge lagstiftningen
en sådan utformning att samma regler gäller för utlänningar som vistas
i Sverige och för svenska medborgare med avseende på polisens möjligheter
att tillämpa tvångsmedel i spaningssyfte.
I propositionen meddelas, att utredningen inom en nära framtid kan väntas
lämna sitt betänkande. Det är enligt min mening angeläget, att frågan om
inarbetande av bestämmelserna i den särskilda lagen om tvångsåtgärder
i rättegångsbalkens allmänna regler om tvångsåtgärder snarast möjligt kan
prövas av riksdagen. Jag vill därför föreslå, att riksdagen beslutar att den
särskilda lagen skall äga giltighet endast till halvårsskiftet 1976. Följaktligen
bör förslag framläggas till innevarande riksmöte på de punkter som aktualiseras
i denna motion.
Även om lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall ges den
begränsade giltighetstid som jag har föreslagit, är det angeläget att riksdagen
nu beslutar om sådan ändring av 2 § lagförslaget, att tvångsmedel enligt
lagen endast tillåts i de fall som avses i den föreslagna 20 $ utlänningslagen.
Orden ”åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet” bör alltså
utbytas mot ”användning av våld, hot eller tvång för politiska syften”.
På vederbörande utskott torde fl ankomma att utarbeta erforderlig lagtext.
Mot. 1975/76: 73
9
Med hänvisning till ovanstående hemställes
att riksdagen beslutar
1. att lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall endast
skall gälla t. o. m. den 30 juni 1976,
2. att 2 § i lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall
ges sådan lydelse, att lagen endast kan tillämpas för att utröna
huruvida berörd organisation eller grupp planlägger eller förbereder
användning av våld, hot eller tvång för politiska syften,
3. att hos regeringen begära förslag till innevarande riksmöte till
precisering av 20 8 i utlänningslagen i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att hos regeringen begära förslag till innevarande riksmöte till
sådan lagändring som innebär att systemet med en särskild
förteckning över personer, som skall avvisas enligt 20 § utlänningslagen,
avvecklas.
Stockholm den 17 november 1975
OLA NYQUIST (fp)